Inledning

1 Det var professorn och lantdagsmannen Leo Mechelin som 1891 tog initiativ till praktverket Finland i 19de seklet (1893). Verket ingick i Mechelins politiska program för att motivera Finlands särställning i det ryska riket. Zacharias Topelius involverades från första början i planeringen, och han skrev också förordet och de inledande kapitlen som utgör nästan en fjärdedel av boken. Omkring 40 konstnärer bidrog med konstverk och sammanlagt 28 sakkunniga anlitades för att författa skilda delar av verket.

2 Vid denna tid hade Mechelin gjort sig känd i offentligheten i många roller. Han hade varit bank- och industriman, lantdagsman först i Borgarståndet och från 1877–1878 i Ridderskapet och adeln, det nya stadsfullmäktiges första ordförande i Helsingfors, centralgestalt i 1870–1880-talens liberala svenska parti och under största delen av 1880-talet senator, och från 1888 chef för handels- och industriexpeditionen. Mechelin blev juris utriusque doktor 1873 och följande år utnämndes han till professor i kameral- och politilagfarenhet samt statsrätt vid universitetet i Helsingfors.1Se t.ex. Pirkko Leino-Kaukiainen (red.), Leo Mechelin 1839–1914. Herre i Helsingfors, statsmannen och mannen bakom Finlandsbilden 1989. Mechelins två avhandlingar hade titlarna Öfversigt af Svenska riksrådets statsrättsliga ställning från Gustaf I till 1634 och Om statsförbund och statsunioner I.

3 Frågan om förhållandet mellan storfurstendömet Finland och kejsardömet Ryssland – statsunion eller inte – stod ständigt på Mechelins statsrättsliga och politiska dagordning. Som ung student hade Mechelin påverkats djupt av de liberala idéer som efter Krimkriget och kring 1863 års lantdag hade fått fotfäste i Finland. Mechelin hade en stark tro på den enskilda medborgarens frihetliga ideal och möjligheterna att höja den politiska medvetenheten i Finland. Denna idealism kom under 1800-talets två sista årtionden att ställas mot andra nationella ideal, lojaliteten mot kejsaren och finska folket som en kollektiv, genom språk och historia definierad gemenskap.2Elisabeth Stubb, Rätt som argument. Leo Mechelin och finska frågan 1886–1912 2012, s. 16–21, 36–38, 57–73. Decentralisering var en av de principer inom liberalismen som Mechelin tog fasta på. Se t.ex. [Leo Mechelin], »Italiens administrativa organisation», Barometern 1861:12–13. I praktiken tog det sig uttryck i att Mechelin var med och utvecklade näringsfriheten. Under andra hälften av 1800-talet omorganiserades och utvidgades den civila lokalförvaltningen i städerna och i kommunerna som inrättades på landsbygden. Principen om decentralisering kunde också knytas till Finlands handlingsfrihet och utrymme att sköta sina angelägenheter inom ramen för ryska riket. En annan aspekt som Mechelin betonade var en konstitutionell diplomati som låg under folkrepresentationens kontroll och inte enbart såg till härskarens, men också nationens intressen. Se Stubb, Rätt som argument 2012, s. 41–43.

4 Finland i 19de seklet hade sin politiska bakgrund i debatten om Finlands ställning i förhållande till de ryska statsorganen och den första större finsk-ryska statsrättsliga konflikten 1890, då det finska postverket underställdes det ryska inrikesministeriets ledning genom ett kejserligt manifest. Under sin första period i senaten hade Mechelin 1886 publicerat en franskspråkig broschyr med titeln Précis du droit public du Grand-Duché de Finlande.3Leo Mechelin, Précis du droit public du Grand-Duché de Finlande 1886. En liknande sammanställning på svenska hade Leo Mechelin gjort redan 1877, Mechelin, Storfurstendömet Finlands grundlagar jemte Bihang 1877. Enligt Henrik Meinander är en rimlig förklaring till tidpunkten för skriftens publicering att den skulle fungera som en protest mot de ryska myndigheterna, som samma år drev igenom 1863 års språkförordning utan ständernas godkännande. Henrik Meinander, »Kalejdoskopet August Schauman», Svärdet, ordet & pennan 2012, s. 156. I broschyren redogjorde han för vad som i lagar och praxis reglerade kejsaren-storfursten, regeringsorganen, lantdagen, medborgarnas rättigheter, kyrkan, storfurstendömets offentliga juridiska och administrativa organisation, samt kommunerna och landets försvar. Med redogörelsen ville Mechelin visa att förvaltningen av Finland var fastslagen i lagar.4Av de tackbrev Mechelin fick med anledning av skrivelsen lyfter Sigurd Nordenstreng fram Topelius som speciellt varmt och erkännande. Topelius beskriver boken som ett särskilt behövligt inlägg i landets viktigaste politiska rättsfråga, S. Nordenstreng, L. Mechelin. Hans statsmannagärning och politiska personlighet I 1936, s. 113 f; brev Topelius–Mechelin 31/12 1886.

5 De formuleringar Mechelin använder i inledningen kom att känneteckna de finländska argumenten i den historisk-juridiska debatt som uppstod till följd av hans publikation. Mechelin stödde anspråken på självstyre på den regentförsäkran som Alexander I hade gett vid lantdagen i Borgå i mars 1809. Finlands ständer hade svurit trohet mot sin nye härskare, den ryske kejsaren. Alexander I hade i sin tur lovat bevara landets lagar, privilegier, religion och språk. I avslutningstalet deklarerade han att Finland nu var upphöjt bland nationernas antal. Uttalandet gav stöd för att Finlands anslutning till Ryssland byggde på en ömsesidig överenskommelse, där invånarna lovade lojalitet i utbyte mot att få behålla sin gamla samhällsordning. Mechelin kallade händelserna vid Borgå lantdag för en »unionsakt», en överenskommelse mellan två kontrahenter.5Mechelin, Précis du droit public du Grand-Duché de Finlande 1886, s. 12 f; Stubb, Rätt som argument 2012, s. 61–64.

6 Vid en bedömning av Finlands ställning var det statsrättsligt mest bindande dokumentet fredsavtalet mellan Sverige och Ryssland, undertecknat i Fredrikshamn den 17 september 1809. I avtalet överlät den svenske kungen Karl XIII området till den ryske kejsaren Alexander I. Fredsavtalet åberopades av ryska rättslärda och ämbetsmän som ett bevis på att Finland, utan att invånarna hade haft något att säga till om, rättmätigt hade inkorporerats i det ryska kejsardömet.

7 Om Finland ensidigt hade införlivats var landet en provins i det ryska kejsardömet och omfattades av den autokratiska makt med vilken kejsaren härskade över riket. Ryska rättslärda kunde medge att kejsarna hade styrt Finland enligt ordningen från svenska tiden. De underströk emellertid att kejsarna hade valt att handla så, och att det låg i kejsarnas makt att ändra förhållandena enligt eget gottfinnande.6Stubb, Rätt som argument 2012, s. 64–70. Om anslutningen däremot kunde beskrivas som en unionsakt var det påkallat att se den som en förening mellan två stater. Eftersom Alexander I lovat att följa lagarna kunde man hävda att Finland hade ett konstitutionellt statsskick och att kejsaren var bunden att styra landet inom de ramar som lagarna drog upp.

8 Anspråken på inkorporation och provins å ena sidan och förening och stat å andra sidan låg till grund för den rysk-finska oenigheten om landets ställning som parterna inte lyckades lösa på ett tillfredsställande sätt så länge Finland var en del av ryska riket.

9 Från ryskt nationalkonservativt håll beskylldes Mechelin för separatism när han i sina skrifter hävdade att Finland var en stat, efter 1809 i union med Ryssland, men med egen lagstiftning och egna stats- och förvaltningsorgan. Frågan tillspetsades kring 1890 genom postmanifestet och generalguvernör F. L. Heidens planer på att ingripa i den finländska förvaltningen. Efter en uttalad tvist med generalguvernören tvingades Mechelin att avgå från senaten.7För mer detaljer kring Mechelins avsked, se Stubb, Rätt som argument 2012, s. 80–81. Befriad från sitt offentliga uppdrag beslöt Mechelin att motarbeta förvecklingen genom ett nytt uppslag: ett bildverk om Finland.

Målsättning

10 Den 23 januari 1891 var Topelius inbjuden till Mechelin för att diskutera »ett stort literärt förslag».8Mechelin–Topelius 23/1 1891. Någon vecka senare skriver Topelius att han intresserat sig livligt för »denna just nu så lyckligt funna idé», och som ett bevis bifogar han en projektplan över »Finland i 19de seklet». Han avslutar med en förhoppning om att få fortsätta samtalet: »Det var som ett frö i vinden; måtte det växa till fura!»9Topelius–Mechelin 31/1 1891.

11 I ett brev till den franske utrikesministern Gabriel Hanotaux 1895 förklarar Mechelin bakgrunden och tanken bakom Finland i 19de seklet:

12 Jag hade fått idén därtill i början av år 1891, då Finland befann sig i en farlig ställning. Det reaktionära panslavistiska partiet i Ryssland fordrade under starkt hot avskaffandet av Finlands konstitution och en mer eller mindre fullständig sammansmältning av Storfurstendömet med Ryssland. Kejsar Alexander III hade vid otaliga tillfällen visat sin välvilja mot Finland, men det oaktat i juni 1890 undertecknat ett dekret, varigenom postverket i Finland, i strid med landets grundlagar, underordnades ryska inrikesministeriet. Skulle han fortgå på denna väg för amalgamering, eller skulle han motstå de fordringar fienderna till vårt oberoende påyrkade och som blivit energiskt tillbakavisade ej blott i finländska publikationer utan även av vår lantdag. Det är denna fråga som uppställer sig för oss i detta nu.

13 Jag har tänkt, att en framställning, fullständig ehuru sammanträngd, absolut neutral och objektiv, av mitt lands utveckling under dess förening med Ryssland borde nödvändigt vara till någon nytta i den kris vi genomleva. Ty jag visste att den propaganda, som bedrives mot oss, betjänar sig i vidsträckt mått av den ryska allmänhetens ytterliga okunnighet om Finlands rätt och om hela mitt folks liv. Skriven i möjligast populära stil, försedd med lämpliga avbildningar borde ifrågavarande bok, samtidigt som den erbjuder ett visst stöd för finländarnas patriotism, vara ägnad att väcka något mera sympati bland vår härskares ryska undersåtar. Och slutligen, skulle Finlands öde fördystras och krisen sluta illa, så vore det värdefullt att ha förenat i ett dylikt arbete ojäviga bevis på de framsteg landet gjort under en rättvis regim.10Mechelin–Gabriel Hanotaux (brevkoncept) 16/8 1895. Svensk översättning i Adolf Törngren, På utländsk botten. Från Finlands författningskamp åren 1899–1914 1930, s. 15 f.

14 I liknande tongångar beskriver Topelius situationen i ett brev till författaren Carl Snoilsky:

15 Vi vilja fastslå vår nuvarande ställning med ett gott samtida vittnesbörd. Framtiden är ett språng i det obekanta. En konstitutions- nej, »kodifikationskommitté» är nu sysselsatt med att revidera våra grundlagar i känt syfte. Glad kan ej stämningen vara, men den är förundransvärt lugn. Det är som skulle en högre makt ha inristat i alla hjärtan: »bokstaven dödar, men anden gör levande».11Topelius–Carl Snoilsky 21/1 1892 (avskrift).

16 I den första projektplanen upptar Topelius ändamål, utgivningsplan, kostnadsförslag och innehåll. Ändamålet var »att bevara åt kommande slägten en samlad och trogen framställning i skrift och bild af vårt lands natur, folk, samhällsförhållanden och kultur under nuvarande tidevarf. För medverkan härtill anlitas de mest kompetente skriftställare och konstnärer inom eget land samt teknisk reproduktion äfven i utlandet.» Innehållet skulle presenteras under rubrikerna land, folk, samhälle och kultur, »särskild hänsyn tages till det för vårt land egendomliga». Tanken var att verket skulle utkomma inom sex år, samtidigt på finska, svenska och ryska, samt eventuellt på tyska, franska och engelska.12Topelius–Mechelin 31/1 1891. Det riktade sig således till den inhemska befolkningen, till ryska läsare och till en utländsk publik.

17 Illustrationerna ingick från första början som ett bärande element i bokplanerna. »Bilderna föreslås af artisterne, men bestämmas af delegationen och böra i någon mån lika omfatta alla landskap. Jemte folktyperna böra, i de mindre bilderna, äfven ingå bostäder, redskap, klädedrägter och för landet egendomliga yrken. Porträtter och afbildningar af nyare historiska tilldragelser, äfvensom representativa afbildningar af finsk konst, äro egnade att här belysa Finlands nutid.»13Topelius–Mechelin 31/1 1891, bilaga.

18 Till en början planerades en utgåva i två band, med 80 bilder på hel sida och omkring 150 mindre avbildningar i texten. »Tryck och papper, äfvensom bildernas reproduktion, blifva de omsorgsfullaste och mest nitida, som kunna åstadkommas med nutidens tekniska hjälpmedel.»14Ibid. Under 1890-talets första år hade kombinationen av ord och bild i form av allt bättre reproduktioner av fotografier och konstverk tagits i bruk i böcker och tidskrifter. Ett i hela Norden välkänt exempel var den nya tidskriften Ord och Bild, grundad 1891 i Stockholm.15Ett äldre exempel är Ny Illustrerad Tidning, som utkommit sedan 1865. I motsats till Ord och Bild var den mindre akademiskt inriktad och illustrationerna var vid det här laget gammalmodiga xylografier. År 1900 uppgick den i Ord och Bild.

19 Avsikten var att Mechelin skulle hinna ansöka om statliga medel i början av februari 1891 då lantdagen var samlad.16»För den händelse att du möjligen ville förbereda en framställning af ditt förslag före motionstidens utgång d. 7 Febr., sänder jag här ett utkast till plan för ’Finland i nittonde seklet’.». Topelius–Mechelin 31/1 1891. I Topelius preliminära plan föreslås att ständerna skall utse en delegation på åtta ledamöter och åtta suppleanter, två för varje stånd, för redaktionen och förvaltningen av projektet.17Topelius–Mechelin 31/1 1891, bilaga. En utgivning med statsmedel skulle ha gett verket en officiell status som uttryck för lantdagens inställning, och därtill oberoende av de övriga högsta förvaltningsorganen, senaten och generalguvernören. I lantdagens handlingar och ständernas protokoll finns emellertid inga anteckningar om att frågan behandlades.18Se Handlingar tillkomna vid lantdagen i Helsingfors I–V (1892); Protokoll förda hos Finlands Ridderskap och Adel vid lantdagen 1891 I–III (1891); Borgareståndets protokoll vid lantdagen i Helsingfors 1891 I–II (1891), RA.

20 Det var främst en läsare som Mechelin och projektmakarna ville nå, den ryske kejsaren. Alexander III hann få ett exemplar innan han dog hösten 1894. Följande år åkte Mechelin till S:t Petersburg för att personligen överräcka ett exemplar till den nye kejsaren Nikolaj II. Efter fullbordat uppdrag skrev han: »Jag hade därmed fullgjort en af mina vigtigaste skyldigheter mot ’förskottsbolaget’, ty det ingick från början i vår plan att kejserliga skulle få denna bok.»19Mechelin–Torsten Costiander 16/1 1895. Albert Edelfelt rapporterade senare från Ryssland att Nikolaj II:s engelska informator C. Heath hade berättat att kejsaren i flera samtal återkommit till Mechelin, och beskrivit Mechelin som klyftig och intressant (»a very clever and interesting man indeed»). Edelfelt–Mechelin 14/5 1895. Trots den kejserliga uppmärksamheten blev ändå genomslaget i Ryssland rätt obefintligt, vilket de snabbt tilltagande förryskningsåtgärderna kan stå som ett bevis för.

21 Verkets tidsavgränsning till 1800-talet sammanföll med Finlands tid som en del av ryska riket. Finland i 19de seklet var således en sammanfattning av vad som åstadkommits inom samhälle och kultur under tiden av ryskt styre, och en lojalitetsyttring till kejsaren för den utveckling som möjliggjorts. Samtidigt tjänade framställningen som ett varnande pekfinger i och med att utvecklingen kopplades till en lagenlig statsorganisation. Om kejsarna övergav denna ordning raserade de förutsättningarna för fortsatt utveckling och samhällelig stabilitet. En utmaning med verket var att bedyra lojaliteten till kejsaren och visa att anklagelserna om separatism var ogrundade, och samtidigt hålla fast vid anspråken på separata finländska statsorgan.20I ett brev till Mechelin skriver Topelius: »af vigt är att veta din mening, der jag antingen ej kunnat undgå att beröra politiska förhållanden eller ock afsiktligt infört en reservation mot beskyllningen för politisk separatism». Topelius–Mechelin 9/12 1892. Ett textställe Topelius förmodligen avser är följande: »Men så litet låg åtrån efter politisk själfständighet (separatism) i det finska lynnet, att folket gång efter gång (1520, 1562, 1742, 1788) enhälligt och med ovilja afböjde frestelsen till affall från sin lagliga öfverhet.» Topelius, »Folket», ZTS XIV, stycke 18.

22 Vid sidan av den ömtåliga relationen till Ryssland var förhållandet mellan de finska och de svenska språkgrupperna 1890-talets stora samhällspolitiska fråga.21Angående språkfrågan, se t.ex. Max Engman, Språkfrågan. Finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922 2016, s. 98–102, 115–134. Engman påpekar att Ryssland och det ryska språket spelade en central, om än inte alltid synlig roll i kampen mellan finskt och svenskt. Finland i 19de seklet var också avsett att ha en sammanhållande verkan på finländarna.22Matti Klinge beskriver den Finlandsbild som Topelius och Mechelin förde fram som präglad av ett socialt lugn. Matti Klinge, Finlands historia 3 1996, s. 319. Finlands folk presenteras som en enhet med gemensam kultur. Liksom i sina andra verk indelar Topelius också här det finska folket i fyra folkelement: lappar, tavaster, karelare och svenskar. Tavaster och karelare motsvarade bröder och lapparna deras kusiner inom den finsk-ugriska släktstammen.23Topelius, »Folket», ZTS XIV, stycke 14 och 42. I förordet beskriver Topelius högstämt hur folket tillhörde en »utdöende släktstam» som utvecklat ett nytt rotskott i Finland. Landet hade därför en kulturell och nationell egenart som inte »kan begrafvas i snön», och ett folk som inte kan »utplånas från nationernas antal, utan att en öde fläck uppstår i Europas nord och ett tomrum i reflexerna af dess kultur». Topelius, »Förord», ZTS XIV, stycke 2. Se också t.ex. coll. 244.130 Topelius, Föreläsning 5/2 1872. Det svenska folkelementet representerade civilisation och samhällsbygge. Topelius konkluderade att det som nu kallades för det finska folket inte var en produkt av språk och härkomst, utan av den historiska traditionen. Gemensam religion, styrelse och lagar, i kombination med den första riksgränsen från 1323, hade skapat sammanhållning och solidaritet mellan de »åtskildsträvande» folkelementen.24Topelius, »Folket», ZTS XIV, stycke 13, 15 f. Se Topelius, Föreläsningar i geografi och historia, ZTS XV, Föreläsning 21/3 1863, jämför Föreläsning 11/2 1863.

23 Mechelin och de flesta andra skribenterna i Finland i 19de seklet företrädde en förhållandevis moderat hållning i språkfrågan, vilket avspeglas i verket.25Se också kapitlet om författarna. Liberalerna underströk en fungerande tvåspråkighet, i motsats till de mer strikt hållna svensk- eller finsksinnade falangerna. Topelius påpekar i ett brev till Mechelin: »Kanske skulle det anmärkas, att partigrupperingen och dess uppkomst ej blifvit närmare belyst. Det liberala partiets färg är nog lätt igenkänlig i dina skildringar efter 1862, och jag underskrifver icke allt, som dertill hör; men det är nog, att du gör det och vill skildra oväldigt, särskildt Snellman.»26Topelius–Mechelin 7/5 1893. I samma brev tillägger Topelius: »Jag hade ej, i ditt ställe, kunnat motstå frestelsen att närmare precisera ryska pressens angreppspunkter, såsom klyftan mellan herre och bonde, förment förtryck, klasshat och annat mer, men det kan vara så godt att ej röra i dyn.» Se Leo Mechelin, »Politisk översikt», Finland i 19de seklet 1893, från s. 99.

24 I den Finlandsbild som Mechelin och Topelius framställde utgjorde den samhällsordning som det svenska folkelementet hade bidragit med det förenande kittet. Den svenska traditionen representerade den civiliserade, västerländska kulturen, medan det finska stod för den lika viktiga nationella individualiteten. Tillsammans uppfyllde de kraven på »en erforderlig grad af kultur och nationell individualitet», som Mechelin menade att berättigade Finland till en statsorganisation.27Mechelin, »Politisk översikt» 1893, s. 92.

25 Genom att redovisa vad finländarna hade åstadkommit under det senaste seklet visade Finland i 19de seklet att landets samhällsordning och kultur stod på västerländsk nivå. Verket var inte bara till sin utformning ett konststycke, till sitt innehåll var det en uppvisning i att förena vitt skilda intressen. Ambitionen var att samla det finska folket kring en gemensam nationsbild och statsuppfattning, intyga landets politiska lojalitet till Ryssland och samtidigt visa att landet hörde hemma i den västerländska kultursfären.28Elisabeth Stubb, »Finland i 19de seklet. Etablering av en nationsbild», Historisk Tidskrift för Finland 2007:3, s. 376–381.

26 Texterna i verket skulle vara lättlästa och lättillgängliga.29Texterna skulle »författas koncist, dock ej i arten af torra öfversigter, men med liffull karaktäristik och i formskönt språk, under undvikande af vidlyftighet och mindre betydande detaljer.» 5 b) Planer, utkast, m.m. I, kapsel 103, Leo Mechelins arkiv, RA. Dessutom var det av vikt att de var tillförlitliga. För Mechelin var vetenskapsmän och specialister den idébildande kraften i samhället. De hade förutsättningar att utveckla fruktbärande principer och granska andras idéer. Den vetenskapliga forskningen var avgörande för att nya idéer skulle uppstå och spridas till allmänheten. De idéer som fick fäste i den allmänna opinionen tenderade att småningom också avspeglas i lagstiftningen och maktutövningen.30Leo Mechelin, »Den allmänna opinionen», Holmia 1898. När Mechelin överräckte ett exemplar av Finland i 19de seklet till Nikolaj II betonade han att verket var författat av specialister och granskat av andra specialister. Han menade således att det innehöll exakt information om Finland och utvecklingen i landet under det gångna seklet. Det var »för sanningen» de hade arbetat (»C’est pour la vérité que nous avons travaillé»). Mechelin–Torsten Costiander 16/1 1895. Finland i 19de seklet kan ses som vetenskapens och specialisternas försök att sprida idéer och uppfattningar till den allmänna opinionen, för att på sikt se resultat i den offentliga politiken.

Stats- och rättstanken

27 Topelius inledande avsnitt följs av Mechelins kapitel »Politisk översikt». Här valde Mechelin att närma sig frågan om Finlands ställning på ett lite annat sätt än i sina juridiska skrifter. I stället för att övertyga med enbart juridisk bevisföring breddade han argumentationen.

28 Mechelin beskriver Alexander I:s löften vid Borgå lantdag och visar sedan hur de följande kejsarna upprepat löftena i regentförsäkringarna och sedan också följt ordningen som härstammade från svenska tiden.31Mechelin, »Politisk översikt» 1893, s. 82–130. Om framställningen inte lyckades bevisa att kejsarna juridiskt var bundna att följa denna ordning, visade den åtminstone på en historiskt förpliktande norm.

29 Mechelin hävdar att Finland i sina inre angelägenheter var självständigt och åtnjöt ett eget lagbundet statsskick. Han erkänner att Finland var oskiljaktigt förenat med Ryssland, att landet lydde under samma monark som kejsardömet Ryssland och i utrikespolitiken utgjorde en integrerad del av ryska riket. Han framhåller emellertid att föreningen hade tillkommit och upprätthålls med starkare band än tvångets, nämligen med tillgivenhetens.32Ibid., s. 84. Påståendet kan uppfattas så att Mechelin vädjade till kejsarens vilja, som enligt autokratins princip var avgörande för hur Finland skulle styras. Samtidigt underströk tesen ömsesidigheten i det rysk-finska förhållandet. För att relationen mellan Finland och centralmakten i S:t Petersburg skulle vara god, och framför allt stabil, gjorde kejsaren bäst i att beakta befolkningen och inte utöva enkelriktad makt. Mechelin vädjade till kejsarens förnuft och politiska vishet.33De ryska anklagelserna om finländsk separatism bemötte Mechelin med kommentaren »den opposition, som endast fordrar respekt för gällande lag, är en bundsförvandt, ej en fiende till en på sunda principer bygd regeringsmakt». Ibid., s. 99.

