II. Folket

|49| [Vinjett till kap. II Folket av Axel Gallén.]tillagt av utgivaren

II. Folket.

Stamfolk.

2 Det folk, som bygger på Finlands granit, tillhör norra och nordöstra Europas äldsta inbyggare. Det fanns där före all historia, före all saga, såsom den dunkla, töckniga bakgrund, där hvarje minne och hvarje synkrets upphöra. Det kallades redan vid början af vår tideräkning Fen eller Finnar, en af grannfolken gifven benämning, men själft har det kallat sig Suomalaisetspråk: finska, ett vida spridt namn af omtvistad härledning. Dessa folknamn hafva slutligen öfverflyttats på landet, det främmande som Finland, det genuina som Suomispråk: finska, Suomenmaaspråk: finska.

3 Där historien förlorat alla spår, har språkforskningen lyckats uppleta stamförvandtskaper. Språkforskarne säga oss, att finnarne tillhöra en stor folkstam, den finsk-ugriska, hvaraf lemningar för närvarande finnas spridda på ett ganska vidsträckt område, från Ob och Ural i öster ända till Donaus stränder i vester och söder, där en ensam stående förpost, magyarerne, anträffas. Magyarernes närmaste stamfränder, åtminstone i språkligt afseende, äro ostjakerne vid Ob och Irtysch och vogulerne kring Ural. I det östra europeiska Ryssland bo broderfolken syrjäner och votjaker samt de med finnarne närmare beslägtade Volga-folken mordviner och tscheremisser. Finnarnes närmaste släktingar äro likväl deras grannar i trakterna kring Östersjön: karelare, vepser, voter, ester, liver, hvilkas språk icke skilja sig från finskan mycket mer, än t. ex. danskan från svenskan. Ännu återstår att nämna lapparne, hvilka antropologiskt icke torde tillhöra den finsk-ugriska folkstammen, men hafva tillegnat sig ett finsk-ugriskt språk. – Dessa folk, med undantag af magyarerne, utgöra fattiga, försvinnande spillror af fordom lifskraftiga folk, hvilka en gång, under de första århundradena af vår tideräkning, nästan uteslutande bebott och beherskat en stor del af det nuvarande Ryssland. Endast vid Finska och Bottniska vikarnas kuster funno denna talrika folkfamiljs längst mot NV. framskjutna grenar en af ödemarkerna skyddad och dock genom hafven öppen fristad för mensklig kultur. Att finnarne lefva, att de bevarat sin folkegendomlighet och lyckats uppnå europeisk civilisation, därför ha de till stor del att tacka sitt på samma gång hårda och solbelysta, slutna och öppna, skyddade och dock för Europas inflytande tillgängliga land.

|50|

4 Bjarmerne vid Dvina, mäktiga ända till 14:de seklet genom handel och rikedomar, äfvensom magyarerne, äro de enda folk af finsk stam, som grundat riken. Alla de öfriga hafva saknat politiskt initiativ. Det märkligaste bevis därpå är, att pluraliteten af de folk, som år 862 kallade Rurik till sin beherskare, var finsk; och likväl grundades icke en finsk stormakt, utan en rysk. Castrén anför en betecknande tschudisk folksägen. Slaver och tschuder stodo rustade till strid mot hvarandra; anförarne öfverenskommo att afgöra striden genom ett vad. En slav och en tschud skulle hvardera kullhugga ett träd, och den, som först blef färdig, skulle blifva herre i landet. Tschuden begynte på sitt grundliga sätt att hugga vid roten, men den fyndigare slaven begynte vid toppen, blef först färdig och tog alltså herraväldet. Ryska folksägner tillägga, att tschuderne, som öfver allt annat älskade friheten, hellre än att blifva trälar ofvan jord, begrofvo sig med sina skatter under jorden, och där lefva de än i dag med sina stora boskapshjordar, guld, silfver och sobelskinn.

5 Med undantag af lapparne ha alla vestfinska folk varit krigiska, men deras styrka har legat i försvaret, icke i anfallet. Där de ej själfve trängts framåt, hafva de aldrig gått ut att eröfra främmande länder, men ytterst ihärdigt försvarat sitt eget. Bjarmerne försvarade sig mot slaverne i 150 år. Svenskarne behöfde tre korståg och likaledes 150 år för att styckevis eröfra det glest befolkade och af inbördes fejder söndrade Finland. Den förenade ryska makten behöfde inemot tre sekler för att, likaledes styckevis, eröfra detta land.

Forntida redskap [av Väinö Blomstedt]tillagt av utgivaren.

7 Ingen skriftlig krönika, ingen urkund, inga hällristningar eller runstenar bevara minnet af dessa hedniska finska folk, som ej kände skrifkonsten. Allt hvad vi veta om dem skulle inskränka sig till fornlemningar från stenåldern och järnåldern, vapen, smycken, spår af befästningar och andra nationers torftiga skildringar, därest icke finnarne själfve bevarat en sällsynt rik och varaktig muntlig tradition. Episka sånger, blandade med lyrik och trollsånger, gingo i arf från slägte till slägte genom många århundraden och begynte upptecknas i slutet af förra seklet, Elias Lönnrot lyckades i dem återfinna och hopfoga spillrorna af ett stort, med de homeriska sångerna jämfördt nationalepos, som 1835 utgafs i tryck under benämningen Kalevala. Af dess 50rättelse i originalet sånger (runor) bära de yngsta spår af kristendomens inflytande, medan flertalet vittnar om hög ålder och de äldsta antyda en beröring med Indiens myter. I dessa sånger afspeglar sig en trogen bild af folkets seder, kultur och lifsåskådning under längst förflutna och förhistoriska århundraden.

8 Kalevala och språkforskningen angifva, att de finska folken vid sin inflyttning i Finland stodo vid öfvergången från nomadlifvet till fasta boningsplatser. De idkade åkerbruket i dess flyttbara form som svedjebruk i barrskogarna och betade sina boskapshjordar i dalarnas löfskog. Jagt och fiske voro hufvudnäringar, byteshandel vid kusterna binäring. De kände järn, koppar, silfver och guld, smide och ylleväfnad. Familjelifvet var intensivt utveckladt och kvinnan som husmoder hållen i ära. Under den frie mannen stod krigsfången, mildt behandlad som träl. Slägter och slägtchefer förenade i fredstid familjerna; husfadern var domare med oinskränkt makt. I krigstid var hären folket och stam- eller slägtchefen anförare till lands eller sjös, men desse frie hedningar erkände ingen konungamakt. Man har spår af folkmöten (ting), men i öfrigt var samhället doldt i familjen, sedvänjan lag och hamnarna bytesplatser, men städer okända.

|51|

9 Finnarne voro sol- och elddyrkare, hos hvilka en rörande kärlek till ljuset omvexlade med intryck af vinternattens mörker. Hos alla kringboende folk ha de ända till nyare tid varit beryktade för sin trolldomskonst, och själfva ha de varit öfvertygade om denna sin hemlighetsfulla makt. Men i den finska magin ligger en upphöjd grundtanke, som mer än någon annan naturreligion närmar sig kristendomen, nämligen den, att ordet har skapat världen. Ordet är allting öfvermäktigt. Styrkan är endast ett utflöde af visheten, och vis är blott den, som äger det skapande ordet, ursprungsordet, förutan hvilket ingen besvärjelse äger kraft. Häri ligger grundskilnaden mellan de finska och de ariska folkens lifsåskådning. De ariska folken hafva alltid lagt hjältekraften främst i svärdsbragd. Skandinavernes Odin var den visaste hjälte, emedan han var härskarornas fader och förebild; finnarnes Väinämöinen var den mäktigaste hjälte, emedan han var den visaste.

Runosångerska, efter en tafla af A. Edelfelt.

11 Finnarnes milda naturreligion fick ej tid att antaga bestämda former, men innebar ett beundransvärdt djup. De tillbådo icke naturföremålet, de sökte den i detta lefvande anden (haltianspråk: finska). Allt var individualiseradt, allt hade sin haltiaspråk: finska, men i naturföremålet var anden bunden och framträdde endast i menniskan fri genom ordet. Därigenom beherskade menniskan allt, men icke oinskränkt, ty öfver henne stod ett namnlöst högre väsen, åskans herre, som bodde i molnen och kallades Den gamle (Ukko). Han framför andra var ordets gifvare och styrde i sista hand menniskornas öden. Mytens öfriga namngifna personligheter – skogskonungen Tapio, vattenkonungen Ahti, underjordens beherskare Tuoni, alla försedde med hustrur och barn, luftens, eldens, solens, månens, stjärnans söner och döttrar m. fl., alla dessa voro endast personifierade naturkrafter. Icke ens folkhjältarne Väinämöinen och Ilmarinen, som dock varit med om världens skapelse, hedrades med gudavärdighet. Ett af mytens finaste drag var att förlöjliga desses och andra hjältars menskliga svagheter. Och sålunda kände den finska myten i verkligheten ingen annan gud, än denne, i obestämda konturer framträdande Gamle. Men äfven han dyrkades icke i sinliga former. Bjarmerne hade från svartahafsfolken lånat tempel och gudabilder. Lapparne tillbådo sällsamma naturföremål (sejder). Finnarne kände ingen bilderdyrkan, endast heliga träd, källor, sjöar och berg. Intet blod fläckade offren. Husfadren hängde elgens horn i det heliga trädet; husmodren spilde vid dess rot några droppar af boskapens mjölk.

12 Med detta öfversinliga grunddrag i den hedniska myten, skulle man väntat ett lätt insteg för kristendomen, men så skedde icke. Kristendomen mötte det segaste motstånd. Orsaken var till någon del, att korset påtvangs med svärdsmakt, men en djupare grund låg i hedendomens obenägenhet att böja sig under ett högre ord, än dess eget mäktiga ursprungsord. När detta styfva motstånd efter sekler var brutet, sammanväxte kristendomen så helt med folkets lifsåskådning, att detta än i dag med ömtålig misstro betraktar allt, ända till den minsta ändring af bokstafven, som synes det afvika från dess nya ursprungsord, Kristi tro.

|52|

Det finska folket.

