Fjerde berättelsen. Rebell mot sin lycka

Lukuteksti

[207]

Andra cykelnkonsekvensändrat/normaliserat

[208] [5] |209|

Fältskärns fjerde berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

1 Våren hade förgått och sommaren med, och nätterna i September begynte att mörkna allt svartare. Åter begynte den friska, fladdrande brasan att spraka i de stora, öppna spislarna af gamla mormors hus, och fältskärn, som med åren blef mera frusen än förr, lemma startbrasade friskt uppåkommentar deruppe i vindskammaren. Anne Sofi hade på sommaren blifvit förlofvad och tillbragt sin mesta tid vid väfstolen i det kära arbetet för egen utstyrsel, ty det var ännu mer än ett år till brölloppet. Dagarna hade gått med samma hast, som den flitiga spolen flög af och an mellan ränningen, och nästan lika enformigt, och den hvita, runda armen, som följde spolens gång, hade något litet magrat, och den korta lintygsärmen brydde sig icke om att dölja det. Men i den unga barmen, som gick i ständiga vågor innanför den hemväfda, rutiga bomullshalsduken, klappade ett hjerta så friskt och godt, så varmt och trofast, som någonsin ett flickhjerta vid nitton år, när hoppet väfver sina rosor i framtidens blåa duk. konsekvensändrat/normaliserat Nå nå,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade gamla mormor, när hon emellanåt tittade in i väfkammaren och med granskande öga pröfvat lemma startdrällenskommentar finhet, – tomtkonsekvensändrat/normaliseratlagom bäst, kära barn, lemma startvi ha flera dagar än korfvarkommentar, och se till, att du inte väfver lungsot uppå dig. Hellre korta dukar och lång helsa; jag menar, att Carl Fredrik hellre ser sin flickas kinder röda, än sina bord så mjällande hvita. Punkt för i dag.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|6|

2 konsekvensändrat/normaliserat Men huru vill mormor, att jag skall duka lemma startsupérnkommentar uppå lemma starthemkomstöletkommentar, om intet drällen blir färdig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

3 konsekvensändrat/normaliserat Prat, kära barn. I mina skåp deruppe i klädkammaren ligga två dussin sköna dukar af finaste Stockholmsdräll. Se så, nu gå vi att rensa lemma startstickelbärenkommentar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

4 konsekvensändrat/normaliserat Jag har ett förslag, mormor,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Anne Sofi, en eftermiddag i September, när hon nyss med tålamod burit lemma startett skurbad af de vanliga förmaningarnakommentar. konsekvensändrat/normaliserat Vi ha i dag så lemma startnättakommentar arbeten. Mormor skär lemma startturska bönorkommentar, jag rensar lingon, och barnen få roa sig att sprita ärter. Jag tycker, vi alla kunde gå upp i fältskärns kammare och bedja honom fortsätta sina historier, som |210|stadnat af ända sen i våras. Der var någonting på slutet, som lofvade mera, och jag tillstår, att jag är bra nyfiken att veta, huru det sedan har gått. Hvad tror mormor?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

5 konsekvensändrat/normaliserat Men hvad säger Bäcken derom? Jag menar han skulle bli storögd, om vi alla tågade upp med vårt skräp i vindskammaren, både korgar och fat och knifvar och saxar och lemma startfiskbrädenkommentar. Nej du, gubben blir ond, han har sina egenheter och vill vara i fred.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

6 konsekvensändrat/normaliserat Det skall jag ta på mitt ansvar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Anne Sofi muntert, och innan mormor hann göra flera invändningar, hade den unga väfverskan, glad som ett barn, ilat upp för den krokiga vindstrappan och antastat gamle Bäck i hans ensamhet. Hon kände sitt välde öfver den gamle och visste rätt väl, huru hon skulle taga honom på den svagaste sidan. Hon lät påskina, att hon lemma startändtligenkommentar ville se efter farbror och fråga, huru kanariefåglarna mådde. Derefter begynte hon så oförmärkt med politiken och tidningarna, tills gubben blef varm, och så kröp slutligen ärendet fram liksom händelsevis, och innan en half timme förgått, hade hon fältskärns löfte, att icke blott hon sjelf och mormor och barnen, utan äfven Carl Fredrik|7| skulle få audiens i vindskammaren med alla tillbehör af korgar, fat etcetera. Det är nog troligt, att fältskärn märkte försåtet, men han låddes icke derom; Anne Sofi var nu en gång favoriten i vindskammaren, liksom hon var det i hela huset, och så fogade han sig i sitt öde, lät gamla Sara bära in mera ved för brasan och stökade i hast unnan sina ömtåligaste saker, böcker, lemma startcirklarkommentar, kartor och lemma startkarduserkommentar, allt sådant som kunde råka ut för barnens klåfingrar. Och så bidade han med resignation sitt oundvikliga öde att belägras i sin fridlysta borg, der annars ingen annan ofred än råttornas nånsin fick inträde.

7 Nu hördes steg och buller i trappan, och in trädde efterhand hela sällskapet med gamla mormor i spetsen och Carl Fredrik som lemma startarrièrgardekommentar. Innan kort hade hela församlingen, ej lemma startutan kruskommentar från de gamlas sida, intagit sina platser, mormor sin hedersplats i den högkarmade skinnländstolen, med bönorna och fiskbrädet framför sig på bordet, Anne Sofi med sina lingon straxt bredvid, barnen med sin ärtkorg på pallar rundtomkring och fältskärn, som värd, längst på sidan om kakelugnen i hörnet af den gamla soffan, hvars stoppning af bast här och der stack ut genom det nötta skinn-öfverdraget. För att göra samlingen komplett, infunno sig litet sednare skolmästaren magister Svenonius och postmästaren kapten Svanholm, båda den gången, mot vanligheten, särskildt kallade. Tio personer – det var också den största publik, vindskammaren kunde inrymma.

|211|

8 Samtalet ville icke rätt komma i gång, ty gamle Bäcken var påtagligen generad af så stort sällskap. Men postmästaren lemma startgjorde epokkommentar i aftonens historia. Genast vid hans första inträde såg man, att något af vigt hade kommit med »avisorna» i dag, och det slog ej felt, det|8| var första underrättelsen om lemma startfreden i Adrianopel (14 Sept. 1829)kommentar. Blixt och dunder! Alltsedan den ryktbara dagen vid Karstula, då Svanholm miste sitt venstra pekfinger, och allt sedan lemma startslaget vid Navarino, hade man ej sett hans gråa ögon glänsa af så krigiskt mod. Han var utom sig af förbittring, att ett så skönt tillfälle gått ur händerna att jaga Turkarna hals öfver hufvud bort från Europa; han rasade mot hela europeiska diplomatin, han öfverföll England med ovett för dess afund, som ännu engång satt styltor under den ottomaniska portens murkna stolpar.kommentar konsekvensändrat/normaliserat Gud förlåte mig, ha icke vi varit alldeles för milda mot Turken; hvarföre togo vi icke Konstantinopel, när vi bara behöft utsträcka vår hand, för att stoppa i fickan lemma startS:t Sofias moskékommentar? Jag hade önskat, att Fieandts bussar varit der och gått på som vid Karstula. Jag minns ännu som i gårtomtkonsekvensändrat/normaliserat ....

9 konsekvensändrat/normaliserat Kära bror,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll Svenonius, som obevekligen passadeoriginal: passade, (källa för ändring: HT) på hvar gång Karstula nämndes; konsekvensändrat/normaliserat det är som jag alltid har sagt, det är bläcket, som regerar verlden, och bläcket är det, som nu har regerat i Adrianopel och dragit ett streck för bajonetterna och sagt till dem: stån beskedligt stilla, mina barn! Bläcket, ser bror, det är på sätt och vis förnuftet, som säger till styrkan: nu skall du slå till, eller nu skall du vackert sticka lemma startplitenkommentar i slidantomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

10 konsekvensändrat/normaliserat Bläcka mig hit och bläcka mig dit,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utfor kaptenen uppbrusande; konsekvensändrat/normaliserat lemma startär bläcket förnuft, positokommentar, då är det, förb. mig, ett förnuft så svart som fantomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

11 konsekvensändrat/normaliserat lemma startKusinkommentar Svanholm!tomtkonsekvensändrat/normaliserat förmanade mormor mildt, med en blick på barnen, och kaptenen teg helt plötsligt stilla.

12 Fältskärn hade emellertid blifvit varm af politiken och begynte på sitt vanliga lugna vis demonstrera, huru Turkarna nu, på goda skäl, fått anstånd med flyttningen,|9| men blott för att låta tiden i lugn bevisa, att huset är murket och skall ramla af sig sjelf. konsekvensändrat/normaliserat Ty,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn, konsekvensändrat/normaliserat vår Herre har nog sin mening med allt det der. Han ser, att kristendomen behöfver vid sin närmaste sida skåda Islams förfall, för att rätt begripa, huruledes ingen annan religion, än den sanna uppenbarade, har inom sig ett evinnerligt frö till lif och derföre kan hålla stater och menniskor upprätt. Såge vi icke Turken så eländig just vid vår port, så skulle vi kanske säga: Muhameds lära har lika många bekännare som kristendomen; den måste vara d–n så ypperlig, den läran också.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

13 konsekvensändrat/normaliserat Men kära kusin Bäck,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll mormor litet förtretad, i det hon lade fyra stora bönor på hvarandra i ordning att skäras – tomtkonsekvensändrat/normaliseratvi äro nu inte här för att höra |212|om Turken, utan om Bertel och Larsson och deras efterkommande. lemma startEfterkommentar det nu Gudskelof är fred i Adrianopel, så låt det vara fred här i vindskammaren också. För min del tror jag, att Turkarne ha sina goda sidor: turska bönor, turkiska shawlar och lemma startturkiskt garnkommentar till exempeltomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

14 konsekvensändrat/normaliserat Hvarför inte turkiskt lemma startknasterkommentar också?tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade fältskärn småleende och tog sig strax en välkommen anledning att stoppa sin korta pipsnugga med masurhufvudet, som föreställde en Turk i turban.

15 konsekvensändrat/normaliserat Kära, goda farbror,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll Anne Sofi, i det hon skyndade att, med fara för sina vackra fingrar, tända en sticka i spiseln och räcka den för pipans behof – tomtkonsekvensändrat/normaliseratjag är grufligt nyfiken att höra, hvad den besynnerliga ringen uträttat i verlden. Hur var det? Alla, som buro den, skulle vara säkra mot eld, stål och vatten och allt slags fara, allenast de ej svuro mened? De skulle få all verldens makt och rikedom och ega ingen annan fiende än sig sjelfva? Men de skulle ock sjelfva vara sin lyckas|10| farligaste fiende, genom högmod, herrsklystnad och inbördes split? Och förbannelsen och välsignelsen skulle kämpa om deras lif?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

16 konsekvensändrat/normaliserat lemma startRex Regi Rebellisspråk: latinkommentar – det var ju inskriften,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte Svenonius med lärd min. konsekvensändrat/normaliserat För min del skulle jag hellre säga lemma startrebellis in regemspråk: latinkommentar; men jag kan väl förstå, att det är lemma startmunklatinkommentar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

17 konsekvensändrat/normaliserat Ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade Andreas med munnen full af lemma starttorra ärterkommentar, konsekvensändrat/normaliserat och när den ringen bars tre led efter hvarandra, skulle ur den slägten uppstå höga herrar och prostar; men bars den sex led å rad, son efter far, så skulle af samma slägt uppstå en påfvetomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

18 konsekvensändrat/normaliserat Andreas tänker bli prest,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde fältskärn; konsekvensändrat/normaliserat derföre skär han till i växten åt det högvördiga hållet. Tre led å rad, deraf bli store fältherrar och statsmän; sex led å rad, deraf bli mäktige furstar, konungar och kejsaretomtkonsekvensändrat/normaliserat .....

19 konsekvensändrat/normaliserat Bernadotte och Napoleon! Nu vet jag det redan!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Anne Sofi och klappade händerna, så att flera lingon rullade öfver golfvet. Carl Fredrik, med fästmäns vanliga artighet, skyndade sig genast att plocka upp lingonen – och äta dem.

20 konsekvensändrat/normaliserat Det har jag icke sagt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog fältskärn lugnt. konsekvensändrat/normaliserat En så orolig slägt, som hotas af så många faror, har väl föga utsigt, att sex led igenom fortfara och behålla en familjeklenod. Då ber jag Anne Sofi ihågkomma, att Larssons borgareslägt med sin stilla förnöjsamhet och sin idoga flit har större förhoppningar på långvarigt beståndtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

21 konsekvensändrat/normaliserat Det säger farbror för att narra oss,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Anne Sofi litet småslugt. konsekvensändrat/normaliserat Liksom jag inte märkt, att farbror är litet svag för »folket med eldslynnet», adeln, ehuru farbror lemma startlåtskommentar hylla sig mera till vattenfolket, oss borgerliga. Nå |213|ja, Larsson hade ju också ett slags amulett,|11| den der yxen med ekskaftet? Jag undrar just hvad han uträttar med den?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

22 konsekvensändrat/normaliserat Det få vi allt se,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde fältskärn lakoniskt.

23 konsekvensändrat/normaliserat Tyst barn,tomtkonsekvensändrat/normaliserat förmanade gamla mormor, i det hon åter valde ut fyra stora bönor. konsekvensändrat/normaliserat Om Jonathan knäpper ärter på Anne Sofi, så mins hvad jag säger, att det går som sist, när gunstig herrn blef visad på dörrn. Se så, kusin Bäck, var nu så god och begynn.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

24 Och fältskärn begynte sin fjerde berättelse.

|12|

Rebell mot sin lycka.konsekvensändrat/normaliserat

1. Den första kärleken.

25 En vacker vårdag i slutet af Maj år 1656 syntes en ensam ryttare bana sig väg öfver en gångstig i en af sydvestra Finlands lemma startsjösocknarkommentar. Hans ansigte skymdes nästan helt och hållet af en hatt med breda skyggen, hvars lilla blåa plym behagligt fläktade för luftdraget och tillkännagaf en man af börd, eller åtminstone en krigare. Denna förmodan motsades icke af det rikt lemma startstickadekommentar lemma startsadeltygetkommentar med dess stigbyglar af silfver och de fina gula jagtstöflarna med deras förgyllda sporrar. En kort kappa af mörkt sammet betäckte ryttarens gestalt, men att döma af smidigheten i hans rörelser och den synbara otålighet, med hvilken han undanböjde björkarnas grenar, som stängde hans väg, doldes under kappan en yngling, som ännu icke lärt att med lugn möta alla små hinder på lifvets väg.

26 Småskogen blef emellertid så tät och björkarnas ännu blott halflöfvade qvistar så näsvisa, att ryttaren slutligen måste stiga af hästen och leda sin gångare fram öfver kullfallna stammar och täta snår. Ändtligen glimmade vatten mellan löfven, och snart derpå såg man den blanka ytan af en solbelyst fjärd – ett af dessa hafvets nyckfulla infall, som äro så talrika och så lemma starttäckakommentar vid denna del af de finska kusterna. Det var snarare en insjötafla, än en hafsvy; så slingrande smögo sig strän|13|derna vid sidan af vattenytorna, instängde dem på skämt i trånga bugter och smala sund, men blott för att ett stycke derifrån ånyo låta dem vidgas i friare fjärdar.

27 Ryttaren kastade en otålig, forskande blick utåt sjön och begynte derpå att lyssna. Det dröjde icke länge, så hörde man bakom en af de gröna uddarna en frisk och klar röst sjunga en af de halft glada, halft sorgsna visor, som uppstå likt lemma startvattenliljorkommentar vid hafvets strand och diktas af vågen |214|och ensamheten, utan att någon kan säga huru och när. Och man urskilde dessa ord:

lemma startVäntat hafver jag uppå dig, min lilla vän,

Liksom fågelen på ljusnande dag;

Och hvar och en gång jag dina ögon såg,

Så blef jag så hjerteligen glad.

29 Vid dessa toner fattade ynglingen sin hatt och svängde den flere gånger vinkande i luften. Dervid blottade han ett det skönaste hufvud i ynglingaårens första blomma, omgifvet af långt, blåsvart hår och tvenne mörka, blixtrande ögon med det lifligaste uttryck af sydländsk glöd. Knappt märkbart skuggades hans friska läppar af ett lätt fjun, och dessa drag, dem tid och år måhända en dag skulle göra alltför mörka, förklarades nu af den första ungdomens milda glans. Och fram bakom udden sköt pilsnabb en båt med en ensam flicka uti, och man hörde henne sjunga början af följande vers:

Sorgsen var min håg, och mitt hjerta slog så fort

Som de villande forsarnas våg ....kommentar

31 Men dervid märkte hon ryttaren på stranden, och strax blef sången stum, men årorna desto snabbare, och kring stammen af båten bröt sig ett skum. Lätt som en vattenfågel sam den lilla farkosten öfver sundet; snart hade den landat vid det ställe, der den unge riddaren stod. Han hade bundit sin häst vid stammen af ett|14| träd, hejdade båtens stöt mot stranden, sköt den genast åter ut, hoppade sjelf deri och satte sig på den smala roddarbänken vid flickans sida. Nu tog hon den ena åran, han den andra, och så begynte båda att ro till den motliggande holmen. Icke alltför många ord blefvo dervid vexlade, men man såg på den ojemna rodden, att än den ena, än den andra, och stundom båda glömde sig. De behöfde en half timme för att ro öfver samma sund, som flickan nyss hade öfverflugit på mindre än tio minuter. Ja det hände sig, att ynglingen engång alldeles upphörde att ro, och när flickans åra fortfor att klyfva vattnet, vände sig båten i en cirkel omkring.

32 konsekvensändrat/normaliserat Nej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrattade flickan, konsekvensändrat/normaliserat det går då allsinte så der. Junkern är alltför ovan vid åran. Hvarför ror han inte?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

33 konsekvensändrat/normaliserat För det att jag ser på dig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen oskyldigt och likväl med en värma, som jagade rödaste glöd på rodderskans kinder.

34 konsekvensändrat/normaliserat Gif mig åran; jag ror nog bättre med två.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|215|

35 konsekvensändrat/normaliserat Ja, ro du, så styr jag!tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och med dessa ord bytte ynglingen plats och satte sig i bakstammen, med de blixtrande ögonen svärmiskt fästade på flickans blonda och milda drag, en fullkomlig motsats till hans. Nu gick rodden bättre, ja nästan med ilande fart, ty rodderskan vågade icke upplyfta sina ögon, af fruktan att möta dessa blickar af eld, som betraktade henne. Slutligen fattade hon mod och sade förtrytsamt: konsekvensändrat/normaliserat Om han ser så der på mig, kan jag ej ro. Hvarför ser han uppå mig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

36 konsekvensändrat/normaliserat För det att du är så vacker.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

37 konsekvensändrat/normaliserat Tycker han det?tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade flickan med en lätt kastning på sitt täcka hufvud. konsekvensändrat/normaliserat Vet han hvad mor sade, när jag var liten och såg mig i spegeln? Kissen är vacker och inte du, sad’ hon.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

38 konsekvensändrat/normaliserat Men du har blifvit mycket vackrare, sedan jag såg|15| dig sist. Tänk dig, Greta, två hela år, sen jag sist var på Majniemi! Och nu skulle jag ej fått se dig, om inte Jane hviskat i mitt öra på slottet, att du skulle komma hit i dag, som vi brukade förr. Men du säger mig inte ett godt ord; du är ond, du är rätt stygg i dag. Du håller inte af mig mera som förrtomtkonsekvensändrat/normaliserat ....

39 konsekvensändrat/normaliserat lemma startVisstkommentar är det värdt att tala om mig! Junkern som varit så länge i Stockholm, som varit page hos drottning Kerstin och hofsven hos kungen ... visst skulle junkern lemma startmerakommentar bry sig om en så simpel flicka ... aldrig kan jag det tro.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

40 konsekvensändrat/normaliserat Stockholm ... ja derom är mycket att säga. Jag skall berätta det sedan. Men vet du väl, att jag redan i morgon skall resa till kriget i Polen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

41 konsekvensändrat/normaliserat Nej, hvad säger han? Skall han fara i krig, han, som är så ung, bara sjutton år? Skall han slå ihjäl menniskor och kanske sjelf bli ihjälslagen? Fy, det är gudlöst, det är afskyvärdttomtkonsekvensändrat/normaliserat .... Och härvid upphörde Greta att ro, och båten saktade farten.

