Fjerde Läsningen. Om kräldjuren

Lästext

|50|

Fjerde Läsningen.

Om kräldjuren.

1 Min bror Anders och min syster Greta gingo en dag i skogen. De hade nu wuxit så stora, att de kunde sköta sig sjelfwa. Ganska wettgiriga woro de båda twå. De tyckte ingenting wara så roligt, som att beständigt få lära sig något mer, än de wisste förut.

|43|

2 När de kommo till den stora mossen innerst i skogen, tittade sköna gula hjortron fram ibland tufworna. Greta böjde sig ned för att plocka, men i detsamma fick hon i handen något klibbigt och kallt. Hu! skrek hon; jag fick en orm i min hand.

3 Anders, som war helt nära, sprang förskräckt till sin syster. Det är icke en orm, sade han; det är bara en liten oskadlig ödla. Jag will slå ihjäl henne med min käpp.

4 Greta sade: om hon ej gör någon illa, så låt henne lefwa. För din skull må hon behålla sitt lif, swarade Anders. Men något straff bör hon få, för det att hon skrämt dig. Ödla, du måste berätta oss något om dina slägtingar ibland djuren.

5 Gerna, sade ödlan, der hon med pickande hjerta låg uti gossens hand. Wi höra till djurens tredje klass, som kallas kräldjur. Förr har man kallat oss amfibier: det betyder djur, som lefwa på twå sätt. Wåra lungor äro så förunderligt inrättade, att wi kunna andas och lefwa både i wattnet och på landet. Derföre är också wår andedrägt ofullkomligare, än däggdjurens och fåglarnas. Och emedan djurens wärme kommer af andedrägten, hafwa wi kall blod. För samma orsak kunna wi tåla större wärme och större köld, än andra djur, utan att dö. De flesta bland oss ombyta årligen skinn. De flesta bland oss lägga ägg, ur hwilka ungarna sedan framkrypa i solens wärme.|51| På sena hösten, när det blir kallt, krypa wi ned på sjöarnas botten eller in uti jorden. Der ligga wi, förstelnade i dwala, under winterns köld. Men när jorden upptinar om wåren, qwickna wi åter wid och krypa fram ur wår gömma. I de heta länderna äro wi både många och stora; men här i landet äro wi få och små. Menniskan afskyr oss och känner en rysning, när hon widrör oss. Men fastän några bland oss äro giftiga djur, äro likwäl de flesta alldeles oskadliga.

6 Följen mig till lemma startträsketkommentar, sade ödlan, så will jag wisa er flera djur af min klass. Nej, sade Greta. Det wågar jag aldrig; jag wet, att der finnas många ormar. Men Anders sade: war icke rädd; jag förswarar dig nog med min käpp. Så lofwade Greta följa honom; men ganska rädd war hon och såg sig ofta omkring, för att ej trampa på ormarna.

7 Efter en stund kommo de till en sumpig strand, der många lemma startstyggakommentar djur krälade uti gyttjan. Grodan satt och qwäkte wid sidan af lemma startputtenkommentar, såsom hon brukar göra om wåren. När hon såg barnen, hoppade hon med långa skutt ned till wattnet. Der hade hon lagt sina swarta ägg, som likna fiskarnas romm. Gif akt på de små grodorna, sade ödlan. lemma startGanska underligtkommentar förwandlas de, medan de wexa. När ungarna krypa ur äggen, likna de fiskar med stora hufwuden och en liten qwick stjert. Då simma de, och då andas de likasom fiskar, och för man dem på det torra, så dö de. Men efter åtta weckor wexa der fötter|44| på deras kropp. Deras swans faller bort; de kunna då andas luft och lefwa på land. Grodorna äta wexter och fiskromm. Sjelfwa blifwa de många djurs mat. Fulast bland dem är den bruna paddan.

8 Här är wårt rätta hemwist, sade ödlan. Se bara de många små ödlorna, mina bröder och systrar, som krypa så qwickt mellan stenarna. Wi ödlor äro smalare och|52| längre än grodan. Wi ha fyra fötter och en spetsig swans. De små bland oss ha en fjällig kropp och lefwa mest af små maskar. Men om du will följa mig långt bort till det heta Afrika, så will jag wisa dig ödlor af mer än lemma start15 (femton) alnars längdkommentar. bild En sådan ödla är den grymma krokodilen, som lurar på sitt rof i flodernas gyttja. Gå ej att bada då uti floden. Krokodilen uppslukar dig i sitt ofantliga gap, eller afbiter han din kropp med sina spetsiga tänder. Ofta kryper han upp på flodens strand. Springer han efter dig der, så wik beständigt undan åt sidan. Ty ganska snabbt är krokodilens lopp, när han springer rakt fram; men han har swårt att wända sin långa och styfwa kropp. Hans hud är så hård, att ingen gewärkula tränger derigenom, och den är fördelad i rutor med knölar uppå. I sanden lägger han sina stora hwita ägg, och han skulle mycket förökas, om ej ett litet däggdjur åte upp äggen.

