I. Landet

Lästext

|5| bild [Vinjett till kap. I Landet av Axel Gallén.]tillagt av utgivaren

I. Landet.

2 Namn: Suomi, Finland. Båda namnen ha från folket öfverflyttats på landet och i äldre tider betecknat flera grenar af den finska folkstammen.

3 Geografiskt läge: På nordöstra sluttningen af Atlantens dalbäcken, mellan 59°, 48′, 30" och 70°, 6′, 30" nordlig bredd samt 37°, 10′ och 50°, 27′ longitud österom Ferro.

4 Politisk gräns: Mot Ryssland från Rajajoki (Systerbäck) vid Finska viken öfver midten af Ladoga i oregelbunden sträckning norrut till norska gränsen, 1 496konsekvensändrat/normaliserat kilometer. Därifrån i NV., SV. och V.rättelse i originalet mot Norge, 662 kilometer. Mot Sverige åt S. långs Muonio och Torneå elfvar, 476 kilometer. Öfriga gränsen mot V. är Bottniska viken och mot S. Finska viken.

5 Areal, utom Finlands andel i hafven och Ladoga: 6 783konsekvensändrat/normaliseratlemma startgeografiska kvadratmilkommentaroriginal: □ mil, motsvarande 373 604konsekvensändrat/normaliserat kvadratkilometeroriginal: □ kilometer, hvaraf 41 659konsekvensändrat/normaliserat kvadratkilometeroriginal: □ kilometer insjöar. Ytvidden motsvarar ungefär England, Skottland, Irland, Nederländerna och Belgien tillsammantagna. Största längden från norr till söder är 1 054konsekvensändrat/normaliserat km. och största bredden från öster till vester 510 km. Sydspetsen är udden Hangö, som med 28 km. utskjuter i Finska viken, och nordligaste punkten Skorajokis utflöde i Tana elf.

6 Finland är i Europa ensamt stående i sin daning och sin tillväxt, sin geologi och sin hydrografi. Dess läge till omgifvande haf är analogt med Europas. Atlanten, i hvilken nittonde seklets lifsvåg utmynnar, omfamnar halfön Europa med två armar, Medelhafvet och Östersjön, vinkelräta emot hvarandra. Östersjön, den europeiska nordens lifscentrum, omfamnar halfön Finland med två armar, Finska och Bottniska vikarna, vinkelräta mot hvarandra. Nordpolens granne Östersjön kan icke i politisk och kulturhistorisk betydelse mäta sig med tropikernas granne Medelhafvet, men är för Europas nord hvad Medelhafvet är för dess söder.

7 lemma startÖstersjön aftecknar på kartan en hafsjungfru, som bär Finland vid sitt bröst och Skandinavien på sin krökta skuldra. Alla Östersjöns friare hafva giljat till Finland, där hafsjungfruns bröst, medja och armar sammanflyta. Finlands beherskare har varit Östersjöns herre.kommentar

8 Jordens nordliga kontinenter, med undantag af Skandinavien och Finland, slutta alla mot Ishafvet, alltså mot nattsidan, och förfrysa under polarmakternas öfvervälde. Skandinaviens och Finlands sluttning mot solsidan är den enda nordliga, som erbjuder lif och odling ett varaktigt fäste. Skandinavien blickar med ena ögat mot Atlanten, Finland med båda mot Östersjön.

|6|

9 Östersjön är ett smalt, grundt och mot norr långsträckt innanhaf, som från 54:de breddgraden till inemot polcirkeln mäter en yta af ungefär 410 000konsekvensändrat/normaliserat kvadratkilometer. Dess största djup i södra bassinen är 427 meter, aftager mot norr och är i Finska viken ställvis 100, i Bottniska viken sällan öfver 80 meter. Utför dess dalsluttning, som upptager en femtedel af Europas yta, strömma 250 floder och försötma så betydligt dess salthalt, att östersjövågen är till en femtedel flodvatten. Denna våg uppröres lätt, tillfryser lätt och tyckes, jämförd med Nordsjöns, fladdra mot klipporna. Ebb och flod äro knapt märkbara, vattnet stiger och faller med olika vindar. Men emedan floderna äro många och afloppen trånga, står Östersjöns vatten vid Öresund 4 m. 75 cm. högre än Nordsjöns och längst i norr vid Torneå tidtals 6 meter högre än Finska vikens. Häraf följa ständiga strömdrag, som, i förening med stormar, dimmor, isar, klippor och grund, ställa sjömannens mod på hårda prof. Men inga faror förmå hejda den lifliga samfärdseln. Fyra länders hufvudstäder och mer än 40 betydande handelsplatser befolka Östersjöns kuster; 30 000konsekvensändrat/normaliserat större handelsfartyg, utom oräknade mindre, förmedla årligen varubytet mellan dess hamnar.

bild Hafvet i storm [av Woldemar Toppelius]tillagt av utgivaren.

11 Mot detta stormiga haf utsträcker Finland en kust af, i rak linie, 1 443konsekvensändrat/normaliserat km., hvilken, om man följer alla kustens krökningar, upptager en längd af 4 800konsekvensändrat/normaliserat km. Finska vikens längd är 427 km.; dess största bredd 75 och smalaste öfverfarten 52 km. Bottniska vikens längd är 640 km., dess största bredd 235 och dess smalaste öfverfart i Qvarken 75 km.

12 Östersjöns södra kuster äro moränbildningar, öppna, låga, sandiga, omgifna af dyner, där hafvets svallvåg bildat lemma startegendomligakommentar bankar (Nehrungenspråk: tyska). Estlands kust med sina kalkberg antager redan en fastare form. Finska kusten höjer sig på granitgrund, såsom en fästning, hvilken försvaras af två bälten utanverk.

13 Ytterst mot hafvet ligger ett bälte af kala klippor. Innanför dem utbreda sig skogbevuxna öar, än enstaka, än i stora grupper, som bilda vidsträckta skärgårdar. Innanför skärgårdarna bugtar sig fastlandets kust, som vid Finska viken är inskuren af smala hafsvikar, men vid Bottniska viken jämnare, öppnare. Motliggande svenska kusten framter en liknande, mindre örik strandbildning.

|| bild Karta öfver Åbo skärgård och Åland. ||

 

|| bild Eckerö postbrygga, efter en tafla af V. Westerholm. ||

 

|7| bild Från Brunnsparken vid Helsingfors, efter en tafla af A. Edelfelt.

17 Skärgården börjar vid Finlands östra gräns och åtföljer kusten i hela dess längd, med undantag af två öppnare sträckor på vestkusten. Största ögrupperna äro i söder Ålands, Åbo och Ekenäs arkipelager, i vester Qvarkens. Fyrar och båkar äro här ej tillräckliga. Utan talrika sjöprickar och på klipporna målade landmärken skulle seglaren förvillas i dessa labyrinter af öar, holmar, klippor, uddar, vikar och sund, hvilka beständigt öppna nya utsigter, men äfven med sina plötsliga kastvindar fordra en sjövan hand vid roder och segel. I täflan om naturskönhet gifver mången priset åt den smala, slingrande farleden vid Barösund i Ekenäs skärgård. Ålands arkipelag är ett ölandskap för sig. Fyra vidt skilda ögrupper, Brändö, Kumlinge, Kökars och Föglö skärgårdar, sluta sig till en centralö, fasta Åland, som mäter 37 km. i längd och 32 km. i bredd. Vestligaste punkten är Eckerö, med Signilskärs klippor, hvarifrån postbåtarna utsegla på sina äfventyrliga färder till Sverige.

18 Stundom har en enstaka utpost förirrat sig långt ut i hafvet. En sådan är klippön Hogland, som med syskonön Tytärsaari mäter 30 kvadratkilometer, midt i Finska viken. Den 17 Juli 1788 utkämpades här en häftig, men oafgjord sjöstrid mellan svenska och ryska flottorna.

bild Från Helsingfors skärgård [av Pekka Halonen]tillagt av utgivaren.|8|

 

20 Landhöjning. Finland har uppstigit och fortfar ännu, drypande af vatten, att uppstiga ur Östersjön.

21 lemma startUnder landets och hafvets botten arbetar tyst, men oaflåtligt, den underjordiska elden. Intet Hekla, ingen Geyser, icke ens en varm källa, endast stundom ett lätt jordskalf, förråder hans därvaro. Han förmår icke spränga det tjocka skal, hvarmed polarkölden har kringmurat hans härdar; han förmår endast skrynkla den ofvanliggande jordskorpan, höja ett område, sänka ett annat. Långsamt, sekel efter sekel, upplyfter han den platå, på hvilken Finland och den motliggande kusten af Sverige hvila. Hela östersjödalen synes vara i en vågformig rörelse: höjning i norr, sänkning i söder. Det är en våg, som icke mätes med nutids mått, en urtidsbölja, som majestätiskt rullar fram genom årtusenden.kommentar

bild Barösund [av Woldemar Toppelius]tillagt av utgivaren.

23 Fenomenet är länge kändt, men dess mätning för ny och för ofullständig för att kunna vara exakt. Af 150-årigakonsekvensändrat/normaliserat märken, inhuggna i strandklipporna, har man trott sig kunna beräkna, att Bottniska vikens norra kuster höja sig 1,20 till 1,70 meter, men Finska vikens norra kust endast 60 centimeter på 100 år. Höjningen aftager mot söder, utgör på svenska kusten vid Stockholms breddgrad 0, och öfvergår sydligare, vid Skånes och Pommerns kuster, till en långsam sänkning.

24 Mera märkbara äro följderna af detta, ännu delvis gåtlika fenomen. lemma startLandet höjes, hafvet rinner undan, stränderna blottas, sluttningen tilltager. Där skepp fordom seglade, flyter numera knapt en båt; där fiskaren fordom utlade sina nät, betar nu hans ko på den gröna strandängen. Grund och klippor uppstå, dem intet sjökort förr vetat af; grunden växa till holmar och öar, dessa gro tillsamman med hvarandra och fastlandet. Stränderna utvidgas, hamnarna uppgrundas, sjöstäderna tvingas att flytta efter det flyende hafvet. Med hvarje mansålder uppstiger ett nytt odlingsbart land, och hvarje sekel skänker Finland ett furstendöme.

|9|

25 Höjningen ombildar landets yta. Det bortrinnande hafsvattnet har kvarstannat i dalarna och gifvit upphof åt sjöar och kärr. I början voro de stora sjöarna hafsvikar och deras mynningar sund. Dessa sund blefvo floder och dessa floder allt stridare. Islossningen ryckte med vårfloden stenar från stränderna och fälde dem åter, där strömfåran var grund. Däraf uppstodo forsar, som ej funnos förr och hvilka ständigt förändras. Få af Finlands floder äro numera segelbara och äfven dessa endast på korta sträckor eller vid mynningarna.kommentar

26 Geologerne säga oss, att denna allt ännu fortgående skapelseakt är här den fjärde i ordningen. Vid den första höjde sig urbergens granit ur planetens sjudande innandöme, och jordbäfningar danade hafvens rännor. Klimatet var tropiskt med motsvarande vegetation. Vid den andra betäcktes norra Europa ända till Kiev och Rhens delta, såsom nu Grönland, af ofantliga ismassor, bergen nedtyngdes eller sjönko under oceanens nivå. I tredje perioden rullade oceanvågen från nordvest med flytande isberg och oerhörd våldsamhet öfver dessa trakter af norden, splittrade, refflade och glattslipade bergen, kringströdde rullstenarna, upptornade åsar och sandkullar, svarfvade jättegrytorna, aflagrade moarna. I fjärde tidsperioden, som ännu fortfar, begynte med landhöjningen och aflagringen af lösare jordarter de nuvarande arktiska växt- och djurformerna.

bild Hogland, efter en tafla af Th. Waenerberg.

 

28 Bergen. Man har anmärkt* Ignatius, Finlands Geografi I: 160., att Finlands berg innehålla första och sista kapitlen af jordens historia, men de mellanliggande saknas. Förgäfves söker forskaren i dessa stenmassor af de äldsta, s. k. kristalliniska formationerna ett spår af växt- eller djurlif. Omedelbart, utan öfvergångar, har lifvet här framträdt på urtids grund.

29 Finlands nuvarande berg äro endast sköflade rötter af forntida högre fjällmassor. Detta bergland förvånar icke, det saknar höjd. Än döljer sig dess granit under jordytan, än utbreder han sig i flata hällar, än går han genom landet i långa, låga vågryggar, afbrutna af dalgångar, moar, kärr. Endast i högsta norden torna sig bergen i fjällens ödsliga majestät. Högsta kända fjälltoppen inom Finlands område, Taivaskero af Maanselkä, uppnår likväl endast en höjd af 858|10| meter, ett dvärgmått mot Alpernas. Det relativa höglandet är i nordost, hvarifrån höjden småningom aftager mot söder och vester från 300 till 200 och 100 meter, intill dess att kustdalarna smyga sig under hafvets yta. Vattendelaren mellan Östersjön och Ishafvet utgår vid 69:de breddgraden från den skandinaviska fjällryggen och kringmurar Finland i en lång, slingrande båge. Under sin första, fjällartade, af moar, kärr och rullstenar afbrutna sträckning mot Ö. till Talkunaoivi vid ryska gränsen bär fjällkedjan namnen Suolaselkä, Rautatunturi, Saariselkä, kröker sig därpå mot S. och antager det allmännast kända namnet Maanselkä, landets ryggrad. Afvikande än åt Ö. än åt V., följer den politiska gränsen blott delvis naturgränsen. När Maanselkä närmat sig 64:de breddgraden vid Miinankivi, öfvergår han till ryskt område och fortfar där att dela vattnen mellan Finska viken och Hvita hafvet.

bild Enontekis fjäll vid gränsen mot Norge [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

31 Det är denna stamrygg med sina utgreningar, som afdelar Finlands dalar.

32 Maanselkä utsänder, börjande längst i norr, följande armar: 2) åt S. Ounasselkä; 3) åt V. Kivalo; 4) åt SV. Suomenselkä; 5) åt V. Kainunselkä; 6) åt SV. och V. Salpausselkä.

