En spritterny Händelse
Kommentar
Kommentar
»En spritterny Händelse» ingick i HT den 21 februari–11 mars 1846, i fem avsnitt. Något manuskript finns inte, och novellen trycktes inte om.
»En spritterny Händelse» är en av de noveller där en ung kvinna utsätts för påtryckningar för att ingå ett äktenskap som hon själv motsätter sig, eller för att avstå från en man hon vill ha. Till dem hör »Den Gamla Rocken» (HT 23/11 1842), »Maskeraden» (HT 21/2 1844), »Uppbördsskrifvaren» (HT 27/6–18/7 1846), »Den vackra Celias öde» (HT 17–20/2 1847) och »Lilla Miljon» (HT 18–25/2 1854). Topelius använde också novellens andra motiv, att leva över sina tillgångar, i flera noveller: i de redan nämnda »Den Gamla Rocken» och »Maskeraden», där motiven liksom i »En spritterny Händelse» är sammanvävda: flickan ska giftas bort, antingen för att rädda faderns eller den förhoppningsfulle friarens ekonomi. Det ekonomiska motivet finns också i »Dubbelmannen» (HT 10–24/5 1843), i »Kalkylerna» (HT 11/11–16/12 1848), och i Fältskärns berättelser, andra cykeln, om Bertelsköldarna inför reduktionen.
Topelius inskränkte sig inte till att kritisera överflöd och lyxkonsumtion i skönlitterär form, han gjorde det också i andra sammanhang i Helsingfors Tidningar och i privata brev. Eventuellt existerande försnillande ämbetsmän diskuterades däremot inte i offentligheten. När Topelius introducerar en sådan i novellen kittlar han å ena sidan läsarnas nyfikenhet på en eventuell verklighetsbakgrund med den understrukna aktualiteten, i titeln och i dateringen. Novellen utspelar sig den 17–18 februari, och det första avsnittet publicerades den 21. Han använder t.o.m. vädret, med stark köld avlöst av plötsligt blidväder, för att skapa illusion av verklighet: i Leopoldinerbrevet för februari nämner han att vintern »var bister alltintill sista veckan af Februari, slog derpå om i blida» (HT 4/3 1846). Men samtidigt är han, som motvikt till det sannolika, generös med sensationella detaljer: den mördade hustrun, den förskjutna sonen som gör karriär i Främlingslegionen och återvänder som förmögen man med ny identitet. Det ska alltså inte gå att utpeka någon som förebild. De två medelålders männen har konstruerade namn: Richard Rengel och Rolf Rell, och titlarna på -råd var otaliga – de var antingen tjänstebeteckningar eller enbart titlar. Celestine är ett namn värdigt hjältinnan i en dussinroman och kunde vara hämtat ur den översättningslitteratur som Topelius hade eliminerat i Helsingfors Tidningar. Den kvinnliga huvudpersonen i Snellmans motskrift till Almqvists Det går an heter Celestine, och henne går det verkligt illa för (Det går an. En tafla ur lifvet. Fortsättning, 1840) Topelius Celestine är däremot en av hans initiativrika unga kvinnor som står på sig, liksom hjältinnan i »Maskeraden», Erika i »Påsk-Äggen», Hermina i »Herminas Bekännelser», Eva Merthen i Hertiginnan af Finland och fröken Drifva i novellen med samma namn.
Vasenius nämner över huvud inte »En spritterny Händelse», vilket sannolikt har bidragit till att ingen annan heller har noterat den.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik spritterny splitterny.
1 Rådet Richard Rengel Se ovan om titlar och namn.
3 en qvart på 7 kvart över sex.
4 göra les honneurs agera värd.
4 balans kassabrist.
4 3 000 Rubel Silfver Det är fråga om en stor summa, som motsvarade ca tio årslöner för en tidningsredaktör.
5–6 Rådet fattar [...] »Nyström skyndar Redan förekomsten av en betjänt eller motsvarande manlig inomhustjänare indikerar att Rengel lever på stor fot.
9 sophan (fr.) soffan.
11 den 17 Februari detta avsnitt stod i HT den 21 februari. Topelius daterar för att antyda aktualitet också i »Vedergällningens Dag» (hösten 1846).
11 blida blidväder.
14 stor societé ett stort sällskap.
21 en pris en pris snus som inhalerades i näsborren.
22 på redig fot i god ordning.
22 mot 6 procent och andra inteckningen i min gård mot 6 procents ränta och säkerhet i fastigheten, där en annan borgenär redan hade första inteckningen, d.v.s. förtur. I annonser i HT om kapital att låna är räntan vanligen 5 procent: »Emot första inteckning uti landtegendom och 5 procents ränta utlånas 2 000 Rubel Silfver, hvarom närmare underrättelse …» (HT 13/2 1846).
23 Jag ber så mycket för all del.
23 (snusar) [...] (Afsides)Topelius strör in regelrätta scenanvisningar som om novellen var ett amatörskådespel, jfr stycke 103 och 105.
24 derangerar mig ställer till med oreda i mina affärer.
26 fruntimmer en dam.
29 kapriser nycker.
30 min konserverade vigör Rell anser sig väl bibehållen.
32 tjena stå till tjänst med.
32 trankil lugn.
33 nästa quartal af min lön lönen för nästa kvartal, löner betalades kvartalsvis.
35 borgesförbindelse formvariant av borgensförbindelse.
35 cederade gjorde konkurs.
40 kronostöld stöld från kronan; Rengel var av allt att döma statstjänsteman och hade tillskansat sig allmänna medel.
54 snedspann ryskt sätt att spänna för, med en häst inom skaklar och med en hög, välvd båge över halsen, den andra hästen inom remmar, på sidan.
54 en quart till 8. kvart över sju.
58 fi donc! (fr.) fy!
59 Ni skulle ha sett [...] 2 800 Rubel Silfver Andra avsnittet börjar, i HT onsdagen den 25 februari 1846. Det nya avsnittet och den indignerade tonen föranleder upprepningen av formuleringen om försäljningen och priset.
59 marechallernas formvariant av marschaller.
59 stearinljusens mängd Stearinljusen bidrar till att markera överflödet vid festen. De var förhållandevis dyra och nya; kommersiell tillverkning av stearinljus hade inletts 1839 i Sverige. När Topelius gifte sig 31/12 1845 hade stearinljus använts f.f.g. i brudens hem (Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 167).
59 quinquetternas lampor med oljebehållaren placerad högre än veken och med god lufttillförsel, vilket ger ett stadigt sken utan rök. (SAOB har belägg av Topelius, »Svenska Vuer», resebrev från Sverige 1843, i HT 2/8 1843.)
59 glasväf Jfr annons i HT 28/1 1846 där Ludvig von Krauß meddelar att han saluför bl.a. kragar, pelleriner, skärp samt bijouterier och leksaker av spunnet glas, »hvilka i synnerhet vid eldsljus frambringa en utmärkt effekt».
59 löjen leenden, skratt.
59 ljugna förljugna.
60 savoir vivre (fr.) levnadsvett, här snarast livsstil.
