Inledning

1 |XI|I Sagornas kung, som i fiktiv form skildrar den unge Zacharias Topelius liv för barn, säger författaren Maijaliisa Dieckmann att Naturens Bok och Boken om Vårt Land i över hundra år var »finländarnas viktigaste skolböcker».1Maijaliisa Dieckmann, Sagornas kung. Historien om Zacharias Topelius 2011, s. 129. Fullt så länge lästes de inte i skolorna, varken på svenska eller på finska, men de användes i mer än 70 år vilket är en lång tid för läseböcker.2Den första och senare mindre kända Naturens Bok lästes från 1856 (på finska från 1860) till in på 1930-talet i svenska respektive finska skolor. Boken om Vårt Land utkom 1875, i finsk översättning 1876. Den sista svenska skolupplagan utkom 1942 och den finska på 1950-talet. Böckerna har mycket gemensamt med samtida läseböcker i de skandinaviska länderna, men i dem medverkar många författare. Naturens Bok och Boken om Vårt Land är präglade av Topelius författarröst.

2 Topelius – och före honom Runeberg – hade redan i tidigare verk skapat en bild av Finland, men det var med Boken om Vårt Land som den spreds i stor skala. Under en tid med enbart tryckta massmedier som hade begränsad spridning var skolböckerna en effektiv kanal för påverkan och folkuppfostran. Delar av Finland befann sig fortfarande på u-landsnivå när läseböckerna utkom. Topelius formulerade visionen av ett Finland där ett folk på två språk arbetade för att förkovra den gemensamma nationen. Hans koncept var väl anpassat efter tidens och rummets krav, vilket medför att det enligt 2000-talets synsätt framstår som idealistiskt och nationalistiskt. Under Topelius livstid var alla barn i skolåldern inte skolbarn, vid sekelskiftet 1900 bara en tredjedel. Men praktiskt taget alla elever läste Boken om Vårt Land, i både folkskolor och elementarskolor. De fick med läseböckerna ett gemensamt kulturarv, oberoende av social eller språklig bakgrund.3Som Maijaliisa Dieckmann beskriver innehållet: »I Boken om vårt land kan man läsa allt möjligt om Finlands land, folk, historia och berömda personer. Naturens bok handlar om naturen. I den lär sig eleven [om] växterna, djuren, stjärnhimlens under, naturens kretslopp och skogens, åkrarnas och myrens hemligheter» (ibid.). Det riktigt stora genomslaget fick läseböckerna på 1920-talet, när skolsystemet omfattade alla barn, men samtidigt bearbetades och uppdaterades läseböckerna och skillnaderna mellan den svenska och den finska versionen tilltog.

3 I dag associerar många Boken om Vårt Land t.ex. med uppskruvat högstämd nationalism och stereotypa landskapskaraktärer: tröga tavastlänningar, kvicka karelare och idoga österbottningar. Nationalkaraktärerna är ett inslag i 1800-talets läseböcker. En annan, avsevärt modernare och fortfarande uppfordrande del av innehållet, är Topelius lektioner i samhällslära. Han beskriver lagarna och understryker upprepade gånger att lagen står över alla, både de |XII|styrande och medborgarna. Han framhåller också att samhället är allas och att alla har både rättigheter och skyldigheter i det som Topelius kallar allas gemensamma verk – underförstått att alla ska bidra till det.

4 Väinö Linna har tagit spjärn mot Topelius stereotypt skildrade karaktärer. Jörn Donner författade Nya boken om vårt land till republikens 50-årsjubileum 1967, och återkom 25 år senare med Uusin Maammekirja (Nyaste boken om vårt land). Anspelningar på läseboken och på Runebergs »Vårt land» finns i Maamme. Itsenäisen Suomen kulttuurihistoria (2017, Vårt land. Det självständiga Finlands kulturhistoria). Den tysk-finska radioredaktören och författaren Roman Schatz använder titeln Maamme kirja som rubrik på ett återkommande populärt samtalsprogram, för att bara nämna några exempel. Boken om Vårt Land lever vidare, inte minst som undertext.

Naturens Bok och Boken om Vårt Land i historiskt och pedagogiskt perspektiv

5 Skolsystemet, särskilt folkundervisningen, upplevde genomgripande förändringar i Västeuropa under 1800-talet – inte minst i Skandinavien och Finland. Den lärda skolans starka förankring i de klassiska språken utsattes för kraftiga angrepp och en ny bildningssyn med inriktning på naturvetenskap, moderna språk och nationella bildningselement började växa fram.

6 Folkskolorna infördes i mitten av 1800-talet i de nordiska länderna.4Danmark fick redan 1814 en lag om »undervisningspligt», med åtföljande förordningar om »Almueskolevæsenet» såväl på landet som i städerna. Sveriges folkskolestadga ärfrån 1842 och den norska lagen om skolor för allmogen från 1860. Folkskolförordningen för Finland trädde i kraft 1866. Dels skulle skolorna utbilda folkets barn för ett modernt samhälles fordringar, dels – och med nationalistiska förtecken – undervisa dem i landets historia och litteratur. Jämfört med de tidigare sockenskolorna, som lärde ut läsning och kristendom, breddades undervisningen och det ställde krav på skolböckerna. De läseböcker som då sammanställdes har fått ett stort genomslag som nations- och identitetsskapande. I Norge utkom Peter Andreas Jensens Læsebog for Folkeskolen og Folkehjemmet. Første–Tredje Skoletrin 1863. Inom tjugo år trycktes den i sex stora upplagor och har betecknats som en seger för upplysningen i Norge under 1800-talet, trots initialt motstånd från kristet håll.5Jfr Sigurd Aa. Aarnes artikel om Jensen i Norsk biografisk leksikon. Den svenska Läsebok för folkskolan utkom 1868 på Norstedts förlag, med oöverskådligt många tryckningar och omarbetade och utvidgade upplagor ända in på 1960-talet. Den samtidiga danska motsvarigheten ABC og Læsebog for de første begyndere från 1869 sammanställdes av Matz Matzen och trycktes om i mer än 30 upplagor.

7 Det var nu, när varken folkundervisningen eller läroverken hade fått sin slutliga utformning, som Topelius framträdde med Naturens Bok (1856) och |XIII|Boken om Vårt Land (1875) som skulle ge den uppväxande generationen både kunskap om Finland och känsla för dess historia, folk och natur. Han visade på många sätt ett aktivt intresse för fostrans betydelse och skolans värld, bl.a. i Helsingfors Tidningar på 1840- och 1850-talen, som färgstark debattör på 1860-talet och inte minst som författare till en omfattande sagolitteratur och till de två läseböckerna för skolans bruk.6Angående debattören Topelius, se Håkan Andersson, »Aliquid in omnibus, nihil in toto – Z. Topelius på barrikaderna i 1860-talets skoldiskussion» 2008.

8 Topelius är själv ett exempel på hur skolgången kunde se ut för en pojke i en borgerlig familj i landsorten på 1820-talet. Han började i en s.k. mamsellskola, hos Anna Susanna Sahlbom i hemstaden Nykarleby. Därefter läste han för två informatorer, kusinen, prästen Frans Mikael Toppelius och studenten Jakob Fredrik Blank.7Paul Nyberg, Zachris Topelius. En biografisk skildring 1949, s. 62 ff. I Självbiografiska anteckningar omnämner han den perioden med stor uppskattning. Trivialskolan i Uleåborg, hans följande etapp på lärdomens väg, får däremot starkt kritiska omdömen. Om tiden i trivialskolan, 1829–1832, noterar han att latinet var »summan av skolans undervisning» och att allt annat betraktades nästan som en bisak.8Trivialskolan i Finland verkade fortfarande enligt skolordningen från 1724 under Topelius skoltid. I historien lästes ur Gustaf Regnérs Första begreppen af de nödigaste Vettenskaper och Christian Wåhlins Fäderneslandets historia för Begynnare.9Gustaf Regnér, Första begreppen af de nödigaste Vettenskaper utkom 1780 och därefter i flera utökade och bearbetade upplagor, den åttonde 1825 och den nionde 1830. Christian Wåhlin, Fäderneslandets historia för Begynnare utkom i tolv upplagor mellan 1787 och 1828, även de utökade och bearbetade. Om någon finsk historia, fortsätter han, »hade vi icke en avlägsnaste aning». Det skulle dröja till 1830-talets slut innan A. I. Arwidssons Lärobok i Finlands historia och geografi (1832) började användas i landets skolor.10Zacharias Topelius, Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg, 1922, s. 36. Håkan Andersson, Kampen om det förflutna. Studier i historieundervisningens målfrågor i Finland 1843–1917 1979, s. 20 ff.

9 I det sena verket Blad ur min tänkebok återkommer Topelius till tiden i trivialskolan i kapitlet »Skolan»: »Jag känner denna skola, jag har själf genomgått henne, sådan hon ännu för sextio år sedan var allena herskande med sin karbas, sin teologi, sitt latin och sin likgiltighet för allt öfrigt.» Hon var ett logiskt genomtänkt system som visste vad hon ville, säger han vidare och konkluderar: »Hon var en järnhård kyrkas järnhårda dotter, lag utan evangelium; hon var det sjuttonde seklet, icke det nittonde.» Den skolan vill han inte ha tillbaka, »men jag skriver på hennes graf: requiescat in pace».11Topelius, Blad ur min tänkebok 1898, s. 107 f.

10 Två teman av intresse för förståelsen av läseboksförfattaren Topelius avtecknar sig i hans skolminnen: dels avsaknaden av den finska historien, dels uttrycket »lag utan evangelium», som med läroplanens uttryckssätt närmast innebär kompendieartad faktaförmedling, utan liv och berörande sammanhang. Kunskap om fosterlandets folk, natur och historia borde höra till det centrala innehållet i undervisningen och skulle presenteras angeläget och verkningsfullt för eleverna, ansåg han.

11 I mitten av 1840-talet återknöt Topelius, efter avlagda universitetsstudier, kontakten till skolans värld. För att få en fast tjänst, bl.a. med tanke på sitt stundande giftermål, hade han 1844 sökt lektoratet i historia vid det |XIV|nygrundade gymnasiet i Vasa. För detta krävdes ventilation av s.k. pedagogiska teser och provlektioner inför domkapitlet i Åbo. Det var »ett blygsamt lärdomsprov» på latin, som Topelius lade fram i teserna, uppger biografen Paul Nyberg. Preses vid granskningen var lektorn i historia vid Åbo gymnasium, sedermera ärkebiskopen Edvard Bergenheim, som »ansatte respondenten rätt strängt», skrev Topelius till fästmön i Nykarleby.12Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 157 f. Han skulle snart möta Bergenheim i en annan egenskap och i en för detta sammanhang angelägen fråga.

12 Till tjänsten i Vasa utnämndes den ämnesmässigt mer meriterade Torsten Thure Renvall, men det var ingen större besvikelse för Topelius. Han var under dessa år, förutom redaktör för Helsingfors Tidningar, intensivt sysselsatt med utgivningen av Finland framställdt i teckningar 1845–1852. De omfattande geografiska och historiska presentationerna av Finlands landskap som Topelius utarbetade för Finland framställdt i teckningar kunde han återanvända, särskilt i Boken om Vårt Land. Anknytningen till skolvärlden bestod, eftersom han var lärare i historia och svenska vid Helsingfors lyceum läsåren 1846–1850. Skolan var närmast ett reformpedagogiskt läroverk där flera andra framträdande kulturpersoner, som J. L. Runeberg och J. V. Snellman, hade undervisat under kortare perioder.13K. G. Leinberg, Helsingfors lyceum under de trettiofem första åren af dess verksamhet 1866, s. 121 f.

13 Ett gymnasielektorat ansågs som en säkrare inkomstkälla än arbetet som redaktör och som timlärare och därför sökte Topelius det ledigblivna lektoratet vid Åbo gymnasium, efter att Bergenheim 1850 hade valts till ärkebiskop. Även denna gång drog Renvall det längsta strået, vilket i sin tur ledde till att lektoratet i Vasa blev ledigt på nytt. Topelius sökte och fick tjänsten, som skulle tillträdas hösten 1853, vilket han lyckades få uppskjutet med ett år. Nu hade inflytelserika kretsar i huvudstaden aktiverat sig för att kvarhålla Topelius i Helsingfors. Vid kejsarens och tronföljaren-kanslerns besök i mars 1854 utnämndes han, uppbackad bl.a. av ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt, till e.o. professor i Finlands historia.14Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 263 f. och Jens Grandells inledning till Topelius Föreläsningar i geografi och historia, ZTS XV 2017, stycke 36. Den redan utnämnde historielektorn vid Wasa gymnasium blev universitetets man och nådde därmed en position som stod i samklang med hans intressen och begåvning, och troligen även med hans ambition.15Topelius hade disputerat i historia 1847. – Renvall lämnade skolan några år senare och blev domprost i Åbo 1858, för att 1884 utnämnas till ärkebiskop efter Bergenheim.

En skolvärld i förändring

14 När Edvard Bergenheim tillträdde sitt ämbete 1850 var ärkebiskopen fortfarande kyrkans och skolans högste övervakare och beskyddare, men ett starkt förändringstryck började göra sig gällande i fråga om såväl den lärda skolan som folkundervisningen. År 1843 hade Finland fått sin första skolord|XV|ning och den svenska skolordningen från 1724 upphörde därmed att gälla. De gamla benämningarna pedagogier och trivialskolor ersattes av lägre och högre elementarskolor, medan gymnasierna fick behålla sitt namn. Försök att beakta det växande behovet av undervisning i realämnen gjordes både i skolordningen 1843 och i den följande från 1856, men med ringa framgång. Det klassiska bildningsidealet höll fortfarande ett fast grepp om den lärda skolan, med skolordningen från 1872 som en anmärkningsvärd final. Då tilldelades latinet 49 veckotimmar i det åttaklassiga lyceet, en skolform där högre elementarskolan och gymnasiet hade slagits ihop. Som jämförelse kan nämnas att modersmålet erhöll 11 veckotimmar. Svenskan och finskan hade i skolordningarna 1843 och 1856 införts som undervisningsämnen med obetydligt timantal och noterades 1872 under benämningen modersmål, men fortfarande med ett blygsamt timantal.16Andersson, »Låga stränder och djupa fästen. En essä kring strategier och bildningsideal i finländsk skolutveckling» 2013, s. 19 f.

15 På folkundervisningens område var förändringarna mer genomgripande. Ett kommittébetänkande om folkundervisningen från 1851 ger en komprimerad bild av det aktuella läget. Den kyrkliga folkundervisningen, huvudsakligen en förberedelse för konfirmationen, var innehållsligt alltför begränsad. Med beaktande av Finlands växande befolkning och industriella utveckling var undervisningen otillräcklig, slog kommittén fast, och även i avseende på »den för närvarande i Europa herrskande förvillelse i tänkesätten».17Gustaf Lönnbeck, Folkskoleidéns utveckling i Finland från nittonde århundradets början till 1866 1887, Bilaga A. Under decenniets senare del vidtogs förberedelser för att införa en statligt-kommunal folkskola med Uno Cygnæus som den framväxande folkskolans energiske förkämpe. Genom folkskolförordningen från 1866 ålades kommunerna att inrätta folkskolor.18Skolorna var kommunala, men skolfrågor sorterade under det centrala ämbetsverket Överstyrelsen för skolväsendet (1869–1918) som var underställt ecklesiastikexpeditionen vid senatens ekonomidepartement, tillsammans med skolstaten, lärarutbildningen, domkapitlen och ecklesiastikstaten. Städerna uppmanades 1871 att grunda folkskolor, men först i mitten av 1880-talet hade folkskolor etablerats i alla städer. Undervisning meddelades i religion, modersmål, historia, geografi, naturkunskap, aritmetik, geometri, teckning, sång, gymnastik och slöjd – det sista på Uno Cygnæus initiativ och en specialitet för folkskolan i Finland. Folkskolorna var fyraåriga och det förutsattes att barnen var läskunniga när de började skolan. – Från 1860 kunde lärarna sammankomma, först stiftsvis, och från 1863 till gemensamma lärarmöten för att dryfta pedagogiska frågor. Samma år hade Pedagogiska föreningen i Finland grundats. Föreningen började följande år ge ut en tidskrift där Topelius medverkade med frejdiga debattartiklar.

16 Den expanderande folkundervisningen på modersmålets grund och den lärda skolans motsvarande expansion och nyordning innebar att ett växande och allt heterogenare elevmaterial fyllde landets skolor, vilket i sin tur ställde förändrade krav på undervisningen, på lärarna och inte minst på nya och tidsenliga läse- och läroböcker. Den kunnige skol- och prästmannen Bergenheim var medveten om kraven när han engagerade Topelius för den viktiga uppgiften att skriva en läsebok om Finlands natur, folk och historia.

Uppdraget

17 Bergenheim var en erfaren skolman och erkänd pedagog, historielektor vid Åbo gymnasium som ovan framgått, och före det vid Kadettskolan i Fredrikshamn. Därtill hade han grundat och lett en privat realskola i Åbo 1840–1843, vilket visar på en öppenhet inför de förändringar som stod för dörren i skola och samhälle, med begynnande industrialisering och naturvetenskapernas frammarsch. Han hade översatt och bearbetat dansken H. F. J. Estrups Lärobok uti allmänna historien I–III. Den infördes som lärobok i de högre läroverken i Finland vid 1830-talets slut. Bergenheim hade utökat de ryska inslagen i boken, prisat kejsaren Nikolaj I och överlag gett framställningen en mer konservativ prägel, bland annat genom att beskriva uppror och revolutioner på ett mera avståndstagande sätt än Estrup. Han hade också infört vissa tillägg och nyanseringar i framställningen av Sveriges historia, som han menade att Estrup i alltför hög grad hade behandlat ur dansk synvinkel.19Andersson, Kampen om det förflutna 1979, s. 20.

18 Det var inte överraskande att Bergenheim bad Topelius författa läseboken. Topelius studier i Finlands historia, arbetet med Finland framställdt i teckningar och redaktörskapet för Helsingfors Tidningar gjorde honom väl meriterad för den tilltänkta uppgiften. Den personliga bekantskapen från mötet i Åbo 1845 kan även ha medverkat till att valet föll på Topelius. I Självbiografiska anteckningar noterar Topelius med tacksamhet Bergenheims initiativ.

19 När Naturens Bok hade utkommit skrev Topelius till ärkebiskopen i slutet av november 1856 att han skulle börja med den senare kursen under julferierna. Men i nitton år, utbrister han sedan i Självbiografiska anteckningar, »har denna bok blivit planlagd, nedskriven, omskriven, nedlagd, återupptagen och åter omskriven».20Topelius–Bergenheim 24/11 1856 samt Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 287. Boken hade synbarligen till innehåll, stil och utformning berett Topelius stora bekymmer. Titeln på boken var oklar in i det sista. Sommaren 1874 vistades Topelius i Karislojo i västra Nyland. I den storslagna och omväxlande naturen där kom han på titeln. Verket skulle heta Boken om Vårt Land. Titeln anspelar på Runebergs dikt i Fänrik Ståls sägner (1848) och understryker ytterligare läsebokens starkt nationellt präglade innehåll. I Fredrik Pacius tonsättning, också från 1848, fick dikten snabbt karaktären av (inofficiell) nationalsång och patriotisk grundsten i den framväxande nationalstaten Finland, ett bygge där Topelius var en av arkitekterna och läseboken ingick. Den ansluter sig här till en nationalistisk tradition som manifesteras i de andra nordiska läseböckerna vid samma tid.21I Läsebok för folkskolan inleder t.ex. Richard Dybecks »Du gamla, du friska, du fjellhöga Nord» avdelningen »Naturskildringar från fäderneslandet». Dybecks dikt har här titeln »Fosterjorden».

Läseböckernas uppgift och pedagogiska grundtankar

20 Trots att de två läseböckerna har olika innehåll, är de pedagogiskt starkt likartade och behandlas därför tillsammans här. Bägge böckerna har den gemensamma titeln Läsebok för de lägsta läroverken i Finland, vilket innebär både den lärda skolans lägsta klasser och den grundläggande folkundervisning som knappt fanns på idéstadiet när Naturens Bok utkom 1856. Böckerna är uppdelade i avsnitt som Topelius kallar »Läsningar». De femton korta läsningarna i Naturens Bok följer naturens redan givna fenomen, medan Boken om Vårt Land är uppbyggd kring större tematiska helheter: geografiska, etnografiska och historiska. De avspeglar författarens val och gestaltning, och är färre, men längre.

21 Även om Topelius inte presenterade en mer sammanhållen syn på skola och undervisning, avtecknar sig hans pedagogisk-didaktiska grundtankar i de två läseböckerna – inte minst i förorden. Det är skäl att konstatera att den allmänna utgångspunkten för läseböckerna är kristet-religiös, vilket ännu vid 1800-talets mitt var gängse i skolbokslitteraturen. Därtill skulle böckerna, enligt det givna uppdraget, bidra till att skildra och tydliggöra nationens natur, historia och folk. Bergenheims och Topelius ambitioner låg här helt i linje med andra samtida läseboksredaktörers.

22 I båda förorden gör Topelius ett slags programförklaring som belyser hans syn på böckernas uppgift. Han betonar vad han kallar en dubbel progression: såväl innehåll som språk går från det enkla till det mera sammansatta, från det nära och konkreta till det abstrakta. I Naturens Bok noterar han kortfattat att läseboken »har den trefaldiga bestämmelsen att stadga innanläsningen, öfva tankeförmågan samt tidigt ingifva kärlek för kunskap och vetande.» Läseboken skulle i tid följa genast efter abc-boken, den skulle användas för högläsning i klass och därtill skulle lärarna göra eleverna uppmärksamma på språkets byggnad, satsläran och ordböjningen. Med lämpliga frågor och förklaringar skulle elevernas eftertanke fästas vid innehållet som en förberedelse för »framtida strängare läroämnen». I Boken om Vårt Land är han utförligare och betonar inledningsvis att »ju lägre ned en läsebok ställes i åldersklasserna, såsom ett af de första, vägbrytande bildningsmedlen, desto högre måste man ställa dess uppgift». Därefter noterar han att läromedlets uppgift inte enbart är att »inöfva en korrekt läsning och uppfattning af det lästa; den bör på samma gång, under lärarens handledning, bringa fasthet, reda och följdriktighet i lärjungens tankeförmåga. Och med dessa formela och logiska syften bör läseboken förena ett tredje, ett ideelt, nämligen att ingifva kärlek till en viss berättigad krets af tankar eller känslor samt längtan efter en högre insigt deri».22Förordet till Naturens Bok resp. Boken om Vårt Land.

23 I fråga om kärlek till »kunskap och vetande» har relationen till vetenskapen sysselsatt författaren. Det gäller i synnerhet Naturens Bok, där faktagrunden är mer objektiv och lättare att fastställa. Topelius håller dock fast vid sin kristna utgångspunkt och menar »Att jag sökt göra det kristligt, lärer den stränga vetenskapen förlåta mig». Beträffande Boken om Vårt Land var det naturligare för historikern och geografen Topelius att förmedla en av forskningen dokumenterad bild av landet och dess utveckling, även om det inte heller här rådde enighet i synsätten.

24 Utöver dessa allmänna iakttagelser kan man urskilja fyra pedagogiska grundtankar i böckerna, som här översiktligt skall lyftas fram och kompletteras med hänvisningar till de åsikter Topelius framförde i debattartiklar på 1860-talet. Han understryker att skolan bör beakta för det första barnets närmiljö, familjen och hemmet, för det andra utvecklingen av både kunskaper och känslor, för det tredje koncentration i innehållet (inte splittring) och för det fjärde ett personligt engagemang hos såväl lärare som elev. – Artiklarna ligger tidsmässigt mellan Naturens Bok och Boken om Vårt Land och visar hur angelägna frågorna om fostran, undervisning och undervisningsmetodik var för Topelius. Liknande uppfattningar återkommer i den postumt utgivna Blad ur min tänkebok från 1898.

25 Topelius egen uppväxt och familjebakgrund gjorde honom införstådd med en skolsyn som betonade barnet, familjen och hemmet som utgångspunkt för skolans arbete. I denna hållning ingick hänsyn till barnet och förståelse för barnets natur, vilket i J. J. Rousseaus efterföljd allmänt låg i tiden. Men redan Rousseau-lärjungen J. H. Pestalozzi hade avvisat den radikala tanken att naturen själv kunde utgöra grund för barnets uppfostran. Han hävdade nödvändigheten av fostrande ingrepp och åtgärder som gynnsamt kunde utvecklas inom familjen med modern som central gestalt.23K. Grue-Sørensen, Opdragelsens historie II 1960, s. 215–225. Angående Rousseaus och Pestalozzis ringa inflytande på pedagogiken i Finland vid 1800-talets början, se Matti. A. Sainio, Kasvatusopin tutkimus ja opetus Turun Akatemiassa 1957, s. 37 f. Pestalozzi påverkade starkt den pedagogiska diskussionen med sina tre grundläggande undervisningsmetodiska grundbegrepp antal, form och ord/språk, sammanfattande beskrivet som åskådningsundervisning. Efter folkskolans införande i Sverige 1842 kan man iaktta en intensifierad metoddiskussion inte minst på modersmålsundervisningens område. I Finland följde en liknande utveckling efter folkskolans införande 1866. Uno Cygnæus underströk att all undervisning »bör vara åskådlig».24Uno Cygnæi skrifter rörande finska folkskolans grundläggning och organisering 1910, s. 23. – År 1886 skulle Gustaf F. Lönnbeck, Cygnæus svärson, disputera på avhandlingen Om »åskådningen» hos Pestalozzi.

