Avsnittet ingår i HT 25/4 1846:|2| |143|

Bruden.

1 Hvem är den trasiga quinnan derborta vid milstolpen utmed kanten af den ensliga skogsvägen? Hvarföre stirra hennes ögon så vildt emot trädstammarne och hvarför sitter hon så orörlig, hopkrumpen lik ett nystan i den fuktiga sandgropen? Känner ingen henne? Ganska hemsk är hon att se uppå, man kunde tro att ...

2 Ack jo, jag känner henne, det är den vansinnigaste bland de vansinniga i Kronoby hospital. Det är den förr så vackra, älskvärda och firade Lotta Lenning, sjökaptenens dotter i GamlaCarleby.original: Gamla-Carleby. Stackars olyckliga flicka, huru grufligt är du ej förändrad! Hvem skulle trott det, när man för tjugu år sedan under 1808 års krig såg dig på officersbalerna så intagande med ditt täcka småleende förtjusa alla krigiska främlingar, både Svenskar och Ryssar, som då efter hvarandra genomtågade? Kanske minns dig ännu mången i din hvita florsklädning med det korta lifvet, som missklädde alla andra utom dig. Huru mången förtviflade ej då öfver din hårdhet, och de korgar du gaf, hvem räknar väl dem? Arma barn, hvem hade hjerta, att så i tusen spillror krossa din framtids lycka, så skoningslöst räcka dig lidandets kalk, att din själ förgiftades, tvinade och brann till aska, medan din jordiska varelse fann sin sorgsna fristad inom de dystra murarne af ett ohyggligt dårhus?

3 Förgäfves frågar jag, den olyckliga svarar ej. Hon flyger hastigt upp, springer till den svedda stammen af en halfbränd fura och omfamnar den med ömhet. »Ack Rudolf, Rudolf,» ropar hon med en sönderslitande röst, »ändtligen har jag dig åter, du sökte då upp mig i denna förskräckliga ödemark! Grymma, grymma vän, om du visste hvad jag lidit!»

4 Och derpå, liksom hade ett älskande menniskohjerta klappat innanför den döda furans bark, lutar hon sig förtroligt mot den brända stubben och hviskar skyggt och smekande: »var god, o jag vet att du är god, säg mig hvad har du gjort af vårt barn?»

|144|

5 Men då furan intet svarar, utan blott en stygg mask från den krälar ned på den vansinnigas mörka hår, stiger hon häftigt tillbaka, liksom stungen af en orm, och ropar så att det skallar i skogen: »jag frågar dig, trolöse usling, hör du, jag frågar dig inför himmel och jord och på domedag: hvad har du gjort af mitt barn? Svara, hvad har du gjort af min lilla flicka, min själs engel, min Clara Lovise?»

6 Och då furan ändå intet svarar, utan tiger som en död, och endast morgonvinden brusar med dystert alfvar genom skogen, antar den vansinnigas min ett sällsamt uttryck af hån och trots, som ville hon rätt djupt förödmjuka och smäda den förmente älskaren. »Ha ha ha, du tror visst att jag ej mera får reda på henne! men jag skall säga dig, hon har ringfingret på venstra handen lika kort som lillfingret. Det har ingen annan, endast hon allena. Vänta, röfvare, jag skall säga för hela verlden hurudan du är. En sådan skön officer i så nätt uniform, hvad kostade snörlifvet? En så tapper krigare, som gömde sig bakom en sten vid Oravais! Säg mig, hvad fick du för det du sålde ditt land? O ja, man känner dig nog, om jag sade för kungen hvad du talte med Kulneff, skulle han hissa dig att gunga i den högsta ek i Svea rike ....»konsekvensändrat/normaliserat

7 Så fortfor den galna ännu länge, till hon tröttnade och började bittert gråta. Behöfver jag ännu säga dig hennes historia? Äro icke mensklighetens annaler fulla af svaghetens tårar, som falla likt sjudande bly på menedares hjessor?

8 Men plötsligt tystnar den olyckligas klagan, hennes min blir uppmärksam, hon synes lyssna på något, som ännu ingen hör. Vänta ... jo riktigt, på afstånd förnimmes ett vexande dån, såsom af en rullande vagn. Det kommer närmare ... skyar af dam uppstiga på den sandiga vägen ... nu ser man de kommande. Det är Landshöfdingen Öfverste Rudolf von Hagen med sin sköna fosterdotter Cecilia och hennes brudgum, den unge, rike och älskvärde Kapten Carl Krona. De komma från soknekyrkan, der de unga nyss blifvit sammanvigda, och återvända till Öfverstebostället på en annan väg, än det öfriga sällskapet. De nygifta hade så velat, både för att undvika dammet af så många equipager och för att i sin sällhet en stund ostörda njuta af hvarandras sällskap och den angenäma färden genom en enslig skog.