13 Resultatet af Finlands historia sedan år 1157 är det finska folket. Det har sammanvuxit och fortfar att sammanväxa af ursprungligen skilda och mot hvarandra fientliga folkelementer, två beslägtade och ett främmande. En röd tråd af providentiel uppfostran genomgår hela detta utvecklingsskede. Två vildvuxna asiatiska rotskott af en månggrenig, förvissnande stam förmådde ej utveckla sig utan stöd. De anförtroddes åt ett främmande öfvervälde, nog starkt att stöda och lyfta, men icke nog öfverlägset att nedtrampa och uppsluka dem. De uppväxte i en hård skola, men som på samma gång var en uppfostran i frihet och europeisk kultur. När denna skola gifvit hvad hon förmådde, anförtroddes det sammanvuxna och mognade folket åt en stormakt för att i dess hägn uppfostras till lyckliga framsteg och nya pröfningar. Finlands största politiska omskiften äro underbart väl afpassade för sin rätta tid. I ständig strid måste Europas gränsvakt härdas; men dess framfarna öden äro en borgen för dess framtid. Ett folk, som öfverlefvat hvad detta öfverlefvat, kan icke dö, så länge det behåller sig själft.

14 De i hela landet allmänna jättesagorna bevara spåren efter en tidigare, nu försvunnen befolkning af främmande stam. När de nuvarande finnarne inflyttat, kan ej med säkerhet utredas, emedan inflyttningen sannolikt skett under loppet af flera århundraden i början af vår tideräkning. Tidigast kommo lapparne, därefter tavasterne, sedan karelarne, sist svenskarne, ehuru flera skäl tala för en mycket tidig svensk kolonisation på vestkusten och Åland. Vid tiden för det första svenska korståget 1157 voro likväl stora områden af det inre landet obebodda ödemarker. Fyra folk lågo då i ständig strid med hvarandra om jagtmarker, fiskevatten, betesmarker och svedjeländer. En granne betraktades som en rival, slägter och stamfolk drogo härjande in på hvarandras områden, och kustbefolkningen seglade ut på krigståg till sjös.

15 Det, som vi nu kalla finska folket, fanns då icke till. Det är en produkt, icke af språk och härkomst, utan af den historiska traditionen. Gemensam tro, styrelse, lagar och samhälle, i förening med den första politiska gränsen af 1323, gåfvo dessa åtskilssträfvande folkelementer sammanhållning och solidaritet. Gemensamma vänner, fiender, välfärd och ofärd medförde behof af hvarandras bistånd. Lapparne förblefvo de längst oberörda; de tre öfriga folken begynte växa tillsamman, ehuru så långsamt, att ännu i sextonde seklet tavaster och karelare härjade på hvarandras områden. Och ännu i våra dagar ha olika seder, lynne och språk gifvit upphof åt gagnlösa strider om tillvaron af ett eller två folk i Finland.

16 Det är anmärkningsvärdt, att finsk och svensk befolkning i Finland, ehuru flytande som skilda strömmar bredvid hvarandra, utan att blandas, likväl aldrig upprest sig mot hvarandra, fastmera stått i samma led vid hvarandras sida, hvarhelst svärd blef draget inom eller utom landet. Rivalitet har uppstått, icke förtryck. Likaberättigande har varit ett grunddrag i lagstiftningen. En social, icke politisk underlägsenhet har åtskilt folkets finska talande pluralitet från dess svenska talande minoritet, och att utjämna detta traditionela missförhållande har från tredje decenniet af detta århundrade varit den nya tidens sociala problem i Finland.

17 Sedan Sverige i tre korståg, 1157, 1249 och 1293, eröfrat Finland, likstäldes detta land 1362 med Sveriges gamla provinser. Folkfriheten var där gammal lag. Träldomen afskaffades i hela riket 1335, och adelns senare försök att införa lifegenskapen misslyckades. Oregelbundenheter ha i tider af svårt betryck ej kunnat undvikas, men sedan mer än ett halft årtusende är hvarje finsk medborgare en friboren man.

18 Sveriges lag och samhällsskick infördes utan motstånd i ett land, där lag och samhälle ej funnos förut. Folket inväxte i dessa nya former, tillämpade dem efter sitt lynne och blef förtroget med dem som egna. Landets aflägsna, mer än halfva året afstängda läge medförde en autonomi,|53| som blef märkbar när den mäktige biskopen i Åbo under unionsstriderna blef landets verklige styresman. Finland nämndes från denna tid vid sidan af Sverige såsom rikets andra hufvuddel. Men så litet låg åtrån efter politisk själfständighet (separatism) i det finska lynnet, att folket gång efter gång (1520, 1562, 1742, 1788) enhälligt och med ovilja afböjde frestelsen till affall från sin lagliga öfverhet. Det behöfdes en tvingande historisk nödvändighet för att efterhand försvaga och slutligen upplösa sambandet med Sverige.

19 Eröfringen af Karelen 1293 hade fört svenska vapen till Rysslands portar. Finland och i senare tid östersjöväldet blefvo nu de två makternas ständiga tvisteämne. Följden häraf blefvo de blodiga krig, som, med korta vapenhvilor, ödelade Finland i 500 år. Folket uppväxte i vapen och delade med Sverige segrar och nederlag, men den ena generationen efter den andra bygde i aska och sådde i blod. Hvar tredje vapenför man utskrefs för hären, när faran ej kallade man ur huse. Slutligen, när från 1714 till 1722 största delen af landet låg härjadt ända till svarta mullen, utarmadt, folktomt och öfvergifvet i fiendehand, begynte hoppet, icke troheten, svigta. Från denna tid vaknade sporadiskt öfvertygelsen, att en sådan ställning var ohållbar. Freden kom, läkte såren och befolkade ödemarkerna; åter kom kriget, åter freden, åter kriget och åter freden; men så stark var pligtkänslan, så orubblig troheten, att när det afgörande skiftet inträffade 1808, de fleste då lefvande i Finland ansågo allt förloradt. De bedrogo sig. Först nu blef det möjligt att bygga den framtid, på hvilken så många sekler förgäfves arbetat, så länge Finland var Sveriges blodiga sköld.

20 Förvånande är den tålmodiga, okufliga tro på framtiden, hvarmed odlingen under krig och armod, ena handen vid plogen, andra handen vid svärdfästet, ständigt eröfrat land i ödemarkerna. Länge hade folkets politiska medvetande slumrat under den oupphörliga hårda kampen för tillvaron, men det hade vaknat i trettioåra kriget och fick, hundrade år därefter, ordet vid frihetstidens riksdagar. När då 1809 Finland blef en del af det ryska riket och Alexander I högsint förklarade dess folk upphöjdt bland nationernas antal, hade detta folk i sitt konstitutionela statsskick mognat för nationelt medvetande. Dess historiska och geografiska ställning mellan två makter, af hvilka den ena beherskade traditionen, den andra nutiden, tvang Finlands folk att rikta sin främsta uppmärksamhet på utvecklingen af sin kultur och sitt folkmedvetande. Men i detta utvecklingsarbete låg så litet en politisk separatism, – hvilken för öfrigt landets hela historia förnekar, – att fastmera folket, ej mindre än dess inhemska styrelse, ständigt sökt garantierna för landets framtid i ett troget uppfyllande af pligterna mot monarken, som hägnar äfven Finlands intressen, och mot det mäktiga rike, med hvilket landet är förenadt. Den kris i opinionerna, hvilken alltid åtföljer inträngandet af en ny tradition i den gamlas remnor, har i Finland varit oblandadt social och icke berört det politiska området. Ingen sammansvärjning, ingen revolt, icke ens en tendens i partistriderna har förverkat detta lands år 1809 grundlagda politiska ställning, och Finlands folk förlitar sig därför, med orubbadt förtroende till sin Monark, på de lagars helgd, hvilka, under hans beskydd, åt detsamma bevara en ostörd utveckling.

 

21 Natur, öden och traditioner ha påtryckt den finska folktypen en gemensam prägel, som väl varierar betydligt inom landet, men lätt igenkännes af främlingen. De allmänna karaktersdragen äro: härdad, tålig, passiv kraft; resignation; ihärdighet med dess afviga sida, envishet; en senfärdig, begrundande, inåtvänd tankegång; till följd däraf sen vrede, men då utan hejd; lugn i dödsfara, försigtighet efteråt; fåordig tystnad, omvexlande med bredt ordflöde; böjelse att vänta, uppskjuta, lefva för dagen, men därefter icke sällan brådska i otid; vidhållande af det kända gamla med|54| obenägenhet för nytt; pligttrohet, laglydnad, frihetskärlek, gästfrihet, ärlighet och innerst en förkärlek för andlig begrundning, som röjer sig i en oskrymtad, men vid bokstafven hängande gudsfruktan. Man igenkänner finnen på hans slutna, reserverade, otillgängliga hållning. Han behöfver tid att töa och blifva förtrogen, men blir då en pålitlig vän; kommer ofta för sent, står ofta i vägen, utan att märka det; helsar en mötande bekant, när denne redan hunnit ett stycke förbi, och tiger där det vore bättre att tala, men talar stundom, där det vore bättre att tiga. Han är en af världens förste soldater, men siste räknemästare; ser guld framför sina fötter, men kommer sig ej för att taga upp det; förblir fattig, där andra blifva rika. Amiral von Stedingk sade: »finnen behöfver en petard i ryggen, för att komma i rörelse». I den yttre gestalten äro endast medellängd och kraftig kroppsbyggnad allmänna. Den intellektuela begåfningen behöfver väckelse. Man igenkänner ej den drumlige bondpojken, när han gått något år i skola, eller vallgossen, hvilken ej kunde räkna en takt på sin näfverlur och i dag blåser esskornetten i Tschaikowskys »1812». Vilja och arbetslust bero af impulser. Per Brahe sade om finnarne: »och är till märkande om detta folket, som hemma latas på ugnen, att en af dem arbetar utomlands mer än tre andra». Slutligen höra till de allmänna dragen kärlek till sagor, visor, ordspråk, gåtor och tankeöfningar samt en böjelse för satir, som obevekligt förlöjligar egna och andras dårskaper.

