10. Konspiratören och handsekreteraren.

Femtonde berättelsen. Morgonljusning

Lukuteksti

[309] |1345|

Fältskärns femtonde berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

1 – Nej, kusin, nej, det går aldrig på rätt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade gamla mormor, i det hon betänkligt skakade sitt vackra grå hufvud med den enkla, hvita hvardagsmössan, som Anne Charlotte sytt åt henne och som klädde henne så väl.

2 – Hvad går icke rätt?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade fältskärn med småslug min och såg henne styft i ögonen.

3 – Att rymma som en toka från man och barn, när man dessutom har ett hushåll att sköta och vet att man lemnar allt åt pigorna vind för våg. Nej, jag tackar. Sådant kan man förlåta en barnunge, som ej tänker längre än näsan är lång, men icke en gammal menniska, som borde ha mera förstånd. Jag tänkte väl, att der skulle bli något på sned, när Ester Larsson gifte sig öfver sitt stånd, ty lika med lika sämjas bäst, och går ena foten i ullstrumpa, så skall man låta bli att sticka den andra i silke. Man skall låta högfärdstankarna fara. Jag vill minnas, att flickan talade rätt förståndigt, när grefven kom till Wasa för att fria, men se, det ringde henne alltjemt i öronen att få heta grefvinna. Hon var »en född prinsessa», säger kusin? Förlåt mig, det der är, min själ, bara löst prat. En hederlig köpmansdotter var hon, hvarken mer eller mindre, såvidt jag förstår, och jag tycker hon kunnat vara belåten med det, när hon hade sin anständiga utkomst. Men se, det dög intet för den fina damen, att stå i boden och väga smör, som annat hederligt folk; hon skulle allt ännu springa ef|310|ter lemma start»dimmdrottningens strumpeband»kommentar, och så kom hon i strumpfötterna till den förnäma slägten. Hvad hade hon der att göra?

4 – Mins intet mormor, att hon gaf grefven korgen och tog honom först efter långt betänkande, då hon såg att hela hans lycka berodde derpå?tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll Anne Charlotte varmt.

5 – Hans lycka? Så heter det alltid. Hvad var det för en stackare till grefve, som ej kunde sköta sig sjelf? Han sades ju vara en hygglig karl, fastän han var enkling, och bodde i slott och hade pengar som gräs. Alltid hade han fått |1346|någon fattig fröken. Nu gick det, som det går här i verlden, att de förnäma stjufbarnen rynkade näsan, och folket pratade allehanda dumheter. Men när det nu en gång var skedt, som ej mer kunde ändras, så tycker jag, att den nya grefvinnan bordt låta udda vara jemnt och ej låtsat bry sig om sneda miner. Jag frågar: när hon hade ett rent samvete, hvad blef hon sämre för det? Jag skulle ha sagt i hennes ställe, efter hon var så karlavulen: hör på, min kära Bernardus, eller hvad du må heta, jag råder dig att hafva respekt för din far!

6 – Men det sade hon ju!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade lilla Lisa Gret, som hade fällt sina bittra tårar vid den sorgliga historien i början af förra berättelsen.

7 – Håll din lilla näbb, när gammalt folk talar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor mormor lemma startförifradkommentar. – Så och så skulle jag ha sagt i grefvinnans ställe, och jag hade ej rådt herr Bernardus att lemma startknystrakommentar, så lemma startspanskkommentar han var. Och derpå hade jag blifvit i mitt eget rättmätiga hus och hållit min egen ordentliga nyckelknippa och sett efter man och barn och lärt pigorna lemma startmoreskommentar. Men att flyga så der, midt i natten, från hus och hem som en lemma starttatterskakommentar, för det man fått höra snäsor och otidigheter, det skall grefvinnan Ester ha svårt att försvara för Gud och menniskor. Var då menniskan rent af förryckt? Det säger jag kusin, att skickar ej kusin henne snart tillbaka, så har kusin på sitt samvete att hafva skilt|311| man och hustru, mor och barn, och ställt det på sned, som alltid borde vara på rätt här i verlden. Det lönar visst mödan att skylla på öden och profetior, och ringar och annat fattigt skrock, när man icke aktar Guds och menniskors lagliga ordning. Si, så var det med den saken. Jag undrar hvad kusin har att invända deremot.

8 – Får jag nu säga min mening?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade fältskärn saktmodigt.

9 – Var så god. Jag är nyfiken att höra kusin göra svart till hvitt.

10 – Jag har förut en gång sagt, att det kommer mycket an på af hvad virke menniskan är gjord. Är man af asp, så brytes man af; är man af vide, så kan man flätas till golfmatta; men är man af björk, så händer det, att man ger sin tuktomästare ris. Och jag tänker vi borde ha sett af hvad virke Ester Larsson var byggd. Nu kom hon, sannerligen icke af högfärd, in i den förnäma grefvefamiljen och fann der sin tids starkaste bördsfördomar redan så godt som fullvuxna i hennes stjufbarn. Hade hon kännt dem rätt, så hade hon ifrån början väpnat sig deremot och förbehållit sig ett eget bo, sedan stjufbarnen blifvit myndiga. Men hon trodde på kärlekens makt att omskapa verlden, och hon trodde rätt, blott något för tidigt, ty en ny sed behöfver generationer att gro. Hon gjorde hvad stora själar vanligen göra: hon tog inga försigtighetsmått, och så blef hon beroende af en fördom, hvilken var starkare än hon sjelf. Detta hade kunnat störa, men ej bryta hennes lycka, om hon blott ägt en man med nog kraft att för hennes skull trotsa fördomarna |1347|och stöda henne med en arm utaf jern. Men grefve Carl Victor Bertelsköld var lika svag, som god. Han delades i sin sjelfviska kärlek mellan en maka,original: maka (källa för ändring: HT) som han tillbad, och en son, som han afgudade; han såg ej den djupa klyftan mellan dem båda; han såg ytan och mätte ej djupet; han förstod icke hvad hans maka led. Det är lemma startdes|312|agreabeltkommentar, tänkte han, men det skall väl gifva sig; vi skola ej tillställa scener, som kompromettera oss.

11 – Var det också en man!tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll mormor. – Jag hade trott, att Carl Victor Bertelsköld var en bra karl, och nu beter han sig ju som en riktig stackare. Hade han ej kunnat säga åt sin Bertrandus, eller hvad han hette: här är jag, pojke, och här är din mor; du förstår! Min vilja är, att du visar din stjufmor all tillbörlig respekt, och dermed punkt.

12 – Och om han sagt det,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog fältskärn, – hvad hade han dermed vunnit annat, än samma yttre sken, som han nu ville vinna med sin svaga undfallenhet? Men grefvinnan Ester var en af de djupa karakterer, som ej nöjas med skenet: hon ville hafva allvar och sanning. Derföre, när hon såg att hon misstagit sig om kärlekens makt att »bräcka murar», så föredrog hon ett medel, som var både ovanligt och öfverraskande, våldsamt och smärtsamt, men också ett sådant, som måste bräcka murarna, om det stod uti mensklig makt. Och vann hon ingenting annat, så vann hon åtminstone klarhet; så vann hon åtminstone det, att hon afhögg en boja, som annars långsamt dödat henne. Hon fattade genast hela sin ställning: här kunde hon icke blifva, utan att, sjelf förtrampad, ständigt stå som en skiljemur mellan far och barn, mellan syskon och syskon. Gick hon deremot bort, så hindrade ingenting mer den aristokratiska familjen att åter sammansmälta. Hennes man var svag, hennes egna barn voro unga; förlusten af henne skulle smärta, men icke tillintetgöra dem. Vågorna skulle slå tillsammans öfver hennes hufvud, men sjön skulle åter blifva lugn.

13 – Jag är så ond, så ond på Bernhard, att jag ville bita honom!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Anne Charlotte. – Stackars Paul!

14 – Stackars Vera!tomtkonsekvensändrat/normaliserat snyftade Lisa Gret.

15 – Nå, jag spår att deras mor kommer tillbaka, när hon betänker sig på saken; eller huru, kusin?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade mormor.

|313|

16 – Huru skall jag veta det?tomtkonsekvensändrat/normaliserat nickade fältskärn.original: fältskärn, (källa för ändring: HT, 1873, 1884) – Det ser knappt så ut.

17 – Ja, Bertrandus har fått en knäpp för sina tillställningar, men hvad Paul angår,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog mormor, – så tyckes han vara en beskedlig yngling, fastän lemma startnog romaneskkommentar. Att låta skjuta ihjäl sig för sin elaka bror, det var ett besynnerligt infall. Det måtte ha varit si och så med hans uppfostran, efter han en tid kom på så gudlösa tankar. Han måtte aldrig ha fått tillräckligt ris för katkesen. |1348|Och Larsson, den gamla snålingen, man skall få se, att han låter narra sig af den der tyska doktorn, som tyckes mig vara en gammal lurifax. Hur kan kusin inbilla folk, att en menniska kan vara hundrafyrti år gammal?

18 – Ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn, – jag berättar blott hvad andra ha trott före mig. Det förhöll sig för hundra år sedan med lifselixiret och konsten att göra guld alldeles som med hexorna i Carl XI:s dagar. Just när det nya ljuset bröt in, trädde mörkret ett ögonblick svartare fram än någonsin. I Gustaf III:s tid bröto naturvetenskaperna som en ny morgonrodnad fram öfver verlden. Det var alldeles riktigt, att det gamla skrocket då skulle flamma upp. Det var den tiden, när menskorna knäböjde för lemma startCagliostrokommentar mer än för Gud. Aldrig har alkemin haft ifrigare anhängare, än just när dess bättre dotter lemma startkemin blef buren till dopet af Scheele och Bergmankommentar; och aldrig ha menniskorna mera jägtat efter ett lifselixir, än när Voltaire och lemma startHolbachkommentar lärde, att själen är en materie, som måste förgås med kroppen.

19 – Gufar skall berätta oss mera om kungen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll Jonathan, som icke förstod sig på alkemi och kemi. – Den som en gång fick se honom riktigt på nära håll!

20 – Åhja, så här såg han ut,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn och lyftade pilten upp från öronen, medan Jonathan klängde sig fast vid hans armar ...

[314]

Morgonljusning.konsekvensändrat/normaliserat

1. Mammons träldom.

21 Riksdagsmannen Jonas Bertila var längesedan utledsen vid riksdagen och den svenska hufvudstaden. Ju längre det led på våren, desto fundersammare gick han på lediga stunder, ty sådana hade han många – såg på den blå himlen och den frusna sjön, hörde lärkorna qvittra och tänkte på sitt goda hemman i Storkyro, huru rågbrodden nu månde se ut, när snön smultit, om drängarne haft förstånd att köra hvad som behöfdes på kornåkrarna, om hästarne vore mycket magra på våren, om korna och ungnöten blifvit ordentligt fodrade och om man redan begynnt att klippa fåren. Vid dessa tankar drog han en djup suck öfver allt onödigt bråk i verlden med Hattar och Mössor och var mycket frestad att önska den tid tillbaka, när bonden gick vid sin plog och borgaren vid sin skuta och presten med sin katkes och ridderskapet och adeln ritade stamträd och kunglig majestät och kronan styrde riket efter landets lemma startbeskrifnakommentar lag. Så utledsen var han, och många tusen |1349|andra med honom, vid friheten, – eller rättare vid den tidens frihet – att han för sin del velat sälja hela statsförfattningen för ett lass uttröskade agnar, som åtminstone dugde till lemma startsyrpakommentar åt hästarne.

22 När han en vacker eftermiddag i April gick rufvande på dessa tankar framåt Roslagstull, utan att just hafva något mål för sin vandring, såg han en fyrhjulig bondvagn, förspänd med två hästar, mödo|315|samt arbeta sig fram genom den bottenlösa dyn uti menföret på vägen. Detta gick, fot för fot, någorlunda, tilldess att vagnen kommit ett stycke in på stadens område, der gatorna voro belamrade med någonting, som skulle föreställa stenläggning, men som snarare kunde kallas vällofliga magistratens privilegierade stjelpningsanstalter, ty så öfver all beskrifning halsbrytande voro den tiden flertalet af Stockholms gator. Här hjelpte hvarken körarens konst eller hästarnes sömniga tågordning: vagnen lemma startlofveradekommentar så länge på måfå emellan berg och dalar, tilldess att en oförutsedd ryck af endera dragaren, som blef skrämd af en gosses flygande pappersdrake, slutligen påskyndade katastrofen och vagnen med en ovig kullerbytta utstjelpte sitt innehåll midt på gatan.

23 Jonas steg närmare, för att se, om någon möjligen blifvit skadad, och fann två gamle män, som med sina bylten och paltor hade lemma startkullratkommentar ned i en ansenlig lemma startvattenputtkommentar och med någon svårighet kafvade sig upp på det torra igen. – Hvad i alla dagar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han, – är det ej morbror Lars ifrån Wasa?

24 Och riktigt, framför honom stod en mager, hvithårig gubbe, som ej kunde vara någon annan, än den fordom så reslige och lemma startstyfståtligekommentar köpmannen Lars Larsson, fader till riksdagsmannen Thomas och broder till den andre riksdagsmannen Bertel Larsson, men som nu, sedan föga mer än ett år, hade krympt ihop till en besynnerlig, krokryggig lemma startsprättbågsgestaltkommentar, under hvars vida, bruna lemma startskjälskinnsmössakommentar ett par hvassa grå ögon förstulet och oroligt blickade kring sig. I stället att svara på frågan, skyndade denna lefvande mumie att plocka från gatan hvarjehanda vid stjelpningen utfallna föremål, såsom ett par kakor groft bröd, ett par förslitna skinnvantar och en trädflaska med surmjölk, medan han med ängslig omsorg öfvertygade sig, att en stor reskoffert på bottnen af vagnen ej lidit någon skada vid stjelpningen. Häri biträddes han icke af sin följeslagare, en man af underligt främmande utseende, som tycktes vara både till år och krafter|316| betydligt yngre, men som med en uppsyn af likgiltigt förakt afbidade den stund, när han åter fick stiga i vagnen och fortsätta färden.

25 – Känner morbror icke mera igen mig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor den unge riksdagsmannen. – Jag är Jonas Bertila och är glad att få visa morbror vägen till Thomas, ifall ej morbror hellre vill taga qvarter hos prosten Bertel.

|1350|

26 – Känner icke, känner icke den onda verlden,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade den krokige gubben. – Jag är en fattig man, en utfattig gammal man, som ej har råd att bo hos så höga herrar.

27 – Kör på!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den andre resande till skjutskarlen, föga angelägen, tycktes det, att inlåta sig i några nya bekantskaper vid sitt inträde i Stockholm.

28 Vagnen satte sig åter i rörelse, men så långsamt, att Jonas utan svårighet kunde på något afstånd följa den. tomtkonsekvensändrat/normaliseratSkulle morbror ha blifvit kollrig på gamla dagar?tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte han vid sig sjelf. tomtkonsekvensändrat/normaliseratJag vill se åt hvar de taga in.

29 Vägen blef lång nog, ty vagnen stadnade icke förrän långt på Söder, men Jonas var ihärdig och tog märke på huset. Det var en sorts lemma startbarberarestuga, hvars innehafvare dref åtskilliga med yrket beslägtade industrierkommentar, såsom att slå åder, koppa för ryggvärk, rycka ut tänder, bota hästar för lemma startspattenkommentar och sälja lemma startessentia dulciskommentar såsom ett universalmedel mot allt ondt både till kropp och själ.

30 Jonas hade god tid och företog en vandring åt Tegelviken. Efter en timma återvände han och gick in i barberarestugan, för att köpa essentia dulcis.

31 – Ni ha fått långväga resande?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, efter att hafva förberedt frågan med en rundlig betalning.

32 Barberaregesällen, som stod vid disken, nickade hemlighetsfullt.

33 – Är det icke en doktor?

34 Gesällen nickade.

|317|

35 – Jag ville gerna fråga honom om bot för värk i ryggen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Jonas, i det han ytterligare köpte, för säkerhets skull, en flaska af lemma startHjärnes testamentekommentar.

36 – Stig in,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade gesällen.

37 Jonas trädde in i ett lågt, lemma startbofälligtkommentar rum och hörde den gamle Larssons röst i kammaren innanför.

38 konsekvensändrat/normaliserat Sex skilling om dagen för rum och mat!tomtkonsekvensändrat/normaliserat brummade den gamle. – Sex skilling? Är ni galen, menniska? Jag blir utfattig på ett sådant öfverflöd. Kära vänner, jag är en fattig man, som icke har råd att hålla mig någon uppassning. Bor här ej någon ung herre, som behöfver en skoputsare eller en klädesborstare? Jag skall betjena honom för billigt pris. Säg honom, att jag skall springa ärender för tre styfver stycket, fastän jag nöter sulor för fyra, men en stackars tiggare, som jag, får ej räkna så noga. Jag känner Stockholm, jag skall hvar morgon hemta avisorna åt honom och bära fram kärleksbiljetter för särskild drickspenning.

39 – Här bor ingen annan, än mästaren och hans gesäll,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hördes pigan svara, till hvilken klagovisan var ställd.

40 – Nå, så säg då åt mästarn, att jag skall göra tjenst som dräng för mat och husrum. Jag är nöjd med ströming och bröd och en skopa vatten om |1351|dagen och har ej råd att lemma startslita lakan på sängenkommentar. Jag skall såga mästarns ved och betjena hans kunder för särskild drickspenning. De unga herrarna, som låta raka sitt skägg, skola förbarma sig öfver en fattig stackare, som kastat allt hvad han har på landsvägen, för att kosta på sig den dyra resan till Stockholm.

41 – Nå, hvad har han der i den stora, tunga kistan?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade pigan i näsvis ton.

42 – Jag?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade gubben, märkbart förskräckt. – Hvad jag har? Ingenting, kära barn, ingenting. Hvad skulle jag hafva, annat än gamla kläder och böcker, som jag tänker sälja i Stockholm, för att skaffa mig det allra nödvändigaste?

|318|

43 – Jag trodde det var pengar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hördes pigan yttra i samma ton.

44 – Gud bevare mig, så syndigt hon talar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog den gamle i ömkelig ton. – Hvar skulle lemma starten sådan Lazarus, som jag,kommentar taga pengar ifrån? Kära vän, är hon en kristen menniska, så säg mig huru jag kan förtjena tolf skilling i veckan, så gör hon ett barmhertighetsverk, och jag skall prisa henne, så länge jag lefver. Pengar! Gud sig förbarme, så hon kan tala!

45 – Svär på det!tomtkonsekvensändrat/normaliserat gycklade pigan.

46 – Jag svär vid min själs salighet, ja, jag svär vid himmel och jord, kära vän, att der är ingenting annat än trasor och böcker i den gamla kofferten,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Larsson med hörbar ängslan. – Pengar! Jag svär, att jag ej äger mer än jag går och står uti, jag stackars eländige och utfattige man. Det fattigaste af Stockholms fattighjon är rikare än jag, kära vän!

47 – Nå, då måste jag väl tro honom,tomtkonsekvensändrat/normaliserat lemma startfnurradekommentar pigan och slank ut genom dörren.

48 Jonas ryste och tvekade om han skulle gifva sig tillkänna. Så långt hade då girigheten fört denne gamle man, som hela sin lefnad igenom samlat skatter på skatter och säkerligen icke kommit till Stockholm i annat ärende, än att ytterligare föröka den mammon, som blifvit på en gång hans afgud och hans plågoris. Men innan Jonas ännu fattat sitt beslut, hörde han i det inre rummet rösten utaf en annan man, som hittills varit stum och i hvilken han trodde sig igenkänna sin morbrors reskamrat.

49 – Ni har svurit en mened,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den andra rösten. – Ni har i kofferten aderton tusen riksdaler i myntadt och trettiotusen i omyntadt guld.

50 – Jag? Käre vän, låt oss ej tala derom, låt oss tala om vår affär,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Larsson. – Vi ha kommit till Stockholm, för att skaffa oss ingredienser till vår stora, vår gudomliga konst. Vi borde ej försumma ett ögonblick. Hvar dag kostar oss minst tusen riksdaler, som vi kunde förtjena uppå att förvandla jern till guld. Tusen riksdaler, det är för|319|skräckliga pengar! Vi bli utfattiga med att vänta en timma längre.

|1352|

51 – Men nu har ni svurit mened, och vet ni hvad det betyder?tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog den andre.

52 – Nå nå, käre vän, det är ett sätt att tala; jag skall i morgon lägga lemma starten plåtkommentar i fattigbössan. Icke får vår Herre räkna så noga med en fattig stackare, som råkar försäga sig med en tillåtlig och ursäktlig nödlögn.

[320]

2. Konstellationen den 14 Januari 1318.

53 Den besynnerlige främling, hvilken på detta sätt talade till gamle Larsson liksom hans onda samvete, öppnade nu försigtigt dörren, för att se åt, om någon fanns i det yttre rummet. Men dörren gick utåt och skymde Jonas Bertila, som satt derinvid. Han förblef obemärkt och gaf sig icke tillkänna. Han fann sig alldeles icke generad att lyssna, han ansåg det för en skyldighet, så mycket mer som han nu påminde sig, att den främmande icke kunde vara någon annan, än guldmakarn och underdoktorn Martin Weis, som förliden sommar, på Larssons begäran, åtföljt den gamle mannen från Åbo till Wasa.

54 Hvad hade förmått doktor Weis att ett helt år begrafva sig och sin konst högt upp i en småstad i norden? Jonas hade väl hört ett rykte, att han plundrade och bedrog den gamle Larsson med sin föregifna konst att göra guld; men han erfor nu, att Larsson medförde en hel koffert, uppfylld med denna dyrbara metall. Var doktor Weis den skurk och bedragare, som mången föreställde sig, hvem skulle ha hindrat honom, som var både yngre, starkare och listigare, att under den långa resan kring Norrbotten mörda eller bestjäla den gamle gnidaren? Båda hade likväl hitkommit lemma starthelbregdakommentar och, som det tycktes, i god sämja. Jonas var nyfiken att få en förklaring på denna gåta.

|321|

55 Han förstod snart, att doktor Weis med all sin försigtighet icke var allvetande. Undergöraren anade icke, att han bakom den tunna dörren hade en okänd åhörare, som icke förlorade ett ord af samtalet, med så låg röst det än fördes emellan de båda reskamraterne.

56 – Jag har nu tjenat er mer än ett halft år,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade doktorn. – Jag har gjort er till viljes och för er räkning förvandlat lemma startelfva lispundkommentar jern till guld. Det, som ni för med er i kofferten, är en ringa del utaf edra skatter, ty det mesta har ni gräft ned eller murat in i Wasa, och jag har icke frågat er hvar ...

57 – För Guds skull,tomtkonsekvensändrat/normaliserat stammade Larsson, – betänk hvad ni säger, om väggarne hade öron! Jag, fattige man, har ju ingenting, alldeles ingenting! Hvar skulle jag ha nedgräft så mycket penningar?

|1353|

58 – Det är sannt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor doktorn kallt, – ni är fattig, utfattig, ja fattigare med allt ert guld, än tiggaren, som i sitt armod ännu har hjerta att sjunga, när han ätit sig mätt. Ni är fattigare än det uslaste lemma startrotehjonkommentar, som åtminstone kan sofva och glömma, men det kan ej ni. Ni är fattigare än hunden, som gläds åt ett ben på sophögen, ty hunden kan morra, när man slår honom, men ni smeker den hand, som lemma startkindpustar erkommentar, för det att denna hand räcker er guld. Se, så eländig är ni, att om jag vore er värste fiende och hade velat stryka er ut ur menniskornas bok, så hade jag ej kunnat sänka er lägre i olyckans och förnedringens djup. Jag är icke er vän, ty vore jag det, skulle jag ej ha kastat guldstycke efter guldstycke i edert omättliga gap och derigenom gjort er ännu törstigare. Men jag är icke heller er fiende, ty hvarföre skulle jag hata en så ömklig varelse? Det är ju nog, att jag föraktar er. Vänskap och fiendskap betyda för mig mindre än intet: jag hvarken hatar eller älskar någon dödlig; min väg går högt öfver menniskornas hufvuden, och jag ser ned på dem, som vandrarn i skogen betraktar myrornas väg mellan furans affallna, vissnade barr. Likväl finns det något, som|322| bundit mig vid en så usel slaf, som ni. Har det icke förundrat er, att jag aldrig begärt någon ersättning för min möda?original: möda. (källa för ändring: HT, 1873)

59 – Ersättning?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Larsson häpen. – Hvad skulle jag, fattige man, kunna bjuda er, annat än min tacksamhet, min beundran?

60 – Bryr jag mig om er tacksamhet och er beundran? Den dag ni icke mera behöfver mig, skall ni önska mig vara der pepparn vexer.

61 – Men ni tänker ju icke på att öfvergifva mig? Det är omöjligt, doktor; vi hafva ännu så mycket ogjordt! Sedan vi förskaffat oss nya ingredienser, skola vi göra berg af guld, icke sannt? Och ni skall hafva er lemma startbilligakommentar andel, doktor! Vi skola uppgöra kontrakt. Ni skall få tio procent, ty, ser ni, jag är lemma startförlagsmankommentar, och ni är min kompagnon! Hvad säger ni derom, doktor? Är det icke en god affär? Tio procent, det är en vacker, en dryg lemma startsportelkommentar, och kanhända ... kanhända, om ni är rätt flitig, skall ni få – elfva procent!tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade den gamle, med en djup suck öfver sin egen frikostighet.

62 – Och hvad skulle hindra mig att taga nittionio procent och lemna åt er hvad jernet är värdt?tomtkonsekvensändrat/normaliserat gäckade doktorn.

63 – Oh, det kan ni icke, bäste herr doktor! Ni kan icke på detta sätt lemma startprejakommentar en fattig, gammal man, som visat er så mycket förtroende. Men om ni ej går för mindre, så, – ni skall få tolf procent!

64 – Hör mig! Om ni ännu har en gnista sundt förnuft i er förtorkade hjerna, så borde ni förstå, att jag icke bryr mig om guld. Hvad hindrar mig att stenlägga Stockholms gator med denna metall, om det faller mig in? Ni |1354|äger något, som är för er numera utan betydelse, men som för mig är mera värdt, än allt det guld, som jorden innesluter. Det är detta jag nu begär till ersättning för min långa möda, och ni kan sjelf bestämma hvad ni ännu vill att jag skall göra för er.

|323|

65 – Hvad kan det vara?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade den gamle, ängsligt nyfiken. – Är det min yngsta dotter Kathrina? Tag henne, doktor, tag henne! Hon skall bli er, om ni lofvar mig, låt se, – ännu elfva lispund. Det vill säga, elfva lispund i år och sedan lika mycket om året, eller hvad menar ni sjelf?

66 – Se på den ockrarn, han är i stånd att sälja sitt eget barn! Men lugna er, jag aktar qvinnor lika litet som guld. Kan jag ej i mina smältdeglar göra mig den fagraste qvinna, på hvilken solen skinat alltsedan vår moder Evas dagar? Men jag föraktar sådana leksaker. Jag begär något annat.

67 – Ni talade en gång om min själ,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Larsson, darrande att förlora sin bundsförvandt. – Det är ett syndigt köp, doktor; men kanske ... kunde vi komma öfverens.

68 Doktorn skrattade. – Det tror jag nog,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han. – Ni vore i stånd att sälja er själ för en falsk lemma startdukatkommentar. Men om jag nu vore den onde sjelf, hvartill skulle det tjena att köpa en så usel vara, som i alla fall tillhör mig? Jag är icke den onde, jag är en menniska, liksom ni, eller rättare, mer än ni, som blott är det förtorkade skalet af en menniskovarelse. Jag vill vara uppriktig mot er, ty denna stund är afgörande. Förstår ni mig?

69 – Jag vill försöka ...

70 – Jag är helt enkelt en man, som gjort till sitt lifs uppgift att intränga uti naturens hemligheter, dock icke som nutidens lärde, hvilka peta i de små fenomenerna och äro blinda för de hemlighetsfulla makter, hvilka regera verldsalltet.original: verldsaltet. (källa för ändring: HT) Som ni vet, har jag lyckats i ett och annat, men mig fattas ännu ett medel att beherrska stjernornas inflytande. Jag har läst i mina cirklar, att en gång hvart femhundrade år inträffar en konjunktion af de tre mäktigaste planeterna, Mars, Jupiter och Saturnus, och en talisman, smidd under denna konstellation, är i stånd att genom deras förenade kraft beherrska alla de andra plane|324|terna. Men denna konstellation varar blott 8 minuter, 14 sekunder, 49 lemma startterzerkommentar, och icke en terz mer eller mindre får åtgå för smidandet. Denna svårighet, att vara så förberedd på det afgörande ögonblicket och så flinkt begagna det, har gjort, att endast en sådan talisman någonsin blifvit af menniskor sammansmidd, och detta måste hafva skett, när konstellationen sist inträffade, lemma startden 14 Januari 1318kommentar klockan 3 och 28 minuter på eftermiddagen. Mina cirklar hafva sagt mig, att detta mäktiga utflöde af planeterna ännu finns till, och min stjernkompass |1355|har sagt mig, att det måste finnas någonstädes i norden. Detta är orsaken, hvarföre jag från Sicilien, der jag gjorde upptäckten, begaf mig till Finland ...

71 Här gjorde doktorn en paus och fortfor sedan:

72 – Jag kom till Åbo och sökte förgäfves den sällsynta klenoden. Folket ansåg mig för en trollkarl, de lärde ansågo mig för en qvacksalfvare. Hvad brydde jag mig derom? Jag sökte, men fann icke. Kompassen lät mig förstå, att den unge narren Bertelsköld stod i någon gemenskap med klenoden: jag utforskade honom, men fann mig bedragen. En dag blef min kompass förunderligt orolig; strax derpå stod han stilla. Då förstod jag, att hvad jag sökte fanns hos någon person i min närhet, och i samma stund inträdde ni. Men ni hade icke klenoden hos er, ni hade honom i Wasa. Se der orsaken, hvarför jag följt er och tjenat er, och belastat er med guld. Jag fordrar nu min belöning.

73 – Huru skulle jag, fattige man, kunna äga så mäktiga ting?tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade Larsson.

74 – Tro ej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor doktorn, – att jag glömt göra mig väl underrättad. En kungörelse i kyrkorna af grefve Bertelsköld ledde mig vidare på spåren, och jag vet nu allt. För tjugu år sedan lät ni stjäla en ring af en ung student i Åbo. Det är denna ring, som jag sökt genom halfva verlden. Det är denna ring, som smiddes den 14 Januari 1318 klockan 3|325| och 28 minuter på eftermiddagen under Mars’, Jupiters och Saturni förenade inflytande och hvars makt blifvit ytterligare förstärkt genom finsk trolldom och helgonens undergörande kraft. I tvåhundrade år bars han på fingret af en mariebild, men när bilderna förstördes, kom han i enskilda händer och har sedan varit än i Bertelsköldarnes, än i andras ägo, öfverallt med samma förvånande kraft, som likväl ingen ännu förstått att tillfyllest begagna. Alla dårar, som burit honom, hafva genom honom sökt endast sin egen lycka, och ni sjelf har begagnat honom till att hopa skatter på skatter, under det att hans makt öfver naturen är ännu sjufaldt större, än hans makt öfver menniskorna. Kort sagdt, denna ring måste ni afstå åt mig!

75 – Det kan jag icke,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Larsson med oväntad beslutsamhet. – Begär något annat!

76 – Ni kan icke?tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog doktorn skarpt. – Ni vet då icke, att denna ring går ohjelpligt förlorad genom en mened, och blott genom en mened. Hvarför, tror ni, har jag i åratal tåligt väntat uppå, att ni skulle förspilla er talismans kraft? Hvarför hade jag ej kunnat stjäla eller röfva honom ifrån er, såsom ni stulit och röfvat honom af en annan? För det att ni tagit er till vara. Men i dag har ni svurit falskt, och nu är min stund kommen. Nu måste ni gifva mig ringen. Förstår ni? Det måste ske.

|1356|

77 – Aldrig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade Larsson.

78 – Hvad, eländige slaf, du vågar trottsa elementernas beherrskare!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast doktorn och fattade den gamle för bröstet.

79 – Hjelp! Hjelp!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek Larsson med qväfd röst.

80 Jonas Bertila dröjde ej längre. Han sprängde dörren, rusade in och kastade sig öfver de båda brottande. Efter en häftig strid segrade slutligen den yngre och starkare mannen. Blek af raseri, måste doktorn släppa sitt tag och skyndade hotande bort.

|326|

81 – Kom, jag vill föra er till er son Thomas!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Bertila, i det han upplyftade den nästan vanmäktige gamle, som knappt förmådde tala, men ändock hviskade: – min koffert! min koffert!

82 Jonas böjde sig ned och upptog från golfvet ett svagt glänsande föremål.

83 Det var konungens ring.

[327]

3. I jägarehuset vid Brunnsviken.

84 Stockholms sköna lustgård, den så omsorgsfullt vårdade, så talrikt besökta, med villor och sommarpalatser smyckade Djurgården, var ännu vid första början af Gustaf III:s regering en ganska förvildad och oländig jagtmark, hvaraf endast sydvestra stranden, eller den såkallade Djurgårdsstaden med skeppsvarfvet, var bebyggd med små arrendetomter, tillhörande amiralitetet. I hela den öfriga vidsträckta parken såg man endast här och der ett litet rödmåladt trädhus, bebodt af lemma startjägeribetjeningenkommentar och skuggadt af ekars och lindars landtliga fägring.

85 En af dessa undanskymda boningar med utsigt mot Brunnsviken var belägen ungefär der nu slottet Rosendal med sin stora porfyrvas skådar ned öfver sandade gångar och cirklade blomsterrabatter. Här bodde en af parkens jagtbetjening med titel af hofjägare, vid namn Grenman, son till den gamle bokhållaren och trotjenaren i Larssonska huset i Wasa. Hofjägaren Grenman var en godsint och trofast man, som hans fader, och hade icke förgätit, att det var den gamle borgarkungen, som gjort hans lycka i tiden, genom att rekommendera honom i unga år till en plats i jägeristaten, der han sedan avancerat till sin nuvarande vigtiga befattning. Han var således hjerteligen glad att engång kunna återgälda någon del af sin tacksamhetsskuld, när man en vacker vårdag förde till hans boning en svårt sårad yngling vid namn Paul Bertelsköld.

86 Den unge gästen hade i början gjort honom myc|328|ket bekymmer, ty fält|1357|skärn gaf allt hopp förloradt, emedan kulan ej kunde uttagas. Men lyckligtvis fanns der en annan både ömmare och raskare person, som alldeles icke ville låta öfvertyga sig, att man vid nitton års ålder kan dö af en sådan småsak, som en kula, hvilken blott skadat en flik af högra lungan och blifvit qvarsittande invid ryggraden. Det var samma »Mora från Östanlid», som redan i bondgården vid Solna tagit vård om den sårade ynglingen och som nu, sedan fältskärn blifvit höfligt afskedad med en lämplig ersättning för sitt besvär och sin tystlåtenhet, ensam åtog sig ansvaret och omsorgen för den unge mannens återställande.

87 lemma startHofjägmästarenkommentar märkte snart till sin fägnad, att hans patient ej kunnat råka i bättre händer. Mora från Östanlid var ingen nybörjarinna i konsten. Ingen praktiserande kirurg kunde skickligare än hon anlägga ett förband eller stilla en sårfeber, och alldeles ingen lärjunge af lemma startEskulapiuskommentar kunde mäta sig med henne i outtröttlig uppmärksamhet på den sårades minsta önskningar. Hon vakade första veckan dag och natt vid hans bädd, och först efter nionde dygnet, när faran var öfverstånden och blessyren raskt gick till läkning, unnade hon sig några ögonblicks hvila på en madrass vid sidan af hennes skyddsling.

88 Och med hvilken ömhet, med hvilken outsäglig tacksamhet hvilade icke ynglingens blickar då på Mora från Östanlid. De, som tro, att en ung mans kärlek aldrig med hela hjertat kan sluta sig till en äldre qvinna, de misstaga sig mycket. Det finns ingen kärlek mera innerlig, mera ren, än den, med hvilken Paul Bertelsköld lönade samma känsla hos sin hulda vårdarinna, och om någonsin på jorden glimmar en återglans af den kärlek, med hvilken himmelens englar älska hvarandra, så måste det vara en sådan obefläckad, försakande, allt förädlande kärlek emellan – mor och son.

89 Ty hvarföre skulle vi dölja hvad läsaren troligen länge anat? Hvem annan, än en mor, kunde med denna|329| ömma, allt förutseende vaksamhet följa en oerfaren, svärmisk, uppbrusande ynglings steg? Hvem annan, än en förskjuten, förtrampad qvinna, kunde finna sin glädje och sin tröst uti ett sådant återseende? Hvem annan, än »Ester Larsson, fordom grefvinna Bertelsköld», kunde på detta sätt egna hela sin tillgifvenhet åt hennes ensam stående älskling,original: älskning, hennes hjertas barn, hennes Paul?

90 Det fanns ännu en annan qvinna, som irrade fridlös omkring att söka hans spår, men hennes kärlek var byggd af annat virke.

