Inledning
En epokgörande insats för barnet och barnlitteraturen
1 Vid sidan av H. C. Andersen måste Zacharias Topelius räknas som den mest betydande nordiska författaren för barn under 1800-talet. Topelius fyra samlingar Sagor (1847–1852), de åtta volymerna Läsning för barn (1865–1896), samt de tongivande bidragen i tidskrifterna Eos (1853–1866), Trollsländan (1867–1873) och Nya Trollsländan (1885–1892), gör sammantaget att hans roll i den svenskspråkiga barnlitteraturens historia är svår att överskatta. Vill man ytterligare ringa in Topelius betydelse för barns och ungas läsning kan man nämna hans stora historiska roman Fältskärns berättelser (1853–1867), som visserligen inte ursprungligen riktade sig till barn men som snabbt kom att bli en av de verkliga klassikerna för unga läsare. Till detta kommer hans två läseböcker för folkskolan, Naturens Bok (1856) och Boken om Vårt Land (1875) och de visor som i senare tonsättningar har förblivit en levande del av de nordiska ländernas kulturarv, till exempel »Sov du lilla videung», »Lasse liten» och »Nu står jul vid snöig port». Topelius arbetade i många genrer och omskapade dem på sätt som skulle bli bestämmande för flera av 1900-talets största nordiska barnboksförfattare, såsom Astrid Lindgren, Lennart Hellsing och Tove Jansson.1Eva von Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965; Sonja Svensson, »Zacharias Topelius för Sveriges barn» 2019, s. 373–393.
2 Topelius förnyade barnlitteraturens genrer och hans inflytande på barnsagans, barnlyrikens, vardagsberättelsens och barnteaterns utveckling är inte lätt att överblicka. Men den som vill ge en heltäckande bild av Topelius plats i barnlitteraturens historia avkrävs inte bara en utförlig genrehistoria, utan också en kartläggning av det omfattande manifestliknande program om barn och barns läsning som han lanserade i olika forum. Topelius var djupt intresserad av sagan som saga och i jämförelse med samtida nordiska författarkollegor förde han fram sina tankar om barnlitteraturen som konst och pedagogisk funktion på ett häpnadsväckande genomtänkt sätt. Redan i den första samlingen av Sagor, till exempel i »Sagan om Jättarne och Kung Autio», markeras sagornas särskilda roll. Berättaren vänder sig till sin läsare, |XX|talar om »sagans sanning» och hävdar apropå skildringarna av jättar i skogen, dvärgar i bergen och nymfer i källorna, att det finns mycket i världen »som man ej med sitt förstånd kan förklara», men som man ändå »tror på oändeligt mycket».2Zacharias Topelius, Sagor. Första samlingen 1847, s. 69. Formuleringen syftar inte enbart till att legitimera det sagolika i sagans värld. Den återspeglar också Topelius intresse för barnlitteraturen som konstform, samtidigt som människans stora behov av sagor identifieras och deras särskilda betydelse pekas ut.
3 Att sagans värld erbjuder en förståelse av verkligheten vid sidan av förnuftets vetande är en romantiskt inspirerad föreställning som återkommer genom hela författarskapet. Det ligger nära till hands att beskriva denna tanke som grundbulten i det litterära program som Topelius utarbetade för att föra fram sina idéer om den inre verklighetens plats i barnens liv. Tillsammans med de för en barnboksförfattare ovanligt många metafiktiva kommentarerna erbjuder programmet en viktig kontext till det projekt han sjösatte genom de åtta delarna av Läsning för barn. De noggrant utmejslade tankarna om barns läsning är även framåtblickande och har haft avgörande betydelse för synen på barnlitteraturens uppgift under 1900-talet, vilket man kan se exempel på hos kritiker som Gurli Linder och Eva von Zweigbergk.3För Gurli Linder och Topelius, se Lena Kåreland, Gurli Linders barnbokskritik 1977. Se även Sonja Svensson, Barnavänner och skolkamrater. Svenska barn- och ungdomstidningar 1766–1900 sedda mot en internationell bakgrund 2018, s. 74.
4 I sitt barnlitterära program lyfter Topelius särskilt fram barnboken som ett komplement till skolans kunskaper. Han menar nämligen att skolans utpräglade orientering mot vetande inte ensamt är tillräcklig för den som vill fostra ett barn. I den fyrdelade artikelserien »Om läsning för barn» i Helsingfors Tidningar, publicerad 1855, understryker han att barnlitteraturen är ett både nödvändigt komplement och villkor för de kunskaper som skolan erbjuder:
5 Skolan är mycket; det är en glädje och ett hopp att se, huru samtiden, äfwen i wårt land, begynner att egna en alltmera ökad uppmärksamhet åt denna werkstad för kommande slägtens ljusare framtid. Men skolan är icke allt. De första intryckens makt, sedlighetens innersta omedelbara rot, största delen af känslans och fantasins första spelrum i lifwet – allt detta måste skolan lemna åt hemmet, eller dock bygga på hemmets grund. Wårdslösas dessa intryck, så händer alltför lätt, att det unga sinnet tager deraf obotelig skada.4Topelius, »Om läsning för barn I.», Helsingfors Tidningar 7/11 1855. För synpunkter på Topelius texter om läsning i Helsingfors Tidningar, se Kåreland, Gurli Linders barnbokskritik 1977, s. 18 ff.
6 I artikelserien framhåller Topelius fantasins inflytande på barndomen och tillskriver den en alldeles särskild roll i barnets utveckling mot att bli en hel och välfungerande individ. Det är en romantiskt färgad idé om kunskap och förståelse som är djupt rotad i Topelius tänkande, och den bildar själva hjärtpunkten i hans litteratur för barn. Känslan och fantasin är inte enbart |XXI|att betrakta som en anspråkslös utfyllnad till skolans kunskaper. Det rör sig om den fortsatta utvecklingens själva förutsättning – »sedlighetens innersta omedelbara rot».
7 Med sin betoning på en estetiskt grundad personlighetsutveckling föregriper Topelius den syn på barns läsning som slår igenom i Sverige vid sekelskiftet 1900 och som därefter kommer att känneteckna den nordiska barnlitteraturens inriktning under stora delar av det följande århundradet. Samtidigt är hans accentuering av fantasi och känsla nära kopplad till religionens och moralens betydelse för människa och samhälle. För folkuppfostraren Topelius är det svårt att på förståndets och den reflekterade övertygelsens väg komma fram till en genuin tro eller en moral om denna inte har en grund i barnets hjärta. Fantasin hjälper enkelt uttryckt barnet att förstå det som hon inte kan fatta med sitt förstånd. Det samma gäller för moralen och känslan för vad som är sant och riktigt – den rätta känslan måste enligt Topelius vårdas då den är lätt att förlora. Konflikten mellan att å ena sidan kunna säga vad som är rätt och å andra sidan känna det i sitt inre är ett motiv som återkommer i Läsning för barn. Ett exempel på detta är »Naturens hemlighet», där de små barnen inte begriper naturens hemlighet, men väl känner den i sitt hjärta, eller »En Saga om sju syskon», som exemplifierar att det finns religiösa sanningar som inte kan »sägas» utan måste »kännas».5Topelius, Läsning för barn 2, s. 184 och 206.
Romantiken och realismen
8 Topelius syn på barn och barndom är sprungen direkt ur den romantiska strömningen efter Jean-Jacques Rousseau, Friedrich Fröbel och E. T. A. Hoffman. Betraktar man hans barnlitteratur från början till slut, och då inte minst den flitiga användningen av romantikernas favoritgenre sagan, avtecknar den sig som en långtgående och tidstypisk protest mot 1700-talets syn på barns läsning. Uppfattningen att sagogenren och folkvisorna skulle ersätta upplysningstidens moraliska berättelser var vanlig hos de tyska romantikerna och representerades i Norden av bland andra Adolf Ivar Arwidsson.6Göte Klingberg, Svensk barn- och ungdomslitteratur 1964, s. 318. Som Bettina Kümmerling-Meibauer har observerat fick romantikernas strävan efter att omsätta en »fantasins pedagogik» stort inflytande på barnlitteraturen i brytningen med upplysningstiden.7Kümmerling-Meibauer, »Images of childhood in Romantic children’s literature» 2008, s. 189. Förflyttningen mot en mer estetiskt orienterad men ändå pedagogisk barnlitteratur är särskilt påfallande i de många utgåvorna av bröderna Grimms Kinder- und Hausmärchen (1812–1858), som inte ursprungligen riktade sig till barn på ett uttalat sätt. Allteftersom nya utgåvor publicerades så anpassade bröderna emellertid sina insamlade |XXII|sagor till de tänkta barnläsarna både vad gäller stil och innehåll. Bröderna hjälpte kort sagt till att etablera folksagan som en pedagogiskt betydelsefull läsning för barn: »The rewriting of the Kinder- und Hausmärchen as a ‘book of education’, as it was termed in the preface to the last edition, formed the basis for legitimatizing the functionalization of the fairy tale as a didactically important genre for children».8Ibid.
9 Uppfattningen att barndomen utgör en viktig period i människans liv befästes efter Rousseaus Émile (1762) och Les Confessions (1782–1789). Parallellt med detta framträdde barnets egen psykologi som avskild från det vuxna, annorlunda och främmande, men ändå angelägen att analysera och försöka förstå.9Ibid., s. 183. Den romantiska strömningen efter Rousseau var betydelsefull för Topelius på åtminstone fyra sätt. För det första utvecklade han en livslång och konsekvent hållning som aldrig kompromissade med barndomens egenvärde. För det andra förde hans avoga inställning till vad han uppfattade som upplysningstidens alltför rationella och förnuftsmässiga fostran honom mot sagan och leken. Topelius ville att dessa skulle ersätta eller åtminstone komplettera upplysningstidens moraliskt och förnuftsmässigt inriktade berättelser. För det tredje utvecklar Topelius sagan från bröderna Grimm och Andersen så att den får en specifik inriktning på barnläsaren, med en särskild pedagogik och estetik. För det fjärde hänger inriktningen på barnläsaren nära samman med en omstöpning av barnlitteraturen i sin helhet, där det livfulla barnet blir en viktig litterär typ och barnets vardag och inre liv får avsevärt större utrymme.
10 Topelius var framgångsrik som författare för både vuxna och barn och denna dubbla tillhörighet har präglat hans barnlitteratur. Det betyder bland annat att hans författarskap söker sina litteraturhistoriska rötter hos författare som C. J. L. Almqvist, J. L. Runeberg och F. M. Franzén, likväl som i det stora intresset för sagor som växte fram i norra Europa under 1800-talets första hälft. Här utgör bröderna Grimm, Hoffman, Andersen och utgivningen av Kalevala fyra särskilt viktiga referenspunkter vilka alla lämnat tydliga spår i Läsning för barn. När Topelius upphöjer barnets fantasifullhet och lekfullhet samtidigt som han noggrant skildrar barnets omgivande verklighet sammanför han sin romantiska grundhållning och sitt sinne för verklighetens realism. Topelius omfattade helt enkelt såväl den romantiska traditionen som den realistiska och förenade dessa på ett nyskapande sätt i sin litteratur för barn.
11 Dubbelheten har präglat Topelius tänkande och i hans skrivande finns produktiva spänningar mellan motsatspar som romantik och realism, fantasi och verklighet, känsla och förnuft, pedagogik och estetik. Med romantiken hade sådana motsatspar blivit viktiga och de är avgörande för Topelius syn |XXIII|på barnlitteraturens funktion. Som romantiker intresserade sig Topelius i hög grad för verklighetens gränser, och hans sagoberättande kan beskrivas som ett utforskande av tillvarons immateriella, drömska och andliga sida. I »Fjäderholmarna» och »Luftslotten» blir denna andra verklighet konkretiserad i himlens aftonrodnad, det vill säga i gränslandet som låter dag blandas med natt och där en både djupare och sannare dimension av verkligheten kan träda fram: »Se dig sedan omkring med ett barns ögon, och du skall få se märkvärdiga ting i de röda aftonskyarna».10Topelius, Läsning för barn 4, s. 542.
13 Parallellställningen mellan å ena sidan aftonrodnaden som ett övergångsland till natten och å andra sidan den verklighet som nås genom sagor och fantasi pekar mot naturens poetiska betydelse i Topelius författarskap. Vid sidan av kristendomen är det naturen som hjälper människan att förstå sin plats i tillvaron. Naturens skönhet ger tillvaron mening, den vittnar om skaparens härlighet och framstår som ett förkroppsligande av Topelius livshållning, där kröningen av barnet som representant för det naturligt gudomliga – det högsta, mest ursprungliga, oförstörda och dygdiga hos människan – är central. I den romantiska traditionen betraktas barnet inte som en varelse befläckad av synd, istället riskerar det att korrumperas av samhället under sin uppväxt. Vuxenhetens förnuft hotar att förslava det naiva under den upplysningspräglade rationaliteten och därmed också att alienera individen från såväl den omgivande naturen som den egna inre, sanna naturen och Gud. Att bli vuxen innebär enligt en sådan tankegång en förlust av helhet och samhörighet med naturen och skapelsen.11Det finns mycket skrivet om den romantiska rörelsens syn på barn och barndom. Här följer jag Karen M. Smith, The Government of Childhood. Discourse, Power and Subjectivity 2014, s. 135. Parallellt med detta är Topelius påtagligt intresserad av barnet och naturen som sådan och i hans barnlitteratur finner man prov på både okonstlad iakttagelseförmåga och lyhördhet för barnets egenheter och den miljö barnet rör sig i.
|XXIV|14 Topelius eftersträvar en balans mellan människans olika förmågor och bejakar ett helhetsperspektiv som tillåter barndomen att finnas kvar som en förmänskligande dimension hos den vuxna människan. Detta kan man se genom hela författarskapet, men i synnerhet i texter som »Radigundis’ penna» och »Rinaldo Rinaldini». Det ofördärvade barnet förstår också naturen bättre än de vuxna och den talar till dem på ett direkt sätt. Uppfattningen att barnet står i ett särskilt samband med naturen och därmed också till det gudomliga framgår av berättelser som »Gossen, som hörde det tysta tala» och »Syne i Sommarby». Den förra är en saga som handlar om den dövstumme Paavo som lär sig att höra naturens röst: »Det snöiga berget, den frusna sjön, alla träd i skogen, ekorren i granen, talgoxen på gärdesgården, ja sjelfva den hvita isen, der släden halkade fram som öfver ett glastak, alla sade till hvarandra: hör, huru stjernorna lofva Gud för att Frälsaren kommit till verlden!» Den religiösa tematiken är förstås påtaglig, men att höra det tysta tala inbegriper även en mer allmänetisk appell. Att så är fallet blir Paavo varse när han hör den tysta rösten tala inom sig och leda honom mot det rätta – eller som berättaren kort konstaterar: »Gud gifve, att alla menniskor ville höra den tysta rösten, som talar i deras hjerta, när de göra någonting orätt. Det är samvetets röst».12Topelius, Läsning för barn 6, s. 841, kursiv i original.
15 Att Paavos lyssnande efter naturens röst sammanfaller med lyssnandet efter samvetets röst visar hur naturen hos Topelius på en och samma gång kan vara utsida och insida. Uppfattningen att barnen, liksom konstnärerna och poeterna, besitter en särskild förmåga att förnimma sidor av tillvaron som andra inte kan erfara hänger på det hela taget samman med författarskapets upplysningskritik, det vill säga vad Topelius betraktar som en överdrivet intellektualiserande eller rationell syn på människan och naturen. Att upplysningstidens förståelse av naturen som ett objekt för vetenskapsmannens klassificeringsiver inte faller Topelius i smaken finner man humoristiska men också varnande exempel på i »En lärd gosse» och »Lilla Genius». Den förra handlar om den lärda och bildningshögfärdiga pojken Hegesippus, som läst allt om naturen men aldrig varit i skogen. Redan i mitten av berättelsen formulerar berättaren följdriktigt en sentens för läsarens förbättring som ställer upplevelsen av naturen mot den bokliga lärdomen om densamma:
16 Det finns intet större nöje, än att lyssna på den stora lefvande naturen och söka utgrunda dess hemligheter. Detta skall man likväl göra sjelf och icke pladdra efter böcker, som man icke förstår. Böcker äro goda att visa vägen, men duga till intet, om man ej vet att begagna dem.13Ibid., s. 855.
|XXV|17 Den syn på olika sorters vetande som presenteras här hänger ihop med Topelius konsekventa kritik av den lärda skolan. Vi såg tidigare hur han formulerar dessa tankar redan 1855 och kritiken återkommer långt senare i hans tankar om skolan i Blad ur min tänkebok (1898).14Topelius, Blad ur min tänkebok 1898, s. 109. Formuleringarna i »En lärd gosse» ekar samtidigt av Rousseaus spirituella attacker på bokläsning i uppfostringsskriften Émile: »Böcker! Vilken dyster rumsprydnad för barnaåldern» och »Jag hatar böcker; de lär oss endast tala om det, som vi inte förstår».15Jean-Jacques Rousseau, Émile eller Om uppfostran I 1977–1978, s. 180 och 216. Eftersom Topelius skriver för barn framstår kritiken mot barns läsning kanske som självmotsägande, men hans önskan är uppenbarligen att barnet inte ska få sig bara faktakunskaper till livs, utan också stimuleras till en utveckling av hela människans personlighet, det vill säga inte bara förnuft utan också det inre livets fantasi och känsla. Redan i de allra första texterna om barns läsning tillskriver Topelius sagorna och barnböckerna just en sådan funktion.16Topelius, »Om läsning för barn. I.», Helsingfors Tidningar 7/11 1855. Topelius syn på barns behov av sagoläsning och lek måste därför förstås mot bakgrund av romantikernas föreställning om ett mer fulländat varande, ett högre medvetande där tänkande och känsloliv är integrerade med varandra och där människans naturliga helhet kan bevaras.17Suzanne Kirschner, The Religious and Romantic Origins of Psychoanalysis. Individuation and Integration in Post-Freudian Theory 1996, s. 136.
19 Topelius använder gärna metaforer lånade från den romantiska traditionen för att fånga sin syn på barnet. Ibland liknar han barnet vid en blomma som måste vårdas, andra gånger är människan lik ett träd där barndomens rötter utgör en förutsättning för ett rikt liv som vuxen, barnboken i sig kan han beskriva som en Fröbelsk barnträdgård där barnet underförstått kan växa och utvecklas. Som Päivi Lappalainen har noterat var Topelius den som först introducerade Friedrich Fröbel i Finland.18Lappalainen, »Child Figures in Läsning för barn by Zacharias Topelius» 2018, s. 25. |XXVI|Presentationen av den tyska pedagogens tankar om barnuppfostran i Helsingfors Tidningar i mars 1856 är huvudsakligen ett refererat av en fransk artikel som publicerats i Revue Britannique 1855, men den ger ändå en god bild av hur Topelius uppfattade hans idéer.19Topelius, »Huru doktor Frobel uppfostrade små barn», Helsingfors Tidningar 5/3 1856. Se även Håkan Anderssons »Inledning» till Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. XIX, samt kommentar av Pia Forssell i Noveller, ZTS IV, s. 357. För Topelius positiva syn på barnträdgårdar, se Blad ur min tänkebok 1898, s. 109 f.
20 Utgående från Fröbels tankegångar betonar Topelius att barnets fostran måste påbörjas tidigt och att det lilla barnet behöver en pedagogik som tilltalar alla sinnen – ögon, öron och känsel. Han tar också upp Fröbels idé om barnträdgårdar och poängterar speciellt den metaforiska betydelsen i detta uttryck där barnträdgårdens »små invånare behandlas ’som plantor under en öm och förståndig trädgårdsmästares wård’». Fröbels med Rousseau besläktade idé om barnträdgårdar är något som Topelius omsatt i litterär praktik redan i Barnträdgården. Små berättelser och dikter för den första ungdomsåldern (1853) som bland annat innehåller tolkningar av bröderna Grimms sagor.20Topelius, Barnträdgården. Små berättelser och dikter för den första ungdomsåldern 1853, se Övrig barnlitteratur, ZTS X:2.
21 I ett barnlitteraturhistoriskt perspektiv är det angeläget att fundera över det sätt på vilket Topelius överfört föregångarens pedagogiska idéer, och i förlängningen den tyska romantikens syn på barnets uppfostran, till ett program för barnboken. Inom pedagogikhistorien drar man ofta en direkt linje från Rousseaus Émile till pedagoger som Pestalozzi och Fröbel.21Smith, The Government of Childhood. Discourse, Power and Subjectivity 2014, s. 135. Även om varken Pestalozzi eller Fröbel lär ha ansett att Rousseaus program för barnuppfostran praktiskt fungerade i sin helhet finns det en grundläggande affinitet i deras barncentrerade pedagogik och viljan att aktivt engagera barnet i lärandeprocessen. En annan viktig aspekt av Rousseaus radikala förhållningssätt som vidareförs av Pestalozzi och Fröbel är moderns betydelse för barnets fostran och åsikten att faderliga ambitioner riskerar att korrumpera barnet. Fröbel ansåg att det fanns ett instinktivt band mellan modern och barnet, och liksom den goda modern när den goda läraren barnet på lärandets väg. Uppfattad på detta sätt är den romantiska pedagogikens barncentrerade pedagogik framför allt en »naturlig» pedagogik, den handlade inte främst om att forma eller disciplinera, utan om att stödja de inneboende utvecklingsprocesserna hos barnet.22Kümmerling-Meibauer, »Images of childhood in Romantic children’s literature» 2008, s. 183 ff.
22 Topelius tar under 1850-talet fasta på nämnda drag i romantikens tänkande, och de blir centrala för honom genom hela hans verksamhet som barnboksförfattare och pedagog. Särskilt betonar Topelius vad han benämner »Fröbels stora idé», med vilken han menar tanken att man aldrig kan börja ett barns uppfostran för tidigt och att den måste tilltala barnets alla sinnen. Topelius nämner också att barnet enligt Fröbel aldrig kan få en bättre lärarinna än sin mor eftersom hon kan vaka över barnets naturliga utveckling.23Topelius, »Huru doktor Frobel uppfostrade små barn», Helsingfors Tidningar 5/3 1856. Detta ter sig som den pedagogiska principen för hela hans barnlitteratur som är avsedd |XXVII|att vara ett komplement till skolans mer kunskapsinriktade undervisning. Att Topelius var en författare som ville nå det mycket lilla barnet, och med kärlek och omtanke utveckla dess olika sidor, ser man exempel på i de fria barnlyriska tolkningarna av Oscar Pletschs bilderböcker som gavs ut på svenska under 1860-talet. Men även de pjäsliknande lekarna, dikterna och berättelserna i Läsning för barn kan ses som försök att tidigt nå det lilla barnet med en grundligt genomtänkt estetik.
23 Topelius omformulering av den tyska romantikens pedagogiska idéer gör honom till en nyskapare av den svenskspråkiga barnlitteraturen och ger honom en central plats i dess historia. Det kan här vara värt att notera hur Topelius tar avstånd från föreställningen att det uteslutande är modern som kan uppfostra barnet. I sin introduktion av Fröbel vänder han sig mot den tyska pedagogen Bertha von Marenholtz-Bülows tendens att tolka modersidealet konkret – där Fröbel såg moderskärleken som ett ideal för läraren såg hon modern som den ideala läraren, menar Topelius. Han håller av allt att döma fast vid kvinnan som den ideala läraren men menar att barn gärna fäster sig också vid äldre kvinnor såsom mormödrar eller farmödrar.
24 I Läsning för barn är den äldre kvinnans särskilda relation till barnet ett återkommande motiv. Den äldre kvinnan kan vara kärleksfull och bestämd, samtidigt som mödrarna kan skildras som veka på ett sätt som klemar bort barnen. Skildringar av den äldre kvinnans betydelse för det lilla barnet återfinns i »Gamla stugan» och »Tidernas spegel» och varieras i »Var god mot de fattiga» och »Huru skogens små barn lärde sig läsa». I de två senare möter läsaren fattiga men bestämda kvinnor som uppfostrar små bortskämda barn – i »Huru skogens små barn lärde sig läsa», som handlar om den bortskämde gossen Ahasverus och den väluppfostrade Ester, hänvisas även till den fyra år tidigare »Var god mot de fattiga».
25 Båda berättelserna handlar om »huru svårt det är för en fattig gumma att väl uppfostra sådana barn som förut varit bortskämda af rikedom och öfverflöd».24Topelius, Läsning för barn 2, s. 280. Esters mormor i »Huru skogens små barn lärde sig läsa» uppfostrar den bortskämde Ahasverus på ett framgångsrikt sätt genom att förvägra honom allt som han kräset ropar efter. Men lika viktigt är att han växer genom att få vara ett barn tillsammans med andra barn – det är inte bara den äldre kvinnan utan också flickan och barnet som fostrar honom. Till Ahasverus omvandling »bidrog mycket den lilla Ester», förklarar berättaren och syftar på hur hon med lekar och kreativitet också uppmuntrar Ahasverus till förändring.25Ibid.
26 På ett grundläggande plan är Fröbels uppfattning om barnträdgårdarna som ett alternativ till skolans mer disciplinerande och kunskapsinriktade |XXVIII|verksamhet jämförbar med Topelius vilja att lansera en »fantasins pedagogik» genom barnlitteraturen. Barns läsning ska inte huvudsakligen disciplinera dem, utan möta deras inre behov och verklighet. Här har Topelius sannolikt tagit intryck av den romantiska rörelsen i stort, men särskilt av Fröbels människosyn och betoning av hur barnets specifika behov kan tillgodoses. I Människans fostran (Die Menschenerziehung 1826) understryker Fröbel att hela människan behöver utvecklas och att varje utvecklingsstadium hos barnet behöver betraktas som viktigt för de senare stadierna i en människas liv. Den vuxna människans personlighet är beroende av att genomleva sin barndom på ett fullständigt sätt och få både sina andliga och kroppsliga sidor tillfredsställda. Denna spänning mellan sinne och intellekt är något som Topelius bär med sig genom hela sitt barnlitterära författarskap: genom att inge barnet kärlek till det vackra och det sköna kan man, som Topelius tycks uppfatta Fröbel, bereda vägen för barnets kärlek till det goda.
Tankar om barns läsning
27 Det har sagts att Topelius stod på barrikaderna i de frågor som rörde pedagogik och skola.26Håkan Andersson, »Aliquid in omnibus, nihil in toto – Z. Topelius på barrikaderna i 1860-talets skoldiskussion» 2008, passim. Som barn- och folkuppfostrare lanserade han också sina åsikter om barnuppfostran och barns läsning på bred front i olika forum, i Helsingfors Tidningar och Pedagogiska föreningens tidskrift, i förorden till de åtta delarna Läsning för barn – ofta i form av en inledande dikt, i korrespondensen med Carl Anton Wetterbergh samt i kapitlet »Barnet» i Blad ur min tänkebok, postumt utgiven 1898.27Topelius, »Om läsning för barn», Helsingfors Tidningar 7/11, 28/11, 8/12, 19/12 1855 och »Barnböcker till julen», Helsingfors Tidningar 20/12 1860. Håkan Andersson utgår i »Aliquid in omnibus, nihil in toto» (2008) i huvudsak från Topelius artiklar i Tidskrift utgifven af Pedagogiska föreningen i Finland 1866 och 1867. Se även t.ex. förorden till första och andra delen av Läsning för barn samt »Behåll din krona» i åttonde delen. Uno Stadius har sammanställt Topelius pedagogiska idéer i Barnens skyddslingar. Ett pedagogiskt testamente av Z. Topelius 1925. Till detta kommer att han även propagerade för en barnboksjury som skulle orientera föräldrar till välvalda bokinköp.28Topelius–C. A. Wetterbergh 10/11 1871: »Hvad Sverige, såväl som Finland, skulle nådigt behöfva, det vore ett slags literär jury, som kort före hvarje jul borde sitta till doms öfver ny och gammal ungdomsläsning, – en jury, som utan konsiderationer uttalade skyldig eller oskyldig; – så mycken vigt ligger derpå, att vi icke ’förarga en af dessa små’.», Wetterberghska brevsamlingen, Kungliga biblioteket. Tack vare att Topelius agerade på flera fält profilerade han sig som en författare med en tydlig pedagogisk hållning och ett eget barnlitterärt program. Men som vi har sett kan Topelius syn på barns läsning också utläsas i hans fiktiva berättelser som inte sällan har ett metafiktivt och allegoriskt plan, på vilket läsningens betydelse för människan framhävs. Låt oss därför inledningsvis försöka spåra Topelius syn på barnlitteraturens uppgift som den formuleras i hans berättelser och sagor.
28 Ett exempel på en text med tydligt metafiktiva inslag är den redan nämnda »Radigundis’ penna» som inleder tredje boken av Läsning för barn. Denna rimmade dikt i 46 strofer är inte ett traditionellt förord där Topelius talar direkt till sina läsare på samma sätt som han gör i de två första delarna. Dikten behandlar konflikten mellan det poetiska och prosaiska, och redan valet av en strofisk och rimmad vers istället för förordets prosa står i samklang |XXIX|med hävdandet av en poetisk livshållning. I dikten hittar en liten pojke en svanfjäder och med den skriver han sagor som om han »råkat ut för trollens lister». »Radigundis’ penna» skildrar skapandets stora betydelse för människan och dikten inrymmer även en sensmoral som slår fast att det är lätt att fantasin går förlorad när man växer upp:
29Var derför klok! När mödorna bli hårda,
Låt se, att ej din skatt du rymma låter!
Ty himlens gåfvor måste menskan vårda,
Och engång spillda, fås de aldrig åter29Topelius, Läsning för barn 3, s. 326.
30 Metapoetiska passager av detta slag finner man lite varstans i Läsning för barn och de utgör sammantaget ett viktigt kännetecken för Topelius barnlitteratur. I jämförelse med sina samtida författarkollegor i Sverige är Topelius långt mer intresserad av att formulera den estetiska och pedagogiska sidan av att skriva för barn. I flera av sina texter för barn återvänder han till frågan om vad som är den lämpligaste läsningen och vilken funktion den goda barnboken egentligen bör fylla. Uppenbarligen var det viktigt för honom att inte bara de vuxna utan också barnen själva skulle förstå den sagolika världens grundläggande betydelse för människan.
31 Clas Zilliacus påpekar att Topelius lyrik för vuxna ofta har ett mer eller mindre instrumentellt syfte. Det betyder kort sagt att Topelius inte primärt var intresserad av ett självförverkligande eller ett subjektivt uttryck och att författarskapet istället bör beskrivas som ett försök till aktiv intervention i samtidens liv och opinionsbildning: »Topelius ville åstadkomma något, i stark övertygelse om att varje yttrat ord har verkan och innebär ansvar. Han ville ingjuta tre slag av kärlek i sina läsare: gudfruktighet, fosterlandskärlek och föräldravördnad. Detta är ett ärende».30Clas Zilliacus, »Inledning», Ljungblommor, ZTS I, s. XXII.
32 Beskrivningen av litteraturen som ett verktyg för olika syften är välfunnen och har giltighet även för den barnlitterära sidan av författarskapet. Vill man läsa barnlitterära texter som söker ingjuta de tre kärlekarna i sina läsare är den tidiga sagan »Björken och Stjernan» och den senare dikten »Hvad skall du älska?» lämpliga val. Den spridda sagan »Björken och Stjernan» handlar om två syskon som under kriget blev förda från Finland till främmande land. Barnen längtar hem och berättaren återger hur de tillsammans minns att det stod en mycket stor björk på föräldrarnas gård och att en stjärna om kvällen lyste genom björkens lövkrona. I sagan leds barnen hem med hjälp av en lysande stjärna, som en parallell till Betlehemsstjärnan som ledde de tre vise |XXX|männen till Jesusbarnet. Berättelsen är alltså ett illustrativt exempel på hur Topelius med hjälp av estetiska verkningsmedel och symbolik försöker lära ut samhällskonstruktiva värderingar till sina läsare: kärleken till föräldrarna (hemmet), fosterlandet (björken) och Gud (stjärnan). Men sagan är också en existentiellt mångtydig berättelse som i metaforiskt bildspråk behandlar viljans makt och det svåra i att med fasthet kunna gå genom livet mot ett mål och inte vika av från vägen.
33 I samband med lanseringen av tidskriften Eos i december 1853 publicerade Topelius en längre artikel som förklarar varför det behövs en tidskrift som riktar sig till barn och vilken funktion den var tänkt att fylla. Som Topelius uttrycker saken är Eos en tidskrift som söker »bilda barnets förstånd och förädla dess hjerta», ge näring åt »känslan och fantasin» och fungera som motvikt till »förståndets börjande arbete».31Topelius, »Eos, Tidskrift för Barn», Helsingfors Tidningar 10/12 1853. Samtidigt är det tydligt att Topelius tar avstånd från fantasin som ett tidsfördriv och att han vänder sig mot berättelser som endast »reta» den tomma nyfikenheten.
34 Topelius formulerar återigen en bildningssyn som framhäver barndomens alldeles särskilda betydelse för individens personlighetsutveckling. Att »odla känslans och fantasins första spelrum» i livet är att skapa förutsättningar för hela människans utveckling. Detta var grundläggande för Topelius som var övertygad om nödvändigheten i att barnets alla själsförmögenheter behövde få sin riktiga utveckling, och att en uppfostran »för blotta förståndet», om en sådan alls är möjlig, vore »alldeles förfelad». Särskilt kan man lägga märke till att Topelius redan på 1850-talet talar om barnets fostran och läsning i termer av »bildning».32Topelius, »Om läsning för barn. I», Helsingfors Tidningar 7/11 1855.
35 Som nämnts kan Topelius syn på barnlitteraturen ses som en omtolkning av Fröbels pedagogiska tankar. Topelius har upprepade gånger och i olika sammanhang pekat på Fröbels pedagogik som ett sätt att lösa den motsättning mellan förstånd och känsla som enligt honom inte bara var kännetecknande för skolan utan även för många av samtidens barnböcker.33Topelius, Blad ur min tänkebok 1898, s. 110. Se även Håkan Anderssons »Inledning» till Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. XIX. Detta är en av huvudtankarna även i artikelserien »Om läsning för barn» som särskilt poängterar nödvändigheten av att »[f]antasi, känsla och förstånd skola harmoniskt utbildas».34Topelius, Helsingfors Tidningar 7/11 1855. Ett barnlitteraturhistoriskt betydelsefullt drag i Topelius författarskap är således viljan att sammanföra pedagogik med estetik för att hantera den konflikt mellan förstånd och känsla, kunskap och fantasi, boklärdhet och lekfullhet, läsande och levande som författarskapet redan i de allra första sagorna brottas med.
36 Med sitt barnlitterära program föregriper Topelius de Julius Humble-inspirerade tankegångar om estetikens betydelse för barnet som fick brett fäste |XXXI|i Sverige runt sekelskiftet 1900. Kopplingen mellan Topelius och pedagogen och författaren Julius Humble har inte utretts på ett tillfredsställande sätt och Göte Klingberg uppmärksammar inte bandet mellan dem i sin annars i alla avseenden noggrant genomförda historiska redogörelse för sekelskiftets barnbokssyn.35För Julius Humble och sekelskiftets barnbokssyn, se Klingberg, Sekelskiftets barnbokssyn och Barnbiblioteket Saga 1966, s. 12–15. Att Humble i »beundran och vördnad» dedicerar Vår tids ungdomsläsning, hennes inflytande och riktiga ledning (1870) till Topelius pekar naturligtvis på en omedelbar koppling mellan dem båda. Humble sände även sin bok med ett brev till Topelius som svarade med att sända den yngre kollegan sin recension, varpå Humble i sin tur svarade med ett längre brev.36Julius Humble, Vår tids ungdomsläsning, hennes inflytande och riktiga ledning 1871. Brev från Julius Humble till Topelius 30/10 1871 och 14/6 1872. Men beröringspunkterna går djupare än en utväxling av hedersbetygelser. Liksom Topelius betonar Julius Humble fantasins värde för barnet samtidigt som han pekar på farorna med en »företrädesvis på förståndets utveckling riktad uppfostran».37Humble, Vår tids ungdomsläsning 1871, s. 84. Humble efterlyser också en litteratur som »är lämpad efter den unge läsarens ståndpunkt» men poängterar samtidigt att läsningen inte får ta överhanden utan måste balanseras mot barnets övriga sysselsättningar.38Ibid., s. 47.
37 Att Topelius uppskattade den yngre kollegans tankar om barns läsning visar sig i brevväxlingen med Albert Bonnier, men också i den längre recension som behandlar Humbles Vår tids ungdomsläsning (1871) i Pedagogiska föreningens tidskrift.39Topelius–Albert Bonnier 24/3 1872, Brev, eZTS XX:1. »Vår tids ungdomsläsning. Hennes inflytande och riktiga ledning af Julius Humble», Tidskrift utgifven af Pedagogiska föreningen i Finland 1872:1, s. 36–44. Topelius citerar upprepade gånger ur den tunna skriften och finner det särskilt behjärtansvärt att det inre livet kopplas samman med barnets karaktärsutveckling: »I känslans och fantasins jordmån utvecklar karakteren sina groddblad och skjuter sin stängel, som, om också späd, dock redan före ynglingaålderns inträdande röjer sin riktning och sin art.»40Ibid., s. 36. Vi har redan sett hur sagorna och barnlitteraturen kom att tilldelas en särskild betydelse i förbindelse med den »fantasins pedagogik» som utvecklades inom den romantiska rörelsen. Men som Topelius konstaterar redan vid uppstarten av Eos två decennier tidigare finns det även faror med att läsa omåttligt och att läsa dålig litteratur. I relation till detta lyfter Topelius fram det »förbisedda» sambandet mellan skolans läsning och läsningen hemma, mellan »[l]exans bok och fristundernas bok». De har »den inåtvända betraktelsen» gemensamt och för Topelius är detta inte alltid något odelat positivt. Med exempel ur Humbles skrift hävdar han att läsningens faror alltid måste vägas mot dess eventuella positiva verkan. Den hälsovådliga inåtvändhet som är förbunden med en alltför ohämmad läshunger kan enligt Topelius andligen ruinera en människa:
38 Dessa följder äro vådliga nog och kunna korteligen sammanfattas som följer: kroppslig och andlig brådmognad, missriktning af känslan, onaturlig stegring |XXXII|af fantasin, förslappning af minnet, tankeoreda, vana vid slarfläsning och jägtande efter nytt, oförmåga af klar, snabb och grundlig uppfattning, oförmåga att reda sig i det yttre lifvet, att uppfatta dess behof, att akta dess verksamhet, – en oförmåga, som sedan, till följd af tröttheten, kan slå om i sin motsats, eller förakt för allt det ideala i lifvet, som skapas af känslan och fantasin.41Ibid., s. 37.
39 Topelius uttrycker en dubbel inställning till läsandet och uppenbarligen ansåg han att omåttlighet kan leda till att barnet växer upp för snabbt, men också att det fantiserar för mycket och förlorar den sunda kontakten med verkligheten. I den uppfattning om »fantasins pedagogik» som Topelius utvecklar kan man följaktligen spåra en ambivalens till läsandet som även återspeglas i flera av hans berättelser.42Olle Widhe, Dö din hund! 2015, s. 119. I upptakten till det andra äventyret i »Walters Äfventyr» vänder sig berättaren till sin tänkta läsare, och med viss ironi anklagas denne för att sitta ensam hemma och läsa istället för att vara tillsammans med sina kamrater utomhus: »Ja, nog har du godt och varmt att sitta derinne och värma dina händer vid brasan. Sitt der och pjåka, du klemiga gosse, och skratta åt de andra, som äro nog narraktiga att springa med fröjd derute i den frostiga vinterluften».43Topelius, Läsning för barn 3, s. 332.
40 Denna syn på läsning, som inte bara genomsyrar »Walters Äfventyr», är sammankopplad med pojkens manlighetsprojekt och behöver därför förstås i relation till fosterlandet och den gemenskap som fosterlandet utgör.44Widhe, Dö din hund! 2015, s. 119. Barns läsning är således inte en fråga som enbart rör individens nytta eller nöje utan också samhällets fortlevnad. Oron för omåttlig eller felaktig läsning hörs som en grundton också i artikelserien »Om läsning för barn». Topelius vill med andra ord inte bara lansera sitt program för god barnlitteratur utan också komma med varningar – och konsekvenserna av att läsa fel böcker är uppenbarligen långtgående: »Walet af en riktig läsning för barn utom skolan är så swårt, dess uraktlåtande har bragt så mycken ofärd åstad, att wi trott några ord derom wara för kloka föräldrar wälkomna».45Topelius, »Om läsning för barn. I», Helsingfors Tidningar 7/11 1855.
41 Många av Topelius tankar om barns läsning återfinns mer utarbetade i de senare och ofta citerade förorden till den första och andra delen av Läsning för barn. I »Förord till Onkel Adam», det vill säga Carl Anton Wetterbergh, som inleder den första delen, lägger Topelius stor vikt vid att barnboksförfattaren kan ställa sig »midt ibland» barnen och tala till dem utifrån deras »åskådningssätt» eller »ståndpunkt». Samtidigt liknas barnet vid en ogrumlad källa och barndomens lekar framställs som ett uttryck för naturens innersta och för »det ursprungliga väsendet före söndringen mellan natur och ande». Det är också viktigt att den nya barnlitteratur som Topelius förespråkar i sitt |XXXIII|förord gestaltar det friska barndomslivet som »må ledas, men icke dämmas». Barnets naturliga livfullhet får med andra ord inte undertryckas utan vad som krävs är en »lagom tolerans för dess uppsluppenhet och för det stoj, som vid denna ålder är rent af en naturnödvändighet».46Topelius, Läsning för barn 1, s. 5.
42 Konflikten mellan den stillsamma, boksynta tillvaron och det friska utomhuslivet är särskilt anmärkningsvärd i berättelsen »Skridskolöparen», där den innesittande Frans läsning framstår som löjlig i ljuset av den modige och handlingskraftige Mathias verkliga hjältedåd ute i friska luften. I linje med detta framställer flera av Topelius berättelser lekande barn på ett sätt som tycks syfta till att få den innesittande läsaren att själv ge sig ut i naturen. Detta kan i allra högsta grad sägas gälla för »Skridskolöparen», där läsaren inledningsvis uppmanas att inte bara sitta inne med böcker och läxor: »när lexan är undangjord, så sitt icke inne, och blif ej en klemig kammardocka, som sedan ej tål en pust af Guds fria, friska blåst under himmelens tak. Ut med dig då, ut öfver berg och backar, sommar eller vinter, i hetta eller köld, det är allt detsamma».47Topelius, Läsning för barn 3, s. 391. Se även Widhe, Dö din hund! 2015, s. 115 f.
43 Vi har här att göra med en syn på barnlitteraturen som återspeglar den romantiska barndomsuppfattningen om det livfulla barnet och som hade en betydelsefull försvarare redan i Rousseau. I Émile eller Om uppfostran betonas oavbrutet vikten av att låta pojkar få utlopp för sitt naturliga rörelsebehov och inte förbjuda dem att leka högljudda lekar.48Rousseau, Émile I 1977–1978, s. 71. När Topelius långt senare skildrar sin egen barndom är det också pojkars hårdhänta kamratskap och »stojande lekar» som han väljer att lyfta fram i kontrast till det stillasittande livet inomhus. I Självbiografiska anteckningar uppger han att det grova men inte osedliga kamratlivet, snöbollskrigen och krigslekarna mellan skolpojkar och gatpojkar, förvandlade honom från vekling och morsgris till självständig och respekterad pojke.49Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 36 f.
44 Väsentligt i ett barnlitteraturhistoriskt perspektiv är att Topelius lekskildringar är sammankopplade med hans systematiska användning av en synvinkel som ligger nära barnet och realiserar tanken att en barnboksförfattare måste anlägga ett barns »åskådningssätt», som i »Walters Äfventyr», där berättaren ofta intar Walters egen synvinkel i gestaltningen av hur han upplever det som sker. Det samma sker i »Sampo Lappelill», där ett samiskt barn, antagligen för första gången i barnlitteraturens historia, får vara handlingens hjälte. Ett konkret exempel på detta är när Sampo på sin väg till fjällkonungen Hiisi ramlar ur pulkan och tumlar runt i snön: »Han kraflade sig upp ur snön och hade ej stött sig det minsta, men hvad hjelpte det honom? Så långt han kunde se i det svaga månskenet, såg han rundtomkring sig endast drifvor |XXXIV|och snöfält och höga berg.»50Topelius, Läsning för barn 2, s. 194. De frågor som berättaren ställer när Sampo kravlar runt i snön förstärker upplevelsen av att det är ett barnperspektiv som gestaltas: »Ack, huru gerna hade han nu velat vara hemma igen hos far och mor i den varma kojan! Men huru skulle han komma dit?»51Ibid. I en mening är det Sampos frågor och upplevelse av situationen som framställs, även om det sker med berättarens röst i vad som liknar ett fritt indirekt tal. På så sätt låter Topelius inte bara barnet vara huvudperson i det som sker, han förverkligar även formmässigt sin tanke om att författaren måste stå mitt bland barnen för att nå dem. Topelius utvecklar flera av de befintliga barnlitterära genrerna i relation till det egna barnlitterära programmet, och sammantaget framstår de som konstnärliga försök att fånga barnets upplevelse och livsform i en barndomens särskilda estetik.
Genrer för barn
45 Två år efter sin debut med diktsamlingen Ljungblommor (1845) framträdde Topelius för första gången som barnboksförfattare med sina fyra samlingar Sagor. Han var då 29 år, verksam som redaktör för Helsingfors Tidningar samt nybliven far; dottern Aina föddes 1846 och sonen Michael 1848. Under de femtio återstående åren av sitt liv skrev han kontinuerligt för barn i olika genrer samtidigt som han var en aktiv tidningsman, samhällsdebattör, professor, lyriker, dramatiker och prosaförfattare. När förläggaren Albert Bonnier började ge ut Läsning för barn, 18 år efter den första sagosamlingen, var Topelius inte bara en väletablerad författare för barn i hemlandet, utan också en känd författare i Sverige, där han hade publicerats för första gången redan 1848, i Öbergs Illustrerad månadsskrift för ungdom och Gamla mormors sagor och berättelser för små snälla barn.52Göte Klingberg, Den tidiga barnboken i Sverige 1998, s. 125. Viktigare för svenskarnas bild av Topelius vid denna tid var emellertid den digra utgivningen av Fältskärns berättelser som Bonniers publicerade i bokform från mitten av 1850-talet. Topelius växte sedan till att bli Bonniers bäst säljande författare för en lång tid, utöver Fältskärns berättelser trycktes både diktsamlingarna och Läsning för barn i flera stora upplagor.53Carola Herberts inledning till Topelius korrespondens med Albert Bonnier, Brev, eZTS XX:1, samt Pia Forssells inledning till Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. LVIII.
46 Läsning för barn omfattar åtta delar som utkom mellan 1865 och 1896 och innehåller 268 verk: 30 pjäser och lekar, 129 dikter och visor och 107 prosaberättelser, varav ungefär hälften är sagor och hälften är att karakterisera som mer vardagliga berättelser. Utöver det ingår två förord. Topelius skrev mer än så för barn, men samlingen är representativ för hans barnlitterära produktion från 1850-talet och framåt. Merparten av de texter som togs med i Läsning för |XXXV|barn hade tidigare ingått i Eos, Trollsländan och Nya Trollsländan. I Läsning för barn ingår dessutom ett tiotal verk ur de fyra första sagosamlingarna, som utgavs i Helsingfors, samt en handfull verk som något tidigare eller samtidigt trycktes i barn- och jultidningar såsom Sländan, Julhelsning och Jultomten. Utöver omarbetningar och ompubliceringar innehåller de åtta delarna ett sjuttiotal nya verk som Topelius skrev speciellt för Läsning för barn.
Saga
47 Topelius skrev inte bara ojämförligt många texter för barn i jämförelse med andra svenskspråkiga författare på 1800-talet, han gjorde det också på ett omväxlande och nyskapande sätt. Bland de genrer som han tog i anspråk verkar sagan ha präglat honom djupast. Den inte bara formade honom som blivande författare på 1840-talet, utan förblev en genre han använde ännu under 1890-talet. I början av sitt författarskap för barn lånande Topelius ofta från konstsagans mästare H. C. Andersen, även om han efterhand kom att ge sina sagor ett självständigare tilltal som i högre grad riktade sig till en tänkt barnläsare. Topelius sagor introducerar även nya barnkaraktärer i den svenskspråkiga barnlitteraturen och lägger grunden till en ny sorts naturskildring som kännetecknas av en utpräglat romantisk sensibilitet förenad med ett realistiskt verklighetsintresse.
48 Topelius metodiska intresse för sagan och dess möjligheter, och redan det faktum att han debuterade som författare för barn med fyra sagosamlingar, är väsentligt för förståelsen av hans barnlitterära skrivande. Sagan var den genre som romantikerna föredrog och dess popularitet hänger till stor del samman med deras syn på människans behov av fantasi och känsla. Genom Grimm, Hoffman och Andersen etablerades även sagan mer tydligt som en viktig genre för barn och nya livliga barnkaraktärer såg dagens ljus.54Kümmerling-Meibauer, »Images of childhood in Romantic children’s literature» 2008, s. 184. Topelius stegvisa färd mot en ny sorts barnlitteratur kan beskrivas som en omtolkning av folksagan och konstsagan. Här handlar det således inte enbart om en moralpedagogisk anpassning av sagan för barn, utan om en estetisk omformulering av genren utifrån Topelius egen sociopolitiska situation, där den systematiskt utarbetade synen på barnet och barnets plats i samhällsutvecklingen spelar en avgörande roll.
49 I den första samlingen Sagor (1847) återfinns ett förord på rimmad blankvers som riktar sig till alla dem som »hålla af vackra sagor».55Topelius, Sagor. Första samlingen 1847, opag. Även sagorna själva visar sig innehålla en rad elaborerade metakommentarer som successivt pekar ut och medvetandegör läsaren om fantasins och läsningens betydelse. Därmed är det rimligt att påstå att grunden till Topelius barnlitterära program, |XXXVI|hans ars poetica liberi – ’om diktkonsten för barn’ – läggs redan på 1840-talet. I förordet till sagosamlingen kopplas de efterföljande sagorna samman med det folkdjup ur vilket de sägs springa, och indirekt även med Finlands historia, genom att berättaren säger sig återge dem från en halvt bortglömd »sagoring» vilken han som liten hört berättas av »en gammal gammal gumma,/ som bodde i en liten liten stuga». Därmed iscensätter Topelius en ramfiktion som syftar till att skapa autenticitet åt berättandet. En motsvarande ram återfinns i Almqvists Törnrosens bok (1833–1851) men också i Esaias Tegnérs Axel (1822) och J. L. Runeberg Fänrik Ståls sägner (1848–1860). Några år senare utvecklade Topelius ramfiktionen i Fältskärns berättelser (1853–1867).56Ramfiktionen i Runebergs Fänrik Ståls sägner har jämförts med Esaias Tegnérs Axel, som båda återger vad diktaren säger sig ha hört en gammal krigsman berätta för länge sedan under sena nätter. Jfr kommentar till Fänrik Ståls sägner i Johan Ludvig Runeberg, Samlade skrifter 14 1987, s. 72 f. Topelius läste och uppskattade Tegnérs Axel, vilket framgår av hans dagböcker, se t.ex. 31/7 och 9/11 1834, ZTS XXI, s. 170 och 210 f. Se även den tionde berättelsen i Fältskärns berättelser, där Tegnérs Axel omnämns, ZTS VII, s. 717.
50 Som Pia Forssell har påpekat är ramberättelsen ett berättargrepp som Topelius gärna använder sig av i sin prosa.57Forssell, »Ramberättelser och samband i Topelius prosa» 2019, s. 149 ff. Ramen gör det möjligt att samtidigt tilltala läsaren och kommentera det egna berättandet på ett sätt som skapar både närhet och distans. Greppet är att likna vid en romantisk ironi som leker med den konstnärliga illusionen och iscensätter en uppvisning i estetisk självmedvetenhet. Ett exempel på en sådan romantisk ironi återfinns i den allegoriskt hållna »Fjäderholmarna» i den andra samlingen av Sagor. Fjäderholmarna är öar i Bottniska viken som man i sina drömmar kan färdas till på natten och de både tillhör och inte tillhör vår verklighet. Berättelsen om Fjäderholmarna fungerar som en autenticitetsskapande ram runt sagorna »Mahognyskrinet» (»Skogsbjörn» i Läsning för barn) och »Prinsessan Lindagull», men den är också ett allegoriskt rum dit man bara kan färdas i fantasin. Genom ramberättelsen blir det på så sätt möjligt för berättaren att skapa en muntlig situation samtidigt som han med olika metakommentarer kan peka ut drömmarnas och sagornas centrala roll för människan. I linje med detta har Maija Lehtonen framhållit att flera av sagorna och dikterna i Topelius tidiga sagosamlingar handlar om betydelsen av berättandet och konsten – och om folksagan som alla sagors ursprung; de är sagor om sagor.58Lehtonen, »Das Märchen im Märchen oder Das Bild des Märchenerzählers bei Topelius und einigen anderen Autoren» 2001, s. 153. För perspektiv på sagan som metafiktiv och självreflexiv genre, se Stijn Praet & Anna Kérchy (red.), The Fairy-Tale Vanguard. Literary Self-Consciousness in a Marvelous Genre 2019.
51 De två första samlingarna Sagor (1847 och 1848) uppmärksammades av Fredrik Berndtson i Morgonbladet. I sin första recension framhåller Berndtson att Topelius som »poetisk konstnär» har goda förutsättningar att ta sig an sagogenren och lyckas i ett par verk, men särskilt anpassade för barn bedöms sagorna inte vara.59Osignerad, »Litteratur.», Morgonbladet 10/2 1848. I den andra samlingen Sagor sägs Topelius ha lyckats bättre: här förenar han den rörliga fantasi som sagoformen erbjuder med en känsla för naturlivet och människosinnet. I detta avseende kan han mäta sig med Andersens sagor. Däremot tar det allegoriska och didaktiska över ibland och »reflexionsbegreppet» insmyger sig. Berndtson uppskattar den fosterländska känsla som samlingen uttrycker och särskilt nämns »Wirststolpen» |XXXVII|och »Allhelgona-natten». Sagan »Prinsessan Lindagull» beskrivs som »en fantastisk skapelse, full af blomsterdoft, trolldom och kärlek».60Osignerad, »Literatur.», Morgonbladet 1/3 1849. Recensenten tangerar följaktligen flera viktiga delar i Topelius omtolkning av sagorna i traditionen efter bröderna Grimm och Andersen.
52 Med sina sagor utvecklar Topelius en barnlitteratur som är tydligt förankrad i de finländska barnens verklighet samtidigt som den innehåller magiska element som ges pedagogiska syften. Sagorna utspelar sig ofta i en lätt igenkännbar finländsk natur samtidigt som denna natur på sagors vis är levande och talar till barnen. För Topelius var barnens fostran en fråga om att skapa en nationell gemenskap med både gemensamma värderingar och en gemensam historia. I sin strävan att sjösätta en egen finländsk barnlitteratur utvecklade han därför en barnlitteratur som omsatte en finländsk natur och folklore på ett sätt som var tänkt att stärka den finländska kulturens plats i barnens medvetande. I de egna sagorna kunde Topelius återge kända folksagomotiv i finländska miljöer, som i »Hafskonungens gåfva», berättelsen om den enkla fiskaren och hans giriga hustru. Här knyter Topelius lekfullt an inte enbart till den Grimmska »Von dem Fischer un syner Fru», utan också till det finska folkeposet Kalevala. I Topelius tolkning av sagan sjunger Laxmaja till sjöguden Ahti för att få en ko till sin skärgårdsklippa – och en till och en till.