42 konsekvensändrat/normaliserat Ja, ser du,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor ynglingen allvarsamt, konsekvensändrat/normaliserat vi ha nu lemma startkrig både hemma och bortakommentar. Lewenhaupt tågar mot Ryssen till Wiborg, och det var i början sagdt, att jag skulle med. Men så skref min far från Polen, att jag skulle dit ut; du vet, att han följer som öfverste i kungens stab. I öfvermorgon går ett fartyg från Åbo till Riga, och nu är jag här för att säga farväl åt dig och åt mitt barndomshem. Men du förskjuter mig, du hatar mig ... du kallar mig inte mera du!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

43 konsekvensändrat/normaliserat Jag skulle kalla junkern du! En så hög herre ... en grefve, hvars mor var furstinnatomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

44 konsekvensändrat/normaliserat Och hvars farmor var bondedotter! Du känner inte du vår slägt. Ja, det är sannt, min far har stigit mycket högt genom drottning Christinasoriginal: Kristinas (källa för ändring: andra förekomster i grundtexten) gunst och genom|16| sina bedrifter och rikedomar från tyska kriget och genom min mor! Det är sannt, att han är stolt, mycket stolt, och det är väl möjligt, att jag är stolt som han. Men när jag ser på dig, när jag minns, huru vi lekt som barn, |216|och huru högt vi älskat hvarandra, och huru jag midt under hofvets prakt behållit dig i mitt hjerta som min första och enda och eviga hjertanskär, ser du, Greta, då glömmer jag, att du är blott vår förvaltares dotter och att jag är Bernhard, grefve af Bertelsköld; jag tänker icke mera uppå, att jag en dag skall ärfva tre hela socknar i Finland som grefskap och tre städer i Liffland och titeln af tysk riksfurste efter min mor – hvad bryr jag mig om allt det der, om inte du håller af mig som förr och kallar mig din egen Bernhard som förr och lofvar att som förr vara min egen lilla flicka och älska mig så länge du lefver? Säg, är det sannt, att du glömt mig under tiden jag varit borta?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

45 Ynglingen sade dessa ord med så svärmiska, mörka ögon, hans sydländska arf, och han var i detta ögonblick så hänförande vacker, att den stackars Greta, i stället för svar, begynte att åter ro af alla krafter och det med den framgång, att båten i nästa ögonblick stötte häftigt mot land och tog in vatten i bakstammen. Nu skyndade flickan att räcka sin riddare handen och skrattande anmärka, att kappan var alldeles våt. Men huru behändigt hon än smög snibben af halsduken till ögat, märkte den unga grefven likväl ett par klara, förrädiska tårar, som rullade utför hennes blomstrande kinder.

46 konsekvensändrat/normaliserat Kom, låt oss gå till stugan,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon fort, i det hon pekade på en förfallen koja, som, till hälften skymd af björkar och lönnar, framskymtade vid pass ett stenkast från stranden.

47 Ynglingen qvarhöll henne ej, men utstötte båten|17| från stranden, medan han sjelf ännu stod qvar deri. konsekvensändrat/normaliserat Gå du till Jane, gå!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han. konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det värdt att jag följer dig, om du ej mera älskar mig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

48 konsekvensändrat/normaliserat Hvad ämnar han göra?tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade flickan på engång förlägen, lemma starthäpenkommentar och förtretad. konsekvensändrat/normaliserat Båten är ju halffylld med vatten; rätt som det är, så kantrar han.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

49 konsekvensändrat/normaliserat Det är detsamma, hvar jag dör, här eller i Polen, när du ej mera bryr dig om mig.tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och dervid vickade han, med eller utan afsigt, så att båten tog in än mera vatten och knappt mera hölls uppe på vattenytan.

50 konsekvensändrat/normaliserat Att han kan vara så elak!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade flickan under fåfänga försök att hålla god min. konsekvensändrat/normaliserat Kom då tillbaka, kom bara, så skall jag säga honom något.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

51 konsekvensändrat/normaliserat Inte förrän du kallar mig du och lofvar att hålla af mig som förr.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

52 konsekvensändrat/normaliserat Nå ja då ... Bernhard, du är den elakaste gosse, jag vet, och ändå ... så kan jag ej låta bli att hålla af digtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

53 Nu sköt den unga grefven hastigt båten mot land, och i samma ögonblick kantrade den. Flickan på stranden uppgaf ett rop, men faran var så godt som ingen; vattnet var här ej mycket öfver lemma starten alnkommentar djupt, ynglingen sprang med några steg i land och föll Greta om halsen. Bådas tårar runno så strida, som endast ungdom och kärlek kunna gråta vid sjutton år.

|18| |217|

2. Svarta Janes koja.

54 konsekvensändrat/normaliserat Vatten! Bara vatten!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade bakom de unga en röst. konsekvensändrat/normaliserat Tårar, som torka, innan sammetet på kappan blir torrt! Kärlek, som förgår, innan dessa späda löf förvissna! Ungdom, som förgäter sin långa framtid för hjertats klappande slag i ruset af ett ögonblick!original: ögonblick? (källa för ändring: HT, 1883)tomtkonsekvensändrat/normaliserat

55 De båda unga skildes häpna och förlägna, i det de bemödade sig att dölja sina tårar. Bakom dem stod en gammal qvinna af sällsamt utseende; ett urblekt svart huckle betäckte det gråa håret och en del af det vissnade ansigtet; en lika urblekt svart tröja slöt sig nära till en kjol af samma färg och tjenade att än mera förhöja ansigtets ovanliga blekhet och de skrynkliga händernas ovanliga hvithet. Oaktadt drägtens armod, såg man i den hvarken hål eller trasor; en viss prydlighet, en omisskännelig renlighet och ordning läto ana, att den gamla, i all sin fattigdom, bevarade minnet af bättre dagar.

56 Svarta Jane, som hon allmänt kallades för den oföränderliga färgen af hennes drägt, var icke annat än en fattig enka efter en afskedad soldat, som för flera år sedan hitflyttat och af den rike grefven på Majniemi erhållit den lilla holmen med dess koja till torpställe. Ingen hade något egentligt ondt att säga om henne; hon lefde mest af underhåll ifrån slottet, men brukade, som|19| en liten biförtjenst, spå i händerna, skaffa stulna saker till rätta och dylikt. Men den allmänna och stora vidskepelsen underlät icke att för dessa små konster betrakta den gamla med lemma starthemskakommentar ögon, särdeles som hon var tyska till börden och, efter hvad mången trodde, katholik till religionen. Man hviskade, att hennes man soldaten under trettiåra kriget varit med om blodiga värf, att han nedgräft en skatt, förvärfvad vid grymma plundringar, att Jane visste deraf och af samvetsqval tillbragte sin ålderdom med stränga botöfningar. Men allt detta var rykten, dem ingen med visshet kände; man visste blott, att numera endast ett lefvande väsende egde den gamlas vänskap och förtroende, och det var förvaltarens vackra Greta, som alltifrån barndomen varit den gamlas lemma startguldögakommentar och den enda, som oftare fick inträda i hennes ensliga koja. Hvad man icke visste, var, att den unge grefven genom sin barndomskärlek till Greta blifvit delaktig i någon liten vänskap från Janes sida och ofta i hemlighet plägat besöka kojan i Gretas sällskap.

57 konsekvensändrat/normaliserat Inte är det värdt, att mor träter nu,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll Greta, som fann för godt att slå in i en muntrare ton. konsekvensändrat/normaliserat Visa oss nu vackert vägen till stugan; det är den minsta artighet, man kan visa bjudet främmande.tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och dervid tog hon den gamla om lifvet och svängde henne sjelfsvåldigt ett slag omkring.

|218|

58 konsekvensändrat/normaliserat Ungdom och dårskap!tomtkonsekvensändrat/normaliserat lemma startputtradekommentar Jane, van som hon var vid flickans öfverdåd. konsekvensändrat/normaliserat Kommen då, kommen fritt; det kan vara så godt som att här ute leka lemma starthök och dufvakommentar. Jag menar din far vore icke god, om han visste det här,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade hon med en blick på Greta.

59 konsekvensändrat/normaliserat Far är rest till Åbo och kommer visst ej tillbaka förrän sent i qväll,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade flickan tvekande.

60 konsekvensändrat/normaliserat Nå så kommen då. Lilla grefven är ju våt som|20| en fisk. Jag tror till och med, att han ej är torr bakom öronen.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

61 »Lilla grefven» såg på Greta och hörde icke ett ord. Man gick nu till stugan, som stod på en kulle omgifven af täta löfträd. Dess inre var torftigt, likasom dess yttre: en säng, ett bord, två stolar, en stor kista af ek; men på väggen hängde tvenne kopparstick af värde, det ena föreställande Pappenheim till häst, det andra lemma startGustaf Adolf i halffigur, målad af van Dyk och stucken i koppar af den berömde Pontius. Midt emot dem hängde ett dåligt Nürnberger-träsnittkommentar, föreställande Jungfru Maria med Christusbarnet.

62 Jane framsatte åt sina gäster en undfägnad helt och hållet hemgjord. Det var tranbär i enbärssirap och vid dess sida ett stenkrus med björklake. Derpå gick hon ut, som hon sade, för att hemta bränsle till spiseln.

63 konsekvensändrat/normaliserat Hvad tror du,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefve Bernhard med en blick efter den gamla; konsekvensändrat/normaliserat menar hon ärligt med oss? Är du säker uppå, att hon icke förråder oss för din eller min far? Det vore detsamma som att resa mellan oss en mur af koppar och sten.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

64 konsekvensändrat/normaliserat Jag tror,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade flickan, konsekvensändrat/normaliserat att Jane har sina goda skäl att unna oss godt. Hon håller af oss; åh, jag vet nog, hvad ingen annan vet. Man anser henne för en trollpacka, och likväl så är hon blott en menniska, som lidit mycket och sett mycket och som derföre ser in i framtiden mer än andra. Far är mycket ond på henne; jag vågar aldrig komma hit, annars än när han är borta. Han vore i stånd att låta bränna henne som hexa, om han visste, att vi träffas här.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

65 konsekvensändrat/normaliserat Men håller du verkligen af mig, Greta?tomtkonsekvensändrat/normaliserat afbröt henne ynglingen, i det han fortsatte sin egen tankegång. konsekvensändrat/normaliserat Ser du, i morgon reser jag hundra mil härifrån; jag måste veta hvad jag har att lefva och slåss för.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|21|

66 konsekvensändrat/normaliserat Bernhard skall glömma mig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade flickan eftertänksamt, i det hon omedvetet sönderkramade ett tranbär mellan fingrarna. konsekvensändrat/normaliserat Aldrig i verlden kan jag bli hans hustru – jag!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

67 konsekvensändrat/normaliserat Om du talar så der, går jag genast bort. Min far var son till en bondedotter, och likväl fick han en furstinna till hustru. Hvarföre skulle skilnaden emellan dig och mig vara större, än mellan honom och henne? Är du icke den allraskönaste ros ochtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

|219|

68 Greta log, men på ett så eget vis, att två genomskinliga tårar glimmade i ögonvinklarna. konsekvensändrat/normaliserat Jo det skulle se ut!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon. konsekvensändrat/normaliserat Aldrig har han talat så der förr, Bernhard. Det är förunderligt; har han lärt sig sådant i Stockholm? Jag skall säga honom något. Tänk på mig som en syster; aldrig är det annat värdt, och jag skall tänka på honom, såsom fågelen om vintern tänker på den sommar, som var.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

69 konsekvensändrat/normaliserat Du tror ej, du, men du skall få se. Jane kan spå. Jane skall spå åt oss. Hålla vi vad?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

70 konsekvensändrat/normaliserat Hvad hålla vi vad om?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

71 konsekvensändrat/normaliserat Ser du den ringen på mitt finger? Han blixtrar i solskenet, som vore han smidd af stjernglans och vågskimmer. lemma startNär drottning Christina reste i främmande land, gaf hon åt alla sina pager en gåfva. Åt mig gaf hon den ring, du här ser, och den är värd minst tusen daler.kommentar Nu slå vi vad. Spår Jane, att jag nånsin skall hålla af någon annan än dig, så är ringen din. Men spår hon, som jag vet att hon spår, då ger du mig ... låt se, den blåklint, du stuckit med en nål uti halsduken, och det betyder, att vi lefva för hoppet.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

72 konsekvensändrat/normaliserat Visst vore det ett vad! Tror han jag vågade taga mot diamanter och drottningagåfvor? Lofva då hellre den|22| koppar-ring, som jag sett hans fader ständigt bära; den vore just lagom för mig.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

73 konsekvensändrat/normaliserat Du vet ej hvad du begär, Greta! Min far sätter stort värde på koppar-ringen, och ingen kan säga hvarföre. Bernhard, sade han en dag till mig; jag skall förr eller sednare dö en hastig död, som din mor. Då bör du framför allt bevara denna ring mycket väl; hela din lycka beror deruppå. Mera fick jag ej veta, men ja ... hvad bryr jag mig om lyckan förutan dig! När jag engång får koppar-ringen, skall jag gifva honom åt dig, nemligen om jag förlorar vadet. Här har du min hand derpå.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

74 konsekvensändrat/normaliserat Men han ångrar sig, Bernhardtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

75 konsekvensändrat/normaliserat Jag har gifvit dig min hand derpå. Men då får du ej heller neka mig blåklinten.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

76 konsekvensändrat/normaliserat lemma startToppkommentar. Se så ... der är ett tranbär; ät!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

77 Nu kom Jane med bränsle, och snart flammade en lustig sommarbrasa i spiseln. Den gamla tog grefvens sammetskappa och hängde den att torka. Derpå placerade hon hans stol framför spiseln och trugade honom att sitta. konsekvensändrat/normaliserat Se så, nu torka vi först de fina stöflarna. Är det skick och seder att spatsera vintervägen öfver sjön och komma som en abborreoriginal: abbore på det torra? Jo det syns, han är van vid sjelfsvåld; men här krusas inte för den fina junkern.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

78 konsekvensändrat/normaliserat Gör som ni vill, mor Jane, jag lyder er som ett barn, blott ni lofvar mig en sak. Spå litet åt Greta och mig.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|220|

79 konsekvensändrat/normaliserat Spå åt er? Nej hör på, var så god och låt bli med den saken. Det är menniskan till intet gagn, bara till synd och skada att se in i framtiden.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

80 konsekvensändrat/normaliserat Och det säger ni, Jane, som spår åt hela socknen.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

81 konsekvensändrat/normaliserat Det är något helt annat det. Åt flickorna spår jag fästmän, och så ge de mig ett par strumpor. Åt|23| gummorna spår jag långt lin, åt gubbarna god lemma startäringkommentar, och så ge de mig några kakor bröd eller en kanna mjölk. Men åt er ... nej låt vackert bli ... det är dens råd, som vill er väl.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

82 konsekvensändrat/normaliserat Men jag vill, att ni skall spå, Jane. Spår ni icke, går jag genast bort, och ni ser mig aldrig mer.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

83 konsekvensändrat/normaliserat Nå nå, min lemma startgunstig junkerkommentar ... het som en eldslåge! Räck hit handen, och sen får han skylla sig sjelf.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

84 Grefve Bernhard framräckte sin hand, som, oaktadt dess finhet, var icke så litet brynt af solen. Den gamla betraktade den uppmärksamt, räknade linier och veck, under det att hennes uppsyn ömsom klarnade, ömsom mulnade. konsekvensändrat/normaliserat Lycka! utropade hon i afbrutna ord ... konsekvensändrat/normaliserat en medgång så stor som er fars, min unga herre, och större ännu än hans ... Högt skall ni stiga ... mycket högt ... furstar och prinsar skola kalla eder sin jemnlike ... och likväl skall ni falla en dag, och falla genom er sjelftomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

85 konsekvensändrat/normaliserat Det är bra,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll ynglingen otåligt. konsekvensändrat/normaliserat Vidare. Säg mig, Jane: kan jag och skall jag gifva mitt hjerta åt mera än en i hela mitt lif?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

86 Jane såg på honom frågande och nästan spefullt. konsekvensändrat/normaliserat Han är sjutton år,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon ... konsekvensändrat/normaliserat jag förstår. Men efter han frågar uppriktigt, så skall jag svara lika uppriktigt. Nog kan och nog skall han älska en hel hop.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

87 konsekvensändrat/normaliserat Det är omöjligt, det säger du blott för att förtreta mig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat afbröt henne ynglingen häftigt.

88 konsekvensändrat/normaliserat Jo men, det kan jag tydligen läsa i handens veck. En, två, tre ... det strecket betyder en prinsessa ... fyra, fem ... här ha vi en kunglig person ... sex, sju ... en annans hustru, fy junker Bernhard! ... åtta, nio, en lemma startkomediantskakommentar, och då är ni sjelf gift ... tio, elfva, tolf ... jag ser ej något slut på den långa raden af älskarinnor.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

89 konsekvensändrat/normaliserat Han skall ge sitt hjerta åt tolf!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast flickan vid|24| Janes sida med en egen ton, till hälften af skämt, till hälften af vemod. konsekvensändrat/normaliserat Hör han det, Bernhard, tolf!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

90 konsekvensändrat/normaliserat Det är ej sannt, det är lögn, det är elfva gånger en lögn!tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog den unga grefven förvirrad.

91 konsekvensändrat/normaliserat Vill han höra mera?tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Jane obarmhertigt. konsekvensändrat/normaliserat Tretton, fjorton, femton ... då står ni på branten af ert fall. Sexton, sjutton ... det strecket löper ihop med det första ... han skall en dag återfinna sin första kärlek, men jag fruktar, att både hon och han då redan ha gråa hår.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|221|

92 konsekvensändrat/normaliserat Femton gånger lögn! Sexton gånger lögn!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast grefve Bernhard utom sig af förvirring och förtrytelse. konsekvensändrat/normaliserat Må alla gastar uppsluka dig, gamla trollpacka!tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och med dessa ord rusade ynglingen på dörren.

93 konsekvensändrat/normaliserat Farväl, Greta, vi träffas i morgon bittida i slottsparken. Koppar-ringen blir din!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han ännu i dörren, hastade till båten och rodde så häftigt öfver sundet, att man hvarje ögonblick såg den lilla båten i fara att kantra. Kommen till stranden, lösgjorde han sin häst, kastade sig i sadeln och ilade bort.

94 Jane och flickan följde med blickarna hans öfverdådiga färd. konsekvensändrat/normaliserat lemma startAj aj,kommentar det heta blodet! suckade den gamla eftertänksamt. konsekvensändrat/normaliserat Visst blir det ett lif fullt af hetaste strid!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

95 konsekvensändrat/normaliserat Jag är ond på er, Jane!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade flickan halft gråtande. konsekvensändrat/normaliserat Hade ni sagt två ... det hade jag kunnat förlåta er; men sjutton ... det var mycket elakt sagdt.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

96 konsekvensändrat/normaliserat Rår jag för det?tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade den gamla med en axelryckning. konsekvensändrat/normaliserat Men nu har han rott båten bort. Nu måste du bli hos mig till i morgon bittida.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

97 konsekvensändrat/normaliserat Omöjligt, det vågar jag ej. Min far kommer hem i qväll, och får han veta, att jag varit hos er, så går det er aldrig väl.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

98 konsekvensändrat/normaliserat Men hur vill du komma öfver sundet?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|25|

99 konsekvensändrat/normaliserat Det skall ni få se,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade flickan raskt. Derpå afkastade hon fort sina kläder, band dem tillsamman i ett tätt packadt knyte och knöt detta fast vid sitt hufvud. En minut derefter hade den spegelklara vågen omslutit hennes hvita skuldror. Hon sam som en vattenfågel ... glänsande små vågor ringlade sig kring hennes hals, och man såg blott det vackra, ljuslockiga hufvudet gunga på sundets yta. Tio minuter derefter hade hon lyckligt uppnått den motsatta stranden.

|26|

3. Majniemi slott.

100 lemma startMedlet afkommentar sextonhundratalet var den svenska och finska adelns mest lysande tid. Rotad på börd, privilegier och vapenbragder, glänsande genom nya värdigheter och ärftliga län, öfvermättad med ära och byte under ett långvarigt utländskt krig, hade aristokratien under drottning Christina uppträdt med anspråk och planer, förmätnare än någonsin alltsedan lemma startden tid, den bortskänkte kronorkommentar. Medan den utsträckte högra handen efter lemma startdiademetkommentar, försmådde den icke att med venstra handen tillrycka sig länder och herredömen. Ställd mellan konung och folk, tryckte den uppåt och nedåt lika hårdt, hotande konungen med valriket, folket med lifegenskapen. Förgäfves |222|hade Christina, hon, som slösade med allt, utom med det hon ej hade att gifva – hjertats känslor – förgäfves hade hon utstrött adelsvärdigheten utan åtskillnad åt förtjente och oförtjente i sådan mängd, att ridknektar, kuskar och kockar togo sitt säte på Sveriges riddarhus. Verldsmarknadens konjunkturer voro nu engång afgjordt gynnande för aristokratien; den svällde som en vårflod öfver de dammar, regering och ofrälse sökte att uppresa mot den, och hotade att underlägga sig hela riket. Och detta vidunder af makt och inflytande hade likväl, med alla sina omättliga anspråk, så mycken verklig förtjenst, så mycken ära och ädelhet i sina hjertan och skölde|27|märken, att ännu tvåhundrade år derefter lemma startSveriges tvenne störste häfdeforskare råkat i en bitter stridkommentar om det håll, hvartåt vågskålen lutade mest: rikets gagn eller rikets skada af sextonhundratalets aristokrati.