33 Suomenselkä genomlöper midten af landet från 65°, 40′ nordlig bredd till 62° vid Bottniska viken. Salpausselkä, en delvis af inlandsisen uppkastad morän, är stängselmuren mot Finska viken och genomlöper södra Finlands hela bredd från 32° till 22° östlig longitud. Dessa två höjdsträckor bilda med stamryggens bas en oregelbunden likbent triangel.

34 Från Suomenselkä till Salpausselkä utgå åt S. och SO. fyra höjdsträckor: 7) Satakunnanselkä; 8) Hämeenselkä; 9) Savonselkä; 10) Karjalanselkä. Från Salpausselkä, hvars mellersta del förgrenar sig i två parallela höjdarmar, utgå 11) åt SV. Lohjanselkä, som utlöper i Hangöudd; och|11| 12) åt SO. Äyräpäänselkä, som går öfver gränsen in på ryskt område.

bild Furudunge, efter en tafla af W. Holmberg.

36 Dessa 12 höjdsträckor afdela 14 större dalområden, af hvilka 8 äro kustsluttningar med en sida öppen mot hafvet och 6 inlandsdalar, som instänga vattnen, till dess att de finna en utloppsränna genom kustdalarna.

bild Wuokatti, berg i Sotkamo [av Axel Gallén]tillagt av utgivaren.

 

38 Vattnen bero af dalarnas gränser och sluttningar. Finlands område är genom politiska gränser mot Norge och Ryssland afstängdt från Ishafvet, men två af dess nordligaste dalar äro|12| afskurna stycken af ishafssluttningen och sända till detta haf sina vatten. Norr om Maanselkä utbreder sig kring den 1 421konsekvensändrat/normaliserat kvadratkm. stora centralsjön Enare (Inari) den finska andelen af Lappland. Här strömmar i strida forsar gränsfloden Tana (Tenojoki), medan Enares inflöde Ivalojoki och utflöde Paatsjoki föra ödemarkernas vatten till Ishafvet. Österom Maanselkä sänder en sjörik bergdal ett vattensystem af 5 250konsekvensändrat/normaliserat kvadratkilometers omfång till Hvita hafvet.

39 Till Bottniska viken utströmma följande vatten:

40 Gränsfloden Torneå räknar under sitt 481 km. långa lopp 192 forsar. Dess biflod Muonio uppsamlar vattnen från ett område af 11 535konsekvensändrat/normaliserat kvadratkilometer.

41 Kemi elf omfattar ett flodområde af 53 143konsekvensändrat/normaliserat kvadratkm., upptager, bland flera stora bifloder, den 300 km. långa Ounasjoki och genomflyter sjön Kemijärvi.

42 Uleå elf (Oulujoki) leder en lång rad af sammanflytande sjöar genom Oulujärvi (984 kvadratkm.), Ämmä fall och Niska m. fl. stora forsar till hafvet. Hela den delvis kanaliserade farleden är 320 km. lång och totalsluttningen 200 meter.

43 Det vidsträckta österbottniska slättlandet vid norra delen af Bottniska viken räknar få sjöar, men talrika och betydande floder: utom de redan nämnda, Simo, Ijo, Siikajoki, Pyhäjoki, Lappojoki, Kyrö m. fl.

44 Kumo elf (Kokemäenjoki) omfattar ett flodområde af 35 759konsekvensändrat/normaliserat kvadratkm. Dess 395 km. långa hufvudström är utloppsrännan för vestra Finlands stora sammanbundna sjöar. Den 43 km. långa Näsijärvi forsar genom Tammerkoski in i centralsjön Pyhäjärvi och vidare genom Nokia fors och nya sjöar till elfven Kumo. Totalsluttningen 160 meter.

bild Nokia fors [av Pekka Halonen]tillagt av utgivaren.

46 I vinkeln mellan de båda hafsvikarna utfalla mindre floder, bland hvilka den i öfrigt oansenliga Aurajoki vunnit ett frejdadt namn i Finlands historia.

47 Till Finska viken utströmmar i Kymmene elf, jämte mindre vattendrag, mellersta Finlands vattensystem, som mäter 40 463konsekvensändrat/normaliserat kvadratkm. i vidd och 340 km. i längd från norr till söder. Centralsjön är Päijänne, hvars största bredd ej öfverstiger 21 km., men hvars längd är 110 km. och ytvidd 1 142konsekvensändrat/normaliserat kvadratkm. Man har till dess område räknat, förutom namnlösa sjöar, 640 namngifna och bland dem så betydande som Puulavesi (493 kvadratkm.) i öster och Keitele (681 kvadratkm.), den största af sjöarna norr om Päijänne. Den delvis kanaliserade segelleden öfverstiger 160 km., men inväntar genomgräfningen af smala näs för att fördubblas. Kymmene elf strömmar i mäktiga forsar och fall (Jyränkö, Kalkis, Anjala, Högfors) genom fem mynningar ut i hafvet. Totalsluttning 120 m.

|| bild Saima vattnen. || |13|

49 Östra Finlands vattensystem, som i vidd upptager 64 172konsekvensändrat/normaliserat kvadratkm., eller en sjettedel af Finlands yta, utströmmar genom Wuoksen (Wuoksi) i Ladoga. Af dess oräknade många och stora sjöar är Saima (76 m. öfver hafvet) den mest kända södra bassinen, hvilken i sig uppsamlar vattnen från en inlandsskärgård af fjärdar, öar och sund utan motstycke i Europa. Om dess vidd får man en föreställning, när man vet, att Soisalo, ett område af 1 685konsekvensändrat/normaliserat kvadratkm., är en på alla sidor kringfluten ö. Ångbåtarne gå i sött vatten, delvis genom kanaler och slussar, en sträcka af 370 km. Pielisjärvi, själf centralsjö i ett ostligare system, mäter i vidd 1 095konsekvensändrat/normaliserat kvadratkm. och inströmmar i Saima genom den 64 km. långa kanaliserade Pielis elf. Alla dessa vatten bryta sig i Imatra en utloppsränna genom Salpausselkä och forsa i Wuoksi 160 km. åt SO., tilldess att de med två flodarmar utflöda i Ladoga. Totalsluttning 100 m. En genare och lugnare väg från Saima till hafvet har menniskohanden banat i Saima kanal.

50 Europas största insjö Ladoga (Laatokka), hvars norra hälft med dess kuster tillhör Finland, är ett öppet, stormigt innanhaf af klart, sött vatten, 280 km. i längd, 130 km. i bredd och 1 603konsekvensändrat/normaliserat kvadratkm. i ytvidd. Norra Ladoga har vid kusten en större skärgård (Impilaks, Sordavala) några enstaka öar (Walamo) och ett djup till 260 meter. Södra delen är grundare, stränderna kala och sandiga. Sjön mottager 70 tillflöden, hvaribland från ryska sidan Svir och Ilmensjöns utlopp Wolchow. Genom Ladoga utflöda hela Saimasystemets vatten i den breda, segelbara, kejserliga Newa till Finska viken. Ladogas höjd öfver denna hafsvik beräknas till 18 m. 11 cm. under normalt vattenstånd, men detta varierar betydligt under olika år.

bild Vy från Impilaks skärgård [av Eero Järnefelt]tillagt av utgivaren.

52 Sjöarna äro den finska geografins stolthet, men på samma gång dess förtviflan, emedan ingen lärobok, ingen karta förmår räkna eller namngifva dem. Nästan hvarje dalbotten i Finland är, eller har varit, en sjö. lemma startSkaldens mått på »de tusen sjöars land»kommentar uppnår icke en fjärde- eller femtedel af det verkliga antalet. I rikedom på vatten kan Finland jämföras endast med arkipelager och deltaländer. Det bär haf omkring sig, haf inom sig, haf under sig. En del af vattnen har sjunkit in under landets yta och bildat dessa mossar och kärr, hvilka beständigt hota och beständigt|14| inbjuda odlaren, – i dag frostnästen, om tio år måhända bördiga åkerfält. Mätningarna äro af olika datum och arealen icke med säkerhet känd, men man har trott sig kunna beräkna, att kärr och mossar vid början af detta århundrade upptogo 28 procent af landets yta och nu, vid slutet af samma sekel, ej kunna öfverstiga 20 procent. Dikarens spade eröfrar mera land, än det frikostiga hafvet skänker genom att vika tillbaka.

53 Finlands sjöar äro icke som andra sjöar, dess floder icke som andra floder. Till följd af den långsamt tillväxande sluttningen är här en stor och lugn kraft i beständig rörelse mot bestämda mål. Hvad man i andra länder kallar flodsystemer, det är i Finland sjösystemer, lemma start»stråtar»kommentar. En flod är här endast sista språnget af sjön. Och sjön vandrar, likasom floden. Ett ständigt, sakta, ofta omärkligt strömdrag förråder hans vandringslust. Han förgrenar sig, smalnar, vidgar sig åter och går, än i ett sund, en å, en bäck, än i en brusande fors, att uppsöka sin grannsjö, tilldess att alla förenade finna en ränna, som för dem till hafvet. Stundom stänger en höjdkedja, en ås, en sandmo hans väg. Har han druckit sig stark nog af vårflödet, genombryter han hindret; förmår han det icke, tager han en omväg eller silar sig fram under jordytan. Tid efter annan göra vattnen revolt och förändra nejdens utseende. lemma startDen 3 April 1830 genomskar Längelmänvesi en kanaldamm och störtade in i den 2 meter lägre liggande Roine.kommentar Den 4 Augusti 1859 genombröt den stora sjön Höytiäinen en annan kanaldamm och störtade sig ned i den 20 meter lägre liggande sjön Pyhäselkä. Menniskohanden är ständigt i verksamhet för att förekomma dessa revolter eller göra dem oskadliga.

bild Kaukola ås (Tavastland), efter en tafla af A. Edelfelt.

55 Man har beräknat att Finland, i förhållande till sin storlek, har en tredjedel mera inre vatten än Sverige, 3½ gånger mer än Norge och Schweiz, 8 gånger mer än europeiska Ryssland, 10 gånger mer än Tyskland och Skottland samt nära 40 gånger mer än Danmark, Österrike-Ungern och Frankrike. Till följd af landhöjningen, skogarnas fällande och kärrens uttorkande, äro dessa|15| vattenmassor i långsamt, men fortsatt sjunkande. Hvarje år fällas eller uttappas sjöar och lemma startträskkommentar för landvinning eller torrläggning, men icke sällan följer efteråt ångern, när odlaren i utbyte mot sin friska blå sjö fått ett frostbringande kärr. Sjöarnas djup varierar från de grundaste vatten till betydligt djupare dalklyftor, än det utanför kusten svallande hafvets. I folkets föreställning äro en del sjöar bottenlösa. I en del är vattnet grumladt af lera eller mörkt af kärrens utflöde, i andra kristallklart och genomskinligt på betydliga djup. Likaså vexlande är deras färg, från ett nästan svart vatten till det bjärtaste blå. Det finska landskapet är en omvexling af berg, sjö, skog, ås, mosse och mo, hvartill i kustdalarna komma slätten och floden. Den hårda, milsvida, med ljung och glesa furor bevuxna sandmon är egendomlig för Finland och återfinnes ingenstädes i samma ensliga storhet. Mon är ej öken, ej stepp, ej prärie, ej dödstystnad, ej lifsglädje och likväl något beslägtadt med alla dessa; en inom sig sluten kraft, ett begrundande allvar, en natur, som i sina stämningar kan vara vemodigt vek, men som vill odelad vara sig själf. Sommartid förmörkar, vintertid lifvar barrskogen det finska landskapet. Sjön är dess solsida, dess fönster, dess pulserande blod. Sjön är, sommar och vinter, dess fria utsigt, dess öppna väg, dess maning till lif. Utan sjön vore detta land ett stenröse mellan drifvor.

bild Tallbacke [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

 

57 Mineralogi. Med rikedomen på berg skulle man vänta en rikedom på metaller, men »det äldsta kapitlet af jordens historia» är fattigare, än de efterföljande. Mycket är ännu ej undersökt. Något litet guldsand vaskas i Lapplands floder, enstaka grufvor gifva koppar och tenn. Endast en af metallerna har naturen utstrött med frikostig hand. Järnoxiden ingår i en stor del af|16| landets jord och källor; han ligger som ett brunt golf på bottnen af östra Finlands sjöar, plundras, renas, förädlas och växer åter om 30 år till ny skörd på bottnen af sjön. Graniten framträder i alla dess former med fältspatens förvittrande afart i Östra Finland, benämnd »rapakivi». Porfyr, sandsten, skifferarter, marmor anträffas; kalk finnes ymnig vid sydkusten; stenkol saknas. Sand och lera i alla variationer omvexla med alluvialslammet af gammal hafsbotten eller den fruktbara myllan af förmultnade skogar och mossar. Om landets mineralogi kan sägas, att massan af material icke för närvarande motsvaras af dess ekonomiska värde, men ligger besparadt för en framtids insiktsfullare användning.