53 Topelius intresse för den folkliga mytologin är ett uttryck för romantiska strömningar i tiden. Vid 1700-talets mitt växte det nationalromantiska intresset för folkdiktning fram på kontinenten. Johann Gottfried Herder (1744–1803), Johann Wolfgang Goethe (1749–1832) och andra inspirerade till vetenskapliga studier i folkdiktningen eftersom den ansågs vara ett naturligt uttryck för särdrag hos nation och folk. Engagemanget för en identitetsskapande nationell litteratur stärktes i samband med att Sverige förlorade den östra riksdelen till Ryssland och Finland fick ställning som ryskt storfurstendöme. I landets nationella strävan var återupptäckten av runosångerna viktig, och man ansåg att enkelheten i folkpoesin var ett uttryck för det ursprungliga och naturliga. Flera kulturpersonligheter deltog i insamlandet av runor, till exempel H. G. Porthan och Topelius egen far.61Se vidare Carola Herberts kommentar till dikten »Ljungblommor» i Ljungblommor, ZTS I, s. 307. Bakom viljan att omsätta den finska folkdiktningen och skapa en ny, modern finsk barnlitteratur fanns med andra ord även politiska motiv.
54 Ett exempel på Topelius återbruk av kända sagor är inledningen till »Björken och Stjernan». Där jämför Topelius det förskingrade finska folkets situation med den som riddar Blåskäggs unga hustru befann sig i när hon skickade sin syster upp i tornet för att speja utåt vägen: – »Ser du ingen komma? |XXXVIII|– Ingen, ingen». Topelius fortsätter: »Men stundom hände, liksom i Blåskäggs saga, att långt borta på vägen syntes ett litet moln af damm [...].» Med allusioner av detta slag knyter Topelius an till en europeisk folksagotradition – i detta fall traderad av Perrault – samtidigt som han anspelar på Finlands historia och grundlägger en finsk barnlitteratur i sagans långa tradition.
55 Ett och samma sagostoff kunde användas för nationella syften i flera länder. »Askungen» och »Törnrosa» är exempel på motiv som förekommer i både Perraults och Grimms samlingar och som omtolkades i Läsning för barn. I »Prinsessan Lindagull», »Mirza och Mirjam» och »Sötare än sött» har Topelius även hämtat inspiration från den österländska sagotradition som hade blivit känd i Europa med Antoine Gallands översättning av Tusen och en natt från 1704. I »Prinsessan Lindagull», som rör sig över stora geografiska områden, flätar han samman kontrasterande föreställningar om finsk, persisk och samisk kultur.
56 Medan folksagan i allmänhet betraktats som en kollektiv produkt har konstsagan en identifierbar författare. Konstsagan kan beskrivas som den borgerliga romantiska författarens svar på folksagan.62Jack Zipes, Breaking the Magic Spell 1979, s. 20 ff. Båda dessa genrer är viktiga för förståelsen av Topelius barnlitteratur som är en självständig legering av influenser från folkdiktning och konstsagoförfattare, exempelvis Motte Fouqué, Tieck, Oehlenschläger, Atterbom, Hoffmann och framför allt H. C. Andersen.63Kaarina Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 11 ff., 158 ff., 168 ff. Andersens inflytande på Topelius kan urskiljas i »Kyrktuppen», som ingår i den första samlingen Sagor. Berättelsen om den högfärdiga och arbetsskygga kyrktuppen har samma tema som »Kjærestefolkene» (»Fästman och fästmö»), det vill säga högmod går före fall. Topelius hade tagit in Andersens saga i Helsingfors Tidningar 1844. I december 1846 när Topelius recenserade jullitteraturen konstaterar han att det är »den största konst» att skriva så enkelt som Andersen i Nye Eventyr (1844), som året innan hade kommit ut i svensk översättning. Kaarina Laurent har uppmärksammat att samma tema aktualiseras också i »Björkens stora planer i mössörontiden» och »Prins Florios kanal» och visat på influenser från Andersen i ytterligare en rad sagor, bland dem »De röda skorna» som är en version av Andersens »De røde Skoe» (1845).
57 Topelius omtolkar både folksagan i bröderna Grimms tappning och konstsagan efter Andersen, men eftersom han mer tydligt riktar sig till barn och använder sagoelementen på ett estetiskt-pedagogiskt vis är det rimligt att benämna hans sagor barnsagor, efter det tyska Kindermärchen.64Otto Brunken (red.), Handbuch zur Kinder- und Jugendliteratur. Von 1850 bis 1900 2008, s. 356. Eva Nordlinder använder detta begrepp för att beskriva den mer moraliska saga som med Göte Klingbergs taxonomi brukar benämnas moralpedagogisk |XXXIX|chimärsaga.65Nordlinder, Sekelskiftets svenska konstsaga 1991, s. 23; se även Klingberg, Svensk barn- och ungdomslitteratur 1591–1839 1964, s. 116 f. I Topelius sagor är det emellertid tydligt att estetiken och pedagogiken samspelar i riktning mot vad vi ovan benämnde »fantasins pedagogik». Det pedagogiska inslaget i Topelius sagor är visserligen alltid starkt men det är sammanflätat med en konstnärlig gestaltning av barnets perspektiv och upplevelse i det klart uttalade syftet att åstadkomma en utveckling av läsarens hela personlighet. Det pedagogiska är med andra ord förbundet med en konsekvent genomförd barndomsestetik.
58 Hur barnsagan skiljer sig från konstsagan blir tydligt i Topelius omtolkning av Andersens »De røde Skoe». I Andersens saga är den lilla flickan Karen så förtjust i sina röda skor att hon glömmer att tänka på Gud och straffas med avhuggna fötter. Hos Topelius varieras motivet genom att fåfängan överskuggas av det barnsliga och lite oförståndiga. I Topelius saga heter flickan inte Karen utan Rika, och redan namnet konnoterar det värde som tillskrivs barnet. I omtolkningen tonas det disciplinerande våldet ned, men också barnets egen skuld och botgöring. Sagan anpassas med andra ord pedagogiskt till barnläsaren och till en syn på barnet som oskyldigt och naivt. Men Rika har inte bara ett gott men lite tanklöst uppsåt, i den nya versionen gestaltas också barndomen i linje med Topelius barnlitterära program. Berättarens synvinkel är nämligen till stor del flickans egen – och det på ett helt annat sätt än hos Andersen:
59 Det var icke långt till kyrkan, men långt till byn, och Rika hade ingen att leka med, när föräldrarna voro i skogen. Men Rika var icke rådlös. Hon gjorde sig kor af tallkottar med fyra ben, två horn och en svans af stickor. De bodde i hennes ladugård under stugutrappan, men sjelf hade Rika egen stuga och gård bakom en stor sten vid grinden. Hvar morgon förde hon korna ut på bete, och hvar afton åter hem att mjölkas. Bitarna af en sönderslagen tallrik på hennes hylla låtsade vara filbunkar. Lika roligt var det. Korna voro beskedliga kor, som aldrig sprungo från henne i skogen, och ingen björn ofredade dem. Tallkottarna kunde ju stångas.66Topelius, Läsning för barn 8, s. 1103.
60 Även om berättaren inte är en del av berättelsen så får läsaren följa handlingen från Rikas synvinkel och uppleva världen genom hennes fantasi – i leken under stugtrappan kommer korna till liv i form av tallkottar som kan stångas. När Topelius låter berättaren ställa sig alldeles bredvid Rika och uttryckligen se på världen från hennes synvinkel skapar han med andra ord en barnsaga som etablerar en särskild relation mellan pedagogik och estetik. Detta sätt att framställa barnets synvinkel har sina litteraturhistoriska rötter i konstsagan, |XL|i traditionen efter E. T. A. Hoffmanns »Nußknacker und Mausekönig» (1816) och Andersens »Den standhaftige Tinsoldat» (1838), och får stor betydelse för barnlitteraturens utveckling under 1900-talet.
62 Topelius skrev flera sagor på rimmad vers. Ett illustrativt exempel på detta är »När man sofver på rosor» som knyter an till sagogenren och där sagans form används för att upprätta ett direkt tilltal som apostroferar läsaren. Sagan handlar i korthet om en flicka och en pojke som tillåts att åka ut med faderns båt om de lovar att komma hem klockan sju. I lekfullt oförstånd åker de längre och längre ut och hamnar till slut på en ö med rosor där de somnar. När de återvänder hem nästa morgon visar det sig att tjugo år förflutit och att modern och fadern har förvandlats till en gumma och en gubbe. Den rimmade sagan är ett exempel på hur Topelius omsätter sagans tradition och med ett allegoriskt grepp undervisar om dygderna flit och lydnad samtidigt som han tar avstånd från leken och dagdriveriet. Man kan säga att sagans magiska element och traditionen från »Törnrosa» i den rimmade versens form flätas samman till en barnsaga med ett direkt pedagogiskt tilltal. Den allegoriska framställningen av barnen som åker till Rosenön är därför ett belysande exempel på Topelius vilja att skapa en konkret bild ur vilken den moraliska sentensen kan växa fram på ett otvunget sätt. »När man sofver på rosor» är samtidigt motsägelsefull eftersom den lockar med sagornas värld samtidigt som barnet förväntas tolka berättelsen som ett varnande exempel för just fantasier och dagdrömmar.
Pjäser och lekar
63 Det var inte bara sagan som förvandlades under den finländske diktarens händer. Även när det gäller en dramatik som tydligt riktar sig till barn är Topelius att betrakta som föregångsman. Hans pjäser inbjuder barnen att själva vara med och leka fram berättelsen inom hemmets väggar på ett planerat men samtidigt anspråkslöst och spontant sätt. Men hans pjäser sattes också upp i skolor och på teatrar runt om i Sverige och Finland – de hade stor betydelse för den svenska barnteatern och hans barndramatik blev väldigt populär.67Karin Helander, »Barn i dramatiken, på scenen och i publiken» 2019, s. 47–73; se även Helander, Från sagospel till barntragedi 1998, s. 23 f. Topelius klargjorde tydligt att han själv inte var någon vän av barnteatrar eftersom det enligt honom var skadligt för den lilla skådespelaren med för mycket uppmärksamhet.68Topelius, Läsning för barn 1, s. 5. Istället ville han att hans »lekar» och »äventyr» skulle utgöra en anspråkslös sysselsättning på barnens villkor, en aktivitet som fick liv med hjälp av enkel rekvisita – till exempel en kuliss av stolar, en fond av tapet och en ridå av ett täcke.69Ibid.
64 Bland Topelius alla texter för barn är de dramatiska arbetena hans mest originella, och de uttrycker också tydligast andemeningen i det barnlitterära program som återfinns i förordet till den första delen av Läsning för barn. Att denna första del enbart innehåller dramatiska arbeten är talande för Topelius höga värdering av dem och för deras framskjutna plats i hans barnlitterära projekt. I det redan citerade förordet understryker Topelius att hans lekar är avsedda att spelas upp på hemmaplan av barnen själva. Men utformningen av dessa pjäser hänger också intimt samman med hans syn på barnets behov av lek, sinnlighet och rörelse.
65 Dramatiken hade varit central i 1700-talets barnlitteratur och översättningar av utländska pjäser ingick i de tidigaste barntidningarna på svenska. Barndramatiken betraktades huvudsakligen som ett pedagogiskt hjälpmedel under 1700-talet.70Klingberg, Den tidiga barnboken i Sverige 1998, s. 49 f. Det nya med Topelius barnpjäser var synvinkeln, den lekfulla tonen, uppmuntran till aktivitet och att de var skrivna på svenska, utan utländska förlagor. Flera av pjäserna är tidlösa sagospel – i andra var Topelius noga med att händelserna och miljöerna skulle återspegla de finländska och i förlängningen också de svenska barnens referensramar.
66 Topelius hade tidiga erfarenheter av teater. »Skyddsengeln» och P. A. Wolffs romantiska skådespel »Preciosa» hade han sett uppföras i Nykarleby av kringresande teatergrupper. Tillsammans med sin syster Sophie och kusinerna Lithén spelade han som barn upp dem ur minnet medan ett lakan tjänade som kuliss.71Matti Klinge, Idyll och hot 2000, s. 17; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 61; Maija Lehtonen, »Cirkusprinsessans förvandlingar» 2003, s. 46. Under sin skoltid i Uleåborg läste han en mängd dramatik, bland annat Madame de Genlis dramer för barn. När han flyttade till Helsingfors för att studera tog han ivrigt del av de föreställningar som utländska kring|XLII|resande grupper gav och recenserade dem i sina dagböcker och senare, som redaktör, i Helsingfors Tidningar.
67 Topelius eget intresse för teater utvecklade hans känsla för dramatiska konflikter och replikföring, men även upplevelsen av att som barn levandegöra teaterstycken genom lek kom att göra ett konkret avtryck i hans verk. Lekandet i pjäsen »Rinaldo Rinaldini eller Röfvarbandet» är bara ett exempel på detta – och den biografiska signaturen tycks vara inskriven i det faktum att en av rollerna, Sofi, leker att hon är Preciosa. I ett brev till Wetterbergh kort efter utgivningen av den första delen Läsning för barn, förklarar Topelius att han ursprungligen författat lekarna till sina egna barn, för att »gifva dem något annat än barnbaler under jullofvet».72Topelius–C. A. Wetterbergh 1/1 1866. Paul Nyberg berättar om en uppsättning av »Rinaldo Rinaldini» i familjen Topelius hem, se Zachris Topelius 1949, s. 320. Med lekarna efterliknade han de rollspel barn självmant fantiserar fram och därmed kunde de nyttjas för att på ett indirekt sätt inplantera dygder i dem. Avståndet mellan skådespelarna och publiken – »föräldrar, syskon, tjenstefolk eller kamrater» – ska vara kort.73Topelius, Läsning för barn 1, s. 5. Publikens medverkan uppmuntras uttryckligen genom att scenen utsträcker sig till publikplatserna, som här i »Rinaldo Rinaldini»:
68 PRECIOSA. Vår vandring är slut, zigenerskor! Jag tackar er för det ni hjelpt mig att trampa sönder våra klädningsfållar i skogen och sjunga visor om sol, måne och stjernor. Skada är det, att vi så litet fått spå i händerna. Men tyst (pekar på åskådarne), der ser jag ännu en hop röfvare och zigenerskor. De se gifmilda ut; här är kanhända någonting att förtjena. Jag hoppas, mitt nådiga herrskap, att ni låter oss spå edra öden. Det skall ej kosta er mycket, bara (nigande) en liten glad nick, till tecken att vi ej misshagat er.74Ibid., s. 98.
69 Balettmästaren och koreografen Anders Selinder satte upp Topelius pjäser »David och Goliath» och »Rinaldo Rinaldini» på sin dansteater för barn i Stockholm 1859. Det är oklart om Topelius kände till just de här uppsättningarna, och Selinder nämnde inte Topelius namn när han annonserade dem.75Se Dramawebben hos Litteraturbanken, Mer om pjäsen, »Rinaldo Rinaldini»: https://litteraturbanken.se/forfattare/TopeliusZ/titlar/RinaldoRinaldini/sida/173/faksimil?om-boken. Men samma år och flera gånger under 1860-talet skulle Selinders barnteater gästspela i Helsingfors och Åbo, och Topelius måste ha besökt någon av föreställningarna. I förordet till Onkel Adam går han hårt åt teaterdirektören: »Jag har sällan gått från en scen med så smärtsamma intryck och med ett så djupt medlidande för olyckliga varelser, som från herr Selinders af många prisade barntheater.»76Topelius, Läsning för barn 1, s. 6.
70 I pressen ser man skiftande omdömen om Selinders föreställningar. Ofta ansågs de underhållande och barnskådespelarna begåvade, framför allt som dansare, men klagomål framfördes på repertoaren som ansågs vara |XLIII|»slipprig».77Se t.ex. Åbo Underrättelser 7/6 1859 och »Theater», Helsingfors Tidningar 16/7 1859. När Selinder 1862 var tillbaka på Arkadiateatern i Helsingfors kritiserades hans sätt att använda barnskådespelare.78Sign. Karl, »Helsingforsbref», Helsingfors Dagblad 24/9 1862. Jfr notis i Helsingfors Dagblad 23/9 1862. – Som svar på den återkommande kritiken mot Selinders barnteater 1862 publicerades insändaren »Hvilka äro utsigterna för en teaterskola i Helsingfors?» i Åbo Underrättelser 1/11 1862. I insändaren försvaras Selinders teater och förordas en motsvarande teaterskola i Helsingfors. Topelius nämns inledningsvis när insändarskribenten eller -skribenterna förundras över den nya opinionen mot den påtänkta teaterskolan i huvudstaden: »Äfven Å. U. [Åbo Underrättelser], som nu af hr Z. T. beskylles att vara ett aflopp för hufvudstadens ’rännstensflöde’, förordade den fosterländska inrättningen och man hastade derföre också hos oss att lemna sin skärf till densamma.» Även fortsättningsvis skulle många uppskatta Selinders barnteater, men en opinion mot barnteatrar, och den form av barnarbete dessa kunde innebära, växte sig allt starkare i både Finland och Sverige.79Se t.ex. osignerad recension, »Theatern», i Åbo Underrättelser 16/7 1868. Recensenten anser att barnens dansföreställning överlag är rätt angenäm att se, »Men då den lilla Gandhild Rosén uppträder dansande ’La Cracovienne’ då är intrycket af dressyr alltför starkt, för att ej på ögonblicket förjaga alla illusioner. I denna dans, liksom i så många andra kan ett barn icke inlägga något lif, någon idé, ty det eger ej, förstår ej de känslor, som derigenom böra uttryckas, och derföre blifva de själlösa bensvängningarne oändligen plågsamma och framkalla hos åskådaren, i stället för njutning, endast ett djupt medlidande, hvilket åter i sin tur framkallar reflexioner, som hr Selinder sannolikt icke önskade väcka.» – På Dramawebben uppmärksammas i en kommentar till »Rinaldo Rinaldini eller Röfvarbandet» att kritiken mot barnteatern i Sverige blev mer omfattande i takt med att nöjesindustrin växte från 1800-talets mitt och de turnerande barnteatrarna blev fler. Se Litteraturbanken, https://litteraturbanken.se/författare/TopeliusZ/titlar/RinaldoRinaldini/sida/173/faksimil?om-boken. År 1897 reglerade Sverige barns deltagande i teaterföreställningar så att pojkar under 14 och flickor under 15 år inte fick medverka om entrébiljetter såldes till allmänheten.80Ingrid Söderlind och Kristina Engwall (red.), Barndom och arbete 2008, s. 152 f.
71 Topelius barndramatik var tydligt påverkad av tidens romantiska strömning, och föreställningen om barns lek har en klart uttalad funktion i sammanhanget. Barndomens lekar är uttryck för naturens innersta och för »det ursprungliga väsendet före söndringen mellan natur och ande» skriver Topelius själv i förordet till Onkel Adam.81Topelius, Läsning för barn 1, s. 3. I förordet till den andra delen av Läsning för barn återkommer han till denna tanke och hävdar på motsvarande sätt att Guds röst talar genom »barnets oskyldiga lekar». Det blir tydligt att Topelius inte bara anlägger moraliska utan också barnpsykologiska synpunkter när han utvecklar sitt barnlitterära program och sin barnlitteratur som en form av lek:
72 Ty leken är för barnet samma verklighet, som handlingen för den vuxna menniskan; följaktligen ett behof och en lifsyttring. Den dramatiska leken särskildt är så naturlig, ja så medfödd för denna ålder af lifvet, att den kommer alldeles sjelfmant från de spädaste år: – än leker man främmande, än föreställer man den eller den; och hvad är det annat, än skådespelet i dess enklaste oskuld?82Ibid., s. 6.
Dikter och visor
73 Lyriken är ytterligare en av de genrer som Topelius självständigt och konsekvent omstöpte för yngre läsare. Hans korta dikter och visor för barn är såväl humoristiska som allvarliga. De är fulla av överraskande ordskapelser som »tyttelind», »mandelregn» och »Solskens öga» – varav den senare talande nog letar sig in bland andra nyskapande ordsammansättningar i Gunnar Björlings fjärde diktsamling Solgrönt (1933): »Min själ är blek förklaring, och gnistrande röster,/ ett solskensöga/ — med tandvärk».83Björling, Skrifter 1 1995, s. 560. Topelius dikter för barn innehåller ofta onomatopoetiska uttryck som »Bum biumbaum, sad’ klockorna».84Topelius, Läsning för barn 2, s. 188. Inte sällan är de naivt stilhärmande i ett försök att lägga sig nära barnets språk och upplevelse med innovativa ordvändningar som »bimbam, bimbumbelibungt» eller »Pottar alla bommor bott».85Topelius, Läsning för barn 7, s. 934 samt Topelius självständiga tolkningar av Oscar Pletschs bilderbok Smått folk 1868, se Övrig barnlitteratur, eZTS X:2. De är fulla av konkreta iakttagelser från den finska och nordiska naturen samtidigt som |XLIV|de utnyttjar den metaforiska bildens mångtydighet. De kan vara ljusa och glada eller allvarliga och handla om fattiga eller för tidigt döda barn.
74 Topelius använder både meter och rim utan svårighet och hans verser kännetecknas oftast av smidighet oavsett vilken genre det handlar om. I Läsning för barn finner man den rimmade versen i alltifrån pjäser och långa berättande texter till kortare dikter och visor. Bland sagospel och lekar som är helt eller delvis på vers återfinns »Fågel Blå» och »Skogskonungen». Bland sagor som är författade på rimmad vers kan särskilt »Sagan om Lillis näsa» och »Peppeli» lyftas fram. Rimmade verser förekommer också i mer vardagsrealistiska berättelser som »Musti» och »Moster Lotta». I ett barnlitteraturhistoriskt perspektiv är emellertid utvecklingen av barndikten, ofta i form av naturlyrik, som »Sländans höstvisa» och »Till de hvita körsbärsblommorna» särskilt intressant, då den pekar framåt mot 1900-talet.
75 Topelius har beskrivits som barnens första naturlyriker och många av hans naturdikter tonsattes.86Finn Zetterholm, Barnvisan i Sverige 1969, s. 66. I slutet av den andra delen av Läsning för barn återfinns även musikbilagor med visor för de olika årstiderna tonsatta av F. Mühle, N. Herman respektive G. W. Fink. Dessa musikbilagor inbjöd till att visorna spelades upp och sjöngs hemma i familjen eller på sammankomster av olika slag. Men bara vissa av tonsättningarna är beställda, andra är komponerade till kända melodier, som »Jag gick mig ut en aftonstund», »Spring min snälla ren», »Ach, du lieber Augustin», »Jag heter Papageno» och så vidare.87Se t. ex. vinterleken »Måne klara» i Läsning för barn 5, s. 751–761. Inte sällan innehåller pjäserna tonsatta visor. Greppet att infoga sångnummer i talpjäser var inte ovanligt i den litteratur som under 1800-talet riktade sig till vuxna, och Topelius överför kompositionsprincipen till sina barnpjäser. De bekanta melodierna gjorde att visorna blev enklare att sjunga, och förutom underhållningsvärdet var tanken med visorna sannolikt att de skulle bidra till att aktivera barnet, en ambition som ligger i linje med Topelius program för en bildande barnlitteratur som skulle stimulera till en utveckling av hela personligheten.
76 I Läsning för barn återfinns religiös poesi, som »Barnens bön för alla», samt ett stort antal visor, som »Skolgossens Vintervisa», »Höstvisa» och de så kallade yrkesvisorna. De sistnämnda bildar en serie om tjugosex dikter, en för barnlitteraturen ny typ av rolldikter, som skildrar nya och traditionella yrkesroller i det industrialiserade samhället.88Maija Lehtonen, »Puoli vuosisataa lastenkirjailijana – Zacharias Topelius» 2003, s. 22. Det stora flertalet av yrkesdikterna författades under 1880- och 1890-talen, och tillsammans utgör de en mångfacetterad palett av karaktärer från olika samhällsskikt, såsom mjölnaren, telegrafisten, konduktören, smeden, stockflötaren och brandvakten. I dessa pedagogiska men också humoristiskt och ledigt utformade visor |XLV|framtonar Topelius underliggande samhällssyn, där varje medborgare tillskrivs en särskild funktion och där framåtskridandet underkastas både lovord och kritik. Ett exempel på det senare påträffas i »Fabriksarbeterskan» – en indignationsdikt som riktar sig mot de missförhållanden som industrialiseringen enligt Topelius förde med sig. De fattiga fabriksarbetarbarnen framställs som slavar, fastkedjade vid maskinerna, samtidigt som dikten lockar till en idealisering av förindustriell fattigdom, utan fabriker. Yrkesvisorna är framåtblickande också i sin poetiska form. Ett exempel på detta är »Trädgårdsmästaren» vars framställning av odlingssängar och grönsaker, med namn som »Faster Gurka», »Fru Lilja» och »Fröknarna Persilja», föregriper Lennart Hellsings nonsensverser i Krakel Spektakelboken (1959).
78 Det är inte helt oproblematiskt att avgränsa barnlyrikens utveckling från lyrikens utveckling i stort.89Morag Styles, »Poetry for Children» 1996, s. 187. Detta är särskilt tydligt i Topelius fall eftersom han skrev för både vuxna och barn och inte sällan kommer de båda verksamheterna att korsbefrukta varandra. Den romantiska rörelsens allmänna uppvärdering av barn och barndom gör också att diktandet för barn respektive vuxna fick nya beröringsytor och att barnet etablerades som ett viktigt motiv i båda traditionerna. Föreställningen om barnet spelade utöver detta en alldeles särskild roll för den romantiska diktarens syn på konstnären. Hos flera av |XLVI|romantikerna sammanföll föreställningen om konstnärligt skådande med uppfattningen om barnets förmåga att se verkligheten på ett oförstört och omedelbart sätt. Det är denna syn på konstnären som gjorde att barnet fick en så framträdande plats hos tongivande romantiska diktare som William Blake och William Wordsworth – och i högsta grad Topelius.90John Townsend, Written for Children 1965/1990, s. 103.
79 Kontaktytan mellan lyrik för vuxna och lyrik för barn gör det givande att utforska hur den lyrik som riktade sig till barn förhåller sig till olika strömningar i tiden. Under 1700-talet återfinns den rimmade versen för barn främst i religiös poesi, fabler och moraliska barnskildringar men också i brukspoesi, visor, barnrim och danslekar av olika slag.91Klingberg, Den tidiga barnboken i Sverige 1998, s. 63 och Lars Furuland och Mary Ørvig, Ord och bilder för barn och ungdom. Barnlitteraturen 1 1990, s. 85. Se även Lennart Hellsing, »Barnlyrikens rötter» 1987, s. 108. Det är denna tradition som Topelius bygger vidare på även om hans lyrik för barn också är influerad av författare som enbart skrev för vuxna. Kanske är det just denna dubbla tillhörighet, utbytet mellan hans dikter för vuxna och dem han skrev för barn, som gör att Topelius i dag framstår som en av den svenskspråkiga litteraturens viktigaste förnyare av barnlyrik, med en betydelse som är helt jämförbar med Lennart Hellsings. Ända fram till sekelskiftet rådde det brist på barnlyrik av alla slag, men som Furuland och Ørvig skriver kom Topelius att betyda mer än någon annan för barnvisans blomstring kring sekelskiftet 1900.92Furuland och Ørvig, Ord och bilder för barn och ungdom 1990, s. 90.
80 Topelius barnlyriska produktion är omfattande men också nyskapande i stil, ton och tilltal. Självfallet var han inte helt utan föregångare på området och bland författare på svenska kan man hålla fram Jacob Tengström, ärkebiskopen i Åbo, som skrev den första finska barnboken Tidsfördrif för mina barn (1799). Tengström var en viktig inspiratör och Topelius omtalar själv hans bok som »en af de yppersta barnböcker man har på swenska språket», även om han vänder sig mot dess titel, då litteratur inte i första hand är ett tidsfördriv, utan sägs ha en viktig uppgift att fylla.93Topelius, »Eos, Tidskrift för Barn», Helsingfors Tidningar 10/12 1853. Det är givande att jämföra Topelius barnlyrik med Tengströms dikter om barn i naturen, eftersom båda författarna kan bryta med det i upplysningstidens barnböcker ofta övergripande ändamålet att ge moraliska lärdomar.94Om Tengströms Tidsfördrif för mina barn, se Klingberg, Den tidiga barnboken i Sverige 1998, s. 62 ff.
81 Jämför till exempel Tengströms dikt »Vår-Visa», som detaljerat beskriver naturens förnyelse efter vinterns dvala och hur djuren kommer i rörelse, med Topelius egen årstidsdikt, »Ainas Vårvisa». Den senare bejakar naturens skönhet och vårens värme med poetiska vändningar som i hög grad påminner om Tengströms dikt, men den är författad på ett enklare språk. Ytterligare en betydelsefull skillnad är det talande diktjaget i »Ainas Vårvisa», som är ett känslosamt barn, besjungandes vårens skönhet och livfullhet, men som också talar emot vuxenvärldens förnuftiga perspektiv. Sammantaget framhäver dessa element diktens barnperspektiv, här i de sista två stroferna:
|XLVII|82Och derföre, pappa, hvar endaste gång,
Se då mins jag ej längre än näsan är lång,
Och se derföre, mamma, så glömmer jag gladt
Både halsduk och hufva och hatt.
83Och nog blir jag väl klok, bara tiderna gå,
Och nog lär jag mig sen promenera på tå,
Men nu vet jag så visst att ej bannor jag får
För min fröjd i den älskade vår!95Topelius, »Ainas Vårvisa» 1854, Övrig barnlitteratur, eZTS X:2.
84 Diktjaget i »Ainas Vårvisa» berusas av naturens skönhet så till den grad att hon förlorar begrepp om vad som är rätt och riktigt. Men lika påfallande är skildringen av övertygelsen att hon inte kommer att få »bannor» av sina föräldrar för sin stora glädje. Dikten anlägger sammanfattningsvis en synvinkel som står på barnets och naturens sida mot en förkonstlad uppfostran som vill lära flickan att ha »halsduk, hufva och hatt», samt »promenera på tå».
85 De litteraturhistoriska rötterna till Topelius barnlyrik går att söka på flera håll, men man kan skönja ett särskilt inflytande från Frans Mikael Franzéns »Selma och Fanny» (1824). Redan i sin debutsamling Ljungblommor (1845) aktualiserar Topelius Franzéns diktsamling genom allusioner och i Boken om Vårt Land hävdar han att Franzén är att betrakta som Finlands förste store skald.96Topelius, Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 444. I Ljung publicerades minnesdikterna »Frans Michael Franzén» och »Selma och Fanny», ZTS II, s. 217 ff. När det kommer till Topelius barnlitteratur har Franzén satt explicita spår i »Sampo Lappelill», där Franzéns »sköna visor» omnämns och en strof ur Emili eller en afton i Lappland (1830) citeras.97Topelius, Läsning för barn 2, s. 193. På ett mer allmänt plan kan Franzén även utpekas som en föregångare när det gäller tonen och perspektivet i Topelius barnlyrik. Särskilt Franzéns dikter om barn i »Selma och Fanny» (1824) uppvisar många likheter med Topelius dikter för barn. Ett exempel på detta är Franzéns korta dikt »Spegeln», som närmar sig barnets seende och i romantikernas anda sammankopplar barnet och det gudomliga: »Förunderligt! så tyst och stilla/ Hon ligger och är vaken än./ Hvad ser den lilla?/ Hvad följer hon med ögonen? [...] Små barn ha säkert något sinne,/ Som mer än våra ögon ser./ Månn’ ej ett minne/ Från himlen följer dem hit ner?»98Franzén, Samlade dikter. Första bandet 1867, s. 16.
86 I förhållande till Franzén skriver Topelius barnlyrik med ett tydligare och mer pedagogiskt barntilltal. Men han ger också större utrymme åt barnets upplevelse och synvinkel i flera av sina dikter. Inte sällan framträder barnet självt, liksom i »Ainas Vårvisa», som ett ledigt talande subjekt och på så sätt förs tilltalet i Franzéns barnidylliska dikter från hemmets värld i ny riktning.99Se t.ex. Franzéns »Emma till sin mamma» och »Gossen» i Samlade dikter 1867, s. 80 och 83. Se även Topelius »Hvad Emma tänker om hösten» som en möjlig replik till Franzéns Emma-dikt, Läsning för barn 2, s. 252 f. |XLVIII|I Topelius dikter tillåts barnperspektivet också att på ett lekfullt sätt förändra verkligheten och träda fram som en kontrast till vuxenvärlden. Här i den sena »Barnet mitt» i den sista delen av Läsning för barn:
87Lilla Tuttu Björkegren,
Utan armar, utan ben,
Du har sopat dig så trötter.
Städat fint för våra fötter.
Nu skall du bli barnet mitt,
Var nu snäll och stilla sitt!
Alla menskor dig förgäta;
Säg, hvad har du fått att äta?
Bara sopor? Är det rätt?
Nu skall du dig äta mätt.
Du skall få min goda gröt,
Så att du blir fet och söt.
Med ett vilkor, Tuttu, får du:
Glöm för all del ej, förstår du,
När härnäst behöfs ett ris,
Göm dig väl bakom vår spis!100Topelius, Läsning för barn 8, s. 1107.
88 Det talande jaget i »Barnet mitt» vänder sig till Lilla Tuttu Björkegren, inom diktens ram uppenbarligen ett björkris som genom personifikation får de mänskliga egenskaperna trötthet och hunger. Centralt för den litteraturhistoriska förståelsen av dikten är att gestaltningen sker genom barnets synvinkel och att lekfullhet och fantasi är med och skapar dess betydelse. Liksom i »Ainas Vårvisa» avslutas »Barnet mitt» med att det talande diktjaget aktualiserar vuxnas sätt att uppfostra barn, denna gång med björkris, och därmed kontrasteras indirekt barnets fantasilek mot de vuxnas disciplinering av barnet genom barnaga. Till följd av att det är diktjaget självt, i form av ett litet barn, som talar genom hela dikten öppnar den för en läsning som ställer sig på barnets sida. En annan dikt som tar barnets parti mot de vuxnas stränghet är »Moster Lotta», vars uttryckliga kritik av skarpa tillrättavisningar kan ses som ett tidigt inlägg i den diskussion om uppfostran och aga som sedan kommer att föras under hela 1900-talet. Det är i grund och botten Topelius lojalitet till den romantiska uppvärderingen av barnet och barndomen som öppnar för ambivalensen till hårda bestraffningar i flera av hans berättelser och dikter.
|XLIX|89 I förordet till den andra delen av Läsning för barn förklarar Topelius att »Gud vill icke att vi skola lipa vår verld igenom», och kanske är det ett sådant bejakande av lekfullhet som gett avtryck i både »Ainas Vårvisa», »Barnet mitt» och »Moster Lotta».101Topelius, Läsning för barn 2, s. 170. Topelius barnlyrik har på det hela taget en nyskapande ledighet och lekfullhet om man jämför med föregångarna. Detta har noterats tidigare och Ann-Mari Häggman menar att Topelius visor onekligen känns »som en frisk fläkt».102Häggman, »Topelius och barnens visor», Källan 1998:2, s. 21, 23. Hon påpekar även att han med sina visor blev barnens första naturlyriker och att visor som »Sov du lilla videung» och »Ängsblommornas visa» lade grunden för den blomsterkult som kännetecknar sekelskiftets barnvisa.103Ibid.
Vardagsrealistiska berättelser och idyllrealism
90 Topelius har haft inflytande på senare tiders författare även med sina idylliska och lite stökiga berättelser om barns äventyr och lekar i en realistiskt skildrad vardagsmiljö nära hemmet. Särskilt »Walters Äfventyr» i den tredje delen av Läsning för barn brukar lyftas fram som en nyskapande skildring av barnet.104Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 120. Walter är den obetänksamma pojken som har »ett godt hjerta, men ett dåligt minne att komma ihåg mammas och pappas förmaningar» och därför råkar han ut för många äventyr.105Topelius, Läsning för barn 3, s. 328. Det finns visserligen många andra liknande pojkar i Topelius galleri, som Atte i »En Sjöbatalj», Mathias i »Skridskolöparen» och Sampo i »Sampo Lappelill», även om Walter är den som framför allt för tankarna till efterföljande odygdspåsar i barnlitteraturens historia, exempelvis Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.106Olle Widhe, Dö din hund! 2015, s. 115 ff. samt Widhe, »Trollkarlar och små barn i Lappland» 2019, s. 29. Dessa berättelser om pojkar med en stark egen vilja, som inte lyssnar så noga på sina föräldrar, formulerar leken som ett pågående manlighetsprojekt. Men minst lika viktigt är att de skriver fram barnets perspektiv och upplevelse i kontrast till föräldrarnas och med detta föregriper uppvärderingen av barnets sätt att vara och uppleva i 1900-talets barnlitteratur.107Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 120, samt Widhe, »Inventing subjectivity and the rights of the child in nineteenth-century Nordic children’s literature» 2017, s. [265]–282. Men det betyder naturligtvis inte att Topelius underminerar vördnaden inför patriarkala auktoriteter, som Gud, fäderneslandet och föräldrarna – dessa utgör som tidigare nämnts en konstant underton i allt Topelius skrev.
91 Under romantiken uppvärderades barnet samtidigt som barndomen tilldelades ett egenvärde med inflytande även på den fullvuxna människans liv. I samband med det nya intresset för barnet anbefalldes även ett systematiskt studium av barn och barns lekar eftersom observationer av detta slag ansågs ge kunskaper om den viktiga men förlorade barndomen.108Kümmerling-Meibauer, »Images of childhood in Romantic children’s literature» 2008, s. 183. Topelius barnlitteratur lämnar ofta den realistiska verklighetsåtergivningen och skildrar en magisk natur och är full med underverk av skilda slag, men den är också ett |L|resultat av det uppriktiga psykologiska intresset för vad ett barn är. I många av Topelius berättelser får läsaren en känsla av att Topelius skildrar vad han själv observerat eller genom läsning tillägnat sig i sina studier av barnet.
92 I den sena Blad ur min tänkebok framträder Topelius stora intresse för barns psykologi tydligt, inte minst när han med utvecklingspsykologiska vändningar sammanfattar de olika stadierna i barnets mognad – från spädbarnsåren, då det »vegeterar, dricker, sofver, qvider och småler medvetslöst», via »de första stegen, den första viljan, den första inbillningskraften i form af härmningsdrift» och vidare fram till ungdomstidens avståndstagande från barndomen: »Man vill ej mera kallas ett barn och behandlas som barn. Ett barn, hvilken förolämpning! Och ingen ålder föraktar så djupt barndomens lekar, som de tretton, fjorton, femton årens förmenta högre vishet.»109Topelius, Blad ur min tänkebok 1898, s. 90.
93 Flera av Topelius berättelser handlar om pojkar som leker, och motivet är ett centralt inslag i den realistiska och vardagligt igenkännbara framställning som han strävar mot. Zweigbergk uppmärksammar Topelius vardagsrealistiska gestaltningsmetod och menar att han för första gången på svenska framställer »det stycke vardagsdramatik som ett fantasifullt och aktivt barn oavbrutet upplever».110Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 120. En sådan beskrivning har onekligen stor giltighet för Topelius författarskap under 1850-talet, men den kan preciseras betydligt om man tar fasta på lekmotivets funktion i hans vardagsrealistiska berättelser vid denna tid.111Widhe, Dö din hund! 2015, s. 90 ff. Man kan notera att Topelius lekskildringar inte enbart gestaltar pojkar som leker helt förutsättningslöst; de aktualiserar också en rad manliga hjältar genom de fiktiva karaktärernas egen läsning som sedan förverkligas i leken. Pojkarnas lekar framställs med andra ord som inspirerade |LI|av annan litteratur och fungerar därmed som iscensättningar av den dramatiska lek som beskrivs i förordet till Onkel Adam. På så sätt kan Topelius lansera förebilder som bär olika mansideal, exempelvis Daniel Defoes skeppsbrutna Robinson Crusoe eller Runebergs djärve general Sandels, men placera in dem i den vardagsrealistiska framställningen av barnens lek.
95 Topelius vardagsrealistiska berättelser är i första hand riktade till pojkar, som i sin tur förväntas leka på motsvarande sätt, och lekskildringen blir därmed i förlängningen ett förebildligt exempel att följa. Det betyder att texten är en inbjudan också till läsaren utanför bokens pärmar att ensam eller tillsammans med kamrater omvandla sin egen läsning till lek. Topelius litterära iscensättning av den dramatiska leken kan beskrivas som en variant av vad tyska motivforskare har kallat Gelebte Literatur in der Literatur, det vill säga en skildring av hur ett skönlitterärt verk som läses av en fiktiv karaktär får konsekvenser för hans eller hennes handlingar.112Jfr Maija Lehtonen som på ett belysande sätt uppmärksammar detta motiv i Topelius författarskap även om hon inte utvecklar dess relation till lekmotivet; Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius’ berättelser» 1990, s. 71. Jfr även Theodor Wolpers, »Zu Begriff und Geschichte des Motivs ’Gelebte Literatur in der Literatur’» 1986, s. 7–29. För ytterligare ett exempel på hur intertextualiteten i barnboken och motivet med karaktärernas läserfarenhet kan beskrivas, se Maria Nikolajeva, Barnbokens byggklossar 2004, s. 240 f. Se även Widhe, Dö din hund! 2015, s. 19. Det mest kända litteraturhistoriska exemplet på motivet är Miguel de Cervantes Saavedras Don Quijote (1605–1615), romanen om den fattige adelsmannen som förläst sig på riddarromaner så till den grad att han inte bara ser världen genom dem utan också lever genom dem. Som karaktär är Don Quijote en parodisk replik till den chevalereska maskulinitet som lanserades i de tidigmoderna riddarromanerna och han fungerar delvis som en löjlig motsats till den ideale mannen. Föreställningar om ideal manlighet finns även närvarande i det mesta som Topelius har skrivit för barn och unga. Med sin barnlitteratur skriver han in sig som en viktig föregångare i den tradition av vardagsrealistiska skildringar av busiga pojkars lek och kamratskap som vi i dag kanske främst förknippar med Mark Twains först tjugo år senare utgivna The Adventures of Tom Sawyer (1876). Under andra hälften av 1800-talet kom sådana skildringar av kamraters lek att bli viktiga, och den stojiga leken fortsatte att ta plats i pojkboksgenren långt in på 1900-talet.113Widhe, Dö din hund! 2015, s. 30–41. Leken är i denna tradition ett sätt att gestalta normer och bearbeta motsättningar mellan moraliska och ideologiska värderingar.114Olle Widhe, »Counter-indoctrinations: Radical childcare books, children’s literature and children’s rights in Sweden around ’68» 2018, s. 17 ff.
96 I första hand är det pojkar som leker äventyrliga lekar i Topelius Läsning för barn, men det finns även en rad frimodiga och lekande flickor. De är ofta snälla, lydiga och goda, med typiskt genuskodade karaktärsdrag, men kan också framställas som personer med egen färg och vilja. Själv fick Topelius fyra döttrar som föddes mellan 1846 och 1859, och man kan se spår av dem i hans skrivande. Detta är särskilt tydligt i den korsrimmade dikten »Toinis julafton», som i form av ett brev från dottern Toini till kusinen Emmi ger en kärleksfull skildring av systrarna Aina, Eva och Rosa. Andra illustrativa exempel på skildringar av flickor, deras egenskaper och villkor, finner man i pjäsen |LII|»Rinaldo Rinaldini eller Röfvarbandet», i sagorna »Stjernöga», »Unda Marinas silfverskål» och »De röda skorna», i dikterna »Till en Flicka» och »Verna Rosa», samt i det biografiska exemplet »Flickan vid Kauttua» om Fredrika Bremer. I dessa blir det tydligt att Topelius gärna gestaltade flickan i spänningsfältet mellan å ena sidan frihet, naturlighet, lekfullhet och glädje och å andra sidan ofrihet, förkonstling, fåfänga och brådmogenhet. Man kan säga att han i linje med sin konsekventa romantiska uppvärdering av barnet och barndomen lanserade ett jämlikhetsideal som åtminstone delvis lösgjorde den borgerliga flickan från samhällets sociala regelsystem, från trånga snörliv, från flor, hatt och handskar. Han lät flickan vara ett lekande barn som andra istället för att »[...] som höns,/ Fin och förnäm, men icke glad,/ Småtrippa i en promenad,/ Vid armen af en dummerjöns».115Topelius, »Verna Rosa», Läsning för barn 2, s. 214. Sammantaget speglar skildringarna av såväl flickors som pojkars lek den moral som barnlitteraturen enligt Topelius vision bör fostra den unge läsaren till: »helsa och kraft, mod och beslutsamhet; varma hängifna hjertan utan beräkning; starka sjelfbeherskade viljor och en frimodig lust att lefva och handla».116Topelius, »Förord till Onkel Adam», Läsning för barn 1, s. 5.
97 Topelius framställer flickor och pojkar som barn, men ger dem även fasta inneboende egenskaper som är kopplade till det biologiska könet – på det stora hela är han en tidstypisk talesman för en särartsuppfattning när det kommer till olikheterna mellan könen.117Se Forssells inledning till Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. XXIV. Samtidigt tar han bestämt ställning för flickans och kvinnans rättigheter, exempelvis genom att ägna en av sina biografiska exempelberättelser i Läsning för barn åt den socialt engagerade och inflytelserika kvinnosakskvinnan Fredrika Bremer i »Flickan vid Kauttua». Där poängteras inledningsvis att även en flicka »kan blifva stor och berömd» och avslutningsvis uppmanas den tänkta flickläsaren att minnas hur Bremer försvarade »din rätt och ditt menniskovärde!»118Topelius, Läsning för barn 6, s. 816. Den flick- och kvinnoemancipatoriska linjen kan urskiljas även i texter som mer tydligt riktar sig till äldre läsare, som till exempel novellen om den unga, livliga och oppositionella »Fröken Drifva» i Vinterqvällar (1882). Flickskildringen i »Fröken Drifva» har tydliga likheter med skildringen av Walters egenheter i »Walters Äfventyr», men också med okuvade flickkaraktärer som Pippi och Lilla My.
98 Likheter och skillnader mellan flickor och pojkar blir synliga i Topelius skildring av barns vardagliga lek. Genom användningen av lekmotivet kan Topelius närma sig vad han uppfattar som barnens vardagsverklighet, samtidigt som denna verklighet kan framställas i ett spänningsfyllt förhållande till vuxenvärldens normer. Lekmotivet erbjuder helt enkelt en lösning på hans fordran att barnlitteraturen måste vara en levande gestaltning och dess sensmoral växa fritt ur berättelsen, inte »ösas med slef eller påklistras som |LIII|skylt».119Topelius, »Förord till Onkel Adam», Läsning för barn 1, s. 4. Liksom de lekfulla teaterpjäserna förenar lekmotivet i vardagsberättelserna det estetiska med det pedagogiska i enlighet med programmet för en ny barnlitteratur, det vill säga en litteratur som öppnar fönstret och låter »den friska luften strömma in genom barnkammaren» på samma gång som den på ett okonstlat sätt bär fram moraliska värderingar.120Ibid., s. 5. I lekmotivet kan Topelius kort sagt sammanföra barnets vardag med spännande äventyr, men också med sin grundläggande övertygelse om en ideal livshållning och gemenskap.
99 Den vardagsorienterade berättelsen kan också växa fram i skildringen av en vuxen och ett barn som samtalar med varandra. I »Mellan smörgåsarna» är berättandets startpunkt det samtal som uppstår »mellan» de smörgåsar som Vicke äter tillsammans med sin mamma. Mamman berättar en saga medan Vicke kommenterar. Via detta grepp kan den realistiska skildringen av barnets vardagsverklighet föras samman med sagornas värld samtidigt som barnperspektivet ges en framträdande plats. Det sätt på vilket berättelsen växer fram i en dialog mellan en vuxen och ett barn föregriper berättarsituationen i A. A. Milnes Winnie-the-Pooh (1926). Här har vi alltså ytterligare ett exempel på hur Topelius systematiska framställning av barnvärlden pekar mot nästkommande sekels moderna barnlitteratur.
Topelius fiktiva universum och läsaren
100 Liksom andra barnböcker riktade sig Läsning för barn till en publik som uttryckligen bestod av de läsande barnen själva och indirekt av vuxna som inhandlade, förmedlade och kritiserade böckerna. Men det finns även en mångtydighet i Topelius barnlitteratur som av och till väckt frågan om den faktiskt riktar sig till barn och hur lämplig den är för de yngsta. Sådana frågor dyker ofta upp i samband med att en författare utvecklar nya former för sitt skrivande. Både H. C. Andersen och Astrid Lindgren har publicerat nyskapande berättelser som knyter an till sagotraditionen men som av olika skäl ansetts vara mindre lämpliga för unga läsare.121Torben Weinreich, Historien om Børnelitteratur. Dansk børnelitteratur gennem 400 år 2006, s. 208; Vivi Edström, Sagans makt 1997, s. 161. Ett konkret exempel på vad som kan uppfattas som dubbelt tilltal är komplexa psykologiska framställningar, men också förekomsten av samhällssatir och politisk allegori – litterära grepp som vanligtvis i första hand riktar sig till den vuxna delen av publiken.122Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 159 och Widhe, Dö din hund! 2015, s. 103 f. och 111 f.
101 Den huvudsakliga målgruppen för Topelius Läsning för barn är av allt att döma barn i Finlands och Sveriges välbärgade medelklass. Detta återspeglas i att hans texter ofta iscensätter den borgerliga familjens stabila gemenskap som i Biedermeiertidens anda förkroppsligar idealen harmoni, tillgivenhet |LIV|och gemytlighet. En sådan idylliserande sida är påfallande i hans många berättelser om barns jular i trygga och kärleksfulla familjer, skildringar som har haft ett märkbart inflytande även på den allmänna bilden av julfirandet i Finland.123Bo Lönnqvist, »Topelius och julen» 1991, s. 26. Lönnqvist diskuterar julmotivet i en rad verk ur Läsning för barn: »Toinis julafton», »Trollens jul», »Den barmhertige är rik», »Julvisa», »Ny julvisa», »Den heliga nattens barn», »Julgranen», »En Julsaga», »Den heliga natten», »Lucias siffror» och »Nyårsnatten». Att Topelius gärna vände sig direkt till en krets av priviligierade läsare antyds av att han på 1860-talet, när Sveriges prinsar var små, uppvaktade det svenska hovet med vackert inbundna exemplar av Läsning för barn och ett följebrev.124Se t.ex. Topelius–Albert Bonnier 9/12 1867, Brev, eZTS XX:1. Se även Svensson, »Zacharias Topelius för Sveriges barn» 2019, s. 377. Den tydliga inriktningen på en välbeställd, borgerlig läsekrets var typisk för 1800-talets barnlitteratur, men den får likväl inte dölja att Topelius ansträngde sig för att nå alla barn, också de som inte hade råd att köpa böcker, till exempel genom att utge urval från Läsning för barn som riktade sig till skolorna. Till förläggaren Söderström skriver han: »Min önskan har alltid varit att förstås af alla Finlands barn såsom jag älskar dem alla och talar till dem alla.»125Brev från Zacharias Topelius till Werner Söderström 2/1 1885. Se Herberts, »Inledning», Brev, eZTS XX:1, stycke 122. I samband med en översättning av Läsning för barn till finska avslöjar Topelius även, i ett brev till C. A. Wetterbergh, att han gläds över att korsa språkbarriären, men också över att få nya läsare i det mindre bemedlade samhällsskiktet: »finska Pekka och Pikku Lisa stafva mina sagor i torparkojorna».126Topelius–C. A. Wetterbergh 24/12 1866, Wetterberghska brevsamlingen, Kungliga biblioteket.
102 Säkert kunde torparbarn känna igen sig i sagorna, barnlyriken, berättelserna och lekarna, även om de präglas av författarens sociopolitiska tillhörighet i en välbeställd borgarklass. Det fattiga barnet är också ett motiv som med regelbundenhet återkommer i Läsning för barn och uppenbarligen finns det en föresats att gestalta även fattigdomens villkor. Att så är fallet blir särskilt tydligt i de dikter som Topelius skrev i anslutning till missväxtåren på 1860-talet, då hungersnöden var stor i både Finland och Sverige. I dessa dikter återfinner läsaren ett ärligt känt socialt engagemang och en äkta vilja att blottlägga de fattigas villkor: »I fjol stod qvarnen still i vind,/ Vår moder var af tårar blind,/ Vår faders arm var domnad,/ Vår broder låg så hvit om kind.»127Topelius, »Fattiga barns lofsång för Finlands skörd, hösten 1868», Läsning för barn 4, s. 509. Här är det de fattiga barnen som själva talar och söker sympati hos de borgerliga läsarna. I linje med traditionen från de gamla folksagorna, exempelvis »Hans och Greta», får det fattiga syskonparet inte sällan spela en huvudroll hos Topelius. De fattiga barnen ges också rollen som moralpedagogisk motsats till de rika barnen. Den välbeställde ska inte bara lära sig att vara god mot de fattiga, utan också att vara anspråkslös och tacksam som den fattige. Att vara fattig men nöjd med sin lott tillhör människans främsta dygder.
103 Topelius skildring av fattiga barn har sin motsvarighet i både Grimms folksagor och H. C. Andersens konstsagor och den kombinerar ett moraliskt fattigdomsideal med ett socialt och politiskt engagemang. Den fattiges förebildliga ihärdighet och enkelhet kontrasteras i regel mot den rikes otacksam|LV|het och förkonstling. Det fattiga barnet framställs även i anslutning till den bibliska föreställningen om fattigdomen som ett religiöst ideal i överförd mening. Himmelriket sägs inom kristendomen tillhöra dem »som är fattiga i anden» (Matt. 5:1–3), det vill säga de som inte upphöjer sig själva, är ödmjuka och inser sitt beroende av Gud. I Läsning för barn återfinns denna fattigdomsidealisering i exempelvis »Lilla Skrållan eller Det skrynkliga förklädet», »Adalminas perla», »Huru skogens små barn lärde sig läsa» och »Den barmhertige är rik».
104 Textens riktning mot sin läsare kan även urskiljas i dess direkta tilltal. Det lediga sättet att vända sig till läsaren och apostrofera denne placerar Topelius i traditionen efter H. C. Andersen. Varken hos Andersen eller Topelius handlar apostroferingen uteslutande om ett enkelriktat, mästrande moralpedagogiskt tal ner till läsaren. Istället är den direkta hänvändelsen ett sätt att imitera muntlighet och upprätta en kontakt mellan den som berättar och den som läser eller lyssnar. På så sätt skapas en känsla av närvaro, och en gemenskap mellan berättaren och läsaren kan etableras. »Du skall få höra», säger berättaren till läsaren i »Walters Äfventyr» och erbjuder ett samfällt sätt att se på världen genom upprepade vändningar som »när jag var liten», »jag minns» eller »far du den vägen en grön sommardag, då har du sett». Men tilltalet kan också vara utmanande. Ett exempel på detta finner vi i »Walters andra äfventyr», som inleds med en tydlig hänvändelse till den tänkta läsaren där läsarens val att sitta hemma och läsa ifrågasätts.128Topelius, Läsning för barn 3, s. 332 f.