91 Der hade varit ett ögonblick i det ensliga jägarehuset, som grefvinnan Ester på engång fruktade och efterlängtade. Det var den stund, när Paul första gången skulle igenkänna sin mor.

|1358|

92 I hela nio dygn hade hon underkastat sig den svåra försakelsen att, oigenkännelig i sin bonddrägt, omsorgsfullt dölja för honom sitt ansigte, af fruktan att glädjen och öfverraskningen kunde döda honom i hennes armar. Under dessa nio dagar hade han, utan aning om hvem hans vårdarinna var, emottagit läkemedlen af hennes darrande hand och med en tacksam känsla varit vittne till hennes ständiga omsorger. Han kände en oförklarlig tillgifvenhet för denna okända bondqvinna, som ständigt bar sin svarta duk så djupt neddragen öfver pannan och som på hans frågor aldrig hade ett annat svar, än en stum, välvillig nick. Men en dag, när hon satt på en pall vid hans bädd och trodde honom sofva, då hade hon, utmattad af ansträngning och vakande, lutat sitt hufvud mot sängkanten, hennes ögonlock hade mot hennes vilja fallit tillsamman, hon hade somnat, utan att hon sjelf visste deraf. Paul sof icke, han hade en stund betraktat henne tyst och förundrad. Derpå hade han sakta undanskjutit den svarta duken från hennes panna, för att en gång se, hvilken denna hemlighetsfulla qvinna var, som han hade att tacka för sitt lif, – och ju längre han betraktade dessa bleka, men sköna drag och de slutna ögonlocken med deras svarta silkes|330|hår, desto högre hade der flödat likasom en varm våg kring hans hjerta, hans tårar hade begynnt som en bräddfull källa strömma ut ur deras fördolda djup, och han hade lagt sina båda armar omkring den okända, nu igenkända sofvande qvinnans hals. Då hade hon vaknat, då hade hennes tvenne mörka ögon, som Paul i sin barndom så högt beundrat och som, i hans tycke, icke hade sina likar i hela den vida verlden, – dessa två glänsande solar hade med ens gått ur molnet och betraktat honom med outsägelig kärlek – och då lågo mor och son, efter långa år af smärtor och skilsmessa, åter uti hvarandras armar. Sådana ögonblick äro oförgätliga: de tillhöra evigheten och kunna aldrig utplånas ur minnet, hvarken i detta lifvet eller uti det kommande.

93 Men då hade modren slutligen med mildt våld åter skjutit sin son ifrån sig och betäckt hans panna med sina kyssar och tvungit honom att söka hvila och lugn, och Paul hade åter insomnat med den lyckligaste känsla han någonsin erfarit. Hvad betydde nu mera hans korta, öfvergående kroppsliga smärta! Nu var allt åter godt, nu ägde han åter sin mor, nu var ej han ensam, nu var ej hon ensam i verlden, nu skulle han aldrig mera skiljas från henne, nu kunde han egna henne hela sitt lif, för att göra henne lycklig. Och Paul välsignade den kula, som gått så nära hans hjerta, men blott för att bereda det en så stor glädje; ja, han kände sig tacksam emot sin hårde bror, förutan hvars kärlekslösa handlingssätt han ej skulle hafva njutit sällheten af detta återseende.

|1359|

94 Dagen derpå hade mor och son återvunnit nog lugn, för att öppna för hvarandra sitt hjerta och berätta hvarandra allt, som tilldragit sig under deras skilsmessa. Pauls berättelse var öppen och utan alla förbehåll; hans mor kunde ej vara lika uppriktig. Hon måste i sin berättelse skona en svag far och en hjertlös broder, – och hon gjorde det med en så fin lemma startgranlagenhetkommentar, att slutligen hela skulden för hennes sorger stadnade på tidens mäktiga fördomar och stånds|331|skilnader, hvilka den enskilde ännu förgäfves sökte att trotsa och nedbryta. – Vi äro dock alla blinda, svaga varelser,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon. – Hvarför skulle vi söka det fullkomliga på jorden? Den tid skall komma, min Paul, när ingen menniska födes bättre eller sämre än den andra och när ingen annan adel finnes, än en mans eller qvinnas eget menniskovärde. Men denna insigt bär ensam i sig ett helt nytt tidehvarf, och hvarföre skulle vi klaga, att icke den höga eken genast står fullvuxen, när vi se dess frö fatta fäste i jorden vid våra fötter? Ännu skola många tårar rinna och många suckar höjas till himlen, innan ståndsfördomarna smultit som vinterdrifvor i vårsolen. Låt oss med tålamod bida en bättre tid, och du, som är en man, arbeta, min Paul, arbeta trofast för mensklighetens rätt, så hör dig framtiden till!

95 – Ja, min mor,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul – jag har redan tänkt derpå. Jag har lemma starti Upsala gjort bekantskap med en ung student vid namn Thorildkommentar. Om ni visste, huru ofta vi talat just om samma ämne och huru alla menniskor en dag skola blifva fria och jemnlika! ... Men ni har ännu ej berättat mig något om er flykt ifrån Falkby.

96 – Låt oss tala om något gladare – sade modren undvikande. – Blott det vill jag nu anförtro dig, att jag qvällen förut hade aftalat min flykt med enkan Flinta och hennes dotterson borta vid udden. Gossen rodde mig öfver sjön, och det öfriga skall jag en annan gång omtala.

97 – Ej sannt, min mor, nu, när ni har mig och när jag har er, skola vi båda återvända till Falkby, till Vera och till min far?

98 Grefvinnan Ester vände sig bort. Det var något, som hon ej ännu kunde yppa. Hon svarade endast:

99 – Tala ej så mycket, min Paul; det anstränger dig. När du blir frisk, skola vi rådgöra om bådas vår framtid.

100 Emellertid gick Pauls tillfrisknande från denna|332| dag dubbelt snabbare. Kulan satt qvar, men skadorna i det inre voro nästan fullkomligt läkta, och han fick tillåtelse att vid fönstret betrakta träd och gräsmarker, som begynte grönska i vårsolen.

101 – Nu lemnar jag dig på några dagar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hans mor. – Vill du lofva mig att noga ihågkomma alla mina föreskrifter?

|1360|

102 – Ja, min mor. Men hvart går du?

103 – Till en annan pligt, som du sedan får veta. Gud beskydde dig, mitt hjertas älskling! Farväl!

[333]

4. Vid randen af evigheten.

104 Om man nu, när parken var löflös, från ett vindsfönster i det lilla jägarehuset vid Brunnsviken noga gaf akt på den grå massan af torn och skorstenar, som borta i vester representerade Stockholm, kunde man möjligen urskilja taket af det höga hus vid Drottninggatan, der grefve Bernhard Bertelsköld låg illa sårad i hufvudet af den sten, som en okänd hand hade slungat mot honom för nära två veckor sedan vid det nattliga upploppet. Hvar dag hade Stockholms skickligaste läkare infunnit sig i hans förmak till konsultation; alla medel hade blifvit anlitade, och likväl syntes ingen förbättring. Venstra ögat ansågs förloradt och, hvad som var värre, kontusionen hade verkat så starkt på hjernan, att läkarne, ifall hans lif kunde räddas, ej trodde sig kunna förutse annat, än lemma startblödsinthetkommentar och en total förslappning af alla själsförmögenheter. Småningom drog sig den ena lemma startEskulapenkommentar efter den andra tillbaka, och endast konungens lifmedikus kom ännu, på hög befallning, att dagligen efterfråga tillståndet, i det att han föreskref några af de medel läkarne gifva vid sådana tillfällen, när de förlorat allt hopp och endast hafva för afsigt att hålla patienten vid godt mod så länge som möjligt.

105 Grefve Bernhard hade några politiska vänner, som af höflighet kommo att visa honom sitt deltagande. Personliga vänner hade han inga, och när äfven hans syster, baronessan Clairfeld, vid denna tid måste lemna Stockholm, för att vid första öppet vat|334|ten öfverresa till sin man i Tyskland, återstod ingen enda, som visade honom ett verkligt deltagande. Kammartjenaren José, som härtills varit hans förtrogna redskap, kunde grefven icke mera fördraga, man var tvungen att visa spanjoren från huset, och de nya, i Stockholm antagne lemma startdomestikernekommentar blefvo nu den sårades enda omgifning och vårdare.

106 Grefve Bernhard led ofta så hårdt af kroppsliga smärtor, att han önskade sig döden; men mer än detta led han i lugnare ögonblick af den obeskrifligt tröstlösa känslan att vara ensam i verlden. Hvad hade han icke gifvit i sådana ögonblick, för att kunna köpa sig en enda verklig vän, en enda handtryckning af tillgifvenhet, ja ett enda deltagande ord, som kommit från hjertat; men detta hade han icke! Och då fick åter den mörka, förbittrade stoltheten makt öfver honom, han förbannade Gud och menniskor och lofvade sig sjelf att, |1361|om han åter blefve frisk, skulle han hämnas på hela detta kalla, hjertlösa slägte, som öfvergaf honom i hans olycka, – han skulle hetsa den ena emot den andra, han skulle sätta verlden i brand och på dess ruiner, trotsig och hånleende, se detta ömkliga, föraktliga slägte förgöra hvarandra.

107 En natt hade han, sömnlös och lidande, sönderslitit sig sjelf med dessa yrande, vilda febertankar. Han hade frågat läkaren om sitt tillstånd och fått ett undvikande svar, hvaraf han väl förstod, att hans dagar, kanhända timmar, nu voro räknade. Han hade således icke ens den trösten att kunna hämnas. Hans lysande bana skulle nu tvärt afbrytas, han skulle dö för en eländig lönnmördares hand, af ingen saknad, af ingen begråten, på sin höjd af en far, som skulle trösta sig med de öfverlefvande, och hvem skulle ärfva honom? Paul, som han hatade, – hvilken förödmjukelse! Hans stjufmor, som han afskydde, – hvilket hån! Hvarföre hade han icke gift sig, för att åtminstone efterlemna en son, som kunnat bestrida dessa förhatliga anförvandter deras rättigheter? Han var ju endast trettio år, han kunde ännu godtgöra denna|335| försummelse, – men nej, han hade ju blott några timmar att lefva! Hvad, om han skulle begagna dessa timmar, för att låta viga sig på sjuksängen? Med hvem? Med hvem som helst. Hans enka skulle åtminstone göra Paul och hans stjufmor den förtreten, att med dem dela arfvet. Hvar skulle han i hast få fatt på en passande grefvinna? Hon måste vara af börd, det var klart, hon skulle kunna se ned på det ofrälse blodet, som inträngt i slägten; men hvem ville låna sig till redskap för hans hämd? Han tänkte hit och dit, men fann ingen passande.

108 Under dessa tankar smög sig, fram emot morgonen, en dvala af matthet öfver hans ögonlock. Han sof icke, han vakade icke, han igenkände ännu tydligt hvarje föremål i rummet och den lemma startlegdakommentar gamla sköterskan, som skulle vaka öfver honom, men som nickade i en vrå af kammaren. Han låg i detta tillstånd af halft medvetande, när der faller ett flor öfver sinnenas verksamhet, utan att denna fullkomligt afstadnar.

109 Då såg han på den motstående väggens gröna tapet ett svagt blåhvitt sken, som tycktes vara en reflex af den matt flämtande lampan. Men om det var blott ett återsken, hvarföre tog det till, hvarföre blef det småningom klarare, och hvarför formade det sig allt tydligare till en menniskohamn? Grefve Bernhard kunde ej vända sina ögon derifrån. Han hade ej nog medvetande att reflektera deröfver; det förvånade honom icke, och likväl hade han vistats för länge inom ljuskretsen af lemma startden nya franska filosofinkommentar, för att tro på spöken, eller just på någonting alls. Han betraktade, likgiltig, men oafvändt, det sällsamma fenomenet.

110 Om en stund hade skenet likasom flutit tillsamman i bilden af en blek, |1362|mild och sorgsen qvinna i drägten af ett längesedan förgånget tidehvarf. Hon sväfvade bort från väggen och närmade sig ljudlöst den sårades bädd. Hon lutade sig öfver honom och tycktes kyssa hans ombundna hufvud. Han förvånades likväl icke, han drog sig icke tillbaka; han kände|336| likasom en ljuf blomdoft beröra hans brännande tinningar och sprida öfver dem en välgörande svalka.

111 Då förnam han likasom ord, men det var icke ljud, som hans öra uppfångade, det var snarare tankar, som ohörbara gingo in i hans egna tankar och dervid fingo ett uttryck, som liknade ord från menniskoläppar. – Bernhard Bertelsköld!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den bleka, sorgsna och milda hamnen. – Jag är stammodren för din slägt. Hvarföre har du så djupt bedröfvat mig?

112 Grefve Bernhard svarade icke. Hvad skulle han svara?

113 – Vet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor vålnaden, – att en förbannelse och en välsignelse hafva från början stridt om din slägts öde. Två af dina förfäder hafva gått förbannade, två hafva gått välsignade ifrån jorden. Den tredje, på hvilken förbannelsen tynger, är du, och i dag vid middagstimman har din tid varit dig förelagd. Men jag har omfattat vår Frälsares knän och bedt i Hans namn, att dig ännu måtte beskäras ett år på jorden till bättring. Vänd om, vänd om, vänd om från din syndiga väg! Se, den hand, som skall hela dig, är dig nära. Du äger ett år, att i himmelen och på jorden söka försoning, men går året förbi, utan att din själ är vänd från mörker till ljus, så skall mörkret hafva sitt rof, och den tredje förbannelsen skall gå i fullbordan öfver vår slägt ...

114 Vid dessa ord blef den bleka hamnen allt blekare och genomskinligare, konturerna af gestalten tycktes upplösa sig i luft, och snart syntes endast det förra, svaga, blåhvita skenet på den motstående väggen, tills äfven detta slutligen bleknade bort och endast den slocknande lampan kastade ett matt sken öfver det halfmörka rummet.

115 Grefve Bernhard kände huru två motsatta strömdrag framqvällde ur de fördolda källorna i hans inre. Medan det gamla hånlöjet ville smyga sig fram på hans läppar, smög sig någonting helt annat fram under hans ögonlock, och det liknade något, som aldrig|337| varit synligt der sedan hans barndomsdagar: det liknade nästan en tår. Hade han varit vid klart medvetande, skulle han sagt till sig sjelf: det är af sjukdomens matthet. Nu hade han ej styrka att harmas deröfver, hans trötta ögon slötos, och han föll i en verklig slummer, som varade flera timmar.

116 När han vaknade, var det längesedan full dager, och läkaren stod vid hans bädd. Ett dunkelt minne af nattens syn tycktes föresväfva den sårade, och han frågade tvärt:

|1363|

117 – Är det i dag middag klockan 12 jag skall dö?

118 – Oroa er ej med sådana tankar, bäste herr grefve!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade läkaren, åter undvikande. – Vi skola försöka allt hvad konsten förmår.

119 – När er konst förmår så litet – utropade grefven bittert, konsekvensändrat/normaliserat så vore det ärligare af er, doktor, att säga mig hela sanningen. Jag är en man och fruktar ej döden. Säg mig således rent ut, hur många timmar har jag att lefva?

120 – Om herr grefven nödvändigt vill veta det,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade doktorn, – så måste jag bekänna, att inflammationen tar till. Om en timma skall ni falla i yrsel, för att ej mera komma till sans. Befaller ni en notarie, för att uppsätta er yttersta vilja, så bör det ske snart.

121 – Nåväl, eländige qvacksalfvare, som ni alla ären,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog den sårade, – efter jag ännu har något att befalla, så befaller jag er, att på ögonblicket gå er väg. Jag behöfver er icke mer!

122 Läkaren skakade på hufvudet och hviskade åt sköterskan, i det han gick: – yrseln har redan begynt. Det är säkrast, att ni tillkallar en handfast karl, ty han blir svår att hålla.

123 Sköterskan gick, och grefven blef allena. – Gå, jag föraktar dig och hela din konst, ömklige storskrytare!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade han efter den bortgående läkaren. – Jag är trettio år, och en usel sten ifrån gatan gör slut på mitt lif. Nåväl, jag kan förakta lifvet, såsom|338| jag föraktar er alla! Jag är glad att engång sluta det eländiga narrspelet.

124 – Ni skall icke dö, ni skall lefva,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade en sakta röst, och bredvid honom stod en bondqvinna, med den svarta duken neddragen djupt öfver pannan.

125 – Hvem är ni?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade grefven och ihågkom med detsamma sin nattliga syn.

126 – Man kallar mig Mora från Östanlid, och jag är kommen att göra er frisk.

[339]

5. Den gamla och den nya menniskan.

127 Kunglig lifmedikus, som hela dagen förgäfves väntat notifikation om grefve Bertelskölds timade frånfälle, kunde morgonen derpå ej styra sin nyfikenhet, och gick till lemma starthoteletkommentar. – När dog grefven?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade han sköterskan uti yttre rummet.

128 lemma startSerra trikommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade madamen med en knyck på nacken, – han har sofvit hela natten och begärde nyss en kopp buljong.

129 – Det är omöjligt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde doktorn. – Enligt alla konstens lemma startreglorkommentar, måste han ha lemma startkreveratkommentar sednast i natt.

|1364|

130 – Det är just det jag har sagt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade sköterskan. – Men så går det, när man föraktar kunglig majestäts medicin och ger sig i händerna på trollpackor.

131 – Aha. Står det så till? Då stryker han med innan qvällen.

132 – Nå, säg ej annat! När man kastar alla droppflaskor ut genom fönstret och kör barberaren med hans lemma startsnäpparekommentar på dörren och omlindar ett sjukt hufvud med våta linnebindlar, hvad kan det blifva annat än döden?

133 – Hvad heter trollkäringen?

134 – De kalla henne Mora från Östanlid, och hon skall ha botat mycket folk, som doktorerne ej fått bugt på. Men någongång, tänker jag, skola de, som hon botat, lemma startsätta klippingenoriginal: klippningen (källa för ändring: HT) tillkommentar.

135 – Det är högst probabelt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog lifmedikus småleende och aflägsnade sig, i sitt sinne icke rätt nådig emot alla de många kloka gummor, som den ti|340|den understodo sig att kurera eller dräpa folk utan läkares biträde.

136 Det såg dock ut, som om lifmedikus skulle få rätt, ty flera dagar sväfvade grefve Bernhard emellan lif och död. Mora från Östanlid hade en svår strid att utkämpa, vida svårare, än med Paul. Men till trots för fakultetens enhälliga dom, repade sig grefve Bernhard efterhand, febern minskades, inflammationen var häfd, tillochmed ögat gaf hopp, och endast en stor matthet återstod. Det, som icke rätt ville repa sig, var hans förra lemma startkuragekommentar. Det hårda och stolta sinnet hade fått en svår knäck, den natten när han låg på sitt yttersta och såg, eller trodde sig se, den sällsamma synen. De underliga, ljudlösa orden »vänd om!» och »ett år!» hade qvarlemnat en genklang, som ej rätt ville förgå. Han harmades på sig sjelf för dessa barnsligheter, som ej lemnade honom någon ro. Men det halp icke, de lågo beständigt för honom.

137 – Mora,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han otåligt en dag till den tysta, svartklädda bondqvinnan, som med så oaflåtlig omsorg vakat öfver honom natt och dag; – när tror ni, att jag blir frisk?

138 – Er kropp blir frisk på samma gång som er själ,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade hon med låg röst.

139 – Hvad menar ni med det? Hvad fattas min själ?

140 – Guds nåd, som är själens helsa,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade qvinnan allvarsamt.

141 Grefve Bernhard ville skratta, men det gick icke, han var för matt. Åter kom han ihåg det fruktansvärda »vänd om!» – och han teg. Der var något, som låg och grodde uti honom, djupt, djupt under ruinerna af hans förra stolta tillförsigt, men dernere var en hård, stenig jordmån, och fröet ville ej fatta rot.

142 – Lyckas ni göra mig frisk, Mora,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han dagen derpå, – så skall jag göra er rik. Ni får sjelf bestämma er lön.

|1365|

143 – Jag begär ingenting,tomtkonsekvensändrat/normaliserat var svaret.

144 – Så säga de alla,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven, – men de taga ändå. Hvarifrån är ni hemma?

|341|

145 – Från Finland.

146 – Ni är af rätta sorten. Hör, Mora, der finns något i Finland, som fortare än ni kan göra mig frisk, och det är en gammal, fattig ring. Kan ni skaffa mig den, så ... låt se, ja då vill jag ... gifta mig med er!

147 Detta var en förflugen fortsättning af den sjukes förra idéer, som anslog honom, just för det att den var så bizarr. Men Mora från Östanlid frågade, utan tecken till någon förundran:

148 – Hvarföre ville ni det?

149 – Hvarföre? För det att det är på modet uti min slägt. Jag har en stjufmor, som skulle blifva glad att få er till sonhustru. Det är en gammal regel, att ondt skall med ondt fördrifvas: frostskada med snö, brännblåsor med hett jern och finska trollpackor med finska trollpackor. lemma startKrusakommentar ej, för det att ni kanske har edra sjutti på nacken! Ju äldre, dess bättre. Det skall kurera min stjufmor.

150 – Hvarför hatar ni er stjufmor?

151 – Hvarför? För det att hon, ... men det angår er icke.

152 – Kanske beder hon för er i denna stund ...

153 – Dertill är hon mycket för ondsint och högmodig. Hon hatar mig mer, än jag hatar henne.

154 – Tror ni det? Kanske gör ni henne orätt?

155 – Nej, det finns ingen i verlden, som bryr sig om mig, – ingen mer än ni, Mora! Min syster har öfvergifvit mig, min bror afskyr mig, och min far ... Det faller mig någonting in. Ni är för gammal för mig, men skaffar ni mig ringen, så vill jag gifta er med min far. Han är ej så nogräknad, och jag är van vid stjufmödrar.

156 – Kom ihåg er själ! Sådana tankar äro som stenar uti en lastad båt, och med sådana ord blir ni aldrig frisk!tomtkonsekvensändrat/normaliserat förmanade vårdarinnan allvarligt, nästan strängt. Hon såg väl, att det hårda hjertat var långtifrån böjdt.

157 Åter försökte den sårade le, men han kunde icke.

158 – Mitt hufvud värker,tomtkonsekvensändrat/normaliserat klagade han.

|342|

159 Vårdarinnan gick ut att hämta kallt vatten. I yttre rummen mötte henne en ung bonde, som begärde att få tala vid grefven.

160 – Säg mig ert ärende, så vill jag framföra det,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Mora från Östanlid.

161 – Jag kan komma tillbaka en annan gång,tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade bonden. – Det är något förloradt, som jag vill gifva grefven igen.

|1366|

162 – Är det en ring?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade bondqvinnan, med denna plötsliga ingifvelse, som var henne så egen.

163 – Ja, det är en ring,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade bonden förundrad.

164 – Så gif mig den! Grefven har nyss talat derom. Han längtar efter sin ring, han tänker dag och natt uppå den. Men den är honom icke nyttig.

165 Jonas Bertila skakade på hufvudet. – Jag känner er icke,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – och det skall vara något underligt otyg med den gamla kopparbiten. Jag ger honom åt ingen annan, än grefven sjelf.

166 Vid dessa ord slog bondqvinnan tillbaka duken, som betäckte hennes panna och blottade ett ansigte af så mycken ädelhet och höghet i blicken, att Jonas ofrivilligt kände åt, om han glömt mössan på hufvudet.

167 – Ser jag ut att kunna bedraga?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade hon.

168 – Förlåt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Jonas. – Här är ringen, och eftersom grefven satt ut en belöning af 500 daler för den, som skaffar honom skräpet tillbaka, så var så beskedlig och säg honom, att han skänker pengarna åt Storkyro sockens fattiga. Icke för det att vi just ha några fattiga i Storkyro – tillade bonden knipslugt, – men det kan vara så godt att ha pengarna, om vi skulle råka få ett missvextår eller par.

169 – Helsa din mor, Jonas!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade bondqvinnan, mottog ringen, betäckte sitt ansigte och försvann genom närmaste dörr.

170 Jonas stod der mäkta förbluffad. tomtkonsekvensändrat/normaliseratHar jag gjort dumt eller klokt? Hvar har jag sett det der ansigtet förr?tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte han vid sig sjelf, med en dunkel hågkomst från barndomsdagar. tomtkonsekvensändrat/normaliseratMen det kan vara det samma. Jag är glad att vara af med det lemma startramakommentar troll|343|tyget. Alltsedan jag hittade det på barberarens golf, har maran ridit ranka hvarenda natt på mitt sängbräde.

171 Mora från Östanlid stod undertiden i rummet bredvid, betraktande ringen, som engång hade så mäktigt ingripit i hennes eget öde. Hon hade då varit böjd att välsigna dess makt, och likväl, – hvem vågade säga, att det icke varit bättre för henne, om denna ring ännu legat begrafven i sanden, aderton famnar djupt under hafsytan på Wasa redd?original: redd. (källa för ändring: HT, 1884)

172 Hon hade knappt sett och aldrig burit ringen. Nu höll hon honom mot dagen. Hvad han var underligt hopfogad! Hur sällsam var ej hans matta glans! Och dessa bokstäfver, dem hon så ofta hört omtalas, huru läsliga syntes de icke ännu på ringens insida!

173 Hon ryste, då hon ihågkom Neptunus Gast. Var der verkligen någon sanning uti den hemska makt, som man tillskref denna obetydliga kopparbit? Var det sannt, att han redan fört många menniskor till timligt och evigt förderf? Och var det sannt, att hvar och en, som bar honom, kunde med ens |1367|förvandla olyckans mörkaste natt till lyckans ljusaste dag, ja, att i samma ögonblick han kom i en annan hand, förbyttes genast ett menniskoöde?

174 En underlig frestelse rann henne uti hågen. Hade icke den sårade derinne lofvat henne helt nyss att, i utbyte mot denna ring, gifta henne med – hennes make? Om hon nu räckte honom den efterlängtade klenoden, då hade hon ju sin stjufsons eget samtycke att återvända med alla en makas rättigheter. Eller om hon behöll ringen, skulle ej dess beprisade makt innan kort föra henne till målet för hennes önskningar, till en återvunnen lycka, till försoning och frid? Hon kämpade ett ögonblick hårdt emot frestelsen. Nästa ögonblick ryste hon åter för de onda ingifvelser, hvilka tycktes nästan magnetiskt utströmma från denna demoniska ring.

175 Mora från Östanlid stod ännu fördjupad i dessa tankar, när hon hörde en röst bakom sig – den röst, som af alla stämmor på jorden trängde djupast till|344| hennes hjerta. Det var hennes makes, det var grefve Carl Victor Bertelskölds röst.

176 – Hur är det med grefven? Lefver han än?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade den darrande rösten.

177 – Han lefver,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade bondqvinnan knappast hörbart och stödde sig emot fönsterbågen, för att icke sjunka till golfvet.

178 – Är han så återställd, att han utan fara kan återse sin far?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade grefve Bertelsköld otåligt, utan att fästa någon uppmärksamhet vid den okända qvinnans rörelse.

179 Hon fick några sekunder att återvinna fattningen. konsekvensändrat/normaliserat Ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade hon. – Med det vilkor, att ers nåd icke säger något, som upprör eller bedröfvar honom; ty han är ännu ganska svag.

180 – Det är bra; jag skall vara försigtig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefven och inträdde i kabinettet.

181 Hans okända maka följde honom med tysta steg. Der var en skärm för hörnet; ingen bemärkte henne. Hon hörde, hon såg allt, med sitt hjerta långt mer än med öga och öra. O, huru hade icke hennes ungdoms älskade åldrats på dessa tio månader, sedan de sist sågo hvarandra! Hvad hans hår hade blifvit grått! Hvad hans kind hade blifvit blek! Huru hans fordom stolta hållning nu blifvit lutande! Huru hans milda blå ögon glänste matta mot förr! Men hon älskade honom ändå, ja hon kände att hon älskade honom mera än någonsin förr, ty hon hade gjort honom sorg, hon, som dock hade svurit att vara hans lefnads glädje!

182 Återseendet mellan far och son var varmare, än deras osedda vittne vågade hoppas. Fadren glömde allt för glädjen att återfinna i lifvet sin förstfödde; sonen kände ett behof af kärlek, som han aldrig erfarit förr.

|1368|

183 – Min far,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Bernhard, – jag har djupt förolämpat er ...

184 – Vi skola tala derom, när du blir frisk,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefven. – Försynen har sändt oss dessa pröfningar, för att straffa och förbättra våra stora brister:|345| din stolthet, min svaghet. Jag har skyndat till Stockholm, för att rädda allt, som är mig kärt i lifvet: min förlorade maka, mina båda söner och vår familjs heder. Jag kommer icke med min makt, utan med Guds makt, som jag känner inom mig. Det får icke mera vara mörker och hat omkring oss. Vi skola alla, alla tillbedja den Allsmäktiges nåd!

185 Grefve Carl Victor Bertelsköld var ädel och stolt i detta ögonblick. All den omanliga svaghet, som för en tid hade skuggat hans rättänkande, i grunden högsinta karakter, tycktes nu, när han var så nära att förlora allt hvad som fästade honom vid lifvet, vara med ens försvunnen. Han stod der manlig och högrest, fast besluten att kämpa emot sitt öde och rädda de sina.

186 tomtkonsekvensändrat/normaliseratHvad han är vacker! hvad han är vacker!tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte hans osedda, okända maka uti sin gömda vrå och var färdig att kasta sig i hans famn och kyssa, som förr, hans älskade grå lockar och hans höga, milda, af bekymren fårade panna.

[346]

6. Kampen om en menniskosjäl.

187 Den dagen, när Mora från Östanlid satt endast några steg från sin förlorade make, som ej anade hennes närvaro, och när det blott berodde af henne sjelf att kasta sig i hans öppna famn och blifva mottagen med glädjetårar, den dagen kom frestaren till henne så mäktig, som han sällan nalkas ett qvinnohjerta. De försåtliga tankarna återvände med en fördubblad styrka. Gå, sade frestaren; gif dig tillkänna, gör slut på din bittra sorg! Fruktar du ännu din stjufsons hat? Dåraktiga, äger du icke konungens ring? Vet du icke, att dig lyckas numera allt? Ingen önskan så djerf kan uppstiga i ditt hjerta, att han ej genast fullbordas, och dessutom, har du glömt, att Bernhard lofvat återskänka dig okänd åt din man, om du återger honom ringen?

188 Hvilken lockelse! Hvilken hård strid! Men den arma, förskjutna qvinnan gaf icke vika. Hon förstod, att hennes tid var icke kommen ännu. Ringen brände på hennes hand, och hon förstod, att han möjligen skulle hafva blifvit hennes skyddslings timliga räddning, men desto vissare hans eviga undergång. Hon satt orörlig och tyst och hörde de båda männen,original: männen (källa för ändring: HT, 1873, 1884) far och son, samtala om henne.

189 – Jag vill gå till lemma startlifmedikus Dalbergkommentar och tacka honom för hans omsorg om dig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefven.

|1369|

190 – Gör det, min far, och tacka honom för hans utmärkta omsorg att förpassa mig till odödligheten,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bernhard i sin gamla gäckande ton. – Men om min far vill tacka den, som qvarhållit mig på jorden, så tänk på någon belöning åt en finsk hexa,|347| som varit min sköterska. Jag tycker icke om hexor, men Mora från Östanlid är ett sällsynt undantag, ty hon ensam har ansett mig värd att lefva, när alla ansågo mig värd att dö.

191 – Jag skall icke glömma att gifva henne en passande belöning,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefven och steg upp för att gå, ty besöket fick ej blifva långt.

192 I det han gick, blef han varse Mora från Östanlid, som förgäfves dolde sig längst bakom skärmen.

193 – Är det ni, som vårdat min son?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade han.

194 Hon nickade stum och med duken djupt öfver pannan.

195 – Jag tackar er,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefven. – Haf fortfarande vård om honom, och ni kan räkna på min erkänsla. Tag detta till en början som bevis deruppå!

196 Och vid det han tryckte ett guldmynt i hennes hand, kände han handen darra.

197 – Ni har vakat för mycket, ni behöfver taga er någon hvila,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven med ett flyktigt deltagande och gick.

198 tomtkonsekvensändrat/normaliseratO,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte den qvarblifna vid sig sjelf, tomtkonsekvensändrat/normaliseratom han stått framför mig i den djupaste förklädnad och jag hade tryckt hans hand och kännt den darra i min, – jag skulle genast hafva igenkännt honom!

199 Efter denna dag förgingo flera. Grefve Bernhards krafter tilltogo, och tiden begynte att blifva honom lång.

200 – Skaffa mig en fransysk roman!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han till sin vårdarinna i befallande ton.

201 Hon gick och återkom med en bok, men det var icke en fransysk roman, det var lemma startThomas af Kempiskommentar. Och hon satte sig att läsa högt ur boken.

202 – Hvad?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den sårade uppbragt. – Vågar ni drifva gyckel med mig?

203 Men hon fortfor att läsa:

204 lemma start»Min Gud, se till mig, och var icke långt ifrån mig! Onda tankar äro i mig uppstigne, och stor förskräckelse plågar min själ. Huru skall jag dem oskadd öfvervinna?»kommentar

|348|

205 »Jag vill gå framför dig, säger Herren, och förnedra de stora och herrliga på jorden. Jag vill öppna ditt fängelses portar och uppenbara dig fördolda ting.»

206 Grefve Bernhard öfverilade sig icke lätt, men nu betogs han utaf en häftig vrede. På nattduksbordet vid bädden låg en psalmbok med trädpermar och messingsknäppen. Han fattade boken och slungade den så våldsamt mot sin vårdarinna, att blodet strömmade ur hennes näsa och mun.

|1370|

207 Hon vände sig bort, för att aftorka sitt ansigte, och fortfor derpå så lugnt, som omtillagt av utgivaren (källa för ändring: HT, 1884) ingenting förefallit:

208 »Herre, gör med mig som du sagt hafver, och alla onda tankar skola fly för ditt ansigte. Se, jag är icke värd din tröst och den omsorg du hafver om mig. Jag hafver mycket syndat, och all min begärelse har stått till jordiska ting. Jag har förhäft mig högre än himmelen och måste förnedras till jordens djup. Allt hvad i mig är, det är synd och mörker, der icke din heliga ande gör mitt mörker ljust. Herre, misskunda dig öfver mig, och upplys ditt ansigte öfver mig! lemma startNäpskommentar vädren och stormarna! Säg till hafvet: var stilla! och till nordanvinden: blås icke!tomtkonsekvensändrat/normaliserat så varder det stilla lugnt.»

209 – Galna käring med sin eländiga munkpredikan!tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade den sjuke och vände sig mot väggen, för att ej höra henne.

210 Men hon fortfor att läsa:

211 »Min son, säger Herren, försaka dig sjelf, så finner du Mig! – Herre, huru ofta skall jag försaka mig, och hvaruti skall jag försaka? – Alltid och allestädes, i det lilla och i det stora. Jag tager intet undan, utan i allt vill jag finna dig blott och bar. Huru kan du eljest vara min och jag din?»

212 »Jag hafver ofta sagt dig och säger det åter: öfvergif dig sjelf, försaka dig sjelf, så får du smaka mycken inre frid. Gif allt för allt; tag intet undan; fordra intet igen; håll dig till mig allena, så vill jag vara din. Och ditt hjerta skall blifva fritt, och mörker skall icke mera öfverväldiga dig.»

|349|

213 Efter en stund slog läsarinnan boken igen, ty den sjuke behöfde hvila. Men dagen derpå begynte hon åter.

214 Grefve Bernhards öfverilning hade blifvit ett mäktigt medel att påskynda förändringen i hans inre. Hade han icke, mot sin vana, så groft förhetsat sig, skulle han måhända icke fördragit så mycken envishet. Men nu blygdes han för sitt förhastande, och för att i någon mån godtgöra det, beslöt han att denna gång hafva tålamod. Efter denna läsning följde en annan och så åter en annan, dag efter dag. Mora från Östanlid lemnade honom icke en dag åt hans fordna tankar. Hans första afsmak för munkens predikan, som han kallade det, begynte småningom gifva med sig. Han erkände nu, att der fanns något godt, fastän »med en odräglig öfverdrift»konsekvensändrat/normaliserat. Mot hans viljaoriginal: vilja, (källa för ändring: HT) öppnade sig för honom en helt ny verld af föreställningar och försakelser, hvarom han aldrig haft någon aning, och den obeskrifliga, aldrig förut erfarna känslan af Guds närvaro verkade förunderligt långt i afgrunderna af hans själ, än med en öfverväldigande ånger och förödmjukelse, än med en försmak af tröst, som liknade den välgörande svalkan af en ljuf sommarvind öfver hans brutna, fridlösa, oroliga samvete.

|1371|

215 En dag kom den gamle grefven tillbaka, medan Mora från Östanlid, som vanligt, satt tyst bakom skärmen. – Jag har goda nyheter,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefven med ljusnad panna. – Paul lefver och är nästan återställd från sin blessyr. Han har skrifvit till mig, och jag har besökt honom i hans bostad hos en hofjägare vid namn Grenman. Så snart han får tillstånd att gå ut,original: ut; (källa för ändring: HT, 1873, 1884) vill han besöka dig, ifall han blir mottagen. Han har sjelf bedt derom.

216 – Han är välkommen. Der flyter dock ädelt blod i hans ådror,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bernhard, rörd mot sin vilja.

217 – Ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefven allvarsamt, – der flyter ett ädlare blod, än mitt och ditt, och det är hans mors.

218 Bernhard teg. Det var den hårdaste af alla hårda nötter, som vexte bland törnena i hans själ.

|350|

219 – Min far,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han till hälften undvikande, – jag vill påminna mig, att min stjufmor fordom brukade läsa högt för er. Hvilka böcker var det?

220 – Oftast bibeln. Stundom äfven lemma startTessins bref till Gustaf III som prinskommentar, eller andra lärorika verldsliga böcker. Men näst bibeln, läste hon helst lemma startJohan Arndtkommentar och Thomas af Kempis.

221 – Hvad tycker ni om Thomas af Kempis? Är han icke för sträng?

222 – Han fordrar endast hvad alla kristliga lärare fordra: hjertats fullkomliga försakelse och hängifvenhet åt Gud.

223 – Men det är ju omöjligt. Icke kan en menniska kasta ifrån sig hela sitt förra lif och börja, såsom ett barn, en ny tillvaro.

224 – Icke af egen kraft. Men för Gud är intet omöjligt. Hvarföre frågar du detta?

225 – För det att ... skratta blott icke, det är sjukdomen som gjort mig nervös. Den finska hexan, ni vet, hon läser ofta för mig ur den gamla munkens bok. Jag blir dervid så underlig, ja lemma startsuperstitiöskommentar, uti hågen. Det förekommer mig stundom, som vore jag den störste missdådare jorden bär, och som hade okända makter skickat en engel från himmelen att leda mig på en bättre väg. Det måste vara af sjukdomen. Icke sannt, min far, det är ju lemma startridikyltkommentar, det der, af en f. d. lemma startfilosofkommentar och ambassadör i Madrid?