26 Topelius starka betoning på den grundläggande språk- och läsundervisningen i förorden till läseböckerna vittnar om ett inflytande från Pestalozzi, vilket säkerligen också förmedlats genom t.ex. Pehr Eric Svedbom, som han |XIX|omnämner i förordet till Naturens Bok.25Svedbom: jfr nedan, stycke 93. Topelius delade också Pestalozzis uppfattning om familjens, särskilt moderns roll i uppfostran. I debattartiklarna på 1860-talet betonar han detta, vilket gav professorn i pedagogik Z. J. Cleve anledning att i två artiklar kritisera den Rousseauskt inspirerade pedagogiken; han uppfattade den som ett angrepp på skolan som institution, men Topelius var definitivt inte någon principiell motståndare till skolan.26Z. J. Cleve, »Huru skall ’motståndet mot skolan’ brytas» 1866, s. 366–381. Z. J. Cleve, »Jean Jacques Rousseaus gengångare inom pedagogiken» 1868, s. 357–368.

27 I Naturens Bok leds barnet-läsaren ofta in i vetandets och trons värld genom dialoger mellan familjemedlemmarna, där fadern är den självklara kunskapskällan och auktoriteten. Härigenom skulle inlärningen få ett till barnet anpassat förlopp. Topelius var angelägen om att barn skulle få behålla spontaniteten och inte i förtid introduceras till en intellektuell kritisk reflexion. I förordet betonar han därför att han försöker skona barndomens illusioner, eller åtminstone behandla dem varsamt.27Se förordet till Naturens Bok. Han strävar också efter att följa den naturliga utvecklingen hos barnet från det nära till det mera fjärran, från hemmet till djuren och växterna och därefter stegvis ut i världen. Här ligger han nära småbarnspedagogikens banbrytare Friedrich Fröbel, vars barnträdgårdar han presenterade med en översatt artikel i Helsingfors Tidningar vårvintern 1856.28»Huru Doktor Frobel uppfostrade små barn», HT 5/3 1856. Artikeln hade ingått i Revue Britannique i majnumret 1855 (därav den franska namnformen Frobel). Topelius säger i en entusiastisk slutanmärkning att Fröbels principer »synas oss så sanna, så snillrika och så praktiska, att deras förträfflighet måste af alla uppfattas».

28 I Blad ur min tänkebok återkommer Topelius till ämnet och kritiserar de föräldrar och lärare som i förtid vill lyfta barnet, det »okunniga» barnet till förment högre höjder. Reflexionen som klyver barnets värld måste förvisso komma, men inte i förtid och inte så att den förvandlar »knoppen och blomman genast till frukt». Med tanke på den skolsyn som avtecknar sig i Topelius ställningstagande är det inte överraskande att han också i Blad ur min tänkebok lyfter fram de Fröbelska barnträdgårdarna som fruktbara institutioner för den växande, hela människan »där man vårdar och vattnar hennes naturliga rot».29Topelius, Blad ur min tänkebok 1898, s. 85 och s. 109.

29 Barnträdgårdens omsorg om den hela människan i barnet ville Topelius som en andra grundtanke se förverkligad också på de följande skolnivåerna. Det sammantagna innehållet i båda läseböckerna: avsnitten på prosa, dikterna och illustrationerna, uttrycker en strävan efter att ge barnen tillgång till både kunskaper och känslor. Skolans uppgift är »att uppfostra hela menniskan, icke allenast förståndsmenniskan» understryker han i en debattartikel 1867.30Topelius, »Lifsfrågor och språkfrågor» 1867, s. 94–105. Året innan hade han hävdat att skolbildningen överlag, och i synnerhet den lärda skolan, »står på en ärftlig grund, som är grundväsentligen falsk». Vi har en »vetandets helgondyrkan» i skolan slår han fast. Med talet om helgondyrkan avsåg han kyrkan som medskyldig till den missriktade intellektualism, som i sekler kännetecknade skolan.31Topelius, »Den lärda skolan gentemot opinionerna» 1866, s. 97, 105. I Blad ur min tänkebok skulle han återkomma |XX|till detta och i komprimerad form ge uttryck för sin uppfattning: »Medeltidens skolastik införde tankens uppfostran i trons lydnad som det viktigaste, och därav hände att, i en senare tid, boken som tankens tolk och budbärare blef skolans främste, slutligen ende lärare.» Långt in på 1800-talet var skolan fortfarande, sammanfattade Topelius, vilket inledningsvis nämndes, »en järnhård kyrkas järnhårda dotter, lag utan evangelium».32Topelius, Blad ur min tänkebok 1898, s. 107.

30 Devisen »multum non multa», mycket men inte mångahanda, representerar en tredje grundtanke som Topelius använde för att understryka nödvändigheten av innehållslig koncentration i undervisningen, i stället för ett splittrat ämnesinnehåll.33Topelius, »Lifsfrågor och språkfrågor» 1867, s. 104. I förordet till Boken om Vårt Land säger han att han har velat undvika ett tätt ombyte av ämnen som lätt leder till splittrad uppmärksamhet och förvirrad tankeföljd. Han anser att läseboken i stället bör utgå från »en begränsad krets af föreställningar, inleda mellan dem en naturlig förbindelse och likasom bygga broar från tanke till tanke». Omväxling åstadkommer han genom att belysa färre ämnen på olika sätt, inte genom att behandla många olika ämnen. Skolan måste sammanväga sitt innehåll utifrån en grundläggande idé och inte bli ett konglomerat av sinsemellan konkurrerande ämnesintressen, hade han konstaterat i en artikel i Tidskrift utgifven af Pedagogiska föreningen i Finland redan 1867.34Se förordet till Boken om Vårt Land, samt »Lifsfrågor och språkfrågor» 1867, s. 98–105. Där riktar Topelius sig också mot det stora antalet språk, hela nio, som ingick i den lärda skolans läroplan.

31 När Topelius kommer in på läseböckernas roll och effekt i undervisningen avtecknar sig en fjärde grundtanke i hans skolsyn: det personliga engagemanget, både hos den undervisande läraren och hos eleven. Han överlåter t.ex. åt »Läraren och Lärarinnan» att välja läsning utgående från elevernas ålder och förutsättningar.35I förordet till Boken om Vårt Land framhåller han: »Läraren och Lärarinnan, af hvilka bokens lefvande kraft beror, torde för olika åldersklasser utvälja olika ’läsningar’». Topelius uppfattade de undervisningsmetodiska frågorna som underordnade i förhållande till inspirerande undervisning. Eleverna måste på ett personligt plan beröras. Det räcker inte med nationen som kunskapsämne, eleven förväntas bli personligt förtrogen med landet och folket, framhåller Topelius i artikeln »Skolan och fäderneslandet». Han fortsätter med att inskärpa »elevens personliga pligter mot fäderneslandet». Nu står de högsta målen i livet där »som theorier utan personlig tillämpning [som] aldrig kräfva någon personlig uppoffring!», utbrister han. Topelius konstaterar i samma artikel att världshistoriens och individens högsta uppgift är en »allsidigt förädlad mensklighet (humanitet)», med en formulering som leder tankarna till tysk romantik.36Topelius, »Skolan och fäderneslandet» 1867, s. 360 f. Han slår också fast att skolans första uppgift är att uppfostra människan, dess andra att uppfostra medborgaren.37Topelius, »Lifsfrågor och språkfrågor» 1867, s. 104.

32 Barnet, hemmet och familjen som naturliga och förebildliga utgångspunkter också för de kommande skolstadierna utgjorde Topelius ledande motiv för |XXI|att betrakta utvecklingen av hela människan som skolans övergripande syfte. För detta krävdes en innehållslig koncentration, ofta uttryckt som multum non multa, men därtill en personlighetsförankrad och berörande undervisning som engagerade både läraren och eleven. Lagen hade därmed ersatts av evangeliet, enligt Topelius egen vokabulär. Så kunde de fyra pedagogisk-didaktiska grundtankarna i de två läseböckerna sammanfattande beskrivas. Topelius skulle ännu 1874, året innan Boken om Vårt Land utkom, återkomma med artikeln »Skolornas morgontimmar», där han sammanfattade skolans syfte med uttrycket »ett livskraftigt vetande». Men han måste konstatera att det stora problemet ännu var olöst: »Allt ännu är förståndsbildningen den stora saliggörande lagen. Lexan är hufvudsak, menniskan bisak.» Han hänvisade till tidens krav och uppmanade: »Begär medborgare, icke boklärde; viljor, förmågor och kraft i alla riktningar, icke ett ofruktbart kapital af vetande, utan rötter i lifvet och inmagasineradt för en examen.»38Topelius, »Skolornas Morgontimmar» 1874, s. 78.

Läseböcker i nationens och medborgerlighetens tjänst

33 Till det intressanta med Topelius verk, både läseböckerna och debattartiklarna, hör de pedagogisk-filosofiska övervägandena. Professorn i pedagogik Waldemar Ruin lyfte i anslutning till 100-årsjubileet 1918 fram två grundläggande förutsättningar i Topelius pedagogiska hållning: »värdesättningen av fantasin såsom priviligierad förmedlare av barnets inre tillväxt» och Topelius dragning till Fröbel, som om någon var »hans man i pedagogiken, uti vars i barnträdgårdarnas blygsamma form realiserade grundtanke vår skald tror sig finna nyckeln till framtidens hela skolreform».39Waldemar Ruin, »Till Topeliusjubileet» 1918, s. 10. Topelius pedagogik lyfte fram både individen och samhällsmedlemmen och kunde sammanfattas i sentensen: Att veta och känna, att vilja och handla.

34 Att skriva för skolans bruk var en angelägen och grannlaga uppgift i en tid av förändringar, inte minst i ett Finland som var både storfurstendöme och framväxande nation, både outvecklat och statt i modernisering. Topelius ansåg att skolans två viktigaste uppgifter var att fostra människan och medborgaren, i den ordningen. Det medborgerliga perspektivet är starkt uttalat särskilt i slutet av Boken om Vårt Land, där bl.a. kapitlen »Om vårt lands grundlagar» och »Om samhället och styrelsen» bildar en kort men intensiv kurs i samhällslära. Här konstaterar Topelius att »lagen är ett folks medvetande om det rätta». Han påpekar flera gånger allas likhet inför lagen och understryker att det inte enbart är tjänstemännen som håller samhällets hjul i rullning. Det moderna samhället stöder sig överallt på enskilda medborgares »fria medverkan, hvar för sig eller i särskilda samfund och inrättningar».40Se Sjette Läsningen, stycke 155 resp. 178. |XXII|Det är anmärkningsvärt att Topelius så konsekvent talar om medborgare, i en tid när invånarna i Finland var undersåtar.

Läseböckerna i idéhistorisk belysning

Läseböckernas samtidshorisont

35 Den universalism som i kombination med en individcentrerad syn på människan och hennes utvecklingsmöjligheter i mångt och mycket präglade upplysningens 1700-tal följdes under det tidiga 1800-talet av romantiska föreställningar om folken som kollektiv, om deras särprägel och traditioner. Det var en fascination för historiens långa och långsamma processer. Efter den franska revolutionen och Napoleonkrigen präglades 1800-talets Europa på många håll, också i det officiella Finland, av politisk konservatism och av en stark skepsis mot det resonerande förnuftets förmåga att i ett slag åstadkomma en bättre värld. Samtidigt fanns ett växande intresse för medeltidens historia, för etnografi och för språkens särprägel. Herder inspirerade till forskning om folkdiktning och folksägner. I Finland gjordes stora framsteg inte minst inom språkforskningen. M. A. Castréns strapatsrika resor i öster för att utröna det finska språkets ursprung och släktskap med andra språk framstår som betecknande för den här epokens intellektuella strävanden. Andlig väckelse, en växande pietistisk fromhet i Finland – inte minst i Topelius hemtrakter – var ett annat drag som kännetecknade 1800-talets första del. Frågor om bildning, utbildning och nationallitteratur debatterades inte minst av J. V. Snellman i tidningen Saima och av Topelius i Helsingfors Tidningar.41Se t.ex. Matti Klinge, Finlands historia 3. Kejsartiden och särskilt kapitlet »Den europeiska jäsningen och Finland», s. 127–166, där Klinge anlägger ett fågelperspektiv på debattfrågorna i Europa och deras avläggare i Finland.

36 Inte heller pedagogiskt sett var 1800-talet alldeles likt 1700-talet. Rousseaus banbrytande intresse för barnets egen horisont och upplysningspositiva syn på inlärningens möjligheter fanns fortfarande i bakgrunden, och en del pedagoger hade i J. H. Pestalozzis efterföljd under tidigt 1800-tal försökt sig på att systematisera det föregående seklets tankar om undervisning. Men nu hade fokus flyttats till folkundervisningen och till frågan om hur undervisningen i större grupper kunde utföras i praktiken. Ett sedlighetsintresse och teoretiserande kring sedlighetsbegreppet – som vid denna tid gavs en vittomfattande innebörd av medborgerlig och medmänsklig pliktuppfyllelse – hade även präglat åren då Topelius vidgade sitt författarskap till att gälla också skolans läseböcker.42Teoretiserandet om ett utvidgat sedlighetsbegrepp hör ursprungligen hemma i tysk filosofi och samhällsdebatt; J. V. Snellman framom andra stod genom sitt tidiga skriftställarskap för dess allmännare utbredning i Finland och i viss mån i Sverige; jfr »Folkskolan är för ett folks sedliga, och således sanna, bildning af mera inflytande än lärdomsskolan.», J. V. Snellman, Samlade Arbeten I, s. 354, ursprungligen i Freja 11/8 1840. Samlade Arbeten I–V innehåller ett stort antal artiklar, i tidningen Saima inte minst, där Snellman i olika samhällsfrågor anknyter till sedlighetsbegreppet.

37 Det var alltså våren 1851 som Topelius på uppmaning av ärkebiskop Edvard Bergenheim slog in på denna nya väg i sitt författarskap. Eftersom Topelius kunde datera förordet till den första läseboken, Naturens Bok, våren 1856 så |XXIII|hade den en ganska kort tillkomstprocess. I kontrast till detta tog det nitton år för Boken om Vårt Land att finna sin form. Efter en paus på några år arbetade Topelius på sin andra skolbok fram till 1875. Det var en tidsperiod rik på händelser. Det är följaktligen skäl att lägga märke till att de två läseböckerna kom till under ganska olika förhållanden.

38 När Naturens Bok utarbetades i början av 1850-talet, under Krimkriget, levde man i Finland i en period präglad av språkmanifestet, ett påbud från 1850 som drastiskt kringskar möjligheten att i tryck använda det finska språket. Manifestet, som var statsmaktens reaktion på de vittomfattande europeiska folkresningarna 1848, förbjöd allt annat tryck på finska än verk om andlig uppbyggelse och om ekonomi. Detta för att förhindra att allmogen, i synnerhet den finskspråkiga befolkningen, påverkades av moderna åsikter, av intellektuella meningsstridigheter och av den nya romanlitteraturen som hade börjat anses särskilt fördärvlig. Topelius skrev visserligen på svenska men läseböckerna var från början avsedda att utges även på finska. Den första finska upplagan av Naturens Bok trycktes 1860, men Johan Bäckvall hade påbörjat översättningen redan innan boken kom ut på svenska. (Översättningen, Luonnon kirja, skulle för övrigt bli Finska Litteratursällskapets största försäljningssuccé genom tiderna.)

39 Naturens Bok författades alltså i ett strängt och inskränkt tankeklimat. Genom att Topelius här beskriver naturens fenomen och naturens mångfald kunde han räkna med att undgå censuren under Nikolaj I. När den första svenska upplagan av Naturens Bok lades under tryckpressen 1856 hade ett tronskifte nyligen ägt rum i och med Alexander II:s trontillträde. Året inleddes med nya fredliga förhållanden. Folkskolfrågan hörde till dem som tagits upp när kejsaren med ett tal i Finlands senat inledde sin regering i storfurstendömet. Förordet till Naturens Bok är de facto daterat samma dag som kejsaren höll talet, den 24 mars.

40 Regentskiftet medförde en växande tilltro till att Finlands folkrepresentation inom en snar framtid kunde börja sammanträda och stifta lagar, såsom landets konstitution förutsatte. Fred rådde, Finlands lantdag började sammanträda 1863 – efter ett uppehåll sedan 1809 –, det finska partiet blev en maktfaktor, järnvägar drogs, industrier och bankväsen utvecklades, och skolsystemet genomgick en reformperiod. År 1863 öppnades lärarseminariet i Jyväskylä och den nya folkskolförordningen trädde i kraft våren 1866.43Seminariet i Jyväskylä (och i Sordavala från 1880) utbildade finskspråkiga lärare. Ett svenskspråkigt seminarium utbildade kvinnliga lärare i Ekenäs från 1871 och ett för manliga lärare grundades i Nykarleby 1873. Ett bakslag kom i slutet av 1860-talet när nödår med svält, epidemier och död i spåren härjade landet. När sedan Boken om Vårt Land äntligen utkom 1875 levde finländarna under ganska annorlunda förhållanden än när arbetet inleddes.

41 Ämnessfären i Boken om Vårt Land skiljer sig helt från den i Naturens Bok. I berättelserna om Finlands historiska öden avhandlas en rad krig där Ryssland och ryska soldater var fienden. Detta var en känslig sak. Hur känslig den hade varit på 1850-talet framgår av att behandlingen av stora ofreden i romanföljetongen Fältskärns berättelser, med skildringar av rysk ockupation och ryska härjningar i Finland, inte kunde publiceras i Helsingfors Tidningar i likhet med Fältskärns övriga berättelser. Den åttonde berättelsen »Flyktingen» utkom därför första gången i bokform i Stockholm – åtföljt av ett försynt påpekande i Helsingfors Tidningar 4/6 1859 att en sådan bok kommit ut.44»I bokhandeln finna Hfors Tidn:s läsare en till julen i Stockholm utkommen gammal bekant, nemligen ’Fältskärns berättelser,’ tredje cykeln, innehållande ’De blå’, ’Flyktingen’ och ’Skuggan af ett namn.’ Händelserna omfatta tidrymden mellan 1700 och 1718. […]» Helsingfors Tidningar 4/6 1859. Tidigare, i slutet av 1855 när Topelius hunnit föra sin tidningsföljetong med berättelser ur Finlands historia fram till stora ofreden, ingick följande notis: »Anmärkning. Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa wår. I stället skola här ingå twenne originalnoveller: Wernas rosor och Stjernan i molnet.» Helsingfors Tidningar 22/12 1855.

42 Topelius manöverutrymme var ett helt annat när han behandlade Finlands historia i Boken om Vårt land.45Här hade också J. L. Runeberg banat väg när han i Fänrik Ståls sägner i diktens form skildrat personer och händelser i anslutning till 1808–1809 års krig, med betoning av det heroiskt tragiska i den förra delen (1848) och med något större tonvikt på krigshandlingarna i den senare (1860). Här ingår skildringar från stora ofreden, hattarnas krig, Gustav III:s ryska krig och kriget 1808–1809, alltså av drabbningar mellan ryska och svenska trupper, med tappra finska soldater på den svenska sidan och med ryssarna som fiender.46Stora nordiska kriget och Karl XII:s soldaters i strid med Peter I:s skildras i Boken om Vårt Land, kap. 161, 162; drabbningar på finländsk mark (Viborg, Storkyro, Kajaneborg) i kap. 163, 164, 165; Hattarnas krig på 1740-talet i kap. 171; drabbningen vid Porrassalmi under Gustav III:s krig 1789 i kap. 175; drabbningar under 1808–1809 års krig varigenom Finland skildes från Sverige avhandlas i kap. 180, 181. J. L. Runebergs Fänrik Ståls sägner ägnas också två kapitel (183, 184). – När Topelius i novellen »Häradshöfdingen» (1846) tangerade krigshistorien första gången hade censuren ingripit. När han sedan i »Hertiginnan af Finland» (1850) skildrade hattarnas krig kritiserar han den svenska krigsledningens oduglighet. Se »Inledning», Topelius, Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, ZTS IV, utg. Pia Forssell 2013, stycke 69 och 23. Att detta gick för sig visar kanske tydligare än annat vilken skillnad det var mellan mitten av 1850-talet och mitten av 1870-talet vad beträffar den politiska offentligheten i Finland och möjligheterna att behandla landets historia. Förhandscensur var hela den här tiden rådande i storfurstendömet (med undantag för en kortlivad period av tryckfrihet 1866–1867),47Lars-Folke Landgren, »Censuren i Finland 1809–1919» 2015, s. 58 f. men det var stor skillnad mellan vad som tilläts när Naturens Bok kom ut och vad som kunde tillåtas när Boken om Vårt Land utkom.

43 Den Topelius som avslutade Boken om Vårt Land 1875 var också en annan person än den som påbörjade Naturens Bok i början av 1850-talet. Då var Topelius en allmänt uppskattad journalist som med sin lekande penna hade blivit mästare på att rapportera om sin samtid och teckna av den. Men snart trädde rollerna som historiskt inriktad författare och som historieprofessor i förgrunden tills han småningom lämnade redaktörsstolen för universitetskatedern. Därutöver kom Topelius, under tiden mellan utgivningen av läseböckerna, att tillägna sig en klart mer religiöst präglad inställning till livet som helhet. Allt eftersom en yngre generation av akademiker drogs in i en lång process av sekularisering, kom Topelius – som så att säga färdades i motsatt riktning – att med större tydlighet skilja sig från de fritänkande företrädarna för Finlands bildade klass. Även politiseringen av språkfrågan, där Topelius sökte en medelväg mellan tendenserna till radikalisering och klyvning, gjorde hans ställning på opinionsfältet obekväm.

Naturens Bok i förhållande till samtiden och till idéhistorien

44 Titeln Naturens Bok knyter an till en lärdomshistorisk tradition med rötterna i den kristna antiken. Då uppstod en under senare århundraden ofta upprepad tanke om att man kunde övertyga sig om Guds storhet på två olika sätt. Man kunde läsa skrifterna, i Bibeln eller »Böckernas bok», men man kunde också läsa i »Naturens bok» (Liber naturae) genom att uppmärksamt närma sig Guds skapelseverk i naturen. Naturens Bok strävar efter att fästa barnets uppmärksamhet på naturen.

45 Den tanke som strukturerar Naturens Bok är den pedagogiska att gå från det nära och välkända till det något mer komplicerade och främmande. Det är barnet på landsbygden som får känna sig hemma. Eller som Topelius formulerar det i förordet: »Boken är skrifven i hopp att en dag få inträde i blifvande folkskolor. Den har därföre nödgats vädja till bondstugans, torparekojans hemfödda föreställningar […]».48Se förordet, stycke 12. Inriktningen på livet i naturen gör att innehållet förbigår städerna och de fåtaliga industrisamhällena. Det då moderna samhället med sina institutioner lyser även i övrigt med sin frånvaro.

46 De barn som framträder i läsebokens berättelser ges ganska robusta och oömma drag. Utifrån den lantliga horisonten hör ett något mera finkänsligt förhållningssätt i fråga om djurens liv och ofta brutala död inte hemma här; till exempel förekommer i stycket »Seglifwade djur» tuppar och sköldpaddor i full rörelse trots avhuggna huvuden.49Se Fjerde Läsningen, »Seglifwade djur». Den tänkta läspubliken var alltså barn som i sin vardag hade vant sig att se djur slaktas för att bli mat på faten eller på annat sätt vara människan till nytta.

47 Tilltalet av de små läsarna är mycket enkelt vad gäller meningsbyggnad – som sig bör i en bok för helt ovana läsare. Språkdräkten kan karakteriseras som på gränsen till det arkaiserande, åtminstone till en början. Allt eftersom läsningen framskrider blir meningsbyggnaden mer komplex, och en stor mängd artnamn passerar. Ofta är det ett barn som ges ordet och får uttrycka sina tankar, ett barn vars föreställningar det är lätt att identifiera sig med för en ungefär jämngammal läsare. Däremellan skymtar barnets far i olika aktiviteter. Klok och kunnig som få visar och förklarar han hur man umgås med naturen, och utvinner sin bärgning ur den. För övrigt betonas hur alla familjemedlemmar trivs i arbetet, utomhus lika väl som inomhus.