105 Topelius gör ofta bruk av den äldre exempelberättelsens tilltal i syfte att åskådliggöra en förebildlig egenskap eller statuera ett avskräckande exempel. Men det är viktigt att uppmärksamma hur han omformulerar exempelberättelsens disciplinerande och varnande funktion på olika sätt. Ett prov på Topelius humoristiska användning av den äldre moralpedagogiska berättelsens form återfinns i »Den fallna julgranen» som visar hur det kan gå om man är envis och oresonlig. När Lotsåldermannen Matts Lång kommer hem med en alltför hög julgran vägrar han att inse detta och att lyssna till sin mer sansade fru. Granen välter slutligen och Matts Lång får lära sig en läxa:
106 – Det kan ju ett barn begripa.
107 – Nej, det begripa visst icke alla. Och om nu en envis gubbe, som du till exempel, råkar anse sig klokare än sin gumma och icke har nog barlast af praktiskt förstånd att göra en stadig fot under en hög julgran, hur går det då med hans gran?
108 |LVI|– Han kantrar vid första by, svarade gubben Matts och måste nu själf skratta af hjärtans grund.129Topelius, Läsning för barn 7, s. 943.
109 Den fallande julgranen fungerar här som ett sedelärande exempel för berättelsens huvudperson, liksom för läsaren som förväntas överföra det som sker till sitt eget liv. Granens allegoriska och metaforiska betydelse som moraliskt exempel tolkas på samma gång fram inom berättelsens ram, genom att hustrun kommenterar granens fall på lotsens eget språk (tackling, barlast, kantra). Exemplets betydelse framkallas med andra ord indirekt med hjälp av mottagarens begreppsvärld och på så vis erbjuds läsaren att tillsammans med Matts Lång betrakta oresonligheten i ett humoristiskt och försonande ljus. På en metanivå kan berättelsen om julgranen som välte därmed tolkas som en illustration av hur Topelius på ett medvetet och systematiskt sätt försöker etablera en ny insikt hos läsaren genom att förhålla sig till dennes förståelse av verkligheten.
110 Den topelianska textens relation till läsaren begränsas sällan till att vara en instrumentell, moralisk läxa uppifrån och ned utan vidgas i olika riktningar. En sådan typisk vidgning är när Topelius inbjuder de läsande barnen till igenkänning genom att referera till sin egen sagovärld. Ett exempel är den humoristiska »Huru man hittar sagor», som tar avstånd från det mesta som vuxenvärlden sätter pris på, såsom skolmästarens tabula, generalens exercis, statsrådets utmärkelser, geheimerådinnans chignon och författarinnans »sedelärande berättelser ’för den bildade ungdomen’».130Topelius, Läsning för barn 4, s. 598 f. I denna saga om naturens sagolika värde träffar lilla Marie en talande trollslända som uppenbarligen känner till Topelius egen repertoar av berättelser: »Kom ihåg, att du är mig skyldig en saga!» utbrister Marie. »Hvad», svarar sländan, »Har du ännu icke fått nog? Har du glömt Törnrosa, Adalminas perla, Unda Marina och hundrade andra?»131Ibid., s. 598. Därefter börjar sländan berätta om naturen som andas och känner, tänker och talar för att lära barnet, både Marie i fiktionen och läsaren utanför, att själv lyssna till den saga som naturen berättar. Att den förtrogne Topeliusläsaren får möta igenkännbara karaktärer från andra sagor bidrar till berättelsens expansion och mångtydighet. I en mening kan man säga att greppet ställer Marie och läsaren i samma förhållande till Topelius sagovärld och därmed skapas en gemensam referenspunkt. Den kommande läsarens erfarenheter var således viktiga för Topelius och i hög grad bestämmande för hur han utformade tilltalet i sina berättelser.
112 Andra exempel på hur Topelius bygger upp sitt sagouniversum genom hänvisningar till egna berättelser finner vi i »Wipplustig» och »Pikku Matti». |LVII|Som litterär gestalt står Wipplustig för själva berättandet, och i mångt och mycket kan han uppfattas som författarens alter ego:
113 Jag hoppas du känner Wipplusti? Alla ville titta i skåpet, ty der såg man kejsar Napoleon Punaparta med sin guldkrona och sin långa sabel, stora Mogul med sina tunnband om magen och sitt fasliga skägg, prinsessan Lindagull, som ledde tigern Ahriman i ett halsband, jätten Bumburrifex och tomtegubben i Åbo slott. Somliga gåfvo Wipplusti slantar, andra gåfvo honom en kaka bröd, många gåfvo honom allsingenting, och somliga sade honom stygga ord, men alla hade de mycket roligt.132Ibid., s. 502 f.
114 Det är Topelius egna verk som skämtsamt räknas upp som en del av Wipplustigs repertoar. Uppräkningen är inte bara underhållande utan skapar även en suggestiv närhet mellan fiktionsvärlden och läsarens verklighet – eller annorlunda uttryckt: fiktionen expanderas och läsaren inbjuds att uppfatta sig själv som en del av dess sagolika universum. Även i »Georgs konungariken» alluderar Topelius på egna texter genom referenser till »Fjäderholmarna», »Vintersagan om Skyhög och Molnskägg» och »Gossen från Brahestad». Georgs konungarike skildras avslutningsvis som ett förlorat barndomsrike, ett rike som genom de upprepade referenserna till andra Topeliusberättelser länkas samman med fantasins och sagornas värld där det läsande barnet självt ingår.
115 Andra intertexter som Topelius sätter i spel ingår i den kulturella kanon som han aktivt använder i syfte att forma en finländsk och kristen kulturell identitet. Central i ett sådant sammanhang är naturligtvis Bibeln, som utgör |LVIII|grundtexten till hela författarskapet och oupphörligen återkommer på olika nivåer, från kristna värderingar till mer eller mindre tydliga allusioner och direkta citat. Nationaleposet Kalevala är ytterligare en av de mer substantiella intertexterna och den påträffas redan i de första sagosamlingarna och därefter flera gånger i Läsning för barn. I sagorna fungerar hjältarna och myterna i Kalevala som både en mytisk kontrast till den kristna världsbilden och en grundläggande del av det gemensamma finländska kulturarvet. Exempel på hur Topelius gör bruk av Kalevala i sina sagor finner man i »Sagan om Jättarne och Kung Autio», »Sampo Lappelill» och »Hafskonungens gåfva». Kalevala hade en alldeles särskild betydelse för Topelius eftersom han ansåg att den var folkets egen skaldekonst. I läseboken Boken om Vårt Land skriver han: »Den förste och bäste skalden var finska folket, som sjöng de sköna sagor och visor vi förut omtalat. Alla de bäste, som sedan kommit, hafva fått något af folkets ande, dess enkelhet och dess innerlighet».133Topelius, Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 444.
116 Också andra samtida intertexter inkorporeras i hans barnlitteratur, som till exempel dikten »Sven Dufva» från J. L Runebergs Fänrik Ståls sägner (1848) som refereras i »Fästningen Finlands wärn» i Eos 1854, senare med titeln »Fästningen Hjelteborg» i den andra delen av Läsning för barn. Berättelsen handlar i korthet om två pojkgäng som leker krig. Men då en av pojkarna blir hungrig frågas om det passar sig för en general att äta smörgås, när fienden rycker an? – Ja, för det gjorde Sandels också, blir svaret. Maija Lehtonen har påpekat att Topelius här tar för givet att barnen kunde sin Fänrik Stål.134Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius’ berättelser» 1990, s. 64, 71. Exemplet visar också hur lek och läsning vävs samman i en kanonisering av kulturella grundtexter för att stärka nationalkänslan. Den systematiska användningen av folklore och fosterländska texter är med andra ord ett sätt att etablera en gemenskap i vidare mening.
Eos och barntidningarna
117 På 1850-talet engagerade sig Topelius i Eos och sammantaget kom han att medverka med överlägset flest bidrag i den inflytelserika barntidningen.135Topelius, »Eos, Tidskrift för Barn», Helsingfors Tidningar 10/12 1853. Susanne Gullström-Portin uppger att Topelius medverkade med 107 verk: 47 dikter, 49 sagor, 6 pjäser, 4 faktabetonade artiklar och 1 charad; »Eos» 1984, s. 54. Inför det första numret av Eos publicerade han även tidningens programförklaring i Helsingfors Tidningar.136Topelius, »Eos, Tidskrift för Barn», Helsingfors Tidningar 10/12 1853. Se även osignerad, »Tidningarna.», Åbo Tidningar 23/6 1856. I denna uttryckte Topelius inte endast syftet med en tidskrift för barn, utan också sin syn på barnlitteratur mer allmänt. Han betonar känslans och fantasins plats i uppfostran och att läsningen skall anpassas till barnets egen horisont.
118 Det var inte helt riskfritt att engagera sig i något så uppseendeväckande som en tidskrift för barn. I Åbo Tidningar angreps Eos upprepade gånger, |LIX|man ifrågasatte Topelius litterära omdöme och undrade om barnen överhuvudtaget är intresserade av den typ av barnlitteratur som han där gav ut. Ännu när Eos hade utkommit i nästan två år, i december 1855, sägs det vara »ett psykologiskt misstag såwäl hos hr Z. T. som öfriga Insändare af verser till Eos, att tro, det barn wore roade af ett ideligt upprepande af saker, som röra de små. Barn äro mera intresserade af saker som röra de fullvuxna».137Osignerad, »Barntidningen Eos», Åbo Tidningar 17/12 1855. Uttalandet ger dock ingen rättvisande bild av mottagandet. Eos blev snabbt en populär publikation för barn och framstår i dag som en av Nordens mest inflytelserika tidningar för barn under 1800-talets andra hälft.138Svensson, Barnavänner och skolkamrater 2018, s. 72. I Finland följdes Eos av Trollsländan och Nya Trollsländan. Topelius stod för en stor del av innehållet även i dessa och dottern Toini och väninnan Alta Dahlgren för redigeringen.139Sonja Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 131 ff. I Sländan (fr.o.m. 1895) som följde på Nya Trollsländan ingick bara en handfull verk av Topelius – men själva tidskriften tillägnades författaren. Topelius deltagande engagerade de unga läsarna och det finns tusentals brev till honom som nu är deponerade på Nationalbiblioteket i Helsingfors, antagligen besvarade han de flesta.140Se Sonja Svensson, »Den rare Zach.», Hufvudstadsbladet 13/4 1979 och »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 147 ff.
119 De periodiska barntidningarna växte fram under upplysningsepoken parallellt med barnlitteraturen. Ett tidigt exempel är Johann Christoph Adelungs Leipziger Wochenblatt für Kinder. Det var en åttasidig och helt bildlös tidning som utkom två gånger i veckan mellan oktober 1772 och december 1774.141Svensson, Barnavänner och skolkamrater 2018, s. 33. De första nordiska barntidningarna utkom redan på 1760-talet, till exempel Wecko-Blad Til Barns Nytta och Nöje och Den danske Skoelemester, som båda grundades 1766. Men som Sonja Svensson påpekar kan det diskuteras om dessa verkligen riktade sig till barnläsare.142Ibid., s. 93. Förebilderna till de nordiska barntidningarna hämtades senare från England, Frankrike respektive Tyskland och under 1800-talets andra hälft blev de snabbt allt fler. Eos hade två svenska föregångare i Ludvig Theodor Öbergs Illustrerad månadsskrift för ungdom och Rudolf Walls Veckoskrift för barn och ungdom som båda utkom i Stockholm 1848.143Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 131. Själv menade Topelius emellertid att Eos inte hade några egentliga förelöpare vare sig i Sverige eller i Finland. Det blir tydligt när han presenterar tidskriftens syfte i Helsingfors Tidningar och ber om ursäkt för eventuella tillkortakommanden med förklaringen att Eos »hwarken här i landet eller i Swerige, har några mönster och föregångare att bilda sig efter».144Topelius, »Eos, Tidskrift för Barn», Helsingfors Tidningar 10/12 1853.
120 Eos fick efterföljare i den svenska Linnea (1861–1871), den danska Børnevennen (1867–1919), och den norska Børnenes Blad (1861–1874). Svensson konstaterar att den tidiga nordiska barntidningstraditionen på det stora hela präglades av en återhållsam statskyrkoreligiositet, stark fosterlandskänsla, kärlek till naturen och ett hurtigt lekideal. Hon menar vidare att förhållandet till läsarna oftast var personligt utan att för den skull bli jolmigt och att tidningarna inriktade sig på att erbjuda barnen en god och samtidigt närande |LX|kost av både fantasi och fakta. Under den andra hälften av 1800-talet blev de nordiska barntidningarna även ett forum för ett utbrett samarbete inom barnlitteraturen – »ett livligt nordiskt litterärt samarbete som man idag kan sakna», sammanfattar Svensson.145Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 138.
121 För den svenska barnlitteraturens utveckling under andra delen av 1800-talet spelade barntidningarna en viktig roll. Mycket av det som skrevs på svenska för barn publicerades först i barntidningar och intogs därefter i samlingsvolymer. De texter som samlats i Läsning för barn är goda exempel på ett sådant tillvägagångssätt. Även om det är svårt att uppskatta de fattigaste barnens tillgång till barnlitteratur vid denna tid finns det skäl att tro att barntidningarna främjade spridningen av barnlitteraturen till de mindre bemedlade samhällsskikten.146Svensson, Läsning för folkets barn 1983, s. [19], 21, 25, 27 f., se även not 47 på s. 27. Trots att priset per sida var högre hade de ett överkomligare pris än barnböcker generellt och så småningom blev det också möjligt att häftesvis prenumerera på dem. Med de lägre priserna kunde barnlitteraturen åtminstone i någon grad nå fler läsekretsar, men i första hand kom det ökade utbudet av barnlitteratur antagligen över- och medelklassens barn till godo. Även relativt sett billiga böcker och tidningar var troligtvis för dyra för de allra flesta familjer. Den begränsade spridningen av barnlitteratur berodde alltså inte bara på bristande läskunnighet, utan också på brist på medel.
122 I samband med överföringen av texterna från Eos till Läsning för barn har den uttryckliga apostroferingen av det finska barnet ibland ändrats. Titelbytet på den korta vardagsrealistiska berättelsen »Fästningen Finlands wärn», som publicerades i Eos 1854, till »Fästningen Hjelteborg» i den andra delen av Läsning för barn, signalerar ett försök att tilltala även den svenska publiken som Bonniers riktade sig till. »Fästningen Hjelteborg» är en mer allmän och mindre politisk titel, som tillkännager att det i högre grad rör sig om en berättelse för svenska och finska barn och i mindre grad om ett utspel i diskussionen om förhållandet mellan Finland och Ryssland mot bakgrund av det pågående Krimkriget.147Johan Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 326 f. Se även Widhe, Dö din hund! 2015, s. 101. Även uppmaningarna till »finska» gossar har strukits och lämnat plats för ordval som »den gosse». Justeringarna bör inte förstås som att Topelius önskade radera det finländska sammanhanget – det finns kvar i bland annat ortnamn, egennamn och miljöer. Men förmodligen ansåg han det omotiverat att exklusivt tilltala de finska barnen i en utgåva på Bonniers förlag. Förändringarna i »Fästningen Finlands wärn» gäller inte hela Läsning för barn men speglar ändå målsättningen att vidga texternas tilltal och anpassa det till nya läsare. Även när »Skolgossens Vintervisa» återpubliceras av Bonniers ersattes upprepningen »finska små gossar», dels med en helt omskriven strof, dels med raden »Då sjunga vi gossar» i den |LXI|avslutande strofen, det vill säga inkluderande formuleringar som passade den bredare läsekretsen bättre.148Topelius, Läsning för barn 2, s. 228 f. Se även Widhe, Dö din hund! 2015, s. 103.
123 När Topelius skrev i Eos, Trollsländan och de andra periodiska barntidningarna anpassade han vanligtvis sina skildringar av vår, sommar, höst och vinter så att de passade med den rådande årstiden för publiceringen. Man har menat att han är något av en »dagstidningspoet» som skrev en nyårsdikt när det var nyår, en vintervisa när snön föll och en vårdikt till första maj.149Hellsing, »Barnlyrikens rötter» 1978, s. 119. Men om Topelius därmed kan beskrivas som något av en tillfällespoet är det även rimligt att se detta grepp som ett avsiktligt försök att närma sig barnens verklighet och engagera dem i handlingen. »Den röda stugan», »Skolgossens Vintervisa», »När det är midsommar», »Skridskolöparen» och »Skolgossens Sommarvisa» är några exempel på en sådan årstidsanpassning, som gick delvis förlorad vid återpubliceringen i Läsning för barn. Topelius vilja att tala direkt till samtiden med de texter som han publicerade i barntidningarna visar att han utnyttjade tidningsmediets särskilda möjligheter, något man ser även i de mer politiskt och socialt engagerade texterna, såsom »Fattiga barns lofsång för Finlands skörd, hösten 1868»; »Pekkas äfventyr (Under hungeråret, våren 1868.)» och »Fästningen Finlands wärn».
Läsning för barn – en receptionshistoria
124 De många anmälningarna av Läsning för barn ger bilden av en välvilligt inställd press, samtidigt som mer avvaktande röster också kunde höras. Topelius uppfattades som angelägen eftersom han både förespråkade en frisk och praktisk barnlitteratur samtidigt som han skrev just en sådan. Vissa invände emellertid mot den bestämda viljan att anpassa barnlitteraturen till de unga läsarna och menade att han ibland gick för långt i sin strävan att möta barnen på deras egen nivå. Man påpekade att den utpräglade talspråkligheten kunde förta det lyriska intrycket och att läsarna kunde dra fel lärdom av berättelserna. Topelius skrivande för barn sades även ske på bekostnad av vad som påstods vara hans mer betydelsefulla verksamhet som akademiker och samhällsdebattör.150Marita Rajalin, »Finlandssvensk barnlitteratur före 1945» 1984, s. 42; Matti Klinge, »Topelius, Zacharias (1818–1898)», http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-4599-1416928957205; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 318.
125 Titeln Läsning för barn markerar att det inte rör sig om litteratur för vuxna, och den klingade antagligen bekant för de flesta som intresserade sig för barnlitteratur vid 1800-talets mitt. Förutom olika läseböcker för barn hade ett antal verk med snarlika titlar tidigare publicerats på svenska, bland andra Angenäm läsning för barn (1783); Samlingar af nyttig och nöjsam läsning för barn (1791); Nöjsam läsning för barn (1803); Läsning för ungt folk (1806); Läsning för |LXII|barn (1828); Julgåfvan: läsning för barn (1844); Läsning för barn (1846); samt Läsning för barn och ungdom (1850). Titeln var därför förhållandevis anonym och blygsam, samtidigt som den medgav att en mängd olika texttyper kunde samlas under en och samma rubrik, vilket gjorde att Topelius utan hinder kunde utveckla ett skrivande för barn som omfattade snart sagt alla litterära genrer.
126 I Sverige hade Topelius vunnit popularitet med Fältskärns berättelser (1853–1867), vilket bidrog till att Läsning för barn, trots den något obemärkta titeln, snabbt säkrade sin position i den svenskspråkiga barnboksutgivningen. I dag är Topelius betydligt mindre känd än under sin egen livstid, något som enklast kan förklaras med den sociopolitiska och historiska situation där han verkade. Under 1900-talet kom den konsekventa gestaltningen av religiösa och fosterländska temata, tydligt förankrade i samtidens behov, att framstå som allt mer föråldrade – successivt reducerades Topelius till en representant för den gamla världen. Den biedermeierska stil som han gjort till sin egen, skildringen av de klassiskt borgerliga dygderna gudfruktighet, fosterlandskärlek och föräldravördnad, devalverades fullständigt när barnlitteraturen under det sena 1960-talet förväntades vara både antiauktoritär och samhällskritisk.
127 Den första delen av Läsning för barn utkom till julhandeln 1865 och C. A. Wetterbergh, alias Onkel Adam, var tidig med att recensera boken i sin barntidning Linnea. Recensionen framstår som ett vänskapligt svar på det mycket erkännsamma förordet, som Topelius utformat som ett personligt brev till kollegan.151Albert Bonnier citerade ett långt stycke ur Wetterberghs uppskattande recension i den annons som publicerades i flera av de större svenska tidningarna under julhandeln, t.ex. i Aftonbladet 18/12 1865. I recensionen kan man läsa att Topelius »öppnar en lucka i vår dunkla barnlitteratur och låter solen i hela sin renhet stråla in öfver föremålen och en frisk vind spela in bland logeraderna». Med tillfredsställelse konstaterar Wetterbergh vidare att »Topelius har funnit, att den dramatiska formen är den enklaste och lättfattligaste man kan erbjuda barnet – som lek och lärdom på en gång.»152Onkel Adam, »Julböcker för Barn», Linnea nr 12 1865.
128 Även Helsingfors Dagblad uppmärksammar samlingens »tänkvärda» förord, som anbefalls alla som behöver vägledning i vad barn bör läsa.153Osignerad, Helsingfors Dagblad 20/12 1865. Också Aftonbladet uttrycker sig uppskattande om förordet, samt håller fram monologen »Bärplockerskan» som särskilt lyckad. Pjäsen »Var god mot de fattiga» bedöms däremot som realistisk men avskyvärd, mest eftersom den inbjuder barnen att i sina roller gestalta ouppfostrade handlingar. Topelius anklagas även för ett slarvigt språkbruk, något som sägs vara särskilt känsligt i böcker för barn. Förmodligen avses här den muntlighet som Topelius systematiskt för in i sitt skrivande för barn.154Osignerad, »Skrifter för barn och ungdom», Aftonbladet 23/12 1865.
129 Den andra delen som utkom 1866 innehåller sagor och visor, och Aftonbladet förmodar att den kommer att falla barnen mer i smaken än den första |LXIII|delens pjäser. Topelius »milda och älskliga ton» genomsyrar samlingen, vilket ett utdrag ur förordet får exemplifiera.155Osignerad, »Jul-litteratur», Aftonbladet 19/12 1866. I Helsingfors Dagblad konstaterar recensenten att de i Eos tidigare styckvis publicerade sagorna här kommer mer till sin rätt: »samlade till ett helt, utgöra de ett glänsande perlband af ömhet och kärlek för det uppväxande slägtet, i hvars hjertan de skola blifva många frön till framtida handlingar».156Osignerad, »Litteratur. 1.», Helsingfors Dagblad 24/12 1866. Topelius sägs återge barnets värld trovärdigt, utan pjunk, och för det mesta lyckas han med sin föresats att låta sensmoralen framgå ur berättelsen. I en recension i Kirjallinen Kuukauslehti jämställer Kaarlo Bergbom Topelius med Andersen och andra europeiska författare för barn. Förtjänsterna är enligt honom att det lyriska tilltalet och den rika bildvärlden, med sin uppfinningsrika fantasi och det levande framställningssättet, tillsammans utgör en harmonisk helhet. Bergbom kritiserar emellertid Topelius för att gå för långt i sin strävan att möta barnen på deras nivå. Talspråkligheten har införts på bekostnad av språkets lyriska uttryck och det finns en risk att barnen blir självgoda när de ständigt påminns om att de är Guds rena änglar.157K. B., »Kotimaan kirjallisuus», Kirjallinen Kuukauslehti 1/1 1867.
130 Carl Rupert Nyblom recenserar den tredje delen i Svensk literatur-tidskrift 1867.158C. R. Nyblom, »Diverse», Svensk literatur-tidskrift 1867, s. 507. Nyblom är positivt inställd till Topelius barnlitterära program och menar att författaren i praktiken träffat den rätta strängen tonsäkert och särskilt lyriken anses lyckad. Att Topelius nu börjar framträda som en barnlyriker av rang antyds också i Aftonbladet som särskilt lyfter fram »det glänsande poemet» »Radigundis’ penna».159Osignerad, »Jul-Litteratur. III», Aftonbladet 19/12 1867.
131 Med den fjärde delen av Läsning för barn som utkom 1871 tycks Topelius befästa sin position som författare för barn. Tidningen Kalmar hävdar att boken är den bästa som utkommit till julen och att den är läsvärd också för en äldre publik.160Osignerad, »Ett och annat från Boklådan», Kalmar 13/12 1871. Även Hufvudstadsbladet hyllar Topelius som en förträfflig sagoberättare med en närmast outtömlig fantasi. Texterna bedöms som »barnafriska» och älskvärda och särskilt lekarna visar hur Topelius sätter sig in i barnets perspektiv. Två verk döms dock ut, »Ninive» och »Den okända svarta fågeln», eftersom de inte lämpar sig för barn: »Barnet tillhör det icke att deltaga i hårda, profetiska domslut öfwer werldshistoriska händelser, likaså litet som att betrakta naturens enkla företeelser med den reflekterade öfwertro, som gifwit sig uttryck uti den nämnda balladlika wisan». Känslan för fosterlandet uppskattas däremot: »Med dessa från hemlandets grund uppsprungna sagor har känslan för Finlands folk och doften af Finlands skogar smugit sig in i barnahjertat, så att man slutligen trott de enkla dikterna utgöra en del av sjelfwa Finland.»161Osignerad, »Julbref», Hufvudstadsbladet 23/12 1871.
132 Den finländska upplagan av den fjärde delen som utkom samtidigt som den svenska 1871 recenserades utförligt i Morgonbladet och stärker intrycket av |LXIV|att Topelius erövrat en unik position som barnboksförfattare också i Finland. Läsning för barn framhålls rentav som det varaktigaste Topelius hittills har diktat och boken borde enligt recensentens mening finnas i varje hem. Bäst är »Pikku Matti» – »en wärdigare liten bror åt ’Soldatgossen’ skall man icke finna». Samtidigt kritiseras Topelius för bearbetningarna av de äldre sagorna: ibland har framställningen förlorat i »friskhet och naivitet», även om den »wunnit i stilistisk afrundning och fulländning».162Osignerad, »Litteratur.», Morgonbladet 10/1 1872. Recensenten jämför Topelius berättelse med den förmodat bekanta dikten »Soldatgossen» i J. L. Runebergs Fänrik Ståls sägner 1860.
133 När den femte delen utkom 1880 lovordades den i Aftonbladet som menar att det är årets »värdefullaste ungdomsbok». Allra högst värderas bokens visor och »Tidningssättaren vid sin stilkast» återges i sin helhet.163Osignerad, »Litteraturtidning», Aftonbladet 14/12 1880. Anmälan är förmodligen författad av P. A. Gödecke som i sin recension av Vinterqvällar i Aftonbladet 1881 gör liknande iakttagelser om Topelius och den nya litteraturen. I Stockholms Dagblad prisas författaren för att han förmedlar levnadsvisdom på ett sätt som är lätt för barnen att förstå och i form av dikt och skämt istället för surmulen undervisning. I dikterna uppfattar man en lätt och glad ton, humor, innerlighet och hjärtevärme. Vidare framhålls August Malmströms och Albert Edelfelts illustrationer som värdefulla komplement.164Osignerad, »Böcker för barn och ungdom.», Stockholms Dagblad 23/12 1880.
134 Den sjätte delen som utkom 1884 utses i Post- och Inrikes Tidningar till den främsta av årets julböcker. Dessutom bedöms Malmströms bilder vara utförda med stor finess.165Osignerad, »Böcker för barn och ungdom.», Post- och Inrikes Tidningar 12/12 1884. Även Nya Dagligt Allehanda räknar samlingen som en av julbordets bästa prydnader och betecknar »Gossen från Sammatti» som en älsklig minnesruna över Elias Lönnrot.166Osignerad, »Litteratur för barn och ungdom. 1.», Nya Dagligt Allehanda 17/12 1884. Stockholms Dagblad konstaterar att samlingen med rätta är högt värderad och lyfter fram »Mod i faran» och »Gossen, som hörde det tysta tala» som tilltalande berättelser.167Osignerad, »Literatur. Böcker för barn och ungdom», Stockholms Dagblad 18/11 1884.
135 Den sjunde delen av Läsning för barn som utkom 1891 välkomnas med motsvarande entusiasm.168Osignerad anmälan utan titel, Upsala Nya Tidning 12/12 1891; osign., »Ungdoms- och barnböcker», Dagens Nyheter 14/12 1891. Aftonbladet hävdar att »då den gamle skalden på andra sidan Östersjön utsänder en ny barnbok, behöfva aldrig föräldrar, onklar eller tanter stå villrådiga, när de åt sina 6–10-åringar skola välja en god och rolig julklappsbok.» Orsaken till framgången förklaras med Topelius mångsidighet: »han rör sig nämligen på de mest skilda områden med samma säkerhet och med ett språk alltid just lämpadt för ämnet».169N. B., »Böcker för barn.», Aftonbladet 12/12 1891. I Post- och Inrikes Tidningar skriver man att samlingen bjuder »visor, sagor och lekar, allt i den evigt ungdomliga, friska och älskliga stil och anda, som den snillrike gamle skalden och berättaren från andra sidan Bottenhafvet ensam besitter». Med belåtenhet noterar recensenten att Topelius fortsatt serien yrkesvisor och Florio och Unda Marinas berättelser.170Osignerad, »I bokhandeln.», Post- och Inrikes Tidningar 18/12 1891. Recensenten berömmer vidare särskilt Georg Stoopendaals illustrationer till »Gatsoperskan» och »Florio berättar om björken». Också Svenska Dagbladet uppskattar Unda Marinas sagor, men nu kritiseras Topelius språk: en barnbok måste ha ett vårdat och städat språk och inte förirra sig in på »gatans slang». Boken sägs därtill vimla av »snedvridna föreställningar» och av »onöjaktigheter i formen, som tyda på allt utom ett samvetsgrant bemödande att skänka barnen det bästa».171H.A.R., »Litteratur. Böcker för barn och ungdom. II», Svenska Dagbladet 19/12 1891.
|LXV|136 I december 1896 välkomnar en samstämmig press den åttonde och sista delen av Läsning för barn och flera tidningar summerar Topelius gärning för barnlitteraturen. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning nämner »Syne i Sommarby» och »Tuttemuj» som speciellt lyckade.172J–z, »Barn- och ungdomslitteratur. II.», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning 11/12 1896. Upsala Nya Tidning menar att ingen annan bok har »sådana förutsättningar för att intaga hedersrummet som denna», ingen så ägnad att »läsas och älskas». Entusiasmen gäller dock inte illustrationerna som döms ut som dåligt anpassade till målgruppen.173Osignerad, »Böcker.», Upsala Nya Tidning 12/12 1896. Dagens Nyheter påminner om att Topelius i två generationer tillhört barnens käraste läsning – och i den åttonde boken är författaren lika »frisk och omedelbar» som han var i den första.174Osignerad, »Böcker för barn och ungdom. I.», Dagens Nyheter 17/12 1896. I Aftonbladet delar anmälaren med sig av sina egna erfarenheter som förälder och menar att för åtta- till tioåringar som fått smak för Topelius barnböcker är de oumbärliga: »När de äro sjuka, hvilken bok är det, som skall läggas bredvid dem på bordet? – jo, naturligtvis Topelius. Och när det packas till landsflyttning, hur trångt det än är i boklåren – några ’Topeliusar’ måste i alla fall med. Och skall det spelas teater – hvad spelas? Topelius, förstås!»175N. B., »Böcker för barn och u[n]gdom», Aftonbladet 18/12 1896.
137 De åtta delarna av Läsning för barn etablerade Topelius som en central barnkulturpersonlighet i Norden. Talande är att han sommaren 1896, på hemväg från en badkur i Visby, hyllades i Stockholm av en skara på 800 barn. När Svensk Läraretidning rapporterar om händelsen framhåller Fridtjuv Berg att ingen författare i Sverige kan mäta sig med Topelius i mångsidighet. De stora framgångarna förklaras dels med Topelius naiva natur, att han som romantiker hyllar det barnsliga och elementära, dels med hans ambition att reformera undervisningsväsendet. Några år senare kom Berg att få stor betydelse för barnlitteraturens utveckling i Sverige, inte minst genom sitt engagemang i det läsfrämjande projektet Barnbiblioteket Saga som startade 1899. Det är därför intressant att han i sin sammanfattning av Topelius pedagogik utpekar vikten av att hela människan ska uppfostras och inte enbart förståndsmänniskan. När Berg beskriver denna sida av pedagogen Topelius refererar han även till N. F. S. Grundtvig, som talade om »drengevidenskabelighed» i det förhärskande konservativa skolsystemet.176Fridtjuv Berg, »Våra barns skald» 1896, s. 526 f. Se även Joakim Landahl, Politik & pedagogik. En biografi över Fridtjuv Berg 2016. Valda delar av ett sådant romantiskt färgat tankegods, i den nordiska traditionen efter Grundtvig, Topelius och Humble, tar Berg med sig in i sekelskiftets debatt om barnboken och i sitt arbete med Barnbiblioteket Saga, sammanhang där man gärna talade om betydelsen av fantasi, saga och sång.177Berg (red.), Svenska folksagor. Berättade för barn, Barnbiblioteket Saga, 1899. Jfr Klingberg, Sekelskiftets barnbokssyn och Barnbiblioteket Saga 1966. Se även inledningen och avsnittet »Tankar om barns läsning», s. XXVIII.
Verkningshistorien
138 Vid sidan av Eos och Läsning för barn trycktes Topelius texter i ett flertal andra barntidningar, jultidningar och kalendrar runt om i de nordiska länderna. Sammantaget bidrog dessa publikationer till att texterna fick stor spridning och att Topelius gjorde sig ett namn som en av Nordens ledande barnboksförfattare. Sonja Svensson har framhållit att Topelius från mitten av seklet utgjorde en sammanhållande kraft i den nordiska barntidningspressen genom att hans verk spreds i publikationer på olika skandinaviska språk. Ett illustrativt exempel på detta är »Syne i Sommarby» som trycktes i Nya Trollsländan och Julhelsning 1892, i danska Børnenes Julehilsen 1895, i Norsk Barneblad 1897 samt i Folkskolans Barntidning och Läsning för barn 1896.178Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 138, 154.
139 Även dikterna och visorna i Läsning för barn spreds vidare och fick ett stort inflytande genom att de publicerades i sångböcker för hem och skola. Namnkunniga kompositörer, som Alice Tegnér i Sverige och Sofie Lithenius i Finland, tonsatte dikterna som snabbt förvandlades till klassiska barnvisor. Topelius popularitet visar sig också i att vissa dikter plockades upp av flera kompositörer, till exempel »Hvad skall du älska?» som tonsattes av Tegnér, Lithenius, Richard Henneberg och Richard Norén.179Häggman, »Topelius och barnens visor» 1998, s. 18, 23, 25. Tre gånger sju Visor ur Läsning för barn utkom i Stockholm 1875, med dikter tonsatta av Norén. Boken annonserades t.ex. i Aftonbladet 23/12 1875. Intresset för barnvisan var stort också i Finland och Lithenius var en lärare som på eget initiativ sammanställde sångböcker för barn och ungdom. Ann-Mari Häggman har framhållit att Topelius visor fick sin största spridning i Sverige genom Tegnérs samling Sjung med oss, mamma! som utkom i nio häften 1892–1934.180Häggman, »Topelius och barnens visor» 1998, s. 21. I den ingår bland andra »Julvisa», »Raska gossar» och »Nyåret» (»Strö blommor!») – alla bekanta från Läsning för barn.181Svenskt visarkiv har uppmärksammat Alice Tegnér 150 år 2014: http://musikverket.se/svensktvisarkiv/alice-tegner-150-ar/. Genom visböckerna säkrades Topelius särställning som författare långt in på det nya seklet – en del sångböcker upptar ett trettiotal tonsatta dikter från hans penna. Flest ingår i den finlandssvenska Sjung!, vars sjunde upplaga från 1918 upptar hela 62 visor med text av Topelius.182Häggman, »Topelius och barnens visor» 1998, s. 18, 21.
140 För att förstå det inflytande som Topelius barnlitteratur hade under 1800- och 1900-talen måste man även beakta hans plats i skolans läsning. Inledningsvis nämndes att Läsning för barn kan betraktas som ett medvetet försök att i romantikens anda erbjuda ett komplement till skolans kunskapsbetonade undervisning. Ännu i slutet av sitt liv vänder sig Topelius mot att skolan ensidigt bemödar sig om att »uppfostra vetandet, i stället [för] att uppfostra menniskan», och menar att skolan måste göras om i grunden. Skolarbetet ska vara lustfyllt, inte olustigt, och eleven måste göras medveten om sin solidaritet med »klassen, skolan och fäderneslandet». Framför allt ska eleven lära sig |LXVII|»att älska Gud öfver all ting och näst honom hans skapade verk, naturen, menniskorna, djuren, växterna».183Topelius, Blad ur min tänkebok 1898, s. 108, 111. Denna pedagogiska ståndpunkt kan ses som en beskrivning också av den roll Topelius hoppades att Läsning för barn skulle fylla för de läsande skolbarnen. I de svenska skolorna prioriterades länge nyttig läsning framför allt som kunde kallas nöjesläsning. Men med Läsebok för folkskolan 1868 kom en attitydförändring. Den innehöll också skönlitterära inslag och öppnade för en ny sorts läsning i skolorna. Här kom Topelius texter att spela en avgörande roll. Texter ur Läsning för barn intogs snabbt i de flesta samtida läseböcker och antologier i Sverige och Finland.
141 En annan gren av verkningshistorien rör uppsättningen av Topelius pjäser. Även om hans många sagospel var tänkta att lekas fram i hemmiljö uppfördes de på teatrar i både Finland och Sverige långt in på 1900-talet.184Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 132; Helander, Från sagospel till barntragedi 1998, s. 24 och Karin Helander, »Sagospelstraditionen och Anna Maria Roos Arabia land» 2011, s. 201 f., samt Anita Lindvåg, Möte med barnteatern 1995, s. 123. Uppsättningarna på 1800-talet är inte lika väldokumenterade men pjäserna spelades flitigt i skolor under många decennier. Flera av dem författades för Fruntimmersskolan i Helsingfors. Topelius vittnar i ett brev till Albert Bonnier från 1867 om att lekarna var gångbara också i skolor för yngre barn.185Brev från Zacharias Topelius till Albert Bonnier 18/6 1867, eZTS XX:1. Se även t.ex. Lönnqvist, »Topelius och julen» 1991, s. 26. Våren 1894 skrev han »Snurran» i fyra akter för Finsk Qvinnoförening. Pjäsen gavs för fulla hus på Alexandersteatern av en grupp amatörer i början av maj samma år. Nya Pressen lovordar föreställningen och konstaterar att den tilltalade den unga publiken.186Osignerad notis utan titel (»– Snurran är namnet ...»), Nya Pressen 2/5 1894; osignerad, »Nytt sagospel av Zachrias Topelius», Nya Pressen 3/5 1894. Uppsättningen uppmärksammades också i svenska tidningar.187Osignerad, »Nytt sagospel af Zachris Topelius.», Sydsvenska Dagbladet Snällposten 7/5 1894; osignerad, »Konst- och litteraturnyheter», Nya Dagligt Allehanda 7/5 1894; osignerad, »Teater och musik», Stockholms Dagblad 8/5 1894; osignerad, »Konst- och literaturnotiser.», Vårt Land 8/5 1894; osignerad, »Från Konstverlden. Nytt sagospel av Zacharias Topelius.», Göteborgs-Posten 9/5 1894.
142 I Finland är »Prinsessan Törnrosa» en av de pjäser som har spelats allra mest. Sedan 1892 har den satts upp ett sjuttiotal gånger på professionella teatrar, därav nio gånger på den finska nationalteatern i Helsingfors, Suomen Kansallisteatteri. På svenska har den spelats på Svenska Teatern i Helsingfors 1919 och 1980, på Åbo Svenska Teater i ett flertal repriser 1964–1965.188Information om uppsättningar i Finland har om inte annat anges hämtats från databasen ILONA, en informationsbank om teaterföreställningar i Finland, http://ilona.tinfo.fi/. Information om uppsättningar i Sverige har om inte annat anges hämtats från Litteraturbanken och Musikverkets katalog för teaterlitteratur och dramatik till 1995, https://digilellky.musikverket.se/DigiBeijer/DigiBeijer.php samt databas över arkiv, föremål och föreställningar, http://calmview.musikverk.se/CalmView/. I Sverige var »Sanningens Perla» populär, den var ett närmast stående inslag på Dramatens repertoar 1920–1940 även om också »Prinsessan Törnrosa» spelades ibland.189Sonja Svensson, »1800-talets ’farbror Sven’. Zacharias Topelius för Sveriges barn» 2011, s. 195; Karin Helander, »Barnsyn och barndomsgestaltning – nedslag i den tidiga barndramatiken» 2012, s. 2. Se även Wolfgang Schneider (red.), Kinder- und Jugendtheater in Schweden 2003. I Göteborg sattes Törnrosa upp på Stora Teatern 1913 och på Lorensbergsteatern 1933, se Teater i Göteborg 1910–1975: Theatre in Göteborg 1910–1975 [rapport från Forskningsprojektet Dramatik på svenska scener 1910–1975], 1978, s. 164, 214. Jfr också Farbror Paulus, »Jullovsnöje hos farbror Topelius.», Dagens Nyheter 29/12 1926. I Göteborg spelades »Sanningens Perla» på Lorensbergsteatern 1912 och på Stora Teatern 1922, kort efter att den spelats på Södermalmsteatern i Stockholm i december 1921. Pjäsen uppfördes på Dramaten 1934.190Stockholms Dagblad betecknar pjäsen som ett innerligt vackert sagospel och omtalar att mycket små barn medverkade i uppsättningen: »Särskilt de allra minsta, parvlar och tösungar på en 3–6 år, gjorde furor», –k., »Topelius på Södermalms teater.», Stockholms Dagblad 28/12 1921. I Dagens Nyheter, dagen efter premiären 22/12 1934, frågar sig signaturen Colomba vad »Freud och hans lärjungar skulle anse om de elaka och genomfördärvade barnen Matte och Katte, som fingo sitt rättvisa straff att bli uppätna av det rysliga trollet Bumburrifex på Dramaten på lördagsmiddagen.» Publiken rapporteras ha varit med på noterna men recensenten anser att pjäsen bleknat med tiden och inte längre håller för vuxna, DN 23/12 1934. Jfr med signaturen Berco som i »Bercos krönika» i Aftonbladet 22/2 1937 menar att Topelius borde översättas till svenska, »inte gör man honom en tjänst genom att låta hans språk stå kvar och stelna i en ålderdomlighet, som måste verka frånstötande och löjlig för nutidens ungar». Man kan också notera att Ingmar Bergman spelade Mangipani i sin uppsättning av Topelius pjäs »Fågel Blå» på Sagoteatern i Stockholm 1941.191Se Stiftelsen Ingmar Bergman, https://ingmarbergman.se/verk/fagel-bla (med bilder från uppsättningen) och Musikverkets databas över arkiv, föremål och föreställningar http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF12460&pos=2.
143 Topelius sagor har bandats för radio och tv i både Finland och Sverige. Åtminstone 37 sagor eller hörspel har sänts i de finlandssvenska kanalerna, den tidigaste 1957 (»Laxmatte och Laxmaja»). De allra flesta har sänts 2019 i tv-programmet »Buu-sagan». Åtminstone 7 sagor har upplästs på finska, den första 1955.192Uppgifterna från Yles arkiv erhållna av Ida Fellman i e-post, 8/4 2020. På 1940-talet var »Ur läsning för barn av Zachris Topelius» ett återkommande inslag i Sveriges radio, med bland andra »Adalminas perla», |LXVIII|»Bullerbasius» och »Pikku Matti». När barnbokens 400-årsjubileum firades 1991 läste Lasse Pöysti ur »Hallonmasken» i barnradion.193Sonja Svensson fick uppslaget till logotypen för 400-årsfirandet från Ottilia Adelborgs illustration till »Walters femte äfventyr», som Bonniers gav ut 1898. Där lär sig Walter läsa: »A B C D, / Katten låg på sned, / och Walter låg med.» I logotypen, formgiven av Ulf Löfgren, leker en katt med en bok. Se Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 155 f. Tio av Topelius sagor visades i barnprogrammet »Halv fem» i Sveriges Television 1983 i bearbetning av Allan Schulman och med illustrationer av Veronica Leo.194Svensson, »1800-talets ’farbror Sven’. Zacharias Topelius för Sveriges barn» 2011, s. 194 f. På 2000-talet har en serie ljudinspelningar omfattande ett tjugotal verk producerats på finska.195Musiikkikoulu Elivuo har 2000–2011 gett ut 25 cd-skivor med tolkningar av Topelius verk. Jfr även Lasten Keskus musiksagosatsning på »Fågel Blå» 2019; https://lastenkeskus.fi/lintu-sininen-on-sadun-ja-musiikkia-yhdistava-taide-elamys-lapsille/.
144 Topelius har en fortsatt betydelse som inspirationskälla för olika författare. Med sin subjektiva och barnorienterade framställning förebådade han den moderna svenskspråkiga barnlitteratur som etablerades strax efter andra världskriget, då barnlitteraturens andra guldålder inföll med Lennart Hellsing, Astrid Lindgren och Tove Jansson.196Lena Kåreland, »Barnlitteraturens utveckling i Sverige» 2008, s. 6. Topelius var även tidig med nonsenshumor och lättsamma rim i den svenska barnlitteraturen – en konst som Hellsing senare utvecklat. En bland många Hellsingsliknande vändningar hittar man i omkvädet »Och hej och hopp,/ Trafvalapp, i galopp! I kapp, i kapp, Trafvalapp!» i dikten »Huru Frithiof red på första Maj».197Topelius, Läsning för barn 3, s. 394. Se även »Hvar få vi en julgran?» och »Svarta hafvets matros», del 5, s. 747 ff., 695 f. Zetterholm har påpekat Topelius pionjärgärning som humorist, Barnvisan i Sverige 1969, s. 60, 63. Hellsing har uppgett att han började läsa under sitt första skolår och att Topelius var det första han läste, Gunnar Sörbring, »Lennart Hellsing fick trolldiplom i barnens bibliotek», DN 6/4 2009. Med sina livfullaste barnkaraktärer har Topelius inspirerat också Astrid Lindgren, som i sin tur skapat Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga.198Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 128. Tove Jansson antyder inflytandet från landsmannen när hon i Bildhuggarens dotter återger hur hon som flicka spelade upp Topelius sagospel »Fågel Blå» i en taklös bastubyggnad, som med lave och röd bordduk över dörrkarmen kunde förvandlas till en teater med åskådarplats, scen och ridå. Turvis spelade hon Florinna, Holofernes och den elaka drottningen.199Tove Jansson, Bildhuggarens dotter 1968, s. 86 ff. Topelius har utöver detta haft inflytande på ytterligare en rad namnkunniga författare och konstnärer, bland andra Anna Maria Roos, Selma Lagerlöf, Carl Larsson och Anni Swan.200Se t.ex. Paul Nyberg, »Selma Lagerlöf och Zachris Topelius» 1947, s. 402; Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 140; Janina Orlov, »’Var glad som sparven kvittrar’» 1999, s. 346 och »Tre gossar i snön och tiden» 2003, passim; Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 128. Carl Larsson står med akvarellen »Lisbeth spelar den stygga prinsessan i Fågel Blå» från 1906 för en berömd tolkning av samma lek. Eva von Zweigbergk menar i Barnboken i Sverige 1750–1950 (s. 129) att »[i]ngen har bättre illustrerat hur man ’leker’ Topelius sagospel i det fria än Carl Larsson».
|LXIX|146 Genom nya tolkningar har Topelius nått senare tiders barn. Illustrationerna är jämte andra tolkningar och bearbetningar ett slags »transmedieringar». Till exempel har »Sampo Lappelill» 2014 bearbetats och moderniserats för scenen.201Inom projektet Finska nu, som verkar för att öka intresset för det finska språket och finsk kultur i Sverige, har »Sampo Lappelill» år 2014 bearbetats till ett dramaäventyr, »Jakten på den försvunna solen». Se http://www.finskanu.se/. Se Kirsti Mäkinens bearbetningar illustrerade av Risto Suomi och Rudolf Koivu som exempel på moderna transmedieringar; Mäkinen, Topeliuksen lukemisia lapsille 2013 och Topeliuksen joulu. Satuja ja runoja 2015. Marita Rajalin har lyft fram »Hallonmasken» som en illustratörernas favorit.202Rajalin, »Det vida rummet» 2002, s. 20. Men redan i den tvådelade upplagan från 1901 och 1903 gav en rad av de främsta konstnärerna i Finland och Sverige sin bild av Topelius värld, bl.a. Albert Edelfelt, Venny Soldan-Brofeldt, Carl Larsson, Ottilia Adelborg, Albert Engström, Väinö Blomstedt, Eero Järnefelt, Tyra Kleen och Albert Gebhard. Senare har flera namnkunniga konstnärer tolkat Topelius verk i böcker och tidskrifter, som Elsa Beskow, Inga Borg, Helga Henschen, Kerstin Frykstrand, Maija Karma, Veronica Leo, Irmelin Sandman Lilius, Ilon Wikland och Lena Frölander-Ulf.
Översättningar
147 Det är tankeväckande att närma sig Topelius voluminösa författarskap genom de många översättningar som gjorts i olika tider. Här framträder relevansen av hans bidrag till barnlitteraturen ännu tydligare eftersom det i ett internationellt perspektiv står klart att Topelius inte i första hand har överlevt som författare för vuxna utan som författare för barn.203Yvonne Leffler, »Zacharias Topelius i världen – verken i översättning» 2019, s. 440 ff. Även om hans barnlitterära texter aldrig har haft samma inflytande utanför Nordens gränser som till exempel Andersens har de ändå utkommit på ett 20-tal språk runt om i världen.204Boel Westin, »The Nordic Countries» 2004, s. 1159. Mest betydelsefulla är antagligen de många översättningarna som presenterar urval ur Läsning för barn. Sådana urval har publicerats kontinuerligt på de nordiska språken finska, samiska, danska, norska, isländska och färöiska, men även på tyska, nederländska, engelska, franska, italienska, estniska, litauiska, polska, ungerska, ukrainska, ryska, katalanska, grekiska och kinesiska.205FILIS och SKS databas: Finlands litteratur i översättning; finlit.fi. »Sampo Lappelill», »Adalminas perla» och »Björken och Stjernan» är sannolikt de mest översatta och spridda.206Ben Hellman, Fairy Tales and True Stories. The History of Russian Literature for Children and Young People (1574–2010) 2013, s. 133; Leffler, »Zacharias Topelius i världen – verken i översättning» 2019, s. 442. Ett anmärkningsvärt exempel på det breda internationella genomslaget för »Sampo Lappelill» är Veronica Leos bildtolkning från 1984. I samband med att Leos bilderbok kom ut på svenska i språklig bearbetning av Lennart Frick översattes den till åtminstone tolv språk, däribland estniska, isländska, lulesamiska, nordsamiska, danska, norska, finska, lettiska, kurdiska, tyska, frisiska och engelska.207Receptionen av Topelius översättningar behandlas av Hellman, Fairy Tales and True Stories 2013; Leffler, »Zacharias Topelius i världen – verken i översättning» 2019, s. [425]–452; Erja Laurila-Hellman och Ben Hellman, »Receptionen av Zacharias Topelius verk i Ryssland före 1917» 2019, s. [395]–423.
148 Birgit Lunelund-Grönroos har förtecknat ett hundratal översättningar av enskilda sagor och sagourval en bit in på 1950-talet, de flesta till finska, engelska, estniska, franska och tyska.208Lunelund-Grönroos, Zachris Topelius’ tryckta skrifter 1854. De första översättningarna gjordes till finska 1848,209»Fattig-gubben» och »Sagan om Jättarne och Kung Autio», se kommentar s. 1322, samt ZTS X:2. och en tidig översättning till tyska utfördes 1861. Fram |LXX|till 1898 utgavs översättningar till danska, norska, engelska, tyska, franska, ryska, estniska och italienska. Peter Siegfrids studie om Topelius i engelsk bearbetning tyder på att Topelius utanför Skandinavien haft mest genomslagskraft i England och USA. Där publicerades sagorna i ett flertal tidningar och tidskrifter under andra hälften av 1800-talet, t.ex. i den erkända brittiska barntidningen Aunt Judy’s Magazine.210Siegfrids, »Zacharias Topelius in English Dress» 1988, s. 115, 117. Se även Peter Siegfrids, »H. C. Andersen, Topelius och Aunt Judy» 1998, s. 38–42.
149 Flera av Topelius texter ingick också i Andrew Langs tolv sagosamlingar som utkom 1889–1913. Böckerna var inflytelserika – en lång rad sagor från olika delar av världen fick här sin första introduktion på engelska och deras stora popularitet bidrog till det återuppväcka intresset för sagor i de engelskspråkiga länderna.211Jack Zipes, The Oxford Companion to Fairy Tales 2000, s. 288. I den lila boken från 1910 återfinns »How Brave Walter Hunted Wolves», »Little Lasse», »The Sea King’s Gift» och »The Raspberry Worm».212Andrew Lang, The Lilac Fairy Book 1910, s. 67, 132, 216, 229.
150 Översättningarna utfördes av både lekmän och professionella och trycktes i såväl urvalsvolymer, som antologier och barntidningar, men Topelius fick endast undantagsvis ekonomisk förtjänst av dem.213Birgit Lunelund-Grönroos, »Topelius sagor på utländska språk» 1956, s. 381 ff. Se även avsnitten »Topelius utgivning utomlands» och »Översättningarna» i Herberts, »Inledning», Brev, eZTS XX:1. Många översättare avpassade verken för de nya målgrupperna. Versifierade framställningar kunde omarbetas till berättelser på prosa, miljöer och företeelser bytas ut mot motsvarande i översättarens hemland, sagor förkortas och få nya titlar.214Lunelund-Grönroos, »Topelius sagor på utländska språk» 1956, s. 384. Siegfrids har undersökt hur engelska översättningar av Läsning för barn anpassats till den nya publiken, »Zacharias Topelius in English Dress» 1988, s. 115 f. Av Topelius brevväxling framgår att han ofta var positivt inställd till översättningarna också då de förhöll sig fritt till originalet och den nya publiken, förutsatt att andemeningen bevarades.215Se t.ex. Topelius brev till Johan Bäckwall som översatte Boken om Vårt Land (17/3 1856 och 8/2 1875) samt avsnittet »Översättningarna» i Herberts, »Inledning», Brev, eZTS XX:1. Nordahl Rolfsen gjorde på 1890-talet Pikku Matti till en norsk pojke, Knut Pladsen, och omarbetade grundligt »Axel och Stina» för norska barn vilket han fick kritik för, också av Topelius (Nordahl Rolfsen–Topelius 24/9 1892 och Topelius–Nordahl Rolfsen 10/11 1892; eZTS XX:1).
151 Den första finska översättningen av Läsning för barn, Lukemisia lapsille, utgavs i sex delar 1874–1883 av Finska Litteratursällskapet (Suomalaisen Kirjallisuuden Seura) i översättning av K. A. Hougberg. Här ingår 44 verk ur de fem första delarna av Läsning för barn.216Lunelund-Grönroos, Zachris Topelius’ tryckta skrifter 1954, s. 81 f., 85 ff. (posterna 456, 460, 471, 480, 484), se även bilagan »Översättningar till finska» i den digitala utgåvan. Men ännu 1884 ansåg förläggaren Werner Söderström i Borgå att Läsning för barn var en »förborgad skatt» för de finsktalande barnen och tog initiativ till en ny upplaga.217Werner Söderström–Topelius 29/12 1884, Brev, eZTS XX:1. För att få en så god översättning som möjligt anlitades flera personer: Aatto Suppanen översatte prosan, Eino Tamminen och Olof Berg verserna och Alli Nissinen den sjunde och den åttonde delen under medverkan av Kaarlo Forsman. Söderströms illustrerade upplaga Lukemisia lapsille utkom 1886–1897. Översättningen ligger nära originalet, men verken har fördelats annorlunda. För att sprida Topelius berättelser till en publik som annars inte skulle ha haft råd att köpa Läsning för barn utgav Söderström också ett urval 1888 som utkom både på svenska och på finska: Lilla sagoboken. Urval ur »Läsning för barn af Z. Topelius» respektive Pikku satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta.