61 Labitskys sprittnya [...] Katharinen vals Joseph Labitsky (1802–1881), böhmisk orkesterledare och kompositör av främst danser.
81 bry! retas.
82 stjufbarn formvariant av styvbarn.
90 »Enfaldiga griller ... Tredje avsnittet börjar, i HT lördagen den 28 februari 1846.
90 antar förutsätter.
90 afgjordt givet.
94 Rub. S:r Rubel Silver.
103 (speglar sig.) Se komm. till stycke 23.
103 echaufferad varm och röd i ansiktet.
103 sydda broderade.
105 Allons! (fr.) Låt oss gå.
105 köpslaga köpslå.
105 delikatess finkänslighet.
108 cottillon kotiljong, sällskapsdans som består av andra danser och improviserade inslag.
109 inklinationsdans dans där kavaljeren bjuder upp den dam som han är förtjust eller förälskad i.
109 tortur tortyr.
109 moitié (fr.) här: moatjé, danspartner.
109 soupérns supéns.
109 egyptiska köttgrytor överflöd, jfr 2 Mosebok 16:3.
115 konstapeln på handelsfartyg: befälsgrad under styrman.
115 husarerna i Algier Främlingslegionen, ett regemente uppsattes 1837 och skickades till Algeriet, vilket stämmer med kronologin i novellen.
115 Hederslegionen Ordre de la Légion d’Honneur, fransk orden som utdelas för civila eller militära förtjänster.
115 Hertigen af Aumale när vi togo Abd-el-Kaders Smalah Henri Eugène Philippe Louis d’Orléans (1822–1897; son till Ludvig Filip, jfr »Trollkarlens dotter») tillskrevs erövringen 1843 av en smalah (rörligt läger) som tillhörde Abd-el- Kader (1807–1883), som var emir av Mascara och ledde kampen mot fransmännen 1832–1847.
117 onaturlig omänsklig.
118 Turen är hos oss turen i kotiljongen.
119 underbart märkvärdigt.
128 dagtinga kompromissa.
137 kampagner kampanjer, fälttåg.
137 situationer omgivningar.
157 Natten mot den 18:de ... Fjärde avsnittet börjar, i HT lördagen den 7 mars 1846.
157 Tycho-Brahe-dagar efter den danska astronomen Tycho Brahe (1546–1601), som lär ha fått i uppdrag av Rudolf II att fastställa årets mest otursamma dagar. (Benämningen är känd från början av 1800-talet; http://www.sprakradet.se/2124#item100200 13/9 2011.)
161 finkänslighet ömtålighet.
164 pjåkiga enfaldiga, tråkiga.
164 ljugna hycklade.
167 visitlådan låda där besökare lade visitkorten när herrskapet inte tog emot.
168 förmånsrätt en borgenärs rätt till företräde i förhållande till andra borgenärer vid fordringar.
168 droschkan (ry., denna form användes allmänt i Finland) droska, av två hästar draget lågt fyrhjuligt åkdon som har ett i längdriktningen placerat långt stoppat säte där den åkande sitter gränsle.
173 Knappt hade ... Femte avsnittet börjar, i HT onsdagen den 11 mars 1846.
182 tvifvelaktige tvivlande.
199 studsade blev bestört och ryckte till.
203 kaffe-konseljernas kafferepen.
203 Gamelstads fall Helsinge fors vid Gammelstaden, den ursprungliga platsen för Helsingfors, nordost om stadsbebyggelsen på 1800-talet.
204 superfinaste Xeres (sp.) Jerez, finaste sherryn, en torr och ljus Manzanilla.
204 biscuiter mandelsmåbröd.
En
spritterny
Händelse.
1
Rådet Richard Rengel
tar upp sitt ur. Det visar på 6.
2 »Han borde redan vara här. Min Gud, hvad han dröjer. Han måtte väl ej ha blifvit opasslig.»
3 Paus. Rådet går med oroliga steg fram och åter i sitt arbetsrum. Uret visar
en qvart på 7
.
4 »Ännu icke kommen, det är förskräckligt. Om en timma infinna sig balgästerna, och med hvilken uppsyn skall jag väl
göra les honneursspråk: franska
? Denna oväntade 
balans
... Att behålla fattningen, att visa en artig värds förbindliga leende, medan man i morgon har att vänta en kassarevision och bär inom sig medvetandet om en balans på närmare 
3 000konsekvensändrat/normaliserat Rubel Silfver
... det är förmycket. Och Rell dröjer ännu.»
5 Klockan är ½ 7.
Rådet fattar häftigt sin ringklocka.
6 »Nyström skyndar
genast till Rådet Rell och frågar om Rådet befinner sig väl och gör mig den äran efter aftal.»
7 Rådet Rolf Rell träder i samma ögonblick in.
8 »Nå ändtligen! ... Nyström tillsäger att ljusen i salongen ej få tändas ännu på en halftimme. Stäng dörren!»
9 Herrarne helsa och taga plats i
sophan
. Rådet Rell snusar.
10 »Ett förfärligt väder! Bror har väl åkt?»
11 »Nej, bror känner min vana att taga motion. Men jag måtte säga, det är horribelt. Det ohyggligaste yrväder, famns djupa drifvor, 15 graders köld. Låt se, vi ha i dag
den 17 Februari
; kölden har nu fortfarit en hel månad utan 
blida
.»
12 »Hm ... ja ja, blidan har fortfarit en hel månad utan köld. Det är horribelt. Och vi ha i dag den 17 Februari. Således i morgon den 18:de.»
13 Rådet Rell snusar. Paus.
14 »Bror Rengel ser
stor societé
hos sig i dag?»
15 »Ah icke så stor. Blott 100 af mina närmaste vänner. Bror tror då att yrvädret skall fortfara en hel månad?»
|128|16 »Bror Rengel befinner sig kanske inte väl?»
17 »En liten hufvudvärk, högst obetydlig, mycket obetydlig. Bror säger således att vi i morgon ha den 18 Februari?»
18 »Bror har då förmodligen affärer?»
19 »Inga synnerliga ... En obetydlig kassarevision ...»konsekvensändrat/normaliserat
20 Rådet Rell snusar.
21 »Får det lof att vara
en pris
?»
22 »Nej jag mår ganska väl. Jag är också fullkomligt lugn för revisionen. Mina affärer äro
på redig fot
. Mina böcker oklanderliga. Emellertid, om det inte skulle genera bror att i morgon försträcka mig 2 800konsekvensändrat/normaliserat Rubel Silfver 
mot 6 procent och andra inteckningen i min gård
, så tillstår jag, att en viss ögonblicklig förlägenhet ... vore afböjd, och summan är ju dessutom för min bror en småsak. Brors vänskap ...»konsekvensändrat/normaliserat
23 »
Jag ber så mycket
. Min vänskap och min högaktning för bror äro så stora, att ... jag önskade bror vände sig till någon annan. Mina kontanta tillgångar äro för ögonblicket disponerade och 
(snusar) jag är ledsen att nödgas neka mig nöjet att göra bror denna lilla tjenst. – (Afsides)
Den och den skall ge något lån mot andra inteckningen i en förfallen gård.»