30 Mechelins och finländarnas anspråk på en statsorganisation och ett konstitutionellt statsskick var ytterst knutet till en allmännare och högre rättsuppfattning där rätt var starkare än makt:

31 Finlands eröfrare beaktade den djupa principiela betydelsen af en egen statsorganisation för ett folk, som uppnått en erforderlig grad af kultur och nationel individualitet. Samma princip gjorde sig gällande, då icke heller Norge såsom ett krigsbyte, utan såsom en själfständig stat, år 1814 förenades med Sverige. Historiens vittnesbörd besannar här, att byggandet på rättens grundval är vilkoret för politiska skapelsers varaktighet. Snart sagdt otaliga voro de politiska kombinationer, som sågo dagen under det Napoleonska tidehvarfvet med Wienerkongressen såsom slutpunkt: förskjutningar af statsgränser, styckningar och hopfogningar af länder och folk, nedbrytningar och uppresningar af troner och dynastier. Men oförändrade kvarstå af sagda tids politiska skapelser endast dessa två, vid hvilkas ordnande och upprätthållande folkens rätt har aktats: Finlands förening med Ryssland och Norges med Sverige.34Ibid., s. 92.

32 Mechelin menade att den svensk-norska unionen från Napoleontiden motsvarade det förhållande som från samma tid existerade mellan Finland och Ryssland, även om folkets rätt i det senare fallet inte var lika klart juridiskt fastslagen. Mechelin aktade sig för att jämföra Finlands förhållande till Ryssland med andra områden och folkgrupper i ryska riket. Ett undantag var Polen som kunde göra anspråk på konungadöme, vilket rankades högre än Finland i egenskap av storfurstendöme. Det polska självstyret hade emellertid beskurits betänkligt i flera omgångar. Sedan Alexander II slog ner det polska upproret 1863 hade Polen knutits allt starkare till riksmyndigheterna, och Finlands sak främjades inte av att Polen kunnat förlora sin ställning och sina rättigheter som konungadöme.35Stubb, Rätt som argument 2012, s. 223 ff.

33 I citatet framför Mechelin anledningar till varför det vore motiverat att tillerkänna Finland en statsorganisation och ett konstitutionellt statsskick. För det första föreföll ett rättsbaserat styre vara en grundval för politisk stabilitet och varaktighet. För det andra hävdade han att ett folk som kunde visa prov på en viss grad av civilisation kombinerad med nationell egenart förtjänade en egen statsorganisation. Finland i 19de seklet var en redovisning för att landet uppfyllde dessa krav.

Tillkomst

34 Ett par månader efter att Mechelin och Topelius diskuterat bokprojektet sände Mechelin en närmare (ej bevarad) plan till Topelius. Han meddelar att han redan fört överläggningar och vidtalat åtskilliga personer om medverkan, »alla äro varma för saken».36Mechelin–Topelius 4/3 1891. Åtminstone Eliel Aspelin och Carl Gustaf Estlander torde ha varit vidtalade, eftersom Mechelin hade inbjudit dem till ett möte den 12 februari. Ilmari Havu, Snellmaniana 1970, s. 268. Enligt provhäftets redogörelse för arbetets uppkomst var också Edelfelt involverad i ett tidigt skede. Se t.ex. »Finland i ord och bild», Hufvudstadsbladet 19/2 1893. Topelius uppger i sitt svarsbrev att han i allt väsentligt var ense om planen, som de skulle behandla när Topelius kom till Helsingfors.37Topelius–Mechelin 5/3 1891.

35 Avgörande för hela projektet var finansieringen. Tanken på att ansöka om statsstöd via lantdagen verkar ha övergetts i ett tidigt skede. I stället privatiserades utgivningen och övertogs av ett »förskottsbolag» med aktionärer eller lottägare. Man uppskattade att kostnaderna för projektet skulle uppgå till ungefär 90 000 mark. Förskottsbolaget skulle på förhand stå för utgivningskostnaderna, och därmed bli ägare till verket. Bolagskapitalet skulle utgöra 80 000 mark fördelat på 80 lotter à 1000 mark. Så snart 60 lotter blev tecknade skulle bolaget anses vara konstituerat.385 b) Planer, utkast, m.m. I, kapsel 103, Leo Mechelins arkiv, RA.

36 Den 17 maj 1891 var kapitalet för förskottsbolaget tecknat och det var tid att skrida till slutliga överläggningar med författarna ännu inom maj månad för att bestämma om behandlingen av de respektive ämnena och omfång för varje medverkande.39Mechelin–Topelius 17/5 1891. Det är rimligt att anta att åtminstone Topelius börjat skriva på sina kapitel under sommaren eller hösten 1891.

37 I juni 1892 hade 90 lotter tecknats och förskottsbolaget hade således 90 000 mark till förfogande. De 38 lottägarna var Mechelins ledande politiska stödpersoner, kända namn bland de svensk-liberala kretsarna i Helsingfors och i landsortsstäderna. Många var lantdagsmän i Ridderskapet och adeln eller i Borgarståndet, och majoriteten var framgångsrika industrimän, fabrikörer och affärsidkare som gjort sig kända som donatorer för allmänna ändamål och som mecenater för konst och kultur. Deras fabriker eller andra etablissemang förekommer också i någon mån i Finland i 19de seklets text- och bildmaterial. Mechelin ställde själv upp med två lotter. De största bidragen kom från affärsmännen Fredrik Rettig, handelshusen C. M. Dahlström och Gustaf A. Lindblom i Åbo, Wilhelm Rosenlew i Björneborg, Wilhelm Hackman i Viborg och Herman Hallonblad i Sordavala, som alla hade tecknat fem lotter var.40Lottägarna var: [handelshuset] C. M. Dahlström (5), W:m Hackman (5), Herm. Hallonblad (5), [handelshuset] Gust. A. Lindblom (5), Fredrik Rettig (5), W. Rosenlev (5), J. af Lindfors (4), Cecilia Lindroos (4), Aug. Borgström (3), Leon. Borgström (3), W. Dippel (3), Rudolf Elving (3), August Fellman (3), Fredrik Idestam (3), C. G. Sanmark (3), S. Borgström (2), Torsten Costiander (2), Th. Decker (2), C. A. Ekström (2), Karl Langenskiöld (2), L. Mechelin (2), G. A. Petrelius (2), Fr. Richardt (2), J. F. Lindroos (1), G. Borgström (1), Axel Cedercreutz (1), Alfr. Hackman (1), O. Hackman (1), C. Fr. Junnelius (1), Joachim Kurtén (1), A. Norrmén (1), Aug. Ramsay (1), K. H. Renlund (1), Felix v. Willebrand (1), R. v. Willebrand (1), Eug. Wolff (1), Hemming Åström (1), Julius Österblad (1). Se 5 b) Planer, utkast, m.m. I, kapsel 103, Leo Mechelins arkiv, RA.

38 De finansiella frågorna skulle handhas av en direktion på fem personer. Tre skulle enligt planerna väljas av lottägarna, medan Mechelin representerade skriftställarna och Gunnar Berndtson konstnärerna.415 b) Planer, utkast, m.m. I, kapsel 103, Leo Mechelins arkiv, RA. Av direktionens protokoll den 7 mars 1892 framgår att konstnären Woldemar Westzynthius var sekreterare, Mechelin ordförande och övriga närvarande var lottägarna general Julius af Lindfors, doktor August Ramsay, friherre Reinhold von Willebrand och arkitekten Theodor Decker.425 a) Bestyrelsens protokoll, kapsel 103, Leo Mechelins arkiv, RA.

39 Innehållet i Finland i 19de seklet sammanställdes av två redaktionskommittéer. Den kommitté som ansvarade för texten bestod förutom Topelius och Mechelin av professorn i estetik och nyare litteratur Carl Gustaf Estlander, överdirektören vid skolstyrelsen L. L. Lindelöf och filosofiprofessorn Thiodolf Rein. Kommittén som ansvarade för illustrationerna bestod av konstnärerna Albert Edelfelt, Eero Järnefelt och Gunnar Berndtson.

40 Vid mötet den 7 mars 1892 meddelade Mechelin att han hade varit i kontakt med olika förläggare. Hugo Geber i Stockholm hade framhållit att det var nödvändigt att verket inte utkom på en gång utan häftesvis, för att ge tillräcklig spridning. Mechelin såg hellre att Finland i 19de seklet presenterades för allmänheten i fullt färdigt skick, men av ekonomiska skäl gick han med på att också ge ut det i häften, vilket godkändes av direktionen.43Ibid. I den preliminära planen hade Topelius föreslagit att verket skulle ges ut i sex häften, ett årligen under åren 1891–1896, »eller senast före detta århundrades slut». Topelius–Mechelin 31/1 1891, bilaga.

41 I februari 1893 utkom ett provhäfte som innehöll Topelius förord, en redogörelse för bakgrunden till verket av Mechelin, samt ett antal illustrationer.44»Finland i 19de seklet», Westra Finland 25/2 1893. Häftet meddelades vara färdigt redan i januari, men eftersom det skulle utkomma samtidigt i både Finland och Sverige och vinterkommunikationen mellan länderna låg nere p.g.a. isförhållandena, sköts utgivningen upp. »Hufwudstadsbref. IV», Borgåbladet 25/1 1893. I presentationen skriver Mechelin:

42 Tidsförhållanden mana att teckna för samtid och eftervärld det nuvarande Finland, sådant det är i nittonde seklet. Dessa ord syfta ej blott på tidsmomentet i och för sig, århundradets snart stundande slut, utan fastmer på de omständigheter, under hvilka Finlands folk går att afsluta förevarande tideräkning.

43 Det inträffar stundom i folkens liksom i den enskilda menniskans lif, att svårigheter och hinder hopa sig på framåtskridandets väg. Icke så som skulle alla grenar af en nations verksamhet samtidigt finna sig hämmade. Det är ju icke så alldeles sällsynt, att t.ex. vetenskap och konst, tack vare deras allmänt humana skaplynne, kunnat förete en viss grad af blomstring äfven under tider af politisk reaktion. Men så djupt ingripande äro dock de politiska vilkoren för ett folks trygghet och trefnad, att hvarje störning i dessa vilkors normala bestånd förnimmes på alla områden af samhällslifvet.

44 Det är skäl att granska det framfarna och det närvarande, för att därur hemta lärdomar för framtiden. Individen anställer sådan sjelfpröfning tyst för sig. En nation måste göra det i offentlighetens ljus. De brister och fel, som härvid uppdagas, böra ej nedslå modet, om blott sträfvandena i alt väsentligt varit riktade på berättigade mål. Visar det sig, att betydelsefulla framsteg blifvit gjorda, att det offentliga lifvet varit buret af sunda principer och ädel håg samt besjälats af en fosterlandskärlek, som icke skattar åt fåfängans tillfälliga impulser, men söker sin tillfredsställelse i pligttroget murande af sten på sten i den kulturbygnad hvarje folk är kalladt att med egen möda åt sig uppresa – då finnes fast grund att tro på framtiden, då skola under motgångens dagar kraft och spänstighet bevaras till fortsatt arbete på vidare förkofran.45Se t.ex. »Finland i ord och bild», Hufvudstadsbladet 19/2 1893; »Finland i 19:de seklet», Nya Pressen 19/2 1893; »Finland i 19:de seklet», Aftonbladet 20/2 1893. Mechelins presentation är inte inbunden i något av de för den här utgåvan kontrollerade exemplaren och inget provhäfte har funnits tillgängligt för kontroll under arbetet med föreliggande utgåva.

45 Under 1893 utkom Finland i 19de seklet i tio häften. Det första med inledningen till Topelius kapitel om landet distribuerades i april. G. W. Edlunds förlag och andra bokhandlare erbjöd prenumerationer. Hela verket kostade 35 mark, men prenumeranter kunde också betala 3,50 mark per häfte, enskilda häften såldes inte för sig. Varje häfte bestod av tre till fyra tryckark, exklusive helbilder. Det andra häftet utkom den 3 maj, och innehåller slutet av kapitlet »Landet» och början av »Folket». I juni utkom tredje och fjärde häftet som ett dubbelhäfte med slutet av Topelius kapitel om folket och Mechelins politiska översikt. Femte häftet utkom i september, det sjätte i oktober, det sjunde och åttonde i november, och i december utkom häftena nio och tio i ett dubbelhäfte.46»Finland i 19:de seklet», Westra Finland 25/2 1893; annons »Finland i 19:de seklet», Nya Pressen 22/2 1893; »Literatur och konst», Åbo Underrättelser 3/9 1893; »Literatur», Helsingfors Aftonblad 27/10 och 21/12 1893. Utgivningen av tredje och fjärde häftet var några veckor sen på grund av missöden vid tryckningen av heliogravyrerna i Paris, och helsidesplanschen med Alexander III, kejsarinnan och tronföljaren utlovades därför i ett senare häfte. Den finska pressen meddelar överraskad att de två sista häftena utkommit redan den 9 december i Stockholm. Se t.ex. »Finland i 19de seklet», Åbo Tidning 12/12 1893. Först den 21 december kom häftena ut i Helsingfors. »Litteratur och konst. Af Finland i 19de seklet», Hufvudstadsbladet 21/12 1893.

46 I slutet av 1893 förelåg Finland i 19de seklet i sin helhet. Häftena hade getts ut på både svenska och finska, och utgivningen hade koordinerats så att verket samtidigt utkom i Sverige. Den svenska upplagan trycktes i 6 500 exemplar, av vilka ca 2 500 var avsedda för marknaden i Sverige. Den finska upplagan trycktes i 2 000 exemplar. I Finland gavs verket ut på G. W. Edlunds förlag och trycktes på Ferdinand Tilgmanns bok- och stentryckeri. I Sverige och övriga Skandinavien utkom verket på Hugo Gebers förlag.47»Finland i 19:de seklet», Westra Finland 25/2 1893; annons »Subskription», Åbo Tidning 13/4 1893; Leino-Kaukiainen, »Suomi 19:llä vuosisadalla – kansallisteos», Leo Mechelin 1839–1914 1989, s. 112; Havu, Snellmaniana 1970, s. 278. Topelius hade ursprungligen föreslagit en betydligt blygsammare upplaga på 300 exemplar för båda språken. Topelius–Mechelin 31/1 1891, bilaga. Översättningen till finska utfördes av åtminstone Paavo Cajander, K. S. Suomalainen, Erkki Reijonen och Juhani Aho, samtliga kända författare och översättare från svenska.48Havu, Snellmaniana 1970, s. 275.

47 I januari 1894 meddelar Helsingfors Aftonblad att Finland i 19de seklet hade blivit en dyrare affär än förutsett för lottägarna i förskottsbolaget. Grundkapitalet på 90 000 mark hade inte varit tillräckligt, och Mechelin hade därför tagit banklån för att täcka alla utgifter. Däremot uppgavs att förläggaren G. W. Edlund och tryckaren Ferdinand Tilgmann hade gått med vinst ur affären.49»Finland i 19:de seklet», Helsingfors Aftonblad 5/1 1894.

Författarna

48 I Finland i 19de seklet medverkade 28 författare. Innehållet är fördelat i tio huvudkapitel, ofta med underkapitel av olika författare. Verket inleds med de tyngsta namnen, Topelius och Mechelin. Därefter följer kapitlen »Nationalhushållningen»50Av Mechelin, Emil Schybergson och Felix Heikel; s. 131–164., »Det allmänna undervisningsväsendet»51Av Thiodolf Rein, August Ramsay och Gustaf Lönnbeck; s. 165–188. (om universitetet, läroverken och folkskolorna), »Vetenskapliga och Litterära Samfund»52Av Lorenz Lindelöf, Fredrik Elfving, Ernst Gustaf Palmén, Axel Lille, E. N. Setälä, Johan Richard Danielson, Ragnar Hult, Johan Wilhelm Runeberg och Robert Montgomery; s. 189–213., »Den Vetenskapliga Litteraturen»53Av Magnus Gottfrid Schybergson, Wilhelm Chydenius, Herman Råbergh, Th. Rein, E. N. Setälä, Ivar August Heikel, Selim Lemström, Fredrik Elfving och Max af Schultén; s. 214–259., »Den Sköna Litteraturen»54Av C. G. Estlander och Eliel Aspelin; s. 260–318., »Den Periodiska Litteraturen»55Av Valfrid Vasenius; s. 319–326. samt »Konsten»56Av Johan Jakob Tikkanen, Reinhold Felix von Willebrand och Werner Söderhjelm; s. 327–262., som sammanfattade de bildande konsterna, musiken och scenkonsten.57Topelius uppmanade Mechelin att också uppmärksamma musiken, »då vi reservera plats åt finsk konst, kunna vi ej undgå att reservera ett par notblad åt finsk musik». Hans förslag var att låta trycka några musikstycken med text, bland dem »Vårt land», och anförtro kapitlet åt tonsättarna Richard Faltin och Martin Wegelius. »Detta tillägg, som skulle saknas, om det blefve borta, kostar icke fjerdedelen af en bild på hel sida.» Topelius–Mechelin 3/6 och 10/7 1892. Vetenskapen, undervisningen, den litterära kulturen och konsten har en framträdande roll. Som skribenter anlitades erkända akademiska fackmän, professorer, docenter och doktorer. I eftervärldens ljus har bidragen också ett stort värde som en idé- och lärdomshistorisk översikt av 1800-talets kulturformer i Finland. Samtidigt uttrycker texterna stolthet över de framsteg som gjorts och en stark nationell självuppfattning. Detta stödde på allt sätt Mechelins politiska avsikter med verket.

49 Enligt Mechelins grundsatser balanserade innehållet och skribenterna också mellan betoningarna av det svenska och det finska i en gemensam nationalkultur. Alla utom professorn (från 1893) i finska språket och litteraturen E. N. Setälä hade skrivit sina bidrag på svenska och författarkåren hade en klar övervikt av svensksinnade, i samlad front med den moderata falangen bland de finsksinnade. Svenskhetsmän var bl.a. doktor Axel Lille, chefredaktör för Nya Pressen, professor C. G. Estlander, grundare av Finsk Tidskrift, hans efterträdare som tidskriftens utgivare, professor M. G. Schybergson och professor Fredrik Elfving. Mechelins liberala partifränder bland dem som på 1870-talet hade samlat sig kring Helsingfors Dagblad var »dagbladisterna» Robert Montgomery, Felix Heikel och den sista chefredaktören Gustaf Lönnbeck.58Mer om »dagbladisterna» och den liberala pressen i Engman, Språkfrågan 2016, s. 114–115.

50 Som finsksinnade bland skribenterna kunde räknas filosofiprofessorn Th. Rein, historieprofessorn E. G. Palmén, tidigare professorn i kyrkohistoria och biskopen i Borgå stift Herman Råbergh, historieprofessorn J. R. Danielson, E. N. Setälä, e.o. professorn i estetik och nyare litteratur Eliel Aspelin och litteraturforskaren och bibliotekarien Valfrid Vasenius. De kunde alla anses tillhöra samma liberala falang som Mechelin. Hans politiska motståndare, de akademiska gammalfennomanerna och därmed deras ledargestalt, historieprofessorn G. Z. Yrjö-Koskinen, var uteslutna som skribenter. Flertalet av de finsk- eller tvåspråkiga medverkande – Aspelin, Palmén, Danielson, Vasenius och Setälä – hörde till kretsen kring tidskriften Valvoja (grundad 1880), som till en början stod för en framstegsvänlig, ungfinsk internationell och skandinavisk orientering. Också Råbergh som skrev om teologin inom den vetenskapliga litteraturen hörde till kyrkans liberala talesmän.59Leino-Kaukiainen, »Suomi 19:llä vuosisadalla – kansallisteos», Leo Mechelin 1839–1914 1989, s. 105–108. Se också Klinge, Finlands historia 3 1996, s. 319.

51 Valet av Topelius som författare till avsnitten om landet och folket i Finland i 19de seklet var uppenbarligen helt och hållet Mechelins. Topelius status bland den krets av vetenskapsmän som i övrigt engagerades för verket var inte självklar på 1890-talet. Många av hans historiska och geografiska grundsatser var föråldrade sedan flera decennier, och han sågs inte som en seriös historiker av speciellt de yngre generationerna som infört ett positivistiskt tänkande i motsats till Topelius historiska spekulation. Ett exempel är Schybergson, som vägrade inkludera Topelius bland historikerna i kapitlet om den vetenskapliga litteraturen, trots uppmaningar av Rein.60Havu, Snellmaniana 1970 , s. 272. Se Schybergson, »Den Vetenskapliga Litteraturen. A. Historien», Finland i 19de seklet 1893, s. 214–220. Topelius platsade däremot i Estlanders kapitel om skönlitteraturen, där han tillägnades sex sidor. Estlander, »Den Sköna Litteraturen», Finland i 19de seklet 1893, s. 282–288. Angående Topelius som historiker, se Jens Grandell, »Inledning», Topelius, Föreläsningar i geografi och historia, ZTS XV, stycke 171 ff, samt E. G. Palmén, »Z. Topelius historioitsijana», Valvoja 1898:1, s. 15–23. Till en bredare publik appellerade Topelius däremot fortfarande. Mechelin ville möjligen engagera den enda som ännu levde och verkade av 1800-talets nationella stormän, av den generation som varit samtida med Runeberg, Snellman, Lönnrot och Cygnaeus. Topelius egen levnadsbana täckte en stor del av nittonde seklet och för Mechelins allmänna nationalpolitiska program var han en lämplig neutraliserande länk mellan de efter 1880-talet allt mer polariserade språkpartierna och deras fraktioner.61Angående Topelius kompromissande hållning i språkfrågan och även den kritik som han av de mest engagerade bland både svensk- och finsksinnade fick motta p.g.a. denna ställning, se t.ex. Nils Erik Forsgård, I det femte inseglets tecken. En studie i den åldrande Zacharias Topelius livs- och historiefilosofi 1998, s. 136 ff.

52 Efter Boken om Vårt Land 1875 och åren som rektor för universitetet 1875–1878, hade Topelius inte ägnat sig åt samlade framställningar av Finlands historia eller utgett översikter över land och folk av det slag som ingick i Finland i 19de seklet. På Björkudden i Sibbo hade han under 1890-talets första år mestadels producerat mindre bidrag till kalendrar, barntidningar, jultidningar och tillfällesskrifter. Till universitetets 250-årsjubileum 1890 hade han i en festskrift utgiven av Västfinska avdelningen lagt fram sin historiesyn i studien Det providentiela i världshistorien och till promotionen 1894 överlämnade han sitt akademiska testamente i dikten »Sanningen i går, i dag och i morgon». Samtidigt som han arbetade med sina texter för Finland i 19de seklet publicerade han 1892 en levnadsteckning över Marie Linder i biografialbumet Finska Qvinnor på olika arbetsområden. Hans mest omfattande bok 1893 var Evangelium för barnen. Korta förklaringar öfver årets evangelietexter (356 sidor). Vid avtäckningen av Alexander II:s staty på Senatstorget den 29 april 1894 utgav han en 56 sidor lång minnesteckning över kejsaren.

Landet och folket i Topelius verk

53 Topelius två kapitel »Landet» och »Folket» i Finland i 19de seklet följer i princip samma upplägg som hans tre tidigare översiktsverk: Finland framställdt i teckningar (1845–1852), En resa i Finland (1872–1874) och Boken om Vårt Land (1875). Den geografisk-naturhistoriska beskrivningen av Finland åtföljs av en genomgång av de finska folkstammarnas och finnarnas historia och en presentation av landets historiska landskap, med åtföljande beskrivningar av landets nuvarande invånare, deras olika folklynnen och karakteristiska egenskaper, näringar, seder och bruk.

54 Under de närmare femtio åren mellan utgivningen av Finland framställdt i teckningar och Finland i 19de seklet sker många förskjutningar i Topelius uppfattningar om landets och folkets historia, men många teman, motiv och målande beskrivningar återkommer också konstant i de tre verken, liksom i många andra dikter och berättelser. Hit hör metaforen om Finland som Östersjöns dotter, famnad av dess två armar, Bottniska viken och Finska viken, ett land som stiger upp ur havet och som genom landhöjningen ständigt tillväxer – en parallell till hur det finska folket ständigt växer mot upplysning och bildning i sin historia.