Tavastländsk interiör, efter en tafla af A. Gallén.

23 Tavasten (Hämäläinenspråk: finska) bildar kärnan af denna folktyp, som af honom mottagit sina mest utmärkande drag. Han bebor landskapen Tavastland, Satakunta, norra Nyland och södra Österbotten, utom kuststräckan, samt Egentliga Finland, där en kolonisation af hans nära fränder esterne inblandat sitt blod och sitt stympade språk. Han är groflemmad, stundom storväxt, muskulös, axelbred, med bredt ansigte, inböjd näsa, grå ögon, brunt eller lingult hår. Arbete och försakelser gifva honom ofta ett drag af förtidig ålderdom. Han är bland sina landsmän den härdigaste, arbetsammaste, tarfligaste och förnöjsammaste, men äfven den mest konservative, mest långtänkte och mest styfsinte. Klädd i sin mekkospråk: finska, en grof lärftsblus, är han sommartid på utarbete från solens uppgång till sena kvällen och||
Vallgosse från Paanajärvi (Kuusamo) efter en tafla af A. Gallén.||
|55| nöjer sig då med sin talkkunaspråk: finska, en mjölrätt, som han bär i en näfverrensel på ryggen. Sådan har han i århundraden förblifvit, nästan oförändrad i de inre och norra delarna af sitt område, men i utkanterna har han ljusnat och uppnått sin samtid. Herretjenst på de adliga godsen har böjt, men icke utplånat hans styfva, ärliga sinnelag. Tavasten talar den hårdare, vestfinska munarten och har lånat ord från svenskan. Han saknar karelarens poetiska begåfning, hvarför den äldre myten hos honom dött ut, men oväntadt talrika nyare folksånger äro äfven på hans område antecknade.

Karelare [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

26 Karelaren (Karjalainenspråk: finska) befolkar landskapen Karelen, Savolaks och norra Österbotten. Jämförd med tavasten, är han smärtare, rörligare, lifligare, känsligare, ostadigare, född skald, född handelsman, håret brunt, ögonen grå eller bruna, lemmarna spensligare, hela hans yttre öppnare och tillgängligare. Karelaren är ett begåfvadt barn, hvars uppfostran blifvit försummad. Det är han som ända till våra dagar bevarat den gamla finska myten, och han ökar den ständigt med ny lyrik. Han brukar slägtnamn; hans språk är den mjuka, diftongrika ostfinska munarten, hvari han vid Ladogakusten inblandar ord från ryskan. Wiborg är fyrspråkigt: där talas, jämte finska och svenska, äfven ryska och tyska. Ättling och frände till medeltidens ryktbare bjarmer, har karelaren af dem ärft böjelsen för resor och köpenskap. Fordom ströfvande kring hafvet på krigståg och byteshandel, ses han nu ständigt på väg med sin forvagn till Petersburg eller sin jala på Ladoga. Betänkliga konkurrenter ha uppstått med järnvägar och ångbåtar, men karelaren finner nya utvägar; i Petersburg betalar sig allt, till och med gatstenar och myrägg. Hans besparingar äro tvifvelaktiga; han tager lifvet sorglöst, lefver godt, när han kan, och delar med sig åt andra. »Har man ej bröd, så äter man hvetebröd». I södra Karelen bakas mjukt bröd alla dagar, medan det fattiga norra Karelen anlitar barken. En stor del af Karelen har, delande gränsmarkers öde, blifvit långt efter det öfriga Finland. Från medlet af detta århundrade höja sig åter jordbruket, slöjden och folkupplysningen, men retarderas af talrika proletärer (inhysingar), som på en del orter uppgå till 37 procent af befolkningen.

Middagsmål i stuga (Savolaks), efter en tafla af Venny Soldan-Brofeldt. |56|

28 Den ryske karelaren österom gränsen har genom religion, lagar och styrelse blifvit främmande för Finland, men bevarar stamtypen i språk, seder och lifsåskådning. Karelske landthandlare från Arkangelska guvernementet kringvandra i Finland och fraternisera med befolkningen. Den finske karelaren är en brokig blandning af kolonier, dem krig och flyttningar kastat om hvarandra. I Savolaks har han utbildat en egen typ, savolaksaren, som i intelligens och förmögenhet tagit försteget framom sina grannar. Med savolaksaren täflar nordösterbottningen, hvars språk hårdnat och hvars kultur antagit vestfinska former. Sydkarelaren särskilde sig ännu för femtio år sedan genom brokiga folkdrägter. Af formen på den gifta kvinnans broderade linne, bröstnål och hufvudkläde (huntuspråk: finska) igenkände man hennes hemort. Numera ha smaklösa nya moder fått insteg; endast den prydliga, öfver nacken nedhängande långa, hvita hufvudduken i Jääskis är allmännare känd. Männens högtidsdrägt är en hvit eller blå kaftan med bälte. Vintertid brukas hög mössa af illerskinn, sommartid låg hatt med spännen.

29 Karelaren är dagsidan, tavasten nattsidan af den finska folktypen. Bådas geografiska ställning, den ene i östern, den andre i vestern af landet, har varit af providentielt inflytande. Den från vester inträngande svenska makten med dess öfverlägsna kultur mötte den styfve tavasten som en mur, hvilken blott långsamt och aldrig fullständigt genombröts. Stäld i vester, skulle den lätt mottaglige karelaren löpt fara att denationaliseras, medan han i öster ej haft att frukta kulturens öfvermakt och därtill behållit ett bredt bälte af stamförvanter mellan sig och slaverne. Finlands framsteg ha genom denna ställning blifvit fördröjda, men dess nationalitet bevarad.

Nyländsk skäribo [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

 

Österbottnisk skäribo [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

32 Landets svenska befolkning bebor hela Åland med närliggande skärgård, södra Nyland och kusten af södra Österbotten. I kuststäderna äro de svenska talande talrika, i några öfvervägande. Emedan svenskan i mer än två århundraden varit bildningens och de högre samhällsklassernas språk, hafva många finska talande utbytt sitt modersmål emot denna, medan andra begagna båda språken. Landsbygdernas svenska talas i ålderdomliga munarter, som bevara spår af den gamla norräna tungan. Stamtypen, ljust hår, blå ögon, smärt, reslig växt, varierar, men det rörligare, hetsigare, frimodigare, ostadigare svenska folklynnet är lätt igenkänneligt. Sjelfkänslan är ömtålig. Fri jordegare så långt han minnes tillbaka, är den svenska österbottningen född demokrat och rädd om sin frihet; därtill||
Rastande renkaravan [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren. |||| På hafvet efter en tafla af A. Edelfelt. |||| Bonde från Norra Savolaks, af Eero Järnefelt.||
|57| född träslöjdare, hvarför han anträffas som timmerman långt från hemorten, lemnande jordbruket åt sina handkraftiga kvinnor. Nyländingen, sämre slöjdare, men bättre jordbrukare, har blifvit i herretjenst mera undfallande och förlorat sin spänstighet. Hans lif på vedskutan är en omvexling af hårda mödor och sömnig hvila under väntan på vind. Åländingen är sjöman, skeppsredare och, till följd af ständig beröring med Sverige, närmast förtrogen med detta land. Fiskare, såsom alla kustbor, går han längre till hafs än någon af dessa. I öfrigt är den svenska befolkningen mera anlagd för praktiskt förvärf, än för känslor och tankeöfningar, men äfven på dess område ha antecknats icke få sägner och visor, ofta af en grofkornig naivitet, som saknar sitt motstycke hos den finska befolkningen. I den svenska folkvisan är musiken hufvudsak, ordet bisak; i den finska tvärtom. Den skandinaviska myten fortlefver endast i ortsnamn, vidskepelser och talesätt, såsom »Thoren går» m. fl.

Österbottnisk timmerman [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

 

Österbottnisk flicka [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

38 Af de svenska folkdrägterna kvarstå enstaka spår i kvinnornas sommardrägt och åtsittande små mössor. I Österbotten predikade pietismen mot alla bjärta färger och lyckades mångenstädes förvandla dessa till grå eller svarta, men lyckades ej afskaffa det messingsprydda knifbältet, hvars stål ofta blodar gästabuden och marknaderna. Af obetydlig, stundom af ingen anledning flyger, under rusets inflytande, knifven ur slidan. Då kastar sig kvinnan emellan med dödsföraktande mod, och henne har man att tacka för månget lifs räddning. Där svensk och finsk befolkning äro grannar utan att blandas, låna de vanligen hvarandras goda egenskaper, men i städernas grannskap och i blandade gränstrakter, där folktypen råkat i upplösning, träda ej sällan bådas skuggsidor fram.

Ren med pulka [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

 

Lappgosse [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

 

Klockbyte, efter en tafla af A. Liljelund.

42 Lappen, som delats emellan fyra folk, står i sitt språk, men icke i sed och lynne, närmast det finska. Han kallar sig sameladsspråk: samiska och räknar sig till ära den finska slägtskapen, som finnen icke vill vidkännas och som är betydligt aflägsnare, än den mellan karelare och tavaster. Lappen är icke en halfbroder, han är knapt en kusin till finnen. Han är kortvuxen, spenslig, vig, mörkhårig, brunögd, än likgiltigt passiv, än hetsig, liflig och nyfiken som ett barn, vekhjärtad, naiv, lätt bedragen och lätt skrämd, ett naturbarn, som både i yttre och inre saknar den finska typens grunddrag och djup. Fjällappen, hvars hela existens beror af hans renhjordar och som flyttar med dem från afbetade marker till ny renmossa, fortfar som sina fäder att vara en oberoende nomad och har bäst bevarat sin|58| ursprungliga typ. Fiskarelappen, hvilken om somrarna flyttar till hafskusten eller Enare sjö, bebor under vintern fasta bostäder och har, genom sitt beroende af andra, mera degenererat. Ett icke ringa antal lappska sägner och sånger har antecknats, vittnande om kärlek till denna stiglösa, högnordiska hembygd, som för andra synes så afskräckande.

