9. Don Quixote af Mancha.

Tredje berättelsen. Eld och Vatten

Lukuteksti

[201] |123|

Fältskärns tredje berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

1 När fältskärn nästa gång såg sina sagolystna åhörare, både små och stora, församlade, hade omkring sex veckor förflutit sedan sist. Det hände sig nemligen, att undertiden en händelse händt gamla Bäcken. Hvar och en har sin käpphäst här i verlden, och gamla ungkarlar i synnerhet. Bäcken hade nu engång fått i sitt hufvud att han på gamla dar skulle ha en viss beqvämlighet; han hade på vinden en temmelig påse med dun, och den brukade han höst och vår förkofra med fågelskytte. Hvartill dunet skulle användas, gjorde han ingen klok uppå; när man frågade honom derom, hände sig att han svarade: jag skall göra som lemma startPossen vid Wiborgska smällen: om Finland kommer i nöd, skall jag stiga upp i ett torn och skaka mina fjädrar i luften, så bli deraf lika många soldater, som påsen har dun.kommentar

2 konsekvensändrat/normaliserat Bror talar, förb. mig, som en anka, genmälde kapten Svanholm, postmästaren. konsekvensändrat/normaliserat Bättre virke skall bror ha att göra soldater af i våra dagar. Jag tror, d–n anamma, att bror anser oss krigare för kycklingar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

3 konsekvensändrat/normaliserat Ja, tillade fältskärn, när kaptenen ville fortsätta – jag vet hvad bror vill säga: alldeles som Fieandt vid Karstula.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

4 Emellertid var saken den, att fältskärn en vacker dag|202| i April begaf sig ut i skärgården på fågelskytte med vettar. Med honom följde en gammal enögd korpral, Ritsi benämnd, d. v. s. Fritz; han hade i ungdomen varit gesäll och vandrat kring Tyskland med renseln på ryggen, men hem förde han i renseln bara sitt tyska namn. Isen låg ännu fläckvis qvar med öppna flackor emellan; båda gubbarne lemma startloveradekommentar vid randen af isen och sköto emellanåt, men klent var det, och dålig syn hade gubbarne båda. Då tilldrog sig en morgonqvist, att Bäcken trodde sig se ett par präktiga änder vid randen af yttre isen, dit man endast kunde komma genom en lång omväg. Han begaf sig åstad, och ganska riktigt, änderna sutto qvar. Han smög sig så nära han tordes, han lade an, han sköt ... och litet ruskade änderna på sig, men rörde sig ej ur fläcken.|124| Det var ena bestar att vara sega, tänkte Bäcken, hukade sig ned, laddade om och sköt ånyo på trettio steg. Samma resultat. Litet lemma startflatkommentar smög Bäcken närmare och märkte nu först att han skjutit på sina egna uppstoppade vettar, dem vinden drifvit oförmärkt från inre isranden till den yttre.

5 Nu skulle gamla herrn bege sig med sitt byte tillbaka, men lemma startdet var passkommentar. Blåsten hade lösryckt isen der han stod ifrån isen der Ritsi stod och dref det lösa stycket till sjöss. Från hvar sin rand sågo gubbarne melankoliskt uppå hvarandra; det var lemma startknappt tio famnarkommentar emellan dem, och likväl kunde ej korpralen hjelpa sin herre och mästare, ty der fanns ingen båt. Bäcken dref helt långsamt och varligt till sjöss. konsekvensändrat/normaliserat lemma startHyvästi nyt, kumpani!språk: finskakommentar skrek fältskärn, medan han ännu kunde höras af korpralen. konsekvensändrat/normaliserat Helsa Svenonius och Svan|203|holm att mitt testamente ligger i lemma startlästakommentar byrålådan till höger. Säg att det skall ringas ordentligt för mig i söndag; hvad begrafningen angår, behöfver ni inte göra er besvär, den bestyr jag om sjelf.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

6 konsekvensändrat/normaliserat lemma startJumala siunakkoonspråk: finskakommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek korpralen, förde lemma startafvigankommentar af sin jacka till det ena ögat och begaf sig långsamt och tryggt, som om ingenting händt, tillbaka till stranden.

7 Nu måste till den goda stadens heder nämnas, att fältskärns öfriga vänner voro långtifrån att taga saken så trankilt som korpralen. Postmästaren svor och förbannade sig, skolmästaren tågade ut i spetsen för sina pojkar, och gamla mormor skickade utan allt väsen ett par handfasta lotsar i deras säkra båtar att kryssa mellan isstyckena,original: istyckena, på jagt efter fältskärn. Halfva staden kom i rörelse, det var ett larm och ett språng, och de som skreko värst uträttade minst. Två dagar gingo förbi utan spår; på tredje dagen kommo lotsarne tillbaka utan att ha funnit sitt villebråd. Nu gaf man fältskärn förlorad och upphörde att söka honom. I staden blef en uppriktig sorg, ty ett sådant gammalt inventarium som gubben Bäck, – allas lemma startfarbrorkommentar och allas förtrogne – var en af den lilla stadens tomtegubbar, förutan hvilken man ej kunde tänka sig huru det allmänna bästa kunde florera. Men hvad var att göra? När ännu på tredje söndagen efter det olyckliga fågelskyttet hvarken knäpp eller kny hördes af fältskärn, ringdes ganska ordentligt för hans fattiga själ, en grann tacksägelse, författad af Svenonius och späckad både med latinska och hebreiska vältalighetsblomster, upplästes i kyrkan, och stadens lemma startvälvisakommentar magistrat utsatte en|204| dag i den kommande veckan för bouppteckning efter den så lemma startoförmodligenkommentar omkomne gamle kamraten.

8 Jag hoppas emellertid att läsaren och läsarinnan, som gifvit akt på denna sannfärdiga berättelses öfverskrift, icke taga sig illa vid. I sjelfva verket vore det bra hårdt, om fältskärn just nu skulle falla undan, när Regina sitter|125| qvar i Korsholm under fru Märthas barska hand och Bertel ännu blöder på Lützens slagfält. Och hvad skulle det blifva af den gråtmilda Meri, af Storkyro bondekungen och så många andra märkvärdiga personer i denna historia? Tålamod, fältskärn har väl gått igenom värre öden i sina dar, han är lemma starticke förroskullkommentar född på samma dag som Napoleon.

9 Allt var i ordning för bouppteckningen. En alldeles förvånande lemma startstädlighetkommentar rådde i Bäckens vindskammare, der hade skett någonting mycket ovanligt, der hade sopats och skurats. Alla hans saker voro i en sällsynt ordning uppradade: resapotheket dammadt, de stoppade fåglarna ställda i rader, äggsamlingens helgedom blottad för profana ögon. lemma startDet spanska röetkommentar med silfverknoppen stod lemma startgravitetisktkommentar i vrån, den gamla peruken hängde begrundande på sin spik; sjelfva de innersta mysterierna ur Bäckens byrå, de bleka hårlockarna från fordna tider, voro framdragna för att värderas i rublar och kopeker, troligen icke till stora summor. Allt var som sagdt i ordning, en rådman med embetsmin hade tagit plats vid det nötta ekbordet, der en blank lemma startkarta sigillatakommentar hade intagit den plats, som vanligen var förbehållen åt fältskärns snickareverktyg, en skrifvare hvässte sin penna vis-a-vis rådmannen, och gamla mormor, som husets värdinna, hade med|205| fuktiga ögon infunnit sig, för att uppgifva Bäckens egendom, eftersom den gamle mannen annars hade hvarken lemma startnär eller skyldkommentar.

10 En sak var likväl ännu oöppnad och oundersökt, det var den slitna lemma startskjälskinnskoffertenkommentar under fältskärns säng. Rådmannens ögon vändes ibland ditåt, under en from tanke på den blifvande procenten af arfvet, men hvad der fanns och hvem som egentligen skulle ärfva, det visste ingen.

11 Nu skulle förrättningen taga sin början. Svanholm och Svenonius voro tillkallade som värderingsmän. Rådmannen hostade ett par gånger, antog sin magistratsmin, upplät sin mun, talade och sade: konsekvensändrat/normaliserat Alldenstund till välloflige magistratens kunskap kommit, att framlidne höga kronans fältskär, bemälde Andreas Bäck, under idkande af isfågelskytte mot fåglar på isen, i samma is vådeligen till lifvet omkommit ihjäl och alltså, ehuru icke igenfunnen till kroppen, likväl till själen är rätteligen och lagligen sannfärdigt dödblefventomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

12 konsekvensändrat/normaliserat Det skulle jag ödmjukast undanbe mig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ljöd i detsamma en röst i dörren, och verkan deraf var förunderlig. Den välvisa magistratens representant tappade både concepter och embetsmin, hans lugg sträfvade mot höjden, och hans vältaliga tunga nekade för första gången sin tjenst. Skrifvaren med lemma startsikterskommentar namn och värdighet for upp som en raket med hufvudet mot väggen och stötte öfverända den lärde Svenonius, som var något lomhörd och hvarken hört den fatala stämman eller begrep det ringaste af uppståndelsen.|126| Värst deran var den tappre Svanholm; man kunde|206| svära uppå att han icke ens vid Karstula upplefvat en sådan press. Han blef i hast så hvit i ansigtet som ett lemma startlärftkommentar och sökte förgäfves kommendera sin uppstudsiga högra fot till venstersväng. Blott gamla mormor behöll i någon mån lemma startkontenansenkommentar, satte glasögonen på näsan, gick skarpt emot den ankommande och runkade betänkligt uppå sitt ärevördiga hufvud, likasom ville hon säga (hvad hon likväl icke sade), huruledes det är ganska oanständigt af lik att titta.

13 Men gamle Bäcken – ty hvem annan kunde det vara än han? – lät sig icke förskräcka. Hans känslor voro af en helt annan sort. När han såg sin kära gamla kammare så oförskämdt putsad, sina dyrbara lemma starteffekterkommentar så dristigt uppradade och välloflige magistraten i fullt arbete med hvad Bäcken tyckte alldeles icke angick densamma, råkade han, ursäktligt nog, i en rättmätig vrede, fattade embetets båda representanter en efter annan i nacken och kastade dem lemma startutan kruskommentar på dörren. Derefter kom ordningen till brodren Svenonius, som icke heller skonades, och slutligen till bror Svanholm, som likaledes, innan han fick ordet fram, befann sig raklång lemma startkullrandekommentar utför vindstrappan. Allt detta var gjordt i en handvändning. Nu var platsen rensad så när som på gamla mormor. När Bäckens blickar mötte den gamlas mildt förebrående ögonkast, kom han till besinning och skämdes. konsekvensändrat/normaliserat Nå nå, sade han – nå nå kusin, tag inte illa opp, jag skall lära qvastar och trasor att ostäda mitt rum ... var så god och sitt ner, kusin. Det kan ju förarga en sten att bli vittne till sådana dumheter. Se bara, de bofvarna ha skurat mitt rum och dammat alla mina fåglar. Det är ju en skandal!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|207|

14 konsekvensändrat/normaliserat Kära kusin, afbröt mormor, på engång förtretad och glad; konsekvensändrat/normaliserat allt det der har jag gjort; vi kunde ju ej annat tro, än att kusin hade drunknat.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

15 konsekvensändrat/normaliserat Drunknat, jaså! puttrade fältskärn. konsekvensändrat/normaliserat Jag skall säga kusin, ondt krut förgås inte så lätt. Nog är det sannt att jag i tre fulla dygn dref omkring på det eländiga isstycket. Icke hade jag just varm säng och dukadt bord, men det gick väl för sig. Jag hade min lemma startlodbössakommentar med, och med den knäppte jag en närgången skjäl. lemma startTranigkommentar var han, det kan kusin tro, men jag tänkte: bättre brödlös än rådlös; eld hade jag, salt hade jag; så gjorde jag en brasa af skjutväskan och stekte mig en rostbeaf. På fjerde dagen flöt jag till fast is vid Westerbotten och marscherade i land. Nu kan det bli tid att lemma startpaltakommentar hemåt, tänkte jag. Sagdt och gjordt, jag sålde min bössa och begaf mig på väg i lemma startmenföretkommentar. Och det skall jag säga kusin, att nog hade de sluppit ostäda min kammare och nosa i mina lemma startfutikorkommentar, om inte Svenskarne förhöjt sin lemma startskjutslegakommentar till fyrdubbelt emot hvad den var i mina unga dar. Innan jag kom till Haaparanda, lemma startvar Maths i kassankommentar. Då tänkte jag: lemma startnu ge vi kollegium medicumspråk: latin jemtopp knäfvelnkommentar,|127| och så begynte jag, vägen framåt, min gamla praktik med lemma startsnäpparnkommentar och lemma startessentia dulcisspråk: latinkommentar, så att alla käringar ... välbekomme, jag tror kusin nös ... så att käringarna förundrade sig att se den gamla tiden åter upplefva. Nödtorfteligen kom jag på det sättet fram ... litet för sent, ser jag, men tids nog ändå för att kasta mina objudna arfvingar utför trappan.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

16 Som man ser, hade fältskärn svårt att förlåta sina vän|208|ner det intrång de gjort på hans fridlysta område. Hade de plundrat hans skatter, skymfat hans namn, det hade han kunnat förlåta dem; men att städa hans kammare, det var mer än menskligt ädelmod kunde ursäkta! Först småningom lugnades stormen genom gamla mormors kloka fredsmäklareskap, och så kom den dag, när försoningen firades genom en ny tredje berättelse, som läsaren finner här nedanför. Visst hände ännu, att enfaldigt folk betraktade fältskärn som ett spöke; visst betviflade magistraten hans rättighet att lefva, sedan han förklarats lemma startlegaliterkommentar död; visst svor ännu postmästaren sju tunnor tusan i sin sjuka rygg, som bar sina märken af återseendet med brodren Bäck; visst suckade Svenonius öfver ett hål i sin tjugu år gamla svarta frack, som han högtiden till prydnad bar vid det halsbrytande tillfället. Men lika mildt log mormor, lika vänlig var Anne Sofi, lika ostyriga voro de små, och – så hände att solskenet skingrade dimmorna och horizonten ljusnade för den fångna Reginas öden.

[209]

Eld och Vatten.

17 konsekvensändrat/normaliserat Mina kära vänner, begynte fältskärn, – det kan väl synas er obegripligt hvarföre jag kallar denna historia »Eld och Vatten».original: vatten.“ (källa för ändring: 1854, 1872, 1883) Hvad konungens ring var och huru svärdet och plogen legat i fejd sinsemellan, det begriper man utan hufvudbry. Men nu tänker väl någon att jag skall lemma startundfägnakommentar er med naturhistorie, efter jag låter elementerna lemma startskyllrakommentar som öfverskrift. Det vore visst godt och väl, jag har stor respekt för naturen, men jag hyser den mening, att uti en berättelse är menniskan hufvudsak. Ser man på målningar, så kan man med hjertlig vänskap betrakta ett fruktstycke, ett fågelstycke, ett landskapsstycke, men, så vidt jag förstår, är figurmålningen med vackra menskliga gestalter ändå något förmer. Jag skall då strax säga er, att jag alldeles icke ämnar skildra eldsvådor och öfversvämningar, utan jag har tagit min öfverskrift deraf att menniskolynnen understundom ha en märkvärdig likhet med elementerna, somliga med eld, somliga med vatten, ja somliga med den lätta luften. Jag ämnar berätta er om fyra personer, af hvilka två höra till det första slaget och två till det andra. Dermed är icke allt sagdt, som kunde sägas, ty de flesta|128| titlar ha det felet att säga ut blott en sida af många. Jag hade väl också tänkt kalla berättelsen »Sköldemärket»konsekvensändrat/normaliserat, men afstod derifrån, när|210| jag begrep att den med lika skäl kunnat kallas »Yxen»konsekvensändrat/normaliserat. Jag hade kunnat skrämma er med den rysliga titeln »Förbannelsen»konsekvensändrat/normaliserat, men när jag rätt tänkte derpå, fann jag, att den likaså gerna kunde heta »Välsignelsen»konsekvensändrat/normaliserat. Således få ni hålla till godo med elementerna; jag har nu sagt hvad jag menar, och sen få ni gissa till resten.

1. Ett byte från slagfältet.

18 Fältskärn fortfor:

19 konsekvensändrat/normaliserat Det första som måste ihågkommas, är att hela den mellanliggande berättelsen om svärdetoriginal: Svärdet (källa för ändring: 1854, 1872, 1883) och plogen passerat före slaget vid Lützen, som slutade första berättelsen, Konungens ring. När vi nu gå tillbaka till Lützen den 6 November 1632, så kunna vi för en stund förgäta att Svärdet och Plogen alls funnits till och föreställa oss att vi ännu stå qvar vid den store hjeltekonungens blodiga bädd, der han dagen efter slaget balsamerades i byn Meuchen.

20 Det var en herrlig, men fruktansvärd syn, när Pappenheimarne gjorde sin lemma startchockommentar emot Finnarne på östra sidan om bäcken Rippach. Jernklädde, oemotståndlige störtade lemma startkuirassierernekommentar öfver Stålhandske; allt vacklade och dignade under detta förkrossande anfall; Finnarnes hästar, likasom de sjelfve, voro af den långa stridens mödor ytterst trötte, tumlade tillbaka, stupade, svigtade. Men Stålhandske samlade dem ånyo, man mot man, häst mot häst, man slogs med sin sista kraft, likgiltig för döden, och vän och fiende blandades om hvarandra i blodigt hvimmel. Här föll Pappenheim, här föllo hans tappraste; hälften af Stålhandskes ryt|211|tare trampades under hästfötterna, och likväl rasade striden utan afbrott ända till mörkningen.

21 Vid Stålhandskes sida red Bertel, och så hände sig att han mötte Pappenheim. Alltför svag var den tjuguårige ynglingens arm mot denna arm af stål; ett hugg af den tappre fältmarskalkens långa slagsvärd träffade ynglingen tvärsöfver lemma startstormhattenkommentar med den förkrossande tyngd, att det svartnade för Bertels ögon och han förlorade sansningen. Men fallande grep han medvetslös sin trogna häst, Lappen, i mahnen, och Lappen, förvirrad af striden, galopperade bort, medan hans herre, med ena foten i stigbygeln och händerna krampaktigt slutna om mahnen, släpade hängande med.

22 När Bertel uppslog sina ögon, omgafs han af kolsvart mörker. Dunkelt erinrade han sig den heta stridens äfventyr; det sista han der såg var Pappen|129|heims lyftade svärd. Den tanken föll honom in, att han nu vore död och låge i sin graf. Han förde handen till sitt hjerta; det klappade; han bet sig i fingret; det smärtade. Han begrep att han lefde ännu, men huru och hvar, var omöjligt att gissa. Han utsträckte sin hand och fick deri några halmstrån. Bredvid honom kändes en fuktig mark, ofvanför honom den toma luften. Han försökte resa sig upp, men hans hufvud var tungt som bly; det bar ännu märket af Pappenheims svärd.

23 Då hördes icke långt från honom en röst som, halft jemrande, halft gäckande, yttrade följande ord på svenska: konsekvensändrat/normaliserat Gastar och granater! Inte en droppe vin! Skojare till|212| Walloner, de ha stulit min fältflaska, de eländige hönstjufvarne. Hollah, hör hit någon,original: någon (källa för ändring: HT) Turk eller Jude, det är detsamma, hit med en droppe vin!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

24 konsekvensändrat/normaliserat Är det du, Larsson?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Bertel med matt stämma, ty äfven hans tunga förlamades af en brännande törst.

25 konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det för ett murmeldjur som hviskar mitt namn? genmälde grannen i mörkret. konsekvensändrat/normaliserat Hejsan gossar, lösa tyglar och friskt galopp! När ni lossat pistolerna, så släng dem åt fanders och hugg in med lemma startplitenkommentar! Hugg dem i skallen, de bofvarne, skala dem som rofstjelkar! Klappa dem, mala dem till gryn! Kungen är fallen ... Djeflar och hjeltemod, en sådan kung! ... i dag ska’ vi blöda. I dag ska’ vi dö, men först må vi hämnas. Rättså, gossar, hurra ... hugg in med Österbottningarna!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

26 konsekvensändrat/normaliserat Larsson!tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade Bertel, men kamraten hörde honom ej. Han fortfor i feberyra att föra sina finska bussar i striden.

27 Om en stund grydde en strimma af den sena höstmorgonen in genom fönstret af den eländiga koja, der Bertel låg. Han kunde nu urskilja halmen som var utströdd öfver bara marken, ty kojan var utan golf, och på halmen lågo tvenne män i sömn.

28 Dörren öppnades, ett par skäggiga vilda karlar inträdde och stötte omildt de sofvande med gevärskolfvarna. konsekvensändrat/normaliserat lemma startRausspråk: tyska!kommentar skreko de på lemma startplattyskakommentar, konsekvensändrat/normaliserat det blåses till uppbrott.tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och man hörde utanför stugan de för ryttares öron välkända trumpetstötar, som voro den tidens vanliga signaler till marsch.

29 konsekvensändrat/normaliserat Jag vill låta spetsa mig som en groda, mumlade miss|213|lynt den ena af karlarne, konsekvensändrat/normaliserat om jag begriper hvad vår högvördige fader skall göra med dessa otrogne hundar. Han hade så gerna strax kunnat gifva dem respass till hin håle, deras herre och mästare.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

30 konsekvensändrat/normaliserat Dumhufvud, genmälde den andre, konsekvensändrat/normaliserat vet du inte att kättarkonungens död skall firas med stor pomp och ståt i Ingolstadt. Den vördige fadren vill, högtiden till prydnad, anställa en stor lemma startautodafékommentar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|130|

31 De båda sofvande reste sig halfvakna upp, och Bertel kunde nu vid den svaga morgongryningen igenkänna den lille tjocke Larsson vid Österbottningarne samt hans egen trotjenare Pekka. Men till förklaringar var nu ej tid. Alla tre leddes ut, bundos och packades på en bondvagn, hvarefter det långa tåget, bestående af en stor transport blesserade och lemma starttrosskommentar under betäckning af Kroater, satte sig långsamt i rörelse.

32 Bertel begrep nu att han och hans landsmän voro fångne hos de kejserlige. Snart redde sig hans minnen, och han erfor af sina olyckskamrater huru dermed gått till. När den trogne Lappen kände tyglarna lösa, galopperade han med sin sanslöse ryttare tillbaka till lägret. Men här plundrade som bäst en svärm af de roflystne kroaterne, och när de sågo en svensk officer halfdöd släpande med hästen, förde de honom med sig i hopp om god lösepenning. Pekka, som ej ville öfvergifva sin herre, blef fången vid samma tillfälle; Larsson åter hade vid Pappenheimarnes anfall vågat sig för långt in bland fienden, fått ett pikstyng i skullran och ett hugg öfver armen samt, ur stånd att slå sig igenom, blifvit|214| bortförd af strömmen. Hvem som segrat visste ej Larsson med säkerhet; det var nu redan på tredje dagen efter slaget; man hade i sydlig riktning tågat ett helt dygn utan att rasta och derefter hvilat några timmar i en öfvergifven och utplundrad by.

33 konsekvensändrat/normaliserat Fördömda pack! utropade den lille kaptenen, hvars jovialiska lynne icke öfvergaf honom ens på den skakande bondvagnen – om de blott ej hade stulit min fältflaska, så att vi tillsammans kunnat dricka Finlands skål. Men dessa Kroater äro ett tjuffölje, mot hvilka våra Tattare derhemma äro så oskyldiga som englar. Jag önskar att jag hade ett par hundrade af dem att hänga på Korsholms vallar, liksom man hänger lemma startkjortlarkommentar på väggarna i ett finskt loft.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

34 Emellertid fortfor tåget med korta hvilostunder tre eller fyra dagar ännu, ej utan stor smärta och olägenhet för de blesserade, som, illa förbundne, hindrades af sina band att bistå hvarandra. I början färdades man genom ett utplundradt land, der man med svårighet erhöll den ringaste förfriskning och hvars befolkning öfverallt tog till flykten för de illa beryktade Kroaterne. Men snart kom man till rikare nejder, der den katholskt sinnade befolkningen visade sig, om också blott för att förbanna kättarne och jubla öfver deras konungs fall. Hela den katholska verlden delade denna fröjd, i Wien, Brüssel och Madrid sjöngs lemma starttedeumkommentar. I Madrid uppfördes dessutom tolf dagar å rad lysande skådespel, deri Gustaf Adolf, en annan drake, besegrades af Wallenstein, en annan Sanct Göran.

35 Efter sju dagars besvärlig resa inkörde vagnen med de|215| fångne Finnarne en afton sent öfver en rasslande vindbrygga och stadnade på en trång borg|131|gård. De fångne, ännu vanmäktige af sina sår, leddes ut och fördes uppför lemma starthalfförgrusadekommentaroriginal: halförgrusade trappor i ett halfcirkelformigt tornrum. Det förekom Bertel som hade han sett detta ställe förut, men mörkret och mattheten tilläto honom icke att klart urskilja föremålen. Nattens stjernor skådade in genom gallerfönstret; de fångne vederqvicktes med en bägare vin, och Larsson utropade förnöjd: konsekvensändrat/normaliserat jag slår vad att det tjufpacket stulit sitt vin från våra källrar, medan vi lågo i Würtzburg, ty ädlare vara har jag ej druckit sen dess.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

36 konsekvensändrat/normaliserat Würtzburg! utropade Bertel tankfullt. konsekvensändrat/normaliserat Regina!tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade han strax derpå nästan omedvetet.

37 konsekvensändrat/normaliserat Och vinkällaren! suckade Larsson härmande. konsekvensändrat/normaliserat Jag skall säga dig något, min gosse lilla:

Den största narr uppå jorden

Är den som tror en flicka på orden.

Vill du bli lycklig, så gör som jägarn:

Förlofva dig med flickan, men gift dig med bägarn!

39 Hvad Regina angår, så sitter den svartögda ungen och stickar strumpor uppå Korsholm. Jo jo, fru Märtha är ej af det folket som lipar i månsken. Sedan vi sist träffades, hade jag helsningar från Wasa med den lustige sergeanten Bengt Kristerson. Han har slagits med far din, sade han; måtro att gubben är hvass, han har lyftat vår kära Bengt på rak arm ut genom dörren hemma hos er i Storkyro. Bengt svor och förbannade sig uppå att han strax derefter stoppat gubben och tolf af hans drengar in i väderqvarnen|216| och malat dem till grötmjöl, om icke Meri bett för dem. Flinker karl, Bengt Kristerson, slåss som en lemma startdragonkommentar och ljuger som en skeppare. Skål!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

40 konsekvensändrat/normaliserat Hvad hörs der annat från Österbotten?tomtkonsekvensändrat/normaliserat afbröt honom Bertel, som med en tjuguårig ynglings blyghet rodnade att för den prosaiske vännen förråda sitt lifs hemlighet, sin kärlek till den mörkögda sköna och olyckliga Regina von Emmeritz.

41 konsekvensändrat/normaliserat Icke stort annat än lemma startstridkommentar årsvext, dryga lemma startkrigsgärderkommentar och starka lemma startutskrifningarkommentar. Gubbarna hemma på Bertila, din far och min far, gnabbas som vanligt och förlikas igen. Meri lipar efter dig och sjunger sorgmodiga visor. Kommer du ihåg Katri på torpet? Präktig flicka, rund som en rofva, röd som ett rönnbär och mjuk om hakan som en smörklimp. Skål, min gosse, hon har rymt med en knekt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

42 konsekvensändrat/normaliserat Ingenting annat?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Bertel förströdd.

43 konsekvensändrat/normaliserat Ingenting annat! Hvad d–n vill du veta, när du ej bryr dig om den rund|132|aste flicka i Storkyro? Jo, lemma startnoch etwasspråk: tyskakommentar, säger Tysken. Vid Korsholm har varit ett stort slagsmål. Rekryterne fingo i sitt hufvud att fröken Regina velat döda kungen med lemma starttrollskottkommentar, stormade Korsholm och brännde flickan lifslefvande. Förbannadt lustigt! skål för kättarne! Vi förstå oss också på autodaféer.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

44 Bertel rusade upp, förglömmande sina blessyrer, men smärtan öfverväldigade honom. Utan ett ljud sjönk han afdånad i Larssons armar.

45 Den hederlige kaptenen blef både ond och bestört. Medan han fuktade Bertels tinningar med återstoden af den ädla varan i bägaren och slutligen fick honom åter till lifs,|217| gåfvo sig hans känslor luft i följande ord, crescendo lemma startfrån piano till fortekommentar, från moll till dur: konsekvensändrat/normaliserat Nå nå, Bertel ... hvad nu? Rider dig d–n, pojke? Är du kär i flickan? Aj aj aj, bara mjölk i blodet! svimma som en liten kammarjungfru! Så, kurage; sade jag att de brännt henne? Nej, min gosse, bara litet stektes hon, efter hvad Bengt Kristerson berättade, och derefter har hon klöst båda ögonen ur fru Märtha och klättrat som en ekorre upp på slottstaket. Sådant der händer alla dagar i krig ... Ja så, nu fick du opp ögonen. Så du lefver ändå, du mjölkbakade hvetbrödssemla ... skäms du inte, pojke, att bete dig som en porslinskruka! Du soldat! Vacker soldat! blitzdonnerwetterkreutzpappenheimspråk: tyska,original: blitzdonnervetterkreutzpappenheim, (källa för ändring: HT, 1854, 1872, 1883) en lemma startpomadburkkommentar är du och ingen soldat! Tvi tusan, nu är ju också bägarn tom.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

46 Den lille runde krigaren hade utan tvifvel ännu länge fortfarit att lemna sitt dåliga lynne fria tyglar, särdeles som han icke mera hade någon tröst i bägaren, derest icke dörren öppnats och en qvinlig gestalt trädt in till de fångne. Vid denna syn ljusnade påtagligen kaptenens välfödda, ehuru nu något lemma startblekplussigakommentar ansigte, Bertel skjöts åt sidan, och Larsson lutade sig framåt, för att bättre se, ty skenetoriginal: skenet, af den enda lampan var alltför svagt. Men resultatet af hans mönstring tycktes icke utfalla särdeles tillfredsställande: konsekvensändrat/normaliserat En nunna! Åh tusan ... omvända oss!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

47 konsekvensändrat/normaliserat Frid vare med eder! ljöd under det fällda doket en ungdomlig röst af frisk och behaglig klang. konsekvensändrat/normaliserat Jag är hitskickad af den vördiga lemma startpriorinnankommentar i Vår Frus kloster för att förbinda edra sår och, om det är helgonens vilja, läka dem.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|218|

48 konsekvensändrat/normaliserat På min ära, sköna vän, mycket fägnesamt; låt oss då bli litet närmare bekanta,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog kaptenen något blidare stämd och utsträckte den friska armen i mening att lyfta på nunnans dok. I blinken drog sig denna några steg tillbaka, och i dörren visade sig tvenne soldater af misstänkt utseende.

49 konsekvensändrat/normaliserat Såå, jag förstår! genmälde Larsson förbluffad. konsekvensändrat/normaliserat Det var f–n så lemma startfjärakommentar nunnor här bestås. Den tiden jag låg i Franken vid Würtzburg, brukade jag få minst ett halft dussin kyssar om dagen af de yngsta konventsystrarne; för sådana synder nekas aldrig absolution.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|133|

50 konsekvensändrat/normaliserat Nå, återtog den tappre kaptenen, när nunnan tvekande dröjde vid dörren konsekvensändrat/normaliserat ... ers vördighet får icke illa upptaga en soldats frispråkighet. lemma startNunquam nemo nascitur caballerusspråk: latin, säger Spanjoren; en ärlig soldat är född till kavaljer.kommentar Ers vördighet ser att jag, ehuruväl en otrogen kättare, kan tala latin som en rättrogen munk. Den tiden vi lågo i München, lefde jag i intim vänskap med en välfödd bayersk nunna, 27 år gammal, bruna ögon, romersk näsatomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

51 konsekvensändrat/normaliserat Håll munnen! hviskade Bertel otåligt. konsekvensändrat/normaliserat Du jagar nunnan på dörren.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

52 konsekvensändrat/normaliserat Jag säger ju icke ordet. Stig in, ers vördighet, klif oförskräckt fram. Jag slår vad att det är längesedan ers vördighet var 27 år gammal. lemma startPositospråk: latinkommentar, säger Fransosen, att ers vördighet vore en käringtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

53 Nunnan återvände tigande och ledsagad af två tjenande systrar samt begynte att undersöka Bertels illa förbundna hufvud. En fin hvit hand framtog en sax och afklippte|219| ynglingens hår utmed sidorna af det breda märke som Pappenheims slagsvärd efterlemnat. Om tjugu minuter var Bertels blessyr med van hand vårdad. Ynglingen, rörd af detta deltagande, förde nunnans hand till sina läppar och kysste den.

54 konsekvensändrat/normaliserat På min ära, sköna matrona, inföll den munvige kaptenen, konsekvensändrat/normaliserat kunde jag icke ha lust att bli svartsjuk på min vän, som är femton år yngre. Värdigas nu äfven utsträcka er milda hand att plåstra denna tappra arm, som besegrat så många fromma systrars fromhettomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

55 Nunnan, ständigt tigande, begynte att lossa den trasiga fältbindel, som betäckte Larssons blessyr. Hennes hand kom dervid att vidröra hans.

56 konsekvensändrat/normaliserat lemma startPotz donnerwetterspråk: tyska!kommentar utbrast kaptenen med en kännares öfverraskning. konsekvensändrat/normaliserat En så fin och mjuk liten hand! Jag ber om förlåtelse, älskvärda fru doktorinna; lemma startex ungua leonemspråk: latinkommentar, säger Sanct Homerus, en af kyrkofäderna – ty jag har också studerat kyrkofäderna – det vill säga på god svenska: af tassen känner man lejonet. Jag håller tio buteljer gammalt rhenskt mot en kasserad stigbygel, att denna lilla hvita hand mycket hellre skulle smeka en riddares kind, än natt och dag fingrera radbandettomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

57 Nunnan drog ett ögonblick bort sin hand och syntes tveka. Den galante kaptenen begynte att frukta följderna af sitt galanteri. konsekvensändrat/normaliserat Jag säger ingenting mer, jag lemma starttiger som en karthäuser-munkkommentar. Men det säger jag, att den som understår sig att anse en så mjuk hand tillhöra en käring .... nå nå, ers älskvärda vördighet hör att jag tiger.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|220|

58 konsekvensändrat/normaliserat Tempus est consummatum, itur in missamspråk: latintomtkonsekvensändrat/normaliserat*)Tiden är tilloriginal: ill ända, man går tillkonsekvensändrat/normaliserat messan.,tillagt av utgivaren (källa för ändring: 1854, 1872) ljöd i dörren en graflik|134| stämma, och nunnan hastade att sluta förbandet. Kort derpå voro de båda fångarne åter ensame.

59 konsekvensändrat/normaliserat Den rösten har jag hört förut, anmärkte Bertel tankfullt. konsekvensändrat/normaliserat Äro vi då omgifna af idel hemligheter?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

60 konsekvensändrat/normaliserat Bah, invände kaptenen, konsekvensändrat/normaliserat det var en skallig och svartsjuk munk. lemma startAnfäktakommentar, en sådan liten söt hand!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

2. Två gamla bekanta.

61 När den sena höstsolen följande morgonen kastade sina första strålar i tornrummet, uppstod Bertel och gick att kasta en blick genom det trånga gallerfönstret. Det var en herrlig utsigt. Nedanför tornet slingrade sig en praktfull flod, på dess andra strand låg en stad med trettio tornspiror och bortom den syntes en rad af ännu grönskande vinberg.