Barnlitteraturforskningen
152 Topelius barnlitteratur har behandlats utförligt i såväl litteraturhistoriska översikter och biografier som mer probleminriktade litteraturstudier. I Finland tillskrivs hans insatser för ungdomens och folkets fostran i allmänhet stor betydelse, till exempel Maija Lehtonen konstaterar att hans barnböcker räknas till nationallitteraturen i Finland.218Lehtonen, »Barnlitteraturforskningen» 1984, s. 193. Också i Sverige har barnlitteraturforskarna bekräftat Topelius betydelse som författare av litterära program och barnlitteratur, men bedömningen i allmänna litteraturhistoriska översikter varierar. Från millennieskiftet tycks emellertid en internationell uppfattning ha etablerats som bekräftar Topelius grundläggande och tongivande betydelse för barnlitteraturens uppkomst och utveckling i Finland och Sverige.
153 I författarbiografier som behandlar Topelius liv och verk får hans roll som författare för barn ofta ett jämförelsevis begränsat utrymme. Eliel Vest kommenterar barnlitteraturen översiktligt i Zachris Topelius. En biografisk studie (1905). I den till omfånget mest imponerande kartläggningen av Topelius liv och diktning, Valfrid Vasenius sexbandsverk Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning (1912–1930), ägnas barnlitteraturen tre kapitel där både det barnlitterära programmet och Topelius olika roller på det barnlitterära fältet behandlas.219Vasenius, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning V 1927, s. 459–554. I Zacharias Topelius. Elämä ja toiminta (1917, Liv och verk) omnämner A. J. Sarlin Topelius insatser för barnlitteraturen och hans betydelse för barntidningarna. Selma Lagerlöf använder istället sagostoffet för att återskapa Topelius eget liv i sin personligt och populärt hållna biografi Zachris Topelius. Utveckling och mognad (1920). Hon konstaterar att Topelius under andra hälften av 1800-talet innehade en litterär stormaktsställning i Sverige och betonar hans insatser för barnkulturen.220Paul Nyberg menar att Lagerlöf väl inte »gjort honom till en sagofigur. Men hon har gjort honom till en drömmare, en diktare, en guldmakare i fantasiens världar.» Nyberg, »Selma Lagerlöf och Zachris Topelius» 1947, s. 425. I Paul Nybergs Zachris Topelius. En biografisk skildring (1949) ingår endast spridda kommentarer om barnlitteraturen. En annan tidig men avgränsad studie är Ernst Lagus litteraturhistoriska uppsats »Sagan om björken och stjärnan» (1918), som publicerades i festskriften till Topelius hundraårsjubileum.221Se kommentar till »Björken och Stjernan», s. 1285 f. Gemensamt för nämnda arbeten är ett intresse för förhållandet mellan liv och verk – Topelius berättelser för barn härleds ofta till episoder i hans egen barndom.222Se också Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 261 f.
154 På finskt håll har Topeliusforskningen behandlat verken för barn sparsamt och sporadiskt under början av 1900-talet, och i successivt ökande takt mot slutet av århundradet och in på 2000-talet. Topelius presenteras unisont som en vägröjare i barnlitteraturens historia och ämnen som fått särskild uppmärksamhet är Topelius natursyn, hans samhällssyn och sociala program och flickornas roll. Bland tidiga artiklar som berör Topelius barnlitteratur återfinns |LXXII|Yrjö Wichmanns (1898) jämförande studie av olika översättningar till finska och Paavo Snellmans föredrag Zacharias Topelius kasvatustieteilijänä 1905, där Topelius presenteras som pedagog.223Wichmann, »Z. Topelius suomeksi», Valvoja 1 och 2/1898, s. 24–28, 119–132; Snellman, Zacharias Topelius kasvatustieteilijänä 1905. Viljo Tarkiainen behandlar i Suomalainen Suomi 1918 den finska folkdiktningens inflytande på Topelius sagor.224Tarkiainen, »Topeliuksen suhde suomalaiseen kansanrunouteen», Suomalainen Suomi 3 1918, s. 14. Som exempel på sagor som bygger på folkdiktning anges t.ex. »Björken och Stjernan», »Hafskonungens gåfva» och »Sampo Lappelill», s. 27 f. Även Kersti Bergroth prisar i två essäer 1950 Topelius, varav den ena, »Lukekaa Topeliusta!» (s. 70–75), använder ett par barnlitterära exempel – Bergroth menar att Topelius ska läsas som »medicin» för den vuxna själen (s. 74).
155 Med sin avhandling Topelius saturunoilijana (1947) var Kaarina Laurent den första som kartlade Topelius verk för barn på finska. Hon ringar in hans barnlitterära författarskap med tonvikt på tematik, stilistik och litterära förebilder. Verken placeras i en sagotradition där H. C. Andersen intar en central plats och även inflytandet från romantiken och folkdiktningen samt den kristna värdegrunden noteras.225Dessutom diskuterar hon Topelius fostringsideal. Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 328. Översikten stöder sig i mycket på Vasenius författarbiografi och liksom levnadstecknarna utpekar Laurent barndomsmiljön på Kuddnäs som en konkret inspiration till Topelius sagovärld.226Elina Halttunen-Salosaari presenterar Laurent som Topeliusforskare och den första i Finland som disputerade i ämnet barnlitteratur inom litteraturvetenskap (se »Kaarina Laurent Topelius-tutkijana», Onnimanni 1991:1, s. 40–43).
156 Ett tidigt försök att koppla ett helhetsgrepp på författarskapet återfinns i Eva von Zweigbergks pionjärverk Barnboken i Sverige 1750–1950 (1965). Här ges en nyanserad översikt som behandlar Topelius barndom på Kuddnäs i Nykarleby, debuten i Andersens fotspår, utgivningen av barntidningarna, Läsning för barn och Fältskärns berättelser och inte minst de många illustratörerna som ackompanjerat författarskapet sedan debuten. Zweigbergk har särskilt framhållit att flickorna i Topelius sagor och sagospel strövar omkring i skog och mark, lika käcka och vakna som pojkarna.227Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 132; se även Orlov, »’Var glad som sparven kvittrar’» 1999, s. 346. Även i Finn Zetterholms Barnvisan i Sverige (1969) innehar Topelius en särställning trots att bokens bestämda fokus är genrer och motiv från sekelskiftet till 1910. Zetterholm förklarar detta med att Topelius var långt före sin tid och att hans inflytande på barnvisan kring sekelskiftet 1800–1900 var oerhört stort.228Zetterholm, Barnvisan i Sverige 1969, s. 9 f.
157 Zweigbergk och Zetterholm behandlar många sidor i Topelius barnlitterära verksamhet och lägger grunden till den forskning som kom att bedrivas under 1970- och 1980-talet, då intresset för barnlitteraturen som forskningsområde blev mer accepterat och fick djupare fäste inom akademin. Lena Kårelands avhandling om Gurli Linder från 1977, som är den första systematiska ansatsen att granska svensk barnbokskritik, tecknar Topelius roll för framväxten av den tidiga barnbokskritiken i Sverige.229Kåreland, Gurli Linders barnbokskritik 1977, s. 17 ff. Kåreland etablerar bilden av Topelius som en föregångare till 1900-talets diskussioner om barnboken och ringar in viktiga aspekter i hans syn på hur litteratur för barn bör skrivas. I Författarnas litteraturhistoria från året därpå poängterar Lennart Hellsing Topelius enastående betydelse för den svenska barnlitteraturen, både kvantitativt och kvalitativt. Han anser också att biograferna, främst Vasenius och Nyberg, behandlat Topelius verk för barn på ett uppseendeväckande torftigt sätt – »detta i full överensstämmelse med den litteraturhistoriska traditionen».230Lennart Hellsing, »När den svenska barnboken trampade ur barnskorna» 1978, s. 325 f.
|LXXIII|158 En forskare som haft stor betydelse för förståelsen av Topelius centrala plats på det barnlitterära fältet är Sonja Svensson. Redan i den litteratursociologiskt orienterade avhandlingen Läsning för folkets barn (1983) betonar hon Topelius vidsträckta inflytande på barns läsning. I sin omfattande forskning om barntidningar och svensk barnpress har hon speciellt uppmärksammat Topelius betydelse som introduktör och föregångsman och på så sätt ökat den samlade förståelsen av den barnlitteraturhistoriska kontext där Topelius var verksam (2008; 2017). I den omfattande studien Barnavänner och skolkamrater (2018) tecknas Topelius »enorma betydelse för barntidningar i hela Norden».231Svensson, Barnavänner och skolkamrater 2018, s. 71. Jfr Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 126–165. I artikeln »Zacharias Topelius för Sveriges barn» (2019) nyanserar hon sedan de vägröjande aspekterna i Topelius mångsidiga författarskap för barn.232Svensson, »Zacharias Topelius för Sveriges barn» 2019, s. [373]–393.
159 Ännu en ledande Topeliusforskare är Maija Lehtonen som i monografin Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002 har samlat några av sina mer betydelsefulla artiklar om författarskapet.233Lehtonen har behandlat Topelius skönlitterära prosa sedan 1984 (se Köhler 2018, ZTS VII, s. LXXVIII) och publicerat artiklar bl.a. på finska, svenska, franska och tyska. »Satu sadussa» publicerades t.ex. ett år tidigare (2001) på tyska som »Das Märchen im Märchen», s. 153–161. I kapitlet »Satu sadussa» anlägger Lehtonen ett metaperspektiv på sagoberättaren och sagan. Särskilt uppmärksammar hon sagornas ursprung och poängterar att motiven tas ur naturen och drömmen, något som ligger i linje med Topelius romantiskt-idealistiska världsåskådning. Utmärkande för Lehtonens forskning om Topelius verk för barn är att hon inte ser dem som väsensskilda från Topelius övriga verk utan ofta undersöker dem jämsides. Därmed markerar hennes forskning, tillika med studier av bland andra Marita Rajalin, Nils Erik Forsgård och Matti Klinge, enhetligheten i Topelius författarskap.234Rajalin, »Finlandssvensk barnlitteratur före 1945» 1984, s. 40; Forsgård, »Utopisten Topelius» 1999, s. 331; se även Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, t.ex. s. 17; Klinge, »Varför skrev Universitets rektor sagor?» 1991, s. 12.
160 I Barnboken i Finland förr och nu (1984), redigerad av Lehtonen och Rajalin, presenteras Topelius som en mångsidig och central person i det finländska kulturlivet under den andra hälften av 1800-talet. Topelius identifieras även som landets första betydande barnboksförfattare med ett eget litterärt program som kunde läsas både på svenska och i finsk översättning. Rajalin noterar ett förnyat intresse för Topelius ekologiska ideal på 1980-talet. En liknande iakttagelse gör Mary Ørvig i epilogen till förlaget Gidlunds urval av Läsning för barn från 1980 där hon uppmärksammar temat hållbarhet.235Ørvig, »Om Zachris Topelius» 1980, s. 60.
161 I sin avhandling Topeliaaninen usko – Kirjailija Sakari Topelius uskontokasvattajana (2011) undersöker Pasi Jaakkola Topelius tros- och religionsfostran ur ett tvärvetenskapligt perspektiv som förenar teologi, pedagogik och idéhistoria. Analysen utgår från Topelius läse- och sagoböcker och liksom andra forskare konstaterar Jaakkola att Gud, fosterland och natur hos Topelius bildar en syntes som ska väcka barnets känsla för de heliga värdena.236Som källor använder Jaakkola primärt Naturens Bok och Boken om Vårt Land, Evangelium för barnen och Läsning för barn men också finska, senare tryck av Lukemisia lapsille som spreds till större kretsar. Pasi Jaakkola, Topeliaaninen usko – Kirjailija Sakari Topelius uskontokasvattajana 2011, s. 17, 53. Jaakkola noterar vidare att Topelius bildningssyn sammanfaller med |LXXIV|1800-talets bildningsprojekt och att Topelius framstår som en tolerant konservativ, vars målsättning var att reformera genom sitt kristet sociala program. Han menar också att Topelius normativa pedagogiska filosofi resulterar i att barnet framstår som ett idealbarn som enbart finns på boksidorna, och som på ett förenklande sätt förkroppsligar tidens uppfostringsideal.237Jaakkola 2011, passim. De traditionella könsrollerna som förmedlas är t.ex. inte nödvändigtvis identiska med Topelius fullständiga åsikt i frågan men passar den litterära formen väl och följer på ett förenklande sätt den allmänna emancipatoriska linjen under 1800-talet, se s. 139.
162 Från 1980-talet framåt behandlar flera forskare enskilda sagor eller specifika infallsvinklar på Topelius barnlitteratur: Pekka Suhonen lyfter i Parnasso 1983 fram källarens symboliska betydelse i sagan »Stjernöga»,238Suhonen, »Tähtisilmän kuoppa», Parnasso 1983, s. 149–152. och i sin litteraturvetenskapliga studie Halkeamia (1988) analyserar Leena Kirstinä Topelius berättelse »Den fallna julgranen» i Viljo Tarkiainens översättning från 1901. Tarkiainens översättning möjliggör en feministisk tolkning, som dock saknar stöd i det svenska originalet.239Leena Kirstinä, »Kertojan ja suomentajan vallassa. Sakari Topeliuksen Kaatunut joulukuusi» 1988, s. 11–20. Kerttu Manninen riktar tio år senare kritik mot nämnda översättning från 1901–1902. Se Manninen, »Valtterin vauhdissa» 1998, s. 19–24.
163 Allan Tiitta kartlägger Topelius som geograf i avhandlingen Harmaakiven maa (1994) och nämner sporadiskt barnlitterära verk.240Till exempel framkommer den pedagogiskt förnyande geografen Topelius i »Skolgossens Sommarvisa» och i samtalen mellan Axel och Stina; Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 105 f., 200 f., 234 f. Jyrki Nummi analyserar sagan »Björken och Stjernan» i sin avhandling Jalon kansan parhaat voimat (1993) utifrån versionen i Maamme kirja (1944, Boken om Vårt Land).241Se kommentar till sagan, s. 1285 f. Nummi, Jalon kansan parhaat voimat 1993, s. 173 f., 296. Även Matti Klinge kommenterar några av Topelius verk för barn i Finlands blåvita färger (1988, fi. orig. 1982) och i Idyll och hot (2000, fi. orig. 1998).242Klinge nämner sällan barnlitteraturen, men när han gör det framställs sagorna och sagospelen som grundbultar i Topelius pedagogiska och moraliska eftermäle. Klinge placerar Topelius i ett brett kulturellt sammanhang och visar därmed på influenser som lämnat spår också i barnlitteraturen.
164 Antologin Päivän Topelius (1998) samlar kortare, personliga texter om Topelius barnlitteratur. Här presenteras bland annat arbetet med nyöversättningar, moderniseringar och bearbetningar, sagornas bildsättning och förebilden H. C. Andersen samt några barnpjäser. Topelius pedagogik diskuteras av Timo Jantunen i Satu kasvattaa (2000), ett verk som jämför Topelius sagor i förhållande till dagens etiska fostran.243Jantunen konstaterar att Topelius tänkande representerar begrepp som empati (»Moppe»), den moderna människans utmaningar (»Nora, som ej ville vara barn») och förlåtelse (»Rinaldo Rinaldini»), Satu kasvattaa. Topeliuksen sadut ja kasvatusajattelu 2000. Topelius pedagogiska tankar utvecklar Jantunen i »Topeliuksen kasvatusajattelu ja sen soveltaminen tänään», Taru ja totuus – Saga och sanning 2008, s. 51–78, samt i Myötätunto ja viisaus Topeliuksen ajattelussa 2019. Hannu Syväoja jämför i sin tur Topelius pedagogiska ideal med dagens i Pieni kirja Topeliuksesta (2017).244Syväoja, Pieni kirja Topeliuksesta 2017, s. 179–231.
165 Topeliussällskapet har initierat två tvåspråkiga antologier där också artiklar som diskuterar verken för barn ingår. I Topelius elää – Topelius lever (2005) behandlar Satu Apo Topelius roll som europeisk »sagofarbror» med utgångspunkt i pjäsen om Törnrosa.245Apo, »Topeliuksen Ruususen eurooppalaiset juuret» 2005, s. 139–184. Apo visar hur det medeltida motivet förändrats över tid och hur Topelius version speglar samtiden med referenser till missväxtåren och i den med dagens mått mätt föråldrade kvinnosynen.246Se kommentar till »Prinsessan Törnrosa», s. 1289 f. Också Hanna Samola noterar att Topelius i sagorna beskriver växternas roller som traditionellt könade och tydligt åtskilda: blommor symboliserar i allmänhet femininitet medan träden representerar det maskulina.247Samola, »Kasvikuvausten etiikka ja sukupuolittuneet kasvit Zacharias Topeliuksen saduissa» 2019, s. 83–94. Paula Rossi jämför två översättningar av sagan »Pikku Matti», från 1906–1907 och 1990.248Rossi, »Miten Pikku Matin kävikään?» 2005, s. 127–138. Versionerna visar dels på olika översättningsmetoder och dels på samhällspåverkan: i den senare har religiösa element i hög grad plockats bort och formuleringar som berör fosterländskhet och krig omarbetats.249Artikeln bygger på två tidigare artiklar: Paula Huhtala, »Topeliuksen ’Pikku Matin’ eri versiosta», Matkalla kielestä kieleen. Juhlakirja Rune Ingon 60-vuotispäiväksi 1998 och »Jämförelser mellan olika översättningar av Topelius saga ’Pikku Matti’», Översättning och tolkning. Rapport från ASLA:s höstsymposium Stockholm 5–6 november 1998 2000.
|LXXV|166 I antologin Taru ja totuus – Saga och sanning (2008) analyserar Eeva Mustonen Topelius barnteaterbegrepp ur en pedagogisk vinkel, som en tanke om »sedlig frihet», ett reglerat sätt att leda barnen mot det gemensamma goda samhällets och andlighetens mål. I sitt skrivande står Topelius dels i samklang med 1800-talets pedagogik, dels sällar han sig till den nya pedagogik som fokuserade barnets perspektiv.250Mustonen, »Topeliuksen lastenteatterikäsityksen kasvatukselliset vapauspyrkimykset» 2008, s. 79–115. Irja Bergman identifierar tre nivåer i sagan »Björken och Stjernan»: en historisk, en romantisk och en mytisk.251Se kommentar till sagan, s. 1285 f.; Bergman, »Koivu ja tähti – monikerroksinen satu» 2008, s. 166–171. En annan antologi som presenterar ett brett och litteraturhistoriskt perspektiv på naturen i finländsk barn- och ungdomslitteratur är Tapion tarhoista turkistarhoille (2011). Topelius givna plats som vägröjare framgår av Leena Kirstinäs, Toni Lahtinens och Vesa Haapalas artiklar i ämnet.252Kirstinä, »Zacharias Topeliuksen Luonnonkirja» 2011, s. 42–54; Kirstinä, »Vattumato olemisen suuressa ketjussa. Zacharias Topelius eläinten suojelijana» 2011, s. 55–62; Lahtinen, »Sampon matka koukojen kotoon. Erämaan merkityksistä Zacharias Topeliuksen sadussa ’Sampo Lappalainen’» 2011, s. 63–75; Haapala, »Metsän turvaajat. Luonto ja sen suojelu Zacharias Topeliuksen satudraamassa ’Tapion ukko’» 2011, s. 76–89. Haapala gör en djupdykning i Topelius barnpjäs »Skogskonungen» och lyfter fram de pedagogiskt-filosofiska dragen som en gren av europeisk humanism och hegeliansk naturfilosofi. Det ekokritiska perspektivet syns i synnerhet i scenen där naturen återgår till sitt ursprungliga tillstånd.253Motivet är bekant i sagor, myter och apokalyptisk litteratur, och tydliggör gränsdragningen mellan människa och natur, gammal och ny tid; Haapala, »Metsän turvaajat» 2011, s. 81. Haapala betonar att Topelius politiserar naturen när han beskriver villkoren för skogen, finländarnas livsmiljö och nationens framtid. Kirstinä framhåller att Topelius som utgångspunkt för djurskyddet försvarade tanken om rättvisa för alla arter och att han med utgångspunkt i kristen naturfilosofi framställer existensen som länkar i en kedja, där varje varelse är en del av helheten. Toni Lahtinen visar hur den finska naturen manifesterar den finska nationalidentiteten i »Sampo Lappelill» – en berättelse som betecknas som en nationell utvecklingsberättelse. Lapplands vildmark representerar den kristna världens gränser och genom pojkens resa får det hedniska Lappland en plats i det av Gud välsignade fosterlandet. I antologin The Arctic in Literature for Children and Young Adults (2020) återkommer Lahtinen till betydelsen av det arktiska i »Sampo Lappelill».254Toni Lahtinen, »Arctic Wilderness in Zachris Topelius’s Fairy Tale ‘Sampo Lappelil’» 2020, s. 178–188. Se även JoAnn Conrad, »Encountering Otherness in the Geographical Imaginary Lapland Journeys in Early Swedish Children’s Books», s. 107–121 i samma volym.
167 I översiktsverket Lastenkirjallisuus Suomessa 1543–1850 (1981) behandlar Ulla Lehtonen Topelius debutsamlingar Sagor I–IV.255Volymen baserar sig på Lehtonens licentiatavhandling 1972. Topelius betecknas som en vattendelare eftersom den religiöst-sedelärande barnlitteraturen ungefär vid den här tiden fick ge rum för folksagan och konstsagan i Finland. Riitta Kuivasmäki betecknar i sin litteraturhistoriska och sociologiskt inspirerade avhandling Siiwollisuuden tuntoa ja ylewältä kauneuden mieltä. Suomenkielinen nuorisokirjallisuus 1851–1899 (1990) Topelius som en given auktoritet inom barnkulturen, vars betydelse är svår att överskatta. Hans akademiska ställning gav honom hög status och hans program om god läsning för barn påverkade förläggare, lärare och aspirerande författare.256Kuivasmäki, Siiwollisuuden tuntoa ja ylewältä kauneuden mieltä 1981, passim.
168 De översiktsverk som på finska presenterar Topelius barnlitterära författarskap är Sata vuotta sadun ja seikkailun mailla. Suomalaisen lasten- ja nuorison|LXXVI|kirjallisuuden vaiheita (1958), Robinsonista Muumipeikkoon. Viisikymmentä nuortenkertojaa (1962), Suomen kirjallisuus VIII. Kirjallisuuden lajeja (1970), Moraalin kukkia ja pörröisiä veitikoita. Suomenruotsalaisia satukirjailijoita 1847–1939 (1996) och Pieni suuri maailma. Suomalaisen lasten- ja nuortenkirjallisuuden historia (2003).257Allmänna litteraturhistoriska översiktsverk utan specifikt Topelius- eller barnlitterärt fokus utelämnas.
169 I översiktsverket Pieni suuri maailma (2003) är Topelius den enda författare som presenteras i ett eget kapitel. Här introducerar Maija Lehtonen hans halvsekellånga författarskap för barn – såväl hans syn på barnlitteraturens romantiskt-pedagogiska uppgift, som sagovärlden i »Björken och Stjernan» och »Fågel Blå».258Lehtonen, »Puoli vuosisataa lasten kirjailijana – Zacharias Topelius» 2003, s. 20–31. Dessutom behandlas Topelius författarskap i några andra artiklar, bl.a. i Maria Laukka, »Suomalaisen lastenkirjankuvituksen kehitys» 2003, s. 89–136. Topelius förhållande till den romantiska traditionen klargörs även i Bettina Kümmerling-Meibauers »Images of childhood in Romantic children’s literature» (2008) och Päivi Lappalainens »Child figures in Läsning för barn by Zacharias Topelius» (2017). Kümmerling-Meibauer berör visserligen bara Topelius i förbigående men hon placerar honom i en utförligt tecknad romantisk tradition som ger en viktig idé- och litteraturhistorisk bakgrund till den »fantasins pedagogik» och de nya barnkaraktärer som återfinns i barnlitteraturen vid denna tid. Lappalainen ger en mer specifik beskrivning av Topelius förhållande till den romantiska traditionen och koncentrerar sig på hans framställning av barnet i Läsning för barn. Lappalainen pekar också på kopplingen mellan Topelius barnsyn och naturen och diskuterar den i relation till Fröbels pedagogik.259Päivi Lappalainen, »Child Figures in Läsning för barn by Zacharias Topelius» 2018, s. 23–34.
170 Också i Göte Klingbergs Den tidiga barnboken i Sverige (1998) framställs Topelius som en barnboksförfattare tydligt förankrad i den romantiska traditionen. Särskilt uppmärksammas »Walters första äfventyr», som betecknas som ett illustrativt svenskt originalexempel på en för tiden ny genre, den idyllrealistiska barnskildringen med få eller inga moraliska pekpinnar.260Klingberg, Den tidiga barnboken i Sverige 1998, s. 91 ff. Också Eva von Zweigbergk (Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 120), Finn Zetterholm (Barnvisan i Sverige 1969, s. 63) och Olle Widhe (»Lekens alternativa geografi» 2014, passim.) har uppmärksammat att Topelius var tidig med att framställa ostyriga barn upptagna med lekar som följer en annan ordning än vuxenvärldens. Klingberg påpekar också att Walter är en »odygdspåse» men att han i romantisk anda är »moralisk» då han inte gör sitt ofog av illvilja utan på grund av att han ständigt glömmer bort sina föräldrars förmaningar.261Klingberg, Den tidiga barnboken i Sverige 1998, s. 93. Klingbergs perspektiv lyfter fram Walters karaktärsdrag och ringar in den nya skildring av det fantasifulla barnet som letade sig in i barnlitteraturen vid 1800-talets mitt.
171 Liknande synsätt ligger till grund för den pojkboksforskning som efter Klingberg i olika omfattning behandlat Topelius författarskap. Magnus Öhrn lyfter fram »Walters Äfventyr» som en gestaltning av pojkens längtan bort från hemmet till det äventyrliga pojklandet i artikelsamlingen Pojklandet (2017).262Öhrn, Pojklandet. Pojken i svensk barn- och ungdomslitteratur 2017, s. 12. På motsvarande vis behandlas den lekande pojken och barnets perspektiv av Olle Widhe i monografin Dö din hund! (2015) och i en rad andra artiklar.263Widhe, »Inventing Subjectivity and the Rights of the Child» 2018, s. [265]–282; »Trollkarlar och små barn i Lappland» 2018, s. [21]–36. Maija Lehtonen begrundar istället begreppet flicka som det |LXXVII|presenteras i Topelius barnlitteratur och noterar att av de många historiska förebilder som presenteras i Läsning för barn är två kvinnor.264Fredrika Bremer och Jeanne d’Arc, se kommentar, s. 1342. Lehtonen, »Tyttö kuin sokerikakku?» 2008, s. 172–186. Den bild av flickan som framträder värderar hushållssysslor, omhändertagande, empati och äktenskapet högt, samtidigt som fysisk aktivitet förordas även för flickor.
172 Topelius grundläggande betydelse för barnteatern i Sverige har framhållits av teaterforskare såsom Anita Lindvåg i Möte med barnteatern (1995) och Karin Helander i Från sagospel till barntragedi (1998). Helander konstaterar att Topelius hade stor betydelse för den svenska barnteatern och att hans barndramatik blev oerhört populär. Hon uppmärksammar även Topelius kritik mot professionella barnskådespelare i samtida barnteater och att han balanserade den sedelärande tonen med en fantasivärld och sagokraft. Helander pekar också på att Topelius flickroller visar prov på många olika sidor, såsom nyfikenhet, tapperhet och mod.265Helander, Från sagospel till barntragedi 1998, s. 24. Även Pentti Paavolainens »Genre, samhälle, metateater – reflektioner över Topelius dramatik» (2019) behandlar Topelius skådespel för barn, som var betydligt fler än de han skrev för vuxna. Paavolainen diskuterar olika sätt att dela in barndramatiken och redogör för hur de kan placeras i förhållande till olika faser i författarskapet. Han påpekar också att det till stor del var tack vare barnpjäserna som Topelius idealistiska syn på barnens fostran kunde sträcka sig ända fram till 1960-talet.266Pentti Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater – reflektioner över Topelius dramatik» 2019, s. 217 f.
173 Översättningar av Topelius barnlitteratur till andra språk har på senare tid kartlagts av Ben Hellman, Erja Laurila-Hellman och Yvonne Leffler. I Fairy Tales and True Stories. The History of Russian Literature for Children (2013) konstaterar Hellman att Topelius sagor var mer långlivade i Ryssland och Sovjet än i det egna hemlandet.267Hellman, Fairy Tales and True Stories. The History of Russian Literature for Children and Young People (1574–2010) 2013, s. 133. I antologin Författaren Topelius – med historien mot strömmen (2019) vidareutvecklar Hellman dessa iakttagelser tillsammans med Erja Laurila-Hellman. De menar att Topelius är den finländska författare som mest frekvent översatts till ryska, men också den som bäst kunnat bibehålla sin popularitet. Anmärkningsvärt är att landets första barnteater, Moskvas barnteater, valde en dramatisering av »Adalminas perla» som öppningspjäs 1921. Sagan anpassades till sovjetiska förhållanden i och med att Adalmina istället för att behålla sin rikedom, i ett utbrott av altruism ger alla sina tillgångar till de fattiga och avstår från makten.268Laurila-Hellman och Hellman, »Receptionen av Zacharias Topelius verk i Ryssland före 1917» 2019, s. 414. I samma antologi kartlägger Yvonne Leffler Topelius transkulturella spridning från 1800-talet och framåt. Leffler konstaterar att de första översättningarna var sagor, först till finska, därefter till tyska. Liksom Hellman och Laurila-Hellman upptar Lefflers undersökning översättningar från hela författarskapet även om ett betydande utrymme ägnas åt barnlitteraturen. Det är också barnsagorna som tillsammans med folklivsberättelserna verkar ha stått sig bäst över tid, |LXXVIII|och Leffler noterar att det är sagorna »Sampo Lappelill» och »Adalminas perla» som åtnjutit störst internationell spridning.269Leffler, »Zacharias Topelius i världen» 2019, s. 442.
174 De många översättningarna av Läsning för barn bildar, tillsammans med det stora antalet svenska utgåvor som sett dagens ljus under de senaste 150 åren, ett unikt och rikt material för den som vill förstå barnbokens historiska utveckling. Till detta kommer författarskapets långa receptionshistoria, breven till och från författaren, samt de otaliga illustratörer och konstskapare som tolkat texterna i skilda tider och sammanhang. Topelius arbetade systematiskt med Läsning för barn i över 30 år och gav viktiga bidrag till närapå alla barnlitterära genrer. Han utmärkte sig även genom att ta barnen och deras fantasi på verkligt allvar – som kanske ingen annan barnboksförfattare skapade han en sammanhängande och trygg barndomsvärld som envisas med att referera till sig själv som om den faktiskt existerar på riktigt. Plötsligt får läsaren möta en rad gamla bekanta som leker lyckliga lekar på en sommaräng och det är inte utan att man ser författaren glädjas framför sin egen skapelse: »På ängen voro många gossar och flickor redan förut. Der var den öfverdådige Walter, som råkade illa ut för sin trissa, och Axel som lärde Stina Europas karta, och Mathias som försvarade Hjelteborg, och Emma som hörde blåklockorna ringa, och Aina och Therese, som träffade tomtegubben i skogen. De slogo boll och kastade ringar och lånade eld och sprungo enklek och lekte hök och dufva. Det var mycket nöjsamt.»270Topelius, Läsning för barn 2, s. 230.
- 1Eva von Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965; Sonja Svensson, »Zacharias Topelius för Sveriges barn» 2019, s. 373–393.
- 2Zacharias Topelius, Sagor. Första samlingen 1847, s. 69.
- 3För Gurli Linder och Topelius, se Lena Kåreland, Gurli Linders barnbokskritik 1977. Se även Sonja Svensson, Barnavänner och skolkamrater. Svenska barn- och ungdomstidningar 1766–1900 sedda mot en internationell bakgrund 2018, s. 74.
- 4Topelius, »Om läsning för barn I.», Helsingfors Tidningar 7/11 1855. För synpunkter på Topelius texter om läsning i Helsingfors Tidningar, se Kåreland, Gurli Linders barnbokskritik 1977, s. 18 ff.
- 5Topelius, Läsning för barn 2, s. 184 och 206.
- 6Göte Klingberg, Svensk barn- och ungdomslitteratur 1964, s. 318.
- 7Kümmerling-Meibauer, »Images of childhood in Romantic children’s literature» 2008, s. 189.
- 8Ibid.
- 9Ibid., s. 183.
- 10Topelius, Läsning för barn 4, s. 542.
- 11Det finns mycket skrivet om den romantiska rörelsens syn på barn och barndom. Här följer jag Karen M. Smith, The Government of Childhood. Discourse, Power and Subjectivity 2014, s. 135.
- 12Topelius, Läsning för barn 6, s. 841, kursiv i original.
- 13Ibid., s. 855.
- 14Topelius, Blad ur min tänkebok 1898, s. 109.
- 15Jean-Jacques Rousseau, Émile eller Om uppfostran I 1977–1978, s. 180 och 216.
- 16Topelius, »Om läsning för barn. I.», Helsingfors Tidningar 7/11 1855.
- 17Suzanne Kirschner, The Religious and Romantic Origins of Psychoanalysis. Individuation and Integration in Post-Freudian Theory 1996, s. 136.
- 18Lappalainen, »Child Figures in Läsning för barn by Zacharias Topelius» 2018, s. 25.
- 19Topelius, »Huru doktor Frobel uppfostrade små barn», Helsingfors Tidningar 5/3 1856. Se även Håkan Anderssons »Inledning» till Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. XIX, samt kommentar av Pia Forssell i Noveller, ZTS IV, s. 357. För Topelius positiva syn på barnträdgårdar, se Blad ur min tänkebok 1898, s. 109 f.
- 20Topelius, Barnträdgården. Små berättelser och dikter för den första ungdomsåldern 1853, se Övrig barnlitteratur, ZTS X:2.
- 21Smith, The Government of Childhood. Discourse, Power and Subjectivity 2014, s. 135.
- 22Kümmerling-Meibauer, »Images of childhood in Romantic children’s literature» 2008, s. 183 ff.
- 23Topelius, »Huru doktor Frobel uppfostrade små barn», Helsingfors Tidningar 5/3 1856.
- 24Topelius, Läsning för barn 2, s. 280.
- 25Ibid.
- 26Håkan Andersson, »Aliquid in omnibus, nihil in toto – Z. Topelius på barrikaderna i 1860-talets skoldiskussion» 2008, passim.
- 27Topelius, »Om läsning för barn», Helsingfors Tidningar 7/11, 28/11, 8/12, 19/12 1855 och »Barnböcker till julen», Helsingfors Tidningar 20/12 1860. Håkan Andersson utgår i »Aliquid in omnibus, nihil in toto» (2008) i huvudsak från Topelius artiklar i Tidskrift utgifven af Pedagogiska föreningen i Finland 1866 och 1867. Se även t.ex. förorden till första och andra delen av Läsning för barn samt »Behåll din krona» i åttonde delen. Uno Stadius har sammanställt Topelius pedagogiska idéer i Barnens skyddslingar. Ett pedagogiskt testamente av Z. Topelius 1925.
- 28Topelius–C. A. Wetterbergh 10/11 1871: »Hvad Sverige, såväl som Finland, skulle nådigt behöfva, det vore ett slags literär jury, som kort före hvarje jul borde sitta till doms öfver ny och gammal ungdomsläsning, – en jury, som utan konsiderationer uttalade skyldig eller oskyldig; – så mycken vigt ligger derpå, att vi icke ’förarga en af dessa små’.», Wetterberghska brevsamlingen, Kungliga biblioteket.
- 29Topelius, Läsning för barn 3, s. 326.
- 30Clas Zilliacus, »Inledning», Ljungblommor, ZTS I, s. XXII.
- 31Topelius, »Eos, Tidskrift för Barn», Helsingfors Tidningar 10/12 1853.
- 32Topelius, »Om läsning för barn. I», Helsingfors Tidningar 7/11 1855.
- 33Topelius, Blad ur min tänkebok 1898, s. 110. Se även Håkan Anderssons »Inledning» till Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. XIX.
- 34Topelius, Helsingfors Tidningar 7/11 1855.
- 35För Julius Humble och sekelskiftets barnbokssyn, se Klingberg, Sekelskiftets barnbokssyn och Barnbiblioteket Saga 1966, s. 12–15.
- 36Julius Humble, Vår tids ungdomsläsning, hennes inflytande och riktiga ledning 1871. Brev från Julius Humble till Topelius 30/10 1871 och 14/6 1872.
- 37Humble, Vår tids ungdomsläsning 1871, s. 84.
- 38Ibid., s. 47.
- 39Topelius–Albert Bonnier 24/3 1872, Brev, eZTS XX:1. »Vår tids ungdomsläsning. Hennes inflytande och riktiga ledning af Julius Humble», Tidskrift utgifven af Pedagogiska föreningen i Finland 1872:1, s. 36–44.
- 40Ibid., s. 36.
- 41Ibid., s. 37.
- 42Olle Widhe, Dö din hund! 2015, s. 119.
- 43Topelius, Läsning för barn 3, s. 332.
- 44Widhe, Dö din hund! 2015, s. 119.
- 45Topelius, »Om läsning för barn. I», Helsingfors Tidningar 7/11 1855.
- 46Topelius, Läsning för barn 1, s. 5.
- 47Topelius, Läsning för barn 3, s. 391. Se även Widhe, Dö din hund! 2015, s. 115 f.
- 48Rousseau, Émile I 1977–1978, s. 71.
- 49Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 36 f.
- 50Topelius, Läsning för barn 2, s. 194.
- 51Ibid.
- 52Göte Klingberg, Den tidiga barnboken i Sverige 1998, s. 125.
- 53Carola Herberts inledning till Topelius korrespondens med Albert Bonnier, Brev, eZTS XX:1, samt Pia Forssells inledning till Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. LVIII.
- 54Kümmerling-Meibauer, »Images of childhood in Romantic children’s literature» 2008, s. 184.
- 55Topelius, Sagor. Första samlingen 1847, opag.
- 56Ramfiktionen i Runebergs Fänrik Ståls sägner har jämförts med Esaias Tegnérs Axel, som båda återger vad diktaren säger sig ha hört en gammal krigsman berätta för länge sedan under sena nätter. Jfr kommentar till Fänrik Ståls sägner i Johan Ludvig Runeberg, Samlade skrifter 14 1987, s. 72 f. Topelius läste och uppskattade Tegnérs Axel, vilket framgår av hans dagböcker, se t.ex. 31/7 och 9/11 1834, ZTS XXI, s. 170 och 210 f. Se även den tionde berättelsen i Fältskärns berättelser, där Tegnérs Axel omnämns, ZTS VII, s. 717.
- 57Forssell, »Ramberättelser och samband i Topelius prosa» 2019, s. 149 ff.
- 58Lehtonen, »Das Märchen im Märchen oder Das Bild des Märchenerzählers bei Topelius und einigen anderen Autoren» 2001, s. 153. För perspektiv på sagan som metafiktiv och självreflexiv genre, se Stijn Praet & Anna Kérchy (red.), The Fairy-Tale Vanguard. Literary Self-Consciousness in a Marvelous Genre 2019.
- 59Osignerad, »Litteratur.», Morgonbladet 10/2 1848.
- 60Osignerad, »Literatur.», Morgonbladet 1/3 1849.
- 61Se vidare Carola Herberts kommentar till dikten »Ljungblommor» i Ljungblommor, ZTS I, s. 307.
- 62Jack Zipes, Breaking the Magic Spell 1979, s. 20 ff.
- 63Kaarina Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 11 ff., 158 ff., 168 ff.
- 64Otto Brunken (red.), Handbuch zur Kinder- und Jugendliteratur. Von 1850 bis 1900 2008, s. 356.
- 65Nordlinder, Sekelskiftets svenska konstsaga 1991, s. 23; se även Klingberg, Svensk barn- och ungdomslitteratur 1591–1839 1964, s. 116 f.
- 66Topelius, Läsning för barn 8, s. 1103.
- 67Karin Helander, »Barn i dramatiken, på scenen och i publiken» 2019, s. 47–73; se även Helander, Från sagospel till barntragedi 1998, s. 23 f.
- 68Topelius, Läsning för barn 1, s. 5.
- 69Ibid.
- 70Klingberg, Den tidiga barnboken i Sverige 1998, s. 49 f.
- 71Matti Klinge, Idyll och hot 2000, s. 17; Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 61; Maija Lehtonen, »Cirkusprinsessans förvandlingar» 2003, s. 46.
- 72Topelius–C. A. Wetterbergh 1/1 1866. Paul Nyberg berättar om en uppsättning av »Rinaldo Rinaldini» i familjen Topelius hem, se Zachris Topelius 1949, s. 320.
- 73Topelius, Läsning för barn 1, s. 5.
- 74Ibid., s. 98.
- 75Se Dramawebben hos Litteraturbanken, Mer om pjäsen, »Rinaldo Rinaldini»: https://litteraturbanken.se/forfattare/TopeliusZ/titlar/RinaldoRinaldini/sida/173/faksimil?om-boken.
- 76Topelius, Läsning för barn 1, s. 6.
- 77Se t.ex. Åbo Underrättelser 7/6 1859 och »Theater», Helsingfors Tidningar 16/7 1859.
- 78Sign. Karl, »Helsingforsbref», Helsingfors Dagblad 24/9 1862. Jfr notis i Helsingfors Dagblad 23/9 1862. – Som svar på den återkommande kritiken mot Selinders barnteater 1862 publicerades insändaren »Hvilka äro utsigterna för en teaterskola i Helsingfors?» i Åbo Underrättelser 1/11 1862. I insändaren försvaras Selinders teater och förordas en motsvarande teaterskola i Helsingfors. Topelius nämns inledningsvis när insändarskribenten eller -skribenterna förundras över den nya opinionen mot den påtänkta teaterskolan i huvudstaden: »Äfven Å. U. [Åbo Underrättelser], som nu af hr Z. T. beskylles att vara ett aflopp för hufvudstadens ’rännstensflöde’, förordade den fosterländska inrättningen och man hastade derföre också hos oss att lemna sin skärf till densamma.»
- 79Se t.ex. osignerad recension, »Theatern», i Åbo Underrättelser 16/7 1868. Recensenten anser att barnens dansföreställning överlag är rätt angenäm att se, »Men då den lilla Gandhild Rosén uppträder dansande ’La Cracovienne’ då är intrycket af dressyr alltför starkt, för att ej på ögonblicket förjaga alla illusioner. I denna dans, liksom i så många andra kan ett barn icke inlägga något lif, någon idé, ty det eger ej, förstår ej de känslor, som derigenom böra uttryckas, och derföre blifva de själlösa bensvängningarne oändligen plågsamma och framkalla hos åskådaren, i stället för njutning, endast ett djupt medlidande, hvilket åter i sin tur framkallar reflexioner, som hr Selinder sannolikt icke önskade väcka.» – På Dramawebben uppmärksammas i en kommentar till »Rinaldo Rinaldini eller Röfvarbandet» att kritiken mot barnteatern i Sverige blev mer omfattande i takt med att nöjesindustrin växte från 1800-talets mitt och de turnerande barnteatrarna blev fler. Se Litteraturbanken, https://litteraturbanken.se/författare/TopeliusZ/titlar/RinaldoRinaldini/sida/173/faksimil?om-boken.
- 80Ingrid Söderlind och Kristina Engwall (red.), Barndom och arbete 2008, s. 152 f.
- 81Topelius, Läsning för barn 1, s. 3.
- 82Ibid., s. 6.
- 83Björling, Skrifter 1 1995, s. 560.
- 84Topelius, Läsning för barn 2, s. 188.
- 85Topelius, Läsning för barn 7, s. 934 samt Topelius självständiga tolkningar av Oscar Pletschs bilderbok Smått folk 1868, se Övrig barnlitteratur, eZTS X:2.
- 86Finn Zetterholm, Barnvisan i Sverige 1969, s. 66.
- 87Se t. ex. vinterleken »Måne klara» i Läsning för barn 5, s. 751–761.
- 88Maija Lehtonen, »Puoli vuosisataa lastenkirjailijana – Zacharias Topelius» 2003, s. 22.
- 89Morag Styles, »Poetry for Children» 1996, s. 187.
- 90John Townsend, Written for Children 1965/1990, s. 103.
- 91Klingberg, Den tidiga barnboken i Sverige 1998, s. 63 och Lars Furuland och Mary Ørvig, Ord och bilder för barn och ungdom. Barnlitteraturen 1 1990, s. 85. Se även Lennart Hellsing, »Barnlyrikens rötter» 1987, s. 108.
- 92Furuland och Ørvig, Ord och bilder för barn och ungdom 1990, s. 90.
- 93Topelius, »Eos, Tidskrift för Barn», Helsingfors Tidningar 10/12 1853.
- 94Om Tengströms Tidsfördrif för mina barn, se Klingberg, Den tidiga barnboken i Sverige 1998, s. 62 ff.
- 95Topelius, »Ainas Vårvisa» 1854, Övrig barnlitteratur, eZTS X:2.
- 96Topelius, Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 444. I Ljung publicerades minnesdikterna »Frans Michael Franzén» och »Selma och Fanny», ZTS II, s. 217 ff.
- 97Topelius, Läsning för barn 2, s. 193.
- 98Franzén, Samlade dikter. Första bandet 1867, s. 16.
- 99Se t.ex. Franzéns »Emma till sin mamma» och »Gossen» i Samlade dikter 1867, s. 80 och 83. Se även Topelius »Hvad Emma tänker om hösten» som en möjlig replik till Franzéns Emma-dikt, Läsning för barn 2, s. 252 f.
- 100Topelius, Läsning för barn 8, s. 1107.
- 101Topelius, Läsning för barn 2, s. 170.
- 102Häggman, »Topelius och barnens visor», Källan 1998:2, s. 21, 23.
- 103Ibid.
- 104Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 120.
- 105Topelius, Läsning för barn 3, s. 328.
- 106Olle Widhe, Dö din hund! 2015, s. 115 ff. samt Widhe, »Trollkarlar och små barn i Lappland» 2019, s. 29.
- 107Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 120, samt Widhe, »Inventing subjectivity and the rights of the child in nineteenth-century Nordic children’s literature» 2017, s. [265]–282.
- 108Kümmerling-Meibauer, »Images of childhood in Romantic children’s literature» 2008, s. 183.
- 109Topelius, Blad ur min tänkebok 1898, s. 90.
- 110Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 120.
- 111Widhe, Dö din hund! 2015, s. 90 ff.
- 112Jfr Maija Lehtonen som på ett belysande sätt uppmärksammar detta motiv i Topelius författarskap även om hon inte utvecklar dess relation till lekmotivet; Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius’ berättelser» 1990, s. 71. Jfr även Theodor Wolpers, »Zu Begriff und Geschichte des Motivs ’Gelebte Literatur in der Literatur’» 1986, s. 7–29. För ytterligare ett exempel på hur intertextualiteten i barnboken och motivet med karaktärernas läserfarenhet kan beskrivas, se Maria Nikolajeva, Barnbokens byggklossar 2004, s. 240 f. Se även Widhe, Dö din hund! 2015, s. 19.
- 113Widhe, Dö din hund! 2015, s. 30–41.
- 114Olle Widhe, »Counter-indoctrinations: Radical childcare books, children’s literature and children’s rights in Sweden around ’68» 2018, s. 17 ff.
- 115Topelius, »Verna Rosa», Läsning för barn 2, s. 214.
- 116Topelius, »Förord till Onkel Adam», Läsning för barn 1, s. 5.
- 117Se Forssells inledning till Fältskärns berättelser, ZTS VII, s. XXIV.
- 118Topelius, Läsning för barn 6, s. 816.
- 119Topelius, »Förord till Onkel Adam», Läsning för barn 1, s. 4.
- 120Ibid., s. 5.
- 121Torben Weinreich, Historien om Børnelitteratur. Dansk børnelitteratur gennem 400 år 2006, s. 208; Vivi Edström, Sagans makt 1997, s. 161.
- 122Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 159 och Widhe, Dö din hund! 2015, s. 103 f. och 111 f.
- 123Bo Lönnqvist, »Topelius och julen» 1991, s. 26. Lönnqvist diskuterar julmotivet i en rad verk ur Läsning för barn: »Toinis julafton», »Trollens jul», »Den barmhertige är rik», »Julvisa», »Ny julvisa», »Den heliga nattens barn», »Julgranen», »En Julsaga», »Den heliga natten», »Lucias siffror» och »Nyårsnatten».
- 124Se t.ex. Topelius–Albert Bonnier 9/12 1867, Brev, eZTS XX:1. Se även Svensson, »Zacharias Topelius för Sveriges barn» 2019, s. 377.
- 125Brev från Zacharias Topelius till Werner Söderström 2/1 1885. Se Herberts, »Inledning», Brev, eZTS XX:1, stycke 122.
- 126Topelius–C. A. Wetterbergh 24/12 1866, Wetterberghska brevsamlingen, Kungliga biblioteket.
- 127Topelius, »Fattiga barns lofsång för Finlands skörd, hösten 1868», Läsning för barn 4, s. 509.
- 128Topelius, Läsning för barn 3, s. 332 f.
- 129Topelius, Läsning för barn 7, s. 943.
- 130Topelius, Läsning för barn 4, s. 598 f.
- 131Ibid., s. 598.
- 132Ibid., s. 502 f.
- 133Topelius, Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 444.
- 134Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius’ berättelser» 1990, s. 64, 71.
- 135Topelius, »Eos, Tidskrift för Barn», Helsingfors Tidningar 10/12 1853. Susanne Gullström-Portin uppger att Topelius medverkade med 107 verk: 47 dikter, 49 sagor, 6 pjäser, 4 faktabetonade artiklar och 1 charad; »Eos» 1984, s. 54.
- 136Topelius, »Eos, Tidskrift för Barn», Helsingfors Tidningar 10/12 1853. Se även osignerad, »Tidningarna.», Åbo Tidningar 23/6 1856.
- 137Osignerad, »Barntidningen Eos», Åbo Tidningar 17/12 1855.
- 138Svensson, Barnavänner och skolkamrater 2018, s. 72.
- 139Sonja Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 131 ff. I Sländan (fr.o.m. 1895) som följde på Nya Trollsländan ingick bara en handfull verk av Topelius – men själva tidskriften tillägnades författaren.
- 140Se Sonja Svensson, »Den rare Zach.», Hufvudstadsbladet 13/4 1979 och »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 147 ff.
- 141Svensson, Barnavänner och skolkamrater 2018, s. 33.
- 142Ibid., s. 93.
- 143Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 131.
- 144Topelius, »Eos, Tidskrift för Barn», Helsingfors Tidningar 10/12 1853.
- 145Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 138.
- 146Svensson, Läsning för folkets barn 1983, s. [19], 21, 25, 27 f., se även not 47 på s. 27.
- 147Johan Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 326 f. Se även Widhe, Dö din hund! 2015, s. 101.
- 148Topelius, Läsning för barn 2, s. 228 f. Se även Widhe, Dö din hund! 2015, s. 103.
- 149Hellsing, »Barnlyrikens rötter» 1978, s. 119.
- 150Marita Rajalin, »Finlandssvensk barnlitteratur före 1945» 1984, s. 42; Matti Klinge, »Topelius, Zacharias (1818–1898)», http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-4599-1416928957205; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 318.
- 151Albert Bonnier citerade ett långt stycke ur Wetterberghs uppskattande recension i den annons som publicerades i flera av de större svenska tidningarna under julhandeln, t.ex. i Aftonbladet 18/12 1865.
- 152Onkel Adam, »Julböcker för Barn», Linnea nr 12 1865.
- 153Osignerad, Helsingfors Dagblad 20/12 1865.
- 154Osignerad, »Skrifter för barn och ungdom», Aftonbladet 23/12 1865.
- 155Osignerad, »Jul-litteratur», Aftonbladet 19/12 1866.
- 156Osignerad, »Litteratur. 1.», Helsingfors Dagblad 24/12 1866.
- 157K. B., »Kotimaan kirjallisuus», Kirjallinen Kuukauslehti 1/1 1867.
- 158C. R. Nyblom, »Diverse», Svensk literatur-tidskrift 1867, s. 507.
- 159Osignerad, »Jul-Litteratur. III», Aftonbladet 19/12 1867.
- 160Osignerad, »Ett och annat från Boklådan», Kalmar 13/12 1871.
- 161Osignerad, »Julbref», Hufvudstadsbladet 23/12 1871.
- 162Osignerad, »Litteratur.», Morgonbladet 10/1 1872. Recensenten jämför Topelius berättelse med den förmodat bekanta dikten »Soldatgossen» i J. L. Runebergs Fänrik Ståls sägner 1860.
- 163Osignerad, »Litteraturtidning», Aftonbladet 14/12 1880. Anmälan är förmodligen författad av P. A. Gödecke som i sin recension av Vinterqvällar i Aftonbladet 1881 gör liknande iakttagelser om Topelius och den nya litteraturen.
- 164Osignerad, »Böcker för barn och ungdom.», Stockholms Dagblad 23/12 1880.
- 165Osignerad, »Böcker för barn och ungdom.», Post- och Inrikes Tidningar 12/12 1884.
- 166Osignerad, »Litteratur för barn och ungdom. 1.», Nya Dagligt Allehanda 17/12 1884.
- 167Osignerad, »Literatur. Böcker för barn och ungdom», Stockholms Dagblad 18/11 1884.
- 168Osignerad anmälan utan titel, Upsala Nya Tidning 12/12 1891; osign., »Ungdoms- och barnböcker», Dagens Nyheter 14/12 1891.
- 169N. B., »Böcker för barn.», Aftonbladet 12/12 1891.
- 170Osignerad, »I bokhandeln.», Post- och Inrikes Tidningar 18/12 1891. Recensenten berömmer vidare särskilt Georg Stoopendaals illustrationer till »Gatsoperskan» och »Florio berättar om björken».
- 171H.A.R., »Litteratur. Böcker för barn och ungdom. II», Svenska Dagbladet 19/12 1891.
- 172J–z, »Barn- och ungdomslitteratur. II.», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning 11/12 1896.
- 173Osignerad, »Böcker.», Upsala Nya Tidning 12/12 1896.
- 174Osignerad, »Böcker för barn och ungdom. I.», Dagens Nyheter 17/12 1896.
- 175N. B., »Böcker för barn och u[n]gdom», Aftonbladet 18/12 1896.
- 176Fridtjuv Berg, »Våra barns skald» 1896, s. 526 f. Se även Joakim Landahl, Politik & pedagogik. En biografi över Fridtjuv Berg 2016.
- 177Berg (red.), Svenska folksagor. Berättade för barn, Barnbiblioteket Saga, 1899. Jfr Klingberg, Sekelskiftets barnbokssyn och Barnbiblioteket Saga 1966. Se även inledningen och avsnittet »Tankar om barns läsning», s. XXVIII.
