Trettonde Läsningen. Om ljuset och värmen

Lästext

|160|

Trettonde Läsningen.

Om ljuset och värmen.

1 Nu är det ljus dag, solskenet lyser in genom fönsterna, och man kan se allting i vår stuga. Sedan, när det lider till aftonen, går solen ned. Då blir först en skymning, så att man ej mera så bra kan se allting, och sedan blir det mörkt, då man ej kan se någonting alls. Men då tända vi eld i spisen och talgljus på bordet, och så se vi allting vid eldsljus, fastän vi ej se det så klart som vid dagsljus. Och gå vi då ut på gården, så se vi det bleka månskenet lysa öfver jorden. Eller också lysa de klara stjernorna så förunderligt vackert ned till oss från den blå aftonhimmelen.

2 Hvarifrån kommer ljuset? Det kommer till oss från solen, månen och stjernorna, från elden och från flera ting, såsom lysmasken, fosforn och det gamla murkna trädstycket. Hvad är ljuset? Är det sjelf ett ting, eller är det blott en egenskap hos tingen, som gör, att vi kunna se dem? Ja, det kan ingen rätt bra förklara. Vi se blott, att ljuset uppfyller hela verlden, och då det går bort, är allting annorlunda. Somliga säga, att hela verldsrymden är uppfylld af ett ämne, som är ännu mycket finare än luften och kallas lemma startetherkommentar. Och likasom ljudet kommer af luftens dallring, så kommer ljuset deraf, att ethern dallrar, när någonting sätter den uti rörelse. Så mycket är visst, att ljuset går mycket hastigare framåt än ljudet. Ja, mellan hvar sekund, som|125| klockan knäpper, flyger ljuset 29 000konsekvensändrat/normaliserat (tjugunio tusen) mil framåt, och fastän solen är så grufveligen långt borta, behöfver ljuset ej mer än litet öfver 8 minuter för att komma från solen till oss.

3 Likasom ljudet kommer till oss genom örat, så kommer ljuset till oss genom ögat. Då se vi, och då synas tingen. När örat skadas invärtes, blir man döf, och när ögat skadas, blir man blind. Blindfödda menni|161|skor känna ej ljuset. Men hvaraf kommer det, att det ibland likasom gnistrar för våra slutna ögon, när vi stöta pannan mot väggen? Det kommer deraf, att inuti ögat går den känsliga syn-nerfven, som leder ljuset till vårt medvetande. Och hvar gång den nerfven stötes, kännes det, likasom skulle vi se en ljusglimt.

4 Nu tar jag ett papper, sticker hål på det med en nål och ser genom hålet. Då kan jag genom det lilla hålet se ladan och ängen långt borta vid skogsbrynet. Nu vet jag också, att ett ting blir synligt för ögat derigenom, att ljus-strålar komma till ögat från alla delar af tinget. Huru fina måste ej då ljus-strålarna vara, när så oändeligt många strålar från ladan och ängen komma till mitt öga genom det enda lilla hålet i papperet!

5 Men hvaraf kommer det, att ladan och alla andra föremål, som äro långt borta, synas mindre än de äro då, när jag ser dem på närmare håll? Det vill jag visa dig med en teckning. Här äro två träd, och der står jag och bild ser på dem. Träden äro lika höga; men likväl ser jag det trädet större, som är närmare, och det trädet mindre, som är längre borta. Hvarföre så? Jo, då föreställer jag mig, att från hvardera trädet går till mitt öga en ljus-stråle högst ifrån toppen, och en annan stråle går lägst ifrån roten. Då förstår jag, att de|162| båda strålarna från det närmare trädet göra en större vinkel mot ögat och likasom breda sig mera ut. Men från det aflägsna trädet göra de en mindre vinkel och breda sig mindre ut. Drar jag då ett streck mellan strålarna, så kan jag förstå, att det närmare trädet synes så mycket större än det aflägsna|126| trädet, som strecket mellan dess strålar är större än strecket emellan strålarna från det aflägsna trädet.