226 – Om något är löjligt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefve Carl Victor Bertelsköld med värdigt allvar, – så är det vår tids anspråk att vilja nedrycka den allsmäktige Guden ifrån hans eviga thron och upplösa kristendomen i torra sedereglor. Våra fäder tänkte icke så. När jag var barn, brukade min mor ofta berätta för mig, huru min salig far, efter sin store konungs föredöme, aldrig drog ut under sina många fälttåg, utan att ständigt bära sin bibel med sig och dagligen läsa deri. Jag sjelf har tjent under lemma startprins Eugènekommentar och sett mången göra på samma |1372|sätt. Ännu aldrig har en adels|351|mans sköld blifvit fläckad af lefvande Guds ords kunskap, men väl ofta af motsatsen.

227 Grefve Bernhard teg, men det förborgade fröet i hans innersta började gro. När hans far bortgått, framkallade han Mora från Östanlid.

228 – Qvinna,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han plötsligt, – jag vill se ditt ansigte.

229 Hon förskräcktes och steg tillbaka. – Det kan ni icke, nådige herre,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade hon. – Ett löfte ...

230 – Hör mig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven. – Jag blygs att tillstå det, men jag är stundom lemma startsusceptibelkommentar för inbillningar, lättrogen, vidskeplig, hur ni vill kalla det. Hvem är ni? Hvad vill ni mig? Jag känner er icke; ni ser ut att vara en fattig bondqvinna, men det är något hos er, som motsäger er drägt.

231 – Om ers nåd frågar mig mera, går jag min väg.

232 – Nej, stadna! Näst min mor, som jag knappast mins, är ni den enda qvinna i verlden jag någonsin högaktat. Ni är icke den ni säger er vara. Om det finns goda andar, som beskydda menniskorna, så måste ni vara min skyddsande. Aftäck ert ansigte; jag är icke värd att se ett väsen af högre ursprung, men det skulle göra mig godt. Jag skulle lära mig tro.

233 – Tro på Gud och icke på menniskor! Jag är ingen engel, jag är hvad jag synes, en fattig qvinna, full af svaghet och brist. Den dag ni med handling, och icke allenast med ord, bevisat att Guds nåd fått insteg uti ert hjerta, då, men icke förr, vill jag aftäcka mitt ansigte. Ni är nu utom all fara och kan umbära mig. Jag lemnar er derföre. Men om ni vill, skall jag stundom återkomma, för att läsa för er.

234 – Nej, lemna mig icke! Ni har bevisat mig den största välgerning en dödlig kan bevisa den andra. Ni har återgifvit mig kropp och själ.

235 – Farväl. Jag skall återkomma. – Det är tid att jag går, ty han anar redan för mycket,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte Mora från Östanlid, när hon gick.

[352]

7. Två qvinnors kärlek.

236 Paul Bertelsköld satt en afton vid fönstret i det lilla jägarehuset och såg med längtande blickar ut emot vårens första grönskande gräs. Det var snart två veckor, sedan hans mor lemnat honom. Hon hade dagligen skrifvit till honom och fått svar om hans helsa; men hon hade förbjudit honom att lemma startupptäckakommentar hennes härvaro för hans far. Emellertid hade grefven tillfälligtvis träffat Grenman, som ej haft hjerta att dölja för honom sonens vistelseort. Paul återsåg sin far med tillgifvenhetens känslor uti sitt varma hjerta; det |1373|var icke hans fel, att halfva hemligheten var röjd. Han hade lydt sin mors önskan; för honom fanns intet på jorden så heligt, som hansoriginal: han (källa för ändring: HT, 1873, 1884) moders bön.

237 Småningom förbättrades hans helsa, och han hade fått öppna sitt fönster, när middagssolen lyste varm på rutorna. Men nu var det qväll, luften var sval, och Paul hade likväl glömt att stänga sitt fönster. Han såg skuggorna af trädens stammar falla allt längre öfver den ännu späda, sammetslena gräsvallen, och solen sjönk i vester bakom de aflägsna, otydliga taken af Sveriges hufvudstad.

238 I dess ställe gick fullmånen upp och belyste den idylliska tafla, som utbredde sig framför Pauls fönster och om hvilken ännu icke Bellman sjungit, huru

tomtkonsekvensändrat/normaliseratlemma startBrunnsvikens bölja klar

I vattrade vågor sig drar.kommentartomtkonsekvensändrat/normaliserat

240 Paul betraktade den glittrande pelaren af månskimret på den nyss isfria viken. Det var så ensligt,|353| så tyst, så sorgset och så ljuft, så glädtigt ändå. Det var en aning om vår, som spelade i flyktiga lemma startneckdansarkommentar öfver den blanka vattenspegeln. Hvem stafvade dessa runor, hvem läste dessa glimmande, silfverblinkande, ljudlösa ord?

241 Paul var en svärmare, som alltid läste någonting bakom tingens yta. Han tyckte sig stå naturens hjerta nära. Han förstod hennes tysta språk. Han var sorgsen, och han var glad, liksom månskenet i qvällen. Han läste i vågskimret hela sitt lif.

242 På engång förmörkades månpelaren uti sjön, och en lätt skugga tycktes glida deröfver. Skuggan försvann, och allt var åter som förr. Var det en båt på viken, eller var det Neckens dotter, som dök ett ögonblick upp uti vågskimret?

243 Snart derpå sågos tvenne gestalter likasom uppstiga ur sjön och närma sig jägarehuset. Än doldes de af träden, än skredo de åter fram i månskenet, och Paul såg, att det var två fruntimmer. Det var sannolikt de, som låtit ro sig i båt öfver viken.

244 När de kommo närmare, sade den ena till den andra: konsekvensändrat/normaliserat det är här! – och den ena blef stående liksom på vakt, medan den andra gick framåt emot det öppna fönstret.

245 – Är det ni, grefve Bertelsköld?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade en icke obekant stämma på fransyska, och rösten darrade märkbart. Det ovissa månskenet föll på markisinnan Egmonts intagande ansigte, och sjelfva den rodnad, som hastigt |1374|begjöt hennes kinder med purpur, syntes i denna belysning blek som en vålnads.

246 – Ni här, madame!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Paul, i hög grad bestört öfver denna oväntade syn.

247 – O hvad jag sökt er, hvad jag sökt er i fyra långa veckor!tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor den lifliga fransyskan med låg röst. – Jag borde hata er, ja afsky er, otacksamma menniska, för det ni så länge lemnat mig utan en rad om ert lif eller er vistelseort! Men dertill är nu icke tid. Jag har en sak af större vigt att anförtrooriginal: anörtro er, och det gläder mig att jag ej kommit för|354| sent. Först i qväll har jag lyckats att utspana er tillflyktsort, och jag ville ej försumma en enda minut.

248 – Hvad ni är god, madame!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul med sitt lättrörda hjerta.

249 – Finns ej en plats, der vi kunna samtala utan vittnen? Dessa skuggor förskräcka mig, och jag fruktar att någon är gömd bakom trädens stammar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor markisinnan, med en skygg blick på den halfdunkla parken.

250 – Om ni ville stiga in i mitt lilla rum,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade Paul, förlägen och rodnande, ty han var icke beredd på ett sådant besök.

251 – Ja, ja, visa mig ingången!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade den sköna fransyskan, med en gest af brådska och oro.

252 Paul visade henne trappan och emottog henne strax derpå i sin kammare.

253 – Hvad tänker ni om mig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade markisinnan, i det att hon uttröttad sjönk ned på en simpel trädstol.

254 – Madame ...

255 – Ja, ni med edra styfva seder och er konvenans, hvad tänker ni om en person, som denna tid och på detta sätt intränger till er?

256 – Jag är tacksam derför,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul oskyldigt.

257 – O, jag ber er, förstå mig rätt! Var öfvertygad derom, att endast de mest vigtiga skäl kunnat förmå mig ...konsekvensändrat/normaliserat Men det är detsamma. Ni liknar icke andra hjertlöse män. Ni är den ende, till hvilken jag kan tala med fullt förtroende. Ert räddade lif är åter i fara, min herre!

258 – Åh, madame, min blessyr är läkt ...

259 – Förstå mig rätt. Jag har lemma startbesoldatkommentar trettio af polisens bästa spejare, för att uppsöka er, och de ledde mig på villspår till Upsala. Jag reste dit ...

260 – För min skull!

261 – Jag ville se den ryktbare Linné. När jag kom tillbaka, fick jag veta, att en spansk kammartjenare hos er bror kände er vistelseort och låtit undfalla sig hotelser emot er. Jag lät vidare utforska|355| honom, och för knappt en timma sedan erfor jag, att han hvarje natt beväpnad lurade i parken vid Brunnsviken, i afsigt att döda er. Intet ögonblick var att förlora. Jag utskickade folk, |1375|för att bevaka parken, och skyndade sjelf att underrätta er om faran. Det är er brors hat, som gått miste om ett offer och vill godtgöra sin försummelse.

262 – Nej, det är omöjligt. Min bror ligger farligare sårad än jag, och min far har sagt mig, att han förändrat tänkesätt.

263 – Er far kan ha misstagit sig, och en sårad fiende kan betjena sig af en frisk arm. Ni är intet ögonblick säker, och derföre måste ni genast följa mig härifrån.

264 – Förlåt mig, det kan jag icke.

265 – Hvarför icke?

266 – Det vore fegt att fly en kanske inbillad fara, och jag vill ej såra den ärlige jägaren, som gifvit mig en fristad hos sig.

267 Markisinnan stod upp, afkastade sin sammetskappa och satte sig vid fönstret, der månskenet föll på hennes bleka ansigte och återspeglades sällsamt i hennes små, bruna, glänsande ögon.

268 – Ni kan icke?tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade hon. – Nåväl, då stadnar jag qvar hos er.

269 – Madame! ... stammade Paul bestört.

270 – Och ni tror, ni otacksamme, att jag än en gång skulle lemna er och förlora er, kanske för alltid! Anar ni då icke hvad jag lidit under dessa evighetslånga veckor, då jag ej visste, om ni var lefvande eller begrafven? Och ni tror, att jag än engång vill långsamt pinas till döds, för att den hederlige jägaren ej må bli ledsen på er, eller för att någon kunde förebrå er att ha flytt för en lönnmördare! O, min herre ... det är ett ganska vackert månsken i afton!

271 – Man skall sakna er ...

272 – Ni bor ej illa, ni har en rätt vacker utsigt. Superba popplar derborta. Jag ber er, lemma startinkommodera er ejkommentar, jag kommer att trifvas rätt väl.

|356|

273 Paul kände något inom sig, som liknade en tredjedel vrede, en tredjedel bäfvan och resten förtjusning.

274 – Nej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – jag vore den otacksammaste varelse på jorden, om jag tilläte er att blottställa er så för min skull.

275 – Således följer ni mig?

276 – Nej, madame. Ert rykte ...

277 – Än sen? Bryr jag mig om mitt rykte? Hvad är ett rykte? Lögn. Men jag föraktar lögner, min herre. O, det är sköna saker, som man redan berättat om mig! Låt dem berätta en fabel till; det är mig likgiltigt. Ni följer mig icke, och jag lemnar er icke. Alltså förblir jag här på denna plats till i morgon bittida. Hvarom skola vi konversera? Hvad tycker ni t. ex. om Stockholm? Rätt mycket is, eller hur?

278 – Herminie!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Paul utom sig och fattade hennes hand.

|1376|

279 – Det sägs, att ni ha ett slags sol om sommaren. Er måne är afskyvärdt melankolisk. Han gör oss alla bleka som spöken. Vore ej de der svarta lockarna, skulle ni se ut som en marmorstaty. Tillåter ni, skall jag ordna dem lemma startà l’antiquespråk: franskakommentar. Jag vill föreställa mig, att vi äro vålnader från förgångna sekler, som återkommit till jorden, för att besöka fordna favoritplatser. Hvilka voro vi förr, medan vi lefde på jorden? lemma startJag var – låt se! Cecilia Wasa. Och ni, hvem var ni? Grefven af Hoya.kommentar O, det är skönt att vara död, när man har sällskap i grafven!

280 Paul kysste den fina, snöhvita handen. Månen sken på hans svarta hår, och man hörde popplarna derute susa för nattvinden.

281 – Det måste vara ljuft att älska efter döden, isynnerhet om man aldrig funnit kärlek i lifvet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade den sköna fransyskan i drömmande vemod.

282 – Hvem skulle ej älska er, Herminie! Hvem skulle ej med glädje dö, för att göra er lycklig!

283 – Men lefva, Paul? Finns då ingen, ingen på vida jorden, som vill lefva för mig?

|357|

284 Och hon sjönk med det vackra, lockiga hufvudet mot hans bröst.

285 Då öppnades dörren sakta, och in trädde med tysta steg en qvinna i bonddrägt. Obemärkt gick hon fram till den knäböjande ynglingen, som tryckte till sina läppar markisinnan Egmonts venstra hand, hvilken hon ej drog tillbaka, medan den högra låg på hans skuldra och hennes glänsande blickar tycktes helt och hållet försjunkna i hans betraktande.

286 Ett moln for öfver månen, och det var nästan mörkt i rummet. Mora från Östanlid – ty det var hon – lade sakta sin hand på ynglingens hufvud och hviskade: – Paul!

287 Paul och markisinnan sprungo båda upp på en gång. Om ej skuggan fallit så dunkel, hade man kunnat se bådas kinder öfvergjutna af en glödande rodnad.

288 Men hos markisinnan följde intryck och ord så snabbt på hvarandra, som knallenoriginal: knalln (källa för ändring: HT, 1873) efter blixten. I ögonblicket fick svartsjukans demon makt öfver henne, och hon sade med en dolkudd i hvarje ord:

289 – Hör ni icke, min herre, att er älskarinna nämnde ert namn? Jag förstår nu, hvarföre ni ej kan följa mig.

290 Rummet ljusnade. Mora från Östanlid hade blottat en blindlykta, som hon hållit dold, och tände en lampa.

291 – Markisinna Egmont,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul, – jag har den äran att för er presentera min mor, grefvinnan Bertelsköld. Min mor, jag bönfaller om er vänskap för denna ädla, aktningsvärda dame, som hitkommit, för att beskydda mig mot ett befaradt försåt.

|1377|

292 – Jag tackar er, madame, för er godhet emot min son!tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade grefvinnan med lugn värdighet, räckande henne handen. – Edra farhågor voro grundade: kammartjenaren José har nyss blifvit häktad af ert folk ej långt härifrån. Ert besök har kanhända räddat Pauls lif, och det var vackert, det var ädelmodigt af er. Jag kan icke missförstå er, madame!

293 Markisinnan Egmont förstod att uppskatta den fina lemma startgrannlagenhetenkommentar i dessa ord. Hon tryckte sin|358| förmenta rivals hand och yttrade med en förlägenhet, som klädde henne obeskrifligt: – Jag tackar er att ni förstått mig rätt, och på edra ord skulle jag ha igenkännt er utan presentation. Jag är mycket lycklig att ha gjort er bekantskap, madame, och när ni är här, har jag ej mer något skäl att darra för grefve Paul. Jag öfverlemnar omsorgen om hans väl åt den bästa hand, som äfven dertill har närmaste rätt. Farväl, min grefvinna; farväl, herr grefve! lemma startAu revoirspråk: franskakommentar.

294 – Farväl, markisinna! – Jag kom i tid! tänkte Mora från Östanlid vid sig sjelf.

[359]

8. lemma startFrestaren i ödemarken.kommentar

295 Utanför hufvudingången till Stockholms Storkyrka stod en söndagsförmiddag en äldre man i lång brun rock och den bredskärmade hatten nedtryckt öfver pannan. Han hade stått der länge i samma ställning; klockorna ringde, orgeln och psalmerna ljödo högtidligt derinne, men detta tycktes vara den brune mannen fullkomligt likgiltigt. Han rörde sig icke från stället; han tycktes knappt märka de flera hundrade, som gingo förbi honom. Han betraktade endast kryckan af sin massiva käpp, och kyrkogångarne kastade på honom misstrogna blickar, i tanke att han ej var rätt klok.

296 Men i kryckan af hans käpp var en helt liten dosa infattad, och i denna dosa var en kompass, som mannen i bruna rocken uppmärksamt gaf akt på, hvar gång någon gick der förbi.

297 – I går pekade han nordost, och i dag visar han nästan rätt ned, men utan den minsta rörelse!tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade mannen vid sig sjelf.

298 Gudstjensten närmade sig sitt slut, och folket begynte att strömma ut ur kyrkan. Plötsligt märktes en lätt darrning i nålen, men upphörde genast. En bonde gick förbi. Den brune mannen såg upp och sade: – Han har haft honom, men han har honom icke mer.

299 Emellertid blef bonden honom varse och vände sig om. Det var Jonas Bertila.

|1378|

300 – God dag, doktor Weis!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han. – Eller rättare, lemma startjag ger er god dagkommentar. Vet ni, doktor, att min|360| stackars morbror, den gamle Larsson, blef i går förd till dårhuset, och det är ni, som gjort honom galen. Jag råder er att göra honom klok igen, ty annars kan jag vittna något om er, som kunde innan qvällen bringa er i lemma startRosenkammarenkommentar.

301 – Jag skall göra er morbror så klok han kan blifva, om ni säger åt hvem ni gifvit hans ring,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade doktorn.

302 – Hvilken ring?

303 – Den, som ni hittade i barberarestugan och sedan gaf bort.

304 – Jaså den?tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Jonas med sin knipsluga min. – Den sålde jag för två styfver åt en kopparslagare vid Gråmunkegränd.

305 Doktorn skakade på hufvudet. – Ni har hört för mycket,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – för att sälja en sådan klenod för två styfver. Säg mig åt hvem ni gifvit honom, och bestäm sjelf priset!

306 – Priset är ditt skägg, du inpiskade skurk!tomtkonsekvensändrat/normaliserat var svaret. – Derest du icke packar dig dina färde till qvällen, skall jag skaffa dig husrum på Hvita hästen*)Likasom Rosenkammaren, ett rum, der fångar pinades till bekännelse..

307 – Jag tackar er,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade doktorn kallt. – Vore jag hämdlysten, skulle jag kunna gifva er ett annat husrum. Men ni kan gå. Ni är ett kryp, som alla de andra.

308 Med dessa ord ställde sig den brune mannen åter vid kyrkdörren. Men knappt hade han kastat en blick på kompassen, innan man såg honom skifta färg, ty nålen var i den häftigaste rörelse.

309 – Hvilken? Hvilken?tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade doktorn och tycktes vilja med ögonen sluka den utströmmande folkhopen.

310 Åtminstone fyrtio personer passerade på en gång förbi honom. Han följde denna folkskara, såg den dela sig vid närmaste gata och rådfrågade kompassen|361| för hvarje steg. Nålen visade med oförminskad rörelse nedåt slottet, derefter åt Skeppsbron. Den brune mannen följde i samma riktning. Vid Skeppsbronoriginal: skeppsbron lågo då, som ännu i våra dagar**)I Fältskärns, icke i våra dagar. Sättarens anm., lemma startkullbåtarkommentar för deras beqvämlighet, som ville fara öfver strömmen till Kastellholmen, Ladugårdslandet eller Djurgården. Flera af båtarne blefvo nu upptagne af kyrkfolket. Den brune följde med.

311 I hans båt sutto, utom honom, två manliga och tre qvinliga passagerare. Båten lade till vid flera landningsplatser, och passagerarne lemma startsmulades afkommentar. Slutligen återstod endast en bondqvinna, och hon lät föra sig öfver till |1379|Djurgården. Men den brune, som observerat nålens riktning, hade stadnat med henne till sist och steg med henne på landningstrappan vid den nu så kallade Allmänna Gränd.

312 Qvinnan lemnade varfvet och båtmanstomterna till höger, gick förbi Hasselbacken, och tog af åt venster på en smal gångstig, som genom den öde, förvildade parken ledde direkt till Brunnsviken.

313 – Nordost, det är riktigt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den brune mannen vid sig sjelf och följde henne.

314 När de inkommit så långt mellan höjderna och de täta trädstammarna, att hvarje utsigt åt staden var försvunnen och ingen annan lefvande varelse syntes i närheten, än trastar och bofinkar i de halflöfvade topparna, påskyndade mannen sina steg och befann sig snart vid sidan af den vandrande qvinnan.

315 – Hvart gäller kosan?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade han.

316 – Till mitt mål,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade qvinnan, ej särdeles nöjd med det oförmodade sällskapet.

317 – Rätt svaradt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog den brunklädde. – Vi dödlige veta ej hvadan vi komma och hvart vi gå, men ett mål ha vi alla, – grafven. Är det dit ni går?

318 – Ja. Men ej för att stadna der.

|362|

319 – De finnas likväl, som påstå att atomen försvinner i det oändliga.

320 – De fara mycket vilse.

321 tomtkonsekvensändrat/normaliseratHon förråder sig; hon är ingen bondqvinna. Godt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte den brune vid sig sjelf och fortfor derefter högt:

322 – Vet ni, min vän, att ni är icke den, som ni synes vara. Ni talar ej som en bondqvinna.

323 – Hur skall jag tala?

324 – Ni är en person af börd och uppfostran. Ni går förklädd i hemliga värf.

325 – Tror ni?

326 – Jag är säker derpå. Er gång, er röst, ert tal, allt motsäger er drägt.

327 – Tänk hvad ni behagar.

328 – Det gör mig ondt, men jag tillhör hemliga polisen och är tvungen att arrestera er, om ni ej kan gifva mig ett öfvertygande bevis, att ni är stadd uti rätta ärender. Svär, att ni är en bondqvinna, och jag vill tro att jag misstagit mig.

329 Qvinnan betraktade honom ett ögonblick skrämd, men påskyndade sin gång och svarade icke.

330 Den brune såg sig omkring. Allt var tyst och öde i parken. Då grep han qvinnan i armen och yttrade hotande:

|1380|

331 – Har ni så ondt samvete, att ni ej en gång kan svära på er oskuld, så måste ni följa mig till polisen. Man har der tjenliga medel att få sanningen fram. Hvad säger ni om ett par tumskrufvar till exempel? Men jag har medömkan med er. Svär blott, att ni är den, som er drägt utvisar, och icke förklädd, så vill jag låta er obehindrad fortsätta er väg.

332 – Jag är grefvinnan Bertelsköld och befaller er att släppa min arm!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade qvinnan, i det hon kastade sitt huckle tillbaka och betraktade honom oförfäradt med sina stora, mörka ögon.

333 Men den brunklädde kämpade här om sitt lifs högsta åtrå och var icke sinnad att släppa sitt säkra byte. – Det är således ni,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han – som stått|363| i avisorna och förlupit er man. Så mycket mera skäl har jag att föra er till polisen, derifrån ni troligen kommer att vandra direkt till lemma startspinnhusetkommentar.

334 Qvinnan rodnade starkt, men teg. För denna skymf hade hon intet svar. O Bernhard, Bernhard! tänkte hon i sitt hjertas innersta.

335 – Ni inser således,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor den föregifne polismannen, – att det beror alldeles af mig, om alla Stockholms gatpojkar snart skola peka fingret åt er. Det gifves för er blott ett enda medel att undgå faran. Gif mig konungens ring, och ni är fri!

336 – Ni är ingen polis, ni är en röfvare!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade qvinnan och försökte att rycka sig lös, men den brunkläddes hand höll henne qvar som i ett skrufstäd.

337 – Jag har kanske misstagit mig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han åter undfallande. – Har ni ej ringen, så behöfver ni endast svära derpå, och jag skall tro er.

338 – Ni vet väl, att jag bär den usla vidskepelsen hos mig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade qvinnan föraktligt, – annars skulle ni icke gång efter gång vilja locka den ifrån mig genom en mened. Men efter ni vet dess makt, så borde ni också veta, att alla edra hotelser äro vanmäktiga deremot. Ni skall hvarken kunna döda mig eller plundra mig; ni skall endast draga ofärd öfver er sjelf.

339 – Nåd! Nåd!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade nu den brune mannen, i det han plötsligt släppte hennes arm och kastade sig på sina knän. – Ni har rätt, ni står under planeternas skydd, och jag kan ej röfva er skatt ifrån er, så länge ni ej sjelf förverkat besittningen derutaf. Men haf förbarmande med mig! Jag är en man, som utforskat alla naturens hemligheter, utom denna enda och största, som återstår mig. För att finna den, har jag genomsökt länder och haf, ja, uppoffrat hälften af mitt lif. Jag kan ej lefva utan denna klenod; dess blotta tillvaro omintetgör alla mina bemödanden, så länge jag ej är den, som äger och bär den. Gif mig derföre godvilligt ringen, och jag vill vara er slaf, er|364| hund, jag vill öfverhopa er med lycka och guld, jag vill för er storma sjelfva himmelens portar.

|1381|

340 – Om jag gåfve er ringen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade bondqvinnan, – så skulle jag bryta mot lemma startförsta budet uti Guds lagkommentar och hafva er själ på mitt samvete. Men denna ring har redan anstiftat tillräckligt ondt i verlden. Derföre skall ingen mera bära honom, icke ens den, som han med arfsrätt tillhör. Jag vill uppbränna honom i eld, efter intet vatten förgör honom.

341 Vid dessa ord hade hon omedvetet lösgjort ringen ifrån sitt finger, och den brune mannen blef honom varse. Genast kastade han sig med raseri öfver henne, för att rycka klenoden till sig, och det skulle troligen ha lyckats honom, om hon icke i detsamma hade slungat det farliga smycket så långt hon förmådde ut i parken.

342 Den brune släppte henne strax och grep med brådska sin käpp, för att rådfråga kompassen och med dess tillhjelp leta sin skatt i det unga gräset. Denna rörelse missförstods af en man, som i detsamma närmade sig på gångstigen med hastiga steg. Han kastade sig på den brune, vred käppen ur hans hand och slog sönder dess krycka mot närmaste sten, så att skärfvorna af den lilla dosan kringströddes på marken.

343 Det var än engång Jonas Bertila.

344 – Ve, min stjernkompass! Allt är förloradt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade den brunklädde och sjönk tillintetgjord ned på tufvorna.

345 – Det var väl att jag gaf akt på den bofven vid Storkyrkan och såg honom följa er,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Jonas till qvinnan. – Passpå, munsjör lurifax, tänkte jag vid mig sjelf, den der har ej godt i sinnet. Och så följde jag er i en annan båt, men den lade till vid varfvet, och sånär hade jag tappat er alldeles ur sigte, tills jag hörde er röst och såg den brune rackaren lyfta käppen. Vill ni, att jag skall daska duktigt om honom? Han kunde behöfva lemma starten bastu för morbrors skull och ett sqvättbadkommentar för er.original: er? (källa för ändring: HT)

|365|

346 – Rör honom icke! Der ligger med honom någonting stort i stoftet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade qvinnan allvarligt.

347 – Stort? Ja, om ni menar ett stort bofstreck, så har ni alldeles rätt. Hvad annat stort kan der ligga i gräset?

348 – Jo,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade qvinnan, – der ligger en hög, men bruten spillra af menniskoanden. Der ligger forskningen utan Gud!

[366]

9. Första pröfningen.

349 – Si så der, nu börjar kära mor att bli fin,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade perukmakaren och hofsminkaren Cederberg till en bondqvinna, som infunnit sig för att anlita |1382|hans biträde. Cederberg hade lärt sin konst i Paris och varit anställd vid theatern i salig kungens tid. Ingen förstod heller bättre än han att omskapa folk, och under hans konstfärdiga hand hade den högresta, ännu blomstrande qvinnan med sitt svarta hår och sitt sköna uttrycksfulla ansigte blifvit förvandlad till en åttioårig Sibylla med tunnt, snöhvitt hår, fårad panna och infallna kinder.

350 – Nu skall gubben få stora ögon, när ni kommer för att spå honom i hand på hans namnsdag, – och känner han igen er vid eldsljus, så får ni kalla mig en konfektmålare. Men skyll icke mig, att jag målat er tretti år äldre, i stället för tretti år yngre. Med sådana ögon och sådana tänder hade ni likaså gerna kunnat omskapa er till en tjugu års tärna. Jag råder kära mor att räkna golftiljorna, när hon vill narra gubben, ty får kära far sigte på de der lanternorna i hufvudet på en åttiårig spåkäring, så skrattar han ut mig och hela min konst.

351 – Hvad skall det kosta?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade qvinnan, i det hon med synbar motvilja såg sig i spegeln.

352 – Nio daler för målningen och nio i hyra för löshåret. Det är ett röfvarepris för tretti år till på nacken.

|367|

353 Den nya åttiåringen betalade, svepte sitt huckle öfver hufvudet och gick, men icke, som hofsminkaren trodde, till sin gubbe i Rospiggsqvarteren på Söderoriginal: söder, utan åt norr till Drottninggatan. Der inträdde hon i ett stort hus under sitt antagna namn af Mora från Östanlid.

354 Det led emot aftonen, och grefve Bernhard Bertelsköld satt vid sitt skrifbord, betraktande ett papper som låg framför honom. Han var nu nästan återställd; äfven det sårade ögat kunde åter begagnas, och endast ett djupt ärr öfver venstra tinningen vanställde hans vackra panna. Men från hans läppar hade det fordna gäckande löjet alldeles försvunnit; han var blek och allvarsam; man såg, att han utkämpat hårda strider med de demoniska makterna i hans inre.

355 – Det var väl att ni kom, mora,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han. – Jag behöfver styrka mig med min skyddsandes närvaro. Se här min ansökning, hvari jag begär afsked från alla mina befattningar vid hofvet och diplomatin.

356 – Har ni betänkt er väl?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade den trogna vårdarinnan med låg röst.

357 – Jag har icke tänkt på annat nu i en veckas tid,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade han. – Ni kan tro, att det sitter hårdt, när man skall rycka sig med roten lös ifrån hela sitt förflutna lif, för att börja ett nytt. Hundrade gånger har jag försökt att utgrunda en medelväg, der jag skulle på en gång tjena gamla och nya gudar. Men det går icke, mora, det går icke! Mina förra bekanta ha åter besökt |1383|mig och gycklat öfver mitt grubbel. Jag skulle icke i längden stå ut dermed, jag skulle blygas för dem och åter blifva densamma jag fordom var. Se, så svag har jag blifvit, mora, jag som trodde mig vara född till en jätte! Och derföre drager jag nu ett stort, svart streck öfver allt det förgångna, flyttar någonstädes på landet och egnar mig helt och hållet åt jordbruket. Gillar ni mitt beslut?

|368|

358 – Man skall kalla er en svärmare, en förryckt religionsgrubblare.

359 – Jag vet det. Men om jag icke aktar derpå, utan håller mig till Gud och mitt samvete, gör jag då rätt?

360 – Ni gör rätt deri.

361 – Det gläder mig, att ni är af samma tanke. Men vet ni, mora, jag har tunga bekymmer och mycket att godtgöra. Det politiska trasslet och markisinnan kan jag ställa till rätta. Med Paul är det icke heller så farligt; han är ung, han kan förlåta, och jag väntar honom till mig i afton. Men min stjufmor, ser ni, min stjufmor, hon kan aldrig förlåta mig.

362 – Anser ni henne för så hård och hämdlysten?

363 – Nej, men besinna hvad ondt jag gjort henne, huru dödligt jag förolämpat henne! Jag har drifvit henne bort från hem, make och barn; jag har skymfat henne mellan fyra ögon, skymfat henne i andras närvaro, skymfat henne inför hela Sverige i tidningarne. Hon vore ju mer än menniska, om hon kunde förlåta mig så blodiga oförrätter.

364 – Försök!

365 – Huru försöka? Hon finns ju icke. Ingen vet hvar hon är; åtminstone har jag ingen aning derom. Jag vill tillstå för er, mora, det fanns ögonblick, när jag inbillade mig, att ni kunde vara hon. Det är något i er röst och er vext, som påminner om min stjufmor. Men nästa ögonblick skrattade jag åt min dåraktiga inbillning. Nej, den högsta förlåtelse jag kan hoppas utaf min stjufmor, är att hon icke förbannar mig. Aldrig kan jag vänta, att hon skall kunna fördraga min åsyn, och derföre har jag ämnat köpa mig en egendom i Finland, för att lemna henne ostörd på Falkby. Hon skall känna sig tryggare, när der är ett haf emellan oss.

366 – Jag gillar ert uppsåt, men sättet bör ni lemna åt Gud och framtiden. Vill ni att jag skall läsa något för er?

|369|

367 – Gör det. Jag behöfver ljus, ty jag famlar i mycket mörker.

368 Och hon läste åter ur den tröstrika boken om det högsta goda, om frid och försonlighet, försakelse af sig sjelf och fullkomlig hängifvenhet åt Gud, hvarförutan ingen fast grund står att finna i denna verlden. Vid det att hon ännu läste, anmäldes grefvarne Bertelsköld, far och son.

|1384|

369 – Se,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade mora från Östanlid, i det hon drog sig tillbaka bakom sin skärm, – nu nalkas er första pröfning. Kärleken klappar på er slutna dörr, och det beror på er att öppna eller stänga den.

370 Hon hade knappt uttalat dessa ord, innan Paul trädde in och gick med hastiga steg mot sin bror, likasom för att utan betänkande kasta sig i Bernhards armar. Men så starkt var intrycket af den bleka, magra gestalten vid skrifbordet och af den fruktan, den motvilja, Paul alltsedan barndomen kännt för sin äldre broder, att han stadnade orörlig och tvekande midt på golfvet.

371 Bernhard märkte det, stod upp och gick Paul några steg till mötes. Men äfven på honom verkade minnet af hans dödliga hat så våldsamt, att den redan framräckta handen sjönk och han stadnade tvekande och orörlig, likasom brodren, framför Paul.

372 Det var två stolta, strida strömmar, som skulle blanda sin forsandeoriginal: forssande (källa för ändring: HT, 1873, 1884) bölja; det var två brusande stormar, som skulle mötas att gå uti samma riktning. Ögonblicket var afgörande: ett förhastadt ord, en tvetydig min, och allt kunde vara förloradt. Ännu visste ingen med säkerhet, om de två skulle igenkänna hvarandra som bröder, eller vända sig från hvarandra som dödsfiender.

373 Då trädde den gamle grefven, deras far, till dem och sade allvarligt:

374 – Bernhard Bertelsköld, der står din bror Paul! Paul Bertelsköld, der står din bror Bernhard! Hvad Gud förenat skall menniskan icke åtskilja.

|370|

375 Mer behöfdes icke, för att smälta isen i brödernes hjertan; – den hade ju länge förut varit undergräfd af en varm sol, som belyst dem båda. Nu öppnade båda på samma gång sin famn, och i nästa sekund lågo de båda uti hvarandras armar.

376 Den tredje, som omslöt dem, var deras far. – Jag blygs ej att gråta,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den grånade ädlingen, – när sjelfva himmelens englar måste gråta af glädje.

377 Den fjerde, – hon satt tyst, okänd och fördold, som en af dessa osynliga englar, hvilka bevittna den eviga kärlekens segrar på jorden, men hennes fröjd var den ödmjukaste och derföre den renaste utaf allas.

378 Hennes tid var icke kommen ännu.

379 – Och nu,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul med hurtig min, i det han leende aftorkade perlor, klara som dagg, från de vackra, mörka ögonen, – nu skall allt blifva godt igen, nu skola vi dela med hvarandra all glädje och sorg i lifvet, och vårt nya förbund skall beseglas af ...

380 Han afbröt sig sjelf med en förlägen blick. Han visste ännu icke hvad han vågade tro om sin bror.

|1385|

381 – Af vår mor! sade Bernhard raskt.

382 Det var första gången Paul hörde honom säga vår mor. – Jag tackar dig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han med en varm handtryckning.

383 – Och jag välsignar dig, min son, för den största seger en dödlig kan vinna: segern öfver sig sjelf.

384 – Min far,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Paul, ur stånd att längre dämma floden af sina känslor, – jag kan ännu icke säga er allt, men jag vet, att vår mor ej varit under sin frånvaro likgiltig för vårt väl, och jag hoppas att vår försoning skall återföra henne till oss.

385 – Det är också det hopp, som uppehållit mig under alla mina bekymmer,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den gamle grefven, – och jag har inställt alla mina efterforskningar, för att låta hennes återkomst bero af hennes eget val.

386 – Om jag likväl gissat rätt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Bernhard eftersinnande. – Om min dåraktiga aning icke bedragit mig! Kanhända är återseendets glädje närmare|371| än vi tro. Mora från Östanlid, jag har något att bedja er om!

387 Hon trädde darrande fram.

388 – Mins ni hvad ni lofvade mig? När jag med handling, och icke endast med ord, bevisade att jag icke är densamme som förr, då lofvade ni mig att blotta för mig min skyddsandes ansigte. Anser ni mig nu hafva uppfyllt det vilkor ni förelagt?

389 – Ni har börjat,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade hon.

390 – Då beror det på er att uppfylla ert löfte till mig.

391 Rummet var svagt belyst af den enda lampan på skrifbordet, ty Bernhards öga tålde ännu icke ett starkare ljus. Mora från Östanlid trädde fram uti halfdunklet och uppvecklade hucklet, som hon bar kring sitt hufvud. Paul darrade, ty han igenkände drägten; Bernhard bäfvade af samvetsförebråelser, och den gamle grefven betraktade uppträdet med stum förvåning.

392 Men när hucklet föll, sågo alla derunder gestalten af en åttioårig gumma med snöhvitt hår, fårad panna, vissnade kinder och nedslagna ögon.

393 Allas väntan var sviken, och det flyktiga hoppet förbytt i nedslagenhet. – Jag är en dåre, som kunde anse mig värdig att återse henne!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Bernhard Bertelsköld. – Men hvem ni ock är, okända, hemlighetsfulla varelse, min tacksamhet och min beundran tillhöra er för hela mitt lif!

394 Den åttioåriga svarade icke. Hon skyndade att åter dölja sitt ansigte och ilade ut med en törntagg i hjertat. – Hvad har jag gjort?tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade hon. – Min Gud, förlåt mig, ty det måste ha varit en synd; den fördolda rösten säger det tydligt inom mig. Du vet, min Gud, att jag gjort det i god afsigt, ty Bernhard står ännu tvekande vid portarna till ditt rike. Men jag har dock |1386|bedragit mina käraste ... o, det var ett förskräckligt ögonblick! Jag är icke född att bedraga ...