48 Topelius lyckas bevara en tilltalande ledighet i framställningen. I de korta kapitlen målar han upp världen och naturen på ett sätt som omvittnat hade förmågan att tilltala barnets fantasi och föreställningsvärld. På detta sätt uppfattades hans stil som frisk och nydanande i jämförelse med läseböckernas allmänna nivå vid mitten av 1800-talet. Samtidigt är läsebokens tilltal |XXVI|uppfordrande i fråga om tro och pliktkänsla. På sin vakt mot varje tendens att fördärva de små, och väcka misstro på ett eller annat håll, anslår författaren allt emellanåt ett slags enkel andaktston. Upplysningstidens pedagoger hade i flera fall anlagt ett mer världsligt sätt i tal till små barn. Även Jacob Tengström, pionjär som barnboksförfattare i slutet av 1700-talet och sedermera ärkebiskop, kan tyckas ha haft ett mindre pliktbetonande anslag i de små dikter och prosastycken som han skrev med en barnslig publik i åtanke – fastän denne kyrkans man och upplysningsvän ingalunda försummade moralen eller den religiösa uppfostran.50Jacob Tengström, Läseöfning för mina barn (1795) samt Tidsfördrif för mina barn (1799). Kraven på barnens duktighet, föräldrarespekt och gudsfruktan förefaller alltså snarare ha stegrats än sänkts sedan dess – åtminstone i Topelius Finland. Här kan man fråga sig om bokens tillkomsttid under 1850-talets tidiga år satt sina spår (jfr ovan). Så här uppfordrande skrev Topelius för övrigt inte i tidningarna, knappast någon annanstans heller. Men här gällde det alltså att tala till barn, uttryckligen också till barn av folket.

49 Naturens Bok avhandlar i tur och ordning djurriket, växtriket, stenriket eller mineralerna, de fyra elementen – jorden (jordklotet), vattnet, luften, elden, samt litet fysik och litet astronomi. Både dispositionen och avsnittsrubrikerna ligger nära Nils Johan Berlins Lärobok i naturläran för folkskolor och folkskollärare-seminarier från 1852.51Topelius nämner Berlins Lärobok i naturläran bland de verk han har konsulterat, men tillägger att ämnet enligt hans uppfattning kräver en »ny uppställning», se förordet. Allt som lärs ut om naturen står på fast biblisk grund, t.ex. »Före syndafloden lefde också menniskorna mycket länge. Adam blef niohundradetrettio (930) år gammal. Methusalem lefde till niohundrasextionio (969) år.»52Se Första Läsningen, stycke 53.

50 Trots utgångspunkten att börja med enkla satser och enkla föreställningar inleder Topelius Naturens Bok med det kanske mest abstrakta: vad är en människa? Berättelsen om den olycklige Dions hopplösa försök att få sällskap, genom att med egen hand av en lerklump skapa en medmänniska, lär att människan har medvetande, eller »den odödliga anden».53Se stycke 31. Enbart människan har getts möjlighet till delaktighet i evigheten. Men hon behöver sammanhang med andra människor för att kunna utvecklas. Det visar berättelsen »Kasper fick ingenting lära»54Se stycke 36-47. om ett gossebarn som utan kontakt med andra människor utvecklas till ett språklöst, medvetandelöst djur (av namnet att döma torde berättelsen gå tillbaka på fallet Kaspar Hauser, välkänt i Topelius tid).55Kaspar Hauser var ett språklöst hittebarn i tonåren som gav sig till känna i Nürnberg 1828. Han väckte, inte minst bland pedagoger, ett stort och mer eller mindre sensationellt intresse. Liknande fall ur den äldre historien har knutits till kejsar Fredrik II, som uppges ha isolerat några nyfödda för att utröna om de av sig själva skulle utveckla språklig förmåga och vilket språk de i så fall skulle börja tala, ett experiment med dödlig utgång för barnen (Tore Wretö, Kampen om det medeltida Italien 2012, s. 218).

51 Topelius ägnar den andra läsningen åt att låta djuren presentera sig själva. För att ge liv åt framställningen tillåts de tala. De får framställa mänskliga resonemang – perspektivet är således antropomorft: »Wi kräldjur ha blifwit förhatliga för menniskan, alltsedan ormen först förledde Ewa till synd. Därför har Gud satt en fiendskap mellan Adams slägt och ormens slägt.»56Se Fjerde Läsningen, stycke 13. |XXVII|Före kräldjuren har husdjuren fått ordet. Det står klart att djuren är till för människans skull. Perspektivet är alltså även antropocentriskt. Husdjuren berättar med stolthet om på vilka sätt de tjänar människan, som dragare, som föda, och hur de vidare med sin päls och sin hud på olika sätt bidrar till människans överlevnad och bekvämlighet. Samma gäller fåglarna, som i stor mängd presenteras, och som värper ätbara ägg och ger sina fjäderdun till människan att sova mjukt på, och därtill kan ätas. De sjunger vackert för att lätta människans sinne, och de vill ingenting hellre än att »hela sitt lif igenom besjunga Guds godhet».57Se Tredje Läsningen, stycke 17.

52 Naturens Bok räknar upp hur de olika djurarterna anknyter till varandra, från människan »skapelsens herre och konung» till allt lägre nivåer där de närmar sig växterna: »Ty Gud i sin allmakt har welat knyta hela sin skapade werld ihop, det ena wid det andra, så att ingenstädes en tom lucka åtskiljer raden af hans skapade werk. Englarna, menniskorna, djuren, wexterna, stenarna, alla gå liksom i rad, den ena fullkomligare än den andra.»58Se Sjette Läsningen, stycke 17.

53 Denna föreställning om skapelsens långa kedja, som Topelius med pedagogisk skicklighet formulerar i läseboken, går i den vetenskapshistoriska litteraturen under den engelska termen the great chain of being. Tanken är att Gud har tillvaratagit och fyllt varje möjlig plats i skapelsens kedja, från det enklaste kryp till den mest komplicerade och högst utvecklade varelse. Till följd av sin allt omfattande storhet och gränslösa godhet har han alltså sett till att varelser av varje upptänkligt slag finns till; att ingen länk i den långa kedjan från det lägsta till det högsta får saknas. Denna grundidé, som varmt omhuldades redan under renässansen, håller Topelius konsekvent fast vid genom hela boken. Detta är skäl att understryka, eftersom det torde vara mera sällan föreställningen har blivit så explicit tillämpad på 1800-talet.59Arthur Lovejoy, The Great Chain of Being (1936) är den auktoritativa texten; en mindre omfattande redogörelse är E. M. W. Tillyard, The Elizabethan World Picture (1943), s. 33–90; för en kortare presentation på svenska av denna föreställningsvärld, se översättaren Rolf Lindborgs introduktion »Om Pico della Mirandolas Tal och om humanism och mystik och naturfilosofi under renässansen» i Giovanni Pico della Mirandola, Om människans värdighet, (1974), s. 33–46.

54 När Topelius skrev Naturens Bok hade utvecklingstanken redan fått flera förespråkare trots att Charles Darwin ännu så att säga väntade bakom hörnet. On the Origin of Species utkom 1859 (på svenska 1871). Där lade Darwin fram en mekanisk teori som förklarade det »naturliga urval» som låg bakom arternas successiva förändring. Men långt innan Darwin framträdde förekom inom biologin och zoologin evolutionstankar som utgick från att arter förändrades genom en gradvis skeende utveckling från lägre former till högre. Särskilt inom den vetenskapliga geologin hade tidsperspektivet under 1700-talet och i början av 1800-talet stegvis förskjutits avsevärt från det bibliska. Men i Naturens Bok förekommer inte några som helst tankar om arternas utveckling, utan skapelsen står en gång för alla stilla. En successivt skeende utveckling av skapelsen kommer inte på tal.

55 Som långvarig och aktiv medlem av Societas pro fauna et flora fennica hade Topelius ypperliga förutsättningar att hålla sig à jour med naturvetenskapens utveckling (han hade anslutit sig 1837 och blivit sällskapets sekreterare 1842). Han var följaktligen medveten om att vad han genom skolorna ville förmedla till barnen inte var det nya vetandet, utan något annat, lämpligt för att bygga upp en kristen världsbild. Principen att placera det kristliga och det för barnet skonsamma högst redogör Topelius för i förordet till Naturens Bok.60Se förordet, stycke 10. Föreställningen om naturen som Guds skapelse var förhärskande i skolböckerna under 1800-talet, naturen speglade den gudomliga ordningen.61Jfr Magnus Hultén som har undersökt läromedel i naturkunskap och naturvetenskap i avhandlingen Naturens kanon. Formering och förändring i folkskolans och grundskolans naturvetenskap 1842–2007 2008, s. 84 f. och 243.

56 Topelius var även aktiv i Pedagogiska föreningen och medverkade från första början i föreningens tidskrift. I diskussionerna som fördes där kunde Topelius emellanåt med stor glöd föra fram sina pedagogiska åsikter. Själv drabbades han genast när Naturens Bok kom ut av nedgörande kritik av J. V. Snellman som ansåg att Topelius hade skrivit en lärobok med rent skadligt detaljvetande, då en läsebok var vad som behövdes.62»Inhemsk litteratur», J. V. Snellman, Samlade Arbeten VII, 1996, s. 364–368, ursprungligen i Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning nr 7, 1856. Snellman fortsatte här att mästra sin yngre kollega, såsom han tagit för vana på 1840-talet, då han som redaktör för Saima gång på gång satte redaktören för Helsingfors Tidningar på plats. Beträffande det pedagogiska hade Snellman faktiskt större erfarenhet, efter att ha undervisat både privat och i Helsingfors lyceum och varit rektor med undervisning i Kuopio högre elementarskola, än Topelius med lärarerfarenhet från Helsingfors lyceum. – För övrigt bemöttes Topelius två läseböcker mestadels med välvilja och beundran (mer om receptionen nedan).

Boken om Vårt Land och den nationella självförståelsen

57 På ett liknande sätt som i Naturens Bok går framställningen i Boken om Vårt Land från det lilla och nära till det stora och mindre bekanta, från hemmet med föräldrar och syskon till fosterlandet och dess historia. Grundfrågan i verket är: fäderneslandet – vad är det? Boken om Vårt Land inleds med barnets känslomässiga förhållande till fädernegården. Blicken är fästad vid hemmet. I det unga jag som betraktar världen utanför återkommer det lantliga perspektivet: hästarna står vid brunnen, hunden Musti skäller på en ekorre, och där finns björken och rönnen, där finns smultronbacken. Allt detta välbekanta utgör det lilla hemmet – men barnet skall lära sig att »älska ett stort hem, som kallas fädernesland».63Se Första Läsningen, »Hemmet». Angående perspektivet jfr Matti Klinge, som konstaterar att det osäkra barnet i de finska ödemarkerna inte skulle erbjudas encyklopediska fakta utan självtillit och en positiv inställning till det nya som skolorna representerade (»Zacharias Topelius och Boken om vårt land» 1988, s. 175).

58 En del av ämnessfären i Boken om Vårt Land har Topelius behandlat på annat håll, närmast i Finland framställdt i teckningar. Där får landet, landskapen och inbyggarna längre och mera ingående beskrivningar eftersom |XXIX|Topelius riktar sig till en vuxen läspublik. Geografiska och historiska frågor tog Topelius upp i de professorsföreläsningar han höll innan eller samtidigt som han arbetade med Boken om Vårt Land. Hit hör till exempel framställningen om de folkstammar som Finlands inbyggare stått i nära kontakt med (bjarmer, tjuder), som givetvis behandlas mer vetenskapligt och detaljerat i föreläsningarna. Forskningsresanden och språkvetaren M. A. Castrén lyfts fram i såväl universitetsföreläsningarna som i läseboken som förebild och sann hjälte – han offrade sitt liv i vetenskapens och fosterlandets tjänst.64Jfr kap. 57 »Mathias Castrén» med hur Topelius inleder föreläsningarna höstterminen 1855: »Wi ha sett en Castrén lefva och dö för Finland på samma gång han lefde och dog för språkforskningar af den mest universela betydelse.» D.v.s. M. A. Castréns exempel kombinerar en universell vetenskaps framsteg med fosterland, hjärta och därtill uppoffringen av sig själv, på ett förebildligt sätt.

59 Landet som är mitt är inte det rikaste och bästa för den som inte lärt sig att älska det som sitt – »Ty detta land har lidit mycken nöd af ett kallt luftstreck och mycket öfwerwåld af främmande folk». Men att prövas av mindre gynnsamma förhållanden skänker moralisk storhet och lycka i slutändan. Lättvunna skördar fostrar egoister, men den som klarat sin bärgning med många mödor växer till en omtänksam värnare av land och folk. Det visar berättelsen om Ödgrim och Solgrim i »Konungens gåfwor». Och pojken som av hjärtats instinkt kastar sig i strömmen och räddar sin mor skall också rädda fäderneslandet i fara. Det framgår av berättelsen »I farans stund».65Citatet Första Läsningen, stycke 15, »Konungens gåfwor» och »I farans stund».

60 Vedertagna könsroller är genomgående starkt betonade: pojkar och män agerar, visar fysiskt mod, härjar och har ihjäl bestar och fiender, ja är anmärkningsvärt morska och sturska. Karlaktigheten låg förvisso i tiden, men det är ändå iögonfallande att Topelius som skolboksförfattare aldrig utmanar de konventionella könsrollerna, vilket han kunde göra i de skönlitterära verken. Flickorna i läseböckerna är avgjort passiva och försvinner mestadels ur bilden. Däremot framstår mödrar som vårdande sig om barnens hederskänsla, religiösa känsla och känsla för fosterlandet. Det här kan vara skäl att notera mot bakgrunden av att Topelius i andra sammanhang förespråkade kvinnors rätt till skolgång, bildning och utbildning.66Angående Topelius för övrigt positiva förhållningssätt visavi kvinnors fostran och kvinnobildning, se Matti Klinge, Krig, kvinnor, konst 1997 s. 109, 112 ff., 165. Topelius nyanslöshet här är förbryllande.67Kvinnosynen i Boken om Vårt Land, med fokus på vårdande mödrar, motsvarar dock samtida finska kvinnoemancipatoriska kretsars uppfattning, påpekar Kati Mikkola i »Maamme kirja Kalevalan tulkitsijana» 2008, s. 183 och 514, not 60 samt där anförd litteratur. Frågan är om han, med ambitionen att författa engagerande för de unga läsarna, så starkt levde sig in i sin egen skolgång – helt utan flickor – att han förbisåg att folkskolan skulle vara en samskola.

61 Efter avsnitten om Finlands geografi gör Topelius i den tredje läsningen eller avdelningen en omfattande presentation av folket och dess forntid på basis av Kalevala och dess berättelser. Det är genom Boken om Vårt Land som Finlands barn blev bekanta med motivkretsen och gestalterna i Kalevala. Eposet är svårläst och var länge svårsålt. Topelius förmedlade innehållet till generationer barn i båda språkgrupperna.68Vid sekelskiftet 1900 hade Boken om Vårt Land sålt i närmare 300 000 ex (på både finska och svenska), medan upplagorna av Kalevala uppgick till knappt 23 000 ex (Juhani Niemi, Suomalaisten suosikkikirjat 1997, s. 44).

62 Den senare hälften av Boken om Vårt Land formar sig till en lång historielektion. I det här avseendet ligger de samtida nordiska läseböckerna nära var|XXX|andra. Den nationella historien stod i fokus i både läseböcker och läroböcker. Skillnaden mellan dem var ofta flytande – Boken om Vårt Land kunde i de lägre klasserna användas också som lärobok, och lärarna förklarade sig nöjda med den.69Jfr nedan, stycke 137. Till skillnad från det breda upplägget i Læsebog for Folkeskolen og Folkehjemmet och Läsebok för folkskolan – och från Topelius ursprungliga planer – är det uteslutande Finlands historia som genomgås. Det blir en grundkurs i läsebokens korta anekdotiska form, från »Om Stenålderns folk» till lantdagen 1863.

63 I samband med berättelser ur krigshistorien förekommer i Boken om Vårt Land rätt detaljerade uppräkningar, av stridande härars numerärer, av stupade, sårade och tillfångatagna. Sifferuppgifter av det slaget förekommer till exempel i anslutning till trettioåriga kriget i kapitlet »Slaget vid Breitenfeld», vidare under rubriken »Tolfte Karl och slaget wid Narwa», och saknas inte heller för hattarnas krig på 1740-talet (»Slaget vid Villmanstrand») eller i anslutning till Gustav III:s ryska krig 1789 (»Striden vid Porrasalmi»). Sådana sifferbemängda presentationer kan ses som ett uttryck för tendenser i den historieskrivning som Topelius tagit intryck av. Historiekunskapen var vid denna tid ofta nära kopplad till statistiskt vetande och statistikinsamling. Gabriel Rein, Topelius professor och inspiratör, samlade själv gärna sitt historiska vetande i statistisk form.70Matti Klinge, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer 2000, s. 226. För sentida läsare ter sig anhopningen av fakta nog så svårsmält för den unga målgrupp läseboken vänder sig till.

64 Fosterlandets historia blev ett omdebatterat ämne bland pedagoger mot slutet av 1860-talet. Tidigare hade eleverna varit mera hemmastadda i Grekland och Rom än i sitt eget land. Men nu, påpekar Topelius i Tidskrift utgifven af Pedagogiska föreningen i Finland, var det stadgat att Finlands historia, geografi, statistik, litteratur och naturalhistoria hörde till skolans läroämnen. Därför kastar han fram frågan om »fäderneslandet» faktiskt tagit »sin berättigade och fullständiga plats i Finlands elementarläroverk?» Själv konkluderar han: detta ämne borde förmedla något utöver ett kunskapsmått, nämligen en »bestämmande lifsprincip». Topelius understryker nationalitetens betydelse som något annat och större än frågan om »språkdualismen».71Topelius, »Skolan och Fäderneslandet» 1867, s. 353–363.

65 Frågan om finskans och svenskans ställning i landet, och den därmed förknippade historieuppfattningen om det finska folkets självständiga roll i den historiska utvecklingen, hade blivit central i pressdebatten ca 1870.72Håkan Andersson daterar 1869 med anledning av de olika värderingarna av G. Z. Forsman (nobiliserad Yrjö-Koskinen 1884) lärobok i historia som då uttrycktes. Andersson, Kampen om det förflutna 1979, s. 106. Fanns det en självmedveten finsk nation som agerade som ett subjekt under den svenska tiden? Visst, ville G. Z. Forsman (författarnamn Yrjö Koskinen, nobiliserad Yrjö-Koskinen 1884) visa med sina studier av klubbekriget Nuija-sota. Sen syyt ja tapaukset, 1857–1859 (Klubbe-kriget samt Finlands sociala tillstånd vid slutet |XXXI|af sextonde århundradet, 1864−1865). Han fick medhåll av flera, inte minst i pedagogernas tidskrift. Andra var beredda att förneka detta, bland dem C. G. Estlander och Axel Lille, med påpekanden om att finnarna hade svenskarna att tacka för att de slapp dela sina östra stamfränders ryska öden; någon kraft till eget agerande hade inte visat sig under svenska tiden. Topelius intog en mellanställning genom sin sympati för det rättmätiga i de finska anspråken. Men i överensstämmelse med den historiesyn som förfäktades på svensksinnat håll förnekade han aldrig tacksamhetsskulden till det svenska bildningsarvet. Det mest uttalade exemplet är dikten »Originala skuldsedeln» (1872).

66 I Boken om Vårt Land lyfter Topelius fram den dittills missgynnade finska kulturen genom mytologin, finska personer och orter. För övrigt uttrycker han även här sin övertygelse om »två språk, ett land», eller »Alla dess söner och döttrar äro samma folk, hwad språk de än tala» (kap 7. Land och folk). Enighet, inte splittring, var och förblev det viktigaste för honom. Läseboken representerar ett bildningsstoff, en gemensam kanon, som på gott och ont fick stor bärkraft i den nationella självförståelsen.

Utgivningshistorien

Naturens Bok

67 I anteckningsboken Kosmos noterade Topelius: »Folkskolan. Erhållit i uppdrag den 24 Maj 1851. En bok för sokne- och lägre el[ementar]skolor, samtidigt på svenska och finska. Får ej vara för kompendiös.»73Anteckningsboken Kosmos, s. 38; kompendiös – kompendieartad, kortfattad, jfr kompendium: sammandrag. På ett allmänt plan hade han innehållet klart för sig: historia, naturalhistoria, religion, poesi och myt skulle ingå, i nationell och allmänt bildande anda. Han förväntades åstadkomma ett originalverk, inte en bearbetning efter utländska förebilder. I februari 1852 följer en anteckning som visar att han hade haft en diskussion med Bergenheim om bokens funktion och målgrupp: boken var avsedd för både folk- och elementarskolor, för barn mellan sju och tio år. Språket skulle vara enkelt och lättläst – »genomskinlig stil», säger Topelius – och innehållet anpassat efter barnens föreställningsvärld, helst för både stadsbarn och barn från landsbygden. Han noterade därtill en upplaga om 3 000 exemplar och för omfånget »förslagsvis 6 ark». Därpå följer den 2 juni 1852 den lakoniska anteckningen »begyntes Läseboken».74Ibid.

68 I det här skedet är det fråga om en läsebok av blygsamt format, sex ark i oktav motsvarar 96 sidor. Den ursprungliga planen resulterade i två böcker på 12 resp. 29,5 ark eller sammanlagt 666 sidor, exklusive förorden.75Läsebok för folkskolan, som i Sveriges skolor motsvarade Naturens Bok och Boken om Vårt Land, omfattar 564 s. (första upplagan 1868). Hur gick det till när läseboken växte sju gånger i omfattning? Sommaren 1853 hade |XXXII|Topelius skickat en plan för boken till Bergenheim och tydligen framhållit att formatet var helt otillräckligt för det planerade innehållet. Bergenheim är nöjd med planen och tillägger sirligt: »Lättas arbetet derigenom att boken får ett omfång af 12 à 15 i stället för 8 à 10 ark, så bör H:r doctorn icke anse sig hindrad af det derigenom förhöjda priset.»76Bergenheim–Topelius 6/7 1853. Av brevet framgår att Topelius hade skrivit den 28 juni, men detta brev ingår inte i den bevarade korrespondensen. När Naturens Bok utkom 1856 höll den sig inom det föreslagna antalet ark, 12, men innehållet inskränker sig till naturalhistorien. Som ovan har framgått gällde ett tryckförbud för annan litteratur på finska än religiös och ekonomisk mellan 1850 och 1860. Eftersom läseboken skulle användas också i finska skolor kan det inte uteslutas – men inte heller bekräftas – att risken för censuringrepp bidrog till begränsningen av stoffet.

69 Topelius hade lovat manuskriptet till midsommaren 1855, men levererade det i september.77Topelius–Emilie Topelius 13/5 1855. I följebrevet till Bergenheim konstaterar han att ämnena »omöjligen kunde intvingas i ett så trångt utrymme, utan att bortlemna mycket af det mest lifvande och anslående äfven för barnet. Jag företog mig derföre att dela boken i två kurser: naturens bok och lefnadens bok. Det är nu första kursen, som här afslutas. Redan den ensam har kämpat en hård strid med de tolf arken».78Topelius–Bergenheim 21/9 1855. Det framgår att Bergenheim accepterat uppdelningen i två böcker, och på allt vis skyndar på Topelius att låta trycka Naturens Bok och omedelbart börja med fortsättningen, i det här skedet »Lefnadens bok».79»Men intet dröjsmål hvarken med det ena eller andra, derom bedja med sammanknäppta händer alla det kära fosterlandets bildung-sökande små barn.» Bergenheim–Topelius 25/11 1855.

70 I september 1855, när Topelius skickade manuskriptet till Bergenheim för granskning i domkapitlet, tog han upp frågan om illustrationer med träsnitt – av allt att döma för första gången. Den välvillige ärkebiskopen anser att en »lämplig illustrering» är önskvärd, bara den inte sinkar utgivningen och gör boken för dyr.80Topelius–Bergenheim 21/9 1855 och Bergenheim–Topelius 25/11 1855. Hur träsnitten valdes, beställdes, köptes och levererades framgår inte i det bevarade källmaterialet. Mot bakgrunden av att Bergenheim gav klartecken för illustrering i november 1855, medan boken sattes, och den utkom i april 1856 var processen snabb. Första upplagan av Naturens Bok innehåller 55 träsnitt som i storlek varierar från mycket små till små.

71 Granskningen av manuskriptet gick också mycket snabbt, på mindre än en månad. När Bergenheim returnerar det berättar han att domkapitlets ledamöter hade gått igenom manuskriptet läsning för läsning en kväll. Därefter fick domprosten och gymnasielektorn Henrik Heikel i uppdrag att granska detaljerna och med blyerts föra in anmärkningar och önskemål i marginalerna.81Bergenheim–Topelius 19/10 1855. När Topelius avsände manuskriptet daterade han följebrevet 21/9 1855. Henrik Heikel (1808–1867) var lektor i filosofi och naturalhistoria vid Åbo gymnasium och kyrkoherde i prebendesocknen S:t Marie. Han var av allt att döma intresserad av folkbildning eftersom han hade undervisat i fysik i söndagsskolan i Åbo på 1840-talet (i denna form av söndagsskola undervisades t.ex.lärlingar i tekniska och andra ämnen med anknytning till yrkeslivet). Det säger mycket om Bergenheims vilja att ta i bruk läseboken snabbt att han både i oktober och i november underströk att han »helt och hållet» överlät åt Topelius omdöme att beakta anmärkningarna eller låta bli det. Huvudsaken var att verket »lades under pressen». I början av december |XXXIII|tackar Bergenheim för ett korrekturark (troligen ett redan tryckt ark) och lovprisar både innehållet och utseendet. Han hoppades få den tryckta boken till jul, och om det inte var möjligt, i januari, eftersom han skulle visitera skolor och tänkte att han »kunde vara Lärare behjelplig vid ett ändamålsenligt införande af boken».82Bergenheim–Topelius 19/10, 3/12 och 25/11 1855.