62 Vid första ögonkastet igenkände Bertel Würtzburg. Slottet Marienburg, der fångarne voro inspärrade, hade vid Svenskarnes aftåg återfallit i furstbiskopens händer, men hans furstliga nåde hade, för tidens osäkerhet, icke personligen ditflyttat, utan höll sig mest undan i Wien. Slottet hade mycket lidit af sista eröfringen med åtföljande plundring; ena tornet hade störtat, och vallgrafven var på flera ställen igenrasad. För tillfället fanns här blott femtio mans besättning, men desto flera sårade och sjuke, vårdade af botfärdiga systrar från stadens kloster. lemma startNär Bertel rätt noga|221| betraktade sitt fängelse, igenkände han Reginas rum, detsamma der den sköna fröken med sina tärnor betraktade striden och der den svenska kanonkulan krossade helgonabilden i fönsternichen.kommentar Denna upptäckt syntes den svärmande ynglingen ovärderlig. Här hade hon stått, den undersköna, olyckliga furstedottren; här hade hon slumrat den sista natten före stormen. Det var i Bertels ögon ett heligt rum; när han tryckte sina läppar emot den kalla muren, trodde han sig kyssa spåren af Reginas tårar.

63 Som blixten rann en sällsam tanke uti hans håg. Om nunnan, som besökte dem i går, vore blott en förklädd prinsessa ... om den fina hvita handen tillhörde ... Regina! Det vore ett underverk, men ... kärleken tror på underverk. Bertels hjerta klappade våldsamt. Den milda läkarinnans vård hade redan mycket förbättrat hans vanskötta blessyr. Han kände sig dubbelt starkare.

64 Hans olyckskamrater, trötte af resan, sofvo ännu. Då öppnades dörren sakta, och in trädde nunnan med tysta steg att hämta de sårade en styrkande|135| läkedryck. Bertel kände sitt hufvud svindla. Utom sig af den häftiga sinnesrörelsen, störtade han på ett knä för den inträdande. konsekvensändrat/normaliserat Ditt namn, du hulda engel, som mins de fångne! utropade han. konsekvensändrat/normaliserat Säg mig ditt namn, blotta ditt ansigte ... ah, jag skulle igenkännt dig bland tusende ...konsekvensändrat/normaliserat du är Regina sjelf!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

65 konsekvensändrat/normaliserat Ni misstar er,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade samma friska röst, som Bertel hört i går. Det var icke Reginas röst, och likväl var det en välbekant röst, men hvems?

66 Bertel sprang upp och ryckte doket från nunnansoriginal: nunnas (källa för ändring: HT, 1854, 1872, 1883) huf|222|vud. Framför honom stod den vackra och milda Kätchen med leende ansigte. Bertel steg förvirrad tillbaka.

67 konsekvensändrat/normaliserat Oförsigtige! sade Kätchen och betäckte hastigt sitt ansigte. konsekvensändrat/normaliserat Jag hade önskat er på min lott att vårda, och ni tvingar mig att lemna min plats åt en annan.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

68 Kätchen försvann. Samma dag på aftonen inträdde åter en nunna till de blesserade. Larsson höll en vältalig harang, förde hennes hand till sina läppar och tryckte på den en smällande kyss. Derpå hörde man honom svära millioner tunnor; han hade kysst en gammal förvissnad hand, hvars yta liknade hundraårigt pergament.

69 konsekvensändrat/normaliserat Sannerligen min kära Bertel, sade den bedragne kaptenen med filosofisk resignation, konsekvensändrat/normaliserat det ges saker i naturen, hvilka evigt måste förblifva en gåta för den menskliga skarpsinnigheten. Denna hand till exempel – manus, mana, manumspråk: latin, hand, som de gamle Romare så sannt uttryckte sig – denna hand, min vän, skulle otvifvelaktigt intaga ett lysande rum i den grekiske poeten Ovidii Metamorfoser, hvilka vi fordom läste i Åbo kathedralskola den tiden far min ville göra mig till prest. I går hade jag gifvit mig hin i våld, att det var en fin frökenhand, och i dag ville jag låta raka mig till munk, om icke den handen tillhör en sjuttiårig tvättkäring. lemma startSic unde ubi apud unquam postspråk: latinkommentar, som de gamle uttryckte sig. Det vill säga: så kan en vacker flicka bli ett troll förrän någon vet.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

70 De fångnes blessyrer läktes hastigt under nunnornas vård. Den mörkaste höstens stormar hveno kring slottets torn, och störtregnet slog mot de små rutorna. Vinbergens|223| grönska förbleknade; en tät och kulen dimma uppsteg från Mayn och bortskymde utsigten öfver staden.

71 konsekvensändrat/normaliserat Jag står inte längre ut, brummade Larsson. konsekvensändrat/normaliserat Hvarken vin eller tärningar bestå oss de uslingarne. Och förlåte mig lemma startSankt Britakommentar, deras nunnor må hin håle och icke jag kyssa hvarken på hand eller mund, ty habeo multum respectum pro matronibusspråk: latin, jag har mycken respekt för käringar. Nej, jag står inte ut, jag hoppar genom fönstrettomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

72 konsekvensändrat/normaliserat Gör det,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bertel förtretad.

|136|

73 konsekvensändrat/normaliserat Nej, jag skall inte hoppa genom fönstret, genmälde kaptenen. konsekvensändrat/normaliserat Nej, min vän, – lemma startmicus ameusspråk: latinkommentar, såsom vi lärde bruka uttrycka oss – jag skall i stället bevärdiga denne vår stallbroder med ett parti krona och klafve.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

74 Och den uppfinningsrikeoriginal: uppfinnigsrike kaptenen behagade för trettionde gången bevärdiga Pekka med det enformiga spel, som utgjorde hans tidsfördrif och som bedrefs med en Carl IX:s sexöresslant.original: sexöreslant. (källa för ändring: HT)

75 konsekvensändrat/normaliserat Säg mig hellre, återtog Bertel, konsekvensändrat/normaliserat hvad det är man bygger der på torget i Würtzburg gentemot oss på Maynstranden.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

76 konsekvensändrat/normaliserat En krog, svarade Larsson. konsekvensändrat/normaliserat Krona!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

77 konsekvensändrat/normaliserat Mig tyckes det liknar snarare ett bål.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

78 konsekvensändrat/normaliserat Klafve! upprepade Larsson entonigt. konsekvensändrat/normaliserat Anfäkta en sådan otur jag har. Den fördömde Limingobon vinner af mig häst, sadel och stigbyglar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

79 konsekvensändrat/normaliserat Första morgonen af vår fångenskap hörde jag talas om en autodafé till firande af slaget vid Lützen. Hvad tänker du derom?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|224|

80 konsekvensändrat/normaliserat Jag? Hvad skulle jag ha emot att de bränna ett dussin trollpackor, oss till mycken förlustelse?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

81 konsekvensändrat/normaliserat Men om det nu gällde oss? Om man nu väntar blott på biskopens återkomst?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

82 Larsson uppspände sina små grå ögon och tog sig om pipskägget. konsekvensändrat/normaliserat Blitzdonnerkreutzspråk: tyska ... de eländige jesuiterne! Oss skulle de steka som rofvor ... oss, det heliga romerska rikets besegrare ... Jag menar, min vän Bertel, att i så desperata omständigheter, in rebus desperatisspråk: latin, det icke kan läggas en hederlig soldat till last, om han skulle i tysthet smyga sin väg. T. ex. genom fönstrettomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

83 konsekvensändrat/normaliserat Ligger sjutti fot öfver Mayn och floden nedanföre.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

84 konsekvensändrat/normaliserat Dörren?tomtkonsekvensändrat/normaliserat ... menade kaptenen eftertänksamt.

85 konsekvensändrat/normaliserat Bevakas natt och dag af två beväpnade.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

86 Den hederlige kaptenen försjönk i melankoliska betraktelser. Tiden förflöt, det blef afton, det blef natt. Nunnan med aftonmåltiden hördes icke af. konsekvensändrat/normaliserat Högtiden börjas med fasta, mumlade kaptenen buttert. konsekvensändrat/normaliserat Vare jag skapt som en nors, om jag icke vrider nacken på vår pligtförgätna nunna, det första hon visar sig.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

87 I samma ögonblick öppnades dörren, och nunnan inträdde, men denna gång utan följeslagare. Larsson vexlade med sina kamrater en uttrycksfull blick, närmade sig hastigt, fattade nunnan om halsen och fasthöll henne mot väggen. konsekvensändrat/normaliserat Stilla beskedligt, ärevördiga abbedissa, gäckade kaptenen, konsekvensändrat/normaliserat skriker du ett ljud, är det ute med dig. Jag borde väl rätteligen kasta dig ut genom fönstret att simma i Mayn, för att lära dig punctum preciosumspråk: latin, det vill säga en precis|225| punktlighet i din matordning. Men jag låter nåd gå|137| för rätt. Säg mig allenast, du miserablaste af alla mathämterskor, lemma startmiserabile pecoralespråk: latinkommentar, hvad är meningen med den brasa man tillreder på torget, och hvem skall der stekas?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

88 konsekvensändrat/normaliserat För alla helgons skull, tala sakta, hviskade nunnan knappt hörbart. konsekvensändrat/normaliserat Jag är Kätchen och har kommit att rädda er. En stor fara hotar er. I morgon väntas furstbiskopen, och pater Hieronymus, er och alla Finnars oförsonlige fiende, har svurit att bränna eder lefvande till helgonens ära.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

89 konsekvensändrat/normaliserat Min lilla fina mjuka hand! utropade Larsson förtjust. konsekvensändrat/normaliserat På min ära är icke jag ett nöt, som ej genast igenkände den. Nåväl, min förtjusande vän, till sankt Britas ära tar jag på fläcken en kysstomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

90 Och kaptenen höll ord. Men Kätchenoriginal: Käthen slet sig lös och sade fort: konsekvensändrat/normaliserat Vill junkern ej hållas på mattan, så får han elda brasan, det är visst. Fort, bind fast mig i sängstolpen och knyt en duk om min mun.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

91 konsekvensändrat/normaliserat Binda fast digtomtkonsekvensändrat/normaliserat ... genmälde kaptenen knipslugt.

92 konsekvensändrat/normaliserat Fort! Vakterna ha fått vin och sofva, men om tjugu minuter visiteras de af patern sjelf. Ni tagen deras kappor och skynden ut. Lösen är: »Petrus och Paulus».

93 konsekvensändrat/normaliserat Och du sjelf?tomtkonsekvensändrat/normaliserat invände kaptenen.

94 konsekvensändrat/normaliserat Mig skall man finna bunden. Jag har blifvit öfverfallen och min mun tillstoppad.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

95 konsekvensändrat/normaliserat Hedersflicka! Krona bland alla Frankens botfärdiga systrar! Hade jag ej svurit att aldrig gifta mig, så ... Nå nå, fort Bertel! Fort Pekka, lathund! lef väl lilla tjufunge! Än en kyss ... adjö!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|226|

96 Och de tre fångarne hastade ut.

97 Men knappt voro de utom dörren i den mörka vindeltrappan, innan de kände sig gripas af jernnäfvar, kullkastas och bindas. konsekvensändrat/normaliserat Fören de hundarne ned i skattkammaren!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ljöd en välbekant röst. Det var rösten af jesuiten Hieronymus.

3. Skattkammaren.

98 Öfvermannade, bundne till händer och fötter, befunno sig de fångne innan kort i den mörka och fuktiga, djupt i klippan sprängda håla, der furstbiskopen af Würtzburg förvarat sina skatter, innan Svenskarne befriade honom från detta bekymmer. Ingen stråle af ljus trängde ned i detta unkna hvalf, och klippornas fuktighet dröp med ett enformigt plaskande ned genom remnorna.

|138|

99 konsekvensändrat/normaliserat Blixtar och kroater! måtte alla gastar anamma dig, fördömda öronlösa munk! skrek kaptenen, när han åter kände fast mark under fötterna. konsekvensändrat/normaliserat Att inspärra oss, kunglig majestäts och kronans officerare, i en sådan råttfälla! lemma startDiabolus infernalis multum plus plurimum!språk: latinkommentar Skock tunnor tusan! ... Lefver du, Bertel!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

100 konsekvensändrat/normaliserat Ja. För att i morgon brännas lefvande.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

101 konsekvensändrat/normaliserat Tror du det, Bertel?tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde kaptenen nästan vemodigt.

102 konsekvensändrat/normaliserat Jag känner skattkammaren. På tre sidor är berget, på den fjerde en port af jern, och den mannen som här bevakar oss är hårdare än berg och jern. Aldrig skola|227| vi mera se Finland åter! Aldrig skall jag åter se henne mertomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

103 konsekvensändrat/normaliserat Hör mig, Bertel, du är en hurtig pojke, men det hindrar ej att du emellanåt talar som en kruka. Du är kär i den svarthåriga fröken, nå nå, jag säger ingenting derom, amor est valdespråk: latin lurifaxius, kärleken är en bandit, som Ovidius så sannt uttrycker sig. Men jag kan ej tåla att man lipar. Lefva vi, så finns det nog andra flickor att kyssa; dö vi, så ge vi dem tusan. Så du tror verkligen att de skola steka oss som plockade tjädertuppar?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

104 konsekvensändrat/normaliserat Det beror på eder sjelfva!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade en röst ur mörkret. Alla tre fångarne sprutto till af förskräckelse.

105 konsekvensändrat/normaliserat Hin håle är midtibland oss!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Larsson.

106 Pekka begynte att läsa böner. Då sprang den klara strålen från en blindlyckta fram genom mörkret, och alla blefvo varse jesuiten Hieronymus, ensam stående tätt invid de bundne. konsekvensändrat/normaliserat Det beror på eder sjelfva, upprepade han. konsekvensändrat/normaliserat Att fly är omöjligt. Er kung är död, er här är slagen, hela verlden erkänner kyrkans och kejsarens makt. Bålet är färdigt, och edra kroppar skola brinna till helgonens ära. Men den heliga kyrkan har i sin mildhet tänkt på en utväg att ännu spara edra dagar och sänder mig hit för att erbjuda eder nåd.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

107 konsekvensändrat/normaliserat Verkligen! utropade Larsson gäckande. konsekvensändrat/normaliserat Kom, vördige fader, lös mina band och låt mig omfamna er. Jag erbjuder eder min vänskap, och det förstås att ni tror mig. Hur säger Seneca: lemma starthomo homini lupusspråk: latinkommentar, lemma startwir Wölfe sind alle Brüderspråk: tyskakommentar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|228|

108 konsekvensändrat/normaliserat Jag erbjuder eder nåd, fortfor jesuiten kallt, konsekvensändrat/normaliserat med tre vilkor, dem J säkert ej skolen undandraga er. Det första är att J afsvärjen eder kätterska tro och offentligen bekännen eder till den allena saliggörande kyrkan.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

109 konsekvensändrat/normaliserat Aldrig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Bertel häftigt.

110 konsekvensändrat/normaliserat Stilla! genmälde kaptenen. konsekvensändrat/normaliserat Nå, positospråk: latin att vi afsvärja lutherska läran?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

111 konsekvensändrat/normaliserat Derefter, fortfor jesuiten, konsekvensändrat/normaliserat skolen J såsom krigsfångar utvexlas mot den högborna fröken och furstinnan Regina von Emmeritz, hvilkenoriginal: hviken eder konung tyranniskt skickat i fångenskap till norden.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|139|

112 konsekvensändrat/normaliserat Det skall ske!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bertel ifrigt.

113 konsekvensändrat/normaliserat Stilla! invände Larsson. konsekvensändrat/normaliserat Nå vidare, positospråk: latin att vi utverka den högborna frökens befrielse?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

114 konsekvensändrat/normaliserat Sedan återstår blott en småsak. Jag fordrar af löjtnant Bertel konung Gustaf Adolfs ring.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

115 konsekvensändrat/normaliserat Börsen eller lifvet, på röfvarevis!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hånade Larsson.

116 konsekvensändrat/normaliserat Ni begär hvad jag ej äger,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bertel.

117 Jesuiten betraktade honom med misstroende. konsekvensändrat/normaliserat Konungen har befallt hertig Bernhard att lemna er ringen, och ni måste ha fått den.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

118 konsekvensändrat/normaliserat Allt detta är mig fullkomligt obekant,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade Bertel sanningsenligt, men inom sig med häpnad och glädje öfver denna oväntade underrättelse.

119 Jesuiten återtog sin smilande köld. konsekvensändrat/normaliserat Eftersom det förhåller sig så, mina kära söner, sade han, konsekvensändrat/normaliserat så låtom oss icke mera tala om ringen. Hvad angår er omvändelse till den rättrogna kyrkantomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

|229|

120 Bertel ämnade svara, men afbröts af kaptenen, som redan en stund förehaft en viss skubbande rörelse med öfra delen af sin kropp, som icke träffades af lycktskenet. konsekvensändrat/normaliserat Ja hvad den saken angår, skyndade Larsson att infalla, konsekvensändrat/normaliserat så veten J, högvördige fader, att deraf finnas två sidor: lemma startquestio anspråk: latinkommentar och lemma startquestio quomodospråk: latinkommentar. För att nu först tala om questio anspråk: latin, så brukade min salig rektor, Vincentius Flachsenius i tiden, alltid uppställaoriginal: uppställda (källa för ändring: 1854, 1872, 1883) lemma startnegarespråk: latinkommentar som lemma startprima regula jurisspråk: latinkommentar. Ers vördighet skall utan tvifvel finna det oväntadt och angenämt att höra en kunglig kapten tala latin som en kardinal. Ers vördighet bör derföre veta, att vi i Åbo kathedralskola läste både Ciceronem, Senecam och Ovidium, den ock Naso kallas; för min del har jag alltid ansett Cicero för en pratmakare och Seneca för en perukstock, men hvad Ovidius angårtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

121 Jesuiten drog sig till dörren och sade torrt afbrytande: konsekvensändrat/normaliserat Således väljen J bålet?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

122 konsekvensändrat/normaliserat Hellre det än skymfen af ett affall!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Bertel, som icke märkte Larssons vinkar och miner.

123 konsekvensändrat/normaliserat Min vän, skyndade kaptenen att tillägga, konsekvensändrat/normaliserat min vän menar ganska klokt och naturligt, att det egentligen fula i saken vore den offentliga skandalen. Således, vördige fader, låtom oss öfverlägga om questio quomodospråk: latin. Positospråk: latin att vi bli goda katholiker och ingå i kejsarens tjenst ... men värdigas komma litet närmare, min vän Bertel är högeligen lomhörd alltsedan han hade nöjet göra bekantskap med den store Pappenheim.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

124 Jesuiten trädde försigtigt några steg närmare, likväl ej|230| utan att med en blick ha förvissat sig om att reträtten stod öppen. konsekvensändrat/normaliserat Det är jag som bestämmer sättet, sade han högdraget. konsekvensändrat/normaliserat Ja eller nej?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|140|

125 konsekvensändrat/normaliserat Ja, ja, det förstås, svarade Larsson fort, i det han fortfor att skubba sig. konsekvensändrat/normaliserat Således äro vi på flott vatten både med questio anspråk: latin och questio quomodospråk: latin. Ers vördighet har en öfvertygande vältalighet. Vi skola nu komma till lemma startquestio ubispråk: latinkommentar och lemma startquestio quandospråk: latinkommentar, ty enligt logicamspråk: latin och metaphysicamspråk: latin ... Förlåt, vördige fader, jag säger ju icke ett ord, jag går in på allt. Men – fortfor kaptenen, i det han sänkte rösten – värdigas kasta en blick på min vän Bertels högra pekfinger. Jag skall säga, ers vördighet, min vän är en stor lemma startskalkkommentar, jag skulle mycket misstaga mig, om han icke slutligen ändå bär konungens ringtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

126 Jesuiten, hänförd af nyfikenhet, trädde nu ett par steg närmare. Snabbt som en ål rullade sig Larsson, ur stånd att uppstå för bandens skull, mellan jesuiten och dörren, och när patern ville retirera, befanns att kaptenen afskafvat mot en hvass sten de band som snärde hans högra arm, hvarmed han plötsligt omfattade jesuitens ben och drog honom öfver sig. Pater Hieronymus gjorde förtviflade ansträngningar att slita sig lös; lyktan söndersplittrades, ljuset slocknade, ett tjockt mörker omhöljde de stridande. Bertel och Pekka, båda ur stånd att uppstå och hjelpa, rullade sig på måfå till stället, men utan att träffa. Då kände den tappre kaptenen en stickande känsla i sin skullra och strax derpå en varm ström af blod. Med ett blitzdonnerkreutzspråk: tyska vred han dolken ur sin fiendes hand och besvarade hugget. Nu bad|231| jesuiten i sin tur om nåd. konsekvensändrat/normaliserat Alltför gerna, min son! svarade kaptenen gäckande. konsekvensändrat/normaliserat Men bara på tre vilkor: det första: att du afsvär Loyola, din herre och mästare, samt förklarar honom för en stor lemma startnattmössakommentar. Går du in derpå?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

127 konsekvensändrat/normaliserat Jag går in på allt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade patern.

128 konsekvensändrat/normaliserat Det andra: att du går åstad och hänger dig sjelf i första krok du finner i taket.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

129 konsekvensändrat/normaliserat Ja ja, blott släpp mig lös.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

130 konsekvensändrat/normaliserat Det tredje: att du far till belsebub, din skyddspatrontomtkonsekvensändrat/normaliserat ... och med dessa ord slungade Larsson sin fiende våldsamt mot klippväggen, hvarefter det blef helt tyst. Nu begagnades dolken att hastigt afskära fångarnes band, och sedan återstod blott att finna utgången.

131 När de tre flyktingarne, efter att utifrån ha reglat dörren till skattkammaren, uppkommit i den smala och mörka gång, som derifrån ledde upp till slottets öfra regioner, stadnade de ett ögonblick för att rådslå sinsemellan. Deras belägenhet var icke afundsvärd, ty de visste af gammalt, att trappan ledde till furstbiskopens fordna sängkammare, hvarifrån man genom två eller tre förmak kom till stora vapensalen och först derifrån till borggården, hvarefter man ännu hade att passera den uppdragna och med vakt besatta|141| vindbryggan. Alla rummen, utom sängkammaren, som jesuiten sjelf tycktes ha tagit i besittning, hade, när fångarne för två timmar sedan nedfördes, varit uppfyllda dels med soldater, dels med sjuka och deras vårderskor.

132 konsekvensändrat/normaliserat En sak grämer mig, hviskade Larsson, konsekvensändrat/normaliserat och det är att jag icke drog pelsen af räfven, när jag höll honom i öronen.|232| I fromhetens pels hade jag, en annan lemma startSaulus inter prophetasspråk: latinkommentar, gått lemma startkuppfrikommentar genom skärselden. Men nu, min vän Bertel, frågar jag i min enfald: huru skola vi komma härifrån?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

133 konsekvensändrat/normaliserat Vi slå oss igenom. Besättningen sofver, nattens mörker gynnar oss.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

134 konsekvensändrat/normaliserat Jag tillstår, min vän, att om någon, vore det också jag, Larsson sjelf, skulle kalla dig en lemma startpoltronkommentar, skulle jag kalla den karlen en ljugare. Det är sannt att du engång så godt som lemma startsolo ensamkommentar, lemma startalienusspråk: latin, allenakommentar, intagit detta slott, men du hade då åtminstone ett svärd i din hand och några tusen raska bussar i bakhåll. Sch! det tassar i trapporna ... nej, det var ingenting. Låt oss klifva försigtigt på. Här gäller att trippa som en jungfru; den dumma Limingobon stöflar ju på som hade vi en sqvadron kavalleri i hälarne.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

135 Vidpass trettio eller fyratio trappsteg hade flyktingarne passerat, och ännu bar det ständigt uppföre, då en svag ljusstråle framskymtade öfverst i gången. Man kom till en dörr; den stod på glänt. Man stadnade och höll andan; intet ljud hördes. Nu vågade den tappre kaptenen sticka in hufvudet, derefter foten och slutligen hela sin tjocka person. konsekvensändrat/normaliserat Vi äro på rätt, hviskade han; konsekvensändrat/normaliserat stöflarne af, hela kompaniet marscherar i strumpfötterna, – positospråk: latin att kompaniet har strumpor. Marsch!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

136 Biskopens sängkammare, i hvilken de tre nu på tå inträdde, var ett stort, fordom praktfullt rum. En flämtande lampa belyste matt de dyrbara tapeterna af gobelin, de för|233|gyllda helgonabilderna och sängen af ebenholtz inlagdt med perlemor, der den rike lemma startprelatenkommentar fordom somnat vid en bägare gammalt rhenskt. Ingen lefvande varelse sågs till, men genom ett af fönsterna, som vette mot borggården, kunde man se det gentemot befintliga slottskapellet starkt lemma starteckläreradtkommentar och uppfylldt af menniskor. Äfven borggården syntes i ljusskenet uppfylld af folk, bland hvilka många buro vaxljus i händerna.

137 konsekvensändrat/normaliserat Jag vill låta salta mig och inlägga mig som gurkor i en glasburk, om jag begriper hvad det folket gör här midt i natten, mumlade kaptenen förargad. konsekvensändrat/normaliserat Man skall få se att de samlats hit för att se tre ärliga finska soldater stekas vid sakta eld som åländska strömingar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

138 konsekvensändrat/normaliserat Vi måste söka oss vapen och dö som män, sade Bertel, i det han genomletade rummet. konsekvensändrat/normaliserat Skönt! utropade han, konsekvensändrat/normaliserat här äro tre svärd, jemnt hvad vi behöfva.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|142|

139 konsekvensändrat/normaliserat Och tre dolkar, tillade Larsson, som i den stora nichen bakom en helgonabild fann en liten arsenal af alla slags vapen. konsekvensändrat/normaliserat De vördige fäderne ha en viss svaghet för dolken, liksom Österbottningen för lemma startpuukkonspråk: finskakommentar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

140 konsekvensändrat/normaliserat Jag menar, inföll den annars ordkarge Pekka, i det han i ett hörn fick sigte på en ansenlig flaska – jag menar att efter det i natt är sjelfva julnatten, såtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

141 konsekvensändrat/normaliserat Hedersgosse, afbröt kaptenen, inspirerad af denna syn, konsekvensändrat/normaliserat du har ett märkvärdigt väderkorn, när det gäller att uppspåra en sup. Fromme jesuit, du har dock uträttat något godt här i verlden! Julnatten, sade du? Nöt, hvarföre sade du det ej strax? Det är ju klart som dagen, att halfva|234| Würtzburg strömmar till slottet, för att höra pater Hieronymus läsa messan. På min ära, jag fruktar han låter vänta på sig, den gode patern. Passpå, min vän,original: vän jag dricker dig till; en officer bör alltid föregå sin trupp med goda exempel. Skål, mina gossar ... attan sjutton millioner ... den eländige munken har nedrigt lurat oss, jag har druckit lemma startförgiftkommentar, jag är dödens man!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ... Och den hederlige kaptenen blef vid dessa ord helt blek i syne.

142 Men både Bertel och Pekka hade, oaktadt ögonblickets kritiska ställning, svårt att hålla sitt löje tillbaka, när de sågo Larsson på engång hvit af förskräckelse och svart af den vätska han druckit och utspottat. konsekvensändrat/normaliserat Klunka lagom en annan gång, så slipper du att supa bläck,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Bertel.

143 konsekvensändrat/normaliserat Bläck! Jag kunde väl tro att den öronlöse bläcksuddaren utgillrat något sattyg. Två saker gräma mig i natt mer än alla autodaféer: att den söta Kätchen med den mjuka handen bedragit oss och att jag supit den onödigaste smörja i verlden – bläck, fy tusan!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

144 konsekvensändrat/normaliserat Hade vi ej annat att göra, kunde jag visa dig något som bläcket uträttat, genmälde Bertel i det han hastigt lemma startgenombladdradekommentar en hop på skrifbordet liggande papper. konsekvensändrat/normaliserat Här är en skrifvelse från furstbiskopen ... han kommer i morgon ... vi skola högtidligen brännas ... man skall locka oss att afsvärja vår tro och lofva oss nåd ... men likafullt bränna oss! Skändligt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

145 Emellertid hade Larsson framdragit tre munkkåpor, man drog dem uppå och vågade nu vidare utflygter på det farliga området.

|235|

146 Närmaste två rum voro toma. Man såg blott af ett par grofva öfvergifna bäddar att sannolikt tjenande munkar här haft sin bostad och nu begifvit sig till messan. konsekvensändrat/normaliserat Bravo, hviskade Larsson, konsekvensändrat/normaliserat man skall taga oss för får i ulfvakläder och tro att också vi ämna messa. Sch, hörde ni något? En qvinnoröst. Stilla!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

147 Man stadnade och hörde i mörkret en ung qvinlig stämma bedja: konsekvensändrat/normaliserat heliga jungfru, förlåt mig denna gången och fräls mig från döden, så vill jag i morgon låta viga mig till nunna och tjena dig till min död!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|143|

148 konsekvensändrat/normaliserat Det är Kätchens röst, fortfor kaptenen. konsekvensändrat/normaliserat Skulle hon vara oskyldig, stackars barn? På min ära, det vore nedrigt af en kavaljer, att icke befria en söt flicka med en så mjuk hand!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

149 konsekvensändrat/normaliserat Fort bort!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade Bertel harmsen. Men kaptenen hade redan funnit en liten dörr, reglad från yttre sidan; innanför dörren var en cell och i cellen en darrande flicka. Hennes ögon, vana vid mörkret, urskilde munkdrägterna, hon störtade till kaptenens fötter och utropade: konsekvensändrat/normaliserat Nåd, min fader, nåd! Jag skall bekänna allt, jag har gynnat fångarnes flykt, jag har gifvit vakterna vin. Men skona mitt lif, för helgonens barmhertighet, jag är så ung, jag vill ej dö ännutomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

150 konsekvensändrat/normaliserat Hvem sju tusan har sagt att du skall dö, min raska flicka! afbröt henne kaptenens röst. konsekvensändrat/normaliserat Nej lefva skall du med din mjuka hand och dina varma läppar, så sannt jag icke är jesuit, utan Lars Larsson, kapten i kunglig majestäts och kronans tjenst och härmedelst tager dig ... till min äkta|236| hustru att älska dig i nöd och lust,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortsatte kaptenen, utan tvifvel derföre att han ansåg den bekanta formeln böra sägas till slut, när han engång börjat den.

151 konsekvensändrat/normaliserat Bort, bort, med eller utan flickan, men bort, man kommer och vi ha ännu att passera stora vapensalen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

152 konsekvensändrat/normaliserat Tillåt mig att säga, min vän Bertel, att du är den största lemma startfjeskkommentar jag känner, maximusspråk: latin fiescus, som de gamle så sannt uttryckte sig. Hur var det, min flicka, du är inte vigd nunna ... bara novis? Nå det qvittar mig lika. Du skall bli mitt äkta lemma startvifkommentar ... ifall jag nånsin gifter mig. Här ligger en kåpa, se så, axla dig och se stursk ut.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

153 konsekvensändrat/normaliserat Det är ingen kåpa, det är en mess-skrud,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade Kätchen, som knappt hunnit hämta sig från sin bestörtning.

154 konsekvensändrat/normaliserat För tusan, en mess-skrud! Halt, du tar min kåpa och jag tar skruden. Jag skall messa i deras öron lemma startdies iraespråk: latinkommentar, så att alla förundra sig.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

155 Ljudet af flera röster i vapensalen utanföre afbröt kaptenen i hans presterliga funderingar. konsekvensändrat/normaliserat Man saknar jesuiten, man söker honom, och vi äro förlorade genom ditt dumma prat, hviskade Bertel uppbragt. konsekvensändrat/normaliserat Nu gäller det att ej förråda oss. Alla fyra ut!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

156 konsekvensändrat/normaliserat Och latinet främst!tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll kaptenen.

157 Alla fyra begåfvo sig ut. I vapensalen befunno sig vidpass trettio sjuksängar, men endast två tjenande systrar. Denna syn var lugnande, men så mycket vådligare var mötet med tvenne munkar, som under ifrig ordvexling mötte de kommande tätt vid dörren. Vid anblicken af Larsson i mess-skrud och bakom honom tre gestalter i kåpor studsade|237| synbarligen de fromme fäderne. Kaptenen upphöjde välsignande sin arm, utsade högtidligt ett|144| lemma startpax vobiscumspråk: latinkommentar och ville derpå med gravitetiska steg smyga sig förbi, då han hejdades af den främste bland munkarne. konsekvensändrat/normaliserat Vördige pater, sade denne, i det han mönstrade den okände prelaten från hufvud till fot, konsekvensändrat/normaliserat hvad förskaffar vårt slott den äran på en så ovanlig tid ...?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

158 konsekvensändrat/normaliserat Pax vobiscum!språk: latin upprepade kaptenen andäktigt. konsekvensändrat/normaliserat Den fromme fadren Hieronymus befaller eder att messa af alla krafter, hans vördighet är sjuk, han har tandvärk.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

159 konsekvensändrat/normaliserat Låt oss besöka hans vördighet, sade den ene munken och trädde in i det mindre rummet. Men den andre fattade Larsson i lemma startmesshakenkommentar och betraktade honom på ett sätt som alldeles icke behagade den tappre kaptenen. konsekvensändrat/normaliserat lemma startQuis es et quid vultis?språk: latinkommentartomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade munken med genomträngande blick.

160 konsekvensändrat/normaliserat lemma startQuis vus et quid eltis!kommentartomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade kaptenen, ett ögonblick konfunderad. konsekvensändrat/normaliserat lemma startQui quae quod, meus tuus suusspråk: latinkommentar ... drag för tusan lemma startknäflarkommentar, du lemma startskallotakommentar babian!tomtkonsekvensändrat/normaliserat röt Larsson, ur stånd att längre hålla lemma startkontenansenkommentar, sköt den motsträfvige munken in i kammaren och reglade dörren. Derefter skyndade alla fyra i fullt språng ner på gården. Bakom dem uppstod genast alarm, munkarne skreko af alla krafter, nunnorna stämde in, folkmassan som trängdes på gården begynte att lyssna. konsekvensändrat/normaliserat Vi äro förlorade, hviskade Kätchen, konsekvensändrat/normaliserat om vi ej komma på bakvägen till vindbryggantomtkonsekvensändrat/normaliserat ... Man skyndade dit – tumultet vexte, man passerade vakten vid stora porten. konsekvensändrat/normaliserat lemma startHalt werdaspråk: tyska!kommentartomtkonsekvensändrat/normaliserat konsekvensändrat/normaliserat Petrus och Paulus,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bertel raskt. Man kom ut. Till all lycka var vind|238|bryggan nedfälld. Men redan var hela slottet i alarm. konsekvensändrat/normaliserat Vi hoppa i floden, natten är mörk, man skall ej finna oss!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade Bertel.

161 konsekvensändrat/normaliserat Nej, skrek Larsson, konsekvensändrat/normaliserat min flicka lemnar jag ej, om det ock skulle kosta min hals.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

162 konsekvensändrat/normaliserat Här stå tre sadlade hästar, fort!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

163 konsekvensändrat/normaliserat Opp, du sötaste bland alla Frankens nunnor, opp i sadeln!tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och den hurtige kaptenen svingade den darrande Kätchen framför sig på hästryggen. Alla galopperade bort i nattens mörker. Men bakom dem var skri och tumult, och stormklockorna ljödo i alla torn, och hela Würtzburg undrade storligen hvad som nu månde hafva händt på sjelfva julnatten.