43 Nyare tiders fredliga förbindelse med Ryssland har i städerna och i Wiborgs omgifningar infört en rysk kolonisation, mest af köpmän, handtverkare och trädgårdsodlare. Flitiga och sparsamma, förvärfva sig desse snart en förmögenhet, stå i vänskapligt förhållande till befolkningen och assimilera sig vanligen redan i andra generationen med denna. Den i landet förlagda ryska militären ombytes periodiskt. Spridda förekomma inflyttade tyskar, danskar, norrmän, engelsmän, skottar, fransmän, hvilkas ättlingar redan i många generationer blifvit landets egne. Zigenare kringströfva i landets inre delar. Judarne äro genom äldre lagar förbjudna att inflytta; men emedan afskedade ryske soldater af judisk härkomst fått tillåtelse att med sina familjer kvarstanna i landet, har en fåtalig judisk befolkning uppstått i Helsingfors och några andra städer vid sydkusten.

Folknäringar.

Svedjad mark [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

45 Skogens afrödjande var i äldre tider ett vilkor för odlingen; däraf förklaras folkets ärfda föreställning, att växande träd ej är egendom, snarare impediment. Intet folk har så misshushållat med sin skog, som det finska. Sedan 30 år har styrelsen medelst forstväsendet sökt införa en rationel skogshushållning och däri understödts af virkets växande värde vid export. Kronans skogar, som 1887 mätte 14 275 185konsekvensändrat/normaliserat geometriska hektarer, äro genom naturenlig afverkning betryggade för sin återväxt, men om förbrukningen af de enskilda skogarna vittna följande näringar:

46 Åkerns föregångare sveden, som upphört i största delen af vestra Finland, är ännu vanlig i landets östra och inre delar. Träden fällas och blifva liggande öfver en sommar att torka, hvarefter sveden antändes. Askan bidrager att gifva en god sädesskörd. Där man skonslöst tager flera skördar, blir jorden utmärglad. Vida sträckor finnas, särskildt i södra Savolaks, som för mansåldrar genom svedjande gjorts ofruktbara. Lagstiftningen har länge bekämpat och slutligen lyckats i någon||
Svedjefolk i arbete, efter en tafla af Eero Järnefelt.||
|59| mån hämma svedjebruket. Själfva det regelbundna åkerbruket klyfver årligen millioner unga stammar till gärdesgårdar, medan fritt betande boskap afbiter eller nedtrampar de späda trädplantorna.

48 Följa så öfriga näringar. Utöfver klimatets, järnverkens, tegelbrukens, gasverkens, järnvägarnes, ångbåtarnas och andra behof, exporterar Finland årligen betydande kvantiteter ved till Petersburg, Stockholm och andra östersjöhamnar. Kusternas vedhuggare afskalar bergens skogsbeklädnad; det tunna jordlagret, århundradens affall, torkas af solen, bortrinner med regnet, bortblåses af stormen, och berget är kalt. Stockhandlaren föraktar dessa småsmulor; mindre än 100 000konsekvensändrat/normaliserat stammar lönar icke en ångsåg. Bonden förvånas att plötsligt se sig i besittning af oväntade rikedomar, säljer sin timmerskog för fjärdedelen af verkliga värdet, eller säljer han hemmanet, som, beröfvadt sin skog, blir värdelöst. Stockhuggarens yxa arbetar vintern igenom; stammarna skola före våren till vattendraget. Då är bekvämast att kalhugga skogen, moget och omoget; de små dimensionerna blifva sleepersspråk: engelska, pitprops och annat mer. Därefter vidtager stockflötarens mödosamma, ofta lifsfarliga arbete på våt, hal, rullande stock. Stammarna, tusen, tretusen eller flera, sammankedjas till flottor, som numera framdrifvas med bogserångbåtar på insjöarna; men i elfvar och forsar flyta stockarna lösa med strömmen. Månader igenom bor flötaren i sin provisionela koja på flottan. Än skingras denna af stormen, än törna stockar mot elfvens stenar och stränder. Dessa förvillade måste åter hopsamlas och ledas på rätt kurs, men mången stam sjunker och blir, med sin uppstående topp, en fara för sjöfarten. Strandägaren protesterar, fiskaren protesterar; trafiklederna stängas, stränder och vatten orenas af bark. Mellan dessa stridande intressen har lagstiftningen medlat, ej alltid med önskvärd framgång.

Stockflotta, af A. Gallén.

50 Ändtligen, efter årslång färd, har skogens stam hunnit fram till sågverket. Ödemarkens fura går i sin ram mot sågens tänder och aflagras som plankor, bräder och annat mer. Sågverkens vara utskeppas till vestra Europa och Medelhafvet. Kotka firar en fest, när sommarens första million af nedflötade stammar är fulltalig, men dimensionerna minskas med afverkningen. Trädets bearbetning till trämassa, papper och andra dyrbara artiklar hör till fabriksindustrin.

51 Finlands tjära går till Tyskland, England och södra Europa. Hon tillverkas, enligt nyare metod, i ugnar. Det äldre, ännu brukliga sättet att tillverka tjäran i milor tager tre år i anspråk. Första sommaren afskalas en smal remsa af tallens bark. Kådan utsipprar. Följande sommar afskalas det mesta af barken, så att endast en smal rand håller trädet vid lif. Nästa vinter|60| nedhugges trädet, klyfves, torkas och uppradas på våren i en rund, trattformig grop (tjärdal), som betäckes med fuktig jord och sedan antändes i dalens periferi. Mycken påpasslighet fordras då natt och dag, för att den i sitt inre glödande milan ej skall uppflamma i lågor. Efter fyra veckor är dess kåda förvandlad till tjära, som nedrinner genom trattens öppning i därunder anbragta tunnor och, allt efter virkets kådhalt och lyckad bränning, gifver 10, 20, 30 tunnor tjära eller däröfver. Priserna vexla efter utlandets noteringar och gifva ofta en knapp daglön, men intet för virket. Äfven beck tillverkas genom kokning af tjäran. En stor del af Österbottens skogar har stupat för tjärdalarna.

Tjärbrännare, af A. Gallén.

53 Till allt anlitas skogen. Bondkvinnan kommer för att tillverka badkvastar eller nedskära löf till vinterföda åt fåren och finner det ofta bekvämast att nedhugga björken. Efter henne komma man eller barn, som afskala bark till garfverierna eller näfver för eget och andras behof. Virke behöfves till allt och aspvirke för tändsticksfabrikerna. Skeppsvarfven uppsöka det bästa. Och såsom hade skogen ännu ej användning nog, nedhuggas millioner unga björkar för att vid midsommar pryda hvarje gård i landsbygden, medan ett oräknadt antal unga granar faller för barnens glädje på julaftonen.

54 Då komma äfven naturmakterna för att begära sin andel i skogen. Skadeinsekter, jordråttor, harar, hackspettar härja. När stormen eller cyklonen framfar med sådan våldsamhet, som den 28 Augusti 1890, faller skogen som för kartescher. Vanligare och mera förhärjande äro de under alla torra somrar talrika skogseldarna, hvilkas rök då, i förening med röken från sveder och kyttländer, aromatiskt omtöcknar hela landskap. Vanvårdade sveder ha sin andel i dessa förödelser, men oftare händer, att vallhjonet eller en vägfarande uppgör eld för att värma sig eller koka potäter och kvarlemnar glöd i askan. En vindfläkt kommer, en gnista uppflammar och antänder mossa i närheten. Lågan slingrar sig ormlik uppför höjdsluttningen, finner näring i ljungen, uppnår trädens rötter och fattar i granens yfviga skägg. Nu hvirflar hon uppåt och kastar sig i skyar af gnistor från träd till träd. Milslånga sträckor äro snart ett eldhaf; lador,|61| skördar och enstaka torp blifva lågornas rof. Man ur huse går, ofta förgäfves, ut att begränsa elden med diken, och när slutligen det barmhertiga regnet förmått hvad menniskor icke förmå, utbreder sig öfver nejden en svart ödemark, där halfbrända stammar spöklikt utsträcka sina grenar mot den mörkrädde vandraren. Få år därefter står åter en ung, ljusgrön löfskog på den nedbrunna barrskogens plats. Så stark är naturens reproduktionskraft äfven i detta hårda klimat, att hon i de flesta fall godtgör hvad hon försyndat. Det är blott menniskohanden, som skapar nya ödemarker i utbyte mot dem hon bebygger.

Skördeåker [av Louis Sparre]tillagt av utgivaren.

56 Det har tagit tid att i Finland införa det rationela jordbruket, som nu med de nyare redskapen utbreder sig från kusterna inåt. Fädernes extensiva åker med vanskötta ängar var dock ett framsteg i bredd med sveden. »Kyttländer» äro svedernas arftagare. Det utdikade, torrlagda kärret uppgräftas, torfven antändes och gifver skörd i askan, men uppbränner på samma gång äldre matjord. Säden torkas allmänt i rior och får där ett rökbad, som bevarar dess grobarhet. I öfrigt vexla landskapens olika sed och redskap, men i ett äro alla ense, nämligen att anse jordbruket vara den främsta af alla näringar. Finnens hela skaplynne gör honom förtrogen med åkern, som lärt honom oförtröttad arbeta, tåligt vänta, alltid hoppas och likväl icke misströsta, om hoppet sviker. Hellre börja på nytt. Fråga honom om lif och helsa; han svarar fåordigt. Fråga honom om hans åker, och han blir vältalig.

|62|

57 Ängen har han ringaktat ända till senaste årtionden, då mejerier och smörpris gifvit boskapsskötseln en förut okänd betydelse. Förut har han svältfödt sin boskap; detta blifver nu en dålig ekonomi. Styrelsen utsänder agronomer och mejerskor, på samma gång som jordbruket har sina högre och lägre skolor (Mustiala), sina enskilda föreningar och sina årliga utställningar med prisutdelning. Djurskyddsföreningarna kämpa mot råhet och vanvård. Ofta misshandlad, är hästen dock alltid sin ägares stolthet. Nötboskapen börjar nu täfla med honom om företrädet.