Boken om Vårt Land

72 Tillkomsten av Boken om Vårt Land går inte att följa så i detalj som för Naturens Bok. Redan i november 1856 hade Topelius en summarisk plan som han skickade till Bergenheim, och de bästa avsikter att genast börja med manuskriptet till andra kursen av läseboken:

73 ... Lefnadens bok, med hvilken jag nu skall gripa tag under julferierna. Följande utkast till planen hemställer jag ödmjukast till Herr Erkebiskopens bedömande.

74 I. Jättesagor. II. Kalevalasagan. – III. Legender. – IV. Berättelser ur finska historien. – V. Skildringar ur Finlands geografi. – VI. Berättelser från vår tid (rör. Finland) – VII. Werldshistorien: berättelser från gamla tiden. – VIII. Dito från medeltiden. – IX. Dito från nyare tiden. – X. Skildringar från utlandets geografi. – XI. Lefnadsyrkena. – XII. Parabler och tänkespråk.

75 Jag skall söka härvid med omsorg välja ämnen och utber mig i alla händelser en välvillig granskning af Herr Erkebiskopen, såsnart arbetet hunnit så långt.83Topelius–Bergenheim 24/11 1856.

76 Bergenheim tillstyrkte förslaget omgående.84Detta framgår av Topelius–Bergenheim 29/12 1856. Trots föresatserna drog författandet ut på tiden. Läseboken konkurrerade med föreläsningarna som Topelius skrev ner i fullständiga manuskript, med Helsingfors Tidningar, Fältskärns berättelser och engagemang i föreningslivet. Topelius kämpade med manuskriptet i åratal. Han räknade med att skriva på det under sommaren 1864, men manuskriptet försvann under vistelsen i Nykarleby. Det var och förblev borta, och Topelius fick börja om.85Topelius–Catharina Sofia Topelius 9/4 1865: »Läseboks manuskriptet är icke återfunnet. Det var ett öde!»; se även Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 375 och 378. Nyberg uppger att läseboken från oktober 1866 går »framom allt annat» (ibid.). Höstterminen 1866 var han tjänstledig för att arbeta på läseboken, men inte heller nu blev han klar.86»Min tjenstledighet i höst för läseboken är beviljad» Topelius–Bonnier 30/7 1866; det framgår av brevet att Topelius räknade med att fortsätta Fältskärns berättelser, men det blev inte heller av. Topelius korrespondens med Bonnier, Edlund och andra förläggare och med översättaren Bäckvall är utgiven av Carola Herberts i Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX 2013, 2015. Efter att kasserat »flera planer och massor af förarbeten» har han 1870 bestämt sig för att ägna

77 denna andra kurs åt kännedomen om fäderneslandet och kalla densamma »Boken om Finland», – ifall ej denna titel skulle anses pretentiös, då ju boken ingalunda kan på långt när uttömma det rika ämnet.

78 I denna kurs skulle således ingå grunddragen, icke detaljerna, af Finlands natur, folk, statistik och historia, lemnande – liksom »Naturens Bok», – ett specielare studium af dessa ämnen åt läroböckerna, men innehållande en förberedelse till dessa för de lägsta läroverkens behof.

79 Boken är indelad i fyra hufvudafdelningar: I. Landet. – II. Folket. – III. Sagor och Myther. – IV. Historiska berättelser.

80 För att antyda behandlingen af ämnet, torde jag få nämna rubrikerna för den nu snart färdiga första afdelningen. De äro:

81 1. Hemmet och fäderneslandet. – 2. Fäderneslandet och verlden. – 3. Finlands daning. – 4. Hafsdalarna. – 5. Insjödalarna. – 6. Landskap och län. – 7. Jordmån och klimat. – 8. Finlands vexter. – 9. Finlands djur. 10. Jordbruk och boskapsskötsel. – 11. Bergverk och industri. – 12. Handel och sjöfart. – 13. Kommunikationer. – 14. Kyrkan och undervisningen. – 15. Staten och dess inrättningar. – 16. Det borgerliga samhället.87Topelius–Bergenheim 28/3 1870. Bergenheim har före brevtexten antecknat: »Besv. 8/4 70 med fullkomligt godkännande af planen i dess helhet och enskildheter samt – anhållan att på en gång utgifva hela boken ju förr desto heldre.» Det sista eftersom Topelius hade undrat om boken borde ges ut i två delar, för att priset inte skulle verka avskräckande.

82 Planen motsvarar den slutliga dispositionen i Boken om Vårt Land. Den fjärde huvudavdelningen i planen har i boken fördelats på tre läsningar, med Topelius epokbeteckningar Finlands katolska tid, Finlands krigiska tid och Finlands nyare tid (från 1721). Punkterna 12 till 16 i den första avdelningen ingår i boken i den sista.

83 För förläggaren Albert Bonnier berättar Topelius i juni 1870 att han har använt all disponibel tid under vintern på läseboken, men ger sig tid att under sommaren redigera dikterna till samlingen Nya blad, eftersom tryckningen av läseboken ändå inte kan börja förrän på hösten.88Topelius–Bonnier 11/6 1870. I juli hör han sig för om förläggaren Edlund vill ge ut boken och i så fall mot vilket honorar.89Topelius–Edlund 8/7 1870. I juli 1874 upplyser han Edlund om att de 50 första kapitlen är färdiga att tryckas, och tar sedan upp illustrationerna.90Topelius–Edlund 30/7 1874. – Så sent som i juni 1875 avböjde Topelius en förfrågan av Hans Forssell om att skriva en novell för Svensk Tidskrift, med motiveringen att han bland annat var upptagen med en »Läsebok för finska folkskolan, 28 ark, hvaraf 21 tryckta, 2 under uppsättning, 5 oskrifna».91Topelius–Hans Forssell 25/6 1875. Forssell hade medverkat i Läsebok för folkskolan, vilket Topelius var medveten om. Brevet avsändes från Karislojo där Topelius tillbringade några somrar på 1870-talet, och där han uppger att han på vandring i naturen kom på titeln, inte Boken om Finland, utan Boken om Vårt Land.92Jfr ovan, stycke 19. Veterligen första gången titeln Boken om Vårt Land förekommer i korrespondensen är i brev till översättaren Johan Bäckvall 19/11 1874. Den här gången lyckades han bli klar, boken annonserades i pressen den 25 september 1875.

84 I förordet till Naturens Bok nämner Topelius ett halvt dussin verk som han har konsulterat under arbetet, utan att ha följt något av dem. Några förebilder för Boken om Vårt Land nämner han inte, men han följde med utgivningen av läseböcker och läroböcker i historia i de nordiska länderna. I privatbrev |XXXV|till Arthur Hazelius 1870 säger Topelius att han, efter att ha tagit del av de nyligen utkomna Läsebok för folkskolan, Hazelius antologi Fosterländsk läsning för barn och ungdom och serien Småskrifter för folket, omredigerar »till stor del det nära färdiga arbetet» på sin läsebok.93Topelius–Hazelius 23/11 1870, återgivet efter Sonja Svensson, Läsning för folkets barn. Folkskolans Barntidning och dess förlag 1892–1914 1983, s. 236, not 81. På liknande sätt formulerade Topelius sig i brev till Frederik Barfod: efter att ha läst dennes danska historiebok redan 1856 uppger Topelius att han kastade om och beslöt sig för att i likhet med Barfod »begränsa mig inom fäderneslandet och dess folk».94Topelius–Barfod 20/7 1881, L. F. la Cour, »Zacharias Topelius og Frederik Barfod» 1908, s. 165. När Topelius dessutom tackar för Barfods exempel gladde det säkert mottagaren, men Topelius minnesbilder stämmer inte med den ovan citerade plan han skickade till Bergenheim i november 1856. Däremot motsvarar innehållet i Topelius disposition från mars 1870 delvis innehållet i Läsebok för folkskolan, men mera systematiskt disponerat.

Materiella aspekter på läseböckerna

85 Som ovan har framgått rådde olika förhållanden i Finland i mitten av 1850-talet och 20 år senare. Det gällde också bokbranschen. För Naturens Bok fick Topelius inget honorar. Han förväntades, som andra skolboksförfattare, förlägga boken själv och betala kostnaderna för produktionen, men fick den vinst som försäljningen genererade. Priset skulle hållas lågt, men om en bok blev godkänd och rekommenderades för skolorna fanns det en viss garanterad efterfrågan. Naturens Bok trycktes på Finska Litteratursällskapets tryckeri, där Helsingfors Tidningar också trycktes. Tidningen meddelade den 23 april 1856 att Naturens Bok utkommer »i morgon i bokhandeln» och kostar 40 kopek silver inbunden, för 30 kopek kunde den rekvireras »i exemplar», d.v.s. oskuren och ohäftad direkt av författaren. Av notisen framgår att en finsk översättning var under arbete och att den andra kursen, »Lefnadens bok», skulle bestå av historiskt, geografiskt och »för lefnaden praktiskt innehåll».95Helsingfors Tidningar 23/4 1856, variation av samma notis även i Finlands Allmänna Tidning 24/4 1856 och Åbo Tidningar 28/4 1856.

86 Upplagan var 2 500 exemplar. Bergenheim hade föreslagit 7 000 exemplar, men Topelius vågade inte ta risken. I december återstod 500 exemplar och det grämde författaren att han inte hade tagit en större upplaga.96Topelius–Bergenheim 29/12 1856. Det framgår att Topelius hade fått beställningar på 50 exemplar till Åbo och 100 till S:t Petersburg. Den andra upplagan utkom i juli 1857, priset var 32 kopek silver i exemplar och 40 för inbundna, Helsingfors Tidningar 1/7 1857. Under Topelius livstid utkom tretton upplagor, och sammanlagt 18 fram till 1937.97Den trettonde upplagan utkom 1898, om före eller efter Topelius död den 12 mars har inte gått att fastställa. Tredje till femte upplagan (1860, 1864, 1867) gavs ut på Wasenius & Co. förlag, varefter K. E. Holm tog över från den sjätte upplagan 1870.98Birgit Lunelund-Grönroos, Zachris Topelius’ tryckta skrifter 1954, s. 20. Naturens Bok utkom som upplaga 16 både vid K. E. Holms förlag 1911 och Söderströms 1930. K. E. Holms upplaga är inte upptagen i Lunelund-Grönroos förteckning, antagligen för att det enligt bokens förord är »ett oförändrat avtryck av föregående upplaga», alltså i princip ett nytryck av femtonde upplagan. Topelius konstaterar på 1880-talet att följden av att han förlade de två första upplagorna själv, blev att han »inom tre år blev fordringsägare i 7 finska bokhandlares konkurs». Först med den åttonde upplagan (1878), uppger Topelius, hade han lärt sig att begära ett pris som inte gav förläggaren en fyra gånger större vinst än |XXXVI|författaren, »och nu begynte denna bok, av vilken jag haft så mycket högre glädje, även löna sig för ekonomin».99Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 190 f. Tilläggas kan att Topelius 1865 fick ett delat statligt premium om 1 500 mk för Naturens Bok (Vasenius IV, s. 301 f.).

87 Efter att Naturens Bok hade utkommit på svenska gav Topelius den 7 maj 1856 Finska Litteratursällskapet rätt att ge ut verket på finska, förutsatt att Johan Bäckvall valdes till översättare.100Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 108. Nämnas kan att Topelius redan hade kontaktat Bäckvall och i februari 1856 tillsänt honom ett färdigtryckt ark av Naturens Bok. Bäckvall hade dessutom tackat ja i brev redan den 19 mars 1856 och samtidigt bifogat »större delen af samma ark i öfversättning». Den ersättning Topelius föreslagit, 10 à 12 rubel silver per ark, besvarades av Bäckvall med att »[de ekonomiska villkoren] äro öfwerdrifwet goda för en öfwersättning och tåla tillochmed prutas af».101Bäckvall–Topelius 19/3 1856. Bäckvall meddelar i brev den 28 februari 1858 att det sista av översättningen nu har skickats iväg.102Bäckvall–Topelius 28/2 1858. Hela manuskriptet förstördes dock den 23 april i en eldsvåda hos förläggaren och tryckeridisponenten Paavo (Paul) Tikkanen, som hade grundat och drev Finska Litteratursällskapets tryckeri. Sven Gabriel Elmgren noterar bland förlusterna i sina anteckningar att »öfversättningen av Topelii läsebok [lär] hafva brunnit, emedan det på circulation inom granskningskomitén just hunnit till Tikkanen».103[Sven Gabriel Elmgren], S. G. Elmgrenin muistiinpanot 1939, s. 301. Bl.a. Helsingfors Tidningar rapporterade 8/5 1858 om både eldsvådan och det förstörda manuskriptet. När Johan Bäckvall hade åstadkommit ett nytt manuskript av översättningen av Naturens Bok tryckte Finska Litteratursällskapet en upplaga om 2 000 exemplar av Luonnon kirja som utkom i oktober 1860 och kostade 40 kopek silver, och redan i maj 1861 togs beslut om en andra upplaga, denna gång i 3 000 exemplar.104Åbo Underrättelser 17/3 1860, Åbo Tidningar 30/10 1860 och Finlands Allmänna Tidning 29/5 1861. Uppgifter om upplagan: Irma Sulkunen, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1831–1892 2004, bilaga över utgivna verk. – Finska Litteratursällskapet gav i maj 1862 översättaren Bäckvall ett honorar på 25 rubel silver för en omarbetning av översättningen för att motsvara tredje upplagan av Naturens Bok som utkom 1860, Helsingfors Dagblad 9/5 1862. Topelius skänkte rättigheterna till översättningen åt Finska Litteratursällskapet. Donationen visade sig storslagnare än någondera parten hade väntat. De 16 upplagorna, varav 11 under Topelius livstid, trycktes i sammanlagt 214 000 exemplar och är Finska Litteratursällskapets genom tiderna mest säljande bok.105Av introduktionen till en s.k. nostalgiupplaga av Luonnon kirja i Finska Litteratursällskapets klassikerserie 2009 framgår att Topelius uppgifter om försäljningen av Luonnon kirja (40 000 mark 1883) motsvarar 165 000 euro i penningvärdet för 2007 (Allan Tiitta, »Johdannoksi», Topelius, Luonnon kirja 2009, s. XIV f.).

88 Boken om Vårt Land utkom hösten 1875 på G. W. Edlunds förlag, tryckt på Hufvudstadsbladets tryckeri. Upplagan var 5 000 exemplar, honoraret 3 000 mark och bokhandelspriset 3 mark. Redan i januari 1876, vid samma tid som tryckningen av första upplagan av Maamme kirja var på slutrakan, skrev Edlund till Topelius att en andra upplaga av Boken om Vårt Land behövdes eftersom det endast fanns ett hundratal exemplar kvar. Han föreslog en lika stor upplaga, 5 000 exemplar, och samma honorar som för den första. Topelius, som vistades i Cannes över vintern, accepterade villkoren och hade detaljerade synpunkter på ändringar och korrekturläsning.106Edlund–Topelius 27/1 1876 och Topelius–Edlund 4/2 1876. Edlund vill gärna ha en ny översättning till finska och föreslår också att läsningarna fyra till sex ska tryckas separat för att användas i folkskolornas historieundervisning, eftersom »Koskinens lilla historia på finska» inte får användas. Topelius avvisar förslagen. Under Topelius livstid utkom sammanlagt åtta upplagor på svenska och fjorton på finska.107Lunelund-Grönroos, Zachris Topelius’ tryckta skrifter 1954, s. 38 f. och 82 f. Fram till 1908, efter elva svenska och nitton finska upplagor, hade 70 000 exemplar tryckts på svenska och 270 000 på finska.108Derek Fewster, Visions of Past Glory. Nationalism and the construction of early Finnish history 2006, s. 140.

89 Läseböckerna spelade en inte oviktig roll för Topelius privatekonomi. Han köpte Björkudden för 27 500 mk i mars 1879 och uppger att medlen kom från en återstod av köpesumman för Kuddnäs och ett lån på 5 750 mark av släktingen Fanny Toppelius, »men det mesta var ett i bank nedlagt kapital, som influtit för mina två läseböcker. Jag kan därför med någon rätt säga, att det är Finlands barn, som skänkt mig Björkudden».109Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 313 f. Köpesumman motsvarar 132 000 euro enligt penningvärdet 2015 (http://apps.rahamuseo.fi/rahanarvolaskin#SWE).

Gemensamma drag, typografi och disposition

90 Frakturstilen dominerade fortfarande i folkböcker, religiös litteratur (inte minst psalmböcker, katekeser och biblar) och skolböcker i mitten av 1800-talet. Dels berodde det på tradition, dels på att frakturen är utrymmessnål jämfört med antikvan, särskilt den spatiöst satta antikvan under tidigt 1800-tal. Frakturen var den tryckstil som mötte nybörjarläsare och allmogeläsare först. Frakturen var den vanliga och folkliga stilen, medan antikvan stod för akademiska studier, främmande språk som latin och franska, och modernitet. Det framgår inte av den bevarade korrespondensen mellan Topelius och Bergenheim om de diskuterade fördelningen mellan fraktur och antikva. Hur som helst är tryckstilarna någorlunda jämnt fördelade; vartannat avsnitt står med fraktur och vartannat med antikva i båda böckerna. Det ska jämföras med förhållandena i Sverige där antikvan tidigare blev dominerande. Läsebok för folkskolan, första upplagan från 1868, har bara några kapitel i frakturstil och i sjunde upplagan från 1876 är frakturen helt avskaffad. – Vad Topelius själv ansåg om frakturen framgår av ett uttalande under en föreläsning, där han beskrev den finska trögheten med att folket behöver mansåldrar för att vänja sig vid en ny plog eller eldstad, och »sekler, innan det kan få den latinska tryckstilen i sitt hufvud i st. för den härtills brukliga svenska» (d.v.s. frakturstilen).110Topelius, Föreläsningar i geografi och historia, utg. Jens Grandell, ZTS XV 2017, 16/2 1864.

91 Dikterna i Naturens Bok är genomgående satta med kursiv antikva. Det hänger möjligen samman med att dikter i Helsingfors Tidningar sattes så; Naturens Bok gjordes på samma tryckeri. I Boken om Vårt Land förekommer ett fåtal dikter satta i frakturstil, merparten återges i antikva.

92 Naturens Bok och Boken om Vårt Land trycktes i oktavformat, den förra i 12 ark (194 sidor) och den senare i 29½ ark (472 sidor).111I bägge fallen exklusive förord och innehållsförteckning, om 6 resp. 12 sidor. Illustrationer i träsnittsteknik ingår med varierande frekvens. I första upplagan av Naturens Bok är de 55, i Boken om Vårt Land 38. I senare upplagor ökar antalet, främst i Naturens Bok, där den trettonde upplagan (1898) hade ca 170 träsnitt i jämförelse med åttonde upplagan av Boken om Vårt Land (1897) med 45 träsnitt.

93 De läseböcker Topelius uppger att han studerade medan han planerade Naturens Bok är sammanställda på olika sätt, och de har ytterst varierande |XXXVIII|innehåll.112Se förordet, stycke 5. Redan undertiteln på Pehr Eric Svedboms Läsebok för Sverges ungdom. Innehållande valda stycken på vers och prosa ur de yppersta Svenska, Norrska och Danska författares skrifter (1844) upplyser om att den är en renodlad antologi av etablerade författares verk. – Svedbom (1811–1857) undervisade i svenska och tyska vid Nya Elementarskolan i Stockholm. Han författade både läroböcker och pedagogiska skrifter, och förde fram modersmålet som skolämne i egen rätt. Inte minst talade han för nationallitteraturen som bildningsmedel, introducerad genom läseböckerna.113Se Esbjörn Larssons artikel om Svedbom i Svenskt biografiskt lexikon: Pehr Eric Svedbom, urn:sbl:34826 (25/8 2017). Svedbom var, i likhet med Topelius, intresserad av Fröbels småbarnspedagogik (ibid.).

94 Löhrs »Plaudereien» som Topelius också hänvisar till utkom i svensk översättning 1826, under den utförliga titeln Läsebok till undervisning och tidsfördrif för såväl yngre som äldre personer af alla Stånd. Den börjar med jorden och en genomgång av geografi och klimat för att sedan behandla märkvärdigheter ur växt- och djurriket. Den tredje avdelningen ägnas människan och här blir den exotiska och anekdotiska karaktären helt dominerande. I Anders Oldbergs Hem-skolan (1842) startar den första kursen med inlärning av bokstäverna.114Anders Oldberg var direktor för folklärareseminariet i Uppsala. Titeln till trots är Hem-skolan planerad för såväl hemundervisning som folkskolor. Den har en utförlig handledning för föräldrar och den andra kursen omfattar matematik, Sveriges historia, anvisningar för undervisning i religion, en förberedande kurs i geografi, kalligrafiska förskrifter, brevställare m.m. Umeå universitetsbibliotek tillhandahåller digitala pdf av både Hem-skolan och den tidigare nämnda Löhrs Läsebok genom Libris.kb.se. En serie korta läsövningar är ordnade alfabetiskt; fjorton stycken utgår från djur, från Apan till Åsnan. Nyckelord i de övriga är bl.a. Drufvor, Indianer, Jägaren, Korset, Pyramider, Röka Tobak, Volkaner, Ymnighetshorn och för bokstaven ä (ryska) Påsk-ägg. Brokigheten och den anekdotiska mångfalden i tidigare läseböcker kan ha inspirerat Topelius systematiska disposition.

95 Topelius två läseböcker är genomkomponerade. Naturens Bok inleds och avslutas i en familjekrets. I Boken om Vårt Land har de inledande kapitlen och det avslutande en ung jag-berättare för de läsande skolbarnen att identifiera sig med.115Det avslutande kapitlets karaktär gör dock en ung berättare mindre trovärdig. Om jag-berättaren och möjligheten till läsaridentifikation, se Hedvig Rask, »Topelius Boken om vårt land» 1999, s. 424. Båda läseböckerna är indelade i tematiska läsningar, femton i Naturens Bok och sex i Boken om Vårt Land. Läsningarna är i sin tur indelade i korta kapitel, en till ett par sidor. Även dispositionen är snarlik, där det nära och för barnet bekanta behandlas först varefter perspektivet stegvis vidgas. Naturens Bok utgår från människan och behandlar sedan djurriket, växtriket, metaller och mineral, jorden och elementen, fysiken och kosmos. Topelius börjar och slutar med människans förhållande till Gud. I Boken om Vårt Land strukturerar han innehållet genom geografin, etnografin och historien: landet, folket och utvecklingen från stenåldern till 1870-talets Finland med institutioner och kommunikationer. I båda läseböckerna tar Topelius in dikter, både egna och andras, för att stärka örats gehör för språkets musik, för tonvikt och rytm.116Jfr förordet till Naturens Bok, stycke 8.

96 Eftersom böckerna skulle läsas efter abc-boken är Naturens Bok avsedd för åttaåringar och uppåt, och Boken om Vårt Land från tio år. Därför använder Topelius ett förenklat språk och en begränsad uppsättning skiljetecken i de |XXXIX|första läsningarna i Naturens Bok, medan en sådan anpassning för läsarna hade varit överflödig i Boken om Vårt Land. Framförallt de fyra första läsningarna i Naturens Bok följer en noggrant uttänkt »progression», för att använda samma begrepp som Topelius. Den första läsningen har endast huvudsatser och av skiljetecken punkter, frågetecken och parenteser. Den andra läsningen utökar med skiljetecknen komma och tankstreck samt med relativa bisatser och appositioner, d.v.s. efterställda attribut, här av enklaste slag: kusin björn och herre konung. I den tredje läsningen dyker konjunktionella bisatser, kolon och utropstecken upp. Från och med fjärde läsningen ingår satsfogningar, semikolon och andra skiljetecken.

Läseböckerna som antologier

97 Dikterna i Naturens Bok anknyter till temat för varje läsning och ingår sist i läsningarna, i alla utom i den fjortonde som handlar om tyngd och rörelse – företeelser som tydligen inte lockade till versifikation. Dikterna är sammanlagt 34. Av dem har Topelius författat tretton själv och bearbetat tolv dikter av andra författare mer ingående, han har t.ex. förkortat dikterna »Flyttfåglarna» och »Vårt Land» av Runeberg. Han har satt ut författarnamn vid andras dikter men inte signerat sina egna. Dikterna om djur för barn av Henrik Reuterdahl har han bearbetat fritt, och i någon mån har han anpassat innehållet i dikter av Karl August Nicander, Lars Stenbäck och Fredrik Cygnæus för målgruppen. Dikterna av Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf af Leopold (en var), två av Anna Maria Lenngren och två av Frans Michael Franzén har Topelius inte gjort större ingrepp i, bortsett från att han har strukit befintliga sensmoraler, eventuellt för att låta skolbarnen resonera sig fram till dem på egen hand eller under ledning av läraren.