 

58 Klimat. Solens strålar falla snedt mellan 60:de och 70:de breddgraden. Högnordiskt, kallt, hårdt är förvisst detta land och likväl mera gynnadt, än något annat land under samma polhöjd, Sverige och Norge undantagna. Det ligger icke högt, det sluttar mot solsidan, har stora, djupa vatten omkring sig och i sig, har därtill en, icke omedelbar, men kännbar andel af Golfströmmens varmluft. Isothermen utvisar i Finland samma värmegrad vid 66° polhöjd, som i norra Asien vid 54° och i Labrador vid 48°. Jämförelsen med det sydligare Europa utfaller mindre gynsam. Årliga medelvärmen är i södra Spanien + 18, i Frankrike + 12, i England och norra Tyskland + 8, i Sverige och Norge + 3 à + 4, i Finland + 2,5, i norra Ryssland + 1.

bild Ruskeala marmorbrott [av Pekka Halonen]tillagt av utgivaren.

60 Inom Finland verkar landets utsträckning från söder till norr betydande skilnader. Vid den tid, när körsbären mogna i Åbo (årlig medelvärme + 4,61), blomma smultronen i Tammerfors (årlig medelvärme + 3,86), och lappen fröjdar sig åt godt slädföre vid midsommar (årlig medelvärme − 2,68). Olikheten är märkbarast om vintern, då medeltemperaturen i Januari varierar mellan − 6,7 i Helsingfors och − 12,9 i Torneå; men medelvärmen i Juli (+ 17) är högst i norr och längst i söder ungefär lika. En annan olikhet följer af landets bredd. Vestra Finland är 2 grader varmare, än det östra. Tredje temperaturskilnaden beror af närheten till hafvet. Kontinentalklimatet medför skarpare motsatser mellan köld och värme, torka och nederbörd, hvarför kustens luft är fuktigare och jämnare, svalare sommartid, varmare vintertid. Hafvet kyler om våren och värmer om hösten. I Maj löfvas träden två veckor tidigare i det inre af landet, än vid kusten, men fälla om hösten tidigare sina löf. I allmänhet närmar sig landets klimat, till följd af vattenmassorna, hafsklimatet. Högsta värmegraden öfverstiger sällan + 30; den lägsta med säkerhet kända har någon sällsynt gång uppgått i det nordliga Finland till − 48. Uppgifter om lägre temperatur äro otillförlitliga.

|| bild Vinterlandskap af Eero Järnefelt. |||17|

62 Vintern utsträcker sitt välde till halfva året. November, December höstvinter, Januari, Februari högvinter, Mars, April vårvinter, Maj, Juni vår, Juli, Augusti sommar, September, Oktober höst. Det är en kort grönska, en lång snö. I södra Finland kvarligger snön långt in i April, i det norra långt in i Maj. Sydkustens sjöfart är vanligen 5 månader (December–April), Bottniska vikens norrom Qvarken 7 månader (November–Maj) stängd af is. Blokaden är under olika vintrar olika. I stränga vintrar åkes med häst öfver Finska viken till Estland, öfver Ålands haf och Qvarken till Sverige. lemma startSedan en isbrytare numera stångar väldiga murarkommentar, har man vid Hangö lyckats bereda en öppen sjöfart året om.

63 Vinter och sommar inträda stundom plötsligt på få dagar, stundom med långa, ostadiga öfvergångstider. Några tro sig hafva märkt, att dessa obestämda öfvergångar tilltaga i längd. Islossningstiden på våren är en lifvets uppståndelse, hvarom ett sydligare klimat ej har en aning. Med den obeskrifliga känslan af vaknande lifskraft förenar sig intrycket af en dag utan natt. Endast vid sydkusten inträder en kort skymning. I fulla tre månader, och nordligast än längre, finnes i största delen af Finland intet mörker mer. Natten strålar, den nordliga himmelen kastar skuggor mot söder, och står där en molnbank i norr, aftecknar sig landskapet utan skuggor. Ingen målares pensel förmår återgifva det drömlika intrycket af en sådan natt, där alla föremål synas själflysande och ljuset ej utgår från en punkt, utan samtidigt från alla.

bild Toriseva, efter en tafla af W. Holmberg.

65 I detta beständiga ljus utvecklar sig växtlifvet med en förvånande hastighet. Allt lefvande skyndar att lefva. Mellan fröet, stängeln, blomman och frukten ligger en enda lång dag, och när han är förbi, när den första stjärnan åter begynner tindra på aftonhimmelen, har växten mognat till skörd. Lifvet har genomilat sin korta årscykel, det har fullgjort sitt värf, och förvissningen börjar. En nordan blåser; en frostnatt härjar; den döende växtvärlden ikläder sig till afsked sina praktfullaste färger. Natten mörknar, löfven falla; barrskogen ensam står grön i förgängelsen. Äfven han sofver, men han är en krigare, van att sofva i full rustning.

66 Stundom, i Juni eller Augusti, kastar vintern en härjande skugga in på sommaren. Åkerfälten stå i sin starkaste växt eller i mognadens början. Då kommer en nordanvind, som lugnar|18| till kvällen. Himlen klarnar och skiftar i grönt. Temperaturen sjunker, kärret utandas sin dödande frost. Vid midnatt angifver termometern fryspunkten, vid solens uppgång − 2°rättelse i originalet eller därunder. Axen öfverdragas med en lätt isskorpa, och denna är ännu oskadlig. Men följer därpå en varm dag, förvandlas axets kärna till en näringslös vätska, olyckan är skedd och odlarens hopp för året förspildt.

67 Efter höstens förvissning följer i Oktober lemma start»Sankt Britas sommar»kommentar med klar sol och styrkande höstluft; därefter regn, dimmor, mulen himmel och svart natt. Då faller ändtligen den första snön, som lifvar och lyser naturens dödsbädd. Längsta dagen och längsta natten variera med breddgraden från 19 timmar till 2 månader. Norden har alltid ett öfverskott af ljus, till följd af snön, norrskenet och solreflexerna i morgon- och aftonskymningen.

bild Murtaja [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

69 Vintern kommer, men ej som en fiende, mycket mer som en kär och förtrogen vän. Han bygger broar, jämnar vägar och gör de otillgängliga kärren farbara. Växtlifvet är skendödt, djurlifvet ligger till största delen i dvala, menniskolifvet uppvaknar till ny verksamhet. Utan snön vore jordbruket, utan isarna samfärdseln icke möjliga under denna breddgrad. Och högvintern börjar med ett tillväxande ljus, som redan tidigt i sig bär hoppet om våren.

70 Rådande vindar äro S. och SV., därnäst N., V., SO., NV., O. och NO. Stormarna äro talrika, tidtals uppträdande såsom cykloner. Nederbörden varierar under olika år, i medeltal 600|19| millimeter. Norrskenen intensiva i nordliga Finland. Åskväder och hagelfall jämförelsevis få och mindre förödande.

bild Imatra, vinterbild, efter en tafla af A. Gallén.

 

72 Växtlif. Beläget vid norra polcirkeln, på gränsen mellan den kalla och tempererade zonen, inrymmer Finland bådas växtlif och bådas djurlif. Växter och djur äro underkastade alla grader af armod och strid, seger och undergång; men ingenstädes är lifvet utdödt, det kämpar ännu vid randen af den eviga snön. Endast arternas antal aftager mot norr. Södra Finland räknar ännu 709 arter kärlväxter; norra Finland endast 329. Ju längre mot norr, desto mer blifva de lägre växtarterna flertal, medan de högre dö ut eller förkrympas. Skogarna upphöra först vid 69:de breddgraden, men enskilda träd, såsom björken, lista sig, krypande långs marken, ännu högre mot norr. För icke många sekler tillbaka voro Lapplands nu skoglösa hedar bevuxna med barrskog, hvars kvarblifna rötter vår tids resande uppgräfva till bränsle. lemma startNaturen själf har här varit skogsåverkare, dess lifskraft har försvagats under klimatets tryck. När sol och luft ej fått tillträde till trädens rötter, bilda sig vattensamlingar, hvilka tillfrysa, töa, tillfrysa åter och skada trädets bark. Trädet murknar, stormen kullstörtar det, kärret eller mossan inkräktar skogens förra område.kommentar Odlaren skall icke blott eröfra den ödemark, som är; han skall möta äfven den, som hotar att komma.

73 Finlands skogar bestå nästan uteslutande af tall, gran, björk och delvis al. Landets dyrbaraste träd, tallen i sin mognad som fura, behöfver 80 till 100 år för att blifva byggnadstimmer, 140 till 180 år för att blifva sågstock. Ju längre mot norr, desto långsammare tillväxt. Vid|20| 67:de breddgraden har man funnit en fura om 435 år och vid 61:sta en annan om 518 år. Granen behöfver ett föga kortare växtomlopp. Han har inkräktat den bördigare marken, medan furan nöjes med sandjord och berg. Mytens, hemmets och sångfåglarnas älsklingsträd, björken, växer i lösare jord och går, som dvärgbjörk, högre än tallen mot norr. Alen trifves i fuktig jord och kantar i långa sträckor kärrets eller flodens och sjöarnas stränder.

bild Lappskt landskap, efter en tafla af T. Wasastjerna.

75 Spridda, men allmänna i hela landet äro aspen, rönnen, häggen och sälgen. Linden går vild till 63°, lönnen till 62°, asken och almen till 61°, men planteras nordligare. Eken är, liksom Lapplands fura, en varningssignal. Ännu i början af förra seklet förekom hon högre mot norr och var talrik vid sydkusten. Nu är hon sällsyntare och går sällan högre än 60°, men förekommer planterad ända till 63°.

76 Allmännaste buskar äro vide och en. Hasseln går till 61°. Moar och skogsmark betäckas af ljung och flera risarter. I utbyte mot söderns frukter har denna höga nord fått en rikedom af förträffliga bärsorter, bland hvilka åkerbär, hjortron, hallon, smultron, blåbär, lingon, tranbär, äro de mest kända och eftersökta. Trädgårdsodlingen har lyckats frambringa äpplen, päron, plommon och körsbär, goda vid sydkusten, ätbara ännu vid 62° och däröfver. Krusbär och vinbär mogna ännu vid 63°; vinrankan, täckt till vintern, odlas ställvis.

77 Acklimatiserade förekomma lärkträdet, pilen, syrenen, flädern, spirean, alla slags köksväxter och blomster. Linet odlas allmänt till 64°, och mest i mellersta Finland, hampan mindre allmänt ända till 66°. Tobaksplantan har fått sin skyddade täppa för bondens husbehof.

bild Berguf med hare, efter en tafla af F. von Wright.

79 Af näringsväxterna är rågen den mest värderade och allmännast odlade intill 64°. Högre i norr förfryser han ofta, men mognar i gynsamma somrar ännu vid 67° och försöksvis ända till 69°. Kornet är allmänt och norrom 64° det mest odlade, ända till 68°. Medan det på Åland behöfver 116 dagar att mogna, räknar man under de höga breddgraderna endast 63 dagar mellan fröet och skörden. Hafren är allmän till 64°, därefter sällsyntare. Europas bröd, hvetet, är i Finland desertbröd och odlas i landets södra delar till 62°, men införes mest från Ryssland. Det vigtigaste||
bild Barrskogsinteriör efter en tafla af B. Lindholm.||
|21| näringsämnet, näst rågen, äro potäterna, hvilka från början af detta århundrade odlas allmänt i hela landet och utträngt de fordom allmänna rofvorna. Af öfriga näringsväxter odlas endast ärterna mera allmänt, medan rikedomen på ätbara svampar endast i städerna funnit en användning.

81 Ända till 69:de breddgraden, hvarhelst en fläck af jorden ligger öppen för solens strålar, frambringar den korta sommaren ängsväxter och blomster af alla arter, som tåla nordiskt klimat. Odlade gräsarter äro timotej, klöfver och alopecurus. Vass och 70 arter starrgräs gå till 68°. Östersjöns vattenflora är utbredd ännu vid sydkusten, men aftynar vid vestkusten, där äfven floder och insjöar framalstra ett ringare antal arter af sötvattensfloran. Däremot äro mossar och lafvar utomordentligt artrika och sky ingen snögräns. Utan rikedomen på renens förnämsta näring, renlafven, skulle Finlands högsta nord vara för menniskor obeboelig.

 

82 Djurlif. Den finska djurvärlden ansluter sig närmast till den skandinaviska, med tillägg af nya arter, som inflyttat från öster. Utom norra Europas vanliga husdjur, bland hvilka den till sitt yttre oansenliga, men lemma startutomordentligt ihärdiga finska hästenkommentar tillvunnit sig en förtjent uppmärksamhet, räknar landets fauna 450 arter ryggradsdjur.

bild Järpar, efter en tafla af F. von Wright.