55 I Finland framställdt i teckningar beskriver Topelius för första gången landets allmänna geografi och geologi, med vattensystem, jordmån, klimat, flora och fauna. Topelius vidhöll ända till 1890-talet sin traditionella syn på »Finlands daning» som en del av Guds skapelseverk, enligt den s.k. vulkanismens idéer, där landhöjningen och jordskorpans rörelser beror på en avsvalning efter skapelseskedets glödande vulkanutbrott.

56 I Finland framställdt i teckningar är Topelius skildring av folket starkt influerad av den första fennomanska väckelsen i de akademiska kretsarna på 1840-talet, en »panfennism» där finska folket och dess nyupptäckta besläktade folkstammar framställs som ett stort historiskt-kulturellt och filologiskt nätverk. Finnarna hade kommit längst i sin samhälleliga och kulturella utveckling tack vare den svenska erövringen på medeltiden, men Topelius ger en lång överblick av olika »Sagor» om frändefolkens öden: tschuder, bjarmer, ester, lappar, karelare och kväner. Den »Karelska Sagan» refererar utförligt Kalevalas olika runor och Topelius lägger här första gången fram sin återkommande formulering om hur ordet, andens makt, för finnarna är »allt i alla».

57 Först därefter behandlas finska folket, dess folkdiktning, näringar, seder och bruk, avslutningsvis också svenskarnas och övriga nationaliteters roll i Finlands historia. I Finland framställdt i teckningar är Topelius starkt inspirerad av Elias Lönnrot och hans första Kalevala-utgåva från 1835, och av Matthias Alexander Castréns uppmärksammade forskningsfärder och studier på 1840-talet av de finskbesläktade folkens språk och kulturer i det inre av Ryssland och Sibirien.62Rainer Knapas, »Inledning», Topelius, Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, särsk. styckena 66–76 (»Historia och mytologi»).

58 I sina föreläsningar i geografi och historia, som Topelius inledde vid universitetet i Helsingfors höstterminen 1854, utvecklade han ytterligare tematiken från Finland framställdt i teckningar i manuskriptform. Landet, folket och deras ursprung var centrala teman också i föreläsningarna, och i sina senare tryckta verk återkom han till dem flerfaldiga gånger.63Grandell, »Inledning», Topelius, Föreläsningar i geografi och historia, ZTS XV, särsk. styckena 64–81 (»Centrala teman i föreläsningarna om geografi») och 115–122 (»Mytologin och det finska folkets ursprung»).

59 Ifråga om finska folket utlägger Topelius i Finland i 19de seklet sitt särskilda, från 1840-talet härstammande intresse för de finskbesläktade stamfolken, och finska folkets äldsta historia och den finska folkdiktningen.64Topelius använder allmänt begreppet »folkstam» i både antropologiska och lingvistiska sammanhang, det i slutet av 1800-talet allt mer populära begreppet »ras» använder han i betydligt mindre utsträckning. Ett jämförande exempel är den i slutet av 1800-talet aktuelle och av Topelius uppskattade svenske anatomen Gustaf Retzius, som talar om den »finska rasen» (dels med avseende på alla finsk-ugriska folk, dels på det i Finland boende folket) med därtill hörande »folkstammar eller rasgrenar» (Finska kranier jämte några natur- och literatur-studier inom andra områden af Finsk Antropologi 1878, s. 1 ff). Frågan om ras var obekväm i 1800-talets Finland, eftersom finnarna enligt den naturhistoriska forskningsfronten inte verkade höra till samma ras som de högtstående germanerna. På 1870-talet talade Topelius inte längre om raserna som kontanta kategorier, utan som »naturtyper» avhängiga av klimat och levnadssätt, och menade att finnarna var en österländsk typ uppblandad med nordiska och västerländska element. Detta betydde att frågan om ras inte längre var lika relevant för Topelius, utan att han i stället mer börjat betona det kulturhistoriska sammanhanget. Jens Grandell, »Den Andre på egen mark. Zacharias Topelius, Finlands folk och samerna», Författaren Topelius – Med historien mot strömmen 2019 (under utgivning). Topelius syn på finska folket som i första hand finskt och finskspråkigt hörde till de frågor som inte var förenliga med uppfattningarna hos 1880- och 1890-talens svenskspråkiga liberaler i Finland. I Finland i 19de seklet understryker Topelius att svenskarna inte blandats med finnarna, men lyfter fram de båda gruppernas sammanhållning. Han påpekar att »ännu i våra dagar ha olika seder, lynne och språk gifvit upphof åt gagnlösa strider om tillvaron af ett eller två folk i Finland.»65Topelius, ZTS XIV, s. 52. Se också Allan Tiitta, Harmaakiven maa. Zacharias Topelius ja Suomen maantiede 1994, s. 255. Derek Fewster konstaterar att Topelius skiftande syn på det finska folket orsakat huvudbry även för senare tiders svenska nationalister. I Finland framställdt i teckningar omfattar det finska folket ibland hela den finsk-ugriska folkstammen, ibland de västra folken och ibland enbart invånarna i Finland. I Boken om Vårt Land menar han att de infödda svenskarna hade växt in i det finska folket. 1903 års utgåva av Boken om Vårt Land försågs med smärre revideringar, där man framhäver att svenskar bott i Finland ända sedan stenåldern. Fewster, Visions of Past Glory. Nationalism and the Construction of Early Finnish History 2006, s. 134, 141 f. I essän Det providentiela i verlshistorien från 1890 betonar Topelius att ett »folkmedvetande (nationalitet) framgår ur tre föreningsband»: ett etnografiskt genom språk och härkomst, ett geografiskt genom land och naturförhållanden och ett traditionellt genom religion, rättsmedvetande, kultur, politiska öden, gemenskap, vänskap och fiendskap. Enligt Topelius kan inget av dessa tre band ensamt skapa en nationalitet.66Zacharias Topelius, Det providentiela i verldshistorien 1890, s. 7. Topelius hade en relativt öppen definition av vem som kunde bli delaktig i finska folket, det krävde endast att man uppfyllde vissa krav, vilka dock inte kunde uppfyllas av samer, judar och romer. Coll. 244.130, Topelius, Föreläsning 5/12 1871, NB. Se också Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, passim.

60 En resa i Finland har kortare introduktioner om land och folk. Här saknas helt de finskbesläktade folkens »Sagor» från 1840-talet, men Finlands geologi och landets uppkomst, landhöjningen, skogsskövlingen och folkets särdrag och historia återkommer med formuleringar som påminner om dem i Finland framställdt i teckningar. I detta skede utnyttjade Topelius också sina föreläsningar i geografi och historia; föreläsningsmanuskripten återanvändes punktvis som sådana för texten.67Katarina Pihlflyckt, »Inledning», Topelius, En resa i Finland, ZTS XIII, stycke 2. De reproducerade konstverken med scener ur allmogens liv i En resa i Finland introducerar den berättande folklivsskildring, som Topelius fortsatte i anslutning till illustrationerna i Finland i 19de seklet.

61 I En resa i Finland fortsätter Topelius sin starka betoning av naturförhållandenas och klimatets inverkan på folkets kultur och historia, ett tema som återkommer i Finland i 19de seklet. Finlands nordliga position och öst-västliga förmedlarställning i nord, både geografiskt och kulturellt, introducerades som tematik redan på 1840-talet.68Se t.ex. dikten »Våra julidagar» från 1840 (Samlade skrifter I 1904, s. 51). Tematiken har behandlats av Clas Zilliacus i inledningen till Topelius, Ljungblommor, ZTS I, stycke 81, och Katarina Pihlflyckt i inledningen till En resa i Finland, ZTS XIII, kapitlet »Finlands uppgift». Topelius ser Finlands ställning mellan öst och väst som någonting positivt och unikt. 1870-talets harmoniska politiska förhållanden mellan ryska riket och storfurstendömet Finland gjorde det möjligt att framhålla Finlands roll i världshistorien som en förmedlare, en bro till Ryssland mellan de germanska och slaviska områdena. Förutom i en kort mening i förordet, betonar Topelius i Finland i 19de seklet inte längre denna roll för land och folk, av skäl som kan förklaras med verkets politiska, mot Ryssland riktade allmänna avsikter.69Den enda noterade reaktionen härpå kom av recensenten i den ryska tidskriften Niva (se kapitlet »Recensioner av översättningarna»).

62 Folklynnet hos de olika folkstammarna inom Finland, särskilt skillnaderna mellan tavaster, karelare och kustbygdernas folk, behandlas i En resa i Finland med beskrivningar av talrika karakteristiska, stereotypa drag. Samma tematik upptar Topelius i Finland i 19de seklet. En resa i Finland försågs med en omfattande bilaga, »Statistiska anteckningar om Finland», sammanställd av K. E. F. Ignatius. Bilagan gav En resa i Finland ett drag av halvofficiell presentation av det dåtida Finland, tillsammans med Topelius allmänna introduktionstexter. En resa i Finland var i likhet med Finland i 19de seklet också avsett för en utländsk publik, av de planerade översättningarna förverkligades förutom den finska även den ryska och tyska. Verket som helhet domineras av stålsticksreproduktionerna och Topelius ofta fria, essäistiska beskrivningar av konstverkens innehåll och budskap.

63 Boken om Vårt Land (1875) inleds med »Första Läsningen. Landet» och fortsätter med »Andra läsningen. Folket». Här framlägger Topelius ett koncentrat i läseboksform under rubriker som lätt kan kännas igen från hans två tidigare geografisk-historiska beskrivningar av Finland: »Land och Folk», »Wårt lands begynnelse» – om Guds skapelseverk, havet och landhöjningen, »Finland stiger ur hafvet», »Östersjöns dotter», »Höjder och dalar», »Landskapen».

64 »Andra Läsningen» om folket är i många avseenden en återgång till 1840-talets teman från Finland framställdt i teckningar med rubriker som »Om Mathias Castrén», »Om de finska folkstammarna» – om bjarmer, lappar, tschuder och ester, »Om Finlands folk», »Finska folksånger». Därtill behandlas det utmärkande för karelarna, savolaksarna, tavasterna, Finlands svenska befolkning, ryssarna i Finland och även »andra som inflyttat till Finland».70Se Håkan Andersson, »Läseböckernas uppgift och pedagogiska grundtankar», Topelius, Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII; Henrik Knif, »Läseböckerna i idéhistorisk belysning», ibid.

65 I andra berättelser och dikter hade Topelius före 1890-talet behandlat sina favoritämnen från Finland framställdt i teckningar, En resa i Finland och Boken om Vårt Land. Landhöjningen berörs till exempel i Fältskärns berättelser, Första cykeln, andra berättelsen, »Svärdet och plogen» (först utgiven 1851–1852), som introduktion till »En man från klubbekriget». Här beskrivs Östersjön som Finlands moder och hur just Österbotten ständigt växer upp ur havet, likaså det nordliga klimatet under årets olika tider – vintern var ett annat återkommande favoritämne hos Topelius. Havet är här »det rörliga civiliserande elementet på jorden» och kustbygdens folk får genom havets närhet njuta av makt och frihet, välstånd och bildning.71Topelius, Fältskärns berättelser, ZTS VII, »1. En man från klubbekriget», stycke 28 ff.

66 Topelius långa dikt »Finlands höjning» från 1869 är tryckt i samlingen Nya blad (1870) och behandlar än en gång landhöjningen som metafor för Finlands historia och framtid vid Östersjöns strand. Här finns också utblickar till andra Östersjöländer, men framför allt en maning till strid för att höja fosterlandet genom »andens eviga vågor». Topelius beskriver utförligt landhöjningens välsignelser, men återkommer också till sin vulkanistiska syn på Finlands daning och geologiska ursprung: »Ur inre glödande schakter / Upplyftar sig Finlands vall: / Af inre glödande makter / Till ljus det upphöjas skall.»72Topelius, »Finlands höjning», Nya blad 1870, s. 1–5. I Läsning för barn 7 (1891) ingår berättelserna »Huru Gud skapade Finland» och »Huru Skandinavien och Finland blefvo en halfö» som upprepar Topelius från den nya geologins synpunkt sett förlegade uppfattning om Finlands tillkomst.73Topelius, »Huru Gud skapade Finland», »Huru Skandinavien och Finland blefvo en halfö», Läsning för barn 7 1891, s. 3–8, 13–19.

67 I diktsamlingen Ljung (1889) ingår i avdelningen »Fäderneslandet» Topelius dikter »Kymmene bär sin moder till grafven» och »Skogssköflingen», som båda tar upp den naturskyddstematik som genom ångsågarna och det skogsindustriella genombrottet under 1870-talet fick en ny aktualitet.74Topelius, »Kymmene bär sin moder till grafven», »Skogssköflingen», Ljung 1889, s. 41, 43. I samlingarna Nya blad och Ljung ingår dikter om de olika årstiderna, där Topelius återkommer till sin egen klimatlära, om årstidernas växlingar och deras betydelse för finska folket.75I Nya blad t.ex. »Finlands vinter», »Midvinternatt», »Norrskenet», »Snöstormen», »Vårluft», »Julqvällen», »Midsommarnatt» och »Novembervisa». I Ljung ingår »Vinterqväll», »Midsommarnatt», »Novemberqväll», »Vårmorgon», »Vaggsång för hafvet» och »Morgonsång». Dikterna i Ljung är ett skarpare eko av den yngre Topelius syn på människans – och finska folkets – ansvar för naturen och dess resurser, frågor som han utvecklat under årtionden och studerat genom exempel ur det av industrialismen oförstörda folkets liv.

Mechelins önskemål

68 När Mechelin vände sig till Topelius 1891 med en begäran om bidrag till det nya »nationalverket», var han säkerligen väl medveten om Topelius sedan årtionden etablerade synsätt och återkommande teman i hans tidigare beskrivningar av landet och folket. Topelius citerar också mer eller mindre ordagrant många textstycken från speciellt En resa i Finland i Finland i 19de seklet. Av Mechelins och Topelius korrespondens att döma hade Mechelin trots detta en stark vilja att dirigera och bearbeta Topelius texter enligt egna preferenser. Detta skedde ofta med hänvisning till illustrationsplaneringen eller vetenskapernas nyare rön, till exempel beträffande geologi och mineralogi. I ett brev daterat redan i februari 1892 uppger Topelius att han har skrivit om de första manuskriptarken för inledningen till »Folket» sex gånger.76Topelius–Mechelin 15/2 1892.

69 I oktober 1892 föreslår Mechelin »en liten utvidgning» av textinnehållet. Han uppfattade att folket hos Topelius inte omfattade de bildade klasserna, med hänvisning till att rubriker saknades för »det sociala lifvet, samhällsklassernas inbördes förhållanden, med deras framstående demokratiska skaplynne». Under »Kyrkligt» önskade han att också pietismen och de sekteristiska rörelserna i nyaste tid skulle behandlas och att »Hemsed» skulle omfatta förströelser, »såväl menige mans som de bildade klassernas».77Mechelin–Topelius 13/10 1892. Topelius svarar att detta gick utom ramen och utrymmet för hans bidrag. Även angående det kyrkliga meddelar han att mångfalden är så stor »att en bok blir lättare, än 30 sidor tryck».78Topelius–Mechelin 14/10 1892.

70 Därefter ville Mechelin, efter att ha rådgjort med en sakkunnig, att Topelius skulle ändra sina geologiska begrepp och beskrivningen av »landets successiva daning» till att motsvara vetenskapens nyaste rön.79Mechelin–Topelius 29/10 1892. Topelius hade sedan årtionden haft svårigheter att ta ställning i den stora frågan om berggrundens och landets ursprung skulle förklaras genom geologi eller Bibelns skapelseberättelser. I föreläsningarna 1855 indelar Topelius Finlands uppkomst i fem perioder.80Topelius, Föreläsningar i geografi och historia, ZTS XV, 31/3 1855. Höstterminen 1871 uppdaterar han sin teori till tre perioder.81Coll. 244.130, Topelius, Föreläsningar 2/10 och 5/10 1871, NB. I Finland i 19de seklet presenterar han fyra perioder.82Topelius, »Landet», ZTS XIV, stycke 26. Teorierna och hypoteserna till exempel om landhöjningen eller istiderna hade varit många, och den »rullstensperiod»83Ibid., stycke 20–26. som Topelius hänvisar till i sin text var redan på 1890-talet allmänt utmönstrad. Topelius svarade indignerat till Mechelin: »Allt detta, mitt såsom ditt, är hypotheser, hvilka om 20 år torde vara lika antiqverade som andra för 20 år sedan» och avvisade större ändringar, särskilt beträffande sjöarnas uppkomst. I samma brev nämner han ändå att han valt att för daningsprocessen skriva ett kort sammandrag av K. E. F. Ignatius framställning »som ju är stödd på nya, om ej allra nyaste data».84Topelius–Mechelin 2/11 1892. Allan Tiitta förmodar att Topelius allt starkare religiositet låg till grund för att han inte på alla områden, t.ex. gällande rullstensteorin och skapelseberättelsen, omfattade den mer moderne Ignatius synsätt, trots att han i övrigt ofta lyssnade på denne. Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 118. Beskrivningen av daningsprocessen visar i alla fall på att Topelius till en viss grad verkade ha tagit till sig Louis Agassiz’ istidsteori. Den fick sitt genombrott på 1870-talet, men Topelius ville då ännu inte ta ställning till den. Se Grandell, »Inledning», Topelius, Föreläsningar i geografi och historia, ZTS XV, stycke 75. Se också Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 137–147.

71 Av brevväxlingen mellan Mechelin och Topelius framgår att det var många enskildheter och önskemål från bägge parter som skulle jämkas samman. Det gällde både bilder och textinnehåll. I ett brev försöker Topelius skynda på valet av illustrationer: »För mig är det alldeles nödvändigt att känna bilderna, innan jag aflemnar texten, för att de ej må stå der utan all motivering. Jag kan väl ej alltid göra halt i framställningen för att tala om bilden, men skall söka få plats för ett ord på annat ställe.»85Topelius–Mechelin 21/3 1892. Fem månader senare beklagar han sig på nytt: »Det visar sig allt tydligare, att bilderna bordt vara om ej bestämda, dock tillgängliga före texten. Men icke behöfva alla bilder text.» Topelius–Mechelin 29/8 1892. Han beskriver arbetet: »Causerie öfver ett bilderverk vore en smal sak. Men den faktiska framställningens detalj, som på samma gång måste vara exakt, kort, läsbar och dock i någon mån motsvara ämnet, har medtagit mera tid, än jag velat uppoffra på något annat, icke vetenskapligt verk.»86Topelius–Mechelin 10/7 1892.

Illustrationerna

En nationell kanon

72 Mechelins »nationalverk» och dess reproduktioner av den inhemska konsten skapade tillsammans med de övriga illustrationerna en kanon för den finländska konstens historia under detta sekel. Konsthistoriedocenten J. J. Tikkanens kapitel om konsten stöddes av det rika reproduktionsmaterialet i verket som helhet.87J. J. Tikkanen, »De bildande konsterna», Finland i 19de seklet 1893, s. 327–347. Utgångspunkten för valet av illustrationer och konstverk var helt tydligt själva motiven, deras historiska innehåll och återgivning av verkliga förhållanden, snarare än rent konstnärliga eller stil- och symbolaspekter.

73 Någon sammanfattande historia över konsten i Finland fanns ännu inte vid utgivningstiden. Det närmaste var det långa avsnittet »Suomalaisen taiteen historia pääpiirteissään» [Den finska konstens historia i huvuddrag] som Eliel Aspelin hade fogat till Kaarlo Forsmans översättning av Wilhelm Lübkes handbok Grundriss der Kunstgeschichte (1860), i den finska utgåvan från 1891.88Sv. övers. De bildande konsternas historia 1872. Finska konstföreningens 50-årshistorik, som samtidigt var en längre översikt av landets konstliv, utgavs av J. J. Tikkanen 1896.89J. J. Tikkanen, Finska Konstföreningen 1846–1896 1896. Aspelins översikt hade ett påvert bildmaterial, Tikkanens historik var helt utan illustrationer. Finland i 19de seklet blev efter Topelius föregående illustrerade album, Finland framställdt i teckningar och En resa i Finland, det verk som skapade en mångsidigare bild av den finländska konsthistorien, tack vare illustrationernas nya format och tekniska möjligheter.

74 Det slutliga urvalet av illustrationer var ett resultat av många förslag och överväganden, och återspeglar bakgrundskrafternas önskemål om naturtrogenhet och realism. Paradnumren återgavs som heliogravyrer och den allra nyaste, samtida konsten var väl företrädd – på många punkter var illustrationerna mera tidsenliga än textavsnitten. En historisk tillbakablick framlades med konstnärer från 1800-talets början (Alexander Lauraeus) och från seklets mitt: Ferdinand von Wright (tre fågelmotiv) samt Robert Wilhelm Ekman och Werner Holmberg (vardera fyra målningar).

75 Mest företrädd var Albert Edelfelt med tolv målningar, av vilka den äldsta, »Drottning Blanka» var från 1877. Dessutom intogs hans mest kända verk, som »Hertig Karl vid Klas Flemings lik» (1878), »Gudstjänst i nyländska skärgården» (1881) och »På havet» (1883).90Bertel Hintze, Albert Edelfelt II, 1944, betr. åren 1890–1894, s. 95–112. I del III, 1942, i »beskrivande förteckning över Edelfelts verk» behandlas illustrationerna på s. 246–249. Oljemålningarna även separat, i verkförteckningen nr 242 (På havet), 497 (Kaukola ås), 618 (Gata i Borgå), 645 (Larin Paraske sjungande trollrunor), 672 (Porträtt av J. L. Runeberg), 676 (Wilhelm von Schwerin). Axel Gallén hade nio reproducerade verk, »Vallgosse från Paanajärvi», »Sampo smides» och triptyken över Aino-myten bland dem, alla från åren efter 1890. Gunnar Berndtson och Eero Järnefelt hade fyra avbildade målningar var, Viktor Westerholm två.91Om Eero Järnefelts insats, se Leena Lindqvist, »Taiteilijan tiellä», Taiteilijan tiellä. Eero Järnefelt 2002, s. 81–87. Av övriga konstnärer bidrog Fredrik Ahlstedt, Adolf von Becker, Karl Emanuel Jansson, Arvid Liljelund, Berndt Lindholm, Erik Löfgren, Hjalmar Munsterhjelm, Thorsten Waenerberg och Torsten Wasastjerna med företrädesvis genre- och landskapsmålningar som lämpade sig för beskrivningarna av land och folk. Tre kvinnliga konstnärer, Helene Schjerfbeck (»En konvalescent», 1888), Venny Soldan-Brofeldt (»Stuga i Savolax», 1892) och Maria Wiik (»Ut i världen», 1889) debuterade här för en större, även internationell publik.

76 Urvalet av skulpturer, återgivna i heliogravyr eller autotypi, dominerades av Walter Runebergs verk: sidofigurerna »Lagen» och »Vetenskapen och konsten» från Alexander II:s staty (avtäcktes 1894), Per Brahe i Åbo (1888), den beundrade »Apollo och Marsyas» (1874) samt J. L. Runebergs staty i Helsingfors (1885).92Lars Nyström, Nationalskulptören Walter Runeberg 2008. Carl Eneas Sjöstrands Porthanstaty i Åbo och »Kullervo» företrädde de äldre nationella konstambitionerna från 1860-talet, Robert Stigells »De skeppsbrutna» och »En arbetare» de högaktuella på 1890-talet. Johannes Takanens »Aino» (1886) och »Rebecka» (1880), liksom Ville Vallgrens Kristushuvud (1890), »Eko» (1886) och »Marjatta» (1889) samt Emil Wikströms »Stockflötare» (1890) gjorde här sitt genombrott som kanoniska verk för skulpturkonsten i Finland.