6 Men du skall ej föreställa dig, att det ena trädet står rakt framför det andra, ty då skulle det närmare trädet skymma bort det aflägsna. Ty träd och många andra ting äro ogenomskinliga. Men andra ting, såsom luft, vatten och glas, släppa ljuset igenom sig, så att man kan se igenom dem, och sådana ting kallas genomskinliga. När då ljuset faller på ogenomskinliga ting, blir der en skugga bakom dem. Nu brinner ett talgljus på bordet, och jag ställer mig framför ljuset. Då ser jag på väggen någonting svart. Hvad är det? Det är min skugga. Ju närmare jag går till väggen, desto mindre blir skuggan. Ju längre jag går från väggen, desto större blir skuggan. Men skuggan beror också på ljusets ställning. Ställer jag ljuset på golfvet, så blir min skugga på väggen mycket lång. Lyftar jag det öfver mitt hufvud, blir skuggan kortare. På samma sätt går en lång skugga framför mig på vägen, när solen eller månen stå lågt på himmelen. Men stå de högt, blir skuggan helt kort. Och skulle de stå rätt öfver mitt hufvud, så skulle jag ej se någon skugga alls. Sådant får du äfven se uppå lemma startsolvisarenkommentar, som utmärker dagens tider just derigenom, att hans skugga förändras efter solens gång.

7 Nu ser jag, att de genomskinliga tingen äro färglösa, men de ogenomskinliga tingen ha olika färg. Hvaraf uppkomma färgerna? De uppkomma deraf, att tingens ytor kasta ljuset tillbaka på ett olika sätt. Min näsduk är hvit; från hans yta kastas det mesta ljuset tillbaka, och derföre blir han ej så fort varm uti solskenet. Min halsduk är svart; han insuper uti sig det mesta ljuset, och derföre blir han fort varm, när solen skiner|163| på honom.*)Not. Hvitt och svart äro egentligen inga färger. Hvitt är ljus, och svart är mörker. Jag kan ej se det svarta, och jag kan ej se skuggan, om de ej ha vid sin sida ljusare föremål. Mins du de sköna färgerna uti regnbågen, som uppkommer af solstrålarnas brytning i de små regndropparna? Ytterst är han röd, sedan brandgul, sedan gul, sedan grön, sedan ljusblå, derefter mörkblå, och vid innersta kanten är han gredelin. Målar jag nu samma färger i samma ordning på en trissa och snurrar henne hastigt omkring, så ser trissan helt hvit ut. Deraf ser jag, att det hvita ljuset är sammansatt af regnbågens sju färger och kan åter delas sönder i dem, såsom när ljus-strålar gå genom ett slipadt glas. När då ljuset faller på en blomma, så är hon röd, om hon insuper alla de andra strålarna, men återkastar de röda. Återkastar hon de blå strålarna, så synes hon blå, och så är det med alla färger. Men utom regnbågens färger finnas otaliga|127| andra skiftningar, som uppkomma af färgernas blandning. Af svart och hvitt får jag grått, af svart och rödt får jag brunt o. s. v. Det måste alla målare noga känna. Och noga måste de kunna afteckna ljus och skugga; annars liknar icke en tafla det, som hon skall föreställa.

8 Om någonting är mycket blankt på ytan, så kan jag spegla mig deri, såsom i spegeln. Derföre spegla sig alla kringstående föremål i en klar källa eller en lugn sjö eller en sakta rinnande flod. Men går jag på sidan framför spegeln, så ser jag ej mig sjelf, utan dem, som stå framför spegeln på andra sidan. Deraf märker jag, att spegeln ej återkastar ljus-strålarna åt alla håll. Falla strålarna rakt, så kastas de rakt tillbaka; men falla de snedt, så kastas de snedt tillbaka åt motsatta sidan. När jag ror i en båt på ån, ser jag stranden spegla sig så, att hans afbild i vattnet likasom viker sig inåt. Det kommer deraf, att ljus-strålarna från stranden falla snedt på vattenytan.

9 Men ställer jag en rak käpp till hälften i vattnet, så synes hans spegelbild likasom bruten. Och lägger jag en slant i en skål med vatten, så synes han ligga|164| på ett annat ställe, än der han verkligen ligger. Hvarföre så? För det att ljuset går rakt fram genom ett ämne, som är lika tätt alltigenom; men går det från ett tunnare ämne in i ett tätare eller tvärtom, så bryta sig strålarna och likasom vikas åt sidan. Nu är vattnet tätare än luften: derföre synes käppen bruten, och slanten synes på orätt ställe. Den öfra luften är tunnare än den nedra luften: derföre synes solen alltid litet högre på himmelen, än hon verkligen är.