[372]

10. Konspiratören och handsekreteraren.

395 – Det går, ers majestät, det går!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade öfverste Jakob Magnus Sprengtporten en dag lemma starti medlet afkommentar Maj, när han på aftonen hade ett hemligt företräde hos konungen. – Min bror reser dessa dagar öfver till Finland, att förbereda affären, och något senare följer jag efter. Officerarne af Sveaborgs garnison äro till största delen Hattar, följaktligen missnöjde och beredde till hvilken förändring som helst. Jag tror mig genom dem kunna uppvigla garnisonen, och är saken i gång, så tror jag mig kunna ansvara äfven för lätta dragonerne i Borgå.

396 – Tror ni det vara så lätt att uppvigla finnarne?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade konungen. – Jag har hört sägas, att den nationen är envis i allt, till och med i sin trohet.

397 – Just derföre, ers majestät. Om det finns en mera rojalistisk nation, än svenskarne sjelfva, så är det de finska björnarne der borta. Att vara regeringsformen otrogen, är nu för tiden detsamma som att vara konungen trogen. Och gäller det en liten intrig, finnas lemma startmoyengerkommentar att få äfven det folket i rörelse. Det vet riksrådet lemma startReuterholm bäst. Han har gjort ett mirakel, han har uppviglat mina beskedliga och sömniga lemma startrusthållarekommentarGammelbacka att tillställa en process emot migkommentar inför ständerna, och detta har lyckats honom så väl, att jag är ruinerad, om ej ers majestät värdigas mottaga en mäktigare krona. Se|373| der – tillade öfversten fint, – hvarföre jag måste vara rojalist af pur desperation, ifall jag ej vore det af öfvertygelse, och hvarföre ers majestät kan lita på mig som fästet på klingan.

398 – Och sedan är er mening ...

399 – Sedan är min mening att öfverföra de pålitliga trupperna på några fartyg af lemma startarméns flottakommentar, som ligger vid Sveaborg. En vacker afton landstiga finnarne vid Erstaviken här nära intill. Jag har mina utposter, fartygen signaleras, en mängd riksdagsmän och officerare, på hvilka man kan lita, skynda finnarne till mötes ...

400 – Men det vore ju att lemma startà tout prixspråk: franskakommentar kasta sig i finnarnes armar! Nej, min bäste baron, mina svenska trupper skulle anse detta som en brist på förtroende.

401 – Finnarne, ers majestät, äro enkom gjorde att brukas som kilar, hvilka man indrifver att spränga klossen, och sedan är det yxen, som fullbordar |1387|arbetet. Derföre bör man åt svenska trupperne reservera den egentliga lemma startcoup de mainspråk: franskakommentar. Stockholms garnison är försigtigt lemma startpreveneradkommentar och marscherar om natten att möta finnarne.

402 – Men nätterna äro ljusa.

403 – Det förbannade ljuset, – jag ber om förlåtelse, – gör intet annat än konfusion. Men lyckligtvis finns ingen annan än Pechlin, som har ögon i hufvudet, och för honom skola vi hitta på någon utväg. De andra äro ej farlige, de draga nattmössan öfver öronen ända till näsan.

404 – Vidare!

405 – Sedan garnisonen gjort gemensam sak med finnarne, är bordet serveradt, och ers majestät inviteras underdånigst till taffeln. Det vill säga, att ers majestät har den nåden infinna sig vid landningsstället och harangera trupperna, för att sedan, i spetsen för dem, intåga i hufvudstaden. Här sätter sig ers majestät i spetsen för gardet. Rådet och Mössornas chefer arresteras, ständerna kallas genom härolder till rikssalen, och en ny regeringsform framlägges till|374| deras stadfästelse. Det skall gå som en komedi. Slutet blir, som billigt är, ett giftermål mellan makten och kronan, och åskådarne applådera.

406 – Vet ni väl, min baron, att sådana komedier stundom lemma startsluta som sorgespel. Jag har som barn varit vittnekommentar dertill.

407 – Åh, ers majestät, det beror endast på att aktörerne ej komma af sig, och man skall sörja för en duglig sufflör. För resten är det icke min plan att sätta allt på ett kort. Man måste försäkra sig om någon af de södra fästningarne, t. ex. Kristianstad. För att undertrycka detta brottsliga uppror, sammandrager ers majestät en armé, och en konung i spetsen för en armé har en beundransvärd makt att öfvertyga folket om sina patriotiska tänkesätt.

408 Kung Gustafs stora blå ögon hvilade med ett eget uttryck af klok lemma startvarsamhetkommentar på den djerfve ränksmidaren. Ännu hade han icke samtyckt till något, ännu hade han icke lagt sin krona och sitt rykte i en undersåtes händer.

409 – Jag vill tänka på ert förslag,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han.

410 – Förlåt sire, medan trädgårdsmästaren sofver, vexer ogräset. Medan ers majestät tänker, finnas andra, som handla. Nu eller aldrig!

411 – Och hvem ansvarar för, att ni icke störtar riket i inbördes krig och drager olycka öfver er sjelf och mina trognaste anhängare?

412 – Hvem? Cæsars lycka och penningen, ers majestät. Jag behöfver mycket penningar.

413 – Nåväl, min baron, vill ni låna mig hundra dukater på mitt ärliga ansigte?

414 – Hundratusen, ers majestät, – om jag hade dem! Men i revolutioner, liksom i krig, är första vilkoret pengar, det andra pengar och det tredje åter|1388|igen pengar. De måste anskaffas, om man ock måste mynta månsken. Har ej ers majestät någon sådan hexmästare? Jag har hört sägas, att fransmännen, likasom finnarne, kunna trolla.

415 lemma startVoyonsspråk: franskakommentar. Jag vill försöka en besvärjelse.

|375|

416 – Ers majestät samtycker således?

417 – Till hvad då?

418 – Till mitt underdåniga förslag.

419 Kung Gustaf smålog. – Jag samtycker,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – att icke följa edra rusthållares exempel och anställa en process emot er inför ständerna. I öfrigt kan ni vara försäkrad om min kungliga bevågenhet.

420 – Och fullmakt?

421 – Ja väl, att resa till Finland och uppköpa hästar för artilleriet.

422 – Jag tackar underdånigst och skall ställa mig ers majestäts nådiga vilja till efterrättelse.

423 Audiensen var slutad.

424 tomtkonsekvensändrat/normaliseratHan är ärelysten som modren och rädd som fadren, men jag skall skjuta honom framför mig som ur en kanon,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte Sprengtporten, när han gick.

425 tomtkonsekvensändrat/normaliseratHan är en svafveltråd som leder till krutdurken, men man måste se till, att ej allt springer i luften,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte konungen, när han afskedade sin djerfve och farlige undersåte.

426 Ringklockan rördes, och vakthafvande adjutanten infann sig.

427 – Kalla hit den unge mannen, som väntar på företräde.

428 Kort derpå inträdde Paul Bertelsköld, ännu blek af blessyren.

429 – Ert namn är Bertelsköld, son till grefven på Falkby?

430 – Ja, ers majestät.

431 – Student?

432 Paul bugade jakande.

433 – Hvad har ni studerat?

434 – Naturvetenskaper, historie och lemma startgeografikommentar.

435 – Då har ni troligen ej vinlagt er om moderna språk?

436 – Något, ers majestät.

437 – Hvilka?

438 – Fransyska, tyska, engelska, italienska och ryska.

439 lemma startEn effetspråk: franskakommentar, det är verkligen något. Hur har ni kommit på det infallet att studera ryska?

|376|

440 – Jag gjorde i Åbo bekantskap med en rysk desertör.

441 – Godt. Se här ett diplom på en rysk orden, som man tillskickat mig. Öfversätt det för mig.

|1389|

442 Paul gjorde det, utan att lemma startstaplakommentar.

443 – Det är bra,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade konungen småleende. – Man har sagt mig att ni har ovanliga kunskaper, och jag har ej kallat er hit för att undergå en examen. Är ni diskret?

444 – Om ers majestät täcks pröfva mig, vill jag ej vara mitt namn ovärdig.

445 – Ah, det finns många slags adelsmän. Er bror till exempel. Men kan ni bevara hemligheter, på hvilka ert hufvud beror, och mera än det?

446 – Jag kan gå i döden för hvad jag anser för rätt.

447 Konungen fixerade honom skarpt. – Och om ni icke anser något för rätt, hvad gör ni då?

448 – Jag afsäger mig ett förtroende, som jag ej kan motsvara.

449 – Huru? Ni är temmeligen lemma startpositivkommentar, min unge herre!

450 – Jag kan ej dagtinga med mitt samvete, men jag kan ej heller svika min konungs eller någon annans förtroende.

451 – Vet ni, min vän, att man ej gör reflexioner i konungens tjenst. Man resonnerar icke, man lyder.

452 – Förlåt, ers majestät! Jag kan ej tjena på andra vilkor.

453 lemma startAu diablespråk: franskakommentar, hvad vill ni då jag skall göra med sådana tjenare? Gå er väg! Ni kan blifva lemma startscrodörkommentar vid riksdagen, ni som de andra, men i min tjenst duger ni ej.

454 Paul bugade och ville gå.

455 – Stadna!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade kungen med rynkade ögonbryn. – Ni kan ryska, och det torde kanhända komma till nytta. Vet ni, att man rekommenderat er till min handsekreterare efter Gyllengahm, som jag ej kan begagna?

456 – Jag vågade ej mera hoppas derpå.

|377|

457 – Nå, hvarför i himlens namn spiller ni då er lycka med att säga mig den ena lemma startsottisenkommentar efter den andra?

458 – Jag skall aldrig säga ers majestät annat än sanningen.

459 lemma startFoi de gentilhommespråk: franskakommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den lätt blidkade konungen skrattande, – tänker ni blifva ett sådant underdjur vid mitt hof, så har jag verkligen lust att försöka hvartill ni duger. Men akta er, unge man, jag varnar er, för de andra lemma startmessieurs et mesdames de la courspråk: franskakommentar. De komma i allra bästa fall att klösa ut edra ögon. lemma startEnfinspråk: franskakommentar, ni infinner er i morgon klockan 10 hos grefve Scheffer för att få instruktioner, och sedan vilja vi hafva er uti nådig åtanke.

460 Paul trodde nu audiensen vara slutad och ville för andra gången aflägsna sig. Men konungen gaf honom tecken att dröja.

461 – Det faller mig någonting in,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han. – Kan ni skrifva ert modersmål orthografiskt?

|1390|

462 Paul försäkrade att han trodde sig kunna denna märkvärdiga konst, hvilken, som alla visste, icke var konungens starka sida.

463 – Nå, det är väl kråkfötter ni ritar på papperet, ni som alla unga magistrar? Skrif något; jag vill se er handstil.

464 Paul fattade pennan på konungens bord och skref med glänsande vacker handstil ett uttryck ur lemma startHenriadenkommentar:

465 La verité seule est grande, la vertu seule est aimablespråk: franska*)Endast sanningen är stor, endast dygden är älskvärd..

466 – Hm,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade kungen synbart belåten, – ni skall få börja er tjenst med ett ganska vigtigt förtroende. Ni skall få skrifva ut rolerna till lemma startThetis och Peléekommentar.

[378]

11. En stor skådespelare.

467 En morgon, eller rättare en middag, ty klockan var nära tolf, satt konung Gustaf i sin morgonrock af blått siden vid skrifbordet, sysselsatt att ännu en gång genomläsa ett bref, som han uppsatt under den genomvakade natten. Ett par timmars orolig sömn på morgonen hade icke förmått återkalla färgen på hans kinder. Han var blek och betryckt; men hans unga makas mjuka hand hade ej tillåtelse att jemna fårorna på hans panna. Farorna hopade sig på alla håll; hvar finna en makt, nog stark att besvärja dem? Här hjelpte hvarken tron på ett öde eller Voltaires tänkespråk. Verkligheten trädde mot honom som ett hotande spöke: han visste, att hans fiender underhandlade om en allians med Ryssland och England, och denna allians skulle blifva grafven för alla hans stolta förhoppningar, kanhända för honom sjelf. Ögonblicket att handla var kommet, och dock var handlingen sjelf ett vågspel, som äfventyrade allt.

468 Det bref, som konungen mot sin vana så omsorgsfullt genomläste, innan det skulle afgå, var med chiffre i utanskriften adresseradt till konungen af Frankrike och innehöll i dunkla ord ett tillkännagifvande om en vigtig förändring, som snart måste inträffa i Sverige och för hvilken konungen utbad sig stödet af Frankrikes vänskap.

469 Efter en stunds tystnad hopvek konung Gustaf papperet, inlade det med ovanlig omsorg i ett yttre konvolut, förseglade det med egen hand och räckte|379| det derpå åt sin handsekreterare, som vakat med honom natten igenom för korrespondensen.

470 – Till grefve Creutz i Paris,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han.

471 Sekreteraren mottog konvolutet och skref utanskriften derpå.

|1391|

472 – Har ni ihågkommit alla grefvens titlar?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade konungen.

473 – Ja, ers majestät,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul Bertelsköld.

474 – Godt. Är kuriren i ordning?

475 – Han väntar i förrummet.

476 – Se till, att han på ögonblicket beger sig åstad, och utan att tala med någon.

477 – Det skall ske, ers majestät.

478 Konungen kastade sig uttröttad i en fåtölj, och hans annars så lifliga ansigte uttryckte en nedslagenhet, som gränsade till förtviflan. – En planka, en enda planka, på hvilken jag tryggt kan stiga!tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade han nästan ohörbart.

479 Man anmälde, att kanslipresidenten baron Düben, en af Mössornas chefer, anhöll om audiens.

480 – Min frisör!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade konungen lifligt, ty han hade icke ännu gjort sin morgontoilett, och i lemma startdeshabillékommentar kunde kanslipresidenten omöjligen mottagas.

481 Frisören gjorde sin sak med skicklighet, kammartjenaren täflade med honom i nit, ett fint, nästan omärkligt smink anbragtes på de bleka kinderna, och innan kort trädde konungen med strålande ansigte ut i audiensrummet.

482 – Det är mig angenämt att se er, min bäste baron,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han. – Jag hoppas ni befinner er väl och att våra lemma startaimablakommentar grannar, deras majestäter af Ryssland och Danmark, tillåta oss sofva i lugn. Hvad tycker ni väl, att jag drömt om kejsarinnan i natt?

483 – Skulle ers majestät hysa några farhågor?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade baron Düben oroligt. Han var utsänd af klokare folk, än han sjelf, att sondera konungens planer och söka utleta, om riksens majestät förehade något misstänkeligt emot friheten.

484 – Farhågor? Ah min baron, hvad tänker ni om|380| mig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade konungen lätt. – Jag är en gift man; tror ni mig i stånd att vara lemma startjaloux på grefve Orloffkommentar? Nej, jag vill förtro er en sak, men som tillsvidare blir lemma startentre nousspråk: franskakommentar. Hvad säger ni, om vi skulle skicka hennes majestät vår kungliga serafimerorden?

485 – Det vore ett sätt att göra sig en så mäktig granne förbunden,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade kanslipresidenten, mycket lugnad.

486 – Bunden i kedjor, det är också min mening. Men det är en sak, som gjort mig ofantligt hufvudbry. Antag, att vi verkligen skicka serafimerkedjan åt ett fruntimmer, – något som är ovanligt, om också icke utan exempel, – så uppstår den frågan: huru skall hennes tsariska majestät bära vår orden? Skall hon bära den med eller utan ordensdrägt, hvad menar ni? Skall hon bära kedjan på bara halsen, eller öfver axlarna och korsetten? Vore det icke |1392|skäl att inhämta rådets mening om en så vigtig fråga? Ty att bära vår första orden med nonchalance, det vore att compromettera rikets värdighet.

487 – Ers majestät har fullkomligt rätt, det är en högst vigtig fråga,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmäldeoriginal: gemälde (källa för ändring: HT, 1873, 1884) baron Düben mycket allvarsamt, men inom sig småleende öfver en konung, som var nog naiv att ligga och drömma om sådana saker, under det att man famlade efter hans krona.

488 lemma startN’est ce pas?språk: franskakommentar tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor konungen, högst intresserad. – Vi måste göra oss noga underrättade om reglorna för strumpebandsorden och gyllene skinnet. Jag kan ej inse, hvarför ej kejsarinnan kunde lemma startaccommoderakommentar sin toilett på ett lemma startconvenabeltkommentar sätt, så att den liknar ordensdrägten, och vi kunde låta en lemma startcartonkommentar medfölja som mönster med våra färger. Hennes majestät får då tillfälle att öfvertyga sig om vår smak.

489 tomtkonsekvensändrat/normaliseratNå, Gud ske lof, den der är då icke farlig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte kanslipresidentenoriginal: kanslipresidenton och aflägsnade sig om en stund, sedan han, för syn skull, hemställt till konungens afgörande besättandet af några obetydliga tjenster vid diplomatiska lemma startkorpsenkommentar.

|381|

490 När han gått, gaf konungen befallning att icke insläppa någon. Han kastade sig, än mera utmattad, i fåtöljen, muskelspelet i hans ansigte förslappades, och han försjönk i ett dystert begrundande af sin olyckliga ställning.

491 – Det kan kosta blod, mycket blod!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade han, och hans ömsinta hjerta ryste för följderna.

492 – Men jag måste få företräde, jag har högst vigtiga saker att meddela!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hördes en liflig fruntimmersstämma derute i lemma startantichambrenkommentar, och konungen igenkände markisinnan Egmonts röst.

493 – Markisinnan har företräde,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade konungen till den förläget inträdande kammartjenaren.

494 Och se, när den älskvärda fransyskan dansade in så lätt och kapriciöst, som hade hon varit hemma här, fann hon konungen, likasom presidenten funnit honom, strålande af ungdomens och behagets hela tjusning, med solsken öfver sin jemna panna och det lekande skämtet i sina stora vackra ögon.

495 – Ers majestät täcktes förlåta min djerfhet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade markisinnan så obesväradt, som hade hon trampat en kadett på foten. – Jag kommer ej utan vigtiga skäl.

496 – Ett besök af er, madame, är redan i sig sjelf ett högst vigtigt skäl,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade konungen med sitt förbindliga smålöje och likväl icke utan en synålsudd i repliken, ty han var ytterst ömtålig om sin kungliga värdighet. – Är det dessutom något, som beredt mig det nöjet att se er?

497 Markisinnan gjorde den allrasirligaste nigning enligt alla konstens reglor och svarade oförskräckt:

|1393|

498 – Ingenting annat, än en krigsförklaring af Ryssland.

499 – Huru!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade konungen, i det han hajade till mot sin vilja, ty luften var laddad med underliga ting, och damerna af den högsta aristokratin voro politikens yppersta barometrar den tiden.

|382|

500 – Af Ryssland, England, Frankrike ...

501 – Då är jag lugn.

502 – Kort sagdt, af hela Europa. Man är i högsta grad förbittrad på ers majestät. Man påstår, att ers majestät vill förvandla den ljusa våren till vinter, genom att draga sig undan verlden och blifva lemma starten ny eremit vid Chaussée d’Antinkommentar. Åtta dagar utan en lemma startcourkommentar på hofvet; – verlden går under! Knappt en fattig parad och intet lemma startlustpartikommentar till Drottningholm eller Ulriksdal: – det vågar jag kalla en total solförmörkelse! Ministrarne knota, poeterne omlinda sin lyra med sorgflor, hela Sverige är i förtviflan. Hvad mitt kön angår, så har det äran att gå i spetsen för rebellerne vid den förestående revolutionen.

503 – Ert kön, madame, skall ej undgå sitt förtjenta straff, och ni sjelf skall göra början med att spela lemma startCalypso i nästa divertissement. Förutsatt likväl, att ni är belåten med den Telemachkommentar jag ämnat åt er.

504 – Hvem då, om jag vågar fråga?

505 – Min nye handsekreterare. Jag vill påminna mig, att ni rekommenderat honom med en lemma starteloquencekommentar, som klädde er utomordentligt.

506 – Är ers majestät ej nöjd med min protegé?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade markisinnan, i det hon med lekande hand utbredde sin med det utsöktaste perlemorarbete prydda solfjäder.

507 – Jag har något emot honom. Det är endast medelmåttor, som duga till maskiner.

508 – Så använd honom, der hans hjerta kan tjena ers majestät lika troget som hans hufvud.

509 – Jag är förtjust, att ni repeterar er rol med så mycken natur, så mycken talent. Ni kommer att blifva en oöfverträfflig Calypso. Men lemma startapropos des bottesspråk: franskakommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor konungen, plötsligt förändrande ton, – hvad skrifver man från Paris?

510 – Det går och det går icke,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade markisinnan, sänkande rösten – lemma startAiguillon är för oss.

|383|

511 – Jag var säker derpå.

512 Rochefoucauld är med om saken. Alla Choiseuls fordna vänner arbeta med största ifver för ers majestät.

513 – Stackars Choiseul! Men det är ingen rekommendation för oss.

514 La Brillière och hans anhang är tvärtemot.

515 lemma startDiable!språk: franskakommentar Jag kunde tro det.

|1394|

516 De la Marck och de Boufflers sätta allt i rörelse. Min tante är outtröttlig.

517 – Då andas jag åter. Er tante, madame, har i hela verlden blott en medtäflarinna, och det är ni sjelf.

518 – Ack, sire, min värsta nyhet kommer till sist. Du Barrykommentar är köpt af engelska ministern.

519 – Hvad säger ni! Du Barry? Gode himmel, då är ju allt förloradt! Du Barry förmår mer än konungen sjelf.

520 – Så är det, ers majestät. Hon har redan hunnit glömma det der magnifika halsbandet af juveler, som ni skänkte hennes knähund. Man måste bjuda henne mer än England, och dertill förslå icke berg af guld.

521 – Ni har rätt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade konung Gustaf dystert, – det har gått så långt, att jag måste krypa för en qvinna, som jag föraktar.

522 – Aldrig, ers majestät!tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde markisinnan med högburet hufvud. – Engång har ni gjort det, sire, och ni ser nu hvad ni vunnit derpå. Men vore jag i ert ställe, skulle jag förr gå under, än för andra gången nedlåta mig till en ... låghet.

523 En paus uppstod, och konungen försjönk åter i en nedslagenhet, som han icke mera brydde sig om att dölja. Då sade markisinnan uti den förra glada tonen:

524 – Tror ers majestät verkligen, att jag hitkommit blott för att säga ers majestät så obehagliga saker?|384| Nej, förlåt, min underdåniga mening var att fråga, om ers majestät täcks förunna mig den nåden att se ers majestät på en liten lemma startdejeuner dinatoirespråk: franskakommentar, som jag låtit arrangera vid Brunnsviken. Väderleken är förtjusande, och ers majestät skall endast finna trogna vänner.

525 – Må göra,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade kung Gustaf, och molnen på hans panna försvunno åter för en kort stund, som dimmor för solskenet.

[385]

12. En fest i Djurgården.

526 Det lilla jägarehuset vid Brunnsviken var oigenkänneligt. Dess gamla väggar syntes knappast för idel löf och blommor; ur fönsterna fladdrade små blågula flaggor af siden; trappan liknade en rosenberså. Och likväl var här endast reserven för ett möjligt regn: den plats, som markisinnan Egmont valt för sin landtliga dejeuner dinatoirespråk: franska, var belägen längre inåt parken och presenterade en täck, grön äng mellan löfrika kullar med utsigt åt viken.

527 Här hade man dukat för trettio personer; större var icke sällskapet, men desto utsöktare voro anrättningarne. Markisinnan kände sin kunglige gäst: |1395|han lefde som fjäriln af honung och blomdoft;original: blomdoft: (källa för ändring: HT) han åt litet och fort, men älskade sötsaker; drack lika litet och kunde likväl tillbringa timmar vid bordet. Den gröfre njutningen aktade han ringa; det fina vettet, det glada behaget, det lekande skämtet, qvicka karlar, älskvärda fruntimmer, smak i anordningen, omsorg i toiletterna, det nya, det uppfinningsrika, det sinnrika, det öfverraskande; gladlynta, bjerta färger och ett smicker, så ytterst fint, att det knappast märktes annorlunda, än som en doft af oranger, ditförd af vinden, – se der hvad Gustaf III älskade och hvad hans fyndiga värdinna här sökt bereda honom.

528 Hon hade slösat kungligt. Hon hade tömt alla Stockholms orangerier på rosor och narcisser, och när de togo slut, hade hon tömt alla modehandlerskors förråder af konstgjorda blommor. Men så fanns också|386| icke en ek, icke en lind, icke en poppel, så långt ögat nådde, som icke var öfversållad af blommor i topp och krona. Sjelfva lärkträden och granarna, som här och der sågos blanda sin mörkare färgton med de ljusare löfpartierna, funno sig med förundran smyckade som julgranar i guirlander af rosor och guldpappersnät. Det var något komiskt att se de hundrade små sångfåglarna, som svärmade kring öfverallt, med förundran och nyfikenhet hoppa i de så ovant utstyrda träden från gren till gren och, pickande med sina näbbar, undersöka hvartill alla dessa förvånande grannlåter egentligen månde duga.

529 Man skulle vara fransyska, för att kläda naturen i konstgjorda blommor. Men det tänkte icke markisinnan uppå. Det var någonting nytt och såg bra ut.

530 Hon hade äfven dragit försorg om en liten fårahjord. Det var sex snöhvita lamm, ledda i röda sidenband af små flickor, som skulle föreställa herdinnor. Betjeningen vid bordet var kostymerad till fauner, satyrer, lemma startbachanterkommentar och skogsnymfer. Två morianer beskuggade bordet med en bred solskärm. En lemma starttäckkommentar peruvianska stod beredd att i hvarje ögonblick hvifta svalka med en stor solfjäder, föreställande en paradisfågel. En liten blåögd lemma startnajadkommentar öste limonad ur en improviserad källa vid roten utaf en gammal ek. En liten faun blåste flöjt. Det halfrunda bordet var dukadt i form af ett G, och den romerska trean, som borde följa derefter, representerades af tre små aflånga bord bakom hvarandra med tre kuverter hvardera: det första för konungen, prinsessan Sofia Albertina och grefvinnan De la Gardie; det andra för värdinnan, prins Fredrik och grefve Scheffer; det tredje för gunstlingen baron Sinclair, grefvinnan Levenhaupt och fröken Fersen. Prins Carl var frånvarande vid flottan uti Carlskrona.

531 Ett herrligt solsken och en ljum vårvind, som kom alla blomsterkransade toppar att gunga och alla fanor att fladdra, fullbordade taflan. Gustaf III hade|387| väderlycka, likasom alla stora eller större svenska konungar.

|1396|

532 Middagen var nu slutad under den gladaste stämning och under ett sprittande skämt, som gick ända till hofetikettens yttersta rand, men icke en hårsmån deröfver, ty konungen tålde intet raljeri med sin värdighet. Han kallade sigoriginal: sig, (källa för ändring: HT) lemma start»den första medborgaren bland ett fritt folk»kommentar, men om den andre medborgaren i riket vände den förste ryggen, var det förbi med all kunglig bevågenhet.

533 Efter måltiden bjöd konungen markisinnan armen, och man företog en promenad i parken. På en höjd med fri utsigt hade markisinnan varit nog förtänksam att låta anbringa hvilosoffor.

534 – Ser ni,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade konungen, – det lilla torpet der borta på andra sidan viken? Jag tror ej att det skall fördunkla Versailles eller lemma startTrianonkommentar, men kom tillbaka om tio år, så skall ni få se hvad jag gjort af mitt Haga!

535 – Säg lika så gerna ett sekel, sire, ty lefver jag i tio år, så lefver jag bestämdt uti hundra, och 1872 skall jag ha den nåden att anhålla om ers majestäts arm, för att beundra ers majestäts påbörjade anläggningar.

536 – Ni ger mig god tid, madame,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade konungen leende, – och enda faran är, att ni 1872 kan få se ruiner i stället för lustslott. Men hvad tycker ni om Djurgården?

537 – Alldeles som om Sverige,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade markisinnan. – En herrlig ödemark, ett kaos, der tusen behag endast vänta sin skapare. Denna park är ett konungarike, hvars thron stått ledig, tilldess att ers majestät behagade födas.

538 – Och i dag, menar ni, gör jag min Eriksgata. Det är derföre mina gröna undersåter klädt sig i baltoilett.

539 – Och ers majestäts bevingade undersåter uppstämma lemma starttedeumkommentar.

540 – Jag lofvar er, madame, att Djurgården ej|388| längre skall förblifva en ödemark, om det också vore blott att taga revange för er jemförelse. Gif mig fria händer, och edra spådomar skola blifva en sanning. Men – och här sänkte konungen rösten – Du Barry, Du Barry är icke af er mening!

541 – Jag har också aldrig varit af hennes,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade markisinnan med en intagande spotskhet.

542 – Utan Frankrike är jag förlorad!

543 – Och utan ständer är ers majestät räddad! Men apropos af ständerna, behagar ers majestät skänka ett ögonblicks uppmärksamhet åt en del af sitt trogna folk, som jag ser närma sig der vid bersån?

544 Konungens blickar följde den anvisade riktningen, och man såg lemma startfyra sällsamt utstyrda par närma sig den lilla slätten nedanför kullen, der de uppställde sig bakom hvarandra till lemma startenklekkommentar. Det första af paren presenterade sig som lemma startDon Quixote med hans Dulcineakommentar, det andra föreställde en kardinal |1397|och en abbedissa, det tredje en lemma startprofryttarekommentar och en bryggarmadam, det fjerde en lemma startvestgöta-knallekommentar och en finsk spåkäring. Allesamman buro mössor af den befängdaste form.

545 – Men jag ser icke till någon enkling,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte konungen, som ganska väl förstod meningenkommentar.

546 – Här är han, ers majestät!

547 Och fram hoppade en lättfotad ungherre, kostymerad som allmänna opinionen, hvilket man kunde märka på vindflöjeln i hans nätta, svarta sammetsbarett. Denne herre ställde sig framför de fyra paren och ropade: sista paret ut!

548 Strax togo vestgöthen och hans finska sig före att springa af alla krafter åtskils, i mening att åter upphinna hvarandra, men de trafvade så klumpigt, att de båda snart blefvo fångna och leddes, bundna i blomsterkedjor, framför konungen, der de böjde knä. Detta var väl icke alldeles efter lekens reglor, men det upptogs med nådigt välbehag.

549 Efter dem följde, på samma uppmaning, profryttarn och bryggarmadamen. De lunkade något längre, men delade samma öde. Icke bättre gick det heller|389| kardinalen och abbedissan, ehuru de tycktes protestera med all den värdighet, som deras embete fordrade.

550 – Sista paret ut!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade allmänna opinionen, och Don Quixote med sin Dulcinea togo till fötter. De sprungo förtvifladt, de gjorde alla tänkbara krumbugter öfver tufvor och lemma startimpedimenterkommentar, men det lemma starthalpkommentar icke, opinionen var snabbare, de blefvo upphunna, fångna och, likasom sina företrädare, förda bundne till konungens fötter.

551 Markisinnan skrattade som ett ystert barn, och alla de öfrige höllo näsdukarna för munnen, för att icke förgå sig med en opassande munterhet. Men det var icke så farligt. Hans majestät behagade allernådigst upplåta sin mun och skratta med.

552 – Här, sire,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade opinionen, – för jag till ers majestäts fötter några rebeller, som kommit för att anropa den tålmodigaste och nådigaste konung om tillgift för deras många snedsprång och utbedja sig att inför eders majestät få nedlägga deras underdåniga tribut.

553 lemma startAllonskommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade konungen. – Hvad hafva mina allratrognaste rebeller att bjuda mig?

554 Vestgöthen presenterade en liten tunna, fylld med hasselnötter; profryttarn fyllde en bricka champagne; kardinalen presenterade en ost, och Don Quixote frambar med mycken högtidlighet en praktfull krona af kandisocker.

|1398|

555 – Jag tackar er,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade konungen, i det han bröt ett stycke af kronan och förde det till sina läppar. – Och till belöning för eder undergifvenhet återskänker jag eder friheten.

556 Ett allmänt jubel följde dessa betydelsefulla ord, och alla tyckte, att leken var lika sinnrik, som den var djerf.

557 – Nå, har ni icke något att spå mig, älskvärda sibylla?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade konungen spågumman.

558 – Ers majestät skall hitta något,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade sibyllan, som var ingen annan, än en af lemma starthofvets tre gracerkommentar, Ulla Fersen.

|390|

559 – Hvad då?

560 – Ett förtrampadt hjerta,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade hon, med en fin och ädel allusion på den öfvergifna drottning Sofia Magdalena, hos hvilken hon var tjenstgörande hoffröken.

561 Konungen svarade icke. Han satte sig i gräset bredvid markisinnan Egmont.

562 – Jag är ej girig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade han, – men jag vore tacksam, om edra féer nu kunde skänka mig lemma startett Peru till dispositionkommentar.

563 – Tror ers majestät på konsten att göra guld?

564 – Ack ja, på theatern, madame!

565 – Jag menar i verkligheten. Här skall ha funnits en guldmakare i Stockholm helt nyligen. Jag har hört trovärdiga personer försäkra, att han förvandlat jernstänger till äkta metall åt en riksdagsman vid namn Larsson.

566 – Hvar finns den karlen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade kung Gustaf, som trodde på allehanda, utom på det, som presterne sade honom.

567 – Hans namn är doktor Weis, och han befinner sig för närvarande i guldmakarnes rätta fädernesland, – på lemma startDanvikenkommentar.

568 – Jag kunde tro det,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade konungen och försjönk i en ovanlig tankspriddhet.

569 Markisinnan lutade sig sjelfsvåldigt ned i det mjuka gräset och sönderplockade bladen af en oskyldig hvitsippa. Vid det hon nedböjde ett grässtrå, fann hon en liten, sällsamt formad ring utaf koppar.

570 Hennes lifliga fantasi var genast färdig med en ny idé. – Jag har den nåden att gratulera ers majestät,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon.

571 – Till hvad då?

572 – Att vara förlofvad med Djurgården.

573 lemma startQu’est ce que c’est?språk: franskakommentar

574 – Se här en ring, som placerat sig vid ers majestäts fötter och som alltid skall påminna ers majestät om sitt löfte – före 1872.

|391| |1399|

575 Konungen smålog och betraktade den till utseendet obetydliga ringen.

576 – Jag skall behålla honom som ett minne af er, madame, och af er älskvärda gästfrihet.

577 – Och af ständernas krona,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skämtade markisinnan. – Men, sire, jag har lärt att tvifla på alla mäns löften, till och med uppå ert. Tillåt mig derföre att gömma er förlofningsring i denna medaljong, som kanske får den nåden att gömmas bland riksklenodierna.

578 – Säg hellre på mitt hjerta!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrattade kung Gustaf och gömde ringen.

[392]

13. De vises konung bland dårar.

579 Danviken tycktes allt uppochnedvändt. Der skurades och sopades för brinnkära lifvet. De arme dårarne föstes ut på gården, för att man ändtligen måtte rengöra deras ohyggliga stall, der de lefvat som boskap i spiltorna, och de betraktade med slöa, slocknade ögon den herrliga vårsolen. Härtills hade styrelsen föga bekymrat sig om denna de lefvandes graf, ehuru der tillika var ett hospital för vanliga sjuka; allt var förfallet, vanvårdadt, afskyvärdt uselt, men nu skulle allt i hast putsas upp: nu skulle grafven få utseende af en menniskoboning, stallet en skymt af ett barmhertighetsverk. Och fördenskull vädrades alla spiltor, enris ströddes på alla golf, dårarne skurades rena och kläddes som menniskor. Icke för det att man ansåg dem förtjente af en sådan omtanke; – nyare tiders menskliga omsorg om dessa olycklige var då något okändt, – utan för det att ett bud hade slagit ned som en åskvigg bland hospitalets sorglöse vårdare: konungen, konungen sjelf, ville besöka Danviken i dag klockan tre på eftermiddagen.

580 Tiden var knapp att godtgöra årslång försummelse. Man gjorde hvad man förmådde, och så inbröt den fruktade timma, när majestätets vagnar rullade in på den stenlagda gården.

581 Konungen, åtföljd af sina adjutanter, sina läkare och sin handsekreterare, besåg inrättningen med mycken uppmärksamhet och yttrade skarpt sitt ogillande af dess förfallna skick, som inga skurningar och intet|393| enris kunnat dölja för hans skarpsynthet. Föreståndaren fick en skrapa, och befallning gafs att ofördröjligen inkomma med ett förslag om inrättningens försättande i ett mera ändamålsenligt skick.

582 Derefter gjorde hans majestät en rund genom dårarnes celler och lät för sig beskrifva de märkvärdigaste bland dem. Der voro öfvergifna qvinnor, som i vansinne mördat sina barn; ruinerade spelare, som höllo lemma startfaraobankkommentar |1400|med spånor och kiselstenar;original: kiselstenar: (källa för ändring: HT) afsigkomne riksdagsmän, som erbjödo sig att mot en daler skaffa hans majestät pluralitet vid landtmarskalksvalet. En sade sig vara Luther, en annan påfven, den tredje Antikrist, den fjerde lemma startStora Mogulkommentar. En slagtare inbillade sig vara Fredrik II af Preussen; en gymnasist sade sig vara Carl XII;original: , (källa för ändring: HT) en gammal hofdam koketterade med sin solfjäder och lät förstå att hon vore lemma startPompadourkommentar; en stackars kryddkrämerska, som läst romaner, förklarade sig vara lemma startAlarik och Göthildakommentar; en skäggig sjöman hade fått i sitt hufvud att han var drottning Elisabeth af England; en bortblandad magister bad konungen förhjelpa honom till hans thron, emedan han vore pretendenten Stuart. Bland dessa ruiner af menskliga passioner och förvillelser fanns äfven en gammal lemma startgoddagspiltkommentar vid namn lemma startCalle Sager, som sade sig vänta befordran, på den grund att han hade tur hos fruntimmer och spelade flöjtkommentar.

583 – Finns här en person vid namn doktor Weis?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade konungen.

584 Föreståndaren hostade och förklarade, att besagde person var inspärrad uti ett särskildt rum, tillika med en annan dåre, emedan han ansågs farlig.

585 – Hvarför anses han farlig?

586 – Han säges vara en grym trollkarl, och det står icke rätt till med hans kristendom,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade föreståndaren.