77 Genom sin redaktionella medverkan dominerade Edelfelt, Gallén, Berndtson och Järnefelt urvalet av konstverk för Finland i 19de seklet. Alla fyra hörde till de finländska konstnärer som fått sin utbildning i Paris på 1870–1880-talen. De hade därmed en ständig och nära kontakt till bildkonstens nyaste strömningar, som de i egna versioneringar tillämpade i hemlandet. Realismen, friluftsmåleriet och naturalismens sanningskrav var i olika skeden vägledande för dem alla. Berndtsons historie- och salongsmåleri var parisiskt på sitt sätt, lika väl som de övrigas parisiska naturalism.93Av dessa fyra konstnärer var det »salongsmålaren» Berndtson som gick mest utanför sina bekvämlighetsgränser i illustrationsarbetet gällande val av teman i Finland i 19de seklet. Laxfiske, Lapplandsmotiven och säljägarna ligger långt från hans normala kosmopolitiskt nyländska högreståndsmotiv. Mer om Berndtson, se Berndt Arell, »Gunnar Berndtson – Salongsmålaren», Gunnar Berndtson. Salonkimaalari. Salongsmålare. Peintre de salon 1854–1895 1998, s. 38–60. Gallén, som slagit igenom som fulhetens målare (»Gumma med katt», 1885)94Maria Vainio-Kurtakko påpekar att Gallén hörde till de få finländare som tog upp den sociala indignationen i sina verk. Vainio-Kurtakko, Idyll eller verklighet? Albert Edelfelt och Gunnar Berndtson i det moderna genombrottets ambivalens 2010, s. 102. upptäckte under 1890-talet Kalevalas finska symbolvärld, och parallellt med illustrationerna för Finland i 19de seklet färdigställde han bl.a. sin stora »Sampo smides» 1893.95Den utförligaste dokumentationen över Axel Galléns liv och verk (inklusive verkförteckning, expografi och bibliografi) ingår i utställningskatalogen Akseli Gallen-Kallela, Konstmuseet i Ateneum 16.2.1996–26.5.1996.

78 Edelfelt, Gallén, Berndtson och Järnefelt följde i sin produktion 1880-talets »moderna genombrott», de samhällsengagerade tendenser och den tematik som förändrade litteraturens och bildkonstens estetiska grunder. De avsade sig under 1880-talet den tidigare idealismens försköning av verkligheten.96Se Vainio-Kurtakko, Idyll eller verklighet? 2010, s. 147–154. Efter tio år gick emellertid riktningen på 1890-talet redan mot en symbolism som igen övergav kravet på konstnären eller författaren som objektiv sanningssägare och samhällskritiker.

79 Finland i 19de seklet tillkom exakt under de år då två starka rörelser nådde den finländska bildkonsten: naturalismens samhällskritik och karelianismen som en nationalsymbolisk väckelse kring Kalevalas motivvärld och folkdiktningens karelska ideallandskap.97Nationalromantikens starka uppsving inom den finländska konsten kan ses som en följd av det allt mer inflammerade förhållandet mellan Finland och Ryssland. Antti Vallius, Kuvien maaseutu. Maaseutumaisemakuvaston luomat mielikuvat suomalaisesta maaseutukulttuurista 2013, s. 43, 57. Järnefelt upplevde sommaren 1893 tillsammans med familjens närmaste intellektuella krets i Kuopio en tolstojansk väckelse som resulterade i den starkt samhällskritiska målningen »Sved», med det fattiga folkets kamp för tillvaron som motiv. Somrarna 1892 och 1893 var karelianismens höjdpunkter då många konstnärer – Gallén, Louis Sparre, Järnefelt bland dem – vallfärdade till ödemarkerna i östligaste Finland eller till ryska Vitahavskarelen, för att i Elias Lönnrots efterföljd återuppleva Kalevalavärldens runosångare och deras landskap. Samma konstnärer ägnade sig vintertid åt att bearbeta skisser och intryck för illustrationerna till Finland i 19de seklet.98Grundläggande om karelianismen: Hannes Sihvo, Karjalan kuva. Karelianismin taustaa ja vaiheita autonomian aikana 2017.

80 Den finländska bildkonstens naturalism och 1890-talets karelianism avtecknar sig tydligt i konstverken och illustrationerna för Finland i 19de seklet, som jämförda med texterna på denna punkt höll sig à jour med de nyaste strömningarna. Konstnärernas »självsvåldighet» och deras dragning till »fula» eller intetsägande motiv ogillades följaktligen av en äldre generation av kritiker. I sin översikt av den finländska konsten i Finland i 19de seklet karakteriserade J. J. Tikkanen med en vidsynt internationell utblick de verksamma konstnärerna, även de yngre »vänstermännen» Gallén och Stigell, som ofta hade företrätt en uttalad, delvis samhällskritisk naturalism.99J. J. Tikkanen, »De bildande konsterna» 1893, s. 342.

Motiven – val och urval

81 På ett möte den 21 september 1891 valde direktionen för förskottsbolaget, Mechelin, J. af Lindfors och August Ramsay, en särskild nämnd för granskning av prover på illustrationer samt avgöranden om vilka som skulle återges i tryck. Medlemmar blev C. G. Estlander, Eliel Aspelin, J. J. Tikkanen, Albert Edelfelt och Gunnar Berndtson.100Berndtson hade tidigare föreslagit för Mechelin att Edelfelt ensam, i stället för illustrationsnämnden, skulle ansvara för illustrationerna. Berndtson ställde sig tveksam till speciellt Aspelins och Tikkanens omdömesförmåga. Berndtson–Mechelin 1/3 1891. Sekreterare både för direktionen och illustrationsnämnden var Woldemar Westzynthius. Den 16 november 1891 höll direktionen och nämnden ett gemensamt möte för att besluta vilka konstverk som skulle återges och med vilken teknik: 14 konstverk som helsidesbilder i heliogravyr, sex som helsidesbilder i träsnitt, 22 i större autotypi i texten (över två spalter), sex i större träsnitt, 17 i liten autotypi (en spalt) och 19 i litet träsnitt, sammanlagt 84 avbildningar av konstverk.

82 Mechelin var på grund av utrikesresa frånvarande från detta möte, men på följande möte den 14 februari 1892 lade han fram ett eget förslag till fördelning av illustrationerna och till olika reproduktionssätt, Edelfelt hade å sin sida ett färdigt förslag till bildmotiv från Helsingfors. På mötet fördelades olika uppgifter och nya åtaganden mellan konstnärerna, utan att färdiga texter i detta skede förelåg.101Möteshandlingar betr. Finland i 19de seklet, kapsel 103, Leo Mechelins arkiv, RA.

83 Nya teckningar skulle utföras med följande motiv eller kompletteras med fotografier:

84                (länkarna vid motivförslagen leder till en illustration som kan anses motsvara det ursprungliga förslaget, även om den kan vara av annan konstnär.)

86 Fotografier av olika konstverk skulle sändas till xylografen Oscar Andersen i Köpenhamn, och för Erik Löfgrens målning av Erik XIV och Karin Månsdotter skulle användas samma kliché som i Aspelins bok om den finska konstens historia, »om den kan fås». Sekreteraren Westzynthius fick i uppdrag att enligt en särskild förteckning låta utföra fotografier av bland annat konstverk, byggnader och landskap. Kompletterande fotografier skulle också anskaffas under »Inhas och Järnefelts resa», en resa som fotografen I. K. Inha och Järnefelt planerade att göra tillsammans. Resan blev inte i denna form verklighet, åtminstone omtalas inga fotografiska original av Inha i de arkiverade eller tryckta bildförteckningarna.103Inte heller Antti Vallius eller Kati Lintonen ger några svar på detta i sina avhandlingar. Vallius, Kuvien maaseutu 2013 och Lintonen, Valokuvallistettu luonto. I. K. Inhan tutanto luonnon merkityksellistäjänä 2011.

87 Redan i detta skede fanns en klar uppfattning om vilka konstverk, illustrationstyper och motiv verket skulle innehålla, och kompletteringsförslagen dikterades uppenbarligen av Mechelin. Lån av tidigare använda klichéer omtalas ibland i redaktionens efterlämnade papper och fotografier lånades från olika håll, antingen för omteckning i tusch eller för klichering. Huvuddelen av fotografierna tillhandahölls av Daniel Nyblins fotografiateljé i Helsingfors, ett mindre antal landskapsvyer lånades bland annat av Geografiska Föreningen i Finland.104Möteshandlingar och utkast rörande Finland i 19:de seklet, kapsel 103, Leo Mechelins arkiv, RA. De flesta fotografer som bidragit med motiv i verket är för övrigt okända, men t.ex. Järnefelts illustration »Slädar» är uppenbarligen tecknad efter ett fotografi av Karl Granit. Antti Vallius, Kaunis Suomi. Maaseutumaisemakuvaston historiaa 1800-luvulta EU-Suomeen 2015, s. 169

88 Konstnärerna hade engagerats av Mechelin åtminstone redan sommaren 1891, av dem korresponderade i alla fall Edelfelt och Järnefelt direkt med Topelius om illustrationerna till hans avsnitt »Landet» och »Folket». I juni 1891 erbjöd sig Järnefelt att utföra landskapsteckningar, till exempel från Kuopio och teckningar från folklivet, såsom stockflottning och svedjebrännande. Han efterlyser andra lämpliga motiv och allmänna direktiv.105Eero Järnefelt–Topelius 25/6 1891. Ännu i september uppger han emellertid för Topelius att han »hittills icke fått just många teckningar» färdiga. Däremot har han en akvarell med svedjebrännare färdig och erbjuder också en annan tavla, »Kor vid torvrök», en målning från 1891.106Järnefelt–Topelius 8/9 1891.

Topelius och illustrationerna

89 Topelius förde en omfattande korrespondens med Mechelin om illustrationerna för sina två kapitel. För »Landet» och »Folket» sände Mechelin den 13 februari 1892 ett förslag till Topelius som han själv hade uppgjort, och som hade granskats av de övriga medlemmarna i redaktionskommittén. Sammanlagt tänkte sig Mechelin omkring 130 bilder för de två kapitlen, av dem minst 50 för »Landet». Därtill bifogade han en förteckning över konstverk som han ansåg lämpliga för Topelius avsnitt.107Mechelin–Topelius 13/2 1892. Följande dag hade Mechelin sammankallat ett möte med artisterna, för att höra vad de dittills producerat och för att diskutera valet av olika reproduktionssätt. I sitt svarsbrev ett par dagar senare ansåg Topelius »valet af bilder, med några få dubier, godt».108Topelius–Mechelin 15/2 1892.

90 I ett brev till Mechelin den 21 mars bifogade Topelius ytterligare ett bildförslag för avsnittet om landet att sändas till Edelfelt och återkom till en fråga som han också tidigare hade väckt: om hans text skulle illustrera »spridda skizzer» eller bli en systematisk framställning. Detta inverkade i hög grad på illustrationsvalen. Topelius lutade åt det senare alternativet och önskade sig därför mera »allmänna naturtyper» och representativa bilder för alla landskap. För avsnittet om folket hade Topelius redan tidigare sänt ett eget förslag till Edelfelt, men för att få en jämn fördelning mellan olika landsdelar föreslog han att »en och annan» bild ur Finland framställdt i teckningar kunde omtecknas och återges med ny reproduktionsteknik.109Topelius–Mechelin 21/3 1892. Brevväxlingen mellan Topelius och Mechelin med bifogade listor över bildförslag fortsatte under de närmaste veckorna och ännu i juli klagade Topelius över ovissheten om de definitiva bilderna för »Folket».110Topelius–Mechelin 10/7 1892. I augusti omtalas kompletteringar med fotografier från Lappland (»de flesta användbara») och en bild av vinterpostföringen över Ålands hav, som skulle utföras av Topelius svärson J. A. G. Acke.111Beställningen av J. A. G. Acke behandlas i två brev av Eva Topelius-Acke till Mechelin 19/8 och 5/10 1892. En »med tanke på autotypering» i svart-vitt utförd oljemålning avsändes den 6 oktober till Mechelin, men nådde inte den färdiga utgåvan. Eva Topelius-Acke erbjöd i samma brev som illustration en akvarell av Acke som fanns på Björkudden: »interiör af en Åländsk bondstuga med de typiska granna högsängarna».

91 För den senare delen av »Folket» meddelade Topelius i brev till Mechelin den 27 september 1892 sina önskemål om ordningsföljden av de överenskomna bilderna i detalj:

93 Valet av slutliga illustrationer till »Landet» behandlades på en redaktionell sammankomst. Den efterlämnade förteckningen upptar uteslutningar, överstrykningar, frågetecken och övriga åtgärder med angivande av sida i ombrytningen.1135 b) Planer, utkast, m.m., kapsel 103, Leo Mechelins arkiv, RA. Överstrukna är Enontekis fjäll, Vy från Pielis älv, Runsala (Chorei källa), Tavastländsk by enl. fotografi, Kyröfors (Werner Holmbergs målning), Björneborgs kyrka, Tammerfors torg, Punkaharju och en separat vy av Lappo slagfält. Ett strandparti av W. Toppelius skulle utelämnas, Haga gård i Janakkala likaså, »Walamo utgår emedan ej kan fås». Tjusterby gård i Pernå »göres om mindre». »Från jaktklubbens hamn» och Hangö badhus skulle flyttas till kapitel II, Edelfelts landskap från Saaris försågs med frågetecken. Nokia ström och vattenfallet vid Hepoköngäs saknades. Ett nytt strandparti utanför Helsingfors skulle beställas av Edelfelt och en teckning från östra skärgården utanför Helsingfors av Pekka Halonen.

94 Valet av bildmotiv i »Folket» förefaller ha varit mera komplicerat än illustrationerna i »Landet». Topelius hade utförliga, konkreta förslag och kompletteringar till Mechelins och konstnärernas förslag. En odaterad förteckning med Topelius och Mechelins anteckningar i parallella spalter finns bevarad:

96 Härutöver har Topelius antecknat:

97 Åtskilliga egendomliga typer, såsom en laukkurysse, en kolportör, fiskare i storm [bl. Edelfelts på hafvet], flicka vid smörtjärna, fågelskytt o. snara, hemslöjd en vinterkväll.

98 Mechelin föreslår vidare:

100 Bild- och motivvalen för kapitlet »Folket» behandlades i detalj av redaktionen. De många kommenterade förteckningar som har bevarats ger en god bild av tillvägagångssättet och av den kritik som både Mechelins och Topelius förslag utsattes för under arbetets gång och ännu i samband med ombrytningen av boken.115Ibid. Om saknade bilder i detta skede antecknades på ett odaterat ark:

102 Av de 21 ännu utestående illustrationerna som kompletterade Topelius tidigare önskemål infördes till slut i ombrytningen bara omkring hälften.

103 Därefter pågick en korrekturtrafik mellan Mechelin och Topelius, sista korrektur lästes även av »Mgr. Bergroth», troligen magister Hugo Bergroth, universitetets lektor i svenska från 1893. Topelius fick motta provhäftet och var entusiastisk i sitt tackbrev till Mechelin: »lyckönskande dig och oss alla till så utmärkta bilder, de flesta utöfver allt hvad här producerats förr. Såsom de mest lyckade förefalla mig Järnefelts; – om korna i torfrök kan man säga: kostar det, så smakar det.»116Topelius–Mechelin 26/2 1893.

104 Den 29 februari 1893 rapporterar Mechelin till Topelius att tryckningen av kapitel I påbörjas.117Mechelin–Topelius 29/2 1893. Det oaktat pågick korrekturförsändelserna, den 3 mars godkände Topelius det av Bergroth lästa korrekturet för »Landet». Han ansåg att vinjettbilden över kapitlets rubrik föreföll obegriplig, »såsom ett skelett i fågelperspektiv, men törhända begripes den i ett bättre aftryck».118Topelius–Mechelin 3/3 1893.

105 Under mars månad fortsatte försändelserna med korrektur och ombrytningsförslag för kapitel II, »Folket». Topelius hade den 14 mars åtskilliga invändningar att framföra till Mechelin:

106 I bilderna ville jag hellre se Greta Haapasalo representera kantele – hon finns, tror jag, i Konstföreningen – men kanske kan hon införas senare.
Edelfelts gumma är ingen idealiserad sångmö.
Tavastländingen är för vacker karl för att motsvara texten sid. 54, och svenska Österbottningen sid. 56 till höger liknar mera en rysse än sina landsmän. Den äkta bredbenta typen kan alla dagar stå modell i Helsingfors.
Om öfriga bilder anmärkes blott, att Edelfelts sved ej är sveden, utan dess öde brandmärke flera år efteråt samt att Järnefelts vackra kor vid torfrök höra till sid. 62, der situationen skildras.119Topelius–Mechelin 14/3 1893.

107 Topelius upprepade än en gång i ett brev den 3 april sina önskemål beträffande »genuina typer» som företrädare för landskapen och att han ville ha »Edelfelts fula käring» ersatt med R. W. Ekmans målning av Greta Haapasalo spelande kantele från 1840-talet.120Topelius–Mechelin 3/4 1893. Mechelin försvarade Edelfelts val och upplyste Topelius om att bilden var ett porträtt »af en remarkabel Karelska, ’Paraske’, som nyligen vistats i Helsingfors». Mechelin observerade det »egendomligt skarpa och tillika ’illuminerade’ i hennes blick» och ansåg den berömda runosångerskan Larin Paraske »om ock ful, ha något Pythia-artadt i sitt utseende» och vara lämpligare än Greta Haapasalo.

108 Det första häftet med »Landet» nådde Topelius i sitt färdiga skick tillsammans med brevet daterat den 3 april. I ett svarsbrev till Mechelin en vecka senare föregrep han anmärkningarna mot bilderna i sitt kapitel:

110 Han ansåg att att intrycket trots detta var gynnsamt och anslående och att det allra mesta i bildväg var gott: »Typiskt förträffliga äro Enontekis fjäll, Hogland, Vuokatti, Lindholms barrskog, Järnefelts vinterbild, Eckerö brygga, Norra Esplanadgatan m.fl. Murtaja utmärkt; Edelfelts Kaukola ås är litet sentimentalt, men förtjusande som en vårdröm. Kartorna äro för sin skala mästerverk.»121Topelius–Mechelin 10/4 1893.

111 Beträffande illustrationerna till »Folket» kunde Mechelin delvis följa Topelius önskemål och den 8 april meddelade han att tavastlänningen hade uteslutits och den tavastländska interiören (s. 54) i stället fick representera folktyperna. Mechelin hade också utmönstrat Louis Sparres »ryska karelare» och ersatt dem med en »glad österbottnisk jänta».122Mechelin–Topelius 8/4 1893.

112 Tryckningen av andra häftet skedde under maj 1893, därefter avverkades också de följande häftena i snabb takt och redan den 17 juni 1893 anhåller Mechelin om att få Topelius eventuella rättelser för att införas i en ny, andra upplaga.123Mechelin–Topelius 17/6 1893. I slutet av april hade man beslutat att trycka en ny upplaga av det första häftet och det redan tryckta (men inte utgivna) andra häftet, eftersom den första upplagan var slutsåld. G. W. Edlunds Förlagsaktiebolag, annons, Hufvudstadsbladet 28/4 1893. Kritiken över vissa bilder och deras reproduktioner hade ställvis varit hård, även bland författarna. Det var därför naturligt att man inför de nya upplagorna måste överväga förbättringar gällande illustrationerna.

113 Den 29 november 1893 hölls under Mechelins ledning ett sammanträde med Edelfelt, Berndtson, Järnefelt och Ernst Tilgmann där eventuella förändringar i illustrationerna för upplagorna på främmande språk diskuterades. Förteckningen över förbättringar, kasseringar och retuscheringar på bilderna är tre sidor lång.124Konvolut III, kapsel 103, Leo Mechelins arkiv, RA. Alla inslag i bilderna som kunde tolkas som ryska beivrades noggrant. Den österbottniska timmerman (s. 56) som Topelius menade att såg ut som en ryss, skulle ges ett nytt utseende av Berndtson. Edelfelt lovade att radera de två ryska gymnasister i uniform som kunde ses i nedersta hörnet på hans vy från Helsingfors salutorg (s. 26). Redan tidigare hade Berndtson observerat att Sparres karelska typer var »nog ryska, kanske därför olämpliga». De utmönstrades redan från den första upplagan på svenska. Bland återgivningarna av fotografiska original skulle vissa kasseras, andra tecknas om, andra överföras till träsnitt. Bomullsfabriken i Forssa fick ett särskilt omnämnande: »fröken Schjerfbeck borde teckna».

Reproduktionsteknik och tryck

114 Mechelin ställde ambitionerna mycket högt i tekniskt avseende. Avtal om tryckningen ingicks med Aktiebolaget Ferdinand Tilgmann i Helsingfors, landets största och ledande tryckeri, som redan hade etablerat en egen tradition för litografiskt och annat konsttryck. Reproduktionsmöjligheterna för konstverk och annat bildmaterial i tryck hade under 1880-talet utvecklats för maskinellt tryck i stora upplagor.125De traditionella kopparsticken, stålsticken eller litografierna måste tryckas för hand, i planschform på ena sidan av pappret. Överföringen av teckningar och fotografier på fotografisk väg till särskilt preparerade »stockar» av hårt ändträ gjorde att trägravyren, xylografin, som utarbetats redan på 1700-talet, blev snabbare och billigare att utföra. Trägravyrerna tillverkades för så kallat högtryck, och kunde vid ombrytningen av bok- eller tidningssidor monteras bland den övriga trycksatsen av bly och tryckas på samma papper som övrigt innehåll. Xylografin blev från och med 1800-talets mitt den illustrerade veckopressens och de massproducerade bildverkens och barnböckernas normala bildåtergivningsmetod. Genom en bearbetning med allt finare gravyrlinjer kunde man nå effekter som för ögat närmade sig en gråskala, med toner från svart till vitt.

115 Under 1880-talet skedde ett genombrott för olika patenterade metoder för återgivning av hela gråskalans toner, utgående från fotografier eller avfotograferade konstverk. Genom ett raster av fint linjerade glasplåtar kunde fotografiet upplösas i punkter, som innehöll olika proportioner av svart och vitt. Genom den så kallade kemigrafin överfördes den rastrerade bilden på ett metallunderlag och etsades på kemisk väg till en negativ bild av originalet. Denna metallplatta, klichén, monterades på ett underlag, vanligen av trä, av samma höjd som blysatsens övriga textrader och kunde vid ombrytningen infogas bland dem för ett normalt högtrycksförfarande. Klicheerna kunde återanvändas i olika tryckalster under årtionden, ofta lånades de även ut till andra tryckerier.

116 Klichéer kunde också framställas utan rastrering, av original som var tecknade i linjemanér med tusch. Ett fotografiskt original överfördes till zinkplåt, och efter etsning framträdde linjerna upphöjda, i tryck som helsvarta. Dessa »streckklichéer» av zink kallades på 1890-talet fototypier, de rastrerade klichéerna autotypier. Båda slagen användes i Finland i 19de seklet. Fototypier efter fotografier som konstnärerna hade ritat om till streckteckningar i tusch användes särskilt för de mindre bilderna i själva texten och för vinjetter. De största reproduktionerna var helsidesbilder tryckta på separata blad som i den första upplagan var avsedda att klistras in i bokens inbindningsskede.

117 Heliogravyrerna, som var de mest uppmärksammade bland illustrationerna i Finland i 19de seklet, var en avancerad form av djuptryck med kopparplåtar. De preparerades individuellt med en djupetsad, mycket finkornig yta av en bild, som utan rastrering på fotografisk väg först hade framkallats på plåten. Heliogravyrerna krävde tjockare planschpapper och kunde tryckas bara på ena sidan av pappret. Därmed blev de automatiskt ett slags bilagor som levererades separat som lösa blad, för att limmas in för hand mellan bestämda sidor av de normala tryckarken vid inbindningen. Det var därför också vanligt att heliogravyrerna levererades av andra, specialiserade tryckerier, än de övriga tryckarken i mera påkostade planschverk.

118 För Finland i 19de seklet hade man alla dåtida tekniska alternativ att tillgå för reproducering av bilder i tryck. Tilgmanns tryckeri hade för framställning av egna klichéer grundat en kemigrafisk anstalt 1891, den första i Finland. Här kunde man tillverka både autotypier och fototypier, och även heliogravyrer.126Se t.ex. Carl Rudolf Gardberg, Boktrycket i Finland. Från Åbo brand till år 1918 1973, s. 431–435. Xylografierna för finländska tryckalster och tidskrifter hade ända sedan 1870-talet ofta beställts hos xylografiska ateljeer i Stockholm eller Köpenhamn, i hemlandet utvecklades denna del av tryckerihantverket av någon anledning inte.