10 Glas är ännu mycket tätare än luften: derföre bryter tjockt glas ljus-strålarna ganska starkt. Tar jag en rund glas-skifva, som är lemma startkullrigkommentar på båda sidor, så ser jag på lagom håll allting större, än det verkligen är. Sådana förstoringsglas äro märkvärdiga att se igenom, när man vill se på helt små föremål. Far har ett sådant glas, som han kallar solglas, och med det tänder han sin pipa, ty det samlar solstrålarna i en brännpunkt. Mor nyttjar glasögon af kullrigt glas, emedan hon ej kan se tydligt på nära håll. Genom lemma startinböjdakommentar glas ser man allting mindre, än det verkligen är; sådana glasögon nyttjar klockaren, som är närsynt och icke ser bra på långt håll. Och inpassar jag flera kullriga glas i ett lagom långt rör, så får jag deraf en kikare, som på engång tyckes förstora föremålen och draga dem närmare.

11 Hvar gång, när jag står i solskenet eller sitter framför brasan, märker jag, att solen och elden på engång lysa och värma. Då tänker jag ofta vid mig sjelf: hvem vet, om icke ljus och värme äro samma sak, som yttrar sig på två olika sätt? En annan gång har jag sett ljus utan värme, såsom lysmasken, och värme utan ljus, såsom när jag hamrar en kall spik, tills han blir alldeles het. Då har jag tänkt: förunderliga äro naturens krafter!

|128|

12 Jag har märkt, att varma ting kunna ge sin värme åt kallare ting; men då mista de varma en del af sin värme. Fattar jag i ett jernlås om vintern, så känner jag, huru det tar värmen bort från min hand. Jag har också märkt, att somliga ting fortare än andra blifva kalla eller varma. Jag kan hålla ett kol mellan fin|165|grarna, fastän det glöder i andra ändan. Men kokar jag vatten i en jernpanna och tar i dess jernskaft med handen, så bränner jag mig. Har jag åter ett handtag af träd, så törs jag nog taga i det. Deraf vet jag, att jern och alla metaller äro goda värmeledare, men träd, sten, ull, luft, vatten och flera andra ting leda värmen långsamare igenom sig. Derföre bygga vi våra hus af träd eller sten. Ty skulle vi bygga dem af jern, så vore de odrägligt heta om sommaren och grufveligt kalla om vintern. Derföre kläda vi oss också gerna i ylle, som ej släpper värmen ut och kölden in. Derföre har Gud klädt många djur uti pelsar af ull eller hår. Och derföre nyttja vi dubbla fönster om vintern, ty luften mellan rutorna stänger bort kölden utifrån och värmen inifrån.

13 Hvad är då värmen? Ja, hvad den är i sig sjelf, det kan jag ej säga dig. Varmt kalla vi det, som är lika varmt eller varmare än vår kropp, och hett kalla vi det, som är mycket varmare. Men kallt är det, som är kallare än vår kropp. Sådant beror mycket af vana. Värmer jag mig ofta framför brasan, så blir jag mera frusen och ömtåligare än förr. När jag först kommer i badstugan, tycker jag, att der är grufligen hett, och när jag badar i sjön, tycker jag först, att vattnet är grufligen kallt. Men småningom vänjer jag mig. Och så förstår jag, att hetta och köld äro blott litet mer eller litet mindre värme.

14 Men icke kan jag derföre vänja mig vid all hetta och vid all köld. Rör jag med bara fingret vid glöd eller låge eller hett jern, så får jag en blåsa på fingret, emedan skinnet förstöres. Då skall jag ej doppa fingret i kallt vatten, ty då börjar det värka värre. Hett mot hett och kallt mot kallt. Håller jag fingret strax igen mot något hett, så kan jag slippa blåsan. Är jag mycket varm och dricker kallt vatten eller blir kall i luften, så kan jag förkyla mig, och då blir jag sjuk. Händer och fötter och kinder kan jag förfrysa på en kall vinterdag, så att de stelna och bli hvita och känslolösa. Värmer jag dem då framför elden, så bli de sedan sjuka, och jag kan få mycken värk. Jag såg engång|166| en gubbe gå uppå trädben. Han hade förfrusit sina fötter i skogen. När han kom hem, hade han värmt dem framför elden, och då blef der kallbrand uti fötterna, så att läkaren måste såga utaf dem. Men gnider jag den förfrusna handen eller foten eller kinden duktigt med snö, så bli de till slut bra derutaf. Så kan man också få lif uti menniskor, som hittas liflösa af köld i skogen eller på landsvägen. Det kan också hända, att de alldeles frusit ihjäl. Och likaså kan man dö af eld och stark hetta.