101 Sedan Gustaf Adolfs död hade trettiåra kriget blifvit vildare och mera förstörande än någonsin. Det var förbi med den skoning, som Svenskarne förut hade visat äfven den öfvervunne. Kämpande på lif och död, tog segraren utan barmhertighet allt hvad tagas kunde och drog, belastad med byte från hundrade plundringar, hem till sitt land. Nästan alla de stora härförarne efter Gustaf Adolf, så många som qvarlefde och icke förslösat sitt byte lika hastigt, som det togs, drogo åter till Sverige med stora egendomar, byggde sig praktfulla palatser, än i Stockholm, än i landsorterna och lefde till dödedag med krigarevanor och furstlig ståt. Några få af de hemkomne drogo till det aflägsnare Finland och uppförde vid dess stränder sina trotsiga slott af sten; men de fleste leddes vid jagtens enformiga nöjen och landsbygdens stillhet; så länge de än voro vid krafter, tumlade de om på Christinas fester och i Carl Gustafs krig och sparade åt Finland sin sista ålders slocknande glans, bestämd att slutligen inmuras under hvalfven af Åbo dôm, eller i familjegrifterna af en enslig landskyrka. Och förgångna äro för det mesta deras herresäten, fallna för tidens tand och lemma startstora ofredenskommentar härjningar, men hundrade kyrkor i Finland bevara ännu de sista sorgsna minnesmärkena af denna lysande aristokrati – grafkor och sköldemärken, taflor och inskrifter, kronor och altarkärl samt dessa lemma startprunkandekommentar grafstenar, på hvilka nu trampar vandrarens likgiltiga fot och bland hvilkas nötta runor man alltid är säker att läsa i årtalens början ziffrorna 1 och 6.

102 Ett af dessa herresäten, som vittnat om så mycken|28| stolthet och rikedom och hvilkas glans i en sednare tid har förbleknat med adelns, var Majniemi. Byggdt af grefve Gustaf Bertelsköld åren straxt efter lemma startWestfaliska fredenkommentar, hade det erhållit sitt namn efter katholikernas heliga Maria: Marienäs. Men för folkets tunga var detta namn redan i början främmande, och det |223|utbyttes snart mot Marjala och Majniemi, hvilket sednare blef det allmänt gällande. Vid början af denna berättelse, år 1656, stod Majniemi ännu i hela sin första glans; det tre våningar höga stenhuset med dess branta, inåt bugtade koppartak och dess höga, kopparklädda torn hade ett trotsande lemma startmedeltidisktkommentar utseende och blickade högförnämt ned på de låga kojorna rundtomkring. Alltfrån den stora trappan, inlagd med hvit marmor, ända upp till de stora, med sköldar, vapen och elghorn klädda salarna och derifrån till de mörka lemma startvindeltrappornakommentar, de små tornrummen och de besynnerliga, i gammal tysk stil utförda lemma startsiraternakommentar på tak och murar, syntes allt på en gång så slösande rikt och så nyckfulltoriginal: nyckfyllt (källa för ändring: HT, 1874, 1883) gammalmodigt, att man snarare trott sig vara i hjertat af Tyskland, vid en af dess åldriga fursteborgar, än här vid stranden af finska vågor, i armodets och försakelsens nordiska bygd.

103 När man i lemma startDahlbergs Svecia antiqua et hodiernakommentar betraktar de aristokratiska palatserna från sextonhundratalet i den oförminskade glansen af deras storhet och prakt, synes det som hvilade öfver dem en tyngd af anor och öfvermod, som för våra dagars ögon förekommer tryckande och mycket föråldrad. Majniemi slott, ännu så ungt, gjorde på betraktaren samma intryck. Sex eller sju år gammalt, syntes det redan föråldradt under århundradens börda. Kanske kom det deraf, att dess herrskare och upphofsman, den stolte grefven af Bertelsköld, blott få år hade bebott sitt slott, innan nya krig kallade|29| honom att egna åt konung och fädernesland den ännu oförsvagade styrkan af hans manliga arm. Kanske kom det deraf, att intet qvinligt väsendes behag spred öfver borgen en mildare dager och minskade intrycket af dess trotsiga storhet vid sidan af underhafvandes eländiga kojor straxt derinvid.

104 Klockan var mellan fem och sex på morgonen. Majniemi slott speglade sina stolta murar i vårmorgonens glans och den lugna viken, som med sin innersta yta badade sjelfva grundvalen. Ett herrligt majregn hade fallit om natten, hela naturen strålade af helsa och ungdom, och luften andades denna obeskrifliga känsla af friskhet och föryngring, som gör den nordiska våren så skön. Lärkorna drillade högt i skyn, svalorna ilade snabba som solblinkar genom de klara rymderna, och bofinken qvittrade lustigt mellan de ljusgröna björkarnas späda löf.

105 På gärdet invid parken ett stycke från slottet arbetade en hop af grefvens underhafvande, män, qvinnor och barn, trasiga, magra och utsvultna. Under medeltiden ansågs byggnaden af ett slott för hela nejdens olycka. Tiderna hade ändrats i mycket, lagen sökte att sätta en dam för feodalväldets godtycke, men lagen i Finland var ytterst vanmäktig ännu. De höge herrarne och deras fogdar gjorde hvad de behagade, och klagomål tjenade endast |224|att störta den klagande i förderfvet. Så hände, att till och med här, i så nära granskap af Åbo med landets högsta domstol, lemma startden nya hofrättenkommentar, förtryck och orättvisa drefvo sitt hejdlösa spel med befolkningens välfärd. Byggnaden af Majniemi hade totalt utarmat hela nejden deromkring, och slottets dryga underhåll fortfor att utkräfva hvad kriget och nöden lemnade öfrigt. Det är troligt, att grefve Bertelsköld icke hade någon aning om hela vidden af sina underhafvandes nöd; borta i|30| kriget tänkte han föga derpå och var nöjd med sitt gods, allenast fogden på bestämda tider skickade honom de betydliga summor, han på den tidens adliga vis bortslösade, obekymrad derom, att dessa penningar utpressat sista skärfven af hans fattiga bönder.

106 Arbetarne höllo på med ett tungt och vidsträckt arbete. Den rymliga parken, tätt befolkad med elgar och dofhjortar för grefvens jagtnöjen, skulle omgifvas med en mur af sten, i stället för den äldre inhägnaden af trä. Sedan kl. 4 på morgonen hade man släpat stenar och radat dem i höga murar, och lemma starträttarekommentar, tillsatte af fogden, stodo bredvid med deras smärta spön utaf hassel och rönn, beredde att vid första tecken till lättja eller uppstudsighet gifva den felande klatsch. En qvinna, halft vanmäktig af ålder och hunger, hade icke så fort, som rättaren fordrat, framskjutit sin skottkärra med små stenar, bestämda att fylla tomrummen mellan de stora, och erhöll derföre några slag af spöet, för hvilka hon dignade. Detta såg den slagnas son, en gosse om fjorton år, kastade sig i blind förbittring på rättaren, klöste och slog honom af alla krafter. Rättaren, en stor, groflemmad karl, fattade gossen i nacken, kastade honom till marken och begynte att obarmhertigt piska honom. Några af de närmast stående upphörde med arbetet, togo gossens parti och utforo i hotelser mot rättaren. Denne slog ursinnigt omkring sig med sitt hasselspö; en af arbetarne, träffad i ansigtet, fattade rättaren om lifvet, kastade honom i hans tur till marken och betalade rikligt sitt lån af stryk. Nu blandade sig en mängd af de öfriga i tvisten; det blef ett fullständigt myteri. Den länge nedtryckta harmen sökte sig luft, man bortkastade verktygen, grep till gärdsgårdsstörarne, slog alla rättarne till marken och piskade dem så utan hejd, att de väl föga|31| undkommit med lifvet, derest icke ankomsten af en ny person i hast förändrat hela sakens utseende.

107 konsekvensändrat/normaliserat Mäster Adam!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade en af de kringstående, och detta namn hade en magisk verkan. I ögonblicket bortkastades störarne, de slagne lemnades i fred, enhvar ilade med brådskande hast tillbaka till arbetet och såg sig med skygga blickar om efter den hotande faran.

108 Mäster Adam, den allmänt fruktade fogden, nalkades på gångstigen från slottet. Det var en högväxt och muskelstark man, omkring 50 år gammal, i |225|klädseln ett mellanting mellan herre och bonde. Hans korta, nästan hvita hår betäcktes af en vintermössa af hundskinn; de tunna, sammanbitna läpparna, de små, gråa ögonen och den låga, men skarpt framstående pannan uttryckte på en gång djerfhet, slughet och hårdhet. Hans spejande öga hade på långt håll upptäckt tumultet, men han påskyndade icke sina steg, han nalkades till utseendet alldeles lugn, viss om sin makt öfver denna folkhop, som i många år lärt sig att frukta honom.

109 Mäster Adam afhörde med tålamod rättarnes klagomål och anställde genast summarisk process. Så stor var arbetarnes fruktan, att ingen af dem vågade ett ord till sitt försvar; kanske voro de ock på förhand säkra att derigenom endast förvärra sin sak. Blott den fjortonårige, som börjat myteriet, betedde sig vildt, knöt, till alla kringståendes häpnad, sin hand mot mäster Adam och utropade: konsekvensändrat/normaliserat Låter du inte mor vara i fred, så slår jag ihjäl dig, när jag blir karl. Först tog du vår far, och han förgicks i kriget. Sedan tog du min äldsta bror, och han kom aldrig igen. Sedan tog du vår häst för lemma startutskyldernakommentar. Sedan tvang du min andra bror att draga tegel-lasset, efter vi ingen häst hade; så drog sig bror min förderfvad och dog. Nu har du tvungit mor och|32| mig att göra tre dagsverken i veckan utan lön, fastän vi icke ha en bit bröd till att äta. Och nu ha dina rättare slagit mor och mig; det är orättfärdigt gjordt, mäster Adam, och du kan låta piska mig till döds, men jag säger ändå, att det är orättfärdigt gjordttomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

110 konsekvensändrat/normaliserat Hvad heter du?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade fogden kort och nästan spefullt, i det han fixerade pojken.

111 konsekvensändrat/normaliserat Liksom du ej visste det!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade gossen trotsigt. konsekvensändrat/normaliserat Pehrtomtkonsekvensändrat/normaliserat heter jag, och tomtkonsekvensändrat/normaliseratPehr hette far min, och lemma startLampifolket har man kallat oss efter träsketkommentar, der torpet är. Skrif opp det i din lemma startsvarta bokkommentar; lemma startvår Herre skall skrifva det en dag i sinkommentar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

112 konsekvensändrat/normaliserat Du har goda lungor,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog fogden spefullt; konsekvensändrat/normaliserat det vore synd att ej låta dig bruka dem. Sätten pojken i qvarnkammaren,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor han till rättarne, konsekvensändrat/normaliserat gifven honom dagligen två gånger smörj och låten mig veta, när han lemma startfaller till bönbokenkommentar. Fören modren ur vägen, att hon ej hindrar arbetet; hon må göra om dagsverket i morgon. Och J andre, som visat eder uppstudsige, veten J, ert pack, hvad det vill säga att vara gensträfvig mot sin herre och husbonde! Mössorna af, lymlar! Du, Nils, har slagit min rättare först; åh, jag känner dig nog, min lemma startjunkerkommentar! Fören bort honom till profossen och derifrån med fångskjuts till Åbo slott. J andre mån förlikas med rättarne och gifva dem skälig bot; derefter skall det lottas mellan er, och åtta bland er skola lemma startstickas bland knekthopenkommentar och skickas till Polen. Förstån J det, pack!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|226|

113 Två af rättarne voro icke sena att gripa gossen och Nils, för att föra dem bort. Gossens moder, som blifvit slagen, satte sig deremot och kastade sig ömsom hotande, ömsom bedjande i karlarnes väg. Alla arbetarne, till ett antal af några och lemma startfyratiokommentar, hade samlat sig kring stället och betraktade än fogden, än hvarandra med blickar af|33| fruktan och hat. Mäster Adam anade oråd; ögonblicket var vådligt, och hans makt stod på spel. Men slumpen kom honom till hjelp. I parken hördes hundskall och straxt derpå ett skott. Allas blickar vändes ditåt, ty denna tid på året, när högdjuren hade späda ungar, brukade aldrig jagas i parken.

114 Hundskallet närmade sig, det rasslade mellan grenarna, och fram störtade en ung elg rakt mot det ställe, der gamla hägnaden var nedbruten, för att lemna plats åt den nya. Några af folket uppgåfvo ett rop; elgen lemma startstudsadekommentar, åter small ett skott, och blödande rusade det vackra djuret in bland den vikande folkhopen, men blott för att efter några steg vackla, nedstörta och uppgifva andan med en af dessa märkvärdiga bedjande blickar, hvilka alla jägare veta omtala. Straxt efter elgen framstörtade hundarne och efter dem den unge grefve Bernhard till häst, med det afskjutna geväret öfver axeln.

115 Ynglingen stadnade ett ögonblick, påtagligen förlägen att här vid sin jagt på så olämplig tid träffa den stränga fogden, för hvilken han, ehuru arftagare och herre till slottet, från barndomen hyste en ofrivillig respekt. Likväl segrade straxt hans stolthet, han steg af hästen och närmade sig elgen med den anmärkning, liksom i förbigående, att det lyckligtvis ej vore en hona och således ingen skada på ungarna. Arbetarne bugade vördnadsfullt, fogden aftog hundskinnsmössan och sade med en blandning af ödmjukhet och ironi: konsekvensändrat/normaliserat ers nåde har rätt att när han behagar förstöra sitt villebråd.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

116 Fogden hann icke säga mera, innan Lampiqvinnan kastade sig för den unge grefvens fötter och utropade: konsekvensändrat/normaliserat Nådige herre, förbarma eder öfver min son! De vilja sätta honom i qvarnkammaren; ni vet icke, ni, hvad qvarnkammaren är. Ofvanför det stora vattenhjulet är der en|34| mörk bur; dess golf är af lemma startspolverkkommentar, och ständigt stänker den fuktiga dimman ditopp, och der låter fogden sina fångar sitta dagar och nätter utan mat, i mörker och köld, genomdränkta af vattnet och döfvade af dess brus. Förbarma er öfver min son!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

117 konsekvensändrat/normaliserat Är det så, som hon säger?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade grefve Bernhard med en tvekande blick på fogden, som plötsligen såg sig förvandlad från domare till anklagad.

118 Fogden beskref myteriet med samma ton af förakt för hopen som nyss förut, då han tilltalat arbetarne. Men han hade missräknat sig på intrycket af denna öfverlägsna ton. Han glömde stolthetens fina nerver vid sjutton år; han anade kanske ej, att den greflige ynglingen, nyss tvungen att göra ett |227|slags ursäkt för sitt opassande skytte, ej ogerna fann ett tillfälle att visa sin myndighet öfver honom, tjenaren. Grefve Bernhard betraktade arbetarne med välvilja. konsekvensändrat/normaliserat J hafven svårt förbrutit eder,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, konsekvensändrat/normaliserat och hvarken min fader eller jag skall lemna sådant ostraffadt, om det sker en gång till. Men jag vill ej, att min korta vistelse här ibland er skall störas af några straffdomar. Jag förlåter er för denna gång, i hopp att J framdeles skolen vara lydige tjenare. Jag efterskänker alla straff; jag ger er i dag en fridag och vill, att J skolen göra eder en glad stund. Mäster Adam, säg till, att folket får mat till middagen och på eftermiddagen två tunnor öl.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

119 Grefven gick. Fogden följde honom tigande och med mörka blickar. Men arbetarne uppstämde ett jublande hurra, och den fjortonårige Lampigossen ropade, svängande sin trasiga mössa: konsekvensändrat/normaliserat Hurra för den unga, nådiga herrn. Det skall jag minnas, när jag blir karl!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|35|

4. Mäster Adam.

120 Fogdens gård låg ett stenkast från slottet, belägen på en höjd vid sjön, så att man derifrån kunde se allt hvad som lemma startföreföllkommentar. Detta var af flera skäl nödvändigt, dock mest för det hat, som fogden ådragit sig. Tre af hans pålitligaste och starkaste karlar utgjorde besättningen i denna gård, som, omgifven af ett plank med jerntinnar, liknade ett lemma startutanverkkommentar, bestämdt till slottets bevakande. Öfver gafveln af huset hängde på sin ställning en ljudelig klocka, med hvars tillhjelp fogden kunde kalla sig hjelp från slottet, om han blef öfverfallen. Huset var dessutom försedtoriginal: förseddt (källa för ändring: HT, 1874, 1883) med alla slags vapen och liknade mera en rustkammare, än en fredlig förvaltares boning.

121 En stund efter det uppträde, vi nyss berättat, sågs mäster Adam utkomma från sin boning och kasta en spanande blick mot parken. Det dröjde ej länge, innan hans skarpa ögon upptäckte tvenne gestalter framskymtande mellan träden; det var Greta, hans dotter, och vid hennes sida den unge grefve Bernhard. Ett knappt märkbart lemma startlöjekommentar drog sig vid denna anblick öfver fogdens läppar. konsekvensändrat/normaliserat Icke så illa!tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade han. konsekvensändrat/normaliserat Den unga örnen vill visa i god tid sin makt; jag har dock en tråd, som binder hans flygt.tomtkonsekvensändrat/normaliserat – Derpå gick han med lugna steg till slottet, lemnande de båda unga ostörda i deras förtroliga vandring före afskedets ögonblick.

|36|

122 Mäster Adam var nu icke lik sig sjelf. Helt annan än nyss förut, gick han omkring bland det församlade folket, utdelade rundeligt både mat och öl, hade åt alla ett vänligt ord och låtsade icke märka arbetarnes hånfulla, |228|misstrogna blickar, som triumferande mötte honom öfverallt. Lampigossen kunde icke styra sin tunga: konsekvensändrat/normaliserat Skål, mäster Adam,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han, i det han trängde sig fram till ölstånkan; konsekvensändrat/normaliserat det ölet har icke vuxit i qvarndammen.tomtkonsekvensändrat/normaliserat Fogden smålog och svarade endast: konsekvensändrat/normaliserat Du bedrar dig, min gosse; maltet är hemma just derifrån.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

123 Men ungdom och kärlek fortsatte sin lustvandring i den gröna parken. Strålande som de af helsa och glöd, såg majsolen ned på dem genom lönnarnes kronor. Blyga som den första kärleken, oskyldiga, friska och hoppfulla som den, böjde sig vårens första sippor under de vandrandes fot, och de märkte det ej. Fåglarna sjöngo rundtomkring: de hörde det ej; och likväl märkte de, hörde de allt. Ty allt flöt för dem tillsamman i en enda anblick och en enda ton: sol och blommor och fågelsång, de togo alla en enda gestalt och ett enda ljud: det var den älskades öga, det var den kära röstens ljud, när afskedets stund nalkades och hela lifvet speglade sig i en enda tår, likasom hela naturen i en enda droppe af morgondagg.