119 Det förefaller ha varit självklart både för Mechelin och de tillkallade sakkunniga och konstnärerna att illustrationerna i Finland i 19de seklet skulle produceras med hjälp av alla de reproduktionsalternativ som fanns att tillgå: traditionella xylografier, autotypier och fototypier samt heliogravyrer för utvalda helsidesplanscher. I samband med en resa till Stockholm, Köpenhamn och Paris hösten 1891, då Mechelin uttryckligen uppges ha studerat bildverk och tryckfrågor, hade han begärt en offert av firman P. Dujardin, »Gravure Héliographique».127Som leverantör för heliogravyrerna hade Edelfelt till en början föreslagit den i grafik- och konstbranschen mycket kända firman Goupil & C:ie i Paris, och han hade också fått prisuppgifter av dem. Dujardins anbud antogs, och alla heliogravyrer utom två producerades här och skeppades över Lübeck till Helsingfors. Undantagen var Edelfelts porträtt av Runeberg (efter fotografi) som trycktes hos Tilgmann och Galléns »Middagsvila», som trycktes hos R. Paulussen i Wien.

120 Signaturen »X. A. O. Andersen» dyker ofta upp bland illustrationerna i finländska böcker och tidskrifter under 1870- och 1880-talen. Xylografisk Atelier Oscar Andersen i Köpenhamn var en välkänd leverantör av trägravyrer till Finland, och anlitades också för alla xylografiska arbeten i Finland i 19de seklet. De är som brukligt signerade med ateljéns namn, själva gravörerna förblev anonyma.

121 En nyhet vid bildframställningen var användandet av fotografierna vid klichéframställningen. Antingen användes de som sådana för autotypierna, eller också omritades de med tusch till streckteckningar av konstnärerna och behandlades kemigrafiskt till svart-vita fototypier. Daniel Nyblins fotografiska ateljé i Helsingfors levererade flertalet av originalfotografierna.128Vid illustrationsplaneringen omtalas också, kanske för första gången i Finland, användning av reportageartade »ögonblicksfotografier» av valda evenemang. För illustrationer till avsnittet om teaterkonsten (Werner Söderhjelm, »Den sceniska konsten», s. 356–362) planerade man ögonblicksfotografier från de svenska och finska scenerna i Helsingfors med belysning i magnesiumljus (se kapitlet »Motiven – val och urval»). Detta förverkligades inte, utan man nöjde sig med tecknade versioner.

122 De tre kartorna (över storfurstendömet i sin helhet, Åbolands-Ålands skärgård och Saimens insjösystem), som på Mechelins begäran valdes och eventuellt också bearbetades av general Frithiof Neovius, trycktes i litografiskt färgtryck hos Tilgmann och berömdes allmänt för sin kvalitet.129Mechelin–Topelius 8/8 1892. En intressant detalj är att östgränsen på Finlands karta är ritad med ett lika tjockt streck som västgränsen.

Papper och band

123 Mechelin undersökte till en början tillsammans med boktryckeriet möjligheterna att använda inhemskt tryckpapper från Tervakoski pappersbruk, men efter olika prov och överväganden valde man till slut ett utländskt, träfritt tryckpapper. I den första upplagan på svenska och finska är tryckpappret och givetvis heliogravyernas specialpapper av hög kvalitet. För presentationsexemplaren till Alexander III och medlemmarna av det kejserliga huset och för övriga särskilda mottagare i hemlandet och utlandet trycktes ett antal exemplar på olika språk genomgående på finare s.k. planschpapper.

124 Finland i 19de seklets många upplagor på olika språk förekommer i otaliga, sinsemellan olika förlagsband. Ett gemensamt bildmotiv på dem alla är Finlands förgyllda lejonvapen med storfurstekronan på främre pärmen, i övrigt varierar text- och ornamentformerna på pärm och rygg. Vem som står för de konstnärliga utförandena av bandvarianterna framgår inte. De abonnenter som fick verket häftesvis fick också motta ett blad med direktiv för bokbindaren om de lösa helsidesbildernas, kartornas och heliogravyrernas placering. Pärmarna tillverkades i Helsingfors åtminstone hos firman Weilin & Göös, som vid denna tid var det ledande maskinella bokbinderiet i landet. De som kallades »ordinära klotband» var överdragna med färgat och slätpressat bokbindarklot eller snarare s.k. shirting. Därtill förekommer skinnimitationer av olika slag.

125 För presentationsexemplaren till ryska mottagare gav Mechelin den 12 september 1894 detaljerade direktiv om ett läderband för kejsaren som skulle utföras av konstnärinnan Eva Mannerheim-Sparre, om två läderband för kejsarinnan och tronföljaren och tre klotband med guldsnitt på planschpapper, fyra chagrinband – skinn med kornad yta – på planschpapper och 15 stycken på ordinärt papper »men något finare band än de ordinära».130Konvolut 5 c, kapsel 103, Leo Mechelins arkiv, RA. Pärmen till kejsarens exemplar var i brunt läder. Nedre delen fylldes av en uppgående sol, medan Finlands vapen fanns i övre vänstra hörnet. På pärmen fanns också kejsarens monogram A. III i stål. Kejsarinnans exemplar var bundet i en pärm av rött chagrin och försedd med riklig förgyllning.131Mechelin–Torsten Costiander 16/1 1895; »Wenäjänkielinen loistokappale teoksesta Suomi XIX wuosisadalla», Kotkan Sanomat 9/10 1894; »Suomi 19:llä wuosisadalla», Sanomia Turusta 19/1 1895; »Bref från Helsingfors. (Till Viborgsbladet). XXV», Wiborgsbladet 24/1 1895. Ett av de ryska presentationsbanden, till storfurst Michail Alexandrovitj, var helt inbundet i björknäver, med Finlands vapen på frampärmen i guld.132Irina Aleksejeva, Keisarillisia lahjoja Pavlovskin palatsista. Kejserliga gåvor från Pavlovskpalatset 2015. Omsorgen om papperssorterna och utförandet av presentationsexemplarens band visar på Mechelins ambition att med alla medel väcka positiv uppmärksamhet hos mottagarna.

126 Mechelin sände sina praktband till Alexander III och hans kejsarinna Maria Fjodorovna i samband med att de med den kejserliga eskadern besökte den åländska skärgården i juli 1894. Han överlämnade i enskild audiens hos den unge kejsaren Nikolaj II i S:t Petersburg i januari 1895 ett exemplar på ryska och ett på tyska, avsett för den tyskfödda kejsarinnan Alexandra Fjodorovna.133Nikolaj II hade själv kallat Mechelin till audiensen, när han underrättats om att Mechelin ville sända honom ett exemplar. Nordenstreng, L. Mechelin I 1936, s. 500.

Översättningarna och andra upplagan på svenska

127 Den ryska översättningen utkom i september 1894, den tyska översättningen i oktober och de franska och engelska utkom i januari 1895. Den inbundna ryska utgåvan såldes för 38 mark, de övriga för 40 mark.134»Kirjallisuutta ja Taidetta», Uusi Suometar 8/9 1894.

128 Översättningen till ryska, Finljandija v XIX stoletii. Izobrazjennaja v slovach i kartinach finljandskimi pisateljami i chudozjnikami, gjordes från tyska av V. L. Rantsov i S:t Petersburg, och den granskades av överste Georg Fraser.135Havu, Snellmaniana 1970, s. 276. Den trycktes på F. Tilgmanns tryckeri och rysk förläggare var den välkända firman Wolff i S:t Petersburg. Upplagan uppgick till 530 exemplar, varav 30 exemplar var tryckta på planschpapper för att överräckas åt dignitärer och de kejserliga.1365 a) Bestyrelsens protokoll; 5 b) Planer, utkast, m.m. V, kapsel 103, Leo Mechelins arkiv, RA.

129 Översättningen till tyska, Finland im 19:ten Jahrhundert in Wort und Bild dargestellt von finnländischen Schriftstellern und Künstlern, gjordes av fröken Maria Collan och arkivtjänstemannen Johannes Öhqvist. Förskottsbolaget erbjöd affärsmannen och kaffefabrikören Gustav Paulig 5 procent i provision för att samla in prenumerationer på den tyska upplagan bland tyskar bosatta i Finland. Upplagan trycktes i 400 exemplar, samt 5 exemplar på planschpapper.137Ett av exemplaren i planschpapper hade Mechelin med sig till kejsarinnan Alexandra under sin audiens hos Nikolaj II. Förläggaren G. W. Edlund och F. Tilgmanns tryckeri deltog i utgivningen av den tyska, franska och engelska utgåvan.1385 a) Bestyrelsens protokoll; 5 b) Planer, utkast, m.m. V, kapsel 103, Leo Mechelins arkiv, RA; Mechelin–Torsten Costiander 16/1 1895; »Kirjallisuutta ja taidetta», Aura 18/10 1894 no 241.

130 Den franska översättningen, La Finlande au 19e siècle. Décrite et illustrée par une réunion d’écrivains et d’artistes Finlandais, utfördes av lektor Gabriel Biaudet med hjälp av docent Axel Wallensköld. Den engelska översättningen, Finland in the Nineteenth Century. By Finnish Authors, Illustrated by Finnish Artists, gjordes av fröknarna Anna Krook och Elin Forstén i Helsingfors samt fröken Bell i S:t Petersburg, och granskades av historikern James Sime och hans dotter Jessie Georgina Sime i London. Per Lamm på Librairie Nilsson i Paris och Edward Stanton i London skötte försäljningen och distributionen i Frankrike respektive Storbritannien. Den franska och den engelska upplagan trycktes båda i 300 exemplar.1395 b) Planer, utkast, m.m. V; 5 c) Brevväxling, kapsel 103, Leo Mechelins arkiv, RA; Oulun ilmoituslehti 22/2 1895. Havu, Snellmaniana 1970, s. 276. Enligt Havu var det Edvard Westermarck som anmodat de engelska granskarna.

131 I december 1895 uppgav tidningarna att den svenska upplagan i Finland var slutsåld och den finska upplagan nästan likaså. Beträffande upplagorna på andra språk rapporterades att några få exemplar fanns av den engelska i Finland. Den tyska upplagan var slutsåld. Ett mindre antal av den ryska fanns i S:t Petersburg och av den franska i Paris.140Se t.ex. »Literatur och konst», Åbo Underrättelser 20/12 1895.

132 Samtidigt meddelades att en »godtköpsupplaga» av Finland i 19de seklet skulle utkomma följande år. Det dröjde emellertid till 1898 innan den utkom på svenska och finska. Det första häftet utkom i maj 1898 och det sista i december. Texten var densamma, med undantag av vissa tillägg eller redigeringar till följd av nya fakta och företeelser från tiden efter 1892. Antalet planscher var lika många som i praktupplagan, även om en del av bilderna hade uppdaterats och bytts ut. Den största skillnaden var att bilder som i den första upplagan varit i heliogravyr, nu återgavs i autotypi. Därmed klarade man sig utan den franska firman P. Dujardins tjänster. I den första upplagan hade pappret kommit från Tyskland, medan det nu trycktes på finskt papper »af fullgod qvalitet». Aktiebolaget F. Tilgmann handhade som tidigare tryckning, men ansvarade denna gång ensamt för bilderna. På så vis kunde man sälja verket för 20 mark, nästan hälften av det pris som praktupplagan kostade.141Finland i 19de seklet, Helsingfors: G. W. Edlund 1898; Suomi 19:llä vuosisadalla, Helsinki: G. W. Edlund 1898; »Literatur och konst», Åbo Underrättelser 20/12 1895; »Literatur o. Konst», Nya Pressen 31/3 1898; »Literatur», Aftonposten 17/5 1898; »Ny inhemsk literatur», Aftonposten 10/12 1898. Om Dujardin se 5 a) Bestyrelsens protokoll, kapsel 103, Leo Mechelins arkiv, RA.

133 År 1899 utkom en andra upplaga av den tyska översättningen och året därpå utkom även den franska i en andra upplaga.142Finland im 19:ten Jahrhundert in Wort und Bild dargestellt von finländischen Schriftstellern und Künstlern 1898; La Finlande au 19e siècle. Décrite et illustrée par une réunion d’écrivains et d’artistes Finlandais 1900. År 1900 hade Finland en egen paviljong på världsutställningen i Paris där de franska och tyska upplagorna kom till användning och erbjöd en framställning av landet åt besökarna.

Den samtida receptionen

134 Utgivningen av Finland i 19de seklet uppmärksammades stort i tidningar både i hemlandet och utomlands, med både kortare anmälningar och längre recensioner.143Verket fick också karaktären av en presentbok, som man gav som belöning, tack eller minne, till såväl studenter som högre dignitärer. Ett exempel är chefen för tyska postverket, statssekreteraren von Stephan, som i brev till generalpostdirektören i Finland tackar med orden: »Redan de första kapitlen med den genialiska och kärnfulla inledningen af Eder med rätta firade skald och skriftställare Topelius, hafva på mig utöfvat en sådan dragningskraft, att jag utan uppehåll genomflugit boken». »Chefen för tyska postvärket, [...]», Västra Nyland 12/3 1895. Tonen är övervägande berömmande, och det är tydligt att Mechelins val av Topelius som inledningsskribent var ett lyckat drag. Av författarna får Topelius den största uppmärksamheten, och han omnämns ofta i lyriska ordalag. Han är samtidigt den som får mest kritik, i synnerhet gällande detaljer i sakfrågor.

135 Den vetenskapliga ambitionen föll i god jord, men många påpekar samtidigt att detaljrikedomen gjorde det svårt att få en överblick över helheten. Den franskspråkiga pressen verkar ha varit den mest kritiska på den punkten. De flesta utländska recensenter tycks ändå ha varit välvilligt inställda överlag.144Flera av recensionerna och anmälningarna utomlands refererades av den finländska pressen. De återger oftast enbart beröm. Ett exempel på detta är Maurice Sproncks recension i Journal des Débats, som refereras i enbart positiva ordalag i Aftonposten, trots att även kritik ingår i recensionen. Jämför Sproncks recension i nedanstående kapitel, »Recensioner av översättningarna» med »Finland i franska blad», Aftonposten 26/9 1895. Följande uppräkning är exempel på recensioner som inte har hittats i original. Tyskspråkiga recensioner hittas främst omkring årsskiftet 1894–1895 i åtminstone Zeitschrift für Ethnologie, Die Gesellschaft, Nationalzeitung, Frankfurter Zeitung, Hamburger Nachrichten, Rigasche Rundschau och Die Kunst für Alle. I estniska Olewikus ingår en recension vid samma tidpunkt. Exempel på engelskspråkiga tidningar som recenserade verket under 1895 är Times och Echo. Franskspråkiga recensioner är främst från andra hälften av 1895 och finns i bland annat Independence Belge, Journal des Sauants, Le Temps, La France de Bordeaux et du-Sud-Ouest, Revues des revues och La Revue encyclopédique. Också flera av de nationalkonservativt inriktade tidningarna i Ryssland rapporterades ha tagit emot boken i positiv anda. Den inhemska pressen är betydligt mer kritisk mot illustrationerna, det tekniska utförandet och pappret än den utländska pressen, som ofta berömmer verket för att hålla en hög internationell standard.

136 Mechelin såg personligen till att verket delades ut till utländska dignitärer. Förutom till de tidigare nämnda kejserliga gavs tio exemplar av den ryska översättningen till hovet, 18 stycken till ministrar och författare och 14 stycken till tidningar och tidskrifter. Av den tyska editionen delades 41 stycken ut till tidningspressen, av den engelska 32 stycken. Även den franska översättningen delades ut i ett okänt antal exemplar.145Havu, Snellmaniana 1970, s. 276. Speciellt Edelfelt använde sina kontakter för att få den franska tidningspressen att recensera verket. Edelfelt skulle också överräcka ett exemplar till Frankrikes president Félix Faure 1895, men den ryska ambassadören i Paris, baron Arthur Mohrenheim hindrade honom i rädsla för att bokens överlämnande skulle vara skadligt för relationerna mellan de båda allierade. Inte ens förklaringen att den kejserliga familjen hade mottagit verket övertygade Mohrenheim.146I ett brev till sin mor berättar Edelfelt frustrerat att han tror att Mechelins namn förskräcker den ryska ambassaden, att det inte verkar som om någon annan i Ryssland än den kejserliga familjen vet något om Finland, och att ryssarna har fått »ett alldeles galet begrepp» om finländarna genom tidningen Moskovskija Vedomosti och geheimerådet K. F. Ordin. Albert Edelfelt–Alexandra Edelfelt 24/5 1895 (brevet finns utskrivet i Rainer Knapas & Maria Vainio (utg.), Albert Edelfelt och Ryssland. Brev från åren 1875–1905 2004, s. 370 f). En månad senare nämner Edelfelt att Mechelin är »otålig och ledsen över att ej se några artiklar i tidningarna om Finl. i XIX S.» Edelfelt–Alexandra Edelfelt 20/6 1895. Edelfelt vände sig därför till den franska utrikesministern Hanotaux, för att i stället den vägen få kontakt med presidenten. Eftersom saken fortfarande inte verkade framskrida, bad han Mechelin som en vän till Hanotaux att själv kontakta denne, för att påskynda ärendet. I brevet till Mechelin beskriver Edelfelt också svårigheterna att få franska tidningar att utan mutor skriva om ärenden som berör utlandet. Enligt honom är de rädda att tala om andra länder »emedan de ha en aning om att hvad de än säga, blir det på tok – och så blir det». En artikel på första sidan i Le Figaro skulle, enligt Edelfelt, kosta minst 3000 franc. Då Edelfelt bad en bekant på ett ministerium att tala gott för boken på Le Figaro, och att nämna att boken är lojal mot Ryssland, hade han fått svaret att han är naiv om han tror att de parisiska journalisterna håller tyst om politiska skrupler av annan orsak än att de inte fått tillräckligt med pengar. Edelfelt–Mechelin 30/7 1895. Ett tackbrev från Hanotaux till de Giers, rysk chargé d’affaires i Paris, visar att boken överlämnades under sommaren. Hanotaux–de Giers 9/8 1895. Karl August Tavaststjernas insatser för att med hjälp av pressreklam sprida den tyska upplagan ska däremot ha varit mer framgångsrika.147Nordenstreng, L. Mechelin I 1936, s. 501. Även andra kontakter utnyttjades för att sprida boken, t.ex. professor Johan Axel Palmén kunde genom sina kontakter förmedla ett exemplar till den brittiska kronprinsen Edward. Stubb, Rätt som argument 2012, s. 91.

137 Trots bokens uppenbarligen stora spridning, de många utländska recensionerna och trots att några av de utländska recensenterna till en viss grad tycks ha identifierat det bakomliggande syftet med verket, verkar de flesta ha varit försiktiga att uttala sig mer ingående om den saken.148En medveten diplomatisk försiktighet låg sannolikt bakom flera recensioner, se också fotnot 146 om Edelfelts franska försök. Mechelins tidigare juridiska skrifter spreds i Europa på 1890-talet och den finska frågan fick en viss uppmärksamhet bland utländska rättsvetare. Stubb, Rätt som argument 2012, s. 70–73. Det verkar ändå inte ha avspeglat sig på mottagandet av Finland i 19de seklet i någon märkbar grad. Den önskade genomslagskraften uteblev, och Finland i 19de seklet fick trots Mechelins intentioner främst karaktären av ett vykort för landet.149Ett beskrivande exempel härpå är den för engelska turister avsedda handboken om Finland, Finland, the Land of Thousand lakes 1894 av August Ramsay, i vars förord hänvisas till Finland i 19de seklet och den engelska översättningen av Mechelins Précis du droit public du Grand-Duché de Finlande (A Précis of the Public Law of Finland) som komplettering till broschyren. »En turistbroschyr om Finland på engelska språket», Åbo Underrättelser 17/7 1894. Turistföreningen i Finland noterar att verket mer än mycket annat fäst uppmärksamhet på Finland utomlands (»Årsberättelse», Turistföreningens i Finland årsbok 1895, s. 99), och kallade senare Mechelin till hedersmedlem på grund av hans förtjänster främst genom utgivandet av Finland i 19de seklet. »Protokoll, fördt vid Turistföreningens i Finland årsmöte den 3 mars 1896», Turistföreningens i Finland årsbok 1896, s. 92.

138 Följande översikt över den samtida kritiken upptar främst recensioner av de häften där Topelius avsnitt ingår samt recensioner av det färdiga verket.

Pressen i Finland

139 När provhäftet utkommit kunde man läsa mestadels förväntansfulla omnämnanden i tidningarna. Hufvudstadsbladet beskriver konstnärerna och författarna som landets främsta förmågor. Tidningen, som citerar stycken av både Mechelin och Topelius ur provhäftet, nämner att verket inte har anspråk på att ersätta specialarbeten eller vara en encyklopedi, utan att avsikten är att verket ska väcka lust att närmare studera olika frågor.150»Finland i ord och bild», Hufvudstadsbladet 19/2 1893.

140 I den finsksinnade Wiipurin Sanomat noteras att endast tre eller fyra av de 28 skribenterna skriver på finska, och att den finskspråkiga editionen därmed nästan uteslutande kommer att vara en översättning. Enligt tidningen ger det en underlig bild av Finland, att man i slutet av 1800-talet fortfarande inte kunde hitta fler kompetenta skribenter som kan skriva på finska. Det faktum att sex av sju av landets författare fortfarande skriver på svenska kommer att återspeglas i verket, menar anmälaren. Översättningen till finska får beröm, även om den anses som lite styv.151»Kirje Helsingistä. Helmik. 20 p:nä», Wiipurin Sanomat 23/2 1893. Endast E. N. Setälä hade skrivit sitt bidrag på finska, se kapitlet »Författarna». Tidningen klagar senare över att de finska häftena var slutsålda i Viborg, medan det ännu fanns svenska kvar. Utgivarna hade således inte förstått att det fanns så många framstegsvänliga finskspråkiga läsare.152»Suomi 19 wuosisadalla», Wiipurin Sanomat 15/4 1893. I slutet av april hade man beslutat att trycka en ny upplaga av det första svenska häftet och det redan tryckta (men inte utgivna) andra häftet, eftersom den första upplagan var slutsåld. Av den finska upplagans första häfte fanns ännu disponibla exemplar. G. W. Edlunds Förlagsaktiebolag, annons, Hufvudstadsbladet 28/4 1893. Uudenkaupungin Sanomat anser att verket är för dyrt för att få en stor spridning, och rekommenderar att en billigare folkedition trycks senare.153»Kirjallisuutta», Uudenkaupungin Sanomat 3/3 1893.

141 Den ungfinska Päivälehtis recensent anser att ingen som haft höga förväntningar efter provhäftet lär bli besviken på det första häftet, och att det hade varit svårt för utgivaren att hitta en mer lämplig inledningsskribent än författaren till Boken om Vårt Land, En resa i Finland och Finland framställdt i teckningar. Recensenten påpekar att Finland i 19de seklet har större utmaningar än de tidigare verken, eftersom det är tänkt att fungera som introduktion till Finland för utlänningar, samtidigt som det ska uppfylla de finska läsarnas förväntningar. De viktiga, men tråkiga statistiska geografiska uppgifterna förvandlas ändå i poeten Topelius hand till en »finsk rapsodi» som levandegör landet.154»Kirje Helsingistä», Päivälehti 16/4 1893. Tidningen Aura menar att Topelius ord är som tagna »ur djupet av finnens hjärta».155»Z. Topelius. Suomen kansan waltiollisesta uskollisuudesta ja kansallisesta tulewaisuuden toiwosta», Aura 7/5 1893.

142 Nya Pressen betecknar det rikt illustrerade verket som »ett sannskyldigt nationalverk» som landet »icke tidigare bevittnat». Kartorna anses dock för små, med ortnamn oläsliga för blotta ögat.156»Finland i 19de seklet. Första häftet», Nya Pressen 11/4 1893. Tidningen tolkar Topelius dubbla namnangivelser med det finska först, »Suomi, Finland» och »Rajajoki (Systerbäck)» i den svenska upplagan som en avsiktlig inkonsekvens, vilken inte borde förekomma i ett så betydande verk. Tidningen kritiserar senare även illustrationerna för att vara ojämna: både teckningarna och reproduktionerna lider av »vank och svagheter», och försvarar knappast sin plats i detta nationalverk.157[orubricerad notis], Nya Pressen 9/7 1893. Enligt tidningen skulle t.ex. porträtten på lantdagens talmän 1863, Nordenstam, Örn, Bergenheim och Mäkipeska på s. 108 bättre passa in i en folkkalender.