84 Jagt och fiske ha varit landets äldsta näringar, men bytet har aftagit i samma mån odlingen tilltagit. År 1888 utbetalades premier för 93 dödade björnar, 48 vargar, 246 lodjur, 3 301konsekvensändrat/normaliserat räfvar, 50 järfvar, 253 uttrar, 95 mårdar, 1 268konsekvensändrat/normaliserat hermeliner och 5 381konsekvensändrat/normaliserat roffåglar. Den skada dessa rofdjur förorsaka beräknas till 300 000konsekvensändrat/normaliserat mark årligen. Björnarnas antal förminskas; på Åland är han utrotad. Vargen är under olika vintrar än talrik och närgången, än sällan synlig. Räfven talrik.

85 Om gnagarnes talrikhet vittna 100 000konsekvensändrat/normaliserat årligen exporterade harskinn och 50 000konsekvensändrat/normaliserat ekorrskinn. Bäfvern är utrotad, igelkotten sällsynt. Af 7 arter sälar jagas om våren vid alla kuster gråsälen och ringsälen. Af idislarne är den fordom talrika, redan nästan utrotade lemma startelgen fridlyst sedan år 1858kommentar och tilltager i antal. Renen, allmän i Lappland, går vid östra gränsen söderut ända till Ladoga. Af hvaldjuren visar sig stundom tumlaren vid Finlands kuster.

86 Af 268 antecknade arter fåglar äro 221 i landet inhemska. Af dessa öfvervintra 62; de öfriga flytta om hösten till varmare länder. Till sommargästerna höra svalan, lärkan och de bekantaste sångfåglarna. Näktergalen sjunger om våren vid sydkusten och Ladoga. Mindre tonrik, men med hela det rörande behaget af en nordisk sommarnatt, lifvar talltrasten de ensliga skogarnas tystnad.|22| Man tror sig iakttaga en märkbar förminskning af dessa för folket kära och förtrogna sångare till följd af lemma startde tilltagande massmorden på nordens flyttfåglarkommentar under deras flygt öfver medelhafskusterna.

87 Bland hönsfåglarna äro tjädern, orren och järpen af betydelse för jagten. Vidare räknas 20 arter vadare, 1 art trana och 49 arter simfåglar, bland hvilka svanen, gåsen, ejdern, 14 arter måsar och 2 arter lommar. Kräldjuren äro få, endast 3 arter ormar, 3 ödlor och 3 grodor.

88 Fiskarna räkna i detta vattenrika land 110 arter, af hvilka 66 lefva i salt, 31 i sött och 13 både i salt och sött vatten. Denna gräns är, med hafsvattnets ringa sälta, obestämd. De allmännaste, mest värderade och mest fångade äro laxen, siken, abborren, gösen, gäddan, siklöjan (mujkan), sillvarieteterna strömming och hvassbuk, laken, iden, braxen, rudan, girsen, ålen och nejonögat. Endast i nedra loppet af Kemi elf fångas i medeltal årligen 57 800konsekvensändrat/normaliserat kilogram lax och 18 580konsekvensändrat/normaliserat kilogramoriginal: kgr. sik, i gynsamma år betydligt däröfver. Uleå elf gifver i medeltal 42 211konsekvensändrat/normaliserat kilogramoriginal: kgr. lax; Kumo elf 28 900konsekvensändrat/normaliserat kilogramoriginal: kgr. lax och 39 700konsekvensändrat/normaliserat kilogramoriginal: kgr. sik; Kymmene elf 45 050konsekvensändrat/normaliserat kilogramoriginal: kgr. lax och 39 700konsekvensändrat/normaliserat kilogramoriginal: kgr. sik. Samma fiskarter fångas äfven i de större insjöarna, men dessas mest värderade byte är den i hela det inre landet till sofvel begagnade mujkan. Vid Päijännesrättelse i originalet stränder fångas årligen från 115 000konsekvensändrat/normaliserat till 140 000konsekvensändrat/normaliserat kilogram mujka. I Keitele sjö lika mycket; andra sjöar oberäknade. Strömmingsfisket vid hafskusterna är af stor ekonomisk betydelse. Fångsten beräknas ända till 10 millioner kilogramoriginal: kgr. årligen. Stören fångas i Ladoga, men är sällsynt vid hafskusten.

89 Finlands fauna räknar 280 arter blötdjur och 10 000konsekvensändrat/normaliserat arter insekter. Kräftan är talrik och fångsten lönande intill 62°, hvarefter hon endast förekommer planterad i några mindre vattendrag. Biskötseln idkas numera endast på några orter vid sydkusten. Illa beryktade äro norra Finlands och Lapplands tallösa myggor, hvilka förbittra den korta sommarens ro. Syrsan betraktas i det inre landet nästan som ett husdjur. Den svartgrå musslan döljer sin pärla i åar och sjöar.

90 Allt detta utvisar ett land i beständig kamp med naturmakterna, lemma startofta slaget, aldrig besegradt, alltid hoppfulltkommentar, alltid lefvande äfven under den djupaste snö. Så föga återstår här af söderns sorglösa behag, att i detta land glädjen liknar en flyktig solglimt, rikedomen en saga och naturens ljufvaste fägring en försvinnande dröm. Hårdt allvar, blandadt med vemodig resignation, är det utmärkande draget i Finlands natur. Hemligheten af dess skönhet består i den ständiga, obevekliga vexlingen af lifvets skendöd och lifvets uppståndelse. Hälften af dess lif är begrafvet i natt, och hälften står i odödeligt ljus. lemma startSkalden frågar: »Säg kan man dö för detta land?» Ja, svarar historien. Och lefva!kommentar

bild [Vinjett till kap. I Landet av Axel Gallén.]tillagt av utgivaren|23|

 

bild [Vinjett till avdelningen »Landskapen» i kap. I Landet av Gunnar Berndtson.]tillagt av utgivaren

93 Finlands historiska landskap ha uppstått kring medeltidsborgar, från hvilka höfdingarne styrt sina slottslän. Dessa landskap sammanfalla i sin kärna med naturliga dalområden och landets fördelning mellan befolkningens olika grupper. Gränserna fram- eller återflyttades efter behof. Den senare civila styrelsen, som kunde umbära borgarna, införde landets indelning i mera konventionela län, hvilka fortfarande i sina hufvuddelar ansluta sig till landskapsindelningen.

bild [Vinjett till avdelningen »Landskapen» i kap. I Landet av Gunnar Berndtson.]tillagt av utgivaren

95 De historiska landskapen äro nio, nämligen, uppräknade i den tidsordning de framträdt i kulturen och landets historia: 1) Egentliga Finland; 2) Åland; 3) Nyland; 4) Tavastland; 5) Satakunta; 6) Karelen; 7) Savolaks; 8) Österbotten och 9) Lappland. Det sistnämnda landskapet, tillhörande ett vidsträckt och glest befolkadt område, som till öfriga delar innehafves af Norge, Sverige och Ryssland, har dock aldrig haft egen styrelse. Från äldre tider kvarstå heraldikens titlar och sköldemärken. lemma startStorfurstendömet Finland för i skölden, hvilken uppbär en storfurstlig krona, ett upprätt och rytande, krönt lejon i rödt fält. Lejonet, som omgifves af nio silfverrosor och trampar på en nedböjd sabel, håller i den harneskklädda högra framramen ett bart huggande svärd. Landskapet Egentliga Finland, som bär titel af hertigdöme, framter i sin sköld en krönt, gyllene hjälm, öfverlagd tvänne i rödt fält korsstälda glafvenstakar (lansar) med guld-spetsar och försedda med blå, tvåuddiga flaggor, fyrdelade af ett gyllene kors. Hertigdömet Satakuntas vapen visar i ett af blått och guld deladt fält en upprätt gångande krönt björn, hållande mellan framramarne ett huggande svärd mellan två silfverstjärnor. Hertigdömet Tavastland för i rödt fält en kattlo mellan tre stjärnor och fyra rosor af silfver. Landskapet Karelen, liksom de föregående ett hertigdöme, för i skölden tvänne armar, den ena harneskklädd och beväpnad med svärd, den andra betäckt af ringpansar och med sabel i blottad hand, hvilka kämpa om en gyllene krona, allt i rödt fält. De öfriga landskapen, hvilka samtliga ega rang af grefskap, visa i sina vapenbilder: Åland, i blått fält en gyllene hjort med juvelsmyckad halsring; Nyland, en gyllene båt mellan två silfverströmmar i blått fält; Savolaks, i svart fält en spänd gyllene handbåge med silfversträng och gyllene pil, hvars spets och fan äro af silfver; Österbotten, sex löpande silfver-hermeliner, stälda två i bredd, i blått fält; samt slutligen Lappland, i rödt fält en framåtvänd, med eklöfskrans krönt och omgjordad vild man, bärande på axeln en klubba af guld.kommentar De äldre städerna bära likaledes enhvar sin vapensköld.

|24|

1. Egentliga Finland.

96 Auradalen, landets sydvestra hörn, mellan 60:de och 61:sta breddgraden, bär namn från de tider, när detta område ensamt kallades Finland. Alla öfriga landskap benämndes då skildt, och för hela landet brukades den obestämda benämningen Österland. Namnet Finland behöfde sex århundraden för att i sig indraga landets öfriga delar och angifver därmed den tid, som de skilda folkelementerna behöfde för att igenkänna hvarandra som samma folk.

97 Större delen af Egentliga Finland är en bördig slätt, som endast vid kusten och längst i nordost afbrytes af berg och åsar. Hafvet inskär djupa vikar, kusterna kantas af vidsträckta skärgårdar. Insjöarna äro få och floderna obetydliga. Aurajoki afdelade fordom landets två lagsagor, »norra» och »södra» Finland med öfriga landskap som biländer. Här, i landets mildaste luftstreck, på det tättbefolkade, väl odlade slättlandet, vid malmförande berg, vid kustens kalkbrott och under skyddet af Åbo fäste, framträdde landets första kulturbygd och skådeplatsen för dess äldsta historiska minnen. lemma startHär landsteg den första korshären; här döptes de förste kristne;kommentar lemma starthär bygdes den första kyrkan (Räntämäki), den första borgen (Åbohus); här begynte med den första militära, andliga och civila styrelsen den första stadenkommentar, det första ordnade samhället, den första handeln och industrin, lemma startden första skolan och akademin,kommentar den första vetenskapen, konsten och litteraturen, de tidigast berömda namnen af kyrkofurstar, krigare, statsmän, lärde och skalder. Än i dag, sedan detta landskap förlorat sin centrala betydelse, lefver det ej endast på minnen och anor, det fortfar att intaga en framstående plats i landets kultur.

bild Vy af Åbo med domkyrkan i fonden [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

99 Åbo stad har från 1157 till 1827 bevittnat och beseglat Finlands historia. Staden uppstod i skydd af det lika benämnda fästet som bygdes af den första korshären och sedan utvidgats. lemma startHvilket icke hindrat, att Åbo brändes och plundrades af ryska ströfpartier redan 1198 och 1318.kommentar Dess många gånger af eld och fiender härjade domkyrka, som ännu vördnadsbjudande kvarstår, fulländades år 1300 och blef icke blott medelpunkten för katolicismens ståt, utan äfven som vallfartsort en mötesplats för varubytet vid messorna. Åbo blef i 14:de och 15:de seklerna rikt genom sin mäktige biskop och sin handel på Tyskland. Sedan nedsatte kriget, reformationen och elden dess välstånd. lemma startHertig Johan, Vasafursten, som residerade i Åbo med sin gemål och sitt hof,||
bild Åbo sedt från domkyrkans torn [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.||
|25| drömde här sina lemma startungdomsdrömmarkommentar om ett själfständigt finskt rikekommentar, men tillfångatogs af sin broder, kung Erik. Slottet belägrades och intogs gång efter gång under tronstriderna; handeln förstördes, biskopen blef en kronans tjänsteman. Än en gång upplefde Åbo en bleknad glans genom sin akademi 1640 och fortfor att vara landets traditionela medelpunkt intill den olyckliga 4 September 1827, som lade staden i aska. Aderton år förut hade Finland blifvit en del af ryska riket; Åbo låg för aflägset från Petersburg och för nära till Stockholm. År 1819 flyttades senaten och styrelseverken, 1828 universitetet till Helsingfors. För Åbo återstodo dess erkebiskop, dess hofrätt, dess länshöfding, dess hushållningssällskap, dess handel och dess minnen i brons, de senare uppresta statyerna af den finska historiens fader Porthan och akademins grundläggare Per Brahe.

101 Nybygdt på båda stränderna af Aurajoki, räknar Åbo 32 000konsekvensändrat/normaliserat invånare. Dess restaurerade slott inrymmer ett museum för fornsamlingar. Dess likaså restaurerade, med fresco- och glasmålningar prydda domkyrka bevarar stoftet af Erik XIV:s drottning Katharina Månsdotter och den äldsta adelns familjegrafvar. Den allmänna vyn är tagen från domkyrkan på venstra flodstranden. I akademins högt belägna observatorium har Argelander en gång beräknat solsystemets rörelse framåt i världsrymden.

102 Den med sommarvillor bebygda ön Runsala är berömd för sina ekar och för Choræi källa, minnet af en skald från början af detta århundrade.

bild Kuustö slottsruin [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

104 Kuustö (af Kuusistospråk: finska, granskog) 16 km. SO. om staden var Åbo bisparnes starka borg, som Gustaf Vasa lät nedrifva och hvaraf nu endast ruiner återstå.

bild Nådendal [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

106 Nådendal (lemma start600 inv.kommentar), nu en besökt badort 15 km. NV. från Åbo, blomstrade under katolska tiden genom sitt rika brigittinerkloster, det enda nunneklostret i Finland. Ett återstående minne från denna tid är den gamla klosterkyrkan.