98 Av de redan nämnda välkända författarna från 1700-talet återger Topelius fabler i kort versifierad form, lämpliga för en barnpublik. Namnen på de andra skalderna visar hur viktigt det var för Topelius att lyfta fram alla diktare som Finland bara hade att visa upp, även om de inte omedelbart talade till mycket unga läsare. Franzén och Runeberg är representerade med två dikter var, J. J. Nervander, Stenbäck och Cygnæus med en.117Nervanders »Till en källa» kallar Topelius »Källan om våren», Stenbäcks »Hafvet» blir »Hafvet i natten» och på Cygnæus »God morgon! Den 31 Juli 1842» byter han titeln till »Söndagsmorgonen» och återger bara tre strofer av betydligt flera i varje dikt. »Vågen» av den tidigt döde svenska diktaren och översättaren Nicander var en omtyckt sång, inte minst av studentsångare, melodin är komponerad av Carl Johan Laurin. Påfallande många av dikterna i läseböckerna är tonsatta, och det kan ha varit en orsak för Topelius att inkludera dem. I en samtidig artikel framhåller han att visor och poetiska dikter »bilda hjertat och öfva minnet, genom att sjungas eller att läras utantill».118»Om läsning för barn. IV» , HT 19/12 1855.

99 Boken om Vårt Land är partiellt en antologi av finsk-ugrisk folkdiktning. I andra läsningen, med titeln »Folket», ingår två »tschudiska» visor, de representerar de finska ursprungsfolken i Ryssland. De följs av fyra »lappska» folkvisor, två estniska och sju finska – de flesta ur Kanteletar.119Inga uppgifter om översättare meddelas. Däremellan återges Franzéns »Lappgossens visa» (Spring, min snälla ren) och kapitlet »Finska folksången», författat av Elias Lönnrot som strör in citat ur visorna i framställningen. Sist i läsningen står två nyländska folkvisor. I den tredje läsningen »Hednagudar och hjeltesagor» komprimerar Topelius Kalevala – ömsom på vers, ömsom i parafraser på prosa – från världens skapelse i första sången till striden om ljuset i den fyrtionionde och Väinämöinens möte med Jesusbarnet i den femtionde.120Topelius baserar förkortningarna på de befintliga översättningarna av Castrén och Collan. Striden om ljuset återger han på rimmad vers, vilket väckte kritik, se stycke 126. Den finska folkdiktningen, med Kalevala inräknad, dominerar kraftigt på konstdiktens bekostnad (endast femton dikter) och visar hur angelägen Topelius var om att göra den tillgänglig för barn i båda språkgrupperna.

100 Topelius återger åtta egna dikter i Boken om Vårt Land, fyra av Runeberg, två av Franzén och en av Julius Krohn. Första läsningen inleder han med »Morgonsång», diktad enkom för läseboken.121Detta framgår av manuskriptet, med dateringen 13/8 74 och anteckningen »för Läseboken». Topelius tog in dikten i samlingen Ljung (1889) och försåg den där med fotnoten »Införd i Boken om Vårt Land». Sedan återanvänder han romansen i Prinsessan af Cypern: »O barn af Hellas …», som här inleds med »O barn af Finland». »Ålandsvisa» är Jonathans visa i andra akten till Kung Carls Jagt från 1852, »Hangös öga» hade tidigare tryckts i Trollsländan 11/11 1871 och »På blank is» ingår i tredje delen av Läsning för barn (1867). »Sjömannens hemlängtan» har troligen skrivits för Boken om Vårt Land, liksom »Hafsjungfrun» – landhöjningen sysselsatte Topelius från Finland framställdt i teckningar på 1840-talet, över föreläsningarna och inslag i Fältskärns berättelser på 1850-talet och En resa i Finland och Boken om Vårt Land på 1870-talet till artikeln i Finland i 19de seklet 1893. – Alla egna dikter har Topelius placerat i första läsningen. Där ingår också Runebergs »Svanen» och idyllepigrammet om bonden Pavo, som Topelius kallar »Tålamod och försakelse», för att understryka budskapet med dubbla streck.

101 Den femte läsningen har titeln »Berättelser från Finlands krigiska tid», som går från reformationen och Gustav Vasa till Karl XII. Som avslutning ingår Franzéns »Den gamle knekten». Den sjätte och sista läsningen rubricerar Topelius »Berättelser från Finlands nyare tid».122Den ter sig till en början inte mindre krigisk än den föregående, med skildringar av hattarnas krig, Gustav den III:s krig och kriget 1808–1809. Med god blick för symbolvärdet återger han efter kapitlen om kriget 1808–1809 och freden i Fredrikshamn »Soldatgossen», som en pendang till »Den gamle knekten». Helt i slutet tar Topelius in Krohns »Virsi kotimaan puolesta», som han kallar »Suonios bön», och får på så sätt med en dikt som representerar den nya finska litteraturen.123Författaren, folkloristen och översättaren Julius Krohn använde signaturen Suonio. »Virsi kotimaan puolesta»: Psalm för hemlandet. Inte heller här framgår översättaren. Allra sist står psalmen »Bevara, Gud, vårt foster|XLI|land» – Runebergs egen parafras av »Vårt land», som Topelius hade tagit in i Naturens Bok.

Användning i skolorna

102 Skolstyrelsen betonade 1866 behovet av en lämplig bok för undervisningen i fosterlandets historia.124Fewster, Visions of Past Glory 2006, s. 152 ff. Den 5 november 1875 godkände Senatens ecklesiastikexpedition att Boken om Vårt Land »må […] införas såsom läsebok i modersmålet vid elementarläroverken i allmänhet, i stället för härintills i dylikt afseende begagnade arbeten, samt dessutom användas som förberedande historisk läsning vid real- och fruntimmersskolorna i landet».125»Ecklesiastik-Expeditionens skrifvelse ang. Ny läse- och [l]ärobok, den 5 November 1875» 1875, s. 359. Ecklesiastikexpeditionen lydde under ekonomidepartementet och behandlade ärenden som domkapitlen hänsköt till senaten, efter 1841 även de ärenden som berörde skolväsendet. Arkistojen Portti: http://wiki.narc.fi/portti/index.php/Ecklesiastikexpeditionen Boken om Vårt Land blev det första verket som framgångsrikt fyllde behovet, både i folkskolan och i elementarskolorna. Från 1881 byggde undervisningen i finländsk historia i »förberedande skolor» uteslutande på Boken om Vårt Land. Mer liberala och svensksinnade kritiserade dock verkets betoning av det (etniskt) finska och Kalevala, och i en del av de svenskspråkiga skolorna användes böcker där nordisk mytologi och kopplingen till vikingarna fick stort utrymme. Boken om Vårt Land reviderades i en mer skandinavisk riktning först efter författarens död.126Jfr Fewster 2006, s. 152 ff.

103 Det framgår att Naturens Bok användes för översättning till finska vid seminariet i Jyväskylä.127»Kertomus Jyväskylän Seminarista», Suomen Julkisia Sanomia 23/10 och 26/10 1865.– Av en översikt av fruntimmersskolan i Helsingfors framgår, för läsåret 1858–1859, att Naturens Bok användes i ämnet innanläsning och tankeövningar under skolgångens första termin (fyra timmar i veckan, ämnet ingick endast i första klass). Läsåret 1868–1869 användes Naturens Bok fortfarande i innanläsning och tankeövningar, och i ämnet naturkunnighet i andra klass (två timmar i veckan, ämnet ingick i andra till fjärde klass).128»Historik och statistik, rörande fruntimmersskolan i Helsingfors, 1844–1869» 1869, s. 74, 80, 83 f.I Vasa fruntimmersskola lästes Naturens Bok sex timmar i veckan i första klass, sammanlagt 200 timmar i början av 1860-talet. Detta ansågs som slöseri med tid eftersom boken sades passa i barnkammaren, men inte i skolan. En del av timmarna började därför användas för annan undervisning, »i allsköns tysthet».129»Om Fruntimmersskolan i Wasa», Wasabladet 12/1 och 19/1 1861. – Det var säkert motiverat, i de treåriga fruntimmersskolorna var eleverna tonåringar.

104 I en lista som Öfverstyrelsen för skolväsendet sammanställt över böcker som användes i olika ämnen 1893 nämns Boken om Vårt Land först, under modersmål, och Maamme kirja likaledes i listan över böcker som användes i modersmålsundervisningen i finska skolor. Sammanställningen har den missvisande rubriken »Förteckning öfver i landets skolor för närvarande använda läro- och läseböcker», den gäller i själva verket enbart lyceerna, elementarskolorna och fruntimmersskolorna.130»Förteckning öfver i landets skolor för närvarande använda läro- och läseböcker» 1893, s. 372 f. (svenska skolor), s. 382 (finska skolor) och s. 390 (tvåspråkiga). Förteckningens officiella karaktär framgår av att stadsnamnet Nikolaistad används. Jfr fruntimmersskolan i Nikolaistad i texten och i följande not med lokaltidningen Wasabladets rubrik »Om Fruntimmersskolan i Wasa» i föregående not – det är fråga om samma skola. Folkskolorna faller utanför, |XLII|och i dem lästes vid den här tiden Topelius läseböcker i stort sett överallt. Boken om Vårt Land användes i modersmålsundervisningen vid femton svenska läroverk: lyceerna i Borgå, Åbo, Viborg, Nikolaistad (Vasa) och Uleåborg; samt i elementarskolorna i Ekenäs, Tammerfors, Gamlakarleby, Mariehamn, Kristinestad och Jakobstad – och ytterligare i fruntimmersskolorna i Helsingfors, Viborg, Nikolaistad och Uleåborg. Den finska översättningen Maamme kirja lästes vid 23 finskspråkiga lyceer, elementarskolor och flickskolor. I lyceet i S:t Michel undervisades på båda språken, och Boken om Vårt Land lästes där på både svenska och finska. – Hela sex läseböcker användes vid sidan av Boken om Vårt Land – men det är skäl att påminna om att den i läroverken lästes i de lägre klasserna, och fördelningen här framgår inte av sammanställningen.131Fridolf Gustafsson (1853–1924), professor i romersk litteratur, bidrog med Fosterländsk läsebok för skolans lägre klasser (1890), som användes i Åbo lyceum, Lovisa elementarskola och fruntimmersskolorna i Åbo och Uleåborg, samt som bredvidläsningsbok i normallyceet (Svenska normallyceum). Gustafssons andra läsebok är Saga och historia. Fosterländsk läsebok (II) för skolans lägre klasser (1891) som nyttjades i lyceet i Viborg och i Lovisa elementarskola. I normallyceet användes Albin Lönnbecks (1856–1914) Grekiska guda- och hjältesagor för barn (1893). I Borgå lyceum lästes Karl Collans (1828–1871) Poetisk läsebok från 1864, bearbetad av Valfrid Vasenius (1848–1928) 1891, men också en av Lönnbeck redigerad Poetisk läsebok (troligen 1892). En tredje Poetisk läsebok för Finlands ungdom (1875) hade sammanställts av Karl Viktor Bremer (1836–1884), den var i bruk vid lyceerna i Borgå, Viborg och Nikolaistad och vid fruntimmersskolorna i Helsingfors, Viborg och Nikolaistad.

105 Topelius läseböcker användes vid ett svenskt läroverk, Stockholms gymnasium, det framgår av Bernhard Lundstedts »Förteckning på de böcker, som varit begagnade vid undervisningen i de Svenska Elementarläroverken och Pedagogierna under läseåret 1876–1877 jemte uppgift på de särskilda läroverk, hvarest hvarje bok begagnats».132[Carl Synnerberg], »Förteckning på de böcker, som varit begagnade vid undervisningen i de Svenska Elementarläroverken och Pedagogierna under läseåret 1876–1877 […] af d:r Bernhard Lundstedt» 1882, s. 57.

Planer på motsvarigheter i Sverige

106 När Topelius hade hört att Naturens Bok användes i Lund kastade han ut en krok till förläggaren Bonnier 1870: »Jag har aldrig haft några förhoppningar att se den använd i Sverige, der man har Berlins förträffliga Naturlära. Det återstår att se, om en bearbetning för Sverige kunde blifva användbar», varpå Bonnier artigt svarade: »jag vill nog förlägga en bearbetning deraf för Sverige – om Prof[essorn] har lust och tid att verkställa den», väl medveten som han var om Topelius andra pågående projekt, däribland Boken om Vårt Land.133Topelius–Bonnier 8/7 1870 och Bonnier–Topelius 18/7 1870.

107 Idén fick ny aktualitet när förläggaren Gleerup kontaktade Topelius 1876 och undrade om »icke Herr Professorn skulle vara benägen att författa och på mitt förlag låta utkomma en Läsebok för Svenska Folkskolan, sådan som den lilla utmärkta boken ’Läsebok för de lägre läroverken i Finland I. Naturens bok, II. Boken om vårt land’, men med något förändringar i planen, så att den lämpade sig för våra förhållanden».134Gleerup–Topelius 17/10 1876, se ZTS XX. Topelius hörde inte av förlaget igen, men hade frågat Bonnier om hans åsikt i frågan och Bonnier uttryckte sitt intresse för ett liknande projekt: »Jag […] lät äfven redan för 6 à 7 år sedan en härvarande skolman börja förarbeten för en dylik bok som i många punkter hade beröringslikheter med de af dig utgifne» och »skulle Du verkligen komma i tillfälle att realisera planen, så, gå icke förbi din gamle förläggare, utan låt mig få boken!»135Bonnier–Topelius 1/11 1876.

108 Adjunkten vid Karlstads folkskollärarseminarium och läroboksförfattaren Albrecht Segerstedt kontaktade Topelius 1884. Han hade blivit ombedd av Fritzes bokhandel att bearbeta Boken om Vårt Land för svenska förhållanden och frågade om det gick för sig och på vilka villkor. Han tackar senare för löftet att göra en bearbetning, men projektet rann av allt att döma ut i sanden.136Albrecht Segerstedt–Topelius 14/9 och 30/11 1884.

109 Topelius och Bonnier återkom senare till frågan i ett tiotal brev 1888–1892 och diskuterade urval och bearbetningar av svenska lärare, och eventuella insatser av Topelius som framhöll att det snarare var upplägget i Boken om Vårt Land som hade pedagogisk betydelse, inte de enskilda styckena. Läraren och folkskoleinspektören P. A Gödecke skulle författa den svenska motsvarigheten, men han insjuknade och dog 1890. Två år därefter upplyste Bonnier Topelius om att förläggaren Fahlcrantz »kommit oss i förväg med att realisera den ofta omtalade planen om ett svenskt motstycke till din oefterhärmliga ’Boken om vårt land’». Det var En bok om Sverige, utgiven av Richard Bergström och O. A. Stridsberg.137Topelius–Bonnier 26/2 1888, 13/12 1892; de övriga breven om frågan: Bonnier-Topelius 31/1 1888, Bonnier–Topelius 31/12 1889, Topelius–Bonnier 31/1 1890, Bonnier–Topelius 4/2 1890, Topelius–Bonnier 14/3 1890, Bonnier–Topelius 18/3 1890 och Bonnier–Topelius 25/9 1890.

Boken om Vårt Land och Svenska Folkskolans Vänner

110 Föreningen Svenska Folkskolans Vänner ville ha en läsebok som följde Axel Freudenthals rättstavningslära, vilket Boken om Vårt Land inte gjorde. Folkskoleinspektören Viktor Öhberg sammanställde därför 1886 Läsebok för folkskolans två lägre årsafdelningar där tio kapitel ur Boken om Vårt Land och kända dikter av Topelius ingår i första delen. Av allt att döma hade SFV och Öhberg inte bett förlaget eller författaren om tillstånd, för i mars 1886 skrev Edlund till Topelius att »Det torde blifva aldeles nödvändigt att väcka åtal mot ’Svenska folkskolans vänner’ för deras plock ur Boken om vårt land. […] Får detta deras beteende oanmärkt från författarens sida pasera, så är ingen säkerhet att ej det andra ultra partiet gör på samma sätt med Maamme Kirja. För att likväl stäfja detta ofog och få prejudikat för dylika sjelftagna rättigheter, måste vederbörande instämmas till domstol.»138Edlund–Topelius 20/3 1886. Se även Carola Herberts kommentar. Topelius instämde: »Din mening om Öhbergs nya läsebok är också min. Det är ett oförskämdt plagiat. […] Du torde finna naturligt, att icke jag vill processa på gamla dagar. Men lika naturligt finner jag, att förläggaren, hvars rätt det nu närmast gäller, anställer åtal.»139Topelius–Edlund 21/3 1886. Troligen väcktes inga åtal eftersom en skribent i Åbo Underrättelser fyra år senare säger, om Öhbergs läsebok: »Boken om vårt land togs till förebild så djerft, att man väl kan ifrågasätta, hurudan utgången skulle blifvit, derest författaren på grund af lagen om litterär eganderätt hade inledt åtal för olagligt eftertryck.»140»’Boken om Vårt land’ och dess betydelse», Åbo Underrättelser 21/11 1890.

111 Edlund återkom till frågan i mars 1893, när Petrus Nordmann hade begärt tillstånd att få ge ut en skolupplaga av Ljungblommor och Nya Blad. Edlund avrådde Topelius från att samarbeta med »den s.k. svenska klicken» som har »onda afsigter». Han gjorde sin åsikt tydlig: »Sedan Öhberg och Gustafson plundrat och i sina läseböcker som god pris intagit en mängd stycken ur B. o. v. l., införde klicken i flera tidningar […] anmälanden om dessa läseböckers ’förträfflighet’ men B. o. v. l. ’olämplighet’ för begagnande i skolorna!» och konstaterade att avogheten mot Boken om Vårt Land är tydligast hos Nordmann. »Den som så begabbar och missaktar en förf. af den betydelse som Farbror bör ej heller lissma sig till rättighet att gallra eller låta någon annan för sin räkning gallra ut stycken ur samma förf. arbeten.» Topelius avböjde Nordmanns begäran.141Edlund–Topelius 10/3 1893 och Topelius–Edlund 11/3 1893. Petrus Nordmann ingick i samma svensksinnade krets av nystavare som Viktor Öhberg och Fridolf Gustafsson – de hörde alla till Svenska Folkskolans Vänners styrelse. Både Öhbergs ovannämnda läsebok och Gustafssons Fosterländsk läsebok för skolans lägre klasser (1890, 1891) återgav avsnitt ur Naturens Bok och Boken om Vårt Land som nystavades och ibland omarbetades.

Reviderade upplagor

112 På 1890-talet blev behovet att revidera Boken om Vårt Land allt mer påfallande. Förläggaren Edlund såg sig rentav tvungen att trycka en försvarsskrift, en broschyr som betonade verkets förtjänster och pikade motståndarna. Två år efter Topelius bortgång skrev lektorn vid Nykarleby seminarium och läroboksförfattaren K. J. Hagfors en artikel i Nya Pressen och pekade ut de största bristerna. Lärobokskommittén hade redan föreslagit att en helt ny läsebok för folkskolan skulle utarbetas och för att Boken om Vårt Land inte skulle bli oanvändbar bad Edlund Hagfors omarbeta boken.142Margit Åström, K. J. Hagfors 1972, s. 91 f. Hagfors artikel: »Boken om vårt land», Nya Pressen, 17/2 1900.

113 Hagfors ställde upp en plan med fyra huvudpunkter för tionde upplagan. Konsekvent ortografi enligt Svenska Akademiens ordlista skulle införas, språket rättas i lexikaliskt hänseende enligt ordlistan, interpunktionen enligt Sundéns grammatik och slutligen skulle texten ändras endast där den är oriktig i sak.143Punkterna återges efter Åström, s. 93. Med lexikalisk avses ordförrådet, men här torde det syfta på ordböjningen. Sundéns grammatik är antagligen D. A. Sundéns Svensk språklära för folkskolan som utkom i många upplagor. Ändringarna skulle bibehålla Topelius stil, stor samsyn rådde om att den var verkets största förtjänst. Topelius arvingar godkände planen. Hagfors bildade en arbetsgrupp, där medlemmarna hade kompetens att rätta sakfel: J. J. Sederholm i avsnitt om geologi, A. Osw. Kihlman om botanik, A. Heinrichs om klimatologi, A. V. Forsman och Yrjö Wichmann om folkloristik och M. G. Schybergson i de historiska avsnitten. Hagfors granskade själv 91 av de 195 läsestyckena som återstod efter revideringen och Schybergson 69. Hagfors rättade böjningsformer och språkfel, införde nyare statistik, tillfogade namn på nyare konstnärer och |XLV|vetenskapsmän, och omarbetade kapitlen 88 »Om Finlands svenska befolkning», 89 »Om svenska språket» och 115 »Om Svenskarne» men gjorde i övrigt få ändringar i innehållet. Sakfrågorna var mer komplicerade, men även där lyckades arbetsgruppen enligt Åström med att varsamt avfärda alltför konstnärliga formuleringar utan att i någon större grad ändra på innehållet.144Åström, s. 92 f. – Margit Åström ger belysande exempel på motiveringarna och redigeringen på s. 94–100.

114 På våren 1901 blev arbetet färdigt, men manuskriptet stals uppenbarligen ur systrarna Topelius resväska under en tågresa i Norge. Läseboken kunde utkomma i sin reviderade form först 1903. Då hade censuren skärpts och sex kapitel måste utmönstras: »Om 1808 års krig», »Kejsar Alexander den 1:ste och Borgå landtdag», »Det återförenade Finland», »Kejsar Nikolai och kriget mot sjömakterna», »Kejsar Alexander den 2:dre och Helsingfors landtdag 1863» och »Om vårt lands grundlagar». Edlund försökte påverka beslutet, men lyckades återinföra bara »Om 1808 års krig». Verket avslutades nu med kort biografi över Topelius av Alta Dahlgren och en historisk karta över Finland medföljde.145Den korta levnadsteckningen (sju små sidor) författades ursprungligen för Läsebok för folkskolans högre klasser II. Norge Danmark och Finland som utkom på Gleerups förlag 1901. Redaktörer var Nils Lundahl och Henrik Schück. – När censuren hävdes 1905 utkom Boken om Vårt Land på nytt, även nu som »tionde upplagan, omarbetad efter förf:s död» men denna gång med de censurerade kapitlen återinsatta.

115 Nystavning infördes i elfte upplagan 1907. Den nya lantdagsordningen 1906 beaktades i kapitlet om grundlagarna. – Självständigheten 1917 medförde ändringar och kompletteringar i fjortonde upplagan 1919, och uteslutning av de två sista kapitlen i den andra läsningen om folket: »Ryssarna i Finland» och »Om andra, som inflyttat till Finland», samt Topelius slutkapitel »Hem från skolan» och »Psalm för Fäderneslandet». Här ingår kapitlen »Nikolaj II, Finlands sista storfurste», »Finland blir en självständig republik» och »Finlands nya regeringsform».146Händelserna 1917–1918 beskrivs kortfattat och från jämförelsevis behärskat vit synpunkt. Om kriget sägs i Topelius anda att det hade »å båda sidor kostat tunga offer. Och tyngst var det, att det på samma gång blev ett inbördeskrig. […] Nu ligger svärdet vid sidan av plogen. Krigaren har vänt åter till fredens välsignade värv. Och i hägn av en ny rättsordning går ett folk att bygga det nya Finland. Om det förunnats författaren till denna bok att själv nedskriva detta underbara kapitel, hade han visst avslutat det med ett varmt försoningens ord till sina landsmän.» Boken om Vårt Land 14 uppl. 1919, s. 401 f. – Den reviderade Boken om Vårt Land användes i skolorna i flera decennier. År 1942 utkom den sista svenska upplagan för skolan (den tjugonde). I finska skolor lästes Maamme kirja in på 1950-talet, den 53 upplagan utkom 1951 och den 57 utkom 1965. Revideringarna av den kan studeras i den digitala Maamme kirja, utgiven av Reeta Holopainen, Sakari Katajamäki och Ossi Kokko (2017). Det har beräknats att Maamme kirja har tryckts i över 2 500 000 exemplar och den är därmed den mest lästa boken i Finland efter Bibeln och katekesen, uppger Allan Tiitta.147Allan Tiitta, »Johdannoksi», Topelius, Luonnon kirja 2009, s. XVI. – Raija Majamaa uppger i presentationen »Kansallismielen kasvattaja» (1998, s. 16) att Boken om Vårt Land har utkommit i närmare 3 miljoner ex, dock utan källhänvisning. På svenska har tryckts sammanlagt ca 200 000 exemplar av boken.148Nostalgiupplagor har utkommit på finska 1981 och på svenska 1983 på förlaget WSOY.

Samtida kritik och forskningsöversikt

116 Naturens Bok väckte inte lika mycket uppmärksamhet i pressen 1856 som Boken om Vårt Land 1875. Recensenterna förhöll sig huvudsakligen positivt |XLVI|till Naturens Bok, medan Boken om Vårt Land fick blandad kritik och framförallt blev föremål för mycket noggrannare genomgång. Det här sammanhänger med större förväntningar på verket, men också med de förändringar samhället och publicistiken hade undergått i Finland mellan 1850-talet och 1875.