143 Tidningen Åland återger hela Topelius avsnitt om Åland, och anmärker på mindre sakfel.158De omnämnda sakfelen är att Åland inte indelas i åtta församlingar, utan i elva, och att det tycks vara svårt för människor att uppfatta att förhållandena på fasta Åland påminner mycket om dem på fastlandet. Därtill kritiseras bilden av Kastelholms ruiner som »föga anslående» och olämplig att pryda verket.159»Mariehamn och Åland», Åland 22/4 1893. Åbo Tidning påpekar att slaget vid Svensksund är förlagt till 1790, inte 1791.160»Från hemlandet», Åbo Tidningar 17/6 1893. Felet ansågs extra pinsamt eftersom en artikel av A. Hammarskjöld om ifrågavarande slag ingått i samma nummer av Nordisk Tidskrift som en positiv anmälan av Oskar Montelius om Finland i 19de seklet. Se Topelius, »Landet», ZTS XIV, stycke 130. Felet är upptaget i den lista över rättelser som har tryckts efter att sista häftet utkommit och som köparen kunnat låta binda in i boken. Dessa fel är korrigerade i utgåvan och noterade som utgivarändringar (se kapitlet »Textkritisk redogörelse»). I brev till Mechelin 19/6 1893 kommenterar Topelius felet som »ett för mig obegripligt skrif- eller tryckfel» samt tackar Mechelin för rättelser av »skolpojkslexor».

144 Fotografen K. E. Ståhlberg anmärker i tidskriften Cameran att fotografernas namn saknas vid de bilder som är återgivna efter fotografier, och att man i vissa fall inte ens nämnt att teckningen är ritad efter ett fotografi (t.ex. Porrassalmi och Fagervik). Ståhlberg påpekar att det utomlands är kutym att ange fotografens namn. Han uppmanar fotografer att ta för vana att fordra att deras namn noteras vid reproduktioner, både för rättigheternas skull och för att höja fotografiernas konstvärde.161[Karl Emil Ståhlberg] K. E. S., »Finland i 19de seklet», Cameran. Tidskrift för Fotografer och Amatörer 1893:1.

145 En längre recension av historiedocenten Kustavi Grotenfelt ingår i oktobernumret av den ledande ungfinska tidskriften Valvoja, när fem häften utkommit. Grotenfelt lovordar Mechelins initiativ och berömmer förordet som det vackraste Topelius någonsin skrivit. Han antar att läsarna ställer höga krav på ett dylikt verk, och påpekar därefter några sakfel.162De omnämnda sakfelen är antalet sånger i Kalevala och att Karl Knutsson skulle ha varit kung före 1448. Se Topelius, ZTS XIV, »Landet», stycke 160, »Folket», stycke 7. Felen är upptagna i den lista över rättelser som trycktes efter att sista häftet utkommit, se fotnot 160. Brevväxlingen mellan Topelius och Mechelin visar att de var medvetna om missen med Karl Knutsson redan när häftet kommit ut, se Mechelin–Topelius 17/6 1893 och Topelius–Mechelin 19/6 1893 (»ett detaljslarf, som stundom kan hända, när man tänker på vigtigare»). Grotenfelt kritiserar fördelningen mellan finsk- och svenskspråkiga skribenter, och menar att en översättning aldrig har samma värde som originalet.163K. Grotenfelt, »Kotimaan kirjallisuutta», Valvoja 1893:10, s. 487–489.

146 Grotenfelt anmärker på illustrationernas ojämnhet, till innehåll och konstnärligt utförande. Vissa illustrationer är särdeles misslyckade.164T.ex. utsikt från Brunnsparken, Tallbacken i Borgå, Hangö (»ett par strandstenar»), Hangö badanstalt (»två behagsjuka damer»), Villmanstrand, Aavasaksa, Önningeby. Galléns tjärbrännare kunde för utlänningar bevisa, att man nu i de finska skogarna påträffat den eftersökta felande länken mellan människor och apor. Galléns version av hednatidens finnar var inte stort bättre: ett mellanting mellan apor och björnar.165Grotenfelt reagerade liksom Topelius mot bildkonstens nya drag under 1880-talet och 1890-talets första hälft. Naturalismens dyrkan av »fulheten» och konstnärernas nyvunna, oberoende suveränitet i förhållande till överhet och offentlighet väckte misshag på många håll. Också i tidningen Laatokka kallar en kåsör Galléns avbildade finnar i Finland i 19de seklet för »babiantyper». »Niitä näitä», Laatokka 18/11 1893. Bildåtergivningen bedöms som ojämn, ibland suddig och otydlig, men mestadels lyckad. Särskilt heliogravyrerna väckte beundran.166Grotenfelt, »Kotimaan kirjallisuutta» 1893, s. 487–489.

147 Vasabladet recenserade verket i januari 1894 när verket utkommit i sin helhet. Av författarna, landets »allra bästa förmågor», intar Topelius främsta rummet, anser recensenten. Även om andra säkert kunnat överträffa Topelius med sakkännedom i enskilda delar, hade dessa knappast kunnat teckna en lika poetisk helhetsbild. Enligt recensenten borde ett slutord också sammanställas, för att svara på inledningen och därmed ge en fullständig bild av de grundtankar utgivaren haft. Övriga skribenter får både ris och ros. Illustrationerna anses med några undantag lyckade.167»Litteratur. Finland i 19de seklet, framställdt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer», Wasabladet 30/1 och 1/2 1894.

148 I den ledande svenskspråkiga tidskriften, Finsk Tidskrift, ingår en längre recension i två delar av arkitekten Jac. Ahrenberg och professor Fridolf W. Gustafsson på våren 1894. Båda recensenterna anser att texten är konsekvent hållen, medan konstnärerna haft mer frihet. Av författarna är det endast Topelius som uppvisar en individuell stil.168J. Ahrenberg & F. Gustafsson, »Finland i 19de seklet», Finsk Tidskrift 1894:I, s. 221–229. Gustafsson menar att fakta och sifferdetaljer i ett stort illustrerat verk gärna kunde presenteras på ett annorlunda sätt, exempelvis typografiskt. Gustafsson kritiserar kapitlet om »Folket» för att systematiseringen och den »troligen strängt vetenskapliga» indelningen förtar dess naturliga sammanhang. Särskild kritik får Topelius för att han under rubriken »Stamfolk» endast beskriver den finska befolkningens »från oss fjärran anor och stamförvanter». Gustafsson låter också förstå att rubriken »Det finska folket» hellre borde lyda »Finlands folk». Han anser dock att översikten är en »förträfflig précis» över Finlands kulturhistoria, och hans helhetsomdöme är att en specialgranskning av alla enskildheter i boken sannolikt skulle utfalla till och med »ännu gynnsammare» än av den konstnärliga delen. Slutligen påpekar han att Mechelin gärna hade fått ge en utförligare sammanfattning av de senaste årens bestående finländska partibildning, »dess tvistepunkter och dess åtminstone ideella enighetspunkt».169Gustafsson, »Finland i 19de seklet» 1894, s. 225–229

149 Ahrenberg behandlar utförligt bildmaterialet och reproduktionstekniken som ett exempel på den grafiska konstens framsteg i Finland. I likhet med Grotenfelt i Valvoja hade han svårt att förlika sig »dels med de bjärt olika manéren, dels med den stundom onödigt djärfva personliga uppfattningen av vårt lands natur» som förekom hos illustratörerna. Många uppräknade fototypier är »illa utfallna, sotiga och oklara», och borde enligt Ahrenberg hellre ha återgivits som xylografier. Många av porträtten finner han ovärdiga och torftiga, många bilder »rent dåliga».170Tjärbrännare, Pohjola bröllopet samt Första maj. Som arkitekt kritiserar Ahrenberg särskilt hårt illustrationerna av byggnadskonsten, som enligt honom alltför ofta gjorts beroende av fotografernas siktlinjer eller återgetts med »arkitektoniskt inkorrekta randteckningar». Heliogravyrernas återgivning av de finska konstnärernas verk är däremot av förnämsta slag och skulle sprida den goda smaken och de bildande konsterna till de vidaste kretsar, de ger »märg och styrka åt hela arbetet».171Ahrenberg, »Finland i 19de seklet» 1894, s. 221–225.

150 Efter utgivningen av provhäftet uppstod en polemik kring typografin och pappersvalet. Faktor J. Berger vid Weilin & Göös tryckeri kritiserar i Nya Pressen typografin i sin helhet som passande för en skämttidning, och menar att den inte kommer att imponera i utlandet. Berger klagar också på att två skilda papperssorter använts och uttrycker missnöje med valet av utländskt papper.172[J. Berger], sign. Boktryckare och subskribent, »Meddelanden från allmänheten. Finland i nittonde seklet», Nya Pressen 23/2 1893. I brev till Mechelin kommenterar Topelius: »N. Pr. lär ha grumsat om tryck och papper. Jag förstår ej meningen, kanske typografisk lyx, men får gå! Måtte vi ej råka ut för värre kritik, – nog sökes sådan med lykta», Topelius–Mechelin 26/2 1893. Han efterlyser därför en »svensk fackmans tankar öfver detta», varför Mechelin i ett svar i Aftonbladet citerar berömmande ord han fått från en svensk förläggare.173 L. Mechelin, »Literatur. Finland i nittonde seklet», Aftonbladet 24/2 1893. Enligt Typografbladet vittnar det svenska omdömet inte om fackmannainsikter.174»Emot sättarearbetet [...]», Typografbladet 15/3 1893. Många kritiserade det utländska pappret, och det ansågs att man borde ha använt finskt papper för att visa hur stark den finska pappersindustrin var.175Se t.ex. »Muualta Suomesta», Suomalainen 22/3 1893. Genom att vika pappret fram och tillbaka och studera brytningen hade Typografbladet kommit fram till att pappret var träpapper (»30,000 Rmk [...]», Typografbladet 15/3 1893), något som dementerades av både Mechelin och Vasenius (se nedanstående not). Typografbladets kompetens kritiseras också av signaturen R. i Hufvudstadsbladet (R., »Från allmänheten. Finland i nittonde seklet», Hufvudstadsbladet 24/3 1893). Disponenten vid Tervakoski pappersbruk, Adolf Fredrik Vasenius, försvarar Mechelin genom att berätta att han redan ett år tidigare på en förfrågan av Mechelin hade informerat denne om att det varken på Tervakoski eller vid pappersbruket i Tammerfors fanns den friktionskalander som krävdes för att framställa rätt sorts glansigt papper för autotypier och fototypier.176A. F. Vasenius, »Pappret till Finland i 19de seklet», Hufvudstadsbladet 27/3 1893. Se också Mechelin, »En pappersfråga», Hufvudstadsbladet 23/3 1893. I en tidigare insändare menar Waldemar von Frenckell att ingen sådan förfrågan hade gjorts (W. v. Frenckell, »30,000 Rmk [...]», Hufvudstadsbladet 22/3 1893). Boktryckaren Waldemar von Frenckell kommenterar ironiskt att »Finland i 19:de seklet [landet] producerar bättre papper än det, hvarpå ’Finland i 19:de seklet’ är trykt».177v. Frenckell, »Till herr L. Mechelin i pappersfrågan», Hufvudstadsbladet 25/3 1893. Redan i samma nummer ingår ett svar från Tilgmann, där han menar att von Frenckell nog varit medveten om att det finska pappret inte passade sig för planscher och autotypier i samband med tryckningen av praktupplagan av J. L. Runebergs Elgskyttarne (F. Tilgmanns Bok- & Stentryckeri, »Svar till Herr W. v. Frenckell», Hufvudstadsbladet 25/3 1893). Debatten mellan von Frenckell och Tilgmann fortsatte ännu i ett par nummer av Hufvudstadsbladet (v. Frenckell, »Till herr F. Tilgmanns bok- & stentryckeri» 29/3 1893 och F. Tilgmann, »Till hr W. v. Frenckell» 31/3 1893). Konstkritikern Berndt Otto Schauman riktar i en insändare till Nya Pressen skarp kritik mot illustrationerna i provhäftet, och menar att de vittnar om artistiskt snobberi, »oaktadt alla puffar från östan och vestan angående detta sekulararbete med de blodröda titelbokstäfverna». Schauman skriver att han nästan vill utbyta titeln till »Finland i la fin du siècle» – Finland i slutet av seklet – och inflikar att det för illustrationernas skull inte hade varit nödvändigt att införskaffa dyrare papper.178[Berndt Otto Schauman], »Meddelanden från allmänheten. Till herr Spectator», Nya Pressen 2/4 1893. Några dagar innan hade Schauman kritiserat bilden av Malmgård i Finland i 19de seklet för att likna ett »luftslott eller en ruin» (Nya Pressen 30/3 1893). Inlägget bemöttes i raljant ton av E. N. Setälä (Spectator, »Meddelanden från allmänheten. Luftslott eller ruin!», Nya Pressen 31/3 1893).

Pressen i Sverige och Norge

151 Häftena utgavs samtidigt i Finland och Sverige, och de fick en hel del uppmärksamhet i svensk press. I norsk press finns från samma tid en handfull välvilliga anmälningar och recensioner. Det huvudsakliga intresset i Norge tycktes springa ur en jämförelse mellan den politiska situationen och den nationalistiska andan i Norge och Finland och man tyckte att Norge skulle ha gjort sig förtjänt av ett likadant verk.179Se t.ex. »Brev fra Stockholm», Trondhjems Adresseavis 28/2 1893. År 1900 utgav norrmännen ett helt motsvarande verk, Norge i det nittende aarhundrede på Alb. Cammermeyers förlag. Samtliga recensenter kommenterar den välkände Topelius medverkan i uppskattande ordalag.

152 Dagens Nyheter anmälde provhäftet i februari 1893: »Det är naturligt att inom Finland skall råda ett starkt begär att gifva uttryck åt allt, som tjenar att manifestera den finska nationaliteten.» Särskilt uppmärksammas inledningsorden av Topelius, »den finska och på samma gång den svenska litteraturens Nestor».180»Finland i 19:e seklet», Dagens Nyheter 20/2 1893. Följande månad recenserade författaren Bjørnstjerne Bjørnson provhäftet i norska Dagbladet. Han berömmer bilderna, som för ändamålet anpassats till tidens alla tekniska krav, men antyder att de finländska konstnärerna ännu har en lång väg att gå. Han uttrycker sin beundran för det grundade temporära förskottsbolaget och att man i Finland fortfarande samlar in pengar för att ge ut stora, litterära och konstnärliga verk. Det strålande utförda provhäftet, som har sitt ursprung i ren och avundsvärd intention att förstärka nationalitetskänslan, manar till efterföljd.181[Bjørnstjerne Bjørnson], »Finland i 19de Seklet», Dagbladet 5/3 1893.

153 Norrlandsposten meddelar i april att även om Finland i 19de seklet inte är på vers liksom Runebergs dikter, är det inte mindre poesi för det.182»Finland», Norrlandsposten 21/4 1893. Litteraturkritikern Carl David af Wirsén som anmäler verket i Post- Och Inrikes Tidningar betecknar Topelius redogörelse för Finlands natur, speciellt skärgården och sjöarna som förträfflig och citerar ett längre stycke.183[Carl David af Wirsén] C. D. W., »Nyutkommet arbete», Post- Och Inrikes Tidningar 15/5 1893. Norska Aftenposten noterar att Topelius ger en trösterik betraktelse över Finlands framtida politiska ställning genom att sätta sitt hopp till storfursten och de erhållna friheterna, även om det rådande läget inte stöder Topelius ljusa syn.184J. R., »Literatur», Aftenposten 6/6 1893. Jämtlandsposten hävdar att det är sällan ett litet land med hotad självständighet tagit fram ett så talande vittnesbörd om sin rätt att leva, och ger de fem första häftena högsta betyg.185»Finland i 19de seklet [...], Jämtlandsposten 25/10 1893.

154 När verket stod klart konstaterar Dagens Nyheter att Finland i 19de seklet vittnar om att den finska kulturen har en imponerande inre livskraft och rikedom, och att det är tydligt att författare, konstnärer och press har en gemensam vilja att »i närvarande stund, framför sitt eget folk och andra» framkalla en trogen och levande bild av Finland.186»Finland i 19de seklet», Dagens Nyheter 8/12 1893. Aftonbladet menar att boken saknar motstycke i den nordiska litteraturen över huvud. Den artistiska utstyrseln beskrivs som ovanligt praktfull och gedigen för nordiska förhållanden. Topelius text karakteriseras som konstförfaren, i sin enkla storhet »af en rent monumental verkan och altigenom uppburen af denna fosterlandskärlek, som är Finlands styrka och sköld».187»Konst och literatur», Aftonbladet 22/12 1893.

155 Helsingborgs Dagblad konstaterar i en längre recension att man inte kunnat lämna inledningskapitlen i värdigare händer än i författarens till Boken om Vårt Land. Särskilt noteras förhållandet mellan de båda nationerna som bor i Finland; av skildringens färg och liv märker man att Topelius älskar dem båda lika högt.188»Ett nationalverk», Helsingborgs Dagblad 17/12 1893. Nya Dagligt Allehanda menar att alla litterära och konstnärliga krafter i Finland »med en entusiasm och hängfivenhet utan like täflat om att medverka» i detta storverk. Verket anses förtjäna ett lika varmt mottagande i Sverige som i Finland, eftersom det visar hur det finska folket värnat om de kulturskatter de ärvt från svenskarna.189»Litteratur. Tre praktverk», Nya Dagligt Allehanda 19/12 1893.

156 I tidskriften Ord och Bild ingår i juli 1894 en längre recension av skriftställaren Harald Wieselgren. Wieselgren tar upp den europeiska traditionen med illustrerade geografiska verk, men påpekar – med hänvisning till Finland framställdt i teckningar och En resa i Finland – att Mechelins avsikt är en annan än ett »vackert arbete för salongsbordet». Topelius kapitel karakteriserar Wieselgren som topografiskt-poetiska, varmare och livligare än de andra texterna, men också med fler oegentligheter och misstag. Han efterlyser noggrannare redigering, och frågar sig varför Topelius inte nämner Hansan, England eller tyska flottan då han säger att Finlands behärskare varit Östersjöns herre.190Wieselgren verkar här inte förstå Topelius landhöjningsmetafor. Han tillägger dock att oegentligheterna »glömmas lätt vid den angenäma läsningen». Angående illustrationerna säger han att de goda är så övervägande att de ger boken sin prägel, även om några svagare hade kunnat lämnas bort. Verket vittnar om Finlands andliga och materiella ståndpunkt.191[Harald Wieselgren] H. W., »Finland i 19:e seklet», Ord och Bild 1894:7, s. 329–333.

Recensioner av översättningarna

157 Redan i januari 1894, innan den ryska översättningen var färdig, rapporterar Hufvudstadsbladet om den första utomnordiska recensionen, och samtidigt den mest negativa, i den konservativa och regeringstrogna tidningen Moskovskija Vedomosti. Den ökände Finlandskritikern och militären Michail Borodkin koncentrerar sig under signaturen Abov med mycket kritiska ögon på Mechelins insats. Hufvudstadsbladet konstaterar att Borodkin vill framställa Mechelin som ytterst osympatisk: Mechelin sägs veva på den »gamla valsen med utslitna motiv» om att Finlands öde avgjordes i Borgå lantdag. Verket skulle enligt sitt program vara objektivt, men Borodkin menar att det anhopas mycket av polemiskt slag i den politiska översikten.192»Mosk. Vädomosti recenserar Finland i XIX:de seklet», Hufvudstadsbladet 24/1 1894. Den ursprungliga artikeln ingår i Moskovskija Vedomosti 1894:9, noterad i M. Borodkin, Finljandija v russkoj petjati. Materialy dlja bibliografii 1902, nummer 5549: »Finljandija v XIX stoletija». Också Topelius kritiserades i flera sammanhang av Borodkin, som ansåg att han inte gav erkännande till Ryssland för allt det goda som landet gett Finland. Erja Laurila-Hellman & Ben Hellman, »Receptionen av Zacharias Topelius verk i Ryssland före 1917», Författaren Topelius – Med historien mot strömmen 2019 (under utgivning).

158 I en recension i den populära ryska illustrerade veckotidskriften Niva i december 1894 prisas speciellt konsten i »denna den europeiska kulturens utpost mot nordpolens isar»193Se Topelius förord, ZTS XIV, stycke 2.. Skribenten beklagar att ryssarna inte kunnat åstadkomma något liknande verk, trots att det lilla Finland gjort det, och menar att det är en utmärkt förebild för resten av riket.194»Bibliografija. Finljandija v XIX stoletin», Niva 1894:51, s. 1255. Inför världsutställningen i Paris 1900 utgavs Rossija v kontse XIX veka, i fransk översättning La Russie, på beställning av det ryska finansministeriet. Verket beskrev det kulturella och politiska livet i Ryssland, samt innehöll en geografisk och etnografisk översikt. Det var ändå ett mer anspråkslöst verk än sin finländska motsvarighet. Författaren Rostislav Sementkovskij kommenterar, med avstamp i Finland i 19de seklet, Finlands framgångar inom kultur i februarinumret 1895 av konservative Aleksej Suvorins historiska tidskrift Istoritjeskij Vestnik. Sementkovskij noterar i en bisats att ett syfte med boken är att övertyga de europeiska länderna om nödvändigheten i att låta det finska styret utvecklas. Han påpekar ändå att avsikten med artikeln enbart är att diskutera kulturfrågor, och konstaterar att den ryska folkbildningen har mycket att lära av den finska.195R. I. Sementkovskij, »Kulturnyje uspechi Finljandii», Istoritjeskij Vestnik 1895:2, s. 518–536.

159 Hösten 1894 refererar finländsk press i positiva ordalag ett antal ryska recensioner, många verkar främst koncentrera sig på den konstnärliga aspekten.196I ett brev till C. G. Estlander berättar Edelfelt om receptionen i de petersburgska kretsarna och menar att »tack vare den boken ha de bildade rätt väl reda på oss och vår konst.» Edelfelt–C. G. Estlander 6/3 1896 (brevet finns utskrivet i Albert Edelfelt och Ryssland 2004, s. 391–394). Suvorins tidning Novoje Vremja ser verket som en värdefull insats i det ryska boktryckeriets historia.197»Finland i 19de seklet, öfversatt till ryskan [...], Helsingfors Aftonblad 21/9 1894. »Fel’eton», Novoje Vremja 7/9 1894 i Borodkin, Finljandija v russkoj petjati 1902, nummer 5549: »Finljandija v XIX stoletija». Det ryska utrikesministeriets franskspråkiga tidning, Journal de St. Pétersbourg, lyfter fram den konstnärliga utformningen som den främsta behållningen av verket, och föreslår att S:t Petersburgs konstakademi kunde ordna en utställning med de finska konstnärerna.198»Finland i 19de seklet», Borgå Nya Tidning 19/12 1894. Den liberala tidningen Russkija Vedomosti i Moskva samt journalisten Robert Iljisj (under pseudonymen Le Flâneur) i den liberala tyskspråkiga tidningen St. Petersburger Herold tror att översättningen fyller de kunskapsluckor och förklarar de missförstånd som finns i Ryssland angående Finland.199»Uutisia muualta Suomesta. Suomi 19:llä wuosisadalla», Aamulehti 24/12 1894 (Russkija Vedomosti nr 337, 1894:12 i Borodkin, Finljandija v russkoj petjati 1902, nummer 5549: »Finljandija v XIX stoletija»); »Om praktvärket Finland i 19:e seklet», Östra Finland 1/11 1894. Iljisj nämner den ryska förläggaren M. O. Wolffs monumentala text- och bildverk Sjivopisnaja Rossija (»Det måleriska Ryssland»), dit Finland i 19de seklet enligt Iljisj ansluter sig, även om det är ett helt självständigt verk. M. O. Wolff och geografen och upptäcktsresanden P. P. Semjonov (-Tian-sjanskij) utgav Sjivopisnaja Rossija, över ryska riket och dess provinser i 19 delar, påbörjat 1881 och avslutat först 1901. »Det måleriska Ryssland. Vårt fädernesland, dess område, historia, ekonomi och olika levnadssätt» hade samma ambition att förena text och bild som Mechelins verk. Illustrationerna ligger tekniskt sett på en lägre nivå än i Finland i 19de seklet. Seriens andra del (1882) behandlar Finland och de baltiska provinserna och texten om Finland skrevs av Stefan Baranovski, tidigare professor i ryska språket och litteraturen i Helsingfors. Här återfinns många på nytt xylograferade bildmotiv både från Finland framställdt i teckningar och En resa i Finland. I det källmaterial som behandlar Finland i 19de seklet förekommer inga hänvisningar till Sjivopisnaja Rossija. I den tyskspråkiga St. Petersburger Zeitung hävdar Julius Hasselblatt under pseudonymen J. Norden att arbetet genomsyras av historisk objektivitet utan politiska ställningstaganden.200»Finland i XIX seklet», Hufvudstadsbladet 4/11 1894. Recensenten i den liberala tidskriften Vestnik Jevropy och M. Peskovskij i Novosti presenterar Topelius som en av Finlands främsta poeter, och menar att verket övertygar läsaren om att Finlands framsteg inom kulturen visar vad som kan vinnas genom ihärdighet och hur mycket ett folk kan uthärda utan att gå under.201»Uutisia muualta Suomesta», Aamulehti 17/11 1894 (Vestnik Jevropy. Bibliografitjeskij listok 1894:11 i Borodkin, Finljandija v russkoj petjati 1902, nummer 5549: »Finljandija v XIX stoletija»); G., »Ryska Novosti om Finland i XIX:de seklet», Hufvudstadsbladet 7/12 1894. Sannolikt är det frågan om den litterära Moskvatidningen Novosti Dnja. Enligt Peskovskij intar Finland i 19de seklet t.o.m. en plats i världslitteraturen som ett bevis på detta.