9 Den vansinniga höll handen öfver ögonen för att ej bländas af solen och betraktade med spänd uppmärksamhet de kommande. Hastigt uppgaf hon ett genomträngande rop, ilade med tankens snabbhet fram till vägen och kastade sig ned i hjulspåren tätt framför den framrullande vagnen.

|145|

10 »Håll!» ropade öfversten med häpnad till kusken och denne drog genast tyglarne. Det hade likväl blifvit honom omöjligt att hejda vagnen, om icke hästarne, med denna underbara afsky att trampa på menniskor, af hvilka de sjelfva så ofta misshandlas, i blinken stegrat sig och frustande väjt åt sidan, så att vagnen nära nog stjelpt i diket.

11 Kaptenen såg på sin brud; hon hade dånat.

12 »Packa er fort ur vägen, oförnuftiga menniska!» tillropade öfversten vredgad den vid hästfötterna liggande.

13 Den vansinniga rörde sig ej ur fläcken. Vid öfverstens tillrop lyftade hon endast på hufvudet och bad med den bevekligaste röst: »mitt barn, Rudolf! gif mig igen mitt barn!»

14 Vid ljudet af denna röst blefvo öfverstens kinder så hvita som vintersnö, en kall svett steg på hans panna och, oförmögen att tala, vinkade han åt kusken att köra på.

15 Men orörlig låg quinnan framför hjulen och besvarade alla kuskens föreställningar och hotelser med förnyade rop af »mitt barn, Rudolf, mitt barn, jag vill ha igen mitt barn!»

16 »Stig ned och vräk den vanvettiga menniskan ur vägen!» ropade ändtligen kaptenen, som dittills varit sysselsatt med sin afdånade brud.

17 Kusken lydde och släpade den olyckliga åt sidan, oaktadt hennes stretande och hennes idkeliga rop – »jag vill ha mitt barn, mitt barn!»

18 Strax derpå rullade vagnen åter af.

|3|

19 När quinnan i diket reste sig upp och såg vagnen fara, upphäfde hon ett af dessa skallande hånskratt, som onda andar sägas upphäfva om höstnätterna på ensliga afrättsplatser. Strax derpå hejdade hon sig åter och tycktes försjunka i ett tyst begrundande. Men i ett nu uttryckte hennes ansigte den lifligaste ångest och hon satte till att springa efter vagnen. Denna hade vunnit ett långt försprång och skymdes redan af vägens krökningar. Men quinnan sprang som ett rådjur, det var ett under att se, hennes mörka hår fladdrade för vinden, hon stadnade icke ett ögonblick för att hvila, en galopperande häst skulle haft fullt arbete att följa henne. Aldrig har Norrmannen Mensen Ernst inom kortare tid tillryggalagt en fjerdedels mil, än nu den vansinniga. Ändtligen upphann hon vagnen, der hästarne i gående skredo uppför en liten backe. Obemärkt hoppade hon upp på baksätet och satt der hopkrumpen, flämtande och mörkröd i ansigtet, omhöljd af de dammoln hjulen uppkastade.

20 Men inne i vagnen hade fadrens och brudgummens förenade bemödanden snart återkallat den vackra bruden till lifvet. Cecilia hade ingenting|146| hört af den vansinnigas skräckfulla rop, hon hade svimmat vid hästarnes skyggande och hämtade sig derföre utan svårighet. Snart hade kaptenens ömma skämt återkallat rosorna på hennes kinder, skogen var så vacker och doftande, den ensliga vägen så romantisk, att Cecilia inom få ögonblick glömde den original: den lilla skrämseln, hvars rätta orsak man doldt, och kände sig åter säll vid sin älsklings sida. Tyst och tankfull satt öfversten; desto mer jollrade de älskande.

21 »Se,» sade kaptenen i det han lekte med vigselringen på den sköna brudens finger, – »hvilken sällsam naturens lek! Ditt venstra ringfinger är lika kort som lillfingret.»

22 »Det betyder att min lycka i kärlek skall blifva ganska kort»,konsekvensändrat/normaliserat skämtade Cecilia.