|129|

15 Det är märkvärdigt att se, huru ett ting blir större, när det uppvärmes, och åter mindre, när det svalnar. Har jag en jernstång, som passar jemnt in i ett hål, och glödgar stången, så ryms han ej mera in uti hålet, förrän han på nytt blifvit kall. Hvarföre glödgar smeden jernskenan, som han lägger kring kärrhjulet? För det att den heta jernringen är större; men när han svalnat, krymper han ihop och klämmes bättre fast omkring hjulet. Hvarföre sprakar det om vintern i knutarna? För det att virket i väggarna krymper ihop och spricker. Hvarföre faller ringen af fingret, när jag doppar handen i kallt vatten? För det att fingret krymper ihop. Hvarföre kokar grytan öfver, om jag förut slagit henne full med vatten? För det att vattnet utvidgas af värmen och ryms ej mera i grytan.

16 Hvaraf kommer då det, att grytan kokar? Det kommer deraf, att det heta vattnet vid grytans botten tillika blir lättare, stiger uppåt till ytan och skjuter undan det öfriga vattnet. Då blir der en rörelse i grytan. En del af vattnet vid bottnen blir till slut så hett, att det förvandlas till ånga och stiger uppåt som lemma startpollor eller bläddrorkommentar. Ledes sedan den ångan igenom ett kallt rör, så afkyles den och blir ånyo till vatten; och så destilleras flytande ämnen. Och likasom det varma vattnet stiger uppåt i grytan, så stiger den varma luften uppåt i rummet. Det kan jag nog märka på lafven i badstugan.

17 Men fastän alla andra ting krympa ihop af köld, så gör vattnet tvärtom. Det utvidgar sig i stället, när det fryser till is. Fyller jag en flaska med vatten och ställer henne ut att frysa i kölden, så spricker flaskan.|167| Borrar jag ett hål i stenen, fyller hålet med vatten och slår öfverst i hålet en stark propp, så spricker stenen, när vattnet fryser om vintern. Derföre är också isen lättare än vattnet och flyter ofvanpå. Skulle isen sjunka till bottnen, så skulle han ej upptina om våren, och inga djur skulle då kunna lefva i vattnet.

18 Vi hade bredvid stugan en kall kammare, som ej varit eldad på länge om vintern. Der hade fuktighet ifrån luften frusit till nålar af is på fönsterrutorna. När vi då gjorde upp eld uti spisen, märkte jag, att isen begynte smälta på rutan midtemot brasan. Men på samma gång var det så kallt på golfvet mellan spisen och fönstret, att mjölken frös uti skålen, som jag ställt der på golfvet. Hvaraf kom det? Det kom deraf, att värmen strålade ut från elden och upptinade rutan, men den kalla luften mellan brasan och rutan uppvärmdes mycket långsamare.

19 När de varma solstrålarna gå genom luften, tager luften ej mycken värme åt sig, utan jorden tager det mesta. Sedan uppvärmer jorden den luft, som är närmast, och derföre är luften nere vid jorden varmare än luften högt uppe på bergen. Derföre blåsa också andra vindar i höjderna, och så ser det|130| ofta ut, som om molnen skulle gå emot vinden. Om jag stiger uppför ett mycket högt berg, så kommer jag slutligen till ett ställe, der snön ej mera smälter om sommaren, och det stället kallas snögräns. Högre upp kunna inga vexter lefva; men det träd, som bland alla vexer närmast snögränsen, är björken. Midtpå jorden, der det är varmast, ligger snögränsen högt upp; men i de allra kallaste trakter ligger han vid sjelfva jordytan.