160 I schweiziska Der Bund framhåller signaturen J. V. W. i november 1894 att redaktörerna och bidragsgivarna till Finland i 19de seklet varit tvungna att ta i beaktande det politiska läget och förhållandet till Ryssland i utformningen av verket, utan att ha förlorat sin finska patriotism. Med värdig återhållsamhet har man tagit hänsyn till de »oföränderliga» omständigheterna.202J. V. W., »Feuilleton. Finnland im 19. Jahrhundert», Der Bund 16/11 1894. Recensenten lärde känna Topelius under dennes Schweizresa, och beskriver honom i artikeln som en »vid den tiden fortfarande stilig man, vars djärva ansikte med örnnäsa och blå ögon visade att han inte var en kammarlärd poet, utan en sann diktare och passionerad naturälskare». Dresdner Journal noterar att verket innehåller en riklig mängd fakta, men att det samtidigt ändå förmår skapa förståelse för Finlands situation. Skribenten berömmer verket för objektivitet och en hög vetenskaplig nivå.203»Litteratur. Finnland im 19. Jahrhundert», Dresdner Journal 17/12 1894.

161 I en recension i Londontidningen The Daily News i januari 1895 presenteras Finland i 19de seklet som ett bevis på finnarnas intelligens och smak. Detta syns, enligt recensenten, bl.a. i valet av konstnärer, men också genom de framsteg Finland kan visa på inom ekonomi, utbildning, vetenskap och litteratur. Topelius kapitel om landet beskrivs som intressant och fängslande, trots att beskrivningar av ett lands naturförhållanden i vanliga fall är lika tröttsamma som beskrivningen av en musik man inte kan höra. Recensenten berömmer också hans skildringar av fornfinnarnas religiösa begrepp. De tre kartorna betecknas som förstklassiga.204»Finland in the Nineteenth Century», The Daily News 17/1 1895. Några dagar senare berättar The Daily News att en finsk konstutställning i London har föreslagits med anledning av deras anmälan i det tidigare numret, och att en engelsk firma har vidarebefordrat idén till Turistföreningen i Finland, The Daily News 23/1 1895. Glasgow Herald kallar verket en »édition de haut luxe», som skulle göra heder åt stora förlag i Paris eller Leipzig, och prisar den tekniska utformningen, typografin och illustrationerna. Betydelsen av att ha flera specialister som skribenter framhävs. Översättningen till engelska bedöms som beundransvärd.205»Literature. Travel, Adventure, and Geography», Glasgow Herald 24/1 1895. The Scotsman lyfter fram Topelius som den mest framstående av författarna, och konstaterar att han med stor entusiasm hävdar Finlands rätt att räkna sig som en del av Europas civilisation. Recensenten noterar att man ur Mechelins artikel kan utläsa att landet är lojalt med det ryska styret, så länge det känner att landets rättigheter är tryggade.206»Books of the Week», The Scotsman 21/1 1895. The Standard väljer att återge framställningen av böndernas traditioner som en blandning av kristendom och hedendom. Recensenten menar att verket visar hur dessa traditioner småningom har utvecklats mot moderna idéer och hur det finska folket uppnått en hög nivå inom vetenskap och kultur.207»Finland in the Nineteenth Century», The Standard 11/2 1895.

162 Författaren och politikern Maurice Spronck framhåller i Journal des Débats i september 1895 att fransmännen främst känner till Finland genom de redan föråldrade verken av upptäcktsresanden Xavier Marmier. Edelfelts berömmelse undantagen har Frankrike och Finland få förbindelser. Spronck beskriver Finland i 19de seklet som en encyklopedisk sammanfattning över landet, och menar att man för det mesta lyckats väl i att förmedla sitt budskap om att det är värt att leva i detta land. Beskrivningarna beröms för sin detaljrikedom, men Spronck frågar sig om något kunde ha utelämnats för att underlätta »kosmopolitisk propaganda». Enligt honom utgår texten för mycket från att läsaren redan känner till landet. Spronck anser att delarna om folket, historien och litteraturen borde ha fått mera utrymme, och att ett förord på 25–30 sidor skulle ha lyft fram de mest väsentliga styckena.208Maurice Spronck, »La Finlande au XIXe Siècle (d’après un livre nouveau)», Journal des Débats 20/9 1895. Werner Söderhjelm berättar i Päivälehti att han även i privata samtal med Spronck och andra i Paris fått höra klagomål om att verket alldeles för mycket utgår från att läsaren redan känner till landet, och att det ingår för mycket fakta. W. Söderhjelm, »Suomi 19:llä wuosisadalla Ranskassa», Päivälehti 22/9 1895.

163 Journal de Genève betecknar verket som en komplett konstnärlig, historisk och social monografi över Finland, och uppskattar speciellt att de olika författarna representerar skilda vetenskapsgrenar. Skribenten menar att det faktum att boken, som kan betecknas som försiktig men ändå uppriktig, har kunnat ges ut tyder på att russifieringstendenserna främst syns i tidningarna, och att de inte har fått något eko i de kretsar där politiken äger rum. I likhet med Spronck kritiseras Finland i 19de seklet för att ge för mycket information utan fördjupningar, och utgivarnas ambition att skapa ett kollektivt monument över Finland riskerar därmed att misslyckas.209M. D., »Variétés. La Finlande au XIXme siècle», Journal de Geneve 23/3 1895. Filologen Gaston Paris kommenterar verket i den inom litteraturkritiken viktiga Revue de Paris. Han anser att Finland i 19de seklet passar perfekt in i sin tidsperiod, och att verket väcker stor sympati och respekt för Finland och dess folk. Kritik framförs främst mot ett fåtal mindre detaljer, som att »språkfrågan» vilken det ofta refereras till aldrig blir närmare förklarad. Översättningen till franska beröms som elegant och trogen originalet.210Gaston Paris, »La Finlande», Revue de Paris 15/9 1895. Paris behärskade svenska och var, enligt sin tidigare elev Söderhjelm, väl förtrogen med litteratur från Finland. Söderhjelm, »Suomi 19:llä wuosisadalla Ranskassa», Päivälehti 22/9 1895. Det var på Söderhjelms uppmaning som Paris recenserat verket. Törngren, På utländsk botten 1930, s. 14.

Forskningsöversikt

164 I jämförelse med det stora samtida intresset för Finland i 19de seklet har verket rönt rätt lite uppmärksamhet i senare forskning, endast en handfull forskare har fördjupat sig i verket. Med några få undantag har bildverket inte heller uppmärksammats i någon högre grad i konst- och bokhistoriska sammanhang. Topelius biografer Valfrid Vasenius och Paul Nyberg behandlar verket kortfattat. Vasenius, som själv medverkade i Finland i 19de seklet, nöjer sig med att nämna att arbetet tog tid från annat.211Valfrid Vasenius, Zacharias Topelius. Hans liv och skaldegärning Sjette delen 1930, s. 365. Nyberg konstaterar att Topelius våren 1892 nedlade mycket arbete på sina kapitel, och att det »vackraste han skrev för boken var det ståtliga företalet».212Paul Nyberg, Zachris Topelius. En biografisk skildring 1949, s. 551.

165 I biografin Leo Mechelin (1915) uppger Thiodolf Rein, som själv medverkade i Finland i 19de seklet, att avsikten med verket var att »göra vårt land med dess natur och folk samt folkets kultur och nationella egendomlighet mera bekanta utom våra egna gränser, så att världen finge veta, hvad här kan finnas värdefullt och förtjänt att bevaras undan ödet att förstöras».213Th. Rein, Leo Mechelin 1915, s. 130.

166 Diplomaten Adolf Törngren redogör i sin bok På utländsk botten. Från Finlands författningskamp åren 1899/1914 (1930) för tillkomsten av Finland i 19de seklet, samt på mottagandet i de europeiska länderna; hur speciellt Mechelin, Söderhjelm och Edelfelt använde sina kontakter för att sprida verket. Edelfelts mödosamma uppdrag att överlämna ett exemplar till den franska presidenten Faure 1895 ägnar Törngren särskild uppmärksamhet.214Törngren, På utländsk botten 1930, s. 14 ff, Bilaga I, se fotnot 176.

167 Professor Sigurd Nordenstreng reflekterar på några sidor över Finland i 19de seklet i den omfattande biografin L. Mechelin. Hans statsmannagärning och politiska personlighet I (1936). Liksom Törngren koncentrerar sig Nordenstreng främst på mottagandet i de europeiska länderna. Enligt honom var Gaston Paris recension i Revue de Paris den artikel Mechelin satte mest värde på.215Nordenstreng, L. Mechelin I 1936, s. 500 f.

168 Ilmari Havu ägnar Finland i 19de seklet ett eget kapitel i Snellmaniana (1970). Havu påpekar att verket fått så liten uppmärksamhet i Reins och Nordenstrengs biografier över Mechelin, eftersom det endast är ett kapitel i hans händelserika liv. Havu beskriver tillkomsten och lyfter speciellt fram Mechelins arbetsinsats för att få verket klart med en pressad tidtabell.216Havu, Snellmaniana 1970, s. 267.

169 I Boktrycket i Finland (1973) betecknar Carl Rudolf Gardberg Finland i 19de seklet som ett tidstypiskt verk. I ivern att visa upp de nya uttrycksmedlen kunde man ha auto- och fototypier på samma sida eller uppslag, och dessutom helsidesplanscher i heliogravyr. Gardberg understryker hur modernt Finland i 19de seklet var för sin tid: heliogravyrerna måste importeras, men för Fänrik Ståls sägner, illustrerat av Edelfelt 1898–1900, utfördes de redan i hemlandet hos Tilgmann.217Gardberg, Boktrycket i Finland 1973, s. 438.

170 Docent Pirkko Leino-Kaukiainen redogör utförligt om verket i artikeln »Suomi 19:llä vuosisadalla – kansallisteos» i Helsingfors stadsmuseums utställningsskrift Leo Mechelin 1839–1914 (1989). Med avstamp i 1800-talets tidigare bildverk av bland annat Topelius, beskriver hon tillkomsten av verket ur Mechelins synvinkel, skribenternas bakgrund samt det yttre utförandet och illustrationerna. Leino-Kaukiainen konstaterar att slutresultatet präglas av ett nationellt patos, och att Finland i 19de seklet därför kom att bli finländarnas eget nationella standardverk om landet ända tills serien Suomenmaa utkom 1919–1931.218Leino-Kaukiainen, »Suomi 19:llä vuosisadalla – kansallisteos» 1989, s. 113.

171 Allan Tiitta behandlar systematiskt flera av de geografiska och historiska teman som upptas i Finland i 19de seklet i avhandlingen Harmaakiven maa. Zacharias Topelius ja Suomen maatiede (1994). Han jämför verket med Topelius andra historisk-geografiska verk och föreläsningarna. Tiittas analys är den mest omfattande vad gäller dessa motiv i Finland i 19de seklet. Han framhåller att en av verkets främsta förtjänster är att vintern för första gången mångsidigt lyfts fram som en väsentlig del av Finlandsbilden i ett vetenskapligt verk. Det sker bl.a. genom beskrivningarna och bilderna av både vinterns näringsgrenar och fritidssysselsättningar; isbrytarna, säljakten, skridskoåkningen och skönheten i naturen.219Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 285.

172 Professor Matti Klinge ägnar Finland i 19de seklet ett par sidor i den tredje delen av Finlands historia (1996), och berör främst Topelius och Mechelins insatser. Han betonar att de politiska åsikterna avgjorde vem som ombads att medverka. Klinge påpekar att Topelius i sin beskrivning av folket fortfarande presenterar den idealbild som senare kom att kallas runebergsk-topeliansk.220Klinge, Finlands historia 3 1996, s. 319. I Krig, kvinnor, konst (1997) drar Klinge en parallell mellan Finland i 19de seklet och minnesmärket över Alexander II som restes 1894, och som tillsammans med sina sidofigurer föreställer det finska folkets framsteg och ideal under Alexander II:s lyckliga regeringstid och för framtiden. Klinge menar att de representerar den liberala riktningens Finlandsbild och framstegsuppfattning.221Matti Klinge, Krig, kvinnor, konst 1997, s. 219.

173 Nils Erik Forsgård beskriver i sin avhandling I det femte inseglets tecken. En studie i den åldrande Zacharias Topelius livs- och historiefilosofi (1998) Topelius båda inledande kapitel i Finland i 19de seklet som en kortfattad och »till ytterlighet förenklad sammanfattning av de topelianska nationalfilosofiska grundteserna». Han noterar att Topelius definitioner av nationaliteten modifierades med tiden och bär på vissa inkonsekvenser. Bäst sammanfattas nationalitetssynen i föreläsningarna vårterminerna 1872 och 1873.222Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 112.

174 I Kuvitettu maa. Suomen kansallisten maisemakuvastojen rakentuminen (2005) lyfter Maunu Häyrynen fram några för Topelius centrala teman ur Finland i 19de seklet inom landskapsskildringen, vilka vid den tiden inte annars beskrivits i någon bredare skala. Några exempel är de medeltida slottsruinerna samt Elias Lönnrots Paikkari torp, som Topelius enligt Häyrynen kopplar ihop med stormanskulten.223Maunu Häyrynen, Kuvitettu maa. Suomen kansallisten maisemakuvastojen rakentuminen 2005, s. 76–77. I artikeln »Topeliaaninen maisemakuvasto ja sen muutos» i Topelius elää – Topelius lever (2005) understryker Häyrynen Topelius betydelse för senare landskapsskildringar.224Maunu Häyrynen, »Topeliaaninen maisemakuvasto ja sen muutos», Topelius elää – Topelius lever 2005, s. 92–93.

175 I sin utställningsbok om konstverk av guldålderns främsta finländska konstnärer, Bilder från Finland – land och folk (2009), lyfter Juha Ilvas fram vinterillustrationerna som speciellt utmärkande för Finland i 19de seklet. Enligt honom fick vintern mångsidigt och synligt plats i verket.225Juha Ilvas, Bilder från Finland – land och folk 2009, s. 46. Ilvas nämner särskilt Axel Galléns »Imatra, vinterbild» från 1893, och presenterar för övrigt flera av de konstnärer som medverkade i Finland i 19de seklet.

176 Elisabeth Stubb ägnar Finland i 19de seklet ett eget kapitel i sin avhandling Rätt som argument. Leo Mechelin och den finska frågan 1886–1912 (2012). Hon analyserar främst verkets betydelse för Mechelins politiska program, och kallar verket en »generalrepetition i propagandaföring».226Stubb, Rätt som argument 2012, s. 83. Hon beskriver ingående innehållet, utgivningen och mottagandet. Samma tematik har Stubb tidigare behandlat i artikeln »Finland i 19de seklet. Etablering av en nationsbild» i Historisk Tidskrift för Finland (2007:3). Hon behandlar också ämnet i Leo Mechelin. Senaattorin elämäntarina Nokian perustamisesta sortovuosiin ja naisten äänioikeuteen (2018).

177 En konsthistorisk djupdykning i Finland i 19de seklets landskaps- och folklivsskildringar gör Antti Vallius i avhandlingen Kuvien maaseutu. Maaseutumaisemakuvaston luomat mielikuvat suomalaisesta maaseutukulttuurista (2013). Vallius framhåller konstnärernas roll då det unga Finland aktivt skulle hitta de nationella särdragen. Han visar att flera motiv ur det finska folklivet här för första gången får en bredare spridning. En speciell betydelse hade Topelius romantiserande texter. Ett exempel är svedjebränningen som kan anses ha fått sitt genombrott som motiv i nationell kontext genom Järnefelts »Svedjefolk i arbete», som illustrerar Topelius kritiska text om sveden.227Vallius, Kuvien maaseutu 2013, s. 58, 77. Samma tematik behandlar Vallius i det stora bildverket Kaunis Suomi. Maaseutumaisemakuvaston historia 1800-luvulta EU-Suomeen (2015).228Vallius, Kaunis Suomi 2015, s. 134–184.

178 I artikeln »Den Andre på egen mark. Zacharias Topelius, Finlands folk och samerna» i antologin Zacharias Topelius – Med historien mot strömmen (2019) konstaterar Jens Grandell att Topelius syn på samerna i grund och botten är den samma i Finland i 19de seklet och i den över 40 år yngre Finland framställdt i teckningar, men att Topelius syn på samerna i det senare verket förtätats till ett kategoriskt avståndstagande. Enligt Grandell måste Topelius syn på samernas kärlek till den lappländska jorden i alla fall ses som ett positivt omdöme.229Grandell, »Den Andre på egen mark. Zacharias Topelius, Finlands folk och samerna», Författaren Topelius – Med historien mot strömmen 2019 (under utgivning).

Källmaterialet och Mechelins arkiv

179 Topelius bodde sedan 1878 på Björkudden i Sibbo utanför Helsingfors, vilket gjorde att många frågor och enskilda detaljer rörande hans medverkan i Finland i 19de seklet avhandlades brevledes med Mechelin. Deras brevväxling finns bevarad, ofta utan de bilagor eller förteckningar som åtföljde breven, dels i Mechelins privatarkiv, kapsel 34 (Riksarkivet, Helsingfors) och i Topeliussamlingen, Coll. 244.38 (Nationalbiblioteket, Helsingfors). I Topeliussamlingen ingår också några brev av de medverkande konstnärerna i Finland i 19de seklet. I Mechelins arkiv ingår tre välfyllda kapslar (nr 103, 104 och 105) med ett tämligen osorterat material från redaktionsarbetet 1891–1893, inkluderande korrespondens, fakturor, verifikat och ekonomiska redovisningar. En stor del av detta härstammar från redaktionssekreteraren Woldemar Westzynthius hand och består av protokoll, anteckningar och utkast i anslutning till redaktionella möten och sammankomster.

180 Manuskript eller koncept av Topelius hand för textavsnitten »Landet» och »Folket», som ofta i olika versioner omtalas i brevväxlingen och utväxlades mellan honom och Mechelin, finns inte bevarade, inte heller korrekturavdrag. Däremot ingår i det Mechelinska arkivmaterialet ett stort antal olika förteckningar med illustrationsförslag, -alternativ och kommentarer till dem av både Topelius, Mechelin och konstnärerna själva.

181 Mechelin samlade systematiskt tidningsurklipp ur inhemska och utländska tidningar och tidskrifter rörande sina publikationer, för perioden 1873–1903 fyller de kapsel nr 67 i hans privatarkiv. Här ingår ett stort antal recensioner och andra tidningsartiklar som rör översättningarna av Finland i 19de seklet.

Noter

Grundtexten

222 Lästexten består av de avsnitt som Topelius skrev för Finland i 19de seklet: förordet, och de två kapitlen »Landet» och »Folket». De övriga åtta kapitlen av andra författare finns att läsa i faksimil. Texten har etablerats efter ett exemplar av första upplagan i Svenska litteratursällskapets bibliotek, Finland i 19de seklet. Framställdt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer (signum M5038), utgiven av förläggaren G. W. Edlund i Helsingfors.

223 Grundtexten har kollationerats okulärt mot två exemplar. Första kollationeringen utfördes mot ett exemplar som tillhör Svenska litteratursällskapet (V71640), utgivet på G. W. Edlunds förlag i Helsingfors. Den andra kollationeringen utfördes mot ett exemplar i Nationalbiblioteket (Reenpää Matkakirjat, kpl 1), utgivet på Hugo Gebers förlag i Stockholm. Exemplaret har varit ämnat som ett presentationsexemplar, och är tryckt på finare s.k. planschpapper. Ingen tryckvarians påträffades. Samtliga exemplar är inbundna i klotpärmar med smärre skillnader i färg och utförande.

Beskrivning av originalupplagan

224 Bokens ark är vikta i kvartoformat, så att ett ark bildar fyra blad. De innehåller textsidor och kombinerade text- och bildsidor. Utöver de vanliga arken finns bildark, markerade i kollationeringsformeln med χ, vilka är enskilda lösa ark som infogats i textarken och tryckta på tjockare papper, nästan kartongliknande. Bildarken är tryckta på rectosidan, versosidan är blank. Dujardins heliogravyrer är tryckta på ett något tjockare papper än det planschpapper som användes för Tilgmanns autoypier och fototypier.

225 Volymen kollationerar 4:o: π2(π1+χ1) 12(11+χ2) 24(22+χ1)(24+χ1) 34(32+χ1)(34+χ1) 44(41+χ1) 5–64 74(74+χ2) 84(81+χ1)(84+χ1) 94 104(101+χ1) 114(112+χ1)(114+χ1) 124 134(132+χ1) 144(141+χ1) 154(151+χ1) 16–174 184 19–204 214(212+χ1) 224(222+χ2) 234 244(242+χ1) 25–284 294(292+χ1) 30–334 344(343+χ1) 354(353+χ1) 36–374 384(382+χ1) 39–414 424(424+χ1) 434(431+χ1)(432+χ1)(433+χ3)(434+χ1) 444(441+χ1) 454(454+χ1) 462 χ1 π4.

226 Sju bildplanscher saknas från grundtextexemplaret. De är Axel Galléns »Vallgosse», Albert Edelfelts »På hafvet», Eero Järnefelts »Kor i torfrök», Galléns »Sampo», Ferdinand von Wrights »Stridande tjädertuppar», Hjalmar Munsterhjelms »Skogstjern» och Berndt Lindholms »Skogstjern». De saknade bildarken finns i det första kollationeringsexemplaret; inbundet i ark 7 (två bildark), 18 (ett), 38 (ett), 42 (två) och 43 (ett). För faksimilet har dessa bildark undantagsvis skannats från kollationeringsexemplaret. Inte heller det kollationeringsexemplaret hade en fullständig uppsättning planscher. Några av bildplanscherna samt listan med rättelser är inbundna på olika ställen i olika exemplar, i det första kollationeringsexemplaret saknas också listan med rättelser.

Textetablering

227 Den etablerade texten återger grundtexten. Inga sättnings- eller tryckfel, utöver de rättelser som förtecknades i originalupplagan, har upptäckts.

Ändringar i utgåvan enligt originalupplagans förteckning över rättelser

229 Rättelserna visas i lästexten mot grå bakgrund när visningsalternativet Utgivarändringar är aktiverat.

Utgivarens ändringar gentemot grundtexten

Typografisk normalisering

231 Kolon i tidsuttryck som 150:åriga och 1300:talet har ersatts med bindestreck (150-åriga och 1300-talet). Styckeindrag efter rubrik eller vid nytt avsnitt återges inte. Tusental har normaliserats, 1 000 i stället för 1000 eller 1,000.

232 Normaliseringar visas i lästexten mot ljusgrå bakgrund när visningsalternativet Konsekvensändringar/Normaliseringar är aktiverat.

Illustrationernas placering och bildtexterna

233 En klickbar bildikon i texten för läsaren till rätt illustration i den högra spalten. Bildtexterna särskiljs från lästexten med en ljusare bakgrund. Illustrationerna är inte alltid placerade på samma ställe som i originalupplagan. Eftersom den elektroniska utgåvan inte efterliknar originalupplagans grafiska utformning, är det motiverat att i stället presentera bilderna i anslutning till det relevanta textstället. Placeringen är därför en annan i de fall originalupplagan av layoutmässiga skäl placerat bilden vid ett annat ställe än textstället där motivet beskrivs. Helsidesbilder är alltid placerade på samma ställe (sidbrytning) som originalupplagan, vilket i vissa fall kan vara mitt i en mening eller ett stycke.

234 Titlarna på konstverken har ett varierande typsnitt i originalupplagans bildtexter. På helsidesbilderna är titlarna tryckta med kapitäler och vid de mindre illustrationerna med spärrad stil. Titlarna visas här i kursiv. Konstnärernas namn är oftast tryckt med kapitäler, här visas de med normal stil. Ifall titel eller konstnär saknas i originalupplagans bildtext har de lagts till inom klamrar. Tilläggen visas i bildtexten mot grå bakgrund när visningsalternativet Utgivarändringar är aktiverat.