587 – För mig till honom!tomtkonsekvensändrat/normaliserat befallte konungen.original: konungen, (källa för ändring: 1873) – Ni, mina herrar, torde stadna här under tiden.

588 – Tillåter ers majestät att jag följer med, emedan jag känner karlen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Paul Bertelsköld.

|394|

589 lemma startMå göra. Allonsspråk: franskakommentar.

590 I en aflägsen flygel af hospitalet var ett större rum med jerngallrade fönster och fördeladt genom ett plank uti tvenne hälfter. I hvardera hälften bodde en dåre, och båda kunde genom planket samtala med hvarandra. Medan likväl dåren till venster, en lång, gammal, snöhvit gubbe, satt fri, fastän hopkrumpen, i sin vrå, hade invånaren till höger, som tycktes vara betydligt yngre, lemma startsvårakommentar kedjor och lemma startjernblackkommentar om händer och fötter.

591 Konungen och hans följeslagare stadnade en stund obemärkte vid den öppnade dörren och hörde de båda dårarne samtala med hvarandra.

592 Den snöhvite dåren höll ett vedträd i famnen och undersökte det med mycken noggrannhet. – Det är rent guld, sade han, – fint guld om 24 karater, men hvad kan det väga? Ni får lof att göra mig några klimpar ännu, doktor Weis. Jag har ju sagt er, att ni skall få en hederlig vedergällning. Ni skall få min dotter och dotterdotter och barn och barnabarn, om ni vill, men ser ni, min själ kan jag ej sälja för en spottstyfver, förstår ni? Hvad bjuder ni för min själ?

|1401|

593 – Vill ni låta mig vara i fred, gamle narr, eller störtar jag taket öfver er!tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade den andre dåren förbittrad, i det han låg framstupa på golfvet och urgröpte med sina naglar trianglar och cirklar i den hårda golfplankan.

594 – Ni skall få sexton procent netto,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor den andre envist. – Jag är en fattig man, jag har knappast mitt dagliga bröd. Vet ni ej någon barmhertig menniska, som vill skänka mig fyra öre till ett stop svagdricka? Men ser ni, vi måste förtjena, vi måste arbeta, vi måste skaffa oss mera guld. Ack du allraskönaste guldklimp,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor han, vaggande och smekande vedträdet i sin famn, – ack du allrararaste lilla, fina guldklimp, huru vackert du blänker! Si, jag har ju i hela verlden ingenting annat än dig, lilla guldsmula! Hvad du har blifvit lätt, du|395| som förr var så tung! Och bortom verlden finns heller ingenting annat, än blanka lemma startdukaterkommentar i himmelen. Si, derför vill jag också gå till himmelen, kära guld! Förlän oss en salig ändalykt, amen.

595 – Om ni icke vore så alldeles virrig i hufvudet af ert förbannade guld,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll nu olyckskamraten, – så skulle jag säga er något, Larsson! De skurkarne ha slagit mig i kedjor, för det att jag är verldens beherrskare, och om jag hade min högra arm fri, skulle jag upprycka Skandinaviens fjällar från roten och kasta dem som småsten i Ishafvet. Men ni är fri, Larsson, och ni kan göra mig den tjensten, ni vet. Gå till Djurgården, och sök der i gräset, sök natt och dag, sök i hundra år, och ni skall ej ha gjort det för intet. Sök densamma ringen, som ni bar på er förr, den der med R R R uppå insidan, och han är af koppar, ni vet, och allt guld i verlden är ett intet mot honom. Men akta er att behålla honom, ty då förvandlar jag er till slagg! Hämta honom åt mig, så skall jag göra er berg af guld, oceaner af smält guld, Larsson! Ty ser ni, jag har mistat min stjernkompass, som alltid pekade ut hvar han fanns, och det är ju för hans skull jag kommit till denna fördömda nord. Stjernorna, ser ni, regera universum, men klenoden, som ligger i gräset på Djurgården, regerar stjernorna, och de dårar, som härtills ägt honom, ha icke förstått det. Men nu kommer jag, som ensam i hela verlden förstår att begagna en så oerhörd makt, och så röfvar man den ifrån mig; är det icke himmelsskriande, säg?

596 – Jag skall strax gå, om ni ger mig på förhand lemma startfem lispundkommentar äkta och oförfalskade guldstänger!tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Larsson med en listig blinkning.

597 – Se här har ni dem, svarade doktorn och räknade med en vigtig min, så godt kedjorna tilläto honom, fem nya vedträd, som stodo vid muren.

598 De båda dårarne sökte öfverlista hvarandra, båda för att åtkomma sin själs hemliga åtrå, den enda lysande punkten i deras förfärliga mörker.

|396|

599 Konungen trädde nu fram och gaf befallning att lösa fången i högra rummet ifrån hans kedjor. Detta skedde, men tycktes ej göra synnerligt intryck.

|1402|

600 konsekvensändrat/normaliserat Ni är nu fri,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade konungen, – och om ni är den, som ni föregifver er vara, skall ni snart lemna detta hus. Svara mig: kan ni bevisa, att ni verkligen förvandlar jern till guld?

601 – Det angår er icke,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade doktorn snäsigt.

602 – Vet ni hvem jag är?

603 – Ni är en af de vanliga narrarne, som gapa munnen ur led efter en hand full stoft.

604 – Jag bryr mig icke om guld för dess egen skull, men jag vill göra någonting godt dermed,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade konungen, förlägen inför en dåre.

605 – Vin, flickor, tärningar ..., hvad behagas? Sådant har ni ju lemma startutomkommentar min tillhjelp. Makt, ära, landvinningar ..., smakar det efter mer? Gå hem och lägg er, fattige kung! Det som skall komma, det kommer, medan ni sofver. Mins, att konungars konung har sagt er det!

606 – Ni känner mig?

607 Doktorn smålog föraktligt.

608 – Nåväl,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade konungen, som ville göra ännu ett försök, – om ni kan förvandla jern till guld, vill jag erkänna, att ni är mäktigare än jag. Och jag begär ej en sådan tjenst för intet.

609 Dåren hånlog. – Hvad skulle ni, lilla obetydliga snömajestät, kunna bjuda de vises konung, som är spärrad ibland dårar?

610 – Ni önskar att återbekomma en ring?

611 Dårens bruna ögon blixtrade.

612 – Ni skall få honom, när ni fyllt min skattkammare.

613 Åter hånlog de vises konung, spärrad bland dårar.

614 Konungen framtog medaljongen, som hängde vid en silkessnodd på hans bröst, och visade ringen.

615 – Tag er till vara, sire!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Paul Bertelsköld. Men det var för sent. Effekten var ögonblicklig. Dåren kastade sig öfver den häpne monar|397|ken, grep honom med en tigers vildhet om halsen, och hade icke Paul, som bevakade alla hans rörelser, snabbt kastat sig emellan och frånryckt vilddjuret dess offer, så hade det varit slut med Gustaf III:s regering, utan att all Sveriges makt förmått hindra det.

616 lemma startMa foispråk: franskakommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade konungen med ett lugn, som motsades af hans bleka kinder, – de vises konung är icke blid mot oss andra ovise monarker. – Kom, Bertelsköld; jag har hört nog.

617 Dörren stängdes, och konungen aflägsnade sig. Han hade nog af guldmakare-konsten.

618 Dåren blef qvar. Men hans mörka inre hade råkat i ett förfärligt uppror. |1403|Han sprang som en rasande mot murar och dörrar. Han klättrade med en otrolig vighet uppför släta väggen till det högt placerade lilla förgallrade fönstret och slog sitt hufvud emot dess jerngaller. Han ropade öfverljudt, att han ville begrafva hela jorden i grus, om man ej återgaf honom den klenod, som beherrskade stjernorna och efter behag förändrade, uppehöll eller sammanstörtade hela verldsbyggnaden.

619 Först senare på qvällen hörde väktarne larmet tystna och vågade sig in, för att åter pålägga den rasande dåren hans kedjor. De funno honom orörlig utsträckt på golfvet. De vises konung var död ibland dårar.

620 Hopkrumpen i sitt hörn, satt den gamle Larsson och betraktade sin olyckskamrat med lemma starthäpnakommentar blickar. En gnista af förstånd tycktes skimra igenom hans vansinnes natt. Dunkla hågkomster från fordna tider, när bibeln dagligen lästes uti hans faders hus, tycktes finna en väg till hans läppar, och han mumlade sakta för sig sjelf:

621 lemma start»Tag vishet till dig, ty hon är bättre än guld, och hafva förstånd är ädlare än silfver.»konsekvensändrat/normaliseratkommentar

622 lemma start»Men denna verldens vishet är en galenskap inför Gud. Eftersom skrifvet är: Han griper de vise i deras klokhet.»konsekvensändrat/normaliseratkommentar

[398]

14. Andra pröfningen*)Ihågkommande gamla mormors missnöje öfver trettonde berättelsen, hade fältskärn här funnit en passande anledning att bortskicka de små, för att sprita näfver åt honom dernere, hvarföre de voro frånvarande under detta kapitel..

623 – Hvar håller grefve Bertelsköld till, som ej synts här så länge?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade någon en afton i »Svenska Botten».original: botten».

624 – Han är sjuk – sade en.

625 – Han är galen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade en annan.

626 – Han har blifvit from,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll en tredje, – och det kan komma på ett ut.

627 – Jag har hört sägas, att han blifvit katholik,tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade en femte. – En förklädd nunna har omvändt honom.

628 – Tusan! Det låter höra sig. Hon är förmodligen ung och vacker? Det kallar jag ett ganska förståndigt skäl att ändra sin religion.

629 – Ifall man råkar ha någon sådan. Ha vi icke en förordning mot lyx och öfverflöd?

630 – Hahaha, säg det der åt biskoparne.

|1404|

631 – Biskoparne äro af samma tanke.

632 – Gratulerar. Det vore icke så oäfvet att söka ett pastorat, när man fått nog af riksdagsgrälet. Jag skulle minsann predika för bönderne.

633 – Det vore lemma startkostligtkommentar. Jag undrar hvilken text du skulle välja.

|399|

634 – Upplysningen, det förstås. Jag skulle berätta dem, att bibeln är en gammal utsliten prestlögn, att katkesen är uppfunnen för att slå dumma pojkar i skallen, att kyrkan är gjord för en förmiddagslur, och att den såkallade religionen är ganska nyttig, dels som lemma startkapsonkommentar för istadigt folk och dels som en enkom inrättad fårklippningsmaskin*)Här anmärkte Fältskärn: Det är ett stort misstag, att anse religionsföraktet hafva inkommit i Sverige under Gustaf III. Det inträngde under hela den föregående frihetstiden, isynnerhet mot slutet, genom tidens öppna remnor från Frankrike, och utsädet var sådt långt förut, innan det gick i ax under Gustaf III och mognade under franska revolutionen till skörd..

635 – Nej, hör den kättarn!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade flera röster. – Håller han ut så der, så blir han med tiden allraminst kardinal.

636 – Men hvad återstår, sedan man bortsopat det gamla skräpet?

637 – Friheten, upplysningen, filosofin och – moralen.

638 – Skönt. Huru många dukater vann du i går på lemma startbirribikommentar af din nästa?

639 – Bara sextio,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade den tillfrågade lugnt.

640 – Och huru många flickor ha för din skull hoppat uti Norrström?

641 – Jag har glömt att räkna dem.

642 – Nej, gode herrar, kardinal är för litet; han måste bli påfve!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sorlade högljudt det muntra sällskapet.

643 Midt under detta gyckel trädde Bernhard Bertelsköld in och frågade efter öfverste Sprengtporten. Han var blek, allvarsam och bar ett ärr öfver venstra ögat. Af det fordna hånlöjet på hans läppar syntes intet spår.

644 Sorlet förstummades. Det var någonting hos den nykomne, som band alla tungor. Han hade aldrig varit älskad af sina bekanta på klubben, men desto mera fruktad för sin spetsiga tunga och sitt olidliga hånlöje. Der fanns således en stark lust att föröd|400|mjuka honom, så mycket mer, som han misstänktes att hafva genskjutit klubben på politiska smygvägar.

645 En enda bröt tystnaden, och det var samme unge lemma startkornettkommentar, som man velat utnämna till påfve och som var begåfvad med en utomordentlig svårighet att hålla sin mun.

646 – Nej, se här kommer Bertelsköld,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han, – just enkom för att slita en högst invecklad fråga. Några påstå, att nunnan, som omvändt grefven till katholska läran, var fin under ögonen som en spansk månskensqväll, |1405|men andra påstå, att hon varit bjuden till brudtärna, när Ludvig XIV gifte sig med madame Maintenon för en sjutti eller åtti år tillbaka.

647 Bertelsköld teg. Han var långt ifrån klar inom sig. Han förekom sig sjelf som en leopard med afhuggna klor.

648 – Jag ber om ursäkt, ifall vi misstagit oss,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor kornetten gäckande. – Det finns andra, som påstå, att grefven har blifvit muhamedan. Allah är stor och Muhamed är hans profet.

649 – Är baron Sprengtporten i klubben?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Bertelsköld.

650 – Vi vänta honom hvart ögonblick, och emellertid kan grefven fördrifva tiden med att berätta oss sin omvändelse,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade en annan af sällskapet, som började finna skämtet roligt. – Kan grefven första hufvudstycket utantill?

651 – Nej, var så god och messa någonting för oss; det skulle vara högst uppbyggligt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll en annan.

652 – Eller predika för oss om lemma startde saducéers surdegkommentar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat föreslog en tredje, som ville lysa med sin bibelkunskap. – Vi äro alla saducéer; vi tro ej på köttets uppståndelse under annan form, än en biffstek, som vänder om från sin graf.

653 – Och vi ha just roat oss afsätta Vår Herre. Gubben är gammal, och urverket behöfver reparation. Vet ej grefven af någon annan urmakare?

654 – Tror grefven på sancta Brigitta?

655 – Tror grefven på fan?

|401|

656 – Naturligtvis. lemma startOn revient toujours à ses premiers amours.språk: franskakommentar Grefven och fan äro gamla bröder.

657 lemma startFi doncspråk: franskakommentar, mina herrar, här luktar svafvel. Finns här ingen sirap? Grefve Bertelsköld dånar!

658 Grefve Bernhard dånade icke, men han såg ut att kunna göra det. Han var mycket blek. Det var hans förgångna lif, som nu vände sig mot honom hvasst som törntaggar. Det var hans första yttre strid mot den verld han förnekat, och nu gällde det att välja sin fana.

659 – Mina herrar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefve Bernhard, i det han med våldsam ansträngning undertryckte sin kokande vrede, – jag skall icke predika för er, men om I tillåten, skall jag berätta er ett litet reseäfventyr ifrån Spanien.

660 – Gör det, gör det! Berätta oss något intressant kärleksäfventyr!tomtkonsekvensändrat/normaliserat gycklade åhörarne.

661 – Jag reste en gång,tomtkonsekvensändrat/normaliserat berättade Bertelsköld, – genom de torra bergstepperna i Nya Castilien och La Mancha från Toledo till Villafranca i Andalusien. Landet saknade ej sina pittoreska behag, och mulåsnedrifvaren, som var min vägvisare, upphörde ej att beprisa sin hembygd som det skönaste land under |1406|solen. Ofta, när jag såg de höga bergtopparna förgyllas af aftonrodnaden eller vägen slingra sig bredvid förfärande bråddjup, var jag färdig att instämma i samma loftal. Men åter när jag såg detta land så öde och ofruktbart, och när jag ej fann en enda uppfriskande källa att släcka min törst i den brännande solhettan, endast grumligt vatten eller hetsande vin, då längtade jag derifrån, fastän jag ville öfvertyga mig, att ingenting borde vara behagligare, än en resa i dessa bergstrakter. Slutligen nedstego vi ifrån bergen och nalkades Andalusiens herrliga slätter, genomströmmade af otaliga vattensprång, mellan hvilka den klara Guadalquivir majestätisk och lugn flöt sin stilla bana till hafvet. Huru helt annat var icke detta land, än de brännande ödemarker, från hvilka jag kom! Luften var så ren, himlen så blå, fåglarna sjöngo, och fälten|402| doftade utaf helsa. Det förekom mig, som om frid och välsignelse hvilade, likt en himmelsk förklaring, öfver denna sköna nejd; men min vägvisare var af annan tanke. Han fann Andalusien platt och tråkigt, han längtade tillbaka till ödemarkerna och deras grumliga källor och begabbade mig som en dåre, när jag ej ville vända med honom tillbaka. Hvad synes er, mina herrar? Hvilken af oss hade rätt?

662 Åhörarne tego.

663 – Jag tror icke,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Bertelsköld, – att mången af er skulle ha varit af annan mening än jag. Och likväl, när I sen en vandrare träda ut från denna verldens torra öknar, från den outsläckliga törsten och de nattliga bråddjupen, till de sköna, lefvande vattukällorna i Guds rike, då sägen I som mulåsnedrifvaren: hvilken dåre! Jag vill icke tvista med eder härom. Men om I känden det rike, som I förakten, då skulle kanske mången bland eder följa den evige vägvisaren och förvånas öfver sin blindhet, att så länge hafva sett lifvets ljus och likväl stadnat i skuggan.

664 – Amen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den unge kornetten med gäckande högtidlighet.

665 – Men min bäste Bertelsköld,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade en af de äldre och allvarsammare i sällskapet, – tror ni då verkligen, att en sådan barnsaga, som kristendomen, skall bestå inför förnuftet i upplysningens århundrade? Om tjugu år finns ingen kristendom mer.

666 – Om tjugu år*)lemma start1792kommentar. Fältskärns anm.,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld, – skall det kanske heta, som en gång förut, när verldshistorien vändes på sina hakar: lemma start»nu är eder stund och mörkrets makt.»kommentar Men när stunden är öfver, skall den eviga sanningen åter frambryta, klarare än någonsin förr, och hundra, ja tusen år härefter skall kristendomen segrande utgå till alla delar af jorden, medan »upplysning|1407|ens århundrade» qvarstår i lemma starttideböckernakommentar som ett försvinnande moment i mensklighetens utveckling.

|403|

667 lemma startTopp!kommentartomtkonsekvensändrat/normaliserat sade kornetten. – Jag pretenderar ej att lefva så länge, men finns någon annan kristendom qvar efter tjugu år, än möjligen prestkragen, så bjuder jag herrarne på en korg champagne.

668 – Jag antager anbudet, i fall jag dåmera kan dricka champagne,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld leende.

669 Det flyktiga löjet fann endast ett svagt eko. Det glada sällskapet uti »Svenska Botten» var synbart förstämdt, och i detsamma inträdde baron Sprengtporten.

670 – Herr baron,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefve Bernhard, – jag har i er lemma startprésencekommentar skymfat markisinnan Egmont, och ni har begärt upprättelse af mig. Jag förklarar i dessa herrars närvaro, att jag haft orätt, och frågar, om ni anser mig dermed hafva uppfyllt hederns fordringar?

671 – Fullkomligt, herr grefve!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Sprengtporten öfverraskad. – Och jag tillägger lika offentligt, att jag ogillat ert handlingssätt, men icke betviflat ert mod.

672 – Jag tackar er,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefven med en skymt af den fordne hofmannen. – Och då herrarne här troligen ej äro intresserade af att fortsätta vårt förra samtalsämne, anser jag ändamålet med mitt besök vara vunnet och önskar herrarne godnatt.

673 – Det var f–n hvad herrarne se högtidliga ut,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Sprengtporten, när hans motståndare gått.

674 – Det kommer deraf att vi suttit i kyrkan och fått oss en ordentlig dusch,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade kornetten.

675 – En riktig botpredikan,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll en annan.

676 – Han är förryckt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade en tredje.

677 – Nej, berätta nu någon mustig ungkarlshistoria, annars drunkna vi alla i sirapen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hördes en fjerde utropa.

678 – Tålamod,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade chefen. – Vi ha vigtigare saker att rådpläga om. Tiden nalkas.

679 – Ändtligen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sorlade flera röster, och snart blef hvarje synligt spår af Bernhard Bertelsköld och hans omvändelse begrafvet i politikens brinnande ugn.

[404] |1408|

15. Den 18 Augusti.

680 Sommaraftonens sol hade helt nyss sjunkit i Mälarens gömda fjärdar bakom Riddarholmen, när vaxljusen redan begynte tändas i Stockholms kungliga slott. Der var stor lemma startcourkommentar; grädden af svenska aristokratin, diplomatiska korpsen och några de mest ansedda riksdagsmän af alla partier voro »befallde» till slottet.

681 De vackra, praktfulla salarna glänste af ljus; – kungligheten skulle i prakten finna en ersättning för makten. Allt var lyx, artighet, ceremoni, och likväl kändes ej etikettens bojor tunga för andra än dem, som vid dem voro ovana. Solskenet på hofvets ansigten var så oafbrutet, som i Peru, der det aldrig regnar annat än guld. Hit nådde ingen klagan ifrån allt Sveriges rike, intet nödrop från hungrande landsmän, intet oljud från riksdagens stora ordfabrik, ingen hotelse från de öfverallt i staden församlade klubbarne. Det var lugn i riket, lugn på hofvet, lugn i allas uppsyn; djupaste lugn.

682 Men hvarföre trängdes man så nyfiket kring den unge konungen, när han klockan 9 på aftonen visade sig, nådigare småleende än någonsin förr? Hvarföre betraktades han öfverallt med förstulna, spejande blickar? Hvad villeoriginal: vill (källa för ändring: HT, 1884) man läsa i de tvenne slutna böckerna, de tvenne stora, blå lemma startbrandenburgskakommentar ögonen, som beherrskade, tjusade och gäckade alla? Man sökte der läsa Sveriges morgondag, men han var oläslig, som vågskimret på den blanka sjön.

|405|

683 Det var ett sällsamt lugn. Det såg ut, som hade alla stojande krafter dykat ned under qvällens lugna yta, för att osedda brottas uti det tysta djupet. Alla visste att någonting skulle hända; många visste till och med hvad. Och likväl låtsade ingen ana det minsta.

684 Man repeterade lemma startThetis och Peléekommentar. Det var den första svenska opera; alla voro förtjusta, eller syntes åtminstone vara det; konungen mest. Han korrigerade felen; han berömde sångarne, framförallt sångerskorna. Han applåderade styckets vackraste ställen; han bläddrade i notböckerna, likasom för att åter läsa de smekande melodierna.

685 – Och de säga, att han tänker på en revolution, den der!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade öfverståthållaren Ruth.

686 – Hvem vet?tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade Kalling tillbaka. – Vi hade ändå gjort klokast att häkta honom.

687 – Honom! Vet ni hvad han gjorde, när jag i förmiddags hade audiens? Medan han talade med mig om lemma starthändelserna i Christianstadkommentar, ritade han ett broderimönster åt fröken Posse.

|1409|

688 – Men vi ha säkra underrättelser ...

689 – Inbilla mig det! Tro hvad ni vill om anhanget, men han sjelf är rädd. Besinna, det vore ju en riksolycka att afbryta repetitionerna till den nya operan! ... Se, nu sätter han sig till spelbordet med friherrinnan Pechlin! Har hon en gnista af sin mans geni, så skall hon titta honom i korten ...

690 Paul Bertelsköld stod icke långt derifrån. Han var blek af ansträngning, ty han hade skrifvit långt in på nätterna, skrifvit roler, men denna gång ej af det vanliga slaget. Hans blickar följde markisinnan Egmont. Aldrig hade hon varit så älskvärd, så strålande skön. Allt bländades och tjusades, der hon gick fram. Sjelfva afunden glömde sin slipade dolk, och man hviskade till hvarandra, att sådan hade Gustaf III:s drottning bordt vara: – ett motstycke till ho|406|nom sjelf: öfverlägsen, qvick, glad, behagfull och värdig i hvarje rörelse!

691 Paul kände sig på en gång lycklig och djupt förödmjukad. Var det icke denna samma förtjuserska, som en gång i qvällens ensliga månsken hade så svärmande lutat sitt hufvud emot hans skuldra i Djurgårdens gömda fristad? Men den af alla beundrade, den leende och dock så stolta fransyskan bevärdigade honom ej mer med en enda blick.

692 Då kände han ett papper tryckas uti sin hand. Han vände sig om, men budbäraren var försvunnen.

693 Det lilla parfumerade bladet brände i handen. Paul smög sig till ett fönster och läste på fransyska: »Man väntar er i gula förmaket.»

694 Det måste vara hon! tänkte han vid sig sjelf, och hans hjerta begynte att våldsamt klappa. Få sekunder derefter stod han obemärkt i det anvisade rummet.

695 Men i stället för markisinnan fann han en äldre militär, vårdslöst utsträckt i soffan. Denna person var en af dem, som man måste tre gånger betrakta. Vid första anblicken såg han enfaldig ut; vid den andra gladlynt flegmatisk; vid den tredje listig. Det var konungens och Hattarnes farligaste, slugaste och mest oförsonlige motståndare, general Pechlin.

696 – Sätt er, unge man, jag har något att säga er,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade generalen med en krigares rättframhet och en förmans ton, som ej väntar en motsägelse.

697 Paul förblef stående.

698 – Som ni behagar då,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade generalen likgiltigt. – Jag känner er far, min unge herre. Vi ha varit politiske motståndare, men jag respekterar hans tänkesätt, och han menar för väl med fosterlandet, för att vilja se sin son på lemma startschavottenkommentar.

699 – Hvad menar ers excellens dermed?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Paul, mera förvånad än skrämd.

|1410|

700 – Jag menar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor generalen, – att vi snart torde få upplefva ett nytt anno femtiosex. Ni kan ej minnas det året, unge man, ni gick då i kolt, men jag vill berätta er dess historia i få ord. Ko|407|nungen ville göra sig enväldig, men friheten var en för hård nöt att knäcka; det misslyckades, och alla hans närmaste handtlangare fingo bestiga schavotten.

701 – Jag förstår ej ers excellens.

702 – Ställ er ej enfaldig; ni förstår ganska väl. Kort sagdt, ni är konungens handsekreterare och invigd i hemligheten. Följaktligen pliktar ni med ert hufvud, när katastrofen väl är förbi, i morgon eller i öfvermorgon.

703 – Ers excellensoriginal: Excellens (källa för ändring: HT) ...

704 – Bah, låt oss lägga af fraserna. Jag vet allt, och det gör mig ondt om er far. Jag har derföre beslutat rädda er, medan det ännu är tid. Vill ni behålla ert hufvud, ja eller nej?

705 – Om det kan ske med heder, vill jag gerna behålla det,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul leende.

706 – Hedern och friheten äro oskiljaktiga. Hör derföre hvad jag nu som en vän vill anförtro er. Man säger, att ni skall vara en fantast, men jag talar till er som till en förståndig yngling.original: yngling, (källa för ändring: HT) Om ni icke, innan morgonen gryr, har lemnat mig hela revolutionsplanen, som jag vet att ni kan förskaffa mig, så är ni utan räddning förlorad.

707 Paul teg. Han kände blodet stiga till sina kinder, men han hade inga ord för sin ytterliga förvåning.

708 Generalen missförstod hans tystnad. – Märk väl,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – att jag fordrar detta af er i fäderneslandets och frihetens namn. Se der mitt skäl, som äfven bör vara ert. Men er belöning skall icke derföre blifva mindre. Ni har i ersättning för er tjenst att välja en majorsgrad vid gardet eller motsvarande på den civila banan, och i hvardera fallet 40 000konsekvensändrat/normaliserat daler till ekipering. Jag tror det förslår.

709 40 000konsekvensändrat/normaliserat daler! Åt mig?

710 – Hvad nu? Så ung, och redan inkommen i konsten att preja! Jag kan öka summan till 50 000konsekvensändrat/normaliserat, men ej en daler deröfver. Är ni galen, herre? Det är ju guld nog att köpa ett helt riksstånd. Och dessutom,original: dess utom, (källa för ändring: HT)tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor han, rättande sig, – är här ej fråga|408| om det, utan lemma starttout bonnementspråk: franska om att sauverakommentar fäderneslandet. Är jag förstådd?

711 – Fullkomligt. Jag skall strax ha den äran att ...

712 – Hvad? Bär ni kanhända planen hos er?

713 – Jag skall strax ha den äran att rapportera till hans majestät ers excellens’ generösa anbud.

714 – Hör på, min vän,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade generalen kallt, – är ni klok eller galen?

|1411|

715 – Jag ämnade just fråga ers excellens detsamma.

716 – Jaså. Uppriktighet mot uppriktighet. Ni vill således hellre bli hufvudlös, än major? Ni vill hellre störta, än rädda fäderneslandet?

717 – Ers excellens kan vända sig till dem, som äro nog lemma startfalakommentar och nog fega, att sälja sig åt den mestbjudande. Jag vågar tro, att det är män af heder, och icke falska förrädare, som skola rädda fäderneslandet.

718 – Kors så uppbyggligt! Men mitt välmenta förslag kan ju stadna oss emellan?

719 – Jag inser ej hvarför jag skulle vara förbunden dertill.

720 – Nå, så anse alltsammans blott för ett skämt. Adjö, min herre. Jag önskar er mycken lycka, när vi träffas härnäst på lemma startpackartorgetkommentar.

721 Paul bugade kallt och vände stolt honom ryggen.

722 Men öfver general Pechlins sluga drag flög, när han gick, ett smädeligt löje. – Just sådan jag väntade honom!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf. – Jag tycker om folk, som kör hufvudet uti väggen; de spara oss mycket besvär. Alla operor gå i qväll efter noter. Konungen får nu veta att vi icke ha revolutionsplanen, som redan i tre timmar varit i min ficka. Han skall derigenom insöfvas i säkerhet och uppskjuta allt till i öfvermorgon. Under tiden hinna våra pålitliga regementen fram till Stockholm; lemma startmonseigneurkommentar spatserar uti civil arrest, och republiken är färdig. lemma startC’est à merveille!språk: franskakommentar Dessa åsnor förtjena knappt att man leder dem uti betslet.

|409|

723 Paul blandade sig åter i trängseln, med föresats att begagna första tillfälle att varna konungen. Men hans majestät satt ännu så sorglös vid spelbordet, som hade han ingen annan krona i sigte, än hjerterkungs. Markisinnan spelade med ett par diplomater och general Horn.

724 I detsamma tappade hon ett kort. Paul flög dit för att upptaga det. Vid det han böjde sig ned, kände han en ljum andedrägt vid sitt öra och hörde en hviskning, så sakta som löfvens sus i sommarqvällen:

725 – Gif akt, när jag slutar spelet!

726 – Ah, lemma startmonsieur le comtespråk: franskakommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade markisinnan högt, – jag tackar er. Det är första gången jag sett er buga så djupt.

727 – Ungdomen gör sin lemma startreverencekommentar för skönhetens thron,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll den artige grefve Horn.

728 – Det finns så många rebeller,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade den sköna fransyskan vårdslöst. – Men hvilka kort har ni gifvit mig! Idel bönder och borgare! Det är ju afskyvärdt. En kung, en dame och en knekt, men för resten hackor!

729 Paul drog sig tillbaka och observerade stum från en fönsterniche det lätta sorlet, de fladdrande toiletterna, smålöjet på alla ansigten, konungens |1412|lifliga gester och glada infall, Pechlins godtrogna, enfaldiga min derborta och markisinnan Egmonts sorglösa koketteri. lemma startSof icke hela detta rike på rosor?kommentar

[410]

16. Tomten med röda mössan.

730 Paul Bertelsköld stod tyst och drömmande vid sitt fönster, när ett friskt löje nådde hans lyssnande öra. Det var markisinnan Egmont, som uppstod från spelbordet och skämtade öfver den rulle dukater hon vunnit af engelske ambassadören. – Medgif, milord,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, – att det är väl använda penningar! I morgon skall jag köpa halfva riksdagen med ert guld, milord, och lemma startuppsätta pretendenten StuartEnglands thronkommentar.

731 – Jag fruktar, att ers nåd lemma startgör bet i speletkommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade den styfve engelsmannen, som ej tyckte om skämtet.

732 – Hvem vet? Jag har aldrig haft lycka i kärlek; följaktligen har jag tur i spel. Apropos af hasardspel, ni har ett dåligt minne, gref Horn. Jag påminner mig bestämdt, att hans majestät, som tycker om variation, ibland skrifver sitt kungliga namn med f och ibland med v. Men se der ha vi en, som kan slita vår tvist! Hvad säger ni derom, min bäste grefve?

733 Vid dessa ord närmade hon sig Paul.

734 – Hans majestät skrifver sitt svenska namn Gustaf och sitt fransyska namn Gustave,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul, med en reflex af solskenet från markisinnans läppar.

735 – Sade jag icke det? Ni måste berätta mig, om det är sannt, att hans majestät har en lemma startesprit familierspråk: franskakommentar, en förskräckeligt ful tomte i röd mössa, som sitter grensle öfver hans stol och dikterar för honom hans poetiska inspirationer ... Er arm, om ni tillåter!

736 Och den vackra markisinnan fattade på sitt oge|411|nerade sätt den unge handsekreterarens arm, i det hon fortfor att gyckla öfver konungens tomte.

737 Men efterhand hade de utan uppseende kommit ur trängseln och befunno sig allena uti ett sidorum, der aktriserna i Thetis och Pelée en stund förut hade ombytt kostymer. Då sjönk markisinnan ned på närmaste stol och utbrast i tårar, – så häftigt, ohejdadt, oförställdt, som en skolflicka gråter öfver en död kanariefågel.

738 – Men hvad fattas er, madame?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Paul, förvirrad af detta alldeles oväntade utbrott.

739 – Ingenting; bry er icke om mig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade hon. – Jag gråter blott öfver detta usla lif och öfver mig sjelf. Om ni visste hvad jag erfarit sedan tjugufyra |1413|timmar, – ah, ni skulle gråta med mig, så karl ni är, och det skulle kläda er, Bertelsköld! Ni har ett hjerta, ni! Men jag vill ej göra er någon sorg, och derföre skola vi vara glada. Se nu på mig; – är det bra så der? Är jag ej glad igen?

740 Och hon log så vemodigt, log så förtjusande, medan tårarne ännu perlade under hennes ögonlock, att detta löje, långt mer än den ovana sorgen, lockade daggen fram ur ynglingens ögon.

741 – Anförtro åt mig det som oroar er!tomtkonsekvensändrat/normaliserat bad han. – Jag förmår ej mycket, men hela mitt lif tillhör er.

742 – Nej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, – icke nu, icke allt. I morgon skall ni kanhända få veta mer. Och om oförutsedda händelser skulle inträffa ... om vi ej mer skulle återse hvarandra ... så vill jag ej, att ni skall tänka illa om mig. Ni vet, att vi stå på branten af en revolution?

743 – Jag vet det, madame.

744 – Allt kan lyckas, allt kan misslyckas. Och för att lyckas, har kung Gustaf behöft tid och penningar. Jag har förskaffat honom båda delarna. Fråga mig icke huru. Nöj er med den försäkran, att konungen skulle arresteras i dag af rådet, men det är uppskjutet till i öfvermorgon, när trupperna anlända, och detta uppskof kan rädda allt. Hvad penningarna|412| angår, var han ännu i dag middag fattigare än Carl Stuart, men sedan tre timmar har han tillräckligt. O detta folk, detta folk, som i sitt armod en dag var det ridderligaste, det stoltaste i Europa, det köpes och säljes nu som en annan handelsvara! Men hvad angår det mig? Jag är fransyska, jag. Jag har tjenat Gustaf III, för det att han är en högsint kung och för det att jag engång trodde mig älska honom ... Ni behöfver ej se så der mörkt på mig, Bertelsköld! Jag skulle ej säga er det, om jag behöfde rodna för er. Jag har älskat honom, som man älskar en lysande meteor, och min beundran har längesedan öfverlefvat drömmen om min kärlek. Kort sagdt, han måste sauveras. Kunde jag annat? Måste jag icke för honom uppoffra allt?

745 – Ja, madame. Allt, utom hedern.

746 Markisinnan sprang upp. Hon darrade utaf vrede.

747 – Och hvad ger er rättighet, min herre, att genomborra mig med förgiftade pilar? Gode himmel, när har jag fallit så djupt, att den förste, för hvilken jag öppnar mitt hjerta, vågar påminna mig om min heder! Vet ni, min herre, hvarför jag blef förvisad från franska hofvet, – ja, förvisad genom ett artigt handbref från hertigen af Noailles! Det känner man icke här, emedan jag ej har nedlåtit mig att skryta dermed. Jag blef förvisad, för det att jag vid en cour på hofvet, när alla krökte sig till golfvet för grefvinnan Du Barry, var den enda, som hade mod att vända henne ryggen.

|1414|

748 – Ni missförstår mig, madame. Jag är ur stånd att förolämpa er med den gömdaste tanke uti min själ. Jag sade blott hvad jag alla dagar har sagt till mig sjelf.

749 – Jag vill tro er, min herre; jag skulle icke tro någon annan. I hvilken förskräcklig tid lefva vi icke! Hvar är mannens ära? Hvar är qvinnans sjelfkänsla? Den ena köps med en titel, den andra med ett kungligt smålöje, och båda äro fala för guld. Vet ni, Bertelsköld, jag är trött vid all denna uselhet. Jag har sett nog deraf. Jag vill gå bort till det toma intet;|413| det skall blifva skönt att förgås. Våra filosofer säga ju, att det finns ingenting bortom grafven; är det ej så? Jag vill minnas, att också ni gör anspråk på ett slags filosofi?

750 Paul häpnade. Han hade ej sedan en tid kommit att tänka derpå. Han hade blott hört sin mor läsa högt ur bibeln, när han låg sårad i det lilla jägarehuset. Nu blef det honom plötsligt klart, att han hade framför sig en afgrund af förfärande tomhet. Hvad skulle han svara? Tidsandans mörka tvifvel satt der framför honom i den skönaste hamn, väpnad med hela behagets tjusning, med hela den första kärlekens förförande trollmakt och framkastade lätt, i förbigående, en fråga på lif och död, om tid och evighet. En rysning darrade genom det innersta af hans själ; han hade velat svara: ja, ja, det finns ingenting bortom grafven! ... Men han förmådde det icke, han bäfvade för den tanken, att detta hulda väsende skulle för evigt förgås!