20 O Gud, som gifvit ljuset åt vårt öga och värmen åt vår kropp, upplys äfven vår själ med sanningens ljus, att vår håg må vara varm för det goda på jorden! Vi hafva läst i ditt heliga ord, att Jesus Christus är det sanna ljuset, som upplyser alla menniskor. Så gif oss din nåd, att vi aldrig gå från vår Frälsare bort uppå syndens vägar. Ty der äro mörker och köld, och der fryser vår själ uti dödens skugga. Men hos dig äro nåd och evig klarhet, och i ditt ljus ha vi ljus.

|168|

Om magneten och kompassen.

21 Jag såg engång ett stycke stål, som liknade en hästsko, och vid dess undre sida hängde ett jernstycke fast, utan att man kunde se, hvad som höll fast det. Huru är det möjligt? Det vill jag säga dig. En del jern eller stål har den förunderliga egenskapen att draga annat jern till sig och fasthålla det. Sådant jern eller stål kallar jag en magnet, och vid en stor magnet kan jag hänga flera lemma startlispundskommentar tyngd. Vill jag göra en leksak deraf, så skär jag en kork i skapnad af en fisk, fäster uti honom en liten bit stål och låter honom simma i en skål med vatten. Har jag då en liten magnet, som liknar en krok, och håller honom ett stycke från korkfisken, så får jag se, huru korkfisken följer efter kroken, hvarthelst jag för honom.

22 Nu kan jag magnetisera t. ex. en nål af stål, som ej förut är magnetisk, derigenom att jag stryker honom med en magnet. Har jag nu en sådan liten magnetnål och fäster honom i en dosa så, att han fritt kan svänga sig omkring, utan att falla ned, så får jag se något besynnerligt. Jag må vända dosan huru som helst, så vändes beständigt den ena spetsen af nålen mot norr. En sådan dosa kallas kompass, och den känna alla sjömän. Ty fordom, när man ej hade kompassen, brukade sjömännen rätta sig efter sol och stjernor, när de seglade på de stora hafven, der man ej kan se land. Men nu är det mycket säkrare att styra efter kompassen. Ty vet jag engång hvar norr är, så vet jag med detsamma alla andra väderstreck.

23 Hvad drar då magnetnålens spets emot norr? Det gör en fördold kraft uti jorden; men hvar gång nålen kommer nära något jern, drages han tillika|131| af det och svänger sig oroligt hit och hit. Och hvad den fördolda kraften är, som man kallar magnetism, det kan ingen rätt säga. Den hör till de stora osynliga verldskrafterna, hvilka vi redan lärt känna i elektriciteten, ljuset och värmen.

Om norrskenet.

24 En afton om hösten eller vintern, när det är kallt, se vi himmelen ljusna i norr af ett blekt och flammande sken, som beständigt förändrar sig. Än far det ut i strålar, än i stora präktiga bågar; än är det hvitt, än blekrödt, och|169| man tycker sig höra det spraka. Sådant kalla vi norrsken, och det är både vackert och högtidligt att se uppå. Men hvad det är, det vet man ej säkert. Man tror, att det är ett elektriskt ljus, som tänder sig högst upp uti luften. Och när det är norrsken, blir alltid magnetnålen orolig.

Om kikaren.

25 Genom förstoringsglaset ser jag de minsta ting mycket större, än de verkligen äro. Genom det synes en loppa så stor som en råtta, och jag kan se uti vattendroppen otaliga små djur, som jag ej alls kan märka med blotta ögonen. Genom kikaren ser jag långt aflägsna ting närmare. Står jag på stranden och ser en liten mörk prick långt ute på sjön, så riktar jag kikaren mot pricken, och då ser jag, att pricken är en båt eller ett fartyg eller en stor sten. Långt borta på landsvägen ser jag någonting röras; då tager jag kikaren och ser tydligt en gosse, som rider derborta, eller en flicka, som drifver korna i vall. En annan gång har jag en stor kikare och riktar honom om qvällen mot månen. Då ser månen rätt underlig ut och så stor som ett vagnshjul. Eller riktar jag kikarn mot stjernorna, och då ser jag många stjernor, som jag ej sett förut med blotta ögonen.

Om thermometern.