124 Börd, rang, rikedom, lysande namn, stolta förhoppningar, lycka och glans, ära och makt – böjen eder förmätna panna till jorden, det finnes i hjertats verldar en makt, som är större än ni, och den jemnar höjder och klyftor och nedbryter hägnaden mellan höge och låge, och den förmår allting, emedan den tror allting och hoppas allting och begär likväl ingenting annat än sig sjelf. Derföre är den första kärlekens glans så stor och skiner, länge försvunnen, genom lifvets minnen, såsom skalden sjunger:

|37|

tomtkonsekvensändrat/normaliseratlemma startÄn med mörker, än med ljus

Ett moln gått opp och dolt dig för min syn,

Dock brann du lika klar, sen det försvann.kommentartomtkonsekvensändrat/normaliserat

126 Solen stod redan högt på himmelen, när den unge grefve Bernhard erinrade sig, att han ännu samma dag skulle rida till Åbo, för att straxt derpå lemna fäderneslandet. Han fattade flickans hand – han, den rike och förnäme, hade aldrig vågat begära en kyss af hennes blomstrande läppar. Nu kysste han denna hand, som hvilade varmt i hans; det svindlade för den arma flickans ögon, och när hon såg sig om, var ynglingen försvunnen bakom parkens ekar.

127 Oerfarne! Han kom från sina drömmar, hoppfull och oegennyttig; han anade icke, att hemma i slottet väntade honom den iskalla egennyttan; han hade behöft mot den en mans kraft och en gubbes erfarenhet, och han hade endast ett hjerta, uppfylldt af vemod, sällhet och sorg.

128 Mäster Adam väntade honom i den stora salen. Ynglingen märkte honom |229|knappt. Men förvaltaren trädde med en egen blandning af djerfhet och ödmjukhet rätt fram till sin unge herrskare, räckte honom vördnadsfullt en liten påse med silfvermynt och sade, ej utan beräknad tonvigt: konsekvensändrat/normaliserat Detta är allt, hvad jag nu kunnat bringa ihop till ers nådes resa.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

129 konsekvensändrat/normaliserat Det är bra,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen, utan att kasta en blick uppå penningarne: konsekvensändrat/normaliserat lägg dem der i mitt resskrin, jag skall sedan qvittera allt.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

130 konsekvensändrat/normaliserat Men,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte förvaltaren, bedragen i sin väntan, konsekvensändrat/normaliserat det är endast 450 daler i silfver. Ers nåde skall ej med dem kunna bestrida sin resa och utrustning i Åbo.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

131 konsekvensändrat/normaliserat Godt, jag förstår,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefve Bernhard förströdd; konsekvensändrat/normaliserat du vill lemna mig mera; nåväl, lägg alltsamman i resskrinet.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|38|

132 konsekvensändrat/normaliserat Nej, ers nåde, beklagligen kan jag ej lemna er mera i detta ögonblick. Först i morgon eller öfvermorgon inflyta räntorna från de norra lemma startländeriernakommentar; och jag nödgas lemna åt en annan omsorgen om deras inkassering. Jag ber ödmjukast, att ers nåde ville nu genast förunna mig afsked från min tjenst, i förmodan att ers nådes herr far icke vägrar sitt samtycke dertill.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

133 konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det ni säger, mäster Adam?tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog ynglingen uppmärksam på den skarpa betoningen i förvaltarens sista ord.

134 konsekvensändrat/normaliserat Ers nåde,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade fogden, konsekvensändrat/normaliserat ni går i krig. Ni skall der få en trupp att anföra. Det händer en dag, att ert manskap gör myteri, icke mot er, men mot sergeanten, som vill tillhålla folket att uppfylla sin pligt. Sergeanten bestraffar detta brott, som ostraffadt skulle i grund förstöra disciplinen. Ni deremot, ers nåd, ni ditföres af en händelse, ni hör blott den upproriska hopens framställningar, ni förlåter de brottslige: än mer, ni belönar dem med ett gästabud. Eder underlydande kan icke motsäga er; han lyder, men han gör hvad hans pligt bjuder: han begär sitt afsked.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

135 konsekvensändrat/normaliserat Men det är icke ert allvar, mäster Adam. Ni kan icke fordra, att jag, som efter flera års frånvaro på två dagar besöker mitt fädernegods, skall belasta minnet af dessa dagar med straffdomar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

136 konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd kan ej heller fordra, att jag, som i femton år med trohet tjenat er herr far, skall qvarstå vid en befattning, der jag från denna stund endast kan mötas af mina underlydandes hån och uppstudsighet.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

137 konsekvensändrat/normaliserat Hvilken upprättelse fordrar ni då?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

138 konsekvensändrat/normaliserat För mig gifves endast ett val. Antingen lemnar jag i dag min tjenst, eller tillåtes mig att i morgon straffa de olydige.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|39|

139 konsekvensändrat/normaliserat Hvad ni begär är omöjligt. Mitt ord kan lika litet ryggas som ert. Mäster Adam, ni har ej rätt behandlat ert folk. Nöd och förbittring stå skrifna i hvarje uppsyn. Det gör mig ondt om dem.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|230|

140 konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd känner ej detta folk. Gensträfvigt och halsstarrigt, kan det endast med stränghet hållas i tygel. Lossa på dess band, öfverse i dag med dess olydnad, och det skall vara i stånd att i morgon till grunden nedrifva ert slott. Grefven, er herr far, behöfver årligen trettiotusen daler för sina utgifter. Ni sjelf, ers nåd, behöfver minst tiotusen. Slottets underhåll fordrar lika mycket. Hvarifrån vill ni taga dessa penningar, derest ej folket hålles i helsosam fruktan? Sexton af edra hemman äro pantförskrifna; trettio hemman lemma startäro öde i följd af utskrifningarnakommentar till kriget. I år har adeln fördubblat sin lemma startrusttjenstkommentar; hvar åttonde bonde skall klädas i knektjackan; här i skärgården skola två båtsmän uttagas af fem bönder. Pesten har visat sig i Åbo, och folket ropar, att brunnarna äro förgiftade. Hexor och trollkarlar kringstryka öfverallt och förvända sinnena med allehanda djefvulstyg. Förlåt en gammal trotjenare, om han frågar: är detta en tid för mildhet och skonsamhet? Jag vill icke dölja för er, ers nåd, att om jag i dag släpper tömmarna, kan i morgon ett allmänt uppror utbrista. Men ... vill ni hellre följa ert hjertas känslor än nödens och klokhetens bud, så har jag intet att vidare tillägga. Mina räkenskaper äro i ordning, och jag är beredd att, fattig som jag hitkom, öfverflytta med min dotter till Sverigetomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

141 konsekvensändrat/normaliserat Visa mig en utväg, der jag ej behöfver straffa,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog ynglingen, synbart träffad af fogdens mörka skildring och kanhända tillika af den tanken, att den vackra Greta skulle flytta bort.

|40|

142 konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd behöfver icke straffa,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade fogden med ett knappt märkbart leende. konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd reser i dag till Åbo, åtföljd af folkets välsignelser och jubelrop. Det är jag, som i morgon skall beskyllas att hafva handlat emot er vilja. Man skall hata mig ännu mer, än man gjort; man ser endast handen, som straffar, icke hufvudet, som befaller. Men jag är van vid att misskännas; hvad bryr jag mig om hatet? Jag tjenar min herre, det är nog, och jag är beredd att för honom uppoffra allt.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

143 Grefve Bernhard stred med sig sjelf. Ändtligen segrade stolthet och hederskänsla. konsekvensändrat/normaliserat Nej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han; konsekvensändrat/normaliserat hände hvad som helst, ni måste finna en annan utväg. Jag bryter icke mitt ord.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

144 Förvaltaren teg en stund helt stilla. Derpå sade han: konsekvensändrat/normaliserat Lofva mig, ers nåd, att, innan ni reser, sammankalla arbetarne och uppmana dem att i allting vara mig hörsamme, såsom de böra vara hörsamme eder sjelf.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

145 konsekvensändrat/normaliserat Stadnar ni då qvar?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

146 konsekvensändrat/normaliserat Ja, ers nåd.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

147 konsekvensändrat/normaliserat Godt. Jag lofvar er det.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

148 En half timme efter detta samtal stodo alla slottets invånare samlade kring sin unge herre, hvars häst redan stampade vid slottsporten. Grefve |231|Bernhard hade efterkommit förvaltarens önskan och tillsagt alla underhafvande ovilkorlig lydnad för mäster Adam. Ett doft knot blandade sig i hurraropen; men den unge grefven aktade icke derpå, utan sprängde i sporrsträck bort på vägen åt Åbo. En enda såg med förgråtna ögon den sista fladdrande skymten af hans blåa plym; det var den hårde förvaltarens dotter, den milda och ljuslockiga Greta.

149 Knappt var grefven borta, innan mäster Adam framkallade sina rättare. konsekvensändrat/normaliserat Bort med ölet!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade han. konsekvensändrat/normaliserat Fram med fångkärran, och Nils i häkte. Åtta de mest upp|41|studsiga af eder öfriga uttagas till rekryter. Lampipojken inspärras i qvarnkammaren, och hans mor jagas på ögonblicket från sitt torp.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

150 Fruktan och häpnad betogo alla närvarande. Blott Lampiqvinnan vågade höja sin röst till ett klagorop. konsekvensändrat/normaliserat Ve, ve!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade hon. konsekvensändrat/normaliserat Ve öfver den lemma startotrognekommentar gårdsfogden.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

151 Året 1656 var för Finland bekymmersamt i många afseenden. Fienden hade härjande infallit i Karelen; det var då som lemma startgymnasisterna i Wiborg modigt uttågade till stadens försvarkommentar. Skörden hade på flera orter felslagit, pesten väntades, kriget i Polen uppslukade allt stridbart manskap, som hemma kunde undvaras. Konungen hade, icke alldeles lagligt, låtit utskrifva icke blott detta, utan äfven följande årets rekryter; allmogen knotade och bearbetades här och der af hemliga utskickade. Dess trohet mot kronan förblef orubbelig, men drifvet af nöden, lyssnade folket i några trakter, särdeles i nejden af Åbo, till personer, som sökte intala dem, att den nyaste utskrifningen skedde utan konungens vetskap på tillställning af egennyttige embetsmän, hvilka sedan ville sälja det utskrifna manskapet åt Danskar eller Ryssar. Så hände, att här och der uppstod lemma startbullerkommentar, att menigheten motsatte sig utskrifningen och endast med ömsom användt våld och öfvertalning kunde förmås att foga sig i öfverhetens påbud.

152 Nejden kring Majniemi, uppretad och utarmad af flerårigt förtryck, var en af de lättast antändliga. Sent på aftonen samma dag som grefve Bernhard afrest till Åbo, såg man en båt med tvenne karlar och en qvinna ila öfver sundet till svarta Janes koja. Den gamla sof eller låtsade sofva, men uppväcktes af några kraftiga slag på dörren och tvangs att insläppa de sena gästerna. konsekvensändrat/normaliserat Har den lede fienden farit i eder,tomtkonsekvensändrat/normaliserat bannade hon, konsekvensändrat/normaliserat efter J icke|42| låten folk vara i fred så här dags på dygnet? Veten J icke, att fogdens piska skall väcka eder sjelfva klockan fyra på morgonen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

153 konsekvensändrat/normaliserat Det är just derföre att vi veta det, som vi kommit hit,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Lampiqvinnan, som åtföljt karlarne. konsekvensändrat/normaliserat Fogdens piska skall aldrig väcka oss mer, och dertill skall du hjelpa oss, Jane.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|232|

154 konsekvensändrat/normaliserat Jag!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast den gamla med låtsad förundran, ehuru hon troligen ganska väl förstod meningen med besöket.

155 konsekvensändrat/normaliserat Just du,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog qvinnan. konsekvensändrat/normaliserat Här är ej tid till långa ord. Nils på Arvio är häktad i qväll, Pehr, min pojke, är kastad i qvarnkammaren, jag sjelf är drifven från torpet, och när solen går opp, skola lemma startdessa två och ännu sex andra dertill skickas till Åbo och stickas i knekthopenkommentar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

156 konsekvensändrat/normaliserat Men hvad har jag att skaffa med det? Jag får vara nöjd, så länge man låter mig sjelf behålla min koja!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

157 konsekvensändrat/normaliserat Jo,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade qvinnan beslutsamt och hemlighetsfullt, konsekvensändrat/normaliserat du skall förgöra mäster Adam ännu i natt.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

158 konsekvensändrat/normaliserat Ären J galne? Förgöra fogden?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

159 konsekvensändrat/normaliserat Hör nu på, svarta Jane, det är icke värdt, att du ställer dig så oskyldig. Hela verlden vet, att du kan hemliga konster både till godt och ondt. Ditt rykte är nästan så stort som lemma startPuu-Jumalaskommentar, och du anses af mången lemma startsnällarekommentar än lemma startWalborg Kyni från Tyrviskommentar. Således är det onödigt, att du ställer dig så enfaldig. Du skall tillreda ett lemma starttrollskottkommentar, och det genast, och derpå inkastas det än i natt genom fogdens fönster, och när morgonen gryr, är han död i sin säng.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

160 konsekvensändrat/normaliserat Gå er väg, ni har skådat för djupt i ölstånkan, märker jag,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utfor Jane vresigt.

|43|

161 konsekvensändrat/normaliserat Åhå,tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade karlarne, konsekvensändrat/normaliserat tror du vi kommit hit för att låta drifva gäck med oss. Nej gumma, nu är nöden för dörren, och nu lemma startslipperkommentar du ej ur en fläck. Gör du icke genast hvad vi begära, så tända vi din usla koja i alla fyra hörnen och steka dig, gamla trollpacka,original: trollpacka vid brasan af dina egna knutar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

162 Jane betraktade forskande sina gäster och syntes begripa, att de, drifne af nöden och lemma startvantronkommentar, voro i stånd att hålla ord. konsekvensändrat/normaliserat Jaså,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon efter någon tvekan; konsekvensändrat/normaliserat jag skall göra eder till viljes, men icke i natt. Tron J, att man förgör en menniska så, som man dräper en katt? Menen J, att här i stugan växer trollört, sprakved och drakeblod? Dödas ben kunde jag väl ha och ödlehufvud och grodfötter; men hvar nu i en hast taga kyrkomull, ugglehjertan och huggormstungor? Nej vars, låt bli med det så länge. Vi måste vänta till nedan, ty i nyet förlora örterna sin kraft och kunna ej skada, men väl bota. Kommen tillbaka om två veckor.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

163 Karlarne syntes förlägna. konsekvensändrat/normaliserat Om två veckor äro vi på vägen till Polacken,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade de.

164 konsekvensändrat/normaliserat Visst är det värdt att här stå och lipa!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast Lampiqvinnan, den djerfvaste och mest förbittrade af dem alla. konsekvensändrat/normaliserat Hjelper ej trolldom, så hjelper väl handkraft. Fort tillbaka i båten; vi ha ännu en timme till midnatt. Innan |233|hanen gal, falla vi öfver fogden med fyratio mans styrka och rifva hans gård i små smulor.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

165 Karlarne betänkte sig ännu; vågstycket syntes dem för stort. Jane tog medlande till ordet. konsekvensändrat/normaliserat Mig synes det vara bäst,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, konsekvensändrat/normaliserat att några af er gå genom natten till Åbo och klaga allas nöd för landshöfdingen. Törhända träffen J unge grefven der ännu, och så kunnen J få rätt mot fogdens tyranni.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

166 konsekvensändrat/normaliserat Rätt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade Lampiqvinnan med bitterhet.|44| konsekvensändrat/normaliserat Klaga så gerna på haglet, som nedslår vår gröda, och på frosten, som förderfvar kornet i axet! Förr skola haglet och frosten göra dig rättvisa, än den ena höge herrn rör en flik af den andres rock. Hvad ha vi lemma startenfaldigakommentar bönder att vänta, när vi veta, huru det för några år sedan gick den lemma starthederlige fiskal Croell, som klagade öfver kronans befallningshafvande och som fick tacka sin lycka, att han slapp helskinnad med skammen ur fängelsetkommentar, men icke så mycket som ett öre vunno bönderna derpå. Nej, stackare den karl, som icke i dessa tider förstår att hjelpa sig sjelf, han är värd att brödet ryckes ur hans mun och hästen från hans kärra och kon från hans lemma startklafvekommentar och barnet från hans famn; eländige fege stackare, som tålen slikt öfvervåld och icke lemma starthankommentar mod att slå tillbaka med rätt den, som först slagit eder med orätt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

167 konsekvensändrat/normaliserat Om vi finge hela Arvio by och alla Lampigårdarna på fötter i natt, borde vi blifva mellan femtio och sextio man,tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte den ena af karlarne eftersinnande.

168 konsekvensändrat/normaliserat Tre rättare och fogden fjerde i gården, utom Greta och pigan,tomtkonsekvensändrat/normaliserat räknade den andra; konsekvensändrat/normaliserat men om klockan ringer till storm, får han tio eller tolf karlar från slottet till hjelp.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

169 konsekvensändrat/normaliserat Tolf och fyra gör sexton,tomtkonsekvensändrat/normaliserat räknade Lampiqvinnan. konsekvensändrat/normaliserat Sexton de och minst femtio ni; finns det hjerta i bröstet hos er? Kalla mig en hexa, om jag icke nästa söndag skall berätta för allt kyrkfolket, huru fege J varit, och minsta barn i hela byn skall skratta er upp i synen.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

170 konsekvensändrat/normaliserat Fort till båten!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade båda karlarne, hvilkas tröga finska lynne småningom uppvärmdes af qvinnans hetsiga tal och ändtligen närmade sig den punkt, der man mindre beräknar sin fara, än sin rättvisa sak. Innan kort voro de alla åter på motsatta stranden.

|45|

171 Jane såg efter de bortroende, i det hon betänkligt skakade på hufvudet. konsekvensändrat/normaliserat lemma startDen, som griper till svärd, skall förgås med svärdkommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon tyst för sig sjelf. konsekvensändrat/normaliserat Finns då i Finland ingen rättvisa mer, utom det blodiga våldets? Men Greta måste räddas; Gud vare sedan hennes far nådelig, om de verkligen få honom fatt.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|234|

172 Med dessa ord lösgjorde Jane en liten båt, som i vårnattens halfskymning låg gömd mellan stenarna vid stranden, och hastade med lätta, men tysta årtag åt samma håll, som fogdens fiender nyss hade rott. Och natten var alldeles lugn; på afstånd hördes talltrastens sång ur skogen, blandad med ljudet af dyningens sqvalpande mot de slumrande stränderna.

|46|

5. Nattliga lemma startuppträdenkommentar.

173 Vid pass två timmar före uppträdet i Janes koja stod mäster Adam på den höga trappan af sitt hus, der man från kullen såg vida omkring. Hans genomträngande blickar flögo öfver nejden, än mot slottet till venster, än bortåt Arvio by, som bakom åkerfälten till höger vid sidan af parkhägnaden framskymtade med sina låga tak nära en qvart mil från gården. Han följde noga de hemvandrande arbetarnes steg och syntes belåten, när de icke gruppvis, utan en och en, sågos aflägsna sig lemma startlångskommentar gångstigarna, genvägen öfver åkerrenarna.