4. Hertig Bernhard och Bertel.

164 Tre månader efter de händelser som omtalas i föregående kapitel återfinna vi löjtnant Bertel en dag i ett förmak af det lilla krigiska hof, hvilket hertig Bernhard af Weimar höll än i Kassel, än i Nassau, än annorstädes, dit krigets|145| omsorger förde honom. Det var en vårdag i Mars år 1633. Adjutanter kommo och gingo, ordonnanser ilade åt alla håll, ty hertigen hade en stor del af södra och vestra Tyskland på sin lott att sköta, och tiderna voro ganska bekymmersamma.

165 Efter en ganska lång väntan infördes den unga officern till hertigen. Denne såg förströdd upp från sina kartor och papper och syntes vänta att blifva tilltalad. Men Bertel teg.

|239|

166 konsekvensändrat/normaliserat Hvem är ni?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hertig Bernhard kort och kärft.

167 konsekvensändrat/normaliserat Gustaf Bertel, löjtnant vid kunglig majestäts finska rytteri.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

168 konsekvensändrat/normaliserat Hvad vill ni?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

169 Ynglingen rodnade starkt och teg. Hertigen märkte det och betraktade honom med missnöjda blickar.

170 konsekvensändrat/normaliserat Jag förstår, sade ändtligen den sednare, konsekvensändrat/normaliserat ni har som vanligt slagits med de tyska officerarne för flickors skull. Jag tål ej sådant der. En soldat skall spara sin värja för fäderneslandet.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

171 konsekvensändrat/normaliserat Jag har icke slagits, ers höghet.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

172 konsekvensändrat/normaliserat Så mycket sämre. Ni kommer då för att begära permission till Finland. Jag vägrar den. Jag behöfver mitt folk. Ni blir qvar, löjtnant, farväl med er.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

173 konsekvensändrat/normaliserat Jag kommer ej för att begära permission.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

174 konsekvensändrat/normaliserat Så hvad d–n kommer ni då för? Kan ni ej tala ur skägget, herre? Fort och kort! Lemna åt lemma startklerkernekommentar att hålla bön och åt flickorna att rodna.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

175 konsekvensändrat/normaliserat Ers höghet har af högstsalig hans majestät emottagit en ringtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

176 konsekvensändrat/normaliserat Det kan jag ej påminna mig.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

177 konsekvensändrat/normaliserat ... hvilken hans majestät anmodat ers höghet att öfverlemna till en officer vid hans lifvakt.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

178 Hertigen for med handen öfver sin höga panna. konsekvensändrat/normaliserat Denne officer är död,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han.

179 konsekvensändrat/normaliserat Denne officer är jag, ers höghet. Sårad vid Lützen, blef jag strax derpå fången af de kejserlige.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

180 Hertig Bernhard vinkade Bertel närmare, betraktade ho|240|nom med forskande blickar och syntes nöjd med sin undersökning. konsekvensändrat/normaliserat Stäng dörren! sade han, och sätt er här vid min sida.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

181 Bertel lydde. Hans kinder glödde af oro.

182 konsekvensändrat/normaliserat Unge man, sade hertigen, konsekvensändrat/normaliserat ni bär på er panna vittnet om er härkomst, och jag begär inga vidare bevis. Er mor är en bondes dotter från Storkyro i Finland vid namn Emerentia Aronsdotter Bertila.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

183 konsekvensändrat/normaliserat Nej, ers höghet. Den person ni nämner är min äldsta syster, född af min faders första gifte. Jag har aldrig sett min mor.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|146|

184 Hertigen betraktade honom med förundran. konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, sade han tvekande, i det han hastigt genomögnade några papper i sin portfölj, konsekvensändrat/normaliserat vi vilja emellertid tala om denna er syster Emerentia Aronsdotter. Hennes far hade gjort konung Carl IX stora tjenster och uppmanades att begära en nåd. Han begärde att få skicka sin dotter, då hans enda barn, till Stockholm, för att jemte adeliga jungfrur uppfostras i drottningens hofstat.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

185 konsekvensändrat/normaliserat Jag känner derom ganska litet.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

186 konsekvensändrat/normaliserat Vid tretton års ålder skickades den unga bondflickan till Stockholm, der hennes faders fåfänga och rikedom beredde henne boning, drägt och uppfostran långt öfver hennes stånd. Han brann af ärelystnad, och då han sjelf ej kunde vinna adelig sköld, åberopade han sin dotters adeliga börd på möderne, ty Bertilas första hustru var en fader- och moderlös jungfru af familjen Stjernkors, arflös genom klubbekriget och sedan förskjuten af sin stolta slägt, för hennes giftermål med den rike bonden Bertila.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|241|

187 konsekvensändrat/normaliserat Allt detta är mig obekant.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

188 konsekvensändrat/normaliserat Den unga Emerentia led i Stockholm mycket af hennes adliga jemnårigas afund och begabberi, ty många af dem voro fattigare än hon och kunde ej fördraga att se en ofrälse ställas vid deras sida som jemnlike. Men hennes skönhet var lika utomordentlig, som hennes godhet och förstånd. Inom två år hade hon tillegnat sig den stora verldens förfinade seder, under det hon behöll sitt hjertas landtliga oskuld. Denna sällsynta förening af hjerta och behag erinrade gamla personer om en älskelig bild från deras ungdom – Karin Månsdotter.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

189 Vid dessa ord betraktade hertigen skarpt den unge officern. Men Bertel förändrade icke en min. Allt detta var för honom nytt och obegripligt.

190 konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, fortfor hertigen efter en paus, konsekvensändrat/normaliserat denna skönhet blef icke länge obemärkt. En mycket ung man af hög börd förälskade sig snart i den sköna tärnan, som då endast var femton år och besvarade hans böjelse med hela den första kärlekens hängifvenhet. Denna böjelse blef icke obemärkt för den höge ynglingens omgifning; politiken darrade, och adelsstoltheten fann sig kränkt af denna utmärkelse, egnad en flicka af låg börd. Man beslöt att bortgifta den unga flickan med en officer, som hon af ofrälse börd, men utmärkt för sin tapperhet i lemma startdanska krigetkommentar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

191 tomtkonsekvensändrat/normaliseratDenna underrättelse kom till de ungas öron. Stackars barn, de voro så unga, han sjutton, hon femton år, båda oerfarna och älskande. Kort derefter reste den unge mannen till kriget i Polen; flickans giftermål gick om intet och|242| hon återsändes af den förtörnade adeln med skymf tillbaka till sina kojor i Finland. Vill ni veta något mer, löjtnant Bertel?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|147|

192 konsekvensändrat/normaliserat Jag förstår ej, ers höghet, hvad berättelsen om min systers öden har att skaffa medtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

193 konsekvensändrat/normaliserat ... den ring ni begär? Tålamod. När den unge mannen drog ut i kriget och sista gången hade ett hemligt möte med sin älskade, gaf hon honom en ring, hvars äldre historia jag ej känner, men som sades smidd af en finsk trollkarl och hade alla egenskaper af en amulett. Hon besvor sin älskling att ständigt bära denna ring på sitt finger i faran och kriget, emedan han derigenom blefve osårbar. Tvenne gånger blef denna varning glömd, lemma startena gången vid Dirschaukommentartomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

194 konsekvensändrat/normaliserat Store Gud!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

195 konsekvensändrat/normaliserat ... och andra gången vid Lützen.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

196 Bertels sinnesrörelse var så häftig, att allt blod vek från hans kinder och han stod der blek som en marmorbild.

197 konsekvensändrat/normaliserat Unge man, ni vet nu en del af hvad ni bör veta, men ni vet ännu icke allt. Vi ha nu talat om er syster, vi skola nu tala om er sjelf. Det har varit hans majestäts afsigt att erbjuda eder den adeliga vapensköld, hvilken er tappra värja så väl förstått att förtjena. Men den gamle Aron Bertila, intagen af sitt hat mot adeln, har anhållit som en nåd, att konungen ville lemna eder tillfälle till den högsta utmärkelse i öfrigt, men icke tillåta eder att antaga ett adeligt namn. Konungen har ej kunnat afslå denna en faders bön ... och derföre är ni ännu till namnet en ofrälse.|243| Men jag, som icke är bunden af några löften till er far, jag bjuder er, unge man, hvad man härtills vägrat er: riddaresporren och vapenskölden.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

198 konsekvensändrat/normaliserat Ers höghet ... denna nåd gör mig stum; hvarmed har jag förtjenat den?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

199 Hertig Bernhard log besynnerligt. konsekvensändrat/normaliserat Hvarmed? Min vän ni har blott till hälften begripit mig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

200 Bertel teg. konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, lemma startmed eller utan ert vett och viljakommentar, min vän, anser jag er redan som adelsman. Vi skola en annan gång talas vid derom. Er ring ... ah ... jag har förgätit den. Mins ni hur den såg ut?tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och hertigen letade med ifver i sina portföljer.

201 konsekvensändrat/normaliserat Man säger att konungen burit en kopparring, på hvars insida varit tecknade trolltecken och bokstäfverna R. R. R.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

202 konsekvensändrat/normaliserat Det är möjligt att jag förlagt den, och likväl kan jag ej finna den. Hvem d–n har också tid att tänka på dylika barnsligheter. Ringen måste vara stulen från mitt hemliga skrin. Finner jag den åter, skall ni erhålla den. I motsatt fall vet ni det som är mera värdt. Gå unge man, var värdig mitt förtroende och den store konungens minne! Ingen bör veta hvad jag sagt er. Farväl, vi återse hvarandra.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|148|

5. Hat och kärlek försonas.

203 Och åter ila vi från Tysklands vår tillbaka till nordens vinter. Innan vi gå vidare på trettiåra krigets blodiga bana, vilja vi högt upp i Österbotten göra ett besök hos tvenne af denna berättelses hufvudpersoner.

204 Det var vid adventstiden år 1632. En väldig storm, blan|244|dad med snöyra, piskade de gamla vallarna af Korsholm och jagade Bottenhafvets höstliga vågor mot de isbetäckta stränderna. All sjöfart hade för året upphört, ingen kom öfver hafvet. lemma startÖsterbottens nyss lemma startutskrifna manskapkommentar hade i slutet af Juli afgåttkommentar öfver Stockholm till Stralsund, man väntade med otålighet underrättelser om kriget. Då hände sig redan lemma starti medlet afkommentar November, att plötsligen ett rykte spriddes i landet om konungens död; sådana rykten flyga genom luften, man vet ej huru och hvarifrån; de stora olyckorna kännas på långt håll som aningar, likasom en aflägsen jordbäfning långt utom sin omkrets verkar ett qvalm i sinnena. Men detta rykte var mer än engång förut både sagdt och vederlagdt; man litade på konung Gustaf Adolfs lycka, och när bekräftelsen uteblef, glömde man hela saken, i tro att den var en saga.

205 Det är i lifvet en vanlig företeelse, att, likasom man hatar den man tillfogat en oförrätt, känner man sig välvilligt stämd mot den man haft tillfälle att göra godt. Fru MärthaKorsholm var litet grand stolt öfver sitt tappra försvar mot de druckne soldaterne och underlät icke att tillskrifva slottets räddning sitt dervid visade mannamod.original: manamod. (källa för ändring: HT, 1854) Att hon räddat Reginas lif, gaf den sednare en stor betydelse i fruoriginal: Fru (källa för ändring: 1854, 1872, 1883, konsekvens) Märthas ögon; men hon kunde ej heller neka sin beundran åt det mod och den uppoffring den unga flickan visat vid samma tillfälle. Den förnäma fången var ett föremål för hennes stolthet; hon underlät ej att som en Argus bevaka alla hennes steg, men hon gaf Regina ett vackrare rum, lät henne återfå gamla Dorthe till betjening och sörjde för en|245| ganska lemma startrundelig spiskommentar.original: spis (källa för ändring: HT) Äfven Regina visade sig mindre stolt och kall, hon kunde någon gång svara fru Märtha med ett ord eller en nick, men af all den välfägnad man bjöd henne, de präktiga gödkalfvarna och lemma startdet dubbla öletkommentar m. fl. rara saker, förtärde hon litet eller intet; hon hade försjunkit i en skenbar liknöjdhet, bad andäktigt sin lemma startrosenkranskommentar igenom, men lät för öfrigt den ena dagen gå som den andra.

206 Fru Märtha var i den fulla öfvertygelsen, att hennes fånge var, om icke just den romerske kejsarens egen dotter, likväl en prinsessa af högsta börd. Hon föll derföre på den olyckliga idén att vilja omvända en så betydande person från hennes papistiska irrläror, i förmodan att dermed uträtta någonting mycket märkvärdigt, när kriget engång blefve slut och Regina|149| utvexlades. Regina blef således utsatt för samma omvändelseförsök, som hon sjelf engång företagit med den store Gustaf Adolf, med skillnad, att fruoriginal: Fru (källa för ändring: HT, konsekvens) Märthas nit var af en grofvare och otympligare sort. Hon öfverhopade den arma flickan med lutherska lemma startpostillorkommentar, psalmböcker och ströskrifter, höll understundom breda, med många ordspråk späckade tal, och när detta föga båtade, skickades slottspresten att predika för fången. Naturligtvis skedde allt detta för döfva öron. Regina var tillräckligt fast i sin tro, för att med tålamod höra på, men hon led deraf, hennes vistelse på Korsholm blef med hvar dag odrägligare, och hvem kan förtänka henne, om hon med hemlig längtan suckade efter den dag, då hon skulle återvinna sin frihet. Dorthe deremot flammade upp, hvar gång den kätterske presten eller den tappra frun begynte med sina predikningar, och lemma startram|246|ladekommentaroriginal: ramade både på latin och plattyska en hel mängd böner och förbannelser, hvilket vanligen hade till följd att hon för ett par dagar inspärrades i slottets lemma startkurrakommentar, tills längtan efter hennes fröken gjorde henne spak. Och så förgick ett halft år af Reginas fångenskap.

207 En bättre vinst af fru Märthas välvilja var den, att Regina fick arbeta och att på hösten fina saker lemma startförskrefvoskommentar åt henne från Stockholm. Så blef det henne möjligt att brodera ett stort stycke siden med jungfru Maria och Christusbarnet i silfver och guld. Fru Märtha i sin oskuld ansåg arbetet för en lemma startkalkdukkommentar, hvilken Regina möjligen skulle förära till Wasa kyrka, såsom ett prof på sina förändrade tänkesätt. En krigares öga deremot skulle deri ha anat en blifvande fana, ett den katholska trons banér, hvilket den fångna flickan sålunda i tysthet förberedde, under lemma startförbidankommentar på den dag, då hennes arbete finge svaja i spetsen för katholikernes härar.

208 Emellertid var fru Märtha icke rätt belåten med den heliga jungfruns bild, som syntes henne omgifven af en för stor gloria, för att vara sannskyldigt luthersk. Hon var derföre betänkt uppå att förskaffa sin fånge en passligare sysselsättning. Det hände sig understundom, att Storkyro-bondekungens dotter Meri, när hon var inrest till staden, gjorde sig ärende till slottet och, för att vinna borgfruns ynnest, förärade henne några härfvor af det allrafinaste silkeslenaste lingarn, hvilket ingen i hela nejden kunde spinna så som Meri spann. Fru Märtha fick derföre en vacker dag det infallet att lära sin fånge spinna och att gifva henne Meri|247| till lärarinna i denna konst. Meri önskade i tysthet ingenting högre. Den nära förbindelse, i hvilken den fångna fröken stått till konungen, gaf henne i Meris ögon ett oemotståndligt intresse. Hon ville höra något om honom, hjelten, konungen, den store, oförgätlige, som stod för hennes minne i mer än jordisk glans. Hon ville|150| veta hvad han sagt, hvad han gjort, hvad han älskat och hatat på jorden; hon ville engång känna sig hänryckt af hans äras skimmer och sedan sjelf förgäten dö. – Stackars Meri!

209 Så gjorde Meri sin andra bekantskap med fröken Regina på Korsholm. Hon mottogs i början med liknöjdhet och köld, och hennes spånad behagade föga den stolta fröken. Men efterhand vann hennes undergifna milda väsende Reginas välvilja, och en fånges naturliga önskan att meddela sig med varelser utom fängelsets mur gjorde slutligen Regina öppnare. De spunno ganska litet, det är sannt, men de språkade som herrskarinna och tjenarinna, i synnerhet de dagar Dorthe satt inspärrad för sin elaka tunga, och dervid kom det Meri väl till pass, att hon från fordna mera lysande dagar ihågkom något tyska. Meri visste att ständigt leda talet på konungen, och Meri var klok, hon anade snart Reginas svärmiska kärlek. Men Regina var långtifrån att ha någon aning om Meris tidigare öden; hon tillskref Meris frågor den naturliga nyfikenhet, som så höga föremål alltid väcka hos den obildade. Stundom syntes hon förvånad öfver finheten och ädelheten i den enkla bondqvinnans uttryck och tänkesätt. Det gafs ögonblick, då Meris personlighet förekom henne som en gåta full af motsägelser och då hon|248| frågade sig sjelf, om hon icke borde anse denna qvinna som en spion. Men nästa ögonblick ångrade hon denna tanke; när spinnerskan såg på henne med sin klara milda genomskinliga blick, var det något som sade till Reginas hjerta: denna qvinna hycklar icke.

210 Så sutto de båda en dag i början af December, och Dorthe var åter inspärrad för lemma startotidighetkommentar mot slottspredikanten. Det var en bjert motsats hos dessa båda varelser, dem ödet sammanfört från så olika håll och som likväl i en punkt delade samma intresse. Den ena ung, skön, stolt, mörk, blixtrande, en furstinna ännu i sitt fängelse; den andra i sin medelålder, blond, blek, fin, mild, ödmjuk, fri och likväl mycket undergifnare. Regina, nu sjutton år, kunde anses för tjugu; Meri, nu trettiosex år, hade i hela sitt väsende något så barnsligt och oskyldigt, att man i vissa ögonblick kunde anse henne för sjutton. Hon hade kunnat vara Reginas mor, och likväl kunde hon, som pröfvat så mycket, anses för ett barn i bredd med den tidigt mognade sydländskanoriginal: sydlänskan vid hennes sida.

211 Fröken Regina hade spunnit en stund och derunder afslitit många trådar. Förtretad och otålig sköt hon linet ifrån sig och återtog sitt broderi. Det hände ganska ofta, och lärarinnan var van dervid.

212 konsekvensändrat/normaliserat Det var en vacker bild, sade Meri med en blick på sidentyget. konsekvensändrat/normaliserat Hvad skall den föreställa?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|151|

213 konsekvensändrat/normaliserat Guds heliga moder sancta Maria,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Regina, i det hon gjorde korstecknet, som hon alltid brukade, när hon nämnde den heliga jungfruns namn.

|249|

214 konsekvensändrat/normaliserat Och hvad skall den vara till?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Meri vidare med en naiv förtrolighet.

215 Regina betraktade henne. Åter kom en misstanke i hennes själ, men förgick genast ånyo. konsekvensändrat/normaliserat Jag stickar den heliga trons baner för Tyskland, svarade Regina öppet och djerft. konsekvensändrat/normaliserat När det svajar en dag, skola kättarne fly för Guds moders vrede.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

216 konsekvensändrat/normaliserat När jag tänker på Guds moder, sade Meri, konsekvensändrat/normaliserat tänker jag mig henne mild och god och fridfull. Jag tänker mig henne som en moder ensam med sin kärlek.tomtkonsekvensändrat/normaliserat – Meri sade dessa ord med en egen vekhet i rösten.

217 konsekvensändrat/normaliserat Guds moder är himmelens drottning; hon skall strida mot de gudlösa och förgöra dem.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

218 konsekvensändrat/normaliserat Men när Guds moder tågar till strids, skall konung Gustaf Adolf möta henne med blottadt hufvud och sänkt värja, böja för henne sitt knä och säga: heliga jungfru, jag strider icke för din utan för din sons, vår frälsares, ära. Och då skall jungfru Maria småle och svara: den som strider för min son, han strider också för mig. Ty jag är en moder.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

219 konsekvensändrat/normaliserat Din kung är en kättare, svarade fröken Regina uppbragt, ty ingenting retade henne så som motsägelser mot den katholska tron, af hvilken läran om jungfru Maria såsom himmelens herskarinna var en karakteristisk beståndsdel. konsekvensändrat/normaliserat Din kung är en tyrann och en otrogen, som dragit öfver sitt hufvud alla helgons vrede. Vet du väl, lemma startMerchenkommentar, att jag hatar din kung?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

220 konsekvensändrat/normaliserat Och jag älskar honom,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Meri knappt hörbart.

|250|

221 konsekvensändrat/normaliserat Ja, fortfor Regina, konsekvensändrat/normaliserat jag hatar honom som döden, synden och förderfvet. Om jag vore en man och hade en arm och ett svärd, skulle det blifva min lefnads mål att ödelägga hans här och hans verk. Du är lycklig du, Merchen, du känner ej kriget, du vet ej hvad Gustaf Adolf har gjort oss fattiga katholiker. Men jag har sett det, och mitt land och min tro ropa om hämd. Det ges ögonblick, när jag vore i stånd att döda honom.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

222 konsekvensändrat/normaliserat Och när fröken Regina lyfter sin hvita hand med den blanka dolken öfver konungens hufvud, då blottar konungen sitt bröst, der det stora hjertat klappar, och ser på henne med en blick af höghet och lugn och säger: du fina hvita hand, som sömmar Guds moders bild, stöt till, om du kan, mitt hjerta är här, och det slår för verldens frihet och verldens ljus. Och då sänker sig den hvita handen långsamt ned, och dolken faller helt oförmärkt derur, och Guds moder på duken småler ånyo, ty hon visste nog att så skulle gå, det|152| hade ju gått henne sjelf på samma sätt. Ty konung Gustaf Adolf kan ingen döda och ingen hata, emedan Guds engel går vid hans sida och vänder menniskors hat till kärlek.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

223 Regina glömde sitt arbete och betraktade Meri med stora mörka fuktiga ögonkast. Det var så mycket som anslog henne i dessa ord. Men hon teg. Slutligen sade hon: konsekvensändrat/normaliserat Konungen bär en amulett.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

224 konsekvensändrat/normaliserat Ja, sade Meri, konsekvensändrat/normaliserat han bär en amulett, men det är icke ringen af koppar, om hvilken menniskorna tala, utan det är hans högsinta menskliga hjerta, som försakar allt för det ädla på jorden. När han var helt ung och ännu icke hade|251| namn eller rykte, blott sitt blonda hår och sin höga panna och sina milda blåa ögon, då bar han ingen amulett, och likväl så gingo välsignelsen och kärleken och lyckan vid hans sida. Alla englar i himmelen och alla menskor på jorden älskade honom.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

225 Reginas svarta ögon glimmade i tårar. konsekvensändrat/normaliserat Har du sett honom, när han var ung?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon.

226 konsekvensändrat/normaliserat Om jag har sett honom! Ja.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

227 konsekvensändrat/normaliserat Och du har älskat honom som alla de andra?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

228 konsekvensändrat/normaliserat Mer än alla de andra, fröken!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

229 konsekvensändrat/normaliserat Och du älskar honom ännu?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

230 konsekvensändrat/normaliserat Ja jag älskar honom ... mycket. Som ni. Men ni vill döda honom och jag vill dö för honom.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

231 Regina sprang upp, brast ut i gråt, slöt Meri i sina armar och kysste henne. konsekvensändrat/normaliserat Tro icke att jag vill döda honom ... jag, o heliga jungfru, jag som tusen gånger ville gifva mitt lif för att rädda hans! Men vet du, Merchen, det är ett qval som du ej kan förstå, det är en sönderslitande strid, när man älskar en man, en hjelte, en afbild af det högsta och skönaste i lifvet, och när likväl ens heliga tro befaller att hata denne man, att döda honom, ja att förfölja honom intill grafven! Du vet ej, du lyckliga, som blott behöfver älska och välsigna, hvad det vill säga att kastas mellan kärleken och hatet som ett skepp på de höga vågor, att nödgas förbanna honom som man in i döden välsignar, och sedan sitta inom ett fängelses mur, ett rof för de stridande känslor, som oupphörligt kämpa om herraväldet i ens innersta själ. Ack det var en natt, då jag ville förlika min kär|252|lek och min tro och föra honom, den mäktige, på den rätta salighetens väg. Om helgonen då hade låtit min svaga stämma öfvertyga hans otro ... då hade den arma Regina med glädje följt honom som hans ringaste slafvinna genom hela hans lif och i sitt bröst emottagit alla de lansar och kulor som söka hans hjerta. Men helgonen unnade icke mig ovärdiga en så stor ära, och derföre sitter jag nu här, en fånge för min|153| tros och min kärleks skull, och om än en engel nedbröt fängelsets mur och sade till mig: fly, ditt land väntar dig! så skulle jag svara: det är hans vilja, den älskades, för hans skull lider jag och för hans skull blifver jag qvar. Och du tror ännu att jag vill döda honom!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

232 Och Regina gret mycket och häftigt med hela våldsamheten af sin passionerade själ, som icke på länge fått luft. Meri strök de svarta lockarna från hennes panna, såg henne mildt och godt i de tårfulla ögonen och sade med profetisk ingifvelse: konsekvensändrat/normaliserat gråt icke så, den dag skall komma, när ni skall kunna älska honom utan att tillika nödgas förbanna honom.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

233 konsekvensändrat/normaliserat Den dagen skall aldrig komma, Merchen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

234 konsekvensändrat/normaliserat Jo den dagen skall komma, när konung Gustaf Adolf är död.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

235 konsekvensändrat/normaliserat O att den aldrig komme då! Hellre vill jag lida mitt hela lif ... det är dock för hans skull.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

236 konsekvensändrat/normaliserat Jo fröken, den dagen skall komma. Icke för det att ni är ung och han äldre. Men har ni aldrig hört någon säga om ett barn som är frommare och bättre än andra barn: det lefver icke länge, det är för godt för denna verlden! Så synes det mig om konung Gustaf Adolf. Han är för stor,|253| för ädel, för god, för att länge lefva. Guds englar vilja hafva honom, innan hans kropp förvissnar och hans själ förtröttas. Tro mig, de skola taga honom ifrån oss.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

237 Regina betraktade henne nästan förfärad. konsekvensändrat/normaliserat Hvem är du som talar sådana ord? Hur dina ögon glänsa! Du är icke den du synes. Skulle du vara ... o heliga jungfru, beskydda mig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

238 Och Regina sprang upp med all den vidskepliga vantro, som tillhörde hennes tidehvarf. Det är troligt att hon ej gjorde sig närmare reda för sin fruktan, men Meris tal hade hela tiden förekommit henne sällsamt att höra ur en obildad bondqvinnas mun i detta barbariska land.

239 konsekvensändrat/normaliserat Hvem jag är? upprepade Meri med oförändrad mildhet. konsekvensändrat/normaliserat Jag är en qvinna som älskar. Det är allt.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

240 konsekvensändrat/normaliserat Och du säger att kungen skall dö?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

241 konsekvensändrat/normaliserat Gud allena råder öfver menniskors öden, och den störste bland menniskor är ock en menniska.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

242 I detta ögonblick tog någon i låset, och fru Märtha inträdde högtidligare än vanligt och äfven något blekare. Hon bar nu i stället för sin vanliga bjertrandade yllekoft en djup sorgdrägt, och hela hennes uppsyn antydde något ovanligt. Reginas och Meris föregående samtal gjorde att båda sprutto till vid denna syn.

243 Meri blef blek som döden, gick rakt fram till fru Märtha, såg henne skarpt i ansigtet och sade entonigt med stor ansträngning: konsekvensändrat/normaliserat kungen är död!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|154|

244 konsekvensändrat/normaliserat Vet du det redan? svarade fru Märtha förundrad. konsekvensändrat/normaliserat Gud sig förbarme, den lemma starthjobspostenkommentar kom för en timma sedan med kurir öfver Torneå.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|254|

245 Regina nedsjönk afdånad.

246 Meri med det bristande hjertat behöll sin fattning och sökte återkalla Regina till lifvet. konsekvensändrat/normaliserat Konungen har då stupat på slagfältet, midt under segern?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade hon vidare den häpna borgfrun.

247 konsekvensändrat/normaliserat På slagfältet vidoriginal: vidd (källa för ändring: HT) Lützen den 6 November och midtunder en herrlig lemma startvictoriaspråk: latinkommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde frun, alltmera förundrad öfver Meris vetskap derom.

248 konsekvensändrat/normaliserat Vakna upp, nådig fröken, han har lefvat och dött som en hjelte värd hela verldens beundran. Han har fallit i segerns stund, i sin äras högsta glans, hans namn skall lefva i alla tider, och detta namn skola vi båda välsigna.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

249 Regina uppslog sina svärmiska ögon och knäppte sina händer till bön. konsekvensändrat/normaliserat O heliga jungfru, sade hon, konsekvensändrat/normaliserat jag tackar dig att du låtit honom gå i sin storhet från verlden och så borttagit den förbannelse som hvilat öfver min kärlek!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

250 Och Meri nedföll vid hennes sida i bön.

251 Men utanföre på borggården stod en lång hvithårig gubbe med de stela dragen förvridna af smärta och förtviflan. konsekvensändrat/normaliserat Förbannelse öfver mitt verk! sade han. konsekvensändrat/normaliserat Min plan är bruten i förtid och det mål, för hvilket jag lefvat, går mig ur händerna. O jag dåre, som räknade på en menniskas lifstråd, som hoppades att konungen skulle erkänna de sina och lefva så länge, tills Aron Bertilasoriginal: Berttilas (källa för ändring: HT) dotters son hunnit i kriget förvärfva ett lysande rykte och stiga i jemnbredd med arfvingen till Sveriges krona! Kungen är död och min ättling är blott en omyndig pojke, som snart skall förblandas med de andra i hopen. Nu fattas mig blott att han vinner|255| en adelig sköld och ställer sig med de öfrige blodsugarne mellan statens enda verkliga makter, konung och folk. Jag dåre, jag dåre, kungen är död! lemma startGackkommentar du gamle Bertila, i grafven, till lemma startbrodermördaren kung Johankommentar och lemma startadelshärjaren kung Carlkommentar, och göm deras stolta planer bland samma maskar, som redan förtärt lemma startprins Gustafkommentar och Karin Månsdotter!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

252 Och den gamle fattade den utträdande Meri häftigt vid handen och sade: konsekvensändrat/normaliserat kom, nu hafva vi båda intet mera att skaffa i verlden!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

253 konsekvensändrat/normaliserat Jo, sade Meri med kufvad smärta, konsekvensändrat/normaliserat vi äga ännu båda en son!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

6. Slaget vid Nördlingen.

254 Härtills hade det svenska lejonet under Gustaf Adolf och hans närmaste ilat från seger till seger och med väldiga ramar slagit till marken alla sina|155| motståndare. lemma startÄndtligenkommentar kom olyckans dag; det blef ett stort och mördande slag, som tillfogade svenska vapnen ett blödande nederlag.

255 Wallenstein, den omättlige och dock omistlige, hade fallit en förrädares fall i Eger; Gallas, härförstöraren, öfversvämmade mellersta Tyskland, tog Regensburg och drog mot den fria riksstaden Nördlingen i Schwabiska landet. Hertig Bernhard och Gustaf Horn ilade med svenska hären till dess försvar. lemma startDe hade blott 17 000konsekvensändrat/normaliserat man, Gallas 33 000.original: 33,000, konsekvensändrat/normaliserat Låt oss angripa,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hertigen; konsekvensändrat/normaliserat låt oss vänta,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Horn.kommentar Och man väntade; 5 000konsekvensändrat/normaliserat man kommo till förstärkning, och fjorton dagar förgingo. Då kom Nördlingen i nöd och begynte signalera med vakteldar på tornen om nätterna. Åter ville|256| hertigen angripa, och åter ville Horn lemma startförskansa sigkommentar och undsätta staden utan batalj. Man kallade honom, den tappre, en feg man, och harmfull, med olycksbådande aningar, beslöt han att strida. Men Svenskarne gingo till striden med segerns visshet på förhand, ty beständiga framgångar hade gjort dem öfvermodiga.

256 År 1634 lemma startden 26 Augustikommentar stod slaget. Utanför Nördlingen är en skogshöjd benämnd Arensberg och mellan den och staden en mindre höjd. På den sednare hade de kejserlige låtit uppföra tre lemma startskansarkommentar. Svenska hären stod på Arensberg, Horn på högra och hertigen på venstra flygeln. Lösen var den samma som vid Breitenfeld och Lützen: Gud med oss!

257 Tidigt på morgonen föll ett starkt regn. Än engång ville den kloke Horn dröja, men hertigen hade öfverbefälet och befallde framåt. Horn lydde, och högra flygeln ryckte ned i lemma startdäldenkommentar mellan båda höjderna. Rytteriets otålighet påskyndade striden. Genast i början blef denna ogynnsam. De kejserliges kanoner på skansarne gjorde täta luckor i ryttarnes leder, och fiendens öfvermakt bragte dem att rygga. Horn skickade två brigader att storma mellersta skansen. De togo den och förföljde fienden. Piccolomini hejdade deras lopp, de drefvos tillbaka till skansen. Der hände sig att krutförrådet tog eld. Med en döfvande knall flög skansen i luften och flera hundrade Svenskar och Finnar med den. Det var första olyckan.

258 På denna skans berodde likväl segern. Några ögonblick stod den tom; Piccolominis soldater, skrämda af knallen och|257| förödelsen, kunde ej förmås att rycka dit in. Slutligen gjorde de det. Horn begärde hjelp, för att intaga skansen. Hertigen skickade den unge Böhmaren Thurn med gula regementet. Denne tog miste, anföll en annan skans och stötte mot en stor öfvermakt. Sjutton gånger anföll fienden, och lika ofta slogs han tillbaka. Förgäfves stormade Horn mot höjden. Thurns misstag var andra olyckan.

259 På venstra flygeln hade hertigen börjat striden med artilleri och rytteri. I första lemma startchocque’nkommentar kastades de kejserlige tillbaka, och hertigens tyska rytteri|156| sprängde med lösa tyglar och skingrade leder förföljande framåt. Men Tillys ande syntes i dag gifva de kejserliga mod. De ställde sina ordnade och öfverlägsna leder mot de anfallande, hejdade dem och kastade dem med förlust tillbaka. Förgäfves sökte hertigen inkasta förstärkning i Nördlingen. Förgäfves dref han Gallas framför sig. Ständigt nya massor af fiender stängde hans väg, och i hans rygg plundrade Kroaterne trossen.