23 »Tvärtom, det betyder att du på detta finger ej har rum för mera än en ring, liksom i ditt hjerta ej för flera än en make.»

24 »Äroriginal: Är du då så viss derpå? ...konsekvensändrat/normaliserat jo, förlåt, förlåt, du är det ju? Men säg, Carl, huru långvarig skall vår sällhet blifva?»

25 »Evig, min Cecilia, evig som vår kärlek.»

26 »Men det säges, att jordens evighet är stundom ganska kort. Om den till exempel ej varade längre än en dag?»

27 »Hur elakt du kan skämta! ...»konsekvensändrat/normaliserat

28 »Förlåt, Carl! Jag känner mig så underlig till sinnes, sådan man plär vara förr än något händer, som man icke väntat. Vet du, det är något hemskt i denna skog, det är löjligt, men jag erfar precis samma känsla, som när en spindel kryper på min hals.»

29 »Det är något af dåningen quar i nerverna. Sådant ger sig, min älskade! Se på dessa majestätiska furor, hur de stå som mythens jättar höga, orubbliga, och tyckas med sin hjessa trotsa himlens ljungeld.»

30 Och bruden såg mot skogen tyst och aningsfull, men vände sen sitt klara ömma öga mot sin älskling, mot sin lifstidsvän. Af hvad de båda sade, hörde quinnan bakpå vagnen ingenting, ej heller märktes hon af dem som sutto inuti. Men den som kunnat lyssna till de brutna ord, hvilka stundom gingo öfver den olyckligas läppar, den hade kanske anat, att det för öfversten och hans barn varit bättre att åka öfver bristande is med brådjup under, än så som nu åka med kärlekens lycka inuti och vanvettets hat bakpå deras ilande vagn.

31 »Jaså,» mumlade den galna, »han vill ej ge mig igen mitt barn. Han sitter der med barnet af den rika fröken, som utträngde mig. Kors så roligt, han tänker visst: låt maskarna i jorden äta Lotta Lennings flicka, hvad angår|147| det mig? Åhå,original: Ahå, månntro han inte känner mig, jag har ju bott i kejsarens slott och druckit vassla ur gyllne skålar och blifvit så vacker. Jag gick ju enkom bort för att få igen mitt barn. Kungen sade, blif quar hos mig, Lotta, ser du hvad jag har grann uniform. Men jag sade: det är sju mil till kriget, jag vill ha igen mitt barn. Sådant barn finns inte, som min Clara Lovise. Ett fullmoget åkerbär kan inte vara vackrare. Jag skulle ha gjort henne till prinsessa öfver alla gullfiskar i ärtlandet, om inte riddar Blåskägg stulit henne. Vänta du! vänta du! Jag skall stjäla ditt barn, så får du se hur godt det gör, och sen skola vi byta och fira bröllopp i bisättningshuset, ty när jag har din flicka, så måste du ge tillbaka min, o jag är inte dum, fast jag legat bisatt i grafven sedan sjutton år, åhå hvad det luktar lik här i brölloppssalen ....»konsekvensändrat/normaliserat

32 Nu hade vagnen hunnit fram till öfverstebostället. I samma ögonblick man vände in genom grinden, hoppade den galna ned från baksätet och försvann i böljorna af en derinvid belägen långhalmig rågåker.

Avsnittet ingår i HT 29/4 1846:|2|

33 Om det är sannt att stora olyckor förebådas af vissa tecken, för hvilka skrockfulla menniskor oupphörligt grufva sig, men deremot vid vigtiga tillfällen, såsom bröllopp o. d. en klar morgonhimmel låter hoppas framgång och sällhet – så kunde man på Variala öfversteboställe vara lugn. Det var en söndag i augusti 1828. Solen sken varm och klar mellan lätt bortdunstande sommarskyar, dagen var en af de vackraste och då, förutom Cecilias spindelrysningar i skogen, ingen anade annat än lycka och fröjd, öfverlemnade man sig sorglöst åt glädjen öfver den allmänt älskade frökens sjelfvalda och lysande förbindelse.