- 178Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 138, 154.
- 179Häggman, »Topelius och barnens visor» 1998, s. 18, 23, 25. Tre gånger sju Visor ur Läsning för barn utkom i Stockholm 1875, med dikter tonsatta av Norén. Boken annonserades t.ex. i Aftonbladet 23/12 1875.
- 180Häggman, »Topelius och barnens visor» 1998, s. 21.
- 181Svenskt visarkiv har uppmärksammat Alice Tegnér 150 år 2014: http://musikverket.se/svensktvisarkiv/alice-tegner-150-ar/.
- 182Häggman, »Topelius och barnens visor» 1998, s. 18, 21.
- 183Topelius, Blad ur min tänkebok 1898, s. 108, 111.
- 184Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 132; Helander, Från sagospel till barntragedi 1998, s. 24 och Karin Helander, »Sagospelstraditionen och Anna Maria Roos Arabia land» 2011, s. 201 f., samt Anita Lindvåg, Möte med barnteatern 1995, s. 123.
- 185Brev från Zacharias Topelius till Albert Bonnier 18/6 1867, eZTS XX:1. Se även t.ex. Lönnqvist, »Topelius och julen» 1991, s. 26.
- 186Osignerad notis utan titel (»– Snurran är namnet ...»), Nya Pressen 2/5 1894; osignerad, »Nytt sagospel av Zachrias Topelius», Nya Pressen 3/5 1894.
- 187Osignerad, »Nytt sagospel af Zachris Topelius.», Sydsvenska Dagbladet Snällposten 7/5 1894; osignerad, »Konst- och litteraturnyheter», Nya Dagligt Allehanda 7/5 1894; osignerad, »Teater och musik», Stockholms Dagblad 8/5 1894; osignerad, »Konst- och literaturnotiser.», Vårt Land 8/5 1894; osignerad, »Från Konstverlden. Nytt sagospel av Zacharias Topelius.», Göteborgs-Posten 9/5 1894.
- 188Information om uppsättningar i Finland har om inte annat anges hämtats från databasen ILONA, en informationsbank om teaterföreställningar i Finland, http://ilona.tinfo.fi/. Information om uppsättningar i Sverige har om inte annat anges hämtats från Litteraturbanken och Musikverkets katalog för teaterlitteratur och dramatik till 1995, https://digilellky.musikverket.se/DigiBeijer/DigiBeijer.php samt databas över arkiv, föremål och föreställningar, http://calmview.musikverk.se/CalmView/.
- 189Sonja Svensson, »1800-talets ’farbror Sven’. Zacharias Topelius för Sveriges barn» 2011, s. 195; Karin Helander, »Barnsyn och barndomsgestaltning – nedslag i den tidiga barndramatiken» 2012, s. 2. Se även Wolfgang Schneider (red.), Kinder- und Jugendtheater in Schweden 2003. I Göteborg sattes Törnrosa upp på Stora Teatern 1913 och på Lorensbergsteatern 1933, se Teater i Göteborg 1910–1975: Theatre in Göteborg 1910–1975 [rapport från Forskningsprojektet Dramatik på svenska scener 1910–1975], 1978, s. 164, 214. Jfr också Farbror Paulus, »Jullovsnöje hos farbror Topelius.», Dagens Nyheter 29/12 1926.
- 190Stockholms Dagblad betecknar pjäsen som ett innerligt vackert sagospel och omtalar att mycket små barn medverkade i uppsättningen: »Särskilt de allra minsta, parvlar och tösungar på en 3–6 år, gjorde furor», –k., »Topelius på Södermalms teater.», Stockholms Dagblad 28/12 1921. I Dagens Nyheter, dagen efter premiären 22/12 1934, frågar sig signaturen Colomba vad »Freud och hans lärjungar skulle anse om de elaka och genomfördärvade barnen Matte och Katte, som fingo sitt rättvisa straff att bli uppätna av det rysliga trollet Bumburrifex på Dramaten på lördagsmiddagen.» Publiken rapporteras ha varit med på noterna men recensenten anser att pjäsen bleknat med tiden och inte längre håller för vuxna, DN 23/12 1934. Jfr med signaturen Berco som i »Bercos krönika» i Aftonbladet 22/2 1937 menar att Topelius borde översättas till svenska, »inte gör man honom en tjänst genom att låta hans språk stå kvar och stelna i en ålderdomlighet, som måste verka frånstötande och löjlig för nutidens ungar».
- 191Se Stiftelsen Ingmar Bergman, https://ingmarbergman.se/verk/fagel-bla (med bilder från uppsättningen) och Musikverkets databas över arkiv, föremål och föreställningar http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF12460&pos=2.
- 192Uppgifterna från Yles arkiv erhållna av Ida Fellman i e-post, 8/4 2020.
- 193Sonja Svensson fick uppslaget till logotypen för 400-årsfirandet från Ottilia Adelborgs illustration till »Walters femte äfventyr», som Bonniers gav ut 1898. Där lär sig Walter läsa: »A B C D, / Katten låg på sned, / och Walter låg med.» I logotypen, formgiven av Ulf Löfgren, leker en katt med en bok. Se Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 155 f.
- 194Svensson, »1800-talets ’farbror Sven’. Zacharias Topelius för Sveriges barn» 2011, s. 194 f.
- 195Musiikkikoulu Elivuo har 2000–2011 gett ut 25 cd-skivor med tolkningar av Topelius verk. Jfr även Lasten Keskus musiksagosatsning på »Fågel Blå» 2019; https://lastenkeskus.fi/lintu-sininen-on-sadun-ja-musiikkia-yhdistava-taide-elamys-lapsille/.
- 196Lena Kåreland, »Barnlitteraturens utveckling i Sverige» 2008, s. 6.
- 197Topelius, Läsning för barn 3, s. 394. Se även »Hvar få vi en julgran?» och »Svarta hafvets matros», del 5, s. 747 ff., 695 f. Zetterholm har påpekat Topelius pionjärgärning som humorist, Barnvisan i Sverige 1969, s. 60, 63. Hellsing har uppgett att han började läsa under sitt första skolår och att Topelius var det första han läste, Gunnar Sörbring, »Lennart Hellsing fick trolldiplom i barnens bibliotek», DN 6/4 2009.
- 198Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 128.
- 199Tove Jansson, Bildhuggarens dotter 1968, s. 86 ff.
- 200Se t.ex. Paul Nyberg, »Selma Lagerlöf och Zachris Topelius» 1947, s. 402; Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 140; Janina Orlov, »’Var glad som sparven kvittrar’» 1999, s. 346 och »Tre gossar i snön och tiden» 2003, passim; Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 128. Carl Larsson står med akvarellen »Lisbeth spelar den stygga prinsessan i Fågel Blå» från 1906 för en berömd tolkning av samma lek. Eva von Zweigbergk menar i Barnboken i Sverige 1750–1950 (s. 129) att »[i]ngen har bättre illustrerat hur man ’leker’ Topelius sagospel i det fria än Carl Larsson».
- 201Inom projektet Finska nu, som verkar för att öka intresset för det finska språket och finsk kultur i Sverige, har »Sampo Lappelill» år 2014 bearbetats till ett dramaäventyr, »Jakten på den försvunna solen». Se http://www.finskanu.se/. Se Kirsti Mäkinens bearbetningar illustrerade av Risto Suomi och Rudolf Koivu som exempel på moderna transmedieringar; Mäkinen, Topeliuksen lukemisia lapsille 2013 och Topeliuksen joulu. Satuja ja runoja 2015.
- 202Rajalin, »Det vida rummet» 2002, s. 20.
- 203Yvonne Leffler, »Zacharias Topelius i världen – verken i översättning» 2019, s. 440 ff.
- 204Boel Westin, »The Nordic Countries» 2004, s. 1159.
- 205FILIS och SKS databas: Finlands litteratur i översättning; finlit.fi.
- 206Ben Hellman, Fairy Tales and True Stories. The History of Russian Literature for Children and Young People (1574–2010) 2013, s. 133; Leffler, »Zacharias Topelius i världen – verken i översättning» 2019, s. 442.
- 207Receptionen av Topelius översättningar behandlas av Hellman, Fairy Tales and True Stories 2013; Leffler, »Zacharias Topelius i världen – verken i översättning» 2019, s. [425]–452; Erja Laurila-Hellman och Ben Hellman, »Receptionen av Zacharias Topelius verk i Ryssland före 1917» 2019, s. [395]–423.
- 208Lunelund-Grönroos, Zachris Topelius’ tryckta skrifter 1854.
- 209»Fattig-gubben» och »Sagan om Jättarne och Kung Autio», se kommentar s. 1322, samt ZTS X:2.
- 210Siegfrids, »Zacharias Topelius in English Dress» 1988, s. 115, 117. Se även Peter Siegfrids, »H. C. Andersen, Topelius och Aunt Judy» 1998, s. 38–42.
- 211Jack Zipes, The Oxford Companion to Fairy Tales 2000, s. 288.
- 212Andrew Lang, The Lilac Fairy Book 1910, s. 67, 132, 216, 229.
- 213Birgit Lunelund-Grönroos, »Topelius sagor på utländska språk» 1956, s. 381 ff. Se även avsnitten »Topelius utgivning utomlands» och »Översättningarna» i Herberts, »Inledning», Brev, eZTS XX:1.
- 214Lunelund-Grönroos, »Topelius sagor på utländska språk» 1956, s. 384. Siegfrids har undersökt hur engelska översättningar av Läsning för barn anpassats till den nya publiken, »Zacharias Topelius in English Dress» 1988, s. 115 f.
- 215Se t.ex. Topelius brev till Johan Bäckwall som översatte Boken om Vårt Land (17/3 1856 och 8/2 1875) samt avsnittet »Översättningarna» i Herberts, »Inledning», Brev, eZTS XX:1. Nordahl Rolfsen gjorde på 1890-talet Pikku Matti till en norsk pojke, Knut Pladsen, och omarbetade grundligt »Axel och Stina» för norska barn vilket han fick kritik för, också av Topelius (Nordahl Rolfsen–Topelius 24/9 1892 och Topelius–Nordahl Rolfsen 10/11 1892; eZTS XX:1).
- 216Lunelund-Grönroos, Zachris Topelius’ tryckta skrifter 1954, s. 81 f., 85 ff. (posterna 456, 460, 471, 480, 484), se även bilagan »Översättningar till finska» i den digitala utgåvan.
- 217Werner Söderström–Topelius 29/12 1884, Brev, eZTS XX:1.
- 218Lehtonen, »Barnlitteraturforskningen» 1984, s. 193.
- 219Vasenius, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning V 1927, s. 459–554.
- 220Paul Nyberg menar att Lagerlöf väl inte »gjort honom till en sagofigur. Men hon har gjort honom till en drömmare, en diktare, en guldmakare i fantasiens världar.» Nyberg, »Selma Lagerlöf och Zachris Topelius» 1947, s. 425.
- 221Se kommentar till »Björken och Stjernan», s. 1285 f.
- 222Se också Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 261 f.
- 223Wichmann, »Z. Topelius suomeksi», Valvoja 1 och 2/1898, s. 24–28, 119–132; Snellman, Zacharias Topelius kasvatustieteilijänä 1905.
- 224Tarkiainen, »Topeliuksen suhde suomalaiseen kansanrunouteen», Suomalainen Suomi 3 1918, s. 14. Som exempel på sagor som bygger på folkdiktning anges t.ex. »Björken och Stjernan», »Hafskonungens gåfva» och »Sampo Lappelill», s. 27 f. Även Kersti Bergroth prisar i två essäer 1950 Topelius, varav den ena, »Lukekaa Topeliusta!» (s. 70–75), använder ett par barnlitterära exempel – Bergroth menar att Topelius ska läsas som »medicin» för den vuxna själen (s. 74).
- 225Dessutom diskuterar hon Topelius fostringsideal. Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 328.
- 226Elina Halttunen-Salosaari presenterar Laurent som Topeliusforskare och den första i Finland som disputerade i ämnet barnlitteratur inom litteraturvetenskap (se »Kaarina Laurent Topelius-tutkijana», Onnimanni 1991:1, s. 40–43).
- 227Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 132; se även Orlov, »’Var glad som sparven kvittrar’» 1999, s. 346.
- 228Zetterholm, Barnvisan i Sverige 1969, s. 9 f.
- 229Kåreland, Gurli Linders barnbokskritik 1977, s. 17 ff.
- 230Lennart Hellsing, »När den svenska barnboken trampade ur barnskorna» 1978, s. 325 f.
- 231Svensson, Barnavänner och skolkamrater 2018, s. 71. Jfr Svensson, »’En barntidning utan ZT är som en kyrka utan prest!’» 2008, s. 126–165.
- 232Svensson, »Zacharias Topelius för Sveriges barn» 2019, s. [373]–393.
- 233Lehtonen har behandlat Topelius skönlitterära prosa sedan 1984 (se Köhler 2018, ZTS VII, s. LXXVIII) och publicerat artiklar bl.a. på finska, svenska, franska och tyska. »Satu sadussa» publicerades t.ex. ett år tidigare (2001) på tyska som »Das Märchen im Märchen», s. 153–161.
- 234Rajalin, »Finlandssvensk barnlitteratur före 1945» 1984, s. 40; Forsgård, »Utopisten Topelius» 1999, s. 331; se även Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, t.ex. s. 17; Klinge, »Varför skrev Universitets rektor sagor?» 1991, s. 12.
- 235Ørvig, »Om Zachris Topelius» 1980, s. 60.
- 236Som källor använder Jaakkola primärt Naturens Bok och Boken om Vårt Land, Evangelium för barnen och Läsning för barn men också finska, senare tryck av Lukemisia lapsille som spreds till större kretsar. Pasi Jaakkola, Topeliaaninen usko – Kirjailija Sakari Topelius uskontokasvattajana 2011, s. 17, 53.
- 237Jaakkola 2011, passim. De traditionella könsrollerna som förmedlas är t.ex. inte nödvändigtvis identiska med Topelius fullständiga åsikt i frågan men passar den litterära formen väl och följer på ett förenklande sätt den allmänna emancipatoriska linjen under 1800-talet, se s. 139.
- 238Suhonen, »Tähtisilmän kuoppa», Parnasso 1983, s. 149–152.
- 239Leena Kirstinä, »Kertojan ja suomentajan vallassa. Sakari Topeliuksen Kaatunut joulukuusi» 1988, s. 11–20. Kerttu Manninen riktar tio år senare kritik mot nämnda översättning från 1901–1902. Se Manninen, »Valtterin vauhdissa» 1998, s. 19–24.
- 240Till exempel framkommer den pedagogiskt förnyande geografen Topelius i »Skolgossens Sommarvisa» och i samtalen mellan Axel och Stina; Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 105 f., 200 f., 234 f.
- 241Se kommentar till sagan, s. 1285 f. Nummi, Jalon kansan parhaat voimat 1993, s. 173 f., 296.
- 242Klinge nämner sällan barnlitteraturen, men när han gör det framställs sagorna och sagospelen som grundbultar i Topelius pedagogiska och moraliska eftermäle. Klinge placerar Topelius i ett brett kulturellt sammanhang och visar därmed på influenser som lämnat spår också i barnlitteraturen.
- 243Jantunen konstaterar att Topelius tänkande representerar begrepp som empati (»Moppe»), den moderna människans utmaningar (»Nora, som ej ville vara barn») och förlåtelse (»Rinaldo Rinaldini»), Satu kasvattaa. Topeliuksen sadut ja kasvatusajattelu 2000. Topelius pedagogiska tankar utvecklar Jantunen i »Topeliuksen kasvatusajattelu ja sen soveltaminen tänään», Taru ja totuus – Saga och sanning 2008, s. 51–78, samt i Myötätunto ja viisaus Topeliuksen ajattelussa 2019.
- 244Syväoja, Pieni kirja Topeliuksesta 2017, s. 179–231.
- 245Apo, »Topeliuksen Ruususen eurooppalaiset juuret» 2005, s. 139–184.
- 246Se kommentar till »Prinsessan Törnrosa», s. 1289 f.
- 247Samola, »Kasvikuvausten etiikka ja sukupuolittuneet kasvit Zacharias Topeliuksen saduissa» 2019, s. 83–94.
- 248Rossi, »Miten Pikku Matin kävikään?» 2005, s. 127–138.
- 249Artikeln bygger på två tidigare artiklar: Paula Huhtala, »Topeliuksen ’Pikku Matin’ eri versiosta», Matkalla kielestä kieleen. Juhlakirja Rune Ingon 60-vuotispäiväksi 1998 och »Jämförelser mellan olika översättningar av Topelius saga ’Pikku Matti’», Översättning och tolkning. Rapport från ASLA:s höstsymposium Stockholm 5–6 november 1998 2000.
- 250Mustonen, »Topeliuksen lastenteatterikäsityksen kasvatukselliset vapauspyrkimykset» 2008, s. 79–115.
- 251Se kommentar till sagan, s. 1285 f.; Bergman, »Koivu ja tähti – monikerroksinen satu» 2008, s. 166–171.
- 252Kirstinä, »Zacharias Topeliuksen Luonnonkirja» 2011, s. 42–54; Kirstinä, »Vattumato olemisen suuressa ketjussa. Zacharias Topelius eläinten suojelijana» 2011, s. 55–62; Lahtinen, »Sampon matka koukojen kotoon. Erämaan merkityksistä Zacharias Topeliuksen sadussa ’Sampo Lappalainen’» 2011, s. 63–75; Haapala, »Metsän turvaajat. Luonto ja sen suojelu Zacharias Topeliuksen satudraamassa ’Tapion ukko’» 2011, s. 76–89.
- 253Motivet är bekant i sagor, myter och apokalyptisk litteratur, och tydliggör gränsdragningen mellan människa och natur, gammal och ny tid; Haapala, »Metsän turvaajat» 2011, s. 81.
- 254Toni Lahtinen, »Arctic Wilderness in Zachris Topelius’s Fairy Tale ‘Sampo Lappelil’» 2020, s. 178–188. Se även JoAnn Conrad, »Encountering Otherness in the Geographical Imaginary Lapland Journeys in Early Swedish Children’s Books», s. 107–121 i samma volym.
- 255Volymen baserar sig på Lehtonens licentiatavhandling 1972.
- 256Kuivasmäki, Siiwollisuuden tuntoa ja ylewältä kauneuden mieltä 1981, passim.
- 257Allmänna litteraturhistoriska översiktsverk utan specifikt Topelius- eller barnlitterärt fokus utelämnas.
- 258Lehtonen, »Puoli vuosisataa lasten kirjailijana – Zacharias Topelius» 2003, s. 20–31. Dessutom behandlas Topelius författarskap i några andra artiklar, bl.a. i Maria Laukka, »Suomalaisen lastenkirjankuvituksen kehitys» 2003, s. 89–136.
- 259Päivi Lappalainen, »Child Figures in Läsning för barn by Zacharias Topelius» 2018, s. 23–34.
- 260Klingberg, Den tidiga barnboken i Sverige 1998, s. 91 ff. Också Eva von Zweigbergk (Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 120), Finn Zetterholm (Barnvisan i Sverige 1969, s. 63) och Olle Widhe (»Lekens alternativa geografi» 2014, passim.) har uppmärksammat att Topelius var tidig med att framställa ostyriga barn upptagna med lekar som följer en annan ordning än vuxenvärldens.
- 261Klingberg, Den tidiga barnboken i Sverige 1998, s. 93.
- 262Öhrn, Pojklandet. Pojken i svensk barn- och ungdomslitteratur 2017, s. 12.
- 263Widhe, »Inventing Subjectivity and the Rights of the Child» 2018, s. [265]–282; »Trollkarlar och små barn i Lappland» 2018, s. [21]–36.
- 264Fredrika Bremer och Jeanne d’Arc, se kommentar, s. 1342. Lehtonen, »Tyttö kuin sokerikakku?» 2008, s. 172–186.
- 265Helander, Från sagospel till barntragedi 1998, s. 24.
- 266Pentti Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater – reflektioner över Topelius dramatik» 2019, s. 217 f.
- 267Hellman, Fairy Tales and True Stories. The History of Russian Literature for Children and Young People (1574–2010) 2013, s. 133.
- 268Laurila-Hellman och Hellman, »Receptionen av Zacharias Topelius verk i Ryssland före 1917» 2019, s. 414.
- 269Leffler, »Zacharias Topelius i världen» 2019, s. 442.
- 270Topelius, Läsning för barn 2, s. 230.
Utgivningshistorien
175 Utgåvan är baserad på förstaupplagorna av Läsning för barn, utgivna i åtta delar på Albert Bonniers förlag 1865–1896. Flertalet verk hade tidigare publicerats i Sagor I–IV (Helsingfors 1847–1852), i barntidningarna Eos (1854–1866), Trollsländan (1868–1873), Nya Trollsländan (1885–1892) eller Sländan (1895–1899), ofta som följetonger.
176 Planerna på att utge en samling för barn även i Sverige aktualiserades av Topelius i maj 1865 i ett brev till Albert Bonnier.1Topelius brev daterat 26/5 1865 saknas, men av Bonniers svarsbrev framgår att Topelius omnämnt »en samling Sagor och barnvisor». Bonnier uppger vidare att han inte kan godta Topelius villkor, utan föreslår nya, Albert Bonnier–Zacharias Topelius 10/6 1865, i fortsättningen hänvisas till AB och ZT. Bonnier hade förlagt Topelius verk sedan 1851. Förläggaren svarar att en sådan skulle vara »af allmänneligt interesse äfven för Svenska barn och ungdom». Den 7 december samma år undertecknade Topelius ett kontrakt för tre delar Läsning för barn vilket gav Bonnier »förlagsrätt för alltid».2Se förteckning s. 1180. Topelius förbehöll sig dispositionsrätten till översättningar. Arkhonoraret var det samma som för Fältskärns berättelser IV (1854, också duodesformat). »1865 Kontrakt till Läsning för barn 1–3», Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX:1. Bonnier anlitade August Malmström som illustratör, vilket utföll till Topelius fulla belåtenhet.3Framgår av Bonniers brev till Topelius 19/12 1865: »Det fägnade mig obeskrifligt att höra att Tit tyckte om Hr Malmströms illustrationer och skall det säkerligen äfven glädja honom att få höra att Tit är belåten med dem –.» Föregående brev av Topelius saknas. Av de verk som ingår i Läsning för barn 1–3 hade de flesta publicerats i Eos (1854–1862) och Sagor III.4Sju verk skrevs för Läsning för barn: »Förord till Onkel Adam», »Förord till alla goda barn», »Vårt Land», »Den stora frågan», »Gossen från Brahestad», »På blank is» och »De små fåglarnas klagan». Topelius hade således ett digert material att utgå ifrån och utgivningen kunde ske i jämn takt, även om många sagor omarbetades. De tre delarna utkom 1865, 1866 och 1867 lagom till julhandeln i upplagor på 1 000–2 000 exemplar.5Manuskriptet till första delen skickades förmodligen i augusti 1865 (två brev från Topelius saknas). Manuskriptet till andra delen sändes 6/6 1866 och till tredje delen 18/6 1867. Böckerna annonserades i svenska dagstidningar i november–december nämnda år (t.ex. Norrköpings Tidningar 28/11 1865, Stockholms Dagblad 13/12 1866, Dagens Nyheter 16/12 1867). Priset var 2,50 riksdaler för de två första delarna (232 resp. 208 sidor) och 2,25 för den tredje (164 sidor).
177 Albert Bonnier välkomnade en fortsättning följande år, med hänvisning till att Topelius ursprungligen planerat fyra delar. Topelius svarade att material finns »men i ett skick, som behöfver genomgående retouchering, således afskrifning och ändringar, hvilket ej medhinnes ordentligt, och hellre än att utsända ett hastverk, låta vi derföre 4:de barnboken bero till nästa år».6AB–ZT 27/3 1868, ZT–AB 16/6 1868. Bonnier önskade en ny samling sagor till julen 1868, och han ber att Topelius under sin sommarvistelse i Marstrand »med sax och blyertspenna» skulle redigera en sådan. Orsaken till hans enträgenhet var att han annars skulle ta sig an andra barnboksprojekt (29/6 1868). Vid sidan av akademiska åtaganden var Topelius denna tid sysselsatt med Förslag till svensk psalmbok (1869), diktsamlingen Nya blad (1870) och Boken om Vårt Land (1875). Någon sådan nämns därefter inte i den bevarade korrespondensen förrän i januari 1871 då Topelius aviserar en fjärde del. Bonnier önskade att få manuskriptet till midsommar så att Malmström skulle hinna illustrera volymen. Den 12 juni förelåg ett färdigt manuskript och sättningen kom igång i mitten av augusti efter att teckningarna blivit klara.7Bonnier tackar för manuskriptet den 17/7 1871, se f.ö. ZT–AB 20/1 1871, AB–ZT 14/4 1871 och AB–ZT 19/8 1871. Manuskript till »14 eller 15 ytterligare sagor och visor» sändes 19/8. Med undantag för »Rida ranka» hade samtliga publicerats i Sagor eller Trollsländan. Fjärde boken utkom undantagsvis också på G. W. Edlunds förlag i Helsingfors, och Topelius skickade således dubbla manuskript till förläggarna.8Från 1870 såg Topelius det inte längre som ett godtagbart alternativ att, som dittills, utge sina originalupplagor bara på ett svenskt förlag och förbigå de inhemska förlagen som kämpade med ogynsamma villkor. Diktsamlingen Nya blad (1870) och Läsning för barn 4 (1871) utkom därför i dubbla upplagor, på Edlunds och Bonniers. Se f.ö. »Inledning» till Brev. Topelius korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX:1, stycke 224. Resultatet är att de två upplagorna skiljer sig betydligt från varandra: fyra verk ingår endast i Bonniers upplaga och sju endast i Edlunds upplaga, därtill finns skillnader i interpunktion, ordval, ordformer samt i samlingens disposition.9De fyra verk som ingår endast i Bonniers upplaga är »Den första Lärkan», »Ängsblommornas visa», »Den bättre vägen» och »Prestgårdsflickorna», och de sju verk som endast ingår i Edlunds upplaga »Leopolds visa», »Huru Wilhelm läser sin lexa», »Blomstertinget», »Sjömannens hemlängtan», »För hårdt och för mjukt», »Naturens Döttrar» och »Verldshafvet». Bonniers upplaga innehåller fyra illustrationer av Malmström, Edlunds upplaga fem av Albert Edelfelt, och motiven är |1174||1175||1176|olika.10I Edlunds upplaga illustreras Prins Florestan väcker Törnrosa, Olle på skidor, Mirza och Mirjam i öknen, Pekkas äfventyr samt Fimbul fångar solens barn. Topelius ansåg att Edelfelts illustrationer inte kunde mäta sig med »Malmströms mästerliga teckningar», ZT–AB 19/8 1871. Läsning för barn. Fjerde boken trycktes i 3 000 exemplar på Bonniers och utkom i handeln till julen 1871.11Hur många exemplar Edlund tryckte är inte känt. Bonniers honorar var 80 riksdaler och Edlunds 100 mk per ark. Häftat exemplar kostade 2,50 riksdaler, kartonnerat band (pappband) 3,00 och inbundet klotband 3,50 (280 s.).
180 Läsning för barn hade god åtgång och de följande åren, 1872–1878, utkom nya, reviderade upplagor av de fyra första delarna (se förteckning, s. 1180). I november 1878 planerade Topelius att bli klar med en femte del till julen följande år och Bonnier uttrycker sin belåtenhet.12AB–ZT 21/11 1878: »ett eller ett par nya dylika häften äro efterlängtade och alltid välkomne». Topelius uppger att det finns »både äldre tryckta och nya otryckta bidrag nästan kompletta», ZT–AB 8/11 1878. Femte delen nämns f.ö. av Topelius första gången våren 1875: i ett P.S. skriver han att en sådan möjligen »läte sig göra» ifall han får tid under sommaren, ZT–AB 10/5 1875. I april 1879 meddelade Topelius att han skulle skicka ett manuskript till midsommar så att Malmström hann göra illustrationer.13ZT–AB 23/4 1879. Det avsändes 29/6, vilket visade sig vara någon dag för sent: Malmström hade just rest till Finland för att göra skisser för Fänrik Stål och därefter var han upptagen en tid framöver.14Den illustrerade upplagan av J. L. Runebergs Fänrik Stål utkom på Beijers förlag 1883. Efter resan till Finland tog Malmström itu med illustrationer till P. A. Gödeckes Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner (1880). Utgivningen uppsköts därför till julen 1880. Både Bonnier och Topelius önskade denna gång en gemensam upplaga för Finland och Sverige.15ZT–AB 3/12 1879. Topelius väntade att Bonnier skulle kontakta Edlund i juli, men när detta inte skett i augusti gav han manuskript också till Edlund som genast anlitade Albert Edelfelt som illustratör i hopp om att få boken klar till julen 1879. Bonnier som vistats i Schweiz under sommaren skrev till Edlund i september och bad att han skulle vänta med utgivningen, vilket han gick med på (AB–G. W. Edlund 16/9 1979 och GWE–AB 13/9 1879), han var däremot inställd på att trycka en egen upplaga, se AB–ZT 28/10 1879. Topelius föreslog att de »fyra goda» teckningar som Edelfelt hunnit göra skulle tas med (ZT–AB 20/10 1879). – Eftersom utgivningen sköts fram bad Topelius Bonnier att återfå ms för revision (ZT–AB 15/12 1879, se även AB–ZT 31/12 1879 och AB–ZT 15/1 1880). Bonnier tackar för återsänt ms 29/1 1880 och meddelar att Malmström skall göra både helsidesbilder och vinjetter. Bonnier föreslog att den skulle tryckas i Stockholm och att förläggarna skulle dela kostnaderna för illustrationerna, vilket Edlund samtyckte till.16Topelius uttrycker sin belåtenhet med en gemensam upplaga ZT–AB 7/2 1880 (se även Topelius kontrakt med Edlund 30/12 1879, Brev, ZTS XX:1). – Bonnier påpekar för Edlund att tryckkostnaderna blir något högre än vanligt p.g.a. illustrationerna, »större omsorg och tidsspillan med tillriktningar och finare färg och papper – men Du kan lita på att icke blifva uppskörtad och att få en fin bok.» (AB–G. W. Edlund 19/2 1880, kopiebrev, Bonniers förlagsarkiv). Topelius sände ett »nära fullt» manuskript till Bonnier den 7 mars 1880.17AB–ZT 7/3 1880. Senare tillkom ett par ändringar och kompletteringar. Han uppger också att han kasserat en hel del: »Jag har blifvit mera nogräknad med innehållet. Det saknar äfven nu en praktisk tendens, hvilken jag, vill Gud, skall inlägga i 6:te delen.»18Topelius tillägger: »’Lekarna’ sättas sist. För att jemnare fördela illustrationerna, kunna vi ju äfven i öfrigt omsvänga ordningen efter behof, dock så, att prosa och vers omvexla.» ZT–AB 17/5 1880. Sättningen påbörjades första veckan i juli och korrektur sändes i augusti.19AB–ZT 1/7 1880: »Jag har nu illustrationerna till Läsn f Barn så godt som färdiga och vi ämna i nästa vecka börja sättningen. Malmström har tecknat 3:ne helsidor och 13 smärre vignetter – dessa senare äro synnerligen täcka. Med Edelfelts och med titel-vignetten få vi således in alles 21 illustrationer. Jag hoppas att både Du och allmänheten skall bli belåten med häftet.» Korrektur avgick 5/8 och 28/8 1880. För att fylla 15 hela ark ber Bonnier om ytterligare material att sättas före »Lekarna», AB–ZT 28/8 1880. ZT–AB 3/9 1880: »Jag skall med nöje uppsöka ett stycke om 5 à 6 sidor att insätta före Lekarna.» Merparten hade tidigare publicerats i Trollsländan, åtta verk hade ingått i Sagor och lika många var tidigare otryckta. Läsning för barn. Femte boken trycktes i 6 000 exemplar och utkom i handeln till julen 1880. Topelius fann Malmströms illustrationer »anslående».20ZT–AB 12/11 1880. Priset för kartonnerat band var 2 kronor och 75 öre, och för klotband 3,50 (244 s.).21Annons i t.ex. Smålandsposten 7/12 1880.
181 Redan hösten 1879 planerade Topelius en fortsättning om »ett par år»: »Den brist, som med skäl kan anmärkas, att de härtills utkomna hh. [häftena] icke innehålla något undervisande, skulle jag i detta 6:te söka att fylla, men fylla på det glada och friska sätt, som anslår den åldern.»22ZT–AB 10/9 1879; jfr not 16 angående del 6. Hösten 1882 efterfrågar Bonnier en ny del23AB–ZT 21/11 1882: »Det sist utkomne (5:te hft) befinner sig i ett så isoleradt tillstånd att köparna dels glömma bort det – dels låta det ligga. Det skulle bli bättre om man fick till stånd äfven ett 6:te hft och af dem båda gjorde ett III:dje Band». Topelius svarar att han inte kan bestämma tiden för sjätte delen men har det i minnet: »Vid midsommar skall det visa sig, om jag får det ur händerna nästa år. M-ms nya teckningar för en eventuel ny upplaga vore förtjusande att få.», ZT–AB 1/12 1882. men först i oktober följande år meddelar Topelius att han skall ta itu med sjätte boken. Beskedet gladde Bonnier – »icke blott för alla barn och äfven deras föräldrar, som längta efter mera – utan äfven för mig, synnerligast emedan den nu så ensamt gående 5:te delen derigenom får en lämplig följeslagare.»24Han tillägger: »Verket kan sedan bindas i 3:ne band af ungefärt lika stort omfång hvardera.», AB–ZT 30/10 1883, se även AB–ZT 20/10 1883. Han tror sig »ha goda utsigter» att få Malmström som illustratör.25AB–ZT 30/10 1883. Under våren 1884 ägnade sig Topelius åt att författa nya sagor och omarbeta gamla; tretton verk i sjätte delen hade tryckts tidigare.26En orsak till att Topelius inte hade ett större förråd av sagor denna gång var att ingen barntidning hade utkommit sedan Trollsländan upphörde 1873. Fem verk hade ingått i Sagor I–IV, två i Trollsländan 1869, fyra yrkesvisor i Sveriges Ungdom. Tidskrift för skola och hem (1883), en i (fi.) Lasten Kuvalehti 1882 samt en berättelse i Bilder ur djurens lif för skolan och hemmet, samlad och utgiven av prinsessan Eugénie (1883; se ZT–AB 9/9 1884). Första manuskriptsändningen avgick den 25 juni och sättningen påbörjades i slutet av september när Malmström hade levererat teckningar.27ZT–AB 2/7 1884, ZT–AB 9/9 1884 och AB–ZT 13/9 1884. »Edlund har begärt 2 000 ex med hans firma – alldeles som med Vinterqvällar – och V:te boken af L. f B.» Se även AB–ZT 25/11 1884. Läsning för barn. Sjette boken utkom i december 1884 |1177|i 6 000 exemplar, varav en delupplaga på Edlunds förlag. Priset för kartonnerat band var 2,75 kronor och för inbundet exemplar 3,50 (216 s.).
182 På en förfrågan av Bonnier i januari 1888 angående en sjunde del svarar Topelius att material »fortfar att tillkomma», detsamma rapporterar han i oktober 1890.28AB–ZT 31/1 1888 och ZT–AB 26/2 1888. Topelius upptog sjunde delen i sin utgivningsplan för 1889 (ZT–AB 17/1 1889) och 30/10 1890 nämner han att material samlas efterhand. I april 1891 aviserar han en ny samling som, liksom föregående, skulle utges i »tryckbolag med Edlund». Förutom Malmström föreslår han målarinnan Anna Vengberg i Helsingborg som illustratör, men överlåter beslutet till förläggaren.29ZT–AB 16/4 1891, svarsbrev AB–ZT 22/4 1891. Anna Vengberg var familjebekant och hade studerat i Düsseldorf fyra år, hon hade tecknat titelvinjetten till Trollsländan (se ZT–AB 7/5 1891). Topelius bedömde de skisser hon sände som »rätt fyndiga och situationen åskådlig, andra mera på sidan om berättelsen», ZT–AB 23/7 1891. Bonnier och Malmström var eniga om att Vengbergs teckningar var oanvändbara, och istället anlitades Georg Stoopendaal som delvis utgick från Vengbergs motiv.30Vengberg fick på detta sätt en ersättning på 50 kronor, se AB–ZT 29/7 och 12/8 1891. Malmström utmönstrade Stoopendaals bilder och godkände 15 (AB–ZT 25/8 1891). Topelius sände manuskript 22 juni, 23 juli och 27 oktober, och boken sattes i november.31Karl-Otto Bonnier, som tillfälligt skötte förlagskorrespondensen eftersom fadern var sjuk, meddelar 1/12 1891 att han nyligen sänt författarexemplar. De flesta sagor och visor hade tidigare publicerats i Nya Trollsländan 1885–1891. Läsning för barn. Sjunde boken utkom i december 1891 i 6 000 ex. Topelius uttryckte sin belåtenhet med illustrationerna: »Min bok framträder med bättre bilder, än kanske någonsin förr. Framför till Aug. Malmström och Stoopendaal min hjertliga erkänsla för de lyckligt funna situationerna och de fint utförda bilderna!»32ZT–AB 3/12 1891. Priset var detsamma som för sjätte delen: 2,75 kronor för kartonnerat band och 3,50 för inbundet exemplar (216 s.).33Annons bl.a. i Stockholms Dagblad 16/12 1891.
183 I december 1894 skriver Topelius att han samlar material till en åttonde bok, och i augusti följande år uppger han att »6 sagor, 4 lekar och några visor» är »färdiga och godkända, resten utkast».34ZT–AB 7/12 1894 och 22/8 1895. I januari 1896 utlovar han en samling till julen.35ZT–AB 8/1 1896. Han föreslår att svärsonen Acke Andersson skulle bidra med några teckningar, vid sidan av svenska illustratörer valda av Bonnier.36ZT–AB 8/4 1896 och AB–ZT 17/4 1896. Halva manuskriptet låg färdigt i mitten av maj, men Topelius väntade att Andersson skulle välja några motiv innan han skickade det till Bonnier, som önskade få första manuskriptsändningen senast till midsommar.37ZT–AB 19/5 1896 och AB–ZT 18/1 1896. Övriga illustrationer gjordes av August Malmström samt Gustaf Olof Hjortzberg och Nils Larsson, »två yngre talangfulla konstnärer – visserligen i mera modern stil».38AB–ZT 28/11 1896. Sista manuskriptet sände Topelius i september och en ny ordningsföljd den 4 oktober.39ZT–AB 24/9 1896: »två visor och tre prosastycken. Ny ordning medföljer, och i sinom tid får jag ett 2:dra korrektur. Med notbilagorna gör du efter godtfinnande in i texten eller i slutet. Lekarna komma i alla fall sist efter texten.» Se även ZT–AB 4/10 1896. Fjorton verk hade tryckts tidigare, de övriga var nytillkomna.40Verken hade publicerats i Nya Trollsländan, Sländan, Sylvia, jultidningar och som särtryck. I samband med korrekturläsningen konstaterar Topelius att han endast hittat »få förvillande fel (sopar i stället för sofver o. s. v.).» Han fortsätter: »En mängd rättelser gälla mitt stafningssätt. Jag godkänner ä, där äljudet är långt, men kan ej bräka den korta vokalen.»41ZT–AB 15/10 1896. I början av november 1896 meddelar Bonnier att delen låg färdigtryckt.42AB–ZT 4/11 1896. Läsning för barn. Åttonde boken utkom i 6 000 ex. Priset för kartonnerat band var 2 kronor och 75 öre (184 s.).
Senare upplagor
184 Den andra upplagan av Läsning för barn 1–3 (1872) utkom utan att Topelius informerades. Eftersom han upptäckte en del sättningsfel meddelade han Bonnier att han i fortsättningen ville få möjlighet att korrekturläsa nya upplagor utan extra arvode.43ZT–AB 16/12 1872: »Ville Herr Bonnier vid nya upplagor af dem bland mina arbeten, som tillhöra Herr Bonnier med full eganderätt, antingen sända mig korrektur eller dock ett ex. för möjligen nödiga rättelser innan utgifvandet, vore detta för sakens skull väl, och jag skulle icke fordra något arfvode för korrekturläsningen.» Det förekommer en del sättningsfel gällande stavning och interpunktion i den andra upplagan. Det faktum att Bonnier hade ständig förlagsrätt till de tre första delarna innebar att han inte var förpliktigad att honorera nytryck. Med undantag för upplagan 1872 erhöll Topelius ändå ersättning för nya upplagor av Läsning för barn.44Se förteckning på s. 1180. – När frågan om en samlad upplaga diskuterades 1889 återfick Topelius på begäran förlagsrätten till de tre första delarna.45Eftersom Topelius ville försäkra sig om att arvtagarna skulle få dispositionsrätten till hans samlade arbeten bad han Bonnier om att återfå äganderätten till Fältskärns berättelser och Läsning för barn 1–3. AB–ZT 14/3 1889, ZT–AB 23/3 1889 och AB–ZT 2/4 1889.
185 I april 1877 hörde sig Bonnier för om Topelius ville revidera något i sina verk inför tredje upplagan av de två första delarna, men av förlagskorrespondensen framgår att korrekturet sköttes av förlaget. Topelius var nöjd med den nya upplagan, tryckfel hade han inte upptäckt men nästa gång ber han att få »retouchera vissa ojemnheter».46AB–ZT 11/4 1877 samt ZT–AB 8/11 1877: »Upplagan är rätt vacker, papperet godt, stil och tryck rediga; – tryckfelen, dessa våra oblidkelige förföljare, har jag ännu ej upptäckt vid första flyktiga genomögnandet.» Upplagan utökades med illustrationer av August Malmström, Signe Sohlman och Anna Cramér samt med författarporträtt som Topelius ansåg vara för »mjäkigt», han ville därför att det skulle utgå i de följande häftena tills han fått ett bättre.47Han tillägger: »låt dock barnen behålla någon respekt för farbron på omslaget!», ZT–AB 8/11 1877. Porträttet trycktes som träsnitt efter en teckning av Signe Sohlman. Se även AB–ZT 2/4 1878 och 11/4 1877. De nya upplagorna av del 3–4 (1878) reviderades inte heller av författaren.
186 Våren 1883 föreslog Topelius att den nya upplagan av Läsning för barn 1–4 skulle genomgå en »rensningsprocess»: »för mig vore det lugnare att en gång efterlemna rentvättade barn».48ZT–AB 1/4 1883; fjärde upplagan av del 1–3 och tredje upplagan av del 4. I slutet av månaden meddelar han att han inte vill fördröja utgivningen med en revision, men han ber att stavningen ska följa Svenska Akademiens ordlista med de förbehåll han tidigare gjort för Fältskärns berättelser. Eftersom han hittat en del besvärande tryckfel i de förra upplagorna önskar han ändå reviderark »och jag skall lägga band på sjelfkritiken för att ej belasta arket med onödiga ändringar».49ZT–AB 27/4 1883. Av titelbladet på de nya upplagor som utkom till julen 1883 framgår att de reviderades av Topelius. Angående ändringarna se s. 1192. Åtta sagor från del fyra flyttades till del tre – delarna kom därmed att omfatta lika många sidor och fick samma pris.50AB–ZT 20/9 1883 och ZT–AB 25/9 1883. »Kyrktuppen», »Nyåret 1868», »Strö blommor!», »Hafskonungens gåfva», »Sista April», »Svalan från Egypti land», »Eko» och »Luftslotten» flyttades till del tre. Topelius och Bonnier övervägde att inta några av de sagor från Edlunds fjärde del som inte hade tryckts i Bonniers upplaga, men därav blev inget, AB–ZT 4/10 1883 och ZT–AB 9/10 1883. – Senare upplagor reviderades inte av Topelius.
187 I slutet av 1895 initierade publicisten Wentzel Hagelstam i Helsingfors en illustrerad praktupplaga av Läsning för barn – Albert Bonnier hade framkastat en liknande idé för Topelius i augusti samma år. Bonnier och Hagelstam kom överens om att utge en gemensam upplaga, tryckt i Stockholm. Flera namnkunniga konstnärer i Finland och Sverige engagerades, bl.a. Acke Andersson, Albert Engström, Venny Soldan-Brofeldt, Ottilia Adelborg, Albert Edelfelt och Carl Larsson.51Övriga konstnärer som bidrog med ett fåtal bilder var Eero Järnefelt, Väinö Blomstedt, Tyra Kleen och Albert Gebhard. För att utnyttja klichéerna optimalt utgav Hagelstam också en finsk upplaga, den utkom 1906 i översättning av Viljo Tarkiainen och Valter Juva. Våren 1896 uppgjordes kontrakt med Topelius, men på grund av Edelfelts många åtaganden utkom verket först 1901–1903.52Läsning för barn af Z. Topelius illustrerad af finska och svenska konstnärer. Verken i de åtta delarna följer inte originalupplagans ordningsföljd. Se f.ö. »Inledning» till förlagskorrespondensen, Brev, ZTS XX:1, stycke 86 (Hagelstam) och 250 (Bonnier) samt Hagelstam »1896 Kontrakt». – Bonniers förlag utgav ett urval ur praktupplagan i två band 1935. De sex delarna är rikt illustrerade med helsidesplanscher, vissa i färg, vinjetter och dekorerade anfanger. Texten är reviderad, sannolikt av någon annan än Topelius.
|1179| |1180|Utg. år | Del (uppl.) | Antal ex och bokhandelspris (häftat ex om inget annat anges) | Format | Författarhonorar (därtill 25 författarexemplar) | Anmärkning |
1865 | 1 (1) | minst 1 000; häftat ex 2,50 rdr rmt | duodes | 50 riksdaler svenskt riksmynt (rdr rmt)/ark: ca 500 rdr rmt | Bonnier fick full förlagsrätt för Lfb55I kontraktet anges inte upplagornas storlek. Förlagets äldsta bevarade upplageböcker är från 1866 och de tidigaste uppgifterna om Lfb rör den tredje delen. I juni 1865 nämner Bonnier att den planerade samlingen borde tryckas i minst 1 000 ex (10/6 1865). 1–3 |
1866 | 2 (1) | minst 1 000; pris som Lfb 1 | duodes | 500 rdr rmt | med notbilaga |
1867 | 3 (1) | 2 000; pris som Lfb 1 | duodes | 400 rdr rmt | med notbilaga |
1871 | 4 (1) | 3 000; häftat ex 2,50 rdr rmt, kartonnerat 3 rdr rmt, i klotband 3,50 rdr rmt | duodes | 1 240 rdr rmt | skild upplaga på Edlunds förlag |
1872 | 1 (2) | 1 500; 2,50 kr, kart. 3 kr, klotb. 3,50 kr | duodes | inget | ny sättning, ej reviderad; |
2 (2) | 2 000; pris som ovan | inga notbilagor i del 2–3 | |||
3 (2) | 1 500; 2,25 kr, kart. 2,75 kr, klotb. 3,56Priset på Edlunds exemplar var 3 mark och 75 penni (Svensk bok-katalog).50 kr | ||||
1877 | 1 (3) | 5 000; 1,25 kr, kart. 1,75 kr | oktav | 2 000 kr för Lfb 1–4 1877–1878 | Lfb 1–4 (1877–1878); nytt format; notbilagorna återinsatta; ej reviderad |
2 (3) | 5 500; pris som ovan båda delarna i klotband 4 kr | ||||
1878 | 3 (3) | 5 000; kart. 1,50 kr | oktav | se 1877 | notbilaga; ej reviderad |
4 (2) | 5 000; kart. 2,00 kr båda delarna i klotb. 4 kr | ||||
1880 | 5 (1) | 6 000; kart. 2,75 kr, klotb. 3,50 kr | oktav | 80 kr/ark: sa 1 220 kr | delupplaga på Edlunds (2 000 ex) |
1883 | 1 (4) | 6 500; kart. 1,75 kr | oktav | 4 000 kr för Lfb 1–4 1883 samt rev. av Fältskärns berättelser | reviderad av författaren |
1883 | 2 (4) | 6 500; kart. 1,75 kr | oktav | se Lfb 1 1883 | ingen notbilaga; reviderad av författaren |
|1181|1883 | 3 (4) | 6 500; kart. 1,75 kr | oktav | se Lfb 1 1883 | utökades med åtta verk från Lfb 4; notbilaga; reviderad av författaren |
1883 | 4 (3) | 6 200; kart. 1,75 kr | oktav | se Lfb 1 1883 | åtta verk flyttade till del 3; reviderad av författaren |
1884 | 6 (1) | 6 000; kart. 2,75 kr, klotb. 3,50 kr; del 5–6 i klotband 6 kr; del 1–6 i tre klotband 14 kr | oktav | 100 kr/ark: sa 1 400 kr | delupplaga på Edlunds förlag (2 000 ex) |
1888 | 5 (2) | 5 500; kart. 2,75 kr | oktav | sa 2 500 kr för Lfb 5,2 och en ny uppl. av Sånger I | delupplaga på Edlunds; ej reviderad |
1891 | 7 (1) | 6 000; kart. 2,75 kr, klotb. 3,50 kr | oktav | 100 kr/ark: 1 400 kr | delupplaga på Edlunds |
1893 | 2 (5) | 6 000; kart. 2,75; del 1–7 i fyra klotband 17,50 kr | oktav | inget | med notbilaga; ej reviderad |
1896 | 3 (5) | 6 000; kart. 2,75 kr | oktav | inget | med notbilaga; ej reviderad |
1896 | 8 (1) | 6 000; kart. 2,75 kr | oktav | 1 150 kr | delupplaga på Edlunds |
Övriga urval
190 För att sprida Topelius sagor till en publik som annars inte skulle ha råd att köpa Läsning för barn utgav Werner Söderström, som förlade barnböckerna i finsk översättning, ett urval sagor på både svenska och finska: Lilla sagoboken. Urval ur »Läsning för barn af Z. Topelius» (Pikku satukirja) 1888. Topelius avstod från honorar så att boken kunde säljas förmånligt till skolorna och delas ut till eleverna.57Spridningen ville Topelius begränsa till Finland. Se Werner Söderström–ZT 15/1 och 23/3 1888, Brev, ZTS XX:1. Ett par år senare sammanställde folkskollärarinnan Sofi Almquist Läsning för barn. Urval för skolan i två band, utgivna av Bonnier. Ambitionen var att presentera materialet »pädagogiskt ordnadt i progressiv följd från lättare till svårare, fördeladt i ett par delar, så att de kunde tillhandahållas till mycket billigt pris».58Bonnier återger Sofi Almquists önskan 15/4 1890; Topelius fann förslaget intressant (ZT–AB 22/4 1890). Almquist korresponderade också direkt med Topelius som uppmuntrade företaget (Sofie Almquist–ZT 12/4 och 30/12 1890, NB 244.2 och ZT–SA 22/4 och 13/8 1890, 244.70). De två banden utkom 1890–1891 och innehåller 27 respektive 29 verk. I ekonomiskt hänseende var urvalet för skolorna ingen lönsam affär varken för Topelius eller för Bonnier, men alternativet var att fortsättningsvis »låta herrar skolboksfabrikanter» utan tillstånd trycka det bästa ur läseböckerna.59Citat K. O. Bonnier–ZT 1/12 1891, se även AB–ZT 25/9 1890. – Skolboken såldes för 50 öre, och honoraret blev 2 öre per ex. Bonnier framhåller att upplagan gör Topelius känd i vida kretsar »bland den lägre befolkningen» (AB–ZT 30/12 1890). Se f.ö. inledningen till förlagskorrespondensen, Brev, ZTS XX:1. I Aftonbladet 26/3 1891 meddelas att Topelius Läsning för barn antagits som »innanläsningsbok» av »öfverstyrelsen».
191 Med urvalen för skolorna i Finland och Sverige fick Topelius sagor spridning i alla skikt och samhällsklasser, och hans ställning som barnens skald cementerades.60Första delen av Almquists urval trycktes i 18 000 exemplar och den 15:e upplagan utkom 1928. Till detta bidrog att verk ur Läsning för barn intogs i |1182|många samtida läseböcker: Poetisk läsebok för Finlands ungdom (1864), Fosterländsk Läsning för Barn och Ungdom (Sthlm 1868), Läsebok för folkskolan (»Statens läsebok», Sthlm 1868), Poetisk läsebok för folkskolan (Örebro 1869), Poetisk läsebok för skolans högre klasser (Hfrs 1892), Poetisk läsebok för skolans lägre klasser (Hfrs 1892) och i de av Sofi Almquist utgivna Barnens första läsebok, Barnens andra läsebok (Sthlm 1884 och 1877) och Läsebok för småskolan (1888).61Om Runebergs och Topelius medverkan i Läsebok för folkskolan, se Torkel Jansson, »Runeberg och svenskheten i Sverige – svenskheten i Sverige och Runeberg» 2004, s. 348 f., och om Topelius i norska läseböcker i Gard Espeland, »Topelius ja Norsk Barneblad» (1998). De flesta av nämnda läseböcker utkom i nya delvis omarbetade upplagor.
192 I Topelius Samlade Skrifter, utgivna på Bonniers och Edlunds förlag (1899–1907), ingår fyra band Läsning för barn 1–8.62Samlade Skrifter omfattar 34 delar fördelade på fem serier, delarna 26–33 innehåller Läsning för barn. De åtta delarna motsvarar emellertid inte originalutgåvorna: ordningen är till viss del kronologisk – med undantag för den andra delen som endast upptar skådespel – och förutom 257 verk ur Läsning för barn (av 268) ingår »Företal» publicerat i Sagor I (1847) och ett urval ur Tankar i Djurskydd (1898). Utgåvan har moderniserad stavning, i övrigt inkonsekventa etableringsprinciper: redaktören Valfrid Vasenius har följt de senast reviderade upplagorna, men infört ändringar som saknar stöd i något textvittne.63Exempel ur första sagan, »Kyrktuppen», Lfb 4 1883 resp. SS: Nu börja vi en märkvärdig saga → Nu börjar vi med en märkvärdig saga; Kyrktuppen var mycket stor → Kyrktuppen var hiskeligt stor; ståtelig → ståtlig; synes → syns; menniskorna fira → människorna skulle fira; såg mycket menande ut → såg menande ut; icke blef kyrktuppen deraf just mycket visare → däraf blef kyrktuppen just icke mycket visare; På stranden var → Vid stranden stod.
193 I början av 1900-talet utgav Folkupplysningssällskapet i Finland Topelii sagor. Ett litet urval för de tusen hem (1902, ny uppl. 1903), Edlunds förlag Sagor och berättelser i urval 1–2 (1907; 2 uppl. 1912, 3 uppl. 1936) och Bonniers förlag Sagor, visor och lekar (De bästa böckerna, 1909). Schildts, som övertog Edlunds förlag 1927, utgav de åtta delarna av Läsning för barn 1931–1932 och Bonniers förlag 1932. Nytryck och nya urval utkom därefter under hela 1900-talet, ofta i bearbetad form.