260 Nu hade det lidit mot middagen. Horns trupper hade åtta timmar å rad uthärdat fiendens eld och voro utmattade af sår och trötthet. För hvarje timme sjönk deras hopp om segern, men deras mod förblef sig likt, orubbligt och ihärdigt. De hade varseblifvit oordningen på venstra flygeln; sjelfve stodo de ytterst illa nere i dälden, der hvarje minut Piccolominis kulor slogo ned i småskogen och stänkte med blod de afskjutna stammarna. Nu föreslog Horn att draga sig tillbaka till Arensberg, och hertigen, bragt i trångmål, nödgades slutligen bifalla. Nära två timmar hade han besinnat sig, och dessa timmar hade han sedan velat återköpa|258| med hälften af sitt lif. Klockan var tre på eftermiddagen. lemma startHorn lät finska rytteriet göra ett låtsadt anfallkommentar, för att maskera reträtten, och begynte som en klok fältherre att draga sig tillbaka i god ordning. De kejserlige märkte afsigten och trängde på med fördubblad öfvermakt. De började hoppas hvad de förut ej vågat, att äfven Svenskarne kunde besegras, och Piccolominis knubbiga gestalt flög manande genom deras leder, för att med samlade massor störta sig öfver Svenskarnes blottade sidor, spränga dem och i grund förkrossa dem.

261 I dalen bakom svenska härens rygg flöt mellan båda höjderna en bäck med branta stränder och uppsvälld af det ymniga regnet. Vid den lilla byn Hirnheim ledde öfver bäcken en enda bro, och denna punkt lät Horn i tid besätta, för att trygga återtåget. Artilleriet passerade först öfver bron och var i säkerhet på Arensberg. Främsta lederna af Horns flygel hade likaledes uppnått byn, och de öfriga voro blott ett par lemma startbösshållkommentar derifrån, då en normaliseringoriginal: en ny olycka inträffade, den tredje och mest förderfliga på denna olyckornas dag.

262 Hertig Bernhard hade åtagit sig att med venstra flygeln uppehålla fienden, tills Horn med sina kommit öfver bäcken. Alltför snart märkte han, att han dervid mera rådfrågat sin tapperhet, än sin klokhet. Allt tätare blefvo fiendens massor, allt våldsammare deras anfall. Tre gånger störtade De Werth mot hertigens rytteri; tre gånger blef han tillbakaslagen. Fjerde gången genombröt han hertigens leder. Denne skickade en sqvadron att taga honom i sidan. Förgäfves. Utom sig af raseri, ryckte hertigen sin guldstic|259|kade fana ur fänrikens hand och störtade, åtföljd af sina tappraste, in i tätaste hopen af fiender. Allt förgäfves. Hans tappre föllo, hans häst blef|157| skjuten, fanan rycktes ur hans hand; sårad och öfvermannad, var han nära att blifva fången, då en ung officer vid hans sida lånade honom sin häst och han med nöd kom undan. Redan flydde hans sprängda fotfolk, ur stånd att motstå rytteriet på slätten. Och när hertigen blödande galopperade bort med lösa tyglar, följde hela flygeln i vildaste flykt hans spår, i den vissa tro att allt var förloradt.

263 Just i detta ögonblick passerade Horns infanteri öfver den trånga bron. Då uppstodo bakom lederna förvirrade rop att slaget vore förloradt och fienden lemma starti hamn och hälkommentar. Först enstaka ryttare, sedan hela skaror af hertigens kavalleri störtade vägen framåt till bron, redo in bland fotfolket, förtrampade somliga och bragte de öfriga i gränslös villervalla. Horns stämma försökte att göra sig hörd, hans närmaste chefer sökte att hejda ryttarnes ursinniga fart, men utan framgång. På den trånga bron kastades allt öfver hvartannat, menniskor, vagnar, hästar, döde och lefvande, och slutligen rusade hertigens hela flygel ned till detta olycksställe. Som en ljungeld var Piccolomini i de flyendes spår, bragte upp på höjden några lätta kanoner och lät dem spela in i den tätaste menniskomassan, der hvarje kula gjorde en bred bana af döde och sårade. Strax voro också Kroaterne der, och nu måste kanonerna tystna, för att icke fälla både vän och fiende. Förfärligt härjade de kejserlige ryttarnes|260| långa pikar och breda svärd. Allt hvad Svensk och Finne hette var vigdt åt undergången.

264 Gustaf Horn till Kankas, han den tappre och kloke finske härföraren, hvilken konung Gustaf Adolf plägade kalla »sin högra hand» och som från början afrådt detta olyckliga slag, han var nu den siste som i det förfärliga ögonblicket behöll mod och sans, den siste som ännu icke gaf allt till spillo. Med qvarlefvorna af tre regementen hade han fattat posto vid ingången till bron, och de flyendes ström brusade honom förbi, utan att förmå rycka honom med sig. Man besvor honom att rädda sitt lif; mot dessa maningar satte han sin jernfasta finska envishet och stadnade qvar. Fienden trodde knappt sina ögon, när den såg honom icke blott stå, utan djerft angripa. Ett ögonblick hejdades förföljelsen, det enda som Horn hoppades vinna med sitt förvägna anfall. Gallas kastade mot honom en af de bästa spanska brigaderna. Horn slog den tillbaka lemma startmed blodiga hufvudenkommentar. Rusad af segern, störtade mot honom De Werth med sina dragoner. Lika blodigt mottogos de. Från alla håll tätnade fiendens ring, och Horn blef anfallen från tre sidor på en gång. Man bjöd honom lifvet, om han ville gifva sig; han svarade med ett svärdshugg, och samma svar gåfvo hans män. Ingen enda begärde lemma startpardonkommentar. Sist, när de fleste omkring honom stupat, blef han|158| af mängden öfvermannad och tagen, hvarefter de få qvarblifne kämparne gåfvo sig med honom fångne.

265 När svenska hären i full flykt rusade öfver Arensberg, afslet hertig Bernhard af Saxen Weimar sitt långa hår och|261| ropade i sin förtviflan att han vore en vanvetting, men Horn en vis man. lemma startI en sednare tid tröstade sig hertigen med Elsaskommentar; men i dag hade han anledning att ångra sitt förhastande. Sex tusen Svenskar, Finnar och med dem förbundne Tyskar betäckte de blodstänkta höjderna vid Nördlingen; sex tusen blefvo fångne, bland dem Finnarne Horn och Wittenberg, som af fienden bemöttes ganska ärofullt; af de öfriga 10 000konsekvensändrat/normaliserat voro hälften sårade och de flesta qvarblifne lemma startsoldtrupperkommentar rymde från fanorna. Hären hade förlorat 4 000konsekvensändrat/normaliserat trossvagnar, 300 fanor och hela sitt artilleri. En eländig qvarlefva drog sig sedan under plundring och nöd åt trakten af Mainz. Mer än dessa tolftusen man gällde för Sverige förlusten af dess krigsära och fiendens återvunna tro uppå segern. Slaget vid Nördlingen blef en vändpunkt i trettiåra kriget och försatte hela Europa än i glädje, än i bestörtning, ända till dess lemma startBanérs snille och lycka återförskaffade svenska vapnen deras förlorade glanskommentar.

266 lemma startBland de siste som kämpade vid Horns sida vid bron var ett kompani af Österbottens regementekommentar under vår gamle vän och bekante, kapten Larsson. Den lille tjocke kaptenen hade den gången, hvad som annars sällan hände, icke tid att öppna sin pratsama mun; hela hans runda figur dröp af svett i sommarvärmen, han hade slagits alltsedan morgongryningen och likväl knappt fått en skråma i sitt feta hull. Vare det sagdt till hans ära, att han vid Nördlingen föga tänkte hvarken på rhenska viner eller bayerska nunnor, utan ärligt högg och stack det bästa han kunde. Likväl vare det osagdt om han der spetsade trettio kejserlige på|262| udden af sitt goda svärd, hvilket han sedan på god tro berättade. Han var ock en af dem som blefvo fångne tillika med Horn, och hvad som mest förargade den gode kaptenen var icke hans fångenskap, utan förtreten att efteråt se Kroaterne i godt mak tömma svenska arméns vinförråder, hvilka de tagit med trossen.

267 En annan af våra vänner, löjtnant Bertel, slogs hela dagen vid hertigens sida, och var den som erbjöd honom sin häst, när hertigens egen var skjuten. Att hertigen sedan ej glömde denna tjenst, skola vi af det följande finna. Bertel var, likasom Larsson, med i hetaste striden, men, mindre lycklig än denne, erhöll han flera sår och bortfördes slutligen af de flyendes ström till Arensberg. Nästan utan att veta huru, fann han sig följande dagen långtifrån slagfältet och drog med qvarlefvorna af hertigens här till Mainz.

|159|

7. Den förlorade sonen.

268 Vi befinna oss nu vid trettondedagstiden år 1635, således midt i vintern. I Aron Bertilas stuga hemma i Storkyro sprakar stockelden i den rymliga spiseln, ty den tiden vexte ännu grof skog kring de bördiga åkerfälten. Ute rasar ett yrväder med snö och rytande storm; vargarne tjuta på isen af elfven; lemma startborta i klyftan smyger den hungriga lonkommentar.

269 Det är trettondagsqväll, lemma starten timma eller parkommentar efter mörkningen. lemma startStorkyro bondekungen sitter i högkarmad stol ett stycke från spiseln och lyssnar med strödda tankar på dottern Meri, som vid stockeldens sken läser med hög röst ett kapitel ur Agricolas finska nya testamentekommentar, ty bibeln var|263| ännu ej i sin helhet utkommen på finska språket. Mycket har den gamle Bertila åldrats, sedan vi sist ännu sågo honom i hans fulla kraft. De ständigt stora lemma startgäsandekommentar tankarna under hans kala panna lemna honom ingen ro, och likväl äro nu, efter kungens död, hans stolta planer tillintetgjorda, likt skeppsbrutna spillror drifvande kring på den upprörda vågen af en nattlig sjö. Stora och starka andar sådana som hans gå vanligen under blott genom att förstöra sig sjelfva. Alla skiften och olyckor under denna stormiga lefnad hade icke förmått att bryta hans kraft af jern; men grämelsen öfver ett felslaget lysande hopp, det fåfänga bemödandet att bygga ånyo det ramlade luftslottet, sorgen att se hans närmaste sjelfva nedrifva hans verk, allt detta gnagde likt en rofgirig gam hans själs innersta. En enda tanke hade sedan två år gjort honom tjugu år äldre, och denna tanke var förmäten ända till vanvett. Den lydde så här:

270 Hvarföre är icke en af de mina i denna stund en konung af Sverige?

271 Stundom uppslår Meri sina milda blåa ögon från den heliga boken och betraktar med forskande oro sin gamle far. Äfven hon har blifvit äldre uti sitt anlete; den stilla sorgen är en höst öfver grönskande lunder: den bryter icke, den dödar icke, men den kommer löfvens friskhet att blekna på lifvets träd. Meris blick är full af frid och undergifvenhet. Den tanke, som ständigt skiner i hennes själ lik en sol i sin nedgång, är ingen annan än den: bortom grafvarna skall jag återse mitt hjertas stolthet, och der bär han ingen jordisk krona mer.

|264|

272 Nära till venster om henne sitter den gamle Larsson, liten och rund till gestalt lik sin matfriske son. Hans godmodiga fryntliga ansigte har för tillfället antagit en högtidligare uppsyn, värdig den heliga bokens innehåll, på hvilket han lyssnar. Hans båda händer ha hopfallit likasom till bön, och blott stundom makar han med vänlig uppmärksamhet lemma startbrändernakommentar samman, på det att Meri skall bättre se. Bakom honom sitter i andakt en del af det talrika gårdsfolket, och dessa af eldskenet belysta grupper kompletteras af|160| en lemma startsurrandekommentar grå katt och en stor lurfvig gårdshund, krupen i ring framför Meris fötter, för hvilka han synes stolt att utgöra en pall.

273 När Meri under sin läsning kom till det ställe i Lucæ 15:de kapitel, der det talas om den förlorade sonen, begynte den gamle Bertilas blickar att glimma af en dyster glöd. konsekvensändrat/normaliserat Den lemma startvanbördingenkommentar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade han halfhögt för sig sjelf. konsekvensändrat/normaliserat Att slösa sin ärfda egendom, hvad är väl det? Men att glömma sin gamle far ... vid Gud det är skändligt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

274 Meri lemma startlaskommentar vidare och kom till den förlorade sonens ånger. lemma start»Och så stod han upp och kom till sin fader. Och då han ännu långtifrån var, såg honom hans fader och begynte varkunna sig öfver honom och lopp emot honom, föll honom om halsen och kysste honom ...»konsekvensändrat/normaliseratkommentar

275 konsekvensändrat/normaliserat Hvilken stackare till fader! utropade Aron Bertila åter halfhögt vid sig sjelf. konsekvensändrat/normaliserat Han skulle hafva bundit honom med bast och piskat honom med ris och drifvit honom bort ur sitt hus tillbaka till de glädjelösa skökorna och de tömda vinbägarnetomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

|265|

276 konsekvensändrat/normaliserat Fader! hviskade Meri mildt förebrående. konsekvensändrat/normaliserat Var barmhertig, såsom vår fader i himmelen är barmhertig och tager i sin famn de förlorade barn.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

277 konsekvensändrat/normaliserat Och kommer nånsin din sontomtkonsekvensändrat/normaliserat ... begynte Larsson i samma ton. Men den gamle afbröt honom. konsekvensändrat/normaliserat Hållen eder mun och bryn er icke om mig! genmälde han vresigt. konsekvensändrat/normaliserat Jag har icke mer någon son ... som ångrande faller till min fot,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade han strax derpå, när han såg två stora klara perlor glimma i eldskenet under Meris ögonlock.

278 Meri fortfor: lemma start»Och sonen sade till honom: fader, jag hafver syndat i himmelen och för dig och är icke värd att hädanefter kallas din son ...»konsekvensändrat/normaliseratkommentar

279 konsekvensändrat/normaliserat Sluta opp med det der! utbrast åter den gamle vid elakt lynne. konsekvensändrat/normaliserat Red min säng och låt folket gå till hvila, det är redan sent lidet på aftonen.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

280 I detta ögonblick hördes hästtraf utanföre på vägen i den knarrande snön. Det ovanliga i en sådan företeelse på helgdagsaftonenoriginal: heldagsaftonen (källa för ändring: HT) kom Larsson att gå till det låga fönstret och andas på den islupna rutan, för att kasta en blick ut i yrvädret. En släde dragen af två hästar arbetade sig med möda genom den hopade snön och körde in uppå gården. Två män höljda i pelsar af fårskinn stego derur.

281 Med en hastig aning skyndade Larsson ut att möta de kommande, och som blixten var Meri vid hans sida. Knarrande slöt sig stugans dörr efter dem, och det dröjde en stund, förrän den åter öppnades.

282 Men nu inträdde med sänkt hufvud en ung man i en krigares drägt, kastade ifrån sig sin snöiga fjädrade hatt,|266| gick rakt fram till den gamle Bertila, böjde ett knä och sänkte sitt vackra lockiga hufvud än djupare, i det han|161| sade: konsekvensändrat/normaliserat fader här är jag och ber om din välsignelse!tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och bakom honom stodo Meri och den gamle Larsson båda med knäppta händer och höjde sina bedjande blickar till den stränge gubben med samma ord: konsekvensändrat/normaliserat fader, här är din son, gif honom din välsignelse!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

283 Ett ögonblick syntes Bertila kämpa med sig sjelf, man såg hans läppar lindrigt darra och hans hand omedvetet utsträckas, för att uppresa ynglingen vid hans fot. Men snart reste sig hans kala hjessa än högre, hans hand drogs tillbaka, hans skarpa ögon blixtrade mörkare än någonsin, och hans läppar darrade icke mer. konsekvensändrat/normaliserat Gå, sade han kort och strängt, konsekvensändrat/normaliserat gå, du förlorade pojke, tillbaka till dina bröder adelsmännen och till dina systrar de fina fröknarna! Hvad vill du här i den simpla bondens stuga, som du föraktar! Gå, jag har icke mer någon son!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

284 Men ynglingen gick icke. konsekvensändrat/normaliserat Vredgas icke, min fader, sade han, konsekvensändrat/normaliserat om jag i min ungdoms ärelystnad har felat någon gång mot ditt bud och befallning. Hvem sände mig ut bland det lysande och stora i verlden att vinna rykte och ära? Hvem bjöd mig gå ut i kriget och adla mitt bondenamn med ridderliga bedrifter? Hvem kastade mig in bland alla frestelser af glänsande föredömen rundtomkring vid den store konungens sida? Du och åter du, min far, och nu stöter du bort din son, som för din skull två gånger försakat ett adelsbref.

285 konsekvensändrat/normaliserat Du! utbrast den gamle med uppbrusande vrede. konsekvensändrat/normaliserat Du|267| skulle försakat ett adelsbref, du som blygts för ditt ärliga bondenamn och tagit dig ett annat som skulle vara förnämligare? Nej, på dina knän har du tiggt om ett sköldemärke; hvad vet jag om det erbjudits dig, hvad bryr jag mig derom? Jag vet blott det, att jag från spädaste barndom sökt inplanta hos dig, vanbörding, att det ges inga andra lagliga makter än konung och folk, att allt hvad som tränger sig deremellan, det må sedan heta adel eller presterskap eller hvad som helst, är ett oting, ett förderf, en förbannelse för rike och land ... det allt har jag sökt att prägla i dig, och frukten af mina lärdomar har varit den, att du smugit dig in bland denna adel, som jag hatar och föraktar, att du lemma startfikat efterkommentar dess toma titlar, prålat med dess riksförderfliga glans, insupit dess fördomar och nu står här i ditt fädernehus med lögnen på dina läppar och adelshögfärden i ditt hjerta. Gå, lemma startvanslägtadekommentar bondeson; Aron Bertila, som är hvad han varit, – en bonde! – förskjuter och förbannar dig, affälling!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

286 Och vid dessa ord vände sig den gamle bort och gick med fasta steg och högburet hufvud in i den lilla kammaren innanför stugan, lemnande Bertel ännu på knä vid den plats der han stått. konsekvensändrat/normaliserat Hör mig, min far, min far! ropade Bertel efter honom, i det han hastigt uppryckte sin lemma startlifrockkommentar och framtog derur ett hopviket papper konsekvensändrat/normaliserat ... detta hade jag ämnat sönderrifva inför din|162| fot!tomtkonsekvensändrat/normaliserat normaliseringoriginal: .. Men den gamle hörde honom icke mer, papperet föll till golfvet, och när Larsson ett ögonblick derefter uppvek och läste detsamma, befanns det innehålla ett af förmyndarregeringen i Stockholm, på hertig|268| Bernhards af Weimar framställning, utfärdadt diplom för ryttmästaren vid lifdragonerna Gustaf Bertel på adeligt bref och sköldemärke med namnet Bertelsköld.

287 Medan allt ännu i den stora stugan var i förvirring öfver den gamle Bertilas okufliga hårdhet, inträdde med mycken brådska tvenne af fru Märthas lifknektar ifrån Korsholm. konsekvensändrat/normaliserat Hej gossar, utropade de till drängarna, konsekvensändrat/normaliserat hafven J sett henne? Här är något att förtjena. Tvåhundra daler silfvermynt i belöning för den som griper och återför död eller lefvande fröken Regina von Emmeritz, statsfånge uppå Korsholm!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

288 Vid ljudet af detta namn vaknade Bertel ur sin döfvande smärta, sprang upp och fattade den talande i kragen. konsekvensändrat/normaliserat Usling, hvad säger du?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han.

289 konsekvensändrat/normaliserat Nå nå, gunstig junker, far vackert fram när han talar till kunglig majestäts och kronans folk. Jag säger att den tyska förräderskan, den papistiska trollpackan fröken von Emmeritz lyckats rymma i natt från Korsholms slott, och att den som icke hjelper att skaffa henne till rätta är en landsförrädare och entomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

290 Karlen hann icke tala till slut, innan han för ett slag af Bertels kraftiga arm låg raklång på golfvet. konsekvensändrat/normaliserat Ha, min far, du har så velat!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast ynglingen och var i ett nu genom dörren och i släden, der man strax derpå hörde honom galoppera bort i det rasande yrvädret.

|269|

8. Rymmerskan.

291 Vi skola nu se åt hvar fröken Regina befinner sig och hvad som förmått henne att utbyta fru Märthas hulda omvårdnad emot det äfventyrliga försöket att fly midt i vintern genom ett okändt land uppfylldt af ödemarker och der hon ej visste väg eller stig, ja icke ens förstod att göra sig begriplig på landets språk.

292 Vi skola ej lemna ur sigte att vår berättelse föregår i en tid, då katholicism och lutherdom stodo i den skarpaste strid och då äfven lutherdomen, upphetsad af stridens häftighet, likaså litet som katholicismen medgaf någon tolerans för olika tänkande. Fru Märtha hade nu engång fått i sitt hufvud att hon pligtskyldigt borde omvända fröken Regina till lutherska läran, och denna misslyckade välmening kunde ingen taga ifrån henne. Hon fortfor derföre att i tid och otid plåga den arma flickan med sin envishet, än med böcker, än med prester, än med förmaningar, med lock och pock, med|163| löften om frihet, med hotelser af alla slag, och när Regina vägrade att läsa böckerna och höra presterna, lät den nitiska frun hvar morgon och afton hålla bön uti sin fånges rum samt gudstjenst om söndagarna i samma rum. Alla dessa medel förslöades mot hvad fru Märtha kallade Reginas halstarrighet; ju mera fru Märtha bemödade sig, desto lugnare, kallare, omöjligare blef hennes fånge. Regina betraktade sig som en martyr för sin tro och led med skenbar köld alla förödmjukelser för den heliga saken.

293 Men inom den nittonåriga flickan gäste det heta syd|270|ländska blodet och kunde med möda kufvas till lugn på ytan. Det fanns ögonblick när Regina velat spränga Korsholm i luften, om hon det kunnat. Men de gamla gråa murarna trotsade hennes tysta raseri, och flykten blef slutligen hennes enda räddningsmedel. År och dag grundade hon deruppå; slutligen fann hon ett medel att bedraga fru Märthas vaksamhet.

294 Kajaneborgs slott satt den tiden som fånge den ryktbare och olycklige Johannes Messenius, som i sin ungdom varit uppfostrad hos jesuiterne i Braunsberg och af dem blifvit utsedd att vara katholicismens apostel i det kätterska Sverige. Inspärrad för sina smädeskrifter och stämplingar till förmån för Sigismunds parti, hade han nu på nittonde året, under grym behandling, suttit der som en mullvad i sitt hål, då ryktet om hans lärdom, hans olyckor och hans papistiska tänkesätt nådde äfven till fröken Regina i hennes fängelse. Från den stunden korsade sig djerfva förmätna planer i den fångna flickans själ.

295 En dag vid nyårstiden kom till Korsholm en vandrande tysk qvacksalvare, bärande sitt apothek på ryggen ungefär som lemma startschackerjudarnekommentar i en sednare tid.*)Det var en egenhet hos fältskärn, han som sjelf på sin tid vandrat med apotheket på ryggen, att med synnerligt förakt tala om qvacksalvare. Sådana doktorer och apothekare i samma person gjorde goda affärer på det lättrogna folkets bekostnad och anlitades ofta af de förnämaste, ty lemma starti hela landet fanns ingen examinerad läkare och blott ett enda apothekkommentar, nemligen i Åbo, och äfven det icke sär|271|deles väl försedt. Ej under således, att vår man äfven på Korsholm hade fullt opp att göra med lemma starthåll och stygnkommentar, magplågor och gikt; ja fru Märtha, som, hvar gång hon lemma startbastoneratkommentar sina drängar, jemrade sig öfver kolik och andtäppa, omhuldade med synnerlig välvilja den främmande doktorn. Inom få dagar hade denne blifvit fullkomligt hemmastadd, och så hände att han kallades till fröken Regina, som klagade öfver en envis hufvudvärk.

296 Fru Märthas vanliga slughet svek henne den gången. Icke två dagar|164| derefter befunnos både den unga fröken, hennes gamla Dorthe och qvacksalvaren en vacker morgon sin kos. Ett utifrån lösbrutet jerngaller och en qvarlemnad repstege lemnade intet tvifvel öfrigt, att ju qvacksalvaren varit behjelplig att skaffa de fångna fri passage öfver murar och vallar. Fru Märtha glömde af lemma startlutterkommentar häpnad och förargelse både kolik och andtäppa, rörde upp både slott och stad samt utskickade genast sina knektar i alla väderstreck att gripa de flyende. I hvad mån hon deri lyckades, skall snart visa sig.

297 Vi återvända för en stund till Bertel, hvilken vi finna, med hjertat uppfylldt af de stridigaste känslor, jagande bort i den stormiga qvällen och åtföljd af sin trotjenare Pekka. Den ärliga själen kunde ej fatta en så stor dårskap, som den att, nyss kommen till hemgården, begifva sig bort från den varma brasan och den kokande grötgrytan till drifvor och vargar i vilda skogen. Och Bertel begrep sig icke sjelf. Nyss återkommen norra vägen öfver Torneå på permission från Tyskland, medan hären låg i vinterqvarter, hade han|272| skyndat genom Storkyro till Wasa, som i hemlighet var hans egentliga mål. Och nu mötte honom på ena stället en faders vrede, på det andra de toma murarna, der hon varit och icke mera var. Utan spår var Regina försvunnen.

298 konsekvensändrat/normaliserat Hvart skall jag köra?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Pekka entonigt och buttert, när båda kommit ut på stora landsvägen.

299 konsekvensändrat/normaliserat Hvart du behagar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade lika vresigt hans herre. Pekka vände sina hästar mot Wasa, dit man härifrån hade föga mer än tre mils väg. Bertel märkte det. konsekvensändrat/normaliserat Åsna, ropade han, konsekvensändrat/normaliserat jag har ju befallt dig att köra norrut.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

300 konsekvensändrat/normaliserat Norrut,tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade Pekka lika enstafvigt och vände med en suck sina hästar mot NyCarleby, dit man ännu hade sju mil. Den tiden funnos inga ordentliga gästgifvaregårdar med hästar i lemma starthållskjutskommentar för resandes beqvämlighet. Men gårdar funnos på vissa mellanrum, der alla som reste i kronans ärender kunde påräkna häst, medan öfriga resande måste hjelpa sig fram med lemma startackordkommentar. Prestgårdarna voro vanliga nattherbergen och hade alla qvällar i ordning en stuga på gården, der sängar med halm och ett bord med kall mat stodo gästfritt tillreds för kände och okände. Det var ganska naturligt, att Pekka, allt ännu med tanken på grötgrytan, fördristade sig göra en ytterligare fråga: om man skulle resa till natten in uppå Wörå prestgård.

301 konsekvensändrat/normaliserat Håll din mun och kör åt lemma startYlihärmäkommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade ryttmästaren förtretad och insvepte sig i sin ulliga fårskinnspels, ty nattvinden blåste isande kall. konsekvensändrat/normaliserat D–n förstår sig på de förnämas nycker,tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade Pekka för sig sjelf och körde in|273| på den smala byvägen, som från Storkyro leder nordost mot det nämnda kapellet under Lappo socken.

302 Här hade drifvorna hopat sig lemma startfamnshögakommentar mellan gärdesgårdarna, och|165| de resande kunde blott fot för fot arbeta sig fram. Efter en timmas stretande voro hästarna uttröttade och stadnade vid hvart tionde steg. Bertel, försjunken i sina drömmar, märkte det knappt. Man hade från Kyros vida slätter kommit in uppå Lappos skogar. Ödemarkens tystnad, afbruten af stormens dån, omgaf de resande på alla sidor, och vida omkring syntes intet spår af en menniskoboning.

303 Pekka hade en stund gått vid sidan af släden och med sina breda skullror lyftat den opp, der den sjönk så djupt in i drifvorna, att hästarnas kraft ej vidare fick den att röras från stället. Ändtligen nekade ock hans seniga armar sin tjenst; släden stadnade midt i ett berg af snö. konsekvensändrat/normaliserat Nå? utropade Bertel otåligt. konsekvensändrat/normaliserat Hvad står på?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

304 konsekvensändrat/normaliserat Ingenting annat, svarade Pekka lugnt, konsekvensändrat/normaliserat än att vi här hvarken behöfva klockare eller prest, för att finna en graf.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

305 konsekvensändrat/normaliserat Huru långt är härifrån till närmaste gård.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

306 konsekvensändrat/normaliserat Jag vill minnas en mil.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

307 konsekvensändrat/normaliserat Ser du icke något som liknar ett eldsken der borta långt in i skogen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

308 konsekvensändrat/normaliserat Hm, jo men, det ser väl så uttomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

309 konsekvensändrat/normaliserat Spänn ur hästarna och låt oss rida dit.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

310 konsekvensändrat/normaliserat Nej kära herre, det är inte värdt. Här i skogen lemma startspökar det riktigt ramtkommentar, det vet jag af gammalt, alltsedan bönderna här slogo sin fogde ihjäl under klubbekriget och brände hans gård och hans oskyldiga barn.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|274|

311 konsekvensändrat/normaliserat Prat! Jag säger dig att vi rida dit.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

312 konsekvensändrat/normaliserat Mågå för mig.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

313 Om få sekunder voro hästarne utspända, och de båda resande stretade ridande fram emot eldskenet, som stundom försvann, stundom åter blänkte upp bakom de snöiga furorna.

314 konsekvensändrat/normaliserat Men säg mig, Pekka, började Bertel, konsekvensändrat/normaliserat hur hänger det ihop med ödemarken här rundtomkring? Jag vill minnas att jag i min barndom hört mycket derom.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

315 konsekvensändrat/normaliserat Jo jo. Mor var ju hemma härifrån.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

316 konsekvensändrat/normaliserat Här var fordom ett stort nybygge på skogen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

317 konsekvensändrat/normaliserat Stort var det visst, om många hundrade lemma starttunnlandskommentar vidd; det allt hade fogden tagit opp genom milslånga diken redan i salig kung Göstas tid. Och här vexte många hundrade tunnor säd, har far min sagdt, och en stor ny gård hade fogden byggt och lefde som en prins i ödemarken. Och då kommo, som sagdt var, bönderna och tände eld på gården nattetid, och der förgingos både folk och fä, förutom den unga fröken, som far eder lemma startbergadekommentar och sedan tog till sin hustru. Han lemma starthade allt en trasa med i byketkommentar, far eder.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|166|

318 konsekvensändrat/normaliserat Och sedan blef gården aldrig byggd igen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

319 konsekvensändrat/normaliserat Måtro att ägorna voro en fet bit, och så fanns nog folk som satte sig före att flytta hit och göra förtret åt fan. Men fan var dem för klok, han begynte här ett så förskräckeligt regemente med spökande och lemma startgrasserandekommentar natt och dag, så att ingen var säker för lif och lefverne, långt mindre för sin syndiga själ. Satt man hemma i stugan, så rycktes stolarna undan ens rygg, grötfatet trillade af sig sjelf under bordet, tegelstenarna refvos ur muren och haglade folket|275| kring öronen. Gick man i skogen, så var man ej bättre deran, man skulle se sig väl före att icke träden ramlade öfver ens hufvud, fast vädret var stillt, och att icke marken gaf vika under ens fötter, der nyss varit hårdaste väg, och drog en i kärr utan botten. Och när jag tänker på att vi nu färdas i samma skog ... voj voj, jag sjunkertomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

320 konsekvensändrat/normaliserat Din tok, det är ju renaste snö. Och sen, säger du, kunde folket ej härda längre ut?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

321 konsekvensändrat/normaliserat Sen flyttade alla bort, så att här ej blef en katt engång, förutom en gammal torpare, men han är väl längesedan död. Hela den stora nyodlingen blef öde igen, dikena grodde samman, ängarna blefvo åter lemma startmossakommentar, och tallskogen bredde sig ut öfver åkertegarna. Det är nu snart fyrtio år sedantomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

322 Och Pekka, som annars ej kostade ut sig med långa tal, syntes, förundrad öfver sin ovanliga pratsamhet, plötsligen sätta en dam för sin språklåda, i det han höll stilla med hästen. konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det nu igen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Bertel otåligt.

323 konsekvensändrat/normaliserat Jag ser icke mera till eldskenet.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

324 konsekvensändrat/normaliserat Icke jag heller. Det skymmes af träden.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

325 konsekvensändrat/normaliserat Nej kära herre, det skymmes icke af träden, det har sjunkit i jorden, sedan det narrat oss hit i vildaste skogen. Jag har ju sagt att det skulle så gå. Vi komma aldrig med lifvet härifrån.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

326 konsekvensändrat/normaliserat Rid för d–n på och håll ej stilla, då stelnar ju både häst och karl. Jag tycker mig se något som liknar en stuga derborta.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

327 konsekvensändrat/normaliserat Vacker stuga, jo en stor sten med gråa sidor, der blåsten sopat bort snön. Det är förbi med oss.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|276|

328 konsekvensändrat/normaliserat Håll mun och rid på. Här komma vi till en slätt med ung skog; det skymtar något fram mellan snön.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

329 konsekvensändrat/normaliserat Alla helgon vare oss nådiga. Just nu äro vi på stället der gården stått. Ser ni icke de gamla eldstäderna sticka fram genom snön? Icke ett steg längre, herre!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

330 konsekvensändrat/normaliserat Jag bedrar mig icke ... der är stugan.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

331 Bertel och hans följeslagare befunno sig på en ytterst besvärlig mark, der hästarne vid hvarje steg snafvade öfver stora stenar eller i djupa gropar,|167| betäckta af snön. Manshöga drifvor och kullfallna trädstammar ökade markens oländighet, likasom för att än mer försvåra passagen till en half-förfallen torpstuga, af slump eller beräkning dold bakom tvenne lummiga granar med ända ned till marken hängande grenar. Stugans enda fönster hade på yttre sidan en lucka, som än upprycktes af stormen, än åter med fart slogs igen, hvaraf kom att eldskenet inifrån än visade sig, än åter försvann. Bertel steg af hästen, band den vid granen och närmade sig fönstret, för att utifrån kasta en blick dit in. Ett hemligt hopp bevingade hans steg. Han antog för gifvet, att derest de flyende tagit vägen norrut, hade de icke följt stora landsvägen, utan sökt att på bivägar undkomma sina förföljares efterspaningar. Men i denna del af den stora österbottniska slätten korsade sig redan den tiden hundrade små vägar inåt nybygderna i öster. Hvem sade honom, att de flyende just skulle ha valt denna väg?

332 Likväl klappade hans hjerta, när han närmade sig fönstret. Af de fyra små rutorna voro två af horn, som brukades förr än glaset; en var sönderslagen och tillstoppad|277| med björnmosse; blott den fjerde var af glas, men så islupen och snöbetäckt, att i början ingenting kunde urskiljas. Bertel andades på rutan, men fann till sin förtret, att isen på dess insida trotsade hans nyfikenhet. I detta ögonblick gnäggade hans häst.

333 Det förekom Bertel löjligt att utifrån speja in i en fattig torpstuga. Redan var han i begrepp att klappa på dörren, då i detsamma en skugga bortskymde eldskenet och isen på rutans insida hastigt smälte för andedrägten af en menniska, nyfiken att se ut, likasom han att se in. Snart var Bertel i stånd att urskilja ett ansigte med brinnande ögon, som tätt invid rutan stirrade ut, likasom för att upptäcka orsaken till hästars gnäggande midt i natten i ödemarken.

334 Åsynen af detta ansigte verkade på den nattliga riddaren som ett elektriskt slag. Med tanken på den sköna Regina hade Bertel väntat sig en syn af angenämare art. I stället visade sig ett likblekt ansigte omslutet af en svart åtsittande läderhufva, i hvars mörka ram det bleka ansigtet syntes än blekare. Dessa drag hade Bertel sett engång förut, och när han samlade sitt minne, förenade sig dermed hågkomsten af en förfärlig natt i de bayerska skogarna. Ofrivilligt drog han sig tillbaka och stadnade ett ögonblick obeslutsam.