Björnjagt [av Louis Sparre]tillagt av utgivaren.

59 Jagten som näring bedrifves mest med snaror och skytte. Räfven fångas i sax eller förgiftas med stryknin; vargen jagas på skidor i djup snö eller fångas i fallgrop. Björnen ringas i idet, utdrifves med rök eller hundar och mottages af jägaren med spjut eller kulor. Stundom skjutes han från lafve, där han nedgräft en dödad ko, eller på sveden, där han begärligt afbiter mognande korn. Hans fall firas med gästabud; i folksången tilltalas han med de ömmaste smeknamn. Denna stundom farliga jagt står i högt anseende, och dess mästerskyttar beundras som folkhjältar. Mårten Kitunen, död 1833, fälde vid 74 års ålder sin 198:de fullvuxna björn, utom oräknade ungar.

Sälskyttar [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

61 Jagtlagar fridlysa matnyttigt villebråd under vissa årstider och elg hela året; jagtföreningar inköpa uteslutande jagträtt på mindre områden. Fågel jagas med hund eller snara. Vid kusterna plundras så tanklöst sjöfågelns ägg, att äfven den dyrbara ejdern årligen minskas. Sälskytten jagar sitt skygga byte om våren vid kusterna. Klädd i en hvit skjorta, dragen öfver hans vinterdrägt, närmar han sig varsamt sitt byte på isen. Än skjuter han sälen, som solar sig på iskanten, än dödar han ungarna med klubba. Om hösten fångas sälen i nät och försvarar sig modigt. Säljagten är ofta grym, alltid lifsfarlig, men vanligen inbringande. Ofta dröjer skytten i månader vid utklippor i hafvet; ofta lossnar den is, där han jagar, och drifver med honom till sjös. Hvarje år försvinna sälskyttar eller räddas underbart från flytande isstycken.

Sälskytt [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

 

Laxfiske [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

64 Fisket bedrifves så obetänksamt, att dess rika förrådskamrar mångenstädes endast vid lektiden gifva fångst. Vanligaste redskap äro not, ryssjor, krok och nät, dessa senaste stundom ända till 6 à 8 meter djupa för strömming (skötar). Det indrägtigaste laxfisket sker med s. k. pator. I forsen bygges en rymlig, trekantig kammare med borrhål i bottnen, basen inböjd i vinkel och spetsen mot strömmen. Laxen går mot strömmen och finner i vinkeln en öppning, genom hvilken han inkommer|63| i den slutna patan. Här återfinner han icke mer sin trånga ingångsport. Patan upplyftes, vattnet rinner ut, laxarne sprattla på bottnen, stundom till hundradetal i en vitjning. Den starka fisken dödas med ett lätt slag på nosen och uppradas på stranden i ordning efter sin storlek, hvarefter fångsten vanligen säljes på auktion åt väntande uppköpare.

Laxpata [av Väinö Blomstedt]tillagt av utgivaren.

66 Egendomliga fiskredskap äro kassar af videkvistar, utlagda i forsen för nejonögon, samt fiskgärden (katschor), uppförda af spjälor i sjöarna. Här, som i patan, söker fisken förgäfves sin ingångsport. Ljustring vid eldbloss har varit ett omtyckt fångstsätt. Båten framskrider ljudlöst på grunda vatten i mörka höstkvällen och bär på sin stäf ett klart lysande eldbloss. Den på sjöns botten hvilande fisken bländas af eldskenet och öfverraskas af ett dödande hugg med ett spetsigt, gaffelformigt järn. Ljustring under fiskens lektid har af nyare lag förbjudits. Äfven kräftan fångas vid eldbloss; om dagen med håf och bete. Ett komiskt fångstsätt har införts af ryska soldater. En pojke vadar barbent i bäcken, kännande sig för med foten. Den i sitt lugn störda kräftan kniper sig fast i hans tår; foten upplyftes, och bytet är fångadt.

|64|

Samfärdsel.

Stakad isväg, af A. Gallén.

68 Sjön och vinterfrosten bygde i Finland de första vägarna. Efterhand uppstodo de första gång- och ridstigarna, hvilka uppsökte höjdernas friare utsigt. När dessa stigar senare blefvo körvägar, behöllo de sin vana att bestiga höjderna, hvarför många landsvägar ännu besväras af backar, som utan svårighet kunnat kringgås. Branta och krokiga, skulle dessa vägsluttningar mången gång vara vådliga, därest icke den finska hästen vore van att hålla emot utför backen, ofta så envist, att han måste manas att påskynda loppet. Vintervägarna gina öfver kärr och isar. Postvägarna, som underhållas af jordägarne, äro i regeln goda, och stationer för hästombyte finnas sedan 16:de seklet, i medeltal för hvar 15:de kilometer. Röda stolpar angifva väglängden. Skjutslegan för en häst är för närvarande 16 penni för kilometern, åkdonet inbegripet. Anspråken på bekvämlighet måste då vara små. Vagn må ej påräknas. Landsbygden känner inga andra fyrhjuliga åkdon, än karelarens lätta kärra; städerna betjenas af hyrkuskarnes droskor.
Åkdon på Fredrikshamns torg, af Eero Järnefelt.||
Het sommardag efter en tafla af W. Holmberg.||
|65| Sommaråkdonet är primitivt: den kända tvåhjuliga kärran, öfver hvars hjulaxel, ofta utan ressorter, är anbragt ett smalt säte för personer med härdade nerver. Unge storfurstar ha funnit detta sätt att resa i Finland pikant. På senare tid har den bekvämare s. k. åbokärran vunnit allmännare insteg. Släden varierar i form och storlek. Där vattendragets bredd hindrat brobyggnad, föras åkdon och resande i färjor öfver sundet. Ett för de finska vägarna egendomligt hinder äro grindarna, som på slättbygderna skulle vålla täta uppehåll, därest ej vid de flesta ett barhufvadt barn stode tillreds att förtjena en slant.

Åbo-kärra [av Eero Järnefelt]tillagt av utgivaren.

 

Tjärbåt [av Axel Gallén]tillagt av utgivaren.

73 Egendomliga äro båtfärderna utför de nordliga elfvarnas strida forsar. Den långa, smala, vanligen med tjära lastade båten styres af en edsvuren styrman, hvars finska lugn genom ständiga faror fått en nödig tillsats af rask beslutsamhet. En tvär vändning, en sekunds tvekan, och båten vore i sin ilande fart genom strömhvirfveln krossad mot klipporna. Han försvinner i skummet, dyker åter upp och gungar i nästa ögonblick trygg på lugnare vatten. Olyckshändelser äro sällsynta, men inträffa stundom vid hög flod, som gör stenarnas märken osynliga.

Båtstakning uppför fors, af A. Gallén.

75 Före järnvägarna var samfärdseln mellan sär-|66|skilda landskap och med utlandet ringa. Hembygdens band äro här starka och kärleken till ensligt oberoende ett utmärkande drag. Krig och nödår hafva stundom tvingat befolkningen att öfvergifva hemmen. Nödåret 1867 jagade skaror af många tusende ut på landsvägarna. Stugan stängdes, den frusna åkern lemnades att förvildas, hela familjen drog ut att betla. Men dessa förtviflade skaror, som öfverallt utsträckte sin hand efter bröd, sprängde aldrig en läst dörr, plundrade aldrig en ensligt belägen gård, rörde icke ett betande får på skogsbacken. Hjälpsamhet mötte dem öfverallt, där något fanns att gifva, men förmådde ej hindra, att en del af dem, som sjuka och resignerade släpade sig framåt, slutligen döende segnade ned vid vägkanten. Senare uppstod en annan emigration, mindre af nöd än af i öfrigt trånga och knappa förhållanden hemma, nämligen den till Amerika och delvis Australien, Sydafrika, Stilla hafvet. Emigrationen tog sin början bland Österbottens rörliga befolkning, svensk och finsk, men har föga utbredt sig till andra delar af landet. Den finska kolonisationen i Amerikas Förenta Stater beräknas för närvarande till omkring 80,000 personer, de flesta bosatta i dem af nordstaterna, hvilkas klimat mest närmar sig Finlands. De skildras som duglige arbetare, hvilka behålla sitt språk jämte engelskan, bygga egna kyrkor och läsa egna, för dem utgifna tidningar. Emigrantens gyllene dröm är att en dag återvända och med sina besparingar inköpa ett skuldfritt hemman i fädernebygden. I verkligheten återvänder måhända hvar 10:de eller 20:de. De öfriga blifva|67| bofasta i det nya landet, i hvars språk och sed deras barn växa in, eller sakna de medel för återresan och gå förlorade i denna reservoar för Europas utflöden.

Emigranter [av Knut Magnus Enckell]tillagt av utgivaren.

77 En annan emigration är den af finske sjömän, hvilka nu, anlitade för sin duglighet, segla på alla nationers handelsflottor. En förening i hemlandet utsänder för dem själasörjare till London, New York och San Fransisco. Finske arbetare finnas nu öfverallt, liksom i 17:de seklet finske soldater.

Hemlif.

78 Hem och hemlif få i norden en annan och större betydelse, än i sydliga klimat, där den fria naturen året om är tillgänglig och endast natten, regnet, stormen påkalla en tillflykt. Det nordiska hemmet förenar med behofvet af skydd äfven behofvet af en sammanslutning, som stärker familjebanden och fördjupar känslorna. Ett nordiskt hem är den begränsade ramen för två tredjedelar af ett menniskolif.