34 Också hade öfversten tillredt allt på det präktigaste. Väl tvåhundrade gäster voro bjudna från närmaste soknar och städer och på lindan närmast parken hade man uppslagit vida tält, i hvilka gårdens alla landbönder, torpare och statdrängar med hustrur, barn och blomma rundligen undfägnades. Uppe i karaktersbyggnaden – Misstrissspråk: engelska Wolstonecraft hade i sin resebeskrifning öfver Finland hedrat äfven detta hus, likasom Vöro prestgård, med namn af slott – deruppe, säga vi, var dukadt i fyra rum och för anrättningarne sörjde öfverstens förträffliga hushållerska, mamsell Stak, efter husbonden var enkling. Gästerne hade af åkningen till kyrkan fått den bästa apptit, och voro faten rundliga och buteljerna otaliga, så visste man ock att göra heder åt deras innehåll. Aldrig hade man på Variala ätit och druckit så mycket och med så gladt lynne, som den dagen. Efter middagen kände sig mången litet tung och man företog nu angenäma promenader i den svala doftande parken, hvarifrån man sedan ämnade återvända för att dansa i salongen deruppe.

|148|

35 Karaktersbyggnaden hade fordom stått midt inuti parken, hvarifrån en sednare ägare flyttat densama närmare landsvägen och sjön, både för utsigtens och bequämlighetens skull. Emellertid funnos af den gamla byggnaden flera lemningar quar, grundvalar och vidsträckta källare, öfver hvilkas igengrusade hvalf tät löfskog vexte. I ett land, hvilket, liksom vårt, lider brist på ruiner af fästen och slott, nöjer man sig med anspråkslösare fornlemningar, och Varialas ägare sågo derföre ej ogerna, att de förfallna hvalfven gåfvo denna del af parken ett romantiskt utseende, hvarföre de ock läto dem stå. Nära intill hade nuvarande ägaren valt sig en favoritplats i en löfsal af gamla björkar, och det är här vi finne honom njuta en quart timmas hvila efter middagen under samtal med sin svärson, kapten Krona.

36 »Min kära Carl,» sade då öfversten, »jag förmodar att du fann mitt uppförande vid den fatala händelsen på vägen nog besynnerligt, eller hur? Min alteration kan ej ha undgått dig.»

37 »Derpå har jag ej haft tid att tänka, bästa svärfar!»

38 »Nåväl, antingen du märkte något eller ej, är jag dig skyldig uppriktighet, såvida det äfven angår din hustru.»

39 »Men jag förstår ej svärfars mening ...»konsekvensändrat/normaliserat

40 »Hör mig. Jag har ofta för dig berättat mina krigsäfventyr från 1808, då jag bevistade kampagnen som löjtnant vid Åbo läns regemente. Ett har jag likväl ej omtalat: en ungdomsdårskap, min kära Carl! Det fanns i GamlaCarleby en flicka, utan stånd och förmögenhet, men vacker som ... nå jag vill ej poetisera, men jag skall säga dig, min vän, kär var jag upp öfver öronen och flickan likaså i mig – eller i min uniform, likagodt. Alltnog vi svuro sköna eder och förlofvade oss. Jag måste åter aftåga, skilsmessan var öm – efter freden kom jag för att erbjuda flickan min hand och mitt namn, men föreställ dig, hon ville ej se mig, hon kallade mig en menedare, det vete knäfveln hvar hon fått tag i några gamla fänriksäfventyr. Snart märkte jag på alltsammans, att det ej stod rätt till med flickans tankegång ... det onda tog till och den olyckliga måste skickas till dårhuset.»

41 »Stackars unge!»

42 »Efter denna händelse fanns der en värnlös varelse, hvilken jag antog mig – du känner henne nära. Och sedan denna tid, sedan 20 år har jag ej sett min fordna fästmö, förrän jag i dag på landsvägen uppskrämdes af hennes välkända röst. Hon har utan tvifvel rymt från dårhuset och vi måste ofördröjligen åter ditskicka henne.»

43 »Det är horribelt ... Jag vill genast tillsäga ...»konsekvensändrat/normaliserat

44 »Håll, låt oss ej störa dagens glädje med slika efterspaningar. Nätterna|149| äro varma, hon kan sofva i skogen tills i morgon, då vi i god tid varsamt återförpassa den arma dit hon hör.»

45 Knappt hade öfversten uttalat dessa hårda ord, innan en främmande röst upprepade helt nära de samtalande: »hon kan sofva i skogen tills i morgon, hahaha!» och ett skärande skratt genomskallade lunderna.

46 De båda herrarne studsade. Det var som hade öfverstens eget samvete fått ord och tunga.

47 »Hvad var det? Samma röst ...»konsekvensändrat/normaliserat

48 »Den kom härifrån ...»konsekvensändrat/normaliserat

49 »Nej härifrån kom den ...»konsekvensändrat/normaliserat

50 »Låtom oss söka.»