117 Det finns genomgående teman i mottagandet av läseböckerna. Topelius får beröm för stilen och för att han skriver fängslande och barnanpassat, men återkommande språkfel påtalas. Den konsekventa planen och tydliga dispositionen lovordas, även om avvikande röster ifrågasätter det pedagogiska i dispositionen. Recensenter kritiserar vad de ser som systematiska uppräkningar. Innehållet kritiseras för en del faktafel, missvisande uppgifter och ogrundade påståenden. Topelius beskrivning av nationalitetsförhållandena ses av svensksinnade recensenter som motsägelsefull. Den personfokuserade skildringen av historien anses motiverad, men beskrivningar av samhällsutvecklingen efterlyses. De flesta anser att den patriotiska tonen är verkens största förtjänst och rekommenderar läseböckerna överlag.

Naturens Bok

118 Henrik Leopold Melander poängterar i en »anmälan» av Naturens Bok i Kuopio Tidning den 31 maj 1856 att knappast någon annan än Topelius har förmågan att skriva lika fängslande för barn. Melander anser att Topelius uppnått bästa möjliga resultat och berömmer den pedagogiska infallsvinkeln, men efterlyser andra böcker som kunde läsas »utom skolan», som supplement.149Kuopio Tidning 31/5 1856. Melander (1819–1890) var rektor för högre elementarskolan i Kuopio sedan 1855 och blev överlärare i historia vid Svenska normallyceum 1864. Åbo Underrättelser påpekar att det finns en del »rent naturhistoriska» oriktigheter som borde korrigeras, men är annars lika positiv. Här »synes hr Topelii mjuka afrundade penna hafwa makalöst wäl löst sin swåra uppgift».150Åbo Underrättelser 29/4 1856. Recensionen kan ha författats av ÅU:s redaktör Gustaf Adolf Schultz, se nedan, not 161. En dryg månad senare går Åbo Tidningar om möjligt ett steg längre och menar att den passar både ung som gammal och att »en nyttigare, en nöjsammare och lärorikare läsebok än denna, kan man icke gerna påträffa».151Åbo Tidningar 2/6 1856.

119 Johan Vilhelm Snellman ägnar Naturens Bok en kritisk granskning i Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning i julinumret 1856. Inledningsvis konstaterar Snellman att adekvata läseböcker saknas i Finland och att »Topelii Läsebok kan derföre icke vara annat än välkommen». Till bokens förtjänster hör att den har en konsekvent plan och är omsorgsfullt utarbetad. Framställningen berömmer han som bokens »egentliga originalitet». Det systematiska i framställningssättet kritiserar han däremot med främst pedagogiska argument, innehållet borde vara planmässigt omväxlande, men inte systematiskt ordnat som i Naturens Bok. Snellman anser att Topelius gjort läseboken till |XLVII|en systematisk lärobok, och ondgör sig över de korta uppräkningarna och beskrivningarna som han anser tröttar ut de unga läsarna. Kunskapsförmedling är inte läsebokens syfte, slår han fast. Läseboken får gärna behandla fakta, men främst i »utförliga detaljframställningar och skildringar», inte »allmänna registerartade öfversigter». Läseboken och folkskolan ska lära eleven förmågan att förvärva kunskap framom själva förmedlandet av kunskap, och mot den bakgrunden anser Snellman att Naturens Bok är olämplig för folkskolan. Däremot kan den användas som läsövning i hemmen och den förberedande skolan för den bildade klassens barn. På sitt sätt avslöjande är Snellmans åsikt att det är onödigt att upplysa om vilka djur som föder levande ungar och att beskriva blommans fortplantning. Att väcka barns vetgirighet i detta avseende är »fullkomligt obehöfligt». Hans slutomdöme är att läseboken fungerar väl och är till stor nytta vid läsövning, förutsatt att läsningen sker med »något urval».152Johan Vilhelm Snellman, »Inhemsk litteratur», Samlade Arbeten VII 1850–1856, s. 364–368, ursprungligen i Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning nr 7, 1856, s. 196–199.

120 Nästa omdöme fälls i Borgå Tidning den 20 januari 1858, där signaturen J. B. framlägger kritik mot Naturens Bok i allmänhet och stycket »Huru Dion vill skapa en menniska» i synnerhet. Det gäller främst formuleringar som inte stämmer överens med recensentens bibeltolkning; djuren borde inte tala eftersom det förvillar barnen och till exempel användandet av begrepp som Guds barn, Guds verk och Guds rike och definitionerna av dem borde korrigeras. J. B. säger sig ändå ha använt boken i »undervisning vid innanläsning, sedan boken först såg dagen». Han anser den i övrigt värdefull och berömmer dess »metodiska förträfflighet».153Borgå Tidning 20/1 1858. J. B. är troligen Johan Baeckman (1821–1868), kadett, student och lärare vid lägre elementarskolan i Borgå 1848–(trol.) 1857. Borgå Tidning hade redan 14 och 21/6 1856 återgett kapitlet »Om den stora vida verlden», utan presentation eller annan kommentar än en fotnot där det endast framgår att kapitlet står i Naturens Bok och intagits i tidningen »såsom prof på stilen och framställningssättet».

121 Naturens Bok omtalas i en artikel i Finlands Allmänna Tidning 26/2–3/3 1859, där den nya skolordningens timmar i tankeövning diskuteras. Det framgår att domkapitlen anvisar läseboken som läromedel för dessa timmar. Skribenten är ytterst kritisk till undervisningen och lärarnas kompetens och konstaterar att Naturens Bok i sig inte kan göra tankeövningarna till vad de borde vara: »’Naturens Bok’ är en god bok vid innanläsningen, vid anställande af en tänkande sådan, men bör också inskränkas dertill.» Han fortsätter att boken främst åstadkommit behövliga språkövningar, en översikt av naturen och ett öppet sinne, men anser samtidigt, i likhet med Snellman, att den uppräknar naturföremål och ger ett »tomt namnregister, hvari intet bildningsfrö ligger», men säger avslutningsvis att det inte är läsebokens fel om »tankeöfningarne» förfelas.154»Om den nya skolan», Finlands Allmänna Tidning 26/2–3/3 1859, citaten 28/2 1859 och 1/3 1859.

122 Snellman anmälde Luonnon kirja kortfattat i Litteraturbladets oktobernummer 1860. Han vänder sig enbart och uttryckligen till föräldrar »af den bildade samhällsklassen» och rekommenderar översättningen eftersom den |XLVIII|lämpar sig »förträffligt till öfning i att läsa och lära Finska för de barn, som begagnat originalet till läseöfning».155»Inhemsk litteratur. Luonnon-kirja», J. V. Snellman, Samlade Arbeten IX, s. 405, ursprungligen i Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, nr 10 1860, s. 469 f.

123 Recensionen i Suometar berömmer Topelius poetiska och vackra språk och anser att Bäckvalls översättning är mycket god. Även bokens yttre, papper, tryck, illustrationer prisas.156»Uutta kirjakaupoissa», Suometar 9/11 1860. Av Porin Kaupungin Sanomia framgår att boken uppskattas av de finskspråkiga barnen i Björneborg, de svenskspråkiga läste Berlins Naturlära: »Mieluisin kaikista kirjoista näytti lapsille olewan Topeliuksen luonnon-kirja – jota ruotsalaisilla ei ollut. He owat lukeneet Berlinin luonnonoppia sen siaan.»157»Kotomaalta», Porin Kaupungin Sanomia 7/12 1861. När Mehiläinen recenserar nyutkomna läseböcker kritiseras Luonnon kirja som dels för enkel för de lägre läroverken och mer passande för barn mellan fem och sju år, dels för att försöka ge för mycket vetenskaplig information. Språket bedöms som flytande och vackert, men översättningen av dikterna anses för ordagrann och klumpig.158»Kirjallisuutta. Koulu-kirjoja.», Mehiläinen, nr 1 1862, s. 11 f. Suomen Julkisia Sanomia anser att Luonnon kirja är skickligt översatt, men att boken verkar avsedd för de högre stånden och är mindre lämplig för folkskolan.159»Kaunokirjallisuutta ja koulukirjoja», Suomen Julkisia Sanomia 24/2 1862. En anonym insändare i Suometar 24/3 1865 konstaterar att Luonnon kirja används som läsebok i alla lägre elementarskolor och i de flesta folkskolor och att den är väl anpassad för barnen och deras uppfattningsförmåga. Men skribenten efterlyser bearbetningar och tillägg, för om den var mera systematisk kunde den användas också som lärobok i naturkunskap i de lägre läroverken.160»Topelius’en Luonnonkirjasta», Suometar 24/3 1865.

Boken om Vårt Land

124 Signaturen S. framför i Åbo Underrättelser den 4 oktober 1875 en stor del av den kritik mot Boken om Vårt Land som återkommer i senare recensioner. Här påpekas bland annat förekomsten av oriktiga uppgifter i den historiska delen, ojämnhet i presentationen av landskapen, missvisande kronologiska uppgifter och oklara uttryck. Skildringarna av Lappland och Österbotten anses välgjorda med sex varierande kapitel och lämpliga träsnitt. Sydvästra Finland presenteras bristfälligt i bara tre kapitel och med intetsägande träsnitt. Framförallt information om Åbo och vyer av staden med omnejd efterlyses. Fördelar lyfter recensenten också fram: den klara och enkla uppställningen av innehållet som är välanpassat för barnen till både ämnen och form, tyngdpunkten på karaktärsskildring i den historiska delen och överlag de välvalda och väl bearbetade styckena om den finska mytologin. »Kalewala sångerna äro här med werklig talang förenklade efter barnasinnets uppfattningsförmåga.» Recensenten går igenom boken läsning för läsning och anser att den sista läsningen, om Finlands historia, är den viktigaste. »Med riktig insigt har |XLIX|[Topelius] valt biografiens och karaktersskildringens form för sin framställning», utgående från att den personliga handlingen tilltalar barnen mest. Däremot hade recensenten gärna sett att någon av de många berättelserna ur krigshistorien fått ge rum för skildringar av samhällsutvecklingen. Därefter påpekar S. en del faktafel som han hoppas kan korrigeras i en ny upplaga. Av dikterna kritiseras »Morgonsång», som anses för svår som inledning till boken, och den otillräckliga bearbetningen av »Ditt land» i fjärde kapitlet. Dikten, ursprungligen »O barn af Hellas» i Prinsessan af Cypern, har kvar sin sydländska och här olämpliga prägel: »Hwad som anstår en Hellen, anstår inte alltid en Finne», menar recensenten. Den avslutande bedömningen är ändå att förtjänsterna överväger bristerna och att boken snart skall »blifva en kär vän i hvarje fosterländskt hem».161Åbo Underrättelser 4/10 1875. Se brev Topelius–Edlund 4/2 1876 om Topelius avsikt att beakta recensionerna i Åbo Underrättelser och Morgonbladet vid ändringar inför sättningen av andra upplagan. – Signaturen S. kan stå för fil. mag. Gustaf Adolf Schultz (1821–1901). Han var verksam vid olika skolor i Åbo från slutet av 1840-talet, bl.a. Åbo gymnasium 1861–1872 och Åbo lyceum 1872–1880. Mellan 1850 och 1859 var han huvudredaktör för Åbo Underrättelser (Gunnel Steinby, Journalister och publicister i svensk press i Finland under tvåhundra år 1981, s. 174).

125 Helsingfors Dagblad recenserade Boken om Vårt Land på utgivningsdagen den 25 september 1875. Artikeln redogör för de ämnen som avhandlas och konstaterar att ledtråden är kärleken till det goda, främst fosterlandet och hemmet. Kapitlet »Hemkomsten från skolan» visar Topelius förmåga att skriva för både unga och gamla på samma gång. Kapitlet »Matti» där Topelius skildrar den finska folkkaraktären återges och upptar nästan halva recensionen.162Helsingfors Dagblad 25/9 1875.

126 Under rubriken »Ny litteratur» i Wiborgs Tidning den 30 september 1875 får Naturens Bok inledningsvis beröm: »Knappast finnes i hela landet ett läskunnigt skolbarn, som icke skulle gjort sina första lärospån med denna bok i handen». Först mot slutet av notisen konstateras att Boken om Vårt Land utkommit. Framställningssättet och »det goda hjertat» hör till dess största förtjänster och anmälaren anser sig inte behöva rekommendera boken åt barnens föräldrar, »ty den rekommenderar bäst sig sjelf».163Wiborgs Tidning 30/9 1875. En utförlig recension av Boken om Vårt Land ingick senare i Wiborgs Tidning. Den inleds med en påminnelse om att folkskolan i Naturens Bok »egt den bäste medhjelpare uti sitt fosterländska värf» och att Boken om Vårt Land till plan och uppställning fortsätter i samma spår. Recensenten T. anser att Topelius »på det mest glänsande sätt vederlagt» farhågorna om att uppföljaren inte skulle hålla måttet. Kärleken till fosterlandet identifieras som den röda tråden i Boken om Vårt Land. Topelius återanvändning av »en af sina skönaste dikter», »O Hellas barn», kritiseras dock för att den nu fått »en tanke som är helt och hållet motsatt dess ursprungliga idé». Även Kalevala-avsnitten kritiseras för att de inte återger den »enkla naturliga känsla uti de motsvarande verserna i originalet». Om Topelius rimmade parafras av sångerna 47 och 49 i Kalevala, »Striden om ljuset», säger recensenten: »Redan rytmen i denna sång ger |L|en falsk bild af grundtonen i Kalevala; innehållet i ännu högre grad.» Han hoppas att utdragen ur Kalevala får en form som står den ursprungliga så nära som möjligt i nya upplagor av Boken om Vårt Land.

127 Topelius får däremot beröm för framställningen av Finlands historia efter 1809, där statsskicket och dess utveckling »tecknas i korta men ganska fullständiga drag, och i en ton af lojal frimodighet», vitt skild från »den ödmjukt panegyriska stil» som återfinns i »Koskinens Oppikirja».164[Forsman] Oppikirja Suomen kansan historiassa kirjoittanut Yrjö Koskinen (1869). Jämförelsen mellan stilen i läroboken och Topelius frimodighet, och recensentens uttalade målsättning om frisinnade medborgare ska ses mot bakgrunden av att Wiborgs Tidning var ett liberalt och vid den här tiden svensksinnat organ, medan Forsman ledde den fennomanska partibildningen som av motståndarna karaktäriserades som undfallande. Endast på ett fåtal ställen har recensenten hittat »alltför rikt bildspråk» eller språkfel, ifall det bortses från den konsekventa felanvändningen av genitiverna dess och deras i stället för sin, sitt och sina. Texten avslutas med förhoppningen att det framgått att bristerna »oändligt mycket […] uppvägas av förtjensterna» och med ett tack till Topelius »som i sin mannaålders höst skänkt denna ungdomsfriska gåfva åt sitt folk».165Wiborgs Tidning 21/10 och 23/10 1875.

128 Morgonbladets recension 14/1 1876 är i stort sett översvallande positiv. Framförallt den fosterländska och den religiösa andan höjs till skyarna. Recensenten konstaterar att »nästan hwartenda läsestycke, ej blott de på wers, utan möjligen i ännu högre grad de på prosa, äro werkliga konstwerk». Boken hade kunnat delas in i tre läseböcker; första och andra läsningen som »fullständig geografisk läsebok», mytologin i tredje läsningen som en och de tre sista läsningarna som läsebok i Finlands historia. Som brister påpekar recensenten att vissa stycken hade passat bättre i Naturens Bok och tvärtom, inkonsekvenser i finska namnformer och i längdmått samt Topelius problem med användningen av dess och deras. Kritiken av »Morgonsång» och »Ditt land» finns med även här. Förutseende sägs att Boken om Vårt Land kommer att »lefwa samt med både nöje och nytta läsas, när wi alla, gamla och unga, som nu befolka fosterjorden, längesedan wandrat hädan».166Morgonbladet 14/1 1876.

129 Henrik Leopold Melander berömmer boken i Tidskrift utgifven av Pedagogiska Föreningen 1876. Efter att ha kallat läseböckerna mästerverk tar han upp de anmärkningar som han anser behöver framföras eftersom boken »säkert kommer att läsas av generationer». Melander framhåller att en annorlunda indelning av och mellan de två läseböckerna pedagogiskt sett hade varit att föredra. Han anser att stora delar av böckernas material med fördel kan läsas i kors eller parallellt, och inte kronologiskt den ena läseboken efter den andra som Topelius rekommenderar i sina förord, och uppmanar därför lärarna att hoppa mellan läsningar och över kapitel. Därefter påpekar Melander samma fel och brister som andra recensenter samt böjningen av verb och en del detaljer.167[Henrik Leopold Melander], »Läsebok […] Boken om vårt land af Z. Topelius» 1876, s. 26–36. Nämnas bör att Topelius satt i tidskriftens redaktion, åtminstone 1866–1876.

130 Elis Lagerblad konstaterar i en recension av tredje upplagan i Finsk Tidskrift 1879 att verket p.g.a. sin vidsträckta spridning kräver stor uppmärk|LI|samhet, vilket han anser att det inte har fått »hvarken från den offentliga kritikens eller skolans sida». Lagerblad har i den 36 sidor långa recensionen granskat bland annat formen, språket och innehållet. Bortsett från den kritik som redan har berörts här finns det ändå en del över för Lagerblad, som dessutom utvecklar kritiken. Lagerblad behandlar först bokens lämplighet i modersmålsundervisningen. Han anser att Topelius strävan efter enhet har gjort att innehållet prioriterats framom formen, vilket gjort boken till en geografisk-historisk läsebok som är mindre lämplig för undervisning i modersmålet. »Sagostylen» anser han olämplig i en läsebok och ogillar att språket inte utvecklas i tillräcklig mån från det lätta till det svårare. Han påpekar fel i ordföljd, satsfogning, användning av pronomen, verbböjning, föråldrat språkbruk samt såväl inkonsekvent som godtycklig stavning.168Elis Lagerblad, »Boken om vårt land» 1879, s. [507], 509–515. Lagerblad (1845–1928) var fil. mag. och undervisade i historia, geografi och svenska vid Svenska normallyceum sedan 1868. På 1880- och 1890-talen författade han läroböcker i både geografi och svenska, och artiklar om rättstavningen och pedagogiska frågor i allmänhet (»Lagerblad, Gustaf Elis», Finsk biografisk handbok II 1903, sp. 1253 f.).

131 Därefter utreder Lagerblad bokens lämplighet som geografisk respektive historisk läsebok. Vissa stycken beskrivs som »lättfattliga och i allo förträffliga», medan andra kritiseras, till exempel »Land och Folk», för presentationen av folk, nationaliteter och språkfrågan. Den svensksinnade Lagerblad efterlyser en framställning som belyser den dubbla innebörden av ordet folk: dels »en politisk och social enhet (populus)», dels »en etnografisk (natio)» och anser att Topelius »genom dunkla, för barn svårbegripliga resonement sökt bortblanda det, att hos oss i verkligheten nationel olikhet existerar». Lagerblad menar att Topelius fått lov att medge detta, när han »sett sig tvungen att för fullständighetens skull omtala vårt lands svenskar». Lagerblad kritiserar Topelius också för »påklistrad religiositet». Flera geografiska stycken anser Lagerblad för komplicerade, bland andra framställningen av »dalar, idel dalar» och flodsystemet. Lagerblad anser att fantasin gått framom klarhet och att »almqvistska vyer må skoningslöst utmönstras».169Lagerblad, 1879, s. 303 ff.

132 Lagerblad påpekar även vikten av att läseboken åtminstone inte motsäger läroboken i geografi, vilket den gör på en del punkter. Topelius har t.ex. valt att inte räkna Lappland som ett regelrätt landskap eftersom det är uppdelat mellan fyra länder. Valet av landskapstavlor anser recensenten godtyckligt. Vyerna och beskrivningarna av framförallt södra Finland (Åland, Egentliga Finland, Nyland, Karelen) är knappa och otillräckliga. Däremot får skildringen av Österbotten och Lappland beröm. Lagerblad efterlyser mer information om olika näringsgrenar, framförallt industri, men även mejeriverksamhet och handel.170Ibid., s. 306–310. Boken om Vårt Land användes också som lärobok i geografi och historia och Lagerblad anser att material som sagor och folksånger i det fallet är olämpligt och att mer seriösa och redogörande beskrivningar hade varit på sin plats (ibid., s. 313 f., 316).

133 När Lagerblad behandlar Boken om Vårt Land som historisk läsebok konstaterar han att Topelius med tanke på målgruppen »utom all fråga» gjort rätt val med »biografins och karaktersteckningens form». Däremot beklagar han |LII|att detta lett till att krigshistorien dominerar över den »den vida vigtigare inre samhällsutvecklingens historia», som inte lika lätt låter sig knytas till enskilda individer.171Ibid., s. 393. Lagerblad är också missnöjd över att det fortfarande i tredje upplagan från 1879 finns historiska felaktigheter som påtalats redan i recensioner av första upplagan 1875. Han påpekar att den övergripande indelningen i tre läsningar och tider (katolska, krigiska och nyare) inte håller sig enbart till de avsedda epokerna och inte motsvarar vedertagen periodindelning.172Det är särskilt påfallande i fråga om »nyare tiden», som Topelius låter börja med freden i Nystad 1721. Topelius får också kritik för att i för hög grad ty sig till hypoteser och ogrundade påståenden, som enligt Lagerblad inte lämpar sig i en läsebok. Denna del av recensionen genomsyras av Lagerblads uppfattning att den historiska delen är alltför förenklad, sagoliknande och skönlitterär. Strävan efter enkelhet har vållat en del vilseledande uttryck och den religiösa och fosterländska prägeln dominerar framom ett mera vetenskapligt förhållningssätt. Därtill har Topelius stillatigande ändrat en del datumangivelser enligt den julianska kalendern så att de överensstämmer med den gregorianska tideräkningen, men inte genomfört det konsekvent. Lagerblad menar dessutom att Topelius fäller omdömen om alltför samtida historia.173Ibid., s. 393–401.

134 Avslutningsvis motiverar Lagerblad kritiken med att han granskar en skolbok som antingen kan utgöra »underlag vid undervisningen i modersmålet eller också förbereda och stödja läsningen af geografi och historia». I det förra fallet är framställningen och språket huvudsaken, i det senare innehållet. Eftersom barnen i målgruppen inte kan bedöma någondera är det av största vikt att innehållet är valt med omsorg och i minsta detalj riktigt.174Ibid., s. 402.

135 Lagerblads inlägg i Finsk Tidskrift blev diskussionsämne på Pedagogiska filialföreningens i Åbo sammanträde den 27 oktober 1880. Av referatet som ingår i Tidskrift utgifven av Pedagogiska Föreningen 1881 framgår att folkskoleinspektorn Axel Berner, i motsats till Lagerblad, framhöll det som förtjänster att Boken om Vårt Land författats av en enda person, vilket skapat enhet, att folkvisan och sagan fått plats och att Topelius betonar att det finska folket är en helhet. Berner ansåg att de brister som i pressen anmärkts lätt kunde åtgärdas. Ordföranden Carl Henrik Alopæus, prost och föreståndare för dövstumskolan i Åbo, uttryckte sin glädje över verkets fosterländska och kristliga anda, men anmärkte på det ställvis för barnsliga språket och det obefogade patriotiska skrytet i kapitlet »Matti».175C. H. Alopæus, »Referater af Pedagogiska föreningens förhandlingar» 1881, s. 58 f. Se även Topelius–Edlund 12/2 1883.

136 Både Karl Gustaf Bärlund, rektor vid reallyceet i Åbo, och Gustaf Cygnæus, biträdande lektor i latin vid Åbo klassiska lyceum, ansåg Lagerblads kritik befogad, framförallt i fråga om Topelius beskrivning av de olika nationaliteterna i Finland. Cygnæus poängterade att en stor del av kritiken berodde |LIII|på att läseboken blivit använd i så många olika syften, inklusive sådana den inte var direkt avsedd för. Han yrkade på att läseboken skulle användas enbart som läsebok, men att språkfelen måste korrigeras. Avslutningsvis uppmanade Pedagogiska föreningen alla intresserade, framförallt lärare, att inför nästa läsår inlämna anmärkningar som skulle granskas och i föreningens namn ställas till Topelius förfogande.176Ibid., s. 58 f.

137 I den rapport från sjätte allmänna folkskolemötet 16–18 juni 1884 som ingår i Morgonbladet 28/6 1884 refereras en diskussion om Boken om Vårt Land i samband med frågan om erfarenheter från normalkurserna (detaljerade läroplaner), som införts tre år tidigare. En åsikt var att normalkurserna var bra som riktgivande, men att bristen på läroböcker orsakade svårigheter. Boken om Vårt Land ansågs t.ex. för dyr för fattiga elever. Här inflikades att kommunerna borde införskaffa ett tillräckligt antal exemplar. Åsikten att Boken om Vårt Land behöver en kompletterande lärobok i folkskolans högre kurs följdes av inlägg om att den är en utmärkt lärobok. Eleverna måste känna till händelserna, inte nödvändigtvis orsakerna, och historiska bilder är att föredra framom en torr lärobok.177»Sjette allmänna folkskolemötet i Kymölä den 16, 17 och 18 juni.», Morgonbladet 28/6 1884.