107 Nystad (3 800konsekvensändrat/normaliserat inv.) är en idog sjöstad norr om Åbo, historiskt bekant genom den där afslutade, för nordens maktställning så betydelsefulla freden 1721.

bild Wiurila [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

109 Landskapet räknar många gamla herresäten, bland hvilka Willnäs och Wiurila här i bilder återgifvas. Salo köping är en af Åbos gamla marknadsplatser.

bild Willnäs [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

111 Åland (lemma startEyland?kommentar, på finska Ahvenanmaaspråk: finska, abborlandet) var tidtals, med titel af grefskap, ett län under höfdingen i Kastelholm. I dess vidsträckta skärgård|26| äro omkring 90 öar bebodda och fördelade i lemma start8 församlingarkommentar. Hafvet är dess skördefält, men på fasta Åland idkas äfven jordbruk. lemma startIntill 1713 voro öns täta skogar konungens yppersta jagtmark för elgarkommentar, men nämnda år lät svenska styrelsen sköfla skogarna och nedskjuta elgarna, af fruktan att ryssarne därifrån kunde hota Stockholm. I åtta år var ön en obebodd ödemark. Befolkningen återvände med freden, men växt- och djurlif återfingo aldrig sin förra blomstring. lemma startDen sista elgen på Åland sköts år 1774.kommentar

112 På en udde i Sunds socken kvarstå ruiner af Ålands fäste Kastelholm. Det har bevittnat heta strider om östersjöväldet mellan svenskar, danskar och ryssar, belägrats, sköflats, bränts och efter 1713 fått förfalla, tilldess att ruinerna numera skyddas för fullständig ödeläggelse. En yngre ruin äro Bomarsunds befästa kaserner, som 1854 förstördes af en engelsk flotta med franska landstigningstrupper.

bild Kastelholm [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

2. Nyland.

114 Landskapet (Uusimaa) har fått sitt namn af tidigt inflyttade svenska kolonister. Till arealen det minsta, är detta landskap på samma gång det tätast befolkade och omfattar största delen af kustsluttningen söderom Salpausselkä. Ehuru i regeln ett slättland med bördig lergrund, afbruten||
bild Helsingfors sedt öfver Södra hamnen [av Daniel Nyblin]tillagt av utgivaren.||
|27| af sandmoar, genomkorsas Nyland af låga bergsryggar och egendomliga höjdkullar, motsvarande dem, som under hafsytan bilda dess skärgård. Kusten är insågad, med vikar och uddar, floderna korta, sjöarna små, men talrika vid landtryggen. Kring de många herregodsen har uppstått ett välordnadt jordbruk, som, i förening med fabriker och bergverk, utbredt ett allmännare välstånd, än i något annat landskap.

bild Vid Helsingfors hamn. Vinterbild [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

117 Landets nya hufvudstad Helsingfors bär sitt namn efter kolonister från Helsingland och uppstod omkring år 1550 vid mynningen af en liten å, Vanda. Redan i detta sitt första embryo som obetydlig småstad fick Helsingfors ett politiskt dop genom den där i Gustaf II Adolfs närvaro samlade finska landtdagen 1616. År 1639, när segelleden befanns uppgrundad, flyttades staden 5 km. i SO. till sin nuvarande plats på Estnäs udde och vegeterade ett sekel igenom obemärkt intill sitt andra och tredje politiska dop, när svenska armén kapitulerade här år 1742 och när Augustin Ehrensvärd här uppförde Sveaborg för att ersätta det förlorade Wiborg. Helsingfors växte nu i betydelse som operationsbas för svenska örlogsflottan och bevittnade 1788 Gustaf III:s tedeum öfver sjöslaget vid Hogland samt Sveaborgs kända kapitulation 1808. Därefter kom det fjärde dopet, ett eldsdop, som genom en ödeläggande brand samma år röjde plats för en betydelsefullare framtid. Staden förklarades 1812 vara Finlands hufvudstad och blef detta faktiskt 1819. Men ännu ett halft sekel behöfde Helsingfors för att igenkänna sig själft i sin nya bestämmelse vid landtdagen 1863. Dess befolkning hade då stigit från omkring 8 000konsekvensändrat/normaliserat (1812) till omkring 20 000konsekvensändrat/normaliserat 1863 och räknar nu (1892) inemot 70 000konsekvensändrat/normaliserat.

bild Nikolaikyrkan i Helsingfors [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

 

bild Norra Esplanadgatan i Helsingfors [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

120 J. A. Ehrenström nyreglerade stadens plan, C. L. Engel bygde dess första palatser för generalguvernören, senaten, universitetet m.fl. Kejsaren-Storfursten bebor vid sin härvaro ett senare|28| uppfördt palats. Efterhand har den unga hufvudstaden blifvit prydd med talrika monumentala byggnader för olika allmänna ändamål. Staden har 4 lutherska kyrkor, hvaribland en tysk, 2 grekisk-ortodoxa och 1 katolsk kyrka, utom privata bönehus, synagoga och församlingslokaler, 3 teatrar, 4 militärkaserner, 7 större sjukhus och ett stort|29| antal läroverksbyggnader. Enskilda monumentala byggnader ha tillkommit under senaste perioden af stadens utveckling. I stadens centrala esplanad restes 1885 en genom bidrag från hela landet bekostad staty af skalden J. L. Runeberg. Stadens förnämsta parker äro Kajsaniemi från 1839, Brunnsparken från 1840, Tölö park från 1870.

bild Sörnäs hamn vid Helsingfors [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

122 Helsingfors har med jämnade klippor och utfylda stränder vunnit ett skönt läge på en i Finska viken utspringande bergkransad halfö, omgifven af öar, klippor och sund. Exporthamnen är hufvudsakligen stadens norra hamn intill förstaden Sörnäs. Den regelbundna ångbåtstrafiken är koncentrerad i södra hamnen. Tillväxande förstäder uppstå vid näset i norr.

123 Sveaborg (1 500konsekvensändrat/normaliserat inv. utom garnisonen) är med sina granitmurar anlagdt på 7 öar, af hvilka 6 äro med hvarandra förbundna, 4 km. SO.|30| om staden. Utanverk och batterier på omgifvande höjder komplettera befästningen. Två helgade platser, den långt synliga ortodoxa katedralen och anläggarens, Ehrensvärds, graf, förblefvo oskadade vid lemma startengelska och franska flottornas bombardement af Sveaborg i Augusti 1855kommentar.

bild Borgå [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

 

bild Borgå bro [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

126 Borgå (4 300konsekvensändrat/normaliserat inv.), en sjöstad från 14:de seklet och biskopssäte sedan 1721, är beläget vid det segelbara utloppet af en lika benämnd å, 56 km. NO. från Helsingfors. Historiska minnen äro gymnasiihuset, där landtdagen 1809 sammanträdde, och domkyrkan, där ständerna efter svuren trohetsed mottogo Alexander I:s regentförsäkran. Ett tredje minne är skalden Runebergs af staten inlösta och i oförändradt skick bevarade hem. En af landsmän bekostad minnesvård betäcker hans graf.

bild Gata i Borgå [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

128 Staden Lovisa (1 800konsekvensändrat/normaliserat inv.) österom Borgå anlades vid Pernå hafsvik 1745, när den flyttade riksgränsen gjorde en stapelort där behöflig. Staden, som först hette Degerby, uppkallades 1752|31| efter drottning Lovisa Ulrika och är nu en badort. Den befästa Svartholmen i dess närhet kapitulerade 1808.

bild Kotka hamn [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

130 Kotka (Wiborgs län), numera stad med 4 000konsekvensändrat/normaliserat inv. och belägen på en ö vid Kymmene elfs nordliga utloppsarm, var efter 1743 en station för ryska örlogsflottan och har blifvit en betydande utskeppningsort för trävirke, som nedflottas på elfven. I närheten är det genom två blodiga sjöslag 1789 och 1790rättelse i originalet bekanta Svensksund.

131 Fredrikshamn (Hamina 2 800 inv., Wiborgs län), var gränsfästning från 1723, brändes 1742 och inrymmer sedan 1819 finska kadettkåren.

bild Hangöudd (Tulludden) [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

133 Vester om Helsingfors äro kuststäderna Ekenäs och Hangö. Ekenäs (2 000konsekvensändrat/normaliserat inv.), en sedan 1300-taletkonsekvensändrat/normaliserat känd handelsplats vid Pojo vik, är bekant för sin vackra skärgård, sitt seminarium för folkskolans lärarinnor och sin i handeln eftersökta hvassbuk. lemma startHangö (2 500konsekvensändrat/normaliserat inv.), en ny stadkommentarudden af samma namn och numera Finlands vinterhamn, är en af landets mest besökta badorter.|32| Här finnas betydande anläggningar för granitens bearbetning. Udde och hamn voro kända långt tillbaka af sjöfarande. Ej långt från Ekenäs kvarstå ruiner af Raseborgs fordom betydande slott.

bild Hangö badhus [av Louis Sparre]tillagt av utgivaren.

 

bild Langenkoski [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

 

bild Malmgård i Pernå [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

137 Under vackraste sommartiden har Kejsaren med Gemål och familj plägat besöka den sydfinska skärgården. Dessa landtligt enkla besök hafva kvarstannat i kärt minne hos kustbefolkningen. Åt Hans Majestät har uppförts en enkel sommarvilla, benämnd Langenkoski, med laxfiske vid en af Kymmene elfs utlopps-armar. Bland betydande herresäten återgifvas här Malmgård, Sarvlax, Fagervik och Tjusterby.

bild Sarvlax (Nyland) [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

 

bild Fagervik (Nyland). [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

 

bild Tjusterby (Nyland) [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

3. Tavastland (Hämeenmaa).

141 Landskapet, nu fördeladt på fem län, är det mest centrala och omfattar, i en längd af 480 km. och en bredd af 320 km., hela Päijännedalen jämte södra delen af Näsijärvi dalen. Vattendragen dela sig mellan dessa sjösystemer, strömmande i långa sträckor ned till bådas utloppsrännor. En olägenhet för sjötrafiken är, att sjöarnas öfversvämningar föranledt fällningen af en del|33| vattendrag. Det stora Päijänne sänktes åren 1826 till 1837 ej mindre än 1 m. 19 cm., hvaraf de grundare ångbåtslederna ännu ha känning. Och likväl älskar folket sina sjöar så högt, att tavastländingen hellre ror en dubbelt längre väg, än går eller åker en kortare, hvarför hans kyrkor alla äro bygda vid sjöstränder för att kunna besökas med båt. Landskapet bär de allmänna dragen af berg, sjö och mo, men medan det välodlade södra Tavastland sett skogarna glesna, falla barrskogens skuggor djupa på norra Tavastlands moar.

142 Landskapet har underlydt höfdingen i det af Birger Jarl 1249 uppförda fästet Tavastehus (Hämeenlinna, Kronoborg), som kvarstår väl underhållet och numera användes som tukthus för kvinliga förbryterskor. Under dess skydd uppstod en marknadsplats, som 1650 fick stadsprivilegier,|34| kallades efter sitt fäste Tavastehus och flyttades 1776 till en närbelägen rymligare plats. Staden (5 000konsekvensändrat/normaliserat inv.) är läneresidens och naturskönt belägen med sin park vid Wanajavesi. I dess närhet är Aulanko, en trång kitteldal, omgifven af brant stupande bergväggar kring den aldrig af stormar nådda sjön på dess grytbotten. Denna natursköna punkt underlyder egendomen Karlberg.

bild Tavastehus [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

 

bild Karlberg vid Tavastehus [av Louis Sparre]tillagt av utgivaren.

145 Vid stranden af Jyväsjärvi, som står i segelbar förbindelse med Päijänne, är sedan 1837 Jyväskylä (2 600 inv., Wasa län), lemma startmoderstaden för den finska folkskolan 1862kommentar. Här är landets första och största seminarium för folkskolans lärare och lärarinnor, kring hvilka Folkupplysningssällskapet sedan 1884 samlat allmänna sång- och musikfester.