51 Kaptenen, såsom den yngre, skyndade att genomleta hvarje buske, hvarje smygvrå i närheten, men förgäfves. Det såg ut som hade en osalig ande gifvit ljud åt sin ondska och derpå försvunnit utan spår. Snart återkallades herrarne af värdsomsorgerna till det öfriga sällskapet och vände med förstämdt lynne tillbaka.

52 Öfversten och hans måg hade icke hunnit långt, innan de täta lummiga quistarna af den äldsta björken i löfsalen böjdes åt sidan och visade den vansinnigas hemska gestalt sittande på en bequäm gren närmast stammen 4 alnar från marken. Hennes drag uttryckte ett fånigt nöje öfver att icke hafva blifvit ertappad på det förträffligaoriginal: förträfliga gömstället, men en uppmärksam betraktare skulle af den lurande blick, med hvilken hon bespejade gångarna i parken, hafva anat vådligare prof på denna undransvärda list, med hvilken dåren, likasom naturmenniskan, ej sällan lyckasoriginal: lyclyckas att tillfredsställa sina nycker eller sina passioner.

53 Den galnas plats på den gungande grenen syntes hafva bibragt henne den föreställningen att hon var en fågel. »Åttaoriginal: »Atta glas! åtta glas!» kuttrade hon, i det hon sökte härma en papegojas struptoner och troligen erinrade sig någon af dem hennes far fordom hemfört från Brasilien. »Babby! Babby! tamme fan! tig Babby! Har Babby fått nötter i dag? Har Babby fått krakmandel? Prrrri! hvem säger att jag är en papegoja, jag är en lärka. I dag har jag sjungit sju mil ofvanom molnen och måste|3| hvila mig. Det är så vackert här i skyn, min hane sitter på nästa quist. Tirlililili, kom till mig mitt socker! Kommer du inte? Så, du skall veta jag är en slaghök, sådana lärkor som du äro bara en munsbit för mig. Akta dig, oho ha! jag har starka vingar och hvass näbb, för si jag vill äta ditt hjerta, och klor har jag, klor!»original: klor!.» – Och dervid högg hon sina långa naglar in i björkbarken och strök sin näsa mot stammen, liksom hackspiken hvässer sin näbb mot trädet.

|150|

54 Emellertid hade solen småningom doppat sitt gyllene klot under fjärdens yta i nordvest och den sköna augustiquällen började breda skymning öfver nejden. Stor som ett vagnshjul uppgick i motsatt väderstreck fullmånen, och dagrar och skuggor omkastades, skiftade och försmulto i hvarandra med detta underbara färgspel, som gör en nordisk sommarquäll så oändligen intagande. Derinne hade dansen redan börjat, musikens toner ljödo fjerran ifrån långt in i parkens ensliga tystnad och mellan träden såg man skenet af de glimmande starkt ecklärerade fönsterraderna. Den ena gruppen efter den andra hade försvunnit från gångarna, lindan och löfsalarna, för att begifva sig till festens nöjen derinne, hvarest den högljudda glädjen bildade en bjert och behaglig kontrast mot naturens stilla, tysta, drömmande frid.

55 Nu sväfvade en lätt skepnad öfver gången fram emot löfsalen. Det var Cecilia, festens drottning, den lycklige kaptenens älskvärda brud. Glad och skämtande hade hon hviskat till honom: »härinne är så varmt och jag får ej säga dig allt hvad mitt hjerta känner. Låt oss svalka oss tio minuter i löfsalen vid ruinerna.» Och dertill hade han sakta svarat: »gå, jag skyndar på kärlekens vingar efter dig!»

56 Hvilka sällsama känslor i detta ögonblick månde hafva rört sig inom Cecilias bröst, det vet ingen lefvande. Men ljufva, lycksaliga måtte de hafva varit, ty öfver hennes läppar gingo ofrivilligt de orden: »finns någon dödlig så lycklig som jag?»

57 »Hahaha!» ljöd ett skränande skratt genom skuggorna i lunden.

58 En frosskyla for öfver Cecilias varma känslor. Spindelrysningen återkom, hon vacklade och vände häpen om.

59 Men den som i detta ögonblick kunnat se den galnas skepnad uppe i björken, skulle med fasa ha vändt sina ögon från denna syn. Hennes ögon gnistrade, hennes hår reste sig, hennes rygg bugtade sig, hennes fingrar krökte sig krampaktigt ... hon drog sig tillsammans som tigern före språnget – det var icke en menniska, det var en katt, som lurade på en menlös bofink.