335 Denna hans rörelse märkte Pekka, som qvarblifvit på sin häst, för att hafva reträtten öppen. konsekvensändrat/normaliserat Fort bort härifrån, ropade han. konsekvensändrat/normaliserat Jag har ju sagt, att i denna skog bor ingen annan än lifslefvande fan.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|278|

336 konsekvensändrat/normaliserat Ja du har rätt, svarade Bertel, leende åt sin egen fruktan och hvad han ansåg vara ett foster af sin upphetsade inbillning. konsekvensändrat/normaliserat Om nånsin hin håle|168| tagit mensklig gestalt, så bor han i denna stuga. Men just derföre skola vi se gunstig herrn i syne och tvinga honom att gifva oss nattqvarter. Hollah der, hej, låt opp för resande!tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och dessa ord åtföljdes af några kraftiga slag på den stängda dörren.

9. Don Quixote af Mancha.

337 Efter en lång väntan öppnades stugans dörr inifrån, och en gubbe, krökt af ålder och med snöhvitt skägg, visade sig vid ingången. Van vid krigets rätt att taga hvad man behöfde, der det nekades godvilligt, sköt Bertel den gamle åt sidan och inträngde lemma startutan kruskommentar i den förfallna kojan. Till sin stora förvåning fann han den tom. En halfslocknad lemma startpertakommentar, instucken i spiselmuren, kastade ett ovisst sken kring denna armodets boning. Ingen dörr syntes till, mer än ingången; ingen lefvande varelse kunde upptäckas, mer än den snöhvite gubben och en stor lurfvig hund, som utsträckt vid spiseln visade den objudne gästen tänderna.

338 konsekvensändrat/normaliserat Hvar är den karlen i svarta läderhufvan, som nyss var härinne?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Bertel skarpt.

339 konsekvensändrat/normaliserat Gudsigne ers nåd, svarade gubben ödmjukt och undfallande; konsekvensändrat/normaliserat hvem skulle här vara annan än ers nåd?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

340 konsekvensändrat/normaliserat Ut med sanningen! Här måste någon vara gömd. Under sängen ... nej. Bakom muren ... nej. Och likväl har du nyss haft en större brasa upptänd i spiseln. Hvad, jag tror den är släckt med vatten? Svara!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|279|

341 konsekvensändrat/normaliserat Det är så kallt, ers nåd, och stugan är otättomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

342 Bertels misstankar, engång väckta, läto ej afspisa sig. Hans ögon flögo spejande kring rummet och upptäckte ett litet föremål, som fallit under en bänk. Det var en fin och mjuk fruntimmershandske fodrad med harull.

343 konsekvensändrat/normaliserat Vill du bekänna,original: bekänna gamle skurk!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast ynglingen med hetta. Den gamle syntes bestört, men blott för ett ögonblick. Han förändrade hastigt min, nickade småslugt och pekade på vrån närmast muren. Bertel följde hans vink ... några steg, – och golfvet vek under hans fötter. Han hade stigit i det öppna hålet af en källare, hvars ingång varit bortskymd i den mörka skuggan af muren. Strax derpå slogs ofvanifrån en lucka öfver öppningen, och man hörde rasslet af en stadig jernhake, som betog den instängde all möjlighet att inifrån upplyfta källarluckan.

344 Bertel hade fallit i en af dessa gropar under golfvet, der fattigt folk brukar förvara rotfrukter och lemma startspisölkommentar. Gropen var icke djup och fallet föga farligt, men|169| Bertels harm det oaktadt ganska naturlig. Den lilla handsken sade honom allt. Hon måste vara här, hon, den sköna, stolta, olyckliga furstedottren, hvilken han så länge i hemlighet tillbett. Hvad visste han, om hon icke här råkat i grymme röfvares våld, och just nu, när han efter år af längtan stod henne så nära, och just nu, när hon kanhända behöfde hans hjelp och värn, just nu hade han fallit i ett nesligt försåt, satt fången i ett råtthål, eländigare än sjelfva den koja, hvars golf i detta ögonblick utgjorde hans tak. Förgäfves sökte han att med kraften af sin skullra upplyfta golftiljorna; de voro obevek|280|liga likt det öde, som redan så länge gäckat hans bästa förhoppningar.

345 Emellertid kunde han från kojan ofvanföroriginal: ovanför (källa för ändring: HT, 1854, 1872, 1883) sig urskilja ett sakta sorl, som om flera menniskor passerat öfver golfvet. Derefter blef allt åter tyst.

346 Bertels enda hopp var nu Pekka, som icke vågat sig in i stugan. Äfven han hördes icke af, och så förflöto tre eller fyra timmar i en dödande ovisshet, ökad af utsigten att förgås af köld och hunger.

347 Då hördes åter steg der ofvanför, haken slogs af och luckan lyftades bort. Halfförstelnad klättrade Bertel upp ur sin fuktiga grop, i den vissa tron, att Pekka ändtligen utspanat hans fängelse. I stället mötte honom gubben med det snöhvita skägget, ödmjuk, undfallande, likasom förut, och erbjöd sin hand att hjelpa fången ur gropen. Vredgad fattade den unge krigaren den gamle i hans knotiga skullra och redde sig till en hotande lemma starträfstkommentar. konsekvensändrat/normaliserat Usling, utropade han, konsekvensändrat/normaliserat är du ledsen vid lifvet, eller vet du icke hvad du gör, vanvetting? Hvad hindrar mig att krossa din ömkliga varelse mot muren af din egen härd?

348 Den gamle betraktade honom utan att förändra en min. konsekvensändrat/normaliserat Gör det, Bertilas son, genmälte han. konsekvensändrat/normaliserat Döda gerna, om du så vill, din moders gamle trotjenare; hvad gagnar det honom att mera lefva?

349 konsekvensändrat/normaliserat Min moders trotjenare, säger du?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

350 konsekvensändrat/normaliserat Jag är den siste qvarlefvande af alla dem, som fordom bebodde denna fruktbara nejd, som nu är en ödemark. Det var jag, som sade till Aron Bertila, när min herres gård för|281|öddes i blod och aska: rädda min fröken! Och Bertila gjorde det; förbannad vare han och välsignad tillika! Han bar min hulda och ädla fröken ur lågorna, och hon, en adelig jungfru, blef den högmodige bondens ödmjuka hustru.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

351 konsekvensändrat/normaliserat Men är du galen, gubbe? Om du är, som du säger, min mors trotjenare, hvarför har du instängt mig i detta fördömda hål? Medgif att din vänskap är af besynnerlig art.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

352 konsekvensändrat/normaliserat Döda mig herre, jag är nittio år. Döda mig, jag är ... en katholik.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

353 konsekvensändrat/normaliserat Du! Nå vid mitt svärd, jag börjar förstå dig.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|170|

354 konsekvensändrat/normaliserat Jag är den siste katholiken i detta land. Jag är af kung Johans och kung Sigismunds tid. Jag var en af de fyra, som begrofvo den sista nunnan i Nådendals kloster. Sedan tjugu år har jag icke hört messan, icke blifvit bestänkt med det heliga vigvattnet. Men alla helgon vare lofvade, en timma före eder ankomst har jag ätit af lemma starthostiankommentar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

355 konsekvensändrat/normaliserat I din koja har varit en munk?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

356 konsekvensändrat/normaliserat Ja, herre. En af de våra.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

357 konsekvensändrat/normaliserat Och med honom följde en ung flicka och hennes gamla lemma startduennakommentar? Svara!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

358 konsekvensändrat/normaliserat Ja, herre. tomtkonsekvensändrat/normaliseratDe följde honom.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

359 konsekvensändrat/normaliserat Och vid min ankomst har du gömt demtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

360 konsekvensändrat/normaliserat På vinden. Ja, ers nåd.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

361 konsekvensändrat/normaliserat Derefter har du lockat mig i din usla råttgrop, medan du låtit qvinnorna och munken fly?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

362 konsekvensändrat/normaliserat Jag nekar ej att så skett.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

363 konsekvensändrat/normaliserat Och hvad tror du skall bli din lön för detta?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|282|

364 konsekvensändrat/normaliserat Hvad som helst. Döden kanhända.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

365 konsekvensändrat/normaliserat Jag vill skona ditt lif, men blott på ett vilkor. Du skall visa mig de flyendes väg.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

366 konsekvensändrat/normaliserat Mitt lif! Jag har sagt att jag är nittio år.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

367 konsekvensändrat/normaliserat Och du fruktar icke ... lemma startpinbänkenkommentar?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

368 konsekvensändrat/normaliserat Helgonen gifve att jag vore värdig en så stor ära!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

369 konsekvensändrat/normaliserat Men om jag bränner dig lefvande i din egen koja?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

370 konsekvensändrat/normaliserat De heliga martyrer ha blifvit brända på bål.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

371 konsekvensändrat/normaliserat Nej, gamle man, jag är ingen bödel; jag har i min konungs skola lärt mig att högakta troheten.tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och Bertel tryckte med rörelse gubbens hand. – tomtkonsekvensändrat/normaliseratMen ett skall jag säga dig, fortfor han. Du tror måhända att jag kommit för att återföra de flyende i deras fängelse. Det är icke så. Jag svär uppå ridderlig ära, att med lif och blod försvara fröken Reginas frihet och göra allt hvad i min förmåga står, för att gynna hennes flykt. Vill du nu säga mig hennes väg?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

372 konsekvensändrat/normaliserat Nej ers nåd, sade den gamle lugnt. konsekvensändrat/normaliserat Den unga fröken står under helgonens och en klok mans beskydd. Ni är ung och af hetsigt blod, ni skulle blott störta dem alla i förderfvet. Vänd derföre om, ni skall icke mera finna de flyendes spår.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

373 konsekvensändrat/normaliserat Tjurhufvud! mumlade Bertel harmsen. konsekvensändrat/normaliserat Farväl, jag skall nog hjelpa mig dig förutan.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

374 konsekvensändrat/normaliserat Blif vackert här till i morgon, ers nåd! I dag har ni frihet att gå, om ni behagar, en mil genom manshöga drifvor till närmaste gård. I morgon kan ni rida beqvämt.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|283| |171|

375 konsekvensändrat/normaliserat Bof, du har bortskickat mina hästar?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

376 konsekvensändrat/normaliserat Ja, ers nåd. Ni måste vara hungrig. Se här en gryta med kokta rofvor. Måtte de smaka er.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

377 »Ah»konsekvensändrat/normaliserat, tänkte Bertel vid sig sjelf, i det han med häftiga steg mätte stugans korta golf, »konsekvensändrat/normaliseratjag ville icke för tio buteljer rhenskt, att lemma startLarsson såge mig i detta ögonblick. Han skulle då likna mig vid den irrande riddaren af Mancha, som under färden efter sin Dulcinea råkade ut för de mest prosaiska äfventyrkommentar. Huru komma härifrån i manshöga drifvor? ...»

378 konsekvensändrat/normaliserat Men,original: Men tillade han högt, konsekvensändrat/normaliserat något faller mig in. Jag vill försöka om icke ett af min barndoms muntraste nöjen här kan komma mig väl till pass. Gubbe, hvar har du dina skidor?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

379 konsekvensändrat/normaliserat Mina skidor? svarade gubben förlägen. konsekvensändrat/normaliserat Jag har inga.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

380 konsekvensändrat/normaliserat Du har, jag ser det på din min. Ingen Finne i ödemarken är utan skidor. Hit med dem, fort!tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och utan att akta på gubbens undskyllan, uppryckte Bertel luckan som förde till vinden och utdrog innan kort ett par ypperliga skidor.

381 konsekvensändrat/normaliserat Nå, min gubbe, utropade den unge ryttmästaren, konsekvensändrat/normaliserat hvad säger du om mina nya hästar ... jag kallar dem mina, ty jag slår vad att du säljer dem åt mig för dessa hårda silfverdaler. Smidigare fålar ha sällan ilat fram öfver höga drifvor. Har du annars någon helsning till munken och fröken Regina, så skall jag med nöje framföra den.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

382 konsekvensändrat/normaliserat Gif er icke ensam ut i ödemarken, unge herre, genmälte den gamle. konsekvensändrat/normaliserat Der finnes hvarken stig eller spår, skogen är flera mil lång och uppfylld af vargar. Det blir er vissa död.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|284|

383 konsekvensändrat/normaliserat Du bedrar dig, min vän, återtog Bertel. konsekvensändrat/normaliserat Om jag ej misstar mig, finnas der spår åt tvenne håll: det ena efter mina hästar, det andra efter flyktingarnes. Säg mig, redo de eller åkte de?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

384 konsekvensändrat/normaliserat Jag tror att de redo.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

385 konsekvensändrat/normaliserat Då är jag säker på att de åkte. Du är mig en inpiskad skälm. Men jag förlåter dig för dina präktiga skidors skull. Farväl. Om två timmar har jag hunnit dem jag söker.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

386 Med dessa ord skyndade Bertel ut.

387 Det var ännu bittida på morgonen, väl två eller tre timmar före solens uppgång. Men lyckligtvis hade yrvädret upphört, himlen hade klarnat och vinterns stjernor blinkade tindrande klart på det blåa hvalfvet. Kölden hade skärpt till, en bitande frost hade bestrött alla grenar och drifvor med dessa diamanter af is, som på engång blända och tjusa vandrarens öga. Anblicken af skog och snö i en stjernklar vintermorgon verkar i nordbons|172| sinne en egen lifvande känsla; det är i denna tafla en höghet, en glans, en renhet, en friskhet, som återföra honom till barndomens intryck och den första ungdomens strålande illusioner. Der är intet som klämmer hjertat ihop och förlamar de sväfvande vingarna af fantasin; allt är der så oändeligt, så högtidligt, så fritt; man skulle säga att naturen i denna vinterns och nattens stumhet är död, och likväl lefver hon varm och rik i vandrarens bröst. Det är som hade hon i denna lilla punkt, detta ensliga hjerta i ödemarken, sammanträngt allt sitt sprittande lif, blott för att låta det lefva än skönare midt i förstelningen, stumheten och stjernglansen rundtomkring.

|285|

388 Äfven Bertel erfor denna känsla af friskhet och lif. Han var ung ännu och öppen för alla intryck. När han lätt som en vind ilade bort mellan stammar och drifvor, kände han sig rätt barnslig till mods. Han tyckte sig ännu vara den fordne gossen, som flög öfver snön på Storkyros slätter, för att lägga sina snaror för orren i skogen. Väl svigtade han i början af ovana, när skidorna lustigt halkade nedför islupna branter; väl stötte han stundom fel och snafvade någon gång, men snart hade han återvunnit sin fordna färdighet och stod säker som förr på markens alla ojemnheter.

389 Nu gällde att finna de flyendes spår, och det var icke lätt. En timma hade Bertel redan ströfvat omkring i riktning åt Ylihärmä, och ännu hade han ej upptäckt det ringaste. Yrvädrets sista vindkast hade igensopat spåren; man såg endast vargens färska lemma startfjätkommentar, der han nyss lunkat fram genom snön, och stundom flaxade en uppskrämd ripa mellan de snötyngda grenarna. Nattvak, hunger och trötthet begynte att nedstämma ynglingens krafter; kölden tog till, när det led emot soluppgången,original: solnedgången, och strödde med rimfrost hans mörka mustacher och hans fjädrade hatt.

390 Då syntes ändtligen på en skogsväg, der lummiga granar afhållit blåsten, friska spår af medar och hästhofvar. Bertel följde dem med ansträngda krafter; stundom förlorades spåren i snön och stundom funnos de åter, der vägen var skyddad. Solen rann rödgul upp i sydost öfver trädens toppar; dagen blef klar och kall; rundtomkring sågs ej annat än skog och drifvor.

391 Men långt borta i norr höjde sig en liten pelare af|286| rök mot den klara gula morgonhimmelen. Bertel sträfvade ditåt, skidorna fingo åter fart, vägen lemma startledkommentar bättre, och ändtligen nådde den trötte äfventyraren en enstaka gård vid sidan af allmänna landsvägen. Den förste han mötte var Pekka, som gick att fodra sina hästar.

392 konsekvensändrat/normaliserat Slyngel, utropade Bertel med glad öfverraskning, konsekvensändrat/normaliserat hvem har skickat dig hit?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|173|

393 konsekvensändrat/normaliserat Hvem? upprepade Pekka med lika glad förvåning. konsekvensändrat/normaliserat Jo det skall jag säga, det har djefvulen gjort. Hur jag väntade och väntade utanför det fördömda rucklet i skogen, så blefvo mina ögon tunga och föllo igen, der jag satt uppå drifvan. Om en stund vaknade jag af hästarnes gnäggande, och hvad såg jag? En släde, likasom vår, förspänd med två hästar, galopperande bort uppå skogsvägen. Antingen är det min herre eller fan, sade jag till mig sjelf, men lika godt jag följer honom. Derpå klef jag ånyo upp på hästryggen, och hungrig var jag så det är skam att säga, men efter följde jag. Slutligen blefvo hästarna trötta, jag förlorade släden ur sigte och tackade alla både katholska och lutherska helgon att jag ändtligen kom hit till gården och fick mig ett fat varm välling. Ty var det hett vid Lützen och Nördlingen, så var det, förb. mig, kallt här i Ylihärmä, det är tvärsäkert.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

394 konsekvensändrat/normaliserat Godt, sade Bertel, konsekvensändrat/normaliserat de skola ej undgå oss. Men vet du en sak, Pekka: det ges ögonblick när hunger och sömn äro starkare än sjelfva kärleken. Kom, låt oss gå in.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

395 Och Bertel gick in, lät koka sig en skål varm mjölk och kastade sig, öfverväldigad af trötthet, på en halmbädd i stugan. Der skola vi nu för ett par timmar lemna vår irrande riddare i ro.

|287|

10. Kajaneborg.

396 Långt borta i norden brusa de stora mäktiga sjöarnas vatten under hvalf af is; forsarnas fradga fryser aldrig, tallarnas grönska vissnar aldrig, och aldrig svigta de gråa klipporna, som pressa tillsamman den skummande floden i trånga dalar. Här kämpa naturens makter sedan årtusenden sin rastlösa strid utan hvila, utan försoning; floden tröttnar ej att brottas med klipporna; klipporna tröttna icke att gäcka floden; fjällarna åldras icke; de ofantliga kärren trotsa odlingen; vinterhimmelens frostiga klarhet böljar som fordom i norrskenets vågor och skådar i sitt orubbliga majestätiska lugn på de glesa kojorna vid forsarnas stränder.

397 lemma startHär är nattens och fasornas hembygd; här är skuggan i den finska diktens gyllene taflor.kommentar Här spinner den ljusskygga trolldomen sina nät kring menniskors tro; här var hjeltarnes graf; här var lemma startplågornas bergkommentar. Här ödde de siste jättarne sin otympliga kraft i bergöknarna; här stod lemma startHiisis borg, hvars trappsteg höllo hvardera en famn i höjdkommentar. Här rufvade forntiden på sina dystraste tankar; hit drog den sig steg för steg tillbaka undan ljuset af en nyare tid. Och här har den förblödt i sitt vanmäktiga raseri; hedendomen,|174| fallen ifrån sin storhet, smyger sig, insvept i kristendomens fårakläder, fridlös kring bygderna, pysslande med sitt eländiga skrock på nattliga kyrkogårdar.

398 Innan de stora nordliga vattnen, uppretade af sin kamp i hundrade forsar, gå att söka sin korta hvila i Uleå sjö, tömma de än engång sin vrede i de tvenne väldiga fallen|288| Koivukoski och Ämmä invid det lilla Kajana. Likt tvenne ofantliga störtvågor kasta sig vattenmassorna hejdlöst ned utför trånga pass, och så våldsamt är deras fall, att menniskans djerfhet, van att brottas med naturen och segra till slut, har stadnat med häpnad här och erkänt sin vanmakt. Ända till sednaste tid ha de otaliga båtar, som styrt utför forsarna under sin färd nedåt Uleåborg, likväl här nödgats landa och släpas med häst genom Kajanas gator.*)År 1846, således efter fältskärns tid, fulländades här en sluss vid hvardera fallet och båtarna passera nu utan afbrott sin sjöväg fram. Så har dock slutligen menniskan äfven här, om icke besegrat naturmakterna, likväl med list gått deras verkstad förbi.

399 Midtemellan de båda fallen Koivukoski och Ämmä ligger i strömmen en flat klipphäll, till hvilken man från båda sidor kommer på broar. Här resa sig de gråa murarna af ett forntida fäste, nu i ruiner och ständigt badadt af strömmens vågor. Detta fäste är lemma startKajaneborg, anlagdt år 1607 under Carl IX:s tid till värn emot ryska lemma startinfallkommentar. Dess historia är kort och har blott en lysande punkt, nemligen sjelfva dess fall. Törhända kommer den tid i denna berättelse, när vi tala deromkommentar. Vi räkna nu år 1635, och slottet står i sin ungdomsstyrka.original: ungdomstyrka. (källa för ändring: HT) Dess form liknar en pil med spetsen vänd emot strömmen. Såframt icke hunger uppstår eller fienden för uppå höjderna groft artilleri, anses det ointagligt. Men hvar skall den fientliga hären finna en väg till Kajaneborg? Rundtomkring i de omätliga ödemarkerna finnes icke en banad väg, der ett hjuldon kan framkomma; på gångleder och|289| ryttarstigar färdas man sommartid fram, och vintertid ilar renen med sin pulka hit öfver sjöarnas isar.

400 Det är vinter; en tjock isskorpaoriginal: iskorpa (källa för ändring: HT) vid stränderna och slottets murar utvisar att kölden varit sträng, ehuru den ej förmått islägga den oroliga strömmen i dess hastiga lopp. Några soldater, klädda i jackor af fårskinn med ullen inåt, äro sysselsatta att hemköra ved från den nära skogen. Det är fred i landet, vindbryggan är nedfälld, och hästarnas hofvar dåna på bron öfver strömmen. Då uppstår på borggården en häftig ordvexling. En äldre qvinna af hög vext och skarpa, föga behagliga drag har bemäktigat sig ett af vedlassen och knuffar undan soldaterna, medan hon plockar i famnen så många vedträn hon förmår bära och befaller en yngre qvinna att göra detsamma. Soldaterne utösa grofva oqväden, och qvinnan med de skarpa ögonen blir dem|175| ej svaret skyldig. En underofficer, ditlockad af larmet, underrättar sig om orsaken, tilltalar qvinnan med hårda ord och befaller henne att återlemna den ved hon bemäktigat sig. Qvinnan vägrar att lyda; underofficern befaller att bruka våld; qvinnan fattar posto vid en vägg, höjer ett vedträd i luften och hotar att krossa skallen på den första som nalkas henne. Soldaterne svära och skratta; underofficern tvekar, qvinnans djerfhet kommer alla att lemma startstudsakommentar.original: studsa (källa för ändring: HT)

401 Då visar sig på trappan en äldre man, för hvilken alla med vördnad ge rum. Det är ståthållaren Wernstedt.tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) Så snart qvinnan får se honom, lemnar hon sin krigiska position och berättar med en ström af ord den oförrätt hon lidit. konsekvensändrat/normaliserat Ja nådig öfverste, säger hon, konsekvensändrat/normaliserat så vågar man behandla|290| en man, som är Svea rikes stolthet och prydnad. Icke nog att man inspärrat honom i denna eländiga vrå bakom all ära och redlighet; man låter honom ännu dertill frysa ihjäl. Hvilken ved har man gifvit oss! Store Gud, idel råa och ruttna klabbar, som fylla rummet med rök och icke ge ens så mycken värma att bläcket upptinar på hans bord. Men jag säger öfversten, att jag, Lucia Grothusen, icke vidare ämnar låta lemma starthuttla med migkommentar. Den här veden är god, och jag tar den jag, ser öfversten, midtför näsan på dessa skojare, som allesamman äro värda att hängas i den högsta fura i Paldamo skog. Packen er ur vägen, dagdrifvare, och veten hut för mig och er öfverste. Veden är min, och dermed basta.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

402 Ståthållaren småler. konsekvensändrat/normaliserat Låten henne behålla veden, säger han till soldaterne, konsekvensändrat/normaliserat annars får ingen i slottet någon lefvande fred. Och du Lucia, jag säger dig att du skall hålla din elaka tunga, som bragt så mycken ofärd åstad; det kunde annars hända att jag åter låter sätta dig och din man i det der kyffet du vet, der Erik Hare satte eder och der strömmen går tätt under golftiljorna. Är det tack för den mildring jag gett er, att du ständigt uppväcker gräl här i slottet? I förrgår har du brukat din mun, när du ej fick nog såpa till tvätten; i går har du med trots tagit en fårbog ifrån mitt kök, och i dag lemma startillfänaskommentar du åter för veden. Akta dig, Lucia, mitt tålamod tar slut.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

403 Qvinnan ser ståthållaren rakt i ansigtet. konsekvensändrat/normaliserat Ert tålamod! upprepar hon. konsekvensändrat/normaliserat Huru länge tror ni då att mitt skall räcka? Det är nu snart nitton år som vi suttit här i detta ulfvanä|291|ste. I nitton långa år har den skamfläck vidlådit Sverigesoriginal: Sverges (källa för ändring: 1872, 1883) land, att dess störste man suttit här som en missdådare! ... Märk hvad jag säger, Sverigesoriginal: Sverges (källa för ändring: 1872, 1883) störste man, ty den dag skall komma, när ni och jag och alla dessa själar af fläsk, alla dessa vandrande ölstånkor blifvit maskarnas rof och icke mer ihågkommas af efterverlden, än det svin ni slagtat i dag; men Johannis Messenii namn skall med gloria skina i alla tider. Ert tålamod! Har då icke jag haft tålamod, jag som i dessa evighetslånga år slagits med|176| er om en bit bröd, om en brasa ved, om en hufvudkudde för denne store man, som ni misshandlat; jag, den enda, som hållit hans bräckliga kropp vid makt och stärkt hans själ till det stora verk, som han dessa dagar fulländat! Vet ni hvad det vill säga att lida som jag, att försaka som jag, att ryckas från sina barn, att gå med förtviflan i hjertat och löje på läpparna, för att synas äga ett hopp, när man icke mera har något ... vet ni, öfverste, hvad det vill säga? Och ni kommer här och talar om ert tålamod!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

404 Soldaternes högljudda löje afbryter på engång den gamla qvinnans munvighet. Hon märker nu först att ståthållaren tagit det klokaste parti han lemma starti så fatta omständigheterkommentar kunde göra och gått sin väg. Det är icke första gången Lucia Grothusen drifvit en fästnings kommendant uppå flykten! Hon skulle åtaga sig att jaga till skogs en hel garnison. Men det förtryter henne, när hon icke får tillfyllest lätta sitt hjerta. Hon kastar ett vedträd mot den närmaste och värste af sina begabbare samt skyndar att med veden uppnå en låg bakdörr. Soldaten, träffad af Lucias kast uti benet, fattar un|292|der en svordom det kastade vedträdet och slungar det i sin tur efter den bortgående. Lucia, träffad i hälen, uppger ett rop af smärta och vrede ... strax derpå ser man henne försvinna genom bakdörren, följd af soldaternes högljudda hånlöje.

405 Under detta uppträde af sjelfförsakelse på ena och råhet på båda sidor har en grupp främlingar inkommit öfver vestra slottsbryggan och begära att föras till kommendanten. Soldaterne betrakta dem med nyfikenhet; de bära bönders tarfliga drägt, men hela deras väsen förråder ett främmande land. Främst går en äldre man med mörka skelande ögon och gulblek hy, hvars ansigte knappast synes innanför en yfvig mössa af hundskinn, som betäcker med sina örlappar största delen af hufvudet. Efter honom följer en ung qvinna i hemväfd randig yllekjol och tätt åtsittande koft af nytt, fint och hvitt kalfskinn. Äfven hennes ansigte är till största delen doldt under en hufva af grof filt, lemma startbebrämadkommentar med ekorrskinn, hvars fina pelshår äro beströdda med lemma startrimkommentar. Man ser endast ett par sköna dunkla ögon af ovanlig glans blicka fram under hufvan. Den tredje af sällskapet är en liten gumma, så inhöljd i mångdubbla pelsar, att hennes korta gestalt vuxit ut på bredden till formen af en lemma startvälstoppad vandrande räckdynakommentar. Alla dessa personer införas till ståthållaren. Mannen med hundskinnsmössan framvisar ett pass, enligt hvilket han, Albertus Simonis, af kongl. majestäts regering är antagen till fältläkare vid de nästa vår till Tyskland afgående trupperna samt för närvarande med hustru och dotter stadd på resa från Danzig öfver Wiborg och Kajana norra vägen till Stockholm. Ståthållaren granskar med|293| uppmärksamhet mannen och hans papper samt tyckes finna båda riktiga. Derefter anvisar han de|177| resande ett rum i slottets östra flygel och anbefaller att försörja dem med de förfriskningar en lång resa i en så sträng årstid kunna göra erforderliga.

11. Statsfången.

406 Det rum, dit vi nu inträda, är beläget i slottets södra torn, och icke särdeles inbjudande. Det är stort och mörkt. Ehuru beläget mot solsidan, förmår det trånga fönstret med dess tjocka jerngaller blott sparsamt insamla några af vinterdagens flyende solstrålar. En stor öppen spis med gråstenshäll upptager rummets ena hörn; en omålad groft hyflad säng, ett par bänkar, ett par stolar, en klädkista, ett stort bord under fönstret och ett högt hörnskåp närmast derintill utgöra rummets öfriga husgeråd. Alla dessa saker ha ett nytt utseende, som i någon mån försonar ögat med deras grofhet. För öfrigt liknar rummet en sällsam förening af kök och studerkammare. Lärdomen har uppslagit sin bostad i dess öfra del närmast fönstret; bordet är betäckt af bläckfläckar, uppfylldt med gulnade manuskripter och stora folianter i band af pergament; hörnskåpets dörr är uppslagen och förråder dess bestämmelse att tjena till bibliothek. Rummets nedra del kring spiseln har ett annat utseende. Här står tvättbunken bredvid mjölsäcken; en gryta öppnar sin famn för några torkade gäddor och några bitar salt fläsk, som täfla om platsen med en så vatten och en hylla betäckt med grofva lerkärl.

407 Sådan är den boning, hvilken ståthållaren Wernstedt|294| inrymt åt statsfången Johannes Messenius, hans hustru och hans piga, i utbyte mot det afskräckande kyffe, der Messenii plågoande, den grymme Erik Hare, i många år inspärrat de olyckliga. Detta rum är åtminstone torrt och högt; dess husgeråd äro likaledes en vängåfva af ståthållaren. Messenius bebor dess öfra del; hans qvinnliga hushåll den nedra.

408 Vidoriginal: Wid det stora bläckade bordet sitter en krokig gråhårsman, kroppen insvept i pelsar, fötterna instuckna i stöflar af renhud, hufvudet betäckt med en tjock yllemössa. Den som sett denne man i hans lyckas och välmakts dagar, när han högljudd förde ordet i Upsala konsistorium, eller stolt som en kung i sitt rike herskade öfver alla det svenska riksarkivets historiska skatter, han skulle väl föga i denna vissnade, af åren och olyckan böjda gestalt ha igenkännt mannen med det förmätna sinnet, Rudbecks och Tegels motståndare, den lärde, snillrike, högmodige jesuiteraposteln och konspiratören Johannes Messenius. Men forskade man nogare i dessa skarpa, oroliga ögon, som tycktes ständigt vilja genomtränga framtiden lika|178| långt som de trängt genom det förflutna, och läste man dessa ord, dem hans darrande hand nyss tecknat på det framför liggande papperet – ord fulla af sjelfkänsla ända till förmätenhet – då anade man, att inom denna förfallna hydda arbetade en själ obruten af tid och öde, stolt, som den fordom var, högtsträfvande, som den aldrig kunde upphöra att vara.

409 Den gamle mannens blickar stirrade på papperet ännu länge sedan han upphört att skrifva. konsekvensändrat/normaliserat Ja, sade han tankfull och eftersinnande, konsekvensändrat/normaliserat så skall det vara. Medan jag lefver,|295| hafva de trampat mig som en mask i stoftet, men när jag engång är död, skola de förstå på hvem de trampat. lemma startGloria, gloria in excelsis!språk: latinkommentar Den dag skall komma, om den ock dröjer i hundrade år, när denne usle fånge, som nu, förgäten af hela verlden, borttynar sitt lif i ödemarken, skall med beundran och vördnad kallas den svenska historiens fader. ... Då, fortfor han med ett bittert småleende, – då kunna de ingenting mera göra för mig. Då är jag död. Det är dock förunderligt. Den döde mannen, hvars ben redan länge multna i grafven, han lefver ännu i sina verk, hans ande går lifvande och förädlande fram genom seklerna. Allt hvad han lidit medan han lefde, all smälek, all förföljelse, alla fängelsegaller, de äro glömda, de finnas icke mer, blott hans namn lyser ännu som en stjerna genom århundradens natt, och efterverlden, med sitt korta minne och sitt långa register på menniskors otack, säger i tanklös beundran: det var en stor man!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

410 Under dessa ord inträdde i rummet den gamla qvinnan, hvars bekantskap vi gjorde på borggården. Hon öppnar varligt dörren, hon går på tå, likasom fruktar hon att väcka ett sofvande barn. Derpå nedlägger hon långsamt och tyst den tunga börda af ved, som hon bär i sin famn. Ett litet buller är oundvikligt; den gamle vid bordet spritter upp ur sina tankar och far häftigt ut emot den gamla med veden.original: veden konsekvensändrat/normaliserat Qvinna, säger han, konsekvensändrat/normaliserat du understår dig att störa mig! Har jag icke sagt dig, lemma startiterum iterumquespråk: latinkommentar, att du skall flytta dina lemma startpenates procul a parnassospråk: latinkommentar. Förstår du det ... lemma startlupa!språk: latinkommentartomtkonsekvensändrat/normaliserat

|296|

411 konsekvensändrat/normaliserat Käraste gubbe, jag hemtar dig bara litet ved. Du har frusit så mycket dessa dagar. Var inte ond nu, du skall få godt och varmt, det är en skön vedtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

412 konsekvensändrat/normaliserat lemma startQuid mihi tecum?språk: latinkommentar Drag för tusan böflar. Du lemma startvexerarkommentar mig. Du lemma startfatigerarkommentar mig. Du är, som salig Gustavus alltid sade, Messenii lemma startmala herbaspråk: latinkommentar, min malört, min brännässla.original: brännässla“ ..