Textkritisk redogörelse
Grundtexter
194 Grundtexter för Läsning för barn är följande exemplar av samlingens åtta delar:
195 Första boken i Svenska litteratursällskapets ägo med signum Top1/F15230. Exemplaret är häftat med en obeskuren inlaga som mäter 18,3 x 11,4 cm. Omslaget är skadat och bindningen har släppt. Upplagan har egenheten att sida 66 är felaktigt paginerad 67, och följande sida är blank och opaginerad. Från sida 68 löper sidnumreringen normalt. Volymen kollationerar 12:o: π2 π4 1–412 (44+χ1) 5–912 108 (106+χ1), d.v.s. bokens format är duodes. Den inleds med ett osignerat vik med den för samlingen karaktäristiska omslagsillustrationen av August Malmström på andra bladets rectosida (högersida).64Se s. 1174. Teckningen är tryckt som trägravyr av den svenska xylografen Mauritz Meijer. Fr.o.m. den femte delen trycktes illustrationerna som fototypier. (Se inledningen till förlagskorrespondensen, avsnittet »Utformningen av böckerna», Brev, ZTS XX:1). Jämför man t.ex. omslagsillustrationen tryckt i den första boken med den i den femte ser man skillnader på detaljnivå. Två separat tryckta helsidesplanscher har limmats in i boken före sidorna 111 och 229.
196 Grundtexten för Andra boken är hämtad ur Åbo universitetsbibliotek och har signumet 1937:804. Den är inbunden i ett brunt klotband (privatband) med pressförgylld text och dekor. På pärmarna finns pressförgylld utsmyckning föreställande tre barn som läser. Bandet är nött och inlagan har lossnat från ryggen, illustration före titelbladet saknas. Inlagan mäter 16,2 × 10,2 cm. Kollationeringsformeln är 12:o: π4 1–412 (41+χ1) 5–612 (612+ χ1) 7–812 98 104, formatet duodes. Två separat tryckta helsidesplanscher har limmats in före sidorna 75 respektive 145. Tio skilt paginerade sidor innehåller fyra tonsättningar; »Musikbilagor till Läsning för barn».
197 Grundtextexemplaret av Tredje boken tillhör Finlands barnboksinstitut i Tammerfors och har signumet 20020945. Volymen är inbunden i ett halvfranskt band, slitet i kanterna och hörnen. Inlagan mäter 16,2 × 10,2 cm. Kollationeringsformeln är: 12:o: χ1 χ1 π6 1–212 (21+χ1) 3–412 (410+ χ1) 5–712 82. Formatet är duodes. Volymen inleds med ett vik med illustration till Axel och Stina på första bladets versosida (vänstersida), och den karaktäristiska omslagsillustrationen på andra bladets rectosida. Två separat tryckta helsidesplanscher har limmats in före sidorna 27 och 93. Tio skilt paginerade sidor innehåller tre tonsättningar; »Musikbilagor till Läsning för barn».
198 Fjerde boken i utgåvan följer ett exemplar i litteratursällskapets ägo med signum top1/F6970. Volymen är i gott skick och inbunden i ett lila klotband med pressförgylld text och dekor. På pärmens framsida står 1872. Utgivningsåret är dock 1871. Den beskurna inlagan har måtten 16,9 × 10,6 cm. |1184|Exemplaret kollationerar 12:o: π1 π2 1–212 (28+χ1) 3–412 (46+χ1) 5–812 (810+χ1) 9–1012 114. Formatet är duodes. På det första enskilda bladets rectosida är en helsidesplansch tryckt och före sidorna 41, 85 och 189 (opag.) är ytterligare tre separat tryckta helsidesplanscher infogade.
199 Grundtexten för Femte boken följer ett exemplar ur Svenska litteratursällskapets samlingar med signumet Top1/F6971. Det är välbevarat och inbundet i förlagets röda klotband med Malmströms omslagsillustration pressad och förgylld på framsidan. Illustrationen omges av en pressad ramdekor i svart, pärmens baksida smyckas av en pressad ramdekor. Inlagan är beskuren och har måtten 17,6 × 12,1 cm. Boken kollationerar 8:o: π2 18 2–38 (36+χ1) χ1 4–58 χ1 6–78 χ1 8–108 (102,6+χ1) 11–158 162, formatet är oktav. På det första bladets versosida är en helsidesplansch tryckt. Därpå följer den karaktäristiska omslagssidan (det andra bladets rectosida). Ytterligare sex planscher är infogade före sidorna 45, 49, 81, 113, 149 och 157.
200 Den Sjette boken i utgåvan följer ett exemplar som tillhör Åbo Akademis bibliotek, signum: 1420402803. På ett försättsblad står ägarsignaturen Ingrid Ståhle. Volymen är inbunden i förlagets klotband (beskrivet ovan för den femte delen). Pärmen är sliten i synnerhet i hörnen, men inlagan är välbevarad; beskuren, 17,6 × 12,1 cm. På titelsidan nedtill, mellan uppgifterna om förlagsort respektive förlag, har i bleknande blått bläck stämplats G. W. Edlunds Förlag. Boken har ingått i en delupplaga som bokhandlaren och förläggaren Gustaf Wilhelm Edlund inköpt från Bonniers förlag för distribution i Finland. Kollationeringsformeln lyder 8:o: π3 π2 18 (13+χ1) 2–48 (41+χ1) 58 (53+χ1) 6–98 (95+χ1) 10–128 (126+χ1) 138 (137+χ1) 144. Formatet är oktav. Boken inleds med ett vik: en illustration på första bladets versosida, samt den typiska omslagssidan på andra bladets rectosida. Sex separat tryckta helsidesplanscher har limmats in före sidorna 7, 51, 71, 139, 189 och 207.
201 Grundtext för Sjunde boken är ett exemplar i Svenska litteratursällskapets ägo med signumet Top 1/F26162. Exemplaret är ett halvklotband med rygg och hörn i rött. Inlagan släpper från bandryggen. Den är beskuren och mäter 17,6 × 12,1 cm. Volymen kollationerar 8:o: π1 π2 18 χ1 2–38 (31+χ1) 4–58 χ1 68 (63+χ1) 7–88 (84+χ1) 9–118 (117+χ1) 12–138 144 (142+χ1), formatet är oktav. Boken inleds med ett separat blad med en helsidesplansch på versosidan. Ytterligare sju separat tryckta helsidesplanscher är infogade före sidorna 17, 35, 81, 87, 121, 175 och 213.
202 Åttonde boken i utgåvan följer exemplaret Top1/F6974 i Svenska litteratursällskapets ägo. Exemplaret, inbundet i förlagets klotband (se volym fem) har tillhört författaren; initialerna Z. T. står på försättsbladets verso|1185|sida. Pärmen är sliten i kanterna och ryggen. Den beskurna inlagan mäter 17,6 × 12,1 cm. Volymen kollationerar 8:o: 18 (16+χ1) χ1 2–38 (37+χ1) 48 (42,6+χ1) χ1 58 (56+χ1) 6–78 (74+χ1) 88 (86+χ1) 98 (95+χ1) 108 (106+χ1) 118 (114+χ1) 124, formatet är oktav. Elva separat tryckta helsidesplanscher är infogade före sidorna 13, 17, 47, 53, 61 (opag.), 65, 77, 125, 139, 157 och 169. Fyra verk under rubriken »För småskolorna» är försedda med noter (s. 113–116).
203 Vid jämförelse av olika exemplar av förstaupplagorna av den sjunde respektive den åttonde samlingsdelen framgår att de tryckta helsidesplanscherna har infogats på olika ställen. Det andra kollationeringsexemplaret av andra delen saknar helt de separat tryckta helsidesplanscherna. Samtliga illustrationer i grundtextexemplaren kan studeras i den digitala utgåvans faksimilvisning (se förteckning på s. 1405).
204 Grundtextexemplaren har skannats och OCR-behandlats och textfilerna därefter kollationerats i två omgångar. Första kollationering har gjorts mot följande exemplar: Första boken i Svenska litteratursällskapets ägo och med signumet Top1/F49473 (med författarens dedikation till Thekla Knös); Andra boken i Svenska litteratursällskapets ägo och med signumet Top1/F49472 (likaså med författarens dedikation till Thekla Knös); Tredje boken ur HelMet:s gemensamma samlingar (Helsinki Metropolitan Region) med kontrollnumret kr30466180 (ihopbunden med andra delen); Fjerde boken i Svenska litteratursällskapets ägo och med signumet Top1/F26160; Femte boken, även den i Svenska litteratursällskapets ägo, ur Arne Jörgensens samling och med signumet Jörg./M19354; Sjette boken ur Åbo universitetsbibliotek med signumet 1451148659; Sjunde boken ur Åbo Akademis bibliotek med signumet 1420402809; Åttonde boken likaså ur Åbo Akademis bibliotek med signumet 1420460327.
205 Andra kollationering har gjorts mot följande exemplar: Första boken ur Åbo Akademis bibliotek med signumet 1420402817; Andra boken även den ur Åbo Akademis bibliotek med signumet 1420402823; Tredje boken ur Åbo universitetsbibliotek med signumet 1008189344; Fjerde boken i Svenska litteratursällskapets ägo med signumet Top1/F42253; Femte boken ur Åbo Akademis bibliotek med signumet 1420402785; Sjette boken i Svenska litteratursällskapets ägo med signumet Jörg./M19350/S.; Sjunde boken likaså i Svenska litteratursällskapets ägo med signumet Top1/F6973, och Åttonde boken också den i Svenska litteratursällskapets ägo med signumet Jörg./M19352/S. Det andra kollationeringsexemplaret av tredje delen i samlingen saknar pag. 145–146. Motsvarande sidor i grundtextexemplaret av den tredje delen har därför ytterligare jämförts mot ett exemplar i Svenska barnboks|1186|institutets ägo (Tredje boken inbunden med första och andra delen, på första bladets rectosida står med handskrift Anna Arnold och Axel Munther 24/12 67).
Textetablering
206 Vid textetableringen har uppenbara sättningsfel eller tryckfel i grundtexten korrigerats. Däremot har få ingrepp gjorts i ortografin. Eftersom böckerna utkom under en lång period och stavningen inte ännu var strikt reglerad varierar stavning och interpunktion, också inom ett enskilt verk.65Carl Ivar Ståhle, »Det nordiska rättstavningsmötet 1869 och hundra års svensk rättstavning» 1969, s. 2–12. Från den femte delen följer stavningen SAOL 1874.66AB–ZT 21/1 1880. Topelius höll dock fast vid dubbel konsonant i ordet finns och i ord med långt å-ljud insisterade han stavning med å, t.ex. fågel till skillnad från fogel i SAOL, »på den goda grund att å-ljudet är långt». Det är omöjligt att avgöra om det är författaren, sättaren eller korrekturläsaren som står för avvikelser.
207 Del 1–5 (1880), har övervägande vexa och vext (med avledningar), de sex fall som avviker från detta mönster (växa, växt) har ändrats i utgåvan. Från sjätte delen (1884) är orden stavade med ä, enligt SAOL (se s. 781).
208 I sjutton fall har ord lagts till eller avlägsnats. I elva av dessa rör det sig om dittografier, d.v.s. oavsiktliga upprepningar. T.ex. »midti i» har ändrats till »midti». De resterande fallen är haplografier. T.ex. frasen sjöng för sjelf har kompletterats med ett »sig» framför »sjelf». Ordformer har ändrats i sex fall, t.ex. har några saknade genitiv-s lagts till.
209 På ett trettiotal textställen har kommatecken ersatts med punkt eller tvärtom. Slutpunkt i mening har lagts till på tjugo ställen där ett tomrum finns i grundtexten och ytterligare på sex ställen där tomrum saknas. Sex förekomster av frågetecken i grundtexten har i utgåvan ersatts med utropstecken, i två av fallen enligt sättningsmanuskriptet, t.ex. »Understå er bara att lura på mina äpplen?» har ändrats till »[...] äpplen!».
210 Omotiverade avstånd mellan tecken, samt felaktigheter i grundtexternas paginering har stillatigande korrigerats.
Typografiska normaliseringar
211 Typografiska inkonsekvenser i grundtexterna har genomgående förenhetligats i utgåvan. Stycke efter blankrad inleds utan indrag förutom där det följs av en rollinnehavare med replik. Rubrikstilarna anges enligt respektive rubriknivå, som titel på del i samlingen, titel på enskilt verk (saga, dikt eller pjäs) och underrubrik. Hängande anfanger och vinjetter med integrerad text återges inte i bokutgåvan (se t.ex. »Ängens Söndagsmorgon» i del 5 och »Fiskaren» i del 8).
213 Typografiska citattecken (”) återges med gåsögon (») och citat i citat anges med enkla citattecken (’). Den inbördes ordningen mellan citattecken |1187|och skiljetecken återges enligt nuvarande praxis. T.ex. har grundtextens “Nu piper snurran,“ sade han ändrats till »Nu piper snurran», sade han. Citattecken vid repliker har avlägsnats.67Topelius reagerade under pågående sättning av andra delen på att citattecken satts kring replikerna: »Det der blandar bort barnen, så att vi i det följande torde bortlemna all apostrofering [...].» ZT–AB 30/7 1866. Frågan aktualiserades inte i samband med första delen, som innehåller endast dramatik. Tre punkter som logiskt hör till ett citat placeras innanför det avslutande citattecknet (t.ex. har – “Vällärde Herr“ ... ändrats till: – »Vällärde Herr ...» ). När enstaka ord betonas med kursivering har endast ordet kursiverats, inte påföljande tecken (t.ex. har här bor Gud! ändrats till: här bor Gud!). Sifferuppgifter större än 999 anges enligt modellen 300 000 (istället för 300,000) och noter visas med asterisk *.
214 Enskilda bokstäver och kommatecken återges konsekvent i enlighet med omgivande text (t.ex. hans har i utgåvan stillatigande ersatts med hans). I framför allt den sjunde delen av Läsning för barn förekommer ett stort antal komman i avvikande stil – möjligtvis handlar det om tecken som felaktigt satts i kursiv stil. Omotiverade mellanrum mellan bokstäver och mellan bokstäver och skiljetecken eller mellan skiljetecken har avlägsnats, och felaktigt placerade mellanrum har justerats (t.ex. gryt aneller slefven till grytan eller slefven).
215 I dramatiken anges namnen på rollinnehavarna med versaler framför eller ovanför replikerna (prosa resp. vers, undantaget den enda monologen). Scenanvisningarna står i kursiv stil och – ifall det inte rör sig om inledande anvisningar – avgränsas av parentestecken som kursiverats i den tryckta |1188|utgåvan. Också placeringen och utformningen av melodiangivelserna har gjorts enhetlig, t.ex. har förkortningar som Mel. konsekvent ersatts med Melodi. I grundtexterna varierar uppställningen av rollförteckningarna. I utgåvan återges de så gott som genomgående på ett sätt, t.ex. har klammern ersatts med kommatecken, samt »och», mellan rollinnehavare. Undantaget är att gemener kursiverats i den tryckta men inte i den digitala utgåvan.
216 I prosan markeras samtliga repliker med talstreck: – Jaså, sade han, – du skrattar, du? Övriga tankstreck har avlägsnats såvida dessa inte fyller en uppenbar funktion, t.ex. – Tror mamma det? – frågade Björn ändras till – Tror mamma det? frågade Björn. Repliker som i grundtexten saknar talstreck har försetts med sådana.
217 I lyriken har sättarna på ett fåtal ställen missat att införa indrag för verser som fördelats på två eller flera talare. Dessa indrag har införts stillatigande. Också musiklyriken har stillatigande normaliserats till brödtext (jfr Kuc----ku! till kucku! i »Göken galar»).
218 I »Bullerbasius» (fjärde delen) kursiveras datumen endast inledningsvis. I utgåvan kursiveras samtliga datum i berättelsen. I »Prinsessan Lindagull» (femte delen) kursiveras personerna, trollkarlen Hirmu och prinsen Abderraman m.fl., första gången de nämns, men i fråga om Nukku Matti har det förbisetts. Det har ändrats i utgåvan. I sagan »Rida ranka» (fjärde delen) står verserna ur folkrimmet »Rida, rida ranka» än i kursiv stil, än i normal stil, vilket återges. När drottning Blanka sjunger en ny vers så står den i kursiv stil, men när en vers upprepas så står den i normal stil.
219 Typografiska normaliseringar upptas inte i förteckningen över utgivarändringar. De visas i lästexten i den digitala utgåvan när visningsalternativet Utgivarens ändringar är aktiverat.68topelius.sls.fi.
Språkliga särdrag
220 Språkliga särdrag i Topelius barnlitteratur syns dels i en talspråklig prägel, dels i stavningen. I den samtida receptionen väckte talspråkligheten också kritik.69Se »Läsning för barn – en receptionshistoria» i inledningen. Det talspråkliga är påtagligt främst i dialogerna där Topelius använder kortformer som »hvaba» för hvad behagas/ vad för slag? eller uttryck som förekom i finländsk svenska såsom »daskis» för stryk. Motsvarande kortformer förekommer i Topelius prosa samt i dagböcker och brev (dörrn, kammarn osv.), men i påfallande hög grad i barnlitteraturen.
221 Eftersom Topelius skrev barnlitteratur under en lång period – femtio år – varierar stavningen. Variationen syns i stavning med både enkel och dubbel konsonant, t.ex. både dam och damm för fint stoft, samt lam och |1189|lamm (unge till får).70Beläggen för dam är endast två, medan beläggen för damm uppgår till ett femtontal (även sammansättningar har beaktats). Lam förekommer tre gånger, och lamm fjorton gånger. Jfr Pia Forssell, »Språkliga särdrag», i Noveller, ZTS IV, s. 273. I novellerna stavas damm och lamm: dam och lam. Forssell härleder stavningen till A. F. Dalins Ordbok öfver svenska språket från 1850. Det vanliga är att liknande ord bär dubbel konsonant men i den femte delen (1880) och framför allt den sjätte (1884) förekommer ord stavade med enkel konsonant (jfr t.ex. uppfyld). Ett annat exempel är månaderna, som i sjunde och åttonde delen i några fall stavas med gemen begynnelsebokstav trots att det vanliga är stavning med versal.
222 Den sjätte upplagan av SAOL (1889) gällde fr.o.m. 1890 som norm för rättskrivning i skolorna både i Finland och Sverige, och fick en starkare ställning än de tidigare upplagorna.71Carl Ivar Ståhle, »Det nordiska rättstavningsmötet 1869 och hundra års svensk rättstavning» 1969, s. 7. Topelius kommenterar i ett brev 17/9 1890 till Albert Bonnier att »vår skolstyrelse anbefallt, att alla läroböcker skola följa Sv. Akademiens 6:te ordlista». Topelius hade ansett SAOL omogen och ogillat dess etymologiska princip.72ZT–AB 31/1 1880; jfr 7/2 1880. Se inledningen till korrespondensen med Bonnier, »Bokproduktionen kulminerar», Brev, ZTS XX:1. Men sommaren 1891 ger han på nytt, inför utgivningen av sjunde delen, sitt medgivande till SAOL som norm för stavningen »med förbehåll endast, att, der två stafningar äro valfria, jag får behålla den äldre, alltså q, z, x och c, der Akademin har godheten att unna dem burskap».7323/7 1891; jfr ZT–AB 17/9 1890. Albert Bonnier hade i föregående brev meddelat att förlaget allmänt infört stavning enligt SAOL (AB–ZT 4/7 1891). Den sjunde boken är den enda där Topelius använder k-stavning t.ex. i ansikte, försiktig och släkt, visserligen parallellt med g-stavning som i jagt (jagten) och jakt (jakthund, jakthorn).74Jfr ZT–AB 17/9 1890. Topelius antog successivt SAOL som stavningsnorm, men efter genomgång av korrekturet för åttonde delen meddelar han att han inte kan godkänna ä för kort ä-ljud.75ZT–AB 15/10 1896; jfr ZT–AB 7/2 1880. I åttonde delen står som i samlingens första sex delar t.ex. engel och sjelf.
223 Karaktäristiskt för Topelius barnlitteratur är vidare att denna/ dessa oftare än i andra genrer följs av substantiv i bestämd form (denna gången, dessa barnen). Undantaget är passager med religiös klang oberoende av genre, ett utslag som går i linje med det standardsvenska språkbruket vid den här tiden. Standarden visar att bestämd form i jämförelse med obestämd (denna gång, dessa barn) förekommer i religiös litteratur mer än i annan text.76Charlotta af Hällström-Reijonen, »Språkbruket hos Zacharias Topelius – tre punktundersökningar» 2019, s. 358 ff. Ett till exempel på en formvariant är pluralformen av finger, där Topelius ett fåtal gånger föredrar den ålderdomliga pluralformen finger. Dalin uppger pluralformen fingrar, men också uttrycken »se genom finger (eller fingren)» och »ej lägga finger emellan».
224 Topelius språkliga avtryck genom barnlitteraturen framkommer också i de belägg som SAOB (Svenska Akademiens ordbok) samlat av författaren. En fritextsökning på »Topelius läsn.» ger 459 träffar och listan innehåller såväl vardagliga uppslagsord ur Läsning för barn som mer originella uttryck som hundsfott, kataknuff och pickalurv.77http://www.saob.se/fritextsok/ (hämtat 29.6.2020). De senare kommenteras i utgåvan.
Manuskript och varianttryck
225 Manuskript finns bevarade till 75 av verken i Läsning för barn 1–8, till somliga finns fler än ett bevarat (se bilaga »Manuskript och första tryck», s. 1394). Till första delen finns enbart två manuskript bibehållna, i andra delen har betydligt |1190||1191|fler bevarats, medan tredje och fjärde delen har endast fyra respektive sex vardera. För delarna fem till åtta har flera bevarats och de flesta sättningsmanuskripten från femte delen framåt finns bevarade i Bonniers arkiv.78Manuskripten bär tydliga spår från sättning och tryck, bl.a. fingeravtryck och anteckningar. I arkivet ingår också författarens planer för innehållet i de nämnda delarna av Läsning för barn.
227 De manuskript som finns bevarade är nedtecknade i häften, skrivböcker och på lösa blad av olika format (konceptpapper). På Nationalbiblioteket i Helsingfors förvaras i nio kapslar ett sjuttiotal spridda manuskript. Dessa finns i anteckningsböcker och häften, samt på blad, delvis inbundna vid arkiveringen och delvis lösa.79Manuskripten innefattar både verk som ingår i samlingen Läsning för barn och andra litterära verk för barn. I manuskriptsamlingen ingår också författarens planer för delarna fem, sju och åtta.
228 Bland manuskripten finns utkast, fullständiga arbetsmanuskript och renskrifter av Topelius hand. Avskrifterna av annan hand beaktas inte i utgåvans manuskriptvisning, även om vissa innehåller delar eller korrigeringar av Topelius hand. Manuskript till de fyra första delarna som skickades till Albert Bonnier finns inte bevarade.80Topelius uppmanade upprepade gånger förläggaren att bränna dem, t.ex. ZT–AB 22/10 1866 och 18/9 1867.
229 Ändringar och strykningar förekommer allmänt. För en översikt av manuskript till enskilda verk se bilaga (s. 1394).
230 Av de 268 verk som ingår i Läsning för barn hade 200 tryckts tidigare, i barntidningar, samlingen Sagor I–IV och i andra tryck, medan 68 var tidigare opublicerade eller utkom i Läsning för barn samma år som i övriga tryck.81Dessutom skrevs tre nya verk för Edlunds upplaga av fjärde boken som enbart utkom i Finland.
231 För redovisningen av varianter har följande exemplar använts: Sagor I (1847): Åbo Akademi (ÅA) 1420402889, Sagor II (1848): ÅA 1420402927, Sagor III (1849): Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) Top1, Sne 59461, Sagor IV (1852): ÅA 1420402937 och Sagor I, (2 uppl., reviderad, 1860): SLS Top1/F12311 samt G. W. Edlunds upplaga av fjärde delen (Läsning för barn, SLS Top1/F6969). Trycken i barntidningarna Eos (1854–1866), Trollsländan (1868–1873), Nya Trollsländan (1885–1892) eller Sländan (1895) har granskats i Nationalbibliotekets i Helsingfors digitala samlingar.82http://digi.lib.helsinki.fi. Övriga tryck som beaktats är Bilder ur djurens lif för skolan och hemmet samlade och utgivna av prinsessan Eugénie (1883) samt tidskrifterna Sveriges Ungdom (1884), Finland (1892), Julhelsning (1888, 1890, 1892), Jultomten (1891, 1893–1895), Barnens Jul (1894–1895), Sylvia (1895) och Snöflingan (1896).
232 Av korrespondensen mellan Bonnier och Topelius framgår att författaren reviderade de senare upplagorna av Läsning för barn, och de beaktas således i variantredovisningen.83Följande brev vittnar om författarens revision inför nytryck: ZT–AB 27/4 1883, ZT–AB 12/7 1883 och ZT–AB 20/10 1883. Följande exemplar har använts: Första boken, 4 uppl. (1883): SLS Jörg./M19345, Andra boken, 4 uppl. (1883): SLS Top1/F6980, Tredje boken, 4 uppl. (1883): SLS Jörg./M19347/S samt Fjerde boken, 3 uppl. (1883): SLS Top1/F6979.
233 Skillnaderna omfattar ordval och substans, interpunktion, ortografi, tryckfel samt avvikande typografi. Åtskillnaden mellan kategorierna visas |1192|med olikfärgad bakgrund i den digitala utgåvans variantvisning. Digitala textjämförelser för prosa och dramatik har dels gjorts i programmet Juxta, dels i ett variantverktyg som är en specialanpassad version av Text Collation for eXist-db framtagen för Svenska litteratursällskapet, efter att textvittnena skannats och OCR-behandlats.84http://www.juxtasoftware.org/ och exist-db.org/. Därtill har varianterna såväl i dessa genrer som i lyriken kontrollerats mot originaltrycken.
Ändringarnas omfattning och karaktär
234 Ändringar gjorda under skrivprocessen (Sofortkorrekturen) är vanliga, både av enskilda ord och hela stycken. Många manuskript är ofullständiga, de är oavslutade eller halva och har karaktären av utkast. Senare ändringar (Spätkorrekturen) förekommer som tillägg i marginalen eller i regel ovanom texten. Skillnaderna mellan manuskript och originaltryck är i allmänhet stora, i något fall innehåller manuskripten enbart inledande ord eller meningar som överensstämmer med grundtexten.85Se »Förord till alla goda barn» och »Till en Flicka», Läsning för barn 2. Mer än femtio manuskript av Topelius hand har samma titel som grundtexten medan ett tjugotal har en annan titel, varav en handfull med samma titel som i första eller senare tryck.
235 De betydande skillnaderna trycken emellan som förekommer i ett femtiotal av samtliga textvittnen, visar att Topelius utmärker sig som en författare som bearbetar och omskriver sitt material. Han bearbetade en stor del av de tidigare publicerade verken inför utgivningen i Läsning för barn86ZT–AB 10/9 1879; ZT–AB 4/4 1884. vilket ger upp till fem versioner per verk. I regel är omarbetningarna längre än de tidiga versionerna. Anledningen till de grundliga omarbetningarna var dels att de anpassades till en svensk publik, dels förbättrades de genom tydligare genrespecifika eller motiviska anslag. I dramatiken syns formändringar tydligt där berättande passager omskrivs till rapp och humoristisk dialog samtidigt som scenanvisningar och dialogmarkering förtydligas (t.ex. tankstreck införs) eller redigeras.87Se »Den barmhertige är rik», Lfb 2, »Bärplockerskan» och »Var god mot de fattiga», Lfb 1. I den sista har även etiketten »Barntheater» (Eos 1856) ändrats till det för Topelius kännetecknande »Lek» (1865, 1883) samt »Theater» till »Leksalen». Betydande ändringar i motiv framkommer i att en del våldsamheter städas bort, naturen besjälas samt i att författarens djurskyddsvänliga och religiösa tendenser förs in eller betonas starkare. I monologen »Bärplockerskan» samtalar huvudkaraktären Marie med en besjälad natur och istället för att skjuta tjädern som hon gör i Eos 1857, uppmanar hon »honom» att leva och flyga fri.88Ett annat exempel på en ökad empati gentemot djuren syns i »Var god mot de fattiga» (Lfb 1), där repliken »Otäcka hund!» ändrats till »Stackars Prisse!». Också i »Walters första äfventyr» raderas riset som danar pojkkaraktärer ur boktrycket. I »Radigundis’ penna», programdikt om poetens uppgift, redigeras stroferna så att den religiösa kontentan framträder tydligare.89Jfr Maija Lehtonen, »Das Märchen im Märchen oder Das Bild des Märchenerzählers bei Topelius und einigen anderen Autoren» 2001, s. 155.
236 Det direkta tilltalet är en förändring i berättarteknik som Topelius visserligen använder redan i tidiga sagor men som slipas i senare versioner, |1193|precis som den högtidligare formen. Formen »veten I» (jfr viljen I, ären I, skolen I, voren I etc.) används i hög grad i verk med religiös tematik.
237 Anpassningen till en svensk publik syns som tydligast i omarbetningarna på ordnivå, i regionalt färgade uttryck (»tutten» ändras till »dihornet») eller i finska och ryska inslag som översattes alternativt omskrevs (»vankades karbas» till »fick man sig en liten lugg»).90»Skyddsengeln», Lfb 1, »När man sofver på rosor», Lfb 2. Det gäller både för de verk som redigerats med lätt hand och för de stort omarbetade verken.
238 Dessutom ändrades namn på mynt. Exempel på valutaomvandlingar är rubel till mark, penni till öre eller det flagranta exemplet med fem olika versioner: »en half million rubel» ändras till »många hundrade guldpenningar», »hundratusen mark», »hundra tusen riksdaler» och slutligen »hundra tusen kronor».91Den finländska myntreformen innebar en övergång från rubel till mark genom ett kejserligt manifest den 4 april 1860. Markens värde knöts till silver (istället för pappersrubeln) 1865 men i praktiken levde rubeln kvar i språkbruket något decennium framöver. (»Svalan från Egypti land»; Sagor I, Hfrs 1847; Sagor I, Hfrs 1860; Lfb 4, Hfrs 1871; Lfb 4, Sthlm 1871 och Sthlm 1883).
239 Andra exempel på ändringar anpassade för svenska förhållanden är att finskklingande namn ibland byts ut (»Pukki» till »Bässen»), kejsaren blir kungen, regionalt färgade uttryck ersätts (en »smula daskis» med en »liten bastu») och att geografiska markörer ändras; »Reval» till »andra sidan om Östersjön» och därefter »Estland».92»Huru man hittar sagor», Lfb 4, »Trollens jul», Lfb 3. Ibland har också upplysningar eller ordförklaringar till innehållet införts i fotnoter av typen »Ragassa och guleja, torgtermer från ryskan».93Topelius är dock sparsam med dessa och diskuterar saken i olika perspektiv med förläggaren Bonnier (AB–ZT 6/8 1889) och översättaren Albert Alberg (AA–ZT 25/3 1882).
240 En iögonenfallande skillnad mellan tidiga och sena tryck syns i att genus ändras från utrum (den) till femininum eller maskulinum. I barntidningar tenderar Topelius att föredra utrum medan maskulinum (han) påträffas i grundtextupplagor och upplagor från 1883.94T.ex. smörgåsen, gröten och vagnen i »Silfverpenningens Berättelser», Lfb 2. Det är inte ovanligt att genus dessutom varieras mellan femininum och maskulinum. I »Fågel Blå» benämns nålen »den» i första trycket, i följande version »han» och sist som »hon».95Se Eos 1/11 1859, Lfb 1 1865 och Lfb 1 1883. Se även: qvarnen han – qvarnen hon i »Skyddsengeln» (Eos 15/11 1861 resp. Lfb 1 1865 och 1883). Anmärkningsvärt är att (kvinnliga) karaktärer stryks eller byter kön såsom i »Walters femte äfventyr» (Lfb 3) där den snarkande barnflickan i Eos 1855 plockats bort i senare versioner medan lilla syster förvandlats till Fredrik (1867, 1883). Dessa är ändå undantag.
241 I de bearbetade versionerna har några ironiska inlägg förklarats eller omskrivits och de upprepade förekomsterna av adverbet »helt» (främst i barntidningen Eos) strukits.96Se t.ex. »Unda Marinas fotspår» och »Det vackraste i skogen», Lfb 2.
Skillnader i ortografi, ordformer och interpunktion
242 Skillnader i stavning, ordformer och interpunktion kan bero på att de språkliga riktlinjerna ändrades över tid, eller på sättarens felläsning eller korrigering av Topelius manuskript. Skillnaderna mellan Edlunds respektive Bonniers upplagor av Läsning för barn 4 (1871) är särskilt tydliga angående stavning (t.ex. ä/e samt dubbelkonsonant) och ändelser (–a/–e), t.ex. i »Olle, som gick på skidor», »Pikku Matti» och »Solstrålen i November».97Också i andra tryck är exemplen många, se t.ex. »Walters tredje äfventyr» (Lfb 3) i Eos 1855 och Sthlm 1867 resp. 1883 med inkonsekventa pluraländelser (pojkarnes – pojkarnas, hästarna – hästarne). Andra skillnader är variansen mellan ja och jo. Topelius använde själv »jo» vilket |1194|också återges i trycken som utgavs i Finland, medan Läsning för barn har »ja». I del 3 har interjektionen helt och hållet utelämnats: »jo der», »jo så» och »jo det» har ändrats till »der», »så» och »det» (Stina och Axels samtal, »Eli Rhem»).
243 Äldre verbformer som hafva, taga, blifva ändras i senare upplagor till ha, ta och bli, och prepositioner som uti och uppå ersätts med i och på.
244 Tydliga moderniseringar visar sig i »J» som ändras till »I» från femte delen framåt och också i det bibliska citatet »dem fattigom» (1858) som moderniseras till »för de fattiga» (1866) och »för de fattige» (1883, »Silfverpenningens Berättelser»). Den av Topelius favoriserade dialektala formen »lyftar» ändras i upplagan 1883 (Sthlm) till lyfter, vilket på vissa ställen också sker med förväxlingen deras – sina.98T.ex. i »Solkriget» (Lfb 4, Sthlm 1871) har »på deras snabba» ändrats till »på sina snabba» (Sthlm 1883).
245 Samman- och särskrivningar varierar också stort mellan upplagorna. Särskrivningarna tenderar att öka i senare upplagor. Inkonsekvenser förekommer ändå och ändringar från första tryck till följande kan i senare tryck ha ändrats tillbaka eller förekomma parallellt i samma upplaga.
Redovisningsprinciper för kommentarerna
246 Varje verk förses med en allmän kommentar med bl.a. upplysningar om första publicering och en summering av forskningen kring verket.
247 Punktkommentarerna upptar ordförklaringar, person- och sakupplysningar och hänvisningar, litterära allusioner och referenser. För ordförklaringar har främst Svenska Akademiens ordbok och A. F. Dalins Ordbok öfver svenska språket 1–2 använts, för sakupplysningar Nationalencyklopedin, Uppslagsverket Finland och Nordisk familjebok 1–2 upplagan. Ord som förekommer med samma betydelse som i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009) kommenteras i allmänhet inte. I punktkommentarerna noteras ordformer endast i de fall som är framträdande för Topelius språkbruk (t.ex. finger för pluralformen fingrar, se s. 1189) eller där de är befogade för att undvika missförstånd.
248 Avslutningsvis redovisas litteratur där verket omnämns samt sekundärlitteratur som använts i kommentaren.
Skillnader mellan bokutgåvan och den digitala utgåvan
249 Den digitala utgåvan har en mer utförlig textkritisk kommentar än bokutgåvan. Här ingår faksimil av manuskript och grundtext (kolumnen Faksimil) samt transkriberade manuskript (kolumnen Manuskript) och varianttryck. Skillnader mellan lästext och varianttryck markeras med färgad bakgrund i |1195|respektive textvittne (kolumnen Varianter). Den digitala utgåvan innehåller dessutom en förteckning över översättningar till finska fram till 1898.
250 Markeringen av varians i den digitala utgåvan följer riktlinjerna i Zacharias Topelius Skrifters manual för textkodning.99Finns att läsa i den digitala utgåvan, topelius.sls.fi.
- 1Topelius brev daterat 26/5 1865 saknas, men av Bonniers svarsbrev framgår att Topelius omnämnt »en samling Sagor och barnvisor». Bonnier uppger vidare att han inte kan godta Topelius villkor, utan föreslår nya, Albert Bonnier–Zacharias Topelius 10/6 1865, i fortsättningen hänvisas till AB och ZT. Bonnier hade förlagt Topelius verk sedan 1851.
- 2Se förteckning s. 1180. Topelius förbehöll sig dispositionsrätten till översättningar. Arkhonoraret var det samma som för Fältskärns berättelser IV (1854, också duodesformat). »1865 Kontrakt till Läsning för barn 1–3», Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX:1.
- 3Framgår av Bonniers brev till Topelius 19/12 1865: »Det fägnade mig obeskrifligt att höra att Tit tyckte om Hr Malmströms illustrationer och skall det säkerligen äfven glädja honom att få höra att Tit är belåten med dem –.» Föregående brev av Topelius saknas.
- 4Sju verk skrevs för Läsning för barn: »Förord till Onkel Adam», »Förord till alla goda barn», »Vårt Land», »Den stora frågan», »Gossen från Brahestad», »På blank is» och »De små fåglarnas klagan».
- 5Manuskriptet till första delen skickades förmodligen i augusti 1865 (två brev från Topelius saknas). Manuskriptet till andra delen sändes 6/6 1866 och till tredje delen 18/6 1867. Böckerna annonserades i svenska dagstidningar i november–december nämnda år (t.ex. Norrköpings Tidningar 28/11 1865, Stockholms Dagblad 13/12 1866, Dagens Nyheter 16/12 1867).
- 6AB–ZT 27/3 1868, ZT–AB 16/6 1868. Bonnier önskade en ny samling sagor till julen 1868, och han ber att Topelius under sin sommarvistelse i Marstrand »med sax och blyertspenna» skulle redigera en sådan. Orsaken till hans enträgenhet var att han annars skulle ta sig an andra barnboksprojekt (29/6 1868). Vid sidan av akademiska åtaganden var Topelius denna tid sysselsatt med Förslag till svensk psalmbok (1869), diktsamlingen Nya blad (1870) och Boken om Vårt Land (1875).
- 7Bonnier tackar för manuskriptet den 17/7 1871, se f.ö. ZT–AB 20/1 1871, AB–ZT 14/4 1871 och AB–ZT 19/8 1871. Manuskript till »14 eller 15 ytterligare sagor och visor» sändes 19/8.
- 8Från 1870 såg Topelius det inte längre som ett godtagbart alternativ att, som dittills, utge sina originalupplagor bara på ett svenskt förlag och förbigå de inhemska förlagen som kämpade med ogynsamma villkor. Diktsamlingen Nya blad (1870) och Läsning för barn 4 (1871) utkom därför i dubbla upplagor, på Edlunds och Bonniers. Se f.ö. »Inledning» till Brev. Topelius korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX:1, stycke 224.
- 9De fyra verk som ingår endast i Bonniers upplaga är »Den första Lärkan», »Ängsblommornas visa», »Den bättre vägen» och »Prestgårdsflickorna», och de sju verk som endast ingår i Edlunds upplaga »Leopolds visa», »Huru Wilhelm läser sin lexa», »Blomstertinget», »Sjömannens hemlängtan», »För hårdt och för mjukt», »Naturens Döttrar» och »Verldshafvet».
- 10I Edlunds upplaga illustreras Prins Florestan väcker Törnrosa, Olle på skidor, Mirza och Mirjam i öknen, Pekkas äfventyr samt Fimbul fångar solens barn. Topelius ansåg att Edelfelts illustrationer inte kunde mäta sig med »Malmströms mästerliga teckningar», ZT–AB 19/8 1871.
- 11Hur många exemplar Edlund tryckte är inte känt. Bonniers honorar var 80 riksdaler och Edlunds 100 mk per ark.
- 12AB–ZT 21/11 1878: »ett eller ett par nya dylika häften äro efterlängtade och alltid välkomne». Topelius uppger att det finns »både äldre tryckta och nya otryckta bidrag nästan kompletta», ZT–AB 8/11 1878. Femte delen nämns f.ö. av Topelius första gången våren 1875: i ett P.S. skriver han att en sådan möjligen »läte sig göra» ifall han får tid under sommaren, ZT–AB 10/5 1875.
- 13ZT–AB 23/4 1879.
- 14Den illustrerade upplagan av J. L. Runebergs Fänrik Stål utkom på Beijers förlag 1883. Efter resan till Finland tog Malmström itu med illustrationer till P. A. Gödeckes Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner (1880).
- 15ZT–AB 3/12 1879. Topelius väntade att Bonnier skulle kontakta Edlund i juli, men när detta inte skett i augusti gav han manuskript också till Edlund som genast anlitade Albert Edelfelt som illustratör i hopp om att få boken klar till julen 1879. Bonnier som vistats i Schweiz under sommaren skrev till Edlund i september och bad att han skulle vänta med utgivningen, vilket han gick med på (AB–G. W. Edlund 16/9 1979 och GWE–AB 13/9 1879), han var däremot inställd på att trycka en egen upplaga, se AB–ZT 28/10 1879. Topelius föreslog att de »fyra goda» teckningar som Edelfelt hunnit göra skulle tas med (ZT–AB 20/10 1879). – Eftersom utgivningen sköts fram bad Topelius Bonnier att återfå ms för revision (ZT–AB 15/12 1879, se även AB–ZT 31/12 1879 och AB–ZT 15/1 1880). Bonnier tackar för återsänt ms 29/1 1880 och meddelar att Malmström skall göra både helsidesbilder och vinjetter.
- 16Topelius uttrycker sin belåtenhet med en gemensam upplaga ZT–AB 7/2 1880 (se även Topelius kontrakt med Edlund 30/12 1879, Brev, ZTS XX:1). – Bonnier påpekar för Edlund att tryckkostnaderna blir något högre än vanligt p.g.a. illustrationerna, »större omsorg och tidsspillan med tillriktningar och finare färg och papper – men Du kan lita på att icke blifva uppskörtad och att få en fin bok.» (AB–G. W. Edlund 19/2 1880, kopiebrev, Bonniers förlagsarkiv).
- 17AB–ZT 7/3 1880. Senare tillkom ett par ändringar och kompletteringar.
- 18Topelius tillägger: »’Lekarna’ sättas sist. För att jemnare fördela illustrationerna, kunna vi ju äfven i öfrigt omsvänga ordningen efter behof, dock så, att prosa och vers omvexla.» ZT–AB 17/5 1880.
- 19AB–ZT 1/7 1880: »Jag har nu illustrationerna till Läsn f Barn så godt som färdiga och vi ämna i nästa vecka börja sättningen. Malmström har tecknat 3:ne helsidor och 13 smärre vignetter – dessa senare äro synnerligen täcka. Med Edelfelts och med titel-vignetten få vi således in alles 21 illustrationer. Jag hoppas att både Du och allmänheten skall bli belåten med häftet.» Korrektur avgick 5/8 och 28/8 1880. För att fylla 15 hela ark ber Bonnier om ytterligare material att sättas före »Lekarna», AB–ZT 28/8 1880. ZT–AB 3/9 1880: »Jag skall med nöje uppsöka ett stycke om 5 à 6 sidor att insätta före Lekarna.»
- 20ZT–AB 12/11 1880.
- 21Annons i t.ex. Smålandsposten 7/12 1880.
- 22ZT–AB 10/9 1879; jfr not 16 angående del 6.
- 23AB–ZT 21/11 1882: »Det sist utkomne (5:te hft) befinner sig i ett så isoleradt tillstånd att köparna dels glömma bort det – dels låta det ligga. Det skulle bli bättre om man fick till stånd äfven ett 6:te hft och af dem båda gjorde ett III:dje Band». Topelius svarar att han inte kan bestämma tiden för sjätte delen men har det i minnet: »Vid midsommar skall det visa sig, om jag får det ur händerna nästa år. M-ms nya teckningar för en eventuel ny upplaga vore förtjusande att få.», ZT–AB 1/12 1882.
- 24Han tillägger: »Verket kan sedan bindas i 3:ne band af ungefärt lika stort omfång hvardera.», AB–ZT 30/10 1883, se även AB–ZT 20/10 1883.
- 25AB–ZT 30/10 1883.
- 26En orsak till att Topelius inte hade ett större förråd av sagor denna gång var att ingen barntidning hade utkommit sedan Trollsländan upphörde 1873. Fem verk hade ingått i Sagor I–IV, två i Trollsländan 1869, fyra yrkesvisor i Sveriges Ungdom. Tidskrift för skola och hem (1883), en i (fi.) Lasten Kuvalehti 1882 samt en berättelse i Bilder ur djurens lif för skolan och hemmet, samlad och utgiven av prinsessan Eugénie (1883; se ZT–AB 9/9 1884).
- 27ZT–AB 2/7 1884, ZT–AB 9/9 1884 och AB–ZT 13/9 1884. »Edlund har begärt 2 000 ex med hans firma – alldeles som med Vinterqvällar – och V:te boken af L. f B.» Se även AB–ZT 25/11 1884.
- 28AB–ZT 31/1 1888 och ZT–AB 26/2 1888. Topelius upptog sjunde delen i sin utgivningsplan för 1889 (ZT–AB 17/1 1889) och 30/10 1890 nämner han att material samlas efterhand.
- 29ZT–AB 16/4 1891, svarsbrev AB–ZT 22/4 1891. Anna Vengberg var familjebekant och hade studerat i Düsseldorf fyra år, hon hade tecknat titelvinjetten till Trollsländan (se ZT–AB 7/5 1891). Topelius bedömde de skisser hon sände som »rätt fyndiga och situationen åskådlig, andra mera på sidan om berättelsen», ZT–AB 23/7 1891.
- 30Vengberg fick på detta sätt en ersättning på 50 kronor, se AB–ZT 29/7 och 12/8 1891. Malmström utmönstrade Stoopendaals bilder och godkände 15 (AB–ZT 25/8 1891).
- 31Karl-Otto Bonnier, som tillfälligt skötte förlagskorrespondensen eftersom fadern var sjuk, meddelar 1/12 1891 att han nyligen sänt författarexemplar.
- 32ZT–AB 3/12 1891.
- 33Annons bl.a. i Stockholms Dagblad 16/12 1891.
- 34ZT–AB 7/12 1894 och 22/8 1895.
- 35ZT–AB 8/1 1896.
- 36ZT–AB 8/4 1896 och AB–ZT 17/4 1896.
- 37ZT–AB 19/5 1896 och AB–ZT 18/1 1896.
- 38AB–ZT 28/11 1896.
- 39ZT–AB 24/9 1896: »två visor och tre prosastycken. Ny ordning medföljer, och i sinom tid får jag ett 2:dra korrektur. Med notbilagorna gör du efter godtfinnande in i texten eller i slutet. Lekarna komma i alla fall sist efter texten.» Se även ZT–AB 4/10 1896.
- 40Verken hade publicerats i Nya Trollsländan, Sländan, Sylvia, jultidningar och som särtryck.
- 41ZT–AB 15/10 1896.
- 42AB–ZT 4/11 1896.
- 43ZT–AB 16/12 1872: »Ville Herr Bonnier vid nya upplagor af dem bland mina arbeten, som tillhöra Herr Bonnier med full eganderätt, antingen sända mig korrektur eller dock ett ex. för möjligen nödiga rättelser innan utgifvandet, vore detta för sakens skull väl, och jag skulle icke fordra något arfvode för korrekturläsningen.» Det förekommer en del sättningsfel gällande stavning och interpunktion i den andra upplagan.
- 44Se förteckning på s. 1180.
- 45Eftersom Topelius ville försäkra sig om att arvtagarna skulle få dispositionsrätten till hans samlade arbeten bad han Bonnier om att återfå äganderätten till Fältskärns berättelser och Läsning för barn 1–3. AB–ZT 14/3 1889, ZT–AB 23/3 1889 och AB–ZT 2/4 1889.
- 46AB–ZT 11/4 1877 samt ZT–AB 8/11 1877: »Upplagan är rätt vacker, papperet godt, stil och tryck rediga; – tryckfelen, dessa våra oblidkelige förföljare, har jag ännu ej upptäckt vid första flyktiga genomögnandet.»
- 47Han tillägger: »låt dock barnen behålla någon respekt för farbron på omslaget!», ZT–AB 8/11 1877. Porträttet trycktes som träsnitt efter en teckning av Signe Sohlman. Se även AB–ZT 2/4 1878 och 11/4 1877.
- 48ZT–AB 1/4 1883; fjärde upplagan av del 1–3 och tredje upplagan av del 4.
- 49ZT–AB 27/4 1883. Av titelbladet på de nya upplagor som utkom till julen 1883 framgår att de reviderades av Topelius. Angående ändringarna se s. 1192.
- 50AB–ZT 20/9 1883 och ZT–AB 25/9 1883. »Kyrktuppen», »Nyåret 1868», »Strö blommor!», »Hafskonungens gåfva», »Sista April», »Svalan från Egypti land», »Eko» och »Luftslotten» flyttades till del tre. Topelius och Bonnier övervägde att inta några av de sagor från Edlunds fjärde del som inte hade tryckts i Bonniers upplaga, men därav blev inget, AB–ZT 4/10 1883 och ZT–AB 9/10 1883.
- 51Övriga konstnärer som bidrog med ett fåtal bilder var Eero Järnefelt, Väinö Blomstedt, Tyra Kleen och Albert Gebhard. För att utnyttja klichéerna optimalt utgav Hagelstam också en finsk upplaga, den utkom 1906 i översättning av Viljo Tarkiainen och Valter Juva.
- 52Läsning för barn af Z. Topelius illustrerad af finska och svenska konstnärer. Verken i de åtta delarna följer inte originalupplagans ordningsföljd. Se f.ö. »Inledning» till förlagskorrespondensen, Brev, ZTS XX:1, stycke 86 (Hagelstam) och 250 (Bonnier) samt Hagelstam »1896 Kontrakt». – Bonniers förlag utgav ett urval ur praktupplagan i två band 1935.
- 53Tabellen uppgjord av Ulrika Gustafsson.
- 54Se t.ex. AB–ZT 21/11 1882 och AB–ZT 22/4 1891. Prisuppgifterna har hämtats från bokomslag, Bonniers korrespondens med Topelius och Svensk bok-katalog 1866–1875 och 1876–1885.
- 55I kontraktet anges inte upplagornas storlek. Förlagets äldsta bevarade upplageböcker är från 1866 och de tidigaste uppgifterna om Lfb rör den tredje delen. I juni 1865 nämner Bonnier att den planerade samlingen borde tryckas i minst 1 000 ex (10/6 1865).
- 56Priset på Edlunds exemplar var 3 mark och 75 penni (Svensk bok-katalog).
- 57Spridningen ville Topelius begränsa till Finland. Se Werner Söderström–ZT 15/1 och 23/3 1888, Brev, ZTS XX:1.
- 58Bonnier återger Sofi Almquists önskan 15/4 1890; Topelius fann förslaget intressant (ZT–AB 22/4 1890). Almquist korresponderade också direkt med Topelius som uppmuntrade företaget (Sofie Almquist–ZT 12/4 och 30/12 1890, NB 244.2 och ZT–SA 22/4 och 13/8 1890, 244.70). De två banden utkom 1890–1891 och innehåller 27 respektive 29 verk.
- 59Citat K. O. Bonnier–ZT 1/12 1891, se även AB–ZT 25/9 1890. – Skolboken såldes för 50 öre, och honoraret blev 2 öre per ex. Bonnier framhåller att upplagan gör Topelius känd i vida kretsar »bland den lägre befolkningen» (AB–ZT 30/12 1890). Se f.ö. inledningen till förlagskorrespondensen, Brev, ZTS XX:1. I Aftonbladet 26/3 1891 meddelas att Topelius Läsning för barn antagits som »innanläsningsbok» av »öfverstyrelsen».
- 60Första delen av Almquists urval trycktes i 18 000 exemplar och den 15:e upplagan utkom 1928.
- 61Om Runebergs och Topelius medverkan i Läsebok för folkskolan, se Torkel Jansson, »Runeberg och svenskheten i Sverige – svenskheten i Sverige och Runeberg» 2004, s. 348 f., och om Topelius i norska läseböcker i Gard Espeland, »Topelius ja Norsk Barneblad» (1998).
- 62Samlade Skrifter omfattar 34 delar fördelade på fem serier, delarna 26–33 innehåller Läsning för barn.
- 63Exempel ur första sagan, »Kyrktuppen», Lfb 4 1883 resp. SS: Nu börja vi en märkvärdig saga → Nu börjar vi med en märkvärdig saga; Kyrktuppen var mycket stor → Kyrktuppen var hiskeligt stor; ståtelig → ståtlig; synes → syns; menniskorna fira → människorna skulle fira; såg mycket menande ut → såg menande ut; icke blef kyrktuppen deraf just mycket visare → däraf blef kyrktuppen just icke mycket visare; På stranden var → Vid stranden stod.
- 64Se s. 1174. Teckningen är tryckt som trägravyr av den svenska xylografen Mauritz Meijer. Fr.o.m. den femte delen trycktes illustrationerna som fototypier. (Se inledningen till förlagskorrespondensen, avsnittet »Utformningen av böckerna», Brev, ZTS XX:1). Jämför man t.ex. omslagsillustrationen tryckt i den första boken med den i den femte ser man skillnader på detaljnivå.
- 65Carl Ivar Ståhle, »Det nordiska rättstavningsmötet 1869 och hundra års svensk rättstavning» 1969, s. 2–12.
- 66AB–ZT 21/1 1880. Topelius höll dock fast vid dubbel konsonant i ordet finns och i ord med långt å-ljud insisterade han stavning med å, t.ex. fågel till skillnad från fogel i SAOL, »på den goda grund att å-ljudet är långt».
- 67Topelius reagerade under pågående sättning av andra delen på att citattecken satts kring replikerna: »Det der blandar bort barnen, så att vi i det följande torde bortlemna all apostrofering [...].» ZT–AB 30/7 1866. Frågan aktualiserades inte i samband med första delen, som innehåller endast dramatik.
- 68topelius.sls.fi.
- 69Se »Läsning för barn – en receptionshistoria» i inledningen.
- 70Beläggen för dam är endast två, medan beläggen för damm uppgår till ett femtontal (även sammansättningar har beaktats). Lam förekommer tre gånger, och lamm fjorton gånger. Jfr Pia Forssell, »Språkliga särdrag», i Noveller, ZTS IV, s. 273. I novellerna stavas damm och lamm: dam och lam. Forssell härleder stavningen till A. F. Dalins Ordbok öfver svenska språket från 1850.
- 71Carl Ivar Ståhle, »Det nordiska rättstavningsmötet 1869 och hundra års svensk rättstavning» 1969, s. 7. Topelius kommenterar i ett brev 17/9 1890 till Albert Bonnier att »vår skolstyrelse anbefallt, att alla läroböcker skola följa Sv. Akademiens 6:te ordlista».
- 72ZT–AB 31/1 1880; jfr 7/2 1880. Se inledningen till korrespondensen med Bonnier, »Bokproduktionen kulminerar», Brev, ZTS XX:1.
- 7323/7 1891; jfr ZT–AB 17/9 1890. Albert Bonnier hade i föregående brev meddelat att förlaget allmänt infört stavning enligt SAOL (AB–ZT 4/7 1891).
- 74Jfr ZT–AB 17/9 1890.
- 75ZT–AB 15/10 1896; jfr ZT–AB 7/2 1880.
- 76Charlotta af Hällström-Reijonen, »Språkbruket hos Zacharias Topelius – tre punktundersökningar» 2019, s. 358 ff.
- 77http://www.saob.se/fritextsok/ (hämtat 29.6.2020).