60 Plötsligen rasslade det i grenarna, ett hemskt vilddjur störtade sig bakifrån ned öfver Cecilia, inslog sina klor i hennes hvita nacke och krossade henne med sin tyngd till jorden ....

61 Den olyckliga dånade i ögonblicket ....

62 Hahaha! skallade åter det osaliga skrattet genom nattskuggorna.

63 I himlens namn, kapten, hvar dröjer ni? ....

64 Der kommer han, hvisslande en favoritvals, han går ej, han ilar, han är så säll, han vet till hvem han skyndar ....

|151|

65 Löfsalen är tom.

66 Ingen lefvande synes på gångarna.

67 »Cecilia, min dyra älskade! Cecilia! Cecilia!»

68 Intet svar. I parken var så tyst, så fridfullt, som i en blomklädd graf. På afstånd hördes då och då en ton af den glada dansmusiken, och stundom for en vingad nattfläkt genom lunderna och skämtade med löfven, som rördes mot hvarandra i sakta sus. Och på blad och blommor och löf och gräs och stjelkar och stammar glimmade daggdropparne i månskimret, som stilla med sin himmelska glans begjöt den sköna nejdens halfslöjade behag.

69 Kaptenen trodde först att hans brud hade lekt kurra gömma med honom och letade derföre ifrigt mellan häckar och trän. Flera gånger berörde han den förr omtalda åldriga björken. Om en aning då hade sagt honom: se upp! då hade det kanske sett annorlunda ut med hans sällhet på jorden. Men alla tecken och aningar tego denna rysliga dag. Kaptenen ilade förbi .....

70 Hastigt föll det honom in, att det var just här han för få timmar sedan efterletat upphofvet till det hemska skratt, som afbrutit samtalet mellan honom och hans svärfar. En oförklarlig ångest fattade honom vid denna erinran och han skyndade in, i hopp att finna Cecilia återvänd till salongen. Hon fanns icke der. Ingen hade sett henne.

71 Knappt hade kaptenen lemnat löfsalen, förrän det åter prasslade i löfven, en mörk skepnad nedklättrade från trädet och bar i sin famn en orörlig hvit gestalt. Snabbt ilade den mörka bort genom skuggorna och från ruinerna hördes strax derefter grus som ramlade och ljudet af en på sina hakar gnisslande dörr af jern.

72 Kaptenens blekhet och ängsliga frågor väckte snart uppmärksamhet i salongen. Man samlade sig i grupper, musiken tystnade. Hvar är bruden? frågade man. Bestörtning målade sig på alla ansigten.

73 Med kaptenen i spetsen och försedda med facklor och lyktor skyndade gäster och hemfolk ut i parken att söka. Inom få minuter var den nyss så lifliga salen tom och ljusen flämtade för luftdraget genom de öppna dörrarne, men genom fönsterna såg man parken i de mest olika riktningar genomkorsad af irrande ljusskimmer.

74 Klockan var 10 på aftonen när Cecilia saknades. Man sökte hela natten, man förtrampade trädgårdens blommor och parkens gräs, det fanns icke en quist som man ej undanböjt, ej en vrå som man ej genomsökt, man hade ropat den saknades namn in i de mörka källrarne af ruinen, man hade med ångest letat hennes kropp i dammen ... förgäfves! När morgonsolen i sin|152| sköna sommarglans uppsteg öfver skogen och belyste de hundrade bleka, utvakade och trötta gestalter, som då ännu genomirrade nejden, nödgades man med sorg bekänna, att man ingenting funnit. Lik sagornas af bergakungen röfvade brudar, var Cecilia försvunnen utan spår och det ståtliga brölloppet tog ett bedröfligt slut.

75 Dagar och veckor förgingo. Man hade lyst i kyrkorna, man hade draggat i sjön, man hade utsändt sökande och frågande åt alla håll och i alla grannsoknar. Förgäfves! Den förlorade fanns icke.