24 »Det vore kanske likväl någon möjlighet? Jag får uppriktigt bekänna, att brors afslag skulle försätta mig i den brydsamaste belägenhet. Det gäller måhända mitt lugn, min heder, min dotters framtid, mitt enda barns, ty en borgen, som i morgon förfaller till betalning,
derangerar mig
, och ... min Celestine ...»konsekvensändrat/normaliserat
25 Rådet Rolf Rell snusar med en viss högtidlighet.
26 »Jag vill tänka på saken, efter den rör
fruntimmer
. Det blir mig svårt, troligen omöjligt; men hvilken ungkarl skulle ej med nöje uppoffra sig för den lilla tjusande Celestine? Om jag, icke genom en så ringa tjenst, men genom min verkliga tillgifvenhet, kunde hoppas att vinna hennes ynnest och möjligen något mera, så vore jag beredd att förskaffa bror den omtalda summan, om jag äfven dertill nödgades, som poeterne, låna silfver af månen och guld af morgonskyn.»
27 »Skulle det verkligen vara brors allvar?»
28 »Låtom oss tala utan omsvep. Jag är ännu i min oförminskade styrkas dagar. Jag är enkling, det är sannt; min hustru dog efter blott två års äktenskap och den enda frukten deraf, en son, försvann sommaren 1830 vid 11 års ålder under en resa på Medelhafvet.original: medelhafwet. Jag är således så godt som ungkarl, jag har medel, rang och börd, jag finner Celestine förtjusande och jag inser ej, hvarföre hon skulle tveka att förena sina 19 år med mina 59.»
|129|29 »Jag är fullkomligt af brors tanke. Endast den der lilla differensen af 40 år ... Bror känner flickors
kapriser
...»konsekvensändrat/normaliserat
30 »Mjukaste tjenare, jag vill för ingen del genera. Jag skulle trott, att
min konserverade vigör
snarare ingifvit Celestine vänskap för min mognare ålder; om jag bedragit mig, hoppas jag vara ursäktad för misstaget ...»konsekvensändrat/normaliserat
31 »Men min bästa, min högtärade bror ...»konsekvensändrat/normaliserat
32 »Hvad den ifrågavarande lilla väntjensten angår, smärtar det mig mycket, att ej kunna gå brors önskan till mötes, men det är mig verkligen omöjligt att
tjena
med penningar nu. Bror med sina resurser stadnar aldrig i förlägenhet, och för revisionen är ju bror fullkomligt 
trankil
.»
33 »Visserligen ... det vill säga ... jag förmodar ... men likväl för säkerhets skull ... ursäkta min enträgenhet, men skulle bror ej kunna arrangera affären ändå? Inteckningen är kanhända ej tillfredsställande.original: tillfredsställande Jag vill dessutom lemna bror fullmakt att lyfta
nästa quartal af min lön
.»
34 »Det är mig omöjligt. Behagas en pris?»
|3|35 »Omöjligt? med brors tillgångar? Så vet då ... en förfärlig fara hotar mig, min heder, de minas framtid. Kort före julen lagsöktes jag för en
borgesförbindelse
på 2 000konsekvensändrat/normaliserat Rubel Silfver. Ursprungligen voro vi tre borgesmän; en dog, en 
cederade
; jag quarstod som en för alla. Hvad skulle jag göra? Cedera, äfven jag? det hade varit det klokaste. En ond demon frestade mig, jag tillgrep kassan ...»konsekvensändrat/normaliserat
36 »Verkligen? det är oförsvarligt. Ursäkta mig, men med brors inkomster ... Bror räknar sina 7 eller 8 000konsekvensändrat/normaliserat om året.»
37 »Och mitt hushåll kostar mig sina 9 000konsekvensändrat/normaliserat. Döm sjelf.»
38 »Hvad hör jag? Och denna oförlåtliga misshushållning, denna lyx, som mer än borgesförbindelsen ruinerat brors affärer, skulle jag nu öfverskyla. Jag tackar rätt mycket för äran.»
39 »Rell, du är en hård, en hjertlös menniska!»
40 »Jojo, jag kunde väl tro det. För det man ej uppmuntrar slarf, lyx och
kronostöld
, får man heta hård, hjertlös ...»konsekvensändrat/normaliserat
41 »Håll upp! Om du, den ende som kan hjelpa mig, är grym nog att vägra, så förskona mig åtminstone för dina förebråelser!»
42 »Hör mig, Rengel, låtom oss vara förnuftiga. Om kassan kl. 11 i morgon förmiddag ej befinnes komplett, så är du ruinerad, ärelös, det är klart som dagen. Jag vill vara ädelmodig, i stället för att, som jag borde, lemna dig åt ditt öde. Jag vill försträcka dig summan; i morgon kl. 10 skall den ligga på ditt bord.»
43 »Ädle, förträfflige vän!»
|130|44 »Förhasta dig ej. Jag räddar dig endast med ett vilkor.»
45 »Står det i min makt, så var viss att ...»konsekvensändrat/normaliserat
46 »Det må stå i din makt eller ej, jag räddar dig endast med ett vilkor, och detta är, att din dotter ger mig sin hand och att vår förlofning ecklaterasoriginal: ecklaterás ännu i quäll.»original: quäll.’
47 »Store Gud!»
48 »Välj sjelf! Jag skulle tycka, att valet mellan vanheder och en lysande förbindelse vore lätt nog.»
49 »Men att tvinga mitt enda barn – oh!»
50 »Som bror behagar. Får det lof att vara en pris?»
51 »Hon skulle blifva olycklig ... och jag! Rell, du är grym!»
52 »Olycklig med en man som älskar henne? Nåväl, må hon då vara fri. Jag vill icke falla henne besvärlig.»
53 »Men ... hon har en fördom mot dig, en oförklarlig afsky ...»konsekvensändrat/normaliserat
54 »Flickors afsky – prat! Hon visar sig några dagar ute, beundrad och afundad, med mitt nya
snedspann
, så jemkar sig väl afskyn. Jag känner qvinnan, det gifves för henne ingen mäktigare gudomlighet, än fåfängan. Men jag ser klockan redan är 
en quart till 8
. En längre tvekan vore onödig. Brors beslut?»
55 »Ah ... gästerna komma! Ännu engång, förbarmande med en olycklig far, som ej med sitt enda barns lycka kan köpa sin!»
56 »Välj fort! Om två sekunder är det för sent.»
57 »Välan, omensklige! Tag min dotter. Hon skall tillhöra dig ännu denna quäll. Men kom ihåg att jag gör dig ansvarig för hennes lycka inför Gud, ty ... jag har sålt mitt enda barn för 2 800konsekvensändrat/normaliserat Rubel Silfver!»
58 »Hahaha! Se så min vördade svärfar, inga dumma skrupler, var ej narraktig! Sälja –
fi doncspråk: franska!
Vänskap mot vänskap, det är allt. Hvad jag längtar att få se min charmanta fästmö!»