Lappkåta [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

80 Det finska ordet kotispråk: finska, kotospråk: finska betecknade ursprungligen det nomadtält, som ännu brukas af lapparne och som bestod af toppformigt resta stänger, beklädda med renhudar och tätade vid utsidan med tilltrampad snö. Eldstaden af gråstenar var inne i tältets midt, och röken fick utlopp i tältets topp. Förrådsrum och sofplatser inreddes vid tältets väggar; öfver golf och bäddar utbreddes renhudar. Utom tältet funnos äfven särskilda förrådsrum, anbragta på höga stänger, för att ej åtkommas af vilddjuren.

|68|

81 Denna primitiva bostad hade redan vid finnarnes inflyttning i landet kommit ur bruk och ersatts af den fasta bostaden, pörtet, en rymlig stuga af obilad stock. Eldstaden af stenar och senare af tegel stod invid väggen; rököppning fanns i taket. Fönsterna ersattes af väggöppningar, gluggar, som stängdes med draglucka. Fasta sofplatser, bohag och uthus vittnade redan om en börjande kultur, som äfven kände sin lyx i kvinnoprydnad, silfver och guld.

Österbottnisk bondgård [av Eero Järnefelt]tillagt av utgivaren.

 

Nyländsk bondgård [av Louis Sparre]tillagt av utgivaren.

84 Numera återfinnes pörtet endast i aflägsna skogsbygder och är äfven där sällsynt. Stugan är nu timrad af bilad stock med en eller flera sidokamrar och i några landskap tudelad genom en korridor med utgång åt båda sidor. Herregårdslika hus om två våningar bygger endast storbonden i Österbotten, målar dem med oljefärg och reserverar den vanligen obebodda öfra våningen för gästabud. Den mest brukliga färgen är röd järnmylla. Fönsternas antal och höjd angifva behofvet af ljus och utsigt. I större delen af mellersta, södra och östra Finland äro fönsterna ännu glesa och små, med tendens att växa. I vestra delen af landet antaga de större dimensioner och blifva i Österbotten så täta och höga, att de kyla stugan med luftdrag. Annan ventilation|69| anses öfverflödig. Glasrutor kommo först under förra seklet i allmännare bruk. De voro i början så sällsynta, att en savolaksbonde, som lyckats förskaffa sig denna rara husprydnad, beständigt satt i fönstret för att tillropa de förbigående: de skulle för all del akta sig att sticka handen in genom rutan.

Tavastländsk bondgård, af Eero Järnefelt.

 

I en tavastländsk by, af A. Edelfelt.

87 Troglodyter finnas icke i detta land. Äfven den fattiges koja inrymmer de första vilkoren för en mensklig tillvaro. I den normala rymliga stugan samlas familjen vid måltiderna och under den mörka delen af dygnet, männen vid träslöjd, kvinnorna vid spånad, ullkardning och andra hemsysslor. Äfven tidningar intränga numera i stugans aftonsamkväm. Inhysingen, tiggaren, rotehjonet, mångenstädes äfven hönsen, sämjas i stugan som gårdens egne. I den stora, öppna spisen med dess bakugn sprakar en stockeld. Brinnande torrvedsstickor (pertor) instickas vid behof i väggspringorna eller kringbäras, ofta med olycklig påföljd, äfven i ladugården. Vid högtider lyser i taket en konstrik spånlykta. Hemstöpta talgljus framställas för gäster. Under taket hänger trävirke att torka, jämte långa stänger, på hvilka runda kakor af rågbröd uppradats genom ett hål i brödet. Bland bohaget märkas det stora målade matbordet, sängarna, vanligen två öfver hvarandra, med deras brokiga, konstfärdigt hemväfda ylleryor för värdsfolket och de gamla, breda bänkar för öfriga; äfven på ugnen söker inhysingen gärna en sofplats. Ett litet hörnskåp förvarar bibel, psalmbok och penningar. Vägguret, med eller utan bjärt måladt skåp, får icke saknas, men den lika bjärt målade klädkistan förvaras i kammaren eller på vinden.

Väfverska [av Axel Gallén]tillagt av utgivaren.

 

Interiör af en österbottnisk stuga, af Eero Järnefelt.

90 En mindre källare, stängd med lucka, är under golfvet; förrådsbodar och potateskällare ute. Öfriga uthus äro stallet, ladugården, rior, lador och den icke minst vigtiga badstugan med sin heta|70| vattenånga från stenar på ugnen. På dess lafve under taket piska sig de badande med våta kvastar af björklöf, och dessa bad äro en af folkets mest omtyckta njutningar. I hela landet badas hvar lördagskväll, under skörd och tröskning hvar kväll, och på en del orter bada män och kvinnor gemensamt, utan att detta anses anstötligt. Några ha för sed att efter badet springa nakna till stugan genom snön.

Badstuga [av Axel Gallén]tillagt av utgivaren.

92 Körredskap och båtar variera i olika landskap. Det äldsta åkdonet, purilo, som bestod af två i ändarna krökta stänger, sammanbundna med vidjor, är numera sällsynt, men ett primitivt rede af krokiga trädrötter, skacklor, brukas för arbetsslädar på oländig skogsmark. Seldon och kärror äro föremål för de förmögnares lyx. Kustbons segelbåt är beräknad för Östersjöns stormar, men vid sydkusten och på en del insjöar brukas envist fädernes flatbottniga, grundgående, vanligen läkande ekstock för rodd. I de flesta insjöar föredragas långa, smala, ärtskidformiga och vådligen ranka båtar såsom de mest lättrodda. Tavastlands och Savolaks stora kyrkbåtar, som ros med 16, ända till 26 par årar och stundom kunna inrymma ända till 100 personer under färden till kyrkan, äro föremål för hela byalagets stolthet och täflan. Byns ungdom anser det för sin största ära att med en sådan segra i kapprodd, och för att nå den största möjliga snabbhet, sparar man icke hundradetal ägg, med hvilkas hvita båten strykes hal undertill.

Slädar [av Eero Järnefelt]tillagt av utgivaren.

94 Med sin kärlek till enslighet och oberoende, bygger finnen gärna sin gård på en kulle vid sjöstranden, men i tätt befolkade nejder finner man stora, stadslika byar, försedda med landthandlande,|71| postexpedition, apotek, handtverkare, brandkår, torgmarknad, skolor, läsestugor, folkbibliotek. I dessa byar gestaltar sig hemlifvet mera rörligt. I den ensliga gården tränges allt tillsamman kring hemslöjden, som är på samma gång ett behof och ett föreningsband. Kvarnen och smedjan äro folkets gunstlingar, men deras tillverkningar, och än mer den kvinliga hemslöjden, lida af en allt hopplösare konkurrens med fabriksindustrin. Att den flitiga spinnrocken ännu surrar i folkstugan, att skäktan och borsten bereda linet, att kardan kammar sin ull, att väfstolen, synålen och strumpstickan ännu sörja för hemmets behof, ja att hemväfnader ännu bjudas till salu för låga priser, därför har landets ekonomi att tacka folkets envisa vidhållande af ärfd sed och det öfverflöd af tid, som långa vintrar tillmätt det finska folkhemmet. Hemslöjden är ett lifsvilkor för de nordiska folken. Utan den återstå för mer än hälften af menniskolifvet endast sömnen, lätjan, håglösheten och fattigdomen.

95 Enformigt enkelt, men långtifrån tungsint är folkets hemlif. Här är den ute så fåordige, slutne finnen språksam, öppen, förtrogen bland sina egna. Här kan han, vid sin flammande härd i vinterkvällen, glömma sin hårda kamp för tillvaron och fritt öfverlemna sig åt tankarnas spörsmål eller åt den böjelse för skämt och humor, som legat förtyngd under yttre tryck. Här ljusnar hans blick vid en makas kärlek, ett barns joller och ungdomens lekar. Mellan honom och nattens mörker, drifvorna, mödorna, brödsorgerna reser sig den klart upplysta, varma, förtrogna stugans stängda dörr. Huru skulle ej han älska sitt lugna hem!

|72|

Kyrka, skola, vidskepelse.

Maksmo kyrka [av Eero Järnefelt]tillagt av utgivaren.

97 Finska folket har invuxit i lutherska kyrkans tro och betraktar denna såsom sin lifsgrund. De schismatiska rörelser, hvilka tid efter annan uppstå och finna näring i folkets håg för inåtvända betraktelser, afsöndra sig icke från kyrkans grundvalar; de äro yttringar af ett behof att ingjuta nytt lif i stelnande former. Andliga väckelser utbreda sig med fareldens hastighet, uppflamma i nit och lugna sig efterhand. Den tyska, äfven i Sverige utbredda pietismen hade redan en tid fått fäste i Savolaks genom folktalaren Paavo Ruotsalainen, när den i början af 1840-talet inträngde i Österbotten, kvarlemnande djupa spår i lifsåskådningen. Desse pietister, hvilka af skörtena på sina tröjor fingo benämningen körtiläisetspråk: finska, afsöndrade sig från världslifvet, slöto sig trångt tillsamman och blefvo af motståndarne angifna för konventiklar. Deras stränga fordran på ett lif i helgelse framkallade i|73| södra Finland en reaktion, hvilken, under benämningen evangelism i främsta rummet uppstälde tron som salighetsgrund. En tredje, oberoende väckelse utgick från en predikant i Lappland, LÆSTADIUS, hvars anhängare fordra syndernas bekännelse och förlåtelse inför församlingen. En fjärde, baptisterne, inträngde från Sverige och fann anhängare i Österbotten; en femte, metodisterne, utbredde sig i södra Finland. Slutligen framträdde, i förbund med förenämnda, de frikyrklige, med den allmänna fordran på lefvande kristendom. Alla dessa stå på trons grund och afvika endast i mindre väsentliga lärosatser.

Leppävirta kyrka [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

99 Toleransens princip har efterhand vunnit insteg i lagstiftningen, men anhängarne af andra kyrkor än den lutherska äro icke talrika i Finland.

100 Den lutherska församlingen väljer och aflönar sin själasörjare. I hvarje landsförsamling äro fri bostad och jordlägenhet honom tillförsäkrade. Förhållandet emellan prest och församling är i regeln godt, ofta förtroendefullt. Presten och hans familj stå folket nära och anlitas ofta som rådgifvare. Har bonden en begåfvad son, är hans största ärelystnad att en dag se denne i kappa och krage messa vid altaret.