- 78Manuskripten bär tydliga spår från sättning och tryck, bl.a. fingeravtryck och anteckningar. I arkivet ingår också författarens planer för innehållet i de nämnda delarna av Läsning för barn.
- 79Manuskripten innefattar både verk som ingår i samlingen Läsning för barn och andra litterära verk för barn. I manuskriptsamlingen ingår också författarens planer för delarna fem, sju och åtta.
- 80Topelius uppmanade upprepade gånger förläggaren att bränna dem, t.ex. ZT–AB 22/10 1866 och 18/9 1867.
- 81Dessutom skrevs tre nya verk för Edlunds upplaga av fjärde boken som enbart utkom i Finland.
- 82http://digi.lib.helsinki.fi.
- 83Följande brev vittnar om författarens revision inför nytryck: ZT–AB 27/4 1883, ZT–AB 12/7 1883 och ZT–AB 20/10 1883.
- 84http://www.juxtasoftware.org/ och exist-db.org/.
- 85Se »Förord till alla goda barn» och »Till en Flicka», Läsning för barn 2.
- 86ZT–AB 10/9 1879; ZT–AB 4/4 1884.
- 87Se »Den barmhertige är rik», Lfb 2, »Bärplockerskan» och »Var god mot de fattiga», Lfb 1. I den sista har även etiketten »Barntheater» (Eos 1856) ändrats till det för Topelius kännetecknande »Lek» (1865, 1883) samt »Theater» till »Leksalen».
- 88Ett annat exempel på en ökad empati gentemot djuren syns i »Var god mot de fattiga» (Lfb 1), där repliken »Otäcka hund!» ändrats till »Stackars Prisse!».
- 89Jfr Maija Lehtonen, »Das Märchen im Märchen oder Das Bild des Märchenerzählers bei Topelius und einigen anderen Autoren» 2001, s. 155.
- 90»Skyddsengeln», Lfb 1, »När man sofver på rosor», Lfb 2.
- 91Den finländska myntreformen innebar en övergång från rubel till mark genom ett kejserligt manifest den 4 april 1860. Markens värde knöts till silver (istället för pappersrubeln) 1865 men i praktiken levde rubeln kvar i språkbruket något decennium framöver. (»Svalan från Egypti land»; Sagor I, Hfrs 1847; Sagor I, Hfrs 1860; Lfb 4, Hfrs 1871; Lfb 4, Sthlm 1871 och Sthlm 1883).
- 92»Huru man hittar sagor», Lfb 4, »Trollens jul», Lfb 3.
- 93Topelius är dock sparsam med dessa och diskuterar saken i olika perspektiv med förläggaren Bonnier (AB–ZT 6/8 1889) och översättaren Albert Alberg (AA–ZT 25/3 1882).
- 94T.ex. smörgåsen, gröten och vagnen i »Silfverpenningens Berättelser», Lfb 2.
- 95Se Eos 1/11 1859, Lfb 1 1865 och Lfb 1 1883. Se även: qvarnen han – qvarnen hon i »Skyddsengeln» (Eos 15/11 1861 resp. Lfb 1 1865 och 1883). Anmärkningsvärt är att (kvinnliga) karaktärer stryks eller byter kön såsom i »Walters femte äfventyr» (Lfb 3) där den snarkande barnflickan i Eos 1855 plockats bort i senare versioner medan lilla syster förvandlats till Fredrik (1867, 1883). Dessa är ändå undantag.
- 96Se t.ex. »Unda Marinas fotspår» och »Det vackraste i skogen», Lfb 2.
- 97Också i andra tryck är exemplen många, se t.ex. »Walters tredje äfventyr» (Lfb 3) i Eos 1855 och Sthlm 1867 resp. 1883 med inkonsekventa pluraländelser (pojkarnes – pojkarnas, hästarna – hästarne).
- 98T.ex. i »Solkriget» (Lfb 4, Sthlm 1871) har »på deras snabba» ändrats till »på sina snabba» (Sthlm 1883).
- 99Finns att läsa i den digitala utgåvan, topelius.sls.fi.
Rättelser enligt originalupplagornas förteckningar över tryckfel
251 [position i utgåvan: sida, rad/vers | text i ZTS: Nej, så | ← | text i Lfb: Nej så]
Läsning för barn 1
Skyddsengeln
164, 296 | vakt. ← makt. |
Läsning för barn 2
Hallonmasken
271, 15 | bita ← bitit |
272, 23 | raskt ← rakt |
275, 33 | hjelpa ← hjelper |
Toinis Julafton
284, 40 | strax begynna ← straxt begynner |
286, 93 | bar ← har |
Utgivarens ändringar gentemot grundtexterna
255 [position i utgåvan: sida, rad/vers | text i ZTS: Nej, så | ← | text i grundtexten: Nej så]
Läsning för barn 1 (1865)
Förord till Onkel Adam
5, 5 | I pinen ← i pinen |
5, 26 | förträfflighet. ← förträfflighet |
Bärplockerskan
9, 95 | och ← och och |
9, 101 | och ← oeh |
9, 102 | gick, ← gick |
10, 113 | mamma.) ← mamma. |
Den röda stugan
12, 87 | åkerbärssylt ← åberbärsssylt |
David och Goliath
13, 7 | Filistéernes ← Filisteernes |
16, 106 | kung. ← kung |
Var god mot de fattiga
20, 30 | näfverrifva. ← näfverifva. |
24, 161 | russin! ← russin? |
25, 213 | oss! ← oss? |
26, 2 | spinner. ← spinnner. |
28, 52 | (trotsigt). ← (trotsigl). |
36, 75 | tur ← tnr |
Den tappade kängan
44, 72 | MADAM. ← MADUM. |
44, [not] | judinnor, ← jndinnor, |
45, 101–102 | »Och [...] pradajerska!» ← Och [...] pradajerska! |
47, 159 | henne. ← henne |
Sanningens Perla
52, 17 | Natthugg! ← Natthngg! |
53, 65 | måste ← måse |
53, 76 | Funtus ← Fnntus |
55, 150 | inkomma.) ← inkomɯa.) |
55, 168–169 | bränn-nässlor? ← bränn-näslor? |
56, 200 | förstöra ← försöra |
57, 4 | BUMBURRA ← BAMBURRA |
59, 64 | dem. ← aem. |
59, 86 | Och ← Oeh |
60, 116 | BUMBURRA. ← BUWBURRA. |
62, 154 | BUMBURRIFEX. ← BUMBURRIFEY. |
62, 165 | (Rote ← (Rotr |
62, 185 | Goliath! ← Goliath? |
68, 125 | klifva ← kl fva |
73, 292 | hur ← hnr |
Rinaldo Rinaldini eller Röfvarbandet
74, 16 | Rollförteckning: CANONADA. ← Kanonada. |
79, 147 | Alonso ← Allonso |
85, 128 | magisterns ← magistern |
90, 289 | apenniniska ← appenniniska |
92, 63 | jag ← jɐg |
93, 87 | RINALDO. ← CANONADA. |
98, 280 | tyst ← tyst, |
98, 281 | ut; ← nt; |
Fågel Blå
99, 7 | Rollförteckning: CYPRINUS, ← Cyprinus. |
99, 11 | Rollförteckning: DEOLETUS, ← Deoletus. |
107, 243 | roligt. ← roligt |
120, 274 | bunden, ← bundcn, |
126, 435 | knix! ← knix l |
135, 271 | vexer ← växer |
137, 321 | Amundus, ← Amundus. |
137, 325 | (Lila ← (Lilla |
Skyddsengeln
144, 43 | det ← det; |
148, 191 | tillåtit ← tillåtet |
148, 199 | barnet. ← barnet |
151, 37 | korpfjäder ← karpfjäder |
153, 125 | mitt socker, ← mitt oss grå socker, |
153, 129 | skaffa oss grå hår? ← skaffa hår? |
153, 132 | bli af med ← af med |
153, 145 | Kajsa. ← Kajsa: |
154, 158 | vidare? ← Vidare? |
156, 235 | DAGOBERT. ← DAGOBERL. |
156, 3 | håhå, ← hånå |
159, 103 | in. ← in |
160, 161 | Mylly ← Mylli |
164, 298 | 1. Blomstra, blomstra, ← Blomstra, blomstra, |
164, 304 | svara: ← svara. |
Läsning för barn 2 (1866)
Förord till alla goda barn
169, 23 | och ← ock |
Vintersagan om Skyhög och Molnskägg
177, 3 | godt! ← gedt!“ |
182, 33 | midti ← midti i |
Naturens hemlighet
185, 28 | vexters ← växters |
Sampo Lappelill
191, 6 | icke ← icka |
192, 4 | Ritsch, ← Ritseh, |
192, 4 | sett ← ett |
192, 15 | pojke! ← pojke?“ |
193, 32 | för sig sjelf ← för sjelf |
194, 13 | renar!) ← renar)! |
195, 19 | och ← ooh |
195, 32 | lagt ← laggt |
198, 30 | Lappelill ← Lampelill |
Nora, som ej ville vara barn
211, 11 | »vi ← vi |
Verna Rosa
214, 52 | flicka ← fiicka |
Adalminas perla
219, 27 | märkvärdigt, ← märkvärdigt“ |
Skolgossens Sommarvisa
234, 26 | der, die, das ← der, die, dass |
Hedra din fader och din moder
235, 2 | och ← oɔh |
235, 3 | missaktning ← missaktniug |
Hjertat af gummi elasticum
244, 13 | flickorna ← fiickorna |
244, 28 | och ← ocb |
Om den sommar, som aldrig kom
247, 9 | engel ← eugel |
248, 13 | och ← ech |
Brusebäck och Susebäck
254, 16 | Richard. ← Riehard. |
256, 2 | inga ← inga inga |
Solkonungens krona
259, 59 | ryktets ← ryktes |
Silfverpenningens Berättelser
261, 17 | Oliver Cromwell ← Oliwer Cromvell |
261, 24 | Cromwell ← Cromvell |
263, 30 | icke ← ieke |
267, 34 | fångna. ← fångna |
Hallonmasken
275, 16 | väg, ← väg. |
275, 25 | »åt ← åt |
275, 25 | Aina» ← Aina |
Huru skogens små barn lärde sig läsa
282, 26 | få ← få få |
Det vackraste i skogen
287, 5 | refva!» ← refva“ |
287, 26 | »upp ← upp |
287, 27 | refva!» ← refva! |
288, 35 | tyckte ← tycktes |
Den barmhertige är rik
301, 29 | högre, ← nögre, |
303, 22 | hvarje ← hvarjǝ |
Elisa
306, 15 | ödmjukar ← ödmiukar |
307, 35 | sanning. ← sanning, |
308, 14 | frälsare ← frälsarc |
308, 16 | presten ← preste |
Sagan om de fyra, som prisade Gud
310 | Titeln: fyra, ← fyra. |
313, 85 | »Ja», sade alla, ← “Ja, sade alla, |
313, 85 | »visst må ← visst må |
Läsning för barn 3 (1867)
Radigundis’ penna
326, 151 | himlens ← himleus |
326, 160 | stredo. ← stredo |
Walters första äfventyr. Om Walters hem samt om Lunkentus och den randiga kjolen
329, 17 | vakat ← vaknat |
332, 1 | Walter, ← Walter |
332, 25 | Lunkentus ← Lnnkentus |
Walters femte äfventyr. Huru Walter ville göra som Robinson
341, 4 | abc-boken. ← abcboken. |
341, 14 | abc-boken ← abcboken |
342, 15 | hjerta. ← hjerta |
342, 19 | sockertoppsstruten. ← sockertoppstruten. |
343, 13 | vexte ← växte |
Walters sjunde äfventyr. Huru den tappre Walter jagade vargar
350, 9 | Walter. ← Walter |
Walters åttonde äfventyr. Huru Walter sökte en skatt och ville bli rik
355, 29 | och ← oeh |
Axel och Stina. Andra samtalet. Europas karta
360 | Titeln: samtalet ← Samtalet |
361, 56 | holländska ← holländsha |
363, 113 | större än ← större är |
Axel och Stina. Tredje samtalet. Stinas examen i vetenskaperne
364 | Titeln: samtalet. ← samtale . |
364, 22 | deklination. ← deklination |
368, 179 | femton till ← femton till femton till |
371, 273 | sådan en. ← sådan’en. |
Höbergningen
387, 21 | dig. ← dig, |
Skridskolöparen
392, 7 | emellan ← emellän |
392, 29 | isen, och ← isen. och |
Huru Frithiof red på första Maj
394, 8 | Trafvalapp, ← Travalapp, |
394, 9 | i ← I |
395, 35 | Trafvalappen, ← Travalappen, |
Eli Rhem
397, 23 | han ← kan |
Saul och David
404, 21 | förnummit långtifrån ← förnummit långtifrån. |
Kyrkklockorna
406, 27 | och ← ech |
408, 6 | säga, ← säga |
410, 16 | med ← mcd |
411, 18 | gerna, ← gcrna, |
Sagan om Lillis näsa
412, 12 | historie ← historic |
413, 35 | löjligt! ← löjligt! – |
414, 59 | lärde, ← lärde, – |
414, 69 | är det intet ← – är det intet |
416, 122 | nasus! ← nasus! – |
Björken och Stjernan
423, 22 | hände, ← hände. |
424, 13 | öfverflöd, ← öfvcrflöd, |
425, 3 | nej, ← nej |
Läsning för barn 4 (1871)
Hvad skall du älska?
439, 3 | dem, ← dem |
Prinsessan Törnrosa
467, 39 | främmande. ← främmande |
470, 155 | FLORESTAN. ← FEORESTAN. |
479, 405 | glädje). ← glädjc). |
Stormen och Solskenet
487, 18 | månen, ← månen. |
490, 127 | SOLSKENET. ← SOLSKENT. |
490, 143 | blifvit! ← blifvit, |
Kyrktuppen
491, 18 | pannkakan. ← pankakan. |
492, 16 | sig ← sig sig |
493, 13 | deruti, ← deruti. |
Pikku Matti
504, 30 | småleende. ← småleende, |
Hafskonungens gåfva
511, 13 | det ← dct |
516, 30 | hufvud ← hufvnd |
517, 9 | när ← uär |
518, 5 | Ahtola ← Athola |
518, 31 | sten ← sten sten |
Sista April
520, 19 | Om ← Em |
Svalan från Egypti land
524, 6 | skolen ← skoleu |
525, 10 | halft ← half |
525, 19 | Märken ← Märkon |
525, 37 | Ilia, ← Ilila, |
Unda Marinas silfverskål
532, 11 | farfar! ← farfar!“ |
En Jättesaga
538, 37 | – Må ← Må |
538, 41 | – Hvad? ← Hvad? |
Luftslotten
543, 31 | fjärilns ← färilns |
545, 23 | begynte ← bepynte |
Gamla stugan
553, 8 | mitt ← mit |
553, 25 | vackra ← vaekra |
553, 34 | ännu ← äunu |
554, 13 | – Du ← Du |
554, 14 | härifrån. ← härifrån, |
561, 34 | försvunno ← försvunno. |
Pekkas äfventyr
574, 7 | – Åhå, ← Åhå, |
575, 16 | sad’ ← sad |
Bullerbasius
583, 12 | Bullerbasius ← Bullerbasins |
585, 27 | Bullerbasius ← Bullelbasius |
Solkonungens barn
600, 1 | prinsessa, ← prinssesa, |
602, 54 | fiendtlighet. ← fiendt ghet. |
602, 55 | – O, ← O, |
603, 92 | bannor. ← bannor. – |
603, 94 | fält! ← fält! – |
604, 95 | – Får ← Får |
Den bättre vägen
610, 13 | vägen ← sägen |
611, 1 | långsamma ← långsamna |
Rida ranka
619, 15 | begriplig. ← begriplig |
621, 20 | gråsten, ← gråston, |
621, 24 | Men, ← Men |
621, 24 | han, ← han |
622, 12 | sjung ← sjnng |
Läsning för barn 5 (1880)
Fjäderholmarna
633, 29 | kunna ← knnna |
Refanut
655, 4 | midnattssolen, ← midnattsolen, |
Tidningssättaren vid sin stilkast
670, 52 | i ← I |
Fattig-gubben
670, 3 | fattiggubbe, ← fattig-gubbe, |
Georgs konungariken
683, 11 | jag ← Jag |
Lasse liten
694, 16 | stranden. ← stranden |
Tändstickan
697, 21 | ingenting ← ingenting, |
699, 3 | till ← tilll |
Pehr Matts’ sten
702, 23 | armar ← arɯar |
Lilla Genius
715, 6 | då, ← då |
Stjernöga
724, 28 | andra ← andras |
727, 12 | särskild ← säskild |
729, 5 | hon ← han |
Vid postluckan för ankommande bref
729, 16 | – Finns ← Finns |
730, 21 | Hvem ← – Hvem |
Sikku
740, 34 | kosackernes ← kosackarnes |
Det vissnade löfvet
744, 20 | godhet». ← godhet.“ |
745, 3 | godhet». ← godhet.“ |
Måne klara
753, 91 | äpplen! ← äpplen? |
755, 157 | barnen. ← barnen, |
758, 270 | oss! ← oss? |
Ängens Söndagsmorgon
773, 333 | här. ← här |
Läsning för barn 6 (1884)
Sötare än sött
788, 3 | finns ← fins |
Gossen från Sammatti
791, 1 | till ← tᴉll |
794, 24 | berömmelse. ← berömmelse |
Skogsbjörn
798, 11 | förnuft. ← förnuft, |
807, 20 | innehåller? ← innhåller? |
Gossen från Pernå
810, 23 | satt ← sett |
Flickan vid Kauttua
815, 12 | fågel ← fogel |
Knut Spelevink
824, 35 | hans ← han |
Mod i faran
829, 15 | under ← nnder |
Gossen, som hörde det tysta tala
841, 25 | växer ← vexer |
841, 28 | stora, ← stora. |
842, 24 | växte ← vexte |
Tomtegubben i Åbo slott
870, 23 | och ← oeh |
870, 30 | Åter ← Ater |
871, 7 | samma ← samma, |
873, 6 | just ← jnst |
Tom
884, 38 | orättvis ← orättviss |
Jägarens första byte
888, 14 | landet? ← landet? – |
890, 62 | steken? ← steken? – |
890, 72 | gilla. ← gilal. |
Linet
895, 1 | växten, ←växten |
Den heliga natten
907, 2 | in i salen ← in salen |
Florios och Unda Marinas sagor
911 | Titeln: sagor ← Sagor |
I hafvets djup
914, 34 | samm. ← samm, |
Läsning för barn 7 (1891)
Huru Gud skapade Finland
920, 16 | »lyft upp ← lyft upp |
920, 19 | sin skapare.» ← sin skapare. |
922, 25 | det. ← det, |
922, 31 | skicklighet, ← skicklighet. |
Vidrack
924, 18 | gratis. ← gratis. – |
924, 41 | sad’ mor. ← – sad’ mor. |
924, 41 | Nu ← – Nu |
Den heliga nattens barn
936, 9 | vester. ← vester, |
937, 31 | kan ← kan kan |
938, 13 | trötta. ← trötta |
Bokhandlaren
950, 23 | – En ← En |
950, 23 | – Ett ← Ett |
950, 24 | – Pennaler ← Pennaler |
950, 25 | – Presentkort ← Presentkort |
951, 31 | säger ← – säger |
Lille prinsen
956, 15 | – Tag ← Tag |
957, 44 | I ← J |
Skräddaren, som tråcklade hop Finland med Sverige
960, 5 | men ← med |
961, 4 | en ← en en |
962, 13 | sade: ← sade; |
Spelemans visa
967, 22 | tildissen! ← tildissen. |
En hög herres jakthund
968, 14 | Sunnan. ← Sunnan, |
971, 5 | Lisa ← Lina |
Peppeli
973, 41 | sad’ ← – sad’ |
974, 79 | – Nej, ← Nej, |
Flickskolan i farmors tid
977, 6 | fållen våt. ← fållen våt |
Skolan i morfars tid
979, 5 | fem. ← fem, |
979, 34 | 12? ← 12. |
980, 3 | Evert. ← Evert, |
Huru järnvägen fick sjumilsstöfvlar
981, 14 | bergtoppar, ← bergtoppar. |
984, 30 | – Ja, sade ← – Ja sade |
986, 12 | o, ve! ← o. ve! |
Unda Marina berättar om slafhandlaren
989, 19 | sade ← – sade |
Unda Marina berättar om perlan
990, 25 | skrattade ← – skrattade |
Prins Florios kanal
992, 30 | oss, ← oss |
993, 6 | spröten. ← spröten |
993, 9 | kanal, ← kanal |
995, 6 | fågelbo. ← fågelbo |
997, 20 | vågorna. ← vågorna, |
997, 36 | landbacken, ← landbacken |
998, 4 | ligga, ← ligga |
Jennys förmaningar
1102, 63 | Vov-vov. ← Vov-vov, |
Lucias siffror
1008, 3 | Rollförteckning: MELICERTA, ← Melicerta |
1010, 78 | bässen. ← bässen, |
1012, 159 | tok. ← tok |
Station Sylvester
1018, 90 | minuter. ← minuter, |
1021, 201 | fru. ← fru |
Askungen
1032, 172 | Barbra ← Barba |
1036, 33 | förtrollade ← förtrolllade |
1053, 145 | (brådt). ← (brådt), |
1053, 155 | kungens ← kungen |
1055, 222 | har ← har har |
1059, 355 | qvällssol ← qvällsol |
Läsning för barn 8 (1896)
Tuttemuj
1076, 31 | blir stor, ← blir, stor |
Mellan smörgåsarna
1084, 9 | kamma ← komma |
Florio berättar om Lapplands troll
1096, 31 | sade ← – sade |
1096, 32 | Skjuter ← – Skjuter |
De röda skorna
1103, 26 | halsen. ← halsen |
1104, 6 | i ← i i |
1104, 25 | herrskapsbarn. ← herskapsbarn. |
1105, 1 | barnen. ← barnen |
1106, 29 | gjort. ← gjort |
Moppe
1113, 5 | hvarandra. ← hvarandra |
Folkskolebarnens vandringssång på vägen till skolan
1119, 18 | fädernetro ← fäderne tro |
Englarnas julklapp
1120, 4 | himmelen. ← himmelen |
1123, 3 | ord: ← rod: |
Göken galar
1124, 10 | Att ← att |
Myggdansen
1124, 4 | Och ← och |
1124, 5 | Med ← med |
1124, 7 | Summ ← summ |
Katten och råttan
1126, 4 | Och ← och |
Mjölnarevisan
1126, 7 | Klipp, ← klipp |
1126, 9 | Klipp, ← klipp |
1126, 11 | De ← de |
Pukkis visa
1127, 2 | Vauvau, ← vauvau, |
1127, 3 | Och ← och |
1127, 4 | Vauvau, ← vauvau, |
Skogskonungen
1130, 66 | Wäinämöinen. ← Wämämöinen. |
1134, 183 | dufvor, ← dufvor |
Snurran
1152, 102 | ILLFLAXA ← ILLLFAXA |
1152, 102 | det? ← det! |
1156, 124 | nog, ← rog, |
1158, 52 | börja? ← börja. |
1160, 98 | i stocken! ← i i stocken! |
1163, 21 | stocken. ← stocken? |
1165, 88 | niga, ← niga: |
1168, 193 | hårda, ← hårda |
Förkortningar i redaktionella texter
d. | död |
eg. | egentligen |
eZTS | den digitala utgåvan av Zacharias Topelius Skrifter |
f. | 1) följande sida, 2) född |
ff. | de två följande sidorna |
Hfrs | Helsingfors |
HLS | Historiska och litteraturhistoriska studier |
HT | Helsingfors Tidningar |
kap. | kapitel, kapitlet |
KB | Kungliga biblioteket (Stockholm) |
Lfb | Läsning för barn |
ms | manuskript |
NB | Nationalbiblioteket (Helsingfors) |
orig. | original, -et |
r. | rad |
SAOB | Svenska Akademiens ordbok |
SAOL | Svenska Akademiens ordlista |
SKS | Suomalaisen Kirjallisuuden Seura |
SLS | Svenska litteratursällskapet i Finland |
sp. | spalt, -erna |
SS | Samlade Skrifter |
SSLS | Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland |
Sthlm | Stockholm |
v. | vers, -erna |
ZTS | Zacharias Topelius Skrifter |
övers. | översatt av, översättning |
Manuskript och första tryck
382 Registret listar verken i Läsning för barn alfabetiskt (med annan titel vid första tryck inom parentes). Allt av Topelius hand i manuskriptspalten kursiveras.
Verk | Manuskript | Första tryck | Samlingsdel |
Adalminas perla | Eos 1/2 1856 | 2 | |
Aftonvandring | Trollsländan 1/2 1873 | 5 | |
Alauda cantat | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 35 | Läsning för barn 1880 | 5 |
Askungen | Nya Trollsländan 21/6 1890 | 7 | |
Auktionsmäklaren | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Axel och Stina | |||
Första samtalet | Eos 1/3 1857 (Stinas examen i mathematiska geografin) | 3 | |
Andra samtalet | Eos 15/11 1854 (Europas karta) | 3 | |
Tredje samtalet | Eos 1/8 1859 (Stinas examen i vetenskaperna) | 3 | |
Bagaregossen | Nya Trollsländan 4/10 1890 | 7 | |
Barnens bön för alla | Eos 1/1 1859 | 3 | |
Barnens bön för fäderneslandet | Eos 1/5 1854 | 2 | |
Barnet mitt | Sländan 15/12 1895 [Lilla Tuttu Björkegren] | 8 | |
Behåll din krona | NB 244.169, Blåbär, s. 30–39 | Läsning för barn 1896 | 8 |
Berndt Michaels dröm | Trollsländan 1/11 1873 | 5 | |
Björken och Stjernan | Sagor IV 1852 | 3 | |
Björkens stora planer i mössörontiden | Eos 15/5 1857 (En historia om björkens stora planer i mössörontiden) | 3 | |
Blomstersäljerskan | Nya Trollsländan 4/9 1886 | 7 | |
Bofinkens vaggvisa | Trollsländan 28/5 1870 | 4 | |
Bokbindaren | Nya Trollsländan 5/4 1890 | 7 | |
Bokhandlaren | Nya Trollsländan 1/2 1890 | 7 | |
Brandvakten | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 179 | Läsning för barn 1884 | 6 |
Brusebäck och Susebäck | Eos 1/6 1854 | 2 | |
Bullerbasius | Trollsländan 17/12–24/12 1870 | 4 | |
Byggmästar Vinter | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 31 | Trollsländan 15/2 1873 | 5 |
Bärplockerskan | Eos 15/9 1857 | 1 | |
»Bättre folk och sämre folk» | Eos 1/2 1855 | 3 | |
Charles Gordon | Nya Trollsländan 7/3 1855 | 7 | |
David och Goliath | Eos 15/11 1857 | 1 | |
De röda skorna | Julhelsning 1895 och Julklappen 1895 | 8 | |
De små fåglarnas klagan | Läsning för barn 1867 | 3 | |
Den barmhertige är rik | Eos 15/12 1857 | 2 | |
Den bättre vägen | Trollsländan 4/2 1871 | 4 | |
Den fallna julgranen | Nya Trollsländan 17/12 1887 (Den fallna granen) | 7 | |
Den första lärkan | Trollsländan 14/3 1868 | 4 | |
Den heliga natten | Sagor III 1849 | 6 | |
Den heliga nattens barn | Nya Trollsländan 20/12 1890 | 7 | |
Den okända svarta fågeln | Trollsländan 25/2 1871 | 4 | |
Den röda flaggan | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Den röda stugan | Eos 1/5 1856 (Aina och Rosa) | 1 | |
Den stora frågan | Läsning för barn 1867 | 3 | |
Den tappade kängan | NB 244.106, Litterära handskrifter. VI., s. 1–4/ s. 299–[302] | Eos 1/2 1861 | 1 |
Det vackraste i skogen | Eos 1/7 1854 | 2 | |
Det vissnade löfvet | Trollsländan 18/10 1873 | 5 | |
Eko | NB 244.107, Litterära handskrifter. VII., Div. diktkoncept., s. 1/ s. 101 | Trollsländan 11/9 1869 | 4 |
Eli Rhem | Eos 15/4 1855 | 3 | |
Elisa | Eos 1/7 1862 (Om de små barnen i frälsarens famn) | 2 | |
En hög herres jakthund | Julhelsning 1/12 1890 | 7 | |
En Julsaga | Trollsländan 8/1 1870 | 4 | |
En Jättesaga | Trollsländan 29/8 1868 | 4 | |
En lärd gosse | Trollsländan 15/5 1869 | 6 | |
En Saga om sju syskon | Eos 15/4 1860 | 2 | |
En vårdag på Finska Viken | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 3 | Trollsländan 27/4 1872 (Finska Viken) | 5 |
Englarnas julklapp | Sylvia nr 12, dec. 1895 | 8 | |
Fabriksarbeterskan | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 189; NB 244.176, Dikter och visor, [löst blad] s. 1–2 | Läsning för barn 1884 och Sveriges Ungdom nr 7, juli 1884 | 6 |
Fattiga barns lofsång för Finlands skörd, hösten 1868 | NB 244.151, Ohyflade Koncepter, s. 253 | Trollsländan 3/10 1868 (Fattiga barns lofsång för Finlands skörd) | 4 |
Fattiga barns lofsång i en vårdanstalt | Trollsländan 18/4 1868 | 4 | |
Fattig-gubben | Sagor I 1847 | 5 | |
Fiskaren | NB 244.176, Dikter och visor, [löst blad] s. 1–2 | Sländan 15/9 1895 | 8 |
Fiskarnes lif i hafvet | Trollsländan 16/10 1869 | 6 | |
Fjäderholmarna | Sagor II 1848 | 5 | |
Flickan vid Kauttua | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Flickskolan i farmors tid | Nya Trollsländan 20/4 1889 | 7 | |
Florio berättar om björken | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 209 | Nya Trollsländan 6/6 1885 | 7 |
Florio berättar om Lapplands troll | Läsning för barn 1896 | 8 | |
Folkskolebarnens vandringssång på vägen till skolan | NB 244.169, Blåbär, s. 33–36 | Läsning för barn 1896 | 8 |
Fågel Blå | Eos 1/11–1/12 1859 | 1 | |
Fästningen Hjelteborg | Eos 15/2 1854 (Fästningen Finlands värn) | 2 | |
Förord till alla goda barn | NB 244.176, Dikter och visor, Tillfällighets Stycken, s. 3–4 | Läsning för barn 1866 | 2 |
Förord till Onkel Adam | Läsning för barn 1865 | 1 | |
Förspel till »Prinsessan Törnrosa» | NB 244.106, Litterära handskrifter. VI., s. 303–[306]/ s. 1–4 | Läsning för barn 1891 | 7 |
Gamla herrn | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Gamla stugan | Sagor III 1849 | 4 | |
Gatsoperskan | Nya Trollsländan 4/4 1891 | 7 | |
Georgs konungariken | Läsning för barn 1880 | 5 | |
Gossen från Brahestad | Läsning för barn 1867 | 3 | |
Gossen från Pernå | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Gossen från Sammatti | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Gossen, som hörde det tysta tala | (fi.) Lasten Kuvalehti 15/2–15/3 1882, Läsning för barn 1884 | 6 | |
Guldflugan | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Göken galar | NB 244.107, Litterära handskrifter. VII., Barnvisor, s. 2–3/ s. [400]–401 | Läsning för barn 1896 | 8 |
Hafskonungens gåfva | Trollsländan 12/6–19/6 1869 | 4 | |
Hallonmasken | Eos 1/10 1854 | 2 | |
Hedra din fader och din moder | Eos 1/4 1854 | 2 | |
Himmelens Barn | Eos 1/8 1859 | 2 | |
Hjertat af gummi elasticum | Eos 1/5 1854 | 2 | |
Hjältevisa vid fem år | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 216–217 | Nya Trollsländan 3/4 1886 | 7 |
Huru Frithiof red på första Maj | Eos 15/5 1856 (Huru Frithiof red om första Maj) | 3 | |
Huru Gud skapade Finland | (fi.) Lasten Kuvalehti 15/3 1883, Läsning för barn 1891 | 7 | |
Huru järnvägen fick sjumilsstöflar | Läsning för barn 1891 | 7 | |
Huru man hittar sagor | Trollsländan 17/10 1868 | 4 | |
Huru Skandinavien och Finland blefvo en halfö | Läsning för barn 1891 | 7 | |
Huru skogens små barn lärde sig läsa | Eos 15/7 1860 | 2 | |
Huru Wilhelm läser sin lexa | Trollsländan 31/10 1868 (Huru Wilhelm läser öfver sin lexa i geografin) | 4 | |
Hvad Emma tänker om hösten | Eos 1/11 1855 | 2 | |
Hvad skall du älska? | Trollsländan 18/3 1871 | 4 | |
Hvad Wilhelm tänkte på första Maj | Eos 1/5 1857 | 2 | |
Hvar få vi en julgran? | Trollsländan 30/12 1871 (Julgranen) | 5 | |
Hvitsippan | Eos 15/7 1862 | 2 | |
Höbergningen | Eos 1/9 1854 | 3 | |
Hökens vrede öfver Majföreningen | Trollsländan 28/5 1870 (Hökens vrede [Maj 1870]) | 4 | |
Höstvisa | Eos 1/11 1858 | 2 | |
Höytiäinen | Eos 1/10 1859 | 2 | |
I gröna skogen | NB 244.107, Litterära handskrifter. VII., Barnvisor, s. 1–2/ s. 399–[400] | Läsning för barn 1896 | 8 |
I hafvets djup | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Jennys förmaningar | Nya Trollsländan 7/5 1887 | 7 | |
Jernvägskonduktören | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 18 | Trollsländan 7/9 1872 | 5 |
Johanna d’Arc | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 37 | Trollsländan 4/10 1873 | 5 |
Jordgloben | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Jägarens första byte | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 169–171; NB 244.176, Dikter och visor, [ett blad] s. 1–[2] | Bilder ur djurens lif för skolan och hemmet 1883 | 6 |
Jätten och skolgossen | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Julgranen | NB 244.152, Ungskogen, s. 149 | särtryck 2/2 1869 och i Trollsländan 6/2 1869 | 4 |
Julvisa | Trollsländan 24/12 1870 (Julvisa 1870) | 4 | |
Julvisan | NB 244.107, Litterära handskrifter. VII., Div. diktkoncept., s. 49 | Eos 15/12 1857 | 2 |
Jungfru Marias nyckelpiga | Läsning för barn 1896 | 8 | |
Katten och råttan | NB 244.151, Ohyflade Koncepter, s. 130; NB 244.107, Litterära handskrifter. VII., Barnvisor, s. 5–6/ s. 403–[404] | Läsning för barn 1896 | 8 |
Knut Spelevink | Sagor III 1849 | 6 | |
Krypskyttarne | Nya Trollsländan 5/6 1886 | 7 | |
Kusken | Nya Trollsländan 5/11 1892 | 8 | |
Kyrkklockorna | Sagor IV 1852 | 3 | |
Kyrktuppen | Sagor I 1847 | 4 | |
Källan | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Köksan | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 218, 229 | Nya Trollsländan 1/10 1887 | 7 |
Lasse liten | Sagor I, 2 uppl. 1860 | 5 | |
Lejonet | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Lilla Genius | Trollsländan 7/10–21/10 1871 | 5 | |
Lilla Skrållan eller Det skrynkliga förklädet | NB 244.151, Ohyflade Koncepter, s. 155–156 | Eos 1/5 1863 | 2 |
Lille prinsen | Nya Trollsländan 16/5 1891 (Lilla prinsen) | 7 | |
Linet | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Liten Verna | Eos 1/11 1860 | 2 | |
Lucias siffror | Nya Trollsländan 5/11–19/11 1887 | 7 | |
Luftslotten | Sagor IV 1852 | 4 | |
Löflösa träd | NB 244.107, Litterära handskrifter. VII., Div. diktkoncept., s. 1–[2]/ s. 93–[94] | Trollsländan 10/4 1869 | 4 |
Mars 1888 | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 240–241; NB 244.176, Dikter och visor [opaginerade blad, 3 s.]; Bonniers arkiv, [renskrift på konceptpapper] s. 9–10 | Mars 1888. En liten ny visa, utkom som särtryck 1888 | 7 |
Matts Lustigs barn | Trollsländan 12/7 1873 | 5 | |
Mellan smörgåsarna | NB 244.178, Diverse [löst konceptpapper], s. 1–4/ s. 14–17; NB 244.177, Diverse [löst blad], s. 1–2 | Barnens Jul 1894 | 8 |
Mirza och Mirjam | Trollsländan 9/5–16/5 1868 | 4 | |
Mjölnaren | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 178; Bonniers arkiv, [renskrift i skrivbok] s. 213–214 | Läsning för barn 1884 och Sveriges Ungdom nr 8, augusti 1884 | 6 |
Mjölnarevisan | NB 244.151, Ohyflade Koncepter, s. 130–131; NB 244.107, Litterära handskrifter. VII., Barnvisor, s. 6–7/ s. [404]–405 | Läsning för barn 1896 | 8 |
Mod i faran | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Molnjätten | Barnens Jul-rosor 1893 | 8 | |
Moppe | Läsning för barn 1896 | 8 | |
Moster Lotta | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Musti | Eos 1/3 1854 | 2 | |
Myggdansen | NB 244.107, Litterära handskrifter. VII., Barnvisor, s. 3–4/ s. 401–[402] | Läsning för barn 1896 | 8 |
Myran, som for till doktorn | Trollsländan 5/4 1873 | 5 | |
Myreborg och Gråmossa | Trollsländan 27/8 1871 | 5 | |
Måne klara | Trollsländan 25/11–2/12 1871 | 5 | |
Naturens hemlighet | Eos 1/6 1861 | 2 | |
Neckrosen | Eos 1/10 1859 | 2 | |
Ninive | Trollsländan 1/10 1870 | 4 | |
Nora, som ej ville vara barn | Eos 16/1 1854 | 2 | |
Ny julvisa | Nya Trollsländan 15/12 1888 | 7 | |
Nyåret 1868 | Trollsländan 4/1 1868 | 4 | |
Nyårsnatten | NB 244.107, Litterära handskrifter. VII., Div. diktkoncept., s. 49–[50] | Eos 1/1 1858 | 2 |
När det är midsommar | Eos 1/7 1855 | 2 | |
När man sofver på rosor | Eos 15/9 1855 | 2 | |
När solen dansar | Nya Trollsländan 16/4 1892 (Solen om påskmorgonen) | 8 | |
Olle, som gick på skidor | Trollsländan 23/1 1869 | 4 | |
Om den sommar, som aldrig kom | Eos 15/6 1858 | 2 | |
Pehr Matts’ sten | Bonniers arkiv, [renskrift på konceptpapper] s. 121–124 | Trollsländan 27/8 1870 (Pehr Maths sten) | 5 |
Pekkas äfventyr | Trollsländan 11/1 1868 | 4 | |
Peppeli | Nya Trollsländan 19/1 1889 | 7 | |
Perdita eller Den förlorade våren | Jultomten 1895 | 8 | |
Pikku Matti | Sagor IV 1852 | 4 | |
Prestgårdsflickorna | Trollsländan 7/4 1871 | 4 | |
Prins Florios kanal | Bonniers arkiv, [häfte] s. 93–102 | Läsning för barn 1891 | 7 |
Prinsessan Lindagull | Sagor II 1848 | 5 | |
Prinsessan Törnrosa | NB 244.106, Litterära handskrifter. VI., s. 5–6, 1–4, 1–2/ s. 307–[314] | Trollsländan 12/2–16/4 1870 | 4 |
Pukkis visa | Läsning för barn 1896 | 8 | |
På blank is | NB 244.151, Ohyflade Koncepter, s. 177 | Läsning för barn 1867 | 3 |
På skridskor | Trollsländan 28/11 1868 | 4 | |
Radigundis’ penna | Sagor III 1849 | 3 | |
Raska gossar | Eos 1/2 1857 | 3 | |
Refanut | Sagor I 1847 (Skeppet Rephanut) | 5 | |
Rida ranka | Läsning för barn 1871 | 4 | |
Rimtussen | Barnens Jul-rosor 1892 och Finland 13/12 1892 | 8 | |
Rinaldo Rinaldini eller röfvarbandet | Eos 15/11–15/12 1858 | 1 | |
Rosenperlorna | Eos 15/9 1856 | 2 | |
Sagan om de fyra, som prisade Gud | Eos 1/4 1862 | 2 | |
Sagan om Lillis näsa | NB 244.178, Diverse, Z.T. Planer och utkast: [...] Sagor på vers, [två s., opaginerade] | Sagor IV 1852 | 3 |
Sampo Lappelill | Eos 15/2–1/3 1860 | 2 | |
Sanningens Perla | Eos 1/11–11/12 1862 | 1 | |
Saul och David | NB 244.107, Litterära handskrifter. VII., Div. diktkoncept., s. 77 | Eos 1/11 1857 | 3 |
Sikku | Bonniers arkiv, [renskrift på konceptpapper] s. 1–13 | Läsning för barn 1880 | 5 |
Silfverpenningens Berättelser | Eos 1/1 1858–15/4 1858 | 2 | |
Sista April | Trollsländan 1/5 1869 | 4 | |
Skogsbjörn | Sagor II 1848 (Mahognyskrinet) | 6 | |
Skogskonungen | NB 244.176, Dikter och visor, [ett opaginerat blad, 4 s.]; NB 244.178, Diverse, [blad] s. 1–[11]/ s. 3–13 | Läsning för barn 1896 | 8 |
Skolan i morfars tid | Nya Trollsländan 21/12 1889 | 7 | |
Skolgossarnes segersång | NB 244.152, Ungskogen, s. 202 | Läsning för barn 1880 | 5 |
Skolgossens Sommarvisa | Eos 15/6 1862 | 2 | |
Skolgossens Vintervisa | Eos 15/12 1854 (Skolgossarnes Vintervisa) | 2 | |
Skridskolöparen | Eos 2/1 1854 | 3 | |
Skräddaren, som tråcklade hop Finland med Sverige | Nya Trollsländan 15/8 1885 | 7 | |
Skyddsengeln | NB 244.106, Litterära handskrifter. VI., s. 1–4/ s. 315–[318] | Eos 1/11–1/12 1861 | 1 |
Skyddsengelns röst | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 42–43 | Trollsländan 27/12 1873 (Trollsländans minnesord) | 5 |
Skära hafran | NB 244.169, Blåbär, s. 15–16 | Läsning för barn 1896 | 8 |
Slug skall man vara | Folkets blad nr 5 1893 och Jultomten 1893 | 8 | |
Sländans höstvisa | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 219 | Nya Trollsländan 16/10 1886 | 7 |
Smeden | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 184 | Läsning för barn 1884 och Sveriges Ungdom nr 9, september 1884 | 6 |
Snurran | NB 244.106, Litterära handskrifter. VI., s. 1–[39]/ s. 329–367; s. 1–26/ s. 369–[394] | Läsning för barn 1896, den avslutande tablån trycktes i Barnens Jul 1/12 1894 | 8 |
Sockerbagaren | NB 244.176, Dikter och visor, [ett blad] s. 1, 156 | Läsning för barn 1884 | 6 |
Solkonungens barn | Trollsländan 8/2 1868 | 4 | |
Solkonungens krona | Eos 15/8 1858 | 2 | |
Solkriget | Trollsländan 8/2 1868 | 4 | |
Solstrålen i November | Trollsländan 14/11 1868 | 4 | |
Sparfven om Julmorgonen | NB 244.151, Ohyflade Koncepter, s. 58; NB 244.151, Ohyflade Koncepter, s. 59 | Eos 15/12 1859 | 2 |
Spelemans visa | Nya Trollsländan 3/8 1889 | 7 | |
Spågumman | NB 244.176, Dikter och visor, [löst blad] s. 3–4 | Läsning för barn 1896 | 8 |
Station Sylvester | NB 244.106, Litterära handskrifter. VI., s. 13/ s. 395 | Nya Trollsländan 2/11–16/11 1889 | 7 |
Stenografen | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 204–205 | Nya Trollsländan 21/3 1885 | 7 |
Stjernöga | Trollsländan 13/12– 20/12 1873 | 5 | |
Stockflötaren | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 173 | Läsning för barn 1884 och Sveriges Ungdom nr 6, juni 1884 | 6 |
Stormen och Solskenet | Trollsländan 27/2 1869 | 4 | |
Strö blommor! | NB 244.151, Ohyflade Koncepter, s. 258–259 | Trollsländan 5/1 1869 | 4 |
Svalan från Egypti land | Sagor I 1847 | 4 | |
Svarta hafvets matros | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 127–129; NB 244.176, Dikter och visor [tre opaginerade sidor på ett blad]; Bonniers arkiv, [renskrift på konceptpapper] s. 119–120 | Läsning för barn 1880 | 5 |
Syne i Sommarby | Nya Trollsländan 16/4–21/5 1892 | 8 | |
Sötare än sött | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Telegrafisten | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 8, 11 | Trollsländan 22/6 1872 | 5 |
Tidernas spegel | Läsning för barn 1896 | 8 | |
Tidningssättaren vid sin stilkast | Läsning för barn 1880 | 5 | |
Till de hvita körsbärsblommorna | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Till en Flicka | NB 244.151, Ohyflade Koncepter, s. 67; NB 244.151, Ohyflade Koncepter, s. 72–73 | Eos 1/5 1860 (Till en liten flicka. [Första Maj 1860.]) | 2 |
Till en Gosse | NB 244.151, Ohyflade Koncepter, s. 65 | Eos 1/3 1860 (Till en liten gosse) | 2 |
Till min roddargosse | NB 244.152, Ungskogen, s. 188; NB 244.166, Vild Skog. II., s. 13 | Läsning för barn 1884 | 6 |
Toinis Julafton | Eos 15/1 1861 | 2 | |
Tom | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Tomtegubben i Åbo slott | Sagor III 1849 | 6 | |
Trollens jul | Eos 15/1 1857 (Trollens Jul. En spritterny saga) | 3 | |
Trädgårdsmästaren | Bonniers arkiv, [renskrift i skrivbok] s. 224–226 | Läsning för barn 1884 | 6 |
Tuttemuj | Läsning för barn 1896 | 8 | |
Två gånger två är fyra | Julhelsning 1/12 1888 | 7 | |
Tändstickan | Läsning för barn 1880 och folkkalendern Svea för 1880 | 5 | |
Töckenöarna | Läsning för barn 1884 | 6 | |
Unda Marina berättar om Imatra | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 265–266; NB 244.176, Dikter och visor [konceptpapper], s. 1–3 | Nya Trollsländan 17/9 1892 | 8 |
Unda Marina berättar om perlan | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 228–229 | Nya Trollsländan 16/7 1887 (8:de Sagan: Perlan.) | 7 |
Unda Marina berättar om slafhandlaren | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 211 | Nya Trollsländan 5/9 1885 (8. Slafhandlaren.) | 7 |
Unda Marinas fotspår | Eos 15/9 1858 | 2 | |
Unda Marinas silfverskål | Trollsländan 30/10–13/11 1869 | 4 | |
Under Björkarna | Eos 1/8 1857 | 2 | |
Urmakaren | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 214–215; NB 244.176, Dikter och visor [löst blad], s. 1 | Nya Trollsländan 2/1 1886 | 7 |
Urmakarvisan | NB 244.151, Ohyflade Koncepter, s. 130; NB 244.107, Litterära handskrifter. VII., Barnvisor, s. 4–5/ s. [402]–403 | Läsning för barn 1896 | 8 |
Vaggvisa för en nordanstorm | Trollsländan 19/8 1872 | 5 | |
Vaggvisa för ett sjukt barn | NB 244.107, Litterära handskrifter. VII., Från medelhafvet. I., s. 9–10/ s. 371–[372] | Läsning för barn 1896 | 8 |
Vallflickan | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 19; Bonniers arkiv, [renskrift i skrivbok] s. 275–276 | Läsning för barn 1884 | 6 |
Vallgossens visa | NB 244.178, Diverse [löst blad], s. [0]–1/ s. [40]–41 | särtryck 1893 i serien Minnen från Skansens vårfest | 8 |
Var god mot de fattiga | Eos 1/11–1/12 1856 | 1 | |
Verna Rosa | NB 244.151, Ohyflade Koncepter, s. 38 | Eos 15/5 1859 | 2 |
Vid postluckan för ankommande bref | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 20–21 | Trollsländan 9/11 1872 | 5 |
Vidrack | NB 244.166, Vild Skog. II., s. 230 | Nya Trollsländan 18/2 1888 | 7 |
Vintersagan om Skyhög och Molnskägg | Eos 15/2 1859 | 2 | |
Visan om lilla Maja | NB 244.107, Litterära handskrifter. VII., Div. diktkoncept., s. 5; s. 7; s. [8]; NB 244.106, Litterära handskrifter. VI., s. 109; NB 244.151, Ohyflade Koncepter, s. 93–94 | Eos 1/5 1861 | 2 |
Vårens saga | NB 244.152, Ungskogen, s. 20–21 | Eos 15/6 1858 (Sagan om Våren) | 2 |
Vårt Land | Läsning för barn 1866 | 2 | |
Vänta litet! | NB 244.107, Litterära handskrifter. VII., Div. diktkoncept., s. 47 | Eos 1/6 1855 (Vänta litet) | 3 |
Walters Äfventyr | |||
Walters första äfventyr. Om Walters hem samt om Lunkentus och den randiga kjolen | Eos 15/1 1855 (Walters äfventyr. Första kapitlet, hvari beskrifves huru Walter var en odygdig passagerare och fick ris av sin mamma) | 3 | |
Walters andra äfventyr, som hände sig en dag i Sockerlandet vid Himmelsbacken | Eos 15/2 1855 (Walters andra äfventyr, som hände sig en dag med Bässen i Sockerlandet) | 3 | |
Walters tredje äfventyr, som hände, när Walter slog trissa | Eos 1/6 1855 (Walters tredje äfventyr. Hvad som hände när Walter slog trissa) | 3 | |
Walters fjerde äfventyr. När man är lat, får man akta sin lugg | Eos 15/8 1855 | 3 | |
Walters femte äfventyr. Huru Walter ville göra som Robinson | Eos 1/11 1855 | 3 | |
Walters sjette äfventyr. Huru Walter gick på jagt och skjöt förunderligt miste | Eos 15/4 1856 (Walters sjette äfventyr. Huru den, som varit lat, får sitta och se på, när andra leka) | 3 | |
Walters sjunde äfventyr. Huru den tappre Walter jagade vargar | Eos 1/7 1856 | 3 | |
Walters åttonde äfventyr. Huru Walter sökte en skatt och ville bli rik | Eos 15/9 1856 | 3 | |
Wipplustig | Sagor IV 1852 | 6 | |
Ångbåtseldaren | Trollsländan 28/9 1872 | 5 | |
Årstiderna | NB 244.106, Litterära handskrifter. VI., s. 1–4/ 37–[40] | Läsning för barn 1884 | 6 |
Ängens Söndagsmorgon | Läsning för barn 1880 | 5 | |
Ängsblommornas visa | Trollsländan 21/8 1869 | 4 |
Illustrationer och notbilagor
384 Topelius betraktade illustrationerna och notbilagorna som värdefulla komplement i Läsning för barn, vilket framgår bl.a. av hans brev till förläggaren Albert Bonnier.
385 Illustrationer ingår i alla delar, de flesta av August Malmström som också gjorde omslagsbilden (se s. 1174). Förutom helsidesplanscher ingår mindre illustrationer som ibland integrerar begynnelsebokstäver och titlar. Noter ingår endast i andra och tredje samt i åttonde delen. De fyra tonsättningarna till den andra delen lånades ur Kindergarten, Fröbelrörelsens tidskrift. Förutom verken som försetts med noter ingår en mängd visor som ska sjungas till kända melodier såsom »Gubben Noach» och »Spring min snälla ren».
386 I de första sex delarna trycktes illustrationerna som trästick. Konstnären tecknade direkt på ändträet varefter en gravör (xylograf), ristade in teckningen i träet – resultatet var alltså beroende av samspelet mellan konstnär och xylograf.
387 De svenska och danska gravörerna som arbetade med illustrationerna till Läsning för barn är, enligt signaturerna i böckerna; Mauritz Meijer, Hans Peter Hansen, Johanna Carolina Weidenhayn, C. Lindberg, Isidor Törnblom, A. Lindgren, Wilhelm F. Meyer, Frederik Hendriksen och Jonas Engberg. I de två sista delarna trycktes illustrationerna som fototypier, en helt mekanisk och kemisk process.
388 Med förbättrade trycktekniker ökade antalet illustrationer för varje del, och nya upplagor försågs med fler illustrationer och utsmyckningar. Malmström anlitades också för de nya upplagorna tillsammans med eleverna Signe Sohlman och Anna Cramér.