Avsnittet ingår i HT 25/2 1846:|3|59
Ni skulle ha sett balen hos Rådet Richard Rengel, den hederlige mannen, som nyss sålt sin dotter för 2 800konsekvensändrat/normaliserat Rubel Silfver
och som i en knapp vändning kunde vara ärelös i morgon vid denna tiden! Ni skulle ha sett 
marechallernas
skimmer vid inkörsporten, 
stearinljusens mängd
och 
quinquetternas
glans, guldsmidda uniformer, frasande siden, artificiela blommor, blixtrande juveler, glimmande 
glasväf
, verldsliga 
löjen
, slösande artighet, och midtibland glansen och löjena den bleka gestalten af en tankspridd värd, på hvars panna den 
ljugna
glädjen förjagades af ständigt återkommande moln och i hvars förbindligaste leende man stundom såg den djupa oron genomskina ... ni skulle sett allt detta och ni skulle ha sagt till er sjelf: den gamle mannen har dock ett samvete!
|131|60 Ty Rengel var ingen elak och hjertlös man. Han var en af dessa mångtusende mellanvarelser, hvilka man träffar öfverallt, hvarken goda eller onda, hvarken varma eller kalla, endast ljumma, beskedliga, karakterslösa, oåtkomliga för kärleken likasom för hatet, i botten älskande blott sig sjelfva, men fästade vid sina närmaste af vana och en instinktlik tillgifvenhet, – för resten arbetssama, ordentliga, regelbundet lefvande menniskor, hvilka göra ingen för när, blott man låter dem vara i fred, men engång retade, hämnas med småaktig långsinthet. Rengel hade varit en solid affärsman ända tills han blef Råd, eller rättare tills hans fru blef Rådinna. Då kommo lyxens dagar, de stora anspråken på ett
savoir vivrespråk: franska
, som öfverskjöt inkomsterna med tusen rubel årligen. Hvarifrån dessa tusen rubel togos, derom bekymrade sig Rådinnan i sin lyckliga okunnighet alls icke; men Rådet gjorde det desto mera. Öfverflödets blomma hade nu, som alltid, burit bristens frukt, och denna frukt, ehuru ännu kart, lofvade att blifva bitter nog. Fanns då ingen annan utväg till räddning, än Celestines förening med en man, hvilken hon afskydde? Rengel öfverlade; förgäfves! Oundviklig syntes, utan detta offer, hans vanheder. Celestine måste med sin lycka betala sina föräldrars misshushållning och hennes far tröstade sig med att den kära dottren dock gjorde ett »lysande parti».konsekvensändrat/normaliserat
61 Och midt under dessa bekymmerfulla tankar, hvilka, likt tandverk, gnagade på värdens goda lynne, brusade musikens toner lätta, smekande, elastiska, och paren sväfvade öfver salongen efter
Labitskys sprittnya och underbart vackra Katharinen vals
. Och Celestine, den ännu så unga, så leende och varmhjertade flickan, smög sig undan de täta uppbjudningarna för att hämta andan ett ögonblick. Dyster mötte henne fadren.
62 »Jag har något att säga dig, mitt barn!»
63 »Men min allrabästa pappa, för all del inte en så mulen uppsyn! I afton är jag så lycklig. Ack om pappa visste!»
64 »Hvad är det om? Man har väl sagt dig att du ser bra ut?»
65 »Inte just det, men ... Är det inte rysligt, att jag skall kunna säga mycket mera för pappa än för mamma? Och efter nu pappa ändå skall få veta det förr eller sednare, så ...»konsekvensändrat/normaliserat
66 »Så? ... Har man berömt ditt fransyska uttal?»
67 »Nej då ... att inte pappa kan gissa! Jag kan omöjligt säga det.»
68 »Flicka! det må väl ingen ha understått sig att ...»konsekvensändrat/normaliserat
69 »Goda, bästa, älskade pappa, jag håller så rysligt af honom, jag kan inte lefva utan honom, ack om pappa visste huru söt och god han är, och så vacker, så vacker!»
|132|70 »Nå god är jag visst, men att jag också blifvit vacker ...»konsekvensändrat/normaliserat
71 »Liksom inte pappa skulle förstå att jag menar någon annan.»
72 »Bara snack, min lilla Celestine! Är du en lydig flicka?»
73 »Ja min goda pappa, jag lofvar att göra allt hvad pappa vill, om pappa lofvar mig något som jag innerligt ber om.»
74 »Vi få väl se. Och du önskar göra dina föräldrar lyckliga?»
75 »Om jag det önskar? O ja, ja!»
76 »Jag vet det. Derföre har jag också tänkt på din lycka.»
77 »Gudagoda pappa!»
|4|78 »Nåväl, gif din hand åt Rådet Rolf Rell!»
79 »Åt Rå...konsekvensändrat/normaliserat fy att pappa kan skämta så otäckt!»
80 »Men hvad har du egentligen emot Rells person? En man i sina bästa år, af förträfflig vigör, rik, af hög rang, bildad och angenäm sällskapsman, en utmärkt solid karakter ... När du rätt öfverväger saken, borde du anse ett så förmånligt parti för en verklig lycka.»
81 »Hvad pappa kan vara elak och
bry!
Jag skulle taga ett gammalt Råd! Och om han ändå vore gammal blott, ty jag känner gamla gubbar, som jag hjertligt håller af. Men en så ryslig menniska, som ingen riktigt känner, som pinat ihjäl sin första hustru inom två år, som förskjutit sin enda son, när han var liten, och skickat honom som kajutvakt för att drunkna i Medelhafvetoriginal: medelhafwet ... och honom skulle jag ta? hu!»
82 »Allt det der är ogrundadt förtal. Jag känner Rell. Hans första fru var sjuklig från barndomen, och om han lät sonen fara till sjöss och dela sjömäns vanliga öde, så var det derföre att pojken visade en oemotståndlig böjelse för sjölifvet. Desto bättre för dig att du ej får några
stjufbarn
. Som Rells maka väntar dig en lysande lott, och lycklig genom din mans godhet, skall du blifva ännu lyckligare genom dina föräldrars välsignelse.»
83 »Men allt det der säger väl pappa för att bry mig?»
84 »Det är mitt fulla allvar och min faderliga önskan.»
85 »Nej så grym, så hård kan ej pappa vara.»
86 »Narraktiga flicka, du vill väl icke af en nyck, en fördom göra dina föräldrar emot? Så vet då, att din förlofning med Rell bör ecklateras redan i afton, mitt väl, min heder fordra det.»
87 »Pappas väl och heder ... o min Gud, är det en dröm?»
88 »Jag fordrar ditt samtycke, öfvertygad om att du dermed befordrar din egen lycka på samma gång som dina föräldrars.»
89 »Jag gifta mig med Rell, med den förskräcklige, för hvars blotta åsyn jag ryst alltsedan jag var barn! Nej aldrig!»
|133| Avsnittet ingår i HT 28/2 1846:|4|90
»Enfaldiga griller
sådant der! Jag 
antar
ditt samtycke som 
afgjordt
, jag underrättar Rell derom och vi ecklatera sedan utan uppskof. Du skall en dag tacka mig derför.»
91 »Nej det kan ej, det får ej ske! Hvar är min mor, hon skall ha förbarmande med sin stackars Celestine, åtminstone hon.»