Ruokolaks klockstapel [av Albert Edelfelt]tillagt av utgivaren.

102 Kyrkan är ortens medelpunkt. För dess nybyggnad, underhåll eller prydnad sparas inga uppoffringar, men värmeugnar vintertid höra ännu till undantagen. Utan torn och klockstapel är kyrkan ej kyrka. Klockringningen behåller sin vördnadsbjudande klang; orgeln kan umbäras, men blir allt allmännare. Altartaflan, förr ett gesällprof, blir efterhand konstnärlig. I gamla kyrkor betäckes mången mur af adliga vapensköldar, men öfverallt, i nya och gamla, hänger i ram Kejsarens regentförsäkran om ett orubbadt vidmakthållande af landets religion och grundlagar.

Begrafning, efter en tafla af Fr. Ahlstedt.

104 I äldre tider begrofvos de döda helst under kyrkans golf.|74| Numera äro hygieniskt utsedda grafgårdar, prydda med träkors för de fattiga och stenvårdar för de förmögna, inhägnade i kyrkans närhet. Begrafningar firas af de senare med lakan för fönsterna och rundliga måltider; för fattig och rik sjunges en psalm, förrän den döde bäres på utströdt granris till den sista hvilostaden.

105 För de långa afstånden ske dopen vanligen i kyrkan eller i prestgården. Mången nyfödd får på en sådan dopfärd, miltal i vinterköld och insvept i fårskinnsfäll, göra sin första bekantskap med världen. Dopet firas med kaffe åt faddrar och anförvandter.

Barndopet, efter en tafla af A. v. Becker.

107 I skärgården och andra från kyrka aflägsna trakter hålles sommartid stundom gudstjenst i det fria.

Gudstjenst vid Ivalo guldvaskeri i Lappland [av Albert Gebhard]tillagt av utgivaren.

 

Österbottniskt brudpar [av Albert Gebhard]tillagt av utgivaren.

110 Bröllopssederna variera i olika delar af landet. I några kvarstår den gamla seden att fria med talman. Vanligen äro de unga på förhand ense, och utgången beror af fästmöns föräldrar. Ingen underhandling om hemgiften, intet köp under formen af brudgåfvor, men väl stånds- och förmögenhetsskilnader kunna vålla ett afslag. Har allt gått efter önskan, afkunnas lysning i kyrkan tre söndagar å rad, och bröllopet firas i förmögnare gårdar med tre dagars gästabud. Stugans väggar och tak klädas invändigt med hvita dukar; golfvet beströs med enris; gården möjas med björkar sommartid; bruden klädes af en yrkesskicklig person i silkesstrumpor och skor, sidenklädning med skärp och en konstrik, tornhög, hårdt tillvriden hår-||
Gudstjenst i skärgården efter en tafla af A. Edelfelt.||
|75|pyramid med mycket glitter, krona och slöja, allt för tillfället hyrdt af brudkläderskan. Därefter följer ett tåg till vigseln i kyrkan under spelmannens brudmarsch; sedan måltid med presten i högsätet, slutligen lekar och dans, som fortsättas följande dagar. Objudne brudsiares gåfvor begagnas af fattiga par som bidrag för bosättningen. Endast storbonden har råd att bekosta denna ståt, som efterhand förenklas. Vid månget bröllop är kaffet enda undfägnaden, – åter samma dryck, som i ett finskt hem lika förtroget åtföljer glädjen och sorgen.

Läsförhöret [av Väinö Blomstedt]tillagt av utgivaren.

113 Civiläktenskap är icke infördt i Finland, där kyrkan af ålder helgar äfven borgerlig lag, i det att hvarje domstol börjar årets sessioner med gudstjenst. Intill medlet af detta århundrade stod skolan under kyrkans moderliga omvårdnad. Numera skilda, beröra de hvarandra blott i religionsundervisningen, som är obligatorisk och öfvervakas af kyrkan. Innanläsningen börjar i hemmet under ledning af modren eller af ambulatoriske lärare. Därefter följa katekesen, lägre och högre folkskolan. Men kyrkan behåller sin kontroll öfver ungas och gamlas läskunnighet genom årliga läsförhör, som äro obligatoriska folkmöten, firas med måltider|76| för presten och klockaren. Sedan 200 år är läskunnigheten så allmän i Finland, att en icke läskunnig öfver 8 eller 10 års ålder hör till sällsynta undantag. Länge var i landsbygden folkets bokförråd begränsadt till abcbok, katekes, psalmbok, bibel och almanacka, hvartill kom en eller annan postilla eller andlig ströskrift. Denna trånga synkrets har sedan två eller tre årtionden mycket utvidgats. Numera utgå, förutom skolböckerna, historia, helsolära, naturlära, resebeskrifningar, skönlitteratur och en mångfald olika läsning på båda språken i upplagor af många tusen exemplar, beräknade för spridning bland den jordbrukande befolkningen och kroppsarbetarne.

Vånå kyrka, af A. Edelfelt.

115 Än en gång ingriper kyrkan obligatoriskt i det enskilda lifvet genom skriftskolan, som bereder ungdomen till dess första nattvardsgång. Skriftskolan betecknar inträdet i andelig myndighetsålder, och nattvardens begående är ett vilkor för ingående af äktenskap. Frejdebevis af kyrkoherdeembetet fordras vid många tillfällen.

116 Om läroverken och folkundervisningen se längre fram. Folkskolan möttes vid sin början 1863 af mycken misstro bland landsbefolkningen. Far, mor och förfäder hade redt sig utan skola; barnen troddes lära sig missakta sina föräldrar och sitt fäderneyrke, blifva öfvermodiga, vänjas vid herreseder, förvillas i sin kristendom och annat mer. Denna ogrundade fruktan har efterhand gifvit vika och kvarstår, jämte tredska mot kostnaden, endast i få, de envisaste bland landskommunerna, men den tid skönjes redan, då äfven dessa anslutit sig till den allmänna rörelsen att inrätta folkskolor, af hvilka i några kommuner räknas ända till 10 och därutöfver. Gryningen af en ljusare framtid dagas i aflägsna, glest befolkade skogsbygder och har senast, på den bildade ungdomens initiativ, funnit en ny ljushärd i folkhögskolorna.

Sunds kyrka [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

118 I sjuhundra år har kyrkan, i trehundra år skolan fört ett utrotningskrig mot hedendomens vantro, utan att lyckas upprycka dess rötter. Vidskepelsen har numera glesnat med barrskogarnas skuggor och skyr att öppet framträda, men glimmar under askan i folkets föreställningar. Man finner ännu stundom en förvirrad blandning af kristna och hedniska hågkomster, ofta endast som ärfda sägner och talesätt, hvilkas betydelse nutiden glömt. Tron på ordets makt fortlefver i »läsningarna» (luvutspråk: finska), som, med eller utan trollkunniges bistånd, brukas mot många sjukdomar, krämpor och sår eller för lycka i kärlek, för god årsväxt, för boskapens trefnad, för smörlycka, väderlycka, fisklycka, jagtlycka, väflycka, skattgräfningar och annat mer. I dessa besvärjelser anropas om hvarandra Gud, Frälsaren, jungfru Maria och hemlighetsfulla makter af tvetydigt ursprung. Drakeldar lysa öfver nedgräfda skatter. Kyrkan och kyrkogården besökas nattetid, de dödas ben anlitas och jämte dem vigselringar,|77| psalmböcker, stål, åskviggar (i jorden funna forntida stenyxor), ormskallar, spindlar, grodor; mången sjukdom besvärjes i badstugan. Nio slags örter användas; ett hängande såll profeterar. 1600-talets hexor, som redo om påsknatten på kvastar till Blåkulla, ha efterträdts af kloka gummor, till hvilka man reser långa vägar, eller af trollkarlar, hvilka skaffa tillrätta stulet gods. Bland mycket kvacksalveri ingår äfven användbar folkmedicin; från denna härstammar den nu af läkarekonsten adopterade massagen. De upplyste le, de okunnige frukta, och mest fruktadt i norra Finland är att blifva »krossad», det är att af någon ovän hemsökas med oförklarliga krämpor, som kunna gälla lifvet, om de ej göras oskadliga genom andra, motverkande trollmedel.

Sjuk kvinna, efter en tafla af A. von Becker.

120 Ryktet för trollkunnighet tillväxer mot norr. I Sverige är hela Finland misstänkt. I Nyland litar man icke rätt på tavastländingen. I Tavastland fruktar man österbottningen, och i Österbotten anses lapparne vara de fruktansvärdaste. Kastar man stål i en plötslig stormhvirfvel, blir en lappgumma synlig, sopande med sin kvast.

121 Den hedniska »haltianspråk: finska» kvarlefver i tron på rådare eller rån. Berg, sjöar, floder, källor, ja äfven bostäder hafva sitt rå, och mången intygas ha sett dem. Ännu för sextio år sedan offrades småmynt i källorna. Rönnen är helig och spår i elden friarelycka. Grodan och svalan får ingen döda: grodan har förr varit menniska, och svalan ligger om vintern i dvala på sjöbottnen. Åt spindeln offras affallna tänder. Spinner han nedåt, bådar han ofärd, uppåt lycka. Ormen håller ting med sitt folk, o. s. v.

 

122 Hedendomens sol- och eldsdyrkan kvarlefver i midsommarelden (kokkospråk: finska), som på några orter tändes äfven om pingstnatten (helavalkeaspråk: finska). Kokkonspråk: finska tändes helst på bergshöjder, men äfven på vattnen, och är ett kärt folknöje. Där genomvakar byns ungdom midsommarnatten under musik, lekar och dans, utan aning om att de fira solgudens fest, baldersbålet, vid den årstid, när dagens drottning står högst på himmelen. På gården eller på fältet står en hög, blomsterprydd stång (fordom majstång). Stugan är löfprydd, trappan eller gården kringgärdad med unga björkar. Ynglingarnes salutskott ljuda i den dagklara natten, och herregårdens unga döttrar afklippa i hemlighet rågax, omknutna med profetiska färger, som nästa natt angifva sorg eller glädje.