138 I den i Helsingfors utkommande tidskriften Verdandi. Strödda blad 1884, diskuterar signaturen X. förhållandet mellan svensk och finsk kultur och litteratur i en starkt svensksinnad artikel, som samtidigt är ett upprop för bildandet av ett svenskt litteratursällskap. Författaren framhåller sin beundran för Topelius insatser, men anser att denne i talet vid universitetets minnesfest efter Runebergs död och i Boken om Vårt Land har skrivit under den svenskspråkiga litteraturens dödsdom. Skribenten protesterar mot att sådant »inplantas i det oreflekterade barnasinnet» och att barnen med understöd av Topelius auktoritet lärs att »icke tro på någon framtid för Runebergs språk i Finlands bygder». Han anser det graverande att Boken om Vårt Land är en officiell lärobok: »besynnerligt […] att styrelsen har så att säga trykt sitt officiella insegel på denna lärobok och anbefalt dess användning i samtliga landets skolor». Vidare sägs att missnöjet med »Topelius’ [anti-svenska] läror» sällan »gifvit sig luft i offentligheten. Och torde Topelius härför till mycket stor del hafva att tacka sitt kära, stora namn». Stycket om Boken om Vårt Land avslutas med konstaterandet: »äfven i pedagogiskt hänseende erbjuder den många och stora brister; men därom mera kanske en annan gång».178»Literära spörsmål», Verdandi. Strödda blad III, 1884, s. 3 f.

139 För det omfattande praktverket Finland i 19:de seklet, där Topelius själv medverkade, presenterade C. G. Estlander den svenska litteraturen i Finland. Topelius sagor är besjälade av hans andes ömma, fromma och fosterländska |LIV|känslor, menar Estlander och fortsätter: »Sin uppfostrande mission fullföljde han ytterligare genom att koncentrera hela sin språktalang» på de två läseböckerna.179C. G. Estlander, »Finlands svenska litteratur», Finland i 19:de seklet framstäldt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer, Helsingfors: Edlunds 1893, s. 287.

Det finska mottagandet av Boken om Vårt Land och Maamme kirja

140 I samband med nyheten att Boken om Vårt Land fanns till salu i september 1875, uttryckte tidningarna Ilmarinen och Satakunta sina förhoppningar om att Bäckvalls översättning till finska snart skulle utkomma.180Ilmarinen 29/9 1875 och Satakunta 2/10 1875. Työmiehen Ystäwä inleder sin upplysning om Boken om Vårt Land med att påminna om Luonnon kirja (Naturens Bok), »som ju nuförtiden finns i nästan alla hem även på finska». Målgruppen för »Kirja maastamme» uppges som barn mellan 10 och 60 år, och som bevis på det goda som denna länge efterlängtade bok innehåller återges kapitel två (Koti, »Hemmet») och tre (Isienmaa, »Fäderneslandet») på finska.181»Kirja Maastamme», Työmiehen Ystäwä 1/10 1875. Också Karjalatar tryckte en egen översättning av kapitel 188, »Universitets jubelfest 1840».182»Yli-opiston riemu-juhla v. 1840», Karjalatar 7/1 1876. Tidningen Ilmarinen hoppades att folkskolorna tar till sig Topelius utmärkta »Kirja maastamme» i historieundervisningen, där de historiska delarna kunde utnyttjas som läsebok i kombination med Forsmans lärobok.183»Suomen historia kouluissamme», Ilmarinen 10/11 1875. I Ilmarinen ingår en fiktiv korrespondens mellan de två Graccherna, förebildliga medborgare i republikens Rom, där den ena i en lång spalt om trädgårdsskötsel konstaterar att det nu finns ett gott och välanpassat arbetsredskap för skötsel av stora trädgårdar. Det handlar om fosterlandskärlek och fostran: redskapet i fråga är Boken om Vårt Land och plantorna den läsande ungdomen. Skribenten avslutar med en förhoppning om att verket får en lika lyckad översättning som Naturens Bok.184»Caius Graccus weljellensä», Ilmarinen 10/11 1875. Fosterlandskärlekens roll i skolböckerna lyfts fram också i en svensk recension som Karjalatar valt att översätta delar av, där recensenten anser att Läsebok för folkskolan inte fostrar till fosterlandskärlek.185»Maamme kirja», Karjalatar 1/9 1876. Det är C. F. Wiberg och svenska Pedagogisk tidskrift som citeras. I en genomgång av de böcker som utkommit 1875 anser Karjalatar att Boken om Vårt Land förtjänar den främsta platsen.186»Katsahdus menneen wuoden kotimaiseen kirjallisuuteen», Karjalatar 4/2 1876. Överlag får Boken om Vårt Land samma beröm och kritik som på svenskspråkigt håll.

141 Eftersom Bäckvall hade varit sjuk blev förläggaren Edlund tvungen att meddela att den till julen 1875 utlovade översättningen till finska hade försenats. Anmärkningsvärt är att notisen talar om »Kirja Maastamme», alltså inte ännu Maamme kirja.187Edlund, G. W., »Ilmoituksia. Z. Topelius’en Kirja Maastamme […]», Uusi Suometar 22/11 1875. Det som skiljer mottagandet av originalet från det av översättningen är främst kritiken av denna, där Bäckvall anses ha följt svenskan alltför slaviskt, framförallt i dikterna.188Se exempel på denna kritik i Kirjallinen Kuukauslehti 4/1876 (av signaturen Y. K., G. Z. Forsman), Uusi Suometar 5/5 1876 och Ilmarinen 28/10 1876. Däremot prisas Paavo Cajanders korrigeringar av översättningen i andra upplagan, bl.a. i Ilmarinen 21/9 1878 och Kaiku 19/10 1878, där det tilläggs att boken är för dyr.

Reception utomlands

142 Läseböckerna uppmärksammades också i Sverige. Redan 1875 lästes i svenska dagstidningar att Boken om Vårt Land fanns till salu för 2,50 kr.189Se t.ex. Barometern 3/11 1875. Boken om Vårt Land lyfts 1882 fram som ett »lysande motstycke» till »statens läsebok» [Läsebok för folkskolan], som beskrivs som »ett arbete, hvilket utmärker sig genom sin tråkighet och hvars innehåll är sammanplockadt från en mängd håll, men utan synnerlig smak och urskillning».190Dagens Nyheter 20/3 1882, »Inrikes telegramafdelning», återger diskussion om statsmonopol på skolböcker i Svensk Läraretidning. I Aftonbladet kunde läsarna under rubriken »Böcker med stor spridning» inhämta att Topelius Naturens Bok i Finland utgått i 90 000 exemplar, hälften på svenska och hälften på finska, och att Boken om Vårt Land hade utkommit i 60 000 exemplar 1886.191Aftonbladet 23/9 1886. När första häftet av den svenska motsvarigheten En bok om Sverige utkom, konstaterade Emil Svensén i Aftonbladet 1892 att verket »vill bjuda Sveriges ungdom ett motstycke till hvad Zacharias Topelius gifvit den finska ungdomen i sitt inom vida kretsar äfven hos oss kända och beundrade mästerverk ’Boken om vårt land’. Det är ingen lätt sak att ens närmelsevis uppnå en dylik förebild.»192Emil Svensén, »Konst och literatur», Aftonbladet 29/10 1892. I Svenska Dagbladet 1/12 1892 uttrycker sig Hjalmar Sandberg på liknande vis: En bok om Sverige »vill, som redan titeln antyder, för Sverige blifva något af samma slag som ’Boken om vårt land’ af Zacharias Topelius är för Finland.»193Hjalmar Sandberg, »Litteratur», Svenska Dagbladet 1/12 1892.

143 Ellen Key understryker i Barnets århundrade att det framförallt beror på den inre enheten i det lästa om barnen erhåller djupa och bestående intryck. Enheten finns i sagans värld och livsåskådning, i Fänrik Ståls sägner och hos Topelius och Andersen. Hon menar att Sverige saknar en läsebok »motsvarande hvad Topelius med Boken om vårt land gifvit Finland», och fortsätter med att utdöma existerande läseböcker som hon anser offrar den inre enheten på välläsningens altare.194Ellen Key, Barnets århundrade II 1900, s. 184.

144 Även i Norge kände man till Topelius läseböcker, bl.a. ingick en översättning av kapitlet »Fäderneslandet», »Fædrelandet», i norska Nedenæs Amtstidende 27/1 1892. Men de verk av Topelius som togs in i norska läseböcker är hämtade ur Läsning för barn. När Nordahl Rolfsen sökte statsbidrag för Læsebog for Folkeskolen uppgav han Naturens Bok och Boken om Vårt Land som sina förebilder.195»Nordahl Rolfsens Andragende til Kirkedepartementet», Aftenposten 19/3 1890; ansökan publicerades på Rolfsens begäran efter kritik mot eventuellt stöd för projektet: »[…] Jeg vilde ikke have vovet Forsøget med et saadant Læsebogsverk, hvis jeg ikke som Foregangsmand havde havt den betydeligste Forfatter i den nordiske Barneliteratur. Zacharias Topelius har som bekjendt udgivet en Læsebog for den finske Folkeskole, delt i 2 Dele: ’Naturens bok’ og ’Boken om vårt land’. Han fortæller her om Plantelivet og Dyrelivet, om Finlands Natur, Folkeliv, Sagn, Digtning og Historie, – intet fremtrædende Punkt, der kan kaste Lys over Land och Folk, lader han uberørt. Ved sin stils Fynd, Knaphed og Klarhed, ved den varme Følelse, som gjennemaander det hele, fængsler han de unge Læsere og faar dem til med Lethed at modtage og overskue det store og rige Stof. Det er dette Verk, som er mit Udgangspunkt og – skjønt jeg i mange Enkeltheder afviger fra dets Plan – tillige det Maal, jeg stræber henimod – uden at kunne naa; thi det er et Mønsterverk, der maa siges at have beseiret de store Vanskeligheder.» Trots det är det mest sagor av Topelius han tog med i den första delen av Læsebog som riktar sig till de yngsta skolbarnen.

145 Till det anekdotiska får räknas den danska skandinavisten och grundtvigianen Frederik Barfods berättelse om en middag 1884 där man hade föreslagit en skål för författaren till Fältskärns berättelser, Boken om Vårt Land och Ljungblommor. En folkhögskollärare sade sig inte känna till Fältskärns berättelser, men ville helhjärtat skåla för Boken om Vårt Lands författare, även om denne inte hade skrivit annat än denna »ypperlige lille bog».196Barfod–Topelius 12/2 1884, L. F. la Cour, »Zacharias Topelius og Frederik Barfod» 1908, s. 205.

Topelius i andra läseböcker

146 Återgivning av en författares verk i nya sammanhang är en form av reception. Topelius dikter intogs ofta i antologier, också i den form av antologi som läseböckerna i allmänhet utgör. Topelius verk, oftast dikter, togs in både i skandinaviska läseböcker och i andra skolböcker i Finland. – Kalevala-översättaren, kompositören och universitetsbibliotekarien Karl Collan sammanställde två läseböcker för läroverken: Poetisk läsebok för Finlands ungdom (1864) och Läsebok på prosa för Finlands ungdom, innehållande valda stycken af inhemska författare på svenska språket (1866). Han tog in knappt tjugo dikter av Topelius i den förra och drygt tjugo prosatexter i den senare: sagor, resebrev, personporträtt och beskrivningar av fält- och sjöslag som ingår i Finland framställdt i teckningar och utdrag ur Fältskärns berättelser.197Vilka dikter det är fråga om här och i antologierna som nämns i följande stycke framgår av Carola Herberts förteckning över diktmanuskript och -tryck till 1898 i utgåvan Ljungblommor, ZTS I 2010, s. 524–536. Bland sagorna kan nämnas »Björken och stjernan» som Topelius skrev för sin fjärde samling Sagor från 1852. I urvalet dikter hade Collan inkluderat »Sylvia har sett Sicilien och Egypten och finner dock Finland så skönt» (mera känd under titeln »En sommardag i Kangasala») i Ljungblommor (1854). Både sagan och dikten ingår i den finska nationallitteraturens kanon och togs senare in i Maamme kirja, medan redaktörerna för de bearbetade upplagorna av Boken om Vårt Land respekterade författarens verkhelheter.

147 Andra antologier för skolorna som innehåller dikter av Topelius och utkom på svenska i Finland under hans livstid är Svenska skaldeprof för barn och ungdom, utgiven av konsistorieamanuensen J. M. von Essen i Åbo 1859, läroverksläraren och -grundaren Albin Lönnbecks Poetisk läsebok för skolans lägre klasser och Poetisk läsebok för skolans högre klasser, båda från 1892 och Sånger och Sånglekar för lägre folkskolan och hemmet, också från 1892. Därtill kommer å ena sidan Ljungblommor och Nya blad. Urwal för skolorna, utgiven av Topelius förläggare Edlund i Helsingfors 1883, å andra sidan folkskoleinspektören Viktor Öhbergs Läsebok för folkskolans två lägre årsafdelningar från 1886 och professor Fridolf Gustafssons Fosterländsk läsebok för skolans lägre klasser (1890, 1891), som utan tillstånd återgav verk av Topelius.198Se ovan, avsnittet Boken om Vårt Land och Svenska Folkskolans Vänner.

148 Topelius blev med tiden väl representerad i Läsebok för folkskolan, och Boken om Vårt Land förekom i den svenska debatten när man efterlyste en läsebok som tog mera hänsyn till barnen än den s.k. Statens läsebok. Många läsestycken i den ansågs för svåra, vilket hämmade läsinlärningen.199Henrik Edgren, »’Fosterlandets pulsar’ och införandet av Läsebok för folkskolan» 2013, s. 204. Torkel Jansson behandlar det omfattande inslaget i Läsebok för folkskolan av författare från Finland – i motsats till danska och norska författarskap – i studien »Att från barnsben försvenska Sverige finskt».200I Jansson, Rikssprängningen som kom av sig. Finsk-svenska gemenskaper efter 1809 2009. I Läsebok för folkskolan är Topelius från början företrädd med »Barnens bön för |LVII|fäderneslandet».201Därtill finns två strofer ur »Ödemarkens jul», under titeln »Julen i kojan». Henrik Edgren konstaterar att det är en av Finlands stora författare och nationsfäder som förklarar för svenska folkskolebarn hur Gud och Sverige hör samman. »Uppenbarligen hade det ingen större betydelse att det egentligen var Finland han åsyftade, vilket säger en del om hur nära kulturellt sammantvinnade Sverige och Finland fortfarande var».202Edgren, »’Fosterlandets pulsar’ och införandet av Läsebok för folkskolan» 2013, s. 199. Edgren noterar bl.a. en diskussion om förbättring av läseboken i Sveriges Allmänna folkskollärarförening 1890, där deltagarna efterlyste ett mera barnanpassat innehåll och önskade sig flera inslag av bl.a. Topelius (ibid., s. 210). Senare, i åttonde upplagan 1878, tillkom dikterna »Årstiderna», »De små foglarnes klagan», hela »Ödemarkens jul», »Vintervisa» och »Min moder». I upplagan från 1899 är Topelius representerad med elva verk, inklusive en bearbetning av kapitlet »Fäderneslandet» i Boken om Vårt Land.203Inga-Lisa Petersson, »Finländskt i den svenska Läsebok för folkskolan 1868», 2000, s. 669. Petersson har disputerat på avhandlingen Statens läsebok (1999) med fokus på tillkomsthistorien.

149 Den norske författaren Nordahl Rolfsen utgav Læsebok for folkeskolen 1892–1895 i tre delar med en »byutgave» i två. Verket utkom i många upplagor in på 1950-talet. I den första delen ingår »Peppeli», »Pikku Matti», »Tom» och »Axel och Stina». Det framgår av innehållsförteckningen att de är bearbetade av utgivaren, och av läsningen att det ibland har skett intill oigenkännlighet. Topelius uppmuntrade i allmänhet översättarna av verken för barn att bearbeta för den lokala publiken. Men han säger ifrån när Rolfsen låter Knud Pladsen (Pikku Matti) planera att hugga huvudet av svenskar. Rolfsen ändrade stället i följande upplaga.204Rolfsen–Topelius 24/9 1892 och Topelius–Rolfsen 10/11 1892, Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare utg. av Carola Herberts, ZTS XX 2015. Den ändrade texten i http://runeberg.org/lffrolfsen/1/ (s. 86–92), hämtad 28/8 2017. – I Austlids nynorska Lesebok for folkeskulen är Topelius företrädd med »Ely Rhem» och »Gjesten».

Forskningsöversikt

150 Naturens Bok har inte alls stått i fokus för forskningen i samma utsträckning som Boken om Vårt Land med dess nationella tema. Naturens Bok användes inte heller lika länge i skolorna.

151 Liisa Siivonen undersöker längden på meningarna i Naturens Bok, läsningarna ett till fem, åtta, tolv och femton. Hon finner att Topelius förverkligar ambitionerna om enkelt språk i början av boken. I första läsningen förekommer 4,65 ord per mening, i andra 6,49, i tredje 10,56 och antalet fortsätter stiga och är som mest 15,94 per mening i tolfte läsningen (»Om elden»). Samma stigande kurva hittas i antalet satser per mening, där toppen återigen nås i tolfte läsningen med 2,37, för att sjunka något i den femtonde. Ett typiskt prosastycke i Naturens Bok har någon form av sammanfattning, ofta en lärdom. Topelius talar direkt till läsaren och gör denne delaktig i händelserna. Naturens Bok tydligt är anpassad till sin avsedda läsargrupp, med korta meningar och ord, och förhållandevis okomplicerade konstruktioner. Något motsägelsefullt är att antalet hypotaktiska, underordnande, meningskonstruktioner är rätt stort.205Liisa Siivonen, »Språket i Topelius Naturens bok», avhandling pro gradu, Nordisk filologi, Helsingfors universitet 1971.

152 Bernhard Estlander konstaterar att Topelius ägde ett för starkt historiskt intresse för att fastna för sin ungdoms »ett folk, ett land, ett språk» och tillägger: »Men märkligt är dock, huru tankarna från 1843 i viss mån gå igen mer än 30 år senare i Boken om vårt land».206Bernhard Estlander, »Topelius som historiker», 1918, s. 126.

153 Matti Klinge har i en lång rad verk undersökt olika aspekter av Topelius författarskap, inte minst Boken om Vårt Land.207Den festskrift som tillägnades Matti Klinge på 60-årsdagen har rentav titeln Boken om vårt land 1996, med en avsiktlig anspelning på Topelius, Klinges »föregångare som professor i historia och författare i fosterländska ämnen», s. 8. Klinge konstaterar att den hör till de böcker som haft störst inflytande på Finlands idéhistoria och visar på de värden och den världsbild som präglade Finlands folk under den »grundläggande perioden i Finlands väg till en modern nation».208Klinge, Från lojalism till rysshat 1988, s. 168. Boken om Vårt Land skulle för unga läsare utlägga och förklara synen på fosterlandet i Runebergs dikt »Vårt land».209Ibid., s. 172. Som författare till Boken om vårt land nådde Topelius ett slags monopolställning i fråga om gestaltandet av en nationell moral och en historisk-geografisk uppfattning om fosterlandet.210Klinge, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer 2000, s. 15. I likhet med Bernhard Estlander lyfter Klinge fram att Topelius 1850 hade tagit avstånd från »det finskhetsintresse som man börjat betrakta som politiskt tvivelaktigt», och att han återkom till det först med Boken om Vårt Land.211Ibid., s. 227. Klinge anmärker att Topelius betraktade den ryska ockupationen under stora nordiska kriget som mörkare än mycket annat i landets historia, genom att projicera belägringen av Österbotten på hela Finland. Tillsammans med Forsman befäste Topelius epoknamnet stora ofreden.212Ibid., s. 231. Klinge lyfter också fram att Boken om Vårt Land bidrog till kulten av stormännen Runeberg, Snellman och Lönnrot genom att presentera dem för de yngsta.213Klinge, Suomen sinivalkoiset värit, Helsinki 1982, s. 93 f.

154 Sven-Erik Hansén disputerade på modersmålsämnets mål- och innehållsfrågor i den svenska folkskolan i Finland 1988 och säger att Boken om Vårt Land mer än andra läromedel svarade mot det nya behovet av texter, och markerade folkskolans vidgade uppgift utöver den tidigare religiösa ramen. Innehållet genomsyrades visserligen av en religiös grundton, men korresponderade ändå väl med de sekulariserade mål folkskolan hade erhållit jämsides med de religiösa, och speglade det som förknippades med begreppet allmänbildning.214Sven-Erik Hansén, Folkets språk i Folkets skola. Studier i modersmålsämnets mål- och innehållsfrågor i den svenska folkskolan i Finland 1866–1927 1988, s. 140 f. Hansén noterar att Boken om Vårt Land representerar samma integration av stoffet i realämnen, främst historia och religion, som Läsebok för folkskolan (ibid.). Han konstaterar att modersmålsämnet blev folkskolans viktigaste och läsningen ett centrum där folkskolans realämnen samlades, i enlighet med Cygnæus och Snellmans åsikter. »Naturens bok och i synnerhet Boken om vårt land blev både läseböcker och läroböcker i naturlära, geografi och historia, och motsvarade väl folkskolans behov av ’sekulartexter’». Genom innehållet i Boken om Vårt Land förstärktes det nationellt-fosterländska draget i folkskolan. Eftersom Topelius böcker användes både i svenska och i finska folkskolor blev kärnan i lästexterna gemensam och en väsentlig del av folkskolans nationella fostran vilade på samma texter, som förmedlade det nationella kulturarvet.215Ibid., s. 162 f.

155 Allan Tiitta har i avhandlingen Harmaakiven maa undersökt Topelius som geograf. Läseböckerna får relativt lite utrymme jämfört med bildverken och Topelius föreläsningar. Tiitta konstaterar att Topelius spelade en betydande roll för kännedomen om Finlands geografi och disciplinens anknytning till historien, framförallt som föreläsare och genom Boken om Vårt Land. Topelius önskade göra såväl geografin som historien levande och tankeväckande. Boken om Vårt Land gav eleverna en uppfattning om fosterlandet som en geografisk och historisk enhet.216Allan Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 320 f.

156 Jyrki Nummi har i avhandlingen Jalon kansan parhaat voimat undersökt de stereotypa karaktärsdragen i Väinö Linnas Tuntematon sotilas (1954, sv. Okänd soldat, 1955) och konstaterar att beskrivningarna följer de (landskaps)typer som blev kända genom bl.a. Boken om Vårt Land. Både sinnelag och utseende hos personerna stämmer överens med karaktärerna: Koskela är en grovlemmad, blåögd, tyst, trög, stadig och sträv tavast, Rokka en öppen, rörlig, företagsam och känslig karelare. Nummi anser ändå att Linna individualiserar persongalleriet så att det bakom varje typ finns en individ med sin lokala kultur, som inte i samma utsträckning eller lika färgstark påträffas hos Topelius. Dennes uppfattning om ett finskt nationellt språk görs av Linna till mer av en djupare kulturell kod, ett folkligt tankesätt, som står i opposition till officerarnas bildade kultur. Linna utvidgar Topelius typologi socialt och psykologiskt med t.ex. politiska värderingar, olika grader av sinne för humor och för nationalism. Hos Linna växer stereotypierna till en skildring av både individen och kollektivet, över Topelius museala och roat nedlåtande bilder. Enligt Nummi förlitar Linna sig på de traditionella typerna men går vidare, utöver det endimensionella, och förvandlar folket från objekt till subjekt.217Jyrki Nummi, Jalon kansan parhaat voimat. Kansalliset kuvat ja Väinö Linnan romaanit Tuntematon sotilas ja Täällä Pohjantähden alla 1993, s. 128–131. Kapitlet har titeln »Topeliaaninen heimogalleria» (det Topelianska stamgalleriet). Nummi har använt elfte upplagan av Maamme kirja (1891), här återges egenskaperna efter Boken om Vårt Land (1875).

157 Nummi ser strukturella likheter mellan Boken om Vårt Land och Väinö Linnas Täällä Pohjantähden alla I–III (1959–1962, sv. Här under Polstjärnan I–III, 1959–1962). Båda verken börjar och slutar med dikter. Bildspråket i fjärde strofen av »Morgonsång», »Än rufvar dimman öfver kärren;/Stå upp, drif nattens spöken ut» förflyttas till de första kapitlen i Högt bland Saarijärvis moar. I Boken om Vårt Land används nationens historia för att skapa en bild av folkets förflutna i syfte att väcka förståelse och kärlek till fosterlandet. Samma historiska stoff överförs till Linnas bok, och samma tematik, om förhållandet mellan medborgaren och nationen, dominerar verket genomgående.218Ibid., s. 296 f. Nummi går också in på »Matti», den finska arketypen, som Topelius beskriver i kapitlet efter »Om Finlands folk» och som Nummi jämför med Linnas Jussi (Koskela). Topelius Matti har en av ödet bestämd plats i världsordningen, medan den urfinska Matti hos Linna är en |LX|utmaning för Jussi. På Pentinkulma underkastar sig medborgaren inte, utan kräver sin rätt. Ett annat tema där Nummi finner likheter är bilden av hemmet och hemkomsten: hos Topelius hemkomsten från skolan, hos Linna från kriget. Ett tredje tema är fosterlandet. Framförallt i slutet av trilogins tredje del, när Alma definierar fosterlandet (isänmaa) som isän maa (fars åker) för barn och barnbarn, uppstår en parallell till moderns ord i tredje kapitlet i Boken om Vårt Land. Nummi sammanfattar att Linna i trilogin använder stoffet i Boken om Vårt Land för att polemisera mot verkets nationella föreställningar och upplysningsprojekt. Här under Polstjärnan kan läsas som en ickeofficiell version av Boken om Vårt Land.219Ibid., s. 297–306.