92 »Din mor är upptagen af våra gästeroriginal: gäste r och delar föröfrigt mina åsigter. Betänk, din fars väl beror af ditt samtycke.»
93 »Man har bedragit pappa, jag är viss derpå. Rell har ljugit, jag tror honom nog om sådant. Han skall ej lyckas.»
94 »Olydiga barn! Det måste ske, hör du, det måste. Annars är jag i morgon ruinerad. Ja mitt barn, du bör veta allt: om jag ej i morgon kl. 10 äger 2 800konsekvensändrat/normaliserat
Rub. S:r
kontant, äro min heder och min framtid förspillda. Jag ecklaterar således, du finner att det ej kan undvikas.»
95 »Nåväl, min far! ecklatera ni! sälj ertoriginal: er barn åt olyckan för några lumpna silfverpenningar! Vet ni hvad er Celestine då gör? Hon säger icke nej, hon låter offra sig; men hon säger det högt så att alla våra gäster höra det: Rådet Rell har gjort en dålig handel, han har köpt en stackars flicka för 2 800konsekvensändrat/normaliserat rubel, och så mycket är hon icke värd! – Hvad säger ni derom, min far?»
|5|96 »Är detta min lilla blyga Celestine? Jag känner ej igen dig. Nej du skall ej våga, ej vilja så kompromettera din far.»
97 »Himlen skall gifva mig mod. Ty Rell bedrager er, så visst som han ämnar stjäla mitt lifs lycka lik en usel tjuf.»
98 »Du skulle då verkligen våga?»
99 »Ja, min goda far! Ni borde känna er Celestine; hon är vek, man kan linda henne om fingret med kärlek; men från barndomen har hon varit van att sätta trots mot trots. Hvarföre har pappa så bortskämt sitt barn? Men ett ord ännu!»
100 »Jag har ingenting mer att säga dig. Det är förbi med din far.»
101 »Ännu icke. Se så, nu känner jag åter min goda kära pappas röst igen. Hvarföre så bedröfvad, älskade pappa? Ni behöfver penningar; en grym bedragare ville begagna sig af ert behof. Han skall missräkna sig. Er Celestine vill återköpa sig och sin frihet med dubbelt den summa, för hvilken ni ville sälja henne åt hennes lyckas tjuf.»
102 »Skall detta vara en förebråelse? Du vet ej med hvad du skämtar. Låt oss återvända till sällskapet.»
103 »Om orden föllo sig bittra, så förlåt, de menades ej så. Låt mig åter vara pappas lilla snälla Celestine.
(speglar sig.)
Kors hvad jag ser 
echaufferad
ut, och det som är ännu värre, man kunde tro att jag gråtit. Pappa har alldeles|134| förstört mina eröfringar i quäll. Men det är detsama. Jag hoppas behålla en. Se så, ingen mulen min, min egen pappa! Det klär en värd rätt illa. Låt mig arrangera affären och var lugn! Den der lapprissumman, som pappa nämnde, skall i morgon kl. ½ 10 ligga i ett försegladt konvolut under pappas 
sydda
brefpress i arbetsrummet. Lita på det!»
104 »Men Celestine, yrar du, eller hvad skall jag tro?»
105 »Tro just hvad pappa vill.
Allons!språk: franska
Man saknar oss. (afsides.) Och ni Herr Råd Rolf Rell, akta er för quinnohämd! Man brukar icke nuförtiden 
köpslaga
om flickor så plumpt och oförskämdt. Man går åtminstone tillväga med mera 
delikatess
. Den handelsspekulationen skall ni minnas så länge ni lefver.»
106 Hvad ämnar väl Celestine göra? Hvem skulle hos den nyss så veka flickan anat en sådan beslutsamhet? men sådant ser man ej sällan i lifvet. Celestine var förolämpad på ett sätt som måste såra en quinna djupare än något: man hade köpslagat om hennes person. Denna förolämpning hade väckt hennes af ingen sträng uppfostran kufvade stolthet och gifvit henne ett mod, hvilket man knappt skulle anat. Hon hade under detta korta samtal blifvit åratal äldre. Man genomlefver stundom mycket på få sekunder. Celestine återvände tankfull till salongen.
107 Derute i den rasande stormen stretade enslige vandrare genom de djupa drifvorna och förmådde knappt hålla sig uppe i snöhvirflarne, som nästan horizontelt genomilade gatorna och förlorade sig borta i det dimgråa fjerran af de ödsliga hafsisarna.
108 Och åter ljödo Catharinenvalserne på balen hos Rengels och åter flögo paren öfver salongen ej olikt de skuggor himmelens moln under sin ilande fart öfver solen kasta på slätternas brokiga blomstermattor. Och åter finne vi Celestine, men icke nu hos sin föga muntra herr far, utan vid sidan af en ung man med nobel hållning,original: hållning solbrändt ansigte och stora mustacher. Man dansade
cottillon
.
109 O cottillon, förtjusande
inklinationsdans
, lyckliga tillfälle för så många ömma förklaringar, uppfinningsrika förening af bequämlighet och möda, förträffliga dansande konversation, men qualfulla 
tortur
vid sidan af en trubbig 
moitié
, huru ofta tänka icke, vid anblicken af dig, de lottlösa, som öfverblifna kläda salongernas väggar och med suckar bida 
soupérns
egyptiska köttgrytor
: ack den som också hade en vän – eller åtminstone en kottlett!
110 Och den unge mannenoriginal: manen sade till Celestine på denna afundsvärda fransyska, som endast fallit på Parisarens lott:
|135|111 »Ni skulle ej ha igenkännt mig, min vackra Celestine?»
112 »Ni skämtar! Jag var ju endast fyra år gammal då ni reste.»
113 »Men jag kände er, hvad tycker ni! Någonting oförklarligt, en dunkel aning sade mig vid första anblicken af er: det är hon! Ja ni var blott 4 år och jag 11 när vi sist sågo hvarandra. Men om nånsin kärlek är möjlig mellan barn af vår ålder, jag älskade er redan då. Ack ni var det sötaste lilla älskvärda barn man kunde se. Jag drog er om somrarne i er lilla vagn till promenaden och om vintern, när snön var kram, byggde jag stora snöhus på er gård och gjorde der en liten bänk åt er och ni satt der och gjorde snöbollar med edra små händer och skrek af glädje när jag på min tjocka hvita mur ställde en snögubbe på vakt med ögon, näsa och mun af kol och i handen ett långt gevär. Då kysste ni mig tusen gånger och höll af mig mer än af russin och sockergryn. Men sedan har mycket förändrats.»
114 »Att ni mins allting så väl, Emile!»