9 Och will du följa mig bort till stora sjöar och haf i söder, så will jag wisa dig ett annat förunderligt kräldjur, som heter sköldpadda.

bild

10 Hon bär öfwer ryggen ett tak af horn, likasom en sköld, och denna sköld är så stark, att man kan åka deröfwer med wagn. Under magen har hon en tunnare sköld, och mellan båda sköldarna framsticker paddan sin långa hals, sitt lilla hufwud och sina fyra fötter. Ser du henne ligga i solskenet på hafsstranden, så wänd henne blott på ryggen. Då kan hon ej mera wända sig om igen. Tag henne då och koka|53| hennes kött, som är finare än kalfkött. Af det hårda skalet kan du sedan göra sköna kammar och dosor.

bild

11 Gå ej nära det gamla stenröset; der krälar den fotlösa ormen. Se huru hastigt han rör sig framåt genom att sammandraga de ringar af fjäll, som omgifwa hans kropp. Hans långa tunga är spetsig och klufwen. Nu kastar han sig öfwer en groda. Han fasthåller henne med sina hwassa tänder. Men han tuggar henne ej, han slukar henne hel. Ser du|45| de twå ihåliga tänderna i hans mun? Under dem har han en blåsa med gift. När han biter, klämmer han giftet ur blåsan. Giftet kommer då in uti såret och blandas i blodet; deraf dör den, som ormen bitit. Men somliga ormar ha ingen giftblåsa och skada ingen. lemma startAldrig sticker ormen med stjerten.kommentar Hwarje år ombyter han sin hud. Jag har sett honom lägga ägg, ur hwilka ungarna krypa fram uti solwärmen. Men några ormar föda lefwande ungar. Liten wän, war försigtig, men war icke rädd. De ormar, som wistas här i wårt land, äro alla små. Den rödbruna kopparormen är icke giftig. lemma startDen swarta ringormen med sina hwita fläckar på halsenkommentar gör ingen för när. Men gå wackert ur wägen för lemma startden gråa huggormen, som har bruna fläckar på ryggen. Akta dig för den swarta huggormenkommentar och för den lilla lemma startespingenkommentar. De kunna göra dig illa, om du trampar på dem, när du går barfota på ängen.

12 Jag hörde engång en gammal ödla berätta om grufligen stora ormar, som lefwa uti de heta länderna. När man der går i skogen, hör man ibland ett rasslande ljud. Då springa de swarta menniskorna allt hwad de kunna. Ty då kommer den stora och giftiga skallerormen, som röjer sin ankomst dermed att stjerten skallrar. En annan|54| gång ser man något röra sig i de höga träden. Der krälar den stora lemma startkungsormenkommentar, som är 15 (femton) alnar lång och så tjock som en mans lår. Han kastar sig ned från trädet på hjorten, som lagt sig att sofwa i skuggan. Han lindar sig i ringar kring hjortens kropp; då är det wisst förbi med hjorten. Ja, han är så stark, att, när han lindar stjerten kring trädet, kan han med den öfriga kroppen ihjälkrama en oxe. Det är bra, att hos oss ej finns någon kungsorm.

13 Har du ej wackrare djur att wisa oss? sade Anders misslynt. Nej, sade ödlan. Om ej Gud låtit några djur wara stygga och onda, skulle ej menniskan förstå att wärdera de wackra och goda djuren. Wi kräldjur ha blifwit förhatliga för menniskan, lemma startalltsedan ormen först förledde Ewa till syndkommentar. Derföre har Gud satt en fiendskap mellan Adams slägt och ormens slägt. Ganska sorgligt är det för oss. Men också för oss skall friden komma i tidens fullbordan.

Seglifwade djur.

14 Jag såg engång en stackars tupp, som kökspigan halshögg, emedan han skulle stekas till middagen. Utan hufwud flög han till planket och satt der en stund, tills han dog. Sköldpaddan kryper en stund omkring, sedan hennes hufwud är afhugget. Icke är det roligt att se. En orm wrider sig ännu, sedan han huggits i stycken. En groda hoppar omkring, sedan man tagit bort hennes hjerta.|46| Ödlor har man funnit lefwande inuti träd, hwilkas bark wuxit öfwer dem. lemma startFör sextio år sedan fann man tre lefwande grodor inuti en hård sten, som blef sönderslagen. Der måste de ha suttit i flera tusen år, alltsedan stenen fordom war mjuk. När man tog dem derifrån, begynte de muntert hoppa; men om en stund dogo alla tre.kommentar Sådana djur kunna också länge wara utan föda. Man har sett en stor orm swälta i twå månader, utan att han magrade eller dog.

|55|

Ormarna.