174 På stora vägen från slottet sågs en ensam vandrare med ränsel på ryggen styra sin kosa mot gården. Hans steg blefvo raskare, ju mera han närmade sig, och innan fogden lemnat sin trappa, stod vandraren vid den stängda porten, klappade på och begärde att blifva insläppt. Mäster Adam gick att öppna. konsekvensändrat/normaliserat Är det du, Johannes?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han sträft, dock utan sin vanliga hårdhet i tonen. konsekvensändrat/normaliserat Hvad för dig hit så här dags? Du hade gjort bättre att sitta i Åbo vid din lemma startgrammatikakommentar, än att med ränsel på ryggen stryka landet omkring.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

175 konsekvensändrat/normaliserat Ja, hvad vill ni jag skall göra?tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade den nykomne, en ung man af några och tjugu år, blek och mager till utseendet, men med ett uttryck af klokhet och godlynthet i de tidigt fårade anletsdragen. konsekvensändrat/normaliserat Hvad vill ni jag skall göra?tomtkonsekvensändrat/normaliserat Hela min matsäck var slut, och i|47| Åbo finnas så många andra fattiga lemma startdjeknarkommentar, att barmhertiga menniskor ej kunna föda alla. Derför så tänkte jag, att nöden har ingen lag. Pingsten tillstundar, och så har jag begifvit mig ut i socknarna att samla ihop några ören och några kakor bröd, för att hålla ut till midsommar med lemma startlogicamspråk: latin och methaphysicamspråk: latinkommentar. Ni nekar mig ju inte tak öfver natten, mäster Adam? Hur mår Greta? Det är längesedan jag såg min lilla brud.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

176 konsekvensändrat/normaliserat Nå nå, gunstig junker, det har ingen brådska med brudekronan; lemma startläs dig först till magisterkommentar och skaffa dig litet mera bröd i ränseln, så få vi allt se. Men kom in nu vackert och ät en bit. Du har väl godt om matlust, kan jag tro.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

177 konsekvensändrat/normaliserat Jo men, mäster Adam, jag har gått två mil i dag och derunder lemma startfunderat på en ny thes, som skall göra vår lärde Martinus Miltopæus mycken glädje. |235|An homo bestia sit?språk: latin Svar: Certe, quia comedit similes suosspråk: latin*)Är menniskan ett lemma startoskäligtkommentar djur? Visserligen, efter hon äter sina likar.,kommentar och dervid,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade studenten med ett spetsfundigt leende, konsekvensändrat/normaliserat dervid tänkte jag på de delikata lemma startsyltfötterkommentar, ni skall bjuda mig till qvällsvard, mäster Adam!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

178 Fogden syntes föga gifva akt på denna lärda invit, utan införde sin gäst i den rymliga salen, som jemte två små kamrar upptog hela hufvudbyggnaden. konsekvensändrat/normaliserat Hvila dig nu,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han; konsekvensändrat/normaliserat jag vill tillsäga Greta att hemta dig mat.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

179 Greta kom. Studenten räckte henne handen och kramade den dugtigt, men den unga flickan nedslog ögonen, sannolikt för att dölja de alltför tydliga spåren af nyss gråtna tårar. konsekvensändrat/normaliserat Hvad nu?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Johannes godmodigt. konsekvensändrat/normaliserat Du har gråtit, pullula measpråk: latin?**)Min kyckling. Aldrig i verlden kan jag tro, att du haft så ledsamt efter mig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|48|

180 konsekvensändrat/normaliserat Hennes dufhane har flugit sin kos i dag,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skyndade fadren att svara, innan Greta ännu hunnit uppslå sina vackra ögon. konsekvensändrat/normaliserat Är du icke en toka, min flicka, att hänga hufvudet för en sådan der grannfjädrad gynnare? Se så, qvickt fram med ett godt ord åt Johannes, och en god filbunke på köpet. Ser du icke, han vore i stånd att af bara hunger äta upp dig sjelf.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

181 Och den hårde fogden log välvilligt. Han hade dock sin menskliga känsla äfven han; det var kärleken till hans dotter och ärelystnaden att en dag tänka henne som den flitige studentens maka, en blifvande prostinna i hemsocknen. Men Greta vågade hvarken se upp eller svara; hon ilade ut och återkom snart med den begärda lemma startvälfägnadenkommentar.

182 Studenten, utan tvifvel mera lärd, än menniskokännare, antog godtroget fogdens förklaring öfver Gretas tårar och satte sig med stoiskt lugn att äta sin filbunke. konsekvensändrat/normaliserat Sannerligen, mäster Adam,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, konsekvensändrat/normaliserat ni är en afundsvärd man: en varm stuga, ett godt bord, en mjuk qvinnohand – lemma startnumen domesticumspråk: latinkommentar, som vi uttrycka oss artigare än lemma startdominusspråk: latinkommentar Bång, som alltid talar om sin mala herbaspråk: latin, sitt styggelsegräs – och sedan landsbygdens lugn, lemma startotium mentisspråk: latinkommentar, och ett folk af herdar och herdinnor, som leda till er sina lam i rosenband och hvilkas herdekonung ni ärtomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

183 konsekvensändrat/normaliserat Säg mig, Johannes,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade fogden, som troligen icke delade studentens tankar om landsbygdens herdelif, konsekvensändrat/normaliserat grälar man ännu lika mycket vid akademien?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

184 konsekvensändrat/normaliserat Jag förlåter er, mäster Adam,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade studenten, i det han gjorde en djup grop i filbunken; konsekvensändrat/normaliserat jag förlåter er, att ni nyttjat ett så vulgärt uttryck som gräla, om hvad vi anständigtvis kalla disputera. Ja visserligen går der allt |236|ännu varmt till vid disputationerna; dominusspråk: latin|49| lemma startMiltopæus bevisar, att dominusspråk: latin Bång är en åsnakommentar, och dominusspråk: latin Bång bevisar, att dominusspråk: latin Miltopæus är en hedning. Hvad mig angår, vill jag hellre vara hedning än åsna, och jag kan utan skryt säga, att jag i förra veckan som lemma startposterior opponensspråk: latinkommentar grundeligen lemma startnederslogkommentar dominusspråk: latin Bång, både lemma startmajoremspråk: latin, minoremspråk: latin och conclusionemspråk: latinkommentar. Dominusspråk: latin Bång blef deröfver lemma startfuribundusspråk: latinkommentar och hotade stämma mig för både hexeri och kätteri, efter han förmenade sig kunna bevisa, att jag för längesedan haft lemma startböcker till låns af dominusspråk: latin Stodius, hvilken, som ni vet, varit illa anskrifven för hexerikommentar. Men ... hvart tog mäster Adam vägen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

185 Fogden hade under tiden gått ut, kastade ännu från trappan en blick öfver den mörknande nejden, tillsåg om porten var stängd och strängen till stormklockan i ordning, gaf ordres för natten åt rättarne och pröfvade lemma startfängpannornakommentar på ett par långa muskedundrar, som hotande hängde vid stugudörren. Efter dessa försigtighetsmått återvände han lugn till det inre af stugan.

186 Greta hade emellertid begagnat sin fars frånvaro att, likasom händelsevis, fråga, om Johannes mött någon ridande på vägen åt Åbo, och studenten hade, med munnen full af sin smörgås, svarat henne, att den unge grefven af Majniemi ridit med två sina tjenare förbi och öfverstänktoriginal: öfverstänkte (källa för ändring: HT, 1874, 1883) honom med smuts. Lyckligtvis hade rummet betydligt mörknat, ty himmelen hade mulnat till natten och såg ut att lofva regn. Hvarken fogden eller Johannes kunde derföre upptäcka den glödande rodnad, som vid dessa ord hade, lik ett sken i natten, flugit öfver Gretas unga kinder.

187 konsekvensändrat/normaliserat Klockan är tio,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade fogden med den befallande ton, som lång vana lärt honom att antaga äfven hemma|50| i sitt hus. konsekvensändrat/normaliserat Godnatt med er, barn! I morgon få vi se hvad vi kunna göra för dig, Johannes.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

188 konsekvensändrat/normaliserat Hederlig tack, mäster Adam!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade studenten. konsekvensändrat/normaliserat Jag har sannerligen icke varit så mätt, sedan jag sist var hos er, och vore ni dominusspråk: latin Bång, så skulle jag utmana er på en spritter ny thes: num homo Deus sit?språk: latin Svar: certe, quia Deus nihil desiderat. Ego autem nihil desidero (scilicet post coenam copiosam). Ergo Deus sum. Quod erat probandumspråk: latin*)Om menniskan är en gud? Visserligen, ty en gud saknar (åstundar) ingenting. Men jag saknar ingenting (d. v. s. efter en riklig aftonmåltid). Således är jag en gud. Som skulle bevisas.. Godnatt, mäster Adam!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

189 Vid dessa ord hade Greta kysst sin far på handen och räckt sin egen hand åt Johannes och aflägsnat sig till det s. k. loftet, en rad af två eller tre små vindsrum, till hvilka man kom långs en utbyggd gång på baksidan af huset, |237|och der hon den varmare årstiden sof jemte tjenstepigan. Fogden gick till hvila i en af kamrarna, men studenten sträckte sig behagligt i den ena af tvenne halmbäddade sängar, hvilka öfver hvarandra intogo hela långsidan af rummet midtemot den stora spiseln. Här sjönk han innan kort i sömnens armar, under ärelystna tankar på alla de disputationer, i hvilka han skulle besegra dominusspråk: latin Bång.

190 Men troligen hade vår hederlige, fast trätosamme lemma startkathederhjeltekommentar tagit för stark qvällsvard af syltfötter och filbunkar, ty, oaktadt sin trötthet, sof han oroligt, och plågsamma drömmar störde hans hvila. Han tyckte sig sitta i nedra kathedern af lemma startauditorium majusspråk: latinkommentar, öfver och bakom honom Miltopæus med sitt långa, hvita hår slätt benadt öfver pannan, och framför honom stod den kolos|51|sale, svartmuskige theologen professor Bång, blixtrande af vrede och lemma startodium theologicumspråk: latinkommentar som lemma startex officiospråk: latinkommentar opponent. Och förgäfves uppbjöd respondenten all sin klyftighet, all sin vältalighet; den storväxte motståndaren lät en skur af kyrkofäder och hebraiska nedhagla öfver hans hufvud, och den arme Johannes kände sig förkrossad, stum, tillintetgjord, och allt svartare blef Bångens gestalt, vidgades ut, blåstes upp, blef hög som ett kyrktorn och nedskådade på honom med outsägeligt förakt; och när Johannes betraktade kathedern, befanns den förvandlad till ett ofanteligt bål, och sotiga figurer sprungo med facklor deromkring och antände bålet, och flammorna slogo fräsande upp mot den askgråa himmelen ....

191 I detta ögonblick vaknade vår vän studenten med förskräckelse och satte sig upp i bädden. Rummet var kolmörkt, ty luckorna voro tillskrufvade utifrån, men det syntes som hade drömmens skräckbilder föresatt sig att plåga honom äfven som vaken. I nattens tystnad kunde han tydligen höra ett besynnerligt sakta frasande, lika som uppe vid taklisten. konsekvensändrat/normaliserat Dumhufvud!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han lugnande till sig sjelf, konsekvensändrat/normaliserat det har börjat blåsa derute; det är stormen, som susar derborta i parken.tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och han lade sig åter med föresats att icke vidare låta skrämma sig af den fruktansvärde dominusspråk: latin Bång.

192 Den natten vägrade sömnens hulda makt att strö sin vallmo öfver studentens ögonlock. Det fortfor att susa och frasa i hans öron, och stundom tyckte han sig höra ett aflägset sorl, blandadt med klockors klang. För andra gången satte han sig upp. Öfverst vid taklisten ofvanom ett af fönstren syntes en liten glänsande punkt; den vidgade sig småningom, tilltog i klarhet ... och i rummet spridde sig en lukt af rök.

193 Studenten rusade upp. konsekvensändrat/normaliserat Eld!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade han och ilade|52| till den stängda dörren af fogdens kammare. Snart blef det rörelse i fogdens kammare.

|238|

194 Fogden, halfklädd, störtade ut och sökte att öppna förstugdörren. Den var stängd – tillbommad utifrån. På ögonblicket insåg mäster Adam hela vådan af sin belägenhet. konsekvensändrat/normaliserat De skurkarne!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han. konsekvensändrat/normaliserat De hafva klättrat öfver planket, tillbommat dörren och antändt taket med fyrbollar. Eländige lymlar, som hade vakt i natt! De ha druckit för mycket öl och bortsofvit allas vår välfärd.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

195 För att säga sanningen, hade fogden gissat alldeles rätt. De upproriske bönderne hade kringrännt gården, funnit vakten sofvande, och med bågar afskjutit mot taket brinnande bollar af lemma startblårkommentar och beck, så länge tills några af dem tändt an. Ehuru väggar och tak voro våta af regnet, var faran påtagligen ganska stor, ty det blåste starkt. Klockan var omkring 2 på natten och himlen betäckt af täta, dimlika moln, som fördröjde den annars så tidiga morgongryningen.

196 Mäster Adam var icke den man, som så lätt förlorade hufvudet. Hans första tanke var stormklockan; han ryckte i strängen; intet ljud – en bit af repet stadnade i hans hand. konsekvensändrat/normaliserat Kom, Johannes!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han. konsekvensändrat/normaliserat De hafva afskurit klocksträngen, men vi skola nog finna en utväg att märka bofvarna och väcka vårt folk.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

197 Hastigt nedtog han de två grofva muskedundrarne, räckte studenten den ena och försåg sig med krut, kulor och luntor. Derpå ilade båda uppför den branta trappan till vinden, från hvars trånga, endast med luckor försedda gluggar man hade en vidsträckt utsigt. Eldskenet från taket var ännu icke nog starkt att upplysa nejden, och bönderne, som icke medförde facklor, höllo sig alldeles tysta, i lemma startförbidankommentar att elementerna skulle|53| fullborda deras hämdeplan. konsekvensändrat/normaliserat Ser du något?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade fogden hviskande. – tomtkonsekvensändrat/normaliseratJag kan ej urskilja annat än träden i parken och taket af ladugården. Men tyst ... derborta helt nära planket ser jag en skugga röra sig.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

198 konsekvensändrat/normaliserat De hafva utställt poster rundtomkring, för att icke låta oss undkomma. Bedrar jag mig icke, så har en stor skara af mordbrännarne slagit sig ned i ro nära porten. De måste vara minst trettio eller fyratio man; hela Arvio by har sammansvurit sig med Lampigårdarne att förgöra mig. Men passa nu på; jag skall gifva de skurkarne en lexa, den de nog skola minnas till dödedag.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

199 Vid dessa ord framstack fogden genom gluggen den tunga pipan af muskedundern, sigtade mycket noga, förde luntan till lemma startfänghåletkommentar och tände an. Skottet small med stark knall; dess blixt upplyste hela gården och dess närmaste granskap. Bland bönderne vid porten märktes en plötslig förvirring blandad med jemmerrop. Fogden gnuggade händerna af skadefröjd och skyndade att ladda sitt fruktansvärda vapen ånyo. konsekvensändrat/normaliserat Välbekomme,tomtkonsekvensändrat/normaliserat |239|ropade han. konsekvensändrat/normaliserat Pipan var laddad med 15 kulor! Skjut, Johannes, skjut, innan skurkarne skingra sig. Skjut midt i hopen – der straxt till höger om porten.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

200 Den hederlige studenten svarade intet, men hans hand darrade. Han riktade länge och med skenbar omsorg; derpå sköt han – och sköt i luften. konsekvensändrat/normaliserat Dålig skytt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade fogden förargad; konsekvensändrat/normaliserat duger ej att skjuta annat än glosor och munväder. Ladda på nytt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

201 konsekvensändrat/normaliserat Ja, hur vill ni man skall träffa i blinda mörkret?tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde studenten med låtsad förtrytelse, i det han ovigt famlade efter lemma startladdstockenkommentar. Inom sig tillade han en slutsats efter logikens lemma startreglorkommentar: konsekvensändrat/normaliserat kanaljerna derborta äro menniskor och landsmän; man skjuter icke på menniskor och landsmän; ergospråk: latin skjuter jag icke på kanaljerna.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|54|

202 Huj, hördes i detsamma ett hvinande ljud, dock utan knall; i samma ögonblick susade något in genom gluggen tätt förbi studentens öra och borrade sig fast i den motliggande väggen. konsekvensändrat/normaliserat Hvad var det?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Johannes.

203 konsekvensändrat/normaliserat Hvad det var?tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade fogden. konsekvensändrat/normaliserat Det var en pil. Detta fördömda folk har icke råd att bestå sig gevär, kulor och krut; lemma startutom desskommentar är det strängt förbjudet. Derföre jaga de ännu med förfädrens bågar och pilar och skjuta med dem så säkert som någon skarpskytt. Det är ett äkta tjufskytte; ingen smäll, blott ett sakta sus, och döden träffar sitt rof. Akta dig, stå ej vid gluggen! Jag vill skicka dem och de sofvande lymlarne, mitt folk, ännu en väckare.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

204 I samma stund susade genom luften tvenne pilar på en gång; den ena inslog i yttre väggen på sidan om gluggen; den andra snuddade vid insidan af gluggen, spjelkade en bit af träet, träffade fogdens venstra arm, som riktade muskedundern, uppslet vadmalet af rocken och gjorde i armen en djup rispa. Mäster Adam undertryckte ett utrop af smärta, riktade åter sitt rubbade vapen och fyrade af. Ett nytt jemmerrop från nejden af porten bevittnade, att äfven detta skott icke förfelat sin verkan.

205 Emellertid hade det länge hotande regnet begynt nedstörta i strömmar – en för de belägrade lycklig omständighet, ty elden vid taklisten, ehuru ständigt underhållen af blåsten, förmådde blott långsamt gripa omkring sig. Nere på gården hördes nu larm, rop och svordomar, antingen nu bönderne, uppretade af de sinas fall, företagit sig att storma gården, eller ock rättarne i den mindre stugan närmast porten hade vaknat af skjutandet och gripit till motvärn. Striden dernere blef allt häfti|55|gare,original: häfti |55|tigare, och tid efter annan ljödo från vindsgluggarne muskedundrarnes grofva knallar; dock vågade fogden, af fruktan att träffa sitt eget folk, numera endast skjuta i luften, för att dymedelst tillkalla hjelp ifrån slottet.

|240|

206 Småningom grydde dagen. Bönderne hade påtagligen bedragit sig i sitt hopp att i all tysthet bränna fogden och hans gård. De begynte med allt skäl frukta, att ett längre dröjsmål skulle tillintetgöra deras hämd, och beslöto att med ens göra slut uppå en strid, som redan kostat dem fyra eller fem dödade och sårade. Medan Lampifolket fortfor att skjuta fyrbollar mot taken, bortkastade Arviomännen sina bågar och inträngde, beväpnade med yxar, på gården. Den förste af fogdens rättare, som vågat sig ut, föll ett offer för böndernes hämd; kamraterne, varskodde af hans ofärd, vågade sig icke ut ur stugan och barrikaderade fönster och dörrar innanföre. Arviomännen, säkra från det hållet, rusade mot hufvudbyggnaden, inslogo dörren och störtade in. I detta ögonblick var mäster Adams hufvud ej mycket värdt.

207 Men fogden, allt i förbidan på undsättning, var icke den man, som gaf sig så hastigt till spillo. Knappt märkte han från vinden böndernas afsigt, innan han, blödande, blott med en trasa kring armen, ilade till vindstrappan och stängde dess öppning med tomma öltunnor, som varit upplagda på vinden. Studenten Johannes hjelpte ärligt till; innan dörren var inslagen, var trappan stängd. konsekvensändrat/normaliserat Vet ni hvad, mäster Adam,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade studenten; konsekvensändrat/normaliserat det är allt godt och väl, ni är här lemma startpræsesspråk: latinkommentar och jag är bara lemma startrespondensspråk: latinkommentar; men mig synes, att ettdera af två ting förestår oss. Antingen slå sig opponenterne fram genom öltunnorna, hvilka jag här vill kalla våra lemma startargumenta fundamentaliaspråk: latinkommentar, och i sådant fall bli vi qvickare lemma startexpedieradekommentar, än en afsigkommen kaplan i pastoralexamen; eller ge vi|56| opponenterne lemma startrepulskommentar, och i sådant fall bli vi lefvande stekta här uppå vinden; hvilket allt jag skulle kalla ett lemma startdisjunktift omdömekommentar, derest ni, mäster Adam, det ringaste förstode er på logiken.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

208 Mäster Adam fann icke för godt att svara på denna logik, utan lyssnade med stigande förbittring på böndernas larm der nere, der de genomströfvade rummen, plundrande och sönderslående allt, i deras harm att icke finna den de sökte. Ändtligen sprungo några uppför vindstrappan och stötte der uppå öltunnorna. Straxt trängde sig hela svärmen ditåt; men så trång var trappan, att blott två eller tre i sender kunde med sina yxar nå tunnorna, för att sönderslå dem. Detta arbete blef dem en lemma startSisyphsklippakommentar. Knappt var en tunna inslagen och undanröjd, innan en annan, nedstörtad uppifrån, intog dess plats. Bönderne aflöste hvarandra under harmfulla hämderop; förgäfves:original: fögäfves: tunna på tunna rullade oupphörligt ned i gapet af trappan. Tiden förgick; det var redan ljus dag; hvarje minut kunde man vänta ett angrepp af fogdens folk från slottet ... Då höjde sig öfver larmet en olycksbådande stämma: konsekvensändrat/normaliserat låt vargen stekas i sin egen kula! Han skall icke undkomma oss.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|241|

209 Vid dessa ord inträngde i rummen en tjock rök, som utvisade, att elden ändtligen spridt sig åt husets inre delar. Bönderne drogo sig under glädjerop tillbaka och afbidade med skadefröjd deras fiendes vissa undergång.