115 »Ni var min första flamma, Celestine! När jag sedan reste bort på tremastaren, var ni den enda, som kostade mig en tår vid afskedet. Ty min far – ni vet, Celestine, han behandlade mig med en omensklig hårdhet, som gjorde min skilsmässa från honom lätt. Redan då fattade jag inom mig det beslut, att aldrig mera ställa mig i beroende af honom, utan skapa mig min framtid sjelf så godt jag kunde. Och derföre, när kaptenen på fartyget behandlade oss hårdt äfven han, uppgjorde jag med
konstapeln
på skeppet en plan att rymma. Vi lågo i Marseille. En mörk natt smögo vi oss ut ur vår koj, halade oss ned i båten och rodde till land. Kaptenen utgaf mig för drunknad; om han sjelf trodde det, vet jag ej. Min kamrat och jag utgåfvo oss för skeppsbrutne, togo hyra på en fransk Vestindiefarare och seglade lyckligt tillsamman i 5 år. Då tog jag värfning vid 
husarerna i Algier
och, Celestine – alltsedan har min bana varit krigisk. Grad för grad steg jag till ryttmästare. 
Hederslegionen
erhöll jag under 
Hertigen af Aumale när vi togo Abd-el-Kaders Smalah
. Bytet gjorde mig rik. En lyckad razzia gjorde mig än rikare. Slutligen greps jag af hemkärlekens makt. Min squadron transporterades öfver till Frankrike för att hvila ut, jag tog ett halft års permission och ni ser mig åter hos er, – er som jag aldrig glömt och hvars vänskap jag hade lyckan vinna, ehuru ni, liksom alla andra här, var i okunnighet om den nära förbindelse, i hvilken jag stod till denna ort.»
116 »Och er far, Emile! han anar ej hvem ni är?»
117 »Nej. Och han skall aldrig veta det. En
onaturlig
hämd är främmande för mitt hjerta och aldrig skall han blygas att hafva förskjutit en son, som kunnat blifva hans ålderdoms stöd.»|6|
|136|118 »
Turen är hos oss
. Vill ni valsa?»
119 »Låt oss sitta för denna gång. Föreställ er, Celestine, det måste ju vara
underbart
, att så fullkomligt okänd som jag befinna sig i sällskap med en far, med barndomsvänner och slägtingar? Ni är min enda förtrogna och, Celestine! vill ni ej blifva något mera för mig? Jag bär ett namn, som tillhör mig ensam. Emile Leonville äger en betryggad ställning i lifvet. Vill ni dela den, Celestine?»
120 »Leonville ... Emile ... hur sällsamt!»
121 »Ni tvekar, Celestine? Hvilken rätt äger väl också jag, en vagabond, en främling i mitt land, känd af er blott sedan tre veckor, till er kärlek? Se, jag begär ej ert hjerta med denna lågande passion, hvilken jag i södern så ofta sett uppflamma och förkolna. I min själs botten är jag dock en nordbo, och en nordbo vill jag måhända ännu blifva. Jag vill köpa mig en egendomoriginal: egengom i vårt vackra Satakunta, i vår nyländska skärgård, eller hvar mitt tycke hamnar. Hädanefter vill jag tjena mitt land, Celestine!»
122 »Emile ... ni är så ädel, så god! Hvarföre skulle jag ej kunna säga er det ... er älskar jag ... från första stunden jag såg er ... Kanske gömdes i mitt hjertas djup ett heligt minne än, enoriginal: ett dunkel, oförklarlig, drömlik hågkomst af min första barndomsvän ... Emile, jag kände säkert er ändå! Men ack ... ett sällsamt, mycket sällsamt öde ...»konsekvensändrat/normaliserat
123 »För himlens skull, Celestine! hvad menar ni?»
124 »Min far är olycklig. En hemlig oro tär hans bröst, hans läppar ljuga löje, men – om han ej i morgon kl. 10 f. m. äger en summa af 2 800konsekvensändrat/normaliserat Rub. Silfver, är han förlorad ... och jag ...»original: ...
125 »Och ni? Nåväl? Och ni?»
126 »Och jag bör rädda honom, om jag kan. Den ende man, som kunde hjelpa min far, har lofvat honom det, men på ett vilkor, för hvilket jag måste rysa. Emile ... denne man, som är rik och kallar sig min fars vän, öfverlemnar honom åt undergång och förtviflan, derest icke min hand blir priset för hans räddning.»
127 »Afskyvärdt! Oerhördt! Hvem är denne usling?»
128 »Det måste evigt blifva en hemlighet. Men jag ... Emile! hvad bör väl jag göra? Bör jag
dagtinga
med min pligt?»
129 »Nej vid Gud, Celestine, eroriginal: ers fars räddning vore alltför dyrt köpt för detta pris. Det får ej ske. Jag äger medel nog. Och hårda flicka, ni har ej unnat mig den sällheten att tjena er med något som för mig vore en obetydlighet?»
130 »Ni gör mig orätt. Det är till er, Emile, jag ämnat vända mig. Låna min far denna summa om ni kan det utan olägenhet!»
|137|131 »I morgon kl. 9 skall den stå till er disposition. 2 800konsekvensändrat/normaliserat Rubel! Och för en sådan lumpen spottstyfver vill man köpa en flickas hand, som ej kan uppvägas med allt verldens guld! Hur eländigt! hur nedrigt. Hvem är denne köpare, Celestine, jag besvär er, säg mig hans namn att jag må lära känna den uslaste bof som belastar vår Herres brottbetyngda jord!»
132 »Fråga mig ej mer. Må hans namn vara glömdt. Förlåt honom, såsom jag redan gjort för ... en viss dyrbar väns skull.»
133 »Man bjuder er till vals – hur olägligt!»
134 En timma efter detta samtal souperas. Rådet Rolf Rell adresserar sig till Ryttmästaren Emile Leonville.
135 »Ryttmästaren besöker Finland för första gången?»
136 »För första gången, min herre!»
137 »Ryttmästaren har gjort flera
kampagner
i Afrika? Intressanta 
situationer
, icke sannt?»
138 »Tjensten lemnar föga tid att betrakta situationer der.»
139 »Och Ryttmästaren reser för att rekreera sig?»
140 »Ja, min herre.»
141 »Ursäkta min nyfikenhet! Ryttmästarns ålder?»
142 »Tjugusju år.»
143 »Så gammal skulle min son äfven varit. Jag erinrar mig honom hvarje gång jag hör Frankrike nämnas.»
144 »Ni har då haft en son?»
145 »En vild pojke ... kunde ej styras ... reste till sjös och drunknade i hamnen vid Marseille 1830.»
146 »Utan tvifvel en smärtande förlust?»
147 »Hvilken far kan väl undgå en djup smärta vid en sådan olycka. Jag älskade min Robert så ömt ...»konsekvensändrat/normaliserat
148 »Ha ... min ...»
149 »Hvad befalles?»
150 »Ingenting, min herre! En känning af mina blessurer.»
151 »Tillåt mig dricka ett glas med Herr Ryttmästaren.»
152 »Välan, en skål för faderskärleken!»
153 »Och för den vilde pojkens minne! Ni dricker ej?»
154 »Ahja ... Lefve de döde! min ... o min ...»
155 »Ryttmästaren mår inte väl ... Ni är blek ...»
156 »Betyder ingenting. Lefve de döde!»