146 Heinola (1 300konsekvensändrat/normaliserat inv., S:t Michels län), anlades 1779 på venstra stranden af Jyränkö ström, där Päijännesystemet utflödar i Kymmene, och var en tid residens för det s. k. Kymmenegårds län.

bild Jyväskylä (Tavastland.) [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

148 Talrika herregårdar erinra om de tider då södra Tavastland till en stor del underlydde adliga gods.

4. Satakunta.

149 Södra delarna af Satakunta, Tavastland, Savolaks och Karelen voro tidigt befolkade och odlade, medan deras norra delar länge förblefvo lemma startobebodda utmarker (erämaatspråk: finska)kommentar, hvilka endast sommartid besöktes för jagt och fiske af de sydligare boende. lemma startSatakuntaspråk: finska (hundramannabygd, skattelag)kommentar omfattar Kumo elfdal och norra delen af Näsijärvis vattensystem i en längd af 214 km. och bredd af 160 km. Börjande från Suomenselkä, strömma stora sjöar – Etseri, Hankavesi,|35| Toivesi, Keurusselkä, Waskivesi, Rautavesi, Wisuvesi, Tarjannes, Sotkanselkä, Ruovesi, Jäminki, Palovesi m. fl. – genom Murolerättelse i originalet kanaliserade fors in i Näsijärvi för att senare, i Pyhäjärvi mötande Wanajavesi, Längelmänvesi, Roine, Mallasvesi, Pälkäneenvesi och många andra, utflöda i Kumo. Om Keurusselkä är en folksägen: »hundra öar, tusen uddar och ingen utan namn». En bergsklyfta i norra Satakunta (Wirdois) har gifvit upphof åt tre sammanflytande svarta sjöar, kallade Toriseva, alla smala som åar, men bottenlöst djupa och skuggade af höga, lodräta, grå klippväggar. lemma startOm det blå Mallasvesi skämtar folksägnen, att när jätten pustande vadat öfver den djupa sjön, utropade han: se på den, som nästan gick mig öfver stöfvelskaften!kommentar

150 Den 53 km. långa Kyrösjärvi störtar sig i det berömda Kyrö fall 25 m. utför branta klippväggar ned i en mindre sjö, Kirkkojärvi. Satakunta är stolt öfver sina sjöar och vidtfrejdadt för sina åsar (Kangasala m. fl.) med bländande, vida utsigter öfver vattenspeglarna. I kustens närhet öfvergå dess milsvida, ensliga moar till slätter med djup sand.

151 Kumo elf är segelbar 30 km., från utloppet vid Räfsö hamn till den betydande utskeppningsorten Björneborg (Pori, 10 400konsekvensändrat/normaliserat inv.). Staden var känd i 14:de seklet, har många gånger härjats af eld, senast 1852, och tre gånger flyttats. Af Kumo slott i dess närhet återstår numera intet spår. 52 km. från staden bevaras inom en hägnad af sten »S:t Henriks predikohus», en af ålder halft förstenad ria, där, enligt folksägnen, Finlands förste apostel och skyddshelgon, biskop Henrik, predikat. – Ikalis är en köping vid Kyrösjärvi.

bild Björneborg [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

153 Raumo (4 000konsekvensändrat/normaliserat inv.) en gammal sjöstad, var fordom berömdt för sitt franciskanerkloster, Collegium Raumense.

154 Tammerfors (Tampere, 21 500konsekvensändrat/normaliserat inv.) vid Näsijärvis forsande utflöde i Pyhäjärvi, blef stad|36| 1775, fristad 1821 och är nu sitt lands främsta fabriksort för tillverkning af linne och bomullsväfnader, kläden, papper m. m. Vattenkraften, storindustrin och den tullfria införseln af råmaterial ha medfört befolkning och välstånd. Norrom detta lemma start»Finlands Manchester»kommentar vidga sig från bergshöjden Pyynikke utsigterna öfver de stora, glänsande lemma startvattentrymåerkommentar, som förläna Satakunta ett så egendomligt behag.

bild Tammerfors vid strömmen [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

 

|37| bild Kangasala (Satakunta) (av Pekka Halonen).

5. Karelen.

157 Den finska sångens hembygd lemma start(Karjala, af karjaspråk: finska, boskap)kommentar omfattar landets östra och sydöstra delar mellan höjdsträckorna Maanselkä, Kivalo och Karjalanselkä, jämte kustdelen sydost om Salpausselkä, det hela ett område af 360 km. i längd från N. till S., men med mycket omvexlande bredd. Ingen del af Finland har upplefvat så många skiftande öden, som denna tummelplats för gränsfejderna mellan det svenska och ryska väldet. Därom vittnar än i dag landskapets vapensköld. Nöteborgs gräns af 1323 klöf karelarnes område i två hälfter; fredsfördraget i Teusina 1595 återgaf åt Ryssland Ladogastranden, det s. k. Kexholms län; freden i Stolbova 1617 gaf det ånyo åt Sverige; fredsfördragen i Nystad 1721 och i Åbo 1743 lade största delen af Karelen under Ryssland; Alexander I:s manifest af d. 23 December 1811 återförenade detta frånskilda »Gamla Finland» med det öfriga Finland. Delar af Karelen underlydde sålunda styresmän i Kexholm, Narva, Kuopio, Heinola (Kymmenegårds län), men den traditionela hufvudorten förblef alltid Wiborg. Efter 1721 lades stora områden under donationer åt ryske magnater, hvilka gods nu inköpts af finska statsverket och inlösas af sina åboar. Landskapet har, under dessa lyckans och herradömets skiften, blifvit efter i odling. Det är ett nytt land, på hvars höjning en ny tid arbetar. Ingångsporten för de finska stamfolkens inflyttning är på samma gång en öfvergångsbrygga från österländsk-rysk till vesterländsk-finsk natur, från slättländer till bergländer, från flodsystemer till sjösystemer, från stepper och fruktbara lerfält till åsar, moar, mossar och kärr. Karelen har sandhedar, men få slätter, oftare likasom på hvarandra staplade höjder, »mäkien mäetspråk: finska», backarnas backar, som folket kallar dem. Dess ensliga norra bygder söka sig luft i Saimavattnen, men hela landskapet graviterar åt Ladoga.

158 Wiborg (22 000konsekvensändrat/normaliserat inv.) har uppstått i skydd af det lika benämnda fäste, som Torkel Knutson uppreste 1293 vid det inre af Wiborgska hafsviken för att betrygga Karelens eröfring. Läget norrom det 12 km. långa och smala inloppet Trångsund samt söderom Saima kanals mynning i vikens innersta fjärd, Suomenvedenpohja, är på samma gång gynsamt, betryggadt och skönt. Staden räknar sina privilegier från 1403, sina nu raserade murar från 1477 och har från denna till vår tid som fästning delat öden med slottet. Wiborg, som var biskopssäte från 1554 till 1710, är numera läneresidens och säte för landets tredje hofrätt från 1839. Staden har ärft sin betydliga handel af det utanför hafsviken liggande Björkö, som under medeltiden var nederlagsort för hansestädernas handel på Ryssland. Den 3 Juli|38| 1790 var här det s. k. »Wiborgska gatloppet». De förenade svenska örlogsflottorna instängdes vid hafsvikens inlopp af de förenade ryska flottorna och bröto sig under Gustaf III:s eget befäl lyckligt, ehuru med stora förluster, igenom.

bild Wiborg [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

160 I 317 år var Wiborgs slott Finlands portnyckel. Här vistades en tid Karl Knutsson, innan han 1448 afseglade till Stockholm för att mottaga Sveriges krona.rättelse i originalet Här timade, 30 November 1495, den ryktbara »Viborgska smällen», då riddaren Knut Posse med en krutmina sprängde i luften stormande fiender. Gång efter gång motstodo slottets och stadens fasta murar alla den ryska maktens försök att få fast fot i Finland, intill dess att det nedskjutna, uthungrade Wiborg, efter det tappraste försvar, gaf sig åt ryska hären under tsar Peters eget befäl den 30 Juni 1710. I vår tid restaureras det förfallna, men ännu aktningsbjudande slottet, som senast lidit af brand 1834 och 1856.

bild Monrepos [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

162 Norrom Wiborg ligger en landtgård, som i början af seklet donerades åt baron Ludv. Nicolay. Han och hans lika naturälskande ättlingar ha omskapat denna plats till en berömd lustgård,|39| Monrepos, som blifvit kallad ett förädladt Finland och som vittnar om hvad konst och smak, i förening med nödiga tillgångar, kunna göra af ett finskt landskap.

bild Monrepos [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

164 Imatra. Wuoksen utflödar ur södra Saima, bildande ett mindre fall, som snart vidgas till en bred strömfåra. Efter en kilometer börjar floden visa oro, strömdraget tilltager, berg möta, Wuoksen sammantränges och störtar i skum utför Tainiokoski, som kallas »lilla Imatra». Efter en mindre fors, Linnakoski, vidgar sig floden åter till den imponerande bredden af 338 meter, då hon plötsligt möter en trång bergsklyfta, där hon pressas in i en ränna af knapt 41 meters bredd. Här har hon framför sig en brant af 19 m. i höjd och 875 m. i längd. Hennes svindlande fall – eller fors, om man vill – utför denna brant är det ryktbara Imatra. Ögat kan ej fatta och tanken ej följa detta tummel af vågor, som blixtsnabt jaga och nedtrampa hvarandra. Vattnet skiftar beständigt färg och stänker i dimmor uppåt bergsväggarna. Man kan med lätthet kasta en sten från ena till andra stranden, men det starkaste rop kan icke höras dit öfver.

bild Imatra [av Axel Gallén]tillagt av utgivaren.

166 Europa har högre och bredare fall, än Imatra, men intet, som kan jämföras med detta i vattenmassa. Wuoksen antages under medelbredd och medelhastighet nedföra 475 kubikmeter vatten i sekunden. Trycket af dessa massor i en så smal ränna är enormt, men har ännu ej tagits i|40| anspråk af industrin. Ett hotel, en järnväg, en bro öfver Imatra och elektrisk belysning stå till de talrika turisternes disposition. Ännu slösar Imatra sin kraft, om det är ett slöseri att förhärliga sitt land. Sydligare erbjuder floden Wallinkoski och andra forsar till industrins tjenst.

bild Wallinkoski [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

168 Utom Wiborg räknar Karelen tre städer. Joensuu (2 800konsekvensändrat/normaliserat inv.), vid Pielis elfs utlopp i Pyhäselkä fjärd af Orivesi, är en marknadsplats, som 1842 fått stadsprivilegier och raskt tillväxer. Ladoga-hamnen Sordavala (1 400konsekvensändrat/normaliserat inv.) blef stad 1816 och drifver handel på Petersburg. Kexholm (Käkisalmi, 1 200konsekvensändrat/normaliserat inv.) har uppstått vid ett fäste af samma namn på två öar i Wuoksi vid dess numera nordliga utloppsarm, så gammalt, att ingen känner dess ursprung. Sedan Torkel Knutson tog fästet 1293 och åter förlorade det 1295, var det ryskt till 1580, svenskt till 1597, ryskt till 1611, svenskt till 1710, ryskt till 1811 och sedan denna tid finskt område, men med rysk garnison. Stadens välstånd har gått tillbaka, sedan Wuoksens laxfiske och handel dragit sig till den nya, sydliga utloppsarmen.

169 lemma startValamo fridlysta klosterkommentar är, enligt sägen, anlagdt år 992 på en 8 km. lång klippö i öppna Ladoga, 60 km. SSO. från Sordavala. Dess naturskönhet, dess rikedom och dess gästfrihet såsom vallfartsort äro vida bekanta. Ladogas norra kust med dess branta berg och dess slingrande farleder mellan öarna hör till landets minst besökta, men mest storartade naturscenerier.

|41|

6. Savolaks.

170 Savo, Savonmaa, 300 km. i längd och 180 km. i bredd, liknar till formen ett päron med stjälken mot norr och omsluter Saimadalen mellan Savonselkä, Karjalanselkä och Salpausselkä. lemma startNamnet härledes från Savilahti (S:t Michel) eller från ryska ordet savolotschiespråk: ryska, på andra sidan om vattendelaren.kommentar Landskapet, som först underlydt Wiborg, sedan Nyslott, har fått erfara sin dryga andel af gränskrigens härjningar och delades 1743 genom godtyckliga pennstreck på kartan mellan Ryssland och Sverige. I hela det vattenrika Finland är Savolaks det vattenrikaste landskapet och mera skärgård, än kontinent. Sluttningen är låg, men genomkorsad af åsar och höjder, hvilka, i förening med vatten, öar och sund, erbjuda de mest omvexlande utsigter. Hvarje försök att välja de skönaste möter en täflan om priset med andra.

|42| bild Kuopio [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

172 Savolaks räknar fem städer. Läneresidenset är Kuopio, på en halfö vid Kallavesi, anlagdt af Gustaf III 1776, nu med 9 000konsekvensändrat/normaliserat invånare. Staden är biskopssäte sedan 1851, en af landets mest besökta marknadsplatser, medelpunkt för inlandets sjöfart och östra Finlands kultur. Utsigten från Pujo backe i närheten är berömd för sitt vidsträckta sjöperspektiv. – En smal, kanaliserad vattenstråt leder norrut till lemma startden nya staden Idensalmikommentar, handelsplats för en vidsträckt landsbygd.

bild Pujo berg [av Eero Järnefelt]tillagt av utgivaren.

174 St. Michel (2 300konsekvensändrat/normaliserat inv.) vid en vestlig inre vik af Saima var före Kuopio Savolaks medelpunkt, blef stad 1838 och läneresidens 1843. Sedan dess segelled genom sunden blifvit fördjupad, stiger dess omsättning.

bild Nyslott [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

176 Nyslott (Savonlinna, 1 600konsekvensändrat/normaliserat inv.) uppstod kring fästet Olofsborg, som restes af Erik Axelsson Tott år 1475 på en ö i Kyrönsalmi sund mellan Saima-sjöarna Haukivesi i norr och Pihlajavesi i söder. Detta fäste, Finlands bäst bibehållna medeltidsborg, Savolaks’ nyckel, äfven kalladt Nyslott, har alltfrån sin första tillvaro hejdat okärkomna besök, många gånger belägrats och senast blokerats 1788. År 1723 finnes Nyslott upptaget som stad och är nu en besökt|43| hamn vid Saimas segelled. Två timmars ångbåtsväg i SO. från Nyslott ligger en af Puruvesi kringfluten smal och 6 km. lång ö, Punkaharju, hvars hela bredd upptages af en bugtande ås, öfver hvilken landsvägen går medelst färjor vid öns ändpunkter. Denna skogbevuxna, sällsamt formade ö, som än liknats vid en simmande ödla, än vid en vattenfågel med utbredda vingar, utbröts till kronopark 1841 och mottager, som en af Saimas främsta pristäflare, talrika främlingar i ett för dem uppfördt hotel.

bild Punkaharju [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

 

bild Willmanstrand [av Elin Danielson]tillagt av utgivaren.