210 Det blir derföre tid att se åt, hvad som blifvit af fogden och hans lärde kamrat uppå vinden. Så snart den tilltagande röken öfvertygat mäster Adam, att faran växte med hvarje ögonblick och ingen undsättning hördes af, fattade han studentens hand och sade: konsekvensändrat/normaliserat tacka nu Gud, Johannes, att du svultit i Åbo och blifvit mager som en spindel om lifvet. Gluggen der borta vetter mot parken;|57| träng dig ut genom den; för mig är den för smal. Så snart du hissat dig ned med detta rep, spring upp till Greta i loftet, lemma startbergakommentar henne ur lågorna och för henne till min syster, bagarens enka i Åbo. När du se’n får dig bröd, så gift dig med flickan – försörj henne ärligt och blif för henne en god man. Se så, Gud vare med dig, min son!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

211 Och den hårde fogden aftorkade hemligt en tår.

212 konsekvensändrat/normaliserat Men hvad skall det blifva af er, mäster Adam?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade studenten oroligt. konsekvensändrat/normaliserat Jag lemnar er icke.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

213 konsekvensändrat/normaliserat Inga invändningar, pojke!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade fogden barskt och sköt Johannes med halft våld genom gluggen. Derpå laddade han än en gång sitt tunga gevär, riktade det åter mot bönderne, som, icke anande faran, samlat sig i en tät hop på gården, och fyrade af. Verkan var fruktansvärd; fyra eller fem störtade till marken; de öfriga sprungo förfärade åtskils, i tanke att slottets folk vore öfver dem ... i ett ögonblick var gården tom. Mäster Adam begagnade tillfället, ilade ut och lyckades osedd smyga sig in i källaren, der han åtminstone var säker för lågorna.

214 Emellertid hade Johannes skyndat till loftet. Det befanns tomt. Greta var försvunnen. Johannes kunde ej veta, att hon blifvit räddad af Jane och kände sig för första gången på länge lemma startbragt ur koncepternakommentar.

215 Fogdens gård brann i full låga. Men sent omsider hade slottets manskap, tyngda af föregående dagens rus, blifvit väckta af larmet. Tolf välbeväpnade och fogden tillgifne tjenare hastade ut till hans försvar. Bönderne, öfverlägsne till antal, men väpnade endast med yxar och bågar, vågade intet motstånd, utan skingrade sig åt alla håll. Mäster Adam steg fram ur sitt gömme; han hade förlorat gård och egendom, men kunde lyckönska sig att ha undkommit med lifvet.

|58|

216 För att vara korta, skola vi endast tillägga, att följden af denna tilldragelse blef ett fördubbladt elände i hela nejden kring Majniemi. lemma startMilitär reqvireradeskommentar från Åbo och inqvarterades dels på slottet, dels hos dess upproriska underhafvande. I stället för 8 bönder blefvo 24 tagne till rekryter och bort|242|skickade till Polen. Andra fördes, belagda med kedjor, till Åbo slott. Två de förnämsta orostiftarne dömdes och afrättades. Den talrika kringboende adeln betraktade, ej utan skäl, grefvens af Majniemi sak som sin egen och gjorde allt för att med ytterlig stränghet qväsa upprorsandan. Det blef en sorglig vår full af förödelse. Många hemman öfvergåfvos; Arvio by blef så godt som öde, och i Lampigårdarna såg man blott qvinnor, gubbar och barn. Och detta allt i den dåvarande rikaste och tätast befolkade delen af Finland.

|59|

6. Slaget vid Warschau.

217 Bort ila vi nu från Finlands nöd till fjerran länder i söder, der dess blod och penningar föröddes uti en ärelysten konungs eröfringskrig. På Gustaf Adolfs och Christinas thron satt den tappre krigaren, den store fältherren, den högsinte och högtsträfvande, men föga statskloke hjelten Carl X Gustaf. Vi befinna oss i Juli år 1656. Hvilka förmätna planer, hvilken lysande framgång, hvilka triumfer och förödmjukelser hade icke timat inom den korta rymden af ett år före denna tid! Brinnande af stridslystnad hade Carl Gustaf kastat sig öfver det stora, men oeniga, söndrade, sjelfviska och derföre vanmäktiga Polen. Den 3 Juli 1655 hade den tappre och ryktbare Finnen Arvid Wittenberg, med 20 000konsekvensändrat/normaliserat af trettioåra krigets veteraner uppbrutit från Stettin och inryckt i Polen; snabb som en stormvind ilade konungen efter, och innan November hade han eröfrat Warschau, Krakau, Thorn, Polens nycklar och hufvudstäder, slagit eller lockat till öfvergång dess spridda härar, förjagat dess svage konung Johan Kasimir som en flykting utan rike öfver Karpathernes fjell till Schlesien, underlagt sig mer än hälften af det vidsträckta riket och tagit trohetsed af dess invånare. På höjden af sin glans anade icke Carl Gustaf motgångens dagar; lemma start»svenske konungen (hette det i en då utkommen ströskrift) anser lyckan för fyrkantig, då deremot alla andra anse henne för rund»konsekvensändrat/normaliseratkommentar.

|60|

218 Sedan dess, hvilket växande hat mellan folk och folk – trolöshet, förräderi, försåt, förtviflan, lönnmord, hämd, fanatism – och vid sidan af dem fosterlandskärlek, tapperhet, ära och snille – hvilka blodiga förluster, dyrköpta segrar, nöd, faror och elände, hvilken lemma startNemesiskommentar öfver de svenska vapnen, som här i all deras glans fingo erfara förbannelsen af ett orättvist krig och raseriet hos ett folk, som kämpar för sitt fäderneslands bestånd eller undergång! Stora, glänsande, men hemska taflor af menskliga passioner! I November och December 1655 hade Polackarne begripit djupet af sin för|243|ödmjukelse och vidden af sin fara. Nöden hade återförenat detta lättsinniga, dock ridderliga folk under dess konungs fanor; framföre, bakom, på alla sidor om Carl Gustaf och hans tappre reste sig städer och byar; ur hvarje hydda utgick en hämnare, hvarje arm grep ett svärd, och Johan Kasimir återvände under folkets jubel till sitt olyckliga land. Lockad af förrädare, gick svenska hären framåt ännu lik en lavin, som för hvarje steg smälter i vårsolens brand. Carl Gustaf hade tågat Carl XII:s framtida bana nedåt Jaroslaw; här måste han vända, måste under otroliga faror och mödor bana sig väg tillbaka till Warschau, nöjd att hafva räddat en ringa återstod af sina utvalde och med sin egen person resurserna af sitt snille för kommande segrar. Men i det stora fiendtliga Warschau hade Wittenberg under tiden med 3 000konsekvensändrat/normaliserat man pröfvade kärntrupper, hvaraf hälften sjuke och sårade, i sex veckors tid med odödlig ära försvarat sig mot förräderiet inom murarne och utom desamma polska konungens skaror, som tidtals beräknades ända till 120 000konsekvensändrat/normaliserat man. Den 20 Juni 1656 föll ändtligen Warschau i Polackarnes händer, till hälften taget med storm, till hälften med ärofull kapitulation; Wittenberg föll ett offer för Polackarnes|61| hat, kastades, mot kapitulationens vilkor, i fängelse och slöt året derpå som fånge sin långa och ärofulla krigarebana.

219 Dock ännu randades dagar, rika på lyckans skiften och stora händelser. Johan Kasimir öfvergafs, straxt efter stadens eröfring, af sina flesta trupper; vid sin sida hade han dock mer än 40 000konsekvensändrat/normaliserat man. Carl Gustaf deremot, undkommen som genom ett underverk, hade förenat sig med kurfursten Fredrik Wilhelm af Brandenburg och ilade i spetsen för 18 000konsekvensändrat/normaliserat man, eldade af hämdlystnad och raseri, att återtaga Warschau. För första gången stodo de båda konungarne personligen mot hvarandra, och deras strid är känd under namn af tre dagars-slaget vid Warschau.

220 Franska sändebuden ville förekomma striden och sökte bemedla fred.original: fred (källa för ändring: HT) Johan Kasimir svarade: konsekvensändrat/normaliserat lemma startjag skall gifva Svenskarne till frukost åt mina lemma startTartarerkommentar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat Carl Gustaf svarade: konsekvensändrat/normaliserat jag vore glad, om jag hade här framför mig alla mina fiender och kunde slå dem alla med ett slag.kommentartomtkonsekvensändrat/normaliserat Oryggligt beslöt han att angripa den mångdubbelt starkare fienden.

221 lemma startDen 18 Juli på eftermiddagen ryckte härarna till stridkommentar på östra stranden af Weichseln gentemot det darrande Warschau. Polackarne stödde sin venstra flygel mot floden och starka förskansningar, den högra mot Biallalenka-skogen och ett moras. Svenskar och Preussare framryckte på den smala slätten mellan floden och skogen; rytteriet skärmytslade med fienden, men qvällen bröt in, och första dagens strid var obetydlig. Den förenade hären tillbragte natten under bar himmel utan skydd, utan föda för sig och sina hästar.

|244|

222 Den 19 Juli grydde. Det var en het sommardag, blott stundom svalkad af en nordostlig blåst, som dref hela moln af krutrök och dam i Polackarnes ögon. Preus|62|sarne angrepo högra polska flygeln, förde sina kanoner genom sumpmarken och besatte en höjd, der de slogo fiendens häftiga anfall tillbaka. Svenska hären ryckte till Preussarnes hjelp. Från alla sidor angrep fienden med vild tapperhet. Än rusade Polackarne mot Svenskarnes front, mottogos med lemma startdrufhagelkommentar och kastades tillbaka. Än frambröto tallösa svärmar Tatarer från skogen, sprängande framåt med sträckta spjut och ohyggligt skri, men drefvos på flykten af svenska och finska rytteriet. Konungen fattade ett djerft beslut, genomträngde Biallalenka-skogen och stod nu vid Preussarnes sida i böjd linie framför högra polska flygeln. Från dennas led störtade Johan Kasimirs lemma startqvartianerkommentar och husarer, det ståtligaste rytteri man kunde se, till anfall. Uplands, Smålands och östgötha ryttare mottogo dem; men stöten var för stark och Svenskarne afsköto sina pistoler för tidigt; leden begynte vackla och genombrötos; under höga rop inrusade polska husarerne. Men i andra linien mötte dem lemma startFinnarne under Fabian Berndes, jemte Wittenbergs och Sinclairsoriginal: Sinklairs (källa för ändring: 1874, 1883) ryttarekommentar. Här möttes hugg med hugg och stål med stål. Polackarne ryggade, kastade om och qvarlemnade flera hundrade af sina tappraste döda. Samtidigt kastade sig Carl Gustaf mot nya framrusande svärmar af Tatarer, slogs i hetaste hvimlet som simpel soldat, nedsköt med egen hand två Tatarer, nedhögg den tredje; vildarnes ursinne bragtes att rygga. Mörkret bröt in, och striden var oafgjord; ännu en natt tillbragtes under bar himmel utan föda, utan skydd i fiendens granskap bland döda och döende, med vissheten om en ny och blodig möda för morgondagen. Med sådana trupper besegrar man verlden.

223 Vid gryningen den 20 Juli stodo Svenskar och Preussare på nytt i full slagordning. Nu var det deras tur|63| att angripa. Första anfallet skedde mot en skogsdunge framför förstaden Praga; efter en het strid var ställningen tagen. Polackarne hade lemnat sitt artilleri utan försvar; kurfursten tog det; fotfolket på högra polska flygeln tog till flykten, ilade öfver bron till Warschau och uppref den bakom sig. Venstra flygeln märkte detta och råkade i oro. Förgäfves red Johan Kasimir med böner och penningar kring bland sitt folk; förgäfves hade hans hjeltemodiga drottning Maria Lovisa med tårar uppmanat krigarne att stå för sitt land och sin ära. Carl Gustaf ryckte fram, hans kanoner sopade stranden, Polackarne skingrade sig i vildaste flykt, och slaget var utan räddning förloradt.

224 Polackarne förlorade i denna ryktbara strid öfver 4 000konsekvensändrat/normaliserat döda och sårade, 50 kanoner, all sin lemma starttrosskommentar samt hufvudstaden Warschau, som gaf sig utan motstånd dagen derpå. Svenska och preussiska förlusten beräknas till lemma start7 à 800 |245|mankommentar. Men slagets följder motsvarade icke dess lysande framgång. Polackarne samlade sig ånyo manstarke, trotsige och förbittrade; Preussarne med sin kurfurste gjorde fordringar, dem Carl Gustaf ej kunde bevilja, och tågade missnöjde sin väg. Ensam med 8 à 10 000konsekvensändrat/normaliserat Svenskar mot fiendens hela makt och glödande hat, kunde ej Carl Gustaf bibehålla sig i Warschau. Långsamt och försigtigt drog han sig tillbaka, hållande sig på defensiven, och så blef slaget snarare en vändpunkt till Polens befrielse, än till dess fall.

225 Men när den brännande Julisolen glödde öfver sandfälten kring Warschau, der många tusende döda menniskor och hästar voro kringströdda till rof åt förgängelsen, uppstod en förfärligt osund och vidrig luft, så att man knappt kunde uthärda i staden och dess grannskap. Dock var hela staden uppfylld med hoptals döende sjuka och|64| sårade, och slutligen utbrast i detta ofantliga lazarett, som ett alster af denna giftiga atmosfer, de tyska krigens gissel, en förödande pest, som bortryckte utan förskoning hundrade och tusende, dem svärdet skonat; och från dessa förgiftade nejder gick mordengeln ut att hemsöka Östersjöns alla kuster, och rasade utan hejd åren 1656 och 1657 öfver hela den lemma startskandinaviska, finska och ryska nordenkommentar.

226 Under Carl Gustafs ryktbara återtåg från Jaroslaw var konungens och härens ställning mer än en gång förtviflad. Instängd i det hörn, der Sanfloden inflyter i Weichseln, syntes svenska hären förlorad och hade verkligen varit det, om icke konungens snille, mod och lycka funnit en utväg att öfvergå San, ja att angripa och taga Lithauernes läger på motsatta stranden. Men fienden ilade framför honom, i afsigt att utan räddning slå och fånga honom i ett dylikt hörn, der Wiepertsfloden inflyter i Weichseln. Konungen sammankallade sina öfverstar till krigsråd; enda medlet befanns att afleda fiendens uppmärksamhet från härens verkliga kosa. En trupp borde utsändas på vägen åt Lublin, för att inbilla fienden att man ville komma dervarande svenska besättning till hjelp. Denna trupp var på förhand tillspillogifven; dess bestämmelse var att draga hela fiendtliga styrkan öfver sig och genom sin undergång rädda hufvudstyrkan.

227 Denna afsigt doldes för soldaterne, men det högre befälet kunde icke blifva i okunnighet derom. Hvem skulle anföra denna trupp? De tapprasteoriginal: trappraste tvekade. Då erbjöd sig frivilligt öfversten grefve Gustaf Bertelsköld att anföra den åt döden vigda skaran af Liffländare och Finnar, vid pass 300 man. Anbudet mottogs; truppen aftågade och lockade, som man förutsett, hela lithauiska härenoriginal: ären efter sig. Tre dagar värjde sig den lilla truppen|65| mot en femtiofaldt starkare fiende. Slutligen försvann dess kraft, den sållade vägen med sina döde, den dignade, förblödde och föll under de oupphörliga |246|anfallen dag och natt. På mindre än halfva vägen till Lublin var truppen totalt förstörd ... blott fyra eller fem man undkommo under otroliga äfventyr genom skogarna till Warschau, och bland desse få var grefve Bertelsköld en.

228 Kort efter slaget vid Warschau drog sig Carl Gustaf, öfvergifven af Preussarne, tillbaka till Westpreussen. Konungens lynne var dystert; lyckan, som nyss synts honom »fyrkantig»konsekvensändrat/normaliserat, hade hastigt återtagit sin skapnad af ett rullande klot. Stad efter stad, sträcka efter sträcka gingo, oaktadt segern, förlorade. Mest grämde sig konungen öfver förlusten af Lithauen, der De la Gardie och Lewenhaupt allt mera hopplöst kämpade mot förräderiet inom och den vilda förbittringen utom leden. konsekvensändrat/normaliserat Ha!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Carl Gustaf förtörnad, konsekvensändrat/normaliserat gif mig Lithauen åter, och jag ger dess besegrare en hertigs krona.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

229 konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade en röst ur skaran af öfverstarne, som samlat sig till krigsråd i konungens tält, – tomtkonsekvensändrat/normaliseratgif mig två regementen, och jag ansvarar med mitt hufvud, att Lithauen åter skall vara ert.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

230 Konungen vände sig om förvånad öfver djerfheten af ett svar, som han icke väntat. konsekvensändrat/normaliserat Och hvem,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, konsekvensändrat/normaliserat lemma startansvarar mig förkommentar, att jag ej utan gagn uppoffrar både regementet och ert hufvud, grefve Bertelsköld?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

231 konsekvensändrat/normaliserat Min lycka,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde öfversten djerft.

232 Konungen smålog och vände sig till grefve Schlippenbach, som stod vid hans sida. konsekvensändrat/normaliserat Det finns ännu en dödlig, som tror på lyckan,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han.

233 konsekvensändrat/normaliserat Det är ers majestät, som bragt verlden på denna tro,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Schlippenbach mera smickrande, än för tillfället välbetänkt.

|66|

234 Carl Gustaf rynkade pannan, och den långa, ytterst smala mustachen krökte sig vid det bittra löje af bedragna förhoppningar, som spelade kring lemma starthans ovanligt tjocka öfverläppkommentar. konsekvensändrat/normaliserat Ni inväntar mina ordres i morgon bittida,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han till Bertelsköld, som förgäfves sökte i konungens annars så uttrycksfulla blåa ögon läsa arten af det uppdrag, som väntade honom.

235 Carl Gustafs rastlösa ande hatade hvilan och arbetade ständigt på nya planer, den ena djerfvare än den andra. Det var, som hade en aning sagt honom, att hans bana på ärans och lifvets höjder skulle blifva kort, och att derföre hvarje minut var honom dyrbar. Han sof ganska litet. Ofta väckt under natten i fält – han hade gifvit stränga befallningar att aldrig skona hans hvila – och tidigt uppe om morgonen, lade han sig vanligen ganska sent – så framt icke vinet understundom tyngde hans hufvud. Så satt han äfven nu på sena qvällen länge, sedan hans chefer och soldater gått till hvila. Ensam med gunstlingen Schlippenbach, betraktade konungen med mörka och tankfulla blickar kartan öfver Polen, detta hans drömda rike, som låg framför honom på bordet – ett pappersblad, ett namn, väsenlöst och tomt som verkligheten |247|sjelf i denna stund. konsekvensändrat/normaliserat Fördömde Brandenburgare!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast han med blicken fästad på Ostpreussen, den landsträcka, som Fredrik Wilhelm begärt och Carl Gustaf vägrat och som till följd haft kurfurstens återtåg. konsekvensändrat/normaliserat Gif tiggaren smör på hans bröd, och han skall ännu dertill begära ost. lemma startDam!kommentar Han tror då, denne schakal, att han endast behöfver följa i lejonets spår, för att mätta sig med dess byte och kanhända en dag vara den första att sönderslita sin fallne herrskares lemmar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

236 lemma startSchlippenbach, den svekfulle Kurländarenkommentar, följde konungens blickar och stadnade, liksom han, vid Ostpreussen.original: Ostpreussen (källa för ändring: HT, 1874, 1883)|67| konsekvensändrat/normaliserat Schakalenoriginal: Schakalen, är af hundens slägte,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han med det tvetydiga löje, som den tidens ränkfulla statskonst lagt på hans läppar. konsekvensändrat/normaliserat Håll köttstycket för hundens nos, och han följer, hvarthän ers majestät behagar. lemma startLudvig XI var en stor statsman. Han hyllade hela sin regering igenom en grundtanke: »man lofvar, men håller icke».kommentar Och Ludvig XI underkufvade hela Frankrike.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

237 konsekvensändrat/normaliserat Du har rätt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog konungen, hvars statskonst verkligen bar många spår af Schlippenbachs råd. konsekvensändrat/normaliserat Svek mot svek, list mot list ... ah, mina herrar furstar, det är en Nemesis! J ansen mig för en hand knuten kring svärdfästet; jag vill visa er, att denna hand förstår icke endast att slå, utan ock att låta eder dansa som dockor för mina trådar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

238 Bedrägliga statsklokhet, som tillhörde tiden och som icke förmådde höja sig till den storsinta redlighet, hvilken försmår att begagna låga medel för höga mål! Att deruti icke stå öfver sin samtid, var hjelten Carl Gustafs mörkaste fläck – och deri låg hemligheten af hans fall.