751 – Nej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, emot sin vilja, – det kan icke vara så. Det måste dock finnas en Gud och ett lif efter detta.

752 – Tror ni? Det är möjligt, ty filosoferne äro ej bättre än alla de andra. Jag skulle önska det vore så. I denna verlden finns ingen frid. Jag är tjugufyra år gammal, jag har skrattat mer än mången annan åt lifvet, men tro mig, jag har aldrig varit lycklig. Jag blef uppfostrad i ett kloster och kastades derifrån, ännu ett barn, i armarna på en gammal lemma startrouékommentar, som jag hatade, tilldess att jag lärde förakta honom. Två år derefter dog markisen, jag var enka och lemma startskyndade att återtaga mitt fädernenamnkommentar. Men dessa två år hade varit nog att förgifta min tro på lifvet. Jag beslöt att skratta åt allt, och jag höll ord. Min flyktiga beundran fäste sig vid den snillrike, älskvärde svenske kronprinsen, när han var i Paris, men mitt hjerta förblef tomt och kyligt som hans. Och jag var likväl skapad, också jag, att älska, som blott en qvinna kan älska. Också jag kände stundom en längtan att gifva|414| mitt lif för en annan. Men jag förstod icke mig sjelf. Jag reste af lust för ombyte och af nyfikenhet att se ett sagolikt land, som icke liknade vårt. Jag trodde icke, att jag bland dessa frostiga isar en dag skulle finna er!

753 – Madame ...

|1415|

754 – O, min herre,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor den sköna fransyskan vemodigt, – ni behöfver icke svara mig, att ni har medlidande med en stackars olycklig qvinna, som trott sig vara stark och likväl är nog svag, att anförtro er hvad hon kanske hade bordt sluta för evigt inom sitt hjerta. Vi förstå hvarandra, och jag vet icke hvad som numera skulle hindra mig att säga er allt. Jag har älskat er, Paul, från första stunden jag såg er, och ni är min första, min enda kärlek. Jag vet ej, om jag bör förbanna eller välsigna den stund jag såg er; jag vet endast det, att hela min själ är er egendom!

755 – Herminie ...

756 – Håll, säg ej mer! Det finns heliga känslor, som såras till döds af ett enda ord. Tror ni, att jag skulle sagt er hvad jag nu sagt, för att tigga om er genkärlek? O, om ni trodde det, skulle det smärta mig mer, än om ni förklarade mig ert dödliga hat! Nej, min vän, – låt mig kalla er så, det är ett svalt ord, det skall kanske lugna oss båda; – jag säger er detta, emedan vi troligen skola skiljas för alltid. Om ni med edra nitton år kunde glömma att jag är fem år äldre än ni, så är jag för stolt, att en dag vilja se mig utträngd af en yngre medtäflerska, och jag älskar er för mycket, för att vilja se er bedragen på den flyktiga känsla ni tror er hysa för mig. Nej, min vän, det som nu ger mig mod, är vissheten att vi aldrig skola tillhöra hvarandra. Säg icke mer, fråga icke mer! Säg mig blott att, ifall detta möte skulle vara vårt sista, ni någon gång vill tänka med vänskap på en qvinna, som icke är så kokett, så lättsinnig och kanhända så ovärdig er aktning, som hon synes för verlden ...

757 – Och om ni hundra gånger förkrossar mig med|415| dessa dunkla ord om en skilsmessa, som jag icke förstår, så skall det ej hindra mig att säga er, Herminie, att jag älskar er, att jag andas endast för er och att ni skall tillhöra mig, om jag än måste strida mot en hel verld och mot er sjelf, för att engång äga er!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast Paul med hela hänförelsen af sina nitton år och sitt glödande hjerta. – Och ni tror, att jag skulle afstå er just i det ögonblick, när jag för första gången fått skåda klart i er själ och för första gången förstår, att ni är den ädlaste, högsintaste qvinna jag någonsin kännt, – utom en! Ja, Herminie, ja, madame, ni skall få en rival, men ej en sådan ni sade nyss, utan en som skall välsigna vår kärlek och mot hvars hjerta ni skall kunna luta er trygg som ett barn. Det är min mor, Herminie; hon skall förstå er, hon tänker som ni, och hvem i den vida verlden skall då vara rikare än jag, som äger tvenne sådana hjertan!

758 Paul hade fattat hennes hand och tryckte den till sina läppar. Då visade sig en kammartjenare i dörren och anmälde, kanske icke ovan vid sådana scener, med styf ceremoni, att lemma startsoupernkommentar var serverad.

|1416|

759 Paul märkte honom icke. Han kände en het tår droppa ned på sin hand.

760 Men markisinnan stod upp. – Farväl!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon med bruten röst. – I morgon vid denna tid är vårt öde afgjordt.

761 Derpå fattade hon hans arm och inträdde åter bland gästerne, med den dansande gången, det lätta, flyktiga löjet på sina vackra läppar och det förtjusande koketteri, som hela hofvet beundrade. – Nu vet jag allt, ers majestät!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skämtade hon. – Nu känner jag den fula tomten med den röda mössan, som rider på ers majestäts stol, när ni skrifver, sire, och som hviskar åt er de beundransvärda saker, hvarmed ni förtjusar verlden. Jag vore mycket nyfiken att veta hvad han i natt har att säga er.

[416]

17. Den 19 Augusti.

762 Konungen hade användt en del af natten på brefskrifning och derefter visiterat vakterna. Han hade nu återvändt och satt tankfull, sömnlös, uti kabinettet.

763 – Huru mycket är klockan?

764 – Half tre på morgonen.

765 – Dagas det redan?

766 – Ej ännu, ers majestät.

767 – Lägg er i yttre rummet, Bertelsköld. Ni har vakat mycket, och den dag, som gryr, kan pröfva våra krafter.

768 – Jag tackar ers majestät, jag är ej sömnig.

769 – Sof, min vän, sof! Medan åkermannen sofver, mognar fältet till skörd. Ni lofvar ju, att säkert besörja mitt bref till lemma starthertigen af Södermanlandkommentar och till grefve Vergennes?

770 – De skola lemma startexpedieraskommentar vid daggryningen.

771 – Godt. Ni är trogen och pålitlig, Bertelsköld. Jag trodde ni var en lemma startraisonneurkommentar, som de andra.

772 – En hund är också trogen, ers majestät. Jag tjenar ej min konung för enväldet, utan för friheten.

773 – Det är bra. Jag skall ej glömma er, om jag lefver till aftonen. Faller jag, så lemna åt hertigen min blodiga skjorta.

774 – Det skall ske.

775 – Ni tror då, att jag skall falla?

776 – Jag tror, att ers majestät skall segra.

777 – Bed Gud derom. Baron Pechlin bedrog er, när han ville köpa revolut|1417|ionsplanen. Han hade den|417| hos sig, likasom han kände mitt bref till konungen af Frankrike. Egmont hade rätt: Du Barry har förrådt oss.

778 – Vågar jag fråga ers majestät, hvarifrån markisinnan Egmont anskaffat penningar?

779 – Markisinnan? Hvad vet ni derom?

780 – Jag vet endast, att hon utverkat uppskof med rådets planer och anskaffat penningar på ett sätt, som för henne sjelf måste innebära en fara.

781 – Min Gud, och det har ni ej sagt mig förut! Hon har ej nämnt ett ord derom. Jag förstår nu allt.

782 – Jag besvär ers majestät att vaka öfver hennes lif och säkerhet. Hon är omsnärjd af lemma startkabalerkommentar och afund. Hon har engång förut varit nära att falla ett offer för dem. Ett lemma startsauve gardekommentar vid hennes hôtel vore kanske ej öfverflödigt.

783 – Jag skall ge Taube ordres derom. Men hvilken fara kan hota henne? Besynnerligt! ... Huru mycket är klockan?

784 – Tre.

785 – Det är tid att sofva. Ni lemma startafbidarkommentar vidare ordres.

786 Konungen kastade sig oafklädd på en soffa, och Paul aflägsnade sig. I yttre rummet nickade vakthafvande adjutanten i en fåtölj. En gammal kammartjenare betraktade melankoliskt spännena på sina skor. En lampa i taket flämtade som uti ett sjukrum. Ett rike var sjukt.

787 Paul ställde sig vid ett fönster. Framför honom låg den svenska hufvudstaden, ännu höljd uti nattens dunkel, och endast långt i det fjerran öster syntes en svag strimma i skyn öfver hafvet förkunna den gryende dag, som skulle afgöra Sveriges och dess konungars öde för en mansålder framåt.

788 Allt var tyst. Stockholm sof, Sverige sof, Finland sof. Den långa aftonen var förliden, visaren på frihetstidens urtafla pekade på midnatt, och morgonen af Gustaf III:s tidehvarf dagades vid horizonten.

|418|

789 Efter tjugu minuter ringde konungen, och Paul kallades in.

790 – Hvad tror ni om markisinnans ring?

791 – Jag anser den hafva sitt värde af gifvarinnan,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul, som häri var lemma starten fullkomlig fritänkarekommentar och icke anade huru nära klenoden rörde hans egen slägt.

792 – Ni hörde likväl, att den förryckte guldmakaren tillskref ringen öfvernaturliga egenskaper.

793 – Ja. Hvarför skulle han annars varit förryckt?

794 – Det gifs likväl saker, som vi ej kunna förklara. Men ... sätt er till skrifbordet!tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade konungen efter något betänkande.

795 Paul lydde, i förmodan att det gällde någon vigtig ordre rörande revol|1418|utionen. Konungen dikterade: »Min bäste baron! Jag gjorde i onsdags den reflexion, att vårt gamla bollhus är den miserablaste theater i Europa och i denna egenskap endast kan öfverträffas af dess innevånare, Stenborgs svenska theatertrupp. Det är skada på en vacker konst och ett vackert språk. I händelse jag skulle falla genom någon oförutsedd händelse, så testamenterar jag åt er min idé att uppföra en ny theater vid Norrmalmstorg, der jag äfven ämnat placera en staty af konung Gustaf Adolf. Min mening är, att svenska theatern icke kan uttränga den fransyska under annan form än i operan, som, förenande i sig theaterns, musikens, målarekonstens och plastikens alla resourcer, försonar örat äfven med hårdare språk än vårt. Bland föremål, värdiga en upphöjd smak, recommenderar jag för vår scen Birger Jarl och Gustaf Wasa. Detta, ifall vi ej mer få tillfälle att konferera härom. I annat fall vill jag, med ert bistånd, draga försorg om att Sverige ej länge skall sakna ett tempel för sånggudinnorna.

796 Eder lemma startväl affectioneradekommentar»

797 Konungen underskref »Gustaf.» – Han hade tid att tänka på allt. I det ögonblick kronan vacklade på hans hufvud och farorna närmade sig med hvarje|419| pendelslag, hade han sömnlös tänkt på de svenska sånggudinnorna.

798 – Till hvem skall jag adressera brefvet?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Paul.

799 – Till lemma startbaron Ehrensvärdkommentar ... Huru mycket är klockan?

800 – Tre qvart på fyra.

801 – Säg till, att man väcker mig klockan sju.

802 Paul gick. Lampan brann allt mattare i förrummet, och den tidiga sommarmorgonen begynte gry öfver Waldemars uddeDjurgården i nordost. Uttröttad af nattvak, sjönk ynglingen ned på en stol, med hufvudet lutadt mot fönsterkarmen, och somnade mot sin vilja så tungt, att han icke vaknade, förrän solen redan stod högt på himmelen.

803 Bestört sprang han upp. Klockan var redan åtta, frisören var kommen, och kammartjenaren var sysselsatt att kläda konungen. Gustaf III bar på denna märkvärdiga dag svarta silkesstrumpor och skor med aflånga silfverspännen, svarta benkläder, en enkel blå rock med förgyllda knappar, vanlig officersvärja, opudradt, bundet hår och trekantig hatt utan plym.

804 Efter att hafva gjort en promenad till häst, lemnade konungen sina rum klockan före 10. Hans annars lugna och klara blick var fördunklad af tårar. Men Gustaf III var vacker i detta ögonblick, när han, spelande om sin krona, gick att rädda sitt rike från lemma startPolens ödekommentar.

805 Han begaf sig till rådkammaren, och det var riksens råd, som började revolutionen genom den trotsiga fordran, att konungen skulle uppläsa det |1419|bref, som han natten förut hade mottagit från hertig Carl. Han vägrade, och en liflig ordvexling uppstod. Några de häftigaste bland riksråden ville genast lemma startförsäkra sig om hans personkommentar och fråntaga honom värjan. De hade ju redan låtit iordningställa de rum, der han skulle hållas fängslig på Kastenhof.

806 Riksrådet grefve Kalling, som af rådet var beklädd|420| med oinskränkt myndighet uti Stockholms stad, ville hindra konungen att lemna rådkammaren. Darrande af vrede, såsom man aldrig sett honom förr, slet Gustaf III sig lös, kastade sig på sin väntande häst och red till artillerigården, der han mönstrade trupperna. »Svenska Botten» och många andra officerare hade redan samlat sig kring hans person, och i spetsen för denna skara af tillgifne, begaf sig konungen till fots tillbaka till slottet. Från denna stund rullade händelserna utför en sluttande bana, och opinionernas medvind vexte till storm.

807 Paul Bertelsköld hade på morgonen varit upptagen af konungens ordres och fick först klockan 11 på förmiddagen ledighet att gå ut. Han skyndade till markisinnan Egmonts hotel vid Drottninggatan, men det var icke lätt, den dagen, att bana sig väg. Hela Stockholm var i rörelse, och alla de största gatorna fyllda af folkhopar. Ett rykte hade gått som ett åskväder öfver staden, att något var på färde, icke mot rikets, utan mot konungens säkerhet.

808 När Paul öfver lemma startNorrmalms – numera Gustaf Adolfstorgkommentar ville vika åt venster, för att sedan åt höger inkomma på Drottninggatan, spärrades vägen af flera hundrade sjömän, gesäller och lemma startjernbärarekommentar, som villrådige skockat sig kring en ovanligt storvext och groflemmad karl, klädd i en luggsliten blå vadmalsjacka, lemma starttaljadekommentar becksömsstöflar och ett slags studentmössa på sned öfver örat. Denna figur, hälften herre, hälften dräng, och för resten af ett godmodigt, jovialiskt utseende, hade onödigt nog – ty han var i alla fall ett hufvud högre än alla andra – klifvit upp på en bodtrappa och höll derifrån en sorts tal, hvars välkända brytning genast röjde en finne från Åbotrakten. Skada blott, att de längre bort stående kunde af talet uppfatta blott spridda ljud, ty åhörarne sorlade och skreko i kapp med talaren.

809 – Hvad säger han derborta?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Paul, som ej lemma startslapp framkommentar och till sin förvåning igenkände|421| sin gamle, hederlige Eudoxius Lejonfäll, Leo benämnd, f. d. theologie studerande vid Åbo akademi.

810 – Han gormar något om att det lemma startläkerkommentar i skeppsrummet, skutan kränger och finnarne brassa klyfvarbommen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade den tillfrågade, en matros från flottan med en ofantlig lemma starttuggbusskommentar vid hvardera kindbenet.

811 – Vi lära allt få en styf bris och gjorde klokast att vända rodret och hissa kunglig flagg,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Paul i samma ton. Han kände ganska väl Sprengt|1420|portens hemliga beskickning till Finland, i afsigt att börja revolutionen i Borgå och Sveaborg.

812 – Nej, så, lemma starthjerta i min talgkommentar, vi segla i finnarnes kölvatten!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svor matrosen, förnärmad uti sin svenska ambition.

813 – Lefve friheten! Åt fanders med lemma startfinnkolekommentar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skreko flera röster.

814 – Ned med den grofva lurken derborta på trappan! I rosenkammarn, att klappa smöret ur honom!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade andra.

815 Det såg betänkeligt ut för vännen Leo och, hvad som värre var, för konungens sak.

816 – Finns här ingen student?tomtkonsekvensändrat/normaliserat hördes den misslyckade talarens grofva basun i larmet, ty han begynte komma i trångmål för sina farliga nyheter. Men om der ock fanns en student i hopen, teg han visligen, ty församlingen bestod just af sådant folk, som Upsala studenter hvar afton brukade slåss med på gatorna.

817 Paul makade sig närmare och lyckades obemärkt komma till trappan just i rätta stunden, när redan ett dussin armar sträckte sig efter den finska jättens luggslitna vadmalskrage och denne slog omkring sig med van arm och orubbeligt lugn, men med ringa utsigt att segra mot öfvermakten.

818 Med ett hopp var Paul vid hans sida och stötte tillbaka de djerfvaste angriparne, i det han med hög röst ropade: lefve konungen!

|422|

819 lemma startKas perkele!språk: finskakommentar Är du här?tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade Leo förtjust. – Vik opp ärmarna, och låt oss klappa dem bruna och blå, så många de äro. Lefve konungen!

820 Men i stället vände sig Paul till den uppretade folkhopen och höjde åter sin röst så högt han förmådde:

821 – Hvar redlig svensk, som i dag ropar: lefve friheten! skall också ropa: lefve konungen! De vilja fängsla vår kung, men det skall icke ske, så länge ett ärligt svenskt hjerta slår. Och derför ropar jag än engång: lefve konungen!

[423]

18. Midtunder jubelropen.

822 Paul Bertelskölds korta tal gjorde synbarligen bättre verkan, än den föregående talarens. Hopen sorlade som förut, men meningarne voro delade.

823 – Han ljuger, den adelsvalpen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek en spenslig skräddargesäll och höjde hotande sin fruktansvärda arm.

824 – Hacka honom till sylta!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade en hjeltemodig korfmakare.

825 – Lefve friheten!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek en lemma startalnshögkommentar sockerbagarlärling.

826 – Men si, kungen skola de låta bli att kölhala,tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade matrosen med de två tuggbussarna.

|1421|

827 – Han är en bra kung, han står på folkets sida mot herrarne,tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade jernbärarne.

828 – Derföre tänka herrarne skära halsen af honom,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll en barberare, som aldrig rakade andra än rojalister.

829 – Vet hut, och lemma startslå ej puderkommentar i ögonen på folk!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek en hårfrisör af motpartiet.

830 Folkopinionen vacklade hit och dit, då konungamakten åter fick en farlig fiende i en af mösspartiets mest slipade och förfarne handtlangare, samme Hallberg, som lät bruka sig till att värfva bönder vid riksdagen. Han klef upp på en annan trappa och höll ett tal på sitt sätt.

831 – Si, nog är kungen bra,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – för den som vill vara en hund och ta smörj, men jag är en lemma startenfaldigkommentar bonde och tycker att svenskarne kunna så gerna vara fria, som lyda pisken. Jag förstår mig|424| ej på hvad riksens råd har för sig, men det glunkas här i staden, att kungen tänker sälja Finland åt ryssen, och när herrn blir enväldig, tänker han sälja åt holländarn all handel med tobak och åt engelsman all handel med salt och skrifva ut två riksdaler lemma startkoppskattkommentar på alla arbetare, som det skall brukas hos turkarne; för si, herrn behöfver pengar. Och fastän jag är bara en fattig bonde, så menar jag, att rådet och riksens ständer fått nys om saken och tänka korta af snärten på pisken.

832 – Lefve friheten!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skreko mössornas anhängare allt hvad de förmådde och begynte här och der dela ut pengar till en skål för ständerna.

833 Paul och hans vän blefvo fullkomligt öfverröstade och kunde tacka sin lycka, att man glömde bort dem i oväsendet. Det såg illa ut med konungens sak.

834 Då hördes plötsligt från trakten af Jakobs kyrka det med hurrarop blandade sorlet af en annan, än större folkmassa, och snart såg man konungen, omgifven af flera hundrade officerare och en tallös svärm af alla åldrar och stånd, komma gående från mönstringen vid lemma startartillerigårdenkommentar. Han var varm af gåendet, hans stora ögon blickade kring med mod och tillförsigt, och han helsade oupphörligt åt alla sidor. Så oemotståndligt var intrycket af hans personlighet, att allt konstgjordt groll i ögonblicket smälte bort som drifvor i vårsolen. Vid hvarje gathörn tillvexte jublet, ökades folkhopen. Alla fönster voro uppfyllde med hufvud vid hufvud, sjelfva taken buro åskådare; blommor kastades från fönsterna. Det var ett triumftåg, så mycket mera hänförande, som det var alldeles oväntadt och alldeles oförberedt.

835 Som en allt uppslukande svallvåg utgjöt sig denna folkmassa nu öfver Norrmalmstorg, ryckande alla med sig framåt slottet. Men enthusiasmen smittar. Samme handtverkare, matroser, jernbärare, som nyss förut hade |1422|varit färdige att stena den som ropade lefve konungen, sågos nu, bortförde af strömmen, instämma i samma rop. Dagens vindflöjel var inom få ögonblick alldeles|425| omsvängd och pekade nu på full medvind för konungamakten.

836 – Se,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade kung Gustaf till sina följeslagare, – det blåser nordanväder!

837 Nordanvädret ansågs i alla tider för ett gynnsamt tecken, och nordan blåste, när Gustaf Wasa fordom började befrielsekriget i Dalarne.

838 Paul Bertelsköld kunde ej motstå den allmänna hänförelsen. Han uppskjöt sitt besök hos markisinnan, fattade sin vän under armen och följde folkströmmen. Men utom konungen och hans officerare, insläpptes af vakten endast några få personligen kände, och bland dem var Paul, som drog med sig Leo.

839 De stadnade på borggården, medan konungen i lemma startrapportsalenkommentar höll det korta, ljungande tal till officerarne och underbefälet, hvarigenom revolutionen först proklamerades och hvari han högtidligen afsvor enväldet på samma gång som han fordrade en damm emot anarkien. lemma startAlla, utom baron Cederström, svuro honom trohet.kommentar Deras hurrarop hördes ned på borggården.

840 – Hvad skall det betyda?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Leo.

841 – Det betyder, att vi fått en konung i stället för en namnstämpel,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul.

842 – Men hvarför titta de gamla herrarne derborta så oroligt ut genom fönstret?

843 – Det är riksens råd, som öfverlägger i rådkammaren, om det ej varit klokast att arrestera konungen för två timmar sedan. Gif akt på herrarnes förlägna miner! De tycka ej om hurraropen derinne. Makten är så frestande; de ha så länge varit sjelfve allrådande, att de ej utan innerlig hjertängslan åter se sig degraderade till undersåter, såsom vi andra. Jag förmodar, att de redan hafva vakt framför dörren.

844 Så var det. Rådet, som velat arrestera konungen, var nu sjelf bevakadt och inspärradt. För att de afsatte småkungarne åtminstone ej skulle lida lekamlig nöd, serverades deras middag på stället, men|426| lemma start»aptiten var icke synnerlig», säger härom ett samtida ögonvittnekommentar.

845 Det dröjde ej länge, innan konungen åter visade sig med sin talrika svit, steg till häst och red med blottad värja kring staden, öfverallt följd i hälarna af den jublande folkmassan. Han hade knutit en hvit näsduk kring armen, och snart sågos flera tusende dylika fältbindlar. Man trängdes omkring honom, man kysste hans kläder; man gret och hurrade på engång. Alla trupper svuro honom trohet, kedjor utspändes framför slottsportarna, och |1423|kanoner framkördes. – Man kunde ju ej veta, att de voro oladdade, ty artilleristerne stodo bredvid dem med brinnande luntor.

846 En makt fanns ännu, som hade kunnat försöka motstånd, och det var ständernas hemliga utskott, som så länge representerat den högsta, suveränaste folkviljan. Men desse herrar lemma startförlorade, likasom rådet, alla koncepterkommentar, och när de en stund hade skrikit om hvarandra, utan att komma till något beslut, lemma startlästekommentar sekreteraren gravitetiskt in protokollerna i skåpet, förklarande att hans befattning nu vore slutad.

847 Medan på detta sätt revolutionen utbredde sig kring hela staden och Stockholm böljade som ett oroligt haf, skyndade Paul Bertelsköld med klappande hjerta till markisinnan Egmonts hotel. Han fann en vakt vid porten, stående lugn med gevär på axeln. Intet anfall hade skett, ingen fara var att förmärka. Något lugnare, ilade Paul uppför den hemliga trappan.

848 Dörren var stängd. Han klappade på. Ingen öppnade.

849 Han skyndade åter ned och sprang uppför stora trappan. Här var dörren oreglad. Paul kunde ej påminna sig, att detta händt någonsin förr. Men i dag var allt förklarligt. Alla domestiker, äfven Babette, voro ute på gatorna.

850 Med hastiga steg gick Paul genom den glada, praktfulla, öde salongen, derifrån in genom stora förmaket, sedan igenom två eller tre inre rum, lika öde|427| som salen, tilldess att han, tyst och med återhållen andedrägt, öppnade dörren till markisinnans innersta kabinett.

851 Hvilken syn! Den vackra fransyskan låg der, klädd i sin hvita morgondrägt, men sjelf nästan ännu hvitare, utsträckt på en liten hvilsoffa, beklädd med ljusblått siden. Hon tycktes sofva, men hennes bröst höjde sig icke; det rika, bruna håret föll, till hälften upplöst, öfver den halfblottade skuldran. En hårnål af diamanter, som fäste hennes morgonhufva, skimrade mot dagen; en hvit ros var fästad vid barmen. Ögonen voro slutna, läpparna slutna. Uttrycket i hennes ansigte var strängt och allvarligt; – den leende, liffulla gestalten, som nyss tycktes lefva endast för nöjet och glädjen, var nu en staty af marmor med evighetens allvar utbredt öfver sitt sköna anlete.

852 Paul stadnade ett ögonblick, sjelf en bild af den stela marmorn. I nästa ögonblick kastade han sig på knä bredvid den sofvande och kysste hennes hand. Handen var ännu varm. Han kysste hennes panna, hennes läppar: äfven de voro varma. Men hon andades icke mer. Hon var död.

853 Detta kunde han icke fatta. Hans tankar stodo stilla. Tiden tycktes honom ha stannat uti sitt lopp, och allt syntes honom som en dröm. Han gret icke. Han rasade icke. Han gjorde intet försök att återkalla henne till lifvet. Han satt der stum, orörlig, tanklös, ständigt betraktande denna |1424|sköna staty med det höga allvaret öfver den hvita pannan och de slutna ögonlocken.

854 Bredvid soffan stod ett litet bord af mahogny, inlagdt med perlemor. På detta bord låg ett bref. När Pauls ögon mekaniskt föllo derpå, blef han varse sitt namn i utanskriften.

855 Han bröt papperet, utan att veta hvad han gjorde, och läste, utan att veta hvad han läste, följande ord på fransyska:

856 tomtkonsekvensändrat/normaliseratMin högt älskade! Vi kunna icke tillhöra hvarandra; hvarföre skulle jag lefva? Vredgas icke på|428| mig, att jag går ifrån lifvet på samma gång som från dig! Mitt lif har varit till ingen nytta; jag vill åtminstone att min död skall medföra någon välsignelse. Vet således, att jag förskaffat konungen af Sverige den tid och de penningar, förutan hvilka han ej kunnat rädda sitt rike, mot en ed, som jag icke kan bryta. Jag har svurit att från i dag tillhöra en man, som jag afskyr. Men Herminie d’Egmont säljer sig icke. Min fordringsägare skall endast hafva min andlösa kropp.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

857 tomtkonsekvensändrat/normaliseratO, min älskade, vi båda ha lefvat uti ett djupt sjunket tidehvarf. Jag beklagar dig, som med rent hjerta ännu står qvar. Men lef, min Paul, lef för det ädla, det i sanning stora på jorden! Lef för en annan tid, när mannen åter älskar sin ära, qvinnan sin sjelfkänsla, folken sin frihet! Framför samma helsning till konungen af Sverige och till din mor. Och sedan, – tänk stundom med vänskap på en stackars olycklig qvinna, som älskat dig för mycket, för att vilja kedja dig vid sin förspillda lycka, och som i döden förblifver med ofläckad heder din

858 Herminie, markisinna d’Egmont.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

[429]

19. Ett namn.original: Namn. (källa för ändring: HT, 1873, 1884)

859 Hvilket ändlöst jubel var icke dessa dagar i Stockholm! Det var icke en revolution, det var en folkfest. Det var icke glädje, det var yra. Der flöt intet blod, men desto mera öl, bränvin och drufsaft. En klok man sade om fröjderuset 1772, att det var allt för häftigt, för att blifva varaktigt.

860 Allt hade ju gått så öfver förväntan lyckligt. De brinnande kanonluntorna hade ej förts till lemma startfänghålenkommentar. De färdiga patronerna hade ej blifvit affyrade. De spärrade tullarna hade icke förvandlat Stockholm till ett fängelse. Kedjorna framför slottsporten nekade att de voro kedjor för friheten. Konungen hade ju sjelf bedyrat, huru han ansåg såsom sin största ära att vara lemma start»den förste |1425|medborgaren bland ett fritt folk»konsekvensändrat/normaliseratkommentar. Och huru mildt, huru hofsamt begagnade han icke sin seger! Sjelfva de arresterade småkungarne blefvo snart frigifne, och samme herrar, som på morgonen velat hindra sin monark att lemna hans egen kungaborg, fingo på qvällen den nåden att kyssa hans hand.

861 Efter de första hotande åtgärderna, efter häktningarne och varningarna, följde snart de lugnande kungörelserna, den frivilliga kungaförsäkran, benådningarna, belöningarna och trohetsederna af höga och låga. Huru man beundrade den unge, vackre monarken med den milda och likväl så värdiga hållningen! Huru man trängdes omkring honom, hvar han visade sig! Qvinnorna kysste hans fötter, när han höll stilla|430| med hästen midt ibland folkhopen, och mången ibland den högdragna adeln, som nyss hade talat om konungen i en ton af förakt, täflade nu om den äran att få bära släpet af hans mantel vid den förestående hyllningen.

862 En enda fanns, som var likgiltig för det allmänna jublet rundtomkring honom, och det var Paul Bertelsköld. Han hade vaknat ur sin första smärta och lefde nu blott för en annan tanke, som stod med den uti nära samband. Svärmisk i kärlek, svärmisk i hat, hängde sig hela hans själ vid den bitterljufva trösten, att när han ej fått lefva för den älskade, hämnas åtminstone hennes död.

863 Sent på aftonen af den märkvärdiga dagen blef Paul kallad till konungen. Han måste lyda och gick.

864 Gustaf III hade varit stor denna dag, – icke derför att han segrat, utan derför att han förlåtit. Der sken ännu kring hans panna denna triumfens kungliga stolthet, som adlades af medvetandet att hafva räddat sitt folk, ej endast sin krona. Men sjelfva det nästan lemma startunderbarakommentar i hans oväntade framgång tycktes uppfylla honom med den känsla af ödmjukhet, som oemotståndligt griper segraren på slagfältet, när han känner sig framburen mot målet af högre, osynliga makter, mäktigare än hans vilja, hans vapen och hans fältherresnille. Han betraktade den bleke ynglingen med en hög, ädel kungablick och sade till honom:

865 – Jag har ej låtit kalla er, grefve Bertelsköld, för att dela min glädje, utan för att dela er smärta. Jag gladde mig åt att vår lyckliga revolution ej kostat en enda droppe blod, och jag erfar nu, att segern är köpt för ett högt pris. Jag har vunnit ett rike, men förlorat en vän. Vore jag icke som konung förbunden att ställa mitt folks lycka högre än mina personliga känslor, så skulle jag kanske tillstå för er, att jag förlorat mer än jag vunnit. Utan markisinnan Egmont vore jag nu en fånge uti mitt eget slott. Det är den enda tröst jag kan skrifva till grefvinnan, hennes tante, i Paris.

|431| |1426|

866 – Jag har en helsning att framföra till ers majestät,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul med låg röst och framräckte markisinnans sista bref.

867 Konungen läste det, och hans blick mörknade.

868 – Begär icke att veta mer om denna hemlighet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han. – Den person markisinnan antyder står utom mitt rikes lagar, och äfven om han ej gjorde det, finnas inga bevis. De brottsliges eget samvete må blifva deras domare.

869 – Hans namn, ers majestät! Af nåd endast hans namn!

870 – Hvad begär ni af mig? Denna lyckliga dag har redan mulnat af sorg; skulle jag ännu grumla den med en hämd? Nej, Bertelsköld, en hämd skulle här icke någonsin uppnå sitt mål, den skulle blott störta er, störta kanhända mig i förderfvet och sätta mitt rikes mödosamt tillkämpade välfärd på spel.

871 – Ers majestät behagade förliden natt yttra sitt nådiga välbehag med mina ringa tjenster och tillägga ett löfte att i afton ihågkomma mig. Vågar jag utbedja mig detta enda namn, så skall jag anse mig mer än kungligt belönad.

872 – Nej, icke nu, åtminstone icke i dag. Ni är ännu icke i stånd att beherrska edra känslor, och ni måste likväl göra det. Men om ni efter några dagar begär att få veta en hemlighet, som det kanske vore lyckligare för er att aldrig ha anat, så vill jag uppfylla er önskan. I dag skola vi endast egna en saknadens hågkomst åt denna högsinta qvinna, hvilken är långt större, än ni eller någon annan än jag kan ana, men som hellre ville anses som en flyktig lemma startcoquettekommentar, än vara föremål för en samtids beundran. Ja, hon har rätt: vi måste lefva för den sanna storheten; för friheten, upplysningen, vetenskaperna, konsten, humaniteten. Jag vill följa hennes råd ... Jag och er mor, säger hon! Er mor måste då vara en ovanlig personlighet, ty markisinnan Egmont var sträng mot sitt kön. Framför till grefvinnan, er mor, min compliment och min önskan att få se henne presenterad|432| vid hofvet. Jag vill påminna mig, att hon är en född grefvinna Stenbock?

873 – Min fars första maka var en grefvinna Stenbock, men jag är en son af hans andra gifte,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul, rodnande mot sin vilja. Det fanns någon, som kom honom att glömma till och med markisinnan Egmont, och det var hans mor.

874 – Ah, nu mins jag,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog konungen, som kände alla adliga ätter i riket, – er mor heter Falkenberg i sig sjelf.

875 – Det var min farmor,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul och tillade med säker röst: – min mor är född Larsson, borgaredotter från Wasa.

876 Konungen smålog, kanhända för att dölja en viss förlägenhet, ty att presentera en borgaredotter vid hofvet, vore hon också en nybakad grefvinna, kunde ej gerna komma i fråga. Men han fann sig genast och sade förbindligt: |1427|– Ni tillhör således Wasaätten på möderne. Namnet är så kärt för mig, liksom för hvarje svensk, att jag önskade kunna göra något för Wasa stad, och derom vill jag vid tillfälle rådgöra med er mor. Men ni behöfver hvila och lugn, min bäste Bertelsköld. Huru lång tjenstledighet önskar ni?

877 – Jag skall vara tacksam, om ers majestät tillåter mig att vistas en månad på Falkby.

878 – Det beviljas. Önskar ni något annat? Till exempel en kammarjunkaretitel?

879 – Jag tackar ers majestät. Jag förstår ej sätta värde derpå.

880 – Er mor är finska, jag förlåter er att ni har ert eget hufvud,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde konungen vänligt. – Jag får då rätta mig derefter och skall söka att utfinna något, som är bättre uti er smak. lemma startAu revoirspråk: franskakommentar.

881 Paul gick med ett törne i hjertat.

882 Derefter följde de märkvärdiga dagar, när revolutionens verk fullbordades med en laglig stadfästelse.original: stadfästelse, Den 20 Augusti togs ed af alla rikets kollegier och af Stockholms borgerskap. Den 21 Augusti församlades de nyss så enväldiga ständerna, för att på folkets|433| thron uppsätta en konung. Historien har vittnat om denna dag, och berättelsen stiger blygsamt i skuggan, blott för att plocka en trampad, förgäten blomma från den breda kungsvägen.

883 Det var då konung Gustaf höll det skönaste bland alla hans många sköna tal, och det gick som en solblink kring hela Europa. Det var då han uppläste sin frivilliga kungaförsäkran och framlade för ständerna den nya regeringsformen, hvilken lydigt antogs med trefaldigt ja och skyndsamt undertecknades. Aldrig har en statsförändring blifvit lyckligare genomförd, snabbare erkänd. Öfver hela det trötta riket flög med detta rykte det gladaste eko, och Sprengtporten med sina finnar anlände, efter finnarnes vana, lemma starten postdag för sentkommentar. Endast några bland de utländske ministrarne läto undfalla sig förbittrade, hotande ord om grannarnes pligt att »försvara Sveriges frihet».

884 Ingen gaf akt derpå. Under folkets jubel bars frihetstiden till grafven, och samma dag gömdes i katholska kyrkogården ett vissnadt qvinnohjerta, brustet bland främlingar, för hvilka hon okänd dött.

885 Morgonen derefter begärde Paul Bertelsköld audiens. Konungen hade redan hunnitoriginal: hunnnit glömma honom, och det var förlåtligt efter sådana dagar.

886 – Hvad önskar ni, min vän?

887 – Ett namn, ers majestät!

888 – Ah, ni har rätt, jag har lofvat er det. Men är ni också beredd att höra detta namn med den sjelfbeherrskning, som ert land och er konung ha rätt att fordra af er?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade konungen med ett allvar, som liknade stränghet.

|1428|

889 – Ja, ers majestät.

890 – Godt. Jag kan nu med mera lugn, än för några dagar sedan, anförtro er denna hemlighet. Min thron står nu fast rotad på folkets kärlek: jag vill se hvem som skall våga ett försök att frånrycka mig|434| den. Men det är i alla fall en allvarsam sak. Ni mins kanhända, att hertigen af Choiseul för två år sedan plötsligt föll i onåd hos konungen af Frankrike?

891 – Jag påminner mig det.

892 – Känner ni orsaken?

893 – Man sade, att han blef störtad af grefvinnan Du Barry.

894 – Naturligtvis. Choiseul hade alltid visat denna qvinna sitt förakt, och utom honom fanns det blott en i Frankrike, som vågade göra det. Ni känner denna person?

895 – Ja, ers majestät.