179 Vid södra kusten af stora Saima ligger Willmanstrand (Lappeenranta, 1 900konsekvensändrat/normaliserat inv.), fordom lastageplats för Wiborg, sedan befästadt 1723, intaget af ryssarne efter ett blodigt nederlag för de svenska vapnen 1741 och slutligen en fredlig handelsstad från 1784. Finska dragonregementet är förlagdt här och en sommarbostad inredd att emottaga Kejsaren med familj vid de lägermöten, som hvart tredje år här anställas med landets trupper.

bild Porrassalmi [av Louis Sparre]tillagt av utgivaren.

181 Östra Finland är rikt på trånga pass, där en liten styrka kan bjuda en öfverlägsen motståndare spetsen, och Savolaks var en skådeplats för 1788 års krig. Vid Porrassalmi sund, 8 km. från St. Michel, försvarade sig d. 13 Juni 1789 500 savolaksare med två kanoner mot en öfverlägsen fientlig styrka, fingo förstärkning och behöllo sin position under oafbruten strid 17 timmar å rad. Bland Savolaks öfriga slagfält må endast nämnas: 1790 Kärnäkoski och Partakoski, där Kuolima sjö utflödar, samt 1808 Virta bro vid Iijärvis vattendrag i norra Savolaks.

|44|

7. Österbotten.

182 Utan att räkna den finska andelen af Lappland, upptager detta landskap (Pohjanmaaspråk: finska, Nord- eller Bottenlandet) ungefär två femtedelar af Finlands yta eller lika mycket som konungarikena Bayern, Sachsen och Württemberg tillsammantagna. Längden från N. till S. utgör 705 och den varierande bredden från 170 till 320 km. Österbotten är ett mot Bottniska viken långsamt sluttande slättland, genomfåradt af floder, beströdt med rullstenar, låga kullar och granithällar, men i NO. vid gränskedjorna antagande karakteren af bergland. Namnet Pohjanmaaspråk: finska får en egendomlig betydelse däraf, att vida områden i verkligheten äro en torrlagd, allt ännu uppstigande hafsbotten. Landet höjes så märkbart, att redan 30, 20, ja 10 år medföra ändringar i kustens utseende. Och emedan finska vallen lika långsamt sluttar under hafsytan, blir landvinningen större här, än vid den djupare svenska kusten. Den bördiga lermyllan, som i södra Österbotten skapar en af landets rikaste kornbodar, upphör ett stycke norrom|45| 63:dje breddgraden och öfvergår i en magrare, sandblandad alluvialjord. Sjösystemerna behålla sin karakter i höglandet, men öfvergå på slätten till flodsystemer. Hafvets krökning åt NO. gör nordanvindarna kännbara vid den öppna kusten från 64° norrut, medan den mellersta kusten skyddas af vidsträckta skärgårdar. Den administrativa indelningen har ofta förändrats; Korsholm har ansetts som landskapets hufvudort.

bild Wasa [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

184 Emedan Österbottens befolkning är tätast vid kusten och glesare inåt landet, hafva här uppstått 9 kuststäder, alla af yngre datum, men endast en uppstad. Äldst är Wasa, som 1855 erhöll det officiela namnet Nikolaistad (10 800konsekvensändrat/normaliserat inv.). Orten fick sin betydelse genom fästet Korsholm från medlet af 14:de seklet, en medeltidsborg, hvaraf blott vallarna kvarstått till vår tid. Wasa stad anlades 1606 af Karl IX med hans ätts namn och vapen till belöning för österbottningarnes bistånd i klubbekriget mot konung Sigismunds anhängare. Stadens då djupa och bekväma hamn tillgrundades efterhand så, att Wasa, efter en ödeläggande brand 1852, flyttades nybygdt 5 km. närmare hafvet till Brändö hamn. Staden är läneresidens, säte för landets andra hofrätt sedan 1776 och södra Österbottens främsta exportort. På dess förra plats kvarstår hofrättens på sin tid berömda hus, förvandladt till kyrka.

bild Mustasaari kyrka, f. d. Wasa hofrättshus [av Eero Järnefelt]tillagt av utgivaren.

 

bild Wasa hamn [av Eero Järnefelt]tillagt av utgivaren.

187 Söderom Wasa äro städerna Kristinestad (2 700konsekvensändrat/normaliserat inv.), anlagdt 1652 med namn efter drottning Kristina, och Kaskö (800 inv.), anlagdt 1785. Kaskös hamn är den djupaste på vestkusten.

188 Wasa län räknar i norr tre sjöstäder, alla flyttande sina hamnar efter det flyende hafvet: Nykarleby (1 100konsekvensändrat/normaliserat inv.), anlagdt af Gustaf II Adolf segeråret 1617 vid Lappo elfs mynning, härjadt af elden 1858; Jakobstad (Pietarsaari 2 200konsekvensändrat/normaliserat inv.), anlagdt 1660 af Jakob Delagardies enka Ebba Brahe, brändt af fienden 1714 och af vådeld 1835, samt Gamlakarleby (Kokkola, 2 400konsekvensändrat/normaliserat inv.), anlagdt samtidigt med dess namnfrände, i det från klubbekriget kända Karleby. Dessa städer blomstrade före Saima kanal som exportorter äfven för Savolaks. Nykarleby, kändt genom striderna här och vid Jutas 1808, har ett seminarium för landets svenska folkskolelärare. Jakobstad är J. L. Runebergs födelseort. Gamlakarleby tillbakaslog en fientlig engelsk landstigning 1854.

bild Uleåborg [av Elin Danielson]tillagt av utgivaren.

190 Den öppna kusten af Uleåborgs län räknar 4 sjöstäder. Brahestad (3 200konsekvensändrat/normaliserat inv.) erhöll grundläggarens namn 1652,|46| härjades af elden 1810 och hade före ångfartygens konkurrens en betydande handelsflotta. Uleåborg (Oulu, 13 000konsekvensändrat/normaliserat inv.) var en äldre köping, som fick betydelse genom en här anlagd borg 1590 och stadsprivilegier 1610. Staden, F. M. Franzéns födelseort, har plundrats af fiender 1714, ödelagts af brand 1822 och är nu läneresidens samt norra Österbottens och Uleå elfs exporthamn. Dess borg antändes af åskan 1793 och sprang i luften. Kemi (630 inv.) är en nyanlagd stad vid den stora flodens fiskrika utlopp. Torneå (1 300konsekvensändrat/normaliserat inv.), en östad vid utloppet af den lika benämnda gränselfven, räknar sin tillvaro från 1621 och tillhörde Vesterbotten intill 1809. Dess betydelse är att vara gränsort gentemot det på svenska elfstranden liggande Haparanda och att mottaga främlingar, som komma för att se midnattssolen på det 62 km. längre i norr belägna berömda berget Aavasaksa.

bild Torneå [av Elin Danielson]tillagt av utgivaren.

 

bild Aavasaksa [av Elin Danielson]tillagt av utgivaren.

 

bild Ämmä fors [av Louis Sparre]tillagt av utgivaren.

194 En lång rad af sjöar ofvanför 64:de breddgraden samla sig i den börjande forsrännan af Uleå elf och kasta sig i Ämmä 5 m. 34 cm. höga fall med dån in i Oulujärvi. Här lät Karl IX år 1607 uppföra ett fäste, Kajaneborg, på en ö strax ofvanom fallet, för att beskydda nejden mot infall från ryska sidan. Fästet uppfylde sin bestämmelse intill 1716, då det, en månad försvaradt af 50 invalider mot 3 000konsekvensändrat/normaliserat man, nödgades kapitulera för hunger och kort därefter sprängdes i luften. På södra stranden af strömmen hade staden Kajana(1 200 inv.) uppstått. Dess marknader voro de mest besökta i norra Finland. Namnet är af Kainuspråk: finska, Kainunmaaspråk: finska, Kajanien, Kvenernas land, ett folknamn i nordliga Österbotten, hvarför Karl IX införde i konungatiteln »de Lappars och Kajaners konung». Ämmä fall kringgicks 1846 med en 14 m. 85 cm. lång sluss, genom hvilken långväga tjärbåtar kunna nedgå till sjön för att åter stakas eller dragas från strandvägar uppför forsarna. Hit ankom Kejsar Alexander I på sin finska rundresa i Augusti 1819, lät ro sig i storm öfver sjön, fortsatte en del af vägen ridande, gående eller åkande på bondkärra genom obanade ödemarker, spisade i löfprydt stall, fortsatte resan till yttersta gränsen af sitt rike i Torneå och återvände sedan långs kustvägen, öfverallt följd af folkets beundran.

195 Österbottens slätter ha druckit mycket blod. Här hade vän och fiende utrymme att röras, och här voro de slagfält, som alltifrån klubbekrigets tider afgjort landets öde, på isen af Ilmola å 1596, på isen af Kyrö elf 1714, vid Oravais kullar 1808, förutom vexlande segrar och nederlag vid Revolaks, Siikajoki, Lappo, Alavo m. fl. Två bland dessa fält äro här återgifna i bild: Storkyro med dess rullstenar och bördiga åkerfält samt slätten vid Lappo kyrka.

bild Storkyro och Lappo [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

197 Lappland är i folkets föreställning den obestämda, öde nord, där vägarna upphöra, där renarna beta, där åkern ej mera ger korn och den utdöende skogen kryper långs marken. lemma startI verkligheten har Lappland|47| ingen annan naturlig gräns, än Ishafvet. Finland intränger allt högre åt norr. Hästen, körvägen och åkern följa den finska nybyggaren in på lappens område, hvarhelst en sluttning mot solsidan bereder möjlighet för en kornskörd. Icke ens där skogen upphör, ser sig nybyggaren tillbaka. Framför honom hägrar ännu fisket vid Ishafskusten. Men därifrån stänges han genom den politiska gränsen mot Norge, en smal landremsa, hvilken han blott kan öfverskrida som legobiträde åt norske fiskare. Ingen har frågat Finland vid fredsfördragen.kommentar

198 En kort tid hägrade lemma startett Kalifornienkommentar i denna yttersta nord. Sägner gingo bland folket om guldfynd i Lappmarkerna. lemma startTvå från Kalifornien återvände finske sjömän begåfvo sig ut på en fotvandring och lyckades finna guld i sanden vid Ivalojokis stränder mellan 68:de och 69:de breddgraden. Ryktet spriddes, sjömännen fingo många efterföljare, styrelsen reglerade och skattlade denna nya näringsgren.kommentar 1870 funno 300 vaskare 19 135konsekvensändrat/normaliserat gram guld, hvilket följande året ditförde 475 arbetare. Desse utvaskade 56 692konsekvensändrat/normaliserat gram. Därefter har guldletningen nedgått med vinsten. 1886 funno 67 arbetare endast 4 761konsekvensändrat/normaliserat gram. Guldsanden förekommer i många lappska floder, men i mikroskopiskt fina flisor, som icke löna ett ansträngande arbete, med ödemarkens alla försakelser. Guldletarnes hufvudstation Kultala vid Ivalojoki är, som skydd och kontroll, uppförd på styrelsens föranstaltande.

|48| bild Ivalo [av Axel Gallén]tillagt av utgivaren.

200 Den finska andelen af Lappland underlyder Uleåborgs län och fördelas i ett vestligt område, Torneå Lappmark med Enontekis, samt ett ostligt, Kemi lappmark med nordligaste kyrkan Utsjoki, 107 km. söderom Nordkap. Enontekis är en kil in på norskt område, lika onaturlig, som norska gränsen mot Finland. Lappmarkens pärla är den stora, djupa, fiskrika, med öar beströdda Enare sjö, som 10 månader af året betäckes med is, men i Juli och Augusti vimlar af fiskarebåtar. I öfrigt äro Lapplands storartadt ensliga natur, dess fjällar, dess väglösa hedar, »tundrorna», dess strida forsar, dess långa vinter, dess ljusa sommarnatt, dess norrsken, dess luftperspektiver, dess renar och vargar, dess lax och dess mygg, bättre kända genom resande, än många sällan besökta delar af Finland.