76 Endast den vansinniga Lotta Lenning greps ett par dagar efter olyckshändelsen medan hon med glupsk hunger uppryckte och förtärde rofvor i ett nära beläget rofland. Hade icke öfversten och kaptenen båda insjuknat, skulle måhända anledning förefunnits att anställa ett förhör med den vansinniga. Nu bortfördes hon, oaktadt det mest förtviflade motstånd, till hospitalet och ingen gaf akt på hennes förvirrade tal.

|4|

---

77 Tolf år hade förgått och på Variala Öfversteboställe var nu mycket förändradt. Gamle Öfversten von Hagen var blefven död för 4 år sedan, hans måg, Kapten Krona, hade, efter vederbörliga, men fåfänga efterlysningar i tidningarne, längesedan blifvit öfvertygad om sin hustrus vådliga död och efter tre års enklingsstånd gift sig för andra gången. Variala var numera utarrenderadt åt Häradsskrifvaren på orten, som förträffligt skötte åker, äng och skog, men också ansåg alla förskönande anläggningar som idel onödig och kostsam fåfänga. Deraf kom sig, att i samma mån åkerrenarne plöjdes smalare och ängarne allt nogare rensades från vide och enbuskar, i samma mån förföll den vackra karaktersbyggnaden, parken förvildades och en stor del af de förr så blomsterrika trädgårdsqvarteren såddes med nyttig potates. Allt detta gjorde att det vackra stället, ehuru det troligen afkastade långt mera än förr, hade antagit ett förfallet, tungt och dystert utseende, såsom alltid fallet är der den borgerliga nyttan får makt öfver skönhetssinnets på helt andra revenyer beräknade anläggningar.

78 Denna dysterhet ökades ännu mer af den allmänna folktron att det spökade på Variala. Hur kunde det också annat, efter ett sådant bröllop, som det nyss beskrifna? Hvar och en visste att den unga bruden plötsligen försvunnit, men ingen visste huru, och tolf runda år hvilade öfver denna besynnerliga händelseoriginal: händelse, det mest ogenomträngliga mörker. Vid denna hemlighet stod hvarje gissning stilla; sjö och land hade ju blifvit på det nogaste undersökta, utan att man funnit det allraminsta spår efter den för|153|lorade. Blef hon då bortförd af skyarnas storm, denna olyckliga brud, eller upplät sig jordens svalg och slukade henne i sitt innandöme? Ingen, ingen hade ett svar derpå; blott vandraren, som i månskensklara augustiqvällar fördes af sin väg i närheten af parken vid Variala, trodde sig stundom se den döda brudens vålnad hvit och luftig sväfva genom gångarne, medan en stilla klagan blandade sig med löfvens sus i de daggskimrande björklunderna.

79 En tillfällighet skulle ändtligen kasta ett oväntadt ljus öfver denna nattsvarta hemlighet.

80 Det var, om vi minnas rätt, 1840 om våren. På landsvägen som ledde till Variala såg man vid mörkrets inbrott ett sällsamt tåg af sex eller sju kärror, från hvilka vilda och hemska gestalter med fånig likgiltighet betraktade den nära herrgården. Det var dårarne från Kronoby hospital, som transporterades från sin förra ohyggliga boning till det nya ljusa, sunda och snygga dårhuset invid Helsingfors. Man gjorde under hela vägen korta dagsresor och så hände, att man äfven nu vid första mörkningen tog nattläger i byn närmast Öfverstebostället.

81 Bland dessa olyckliga dårar befann sig en qvinna, som bevakades strängare än de andra, emedan hon flera gånger tillförene gjort försök att rymma. Denna qvinna – det var den i vår berättelse ofta nämnda Lotta Lenning – var den enda, på hvilken anblicken af herregården syntes göra något intryck. Det var som hade ett dunkelt minne vaknat i hennes förstörda själ, hennes ögon stirrade vilda under bemödandet att reda de förvirrade hågkomster, hvilka detta ställe hos henne framkallade. Väktarne, som märkte hennes oro, befarade nya rymningsförsök och instängde henne i ett väl tilläst loft, men all deras vaksamhetoriginal: waksamket var fåfäng; när morgonen inbröt, befanns hon på det mest vågsamma sätt hafva utkrupit genom den enda lilla fönstergluggen och tagit till flykten.

82 Det hade fallit lätt snö under natten och man följde nu spåren som ledde från stället under den rymdas fönster. De ledde till parken vid Variala, genom flera gångar, till de ännu qvarstående källarhvalfven af den fordna hufvudbyggnaden. Med förundran märkte man att spåren förlorade sig vid en af källardörrarne. Man öppnade denna och gick in. En förskämd och unken luft slog emot de inträdande. Det ljus som inföll genom dörren var för svagt för att upplysa de inre delarne af hvalfvet, men derinifrån mörkret hördes de brutna sorgsna tonerna af en gammal vaggvisa. Man hämtade lyktor och gick längre.