158 Päivi Rantanens avhandling Suolatut säkeet. Suomen ja suomalaisten diskursiivinen muotoutuminen 1600-luvulta Topeliukseen (1997) behandlar som undertiteln säger den begreppsliga gestaltningen av Finland och finnarna från 1600-talet till Topelius. Hon analyserar den religiösa argumentationen i Boken om Vårt Land och anser att Topelius legitimerar fosterländskheten genom att utnyttja allmogens respekt för religiösa auktoriteter.220Päivi Rantanen, Suolatut säkeet. Suomen ja suomalaisten diskursiivinen muotoutuminen 1600-luvulta Topeliukseen 1997, s. 216.

159 Nils Erik Forsgårds idéhistoriska avhandling I det femte inseglets tecken är en studie i den åldrande Topelius livs- och historiefilosofi. Forsgård finner att Boken om Vårt Land, liksom alla andra Topelius verk för barn, i allt väsentligt formulerar en sammanfattande, förenklat illustrativ och moraliserande uttolkning av de romantiska och kristet-idealistiska föreställningar som präglar hans verk i övrigt.221Nils Erik Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 17. När Forsgård citerar läseboken fungerar utdragen som belysande ingångar till de resonemang som följer, t.ex. slutkapitlet i läseboken »Hemkomsten från skolan» som inledning till avhandlingens kapitel »Den nationella utvaldhetstanken» (s. 113). Forsgård betecknar Topelius uttalanden om nationaliteten i föreläsningarna vårterminerna 1872 och 1873 som sammanfattningar. I Boken om Vårt Land utlägger Topelius sedan i förenklad form sina grundläggande teser om det finska folket, den finska nationaliteten och den finska historien.222Ibid., s. 112. – Det samma framhåller Forsgård i »Utopisten Topelius» i Finlands svenska litteraturhistoria I 1999, s. 332. I samma verk beskriver Johan Wrede Boken om Vårt Land som »det kanske effektivaste patriotiska och nationella uppfostringsmedlet i Finlands skolor ända fram till andra världskriget slut» (s. 322). Topelius uppfattning om Finland och det finska folket som utvalda av Gud och predestinerade för civilisatoriska uppdrag sätter Forsgård in i en samtida kontext: en utvaldhetsretorik florerade i Europa under den koloniala eran. Den uppträdde i både religiös och sekulariserad form, i alla samhällsklasser och i nästan alla länder. Forsgård citerar Snellman, som i Läran om staten säger att varje enskild nations bestämmelse är att försöka höja sig över de andra för att därigenom leda den världshistoriska utvecklingen.223Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 113.

160 När Forsgård behandlar Boken om Vårt Land i Suomen kirjallisuushistoria menar han att Topelius strävade efter helhet och helgjutenhet, och att läseboken har en defensiv attityd. Nationen kan vara enig och hel bara om invånarna fruktar samma Gud, kan sin historia och respekterar samma lagar, i annat fall hotar kaos och undergång. Denna världsbild ville Topelius inplanta i skolbarnen, de vuxna i vardande.224Forsgård, »Maamme kirja – isänmaan koko kuva» 1999, s. 267. I artikeln »Topelius och folket» utgår |LXI|Forsgård från läsebokens avslutande kapitel »Hemkomsten från skolan», där Topelius syn på det finska folket framträder i ett nötskal: utvalt av Gud och med en framtida storslagen världshistorisk mission. Här finns ett försök att definiera det finska folkets väsen. Elementen, sammanfogade eller tagna för sig är typiska för den romantiska universalismens grundläggande föreställningar. I linje med dem ser Topelius de enskilda folken som kollektiva individer.225Forsgård, »Topelius och folket» 2000, s. [82].

161 Kati Mikkola granskar hur Topelius konstruktion av finsk patriotism i Boken om Vårt Land ter sig i en religionsvetenskaplig referensram.226Kati Mikkola, »Uskonto, isänmaa, isänmaausko. Uskonnollisen argumentaation ulottuvuudet Topeliuksen Maamme kirjassa» 2004, s. 209. Den religiösa argumentationen i Boken om Vårt Land ansluter sig till en judisk-kristen tradition, men Topelius fogar också den icke-kristna mytologin till finskheten. De mytologiska elementen har snarast en historisk-mytisk och folkloristisk betydelse, inte en religiös. Mikkola anser trots det att det finns typiska drag av tribalism i den patriotism som Boken om Vårt Land representerar. Hit hör betonandet av förfädernas betydelse för nationens framgång och fortbestånd, och uppmaningarna till arbetsamhet och uppoffring.227Ibid., s. 237 f.; jfr kapitlen »Fäderneslandet» och »Konungens gåfwor». Mikkola betonar att Topelius knyter an till bibeln för att legitimera det finska folket och den finska patriotismen.228Ibid., s. 222–232. Försynens roll och det finska folket som Guds utvalda folk poängteras. Mikkola anser att kapitlen om landets s.k. stormän (fi. suurmiehet) kan ses som ett led i skapandet av det finska folkets självbild. Hit hör bl.a. Mikael Agricola, Arvid Horn, Porthan, Castrén och Lönnrot och skalderna Franzén och Runeberg. Hon konkluderar att Topelius gör finskheten till en konstruktion som förenar den kristna tron och fosterlandet till en odelbar helhet, och att Topelius strävan blir att lära ut betydelsen av de »heliga orden» hem, tro och fosterland.229Ibid., s. 238 f.

162 Kati Mikkola studerar också hur Topelius har anpassat teman hos Herder till en finsk kontext. Boken om Vårt Land ses som en länk mellan Herders tankevärld och det finska folkets djupa led.230Kati Mikkola, »Suomen kehkeytyminen omaksi itsekseen – Herder ja Topeliuksen Maamme kirja», 2006, s. 419. Argumentationen och strukturen i Boken om Vårt Land utgår från uppfattningen om Finland som en naturlig enhet och historien som organiskt utvecklad. Herder liknar mänskligheten vid ett växande träd och Topelius Finland vid ungt träd som växer vid Sveriges sida.231Ibid., s. 424 f., citatet: »Och bundet, såsom ett ungt träd vid detta stöd [Sverige], tillvexte det finska folket, härdadt i svåra stormar» se Sjette Läsningen, stycke 228. Läsningarna representerar en utveckling: från landet över folket till historien och kulturen. Boken om Vårt Land avancerar som en berättelse om utveckling från nationens grund till civilisationens höjd, där konsten utgör blomningen. Kultur är inte motsatsen till natur, utan dess fullkomning.232Ibid., s. 425; om konsten som blomning, se Sjette Läsningen, stycke 67: »Ty sång och skön konst äro bildningens blommor; derför uppnå de sist en högre fulländning. Innan blommorna utslå, måste rot, stjelk och blad hafva sin tid.» Den bild av Finland och av nationer överhuvud som Boken om Vårt Land förmedlar är långt i samklang med Herders synsätt. Den finska nationen ses uttryckligen som en helhet baserad på kulturell enhet, inte på blodsarv – och inte bättre än andra. Å andra sidan finns den hegelska politiska nationalismen också representerad i läseboken, i strävan att fostra skolbarnen till medborgare som inte bara värdesätter nationens språk och kultur, utan också strider och uppoffrar sig för landet.233Ibid., s. 443 f.

163 I en artikel om Boken om Vårt Land som uttolkare av Kalevala går Mikkola in på läsebokens stora betydelse för att på ett tillgängligt sätt förmedla innehållet i eposet för en stor publik.234Kati Mikkola, »Maamme kirja Kalevalan tulkitsijana» 2008, s. 172 ff. Den kristet-religiösa grundtonen och bibelcitaten i Boken om Vårt Land ser Mikkola som både ideologiskt och pedagogiskt motiverade. Eftersom Bibeln och katekesen ofta var de enda böcker allmogen kände till hade Topelius inget annat alternativ än den referensram de utgjorde om han ville nå gruppen med argument och liknelser. Kalevala ansågs okristligt och skulle undvikas. Topelius presenterade persongalleriet i eposet som människor, inte som gudar – en s.k. historisk tolkning som också Lönnrot representerade.235Ibid., s. 185.

164 I avhandlingen Visions of Past Glory. Nationalism and the Construction of Early Finnish History sammanför Derek Fewster Snellman, Forsman och Topelius. Under rubriken »Zacharias Topelius and the manifest destiny of Finland» tar Fewster upp Topelius syn på finnarna som ett utvalt folk med ett av försynen bestämt uppdrag, som han formulerade redan på 1840-talet i »Äger finska folket en historie?», och som tydligt lever kvar i Boken om Vårt Land. Topelius syn är teleologisk: Finland blev storfurstendöme 1809 som ett led i en förutbestämd plan, där det följande ledde fram till uppkomsten av en nationellt medveten politisk enhet.236Fewster, Visions of Past Glory 2006, s. 129 f. Fewsters exempel i Boken om Vårt Land är kapitlet »Hemkomsten från skolan».

165 Fewster anser att Topelius utövade sitt största inflytande på den proto-historiska bilden av Finland genom Finland framställdt i teckningar (1845–1852), En resa i Finland (1872–1874) och framförallt Boken om Vårt Land, till vars genomslagskraft bokens långvariga användning som skolbok bidrog. Han nämner att denna »all-time Finnish steady-seller for primary school readers» utkom i 45 finska upplagor och 20 svenska fram till 1942. 1908 hade verket tryckts i 270 000 exemplar, varav 70 000 svenska, vilket jämförs med att Kalevala fram till 1937 hade tryckts i 130 000 exemplar. För att ytterligare belysa spridningen konstaterar han att skoleleverna i Finland uppgick till 18 000 när boken kom ut, men att antalet inom drygt 30 år hade ökat till 148 000.237Ibid., s. 139 f.

166 Derek Fewster anser att Boken om Vårt Lands förmåga att skapa en gemensam syn på den nationella historien och en identitet under flera generationer har underskattats. Topelius blev den första verkligt framgångsrika popularisatorn av den lärda och intellektuella visionen av finskhet, både i samtiden och historiskt sett. Fewster argumenterar för att Boken om Vårt Land i grunden kan ses som en historiebok eftersom en tredjedel avhandlar historia eller närliggande ämnen. Texterna följer långt Finland framställdt i teckningar i både andan och innehållet. Den största skillnaden är att en del etniska slutsatser har tonats ner i läseboken, eventuellt med tanke på målgruppen. Fewster |LXIII|exemplifierar med svenskarna i Finland som Topelius i Boken om Vårt Land beskriver som en del av det finska folket och de finska stammarnas krigiskhet som han tonar ner i läseboken. Topelius finska nationalism var problematisk för många svenskspråkiga och Fewster redogör kort för revideringen av Boken om Vårt Land som Hagfors gjorde inför tionde upplagan 1903 bl.a. för att betona det svenska arvet.238Ibid., s. 141 f.

167 I Suomen kasvatuksen ja koulutuksen historia I säger Marjatta Rahikainen att den idealiserade bilden av livet på landsbygden i folkskoleböcker åtminstone delvis baserar sig på Boken om Vårt Land.239Marjatta Rahikainen, »Omat lapset, vieraat lapset, kerjäläislapset» 2010, s. 314 f. – Rahikainen menar oriktigt att Boken om Vårt Land ursprungligen inte riktade sig till folkskolan. Det stämmer inte, däremot lästes den också i elementarskolor och fruntimmersskolor. Möjligen är Topelius användning av ordet läroverk, på finska oppilaitos, i förorden till läseböckerna vilseledande. Han använde ordet om alla skolformer, inklusive universitetet.

168 Pasi Jaakkola analyserar i en avhandling i teologi från 2011 Topelius roll som religiös uppfostrare.240Pasi Jaakkola, Topeliaaninen usko. Kirjailija Sakari Topelius uskontokasvattajana 2011. Förutom Luonnon kirja och Maamme kirja har Jaakkola använt sig av de finska översättningarna av Evangelium för barnen och Läsning för barn I–VIII. Jaakkola anser att forskningen har förbisett Topelius pedagogiska expertis, som var av väsentlig betydelse för barnböckernas uppfostrande effekt och popularitet. Topelius verk för barn hade överlag hög kvalitet i didaktiskt hänseende i 1800-talets Finland. Hans pedagogiska ambitioner omfattar betydelsen av bildning och självmedvetande, nationell solidaritet och en levande idealism. En kristen nationalism är huvudlinjen i Topelius religiösa fostran och fosterlandet är ett av Gud givet projekt. Jaakkola noterar att Boken om Vårt Land utkom vid en gynnsam tidpunkt. Folkskoleförordningen från 1866 var avgörande för läseböckernas framgång, och på 1870-talet började elitens nationella projekt bli en folkrörelse.241Ibid., s. 34 och 66. Den religiösa ideologi som bl.a. Boken om Vårt Land representerar motsvarade väl pedagogernas världsbild hela den tid som folkskolan existerade, poängterar Jaakkola.242Ibid., s. 81.

169 Sveinung Nordstoga gör i en avhandling om Andreas Austlids nynorska Lesebok for folkeskulen243Sveinung Nordstoga, Livshistorier på landsmål. Andreas Austlids Lesebok for folkeskulen – eit lesebokprogram blir realisert 2013. (1902–1906) en jämförelse mellan den och läseböcker i de andra nordiska länderna, inklusive Boken om Vårt Land. Topelius var känd i Norge och två berättelser av honom ingår i Austlids läsebok.244Det är fråga om »Ely Rhem» och »Gjesten», hämtade ur Norskt Barneblad. Ingenting tyder på att Austlid hade kontakt med Topelius (ibid., s. 293). Nordstoga hittar inga belägg för att Austlid i nämnvärd mån skulle ha påverkats av Topelius, utan beskriver deras läseböcker som två olika projekt med tanke på stil och upplägg. Austlid använder sig i större utsträckning än Topelius av folkdiktning, inte minst med anknytning till barn (ramsor och sagor), av många författares skönlitterära verk och av personliga livshistorier för att göra stoffet levande och intressant. Topelius förmedlar kunskap om Finland pedagogiskt och poetiskt i en personligt skriven historisk-topografisk encyklopedi, medan Austlids Lesebok är en antologi.245Nordstoga, Livshistorier på landsmål 2013, s. 146–156, 298 och 296. Nordstogas förförståelse bidrar till ett för finländska läsare upplysande utomstående perspektiv när han framhåller att både Topelius och Austlid levererar viktiga bidrag i upprivande kulturstrider. Topelius, menar Nordstoga, vann det finska folket |LXIV|med sin läsebok, medan Austlid förlorade (underförstått att hans nynorska läsebok inte rubbade ställningen för Nordahl Rolfsens läsebok på bokmål).246Ibid., s. 298. Nordstoga förbiser att Boken om Vårt Land inte var avsedd som en läsebok för de svenskspråkiga i Finland, trots att den är skriven på svenska, utan uttryckligen som en gemensam, finsk läsebok för barn i båda språkgrupperna.

170 Max Engman tar i Språkfrågan upp klyvningen av skolan på språklig grund. Folkskolan blev en modersmålsskola med enhetlig administration och läroplan, samma pedagogiska impulser och samma läsebok: Boken om Vårt Land. Krav restes på särskilda läseböcker för de svenska skolorna eftersom ett missnöje med nationalitetsuppfattningen i Boken om Vårt Land förekom. Författaren och litteraturhistorikern Arvid Mörne ansåg att Topelius åsidosatte den svenskspråkiga befolkningens historia och kultur, Kalevala skulle inte gå före Eddan i svenskspråkiga skolor. Hagfors bearbetning tillfredsställde inte de svenska lärarna annat än i fråga om ortografi och grammatik. Folkskolans läsebok I–II utkom 1911–1913, men den andra delen godkändes inte för användning av skolöverstyrelsen med motiveringen att den var för ofosterländsk, för skandinavisk och för svensk. Svensksinnade Nya Pressen kommenterade att Topelius hade lyckats så bra det var möjligt att skriva en läsebok för båda språkgrupperna, men den svenska befolkningen hade förfördelats. Tidningen misstänkte att skolöverstyrelsen ville motarbeta en befarad särutveckling på svenskt håll.247Max Engman, Språkfrågan 2016, s. 193 f. och där refererad litteratur.

171 Artikelsamlingen Maamme. Itsenäisen Suomen kulttuurihistoria, som uttryckligen behandlar det självständiga Finlands kulturhistoria under tiden 1917–2017, lyfter fram Topelius i flera sammanhang. Det är främst Silja Laine som i »Kotiseudusta isänmaahan» (från hembygd till fosterland) går in på Boken om Vårt Land. Laine säger att hembygdsideologin härstammar från 1800-talet, med stor påverkan från Topelius tanke om att kärlek till hemmet och hembygden leder till fosterlandskärlek. Topelius föreställning om ett folk bestående av olika stammar (heimoja) ligger till grund för det självständiga Finlands hembygdsarbete. Tanken om hemmet och hembygden som nationalismens och fosterlandskärlekens förutsättning hade de flesta fått genom Boken om Vårt Lands första sidor. På 1920-talet spann historiker som Jalmari Jaakkola, Väinö Voionmaa och Einar W. Juvelius vidare på diskussionen om Finlands stammar.248Silja Laine, »Kotiseudusta isänmaahan» 2016, s. 167–171.

Noter

Textkritisk redogörelse

172 Utgåvan baserar sig på förstaupplagorna av Naturens bok (1856) och Boken om Vårt Land (1875). Inga manuskript eller korrektur har påträffats.

Grundtexter

173 Grundtext för utgåvan av Naturens Bok är ett exemplar i Topeliussamlingen i Svenska litteratursällskapets bibliotek (signum F7393). Grundtextexemplaret kollationerar 8:o π3 π8 2–128.1Se förtydligandet av kollationeringsformeln i Topelius, Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, ZTS V 2013, inledningen, stycke 155. Första kollationeringen har utförts mot ett exemplar som har tillhört Vasa svenska lyceums bibliotek (Öh Lyc. 1420797743). Den andra kollationeringen har utförts okulärt, manuellt, mot ett exemplar i Nationalbibliotekets ägo.

174 Grundtext för utgåvan av Boken om Vårt Land är ett exemplar i huvudredaktören Pia Forssells ägo. Grundtextexemplaret kollationerar 8:o π6 1–298 304. Första kollationeringen utfördes mot ett exemplar i Topeliussamlingen i Svenska litteratursällskapets bibliotek (Top1/F6966). Den andra kollationeringen utfördes okulärt mot ett annat exemplar i Topeliussamlingen i Svenska litteratursällskapets bibliotek (85/F58008).

175 Ingen tryckvarians har påträffats, varken i Naturens Bok eller i Boken om Vårt Land.

Textetablering

176 Den etablerade texten återger grundtexten. Uppenbara sättnings- eller tryckfel har korrigerats. Utgivarändringar har gjorts med stöd av senare upplagor.

Typografisk normalisering

177 Typografiska citattecken återges med gåsögon (»). Citattecken vid versrader satta med indrag återges inte. Den inbördes ordningen mellan citattecken, tankstreck och skiljetecken har normaliserats enligt nuvarande praxis. Detta gäller främst skiljetecken som placerats innanför eller utanför avslutande citattecken i originalet.

178 Originalets indrag efter rubrik eller vid nytt avsnitt återges inte. Tusental har normaliserats, 1 000 i stället för 1000 eller 1,000.

179 Typografiska normaliseringar upptas inte i förteckningen över utgivarändringar. De visas i lästexten i den digitala utgåvan mot ljusgrå bakgrund när visningsalternativet Konsekvensändringar/Normaliseringar är aktiverat.

180 Typografin i utgåvan av Naturens Bok och Boken om Vårt Land avviker från de andra utgåvorna i Zacharias Topelius Skrifter. I dem återges grund|498|texter satta med frakturstil med antikva. I läseböckerna förekommer både frakturstil och antikva, eftersom barnen skulle vänja sig vid båda stilarna. Eftersom växlingen är betydelsebärande återges den i utgåvan. För text i frakturstil används typsnittet Abril Titling Semicondensed. Text satt med antikva återges i typsnittet Arno Pro, som används generellt i utgåvan. Frakturstilen, som också kallas tysk stil, använder genomgående w (inte v), vilket typografin återger. Däremot återges ∫ med s. I förstaupplagan av Boken om Vårt Land används i partierna med antikva en rubrikstil som härmar frakturen. Den återges inte i utgåvan.

Topelius redigering

181 När Topelius citerar i läseböckerna gör han det sällan exakt. I många fall formulerar han om, sannolikt för att anpassa texten till den unga målgruppen. Detta gäller också bibelverserna. I allmänhet går redigeringen ut på förkortning. Detta är särskilt tydligt i den tredje läsningen i Boken om Vårt Land som övervägande består av sammandrag av de centrala sångerna i Kalevala. Topelius har mestadels använt Karl Collans översättning. I kapitel 97, »Werldens Skapelse», går det att i stora drag följa stroferna i den (Kalevala I, vers 103–342). Topelius utesluter givetvis verser, men använder också möjligheten att omtolka dem ganska fritt, t.ex. fyra verser om Ilmatar: »Länge lefde hon i kyskhet, / I jungfrulighet beständigt / Uti luftens vida gårdar, / Fästets vidtutsträckta rymder» är kort och gott komprimerade till »Under fästets rymd hon bodde». Därtill placerar Topelius om partier och lägger till egna verser. »Den evärdelige sångarn» används om Väinämöinen både i början av sången och som avslutande vers, men saknas hos Collan.

Variansen i läseböckerna

182 Svenskan saknade länge en enhetlig och allmänt erkänd stavningsnorm, vilket återspeglas i Topelius läseböcker. Under 1800-talets sista decennier avlöste både debatter om svenskans stavning och förslag om stavningsreformer varandra, parallellt med utgivningen av Naturens Bok och Boken om Vårt Land och de nya upplagorna av dem. Det är därför inte förvånande att stavningen varierar mellan de olika upplagorna, att den är inkonsekvent i en och samma upplaga eller att skillnaderna – varianterna – mellan upplagorna till största delen utgörs av stavningsvarianter. Det finns också innehållsliga skillnader mellan upplagorna, Topelius gjorde nämligen själv uppdateringar och mindre rättelser i innehållet. Överlag kan konstateras att utöver korrigering av uppenbara sättningsfel har både ortografiska och innehållsliga |499|ändringar gjorts i alla upplagor. Ändringarna i de olika undersökta upplagorna av Boken om Vårt Land följer en något större systematik än vad som är fallet med upplagorna av Naturens Bok. Det kan sammanhänga med att Naturens Bok utkom på flera olika förlag, medan Boken om Vårt Land från början utgavs på ett och samma förlag, Edlunds. – Här redogörs för arten av ändringar med enstaka exempel. För studier på detaljnivå hänvisas till variantvisningen i fulltext i den digitala utgåvan.

183 De upplagor som har jämförts är de som utkom under Topelius livstid och som innehåller ändringar enligt hans förord, och iakttagelser baserade på stickprov. Av Naturens Bok har de tre första upplagorna (1856, 1857 och 1860) samt sjätte (1870) och nionde (1884) ingått i granskningen. Av Boken om Vårt Land har jämförts de sex första upplagorna (1875, 1876, 1879, 1883, 1886 och 1890). Tolfte upplagan (1894) av Naturens Bok och sjunde (1894) av Boken om Vårt Land har ingått i jämförelsen, men antalet substantiella skillnader där är få och upplagorna ingår inte i visningen i den digitala utgåvan.

184 Varianterna är identifierade och kategoriserade med programvara och resultatet har därefter granskats manuellt och korrigerats vid behov. De olika kategorierna varianter som visas är skillnader i stavning och skillnader i interpunktion samt ändringar i ordvalet, tillägg och strykningar (s.k. substantiella varianter).

185 Topelius tog i båda läseböckerna in dikter av andra författare och redigerade dem. För dessa ingrepp redogörs i huvudsak i kommentaren till respektive dikt. I de fall Topelius ändrade i sina egna dikter mellan upplagorna framgår det av variantvisningen, se t.ex. »Stjernhimmelen» i Naturens Bok. En översikt av dikterna i läseböckerna finns i avsnittet »Läseböckerna som antologier» i inledningen, stycke 97-101.

Rättelser i Boken om Vårt Land enligt originalupplagans förteckning över tryckfel

198 [position i utgåvan: 166, 29 | text i ZTS: på | ← | text i grundtexten: på på]

Utgivarens ändringar gentemot grundtexten

200 [position i utgåvan: 5, 22 | text i ZTS: och | ← | text i grundtexten: och och]

Naturens Bok

202 Symbolerna för planeterna på s. 147 i utgåvan är korrigerade, på s. 188 och 189 i grundtexten är de vända uppochner i texten och på bilden.

Boken om Vårt Land

204 Interna sidhänvisningar i grundtexterna har ändrats stillatigande för att överensstämma med pagineringen i utgåvan.

Noter

Källor och litteratur