Avsnittet ingår i HT 7/3 1846:|2|157
Natten mot den 18:de
Februari sof Rådet Richard Rengel icke en blund. Oron hade jagat hvilan från hans ögonlock, han darrade för morgondagen.|138| Underrättad om flickans afslag, hade Rell med hånande kallsinnighet lemnat Rengel åt hans öde. Väl hade hans dotter gifvit honom bestämd försäkran att anskaffa penningar i tid; men en flickas ställning i lifvet är sällan egnad för andra affärer än kärlekens. Hon kunde hafva bedragit sig, räknat på fagra ord af någon beundrare ... Och dessutom – fruktan gör stundom den mest sansade man vidskeplig: både den 17:de och 18:de Februari voro ju 
Tycho-Brahe-dagar
, sådana olycksdagar, på hvilka ingenting lyckas, ingenting går i lås, och på hvilka förtret|3|ligheter uppvexa så tätt som svampar i en vanskött drifbänk. Rengel kunde ej slå ifrån sig denna erinran, den förföljde honom midt under natten och tystnaden, och stormens brus öfver gatorna och tornurens dåfva slag framåt morgonväkterna nådde hans öron med denna plågsama enformighet, som så ofta fördubblar den sömnlöse sjukes lidanden.
158 Ändtligen kom morgonen. Stormen hade lagt sig, drifvorna hopföllo i blida, solen sken, kl. var ½ 9.
159 Rådet Rengel öfverräknade kassan ännu en gång. Der felades jemt 2 799konsekvensändrat/normaliserat Rub. 99²⁄₇ kop. Silfver, ej mer och ej mindre.
160 I samma ögonblick förseglade Celestine i sitt rum en biljett, skrifven af och i samråd med en förträfflig gammal gudfar, Assessor Sprint. Och några minuter derefter satt Rådet Rolf Rell i sitt arbetsrum, torkade glasögonen och läste följande:
161 Mittoriginal: »Mitt Bästa Råd! En vän till er och Rengel vet att ni i går stått i underhandling om en liten penningaffär. På er beredvillighet att tjena gamla vänner tviflar ingen. För att likväl ytterligare sporra er vänskap, så vet, bästa Råd, att man äger en biljett af er till en viss apothekare, daterad den 12 November 1826 tvenne dagar före er frus död, deri ni anhåller om en quantitet opium. Tillvaron af denna biljett har troligen undfallit ert minne och er fru har ni begrafvit för 20 år sedan, men det har ej stått i er makt att begrafva vissa rykten. Er
finkänslighet
skulle möjligen lida af att se förgångna dagars skuggor manas ur grifterna. Man erbjuder er derföre att återköpa biljetten med ett lån af 2 800konsekvensändrat/normaliserat Rub. S:r, hvilket ni, mot säkerhet, i dag kl. 10 bör erbjuda Rådet Rengel. Möjligen afböjer han tillbudet, men på dess antagande beror biljettens bruk. Välj emellertid sjelf, mitt bästa Råd! Det är det bästa råd er gifves af
162 en anonym vän.original: wän.»
|139|163 Rådet Rolf Rell rusade upp.
164 »Ha!» utbrast han, »är det för detta jag i 20 år kämpat med det som narrar kalla samvete! är det för detta jag så länge och så omsorgsfullt spunnit trådarna af den tättåtsittande mask, som dolt för verlden min själs anlete, arbetat, sparat, intrigerat, svingat mig upp – för att ändtligen demaskeras, ruineras af en obekant fiende, för att förrådas af enoriginal: eu usel papperslapp, hvilken jag längesedan förgätit! Opium? ...konsekvensändrat/normaliserat ja så står det verkligen. Hvilken ond demon ingaf mig den kolossala dumheten att skriftligen requireraoriginal: reqnirera denna sköna dryck, som (snusar) söfde min
pjåkiga
Charlotte så väl, att alla mina 
ljugna
tårar ej förmådde väcka henne mer! Opium! Ja jag drar mig till minnes, jag requirerade det, i stället för att hämta det sjelf. Apothekaren dog ej längesedan; man lärer ha funnit biljetten bland hans papper. Sjelf fruktade han mig för mycket, för att ej tiga, om han ock anat något, och opium gaf han olagligt utan recept. Men denna olycksbiljett äger nu en fiende som jag ej känner ... Söderberg!»
165 »Hvad befalles?»
166 »Hvem förde hit den här biljetten?»
167 »Den fann jag nyss i
visitlådan
.»
168 »Gå! – Fördömdt! ...konsekvensändrat/normaliserat »Er finkänslighet skulle möjligen lida» ... Usle begabbare! Denna biljett vill man nu publicera, kanske lemna i en åklagares hand! Nej det får ej ske, det får ej ... Men (snusar) om den nu verkligen publicerades? Hvilket bevis kan den väl innehålla? Kan icke jag ha requirerat opium för tusen andra behof? ...konsekvensändrat/normaliserat Men nej! Det fatala datum ger fart åt misstankarne, och sådana har man hyst, jag vet det. Det vore icke omöjligt att häraf (snusar) göra en gräslig skandal. Sådant blefve min död. Hvad bör jag göra? erbjuda Rengel det begärda lånet? exponera mig för att synas frukta något? åh hvarföre just det? Jag kan ju af vänskap (snusar) bifalla hans begäran. Och säkerheten? Nå för halfva summan räcker den till; kanske kan jag krångla mig till
förmånsrätt
, om der blir konkurs. Söderberg! spänn före 
droschkan
!»
169 Klockan är half tio. Rådet Rengel har rakat sig och påtagit sin arbetsuniform, ty han väntar främmande. Men hvilket främmande, o himmel! Revisorerne.
170 Den sista strimman af hopp återstår ännu. Men den är svag, svag som en solglimt i Lapplands December. Med högt klappande hjerta, med färglösa kinder, med stapplande steg nalkas den olycklige skrifbordet i sitt arbetsrum, dit han ännu ej vågat inträda i dag. Han kastar en blick på den perlsydda brefpressen, han finner under den ett konvolut, han upprifver det|140| med häftighet ... en mängd silfversedlar stadna i hans hand ... han räknar dem darrande ... o försyn! det är den oumbärliga summan, det är priset för hans dotters hand, det är 2 800konsekvensändrat/normaliserat Rubel Silfver!
171 Men det är ock något mer än den gamle mannen kan bära med lugn. Han knäpper sina händer, han kastar sig på sophan, han gråter som ett barn.
172 O penning, penning, huru ligger icke i din makt den svages öde!
Avsnittet ingår i HT 11/3 1846:|5|173
Knappt hade
den uppbrusande svallvågen af Rengels känslor åter lagt sig, knappt hade pannan återtagit sin glatthet och ögat sin lugna tjenstemannablick, innan det ringde på klockan i tamburen och en herre visade sig. Man öppnade och det befanns vara Rådet Rolf Rell.
174 Hvad var orsaken dertill, att en vidrig känsla nu genomfor Rengel vid anblicken af denne man, att han ryste vid tanken på gårdagens underhandlingar och inom sig prisade sin och Celestines lycka att hafva undgått en närmare förbindelse med Rell? Hvad? ack egennyttan, tanken på egen fördel, som försötmar allt, som sockrar de bittraste piller och kastar en slöja af behag öfver sjelfva de afgrunder, i hvilka man står färdig att störta sig – egennyttan lade icke mera i vågskålen sin vältaliga röst. Rengel behöfde Rell icke mer: han kunde nu afsky honom utan hinder.