413 Lucia Grothusen var en ytterst häftig qvinna, ondsint och trätosam med hela verlden, men denna gång teg hon helt stilla. Huru sällsamt hade icke hennes husliga ställning förbytts! Sin man hade hon alltid afgudat, men så länge han var i sin ålders fulla kraft och sin välgångstid, hade hon, den starkare själen, böjt hans oroliga vacklande ande som ett rö under sin vilja.original: vilja|179| Den tiden hade den lärde och fruktade Messenius stått rätt grundligt under toffeln. Nu hade rollerna förbytts. I samma mån hans kroppsliga krafter aftogo och alltmera tydde uppå att han nalkades sin lefnads mål, i samma mån hade hans hustrus afgudiska kärlek råkat i strid med hennes häftiga hersklystna lynne och åstadkommit det förr otroliga, att kufva detta lynne till ödmjuk undergifvenhet. Hon vårdade honom som en moder vårdar sitt sjuka barn; af fruktan att förlora honom fördrog hon med tålamod allt, sökte med vänlighet blidka hans knarriga lynne och hade aldrig ett ondt ord till svar på hans snäsor. Äfven nu såg man blott uppå läpparnas lindriga darrning den möda det kostade henne att inom sig hejda sin uppbrusande häftighet. konsekvensändrat/normaliserat Se så, sade hon vänligt, i det hon trädde några steg närmare, konsekvensändrat/normaliserat var inte ledsen nu mera,original: numera, gubbe lilla, du vet att det skadar din helsa. Jag skall inte göra så mer,|297| jag skall nästa gång lägga en matta under veden, så att du ej oroas deraf. Och till qvällen skall jag tillreda åt dig en ypperlig fårbog ... du må tro det har kostat mig möda att skaffa oss den. Jag har så godt som med våld lagt beslag uppå den i ståthållarens köktomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

414 konsekvensändrat/normaliserat Hvad, qvinna, du har understått dig att tigga lemma startbeneficiaspråk: latinkommentar af tyrannernas läckerheter? Vid Jupiter, anser du mig för en hund, att jag skulle äta smulorna af deras bord? Och så haltar du. Hvarför haltar du? Svara mig, hvarför haltar du? Du har väl återigen lupit med käringtassel kring slottet och snafvat under ditt lemma startfjeskkommentar i ståthållarens trappor.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

415 konsekvensändrat/normaliserat Haltar jag? upprepade Lucia med tvunget småleende. konsekvensändrat/normaliserat Jag tror verkligen ... jag har stött min fot. Otacksame! tillade hon tyst för sig sjelf; konsekvensändrat/normaliserat det är för din skull jag lider.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

416 konsekvensändrat/normaliserat Gå din väg och låt mig sluta min grafskrift.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

417 Lucia gick icke, hon trädde än närmare, hennes ögon fylldes med tårar, och hon slog sina båda armar kring den gamles hals. konsekvensändrat/normaliserat Din grafskrift!tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade hon åter med en så vek röst, som man aldrig skulle ha väntat från dessa vissnade läppar, skapade, som det tycktes, allenast för hårdhet och oqväden. konsekvensändrat/normaliserat O min Gud, fortfor hon sakta, konsekvensändrat/normaliserat skall då allt det största och herrligaste på jorden slutligen blifva ett stoft? Men den dagen är ännu långt borta, min vän, ja han måste vara det. Låt mig se den store Johannis Messenii grafskrift!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

418 konsekvensändrat/normaliserat Visserligen, sade den gamle, blidkad af smickret, som likväl uttalades med full öfvertygelse, – visserligen Lucia, är du den rätta lemma startpersona executrixspråk: latinkommentar, som bör få läsa mitt|298| lemma startepitaphiumspråk: latinkommentar, alldenstund du är den, som skall låta inhugga det öfver min graf. Se här, min vän, hvad säger du om detta:

|180|

tomtkonsekvensändrat/normaliseratlemma startHär under hvila sig Doctorisspråk: latin Johannis Messenii ben:

Själen i Guds rike, men ryktet kring hela verlden.kommentartomtkonsekvensändrat/normaliserat

420 konsekvensändrat/normaliserat Aldrig, sade Lucia gråtande, konsekvensändrat/normaliserat har ännu en sannare skrift blifvit ristad öfver en stor mans graf. Men låt oss icke mera tala derom. Låt oss tala om ditt stora verk, ditt Scondia. Vet du väl, jag anar, att dess glans innan kort skall bereda dig frihetentomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

421 konsekvensändrat/normaliserat Friheten! upprepade Messenius vemodigt. konsekvensändrat/normaliserat Ja du har rätt: grafvens frihet att multna hvar man behagar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

422 konsekvensändrat/normaliserat Nej, fortfor Lucia med ifver och hänryckning, konsekvensändrat/normaliserat dina ögon skola ännu se din äras tillkommelse. Man skall läsa ditt stora Scondia illustrata, man skall låta trycka det ... med ditt namn i förgyllda bokstäfver på titelbladet ... hela verlden skall,original: skall full af beundran, ropa: aldrig har i norden dess like funnits.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

423 konsekvensändrat/normaliserat Och skall ej heller någonsin komma! tillade Messenius med tillförsigt. konsekvensändrat/normaliserat O, hvem ger mig tillbaka friheten, friheten, att jag må få skåda mitt verk och triumfera öfver mina ovänner. Exaudi me, Domine, porrigo manus meas coram facie tua! Libera me a miseris; etenim dixisti: prosternam inimicos tuos calcandos pedibus tuis.språk: latin*)Hör mig, Herre, jag utsträcker mina händer inför ditt ansigte. Fräls mig från elände, ty du hafver sagt: jag skall nederlägga dina ovänner tilloriginal: til att trampas under dina fötter. Hvem ger mig friheten, friheten och tio års lifstid att se mitt verk!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|299|

424 konsekvensändrat/normaliserat Jag!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade en lemma startdåfkommentar stämma i djupet af kammaren.

425 Vid ljudet af denna röst vände sig Messenius och hans hustru om med vidskeplig förfäran. Fängelsets enslighet och intrycket af denna vilda natur, som i alla tider förblifver skrockets tacksama jordmån, hade hos båda stegrat samtidens allmänna tro på öfvernaturliga ting till den starkaste visshet. Mer än engång hade Messenii grubblande ande varit nära att fördjupa sig i lemma startKabbalaskommentar och svartkonstens lockande labyrinth; blott hans trägna arbeten och hans hustrus religiösa förmaningar höllo honom dervid tillbaka. Nu kom på hans fråga ett oväntadt svar – från himmelen eller afgrunden, lika godt, det var dock ett svar, det var dock ett halmstrå för hans drunknande hopp.

426 Den korta vinterdagen led till slut och skymningen bredde redan sitt dunkel öfver den delen af fängelserummet, som låg närmast dörren. Ur detta dunkel framträdde en man, i hvars gulbleka drag man igenkände samma person, som för ett par timmar sedan vunnit inträde i slottet under namn af fältläkaren Albertus Simonis. Troligen hade han i denna sin egenskap af|181| läkare fått tillträde till fången, ty hela slottets medicinska fakultet bestod för öfrigt af en lemma startbarberare, som praktiserade i kirurginkommentar, och en gammal soldatenka, hvars insigter att bota invärtes sjukdomar ansågos mycket berömliga, isynnerhet när de understöddes af lemma startläsningar (luvutspråk: finska), hvilka, förbjudna af presterskapet, likväl ständigt i badstugans imma anlitadesoriginal: anlitas (källa för ändring: HT) som kraftiga trollformlerkommentar.

|300|

427 konsekvensändrat/normaliserat Pax vobiscum!språk: latintomtkonsekvensändrat/normaliserat*)Frid vare med eder. sade den främmande med en viss högtidlighet, i det han trädde närmare fönstret.

428 konsekvensändrat/normaliserat Et tecum sit Dominusspråk: latin,tomtkonsekvensändrat/normaliserat*)Så ock med dig vare Herren. svarade Messenius med lika högtidlighet och med oroblandad nyfikenhet.

429 konsekvensändrat/normaliserat Procul sit a concilio lingua mulierisspråk: latin,tomtkonsekvensändrat/normaliserat*)Må qvinnans tunga vara fjerran från öfverläggningen. fortfor den främmande i samma ton.

430 Lucia, i hvars ungdom lärde mäns döttrar läste latin bättre än i nittonde seklet fransyska, afbidade icke en vidare påminnelse, utan aflägsnade sig med en forskande blick på den hemlighetsfulle främlingen.

431 Messenius gaf sin gäst ett tecken att taga plats vid hans sida. Hela det följande samtalet fördes på latin.**)Hvilket fältskärn här visligen öfversätter.

432 konsekvensändrat/normaliserat Var mig helsad, store man, som olyckan endast förmått upphöja!tomtkonsekvensändrat/normaliserat började främlingen, med klok beräkning anslående Messenii svagaste sida.

433 konsekvensändrat/normaliserat Var helsad äfven du, som icke försmår att besöka den öfvergifne!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Messenius med ovanlig höflighet.

434 konsekvensändrat/normaliserat Johannes Messenius, känner du mig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor den främmande, i det han lät dagen falla på sitt bleka ansigte.

435 konsekvensändrat/normaliserat Jag tycker mig hafva sett detta ansigte förr, svarade fången tvekande. konsekvensändrat/normaliserat Men det måste vara ganska längesedan.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

436 konsekvensändrat/normaliserat Mins du ännu i Braunsberg en gosse några år yngre än du, hvilken uppfostrades jemte dig i de helige fädernes skola och sedan i ditt sällskap besökte Rom och Ingolstadt?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|301|

437 konsekvensändrat/normaliserat Jag påminner mig det ... en gosse med stora anlag att en dag blifva kyrkans stöd ... Hieronymus Mathiæ.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

438 konsekvensändrat/normaliserat Denne Hieronymus Mathiæ är jag.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

439 Messenius kände en rysning genomila sina leder. Huru hade icke tidens tand, årens erfarenhet och jesuitismens själamördande lära förändrat den fordom blomstrande gossens drag! Pater Hieronymus – ty det var han –|182| märkte detta intryck och skyndade att tillägga: konsekvensändrat/normaliserat ja, min vördnadsvärde vän, fem och trettio års strider för den allena saliggörande kyrkans väl hafva kommit rosorna på dessa kinder att vissna för alltid. Jag har arbetat, jag har lidit i denna onda tid. Liksom du, store man, men med ringare mått af snille, har jag träget lemma startgrafvitkommentar i vingården, utan annan lön för min möda, än de heliga martyrers krona i paradiset. Du har i min ungdom visat mig mycken vänskap; jag vill återgälda den så vidt jag förmår. Jag vill återföra dig till friheten och lifvet.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

440 konsekvensändrat/normaliserat Ack vördige fader, svarade den gamle med en djup suck, konsekvensändrat/normaliserat jag är icke värd att du, den heliga kyrkans trogne son, räcker mig, arme affälling, din hand. Du vet då icke att jag förnekat vår tro, att jag med hand och mun bekänt mig till den fördömliga lutherska läran, som jag i mitt hjerta afskyr, ja ockoriginal: och (källa för ändring: HT, 1854, 1872, 1883) i sinom tid förföljt din heliga orden med allehanda gudlösa smädelser.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

441 konsekvensändrat/normaliserat Skulle jag icke veta allt detta, min vördade vän; skulle icke den store Messenii verk och gerningar ha flugit på ryktets vingar ända till Tyskland! Men hvad du har gjort, det har du gjort allenast som yttre sken, för att i hemlighet|302| verka för vår heliga romerska kyrkas bästa. Lär oss icke skriften att möta list med list i denna gudlösa tid; lemma startperinde ac serpentes estotespråk: latinkommentar, J skolen vara listige som ormar, den heliga jungfrun skall förlåta eder och kyrkan hugna eder med sin aflat, såsnart J arbetat för hennes skull. Ja, vördnadsvärde man, om du än sju gånger förnekat din tro och sju och sjuttio gånger försyndat dig mot alla helgon och kyrkans dogmer, så skall det vara dig räknadt till pris och icke till fördömelse, allenast du gjort det med invärtes tysta förbehåll och i afsigt att dermed tjena den goda saken. Om än din tunga ljugit och din hand dödat, så skall det vara ett fromt och heligt verk, när det gällt att föra tillbaka de villade får. Mod, store man, jag skänker dig aflat i kyrkans namn.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

442 konsekvensändrat/normaliserat Ja fromme pater, dessa läror, dem de vördige jesuiterfäderne i Braunsberg fordom så vältaligt inplantade i min unga själ, dem har jag troget efterlefvat. Men nu på min ålderdom vill det synas mig, som hade samvetet åtskilligt att invända deremottomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

443 konsekvensändrat/normaliserat Djefvulens frestelser! Ingenting annat. Drif dem bort!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

444 konsekvensändrat/normaliserat Det kan väl så vara, fromme pater! Likväl, för att trygga mitt samvete, har jag uppsatt en skriftelig bekännelse, hvari jag uppenbart förklarar mitt affall till lutherska läran för lemma startskrymterikommentar och lika uppenbart ånyo hyllar den rättrogna katholska kyrkan.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

445 konsekvensändrat/normaliserat Göm denna bekännelse, visa den icke för någon dödlig! inföll jesuiten hastigt. konsekvensändrat/normaliserat Dess tid kommer nog sedan.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|183|

446 konsekvensändrat/normaliserat Jag förstår inte dina skäl, fromme pater!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|303|

447 konsekvensändrat/normaliserat Hör mig noga och uppmärksamt. Tror du väl, gamle man, att jag utan vigtiga skäl vågat mig flera hundrade mil upp i ödemarkerna, dagligen utsatt för hungern, kölden, rofdjuren och de ännu rofgirigare menniskorna i detta land, som skulle bränna mig lefvande, om de visste hvem jag är och hvad jag förehafver. Tror du, att icke min ringa förmåga hade ett vidsträckt fält i mitt hemland, derest jag icke här hoppades kunna uträtta än mera? Nåväl, jag vill i korthet förklara dig hvarom fråga är .... Det kan väl ingen höra oss? Här finnasoriginal: finnes (källa för ändring: HT, 1854, 1872, 1883) kanhända lönngångar i murarna?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

448 konsekvensändrat/normaliserat Var lugn. Ingen dödlig kan höra oss.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

449 konsekvensändrat/normaliserat Vet då, fortfor jesuiten med låg röst, konsekvensändrat/normaliserat att man ånyo förehafver den aldrig öfvergifna planen att återbringa det kätterska Sverige i romerska kyrkans sköte. Det finns endast två makter, som numera kunna emotstå oss, och helgonen vare lofvade, desse makter blifva dag från dag mera oskadliga. Stuartska huset i England är omsnärjdt med våra nät och gör i hemlighet allt för vår sak. Sverige ligger ännu döfvadt af det förfärliga slaget vid Nördlingen och kan icke, utan nya underverk, längre behålla sin förmätna ställning i Tyskland. Tiden är inne, planerna mogna; vi måste begagna oss af våra fienders vanmakt.original: vannmakt. Om några år skall England falla i våra händer som en mogen frukt; Sverige, ännu stolt af fordna segrar, skall tvingas att göra detsamma. Medlet härtill skall blifva en thronförändring.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

450 konsekvensändrat/normaliserat Christina, konung Gustavi dottertomtkonsekvensändrat/normaliserat ...?

451 konsekvensändrat/normaliserat Är ett nioårigt barn och dertill en qvinna. Vi sakna|304| icke lemma startanhangkommentar i Sverige, som ännu erinrar sig den fördrifna konungafamiljen. Den svage Sigismund är död; lemma startUladislaus, hans son, sträcker med hela ungdomens otålighet sina händer efter fädernes kronakommentar. Den skall bli hans.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

12. Frestaren.

452 konsekvensändrat/normaliserat UladislausSveriges thron? Jag tviflar uppå att vi upplefva den dagen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll Messenius tvehågsen.

453 konsekvensändrat/normaliserat Hör mig till slut, fortfor jesuiten, lifvad af den lemma startvidtutseendekommentar plan hans ränkfulla hufvud sammanspunnit. konsekvensändrat/normaliserat Du sjelf, store Messenius, är den, som skall åstadkomma detta underverk.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

454 konsekvensändrat/normaliserat Jag ... en eländig fånge! Omöjligt.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

455 konsekvensändrat/normaliserat För helgonen och snillet är ingenting omöjligt. Svensken är konungsligt sinnad; hans konungars föredöme leder honom i godt och ondt. Särdeles|184| har han stor vördnad för gamle kung Gösta. Om det nu kan bevisas, att samme kung Gösta på sin sotesäng med ånger förklarat lutherska läran vara en villolära, att han afsvurit och fördömt reformationen, att han anbefallt sin yngre son, den påfviskt sinnade Johan, att i sinom tid godtgöra hans, stamfadrens, stora förvillelsetomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

456 konsekvensändrat/normaliserat Hvad vågar du säga? utbrast Messenius med oförställd förvåning. konsekvensändrat/normaliserat En sådan solklar lögn, som strider emot hela kung Göstas så trovärdigt bevittnade sista ord och hädanfärdtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

457 konsekvensändrat/normaliserat Lugna dig, vördade vän! afbröt jesuiten kallt. konsekvensändrat/normaliserat Om det vidare låter bevisa sig, att lutherdomens andre grundläg|305|gare och befästare, Carolus den nionde, likaledes på sin sotesäng förklarat reformationen vara en hädelse och en olyckatomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

458 Messenius betraktade jesuiten med häpnad.

459 konsekvensändrat/normaliserat Och om det slutligen kan ledas i bevis, att sjelfva konung Gustaf Adolf, innan han uppgaf sin anda på fältet vid Lützen, blifvit slagen af en plötslig ingifvelse och dött en kättares död under den största ruelse och själavåndatomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

460 Messenii bleka kinder betäcktes af rodnad.

461 konsekvensändrat/normaliserat Då, fortfor jesuiten med samma orubbliga djerfhet, konsekvensändrat/normaliserat då återstå af Wasaätten allenast den fånige Erik XIV, den erkändt påfviske Johan III och den uppenbart katholske Sigismund, med hvilka alla vi icke behöfva göra oss något besvär. Engång öfvertygadt att dess störste, ja alla dess konungar antingen varit eller på sistone blifvit påfviskt sinnade, skall svenska folket slutligen lemma startse fjällen falla från sina ögonkommentar, med botfärdig ånger bekänna sin skuld och ändtligen falla tillbaka i den allenasaliggörande romerska kyrkans sköte.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

462 konsekvensändrat/normaliserat Och huru, vördige fader, vill du, tvärtemot de klaraste bevis, öfvertyga Svenskarne om deras konungars affall?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

463 konsekvensändrat/normaliserat Jag har redan sagt, fortfor jesuiten smickrande, konsekvensändrat/normaliserat att ett så stort och förtjenstfullt värf endast kan genomdrifvas af den snillrike Johannes Messenius. Man vet att du är Sveriges lärdaste man och störste häfdatecknare. Man vet att du ägt och ännu äger i din hand flera historiska dokumenter och hemligheter, än någon äger i hela riket. Begagna denna din ställning med fintlighet och skarpsinnighet; hop|306|sätt dokumenter, som aldrig funnits; dikta tilldragelser, som aldrig händttomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

464 konsekvensändrat/normaliserat Hvad vågar du säga?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast Messenius med blossande kinder.

465 Jesuiten misstog sig på hans sinnesrörelse. konsekvensändrat/normaliserat Ja, fortfor patern, konsekvensändrat/normaliserat vågsamt är företaget, men långtifrån omöjligt. En hastig flykt till Polen skall dessutom sätta dig i säkerhettomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

466 konsekvensändrat/normaliserat Och det är åt mig ... åt mig du föreslår detta?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|185|

467 konsekvensändrat/normaliserat Ja, tillade Hieronymus i samma ton, konsekvensändrat/normaliserat jag inser att Gustaf Adolf skulle göra dig största svårigheten, och honom tar jag derföre på min del. Du har således endast Gustaf I och Carl IX på din lott att framställa i den dager, som länder vår fromma sak och vår heliga kyrka till gagntomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

468 konsekvensändrat/normaliserat lemma startAbi a me, male spiritus!språk: latinkommentar utbrast Messenius med ett utbrott af raseri, som jesuiten, oaktadt sin slughet, var långtifrån att vänta sig. konsekvensändrat/normaliserat Du erkeskändare! du lögnare! du niding, som kommer din hand vid det heligaste, tror du att jag, Johannes Messenius, derföre arbetat i många år uppå äran att vara Skandiens störste häfdatecknare, för att med ens på ett så infamt, ett så oerhördt sätt våldföra den historiska sanningen, som jag med så långvarig möda återupprättat! Packa dig din väg, på ögonblicket, fort ... bort, lemma startin Gehennam!språk: latinkommentartomtkonsekvensändrat/normaliserat ... Och vid dessa ord slungade den gamle, utom sig af vrede, mot jesuitens hufvud allt hvad han först fick fatt uti, böcker, papper, bläckhorn, sanddosa, med en häftighet, som kom den djerfve munken att studsa. Paterns gulbleka kind blef ett ögonblick än blekare, ... derpå steg han några steg tillbaka, reste sig i sin fulla ansenliga längd|307| och uppslog den veckade spanska sammetströja, som betäckte hans bröst. Ett kors af gnistrande diamanter, omgifvet af en törnekrona af rubiner, blänkte oförmodadt fram i den tilltagande skymningen.

469 Detta smycke syntes uppå Messenius utöfva ett magiskt inflytande. Hans nyss så uppretade stämma förstummades plötsligt ... hans vrede öfvergick nästan i ögonblicket till en omisskännelig fruktan ... hans knän darrade, han vacklade, var nära att falla och fasthöll sig med möda i den höga stolkarmen tätt invid skrifbordet.

470 Jesuiten trädde nu åter långsamt närmare, i det han genomborrade fången med dessa obeskrifliga ögon, dem man liknar vid skallerormens. konsekvensändrat/normaliserat Mins du ännu, gamle man, sade han med afmätt herrskareton, i det han lät hvarje förkrossande ord åtföljas af en paus, beräknad att höja dess skarpa effekt – mins du ännu de straff, med hvilka kyrkan och vår heliga ordens lagar belägga synder som dina? För affall: döden – och du har sju lemma startresorkommentar affallit! – föroriginal: för – hädelse: döden – och du har sju resor hädat! – för olydnad: döden – och du har sju resor trotsat! – För synd mot den heliga anda: fördömelsen – och hvem har syndat som du! För kätteri: bålet – och hvem har förtjent det som du! För förargelse och sidovördnad mot Herrans heliga: den eviga elden – och hvem har som du kommit förargelse åstad!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

471 konsekvensändrat/normaliserat Nåd, helige fader, nåd!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Messenius, i det han vred sig som en mask under jesuitens förfärliga hotelser.

472 tomtkonsekvensändrat/normaliseratMen pater Hieronymus fortfor: konsekvensändrat/normaliserat Nicolaus Pragensis den frejdade mannen|186| gick öfver till Calvins villosatser och|308| vågade trotsa vår ordens öfverhufvud. Han drog sig undan till Böhmens doldaste vrå, men hämden fann honom. Hundarne sleto sönder hans kropp och afgrundens andar sleto hans själtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

473 konsekvensändrat/normaliserat Förbarmande! Nåd!tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade fången tillintetgjord.

474 konsekvensändrat/normaliserat Nåväl,original: Nåvål, fortfor jesuiten med höghet och öfverlägsenhet, konsekvensändrat/normaliserat jag har lemnat dig valet mellan glorian och fördömelsen; jag vill lemna dig det ännu engång, ehuru du icke förtjenar det. Tror du väl, eländige affälling, att jag, de tyske och nordiske jesuiternes öfverhufvud, som icke erkänner någon annan öfver mig än den helige fadren i Rom – tror du väl att jag trotsat tusende faror för att uppsöka dig här i din usla vrå och sedan låta afspisa mig, den osynlige herrskaren öfver hela norden, med din olydnad och ditt vankelmod! Jag frågar dig ännu, i vår heliga ordens namn, om du, Johannes Messenius, vill hörsama den ed du svor i din ungdom och viljelös lyda mina, din förmans och domares, bud och befallningar?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

475 konsekvensändrat/normaliserat Ja, helige fader, svarade fången darrande. konsekvensändrat/normaliserat Ja jag vill.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

476 konsekvensändrat/normaliserat Hör då det straff jag pålägger dig. Du säger att du hela ditt lif igenom sträfvat för ett enda mål: det att vinna namnet af nordens störste häfdatecknare, och du tror dig nu ändtligen ha uppnått ditt mål.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

477 konsekvensändrat/normaliserat Ja, helige fader, det är mitt mål, och jag har uppnått det.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

478 konsekvensändrat/normaliserat Ditt mål är falskt! utbrast jesuiten ånyo med förkrossande stämma. konsekvensändrat/normaliserat Ditt mål är syndens och djefvulens mål, ty|309| du har arbetat för din egen ära och icke för den heliga kyrkans såsom du svurit. Derföre pålägger jag dig att sjelf förstöra ditt lifs afgud, ditt stora rykte hos efterverlden, derigenom att du förvänder historien och skrifver henne icke såsom hon är, utan såsom hon borde vara. Jag vill att du skall bortkasta rykte och efterverld, för att tjena dagens ändamål, som är den romerska kyrkans seger i norden. Jag vill att du skall omskrifva konungarne Gustaf den förstes och Carl den niondes historia sålunda, att allt hvad de gjort för reformationen ländt både dem och deras rike till förderf och fördömelse. Och jag vill att du skall stöda denna nya historia på så tillförlitliga dokumenter, att de i folkets ögon trotsa alla bevis på motsatsen, – dokumenter, som icke finnas, det vet jag alltför väl, men hvilka du skall tillverka – dokumenter, hvilkas falskhet möjligen om en mansålder blir uppenbar, men hvilka för ögonblicket göra den åsyftade nyttan.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

479 konsekvensändrat/normaliserat Och således, sade Messenius med en röst, som på engång darrade af de mest olika känslor, fruktan, vrede, förödmjukelse – således skall jag inför efterverlden stå som en nedrig förfalskare, som en ärelös skändare af historiens heligaste sanningartomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

|187|

480 konsekvensändrat/normaliserat Ja hvad mer! återtogoriginal: åsertog jesuiten hånleende. konsekvensändrat/normaliserat Hvad mer, om du, eländiga verktyg, uppoffrar ditt namn, allenast kyrkan vinner sin stora seger! Hvartill tjenar dig menniskors pris, om din själ brinner i afgrundens glöd, och hvad skadar dig menniskors förakt, om du genom detta offer vunnit martyrers krona i himmelen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|310|

481 konsekvensändrat/normaliserat Men sanningens sak ... historiens oväldiga dom!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

482 konsekvensändrat/normaliserat Bah, hvad är historiens sanning? Är det väl den lydiga slaf, som följer i hälarna menniskors förvillelser – den papegoja, som tanklös pladdrar efter alla deras dårskaper? Är det icke fastmera verkligheten sådan den bör vara, renad från villorna, befriad från brotten och dårskaperna, – Guds rike på jorden, lika vist som allsmäktigt, lika godt som det är heligt och vist?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

483 konsekvensändrat/normaliserat Men är det då vi, som skola föreskrifva Gud hvad som är godt och vist? Har han icke sjelf sagt oss det i verkligheten sådan den är?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

484 konsekvensändrat/normaliserat Ha, vankelmodige affälling, du vågar ännu köpslaga med din förman om rätt och orätt! Välj och lyd! Välj på ena sidan den timliga och eviga döden, på andra sidan paradisets fröjder och helgonens herrlighet. Än ett ord, och derpå beror ditt ve och väl: vill du lyda mitt bud?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

485 konsekvensändrat/normaliserat Ja jag lyder!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade fången bäfvande och förkrossad. Och jesuiten aflägsnade sig stum och kall med en herrskares nick att slafven hade hans nåd.

13. lemma startAbi, male spiritus.språk: latinkommentar

486 Vid pass en vecka hade förgått efter det hemliga samtal, till hvilket vi sednast lyssnade. Jesuiten hade under denna tid icke lemnat statsfången ur sigte. Dagligen såg man honom, under sken af läkarevård, insmyga sig i Messenii rum och der tillbringa med honom flera timmar. Han var för klok, för att lita på fångens vankelmodiga löften. Hvad de båda tillsamman förehade, det visste ingen i slot|311|tet, och ståthållaren fattade inga misstankar. Kajaneborgs aflägsenhet långt ifrån den öfriga verlden hade insöft Wernstedt i säkerhet; tvärtom fann han nöje i den främmande läkarens umgänge, som vittnade om stor lärdom förenad med stor verldserfarenhet.

487 Det fanns likväl en, som med ständigt vaksamt öga följde främlingens steg, och denna enda var Lucia Grothusen, Messenii hustru. Katholik af uppfostran och öfvertygelse, hade hon ständigt styrkt sin man i hans papistiska ränker; detta visste jesuiten alltför väl och trodde sig derföre vara säker om hennes medverkan, ehuru han varsamt underlät att förtro sina planer åt den rörliga qvinnotungan. Men ofta strandar den slugaste plan mot dessa dolda|188| driffjädrar i menniskohjertat, särdeles qvinnans hjerta, hvilka verka i en helt annan riktning, än det kalla förståndet utstakar. Jesuiten hade, med all sin slughet, misstagit sig om Lucia. Han beräknade icke, att när fanatismen i hennes hufvud ropade: skjut uppå! ropade kärleken än högre i hennes hjerta: håll emot! ... och kärleken får hos qvinnan alltid öfverhanden.

488 Lucia var en ovanligt skarpsynt qvinna; hon hade genomskådat jesuiten förr än han kunde ana det. Hon såg den förstörande inre strid, som rasade i Messenii bröst, en strid på lif och död mellan fanatismen å ena sidan, som bjöd honom uppoffra rykte och efterverld för kyrkans seger, samt ärelystnaden å andra sidan, som ständigt manade i hans öra: skall du då sjelf nedbryta hela ditt lifs arbete? Skall du då blindt skända historiens helgedom? Skall du|312| prisgifva åt föraktet det lysande namn, som i fängelsets natt ännu utgör din rikedom och din stolthet?

489 Detta allt såg Lucia med kärlekens skarpblick; hon såg att den man hon älskade och för hvilken hon uppoffrat ett helt lif af försakelser och tålamod, skulle duka under för denna förfärliga invärtes strid, och hon beslöt att rädda honom med ett djerft, ett afgörande steg.

490 Sent om normaliseringoriginal: en (källa för ändring: 1854, 1872, 1883) aftonen brann ännu lampan uppå Messenii skrifbord, der han och jesuiten arbetat tillsamman alltsedan morgonen. Lucia hade fått tillstånd att gå till hvila i sin bädd, som stod i det långa rummets andra ända närmare dörren, och låtsade sofva. De båda männen vid bordet hade slutat sitt arbete och samtalade med låg röst, nu som alltid uppå latin, hvilket språk Lucia ganska väl förstod.

491 konsekvensändrat/normaliserat Jag är nöjd med dig, min vän, sade jesuiten med synbar tillfredställelse. konsekvensändrat/normaliserat Dessa dokumenter, som bära hela sanningens stämpel, skola vara tillfyllest att bevisa konungarne Gustavi och Caroli omvändelse, och detta företal, undertecknadt af dig, skall ytterligare styrka deras trovärdighet. Jag beger mig nu öfver Sverige tillbaka till Tyskland, för att antingen genom våra anhängare låta trycka dessa dokumenter i Stockholm, eller, om det befinnes omöjligt, i Lübeck eller Leyden.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

492 Messenius utsträckte ofrivilligt sin hand, likasom för att återrycka en dyrbar skatt ur en röfvares händer. konsekvensändrat/normaliserat Helige fader, utropade han med synbar bestörtning, konsekvensändrat/normaliserat ges det då intet uppskof ännu? Mitt namn ... mitt rykte ...konsekvensändrat/normaliserat förbarma dig öfver mig, helige fader, gif mig igen mitt namn!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|313|

493 Jesuiten smålog. konsekvensändrat/normaliserat Ger jag dig icke ett namn, sade han, konsekvensändrat/normaliserat vida större och herrligare än det du förlorar, ett namn i vår heliga ordens lemma starttideböckerkommentar, ett namn ibland kyrkans martyrer och välgörare, ett namn som måhända en dag skall räknas bland kyrkans helgon?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|189|

494 konsekvensändrat/normaliserat Men med allt detta ett namn utan heder, en lögnares, en förfalskares namn!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast Messenius med en fånges förtviflan, hvilken man visar himmelens herrlighet skymd af lemma startschavottenkommentar.

495 konsekvensändrat/normaliserat Svage fåfänge man, som icke vet att stora mål aldrig vinnas af menniskofruktan och menniskopris! sade jesuiten med nästan föraktlig ton. konsekvensändrat/normaliserat Du vore i stånd att än engång återkalla ditt ord och förverka dina anspråk på hela kristenhetens tacksamhet. Men lyckligtvis är det numera omöjligt. Dessa dokumenter – och dervid utsträckte han triumferande sin hand med papperen – de äro nu i en hand, som skall förstå att fasthålla dem och, mot din vilja, bruka dem till kyrkans ära, till trons seger, till din egen själs eviga välfärd!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

496 Pater Hieronymus hade icke väl utsagt dessa ord, innan raskt, oväntadt en hand bakom honom fattade papperen, dem han så triumferande upplyftat, ryckte dem ur hans hand, kramade dem tillsamman, slet i ett nu dem sönder i hundrade stycken och strödde dessa stycken vidt kring fängelsegolfvet. Denna rörelse kom så oförberedd, jesuiten var så långt ifrån att ana något sådant, att han ett ögonblick förlorade sin vanliga beslutsamhet och med mera häpnad än rådighet gaf den djerfva handen tid att fullborda dess förstörelseverk. Först när de kringströdda bitarna öfvertygade honomoriginal: honm om verk|314|ligheten af hans förlust, sammanbetos hans läppar af raseri, hans armar höjde sig, och han störtade med en tigers vildhet på den lemma startoförvägnakommentar, som vågat tillintetgöra hans plan i sjelfva ögonblicket af hans seger.

497 Lucia – ty den djerfva handen var hennes – mötte utbrottet af munkens raseri med det energiska mod, som utmärker qvinnan, när hon kämpar för sitt heligaste. I sin ungdom hade hon varit en af dem som kunde taga sin karl i kragen, och denna föga qvinliga armstyrka hade mer än engång fått öfning under de ständiga tvisterna med slottets råa soldater. Hastigt slöto sig hennes senfulla fingrar kring munkens utsträckta armar och fasthöllo dem som ett skrufstäd. konsekvensändrat/normaliserat Nå, sade hon med gäckande ton, konsekvensändrat/normaliserat tre steg från lifvet, herre; hvad är det ni vill?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

498 konsekvensändrat/normaliserat Ursinniga, röt jesuiten, skummande af vrede, konsekvensändrat/normaliserat du vet icke hvad du gjort! Eländiga tjuf, du har stulit ett rike från din kyrka och ett paradis från din man!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

499 konsekvensändrat/normaliserat Och från er har jag stulit ert rof, från vargen hans säkra byte, var det icke så? svarade Lucia, med en stämma, som i sin tur begynte att glödgas af hennes häftiga lynnes eld. konsekvensändrat/normaliserat Munk – fortfor hon med alltmera gäsande vrede, i det hon våldsamt skakade den mäktige mannen, som förgäfves sökte göra sig lös – jag känner en tjuf, som under kyrkans fårakläder kommit|190| att stjäla från en stor man hans ära, från ett helt folk dess historia, från en fattig öfvergifven qvinna hennes enda stolthet, hennes makes lugn, heder och lif. Säg mig, fromme och helige munk, hvad straff förtjenar en sådan tjuf? Vore icke Ämmä fall nog|315| grundt för hans kropp och den eviga elden nog sval för hans själ?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

500 Jesuiten såg med en hastig rörelse mot fönstret, utanför hvilket det mäktiga fallets vågor dånade hemskt i vinternatten.