896 Du Barry var hatad, som alla favoriter, men hundra försök att störta denna nya Pompadour misslyckades alla. Choiseul och hennes öfriga fiender sammansvuro sig då att förskaffa henne en fruktansvärd rival i en ung dam af börd, en skönhet, hvars ovanliga snille redan en tid hade väckt allas, framför allt konungens af Frankrike, uppmärksamhet och beundran. Du Barrys fall ansågs säkert; men de sammansvurne hade missräknat sig i en vigtig omständighet: den ifrågavarande damen vägrade att ingå på deras förslag.

897 – Ah, ers majestät ... jag börjar förstå.

898 – Ja, min herre, denna qvinna var alltför högsinnad, alltför ädel, för att vilja under sådana förhållanden bestiga en thron. Man gjorde henne de mest lysande anbud, man erbjöd henne millioner, om hon ville gifva sitt samtycke, men hon förblef obeveklig och reste till Sverige, förföljd af grefvinnan Du Barrys fruktan och hämdlystnad. Då såg hon en dag min thron darra, mitt rike nära att störtas uti en afgrund, och allt berodde uppå att i det afgörande ögonblicket äga tid och penningar. Det fanns endast ett medel, och den ifrågavarande damen beslöt att, mig ovetande, begagna sig derutaf. Jag erfor för sent, att hon användt till min räddning de millioner och det inflytande, som stodo beredda för priset af|435| hennes samtycke. Penningarne voro endast ett lån, som jag skall betala; men ni inser, att med hennes karakter innebar detta lån en dödsdom för låntagarinnan. Hon var för stor, för dygdig, för att bära ett lif af lysande vanära; – hon föredrog, i stället för Frankrikes fläckade thron, att okänd dö som Sveriges räddarinna. Nu vet ni namnet, min herre. Hämnas, om ni förmår, på – Ludvig XV, konung af Frankrike.

[436] |1429|

20. Tredje pröfningen.

899 En vacker sommardag, strax på eftermiddagen, satt Vera Bertelsköld med sin guvernant, fröken Sjöblad, på en grässoffa vid stranden af Falkby och läste högt ur en lärorik bok. Det var grefve lemma startTessins bref till Gustaf III som barnkommentar: sanningar och dygdereglor, klädda i det lättaste, behagligaste språk, som ännu »en gammal man» talat till »en ung prins». Men så angenäm denna läsning var, eller kanske borde vara, lyckades boken icke att fängsla det lifliga barnet. Veras spelande glada ögon lyftades ofta till lärarinnan med en frågande blick, om det ej redan var nog, och när hon icke fick svar, flög blicken förstulet omkring på den blå fjärden, de gröna öarna, till änderna, som plaskade derborta i viken, eller till det hvita seglet vid andra stranden af sjön. Vera hade allt inom sig ett stycke af sin mor, den tiden Ester Larsson red vid Korsholms vallar, och flickan liknade en af dessa otamda fålar, på hvilka man första gången lagt betsel, och som ostyrigt rycka på den ovana tygeln.

900 Naturen var ock så skön, att hon likasom kastade en grön skugga på bokens blad. En mild sommarvärme låg som en kärlekens andedrägt öfver hela den intagande nejden; en lätt sydost krusade vattenspegeln; i det behagliga vågsvallet lekte löjorna; skogen doftade af helsa, och på ett åkerfält nära stranden såg man skördefolket muntert knyta tillsammans de rika sädeskärfvarna.

|437|

901 Grefvinnan hade icke misstagit sig, när hon valde Lotten Sjöblad till sitt barns lärarinna. Hon var en tyst, allvarsam flicka om några och tjugu år; icke vacker, men god och förståndig. Just det tysta, goda, lugna och allvarsamma i den fattiga, af motgången pröfvade flickans väsen drog det ostyriga barnet till sig och kufvade med en enda blick den lillas trotsiga lynne. Vera hade gjort märkbara framsteg, och dock kände hon ingen boja trycka; hon var fri som den vippande sädesärlan på strandens stenar.

902 – Hvad ser du der borta?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade fröken Sjöblad efter en stund, när hon märkte att elevens korta tålamod började tryta.

903 – Jag tänker, om jag vore en gräsand,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Vera.

904 – Och hvarför ville du vara en gräsand?original: gräsand. (källa för ändring: HT)

905 – Då skulle jag simma öfver sjön och sedan utför floden till hafvet och sedan öfver hafvet kring hela verlden. Jag skulle söka min mamma kring alla länder och haf.

906 – Du längtar då mycket att återse din mamma?

907 – Mycket, mycket!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Vera, och hennes tindrande ögon fylldes af tårar.

|1430|

908 – Hvem vet, kanske kommer mamma snart tillbaka ifrån sin långa resa. Det beror på om hon är nöjd med dig.

909 – Hur vet lemma startma bonnespråk: franskakommentar det?

910 – Jag har ju ofta bref af din mamma. Hon skrifver hvar vecka till mig hvad jag bör lära dig, och hvar vecka skrifver jag till henne och berättar om du varit god eller elak.

911 – Jag vill intet vara elak! Nej, jag vill intet vara elak!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek flickan och stampade i det mjuka gräset med sin lilla bångstyriga fot.

912 Guvernanten smålog. – Hvad ondt har då den stackars rödväpplingen gjort dig, att du så illa trampar honom och beröfvar biet hans honung? Men kom, du skall få leka gräsand en stund i vår klara sjö.

|438|

913 De gingo till det täcka, grönmålade badhuset vid sjön, och innan kort voro de båda ända till armarna uti det friska, svalkande vattnet. Vera plaskade af alla krafter med händer och fötter.

914 – Men det der är icke en gräsand, det är en groda,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skämtade guvernanten.

915 När Vera en stund fått lektioner i simkonsten, begärde hon att få plaska »helt litet», medan hennes lärarinna gått upp i badhuset. Det var så obeskrifligt roligt. Vattnet stänkte omkring henne som strålarne af en delfin. Vid det att hon skrattande, med lillfingren för näsan och tummarna i öronen, inbillade sig dyka under vattenytan och likväl endast doppade näsan, såg hon, triumferande öfver sin skicklighet, upp och blef varse en herre helt nära på stranden. Litet, ej mycket häpen, dök hon tillbaka med de bruna lockarna flytande på vattnet, men igenkände snart sin egen bror Paul.

916 – God dag!tomtkonsekvensändrat/normaliserat nickade han.

917 konsekvensändrat/normaliserat Vill du se hur jag simmar?tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade Vera, glömmande allt i förtjusningen öfver sin nya talent. Och med händerna i bottnen utförde hon, i sitt eget tycke, så märkvärdiga experimenter, att hon minst bordt promoveras till simmagister, ifall sådana funnits den tiden.

918 Paul måste skratta. Det var första gången han åter på länge skrattat, och det var som ett solsken efter en lång, mulen dag.

919 När sedan toiletten var gjord och de båda syskonen omfamnat hvarandra, frågade Paul efter sin far och sin bror.

920 – De redo för en timma sedan till gamla Flintas stuga der borta på udden,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Vera.

921 – Var icke Bernhard fordom sträng emot gamla Flinta?tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Paul.

922 – Det var fordom,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade fröken Sjöblad. – Paul skall ej mera igenkänna sin bror.

923 – Ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat lemma startbjäbbadekommentar Vera, – det var den tiden Bernhard var elak, så elak, så |1431|elak var han, att jag|439| kunnat bita honom, men nu kysser jag honom hvar dag. Gissa hvad han gör der borta på udden! Han bygger åt Flinta en mycket bättre stuga, än hennes gamla.

924 – Kunna vi ej ro dit öfver sjön?

925 – Det kunna vi visst. Det vill säga, om ma bonnespråk: franska ej har något deremot?

926 – Du var för länge i vattnet, du kan ro, för att åter bli varm,tomtkonsekvensändrat/normaliserat nickade guvernanten.

927 – Ack så präktigt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade det glada barnet och bortdansade i fröjden ett nytt moln från sin brors panna. – Du skall få se hur jag kan ro! Och jag har mina egna små lemma startårarkommentar! Jag får ju ro med paret, ma bonnespråk: franska? Jag har blifvit mycket starkare nu, än i somras, när jag rodde med en åre.

928 – Och i nästa sommar ror du med tre!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skämtade Paul. – Nu tager jag för-årarna på min lott, du ror med de andra, och ma bonnespråk: franska styr. Det skall gå som en spansk kadrilj.

929 Sagdt och gjordt. Den lilla båten med de tre lustfärdarne sköt ut som en mås öfver den lätt krusade sjön och styrde mot enkan Flintas stuga vid udden af motliggande strand.

930 Under tiden hade de äldre grefvarne Bertelsköld, far och son, ridit ut på deras vanliga eftermiddagspromenad, dels för att se på skördefolket, dels för att besöka den åttioåriga soldatenkan och hennes nytimrade stuga. De vexlade under ridten månget ord om de nya förbättringarna i jordbruket och om inrättandet under vintern af en folkskola på Falkby.

931 – Min far,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefve Bernhard, – råd mig, huru jag bör godtgöra allt hvad jag brutit. Det förekommer mig ofta, som vore ett helt lif otillräckligt dertill. Hvad betyda all ånger och alla föresatser, om de ej beseglas af manlig handling? Jag vill vara en man, min far, jag vill förblifva en ädling i stor mening, och jag hoppas att icke derigenom blifva en främling uti Guds rike.

|440|

932 – Och har du icke en hel verld att verka uti och en hel mensklighet, åt hvilken du kan återbetala din skuld mot menniskor? Verka mäktigt för din tid och ditt folk, och din förorättade mor skall välsigna dig, din vredgade Gud skall förlåta dig, icke för dina verk, utan för Hans verk, som blödde på korset.

933 När de kommit till det ställe af landsvägen, der en smal gångstig tog af åt venster till Flintas koja vid stranden, mötte dem en vagn, hvars löddriga hästar flitigt pådrefvos med pisken. I vagnen satt en äldre herre, som vid anblicken af de tvenne ryttarne lät hålla stilla och ropade dem vid namn. Det var general Pechlin.

934 – Vensterom och tillbaka till byn, mina herrar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade generalen med mera ifver, än man annars var van att finna hos denne sluge och kalle |1432|riksdagskämpe. – lemma startBeväpnen folket! Ringen i stormklockorna! Låten man ur huset göra campagnekommentar, och visen, att herrarne äro krigare och patrioter!

935 – Skämtar ers excellens, eller är fienden i landet?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade far och son på en gång, ty lemma startposternakommentar hade blifvit qvarhållna i Stockholm, och den stora nyheten om revolutionen hade ännu ej hunnit till denna aflägsna bygd.

936 – Hvad?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Pechlin åter. – Veta herrarne ej, att kungen på det infamaste sätt har våldfört regeringsformen, fängslat patrioterne och förklarat sig enväldig, med tillhjelp af några uslingar bland militären, några ofrälse skojare och Svenska Botten?

937 – Vi ha ej hört ett ord derom.

938 – Landtliga oskuld! F–n anamma hela lemma startholsteinska ligankommentar. Jag kommer direkt från Stockholm och har blifvit uppehållen på vägen af den förrädaren, baron Hjerta, som ville arrestera mig, men jag visade honom konungens ordres. Man ur huset, säger jag, annars är det förbi med friheten! Frukten ingenting, jag ställer mig i spetsen för Jönköpings regemente,|441| vi uppbåda landtvärnet och rycka mot Stockholm att massakrera de hundarne och deras komediant på thronen. Om tre dagar skola vi sätta hela Sverige i lågor!

939 – Men, ers excellens, vi måste få närmare underrättelser, innan vi skrida till sådana ytterligheter. Ständernas styrelse har verkligen varit så usel som möjligt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat invände grefve Bernhard.

940 Generalen fattade eld. – Hvad?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han. – Min herre resonnerar mot friheten? Var så god och akta ert hufvud. Äro herrarne adelsmän och förstå ej, att kungen vill regera med tillhjelp af det ofrälse packet, som man köper för några plåtar? Det är sannt, herrarne ha sina sympathier. Man har familiariserat med mobben. Man har lemma startillustrerat familjen med smörhandlareconnoissancerkommentar och krönt tjärtunnan med ett grefvevapen. Men jag lemma startprevenerarkommentar herrarne, att sådana adelsmän skola vi utvotera från riddarhuset.

941 – Ers excellens!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast grefve Carl Victor Bertelsköld häftigt, men afbröts af sonen.

942 – Tillåt mig svara honom, min far!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefve Bernhard, – emedan jag härtills haft äran anses vara af fullblodsrace. Der borta arbetar vårt skördefolk. Jag förklarar ers excellens, att vi ej taga en enda man från arbetet, innan vi med säkerhet veta, om hans majestät verkligen trampat vår frihet under fötterna. Och hvad de skymford angår, dem ers excellens behagat yttra om våra slägtförbindelser, så tillbakavisar jag dem med förakt. Bland de ofrälse stånden finns lika mycken heder, som hos adeln, och till bevis härpå förklarar jag för ers excellens och för hela verlden, att vi hafva den |1433|äran räkna till vår familj en person af ofrälse börd med så ädla och upphöjda tänkesätt, att hvarje furste och hvarje adelsman bör anse sig hedrad af en sådan förbindelse.

943 – Kör!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek generalenoriginal: generaln (källa för ändring: HT, 1873, 1884) i vredesmod och bevärdigade ej mobbens försvarare ens med en nick till afsked.

|442|

944 – Jag tackar dig, min son!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefve Carl Victor rörd.

945 – Tacka mig ej, min far,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefve Bernhard. – Jag har en stor oförrätt att godtgöra, och jag vill godtgöra den.

946 De fortsatte, tankfulle och upprörde af den stora nyheten, ridten till stranden. De märkte icke, att en bondqvinna, som, skymd af en tall vid vägen, hade hört deras samtal med generalen, följde dem dit.

[443]

21. Vid Flintas stuga.

947 Den vackra, klippiga udde, der enkan Flintas stuga var belägen emellan tallarna, låg till hälften betäckt af spånor, och från den nya stugan, som skulle blifva färdig till hösten, hördes ljudet af timmermännens yxar och sågar. Men Flinta bebodde ännu sin förfallna koja: hon ville ogerna derifrån. När jag flyttar, sade hon, så flyttar jag »längre bort».

948 Nu satt hon på bänken vid trappan, spann ullgarn till vintern och gnolade sakta en psalm för sig sjelf. Vid stranden stod hennes sonson, Mårten, en tjuguårig fiskargosse, hvisslande på en lustig visa, medan han tjärade en kullstjelpt båt. Spinnrocken, psalmen, visan, myggornas surrande, vindens sus i tallarna och vågornas entoniga sorl mot stranden, allt detta var röster ur lifvet uti naturen och satte musik till aftonens skönhet, som låg utbredd i fager glans kring den solklara nejden.

949 Då upphörde den gamla att spinna, lyssnade en stund på något, som ingen annan hörde, och frågade sonsonen:

950 – Har hon kommit tillbaka ännu?

951 – Nej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade gossen.

952 – Gå och se hvart hon gått. Der är någonting ondt i skogen.

953 – Hvad skulle det vara, farmor?

954 – Jag vet icke. Men der är något ondt, och hon är i fara. Jag känner det på mig.

|444|

955 – Åh, det är ljusa dagen!

956 – Gå, säger jag. Guds engel säger till mig, att du skall gå.

957 Motsträfvigt lemnade gossen sitt arbete, mumlande något om allehanda |1434|tokeri, som far uti gammalt folk, när de bli barn på nytt. Men van att lyda, gick han hvisslande framåt den smala gångstig, som ledde till landsvägen.

958 När han så gått en stund, utan att förmärka något besynnerligt, mötte han oförmodadt en jätte, som tycktes vara försedd med tvenne ansenliga pucklar, en frampå, den andra på nacken. Mårten var ej af de ängsligaste, men vid denna syn upphörde han att hvissla och såg sig om efter reträtt.

959 Emellertid kom jätten närmare och befanns vara en ovanligt stor, groflemmad karl, som ogeneradt bar framför sig på bröstet ett lemma startgyckelskåpkommentar med en markatta och på nacken en spenslig, svartmuskig karl i besynnerlig drägt och med ett slags kapuschong af lodjursskinn till hälften neddragen öfver öronen. – Hej, bonde!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek han till Mårten, – finns här ett pörte? Jag har hittat en lemma startskrottkommentar vid landsvägen.

960 Men Mårten, som fått tid att taga sin man med hans bihang i närmare ögnasigte, svarade med ett utrop, hälften förundran och hälften skräck:

961 – Nej, si svarta Josef!

962 Vid dessa ord sågs den spenslige, svartmuskige mannen haja till, vred sig lös från jättens nacke, slant ned på marken och kilade af som en orm mellan buskarna. Det var flink expedition. Jätten såg sig förbluffad om och sade, i det han tog sig vid örat: – Kas perkele!språk: finska

963 Och derpå slängde Paul Bertelskölds gamle vän Leo gyckelskåpet med markattan föraktligt ifrån sig. Men Mårten besinnade sig icke länge och tog till fötter att förfölja den flyende.

964 När han kommit ett stycke in i skogen, såg han svarta José liggande nedhukad bakom en sten och speja mot gångstigen. Spanjoren, som i denna ställ|445|ning hade en förvillande likhet med ett lurande lodjur, löste en lång knif från sitt bälte. Han var känd för en utomordentlig skicklighet att kasta detta farliga vapen på långt håll, utan att någonsin förfela sitt mål.

965 På gångstigen kom med hastiga steg en qvinna i bonddrägt. Hon anade ingen fara; hon hade blott sina skäl att skynda till Flintas koja.

966 Då reste sig svarta José till hälften, med hämdgnistrande ögon, och måttade mot qvinnan ett dödande kast. Mårten ville springa till, men blef oförmodadt förekommen. Ett skott small af vidpass femtio steg derifrån, en lätt rök höjde sig öfver videbuskarna, och spanjoren hasade ned från stenen, vältrande sig i sitt blod. Det var tydligt, att någon tagit honom för det rofdjur, som han så sällsamt liknade både till sitt yttre och inre.

967 – Hvad var det?original: detta? (källa för ändring: HT)tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade qvinnan till Mårten.

968 – Det var svarta Josef, som ville döda ers nåd,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Mårten, och det klack i hans ärliga fiskarehjerta.

|1435|

969 Ett moln for öfver bondqvinnans ädla panna, men hon tvekade icke ett ögonblick hvad hon borde göra.

970 – För mig till honom!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon.

971 Mårten ledsagade henne till den fallne lönnmördaren, som låg bakom stenen. Han andades ännu. Kulan hade gått genom hans högra skuldra.

972 – Han kan räddas, om kulan fås ut,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade qvinnan, sedan hon med van hand undersökt såret och sönderslitit en fin näsduk, för att verkställa den första förbindningen. konsekvensändrat/normaliserat Hvar skola vi få hjelp att föra honom till byn?

973 – Jag skall ropa på den långa drasuten der borta,tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade Mårten, pekande på Leo, som stod qvar vid gångstigen, obeslutsam huruvida han borde eller icke borde lemna den stackars markattan ensam i skogen att dö af svält.

974 Men innan Leo hann till stället, hade redan två ryttare närmat sig långs gångstigen, och den ene, med|446| den afskjutna spanska jagtbössan öfver axeln, hade stigit af hästen, för att uppsöka det förmodade villebråd, som fallit för hans kula. Det var grefve Bernhard Bertelsköld.

975 – Mora från Östanlid! Och José! Hvad skall detta betyda?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han förvånad, när han vid stenen fann bondqvinnan sysselsatt att förbinda den sårade.

976 – Jag ville hämnas er och mig sjelf, sennor!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade spanjoren med svag röst. – Hon och er bror äro skulden till allt. lemma startCaramba!språk: spanskakommentar Jag skall ännu betala dem, om jag får lefva.

977 – Du skall lefva, José, men ej för att hämnas, utan för att ångra och för att tillbedja!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade qvinnan allvarligt.

978 – Blef jag icke för er skull bortjagad ifrån min tjenst?tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade den sårade.

979 – Ja. Och derföre ville du döda mig och min son. Men också vi skola hämnas. Vi skola läka ditt sår.

980 Innan kort hade man tillredt en mjuk bår af trädgrenar, och på denna bars den sårade af Leo och Mårten till byn. – Vill herrn vara så god och säga åt menniskan, att hon tar vara på markattan!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Leo, pekande på bondqvinnan. Han kunde icke förmå sig att lemna sin grinande skyddsling värnlös i skogen.

981 Grefve Bernhard steg till häst, utan att yttra ett ord, och red vid sin faders sida steg för steg, ofta stadnande och tankfull, ned mot stranden.

982 – Var det icke mora från Östanlid?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade fadren.

983 – Ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefve Bernhard.

984 Emellertid hade bondqvinnan gått en genväg öfver bergen och kommit förr till stugan. Gamla Flinta satt ännu på sin bänk vid trappan. Hon hörde |1436|den kommandes steg, medan rocken spann, vågen glittrade, svalorna flögo och solskenet droppade som silfver på fjärden.

|447|

985 – Är ni lemma starthelbregdakommentar?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade hon.

986 – Ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade bondqvinnan och stod ödmjuk som en botgörarinna inför den fattiga i hennes fromma ålderdom.

987 – Lofvad vare Gud. Det är något, som säger mig, att er svåraste pröfning i detta lifvet nalkas sitt slut.

988 – Ja, min mor. Och likväl darrar jag.

989 – Kalla mig icke mera mor, ty tiden är kommen, att de, som ni tillhör, böra få er tillbaka. Hvarför darrar ni? Har ej Guds välsignelse följt er i med- och motgång?

990 – Alltid! Alltid, min mor.

991 – Har ej det allra hårdaste hjerta på jorden, som kanske aldrig annars mjuknat, blifvit vunnet åt Gud och menniskor genom er flykt?

992 – Ack, ej genom mig!

993 – Nej, men genom Guds makt. Och har ej den man, som Gud satt till er försvarare, men som glömde sin dyraste pligt, blifvit väckt till besinning, när han mistade er, och älskar han er icke nu mera, än någonsin förr?

994 – Jag tror det, ja. Men ej genom mig!

995 – Nej, åter och alltid af Herrens hand, som ledde er väg.

996 – Det är sannt.

997 – Och har ni ej vakat öfver er yngre son bättre och verksammare, än om ni förblifvit hemma hos er?

998 – Kanhända. Jag vet ej.

999 – Och har ni ej, som en osynlig engel, vakat beständigt öfver ert yngsta barn, som behöft för en tid en främmandes vård, emedan hennes själ för mycket liknade er?

1000 – Ni har kanske rätt.

1001 – Och har ej Gud Allsmäktig nu genom sorgens pröfning luttrat eder alla, luttrat er sjelf, och uppfyllt den djupa klyftan, som hotade engång att begrafva hela er mans slägt i inbördes tvedrägt?

|448|

1002 – Jag hoppas det!

1003 – Nå, hvarför darrar ni då? Hvarför dröjer ni än att prisa Gud?

1004 – För det att jag är en fattig, syndig qvinna, som icke är ren inför Hans heliga ansigte. O, min mor, jag har en gång bedragit!

1005 – Har ni bedragit? Det är omöjligt.

1006 – Det var en gång i Stockholm. Jag ville pröfva min stjufson, och han bestod profvet. Men jag tänkte: menniskohjertat är svagt, han måste bestå |1437|ännu flera prof. Och emedan det ej kunde ske annorlunda, så förställde jag mitt ansigte och gaf mig ej tillkänna. Detta har jag sedan bittert ångrat. Jag mins ej, att jag ljugit mer än denna gång i hela mitt lif.

1007 – Är det så,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den gamla mildt, – så var vid godt mod, och lär, att också deri igenkänna Guds oändliga nåd. Se, ni har försakat mer än de flesta qvinnor, ni har frivilligt skilt er från det käraste ni hade på jorden, ni har lidit ensam, öfvergifven, smädad, belönt med otack, och hvar ni gått, har ni dock hämnats ondt med godt. Men Herren såg, att ni deraf kunde blifva egenrättfärdig och högmodig öfver er dygd, och derföre sände han eder denna frestelsen, i hvilken ni föll. Ni trodde eder vara för klok, för stark, och Herren straffade er med en synd.

1008 – Det är sannt. Jag känner att jag behöfde det. Och ännu i denna stund bor uti mig min ungdoms stolta, trotsiga ande, mot hvilken jag kämpat och åter kämpat i hela mitt lif. Det är så tungt för mig att komma tillbaka till det hus, från hvilket jag blifvit fördrifven, att komma dit okallad, – fastän det innesluter allt hvad jag i detta lifvet har kärast. Se, så syndig, så högmodig är jag ännu i djupet af mitt hjerta!

1009 – Låt det blifva min sak,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den gamla. – Gå in i min stuga. Jag hör hästarnes hofvar trampa marken, och de bringa till eder er frids dagar.

[449]

22. En afton i rosiga moln.

1010 De båda herrarne stego af sina hästar och besågo den nya stugan. Båda voro tysta och allvarsamma: riken och hjertan voro i uppror.

1011 När de besett arbetet, gingo de att språka en stund med den gamla, såsom deras vana var nästan hvarje dag. Hon var ju enka efter en af de tappre karoliner, som numera nästan alla försvunnit från jorden. Hon hade sett och kännt major Gösta Bertelsköld, de nuvarande grefvarnes far och farfar. Hon mindes ännu den tolfte Carl; hon visste omtala så mången sällsam bragd, som redan dött ut i efterkommande slägtens minne. Öfver hennes hvitnade hår låg efterglansen af ett förgånget tidehvarf. Hvilket djupt intryck måste icke den karolinska tidens väldiga strider, höga hjeltemod och oerhörda pröfningar hafva efterlemnat, när dess spår ännu så långt efteråt voro skönjbara i en sällsam lyftning äfven hos de ringa, som då lefvat med! Denna soldatenka var endast en mycket gammal och fattig qvinna af folket, utan annan kunskap, än Guds lefvande ord i sitt hjerta och framfarna dagars hågkomst på sina läppar; men der fanns hos henne någonting stort och |1438|vördnadsbjudande, som gick öfver denna dagens mått och likasom öfverskygde seklet med »skuggan af ett namn».

1012 De tvenne grefvarne Bertelsköld, som sjelfve voro af karoliners slägt, brukade derföre gerna tillbringa en timma hos soldatenkan Flinta. Grefve Bernhard|450| hade fattat för henne en vänskap, som liknade vördnad, och det var rörande att se, med hvilken omsorg han sökte att utplåna hos henne minnet af fordna oförrätter. Han hade varit den ifrigaste att förskaffa åt den gamla en beqvämare boning. Han hade utverkat åt henne en pension af fjorton plåtar om året, som var mycket för en soldatenka. Han hade försett henne med nya kardor, ny spinnrock, en täppa för linodling och sex vackra får, utom den röd- och hvita kon, som var gummans skötebarn. Och sedan några veckor hade Mårten genom honom fått de skönaste nät för fisket, hvarigenom kojans innevånare nu blifvit lika välförsedda och oberoende, som de förr varit fattiga och betryckta.

1013 Nu satte sig de båda grefvarne, som vanligt, på trappan, och sedan de vexlat några ord om stugan och om fisket, begynte den äldre grefven att omtala den stora nyheten ifrån Stockholm, huru konungen tagit regementet. Gamla Flinta skakade sitt hvita hufvud och sade:

1014 – Gud bevare konungen. Det var den bön jag som barn hörde läsas morgon och afton. Jag förstår mig ej på de nya tiderna, men mig tyckes, att sämja i huset gör stadigt bo. Ty i kärleken och af kärleken måste vi lefva. Gud löne dem, som hafva ett trofast hjerta.

1015 Herrarne svarade icke. De kände sig veka i hågen.

1016 – Och derföre säger jag: Gud löne grefvinnan, ers nåds hustru, förty hon bär visst ett trofast hjerta,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamla, utan att släppa tråden. – Jag undrar hvar hon kan vara och när hon skall komma tillbaka.

1017 – Der lägger en båt ut från Falkby brygga,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den äldre grefven, i det han framtog ur fickan en kikare, men han kunde ingenting se, ty det var någonting fuktigt, antingen på glaset, eller uti hans öga.

|451|

1018 – Hvad vet ni om grefvinnan?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade grefve Bernhard, som anade något under de likasom i förbigående yttrade orden. – Gumma, ni vet någonting, och det är icke rätt af er att förtiga det nu.

1019 – Jag vet, att mycket är annorlunda nu, än när hennes nåd for,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade gumman lugnt och fortfor att spinna. – Men jag vet också, att hon icke for gerna bort och icke onödd. Si, der är någonting i en qvinnas hjerta, som karlar icke förstå. När karlar hafva något på sinnet, rusa de till och äro färdige att slå himmel och jord i stycken, om det stode i deras makt. Men när en bra qvinna har hjertesorg, går hon bort att i tysthet blöda. Det hände sig, när |1439|jag var ung, att Petter Stål, som stod närmast salig Flinta i roten, brukade säga till hustru sin: nog hade jag kunnat få en bättre än du, Karin, – för si, far hans hade varit sergeant, men Karin var hemma från Falkby torp. Icke var det så illa ment, men Karin var af den sorten, som tålde det nitton och tjugu gånger, ej mer och ej mindre. När hon tjuguförsta gången hörde detsamma, gick hon bort och begärde skiljobref. Och hela socknen förundrade sig, ty alla visste att Karin var klok och ödmjuk, och sin man var hon underdånig i allt, utom äran. Men nu är frågan, om hon gjorde rätt eller orätt.

1020 – Hon gjorde rätt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefve Bernhard med fast stämma.

1021 – Jag fruktar hon gjorde hvad en qvinna bör göra,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade fadren sorgset.

1022 – Men hvad tror ers nåd, att Petter Stål gjorde, när han fick höra det?tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamla. – Han gick till presten en söndag, när gudstjensten var slut och det mesta folket ännu var qvar i kyrkan, och Karin med, och då sade han, så högt, att alla hörde det: jag har en för bra hustru för mig, och om jag gift mig med drottningens kammarfröken, hade jag aldrig kunnat få en så bra hustru som Karin. Jag är med om skiljobrefvet, förty jag är henne icke värd.

|452|

1023 – Och hvad svarade Karin?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade båda grefvarne på en gång.

1024 – Ja, hvad svarade hon?tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamla efter en liten paus, hvarunder bondqvinnan, som inne i stugan åhört samtalet genom det öppna fönstret, fick tid att, obemärkt af de båda herrarne, träda ut och närma sig tyst bakom dem. – Ja, hvad svarade hon? Hon svarade med att innerligen taga sin man i famn ...

1025 Vid dessa ord kände grefve Carl Victor Bertelsköld två mjuka armar sluta sig kring hans hals och tårar, varma som mildaste sommarregn, droppa ned på hans kinder. Det var så oväntadt, så öfverraskande, att ingen af de fyra förmådde på länge yttra ett ord. Spinnrocken upphörde att snurra, myggorna att susa, fåglarna att qvittra; vågorna tycktes gå så sakta, som kärlekens famntag emot den gröna stranden, och sjelfva de lätta molnen på himmelens fäste tycktes, rodnande af ömhet, återspegla ett af de sällaste ögonblick uti detta korta menniskolif – det, när tvenne hjertan, som lemma startskildes af synd och sorgkommentar, åter mötas, för att aldrig sedan i lifvet upphöra att slå för hvarandra.

1026 Den första, som bröt tystnaden, den första, som, icke åtskilde, men frigjorde detta oupplösliga famntag, var den gamla åttioåriga, som nu hade gäldat äfven sin skuld för alla bevisade välgerningar. Hon upplyftade sina darrande händer mot himlen och bad en tyst, brinnande bön, en af dessa lofsånger utan ord, men som höras ända till englarnes boningar och som delades utaf alla de närvarande. Sedan, när den största bland alla pligter var uppfylld och fyra hjertans brinnande tack var sänd till den högstes thron, |1440|då aftorkade den gamla tårarna från sin skrynkliga kind och yttrade med ett godt, fromt smålöje:

1027 – Nå, hvad svarade Karin sin man på kyrkgången?

1028 – Hon svarade,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan Ester, som nu från sin panna afkastat bondqvinnans skymmande|453| huckle och visade ett par stora, glänsande äkta perlor under de mörka ögonhåren, – hon svarade: Se, Guds hand är i nåd öfver oss ovärdiga! Alla stå vi med en skuld på vårt samvete inför Hans dom: huru skulle vi icke prisa Hans namn med att förlåta hvarandra! Och så, som jag inför Hans ansigte lofvar dig, att aldrig med skuggan af en tanke mera förolämpa din kärlek, så beder jag också dig, att förlåta all den sorg jag gjort dig, alla de ensamma stunder du saknat din maka, som dock hade svurit att aldrig öfvergifva dig; och tro mig, det kändes i mitt hjerta såsom hade jag förlorat allt uppå jorden, när jag ej hade dig! Men nu har jag dig åter, nu skall jag aldrig mera öfvergifva dig; jag skulle ej mer kunna bära en sådan sorg. Och derför är det nu jag, som beder att få komma tillbaka till dig. Vill du unna mig en så stor, så oförtjent glädje?

1029 – Det är rätt, alldeles så sade Karin,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade den gamla vid spinnrocken. – Och derpå svarade hennes man ...

1030 – Hennes man svarade,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll grefve Carl Victor Bertelsköld, – att han för Gud och menniskor bekännt sig ej vara värd en sådan qvinna. Och mins du,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – att du en dag för tjugu år sedan förutspådde allt? Men jag i min blinda kärlek förstod dig icke. Jag kände hvarken menniskors fördomar eller min egen svaghet. Jag trodde mig stark, och derföre sände mig Gud denna pröfning. Nu först känner jag dig och mig. Nu skall jag ej trotsa mer, och se, ändå, min Ester, ändå skola vi hafva kraft att tillsammans besegra verlden!

1031 – Och jag, min mor! Hur skall jag våga lyfta mina ögon till er?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefve Bernhard i en helt annan ton, än för ett år sedan just på samma plats.

1032 I stället för svar slog grefvinnan Ester sina armar omkring hans hals och kysste honom, såsom en mor kysser sin älskade, sin förlorade, sin återfunne son. – Om jag någonsin kännt min ringhet och Guds makt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, – så har det varit, när jag sett|454| Hans verk uti dig. Vet du icke, Bernhard, att man här i lifvet älskar det allramest, för hvilket man mest har lidit? Jag såg dig vända om på den väg, der så få återvända, och der allt tycktes förena sig att skilja dig ifrån oss. Jag såg dig omfamna din bror, som du en gång hatade, – och jag skulle ej älska dig! Jag förnam din andra pröfning midt i händelsernaoriginal: hädelserna (källa för ändring: 1873) af tidens otro; du förblef stark i din tro, – och jag skulle ej tacka Gud för dig! Sist, helt nyss, hörde jag dig smädas och hotas för min skull, och du tog mitt försvar, – och du tror ännu, att du ej är mig kär! Bernhard, Bernhard, om du |1441|visste huru det kännes att hafva återvunnit en son, sådan som du, ja, tro mig, du skulle afundas mig det, ty i dag ser jag klart en välsignelse öfver oss alla!

1033 Vid det hon ännu talade, närmade sig båten med de tre, som hade mötts vid Falkby simhus. Ingen skulle hafva tänkt på Vera, om ej gumman Flinta hastigt ryckt grefvinnan i klädningen och med en finkänslighet, som endast en qvinna förstår, hade hviskat till henne: – gå in i stugan!

1034 Grefvinnan gick.

1035 Strax derpå landade båten. Paul föll i sin fars armar och tryckte hjertligt sin brors hand, utan att gifva akt på deras upprörda känslor. Den, som deremot genast märkte det, var Vera. Hon betraktade dem med förlägen min och nästan med häpnad.

1036 – Nå,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade gumman Flinta, – vill ej lilla fröken helsa på sin goda vän derinne i stugan?

1037 Gumman hade en skatt, som alltid lockat Vera till talludden, och det var en den täckaste lilla kattunge. Det var den, som Vera i sin förlägenhet nu gick att smeka. Men när hon inträdde i stugan, såg hon en bondqvinna sitta vid fönstret, betraktande henne, utan att säga ett ord.

1038 Vera såg på henne och rodnade ända till örsnibbarne, – såg derpå bort, i den tron att hon misstagit sig, – såg sedan åter på den främmande och blef|455| allt rödare och häpnare. Hon vågade ej taga ett steg, hon stod som fastspikad vid tröskeln ...

1039 Då utbredde sig långsamt den främmande qvinnans armar. Hon sade ännu icke ett ord, hon förändrade icke en min, hon rörde sig ej från sin plats, – hon utbredde endast sin öppna famn.

1040 – Mamma! ... stammade Vera nästan ohörbart.

1041 – Vera!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade den främmande lika sakta.

1042 Och i ett nu låg dottern i sin moders älskande famn – och när de två möttes, såg ingen, allenast Han, som skådar i det fördolda.

[456]

23. Rikets morgon.

1043 I slutet af Augusti går solen upp klockan 5 på morgonen, och redan strax efter 4 begynner det dagas. Både Bernhard och Paul Bertelsköld voro, en sådan morgon, uppstigne före solen. Der var något att göra på Falkby.

1044 Den sköna morgonens första barndomsfägring låg som en förklaring bredd öfver hela nejden. Hvad det var friskt! Hvad det var svalt! Luften var så ren, som hade den flödat ur eviga helsokällor, och så genomskinlig, |1442|att man kunde urskilja lemma startlommenskommentar vingar högt i det blå. Daggen låg i stora, klara droppar så tätt öfver gräset, att gården och parken voro öfversållade med blinkande diamanter. Öfver stranden af sjön låg ännu ett lätt flor af den kyliga nattdimman; öfver töcknen aftecknade sig björkarnes luftiga löf och granarnes mörka grönska mot den rosiga morgonhimmelen. Man kunde räkna hvart löf, hvart barr, och alla voro försilfrade, skinande, likasom tårögda af glädje och skönhet.

1045 Det är något sällsamt att seoriginal: se, (källa för ändring: HT, 1884) för dem, som ej äro vane att lemna sin bädd före solens uppgång, huru skuggorna af träd och byggnader falla långa mot vester i återskenet af östernsoriginal: östers (källa för ändring: HT, 1884) purpurfärgade moln. De långa skuggorna likna annars aftontankar och båda natten; men när de båda ett försvinnande mörker, en stigande dag, huru helt annan är icke då deras stämning för ögat! Paul kände tydligt, huru natten i hans|457| själ begynte att ljusna, huru nya tiders morgon begynte gry för hans blick.