 

Landet indelas i följande 8 län med deras areal i kvadratkilometer:

Land. Insjöar. Summa. % af hela landets.
Åbo och Björneborgs län med Åland 23 136konsekvensändrat/normaliserat 1 035konsekvensändrat/normaliserat 24 171konsekvensändrat/normaliserat 6,47
Nylands län 11 131konsekvensändrat/normaliserat 741 11 872konsekvensändrat/normaliserat 3,18
Tavastehus län 17 959konsekvensändrat/normaliserat 3 625konsekvensändrat/normaliserat 21 584konsekvensändrat/normaliserat 5,78
Wiborgs län 31 409konsekvensändrat/normaliserat 3 632konsekvensändrat/normaliserat 35 041konsekvensändrat/normaliserat 9,38
Kuopio län 35 746konsekvensändrat/normaliserat 6 984konsekvensändrat/normaliserat 42 730konsekvensändrat/normaliserat 11,44
St. Michels län 17 275konsekvensändrat/normaliserat 5 565konsekvensändrat/normaliserat 22 840konsekvensändrat/normaliserat 6,11
Wasa län 38 309konsekvensändrat/normaliserat 3 402konsekvensändrat/normaliserat 41 711konsekvensändrat/normaliserat 11,17
Uleåborgs län 156 979konsekvensändrat/normaliserat 8 662konsekvensändrat/normaliserat 165 641konsekvensändrat/normaliserat 44,33
Finlands andel af Ladoga 8 014konsekvensändrat/normaliserat 8 014konsekvensändrat/normaliserat 2,14
Hela Finland 331 944konsekvensändrat/normaliserat 41 660konsekvensändrat/normaliserat 373 604konsekvensändrat/normaliserat 100

 

201 Z. Topelius.

 

 

  1. * Ignatius, Finlands Geografi I: 160.

Kommentar

Kommentar

stycke – textställe – kommentar

5 geografiska kvadratmil en geografisk kvadratmil motsvarar 55,1 km².

7 Östersjön aftecknar på [...] Östersjöns herre. En liknande beskrivning finns i En resa i Finland (ZTS XIII, stycke 13 och 15).

12 egendomliga karakteristiska.

21 Under landets och [...] genom årtusenden. Topelius återger nästan ordagrant stycket från En resa i Finland (ZTS XIII, stycke 17 och 18). Se också inledningen om Topelius syn på landhöjningen och den s.k. vulkanismen.

24–25 Landet höjes, hafvet rinner [...] vid mynningarna. Ordalydelsen är snarlik i En resa i Finland (ZTS XIII, stycke 17). Se också Topelius föreläsningar i geografi om landhöjningen 14/3, 17/3, 21/3, 24/3 och 28/3 1855 (Föreläsningar i geografi och historia, ZTS XV). I inledningen till föreläsningarna behandlar Jens Grandell mer ingående Topelius syn på landhöjningen (stycke 74–75) samt noterar att han använder sig av sinnebilder i sin framställning (stycke 76–77).

52 Skaldens mått på »de tusen sjöars land» Uttrycket »tusen sjöars land» var ett topos i finländsk naturpoesi, använt av Runeberg i »Vårt land» (1846).

53 »stråtar» Används särskilt i Finland för sjöar och sjösystem, som är förbundna genom korta vattendrag.

53 Den 3 April 1830 [...] liggande Roine. I kapitlet »En fjärd af Roine» i En resa i Finland (ZTS XIII) beskriver Topelius livfullt det dramatiska skeendet .

55 träsk mindre insjö (provinsiellt).

62 Sedan en isbrytare numera stångar väldiga murar Isbrytaren Murtaja var den första egentliga isbrytaren i Finland, och till en början också Europas största och starkaste. Murtaja tjänstgjorde 1890–1959.

67 »Sankt Britas sommar» brittsommar; varm period under hösten, vanligen 4–10 oktober, benämnd efter Birgittas och Brittas namnsdag den 7 oktober.

72 Naturen själf har [...] skogens förra område. Jämför ordalydelsen med En resa i Finland (ZTS XIII, stycke 50).

82 utomordentligt ihärdiga finska hästen Den finska hästens goda egenskaper hade lyfts fram redan av Olaus Magnus i Historia om de nordiska folken (Historia de gentibus septentrionalibus 1555) och av flera av trettioåriga krigets samtida skildrare (G. Rein, Suomi ja suomalaiset ulkomaan kirjallisuudessa 1500-luvulla ja 1600-luvun alkupuoliskolla 1909, s. 39, 174). Topelius uppmärksammade också den finska hästens duglighet på 1850-talet i Fältskärns berättelser. Första cykeln (ZTS VII, stycke 32, 476). Också i Boken om Vårt Land lyfte Topelius fram den starka hästen i ett eget kapitel (ZTS XVII, »Den finska hästen»).

85 elgen fridlyst sedan år 1858 Älgen fridlystes 1868 i samband med den nya kejserliga jaktlagen (Herman Juhlin-Dannfelt, Lantbrukets historia 1925, s. 808). I brev till Mechelin förundrar sig också Topelius över årtalet, men erinrar sig där att älgen blev fridlyst 1864 (Topelius–Mechelin 19/6 1893).

86 de tilltagande massmorden på nordens flyttfåglar Syftar på kramsfåglar; ätbara småfåglar som man fångade på hösten när de var som fetast för att tillverka pastejer av.

90 ofta slaget, aldrig besegradt, alltid hoppfullt I Boken om Vårt Land beskriver Topelius det finska folket som »kufvadt, besegradt, men aldrig tillintetgjordt» (ZTS XVII, »Om Finlands folk», stycke 70). I novellen »Konungens handske» hävdar han att den finska soldaten hade »blifvit ovan att segra, van att besegras» (Vinterqvällar. Första cykeln. Noveller 1880, s. 107). I föreläsningarna 1863 är det Viborgs slott som i 400 år var »ofta anfallet, men aldrig besegradt» (ZTS XV).

90 Skalden frågar: [...] Och lefva! »Säg kan man dö för detta land?» anspelar på tredje strofen i J. L. Runebergs dikt »Den femte Juli» från 1860. I Blad ur min tänkebok utvecklar Topelius resonemanget: »Det är lättare att dö, än att lefva för en idé; vår kraft är vanmakt, vår vilja vankelmod. Men medvetna eller omedvetna ha i alla tider många tusende lefvat, lidit och dött för detta land, som med hvarje soluppgång kallar oss att följa i våra fäders spår. [...] Du undkommer ej ditt folk och ditt land» (1898, s. 117). Essän »Det providentiela i verldshistorien» avslutas med de mäktiga orden: »Ett folk, som genomlefvat sådana öden, har icke rätt att misströsta om sin framtid. Det kan slås till jorden, men det reser sig åter. Det kan icke dö, förrän det förlorat sig sjelf.» (1890, s. 8).

95 Storfurstendömet Finland för [...] en klubba af guld. Topelius beskrivning av vapensköldarna är en typisk professionell blasonering (av fr. blason, vapensköld), dvs en beskrivning i ord av ett heraldiskt vapens innehåll och färgsättning, formulerad efter bestämda regler. Beskrivningen av färgerna var ett viktigt inslag, eftersom läsaren inte hade färgbilder att se på.

97 Här landsteg den [...] de förste kristne; Enligt legenden organiserades det första svenska korståget till sydvästra Finland under Erik den heliges ledning på 1150-talet. De första finnarna ska ha döpts av biskop Henrik i Kuppis källa öster om Åbo.

97 här bygdes den första [...] den första staden Korois biskopskyrka byggdes 1229, innan dess hade Nousis varit säte för missionsstiftet i Finland. År 1300 ersatte Åbo domkyrka biskopssätet i Korois. Åbo slott grundades på 1280-talet för kungens ståthållare och soldater. Det är inte känt vilket årtal Åbo stad grundades, staden uppstod under 1200-talet.

97 den första skolan och akademin, Katedralskolan i Åbo tros ha anlagts omkring 1276 i anslutning till Åbo domkyrka. Biskop Isak Rothovius grundade 1630 ett gymnasium i Åbo som ersatte den gamla katedralskolan. Han verkade därefter aktivt för gymnasiets omvandling till universitet, Kungliga Akademien i Åbo, tio år senare.

99 Hvilket icke hindrat, [...] 1198 och 1318. Enligt Paul Juustens biskopskrönika, Chronicon episcoporum Finlandensium, brände ryssarna ner Åbo under pingsthelgen 1198, men senare forskning har påvisat att det handlar om en felläsning av årtalet 1318 (Kari Tarkiainen, Sveriges Österland. Från forntiden till Gustav Vasa 2008, s. 94).

99 Hertig Johan, Vasafursten, [...] finskt rike Som hertig av Finland 1556–1563 hade den blivande Johan III en relativt självständig ställning gentemot kungen, bl.a med ett eget riksråd i miniatyr. Johan gifte sig med den polska prinsessan Katarina Jagellonica 1562. I föreläsningarna 1864 kommenterar Topelius: »Det berättas, att hert. Johan vid detta tillfälle, och i sjelfva giftermålskontraktet, lofvat göra sig sjelfständig i Fd och sålunda erbjuda konungadottern en oberoende krona.» (ZTS XV).

99 ungdomsdrömmar Anspelar på Fredrik Cygnæus skådespel »Hertig Johans ungdomsdrömmar» från 1854.

106 600 inv. I brevväxlingen med Mechelin nämner Topelius att han använt sig av statistiska uppgifter ur chefen för Statistiska Centralbyrån, Anders Boxströms Jemförande befolknings-statistik. Med särskilt afseende å förhållandena i Finland (1891), och att han har »angifvit städernas folkmängd i runda tal med antaglig ökning för år 1892 eller 1893» (Topelius–Mechelin 10/7 1892). Mechelin meddelar senare att han – med en skälig avrundning av siffrorna – ändrat städernas invånarantal med från Statistiska Centralbyrån erhållna uppgifter vid 1891 års slut (Mechelin–Topelius 29/10 1892).

111 Eyland? (isl.) ö. Syftar sannolikt på en teori om att namnet Åland skulle kunna härledas från fornnordiska.

111 8 församlingar pro elva församlingar.

111 Intill 1713 voro öns [...] för elgar I operastycket »Kung Carls jagt» har Topelius förlagt händelserna till denna miljö; librettot handlar om en jaktfärd den unge Karl XI ska ha gjort på Åland 1671. Operan med musik av Fredrik Pacius uruppfördes 24/3 1852. Om den utdöende åländska älgen, se också Fältskärns berättelser. Andra cykeln (ZTS VII, stycke 33).

111 Den sista elgen på Åland sköts år 1774. I Fältskärns berättelser. Andra cykeln nämner Topelius att den sista älgen sköts 1778 (ZTS VII, stycke 188). Uppgiften finns i Fredric Wilhelm Radloff, Beskrifning öfver Åland 1795, s. 229.

123 engelska och franska [...] i Augusti 1855 Sveaborg angreps av en brittisk-fransk flotta under Krimkriget sommaren 1855.

133 Hangö (2 500 inv.), en ny stad Hangö fick stadsrättigheter 1874.

145 moderstaden för den finska folkskolan 1862 Den »finska folkskolans fader» Uno Cygnæus grundade Finlands första lärarseminarium i Jyväskylä 1863.

149 obebodda utmarker (erämaat) erämarker; enskilda rågångna fångstområden som var belägna långt ifrån hemtrakten och som ofta också omfattade fiskevatten. Ordet användes från 1500-talet i finländska handlingar.

149 Satakunta (hundramannabygd, skattelag) En teori är att namnet är ett lån från hundare, som beteckning för ett tidigmedeltida administrativt område, eftersom landskapets namn innehåller de finska orden sata, hundra, och kunta, område. En annan teori är att sata har sin grund i ordet satama, hamn. (Finlandssvenska bebyggelsenamn.)

149 Om det blå Mallasvesi [...] öfver stöfvelskaften! Topelius återger samma folksägen, men aningen mer utförligt, i Boken om Vårt Land (ZTS XVII, »Folksägner om jättarne»).

154 »Finlands Manchester» Manchester var känt för sin blomstrande textilindustri. En av de första signifikanta industrianläggningarna i Tammerfors var bomullsspinneriet som den skotske entreprenören James Finlayson grundade 1828. Under 1830-talet började uttrycket »Finlands Manchester» användas om staden.

154 vattentrymåer här: vattenspeglar.

157 (Karjala, af karja, boskap) Enligt en teori är namnet Karjala härlett från det finska ordet för boskap, karja. Men eftersom karelare historiskt sett inte varit boskapsskötare, har en annan teori uppstått, enligt vilken namnet härstammar från ett lånord från germanska eller baltiska språk, karja, i betydelsen krigsstyrka eller här (Institutet för de inhemska språken).

169 Valamo fridlysta kloster På klosterön Valamo fick inga levande varelser ofredas.

170 Namnet härledes från [...] om vattendelaren. I föreläsningarna 1855 beskriver Topelius mer ingående teorin bakom Savolax etymologi (ZTS XV, 13/10 1855). Se också M. A. Castrén, »Anteckningar om Sawolotschesskaja Tschud», Suomi. Tidskrift i fosterländska ämnen 1844, s. 1–22 samt Finlandssvenska bebyggelsenamn.

172 den nya staden Idensalmi Idensalmi fungerade som en köping från 1860 och fick stadsrättigheter 1891.

197 I verkligheten har Lappland [...] vid fredsfördragen. Se Jens Grandells inledning till föreläsningarna om Topelius syn på Finlands karta och naturliga gränser (ZTS XV, stycke 76–81).

198 ett Kalifornien Avser guldrushen i Kalifornien 1848–1855.

198 Två från Kalifornien [...] nya näringsgren. Jakob Ervast (1826–1886) och Nils Lepistö (1827–1893) hittade omkring två kilo guld vid Ivalo älv i augusti 1869. Topelius kommenterade fyndet samma månad i Finlands krönika (2004, s. 207). För att reglera guldrushen som uppstod efter detta inrättade regeringen ett kontor där myndigheterna utfärdade licenser, övervakade ordningen och köpte det guld som prospektörerna hittade.

Faksimil