501 konsekvensändrat/normaliserat Ha, utropade Lucia med bittert löje, konsekvensändrat/normaliserat du fruktar mig, du, den mäktige som regerar riken och samveten! Du fruktar att under min grofva drägt kunde döljas en mans arm, som skulle slunga dig ned uti forsens afgrund. Var lugn ... jag är blott en qvinna, och derföre strider jag med qvinnans vapen. Ser du ... jag kastar dig icke ut genom fönstret ... jag nöjer mig att sätta vilddjuret inom lås och bom. Darra, munk, jag vet hvem du är! Lucia Grothusen har följt dina steg; du är förrådd, och det är hon som förrådt dig.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

502 konsekvensändrat/normaliserat Förrådd!tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade jesuiten; han begrep alltför väloriginal: alltförväl (källa för ändring: 1872, 1883) hvad detta ord innebar. I denna hatfulla tid, då två religioner kämpade om riken och samveten, då jesuiternes stämplingar i högsta grad uppretat Svenskarne, var en medlem af denna orden, upptäckt under en förklädnad inom rikets gränser, utan räddning förlorad. Men den hotande faran återgaf denna farliga karakter hela dess spänstighet. konsekvensändrat/normaliserat Förrådd af dig, min dotter! upprepade han ännu engång, i det hans armar sjönko och hans anletsdrag antogo ett uttryck af tvifvel och mild smärta. konsekvensändrat/normaliserat Det är omöjligt.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

503 Lucia betraktade honom med hat och misstroende. konsekvensändrat/normaliserat Jag din dotter! utropade hon och stötte munken med afsky ifrån sig. konsekvensändrat/normaliserat Lögnen är din dotter och falskheten din moder. Se der dina slägtingar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|316|

504 konsekvensändrat/normaliserat Lucia Grothusen, sade jesuiten mycket mildt, konsekvensändrat/normaliserat när du var barn och följde din fader Arnold Grothusen, som förjagades jemte konung Sigismund, då kom du en dag i nöd och landsflykt, omgifven af förföljare, till en bondes koja. Man vägrade eder en fristad, man hotade att utlemna eder. Då upptäckte ditt barnsliga öga i ett hörn af kojan en Mariebild, en qvarlefva från fordna tider, vanhelgad som leksak för okynnige piltar. Du tog denna bild, du kysste den, du framräckte den mot kojans hårda innevånare och sade till dem: se, jungfru Maria är här, hon skall beskydda oss!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

505 konsekvensändrat/normaliserat Nå hvad sen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Lucia med vekare röst, än hon sjelf ville tillstå.

506 konsekvensändrat/normaliserat Din barnsliga tillförsigt – nej hvad säger jag? den heliga jungfrun rörde de hårda bönderne, de gåfvo eder skydd, de förde eder i säkerhet. Än mer, de gåfvo dig bilden, hvilken du alltsedan gömt som din skyddsgud, och|191| der hänger den ännu på din vägg. Det du fordom sade, det säger jag nu: se, jungfru Maria är här, hon skall beskydda mig.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

507 Lucia sökte förgäfves att kämpa mot en inre rörelse. Hon bet sig i läppen och svarade intet.

508 konsekvensändrat/normaliserat Du har rätt, fortfor munken med klok beräkning, konsekvensändrat/normaliserat jag är en katholik som du, en förföljd som du; om man genomskådade min förklädnad, skulle man döda mig. Mitt lif står i din hand; angif mig, jag flyr icke; jag dör för min tro och jag förlåter dig min död.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

509 konsekvensändrat/normaliserat Fly härifrån, sade Lucia till hälften besegrad; konsekvensändrat/normaliserat jag ger|317| dig tid till i morgon. Men blott på det vilkor, att du ej mera återser min man.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

510 konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, sade jesuiten vemodigt, konsekvensändrat/normaliserat jag flyr, men jag qvarlemnar här min sköna dröm om en bättre framtid. Ack, jag har föreställt mig den store Messenius och hans ädla maka såsom den katholska kyrkans återupprättare i norden; jag hade tänkt mig den tid, då millioner menniskor skulle säga: vi gingo i mörker och blindhet, men häfdernas ljus har uppgått för oss, den store Messenius har blottat för oss reformationens falskhet.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

511 konsekvensändrat/normaliserat Om det kunde ske utan att komma sanningen för nära,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Lucia, hvars eldiga själ alltmera hänfördes af den framtid jesuiten skickligt förstod att ställa för henne i perspektiv.

512 konsekvensändrat/normaliserat Sanningen!original: Saningen! upprepade jesuiten mildt öfvertygande. konsekvensändrat/normaliserat O min vän, sanningen det är vår tro, lögnen det är kättarnes tro. Om du blefve förvissad att jag af din man begär blott sanningen sjelf, ville du då, i stället för att nedrifva din kyrka, hjelpa till att återuppbygga henne?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

513 konsekvensändrat/normaliserat Ja det ville jag!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Lucia varmt och lifligt.

514 konsekvensändrat/normaliserat Så hör dåtomtkonsekvensändrat/normaliserat ... fortfor jesuiten, men afbröts i detsamma af Messenius, som, härtills döfvad och handfallen, nu syntes uppvakna ur en svår och plågsam dröm.

515 konsekvensändrat/normaliserat Abi, male spiritus!språk: latintomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han med ursinnig häftighet, likasom fruktade han, att jesuitens ormtunga ännu engång kunde segra. konsekvensändrat/normaliserat lemma startAbi,språk: latin abi!kommentaroriginal: abi, (källa för ändring: HT) Du är icke en menniska, du är sjelfva lögnens furste, du är sjelfva paradisets orm! Abi, abi in aeternam ignem, habitaculum tuum, in|318| regnum mendacii, imperium tuum!språk: latin*)Vik hädan, du orene ande, till den eviga elden, din boning, till lögnens rike, ditt herradöme.tomtkonsekvensändrat/normaliserat – Och dervid sköt han jesuiten framför sig mot dörren utan att Lucia gjorde min af att hindra det.

516 konsekvensändrat/normaliserat Insanit miser!språk: latin**)Den eländige yrar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade jesuiten i det han försvann.

|192|

517 konsekvensändrat/normaliserat Tack, min vän!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Lucia med lättadt hjerta, likasom befriad från en vådlig förtrollning.

518 konsekvensändrat/normaliserat Tack, Lucia!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Messenius mildare än han på lång tid tilltalat sin maka.

14.original: 12. Helgonens dom.

519 Bittida följande morgonoriginal: morgonen (källa för ändring: HT, 1872, 1883) inträdde pater Hieronymus i det rum, som beboddes af fröken Regina von Emmeritz och hennes gamla Dorthe. Blek af nattvak och smärta satt den sköna flickan vid trotjenarinnans bädd. Vid jesuitens inträde stod Regina hastigt upp. konsekvensändrat/normaliserat Rädda Dorthe, min far! utropade hon och fattade jesuitens arm. – I går på aftonen sjuknade hontillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) plötsligt och hastigt ...original: .,. jag har sökt er öfverallt, och ni har öfvergifvit mig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

520 konsekvensändrat/normaliserat Sch, sade jesuiten hviskande, konsekvensändrat/normaliserat tala sakta, väggarna ha öron. Så ... verkligen? Dorthe är sjuk? Stackars gumma, det var illa det, jag kan icke hjelpa henne. Man är vår förklädnad på spåren. Man misstänker oss. Vi måste fly i denna dag, i denna stund.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

521 konsekvensändrat/normaliserat Icke förr än ni åter gjort Dorthe frisk. Jag ber er,|319| min far, ni är klok, ni känner alla läkemedel; gif Dorthe en hastigt verkande helsodryck, och vi följa er hvart ni behagar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

522 konsekvensändrat/normaliserat Omöjligt! Vi ha ej en minut att förlora. Kom!

523 konsekvensändrat/normaliserat Ej utan Dorthe, min far! Heliga jungfru,original: jungfru skulle jag öfvergifva henne, min amma, min moderliga vän!

524 Jesuiten framträdde till sängen, fattade den gamlas hand, vidrörde hennes panna och pekade tyst derpå med en min, hvars betydelse Regina alltför väl förstod.

525 konsekvensändrat/normaliserat Hon är död!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade den unga flickan med lemma starthäpnadkommentar.

526 konsekvensändrat/normaliserat Ja hvad mer! återtog jesuiten, och ett besynnerligt hemskt smålöje stred kring hans läppar med den uppsyn af sorg han bemödade sig att antaga. konsekvensändrat/normaliserat Du ser, mitt barn, tillade han, konsekvensändrat/normaliserat att helgonen velat bespara vår trogna vän en mödosam väg och i stället upptagit henne i den himmelska glorian. Här är intet mera att göra. Kom!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

527 Men Reginas blick hade midtigenom tårarnaoriginal: tårararna varseblifvit det sällsama löjet, och det slog henne med en obeskriflig fasa. Hon syntes eftersinna en mörk hemlighet.

528 konsekvensändrat/normaliserat Kom! upprepade han brådskande. konsekvensändrat/normaliserat Jag vill gifva Messenii hustru, som är katholik, det uppdraget att gömma vår vän i jorden.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|193|

529 Reginas mörka ögon stirrade med rysning på munken. konsekvensändrat/normaliserat I går klockan 7 på aftonen, sade hon, konsekvensändrat/normaliserat var Dorthe vid god helsa. Strax derpå drack hon den dryck ni alla qvällar tillredt åt henne med stärkande örter. Klockan 8 sjuknade hon ... tio timmar derefter har hon upphört att lefva.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

530 konsekvensändrat/normaliserat Den långa resans mödor ... en förkylning .... en|320| inflammatiospråk: latin ... det behöfdes icke mer. Kom!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade jesuiten oroligt.

531 Men Regina kom icke. konsekvensändrat/normaliserat Munk, sade hon med en röst, som darrade af fasa och afsky konsekvensändrat/normaliserat ... ni har gifvit henne gift!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

532 konsekvensändrat/normaliserat Mitt barn! Min dotter, hvad faller dig in! Smärtan har förvillat ditt förstånd. Kom, jag förlåter dig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

533 konsekvensändrat/normaliserat Hon var er till besvär ... jag såg er otålighet på vår hitresa. Och nu vill ni utan beskydd gifva mig till pris åt ert godtycke. Heliga Maria, fräls mig! Jag följer er ej!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

534 Jesuitens rörliga ansigte ändrade hastigt uttryck och antog denna befallande stränghet, med hvilka han bragt Messenius att rygga. konsekvensändrat/normaliserat Barn, sade han, konsekvensändrat/normaliserat ådrag dig icke helgonens vrede genom att lyssna till den onde fiendens ingifvelser. Mins hvar du är, olyckliga, och hvem du är. Ett ögonblicks tvekan ännu, och jag lemnar dig qvar ett rof för nöden, fängelset, döden, ett mål för kättarnes hån, ett förvilladt lam, som den heliga jungfrun öfvergifvit. Här förderfvet och olyckan ... der, i ditt fädernesland, friheten, lyckan, religionens tröst, helgonens gunst. Välj, men välj fort, ty släden står ispänd, morgonen gryr, och dagen bör icke mera finna oss qvar i detta kättarenäste.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

535 Regina tvekade. konsekvensändrat/normaliserat Svär mig, sade hon, konsekvensändrat/normaliserat att ni är oskyldig i Dorthes död!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

536 konsekvensändrat/normaliserat Jag svär det, utropade jesuiten, konsekvensändrat/normaliserat vid detta kors och vid den helige Loyolas ben. Må den fasta grunden brista under mina fötter och afgrunden uppsluka mig lefvande, om|321| jag någonsin räckt denna qvinna en annan dryck än helsans och läkedomens!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

537 konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, sade Regina, konsekvensändrat/normaliserat helgonen hafva hört er ed och tecknat den uti domens bok. Farväl Dorthe, min vän, min mor! Kom, låt oss gå.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

538 Båda ilade ut. Det var ännu mörkt. En blek strimma af dagen grydde öfver de mörka furorna vid stranden af Koivukoski fall. Släden stod ispänd. Den sömniga vakten i porten lemnade fri passage åt läkaren, hvars förtroliga umgänge med kommendanten på slottet var alla bekant.

539 Redan trodde sig jesuiten vara i säkerhet, då en från fasta landet kommande släde mötte de flyende på den smala bron och körde i mörkret fast med dem. Munkens släde vändes på kant och hindrades blott af den halfmurkna brakande ledstången ifrån att stjelpa i djupet. Regina uppgaf ett rop af förskräckelse.

|194|

540 Vid ljudet af denna röst sprang en man ur den mötande släden med häftighet upp och närmade sig de flyende. konsekvensändrat/normaliserat Regina!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade en icke okänd röst, som darrade af öfverraskning.

541 konsekvensändrat/normaliserat Ni misstar er, min vän,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skyndade jesuiten att svara med förställd röst. konsekvensändrat/normaliserat Gif väg för Doctor Albertus Simonis, fältläkare i kunglig majestäts tjenst.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

542 konsekvensändrat/normaliserat Ha det är du, eländige jesuit! skrek den främmande. konsekvensändrat/normaliserat Vakt i gevär! I gevär, att gripa den störste bof, som jorden bär!tomtkonsekvensändrat/normaliserat – Och dervid fattade han munken i hans yfviga pels.

543 Ett ögonblick sökte Hieronymus att lösgöra släden och|322| genom hästens snabbhet undkomma. Men då han fann omöjligheten häraf, lemnade han pelsen i sticket, slingrade sig ur sin fiendes armar, kastade sig snabbt öfver ledstången till bron och nedhoppade på isen, som under den ovanligt starka kölden lagt sig mellan slottsholmen och fasta landet. Innan kort hade han försvunnit i den gråa lemma startskymningenkommentar. Vakten vid slottsporten, uppskrämd af ropet, aflossade sitt gevär efter flyktingen, men utan att träffa. Några af soldaterne gjorde min af att förfölja honom på isen.

544 konsekvensändrat/normaliserat Låten bli med det, gossar, ropade en skäggig sergeant; konsekvensändrat/normaliserat det har töat i natt och strömmen har skurit isen underifrån; jag tänker lemma starthan skall väl strykakommentar i dag.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

545 konsekvensändrat/normaliserat Men rymmaren sprang dit ned!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade några.

546 konsekvensändrat/normaliserat Honom tar fan, svarade sergeanten lugnt och tände sin morgonpipa. konsekvensändrat/normaliserat Jag tänker att vid det här laget skall han vara i Ämmä.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

547 konsekvensändrat/normaliserat Hvad säger du?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade förfärad mannen vid släden.

548 konsekvensändrat/normaliserat Jag säger bara, att käringen*)Ämmäspråk: finska, på svenska käring. fått sig frukost i dag, svarade sergeanten med orubbligt lugn. konsekvensändrat/normaliserat Hör bara, hon skäller som en bandhund; nu är hon nöjd.original: nöjdtomtkonsekvensändrat/normaliserat

549 Alla lyssnade med häpnad på vattenmassornas dån. Det förekom dem, som brusade det mäktiga fallet vildare, fruktansvärdare än förr i den gråa vinterskymningen. Sergeanten hade rätt; det liknade en bandhunds tjut, när man kastat till honom ett rof.

|323|

15.original: 13. Bertel och Regina.

550 Vi lemnade vår lemma startirrande riddare af Manchakommentar, uttröttad af mödor och äfventyr, sofvande uti en bondgård i Ylihärmä. Vi återfunno honom nyss uppå bron till Kajaneborgs slott under fåfänga försök att bemäktiga sig jesuitens hatade|195| och fruktade person, hvilken han igenkännt genom rutan i det ensliga skogstorpet. Bertels irrfärder under de tio eller tolf dagar, som förflutit sedan hans första uppträdande, äro lätta att gissa. Ledd uppå villspår under sin jagt efter flyktingarne, hade han genomirrat alla vägar i Österbotten, varit uppe ända till Uleåborg, och först då han der förlorat alla spår, beslutat sig för det sista vågade försöket att efterleta de flyende långt bort i Kajanas ödemarker. Hvarföre den unge riddaren med en så outtröttlig ihärdighet förföljt deras spår, skall snart visa sig.

551 Några timmar efter uppträdet på bron återfinna vi Bertel i det nya rum, som ståthållaren anvisat fröken Regina och der hon stod under beskydd af en hans qvinnliga slägtinge. Mer än tre år hade förflutit, sedan de båda sednast möttes under så olika förhållanden i Frankfurt am Mayn i den store konungens närhet. Bertel var då en oerfaren tjuguårig yngling, Regina en lika oerfaren sextonårig flicka. Båda hade sedan dess genomlefvat många pröfningar; hos båda hade ungdomens första brinnande enthusiasm blifvit afkyld af strider och lidanden. Afståndet mellan furstedottren och den obemärkte löjtnanten hade sedan dess blifvit minskadt genom Bertels krigiska ära och nya adliga vapen|324|sköld; ja i denna stund kunde hon, en öfvergifven fånge, anse sig hedrad af en riddares uppmärksamhet. Men afståndet mellan deras öfvertygelser, deras sympathier, deras hjertan – hade väl det blifvit minskadt af dessa hårda pröfningar, som vanligen stålsätta en öfvertygelse, i stället att bryta den?

552 Bertel närmade sig den unga flickan med hela den vördnadsfulla uppmärksamhet, hvilken hans samtids belefvenhet ännu bibehållit som ett arf från föregående århundradens chevaleri. konsekvensändrat/normaliserat Min fröken, sade han med lindrigt darrande röst, konsekvensändrat/normaliserat sedan mitt hopp att finna er på Korsholm slog felt, har jag förföljt er genom skogar och ödemarker såsom man förföljer en brottsling. Ni anar måhända det skäl som förmått migoriginal: dig dertill?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

553 Reginas långa svarta ögonhår lyftades långsamt och hon betraktade Bertel med frågande blickar. konsekvensändrat/normaliserat Riddare, svarade hon, konsekvensändrat/normaliserat hvad som än förmått er dertill, är jag säker derpå, att edra skäl varit ädla och ridderliga. Ni har ej velat återföra en olycklig flicka i hennes fängelse; ni har blott velat rycka henne bort från en man, som den arma bedragna alltsedan barndomen ansett för en helig, en from man och hvars djupt dolda ondska hon först nu har lärt sig att känna och afsky.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

554 konsekvensändrat/normaliserat Ni misstar er, sade Bertel lifligt och varmt. konsekvensändrat/normaliserat Jag ryste, det är sannt, när jag såg er ledsagad af denne man; hvars rätta gestalt jag har kännt förr än ni; jag fördubblade då mina efterspaningar, för att rycka er ur hans händer. Men|196| innan jag anat en fara från detta håll, ilade jag att uppsöka|325| er och medföra till er den glada underrättelsen om en rättvisa – sen, men jag hoppas icke för sen.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

555 konsekvensändrat/normaliserat En rättvisa, säger ni?tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade Regina med en öfverraskning, som jagade blodet på hennes kinder.

556 konsekvensändrat/normaliserat Ja, min fröken, fortfor Bertel, i det han med hänryckning betraktade denna bild af så hög och bländande skönhet – ändtligen efter flera år af fruktlösa bemödanden har det lyckats mig att utverka denna rättvisa för ett oförskyldt lidande. Ni är fri, ni äger att under de svenska vapnens beskydd återvända till ert fädernesland, och här – Bertel böjde vid dessa ord ett knä och räckte Regina ett papper med lemma startförmyndareregeringenskommentar sigill – här är det dokument, som betryggar er frihet.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

557 tomtkonsekvensändrat/normaliseratRegina hade beherrskat sin första rörelse och mottog det dyrbara dokumentet med nästan högdragen värdighet. konsekvensändrat/normaliserat Herr riddare, sade hon afmätt och kort, konsekvensändrat/normaliserat jag vet att ni icke begär min tack för det ni, mer än edra landsmän, handlat som en man af ära.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

558 Bertel uppstod förvirrad af denna stolthet, som han likväl bordt vänta. konsekvensändrat/normaliserat Hvad jag gjort, sade han i sin tur afkyld, konsekvensändrat/normaliserat det har jag endast gjort för att utplåna en oförrätt, som kunde kasta skugga på en stor konungs minne. Hvar och en af mina landsmän skulle gjort detsamma som jag, om icke krigets nöd kommit dem att glömma den upprättelse ni haft rätt att fordra. Främst af alla skulle den högsinte konung Gustaf Adolf skyndat att godtgöra ett ögonblicks öfverilning, om icke försynen så snart hade afklippt hans dagar. Men – afbröt Bertel sig sjelf, – jag glömmer att den konung jag älskar och beundrar, honom hatar ni, min fröken!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|326|

559 Vid dessa ord steg ånyo den höga och sköna rodnaden på Reginas kinder. Bertel hade ovetande vidrört en af de känsligaste strängarna i detta glödande hjerta. En ny upptäckt, en förundransvärd likhet, i gestalt, i röst, i åtbörder, ja i tänkesätt, en likhet, som hon aldrig förut bemärkt och som dessa tre år utvecklat i Bertels hela personlighet, anslog med ett obeskrifligt intryck den sydländska flickans själ. Det förekom henne, som såge hon honom sjelf, den störste bland dödlige, hennes drömmars stolthet, hennes lifs både sällhet och olycka, honom den älskade och den fruktade, hennes lands, hennes tros och hennes hjertas besegrare – och som sade han sjelf till henne med den välkända stämman: Regina, du hatar mig! Detta intryck kom så snabbt, så starkt, med en sådan öfverraskande makt, att Regina plötsligt bleknade, vacklade och nödgades stöda sig på Bertels framräckta arm. konsekvensändrat/normaliserat Heliga jungfru, hviskade hon förvirrad och utom sig, jag skulle hata er – er som jag älsktomtkonsekvensändrat/normaliserat...

560 Bertel uppfångade detta halfva obegripliga och dock så innehållsrika ord|197| med en öfverraskning lika plötslig och oväntad, som Reginas. Utom sig af bestörtning, fruktan och hopp, var han likväl för ridderlig att begagna sig af en så ofrivillig bekännelse. Stum och aktningsfull ledsagade han den unga flickan till hennes beskyddarinna, under hvars vård hon snart återhemtade sig från sin hastiga vanmakt, en följd af länge gömda, i hjertats doldaste djup sammanpressade känslor, som sökte sig luft.

561 Bertel hade förskaffat sig det uppdrag, att eskortera fröken Regina till Stockholm, derifrån hon sedermera vid första|327| öppet vatten kunde återresa till sitt fädernesland. Han ägde derföre att qvardröja på Kajaneborg till dess hans skyddsling vore färdig att resa, och detta åter fördröjdes genom den opåräknade bristen på ett passande qvinligt sällskap för den högborna fången. Under lemma startafbidankommentar häruppå gingo veckor förbi, och under denna tid spunnos alldeles nya förhållanden, hvilka man knappt skulle anat, när man såg Reginas stolta köld mot hennes befriare. O, denna köld var isen öfver en glödande vulkan; hvar dag förtunnades den och smälte tillsamman, hvar dag blef Reginas stolthet högdragnare på samma gång den alltmera vacklade i sina grundvalar, och slutligen återstod blott en skiljemur, och visserligen den starkaste, nemligen religionernas bittra kamp. Fåfänga mur! Äfven den störtade slutligen tillsamman för den sydländskaoriginal: sydlänska passionens eld, och innan tre veckor förgått, hade den nittonåriga flickan och den tjugutreåriga ynglingen, glömske af både tros- och rangskillnader, svurit hvarandra trohet för lifvet. Visste väl Bertel, att han för sin sköna, sin stolta, sin svartögda brud hade att tacka konung Gustaf Adolfs minne?

562 Ett sällsamt öde ville besegla denna förening på ett oväntadt och lemma startunderbartkommentar sätt. Med hemlig bäfvan för sin lycka hade Bertel länge förgäfves efterforskat jesuitens öde. Sedan den morgonen, då han hoppade öfver ledstången vid bron, hade ingen af honom hört eller sett det ringaste spår, innan tre veckor derefter en bonde infann sig med rapport, att man vid öppnandet af en vak ett stycke nedanför Ämmä fall funnit den döda kroppen af en man utan öron, i utländsk drägt, som bonden medförde och som igenkändes hafva till|328|hört pater Hieronymus. Dertill lade ännu den ärlige Paldamobon en liten oansenlig kopparring, hvilken funnits hängande vid ett snöre på den dödes bröst. Bertel betraktade denna ring med förvåning och glädje. konsekvensändrat/normaliserat Ändtligen har jag dig, utropade han, konsekvensändrat/normaliserat denna ring som jag så länge eftersträfvat, – och med dig vissheten om den fruktansvärde mannens död.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

563 konsekvensändrat/normaliserat Helgonens dom öfver menedaren!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Regina bestört.

564 konsekvensändrat/normaliserat Helgonens dom, som bekräftar vår lycka!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bertel och fästade på Reginas finger Konungens ring.

|198|

16.original: 14. Konungens Ring. Svärdet och Plogen. Eld och Vatten.original: vatten.

565 Åter gå vi tillbaka till Storkyro, till Bertila gård och den gamle bondekungen.

566 Det är en vinterdag i Mars år 1635. Vårsolen verkar redan på snön, taken drypa på solsidan, lemma startskarankommentar bär uppå kullarnas norra sida och brister på den södra. Aron Bertila är nyss hemkommen från kyrkan med hela sitt folk; hans gråa hufvud lutar till fall, han stöder sig på Meris arm. Vid hans sida går ett kostligt par af små runda figurer: den gamle Larsson och hans nyss hemkomne son, den tappre och lärde kaptenen af samma namn, sin lille faders trogna afbild, så när som på åren. Vid hans sida går hans unga hustru, en lemma starttäckkommentar och gladlynt gestalt, hvars drag vi känna igen. Det är ingen annan än Kätchen, den raska och muntra flickan, hvars mjuka hand engång lemma startbragte den ädle kaptenen ur koncepternakommentar. Sedan den dagen har han svurit vid alla grekiska och romerska författare, dem han fordom läst|329| uti Åbo kathedralskolalemma startsic unde ubi apud unquam postspråk: latinkommentar, som de gamle så skönt brukade uttrycka sig – att den mjukhändta novisen bland Würtzburgs barmhertiga systrar en dag skulle bli hans. Och då krigets skiften åter fört dem tillsamman, då Kätchen var utan beskydd och för resten ej hade något emot en ärlig och glad soldat, så har detta nöjsamma och muntra par blifvit på hösten ordentligen sammanvigdt i Stralsund och derefter begifvit sig åter att besöka sin runde fryntlige fader och svärfader Larsson i Storkyro, der de varit högligen välkomna och upptagna som barn i huset.

567 Ty det bör ännu tilläggas, att Larsson numera lemma startgifvit kriget på båtenkommentar och efter mycket lemma startprutkommentar fått sitt afsked, dock utan gradförhöjning. Han har beklagligen lemma starticke samlat en fyrkkommentar af rofvet i Tyskland, såsom månge hans gelikar. Allt hvad han förtjenat – och får man tro honom sjelf, har det varit millioner – det har farit sin kos, hvart? Vid Nördlingen, säger han. Jo vackert, i sus och dus med glada bussar af samma skrot som han sjelf. Men nu vill han blifva ordentlig och stadig som en gärsgårdsstör, efterträda sin fader som lemma startinspektorkommentar på Bertilas stora jordegendomar, plöja, så, skörda och lemma startpro modulo virium prolem copiosam in lucem proferrespråk: latinkommentar, som de gamle så sannt brukade uttrycka sig. Den gamle Bertila hyllar honom med synbar bevågenhet. Betydelsefulla ord ha undfallit den gamle, och nyss har han i domarens händer öfverlemnat sitt testamente. Hvad Meri angår, tynar hon bort som en blomma utan rot och hänger vid lifvet blott med sin svagaste hjert|330|tråd, den lemma startbiltogekommentar, förskjutne Gustaf Bertel, numera adlad Bertelsköld.

568 Denna husliga krets af så olika beståndsdelar, både skuggor och dagrar, sitter nu förenad i den stora stugan, omgifven af det talrika gårdsfolket,original: gårdsfolket (källa för ändring: HT)|199| och gamle Larsson söker ännu, i hemligt förbund med Meri, att blidka den stränge bondekungen till ett mildare sinnelag mot Bertel. Alla deras böner och skäl stranda mot gubbens oböjliga fasthet ... Larsson vänder sig förargad bort, Meri döljer sina tårar i stugans mörkaste skugga. Då klinga åter bjelror derute, liksom sednast om trettondagsafton, en rymlig släde stadnar på den stora gården, och derifrån utstiga tvenne personer, en officer i sin vida mantel och en ung bildskön qvinna i en lysande kappa af svart samet, fodrad med dyrbara pelsverk. Meri och gamle Larsson blekna båda vid denna syn; Larsson skyndar ut, men det är för sent. Bertel och Regina inträda i stugan.

569 Båda Larssönerne och Meri omgifva Bertel med varma, men synbart förlägna helsningar. Kätchen flyger upp och kastar sig, utan att fråga efter skilnaden mellan sin borgerliga drägt och den kostbara sametskappan, i Reginas armar, som med rörelse omsluta den trogna barndomsvännen.

570 Bertel lösgör sig vänligt ur de mötandes omfamningar och går med fasta steg rakt fram till den gamle Bertila, som, stum och kall i den högkarmade stolen vid bordsändan, icke bevärdigar den kommande med en helsning eller en blick. Alla de kringstående afbida med lemma starthäpnakommentar blickar följderna af detta möte, som – det känner enhvar – måste|331| blifva afgörande. Den unga officern har aflagt kappa och hatt, hans långa blonda hår faller i vackra bugter kring den öppna pannan; hans kinder äro mycket bleka, men de blåa uttrycksfulla ögonen betrakta fast och ofrånvändt den grånade gamles jernhårda ansigte.

571 Bertel böjer nu, såsom förra gången, ett knä och säger med en röst på engång ödmjuk och säker: konsekvensändrat/normaliserat Min far!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

572 konsekvensändrat/normaliserat Hvem är du? jag känner dig icke, jag har ingen son;tomtkonsekvensändrat/normaliserat afbryter honom den gamle med isande köld.

573 konsekvensändrat/normaliserat Min far! fortfar Bertel, utan att låta afskräcka sig. konsekvensändrat/normaliserat Jag kommer ännu engång, och för sista gången, att bedja om din förlåtelse och välsignelse. Stöt mig icke ifrån dig! Jag lemnar mitt fädernesland,original: fädersland, (källa för ändring: HT, 1854, 1872, 1883) för att kämpa och måhända att dö på Tysklands jord. Det beror uppå dig, om jag någonsin skall återvända.original: återvända Mins, min far, att din välsignelse gifver dig åter en son, att din förbannelse jagar honom i evig landsflykt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

574 Den gamle i karmstolen förändrar icke ett drag, men hans röst förråder en inre kamp. konsekvensändrat/normaliserat Mitt svar är kort, säger han. konsekvensändrat/normaliserat Jag ägde en son. Han blef ovärdig mig och hela den grundsats, som styrt min lefnad. Han öfvergaf folkets sak för att hylla det olycksbringande adelsvälde, som jag hatar och afskyr. Jag har icke mer någon son. Jag har i dag gjort honom arflös.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|200|

575 De kringståendes ansigten blekna vid dessa ord. Blott Bertel rodnar lindrigt och säger: konsekvensändrat/normaliserat Min far, jag begär ej dina egodelar. Gif dem åt den du anser värdigare än jag. Jag begär blott din förlåtelse ... din välsignelse, min far!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|332|

576 Alla utom Regina omgifva den gamle, falla på sina knän och utropa: konsekvensändrat/normaliserat Nåd för Bertel! nåd för din son!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

577 konsekvensändrat/normaliserat Och om jag hade en son, svarar den gamle, konsekvensändrat/normaliserat tron J väl att han för min skull ville öfvergifva sin falska lystnad efter adelns utmärkelser? Tron J väl att han ville blifva en bonde som jag, en man af folket som jag, beredd att för folkets sak lefva och dö? Tron J väl, att han ville med sina fina behandskade händer plöja jorden och välja sig en hustru af mitt stånd, en enkel och ärbar qvinna sådan som anstår en lemma startdannemankommentar utan prål och skryt?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

578 konsekvensändrat/normaliserat Min far, säger Bertel med en röst mera sväfvande än förr, konsekvensändrat/normaliserat hvad du begär, är omöjligt redan för den uppfostran du sjelf gifvit mig. Jag vill ära och högakta ditt stånd, men jag har uppvuxit till krigarens yrke; det vill jag och kan jag ej mera öfvergifva. Att välja mig en hustru efter ditt sinne är mig lika omöjligt. Här står min maka; hon är en furstedotter, min far, men hon har ej blygts att till make välja en bondeson. Vare detta ett bevis, att hon ej skall blygas att kalla dig fader.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

579 Vid dessa ord närmar sig Regina ödmjukt, likasom för att kyssa den gamles hand, och alla, utom Bertel och den gamle, stå upp. Men Bertilas, bondekonungens, fordna lynne af eld brusar upp i vrede. konsekvensändrat/normaliserat Sade jag icke det, utropar han med dundrande stämma, konsekvensändrat/normaliserat der står den vanbördingen, som föddes till bonde och blef en herretjenare. Ha, vid Gud, jag har i mina dagar sett mycken strid och mycket trots mellan svärdet och plogen, men ett trots som detta har jag ännu icke öfverlefvat. Pojken, som kallar sig min|333| son, vågar att inför mina ögon föra sin furstliga sköka och kalla henne sin hustru.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

580 Bertel springer upp och stöder Regina, som vid dessa ord är nära att sjunka. konsekvensändrat/normaliserat Gubbe, säger han med af vrede darrande röst, konsekvensändrat/normaliserat tacka ditt fadersnamn och ditt gråa hufvud att du kunnat säga hvad ingen annan skulle hafva sagt och derefter haft en timma att lefva. Här är den ring jag fäst på min lagliga vigda hustrus hand – dervid lossar han från Reginas finger konungens ring – och jag svär, att denna hand är så ren och så värdig som någon dödlig hand att bära samma ring, som i så många år har burits på den störste konungs finger.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

581 Meris ögon stirra på ringen, hennes bleka kinder färgas af en hög rodnad, hon kämpar den häftigaste strid med sig sjelf. Slutligen träder hon närmare, trycker ringen med hänryckning till sina läppar och säger med afbruten stämma och en rörelse så stark, att den förtorkar hvarje tår i hennes öga:|201| konsekvensändrat/normaliserat Min ring som han burit ... min ring som bevarat honom ... oskyldig är du till hans död; han gaf dig bort; sen kommo kulorna, sen kom döden. Vet du väl Gustaf Bertel, och du, hans hustru, den ringens makt? I min ungdom gick jag en dag i ödemarkerna och fann der en döende man, som lemma startförsmäktadekommentar af törst. Jag räckte honom en dryck ur källan, jag läskade hans tunga med hjortronens saft. Han tackade mig och sade: min vän, jag dör och har ingen annan belöning att gifva dig, än denna ring. Den fann jag fordom på fingret af en mariebild, som ensam låg oskadd midt bland påfvedömets brustna qvarlefvor i Stor|334|kyro kyrka, och när jag ryckte ringen af bildens finger, föll bilden till stoft. Denna ring har på engång helgonens makt och trolldomens makt, ty med mig går den urgamla trolldomens storhet i grafven. Den som bär denna ring, är säker för eld, vatten, stål och all slags farlighet, med vilkor allenast att han ej svär mened, ty detta förlamar ringens kraft. Med denna ring följer lycka i fred och seger i krig; kärlek, ära och rikedom; när den bäres i tre ätteleder efter hvarandra, far efter son, då skola af den slägten uppstå lysande fältherrar och statsmäntomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

582 Här stadnade Meri. Alla lyssnade med spänd väntan.

583 konsekvensändrat/normaliserat Men, fortfor hon, konsekvensändrat/normaliserat bäres ringen sex leder efter hvarandra, då skall af den slägten uppstå ett mäktigt konungahus. Dock, sade mannen, bör du veta, att med stora gåfvor följa stora faror. Mened och slägtfiendskap skola ständigt fresta ringens innehafvare och söka att förlama dess kraft; högmod och omåttelig ärelystnad skola ständigt arbeta inom hans bröst för att bereda hans fall, och det skall fordras en stor själens fasthet i det goda, förenad med en stor hjertats ödmjukhet, för att besegra dessa frestelser. Den som äger och bär denna ring, skall äga all verldens lycka och endast hafva att bekämpa sig sjelf; men han skall ock sjelf vara sin lyckas fruktansvärdaste fiende. Deruppå tyda de tre bokstäfverna R R R, som äro graverade på ringens insida och uttolkas med dessa ord: Rex Regi Rebellisspråk: latin, konungen är mot konungen upprorisk; den lyckligaste, den mäktigaste bland menniskor har att frukta den största faran inom sitt eget bröst.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|335|

584 konsekvensändrat/normaliserat Och denna ring, o Regina, är vår! utropade Bertel med både fruktan och glädje. konsekvensändrat/normaliserat Hvilken rikedom och hvilket ansvar följa icke med denna ring!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

585 konsekvensändrat/normaliserat Makten! Äran! Odödligheten!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Regina hänryckt.