83 Den syn man nu såg var fasansfull.

|154|

84 På en grushög längst inne i hvalfvet satt den vansinniga och höll i sin famn ett halfmurket benrangel, kring hvilket några gulgråa, ursprungligt hvita tyglappar fladdrade för luftdraget. Krans och krona sutto ännu qvar kring det fordom så sköna, nu gräsligt förvandlade hufvudet och på knotorna af fingren glänste gyllne ringar. Och den galna satt och vyssjade benranglet som ett litet barn och sjöng så godt hon kunde sina barndomsvisor, och i hennes förr så vilda ögon glänste nu den renaste, lycksaligaste modersglädje. Ofrivilligt stadnade de inträdande, men den arma modren märkte dem ej, utan fortfor med mildaste röst emellan verserna af visan:

85 »Ja ja, jag visste ju att jag till slut skulle återfå dig, min stackars Clara Lovise! Det var på det jag väntat sjuhundra år i bisättningshuset. Och jag skulle ej ha kännt igen dig, tror du? Åh att du kan tro så illa! Kommer du ihåg i går, när du kom så hvitklädd på gången i månskenet, huru höken hvässte sin näbb mot björken och slog ned på dig? Men det första jag tog i din venstra hand i mörkret och kände de båda lika långa fingrarna, så vet du, då foro tusen eldsflammor genom mitt hjerta och det blef en vällukt af hundra miljoner blommor omkring min själ, ty jag hade ju fått tillbaka mitt kära barn, min Clara Lovise, du vet ej du, hvad det är att mögla bort i väntan, så som jag gjort. Du var ett så tyst och beskedligt barn, och jag lade dig att sofva här i kejsarens slott, men för att ingen skulle röfva dig åter ifrån mig, se så staplade jag en stor hög af guldsand framför din bädd, och sedan du vaknat, skulle vi gå ut och söka oss en grön och enslig bostad, du och jag. Men när du bara sof och sof, då gick jag ut att söka oss båda mat, och sedan var det så underligt, jag tycker jag varit flera dar borta ifrån dig. Månn’ du har haft ledsamt efter mig, säg, mitt barn!»

86 Paus. – »Hvad du har blifvit vacker sedan sist, min lilla Clara Lovise! Jag ser rätt väl dina röda smultronkinder här i himmelriket. O hvad du är lätt att bära och så snäll och stilla, har du inga ögon att se på din mor? Nej hvad ögon skulle du ha, du som är liten och sofver, sof du, jag skall sitta och vagga dig till domedag, vyss vyss.original: wyss

Och kejsarens döttrar de kommo från Rom,

De hade en påse med läkedom,

Derinne var ...

88 nej inte den visan, jag skall sjunga för dig om Guds snöhvita englar i himmelen, huru de se med sina klara blåa ögon ned uppå denna verldsens|155| elände, och om evighetens morgonstjernor, huru de skina så ljufveliga tvärs igenom denna förskräckliga natt ... jag fryser ...»konsekvensändrat/normaliserat

|5|

89 Och verkeligen hörde man den olyckliga hacka tänderna af köld. Nu framträdde väktarena och den scen som derpå följde, gå vi med stum häpnad förbi. Mor och dotter skildes ännu engång. Lotta Lenning nödgades fortsätta resan under strängare bevakningoriginal: bewakning, än någonsin förr; men likasom hon i det yttersta velat gäcka sina väktare, flydde hon ännu en gång, och det var den sista: hon fanns nemligen en morgon död i sin säng.

90 Hvad nu angår den olyckliga Cecilia, hvars förgängliga quarlefvor utan svårighet igenkändes af vigselringen på fingret och kort derefter stilla gömdes i kyrkomull, så leddes man af den vansinnigas tal till upplysningar, dem man icke väntat. Så mycket syntes säkert, att den arma bruden under sin svimning bortförts af den galna, som velat derigenom tilltvinga sig sitt barn af öfversten men strax derpå igenkännt sin dotter af egenheten i hennes venstra hand och af idel kärlek begrafvit henne lefvande. Om Cecilias död i den giftiga källarhålan hade man endast gissningar, men sannolikt hade hon ännu kunnat räddas, om man funnit mödan värdt att lyssna på den vansinnigas ord, när hon greps i roflandet.

91 Det är det gamla »hade Om ej varit!»

92 Numera äro de åldriga källarhvalfven på Variala fullkomligt bortröjda. Men i parken susar det ännu underligt i löfven, när quällarna blifva mörka inemot augusti och månskenet glimmar i drömlikt behag öfver den daggiga nejden.