389 Se faksimil på eZTS.
Verk illustrerade med helsidesplanscher av namngivna konstnärer
Verk | Illustratör (helsida) | Placering (i originalet) |
Läsning för barn 1 (1865) | ||
David och Goliath | August Malmström | före titelbladet |
Sanningens Perla | A. Malmström | s. 110 |
Skyddsengeln | A. Malmström | s. 228 |
Läsning för barn 2 (1866) | ||
Adalminas perla | A. Malmström | före titelbladet |
Fästningen Hjelteborg | A. Malmström | s. 75 |
Hallonmasken | A. Malmström | s. 145 |
Läsning för barn 3 (1867) | ||
Axel och Stina | A. Malmström | före titelbladet |
Walters Äfventyr | A. Malmström | s. 27 |
Trollens jul | A. Malmström | s. 92 |
Läsning för barn 4 (1872) | ||
Unda Marinas silfverskål | A. Malmström | före titelbladet |
Prinsessan Törnrosa | A. Malmström | efter s. 40 (saknar pag.) |
Pikku Matti | A. Malmström | efter s. 84 |
Bullerbasius | A. Malmström | efter s. 188 |
Läsning för barn 5 (1880) | ||
Lilla Genius | Albert Edelfelt | före titelbladet |
Prinsessan Lindagull | A. Edelfelt | efter s. 44 |
Refanut | A. Edelfelt | efter s. [48] |
Fattig-gubben | A. Edelfelt | efter s. 80 |
Lasse liten | A. Edelfelt | efter s. 112 |
Lilla Genius | A. Malmström | efter s. 148 |
Stjernöga | A. Malmström | efter s. [156] |
Läsning för barn 6 (1884) | ||
Gamla herrn | A. Malmström | före titelbladet |
Sötare än sött | A. Malmström | s. 6 |
Flickan vid Kauttua | A. Malmström | s. 50 |
Knut Spelevink | A. Malmström | s. 70 |
Tomtegubben i Åbo slott | A. Malmström | s. 138 |
Linet | A. Malmström | s. 188 |
Den heliga natten | A. Malmström | s. 206 |
Läsning för barn 7 (1891) | ||
Huru järnvägen fick sjumilsstöflar | A. Malmström | före titelbladet |
Huru Skandinavien och Finland blefvo en halfö | Georg Stoopendaal | efter s. 16 (saknar pag.) |
Den heliga nattens barn | A. Malmström | efter s. 34 |
Skräddaren, som tråcklade hop Finland med Sverige | A. Malmström | efter s. 80 |
En hög herres jakthund | G. Stoopendaal | efter s. 86 |
Florio berättar om björken | G. Stoopendaal | efter s. [120] |
Station Sylvester | A. Malmström | efter s. 174 |
Askungen | A. Malmström | efter s. 212 |
Läsning för barn 8 (1896) | ||
Syne i Sommarby (2 st.) | Olle Hjortzberg | efter s. 12, 16 |
Mellan smörgåsarna | (osignerad) | efter s. 46 |
Molnjätten | O. Hjortzberg | efter s. 52 |
Florio berättar om Lapplands troll | O. Hjortzberg | efter s. 60 |
Rimtussen | A. Malmström | s. 65 |
De röda skorna | O. Hjortzberg | efter s. 76 |
Skogskonungen | Nils Larsson | efter s. 124 |
Tidernas spegel | A. Malmström | efter s. 138 |
Snurran (2 st.) | (osign.), Acke Andersson | efter s. 156, 168 |
Verk med illustrationer som integrerats med texten
Läsning för barn 5 (1880) | original |
Skyddsengelns röst | s. [3] |
Fjäderholmarna | s. [9] |
Prinsessan Lindagull | s. [21] |
Matts Lustigs barn | s. 66 |
Georgs konungariken | s. [87] |
Lasse liten | s. [105] |
En vårdag på Finska Viken | s. [123] |
Jernvägskonduktören | s. [130] |
Vaggvisa för en nordanstorm | s. [153] |
Johanna d’Arc | s. [178] |
Hvar få vi en julgran? | s. [201] |
Måne klara | s. 221 |
Ängens Söndagsmorgon | s. [224] |
Läsning för barn 6 (1884) | original |
Till de hvita körsbärsblommorna | opag. |
Gossen från Sammatti | s. [10] |
Skogsbjörn | s. [21] |
Gossen från Pernå | s. [42] |
Mod i faran | s. [75] |
Gossen, som hörde det tysta tala | s. 98 |
Wipplustig | s. [103] |
En lärd gosse | s. 122 |
Tomtegubben i Åbo slott | s. [131] |
Tom (2 st.) | s. 166, 169 |
Läsning för barn 7 (1891) | original |
Sländans höstvisa | s. 1 |
Huru Gud skapade Finland | s. [3] |
Vidrack | s. [9] |
Charles Gordon | s. [22] |
Hjältevisa vid fem år | s. [28] |
Stenografen | s. [44] |
Blomstersäljerskan | s. [50] |
Gatsoperskan | s. [63] |
Spelemans visa | s. [83] |
Peppeli | s. 93 |
Två gånger två är fyra | s. 100 |
Flickskolan i farmors tid | s. [102] |
Skolan i morfars tid | s. [104] |
Unda Marina berättar om perlan | s. [123] |
Prins Florios kanal | s. 133 |
Krypskyttarne | s. 138 |
Jennys förmaningar | s. 143 |
Läsning för barn 8 (1896) | original |
Behåll din krona | s. [3] |
Vallgossens visa | s. [23] |
Tuttemuj | s. 27 |
Kusken | s. [33] |
Fiskaren | s. 36 |
Spågumman | s. 38 |
Molnjätten | s. [48] |
Skära hafran | s. [70] |
Barnet mitt | s. [80] |
Slug skall man vara | s. 85 |
Jungfru Marias nyckelpiga | s. 101 |
Folkskolebarnens vandringssång på vägen till skolan | s. [103] |
Englarnas julklapp | s. [105] |
Snurran | s. [152] |
Verk försedda med noter
Verk | Tonsättare | Placering (i originalet) |
Läsning för barn 2 (1866) | ||
Skolgossens Sommarvisa | F. Mühle | bilaga, s. 1 |
Visan om lilla Maja | G. W. Fink | s. 3 |
Höstvisa | F. Mühle | s. 5 |
Julvisan | N. Herman | s. 6 |
Läsning för barn 3 (1867) | ||
Vänta litet! | K. Collan | bilaga, s. 1 |
Raska gossar | J. A. Josephson | s. 4 |
På blank is | J. A. Josephson | s. 6 |
Läsning för barn 8 (1896) | ||
För småskolorna | (förmodligen) Topelius | |
2. Göken galar | s. 113 | |
3. Myggdansen | s. 114 | |
5. Katten och råttan | s. 115 | |
6. Mjölnarevisan | s. 116 | |
Pukkis visa | s. [118] |
Översättningar till finska
394 Förteckningen upptar översättningar av Läsning för barn samt urval och enskilda verk publicerade i tidskrifter till och med 1898. Den första översättningen Lukemisia lapsille utgavs av Finska litteratursällskapet redan 1874–1883, men de sex delarna innehåller endast 44 verk ur de fem första delarna Läsning för barn. Den översättning som ligger närmast originalet utgavs på Söderströms förlag 1886–1897 (se inledningen). 1893 utkom samlingen i ny upplaga. Nedan förtecknas Söderströms upplaga vid enskilda samlingsdelar medan Finska litteratursällskapets listas vid varje enskilt verk.
Verk | Översättningar och översättare |
Läsning för barn 1 (1865) | Lukemisia lapsille 1–8, suom. Aatto Suppanen, runot Eino Tamminen ja Olof Berg, 7–8 Alli Nissinen ja Kaarlo Forsman, Porvoo 1886–1897; Lukemisia lapsille osa 1–6, kuvilla varustettu painos, suom. Aatto Suppanen, Porvoo 1893 [7–8 Alli Nissinen och Kaarlo Forsman, Porv. 1895–1897] |
Den röda stugan | Punainen tupa, [ej uppg. om översättare] Pääskynen 1878, s. 193–196 |
Var god mot de fattiga | Ole armelias köyhille, suom. Fredrik Ahlqvist, Kuopio 1857, 62 s. |
Rinaldo Rinaldini eller Röfvarbandet | Rinaldo Rinaldini eli Ryövärijoukko, suom. Vilho, Tilhi 1885, s. 97–101, 105–107, 113–116, 126–127, 131–132, 139–140, 145–148, 152–155 |
Läsning för barn 2 (1866) | Lukemisia lapsille 1–8, suom. Aatto Suppanen, runot Eino Tamminen ja Olof Berg, 7–8 Alli Nissinen ja Kaarlo Forsman, Porvoo 1886–1897; Lukemisia lapsille osa 1–6, kuvilla varustettu painos, suom. Aatto Suppanen, Porvoo 1893 [7–8 Alli Nissinen och Kaarlo Forsman, Porv. 1895–1897] |
Förord till alla goda barn | Esipuhe kaikille hyville lapsille, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 1, Hki 1874 |
Till en Gosse | Pojalle, [ej uppg. om översättare] Tilhi 1886, s. 169–170 |
Vintersagan om Skyhög och Molnskägg | Satu Rutimosta ja Pilviparrasta, suom. O. B. 1871, Pääskynen, s. 197–200, 206–208; Satu Rutimosta ja Pilviparrasta, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 1, Hki 1874 |
Naturens hemlighet | Luonnon salaisuus, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 2, Hki 1874 |
Sampo Lappelill | Sampo Lappelill, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 2, Hki 1874; Sampo Lappelill, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Neckrosen | Ulpukka, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 6, Hki 1883 |
En saga om sju syskon | Satu seitsemästä sisaruksesta, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 2, Hki 1874 |
Sparfven om Julmorgonen | Varpuinen joulu-aamuna, suom. K. A. Hougberg Lukemisia lapsille 1, Hki 1874; Varpuinen joulu-aamuna, [ej uppg. om översättare] Pääskynen 1874, s. 17 |
Nora, som ej ville vara barn | Noora, joka ei tahtonut lapsena olla, [ej uppg. om översättare] Pääskynen 1873, s. 8, 14–15, 29–30 |
Adalminas perla | Adalminan helmi, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 1, Hki 1874 |
Fästningen Hjelteborg | Sankari-linna, [ej uppg. om översättare] Pääskynen 1871, s. 33–36; Urholan linna, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 5, Hki 1882 |
När det är midsommar | Kun on Juhannus, [ej uppg. om översättare] Tilhi 1886, s. 97–100; Sydänkesällä, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 6, Hki 1883 |
Hedra din fader och din moder | Kunnioita isääsi ja äitiäsi, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Hjertat af gummi elasticum | Sydän kimmoavata gummia, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 5, Hki 1882 |
Om den sommar, som aldrig kom | Kesästa, joka ei koskaan tullut, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 5, Hki 1882 |
Liten Verna | Pikku Verna, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 2, Hki 1874 |
Brusebäck och Susebäck | Kaksi puroa, toinen kovaan kohisee, toinen sievään sohisee, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 4, Hki 1879 |
Silfverpenningens berättelser | Hopearahan kertomukset, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 1, Hki 1874 |
Julvisan | Joululaulu, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 3, Hki 1875 |
Hallonmasken | Vadelma-mato, [ej uppg. om översättare] Pääskynen 1871, s. 130–134; Vadelmamato, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 6, Hki 1883 |
Huru skogens små barn lärde sig läsa | Kuinka metsän pienet lapset oppivat lukemaan, [ej uppg. om översättare] Pääskynen 1872, s. 65–69, 76–78; Kuinka metsän pienet lapset oppivat lukemaan, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 6, Hki 1883 |
Det vackraste i skogen | Mikä metsässä on kaikista kauniinta, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 6, Hki 1883; Kauniinta metsässä, [ej uppg. om översättare] Tilhi 1886, s. 89–91 |
Hvitsippan | Valkovuokko, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 6, Hki 1883 |
Musti | Musti, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 3, Hki 1875 |
Den barmhertige är rik | Armelias on rikas, suom. L. W., Pääskynen 1871, s. 92–95, 102–104; Armelias on rikas, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 4, Hki 1879; Armelias on rikas, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Elisa | Elisa, [ej uppg. om översättare] Pääskynen 1877, s. 156–158, 165–166; Elisa, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 6, Hki 1883 |
Vårt Land | Meidän maamme, suom. L. W. 1871, Pääskynen, s. 165–168; Meidän maamme, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 3, Hki 1875 |
Barnens bön för fäderneslandet | Lasten rukous isänmaan edestä, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 4, Hki 1879 |
Läsning för barn 3 (1867) | Lukemisia lapsille 1–8, suom. Aatto Suppanen, runot Eino Tamminen ja Olof Berg, 7–8 Alli Nissinen ja Kaarlo Forsman, Porvoo 1886–1897; Lukemisia lapsille osa 1–6, kuvilla varustettu painos, suom. Aatto Suppanen, Porvoo 1893 [7–8 Alli Nissinen och Kaarlo Forsman, Porv. 1895–1897] |
Walters Äfventyr | Pikku Walterin merkilliset vaiheet, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 4, Hki 1879 |
Axel och Stina | Kalle ja Kaisa, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 3, Hki 1875 |
Vänta litet! | Varro vähän, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 1, Hki 1874 |
Björkens stora planer i mössörontiden | Koivun mahtavat toiveet hiirenkorva-ajalla, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 5, Hki 1882 |
Trollens jul | Peikkojen joulu, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 2, Hki 1874 |
Skridskolöparen | Luistelija, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 5, Hki 1882 |
Eli Rhem | Eli Rhem, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 5, Hki 1882; Eli Rem, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Den stora frågan | Kallis kysymys, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 1, Hki 1874; Suuri kysymys, käänt. T. E., Tilhi 1885, s. 40–43; Kallis kysymys, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Kyrkklockorna | Kirkon-kellot. Suloinen kertoelma lapsille, suom. C. A. Gröneberg, Topeliuksen satuja, Pori 1870, 1876; Kirkonkellot, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 5, Hki 1882 |
Gossen från Brahestad | Poika Raahesta, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 3, Hki 1875 |
De små fåglarnas klagan | Pienten lintujen valitus, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Björken och Stjernan | Tähti ja koivu, [ej uppg. om översättare] Kaksi kertoelmaa lapsille ja nuorisolle, Hki 1868; Koivu ja tähti, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 2, Hki 1874; Enkelit linnun-hahmossa. Suloinen satu Suomen vähäisille lapsille, suom. C. A. Gröneberg, Topeliuksen satuja I, Pori 1870; Koivu ja tähti, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Läsning för barn 4 (1871) | Lukemisia lapsille 1–8, suom. Aatto Suppanen, runot Eino Tamminen ja Olof Berg, 7–8 Alli Nissinen ja Kaarlo Forsman, Porvoo 1886–1897; Lukemisia lapsille osa 1–6, kuvilla varustettu painos, suom. Aatto Suppanen, Porvoo 1893 [7–8 Alli Nissinen och Kaarlo Forsman, Porv. 1895–1897] |
Hvad skall du älska? | Ketä sinun pitää rakastamasi?, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 2, Hki 1874 |
Olle, som gick på skidor | Olli, hiihtämässä, [ej. uppg. om översättare] Pääskynen 1872, s. 89–92; Olli Hiihtonen, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Stormen och Solskenet | Myrsky ja Päivänpaiste, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 2, Hki 1874; Myrsky ja Päivänpaiste, [ej uppg. om översättare] Pääskynen, s. 41–44 |
Kyrktuppen | Kirkonkukko, suom. A. J. Weänänen, Topeliuksen tarinoita, Hki 1861; Kirkko-kukko, suom. C. A. Gröneberg, Topeliuksen satuja, Pori 1870, 1876; Kirkonkukko, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 1, Hki 1874 |
Pikku Matti | Pikku Matti, suom. C. A. Gröneberg, Topeliuksen satuja, Pori 1871, 1876; Pikku-Matti, [ej uppg. om översättare] Pääskynen 1871, s. 49–51, 61–63, 65–68, [nr 7, nr 8, nr 9]; Pikku Matti, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 4, Hki 1879; Pikku Matti, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Hafskonungens gåfva | Joululahja lapsille. Merenhaltijan lahja, [ej uppg. om översättare] Pääskynen 1872, s. 165–168, 172–176 |
Svalan från Egypti land | Pääskynen Egyptin maalta, suom. A. J. Weänänen, Topeliuksen tarinoita, Hki 1861; Egyptin pääsky,[ej uppg. om översättare] Lasten suloisia muinais-satuja, Pori 1868; Pääskynen Egyptin maalta, [ej uppg. om översättare] Pääskynen 1877, s. 193–197, 201–204 |
Unda Marinas silfverskål | Unda Marinan hopeainen malja, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 6, Hki 1883 |
Mirza och Mirjam | Mirtsa ja Mirjam. Satu Itämailta, [ej uppg. om översättare] Pääskynen 1874, s. 77–79, 84–88, 89–91; Mirtsa ja Mirjam, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Den första Lärkan | Ensi Leivo, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Solstrålen i November | Auringonsäde marraskuussa, [ej uppgifter om översättare] Pääskynen 1877, s. 25–28 |
Löflösa träd | Lehdettömät puut (huhtikuussa), käänt. Kkkk=[H. Käkikoski], Tilhi 1885, s. 73–74 |
Huru man hittar sagor | Kuinka satuja löydetään. sudenkorennon ja pikku Marin keskustelu syksyllä, [ej uppg. om översättare] Tilhi 1886, s. 153–155 |
Ängsblommornas visa | Kedon kukkien laulu, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Den bättre vägen | Parempi tie [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Julvisa | Joululaulu, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Läsning för barn 5 (1880) | Lukemisia lapsille 1–8, suom. Aatto Suppanen, runot Eino Tamminen ja Olof Berg, 7–8 Alli Nissinen ja Kaarlo Forsman, Porvoo 1886–1897; Lukemisia lapsille osa 1–6, kuvilla varustettu painos, suom. Aatto Suppanen, Porvoo 1893 [7–8 Alli Nissinen och Kaarlo Forsman, Porv. 1895–1897] |
Skyddsengelns röst | Suojelusenkelin ääni, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Fjäderholmarna | Höyhensaaret, suom. A. J. Weänänen, Topeliuksen tarinoita, Hki 1861; Höyhenluodot, suom. C. A. Gröneberg, Topeliuksen satuja, Pori 1870, 1876 |
Refanut | Jättiläis-laiva, suom. C. A. Gröneberg, Topeliuksen satuja, Pori 1871; Laiva Avio, suom. A. J. Weänänen, Topeliuksen tarinoita, Hki 1861 |
Fattig-gubben | Puu-Pietari, suom. C. G. Borg, Satu Puu-Pietarista, sekä Rikkaasta-Miehestä ja Köyhästä-Miehestä, Hki 1848; Köyhä-Ukko, suom. A. J. Weänänen, Topeliuksen tarinoita, Hki 1861 |
Lasse liten | Pikku Lassu, suom. A. J. Weänänen, Topeliuksen tarinoita, Hki 1861; Vähä-Lassi, suom. C. A. Gröneberg, Topeliuksen satuja, Pori 1871, 1876 |
Tändstickan | Tulitikku, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 5, Hki 1882 |
Stjernöga | Tähtisilmä, [ej uppg. om översättare] Tilhi 1886, s. 25–28, 33–36 |
Myreborg och Gråmossa | Kekola ja Sammalparta, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Sikku | Sikku, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 5, Hki 1882 |
Det vissnade löfvet | Kuihtunut lehti, suom. K. A. Hougberg, Lukemisia lapsille 5, Hki 1882; Kuihtunut lehti, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Hvar få vi en julgran? | Mistä saamme joulukuusen?, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Läsning för barn 6 (1884) | Lukemisia lapsille 1–8, suom. Aatto Suppanen, runot Eino Tamminen ja Olof Berg, 7–8 Alli Nissinen ja Kaarlo Forsman, Porvoo 1886–1897; Lukemisia lapsille osa 1–6, kuvilla varustettu painos, suom. Aatto Suppanen, Porvoo 1893 [7–8 Alli Nissinen och Kaarlo Forsman, Porv. 1895–1897] |
Sötare än sött | Makeata makeampi, [ej uppg. om översättare] Tilhi 1884,m s. 57–60 |
Skogsbjörn | Mahonki-arkkuinen, suom. A. J. Weänänen, Topeliuksen tarinoita, Hki 1861; Mahonki-lipas, suom. C. A. Gröneberg, Topeliuksen satuja, Pori 1870 |
Gossen från Pernå | Poika Pernajalta, [ej uppg. om översättare] Tilhi 1886, 57–60 |
Mod i faran | Urhoutta vaarassa, [ej uppg. om översättare] Lasten kuvalehti 5 1884, s. 67–71 |
Gossen, som hörde det tysta tala | Poika, joka kuuli hiljaisuuden puhuvan, [ej uppg. om översättare] Lasten Kuvalehti 1882, s. 22–27, 38–43 |
En lärd gosse | Oppinut poika, [ej uppg. om översättare] Tilhi 1886, 65–67, 73–76 |
Vallflickan | Paimentyttö, [ej uppg. om översättare] Pikku Satukirja. Valikoima »Lukemisia lapsille» teoksesta, Porv. 1888 |
Den heliga natten | Pyhäinmiesten-yö, suom. A. J. Weänänen, Topeliuksen tarinoita, Hki 1861; Pyhäinmiesten-yö, suom. C. A. Gröneberg, Topeliuksen satuja, Pori 1870 |
Läsning för barn 7 (1891) | Lukemisia lapsille 1–8, suom. Aatto Suppanen, runot Eino Tamminen ja Olof Berg, 7–8 Alli Nissinen ja Kaarlo Forsman, Porvoo 1886–1897; Lukemisia lapsille osa 1–6, kuvilla varustettu painos, suom. Aatto Suppanen, Porvoo 1893 [7–8 Alli Nissinen och Kaarlo Forsman, Porv. 1895–1897] |
Sländans höstvisa | Sirkan syyslaulu, [ej uppg. om översättare], Sirkka 1895, s. 115 |
Huru Gud skapade Finland | Miten Jumala loi Suomen, [ej uppg. om översättare] Lasten Kuvalehti 1883, s. 36–39 |
Charles Gordon | Charles Gordon, [ej uppg. om översättare] Tilhi, 1885, s. 40–43 |
Skräddaren, som tråcklade hop Finland med Sverige | Räätäli, joka ompeli yhteen Suomen ja Ruotsin, [ej uppg. om översättare] Tilhi 1885, s. 57–60, 65–67 |
Läsning för barn 8 (1896) | Lukemisia lapsille 1–8, suom. Aatto Suppanen, runot Eino Tamminen ja Olof Berg, 7–8 Alli Nissinen ja Kaarlo Forsman, Porvoo 1886–1897; Lukemisia lapsille osa 1–6, kuvilla varustettu painos, suom. Aatto Suppanen, Porvoo 1893 [7–8 Alli Nissinen och Kaarlo Forsman, Porv. 1895–1897] |
Mellan smörgåsarna | Voileipien välillä, [ej uppg. om översättare] Lasten Joulu 1894 [saknar pag.] |
Molnjätten | Pilvijättiläinen (Satu kanuniista ilmasta), [ej uppg. om översättare] Sirkka 1895, s. 29–30, 37–39; Pilvijättiläinen. Satu kauniista ilmasta.), [ej uppg. om översättare] Lasten Joulu 1895 [saknar pag.] |
Rimtussen | Jääpeikko, [ej uppg. om översättare] Koitto. Oprttajayhd. Terveys ja raittius julk 1893, näyteno, s. 4 ja no. 1, s. 2–3, no. 2, s. 1–2 |
Slug skall man vara | Viekas sitä olla pitää, Kansan lehti 5 1893, s. 13 och Joulunumero, s. 18 |
Englarnas julklapp | Enkelein joululahja, Sylvia 1895, s. 93–95; Enkelien joululahja, Mietelmiä eläinsuojeluksessa. Sylvia-yhdistyksen kehoituksesta keräillyt ja ulosantanut Uno stadius, suom. Tyko Hagman, Porv. 1898 |
Snurran [epilogen] | Loppusanat satuleikissä ’Hyrrä’, suom. Matti Helenius, Lasten Joulu 1894 [saknar pag.] |
Källor och litteratur
Källor
Helsingfors
Nationalbiblioteket
Schalinska samlingen, NB Coll. 309
309.7 Zacharias Topelius–Sofia och Lars Wilhelm Schalin 23/7 1869
Zacharias Topelius arkiv (Topeliussamlingen), NB Coll. 244
244.2 Sofi Almquist–Zacharias Topelius 12/4 1890
Sofi Almquist–Zacharias Topelius 30/12 1890
244.27 Julius Humble–Zacharias Topelius 30/10 1871
Julius Humble–Zacharias Topelius 14/6 1872
244.70 Zacharias Topelius–Sofi Almquist 22/4 1890
Zacharias Topelius–Sofi Almquist 13/8 1890
244.106 Litterära handskrifter. VI.
244.107 Litterära handskrifter. VII.
244.108 Tal vid Sedmigradskys småbarnsskolas 25-årsjubileum d. 15 Dec. 1884, s. 131–136
244.151 Ohyflade Koncepter
244.152 Ungskogen
244.166 Vild skog. II.
244.169 Blåbär
244.176 Dikter och visor
244.178 Diverse
244.198 Zacharias Topelius–Emilie Topelius 13/2 1868
Stockholm
Bonnierarkivet
Renskrifter av annan hand
Albert Bonnier–G. W. Edlund 19/2 1880, kopiebrev
Kungliga biblioteket
Wetterberghska brevsamlingen, EP. W. 16: 1–4, vol. 3, 1860–1884
Zacharias Topelius–C. A. Wetterbergh 1/1 1866
Zacharias Topelius–C. A. Wetterberg 24/12 1866
Zacharias Topelius–C. A. Wetterbergh 10/11 1871
Elektroniska resurser
Bibeln, http://www.bibeln.se
Dramatens arkiv, Rollboken, https://www.dramaten.se/medverkande/rollboken/
Dramawebben, http://www.dramawebben.se/
FILI/ SKS, Finlands litteratur i översättning, https://fili.fi/
Finlands svenska folkdiktning, https://folkdiktning.sls.fi/#/home
Google Books, https://books.google.fi
Göteborgs universitetsbibliotek, https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/30573
H. C. Andersen Centret, https://andersen.sdu.dk/
Ingmar Bergmans arkiv, http://www.ingmarbergmanarchives.se
ILONA, den finländska teaterns informationsbank, http://ilona.tinfo.fi/
Julkaisuarkistopalvelu Doria, https://www.doria.fi/
Kungliga Operans digitala arkiv, https://arkivet.operan.se/repertoar/
LIBRIS, http://libris.kb.se
Litteraturbanken, https://litteraturbanken.se
Ludvig Holbergs Skrifter, http://holbergsskrifter.dk
Musikverket, databas över arkiv, föremål och föreställningar, http://calmview.musikverk.se/CalmView/, Katalog för teaterlitteratur och dramatik till 1995, https://digilellky.musikverket.se/DigiBeijer/DigiBeijer.php, Svenskt visarkiv, http://musikverket.se/svensktvisarkiv/
Märchenlexikon, edition amalia, http://www.maerchenlexikon.de
Nationalbibliotekets digitala samlingar, https://digi.kansalliskirjasto.fi
Nationalencyklopedin, https://www.ne.se
Ordbok över Finlands svenska folkmål, http://urn.fi/URN:NBN:fi:kotus-201330, http://kaino.kotus.fi/fo/
Project Runeberg, http://runeberg.org
Stora finsk-svenska ordboken, http://finsk-svenska.svenska.gu.se
Svenska Akademiens ordbok, https://www.saob.se
Svenska Akademiens ordböcker, https://svenska.se
Topelius, Zacharias, Maamme kirja. Digitaalinen editio, maammekirja.fi
Uppslagsverket Finland, http://www.uppslagsverket.fi
Zacharias Topelius Skrifter, http://topelius.sls.fi
Litteratur
Aejmelaeus, Salme, Moraalin kukkia ja pörröisiä veitikoita. Suomenruotsalaisia satukirjailijoita 1847–1939, Tampere: Suomen Nuorisokirjallisuuden Instituutti 1996
Aftonbladet, »Skrifter för barn och ungdom» 23/12 1865
Aftonbladet, »Jul-litteratur» 19/12 1866
Aftonbladet, »Jul-Litteratur. III» 19/12 1867
Aftonbladet, »Bercos krönika» 22/2 1937
Afzelius, Arvid August, Swenska Folkets Sago-Häfder eller Fäderneslandets Historia, sådan hon lefwat och till en del ännu lefwer i Sägner, Folksånger och andra Minnesmärken. Fjerde delen, Katholska Tiden, från 1200–1363, Andra förbättrade Upplagan, Stockholm: Zacharias Haeggström 1854
Almquist, Sofi (utg.), Barnens andra läsebok, Stockholm: P. A. Norstedt & Söner 1877
Almquist, Sofi (utg.), Barnens första läsebok, Stockholm: P. A. Norstedt & Söner 1884
Almquist, Sofi (utg.), Läsebok för småskolan, Stockholm: P. A. Norstedt & Söner 1888
Almqvist, C. J. L., Samlade verk 18. Amorina eller Historien om de Fyra, red. Bertil Romberg, Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet 2000
Andersen, Hans Christian, Eventyr, fortalte for Børn. Første Samling. Første Hefte, København: C. A. Reitzel 1835
Andersen, Hans Christian, »Sommerfuglen», Folkekalender for Danmark 1861 1860, s. 95–97
Andersson, Håkan, »Aliquid in omnibus, nihil in toto – Z. Topelius på barrikaderna i 1860-talets skoldiskussion», Taru ja totuus – Saga och sanning, red. Elina Pöykkö och Märtha Norrback, Helsingfors: Topeliussällskapet 2008, s. 38–50
Andersson, Håkan, »Inledning», Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, utg. Magnus Nylund under medverkan av Håkan Andersson, Pia Forssell och Henrik Knif, SSLS 816, 2017, s. XI–LXXVI
Apo, Satu, »Topeliuksen Ruususen eurooppalaiset juuret», Topelius elää – Topelius lever, red. Satu Apo och Märtha Norrback, Jyväskylä: Atena 2005, s. 139–184
Arndt, E. M., »Klas Avenstaken», Märchen und Jugenderinnerungen, Erster Theil, In der Realschulbuchhandlung, Berlin 1818, s. 61–123
Atterbom, P. D. A., Lycksalighetens ö. Sagospel i fem äfventyr. Förra Afdelningen, Upsala: Palmblad och c. 1824
Atterbom, P. D. A., »Fågel Blå», Samlade dikter. Tredje bandet, Örebro: N. M. Lindh 1858
Barbul, Minodora, Demarcsek, Ramona and Ligia Tomoiaga, From Francis Bacon to William Golding. Utopias and Dystopias of Today and of Yore, Newcastle upon Tyne: Cambridge Scholars Publishing 2012
Barnens Jul 1894–1895
Bellman, Carl Michael, Fredmans sånger, Stockholm: Anders Zetterberg 1791
Bellman, Carl Michael, Fredmans epistlar. Text- och melodihistorisk utgåva med musiken i reproduktion efter originaltrycket. 1. Texten, textred. Gunnar Hillbom, melodired. James Massengale, Stockholm: Norstedts 1990
Berg, Fridtjuv, »Våra barns skald», Svensk Läraretidning. Veckoblad för Folkundervisningen, årg. 15, 1896, s. 525 ff.
Berg, Fridtjuv (red.), Svenska folksagor. Berättade för barn, Läsning för barn- och ungdom i hem och skola, Barnbiblioteket Saga 1., Stockholm: Svensk läraretidnings förlag 1899
[Bergbom, Kaarlo] K. B., »Kotimaan kirjallisuus», Kirjallinen Kuukauslehti 1867:1, s. 21 f.
Bergman, Irja, »Koivu ja tähti – monikerroksinen satu», Taru ja totuus – Saga och sanning, red. Elina Pöykkö och Märtha Norrback, Helsingfors: Topeliussällskapet 2008, s. 166–171
Bergroth, Hugo, Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift, Helsingfors: Schildts 1917
Bergroth, Kersti, »Lukekaa Topeliusta!», Katseita maailmaan. Pieniä esseitä, Helsinki: Otava 1950, s. 70–75
[Berndtson, Fredrik], »Litteratur.», Morgonbladet 10/2 1848
[Berndtson, Fredrik], »Literatur.», Morgonbladet 1/3 1849
Bibeln eller den Heliga Skrift, innehållande Gamla och Nya Testamentets canoniska böcker, London: Brittiska och utländska Bibel-sällskapet 1883
Björling, Gunnar, Skrifter 1, red. Anders Olsson, Norrköping: Erikssons förlag 1995
Blanche, August, »1846 och 1946. Feeriskt lustspel i två akter och fyra tablåer med Kupletter, Chörer och Melodramer af Aug. Blanche», Theaterstycken af Aug. Blanche VIII, Stockholm: Bonniers 1847
Born, Elsa von, Fruntimmersföreningen i Helsingfors r.f. 100 år, Helsingfors 1948
Boyce, Charles, Shakespeare A to Z. The Essential Reference to His Plays, His Poems, His Life and Times, and More, ed. David White, foreword: Terry Hands, New York: Facts on File 1990
Bremer, Fredrika, Hertha, eller En själs historia. Teckning ur det verkliga lifvet, Stockholm: Bonniers 1856
Bremer, Fredrika, En dagbok, utg. med inledning och kommentarer av Maria Wahlström, Svenska författare. Ny serie 1100–729X, Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet 2009
Brunken, Otto (red. et. al.), Handbuch zur Kinder- und Jugendliteratur. Von 1850 bis 1900, Stuttgart: J. B. Metzler 2008
Bäckman, Wilhelm, Gråsparfvens berättelser för tuppen på tornspiran, Stockholm: J. L. Brundin 1849
Böök, Fredrik, Nasreddin Hodscha. Turkiska sagor och skämthistorier, återgivna och inledda av Fredrik Böök med teckningar av Gunnar Lindvall, Stockholm: Norstedts 1928
Collan, K. (utg.), Poetisk läsebok för Finlands ungdom, Helsingfors: Edlunds 1864
Colomba, Dagens Nyheter 22/12 1934
Conrad, JoAnn, »Encountering Otherness in the Geographical Imaginary Lapland Journeys in Early Swedish Children’s Books», The Arctic in Literature for Children and Young Adults, ed. Heidi Hansson, Maria Lindgren Leavenworth and Anka Ryall, New York: Routledge, s. 107–121
Dagens Nyheter, »Ungdoms- och barnböcker» 14/12 1891
Dagens Nyheter, »Böcker för barn och ungdom. I.» 17/12 1896
Dahlberg, Ragnar, »Topelius’ sommarliv på Hermansö», Finsk tidskrift 1932:1, s. 279–299
Dahlgren, C. F., Samlade arbeten af Carl Fredrik Dahlgren. Utgifne efter författarens död II, Stockholm: S. Magnus 1847
Dalin, A. F., Ordbok öfver svenska språket I–II, Stockholm 1850, 1853; även elektroniskt: https://spraakbanken.gu.se/swe/resurs/dalin
Danielsson, Tage, Sagor för barn över 18 år, med teckningar av Per Åhlin, Stockholm: Wahlström & Widstrand 1964
[Defoe, Daniel], The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe, Of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un-inhabited Island on the Coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque [...] Written by Himself, London 1719, https://www.bl.uk/collection-items/first-edition-of-daniel-defoes-robinson-crusoe-1719
Druker, Elina, »Miniatyren i barnlitteraturen», I litteraturens underland. Festskrift till Boel Westin, red. Maria Andersson, Elina Druker och Kristin Hallberg, Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet 113, Stockholm, och Göteborg: Makadam förlag 2011, s. 17–27
Edström, Vivi, Astrid Lindgren och sagans makt, Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet 62, Stockholm: Rabén & Sjögren 1997
Ekelund, Erik, »Topelius och hans samtid», Finlands litteraturhistoria 2. Från Åbo brand till sekelskiftet, Helsingfors: Söderströms 1969, s. 174–211
Ekrem, Carola, Lev lycklig, glöm ej mig! Minnesböckernas historia, SSLS 644, Helsingfors: SLS, och Stockholm: Atlantis 2002
Eos 1854–1862
Espeland, Gard, »Topelius ja Norsk Barneblad», Onnimanni 1998:2, s. 25 ff.
Estlander, Bernhard, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner», Zacharias Topelius Hundraårsminne, SSLS 137, Helsingfors 1918, s. 115–147
Eugénie, Bilder ur djurens lif för skolan och hemmet. Samlade och utgifna af E. Med 26 planscher, Stockholm 1883
Fagerholm, Monika, »Gäddan i katsan. Elgskyttarne och mannens domesticering», HLS 67, Helsingfors 1992, s. [101]–117
Farbror Paulus, »Jullovsnöje hos farbror Topelius.», Dagens Nyheter 29/12 1926
Finland 1892
Forsgård, Nils Erik, I det femte inseglets tecken. En studie i den åldrande Zacharias Topelius livs- och historiefilosofi, diss., SSLS 616, Helsingfors 1998
Forsgård, Nils Erik, »Topelius, Orienten och islam», HLS 73, utg. John Strömberg, SSLS 614, Helsingfors 1998, s. 143–156
Forsgård, Nils Erik, »Utopisten Topelius», Finlands svenska litteraturhistoria. Första delen: Åren 1400–1900, utg. Johan Wrede, Helsingfors: SLS, och Stockholm: Atlantis 1999, s. 331–336
Forssell, Pia, »Inledning», Zacharias Topelius, Noveller, utg. Pia Forssell, ZTS IV, SSLS 770, Helsingfors: SLS, och Stockholm: Atlantis 2012, s. IX-LIII, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-3981-1403530137110
Forssell, Pia, »Inledning», Zacharias Topelius, Fältskärns berättelser, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forssell, ZTS VII, SSLS 826, Helsingfors: SLS 2018, s. LII–LXIII, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6616-1525325813
Forssell, Pia, »Ramberättelser och samband i Topelius prosa», Författaren Topelius – med historien mot strömmen, SSLS 828, Helsingfors: SLS, och Stockholm: Appell 2019, s. [149]–180
Franzén, Frans Michael, Skaldestycken. Första bandet, Örebro: Lindh 1824, http://urn.fi/URN:NBN:fi-fd2014-00006064
Franzén, Frans Michael, Skaldestycken. Fjerde bandet, Örebro: Lindh 1832, http://urn.fi/URN:NBN:fi-fd2010-00000037
Franzén, Frans Michaël, Samlade dikter. Första bandet, Örebro: Lindh 1867, http://urn.fi/URN:NBN:fi-fd2010-00003190
Fröbel, Friedrich, Die Menschenerziehung, die Erziehungs-, Unterrichts- und Lehrkunst, Erster Band, Keilhau und Leipzig: Verlag der allgemeinen deutschen Erziehungsanstalt 1826
Furuland, Lars och Mary Ørvig, Ord och bilder för barn och ungdom I. Barnlitteraturen: historik, kommentarer, texturval, Stockholm: Rabén & Sjögren 1990
Förslag till Svensk psalmbok för de evangelisk-lutherska församlingarne i Storfurstendömet Finland revideradt 1868, Helsingfors 1869
Gamle herrn och hans skola, Helsingfors: Stiftelsen Sedmigradsky 1968
Grandell, Jens, »Inledning», Zacharias Topelius, Föreläsningar i geografi och historia, utg. Jens Grandell, ZTS XV, Helsingfors 2017, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6549-1508154916
Grandell, Jens, »Den Andre på egen mark. Zacharias Topelius, Finlands folk och samerna», Författaren Topelius – med historien mot strömmen, SSLS 828, Helsingfors: SLS, och Stockholm: Appell 2019, s. [265]–287
Grimm, Jacob und Wilhelm Grimm, Kinder- und Hausmärchen, Berlin: Realschulbuchhandlung und Göttingen: Verlag der Dieterichschen Buchhandlung 1812–1858
Gullström-Portin, Susanne, »Eos. Finlands första barntidning 1854–1866», Pro gradu-avhandling, litteraturvetenskap, Åbo: Åbo Akademi 1984
Gustafsson, Ulrika, Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen, Stockholm: Appell, och Helsingfors: Svenska litteratursällskapet 2019
Gödecke, P. A., Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner, med teckningar af A. Malmström, Stockholm: P. A. Norstedt & Söner 1880
[Gödecke, P. A.], »Litteraturtidning», Aftonbladet 14/12 1880
Göteborgs-Posten, »Från Konstverlden. Nytt sagospel av Zacharias Topelius.» 9/5 1894
H. A. R., »Litteratur. Böcker för barn och ungdom. II», Svenska Dagbladet 19/12 1891
Haapala, Vesa, »Metsän turvaajat. Luonto ja sen suojelu Zacharias Topeliuksen satudraamassa ’Tapion ukko’», Tapion tarhoista turkistarhoille. Luonto suomalaisessa lasten- ja nuortenkirjallisuudessa, toim. Maria Laakso, Toni Lahtinen ja Päivi Heikkilä-Halttunen, Helsinki: SKS 2011, s. 76–89
Halttunen-Salosaari, Elina, »Kaarina Laurent Topelius-tutkijana», Onnimanni 1991:1, s. 40–43
Hazelius, Artur (utg.), Fosterländsk Läsning för Barn och ungdom, Stockholm: Norstedts 1868
Helander, Karin, »Sagospelstraditionen och Anna Maria Roos Arabia land», I litteraturens underland. Festskrift till Boel Westin, red. Maria Andersson, Elina Druker och Kristin Hallberg, Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet 113, Stockholm, och Göteborg: Makadam förlag 2011, s. 200–211
Helander, Karin, Från sagospel till barntragedi. Pedagogik, förströelse och konst i 1900-talets svenska barnteater, Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet 65, Stockholm: Carlssons 1998
Helander, Karin, »Barnsyn och barndomsgestaltning – nedslag i den tidiga barndramatiken» 2012, www.dramawebben.se (hämtad 14/4 2020)
Helander, Karin, »Barn i dramatiken, på scenen och i publiken», I avantgardets skugga. Brytpunkter och kontinuitet i svensk teater kring 1900, red. Rikard Hoogland, LIR.skrifter 8 2019, s. 47–73
Hellman, Ben, Fairy Tales and True Stories. The History of Russian Literature for Children and Young People (1574–2010), Leiden: Brill 2013
Hellsing, Lennart, Krakel Spektakelboken, Stockholm: Rabén & Sjögren 1959
Hellsing, Lennart, »När den svenska barnboken trampade ur barnskorna», Författarnas litteraturhistoria 2, red. Lars Ardelius och Gunnar Rydström, Stockholm: Författarförlaget 1978, s. [321]–327
Hellsing, Lennart, »Barnlyrikens rötter», Vällingsäck och sommarvind, red. Vivi Edström och Märta Netterstad, Malmö: Liber 1987, s. 108–123
Helsingfors Dagblad, »Litteratur. 1.» 24/12 1866
Helsingfors Tidningar, »Theater» 16/7 1859
Herberts, Carola och Clas Zilliacus, »Inledning», Ljungblommor, utg. Carola Herberts under medverkan av Clas Zilliacus, ZTS I, SSLS 742, Helsingfors: SLS, och Stockholm: Atlantis 2010, s. XVII –LXVII, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-3795-1403178433010
Herberts, Carola, »Inledning», Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, utg. Carola Herberts, ZTS XX:1, SSLS 835:1, Helsingfors: SLS 2015, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-5817-1432660576280
Hoffman, E. T. A., Det främmande barnet, i översättning av Barbara Knochenhauer, Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet 104, Stockholm 2008, http://docplayer.se/65708-E-t-a-hoffmann-i-oversattning-av-skrifter-utgivna-av-svenska-barnboksinstitutet-nr-104.html (hämtad 24/11 2020)
Hoffman, Heinrich, Julbocken eller (Den svenska Drummelpetter). Lustiga historier och roliga bilder, Åbo: J. W. Lilljas förlag, inbunden i Stockholm: A. Bonniers Förlag 1849
Holberg, Ludvig, Jeppe paa Bierget, LHS 2.10, http://holbergsskrifter.dk, s. M9r
Holm, Pelle, Bevingade ord och andra stående uttryck och benämningar, 5 uppl., Stockholm: Bonniers 1955
Holmström, Edith och Margit von Willebrand-Hollmérus, Franz Fredric Sedmigradsky (1783–1855) och hans skola, Helsingfors 1933
Holopainen, Reeta (et al.), »Johdanto», Zacharias Topelius, Maamme kirja. Digitaalinen editio, toim. Reeta Holopainen, Sakari Katajamäki ja Ossi Kokko, 2018, www.maammekirja.fi
Hufvudstadsbladet, »Julbref» 23/12 1871
Huhtala, Paula, »Topeliuksen ’Pikku Matin’ eri versiosta», Matkalla kielestä kieleen. Juhlakirja Rune Ingon 60-vuotispäiväksi, toim. Antero Niemikorpi, Vaasa: Universitas Wasaensis 1998
Huhtala, Paula, »Jämförelser mellan olika översättningar av Topelius saga ’Pikku Matti’», Översättning och tolkning. Rapport från ASLA:s höstsymposium Stockholm 5–6 november 1998, Association suédoise de linguistique appliquée (ASLA) 12 2000
Huldén, Lena, »Zachris Topelius och entomologin», Källan 1998:2, s. 36–44
Humble, Julius, Vår tids ungdomsläsning, hennes inflytande och riktiga ledning, Stockholm: Jos. Seligmanns Förlag 1871
Häggman, Ann-Mari, »Topelius och barnens visor», Källan 1998:2, s. 18–27
Ilmarinen, »Ulkomailta» [– Charles Georg Gordon ...] 14/2 1885
J–z, »Barn- och ungdomslitteratur. II.», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning 11/12 1896
Jaakkola, Pasi, Topeliaaninen usko – Kirjailija Sakari Topelius uskontokasvattajana, diss., Topelius-seura 2011
»Jakten på den försvunna solen» [dramabearbetning av Z. Topelius »Sampo Lappelill»], https://finskanu.se/jakten-pa-den-forsvunna-solen/ (hämtad 9/11 2020)
Jansson, Torkel, »Runeberg och svenskheten i Sverige – svenskheten i Sverige och Runeberg», HLS 79, Helsingfors 2004, s. 345–363
Jansson, Tove, Bildhuggarens dotter, Helsingfors: Schildts 1968
Jantunen, Timo, Satu kasvattaa. Topeliuksen sadut ja kasvatusajattelu, Jyväskylä: PS-kustannus 2000
Jantunen, Timo, »Topeliuksen kasvatusajattelu ja sen soveltaminen tänään», Taru ja totuus – Saga och sanning, red. Elina Pöykkö och Märtha Norrback, Helsingfors: Topeliussällskapet 2008, s. 51–78
Jantunen, Timo, Myötätunto ja viisaus Topeliuksen ajattelussa, Helsinki: Basam Books 2019
Jonasson, Maren, »Inte vilken ’karamatti’ som helst: om hur en kringresande släkt slog rot i vårt språk», Kommunicerande konsumtion. Kringvandrande försäljare och kulturmöten i Finland 1800–1940, 2019, https://blogs2.abo.fi/kommunicerandekonsumtion/2019/03/03/inte-vilken-karamatti-som-helst-om-hur-en-kringresande-slakt-slog-rot-i-vart-sprak/ (hämtad 16/4 2019)
Julhelsning 1888, 1890, 1892
Jultomten 1891, 1893–1895
–k., »Topelius på Södermalms teater.», Stockholms Dagblad 28/12 1921
Kalewala taikka Wanhoja Karjalan Runoja Suomen kansan muinosista ajoista, julk. Elias Lönnrot, SKST 2, Helsinki 1835
Kalevala. Sednare Delen, övers. M. A. Castrén, Helsingfors: J. Simelii enka 1841
Kalevala, 2 painos, Uuden Kalevalan 1. laitos, julk. Elias Lönnrot, SKST 14, Helsinki 1849
Kalmar, »Ett och annat från Boklådan» 13/12 1871
Kanteletar taikka Suomen Kansan Wanhoja Lauluja ja Wirsiä, julk. Elias Lönnrot, SKST 3, Helsinki 1840
Karilas, Tauno, »Z. Topelius. Suomen suuri satusetä», Robinsonista Muumipeikkoon. Viisikymmentä nuortenkertojaa, Porvoo: WSOY 1962, s. 56–62
Karl, »Helsingforsbref», Helsingfors Dagblad 24/9 1862
Kirschner, Suzanne R., The Religious and Romantic Origins of Psychoanalysis. Individuation and Integration in Post-Freudian Theory, Cambridge: Cambridge University Press 1996
Kirstinä, Leena, »Kertojan ja suomentajan vallassa. Sakari Topeliuksen Kaatunut joulukuusi», Halkeamia. Tutkielmia lukijasta tekstin rakenteissa, Tietolipas 111, Helsinki: SKS 1988, s. 11–20
Kirstinä, Leena, »Vattumato olemisen suuressa ketjussa. Zacharias Topelius eläinten suojelijana», Tapion tarhoista turkistarhoille. Luonto suomalaisessa lasten- ja nuortenkirjallisuudessa, toim. Maria Laakso, Toni Lahtinen ja Päivi Heikkilä-Halttunen, Helsinki: SKS 2011, s. 55–62
Kirstinä, Leena, »Zacharias Topeliuksen Luonnonkirja. Miksi ja miten maailma on», Tapion tarhoista turkistarhoille. Luonto suomalaisessa lasten- ja nuortenkirjallisuudessa, toim. Maria Laakso, Toni Lahtinen ja Päivi Heikkilä-Halttunen, Helsinki: SKS 2011, s. 42–54
Klingberg, Göte, Svensk barn- och ungdomslitteratur 1591–1839. En pedagogikhistorisk och bibliografisk översikt, diss., Stockholm: Natur & Kultur 1964
Klingberg, Göte, Sekelskiftets barnbokssyn och Barnbiblioteket Saga, Stockholm: Svensk läraretidnings förlag 1966
Klingberg, Göte, Den tidiga barnboken i Sverige. Litterära strömningar, marknad, bildproduktion, Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet 64, Stockholm: Natur & Kultur 1998
Klinge, Matti, »Varför skrev Universitets rektor sagor?», SFV-kalendern 1991, årg. 105, Helsingfors: Svenska folkskolans vänner 1991, s. 7–12
Klinge, Matti, Finlands blåvita färger, Helsingfors: Schildts 1988
Klinge, Matti, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer, övers. Nils Erik Forsgård, Stockholm: Atlantis, och Helsingfors: Söderströms 2000
Klinge, Matti, »Topelius, Zacharias (1818–1898)», BLF 2, 2007, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-4599-1416928957205
Knapas, Rainer, »Inledning», Zacharias Topelius, Finland i 19de seklet, utg. Katarina Pihlflyckt, ZTS XIV, SSLS 837, 2019, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-9000-1550473610
Koponen, Jari, Topelius ja tulevaisuus. Simeon Levis resa i Finland, Helsinki: Yliopistopaino 1998
Kuivasmäki, Riitta, Siiwollisuuden tuntoa ja ylewätä kauneuden mieltä. Suomenkielinen nuorisokirjallisuus 1851–1899, diss., Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 1990/1993
Kurki-Suonio, Sirkka, »Topeliuksen aika», Suomen kirjallisuus VIII. Kirjallisuuden lajeja, Helsinki: SKS ja Otava 1970, s. 328–332
Kümmerling-Meibauer, Bettina, »Images of childhood in Romantic children’s literature», Romantic Prose Fiction, ed. Gerald Gillespie, Manfred Engel and Bernard Dieterle, Amsterdam: Benjamins 2008, pp. 183–203
Kåreland, Lena, Gurli Linders barnbokskritik. Med en inledning om den svenska barnbokskritikens framväxt, Stockholm: Bonniers 1977
Kåreland, Lena, Möte med barnboken. Linjer och utveckling i svensk barn- och ungdomslitteratur, Skrifter utgivna av svenska barnboksinstitutet 50, Stockholm: Natur & Kultur 1994
Kåreland, Lena, »Barnlitteraturens utveckling i Sverige», https://litteraturbanken.se 2008, s. 1–10 (hämtad 3/9 2020)
Lagerlöf, Selma, Zachris Topelius. Utveckling och mognad, Helsingfors: Schildts 1920
Lagus, Ernst (utg.), Nyländska folkvisor 3, Nyland. Samlingar utgifna av nyländska afdelningen, Helsingfors 1900
Lagus, Ernst, »Sagan om björken och stjärnan», Zacharias Topelius hundraårsminne. Festskrift den 14 januari 1918, SSLS CXXXVII, Helsingfors 1918, s. [270]–287
Lahtinen, Toni, »Sampon matka koukojen kotoon. Erämaan merkityksistä Zacharias Topeliuksen sadussa ’Sampo Lappalainen’», Tapion tarhoista turkistarhoille. Luonto suomalaisessa lasten- ja nuortenkirjallisuudessa, toim. Maria Laakso, Toni Lahtinen ja Päivi Heikkilä-Halttunen, Helsinki: SKS 2011, s. 63–75
Lahtinen, Toni, »Arctic Wilderness in Zachris Topelius’s Fairy Tale ‘Sampo Lappelill», The Arctic in Literature for Children and Young Adults, ed. Heidi Hansson, Maria Lindgren Leavenworth and Anka Ryall, New York: Routledge 2020, pp. 178–188
Laitinen, Kai, Finlands litteratur, övers. Kerstin Lindqvist och Thomas Warburton, [Helsingfors:] Söderströms 1988
Landahl, Joakim, Politik & pedagogik. En biografi över Fridtjuv Berg, Stockholm: Lärarstiftelsen 2016
Lang, Andrew, The Lilac Fairy Book, New York, London, Bombay and Calcutta: Longmans, Green and Co. 1910
Lappalainen, Päivi, »Child figures in Läsning för barn by Zacharias Topelius», Childhood, Literature and Science. Fragile Subjects, ed. Jutta Ahlbeck et. al., London: Routledge 2018, pp. 23–34
Laukka, Maria, »Suomalaisen lastenkirjankuvituksen kehitys», Pieni suuri maailma. Suomalaisen lasten- ja nuortenkirjallisuuden historia, toim. Liisi Huhtala et. al., Helsinki: Tammi 2003, s. 89–136
Laurent, Kaarina, Topelius saturunoilijana, Helsinki: [Werner Söderström] 1947
Laurila-Hellman, Erja och Ben Hellman, »Receptionen av Zacharias Topelius verk i Ryssland före 1917», Författaren Topelius – med historien mot strömmen, SSLS 828, Helsingfors: SLS, och Stockholm: Appell 2019, s. [395]–423
Leffler, Yvonne, »Zacharias Topelius i världen – verken i översättning», Författaren Topelius – med historien mot strömmen, SSLS 828, Helsingfors: SLS, och Stockholm: Appell 2019, s. [425]–452
Lehtonen, Maija, »Barnlitteraturforskningen», Barnboken i Finland förr och nu, red. Maija Lehtonen och Marita Rajalin, Stockholm: Rabén & Sjögren 1984, s. 191–195
Lehtonen, Maija och Marita Rajalin (utg.), Barnboken i Finland förr och nu, Stockholm: Rabén & Sjögren 1984
Lehtonen, Maija, »Mammonan valta: eräs Topeliuksen teema», Kirjallisuudentutkijain Seuran vuosikirja 38, toim. Anna Makkonen, Helsinki: SKS 1985, s. 89–107
Lehtonen, Maija, »’Tidens rätta väsende är evig ungdom.’ Om tiden i Topelius’ berättelser», Humanismen som salt & styrka. Bilder & betraktelser tillägnade Harry Järv, red. Louise Asklöf et al., Stockholm: Atlantis 1987, s. 365–375
Lehtonen, Maija, »Intertextualitet i Topelius’ berättelser», HLS 65, SSLS 560, Helsingfors 1990, s. [49]–79
Lehtonen, Maija, »Vem skall barnet bedja för? Zachris Topelius dikt ’barnens bön för alla’», Festskrift till Johan Wrede, red. Magnus Petterson, SSLS 594, Helsingfors 1995, s. 91–97
Lehtonen, Maija, »’När man sover på rosor’», Ord och några visor. Tillägnade Kurt Zilliacus 21.7.1997, red. Marianne Blomqvist under medverkan av Maria Fremer, Meddelanden från Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, Helsingfors 1997, s. 159–162
Lehtonen, Maija, »Topeli änglar», Horisont 45, 1998:2, s. 4–15
Lehtonen, Maija, »Das Märchen im Märchen oder Das Bild des Märchenerzählers bei Topelius und einigen anderen Autoren», Jahrbuch für finnisch-deutsche Literaturbeziehungen, Mittelungen aus der Deutschen Bibliothek nr 22, hrsg. Hans Fromm, Maria-Liisa Nevala und Ingrid Schellbach-Kopra, Helsinki: Deutsche Bibliothek 2001, s. 153–161
Lehtonen, Maija, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita. Näkökulmia Topeliukseen, Tampere: Suomen Nuorisokirjallisuuden Instituutti 2002
Lehtonen, Maija, »Cirkusprinsessans förvandlingar. Topelius novell ’Lindanserskan’» HLS 78, red. Pia Forssell och John Strömberg, SSLS 650, Helsingfors 2003, s. 41–71
Lehtonen, Maija, »Puoli vuosisataa lasten kirjailijana – Zacharias Topelius», Pieni suuri maailma. Suomalaisen lasten- ja nuortenkirjallisuuden historia, toim. Liisi Huhtala et. al., Helsinki: Tammi 2003, s. 20–31
Lehtonen, Maija, »Tyttö kuin sokerikakku?», Taru ja totuus – Saga och sanning, red. Elina Pöykkö och Märtha Norrback, Helsingfors: Topeliussällskapet 2008, s. 172–186
Lehtonen, Maija, »Deux images de la Laponie chez Z. Topelius», L’Image du Sápmi. Études comparées. Textes réunis par