586 konsekvensändrat/normaliserat Tag dig till vara, min dotter!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Meri vemodigt. konsekvensändrat/normaliserat Bakom dessa ord ligger ock ringens största fara.

587 Den gamle Bertila betraktadeoriginal: betrakrade ringen och de unge med ett föraktligt småleende. konsekvensändrat/normaliserat Falskt guld! sade han. konsekvensändrat/normaliserat lemma startFlärd!kommentar Onyttig prydnad! Falsk ärelystnad! Det är en värdig gåfva att gå i arf från slägte till slägte bland adeln. Kom,|202| Larsson den yngre, du, som ock är af bondeslägt och som vill återgå till ditt stånd, ehuru du varit soldat. Jag vill gifva dig något, som hvarken är guld eller onyttig prydnad, men som kanske skall bringa dig mera välsignelse, än konungars ringar. Tag den gamla yxan med ekskaftet från väggen derborta; ja frukta icke, der är ingen trolldom i den, far min har smidt den med egen hand i kung Göstas tid. Med den har far och jag huggit månget storverk i skogen och röjt många obygder. Må den gå i arf inom din slägt, och jag lofvar dig, att den som äger min yxa, honom skola lyckan och förnöjsamheten följa i hans redliga arbete.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

588 konsekvensändrat/normaliserat Tack skall ni ha, lemma startfar smulankommentar, svarade kaptenen gladlynt och pröfvade med tillgjordt vigtig min den gamla yxans lemma startäggkommentar. konsekvensändrat/normaliserat Kommer det an att rista en inskrift derpå, skulle jag föreslå R R R R, lemma startRus Ruris Rusticus Robustusspråk: latinkommentar, det vill i korthet säga: f–n anfäkta, en sådan grofhuggare! Ett mycket skönt och sinnrikt talesätt hos de gamle.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|336|

589 Larsson den äldre ansåg nu tillfället vara inne att gifva den bittra tvisten en försonligare vändning. Han trädde fram till den gamle, ledande vid handen de båda nygifta paren, och sade: konsekvensändrat/normaliserat käre far, låtom oss icke falla vår Herre i handtverket. Din pojke och min pojke äro ett par stora slynglar, det medges; men rå de väl för att vår Herre skapat den ena af eld, den andra af vatten? Bertel är som en eldslåge, brinnande het, högtsträfvande, uppflammande, lysande, ovaraktig, och jag slår vad att lilla frun är af samma sort. Min pojke här är renaste vattentomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

590 konsekvensändrat/normaliserat Halt! ropade kaptenen. konsekvensändrat/normaliserat Vatten har aldrig varit min svaga sida.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

591 konsekvensändrat/normaliserat Håll din mun. Min pojke är klara vattnet ... flytande och lemma startlättfärdigtkommentar, förnöjsamt hållande sig vid jorden och enkom skapadt att med sin tjocka prosaiska lefnadsvishet släcka den andre junkerns poetiska glöd. Hvad angår hans hustru, är hon af samma ull. Ser du nu icke, far, att vår Herre ämnat pojkarne till vänner – elden att värma vattnet och vattnet att släcka elden – och du vill göra dem till fiender genom att taga från den ena och gifva åt den andra. Nej far, låt bli dermed, det är mitt råd, och gif din son hvad honom tillkommer; icke skall min son svälta för det.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

592 Bertila teg en stund. Derpå sade han häftigt: konsekvensändrat/normaliserat lär icke mig vår Herres meningar. Tror du väl att han der, den nybakade adelsmannen, hvilken du liknar vid eldslynnet, skulle förmå sig att bortgifva ringen och i dess ställe gripa till yxan?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|337|

593 konsekvensändrat/normaliserat Aldrig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bertel uppbrusande.

594 Meri fattade hans hand och såg på honom med bedjande ögonkast. konsekvensändrat/normaliserat Gif ringen ifrån dig, sade hon. konsekvensändrat/normaliserat Du känner några af dess faror, men det|203| är ännu en, som jag af ångest förtegat. Alla som bära denna ring skola dö en våldsam död.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

595 konsekvensändrat/normaliserat Hvad mer! utropade Bertel. konsekvensändrat/normaliserat Krigarens död på slagfältet är skön och ärofull. Jag begär ej en bättre.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

596 konsekvensändrat/normaliserat Hör bara, sade Bertila föraktligt. konsekvensändrat/normaliserat Jag väntade mig det: han löper efter ärans gunst ända till grafven. En fredlig död, likasom ett fredligt lif, är för honom en styggelse. Men du, Larsson, säg mig: har du väl lust att gifva bort yxan och gripa till ringen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

597 konsekvensändrat/normaliserat Hm, sade kaptenen eftertänksamt, konsekvensändrat/normaliserat vore ringen af guld, kunde jag sälja honom i staden och få mig för honom en tunna godt öl. Men nu är han bara koppar ... strunt, jag ger honom hin och behåller yxan; den duger åtminstone att hugga ved med.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

598 konsekvensändrat/normaliserat Bra, fortfor Bertila; konsekvensändrat/normaliserat det är, som far din säger, att stänka vatten på glöd. Icke är det jag som gjort vatten och eld i evighet mot hvarandra fiendtliga. Kom Larsson, du det sunda förståndets, du den handgripliga nyttans man, kom, var min son och tag en dag mina egodelar, när jag icke mera finns till. Välsignelse öfver dig och dina efterkommande! Må de förökas och arbeta som myrorna i jorden, och må det vara en evig fiendskap mellan dem och de högtuppsatte, adelsfolket, menniskorna med eldslynnet. Må det vara krig och ingen fred mellan dem och er, intill dess det onyttiga|338| glittret försvinner från menniskors sammanlefnad; må yxan och ringen ständigt lefva i uppenbar fejd, ända tills båda försmälta i samma eld. När det engång sker, efter hundrade eller tvåhundrade år, eller längre, då är det tid att säga: ståndskillnaden har öfverlefvat sin tid: och en menniskas förtjenst blir hennes enda sköldemärke.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

599 konsekvensändrat/normaliserat Men, min far, utropade Bertel ännu engång med bedjande röst, konsekvensändrat/normaliserat har du då ingen välsignelse att gifva mig och mina efterkommande, i den stund då vi för alltid skiljas?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

600 konsekvensändrat/normaliserat Dig! upprepade den gamle ännu allt med vredens stämma. konsekvensändrat/normaliserat Gån, J förlorade, fåfänge, maskstungne grenar af folkets stora stam, gån i ert ömkliga prål till ert säkra förderf. Ända till den dagen, då det sker, som jag sagt, att yxan och ringen, att det falska guldet och det ärliga stålet sammansmälta – ända dittills ger jag eder i arf min förbannelse, alltintill tionde led, och med den skola följa split, hat, fejd och på sistone ett ömkeligt fall.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

601 konsekvensändrat/normaliserat Håll litet, far-smulan, ropade yngre Larsson. konsekvensändrat/normaliserat Nåd för Bertel!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

602 konsekvensändrat/normaliserat Ingen nåd för adeln!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade bondekungen.

603 konsekvensändrat/normaliserat Akta dig, onaturlige far, ropade Larsson den äldre. konsekvensändrat/normaliserat Domen kan falla öfver ditt eget hufvud.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|204|

604 konsekvensändrat/normaliserat Jag begär icke mera någon nåd, genmälte Bertel blek, men skenbart lugn. konsekvensändrat/normaliserat Farväl, min fordne fader! Farväl mitt fädernesland! Jag går, för att aldrig mera återse er.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

605 konsekvensändrat/normaliserat Ett ögonblick ännu, afbröt honom Meri, som med ansträngning och häftigaste rörelse ställde sig i hans väg. konsekvensändrat/normaliserat Du går! Ja gå ... mitt hjertas älskling, mitt hopp, mitt lif,|339| mitt allt ... gå, jag skall ej längre stå i din väg. Men innan du går, så tag med dig den hemlighet, som varit på engång mitt lifs högsta fröjd och dess högsta qvaltomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

606 konsekvensändrat/normaliserat Hör henne icke! utropade den gamle Bertila med förändrad röst och synbar förskräckelse. konsekvensändrat/normaliserat Hör henne icke, vansinnet talar ur hennes mun! – Tänk på din och min ära!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade han strängt i den bleka dottrens öra.

607 konsekvensändrat/normaliserat Hvad bryr jag mig om din och min ära! utbrast Meri med aldrig förr sedd häftighet. konsekvensändrat/normaliserat Ser du icke att han går, – mitt lifs glädje går och kommer aldrig tillbaka. Han går, och du vill, du hårde, omensklige far, att jag skall låta honom gå förbannad bort i främmande land. Men så skall han icke gå. För hvarje förbannelse du slungar öfver hans hufvud skall jag gifva honom hundrade välsignelser, och vi skola se, hvilka som mera gälla inför den högstes thron, ditt hat eller min kärlek, morfadrens förbannelse eller en mors välsignelsetomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

608 konsekvensändrat/normaliserat Min mor!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Bertel utom sig af öfverraskning. Hertig Bernhards gåtlika ord blefvo nu plötsligt klara.

609 konsekvensändrat/normaliserat Tro henne icke, hon vet icke hvad hon säger!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Bertila under fåfänga ansträngningar att visa sig lugn.

610 Meri hade dignat i Bertels armar. konsekvensändrat/normaliserat Det är nu sagdt, hviskade hon med slocknande röst. konsekvensändrat/normaliserat Gustaf ... min son! Ack det är så ovant och så sällt att kalla dig så. Nu vet du min lefnads hemlighet ... och jag har ej lång tid att blygas deröfver. Älskar du mig? ... Ja, ja! Nu går jag glad ifrån lifvet bort ... slöjan är fallen ... klarheten kommer ... Min far ... jag förlåter dig ... att du hatat|340| och förbannat din dotters son ... Förlåt du mig ... att jag ... älskar ... välsignar ... min son.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

611 konsekvensändrat/normaliserat Min mor! utropade Bertel konsekvensändrat/normaliserat ... hör mig, min mor! Jag tackar dig ... jag älskar dig! ... Du skall följa med mig, och jag skall aldrig öfvergifva dig. Men du hör mig icke. Du är så blek ... store Gud! ... Hon är död!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

612 konsekvensändrat/normaliserat Min dotter! Mitt enda barn!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast Bertila, den gamle jernhårde bondekungen, tillintetgjord.

613 konsekvensändrat/normaliserat lemma startDömer icke, så varden J icke dömde!kommentartomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den gamle Larsson med knäppta händer. konsekvensändrat/normaliserat Och J, våra barn, gån ut i lifvet med försonliga hjertan. Förbannelsen och välsignelsen kämpa om eder framtid, och icke blott om|205| eder, men om edra efterkommandes intill tionde led. Bedjen till himmelen att välsignelsen må segra!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

614 konsekvensändrat/normaliserat Amen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Larsson den yngre och Kätchen till venster.

615 konsekvensändrat/normaliserat Ske alltså,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade till höger Bertel och Regina.

[206]

 

 

  1. *)Tiden är tilloriginal: ill ända, man går tillkonsekvensändrat/normaliserat messan.
  2. *)Det var en egenhet hos fältskärn, han som sjelf på sin tid vandrat med apotheket på ryggen, att med synnerligt förakt tala om qvacksalvare.
  3. *)År 1846, således efter fältskärns tid, fulländades här en sluss vid hvardera fallet och båtarna passera nu utan afbrott sin sjöväg fram. Så har dock slutligen menniskan äfven här, om icke besegrat naturmakterna, likväl med list gått deras verkstad förbi.
  4. *)Hör mig, Herre, jag utsträcker mina händer inför ditt ansigte. Fräls mig från elände, ty du hafver sagt: jag skall nederlägga dina ovänner tilloriginal: til att trampas under dina fötter.
  5. *)Frid vare med eder.
  6. *)Så ock med dig vare Herren.
  7. *)Må qvinnans tunga vara fjerran från öfverläggningen.
  8. **)Hvilket fältskärn här visligen öfversätter.
  9. *)Vik hädan, du orene ande, till den eviga elden, din boning, till lögnens rike, ditt herradöme.
  10. **)Den eländige yrar.
  11. *)Ämmäspråk: finska, på svenska käring.

Kommentaari

Kommentar

stycke – textställe – kommentar

1 Possen vid Wiborgska smällen: [...] som påsen har dun. Viborgska smällen sägs ha avbrutit en rysk belägring av fästningen och staden i november 1495. Slottshövitsmannen Knut Posse ska med krut ha åstadkommit en explosion som raserade ett torn och gjorde stor förödelse bland de anfallande ryska trupperna. Till sägnerna om Posse hör att när han skakade ut innehållet i en påse med fjädrar i luften förvandlades varje fjäder till en fullt utrustad krigare som försvarade Viborg; jfr Topelius skildring av fästningen i Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, s. 196 f.

4 loverade slog sina lovar.

4 flat snopen.

5 det var pass det blev ingenting av med det; SAOB har detta belägg av Topelius.

5 knappt tio famnar ca 20 m; en svensk famn motsvarar knappt 1,8 m, en rysk drygt 2,1 m.

5 Hyvästi nyt, kumpani! (fi.) Farväl nu, kamrat!

5 lästa låsta.

6 Jumala siunakkoon (fi.) Gud välsigne.

6 afvigan avigsidan, insidan; SAOB har detta belägg av Topelius.

7 farbror tilltalsord använt av yngre personer till äldre män, särskilt av yngre män till äldre efter att de har lagt bort titlarna.

7 välvisa mycket visa.

7 oförmodligen oväntat, plötsligt.

8 icke förroskull inte utan anledning.

9 städlighet prydlighet.

9 Det spanska röet promenadkäppen av rotting.

9 gravitetiskt högtidligt, vördnadsvärt.

9 karta sigillata stavningsvariant av charta sigillata: stämpelpapper, d.v.s. skrivpapper försett med officiell stämpel, värt ett visst belopp och använt vid utfärdandet av vissa handlingar.

9 när eller skyld närstående vänner eller släktingar; SAOB har detta belägg av Topelius.

10 skjälskinnskofferten sälskinnskofferten.

12 sikters sekreterares.

12 lärftlinnetyg.

12 kontenansen fattningen.

13 effekter saker.

13 utan krus utan ceremonier och omständigheter.

13 kullrande rullande.

15 lodbössa finkalibrigt framladdningsgevär.

15 Tranig full av tran.

15 palta traska.

15 menföret det dåliga föret, väglaget.

15 futikor eller futtikor: saker, grejor; SAOB har detta belägg av Topelius.

15 skjutslegaavgift som erlades av resande till skjutsskyldig.

15 var Maths i kassan rådde det penningbrist.

15 nu ge vi kollegium medicum jemtopp knäfvelnnu ger vi fan i collegium medicum, d.v.s. fältskärn beslöt sig för att utöva praktik utan tillstånd. Collegium medicum grundades 1811 efter svensk modell och var Finlands högsta medicinalmyndighet. Ämbetsverket delades 1827 i Överstyrelsen för medicinalverket och Kejserliga collegium medicum, som fram till 1878 kontrollerade alla läkares och apotekares yrkesutövning.

15 snäpparn instrumentet för åderlåtning.

15 essentia dulcis (lat.) ett slags universalmedicin innehållande bl.a. guld; läkaren Christian Friedrich Richter skapade receptet ca 1700 (Hörmann, »Richter, Christian Friedrich» 1889, s. 452 f.).

16 legaliter lagligen.

17 undfägna underhålla, roa.

17 skyllra här: paradera.

20 choc kavallerianfall med syfte att rida ned fienden genom tät gruppering och hög fart.

20 kuirassiererne här: ett regemente kyrassiärer, beridna soldater utrustade med kyrass (en typ av harnesk).

21 stormhatten den öppna hjälmen.

25 pliten huggvärjan.

28 Raus! (ty.) Ut!

28 plattyska eller lågtyska: variant av tyska som användes i den norra delen av det tyska språkområdet; när högtyskan blev gängse tal- och skriftspråk i offentliga sammanhang från mitten av 1400-talet blev lågtyskan dialekt och andraspråk.

30 autodafé bränning av kättare på bål.

31 tross här: alla de förnödenheter som medfördes i trossen.

33 kjortlar kläder.

34 tedeum (lat.) tacksägelsegudstjänster.

35 halfförgrusade som halvt förvandlats till grus.

39 dragon beriden soldat, som förflyttade sig till häst och stred till fots, lättare beväpnad än kavallerister.

41 strid kraftig.

41 krigsgärder krigskontributioner, extraskatter för finansieringen av landets krigsmakt.

41 utskrifningar rekryteringar tvångsvis.

43 noch etwas (ty.) ytterligare något.

43 trollskott sjukdom som drabbar genom trolldom.

45 från piano till forte från svag till stark ton.

45 pomadburk pomad eller pomada: parfymerad salva för medicinskt eller kosmetiskt bruk.

46 blekplussiga bleka och pösiga; SAOB har detta belägg av Topelius.

47 priorinnan ställföreträdande abbedissan.

49 fjära avvisande, kalla.

50 Nunquam nemo nascitur caballerus, [...] en ärlig soldat är född till kavaljer. Larsson behärskar inte latinet så väl som han låter påskina; uttrycket betyder egentligen att ingen någonsin är född till kavaljer.

52 Posito (lat.) låt oss anta.

56 Potz donnerwetter! (ty.) Det var som tusan!

56 ex ungua leonem (lat., pro ungue) på klon [igenkänner man] lejonet.

57 tiger som en karthäuser-munk Kartusianordens klosterregel föreskriver tigande.

60 Anfäkta anamma.

62 När Bertel rätt noga [...] helgonabilden i fönsternichen. I upplagorna från 1854 och 1872 är meningen försedd med en fotnot: »Här synes fältskärn ha glömt att Reginas rum låg i det vid belägringen nedskjutna tornet.» (Se första berättelsen »Konungens Ring», kap. 3 »Fröken Reginas ed», s. 37, r. 16–23.) I den illustrerade upplagan från 1883 har stycket delvis skrivits om: Bertel tror sig känna igen Reginas rum, men han bedrar sig.

69 Sic unde ubi apud unquam post (lat.) upprabblade adverb, interrogativer och prepositioner.

71 Sankt Brita Heliga Birgitta (ca 1303–1373), helgonförklarad 1391.

73 micus ameus pro amicus meus.

87 miserabile pecorale (lat.) miserabla fä.

99 Diabolus infernalis multum plus plurimum! (lat.) helvetes djävul (med tillägg av förstärkningsord).

107 homo homini lupus (lat.) människan är människans varg.

107 wir Wölfe sind alle Brüder (ty.) vi vargar är alla bröder.

120 questio an (lat., pro quaestio) frågan om huruvida.

120 questio quomodo (lat., pro quaestio) frågan om hur.

120 negare (lat.) att förneka, säga nej.

120 prima regula juris (lat.) lagens första regel.

125 questio ubi (lat., pro quaestio) frågan om var.

125 questio quando (lat., pro quaestio) frågan om när.

125 skalk bedragare.

126 nattmössa dumbom.

132 Saulus inter prophetas (lat.) Saul bland profeterna; 1 Sam. 10:11.

132 kuppfri oskadd, skadeslös; SAOB har detta belägg av Topelius.

134 poltron formvariant av pultron: feg stackare.

134 solo ensam alldeles ensam.

134 alienus, allena Larssons översättning är inkorrekt: (lat.) alienus betyder, beroende på kontexten, bl.a. främmande eller fientlig.

136 prelaten högt uppsatte prästen, här nedsättande.

136 eckläreradt upplyst.

139 puukkon (fi.) den traditionella finska kniven.

141 förgift gift.

144 genombladdrade genombläddrade.

152 fjesk person som alltid har bråttom.

152 vif hustru.

154 dies irae (lat.) vredens dag; latinsk hymn över yttersta domen i den katolska dödsmässan, tillskriven Thomas av Celano (ca 1190–ca 1260).

157 pax vobiscum (lat.) frid [vare] med er; katolsk hälsnings- och välsignelseformel.

159 messhaken det liturgiska plagget för altartjänster.

159 Quis es et quid vultis? (lat.) Vem är du och vad vill du?

160 Quis vus et quid eltis! förvrängning av föregående.

160 Qui quae quod, meus tuus suus latinska böjningsmönster för pronomen.

160 knäflar djävlar.

160 skallota skalliga.

160 kontenansen lugnet, besinningen.

160 Halt werda! (ty.) Halt vem där!

174 klerkerne prästerna.

190 danska kriget Kalmarkriget mellan Sverige och Danmark 1611–1613.

193 ena gången vid Dirschau Vid denna strid i norra Polen den 8 augusti 1627 blev Gustav II Adolf svårt skottskadad i halsen.

200 med eller utan ert vett och vilja med eller utan avsikt, uppsåt; här snarast: insikt.

204 Österbottens nyss utskrifna manskap hade i slutet af Juli afgått Jfr andra berättelsen »Svärdet och Plogen» som utspelar sig i mitten av augusti och där rekryterna ännu inte avseglat (s. 94, r. 25–28).

204 utskrifna manskap till krigstjänst uttagna manskap.

204 i medlet af i mitten av.

205 rundelig spis riklig kost.

205 det dubbla ölet det starka och berusande ölet (i motsats till det svaga enkla ölet).

205 rosenkrans radband.

206 postillor predikosamlingar.

206 ramlade ramsade, rabblade; SAOB har detta belägg av Topelius.

206 kurra häkte; SAOB har detta belägg av Topelius.

207 förskrefvos rekvirerades, beställdes.

207 kalkduk duk som läggs över nattvardskalken när denna inte används.

207 förbidan väntan.

210 otidighet oförskämdhet.

219 Merchen tysk diminutiv form av Meri, »lilla Meri».

244 hjobsposten jobsposten, sorgebudet; stavning med hj förekom en stor del av 1800-talet.

247 victoria (lat.) seger.

251 Gack gå (imperativform).

251 brodermördaren kung Johan Johan III (1537–1592), kung från 1568 efter att ha avsatt sin bror Erik XIV, som han enligt ett obekräftat rykte lät giftmörda 1577.

251 adelshärjaren kung Carl Karl IX (1550–1611), kung från 1604 (i praktiken redan från 1599) som lät avrätta flera av sina motståndare inom rådsaristokratin efter att ha vunnit maktkampen med den polsk-svenska kungen Sigismund 1598.

251 prins Gustaf Gustav Eriksson Vasa (1568–1607), son till den 1568 avsatte Erik XIV och Karin Månsdotter.

254 Ändtligen slutligen.

255 De hade blott 17 000 man, [...] låt oss vänta, sade Horn. Uppgifterna om slaget vid Nördlingen i detta kapitel efter Fryxell, Berättelser ur Svenska historien 7 1838, s. 90–97.

255 förskansa sig uppföra försvarsverk åt sig, befästa sig.

256 den 26 Augusti pro den 27 augusti.

256 skansar mindre försvarsanläggningar med stormhinder.

257 dälden (mindre) dalen.

259 chocque’n kavallerianfallet med syfte att rida ned fienden genom tät gruppering och hög fart.

260 Horn lät finska rytteriet göra ett låtsadt anfallJfr Fryxell, Berättelser ur Svenska historien 7 1838, s. 95: »Horn började derföre genast återtåget, men lät, för att dölja detsamma, något rytteri företaga ännu ett låtsadt anfall mot fienden.»

261 bösshåll skotthåll, räckvidd för bössa.

263 i hamn och häl hack i häl.

264 med blodiga hufvuden med (stora) förluster.

264 pardon förskoning till livet.

265 I en sednare tid tröstade sig hertigen med Elsas Bernhard av Sachsen-Weimar, som 1635 gick i fransk tjänst, hade utlovats Elsass men dog 1639 utan att ha övertagit regionen.

265 soldtrupper legotrupperna.

265 Banérs snille och lycka återförskaffade svenska vapnen deras förlorade glans Topelius avser Banérs segrar vid Wittstock, Chemnitz och Pressnitz 1636, 1639 resp. 1641 samt det lyckade återtåget till norra Tyskland 1637.

266 Bland de siste [...] ett kompani af Österbottens regemente Textstället, liksom uppgiften ovan om flyende soldtrupper, saknar stöd hos Fryxell och exemplifierar hur Topelius lyfter fram det finsknationella elementet i sin berättelse.

268 borta i klyftan smyger den hungriga lon Jfr början av Runebergs legendartade dikt »Julqvällen» (Dikter 1832): »Af hunger tjöt i klyftan Lon» (SS I, s. 201).

269 en timma eller par en eller ett par timmar (finlandism).

269 Storkyro [...] Agricolas finska nya testamente Språkgränsen mellan de österbottniska socknarna var skarp: längs kusten talades svenska och i inlandssocknar som Storkyro finska.

269 gäsande jäsande.

272 bränderna de brinnande vedträna.

272 surrande spinnande; SAOB har detta belägg av Topelius.

273 vanbördingen personen som har vanhedrat sin släkt, sitt ursprung.

274 las (dialektalt) läste.

274 »Och så stod han upp [...] kysste honom ...» Luk. 15:20.

278 »Och sonen sade [...] kallas din son ...» Luk. 15:21.

285 fikat efter eftertraktat, åtrått.

285 vanslägtade vanartige.

286 lifrock tätt åtsittande rock.

295 schackerjudarne använt om judiska kringvandrande försäljare av smärre handelsvaror.

295 i hela landet [...] apothek Apotek med privilegium fanns först från 1689, men en apotekare var verksam i Åbo på magistratens initiativ åtminstone sedan 1637 (Arno Forsius, »Lääkekauppa Suomessa ennen apteekkilaitoksen järjestämistä» 1999).

295 håll och stygn eller håll och styng: lung- eller lungsäcksinflammation.

295 bastonerat pryglat.

296 lutter ren.

300 hållskjuts häst(ar) och kärra som bönder var skyldiga att i turordning tillhandahålla vid gästgiverierna för resande att byta till.

300 ackord överenskommelse om priset.

301 Ylihärmä En lapsus av Topelius, orten i fråga hette Härmä kapell på 1600-talet.

302 famnshöga nästan 2 m höga.

310 spökar det riktigt ramt (dialektalt) spökar det riktigt mycket; SAOB har detta belägg av Topelius.

317 tunnlands ett tunnland är ca en halv hektar.

317 bergade räddade.

317 hade allt en trasa med i byket var allt inblandad i saken.

319 grasserande härjande, bråkande.

321 mossa mosse; SAOB har detta belägg av Topelius.

337 utan krus utan ceremonier.

337 perta stavningsvariant av pärta: lys- eller torrvedssticka.

344 spisöl svagt öl.

347 räfst rannsakning.

354 hostian nattvardsbrödet.

357 duenna äldre kvinna som har uppsikt över yngre, s.k. förkläde.

367 pinbänken sträckbänken.

377 Larsson [...] likna mig vid den irrande riddaren af Mancha, [...] Dulcinea [...] prosaiska äfventyr Anspelar på Miguel de Cervantes tvådelade pikareskroman Den snillrike riddaren Don Quijote de la Mancha (orig. 1605, 1615; sv. övers. av J. M. Stjernstolpe 1818–1819). Jämförelsen mellan den adliga Regina och bondflickan Dulcinea framstår som direkt missvisande. Däremot kan man se Bertel och Larsson som en variant på förhållandet Don Quijote och Sancho Panza: den i det här skedet naiva och idealistiskt tecknade Bertel och den praktiskt tänkande Larsson. Hänvisningar till Don Quijote var vanliga i romanlitteraturen på 1800-talet (Maija Lehtonen, »Intertextualitet i Topelius’ berättelser» 1990, s. [49], 77; även Gösta Attorps, En resa i Finland 1937, s. 60).

389 fjät spår.

391 led gick, fortskred; SAOB har detta belägg av Topelius.

397 Här är nattens [...] hembygd; [...] i den finska diktens gyllene taflor. Syftar på Pohjola (fi., »hemmet i norr»), i finsk folkdiktning ett nordligt, mörkt och ont land, vars härskarinna Pohjolan emäntä, som i Kalevala heter Louhi, är en häxa.

397 plågornas berg fi. Kipuvuori, världsberget i finsk folkdiktning, även den plats dit finska schamaner fördrev smärtor; jfr Finland framställdt i teckningar, ZTS XII, s. 49: »Vid smärtsama sjukdomar läsas kipusanat, smärteorden, medelst hvilka plågorna förvisas till Kipuvuori, smärtornas berg; ty ’stenen gråter ej för smärta, berget klagar ej i plågor’, säger sångaren medlidsamt.»

397 Hiisis borg, [...] en famn i höjd I finsk mytologi är Hiisi en av jätten Kalevas tolv söner och hiisifolket synonymt med jättarna. Hiisi kan också syfta på en ond varelse eller en avlägsen plats. En svensk famn motsvarar knappt 1,8 m, en rysk drygt 2,1 m.

399 Kajaneborg, [...] dess fall. [...] den tid i denna berättelse, när vi tala derom Se nionde berättelsen »Skuggan af ett namn», kap. 16 »När Finlands sista fäste föll» (s. 684–689).

399 infall attacker, anfall.

400 studsa hejda sig, tveka.

401 huttla med mig bli behandlad hur som helst.

402 illfänas bråkar.

404 i så fatta omständigheter i sådana omständigheter.

405 bebrämad försedd med bräm, kant; SAOB har detta belägg av Topelius.

405 rim rimfrost.

405 välstoppad [...] räckdyna lång, hårt stoppad dyna.

409 Gloria, gloria in excelsis! (lat.) Ära, ära i höjden! Jfr lovsången »Gloria in excelsis Deo» (Ära vare Gud i höjden) i den katolska mässan.

410 iterum iterumque (lat.) gång på gång.

410 penates procul a parnasso (lat.) husgudar bort från parnassen (d.v.s. den symboliska höjd där framstående författare vistas).

410 lupa! (lat.) sköka!

412 Quid mihi tecum? (lat.) Vad skall jag ta mig till med dig?

412 vexerar trakasserar, irriterar.

412 fatigerar tröttar.

412 mala herba (lat.) ogräs.

414 beneficia (lat.) välgärningar, förmåner; här: allmosor.

414 fjesk stavningsvariant av fjäsk; här i betydelsen lismande, kryperi eller jäktande, springande med onödiga saker.

418 persona executrix (lat.) verkställarinnan.

418 epitaphium stavningsvariant av epitafium: inskrift på gravmonument, gravkväde.

419 Här under hvila [...] kring hela verlden. Messenius grav i kyrkan i Uleåborg hade en marmorsten med denna inskrift. Stenen har sedermera gått förlorad, förmodligen vid branden 1822 (Jussi Nuorteva, »Messenius, Johannes», Biografiskt lexikon för Finland 1).

424 dåf dov, olycksbådande.

425 Kabbalas här: mystisk, hemlig lära om de heliga skrifternas och världsordningens dolda sanningar.

426 barberare, som praktiserade i kirurgin Barberare var verksamma också som fältskärer.

426 läsningar (luvut), [...] kraftiga trollformlerluvut och loitsut (fi.), besvärjelser som länge var i bruk i Finland, en tradition från hednisk tid som tilltroddes magiska krafter och helande verkan.

439 grafvit grävt.

441 perinde ac serpentes estote (lat.) varen liksom ormar; jfr det följande citatet av Matt. 10:16: listiga som ormar.

444 skrymteri skenhelighet, hyckleri.

451 anhang anhängare, understöd.

451 Uladislaus, [...] efter fädernes krona Vladislav (1595–1648), äldste son till Sigismund III Vasa och kung av Polen från 1632, var svensk tronarvinge sedan 1599, men tillträdde aldrig.

453 vidtutseende långtgående.

461 se fjällen falla från sina ögon komma till insikt; efter Apg. 9:18.

468 Abi a me, male spiritus! (lat.) Vik hädan från mig, du fördömda ande!

468 in Gehennam! (lat.) till helvetet!

470 resor gånger.

Rubrik Abi, male spiritus. (lat.) Vik hädan, onda ande.

493 tideböcker krönikor.

494 schavotten ställningen där brottslingar utställdes till allmänt beskådande eller livdömda avrättades.

496 oförvägna djärva, dristiga.

515 Abi, abi! (lat.) Vik hädan, vik hädan!

525 häpnad bestörtning.

543 skymningen halvdagern, dagningen.

544 han skall väl stryka isen kommer antagligen att försvinna.

550 irrande riddare af Mancha Anspelar på titelpersonen i Cervantes Den snillrike riddaren Don Quijote de la Mancha.

556 förmyndareregeringens Efter Gustav II Adolfs död 1632 styrdes Sverige av en förmyndarregering under Axel Oxenstiernas ledning till 1644 när drottning Kristina blev myndig.

561 afbidan väntan.

562 underbart märkvärdigt.

566 skaran formvariant av skaren.

566 täck vacker.

566 bragte den ädle kaptenen ur koncepterna fick den ädle kaptenen att förlora fattningen.

566 sic unde ubi apud unquam post upprabblade adverb, interrogativer och prepositioner.

567 gifvit kriget på båten struntat i kriget.

567 prut krångel.

567 icke samlat en fyrk inte sparat ett dyft; fyrk är ett i synnerhet i svenskan i Finland använt uttryck för pengar, ursprungligen svenskt mynt från 1400–1600-talet.

567 inspektor gårdsfogde.

567 pro modulo [...] proferre (lat.) producera starka avkomlingar i stora mängder.

567 biltoge fördrivne, hemlöse.

570 häpna förskräckta.

577 danneman bonde, ärlig och redbar man.

581 försmäktade var nära att duka under, led.

587 Flärd! dårskap.

588 far smulan far (vid smeksamt tilltal).

588 ägg stavningsvariant av egg.

588 Rus Ruris Rusticus Robustus (lat.) landsbygd, bonde, bondaktig, stark.

591 lättfärdigt raskt, sorglöst.

613 Dömer icke, så varden J icke dömde! Luk. 6:37; dömer är en äldre imperativform och varden en konjunktivform.

Faksimile