Önninge by (Åland) [av Victor Westerholm]tillagt av utgivaren. |78|

124 Ett kristet motstycke till den hedniske Balder vid midsommar är julen, då världens ljus upprinner i årets mörkaste natt. Så fattig finns ingen koja i Finland, att där ej skulle tändas ett ljus på julmorgonen. Halm är utbredd på stugans golf; sparfvar och boskap få extra förplägning. Julottan börjar tidigt, klockan 5, 6 eller 7; alla, som kunna lemna stugan, äro med klingande bjällror på färd till den klart upplysta kyrkan. Finnas två prester, stå de båda vid altaret. Andedrägten uppstiger som en rök i den frostiga vinterluften. Julen är årets största högtid. Till dess firande sparar värdinnan sina bästa förråder, ungdomen sina lekar och barnen sina förhoppningar. På landsbygden är julmorgonen, i städer och på herrgårdar julaftonen högtidens glanspunkt. Julgranen med dess tända ljus, dess glitter och frukter, dess barnskara och gåfvor saknas i städerna endast där sorgen gästar. Allmännaste högtidsrätter äro lutad fisk och risgrynsgröt, hvartill hos de förmögnare komma skinka och tårta.

Sport och folknöjen.

Skidlöpare [av Väinö Blomstedt]tillagt av utgivaren.

126 Den berömda skådespelerskan fru Louise Heiberg yttrade en önskan att resa till Finland »för att se menniskor, som icke likna alla andra menniskor». Hon skulle behöft resa långt från hoteller och stadslif för att icke igenkänna Europa och samtiden. Kulturströmmarna gå, med snabbare kommunikationer, nivellerande öfver detta, som öfver andra länder; de högre och bildade klassernas lif skiljer sig föga från samtidens allmänna typer. Det egendomliga måste sökas hos massan af landtbefolkningen.

127 Styrka, vighet, snabbhet, säkert öga och säker hand stå, här som annorstädes, högt i pris; men icke mindre, än dessa företräden, aktas tankens skärpa. En skicklig gåtgissare, en improvisatör vid folkfesterna, kan påräkna samma bifall, som en skicklig skytt eller en snabb skidlöpare. Sport, i betydelsen af en metodiskt utvecklad färdighet, har först i nyaste tid funnit insteg bland de bildade samhällsklasserna. Massorna betrakta sporten som lek och deltaga endast där de finna ett praktiskt ändamål.

|79| Skidlöpare [av Väinö Blomstedt]tillagt av utgivaren.

129 Naturhinder och afstånd ha gjort folket förtroget med skidan, skridskon och segelbåten, långt innan städerna begynte med sina idrottstäflingar. Skidans längd och bredd variera obetydligt. Mesta vigten fästes vid smidigt, kvistfritt virke, som dock helst bör ha en kvist under fotens plats. Denna plats beklädes med sälskinn, lon vänd mot hälen. I skidtäfling på distans utgår den vane jägaren nästan alltid som segrare; i höjdsprång kan han öfverträffas af tränad ungdom. Åkning på skridskor, framkallad af sjöarnas blanka höstis, har blifvit ungdomens älsklingssport. Vid städerna underhållas snöfria banor vintern om, belysas om kvällarna och förete ett rörligt lif vid täflingar med musik. Här segrar den tränade ungdomen, manlig och kvinlig, med sirlig figuråkning, medan bygdernas skridskolöpare föraktar behaget, endast han först hinner målet.

Skridskoklubben i Helsingfors [av Gunnar Berndtson]tillagt av utgivaren.

131 Traftäflingar ha blifvit besökta folknöjen. Styrelsen och enskilda föreningar uppmuntra en god hästskötsel med premieutdelningar. Den elliptiska trafbanan, vanligen om en kilometer, uppmätes i februari eller mars på is, prisdomarnes sekundur fäller utslaget, och segraren hälsas med de tätt packade åskådarnes hurrarop. Den finske trafvaren, känd för sin uthållighet, har öfverträffat förväntan äfven i snabbhet. Högsta kända världsrekordet är 1 kilometeroriginal: kilom. på 1 minut 17 sek. Högsta härtills uppnådda finska rekordet är 1 kilometerkonsekvensändrat/normaliserat på 1 min. 42 sek. Men det senare har presterats på dubbelt så lång bana, som det förra.

Trafvare med sulki-släde [av Väinö Blomstedt]tillagt av utgivaren.

 

|80| Nyländska jaktklubbens paviljong [efter fotografi, icke namngiven konstnär]tillagt av utgivaren.

134 Prisbelönta kappseglingar anordnas, dels för sport, dels för uppmuntran af sjödugliga fiskarebåtar. I frisk bris mellan klippor och skär äro dessa kappseglingar kustbefolkningens lifvade mötesplatser. Segelklubbarna utmana hvarandra till täflan om vandringspokaler, hvilkas vinnande eller förlorande är föremål för allmänt intresse. Äfven roddtäflan, i kanoter och andra båtar, omfattas af allt flera deltagare.

135 Gymnastik är införd i alla skolor och för alla åldersklasser; manliga och kvinliga föreningar, äfven en atletklubb, föranstalta uppvisningar. Velocipeden har sina klubbar, kanotsporten utbreder sig. Simkonsten inöfvas i skolor. Målskjutningar anställas af militären och jagtklubbarna. Jägarens yrke har öfverallt bland folket uppfostrat skyttar, hvilkas kula med det lugna sigtet sällan förfelar sitt mål.

136 Utom sportkretsarna äro kälken, gungan, bollen och trissan allmänna folknöjen. Kälkåkning är barndomens mest omtyckta nöje. Landet har ingen brist på därtill passande höjdsluttningar, men i senare tid ha äfven konstgjorda kälkbanor (montagnes russes) kommit i bruk vid städerna. En annan form för samma nöje är slängkälken, som erinrar om karusellen. Från en fast påle på isen utgå rörliga sidoarmar med vid dem fästa kälkar, som framdrifvas med svindlande hastighet i en banad cirkel. Gungan är allmänt sommarnöje, som på några orter varierar med luftiga språng på kringsvängande linor. Bollspelarne och trisskastarne, de förre skolungdom, de senare byarnas ynglingar, dela sig i krigförande partier. Kägelspelet är sällsynt utom städer och herrgårdar, där äfven nyare europeisk idrott, såsom sparkstötting, och spel, såsom crocket och boccia, kommit i bruk.

137 Hvar söker icke ungdomen sitt nöje i dansen? Af ursprungliga folkdanser återstå numera endast få, men melodierna äro talrika och lånade motiv egendomligt varierade. Allmännast dansas jänka och polska, på några orter vid bröllop menuetten, hvari äfven de äldre deltaga. Herrefolks danser uttränga de enklare gamla. Folklekarna äro många, äldre och nyare, mest vid juletid, och kunna ej uppräknas.

|81|

138 Ett egendomligt och allmänt folknöje är talkkoon, som består i tillfällig förplägning för att samla arbetare till brådskande sysslor. En åker behöfver skäras, en äng bergas, en ria tröskas, ett gärde stängas, ett fiske påskyndas, en brud utstyras eller annat sådant, hvartill för tillfället saknas behöfliga arbetskrafter. Grannar och vänner inbjudas då att medverka utan annan ersättning, än extra undfägnad, som rättar sig efter råd och lägenhet. På en dag kan då medhinnas många dagars arbete under muntert samspråk, och den enighet, den grannsämja, som råda vid dessa glada tillfällen, höra till de vackra sidorna af folklifvet.

139 Finnen älskar musik, äfven glad musik, hvarom de melodier vittna, dem man öfverallt får höra på dragharmonikor, fioler och kringvandrande italienares positiver. Hvilket icke hindrar naturstämningen i hans lugna sjöar och ensliga barrskogar att vanligast färglägga folkvisan i moll. Där visan saknas, ersättes hon ofta af kyrkans entoniga psalmer, hvilka fått en reflex i andeliga folkvisor.

140 De gamla mytiska runorna sjöngos vanligen vexelvis af två sångare, hvilka, sittande mot hvarandra, höllo hvarandra i händerna, därvid den andre sångaren upprepade strofen, medan den förste uttänkte fortsättningen. De nya sångarne, som i östra Finland äro välkomne vid alla folkfester, improvisera, med eller utan nationalharpan kantele, sina ofta satiriska dikter inför beundrande åhörare. Sådana improvisationer behandla vanligen ämnen ur folklifvet, men höja sig stundom till patriotisk glöd. Talrika ordspråk gå som gångbart mynt och måla träffande en situation. Gåtlekar brukas som prof på skarpsinnighet. Vid skenet af aftonbrasan täfla äldre och yngre om äran att uppfinna och tyda klyftiga gåtor, af hvilka, liksom af ordspråken, flera tusende äro antecknade. Den, som förfelat tydningen af ett visst antal gåtor, förvisas, under skämt och åtlöje, till en mystisk ort, Hymyläspråk: finska, där allt är upp- och nedvändt, där trädet hugger yxan, där grytan kokar värdinnan o. s. v., för hvilket allt han vid återkomsten bör redogöra.

141 Främlingen anar icke, huru mycken naturlig glädtighet dock kan bo under finnens kärfva yta, där han, fri från bekymmer, kan vara sig själf. Under starkt tryck är behofvet af en reaktion desto kännbarare. Den stränga nordiska naturen har sin korta, men tjusande vår. Helt kan den icke glömma sin vinternatt; odeladt kan icke heller nordbon hängifva sig åt gladare intryck, det är alltid ett allvar i själfva löjet, men just detta ger det en djupare färg, än den lätta glädje, som icke vet af en gårdag eller en morgondag.

142 Z. Topelius.

[Vinjett till kap. II Folket, enl. bokens förteckning av Axel Gallén.]tillagt av utgivaren