1046 I parken hade ett dussin unga bondgossar och flickor från byn redan flera timmar varit i flitigt bestyr med majstänger, löfdekorationer och dessutom något annat hemlighetsfullt vid en ny byggnad borta vid grinden. Samma paviljong, som förra sommaren kläddes för grefvens födelsedag, var åter medelpunkten för en blifvande fest, och chef för hela den vigtiga tillställningen var den gamle, beskedlige trädgårdsmästaren Bergflykt, som härtills – något långsint i all sin beskedlighet, – ej kunnat förmås att glömma sin lidna oförrätt, men ändtligen gifvit med sig, när han förnummit att hans fordna matmoder återvändt från sin långa resa. Det var, som hade han nu med fördubblad ifver velat godtgöra sin envishet, och han biträddes deri med klumpiga, men ärliga karlatag af en groflemmad figur, som arbetade i sitt anletes svett för fyra andra.

1047 – Nå, Leo,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul, – du trifdes ej länge i Stockholm?

1048 – Det är lätt sagdt att trifvas, när man ej har något att äta.

1049 – Men hvarför kom du till Sverige?

1050 – Hvarför? För det jag fick sjunde gången lemma startrepulskommentar i prestexamen. Flugorna hade prickat Gadolins lemma startkodexkommentar; der kunde inte en häst läsa sådan hebreiska. Så tänkte jag: olkoonspråk: finska*)Får gå!! Jag ger mig till kungens dragoner.

1051 – Och derför hurrade du så förtvifladt för kungen. Men du blef ej dragon?

1052 – Visst också! Kungen skrattade, när han fick se mig, och sade: om jag hade en elefant, min gosse, skulle du strax bli dragon, men dig orkar ingen lemma startkampkommentar bära i Sveriges rike. Vill du blifva lemma startflygelmankommentar i mitt fotgarde? Tackar |1443|som bjuder, sad’ jag; det är under|458| min värdighet, jag har sju gånger lemma startfått på frackenkommentar i prestexamen. Jag går till Paul Bertelsköld, sad’ jag, och blir hellre hans dräng, för si, han är också academicus. Nej, se på de lärde, sad’ kungen; det folket har ambition.

1053 – Vill du bli skolmästare, Leo, uti vår nya folkskola?

1054 – Tack skall du ha. Det vore icke så oäfvet. Nog skall jag lemma startplaggakommentar förnuft i pojkarna.

1055 lemma startToppkommentar. Min far har bedt mig skaffa en bra karl, och lofvar du att ej af pur välmening slå ihjäl dina pojkar, så går resten utaf sig sjelf. Du kan ju se till, att inga flugor pricka katkesen.

1056 – Gud välsigne dig; jag visste ju att du skulle vara lemma starten civisspråk: latinkommentar, du, och nästa gång vi slåss med gesällerna, så ropa bara på mig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Leo och snöt sig fyra gånger i sitt hjertas förtjusning.

1057 Emellertid gick solen, huld och majestätisk som sagornas fédrottning, upp öfver skogstopparna. Sjön glimmade, skogen glimmade, menniskornas anleten lyste af fröjd. Det blef en herrlig morgon efter en töcknig natt.

1058 Småningom vaknade äfven det öfriga Falkby, och bland de tidigaste var grefvinnan sjelf. Hon var som en god ande tillstädes öfverallt; hon tänkte på allt och alla, blott ej på sig sjelf. Men grefvinnan Ester hade ingen aning derom, att festen till en stor del gällde henne.

1059 Ty i dag skulle man ju på Falkby, såsom uti allt Sveriges rike, fira med en glad folkfest sitt fäderneslands räddning från anarki och upplösning. Säkra nyheter hade nu kommit från Stockholm, och general Pechlin hade grundligt bedragit sig på folkets tänkesätt. Ingen menniska tänkte på att gripa till vapen; alla hade varit utledsna vid ständernas ändlösa käbbel och helsade med odelad förtjusning den unge, älskade konungens upphöjande till en makt, som han begagnade med så mycken hofsamhet och som lofvade mera verkliga garantier för folkets frihet, än partier|459|nas lemma startfalakommentar styrelse och oförsonliga förföljelseanda. Allt Sveriges rike gick denna tid som i ett rus af hänförelse; bekanta och obekanta omfamnade hvarandra, när de möttes på vägarna, och hurraropen för konungen fortplantades från den svenska hufvudstaden i långa, bortsväfvande ekon från berg till berg och från dal till dal, från Nordsjöns stränder ända till Saimas fjärdar och från Sundets vimplade böljor ända till Lappens fiskarkojor fjerran vid den ensliga stranden af Enare sjö.

1060 När derföre grefve Carl Victor Bertelsköld längre fram i den klara morgonen uppträdde på en vacker, löfklädd balkong uti Falkby park och talade till det församlade folket manliga, ädla ord om rikets fara, om de |1444|främmande makternas lemma startstämplingarkommentar, om den osaliga tvedrägt, som nu uti femtio år hade söndrat folket, och om den unge konungens mod att våga krona och lif för sitt rikes räddning, – och när han sedan manade alla att fritt och frimodigt svära sin ed på den nya regeringsformen, för att trofast i alla skiften lefva och dö för lag och frihet, för konung och fädernesland, – då gick äfven ur hjertat af detta församlade folk ett enda, omätligt, enstämmigt jubelrop, och eden beledsagades af ett lefve konungen! högre än detta rop hade ljudat någonsin förr, sedan den store Gustaf Adolfs dagar för etthundrafemtio år tillbaka. De ärlige östgötharne voro yra af glädje; de skreko sig hesa, så att de knappt kunde hviska, och med deras hurrarop blandade sig den jättelike finnens bas, lik ett lejons rytande.

1061 Den dagen var fridag för hela Falkby gård, och en präktig festmåltid var arrangerad för folket vid långa bord uti parken. Högsätet hade gumman Flinta: det hjelpte ej att hon lemma startkrusade emotkommentar, hon måste sätta sig öfverst mellan grefven och grefvinnan och satt der så vacker och ärevördig, som ett förgånget tidehvarf, med sitt snöhvita hår och sin fromma, ödmjuka blick.original: blick På båda sidor om dem sutto Bernhard och Paul Bertelsköld; närmast dem socknens kyrkoherde, bredvid|460| honom fröken Sjöblad, bredvid henne Vera, som bedt att väckas klockan 4 på morgonen, men råkade af misstag sofva till klockan 9. Närmast dem åter sågos ett par hemkomna riksdagsmän, som åto och drucko för ständernas lyckliga resa, och så vidare Bergflykt, Leo, Mårten och andra husets intima vänner, till och med skåningen Rasmus, som svor, lemma startpine dökommentar, att sjelfva märra i stallet skrikit hurra för kungen.

1062 Skämtet var icke fint, men det hade en mening. Ty om vid denna tid djuren på marken, fåglarna i luften, fiskarna i hafvet och sjelfva den grå graniten i Sveriges och Finlands urberg haft en talande tunga, skulle de hafva ropat ut öfver land och haf ett: lefve kung Gustaf!

1063 Och så vardt afton och morgon i Sveriges rike.

[461]

24. Morgonljusning på Falkby.

1064 Festen var ännu icke fullständig: efter dess politiska fröjd följde en enskild.

1065 När måltiden var slut, trädde grefven af Falkby ännu en gång upp på balkongen, och lemma startäskade ljudkommentar. – Mina vänner,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – jag har ännu något att säga eder. Gud har gifvit mig det, som hvarje man måste önska sig, och det är en bra hustru. Hon är en dotter af folket, hon blygs ej derför, men jag anser det för en ära. Se, derföre står vår slägt genom henne midt ibland |1445|folket, såsom jag står här ibland eder, och för oss finnas icke mera hög eller låg, utan hvar och en skall anses efter sitt värde som menniska. När nu min hustru reste bort för mer än ett år sedan, gjorde jag det löfte inom mig, att om Gud förhjelpte henne lyckligt tillbaka, skulle vi tillsammans bevara för alla tider minnet af hennes återkomst. Nu har detta skett, och der borta vid grinden står ett nytt hus, som skall heta Estersgård. Hälften af detta hus skall blifva en folkskola; den andra hälften blir en vårdanstalt för fattiga, moderlösa barn. Viljen I följa mig dit, så skola vi bedja vår gode pastor att nedkalla Herrens välsignelse öfver detta nya hus, öfver »Estersgård».

1066 Ett obeskrifligt jubel uppstod vid dessa ord bland det församlade folket. De trängdes kring grefvinnan, de täflade om att kyssa hennes kläder, men hon afböjde det, hon tog den ena efter den andra i hand och påminte dem, att hon ju var en ringa mans dotter, de skulle anse henne såsom en af dem. Och så följdes alla åt till den nya inrättningen.

|462|

1067 Det nya huset var så omhöljdt af blommor och löf, att det liknade en berså. Sex fattiga, blomsterklädda barn,original: barn (källa för ändring: HT, 1873, 1884) anförda af Vera, mötte grefvinnan vid trappan och framräckte åt henne husets nycklar, under det att de på en gammal, enkel melodioriginal: melodi, (källa för ändring: HT) sjöngo några af Paul författade verser, hvilka slutade med följande ord:

I Esters gård

Är hem och vård.

I Esters hus

Är frid och ljus.

Gud vare lof,

Som Ester bjöd

Ett sådant hof

Och gaf all nöd

En älskad hamn

I Esters famn.

1069 – Ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade grefve Bertelsköld till sin rörda maka, – detta skall blifva ditt hof! Har man icke sagt dig en gång, att du är en född prinsessa? Nåväl, man har sagt sannt: detta skall vara ditt konungadöme; denna krona är din!

1070 – Det är för mycken glädje!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade grefvinnan. – Och detta hus är icke uppfördt på en dag; du måste länge ha tänkt derpå?

1071 – Och hvarpå skulle jag ha tänkt under den långa tid, när jag saknade dig, om ej på din återkomst? Det är ännu något, som jag vill förtro åt dig |1446|allena. Gamla Flinta skall ej länge behöfva sin nya stuga. Jag har anslagit ett litet kapital, för att efter hennes död beständigt underhålla en gammal, fattig och from qvinna i hennes stuga. Och udden, der hon bor, skall allt framgent heta Fridsudden. Är du nöjd dermed?

1072 Grefvinnan tryckte hans hand.

1073 Kyrkoherden höll derpå ett tal till folket, ej utan tidens skum i harangerna till det grefliga herrskapet,original: herrskapet (källa för ändring: HT, 1884)|463| men när han märkte ett moln på deras panna, slog han tvärt om och talade så vackert om en kristelig uppfostran och de små fattiga barnen, som här funnit en fristad, att alla på nytt stodo med våta ögon i den nytimrade stugan. Derefter lästes välsignelsen öfver Esters gård, folket sjöng en psalm, och akten var slut.

1074 När grefven och grefvinnan trädde ut på trappan, funno de der en nyss ankommen kär gäst: det var baronessan Louise Clairfeld, född Bertelsköld, som nyss återvändt från Berlin. Hon bar sorgdrägt efter sin man, och hennes flyktiga, men icke elaka hjerta hade veknat för smärtan. Hennes man hade qvarlemnat endast skulder, hennes korta höghets tid var förbi, och hon kom att tillbringa sin öfriga lefnad i fädernehemmet.

1075 – Se, nu äro vi alla här!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade grefvinnan Ester gladt. – Endast du saknades, min Louise!

1076 – Min mor!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den fordna verldsdamen rörd och sjönk i sin stjufmors armar. Äfven hon hade upphört att säga madame.

1077 Louise Clairfeld var van att hämta alla sina intryck och lefnadsreglor från sin beundrade bror Bernhard. När hon såg honom så helt annorlunda än förr, så olik sig sjelf, som en menniska kan blifva genom sinnets, hjertats, tankens totala omskapelse, skyggade hon i början rädd tillbaka. Men hon begynte snart, med qvinnans instinkt, att förstå sin broder. Han smålog, när han märkte hennes häpnad. – Se,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – du förvånas öfver att finna mig så förändrad. Det kommer sig deraf, att du aldrig kännt mora från Östanlid.

1078 Folket roades sedan hela dagen med lekar i parken. Endast öfver Pauls vackra, mörka ögon låg ett flor af vemod, ty han igenkände baronessans nya kammarjungfru, som trippade öfver gården med en välbekant spotsk min. Det var den oförbätterliga, klippska, näbbiga Babette.

1079 Men hans tankar fingo snart en gladare riktning, när grefve Bernhard visade honom ett nyss ankommet|464| bref från Erik Ljung, som befann sig väl på sitt lyckliga Surutoin med sin raska Erika och lät helsa, att han nu afslutat det omtalade egendomsköpet i Finland för grefve Bernhards räkning. »Cecilia Larsson»konsekvensändrat/normaliserat – stod der i brefvet – »konsekvensändrat/normaliseratsänder sin vän Paul en helsning, att eken på |1447|Surutoin vuxit högre än taket, och skickar honom bifogade blad af hennes vackraste ros.»

1080 Paul såg ej mera Babette. Han kysste rosenbladet.

1081 Och så vardt afton och morgon i Falkby gård. Men derute i parken hördes ännu barnens röster, som sjöngo:

I Esters gård

Är hem och vård.

I Esters hus

Är frid och ljus.original: ljus, (källa för ändring: HT, 1873)

Gud vare lof,

Som Ester bjöd

Ett sådant hof!

[1448]

 

 

  1. *)Likasom Rosenkammaren, ett rum, der fångar pinades till bekännelse.
  2. **)I Fältskärns, icke i våra dagar. Sättarens anm.
  3. *)Endast sanningen är stor, endast dygden är älskvärd.
  4. *)Ihågkommande gamla mormors missnöje öfver trettonde berättelsen, hade fältskärn här funnit en passande anledning att bortskicka de små, för att sprita näfver åt honom dernere, hvarföre de voro frånvarande under detta kapitel.
  5. *)Här anmärkte Fältskärn: Det är ett stort misstag, att anse religionsföraktet hafva inkommit i Sverige under Gustaf III. Det inträngde under hela den föregående frihetstiden, isynnerhet mot slutet, genom tidens öppna remnor från Frankrike, och utsädet var sådt långt förut, innan det gick i ax under Gustaf III och mognade under franska revolutionen till skörd.
  6. *)lemma start1792kommentar. Fältskärns anm.
  7. *)Får gå!

Kommentaari

Kommentar

stycke – textställe – kommentar

3 »dimmdrottningens strumpeband» Se elfte berättelsen »Borgarekungen», kap. 9 »Dimdrottningens strumpeband» (s. 830–834).

7 förifrad uppbragt.

7 knystra knysta; användes i svenskan i Finland.

7 spansk struntförnäm, hård.

7 mores skick och fason.

7 tatterska ursprungligen tatariska, använt nedsättande om kvinna av icke bofast befolkning, t.ex. romer.

10 desagreabelt otrevligt.

17 nog romanesk alltför mycket romanhjälte.

18 Cagliostro Alessandro di Cagliostro (1743–1795), ökänd italiensk bedragare som uppträdde som undergörare, alkemist och trollkonstnär.

18 kemin [...] Scheele och Bergman Kemisterna Carl Wilhelm Scheele (1742–1786) och Torbern Bergman (1735–1784) samarbetade från 1770-talet och bidrog med sina upptäckter till vetenskapens snabba utveckling i slutet av århundradet.

18 Holbach Den radikala upplysningsfilosofen Paul Henri Holbach (1723–1789) förnekade såväl Guds som själens existens.

21 beskrifna skrivna; SAOB har detta belägg av Topelius.

21 syrpa sörpa, typ av foder.

22 lofverade kryssade.

23 kullrat rullat.

23 vattenputt vattenpuss.

24 styfståtlige ytterst ståtlige.

24 sprättbågsgestalt pilbågsgestalt.

24 skjälskinnsmössa sälskinnsmössa.

29 barberarestuga, [...] med yrket beslägtade industrier Barberare var förr verksamma också som fältskärer; industrier – näringar.

29 spattenbenämning på olika sjukdomar i hästs hasled.

29 essentia dulcis (lat.) ett slags universalmedicin innehållande bl.a. guld; läkaren Christian Friedrich Richter skapade receptet ca 1700 (Hörmann, »Richter, Christian Friedrich» 1889, s. 452 f.).

35 Hjärnes testamente elixir framställt av läkaren Christian Henric Hiärne (1709–1794), ansågs vara ett universalläkemedel.

37 bofälligt förfallet.

40 slita lakan på sängen använda lakan.

44 en sådan Lazarus, som jag, Anspelar på den fattige och döende Lazarus i Luk. 16:19–31.

47 fnurrade brummade, muttrade.

52 en plåt ursprungligen plåtmynt värt två daler silver eller 16 skilling, senare också om sedlar av samma värde.

54 helbregda oskadade.

56 elfva lispund drygt 90 kg.

58 rotehjon medellös som underhölls av fattigrote, d.v.s. ett antal hushåll som hjonet cirkulerade mellan; SAOB har detta belägg av Topelius.

58 kindpustar er örfilar upp er.

61 billiga rättmätiga, skäliga.

61 förlagsman person som ger en tillverkare ett förskott i kapital och material mot övertagande av dennes tillverkning.

61 sportel här: lön, ersättning.

63 preja pungslå, skinna.

68 dukat mynt med hög guldhalt.

70 terzer eller terser: sextiondelar av en sekund; SAOB har detta belägg av Topelius.

70 den 14 Januari 1318 Topelius föddes på dagen 500 år senare, den 14 januari 1818, alltså vid tidpunkten för planeternas följande konjunktion.

84 jägeribetjeningen av kronan (staten) anställd personal för »skogarnas vårdande, skadedjurs dödande» (Dalin, Ordbok öfver svenska språket 1850).

87 Hofjägmästaren titel för hofjägarens (s. 1356, r. 26) chef.

87 Eskulapius Asklepios, läkekonstens gud i grekisk mytologi, förr vanligen kallad Eskulapius på svenska.

94 granlagenhet taktfullhet, hänsynsfullhet.

95 i Upsala [...] student vid namn Thorild Se kommentar till 1293, 26–27.

104 blödsinthet förståndssvaghet; SAOB har detta belägg av Topelius.

104 Eskulapen läkaren.

105 domestikerne tjänarna.

108 legda lejda.

109 den nya franska filosofin upplysningen.

127 hotelet hotel eller hotell: en förnäm persons residens, privatpalats.

128 Serra tri bevars! förvrängning av vars herra tre, Vår Frälsares trä (korset).

129 reglor parallellform till regler.

129 kreverat dött.

132 snäppare instrument för åderlåtning.

134 sätta klippingen till sätta livet till; i svenskan i Finland förekommande uttryck.

136 kurage oförsagdhet.

149 Krusa tveka.

170 rama onda, farliga.

189 lifmedikus Dalberg Om Nils Dalberg (1736–1820) upplyser artikeln i Svenskt biografiskt lexikon att han »litade mycket på naturen och icke var någon vän av tidens missbruk av medikamenter och våldsamma kurer» (C. D. Josephson, »Nils Dalberg»).

201 Thomas af Kempis Thomas a Kempis (1380–1471), tysk-nederländsk mystiker, andlig författare och företrädare av väckelserörelsen devotio moderna som betonade vikten av att efterlikna Jesu liv.

204 »Min Gud, se till mig, [...] oskadd öfvervinna?» Detta citat och de följande är förmodligen ur en översättning av De imitatione Christi (»Om Kristi efterföljelse»), en anonym uppbyggelseskrift från 1400-talet som tillskrivits Thomas a Kempis.

208 Näps stilla, dämpa.

220 Tessins bref till Gustaf III som prinsCarl Gustaf Tessins brev med sedelärande fabler till kronprinsen utkom 1756 i en för allmänheten avsedd upplaga med titeln En gammal mans bref, til en ung prints; Topelius ägde den nya upplagan från 1785 med titeln En gammal mans utvalda bref til en ung prins (Museiverkets katalog över Topelius boksamling).

220 Johan Arndt Johann Arndt (1555–1621), tysk luthersk författare till flera uppbyggelseskrifter som fick stor spridning under 1700- och 1800-talen.

225 superstitiös full av vantro.

225 ridikylt löjligt, löjeväckande.

225 filosof här: anhängare av upplysningen, person obunden av fördomar.

226 prins Eugène François Eugène (1663–1736), prins av Savojen-Carignan, österrikisk fältherre och statsman.

230 susceptibel mottaglig.

236 upptäcka avslöja.

239 Brunnsvikens bölja [...] vågor sig drar. Ur Fredmans Epistel nr 80 »Angående Ulla Winblads Lustresa til Första Torpet, utom Kattrumps Tullen», som sannolikt är författad 1789 eller 1790 (Bellman, Fredmans epistlar 2 1990, s. 338).

240 neckdansar näckdanser, möjligen krusningar på vattnet tolkade som den dansande näckens spår.

259 besoldat betalat.

272 inkommodera er ej låt mig inte störa.

279 à l’antique (fra.) enligt antikt mode, på antikt sätt.

279 Jag var [...] Cecilia Wasa. Och ni, [...] Grefven af Hoya. Gustav Vasas dotter Cecilia (1540–1627) blev inblandad i en skandal när hon 1559 ertappades med sin svåger greve Johann av Ostfriesland (1538–1591). Johan av Hoya var också tysk greve, men var gift med Gustav Vasas syster Margareta och dog redan 1535. Förväxlingen är oväntad, eftersom Topelius tidigare antyder att Cecilia Vasa och greven av Ostfriesland hade äktenskapstycke, de var »jemnlika i börd, snille och skönhet» (föreläsning 21/3 1864, ZTS XV).

293 grannlagenheten taktfullheten.

293 Au revoir (fra.) på återseende.

Rubrik Frestaren i ödemarken. Topelius anspelar på Nya Testamentets berättelse om djävulen som frestade Jesus i öknen (Matt. 4, Mark. 1 och Luk. 4).

300 jag ger er god dag jag struntar i er.

300 Rosenkammaren tortyrkammare och fängelsehåla i Stockholm.

310 kullbåtar rodd- och vevbåtar som sköttes av dalkullor och var allmänna transportmedel på Stockholms vattendrag från 1820- till 1860-talet; här anakronistiskt.

311 smulades af (bildligt) steg av en och en eller i små grupper; SAOB har detta belägg av Topelius.

333 spinnhuset straffanstalt för i synnerhet lösdrivande kvinnor.

340 första budet uti Guds lag förbudet mot andra gudar.

345 en bastu [...] och ett sqvättbad en omgång stryk.

395 i medlet af i mitten av.

397 moyenger tillvägagångssätt.

397 Reuterholm [...] tillställa en process emot mig Denna uppgift, liksom huvuddragen i Sprengtportens revolutionsplan nedan, efter dennes anteckningar utgivna av Geijer i Konung Gustaf III:s efterlemnade och femtio år efter hans död öppnade papper. Första delen 1843, s. 169–173; verket ingick i Topelius boksamling (Museiverkets förteckning).

397 rusthållare hemmansägare med skyldighet att ställa häst och ryttare till förfogande för krigstjänst.

399 arméns flotta den av Augustin Ehrensvärd initierade skärgårdsflottan, som opererade tillsammans med landstridskrafterna vid Finska vikens kuster.

400 à tout prix (fra.) här: helt och hållet.

401 coup de main (fra.) kuppen.

401 prevenerad varskodd.

406 sluta som sorgespel. [...] som barn varit vittne Anspelar på ett misslyckat försök att stärka kungamakten 1756, flera inblandade avrättades. Topelius föreläste om kuppförsöket i mars 1866, detta avsnitt ingick i Helsingfors Tidningar 9/4 1866.

408 varsamhet vaksamhet, försiktighet.

415 Voyons (fra.) Låt oss se.

434 geografi följetongen (HT 9/4 1866) har filosofi och fjärde upplagan (1884) metafysik.

439 En effet (fra.) sannerligen.

442 stapla staka sig (finlandism).

449 positiv säker.

453 Au diable (fra.) uselt, här: det var illa.

453 scrodör skrävlare; SAOB har detta belägg av Topelius.

457 sottisen dumheten.

459 Foi de gentilhomme (fra.) på min ära.

459 messieurs et mesdames de la cour (fra.) herrarna och damerna vid hovet.

459 Enfin (fra.) nåväl.

464 HenriadenLa Henriade (1728), Voltaires episka dikt med Henrik IV av Frankrike (Henrik av Navarra) som huvudperson.

466 Thetis och PeléeLibrettot till den första svenska operan författades enligt Gustav III:s plan av Johan Wellander efter Fontenelles libretto Thétis et Pelée (1689), hovkapellmästaren Francesco Uttini komponerade musiken. Kong. Svenska Operan invigdes med föreställningen av operan den 18 januari 1773.

480 deshabillé morgondräkt.

482 aimabla ämabla, älskvärda.

484 jaloux på grefve Orloff svartsjuk på kejsarinnan Katarinas älskare Grigorij Orlov.

484 entre nous (fra.) oss emellan.

488 N’est ce pas? (fra.) Inte sant?

488 accommodera här: ordna, anpassa.

488 convenabelt lämpligt.

488 carton kartong: målning eller teckning på styvt papper.

489 korpsen kåren.

492 antichambren anmälningsrummet, väntrummet.

502 en ny eremit vid Chaussée d’Antin Troligen en anakronistisk och inte helt träffsäker anspelning på L’Hermite de la Chaussée-d’Antin, ou Observations sur les mœurs et les usages parisiens au commencement du XIXe siècle (1812–1814), eremiten är det författarnamn skriftställaren Victor-Joseph Étienne (Etienne de Jouy) använder här för de satiriska sedeskildringarna som tidigare hade tryckts i Gazette de France. Chaussée d’Antin hade blivit ett fashionabelt bostadsområde på 1700-talet.

502 cour högtidlig mottagning.

502 lustparti lusttur med flera deltagare.

503 Calypso [...] Telemach I Odysséen förälskar sig nymfen Kalypso i den skeppsbrutne Odysseus och kvarhåller honom på sin ö i sju år. Telemachos är son till Odysseus och Penelope.

505 eloquence elokvens: vältalighet.

509 apropos des bottes (fra.) utan någon som helst anledning.

510–518 Aiguillon [...] Du Barry Franska statsmän och påverkare: hertigarna av Choiseul, Vrillière (namnet fel återgivet i alla textvittnen) och Aiguillon var i tur och ordning utrikesministrar, grevinnorna De la Marck och de Boufflers korresponderade med Gustav III och madame du Barry var Ludvig XV:s mätress.

515 Diable! (fra.) Tusan!

524 dejeuner dinatoire (fra., déjeuner dinatoire) frukostmiddag (lunch).

530 bachanter backanter: kvinnor i vinguden Backus följe.

530 täck vacker.

530 najad vattennymf; i den grekiska mytologin kvinnliga väsen för inlandsvatten, särskilt källor.

532 »den första medborgaren bland ett fritt folk» Ur Gustav III:s tal till ständerna vid riksdagens öppnande den 25 juni 1771.

534 Trianon eg. Grand Trianon, lustslott i anslutning till Versailles.

539 tedeum lovsång.

544–545 fyra sällsamt utstyrda par [...] förstod meningen De fyra paren representerar de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder. Under riksdagen 1771–1772 hade mösspartiet majoritet i de tre ofrälse stånden.

544 enkleksista paret ut, en form av tafatt.

544 Don Quixote med hans Dulcinea I Cervantes Den snillrike riddaren Don Quijote de la Mancha (orig. 1605, 1615) uppvaktar titelfiguren bondflickan Dulcinea i tron att hon är en förnäm adelsdam.

544 profryttare handelsresande.

544 vestgöta-knalle här: man från Sjuhäradsbygden i Västergötland.

550 impedimenter hinder.

550 halp hjälpte.

553 Allons (fra.) låt oss börja.

558 hofvets tre gracer De vackra systrarna Ulla von Fersen, gift Höpken och Augusta von Fersen, gift Löwenhielm, och deras kusin Lovisa Sparre, gift Meijerfeldt.

562 ett Peru till disposition Anspelar på silvergruvorna i Peru.

567 Danviken Danviks hospital, ett sjukhus i Stockholm med särskild inrättning för vård av mentalt sjuka.

573 Qu’est ce que c’est? (fra.) Vad skall det betyda?

582 faraobank ett hasardspel med kort.

582 Stora Mogul stormogul: muslimsk härskare i Indien på 1500–1700-talet.

582 Pompadour Jeanne Antoinette Poisson (1721–1764), från 1745 markisinna de Pompadour, mätress till Ludvig XV av Frankrike.

582 Alarik och GöthildaAdalriks och Giöthildas äfwentyr (1742–1744), roman av Jacob Mörk och Anders Törngren.

582 goddagspilt person som ägnar sig åt vällevnad.

582 Calle Sager, [...] spelade flöjt Jfr elfte berättelsen, t.ex. kap. 24 »Försåtliga planer», s. 893, r. 27–29.

589 Må göra. Allons Det icke-idiomatiska »må göra» ska tänkas på franska: si fait eller motsvarande med betydelsen ja, javisst; Allons – (fra.) låt oss gå.

590 svåra tunga.

590 jernblack med urholkningar försedd tudelad kloss som smiddes eller låstes fast vid fångens armar eller ben.

594 dukater mynt med hög guldhalt.

596 fem lispund drygt 40 kg.

605 utom utan.

616 Ma foi (fra.) minnsann.

620 häpna förskräckta.

621 »Tag vishet till dig, [...] ädlare än silfver.» Ords. 16:16.

622 »Men denna verldens vishet [...] i deras klokhet.» 1 Kor. 3:19.

633 kostligt dråpligt, lustigt.

634 kapson något som hejdar, fjättrar eller håller tillbaka (eg. stark grimma för dressyr av häst); SAOB har detta belägg av Topelius.

638 birribi ett italienskt, rulettliknande hasardspel.

645 kornett lägsta officersgraden vid kavalleriet, motsvarar fänrik.

652 de saducéers surdeg Se Matt. 16:5–12 där Jesus varnar lärjungarna för saddukéernas lära; saddukéer: judiskt parti (i ca 200 år f.Kr och e.Kr) som enbart godkände Mose lag och förnekade uppståndelsen.

656 On revient toujours à ses premiers amours. (fra.) Gammal kärlek rostar aldrig.

657 Fi donc (fra.) fy.

666 »nu är eder stund och mörkrets makt.» Jfr Luk. 22:53.

666 tideböckerna krönikorna.

667 Topp! Må gå!

670 présence (fra.) närvaro.

680 cour högtidlig mottagning vid hovet.

682 brandenburgska Anspelar på furstehuset Brandenburg, kungens mödernesläkt.

684 Thetis och Pelée Se kommentar till 1390, 9.

687 händelserna i Christianstad Statskuppen inleddes i Kristianstad den 12 augusti med att överjägmästaren Johan Christopher Toll tog kontroll över garnisonen och staden. Denna nyhet nådde Stockholm och rådet den 17 augusti.

698 schavotten ställningen där brottslingar utställdes till allmänt beskådande eller livdömda avrättades.

710 tout bonnement om att sauvera (fra.) helt enkelt om att rädda.

717 fala mutbara.

720 packartorget torget där varor besiktigades och packades före införing i stad eller utskeppning; här bildligt, om torg som offentliga platser för politiska manifestationer och för bestraffningar.

722 monseigneur Med monseigneur (fra.) tilltalas kungliga personer.

722 C’est à merveille! (fra.) Det här är bra!

726 monsieur le comte (fra.) herr greve.

727 reverence reverens, vördnadsbetygelse.

729 Sof [...] detta rike på rosor? sova på rosor: fly verkligheten, jfr »När man sofver på rosor», Läsning för barn 2 (1866); meningen saknas i följetongen.

730 uppsätta pretendenten Stuart på Englands thron Karl Edvard Stuart, »Bonnie Prince Charlie» (1720–1788), brittisk tronpretendent som 1746 misslyckades med att insätta fadern Jakob Edvard Stuart på tronen och därefter förde ett kringflackande liv. Resningen 1745–1746 är den historiska bakgrunden till Scotts Waverley (1814).

731 gör bet i spelet förlorar spelet.

735 esprit familier (fra.) tjänande ande.

752 roué libertin, utlevad man.

752 skyndade att återtaga mitt fädernenamn Motsäger textstället s. 1304, r. 6–7 där den historiska grevinnan Egmont sägs vara niece till markisinnans man.

758 soupern stavningsvariant av supén.

769 hertigen af Södermanland Gustav III utnämnde brodern Karl till hertig av Södermanland först efter statsvälvningen, som belöning för visad lojalitet.

770 expedieras avsändas.

771 raisonneur stavningsvariant av resonör, här: person som kompromissar med sitt samvete.

782 kabaler ränker.

782 sauve garde (fra., sauvegarde) skyddsvakt.

785 afbidar inväntar.

791 en fullkomlig fritänkare här: helt utan fördomar (och förutfattade meningar).

796 väl affectionerade välbevågne, välsinnade.

799 baron Ehrensvärd Gustaf Johan Ehrensvärd (1746–1783) var kungens kammarherre, hade deltagit i resan till Paris och blev i juli 1772 direktör över »K. M:ts spektakler» (Bengt Hildebrand & Pierre de la Blanchetai, »Gustaf Johan Ehrensvärd», Svenskt biografiskt lexikon).

804 Polens öde Polen uppdelades successivt mellan Preussen, Ryssland och Österrike 1772, 1793 och 1795. Se kommentar till 1254, 10–11.

805 försäkra sig om hans person gripa honom.

808 Norrmalms − numera Gustaf Adolfs − torg Torget, med ryttarstaty av kungen, uppkallades efter Gustav II Adolf 1805.

808 jernbärare arbetare anställda vid en järnvåg för vägning och transport av järn.

808 taljade smorda med talg.

809 slapp fram kom fram (finlandism).

810 läker läcker.

810 tuggbuss bit tuggtobak.

812 hjerta i min talg kraftuttryck.

813 finnkole nedsättande benämning på finländare.

819 Kas perkele! (fi.) Se på fan!

825 alnshög här: kortväxt (en aln motsvarar knappt 60 cm).

829 slå ej puder slå inte blå dunster.

831 enfaldig enkel.

831 koppskatt huvudskatt, d.v.s. skatt som inte är beroende av inkomst eller förmögenhet utan utgår för varje huvud (ty. Kopf); mantalsavgift.

834 artillerigården arsenalen som låg i Kungsträdgården.

839 rapportsalen rum vid högvakten vid Stockholms slott där dagrapporter lästes upp; SAOB har detta belägg av Topelius.

839 Alla, utom baron Cederström, svuro honom trohet. Kaptenen Fredrik Cederström (1731–1774); förmodligen efter Geijer i Konung Gustaf III:s efterlemnade och femtio år efter hans död öppnade papper. Första delen 1843, s. 209; uppgiften finns även i Minnen ur Sveriges nyare historia. Första delen 1855, s. 146 f.

844 »aptiten var icke synnerlig», [...] ett samtida ögonvittne Efter »Säker relation om förloppet af den 19 Aug. 1772, rörande den märkvärdiga och lyckliga Regerings-förändringen uti Sverige», Hemliga Handlingar hörande till Sveriges Historia efter Konung Gustaf III:s Anträde till Regeringen. Andra Delen 1822, s. 11. Topelius ägde verket (Museiverkets förteckning över Topelius boksamling).

846 förlorade, [...] alla koncepter förlorade all fattning.

846 läste låste.

860 fänghålen hålen som leder elden till laddningen.

860 »den förste medborgaren bland ett fritt folk» Ur Gustav III:s tal till ständerna vid riksdagens öppnande den 25 juni 1771, citerat redan på s. 1396, r. 4.

864 underbara märkvärdiga.

872 coquette kokett kvinna.

880 Au revoir (fra.) på återseende.

883 en postdag för sent Uttrycket innebär att man har försuttit en chans.

899 Tessins bref till Gustaf III som barn Se kommentar till 1371, 15.

909 ma bonne benämning på (ofta fransktalande) barnsköterska, här oegentligt.

923 bjäbbade pladdrade.

927 årar åror; formen förekommer i Finland (grundform åre).

934 Beväpnen folket! [...] Låten man ur huset göra campagne Beväpnen m.fl.: imperativ andra person pluralis; låt alle man dra i fält.

935 posterna postförsändelserna.

938 holsteinska ligan Gustav III:s anhängare; kungen hörde till ätten Holstein-Gottorp.

940 illustrerat familjen med smörhandlareconnoissancer spridit glans över familjen med smörhandlarbekantskaper.

940 prevenerar varnar.

959 gyckelskåp tittskåp som visades på marknader mot betalning.

959 skrott stackare, skrutt; SAOB har detta belägg av Topelius.

976 Caramba! (spa.) milt kraftuttryck.

985 helbregda oskadd.

1025 skildes af synd och sorg Jfr »Vintergatan» (1852): »Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och gladt / Och skildes åt af synd och sorg och qval och död och natt,» (Ljungblommor, ZTS I, s. 236).

1044 lommens Följetongen (HT 19/5 1866) har lärkans, som förefaller mer logiskt i sammanhanget.

1050 repuls underkänt.

1050 kodex hebreisk kodex: bok som innehåller den hebreiska texten till Gamla Testamentet.

1052 kamp hästkrake.

1052 flygelman (ståtlig) soldat placerad ytterst på flygeln (sidan) av en trupp uppställd i stridsordning.

1052 fått på fracken blivit underkänd; i svenskan i Finland använt uttryck.

1054 plagga slå, »smälla».

1055 Topp överenskommet.

1056 en civis civis academicus, akademisk medborgare; här: en riktig vän.

1059 fala mutbara.

1060 stämplingar onda anslag, konspirationer.

1061 krusade emot gjorde invändningar med överdriven artighet.

1061 pine dö kraftuttryck, jfr död och pina.

1065 äskade ljud bad om ordet; eg. bad om tystnad, för att kunna tala.

Fotnot 1792 Årtalet erinrar om mordet på Gustav III i mars, det revolutionära Frankrikes krigsförklaring mot kejsaren i april, terrorvågen genom Frankrike (septembermorden) och avsättningen av Ludvig XVI i september.

Faksimile