26 Ofta vill jag veta precis, huru varmt det är inne eller ute. Då har jag ett instrument, som kallas thermometer eller värme-mätare och som du ser här tecknadt vid sidan af boken. Det är rätt sinnrikt gjordt. Först har|132| instrumentmakaren lagt qvicksilfver i ett litet täppt glasrör med en ihålig kula nedtill. Nu vet han, att qvicksilfver och andra ämnen vidgas ut af värmen och krympa ihop af kölden. Då inpassar han röret i en messingsskifva och lägger alltsamman i smältande snö. Qvicksilfret i röret krymper ihop. Bra, säger instrument-makaren; nu ristar jag ett märke i messingsskifvan, jemnhögt med qvicksilfret i röret, och det märket kallar jag fryspunkten, ty så kallt måste det vara, när vattnet fryser. Vid den punkten tecknar han 0.|170| bild Sedan lägger han röret i kokande vatten. Qvicksilfret vidgas och stiger i röret. Bra, säger instrumentmakaren; nu ristar jag åter ett dylikt märke. Det märket kallar jag kokpunkten, ty så varmt är det, när vattnet kokar, och der skrifver jag 100. – Sedan delar han skifvan mellan fryspunkten och kokpunkten i 100 lika stora delar. Dem kallar han grader och betecknar dem med ziffror. Under fryspunkten gör han lika stora grader. När då qvicksilfret står högre än fryspunkten, så räknar han dess höjd efter strecken i messingsskifvan och säger: nu är det så eller så många graders värme. Men står qvicksilfret under fryspunkten, så säger han: nu är det så eller så många graders köld. Och lägre än 40 grader under fryspunkten kan qvicksilfret ej falla, ty då fryser det till en hård klump.

27 Genom thermometern veta vi, att vår kropp har 37 graders värme. När det kännes rätt hett om sommaren, visar thermometern 30 grader i skuggan. Sällan är det om vintern 40 graders köld.

28 Och får du någonsin höra talas om en barometer, så tro ej, att han är detsamma som en thermometer. Barometern är någonting annat. Han är så tillställd, att luften trycker upp qvicksilfret högre eller lägre i ett långt glasrör. Och deraf kan man spå regn eller vackert väder, emedan sådant inverkar på luftens tyngd.

lemma startSöndagsmorgonenkommentar.

God morgon, sköna finska fosterland!

Liksom en brud,

|133|

I högtidsskrud

|171|

Du dina berg och dina dalar kläder.

Och blommor träda hand i hand

På dina tusen sjöars strand.

Med dem ditt folk sig gläder.

Och blomman glädes åt det milda ljus,

Som solens rund

En morgonstund

I klarhet gjuter öfver stoftet neder.

Men folket, som i Herrans hus

Bortskakar själens stoft och grus,

I stilla andakt beder.

Lys oss du evigt klara morgonsol!

Lys oss, i dag

Med Herrans lag

Och evangelium i de helga skrifter!

Lys Finlands höga furstestol!

Lys folket, gömdt vid nordens pol!

Lys än på våra grifter!

32 Cygnæus.

 

 

  1. *)Not. Hvitt och svart äro egentligen inga färger. Hvitt är ljus, och svart är mörker. Jag kan ej se det svarta, och jag kan ej se skuggan, om de ej ha vid sin sida ljusare föremål.

Kommentar

Kommentar

stycke – textställe – kommentar

2 ether eter, ett hypotetiskt ämne som från antiken till 1880-talet ansågs fylla världsrymden och tomrum i materien.

6 solvisaren soluret.

10 kullrig här: konvex.

10 inböjda här: konkava.

16 pollor eller bläddror bubblor.

21 lispunds Ett lispund motsvarar 8,5 kg.

Rubrik Söndagsmorgonen Dikten trycktes i Helsingfors Tidningar den 6 augusti 1842 med titeln »God morgon! Den 31 Juli 1842». Fredrik Cygnæus (1807–1881) vikarierade då för Topelius som redaktör. Av en fotnot framgår att dagen firades som tvåhundraårsjubileum av den finska bibelöversättningen (Cygnæus, Samlade arbeten IX, s. [3]). Topelius återger de två första och den sista av diktens sju strofer, med omfattande ändringar i de två senare. Cygnæus stil var inte genomskinlig, särskilt inte för nybörjarläsare.

Faksimil