15 En landtman i Amerika trampade på en skallerorm, som genast bet honom i stöfweln. Mannen brydde sig ej derom, emedan hans dräng slog ormen ihjäl. Men om en stund begynte den sårade foten swullna, och mannen dog. Hans son, som ärfde honom, begagnade fadrens stöflar. Om en liten tid sjuknade också han och dog. Derpå såldes stöflarna på auktion. En bonde köpte dem; men knappt hade han dragit dem på sig, innan han i sin tur sjuknade och dog. Nu företog man sig att undersöka de farliga stöflarna. Och hwad fann man uti dem? I den ena stöfweln qwarsatt ormens giftiga tand, och alla, som burit stöflarna, hade sårat sig på den och dött derutaf.

16 I Ostindien finnas personer, som kunna tjusa ormar. De blåsa derwid på en liten pipa. Snart kryper ormen fram ur jorden och dansar efter pipan. Några ha den makt öfwer stora ormar, att de kunna taga dem i sin hand och linda dem kring sin hals. Man brukar äfwen uppstoppa en död orms skinn, likasom man uppstoppar däggdjurens och fåglarnas skinn, så att de likna lefwande djur.

Draken och salamandern.

17 Sagorna berätta om mycket, som icke numera finnes i werlden. Stora bewingade drakar waktade gömda skatter och uppåto sköna prinsessor. I elden bodde den präktiga salamandern, som bar på sitt hufwud en gyllene krona. Nu är det annorlunda. Nu bor långt borta på Ostindiens öar en liten ödla, som flyger med wingar och som derföre kallas lemma startdrakenkommentar. Och i andra sydliga länder lefwer en liten fläckig ödla, som knappt är ett lemma startqwarterkommentar lång. Det är salamandern. Ingen gyllene krona bär han numera. Och faller han i elden, så dör han likt andra djur. Det är skada, att så är; men så är det.

|47|

lemma startGrodankommentar.

En groda såg en tjur. Hwad hände?

En hemlig afundseld dess stolta hjerta brände.

Hwad? Är jag ej så hög, så stor, som denna tjur?

Skrek detta plattaste bland alla kreatur.

|56|

Hon sen sitt gap mot wädret wände,

Sig spände och sig åter spände,

Tilldess hon sprack, det arma djur!

Så togo både hon och denna fabel ände.

19 Kellgren.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    6 träsket insjön (dialektalt).

    7 stygga fula, obehagliga.

    7 putten här: sjön (SAOB: metonymiskt för sjö).

    7 Ganska underligt mycket besynnerligt.

    8 15 (femton) alnars längd 8,90 meter.

    11 Aldrig sticker ormen med stjerten. Föreställningen om att ormar kunde sticka med stjärten är gammal; t.ex. Johan Lindelius (1663–1712) gav ut en kort skrift om huggormen 1687, Corollaria nonnulla de serpentibus, med upplysningen om att huggormen inte stinger med en gadd, utan biter med tänderna (Johan Henrik Lidén, Catalogus disputationum, in academiis et gymnasiis Sueciæ, atque etiam, a svecis, extra patriam habitarum, quotquot huc usque reperiri potuerunt, Upsaliæ 1778, s. 434).

    11 Den swarta ringormen med sina hwita fläckar på halsen snoken (Natrix natrix).

    11 den gråa huggormen [...] swarta huggormen Hos den enda i Norden förekommande huggormsarten (Vipera berus) har hanarna oftast inslag av vitt, grått och svart, medan honorna är röd- eller brunaktiga. Melanistiska eller helsvarta förekommer.

    11 espingen äspingen, huggorm med rödbrun grundfärg, av Linné klassificerad som egen art. Äsping används även om unge av huggorm.

    12 kungsormen boaormen (Boa constrictor). Gick ofta under namnet kungsorm eller jätteorm i menagerier.

    13 allt sedan ormen först förledde Ewa till synd 1 Mos. 3:1, 4–5.

    14 För sextio år sedan [...] dogo alla tre. Tillsvidare har ingen sannolik källa hittats, ett något senare exempel finns i Charles Dickens veckotidskrift All the Year Round 22/11 1862, där det förekommer en uppgift om tre grodor som överlevt i tegellera.

    17 draken draködlan, typ av trädlevande ödla med hudveck längs kroppssidorna som möjliggör glidflykt.

    17 qwarter fjärdedelen av en aln, ca 15 cm.

    Rubrik Grodan Ur Johan Henric Kellgrens (1751–1795) dikt »Paddan», som återgår på Jean de La Fontaines (1621–1695) fabel »Le Grenouille qui veut se faire aussi grosse que le Bœuf» från 1694. Topelius har ersatt »paddan» (fra. grenouille) med »grodan» (fra. crapaud), och uteslutit de inledande och avslutande verserna eller sensmoralen: »At til Corinthus hinna / Gör ej begäret nog; / Nej, kära barn, besinna / Hvad ände Paddan tog.» (Samlade skrifter II, s. 29 och kommentar VII, s. 228 f.).

    Faksimil