Andra upplagan

235 Finland i 19de seklet utkom häftesvis i en andra upplaga från maj till december 1898. Topelius avled i mars samma år. Inför den nya upplagan bad Mechelin författarna att göra sådana ändringar och tillägg »som påkallas af nya fakta och företeelser under tiden efter 1892.»1Mechelin–Topelius 27/1 1898. Topelius svarar:

236 Jag har ej velat belasta dig med att, midt i så mycket annat, öda tid på att genomgå Land och Folk. Efter en noggrann genomläsning har jag väl funnit ojemnheter, men intet annat af vigt att ändra, än möjligen ziffror, – folkmängdens tillväxt etc. – i mina två kapitel. Beror på, om 4 år böra tilläggas. Är det något, som du vill se snöradt, så har du på förhand mitt samtycke. Några tryckfel bifogas för rättelse.2Topelius–Mechelin 1/2 1898.

237 Topelius önskade införa följande rättelser:

239 Av ändringsförslagen infördes endast det sistnämnda i den andra upplagan. Dessa textställen är kontrollerade mot ett exemplar av andra upplagan i Svenska litteratursällskapets bibliotek (dubblettexemplar, signum saknas).

Noter

Källor

Helsingfors

Nationalbiblioteket (NB)

Topeliussamlingen, NB Coll. 244

  Coll. 244.29: Brev Eero Järnefelt–Topelius 1891

  Coll. 244.38: Brev Leo Mechelin–Topelius 1891-1893, 1898

  Coll. 244.96: Brev Topelius–Gustaf Retzius 1884 (avskrift från Kungliga Svenska Vetenskapsakademiens bibliotek)

  Coll. 244.96: Brev Topelius–Carl Snoilsky 1892 (avskrift)

  Coll. 244.130: Föreläsningar Höst-termin 1871; Wårtermin 1872

Riksarkivet (RA)

Leo Mechelins arkiv

  Kapsel 2: Brev Gunnar Berndtson–Mechelin 1891

  Kapsel 5: Brev Gabriel Hanoutaux– de Giers 1895

  Kapsel 8: Brev Albert Edelfelt–Mechelin 1895

  Kapsel 34: Brev Topelius–Mechelin 1886, 1891-1893, 1898

  Kapsel 34: Brev Eva Topelius-Acke–Mechelin 1892

  Kapsel 54: Brev Mechelin–Gabriel Hanotaux 1895 (brevkoncept)

  Kapsel 54: Brev Mechelin–Torsten Costiander 1895

  Kapsel 103: Finland i 19de seklet:

      5 a) Bestyrelsens protokoll

      5 b) Planer, utkast, m.m.

      5 b) Planer, utkast, m.m. I

      5 b) Planer, utkast, m.m. III

      5 b) Planer, utkast, m.m. V

      5 c) Brevväxling

      Konvolut III, med på detta möte behandlade bildlistor

      Möteshandlingar betr. Finland i 19de seklet

      Möteshandlingar och utkast rörande Finland i 19:de seklet

Handlingar tillkomna vid lantdagen i Helsingfors I–V, 1892

Protokoll förda hos Finlands Ridderskap och Adel vid lantdagen 1891 I–III, 1891

Borgareståndets protokoll vid lantdagen i Helsingfors 1891 I–II, 1891

Svenska litteratursällskapets arkiv

SLSA 367: Brev Albert Edelfelt–Alexandra Edelfelt 1895

Elektroniska resurser

Albert Edelfelts brev, http://edelfelt.sls.fi/

Ateneum, Samlingsverk på webben https://ateneum.fi/samlingsverk-pa-webben/?lang=sv

Biografiskt lexikon för Finland, SLS 2014, http://www.blf.fi

The British Newspaper Archive, https://www.britishnewspaperarchive.co.uk/

Fennica – Finlands nationalbibliografi, https://fennica.linneanet.fi

Finlandssvenska bebyggelsenamn, SLS 2014, http://bebyggelsenamn.sls.fi

Finna, https://finna.fi

Förvaltningshistorisk ordbok, SLS 2016, http://fho.sls.fi

Helsingfors universitets studentmatrikel 1640–1852, https://ylioppilasmatrikkeli.helsinki.fi/svenska/

Helsingfors universitets studentmatrikel 1853–1899, https://ylioppilasmatrikkeli.helsinki.fi/1853-1899/

Institutet för de inhemska språken, http://www.kielitoimistonohjepankki.fi/

Kansallisbiografia-verkkojulkaisu, https://www.kansallisbiografia.fi

Nasjonalbiblioteket, https://www.nb.no/search?mediatype=aviser

Nationalbibliotekets digitala samlingar, https://digi.kansalliskirjasto.fi

Nationalencyklopedin, https://www.ne.se

Nordisk familjebok, första utgåvan och Uggleupplagan, http://runeberg.org/nf/

Project Runeberg, http://runeberg.org

Runivers Elektronnaja entsiklopedija, https://www.runivers.ru

Russkij bibliofil, https://www.rusbibliophile.ru

Svenska Akademiens ordböcker, https://svenska.se

Svenska Dagstidningar, http://tidningar.kb.se/

Svenskt biografiskt lexikon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/

Uppslagsverket Finland, http://www.uppslagsverket.fi

Zacharias Topelius Skrifter, http://topelius.sls.fi

Litteratur

Aamulehti, »Uutisia muualta Suomesta» 17/11 1894

Aamulehti, »Uutisia muualta Suomesta. Suomi 19:llä wuosisadalla» 24/12 1894

Aftonbladet, »Konst och literatur» 22/12 1893

Aftonposten, »Finland i franska blad» 26/9 1895

Aftonposten, »Literatur» 17/5 1898

Aftonposten, »Ny inhemsk literatur» 10/12 1898

Ahrenberg J. & F. Gustafsson, »Finland i 19de seklet», Finsk Tidskrift 1894:I, s. 221–229

Akseli Gallen-Kallela, utställningskatalog, Konstmuseet i Ateneum 16.2.1996–26.5.1996

Aleksejeva, Irina, Keisarillisia lahjoja Pavlovskin palatsista. Kejserliga gåvor från Pavlovskpalatset, utställningskatalog, Suvi Virtanen (övers.), Päivi Lönnberg & Satu Ståhlberg (red.), Turun museokeskus, Lappeenrannan museot, Turku 2015

Arell, Berndt, »Gunnar Berndtson – Salongsmålaren», Gunnar Berndtson. Salonkimaalari. Salongsmålare. Peintre de salon 1854–1895, utställningskatalog, Uleåborg: Kustannus Pohjoinen och Åbo: Åbo konstmuseum 1998

Aura, »Z. Topelius. Suomen kansan waltiollisesta uskollisuudesta ja kansallisesta tulewaisuuden toiwosta» 7/5 1893

Aura, »Kirjallisuutta ja taidetta» 18/10 1894 no 241

[Berger, J.], Boktryckare och subskribent, »Meddelanden från allmänheten. Finland i nittonde seklet», Nya Pressen 23/2 1893

[Bjørnson, Bjørnstjerne] B., »Finland i 19de Seklet», Dagbladet 5/3 1893

Borodkin, M., Finljandija v russkoj petjati. Materialy dlja bibliografii, S.-Peterburg 1902

Borgåbladet, »Hufwudstadsbref. IV» 25/1 1893

Borgå Nya Tidning, »Finland i 19de seklet» 19/12 1894

Castrén, M. A., »Anteckningar om Sawolotschesskaja Tschud», Suomi. Tidskrift i fosterländska ämnen 1844

Dagens Nyheter, »Finland i 19:e seklet» 20/2 1893

Dagens Nyheter, »Finland i 19de seklet» 8/12 1893

The Daily News, »Finland in the Nineteenth Century» 17/1 1895

The Daily News, [orubricerad notis] 23/1 1895

Dresdner Journal, »Litteratur. Finnland im 19. Jahrhundert» 17/12 1894

E., »Bref från Kotka», Land och Stad. Illustrerad veckotidning för menige man 7/5 1890

Engman, Max, Språkfrågan. Finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922, Finlands svenska historia 3, SSLS 702:3, Helsingfors och Stockholm 2016

Fewster, Derek, Visions of Past Glory. Nationalism and the Construction of Early Finnish History, diss., Studia Fennica Historica 11, Helsinki 2006

Forsgård, Nils Erik, I det femte inseglets tecken. En studie i den åldrande Zacharias Topelius livs- och historiefilosofi, diss., SSLS 616, Helsingfors 1998

Forssell, Pia & Carola Herberts (utg.), Författaren Topelius – Med historien mot strömmen, under utgvning på SLS, Helsingfors 2019

v. Frenckell, W., »30,000 Rmk [...]», Hufvudstadsbladet 22/3 1893

v. Frenckell, W., »Till herr L. Mechelin i pappersfrågan», Hufvudstadsbladet 25/3 1893

v. Frenckell, W., »Till herr F. Tilgmanns bok- & stentryckeri», Hufvudstadsbladet 29/3 1893

G., »Ryska Novosti om Finland i XIX:de seklet», Hufvudstadsbladet 7/12 1894

Gardberg, Carl Rudolf, Boktrycket i Finland. Från Åbo brand till år 1918, Tredje delen, Helsingfors grafiska klubb 1973

Glasgow Herald, »Literature. Travel, Adventure, and Geography» 24/1 1895

Grotenfelt, K., »Kotimaan kirjallisuutta», Valvoja 13, 1893:10, s. 487–489

Havu, Ilmari, Snellmaniana, Otava: Helsinki 1970

Helsingborgs Dagblad, »Ett nationalverk» 17/12 1893

Helsingfors Aftonblad, »Literatur» 27/10 1893

Helsingfors Aftonblad, »Literatur» 21/12 1893

Helsingfors Aftonblad, »Finland i 19:de seklet» 5/1 1894

Helsingfors Aftonblad, »Finland i 19de seklet, öfversatt till ryskan [...]» 21/9 1894

Hintze, Bertel, Albert Edelfelt. Del III, Helsingfors: Söderströms & Co. Förlagsaktiebolag 1942

Hintze, Bertel, Albert Edelfelt. Del II. 1888–1905, Helsingfors: Söderströms & Co. Förlagsaktiebolag 1944

Hufvudstadsbladet, »Finland i ord och bild» 19/2 1893

Hufvudstadsbladet, [G. W. Edlunds Förlagsaktiebolag, annons] 28/4 1893

Hufvudstadsbladet, »Litteratur och konst. Af Finland i 19de seklet» 21/12 1893

Hufvudstadsbladet, »Mosk. Vädomosti recenserar Finland i XIX:de seklet» 24/1 1894

Hufvudstadsbladet, »Finland i XIX seklet» 4/11 1894

Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof, Wärend och wirdarne. Ett försök i svensk ethnologi Andra delen, Stockholm: P. A. Nordstedt & Söner 1868

Häyrynen, Maunu, Kuvitettu maa. Suomen kansallisten maisemakuvastojen rakentuminen, SKST 834, Helsinki 2005

Häyrynen, Maunu, »Topeliaaninen maisemakuvasto ja sen muutos», Topelius elää – Topelius lever, Satu Apo & Märtha Norrback (red.), Jyväskylä: Atena Kustannus Oy 2005

Ilvas, Juha, Bilder från Finland – land och folk, Marjut Markkanen (övers.), SKST 1217, Helsingfors 2009

J. R., »Literatur», Aftenposten 6/6 1893

Juhlin-Dannfelt, Herman, Lantbrukets historia. Världshistorisk översikt av lantbruket och lantmannalivets utveckling, Stockholm: J. Beckmans bokförlag 1925

Jussila, Osmo, Suomen suuriruhtinaskunta 1809–1917, Helsinki: WSOY 2004

J. V. W., »Feuilleton. Finnland im 19. Jahrhundert», Der Bund 16/11 1894

Jämtlandsposten, »Finland i 19de seklet» 25/10 1893

Klinge, Matti, Finlands historia 3. Kejsartiden, Helsingfors: Schildts 1996

Klinge, Matti, Krig, kvinnor, konst, Helsingfors: Schildts 1997

Knapas, Rainer & Maria Vainio (utg.), Albert Edelfelt och Ryssland. Brev från åren 1875–1905, SSLS 668, Helsingfors 2004

Kotkan Sanomat, »Wenäjänkielinen loistokappale teoksesta Suomi XIX wuosisadalla» 9/10 1894

Laatokka, »Niitä näitä» 18/11 1893

Leino-Kaukiainen, Pirkko (red.), Leo Mechelin 1839–1914. Helsingin herra, valtiomies ja Suomi-kuvan luoja. Leo Mechelin 1839–1914. Herre i Helsingfors, statsmannen och mannen bakom Finlandsbilden, Memoria 4, Helsingfors: Helsingfors stadsmuseum 1989

Lindqvist, Leena, »Taiteilijan tiellä», Taiteilijan tiellä. Eero Järnefelt, Leena Lindqvist (toim.), Helsinki: Otava 2002

Lintonen, Kati, Valokuvallistettu luonto. I. K. Inhan tuotanto luonnon merkityksellistäjänä, diss., Helsinki: Helsingin yliopisto 2011

M. D., »Variétés. La Finlande au XIXme siècle», Journal de Geneve 23/3 1895

[Mechelin, Leo], »Italiens administrativa organisation», Barometern 1861:12–13

Mechelin, Leo, Précis du droit public du Grand-Duché de Finlande, Helsingfors 1886

Mechelin, L., »Literatur. Finland i nittonde seklet», Aftonbladet 24/2 1893

Mechelin, L., »En pappersfråga», Hufvudstadsbladet 23/3 1893

Mechelin, Leo, »Den allmänna opinionen», Holmia. Illustrerad skrift utgifven af Stockholms nation till förmån för dess byggnadsfond, Stockholm: Gernandt 1898

Meinander, Henrik, »Kalejdoskopet August Schauman», Svärdet, ordet & pennan. Kring människa makt och rum i nordisk historia, Christer Kuvaja & Ann-Catrin Östman (red.), Skrifter utgivna av Historiska samfundet i Åbo, Åbo 2012

Niva, »Bibliografija. Finljandija v XIX stoletin» 1894:51

Nordenstreng, S., L. Mechelin. Hans statsmannagärning och politiska personlighet I, SSLS 252, Helsingfors 1936

Noro, Mauri, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa, Porvoo/Helsinki: Werner Söderström Osakeyhtiö 1968

Norrlandsposten, »Finland» 21/4 1893

Nya Dagligt Allehanda, »Litteratur. Tre praktverk» 19/12 1893

Nya Pressen, »Finland i 19:de seklet» 19/2 1893

Nya Pressen, [Finland i 19:de seklet, annons] 22/2 1893

Nya Pressen, »Finland i 19de seklet. Första häftet» 11/4 1893

Nya Pressen, [orubricerad notis] 9/7 1893

Nya Pressen, »Literatur o. konst» 31/3 1898

Nyberg, Paul, Zachris Topelius. En biografisk skildring, Helsingfors: Söderströms & C:o förlagsaktiebolag 1949

Nyström, Lars, Nationalskulptören Walter Runeberg, Borgå: Opus Liberum 2008

Oulun ilmoituslehti, »Suomi 19 wuosisadalla» 22/2 1895

Paikkala, Sirkka, »Sukunimet sukututkimuksessa», Sukutieto. Sukutietotekniikka ry:n jäsenlehti 1997:4, s. 4–10

Palmén, E. G., »Z. Topelius historioitsijana», Valvoja 18, 1898:1, s. 15–23

Paris, Gaston, »La Finlande», Revue de Paris 15/9 1895

Päivälehti, »Kirje Helsingistä» 16/4 1893

R., »Från allmänheten. Finland i nittonde seklet», Hufvudstadsbladet 24/3 1893

Radloff, Fredric Wilhelm, Beskrifning öfver Åland, Åbo: J. C. Frenckell 1795

Rein, G., Suomi ja suomalaiset ulkomaan kirjallisuudessa 1500-luvulla ja 1600-luvun alkupuoliskolla, Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk 68:2, Helsinki 1909

Rein, Th., Leo Mechelin, Stockholm: Albert Bonniers förlag 1915

Retzius, Gustaf, Finska kranier jämte några natur- och literatur-studier inom andra områden af Finsk Antropologi, Stockholm 1878

Sanomia Turusta, »Suomi 19:llä wuosisadalla» 19/1 1895

[Schauman, Berndt Otto] B. O. S., »Carl Magnus Creutz. En minnesruna», Nya Pressen 30/3 1893

[Schauman, Berndt Otto] B. O. S., »Meddelanden från allmänheten. Till herr Spectator», Nya Pressen 2/4 1893

[Schybergson, Emil] S, »Några reflexioner med anledning af publikationen ’Finland under 19:de seklet’», Hufvudstadsbladet, 23/3 1893

The Scotsman, »Books of the Week» 21/1 1895

Sementkovskij, R. I., »Kulturnyje uspechi Finljandii», Istoritjeskij Vestnik 1895:2, s. 518–536

[Setälä, E. N.] Spectator, »Meddelanden från allmänheten. Luftslott eller ruin!», Nya Pressen 31/3 1893

Sihvo, Hannes, Karjalan kuva. Karelianismin taustaa ja vaiheita autonomian aikana, 3.p., SKST 940, Helsinki 2017

Spronck, Maurice, »La Finlande au XIXe Siècle (d’après un livre nouveau)», Journal des Débats 20/9 1895

The Standard, »Finland in the Nineteenth Century» 11/2 1895

Stubb, Elisabeth, »Finland i 19de seklet. Etablering av en nationsbild», Historisk Tidskrift för Finland 2007:3, s. 376–381

Stubb, Elisabeth, Rätt som argument. Leo Mechelin och finska frågan 1886–1912, diss., Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 189, Helsingfors 2012

Stubb, Elisabeth, Leo Mechelin. Senaattorin elämäntarina Nokian perustamisesta sortovuosiin ja naisten äänioikeuteen, Helsinki: Into Kustannus 2018

[Ståhlberg, Karl Emil] K. E. S., »Finland i 19de seklet», Cameran. Tidskrift för Fotografer och Amatörer 1893:1

Suomalainen, »Muualta Suomesta» 22/3 1893

Söderhjelm, W., »Suomi 19:llä wuosisadalla Ranskassa», Päivälehti 22/9 1895

Tarkiainen, Kari, Sveriges Österland. Från forntiden till Gustav Vasa, Finlands svenska historia 1, SSLS 702:1, Helsingfors och Stockholm 2008

Ticklén, Margit (red.), Bekanta dig med finnhästen, Forssas bokförlag 2006

Tilgmann, F., Bok- & Stentryckeri, »Svar till Herr W. v. Frenckell», Hufvudstadsbladet 25/3 1893

Tilgmann, F., »Till hr W. v. Frenckell», Hufvudstadsbladet 31/3 1893

Tiitta, Allan, Harmaakiven maa. Zacharias Topelius ja maantiede, diss., Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 147, Helsinki 1994

Topelius, Zacharias, Nya blad. Sånger II, Helsingfors: G. W. Edlunds förlag 1870

Topelius, Zacharias, Vinterqvällar. Första Cykeln. Noveller, Helsingfors: G. W. Edlunds förlag 1880

Topelius, Zacharias, Ljung, Helsingfors: G. W. Edlund 1889

Topelius, Zacharias, Det providentiela i verldshistorien, FLS 1890

Topelius, Zacharias, Läsning för barn. Sjunde boken. Visor, sagor, lekar, Stockholm: Albert Bonniers förlag 1891

Topelius, Zacharias, Blad ur min tänkebok, Helsingfors: Söderströms 1898

Topelius, Zacharias, Sånger. Första bandet: 1833–1852, Samlade Skrifter I, Stockholm: Albert Bonniers förlag 1904

Topelius, Zacharias, Självbiografiska anteckningar, Helsingfors: Schildts och Stockholm: Bonniers 1922

Topelius, Zacharias, Ljungblommor, Carola Herberts (utg.), ZTS I, SSLS 742, Helsingfors 2010

Topelius, Zacharias, Finland framställdt i teckningar, Jens Grandell & Rainer Knapas (utg.), ZTS XII, SSLS 747, Helsingfors 2011

Topelius, Zacharias, En resa i Finland, Katarina Pihlflyckt (utg.), ZTS XIII, SSLS 775, Helsingfors 2013

Topelius, Zacharias, Föreläsningar i geografi och historia, Jens Grandell (utg.), ZTS XV, Helsingfors 2017

Topelius, Zacharias, Naturens Bok och Boken om Vårt Land, Magnus Nylund (utg.), ZTS XVII, SSLS 816, Helsingfors 2017

Topelius, Zacharias, Fältskärns berättelser, Sebastian Köhler & Anna Movall (utg.), ZTS VII, SSLS 826, Helsingfors 2018

Topelius, Zacharias, Korrespondens med föräldrarna, Eliel Kilpelä (utg.), ZTS XX:2, Helsingfors 2018

Topelius, Zacharias, Dagböcker, Pia Asp (utg.), ZTS XXI, SSLS 823, Helsingfors 2018

Trondhjems Adresseavis, »Brev fra Stockholm» 28/2 1893

Turistföreningens i Finland årsbok, »Årsberättelse», Helsingfors 1895

Turistföreningens i Finland årsbok, »Protokoll, fördt vid Turistföreningens i Finland årsmöte den 3 mars 1896», Helsingfors 1896

Typografbladet, »Emot sättarearbetet [...]» 15/3 1893

Typografbladet, »30,000 Rmk [...]» 15/3 1893

Törngren, Adolf, På utländsk botten. Från Finlands författningskamp åren 1899–1914, Helsingfors 1930

Uudenkaupungin Sanomat, »Kirjallisuutta» 3/3 1893

Uusi Suometar, »Kirjallisuutta ja Taidetta» 8/9 1894

Vainio-Kurtakko, Maria, Idyll eller verklighet? Albert Edelfelt och Gunnar Berndtson i det moderna genombrottets ambivalens, diss., Finska fornminnesföreningens tidskrift 117, Helsingfors 2010

Vallius, Antti, Kuvien maaseutu. Maaseutumaisemakuvaston luomat mielikuvat suomalaiseta maaseutukulttuurista, diss., Jyväskylä Studies in Humanities 203, Jyväskylä 2013

Vallius, Antti, Kaunis Suomi. Maaseutumaisemakuvaston historiaa 1800-luvulta EU-Suomeen, Helsinki: Tammi 2015

Wasabladet, »Litteratur. Finland i 19de seklet, framställdt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer. I.», 30/1 1894

Wasabladet, »Litteratur. Finland i 19de seklet, framställdt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer. II.», 1/2 1894

Vasenius, A. F., »Pappret till Finland i 19de seklet», Hufvudstadsbladet 27/3 1893

Vasenius, Valfrid, Zacharias Topelius. Hans liv och skaldegärning Sjette delen, Helsingfors: Holger Schildts förlagsaktiebolag 1930

Westra Finland, »Finland i 19:de seklet» 25/2 1893

Vettenniemi, Erkki, Suomalaisen urheilun synty. Ravisportti 1800-luvulla ja sen vaikutus ihmiskilpailuihin, Historiallisia tutkimuksia 237, Helsinki: SKS​ 2008

Wiborgsbladet, »Bref från Helsingfors. (Till Viborgsbladet). XXV» 24/1 1895

[Wieselgren, Harald] H. W., »Finland i 19:e seklet», Ord och Bild 1894:7, s. 329–333

Wiipurin Sanomat, »Kirje Helsingistä. Helmik. 20 p:nä» 23/2 1893

Wiipurin Sanomat, »Suomi 19 wuosisadalla» 15/4 1893

[af Wirsén, Carl David] C. D. W., »Nyutkommet arbete», Post- Och Inrikes Tidningar 15/5 1893

Västra Nyland, »Chefen för tyska postvärket, [...]» 12/3 1895

Åbo Tidning, »Finland i 19de seklet» 12/12 1893

Åbo Tidning, »Subskription» (annons) 13/4 1893

Åbo Tidning, »Från hemlandet» 17/6 1893

Åbo Underrättelser, »Literatur och konst» 3/9 1893

Åbo Underrättelser, »En turistbroschyr om Finland på engelska språket» 17/7 1894

Åbo Underrättelser, »Literatur och konst» 20/12 1895

Åland, »Mariehamn och Åland» 22/4 1893

Östra Finland, »Om praktvärket Finland i 19:e seklet» 1/11 1894