175 De båda herrarne hade så temligen ombytt ställning sedan i går. Rollerna af bön och vägran, af hjertängslan och hånleende voro nu omkastade. Ty äfven Rengel tillhörde ej dessa upphöjda karakterer, som stå öfver all hämdlystnad; det är blott starka själar som kunna glömma oförrätter.
176 »Tack för gårdagen!» började Rell förbindligt. »Hur står till? bra, hoppas jag? Gammalt krut. För mig duger icke nattvak mera. Jag börjar bli sensibel för rummel. En pris?»
177 »Mjuka tjenare, mig har gårdagen ej förstört.»
178 »Fägnesamt. Behaglig väderlek. Stark blida att befara. Ledsamt för slädföret. Torgpriserna stiga nu troligen åter. Men apropos, vi talade i går om en penningeaffär. Jag hoppas bror ej illa upptagit mina betänkligheter. Mina tillgångar för ögonblicket ... det der allt har jag förklarat bror. Emellertid skulle ingenting vara mig mera kärt, än om jag i någon mån kunde tjena en gammal vän, och jag har derföre nu arrangerat så att den nämnda summan nu genast står till brors disposition.»
179 »Mycket förbunden. Men min dotters afslag ...»konsekvensändrat/normaliserat
180 »Bror måtte väl ej tagit mitt förslag för annat än raljeri? Väl skulle jag skattat mig lycklig att knyta en närmare förbindelse med brors hus, men jag vet alltför väl att jag är en gammal man och flickor böra ha sina anspråk. Således låtom oss ej mera tala derom.»
|141|181 »Men en så otillförlitlig säkerhet ...»konsekvensändrat/normaliserat
182 »Jag ber tusendefallt, bror misskänner mig. Brors erbjudna inteckning måste ju tillfredsställa den mest
tvifvelaktige
. Jag förtjenar ej denna förebråelse. Bör väl något sådant komma i fråga vänner mellan?»
183 »Brors vänskap rör mig djupt. Men jag vill ej genera, ej bereda bror några olägenheter ...»konsekvensändrat/normaliserat
184 »Alldeles inga, var öfvertygad derom. Här är summan, och reversen samt inteckningen arrangerar bror vid tillfälle.»
185 »Behåll syndapenningarne, bror Rell!original: Rell? Jag begär dem ej mer.»
186 »Men min bästa bror, (snusar) krusa då ej!»
187 »Jag har sagt att jag ej behöfver dem, jag har ingen dotter mera att sälja.»
188 »Skulle jag verkligen sårat bror? Nej, det är ej möjligt. För all del, bäste Rengel, tag penningarne! Bror väntar ju revision.»
189 »Om jag väntar revision, så gör jag det fullkomligt lugn. Jag önskar att bror en dag med lika lugn måtte afbida revisionen der uppe.»
190 »Hvad vill det säga? Rengel, ha! det är du som äger den fördömda biljetten. Det är du som hotar mig.»
191 »Biljetten? Jag vet af ingen sådan.»
192 »Nå nå (snusar). Tag emellertid penningarne!»
193 »Bror kan använda dem att köpa sig en annan hustru.»
194 »Det går för långt. Men tag ändå penningarne!»
195 »En sådan lumpen hundstyfver för min Celestine!»
196 »Usling! vill du taga penningarne?»
197 »Herre! Jag säljer ej heder och samvete, för det att en lågsinnad skurk vill köpa dem.»
198 Rell störtade ut i raseri.
199 I salongen hejdades han af Fransmannen Leonville, som några ögonblick varit en stum åhörare af de båda Rådens samtal. Den unge mannen var blekare än salongens fina gardiner och mötte Rell med en blick så djupt förtviflad, så outsägligt förebrående, att Rådet
studsade
.
200 Hade Rell förstått denna blick, hade han vetat, att det var hans egen son, som, till hälften upplyst af Celestine, nu i sin far igenkände den bof, hvars namn han i går så häftigt efterfrågat, – hans egen son, som stod der förkrossad af sin fars låghet och ur sitt hjertas botten sände honom detta genomborrande, detta förskräckliga och likväl så djupt rörande ögonkast, – kanske hade från denna stund en hel verld af ånger vuxit upp i det gamle Rådets bröst. Ty det ligger en förunderlig makt i barns tysta förebrående|142| blickar, när föräldrar fela; en större makt, än när förhållandet är omvändt. Kanske kommer det deraf, att fastän barn betrakta sina föräldrar som kära väsenden, särskilja de dock alltid deras personlighet från sin egen, då deremot föräldrar aldrig kunna betrakta sina barn annorlunda, än som lösryckta bitar af sig sjelfva, blod af deras blod, hjerta af deras hjerta, hvarföre ock alla barnets lidanden, fröjder, ja minsta tankar finna ett återsvar i föräldrarnas bröst. Säkert kunde Rell icke för sig sjelf förklara den rysning, som genomilade hans lemmar vid den okände sonens blick; ett ögonblick stod han stilla, stum, bestört – slutligen segrade hans onda englar och han rusade ut med fördubbladt raseri, ehuru tillika med en hemlig tärande blygsel öfver sig sjelf.
201 Leonville – ty hvarföre skulle vi kalla honom Robert Rell, då den arme ynglingen nödgades förneka sin far?|6| Leonville stod länge der, förkrossad, stum och sorgsen djupt. Ändtligen nalkades honom Celestine och förde honom med mildt våld in till fadren, till Rådet Rengel, som satt derinne.
202 Hvad der afhandlades, förmäler icke historien; men troligt är att Leonvilles hemlighet yppades och att föräldrarna med glädje lade de ungas händer i hvarandra. Ha vi gissat rätt, så stadnar Leonville i Finland till våren, reser derpå till Frankrike för att arrangera om sitt afsked och sin förmögenhet, samt återkommer i höst, då brölloppet firas. Möjligt vore likväl, att de unga förenas redan i Maj och att Celestine då besöker den blommiga södern i sin mans sällskap.
203 Blott nu Leonvilles – d. v. s. Robert Rells – hemlighet kunde väl bevaras, att icke den elaka fadren Rell finge någon spaning derom; man kan föreställa sig, att sådant vore mycket genant för de unga. Derför, käre läsare, lägges dig på hjertat den strängaste tystlåtenhet. En ung rik fransysk militär, som slagits mot Abd-el-Kader, är redan tillräckligt föremål för
kaffe-konseljernas
romantiska berättelser. Nämn således för all del icke ens med en halfdragen anda om hans finska slägtskaper, det vore att sätta landets lifliga tungor i en fart, som ej kunde förliknas vid annat än 
Gamelstads fall
.
204 Och hvem tror läsaren ringde på tamburdörren hos Rådet Rengel den 18 Febr. kl. ½ 12 f. m. Hvem annan än – kassarevisorerne. Men de insläpptes med nöje ochoriginal: o ch bjödos ett glas
superfinaste Xeres
, hvartill Rådinnan hade bifogat några 
biscuiter
som voro quarlefvor från gårdagens kalas. Ty kassan var som den skulle.