239 konsekvensändrat/normaliserat Men,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast konungen, sedan han än en gång tigande med blicken genomilat den på papperet lilla rymden af det vidsträckta Polen, konsekvensändrat/normaliserat hvartill tjenar all klokhet, all snillets fyndighet, om ej lyckan följer den dödliges lemma startfjätkommentar! Gå ... var den visaste bland menniskor, den störste bland hjeltar, men kämpa mot denna egensinniga, nyckfulla makt, som man kallar lycka – och du tänker förgäfves och blöder förgäfves och är dock intet. Säg mig, Schlippenbach, finnes det en dödlig, som kan befalla lyckan att vara evig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

240 konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade gunstlingen, konsekvensändrat/normaliserat jag tror ej på stjerntyderi – den starke mannen tror endast på sig sjelf – men det gifves likväl menniskor, hvilka så länge och ihärdigt äro lyckans gunstlingar, att man emot sin vilja|68| kommer att tänka på stjernors inflytande. Ers majestät är en af dessa en gynnande stjernas skyddslingar. Ett ögonblick förmörkad, lyser hon åter med klarare glans.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

241 konsekvensändrat/normaliserat Denne Bertelsköld,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor konungen, utan att höra Kurländaren – tomtkonsekvensändrat/normaliserathan lemma starttrotsar påkommentar sin lycka, och det tål jag icke numera. Hvad ger honom rätt att föra ett sådant språk?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|248|

242 konsekvensändrat/normaliserat I sanning,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Schlippenbach, konsekvensändrat/normaliserat grefve Bertelsköld är en ovanlig man. Utan att ega ett lysande hufvud, ja utan andra egenskaper än ett lemma starttrotsandekommentar mod, har han likväl alltsedan sin ungdom seglat i medgången. Han har kämpat i hundrade strider, han har undkommit otaliga lifsfaror, utan att såras en enda gång, alltsedan lemma startöfvergången af Lechkommentar. Han har ständigt stigit i rang, titlar, rikedom och anseende; man känner icke med visshet hans börd, man vet blott, att han är en uppkomling, på hvilken eders majestäts höga företrädarinna slösade utmärkelser utan måtta. Hans besittningar äro nu bland de största i riket, och det skulle icke förvåna mig, om, efter allt detta, ers majestäts nådiga skämt om Lithauens hertigkrona ginge i fullbordan för grefve Bertelsköld.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

243 konsekvensändrat/normaliserat Du har rätt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde konungen efter ett ögonblicks paus; konsekvensändrat/normaliserat denne man har någon rätt att tro uppå lyckan. Jag behöfver sådane män. Och likväl – i denna stund föraktar jag dem.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

244 konsekvensändrat/normaliserat Desse män, ers majestät, äro små i jemförelse med snillet, som sjelf skapar sitt öde. Och snillet begagnar dem som blinda redskap för sina ändamål; en gång förslitna, kastas de bort. Men då tal är om Bertelsköld, tillåt mig nämna, att hans stolthet är lika stor som hans lycka. Ingen af ers majestäts adel tål honom vid sin sida; hans rätta plats är i eröfradt land, hvars fördomar man ej mer behöfver skona.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|69|

245 konsekvensändrat/normaliserat Likväl bör jag ännu söka att vinna Lithauerne.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

246 konsekvensändrat/normaliserat Man lofvar, men håller icke. Man smeker dem först med en hand så mjuk som en qvinnas och tuktar dem sen med en gissel så hård som Bertelsköld. Vill eders majestät på allvar behålla Lithauen, läka dess sår och bereda dess välstånd ... nåväl, ditsänd då Würtz eller Dahlberg. Men vill ers majestät till en tid utan förskoning behålla landet som krigsunderpant, skicka då Bertelsköld med en generalsfullmakt på fickan, och han skall med förbundna ögon taga landet tillbaka. Denne man har en egen förmåga att, i det han sjelf oupphörligt stiger, bringa andra att falla. Lyckan, ers majestät, fordrar alltid lemma startrevangekommentar. Hon slösar sina håfvor på Bertelsköld blott med förbehåll att göra hela hans omgifning olycklig.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

247 konsekvensändrat/normaliserat Med eller utan förskoning,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog konungen mörk, konsekvensändrat/normaliserat Lithauen är så godt som förloradt och måste återvinnas. Lewenhaupt har jag återkallat för att skydda Karelen; De la Gardie, omgifven af rasande bondhopar, är nästan tillintetgjord. Hvad angår mig framtiden? Lithauerne ha redan tjugu gånger bedragit mig. De må skylla sig sjelfva; jag skickar dem Bertelsköld.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|70| |249|

7. Grefve Gustaf Bertelsköld.

248 En dag i slutet af Augusti samma år 1656 tågade en trupp af vid pass 1 200konsekvensändrat/normaliserat man, dels Finnar, dels Liffländare, hälften rytteri, hälften fotfolk, på eländiga af regnet uppblötta vägar inåt Lithauens ödemarker, i afsigt att undsätta dervarande fästningar och bibehålla landet under Svenskarnes välde. Denna ringa styrka var allt hvad Carl Gustaf för ögonblicket hade att uppställa mot ett hämdlystet och rasande folk, som, lemma startman ur husetkommentar, till antal säkerligen inemot hundratusen stridbare män, hade rest sig att försvara sitt fädernesland mot utländskt förtryck. Olikheten af denna styrka, djerfheten af detta tåg syntes gränsa till vansinne och ogillades af alla krigserfarne höfdingar såsom ett onyttigt förspillande af tappre soldaters blod. Men sannolikt hade just det vågsamma i företaget anslagit konungens lynne, och möjligen räknade han uppå sina fienders oenighet, deras brist på krigsvana och deras dåliga beväpning – allt fördelar, hvilka, under andra förhållanden, väl kunnat jemna stridskrafternas olikhet, men hvilka här alltför starkt motvägdes af sjelfva landets beskaffenhet. Ty den svenska truppen hade att genomtåga omätliga skogar, stora sumpmarker, strida strömmar, ödelagda nejder, der förråden för dagen blott med största fara kunde anskaffas och der det dessutom var omöjligt att medföra mer än fyra eller sex lätta fältkanoner.

|71|

249 I spetsen för detta tåg red numera generalmajoren grefve Gustaf Bertelsköld, redan länge en gammal bekant sedan Gustaf Adolfs tider. Den fordne smärte ynglingen var nu en högväxt och något korpulent man om fem och fyrtio år, med ljust hår, blå ögon, ett ansigte brynt af Polens sol och lätt tecknadt med ärret af ett sabelhugg sedan striderna vid Lech. Mycket i hans personlighet påminde om den store Gustaf Adolfs drag, framför allt ögonens uttryck, hvälfningen af den höga pannan och den resliga gestaltens kämpaformer; likväl saknades hjeltens enkla värdighet, hans lugna, flärdfria storhet, som imponerade så starkt, just derföre att den icke bemödade sig derom. Den fordne ynglingens veka drag hade under sex och tjugu års strider och faror hårdnat till ett uttryck, som snarare liknade trots, än hjeltemod; den befallande blicken bjöd ovilkorlig lydnad, det skarpa draget öfver de mustaschprydda läpparna antydde en oryggelig beslutsamhet. Generalens hela gestalt syntes mera egnad att ingifva fruktan, än kärlek och förtroende.

250 Med allt detta var grefve Bertelsköld, der han red sin starkt byggda, stora, mörkbruna favorithäst, en ståtelig krigare, hvars glänsande harnesk och lemma startfjädrade stormhattkommentar på långt håll igenkändes af soldaten, der faran och striden voro störst.

|250|

251 Några steg bakom honom red en smärt, svarthårig och svartögd yngling af föga mer än sjutton år, hvars tankfulla uppsyn lät ana en själ, som gerna försjönk i svärmande drömmar. Bernhard Bertelsköld – ty det var han – syntes under det enformiga tåget genom skogen föga gifva akt på sin omgifning. Vid hans sida red fadrens lifknekt, den af ärr öfversållade gamle ryttaren Pekka, hvilken lemma startläsaren torde erinra sig från Breitenfeld och Bayernkommentar. Då och då öppnades ryttarens mun, att|72| med en trotjenares vanliga frihet afbryta vägens enformighet; men när han icke fick svar, slöto sig den gamles läppar i trumpen tystnad, och så hördes på den sanka vägen endast hästfötternas jemna traf och en ryttares anrop då och då, för att hålla sin häst från moraset vid vägkanten.

252 Så fortgick tåget en stund i tystnad. Pekka kunde dock icke underlåta att mumla för sig sjelf, i det han betraktade sin unge herre med en blandning af förtrytelse och faderlig välvilja: konsekvensändrat/normaliserat Galna pojke, han hvarken ser eller hör. Han är i stånd att rida rakt in i moraset, utan att märka det. Gud nåde så visst, det lynnet har han af mor sin; salig grefvinnan var en sådan som gick och drömde på ljusa dagen; hon såg i syne, kan jag tro. lemma startAnfäktakommentar sådant folk, jag förstår mig icke uppå dem.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

253 konsekvensändrat/normaliserat Pekka,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade grefve Bernhard, hvars tankar plötsligen hade ledt honom på ett annat ämne, – tomtkonsekvensändrat/normaliseratsäg mig, hvad är det för historier, som gå om min fars kopparring?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

254 konsekvensändrat/normaliserat Hvad skulle det vara?tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Pekka undvikande.

255 konsekvensändrat/normaliserat Det var borta i Finland en, som ville ha ringen, och jag har lofvat henne den, när jag en gång ärfver min far. Jag tänkte då icke vidare derpå, men när jag i går såg den på min fars finger, frågade jag, hvarföre han bar en så simpel ring. Då rynkades hans panna, han genomborrade mig med mörka ögonkast och frågade tillbaka: »Vet du om dess historia ingenting?» Nej, svarade jag. »När jag en gång dör»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »skall du finna mitt testamente förvaradt i Åbo hofrätt; der får du veta hvad du behöfver.» Derpå förmanade han mig att aldrig lemna ringen ifrån mig, när jag en gång erhållit den. Säg, Pekka, hvad skall detta betyda?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

256 konsekvensändrat/normaliserat Hvad vet jag?tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde ryttaren i sin förra ton.|73| konsekvensändrat/normaliserat Det måtte väl vara en kärlekspant från grefvens ungdomstid.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

257 Grefve Bernhard ryckte otåligt i tygeln. konsekvensändrat/normaliserat Jag frågar, är det rätt?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast han. konsekvensändrat/normaliserat Aldrig ett ord af förtroende från min far! Aldrig en faders kärlek! Fruktan, lydnad och åter fruktan och lydnad och ständiga förödmjukelser – det är min lott! Hvarje soldat i armén vet mera om min fars hemligheter, än jag!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|251|

258 konsekvensändrat/normaliserat Generalen är en lyckans man!tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll ryttaren, nästan utan att tänka derpå. tomtkonsekvensändrat/normaliseratGrefve Bertelskölds lycka hade blifvit ett ordspråk i hela armén.

259 konsekvensändrat/normaliserat Han lycklig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog den unge ädlingen nästan bittert. konsekvensändrat/normaliserat Ja väl, om man kallar det lycka, att ständigt stiga i makt, ära och rikedom. Men vet du väl, att min mor dog vid tjugusex års ålder, att två mina yngre bröder gingo före henne i grafven, att olyckan rundtomkring slår ned på dem vi ega och älska, att våra underhafvande dö af hunger och förbanna oss, ja att hela den svenska adeln hatar och afundas oss! Och vet du väl, att der aldrig varit mellan far och son annat än ömsesidigt misstroende och en känsla, som mera liknar hatet, än kärleken. Ah, jag är mycket olycklig, och min far är det icke mindre. Välsignelsen strör öfver oss all yttre glanstomtkonsekvensändrat/normaliserat ....

260 konsekvensändrat/normaliserat Det är er farmors välsignelse!tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll ryttaren, i det han aftorkade en tår vid den milda Meris minne.

261 konsekvensändrat/normaliserat Ja, men förbannelsen trampar våra hälar och kastar för våra fötter elände, hat och tårlösa grafvar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

262 konsekvensändrat/normaliserat Det är er farmors fars förbannelse!tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Pekka, i det han sorgligt skakade sitt gråa hufvud.

263 Grefve Bernhard försjönk i sina tankar och svarade icke. Den nedgående solen kastade sina sista strålar på en tät skog af lind och bok, genom hvilken truppen|74| hade att tåga. Flera korsande vägar, alla lika eländiga, passerades; men den, på hvilken truppen tågade, begynte att blifva alltmera smal, alltmera sumpig och eländig. Generalen lät göra halt, tillkallade vägvisaren och sporde med hotande ord, om vägen verkligen ledde till fästningen Birzen, marschens närmaste mål. Mannen, en jude, bejakade detta med dyr ed och krökte sig till jorden för den stränge höfdingens blick. Tåget fortsattes.

264 Emellertid gick solen ned bakom topparna af träden, ett annalkande åskväder betäckte himlen med svarta moln och påskyndade mörkrets inbrott. Efter all uträkning hade man före natten bort hinna fram till fästningen, och så väl chef som manskap motsågo derföre ej utan oro den tilltagande skymningen i en obebodd nejd, hvars faror ökades af vissheten att vara omgifven på alla sidor af lurande fiender. Generalen lät påskynda marschen och skickade ett lemma startavantgardekommentar af trettio ryttare att i förväg underrätta sig, om icke skogen toge slut och slätten kunde uppnås, förrän natten fullständigt inbrutit.

265 Denna trupp dröjde länge borta. Vägvisaren bevakades noga och lemma startfägnadeskommentar med den glada utsigten af ett rep, i ordning att hissa honom i närmaste träd vid minsta aning om förräderi.

|252|

266 Åskvädret bröt ut, och blixtarna ljungade öfver bokarnas kronor. Truppen nödgades marschera vid fackelsken och i slagordning, för att vara beredd på det värsta.

267 Då hördes mellan knallarna af åskan gevärsskottoriginal: gevärskott på föga afstånd, och mot truppen sprängde med lösa tyglar några man af förtruppen med den betänkliga underrättelsen, att skogen, långt ifrån att sluta, blef framåt än oländigare, och att vägen slutligen stängdes af en stark|75| lemma startförhuggningkommentar. Ingen fiende hade ännu synts till, men ryttarne hade aflossat några pistolskott, för att varna de eftertågande.

268 För andra gången lät generalen göra halt och framföra den skälfvande vägvisaren. konsekvensändrat/normaliserat Usling,tomtkonsekvensändrat/normaliserat röt Bertelsköld, konsekvensändrat/normaliserat du har bedragit oss. Välj mellan dessa två!tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och dervid lät han i ena handen klinga en börs med lemma startdukaterkommentar, medan hans andra hand pekade på det färdiga repet.

269 Vägvisaren grät och bad om förskoning. Förgäfves. Grefven var obeveklig. Repet fästades vid grenen af en hög lind, och snaran träddes om syndarens hals, medan, likasom på hån, den fyllda börsen hölls klingande för hans öron. Ovädret tog till.

270 Truppens belägenhet var i sjelfva verket ytterst farlig. Vilseledd, förrådd i en okänd ödemark, omgifven af fienden, natten och åskvädret, hvarje ögonblick utsatt för anfall i flank och rygg, var den ur stånd att i mörker och moras bilda en regelbunden slagordning och hindrades ännu dertill af det strömmande regnet att begagna kanoner och handgevär. Men förtroendet till anförarens lycka var så starkt, att ännu ingen förlorat hoppet om räddning – och just denna tillförsigt var utan tvifvel truppens räddning; utan den hade allt varit förloradt.

271 Grefve Bertelsköld visade sig detta förtroende värd. Hans stämma förlorade intet ögonblick sitt befallande lugn; alla hans ordres buro den omisskänneliga stämpeln af klar besinning och fast beslutsamhet. Endast tvenne val syntes möjliga. Antingen skulle man retirera samma väg man kommit och, så godt sig göra lät, förskansa sig vid första fasta position, der man åtminstone hade ryggen fri; eller skulle man lemma startbivuakerakommentar på stället, göra en förhuggning rundtomkring och sålunda i bästa|76| möjliga ordning vakande lemma startafbidakommentar morgonen. Båda förslagen syntes lika vådliga, båda nästan outförbara, och likväl syntes intet annat återstå.

272 Generalen hvälfde inom sin djerfva panna en tredje plan. När hvarken hotelser eller lockelser förmådde något på vägvisarens halsstarrighet, lät chefen borttaga rännsnaran från hans hals, tog honom afsides och samtalade med honom hvad ingen kunde höra. Några påstå att grefven på ena sidan |253|fördubblat sina penningeanbud, på den andra hotat förrädaren med sträckbänk på glödande kol. Andra deremot tro med mera skäl, att juden erhållit löften om stora friheter för sina trosförvandter, ja, att Bertelsköld med ed förbundit sig att förskaffa dem fritt inträde i alla Sveriges besittningar, hvilket härtills varit dem förbjudet.

273 Följden af detta samtal var emellertid alldeles oväntad. Generalen lät nemligen upptända eldar, sammanföra kanoner, hästar och tross på de punkter af vägen, som erbjödo den fastaste marken, qvarlemnade till deras betäckning vid pass 300 man och höll till sitt folk ett kraftigt uppmuntrande tal, hvari han lofvade dem seger, byte och hvila, endast de noggrannt efterkommo hans befallningar. Men sjelf, jemte hela sin öfriga styrka, lätt lemma startekiperadkommentar, drog han sig några hundrade steg tillbaka, släckte facklorna, utdelade ny lösen och inbröt derefter, med vägvisaren i spetsen, på en smal biväg till höger i skogen. Soldaterne, vane vid blind lydnad, följde honom, tre och tre i led, under djupaste tystnad.

274 Tåget var ytterst mödosamt. Hvarje ögonblick snafvade soldaten öfver vindfällen eller nedsjönk till lemma startmedjankommentar i moraset; alla rop voro strängt förbjudna, ingen enda ljusstråle upplyste nattens mörker, blott stundom blänkte mellan träden en blixt, och regnet fortfor att falla i|77| strömmar. Mången blef efter af trötthet, mången förvillade sig, men de öfriga fortforo med okufveligt mod att trampa sin svåra väg. Så kom man efter nära en timmes vandring ur skogen. Man hade kringgått fienden; oaktadt mörkret, kunde man urskilja en stor slätt, och på afstånd hördes ett sakta sorl af menniskoröster.

275 Grefve Bertelsköld mönstrade nu sin styrka, så godt det var möjligt i mörkret, lät manskapet ett ögonblick andas ut och stärka sina krafter med en bägare vin. Derpå upprepade han sina löften om seger och byte. konsekvensändrat/normaliserat Der,tomtkonsekvensändrat/normaliserat mina gossar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat – och han pekade åt venster, der sorlet hördes – tomtkonsekvensändrat/normaliseratder står vår fiende. Han lurar bakom sin förhuggning på oss, som en varg på sitt rof; han är så säker på sitt byte, att han icke ens vårdar sig om att komma och taga det. Vi skola lindra hans besvär och helsa honom på ett sätt, som han minst väntar sig. Tron icke, gossar, att dessa skurkar kommit tomhändta. Adeln häromkring har dragit i fält med bönderna; de hafva både mat och vin, som skola smaka oss förträffligt. Och här ha vi slätten framför oss uppfylld af rika adelsgods; när dagen gryr, äro de våra, jag ger dem till plundring. Segra vi, blir enhvar af eder en rik man, men låta vi skrämma oss, skall ingen af oss med lifvet undkomma.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

276 Ett sakta sorl af bifall hördes i soldaternas led. Faran, hämden och roflystnaden, allt förenade sig att stegra deras mod. Nu bröt man åter upp |254|med största försigtighet. En bäck låg i vägen; den genomvadades; ett till hälften afmejadt åkerfält; det trampades ned. Så klokt och varsamt anryckte truppen, att Lithauerne icke anade faran, innan det var för sent. Med all sin uppmärksamhet fästad på skogen och förhuggningen, väntade de hvarje ögonblick att se Svenskarne framrycka från|78| detta håll och muntrade sig under tiden i ovädret med vin och mat, dem de medfört från adelsgodsen.

277 I stället för gevären, dem regnet gjort obrukbara, hade Bertelsköld väpnat sitt folk dels med ryttarepikar, dels med blanka huggvapen. Komne alldeles obemärkt tätt bakom fiendens rygg, inrusade Finnarne och Liffländarne med ett skallande hurrarop i Lithauernes läger. Förr hade desse väntat se himmelen nedstörta. I ögonblicket uppstod den förfärligaste villervalla. Tjugufaldt öfverlägsna till antal, men öfverraskade, rådville och till en del vapenlöse, skingrade sig de täta massorna genast vid första angreppet åt alla håll. Fruktansvärdt, utan hejd och förbarmande, rasade Finnarnes pikar och svärd; det var icke en strid, det var ett slagtande, vildt, mordiskt och skoningslöst; mer än tvåtusende stupade för deras hugg nästan utan försvar, de öfrige sökte fria fältet med ilande hast; hela lägret, slipprigt af blod, besålladt med döda och sårade, uppfylldt med vapen, lifsmedel och byte af alla slag, var inom mindre än en timme fullständigt i angriparnes händer.

278 Segren var vunnen, men faran ännu icke förbi. Man hade ännu två eller tre timmar till gryningen. Bertelsköld, fruktande att i sin tur blifva öfverraskad, sedan fienden kommit till sans, uppställde en del af sitt folk i slagordning framför lägret, medan de öfrige, ej utan stor möda, genombröto förhuggningen, för att bana fritt genomtåg åt de qvarlemnade. Soldaten, ytterst utmattad af marschen, regnet, striden och mördandet, visade denna gång lust att genast begynna med plundringen. Anförarens kraftiga stämma hejdade oordningen; man såg honom öfverallt, outtröttlig och obeveklig; belöning och straff utdelades lika raskt; Bertelsköld var i denna stund en icke ovärdig lärjunge af den store Gustaf|79| Adolf. Hans jernvilja lyckades att återknyta disciplinens lossnade band; fienden hade hvarken lust eller tillfälle att taga revange, och när ändtligen den efterlängtade dagen grydde, såg man hela den svenska styrkan, med en ringa förlust af tjugu eller trettio förvillade samt lika många döde och sårade, välbehållen, dock dignande af trötthet, samlad uti det eröfrade lägret.

|80| |255|

8.original: 7. Mened förlamar lyckan.

279 Det blodiga nederlag, som Bertelsköld anställde bland Lithauernes lemma startlandstormkommentar, var endast ett af krigets vexlande skiften, rikare på hämd och förödelse, än på verklig framgång för de svenska vapnen. Hvad man lätt kunde förutse inträffade. Fienden, som vid dagens inbrott ej mera kunde misstaga sig om den svenska truppens ringa styrka, slöt sig ånyo tillsamman med fördubbladt raseri, likt vågen i kölvattnet af den djerfva slup, som ett ögonblick förmått klyfva dess bädd. Bertelsköld behöfde all sin klokhet, all den mästerliga taktik, han lärt i Gustaf Adolfs och sedermera i Banérs och Torstensons skola, för att, kringsvärmad af fiender, komma öfver slätten, hvila sin utmattade trupp, upplifva dess mod genom bytet af två eller tre plundrade adelsgods samt slutligen, förenad med återstoden af De la Gardies qvarlemnade trupper, framtränga ända inemot Wilna. Allt detta lyckades emellertid genom välberäknade rörelser, genom soldatens disciplin och ihärdighet, måhända ock genom fiendens oenighet och plundringsbegär. Ty hårdt förtryckt af sina adeliga herrar, begagnade den lithauiske bonden icke ogerna hvarje tillfälle att förödmjuka och plundra desse. Öfverallt der landstormen gick fram i Svenskarnes spår, darrade slott och gods för sina egne ej mindre än för fienden. Landet blef grufligen förödt|81| af både vän och ovän; gräsliga illbragder föröfvades, men äfven många drag af uppoffrande försakelse, af lifegnes rörande trohet mot milde herrar, omtalas från denna härjningens tid.

280 Bertelskölds djerfhet och framgång förvånade Lithauerne på det högsta. Råe och vidskeplige som de voro, sökte de dertill en öfvernaturlig grund. Trettioåra krigets halfglömda rykten om Finnarnes trolldom återupplifvades; så stor var Lithauernes fruktan, att en enda soldat af Finnarne blott genom sin lyftade hand, blott genom några mystiskt uttalade ord dref hela svärmar på flykten. Bertelsköld förstod mästerligt att begagna sig derutaf. Fångar i hans läger tillätos, likasom händelsevis, att blifva vittnen till sällsamma besvärjelser, tillställda enkom för deras skull. Än var det en soldat, som förklädd till en af Lithauens längesedan afdöde storfurstar, uppsteg genom en lucka i golfvet och bugande räckte generalen den storfurstliga kronan. Än var det en tam örn, som i hemlighet utsläpptes och var dresserad att sätta sig på Bertelskölds hjelm i fångarnes åsyn. Än åter fästades generalens mörka blick på en viss punkt uppå fältet, han vinkade hemlighetsfullt, man gräfde och fann ett stort förråd af vapen och lifsmedel. Allt detta sågo fångarna, och derefter lät man dem rymma. Ändamålet var nära att vinnas. De rymde |256|Lithauerne utspridde vidunderliga sägner. Hvilken mensklig makt förmådde väl något mot denne mäktige höfding och trollkarl, som efter behag herrskade öfver andar, menniskor och djur och som, kommen i nöd, endast behöfde peka på marken, för att finna lifsmedel och vapen i öfverflöd?

281 Oaktadt Bertelsköld dragit till sig alla disponibla svenska trupper i hela landet, steg hans arméoriginal: armée (källa för ändring: 1874, 1883) icke fullt till 3 000konsekvensändrat/normaliserat man. Med denna ringa styrka kunde i läng|82|den intet väsendtligt uträttas. Bertelsköld var derföre betänkt uppå att vinna sitt syfte genom list, och sannolikt hade han för detta ändamål ordres, förestafvade af Schlippenbachs statskonst.

282 Först vände han sig till godsherrarne, lofvande å svenska regeringens vägnar att än vidare utvidga adelns stora privilegier och företräden. När detta misslyckades, vände han sig genom utskickade till bönderne, lofvande dem frihet från lifegenskapen, frihet från alla utskylder, ja, att gifva dem alla deras herrars slott till sköfling. Äfven detta försök strandade mot folkhatet. Då tillgrep Bertelsköld en ny list, djerf liksom allt hvad han företog. Han låtsade vara högeligen förbittrad på svenska regeringen, som sökte att undertrycka det tappra och ärofulla lithauiska folket samt brukade honom till redskap dertill. Han ville derföre med Lithauens ständer öfverlägga om bästa sättet att med dem förlikas och lät dervid icke otydligt påskina, att han väl vore benägen att förråda sin konungs och sina landsmäns sak, allenast han för sin del erhölle motsvarande fördelar i penningar eller lemma startländerierkommentar.

283 Lithauerne höllo just då på hösten ett slags landtdag i Wilna, der de med eder och höga rop förbundo sig att utrota Svenskarne till sista man. Bertelskölds förslag funno derföre i början föga gehör och ansågos snarare som tecken till vanmakt och fruktan. Men efterhand yppades olika tankar. Ryktet om den främmande höfdingens förbund med djefvulen hade spridt sig och utbredde öfverallt en vidskeplig förfäran. Att blifva en så farlig man på godt manér qvitt, borde anses för en önskvärd sak, och dertill kom hos månge af adeln ännu ett hemligt skäl. De fruktade nemligen, att deras bönder, när landet var rensadt från fienden, skulle fordra belö|83|ning för sitt utgjutna blod och sätta i fara hela adelns makt. Deremot, om man inginge förlikning med Bertelsköld, kunde denne vara med sina trupper behjelplig att hålla den upproriska bondhopen i tygel, tills allt hunne återkomma på den gamla foten.

284 Bertelsköld stod i ett välförskansadt läger vid floden Wilia, mellan Wilna och Kowno, tre eller fyra mil från det förstnämnda, och passade på tillfälle att bemäktiga sig den rika staden. Efter mycken inbördes split och tvist bland Lithauerne, lemma startberamadeskommentar ändtligen en sammankomst mellan |257|den svenske generalen och sex de förnämste lemma startmagnaterkommentar och lemma startprelaterkommentar, för att uppgöra förlikningsvilkoren.

285 Det var en solklar och varm dag, ehuru man redan såg slutet af September. Öfver ett smalt ställe af floden uppfördes en lemma startprovisionelkommentar bro, på hvars midt man hade uppslagit ett tält för sammankomsten. Båda partierna, Bertelsköld på sin sida och Lithauerne på sin, hade med liflig ed lemma startpå sakramentetkommentar förbundit sig att den dagen upphöra med alla fiendtligheter och obrottsligt lemna, den ena den andra, fri ankomst och återfärd. Till yttermera säkerhet posterade hvardera parten vid hvardera ändan af bron en vakt af tolf man, alldeles lika beväpnade. Midtemot svenska lägret på andra sidan om floden hade Lithauerne uppslagit sina tält, der de med lemma startdansarkommentar och krigiska sånger firade sin väntade snara befrielse från det svenska plågoriset.

286 En tilldragelse, hvilken man bort förutse, var nära att störa sammankomsten redan i dess början. Bland Finnarne och Liffländarne spridde sig dofva rykten, att deras höfding ämnade förråda fäderneslandets sak och sälja dem sjelfva åt fienden. Missnöjet, i början hviskande och skyggt, blef småningom högljudt och hotade att utbrista i öppet myteri. Generalen såg faran och hastade|84| att förekomma den. Han lät inkalla några af de mest ansedde officerarne i sitt tält och förtrodde dem sina planer. Derefter blandade sig samme officerare i soldaternes led och erbjödo sig att med sina hufvuden ansvara för högste befälhafvarens redlighet. Soldaterne, uppbragte och misstrogne, hörde dem ej, drogo sina vapen och hotade i vredesmod att nedhugga alla förrädare. Myteriet tog till. Penningar utdelades, men utan verkan. Man skrek, att generalen ville först köpa och sedan sälja de sina. Hela planen var hardt nära att tillintetgöras redan i sin början. Bertelsköld var utom sig af harm. Då uppsprang på en af skansarne en yngling af ädel gestalt och skönt utseende. Soldaterne igenkände Bernhard Bertelsköld, ynglingen med de svarta, blixtrande ögonen, lemma startväl lidenkommentar af alla för sin tapperhet, älskvärdhet och frikostighet. konsekvensändrat/normaliserat Kamrater!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade han med ännu vek, men välljudande stämma; konsekvensändrat/normaliserat finns här ingen bland eder, som fordom slagits med min far vid Breitenfeld, Lech och Lützen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

287 konsekvensändrat/normaliserat Jo, jo,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sorlade flera bland hopen, ty i sjelfva verket funnos der veteraner, hvilka, liksom deras general, hade kämpat med i hundrade strider alltsedan 1630.

288 konsekvensändrat/normaliserat Hvar finns då den ibland ertomtkonsekvensändrat/normaliserat – fortfor ynglingen med vredens och hänförelsens rodnad på sina fina kinder – tomtkonsekvensändrat/normaliserathvar finns då den ibland er, som vågar tillvita grefve Gustaf Bertelsköld, min far, att en enda gång hafva svikit äran och fosterlandet? J borden blygas, kamrater, att för rykten och sqvaller |258|misstro eder chef, som tjenat Sveriges krona med heder i sex och tjugu år, som delat alla edra faror, som slagits vid er sida och hungrat och törstat och lidit som den ringaste bland er. J vågen kalla en sådan man förrädare!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

289 Ynglingens ord förfelade ej att göra intryck. Soldaterne|85| begynte blygas för denne skägglöse pilt, som erinrade dem om krigarens pligter och ära. konsekvensändrat/normaliserat Tiderna äro onda,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sorlade några af dem; konsekvensändrat/normaliserat man vet ej mera hvem man bör tro.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

290 konsekvensändrat/normaliserat Min far är en man af heder och tro,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast grefve Bernhard ånyo förbittrad. konsekvensändrat/normaliserat Han har lofvat er, likasom han lofvat fienden, att föra denna underhandling med strängaste redlighet å båda sidor. J hafven hört, att han svurit derpå, och den, som ännu vågar tvifla på hans ära och ord, honom kallar jag en lögnare och manar honom att slåss med mig på hvad vapen som helst, han må vara officer eller soldat ... i fält är hvarje tapper soldat en adelsman. J tigen; finns ingen bland er, som antager min utmaning?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

291 Soldaterne tego. Öfvertygelsens språk hade verkat på dem och brutit myteriet. De skingrade sig efterhand och försmådde icke mer den undfägnad, chefen låtit utdela bland dem. Grefve Bernhard steg ned ifrån skansen och gick till sin far i tältet. konsekvensändrat/normaliserat Jag har gifvit min ära i pant för er,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han entonigt, i det han betraktade fadren med en förunderligt sorglig och genomträngande blick.

292 konsekvensändrat/normaliserat Gå din väg, sköt din tjenst och bekymra dig icke obedd om mig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde generalen med ett mörkt ögonkast ... konsekvensändrat/normaliserat Svärmare!tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade han straxt derpå med mildare röst, – tomtkonsekvensändrat/normaliseratdu är dock alltid din moders son!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

293 konsekvensändrat/normaliserat Hvad ämnar ni göra, min far?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

294 konsekvensändrat/normaliserat Mina ordres,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefve Gustaf Bertelsköld.

295 Den öfverenskomna timmen för underhandlingen inbröt. Det var klockan 12 middagstiden. Lithauerne voro de förste på platsen och framtågade till bron med stor ståt. Deras hästar glänste i guldstickade schabrak, deras polska mössor och hermelinfodrade rockar glimmade af ädelstenar. Jemte fyra skäggiga magnater|86| med krokiga sablar såg man tvenne biskopar i långa kåpor af sammet, lemma startutsyddakommentar med silfver och perlor, och hvardera af dem bar sin lemma startkrokiga stafkommentar, inlagd med juveler och perlemor. Desse voro de förnämste, åt hvilka de öfriga vördnadsfullt lemnade företrädet.

296 När det lysande tåget kommit till bron, afstego de sex underhandlarne, lemnande hästarne åt sin rikt utstyrda betjening. Derpå drog sig sviten tillbaka, de sex ingingo i tältet, åtföljda af en tolk, och Lithauernes lifvakt af tolf man fattade posto vid ändan af bron, såsom öfverenskommet var.

297 Bertelsköld syntes med flit låta vänta på sig, för att icke visa sig angelägen. Dock vågade han icke dröja länge, för att ej i förtid reta sina hetlefrade |259|fiender. Klockan en qvart på ett inträffade också han, åtföljd af sin son och fyra officerare, alla, liksom han, i mer än vanligt lemma startprunkandekommentar krigardrägt, på det att ej fienden skulle få för låga tankar om Svenskarnes fattigdom; och det är sannolikt, att det guld och de dyrbara stenar, som denna gång prydde de tarflige krigarnes drägt, helt nyss blifvit tagna vid plundringen af lithauiska adelsgods. Man var nu å hvardera sidan sju, ty äfven Bertelsköld medförde en tolk.

298 Man helsade afmätt och ceremonielt; derefter bortlade båda partierna lemma startsidovapnenkommentar vid tältets dörr, till ett tecken af stillestånd och fred för ögonblicket. Underhandlingen begynte.

299 Lithauerne framställde först sina fordringar, tilltagne lemma starti stark prutmånkommentar. Svenskarne skulle nedlägga vapnen, återgifva sitt byte och sina fångar, utrymma landet, återlemna fästningarna samt svära att icke vidare tjena mot hans polska majestät i detta krig, hvaremot dem lofvades fritt aftåg och eskort till gränsen. Dessa voro|87| hufvudpunkterna, och de framställdes af Lithauerne snarare som en beviljad nåd, än som en å båda sidor jemnlik konvention.

300 Bertelsköld hörde med tålamod det långa talet till slut. Derefter framställde han, i stället för svar, sina fordringar, hvilka ej heller voro knappt tilltagna. Lithauerne skulle upplösa sin landstorm, öfverlemna till Svenskarne, utom andra städer och fästningar, Wilnaoriginal: Vilna (källa för ändring: andra förekomster; 1874, 1883) till krigsunderpant, betala tretusen dukater i månaden till svenska härens underhåll och svära att under åtta månaders tid, d. v. s. till nästa vår, icke företaga något fiendtligt mot Svenskarne. Deremot förband sig Bertelsköld å sin sida att hålla sträng krigstukt, icke indrifva lemma startbrandskattkommentar, skydda personer och egendom samt hos hans svenska majestät utverka lemma startbilligakommentar fredsvilkor.

301 Lithauernes förvåning och raseri vid dessa fordringar kunna lättare tänkas, än beskrifvas. Med möda förmådde de dämpa sin vrede, tills tolken talat till slut. Några de häftigaste grepo till sina vapen och gjorde min af att genast afbryta sammankomsten; dock hejdades de af prelaterne, som troligen gissade, att Bertelsköld framställt dessa fordringar blott för syn skull och för att trygga sitt rykte i sina följeslagares ögon.

302 Men det låg icke i generalens plan att lugna Lithauernes uppbrusande harm. Tvärtom, sedan prelaterne med möda förmått sina landsmän att qvarstadna, gjöt den stolte höfdingen olja på elden, i det han framställde en ny fordran, mera förödmjukande än någon af de öfriga, nemligen att Lithauerne borde lemna tolf af sina förnämste och anseddaste män såsom gisslan för fördragets punktliga uppfyllande.

|260|

303 Nu bröt stormen lös. Knappt hade magnaterne från tolkens mun förnummit de hånande vilkoren, innan|88| de, blossande af vrede, ånyo grepo till sina vapen, ja slutligen, än mera uppretade af Bertelskölds trotsiga lugn, drogo sablarne ur slidan, för att på stället nedhugga de förmätne främlingarne.

304 Detta var just hvad Bertelsköld väntat. Knappt flög den första sabeln ur slidan, innan generalen framdrog ur sitt bälte en liten pipa och hvisslade derpå en enda gång skarpt och gällt. En sekund derefter hördes en stark knall, åtföljd af ett brakande. Brohvalfvet under tältet svigtade och syntes nära att sjunka; ett regn af spillror och stenskärfvor nedhaglade öfver tältet, genomträngde på sina ställen duken och träffade de dervarande, likväl utan att synnerligen skada någon.

305 I sin första bestörtning läto Lithauerne de dragna vapnen falla. Den vidskepliga tron på Bertelskölds öfvernaturliga makt förlamade deras mod. Blott en af dem ilade ut, men stadnade som förstenad vid ingången till tältet. En hvalfbåge af bron närmast Lithauernes strand var sprängd af en skickligt anbragt mina; knappt lemma startsex alnarkommentar från tältet gapade den af höstregnen uppsvällda flodens öppna svalg, och sålunda var åt denna sida hvarje utväg till flykt afskuren. Större delen af Lithauernes lifvakt vid broändan hade sprungit i luften tillika med hvalfvet.

306 Bertelsköld var icke sen att begagna sig af sina fienders förvirring. konsekvensändrat/normaliserat Gripen desse förrädare, som brutit stilleståndet och dragit sina vapen vid underhandlingen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade han. Befallningen verkställdes nästan utan motstånd. Innan kort voro alla Lithauerne gripne, bundne och med ilande hast öfverförda till svenska lägret.

307 Men när Bertelsköld lemnade tältet, ställde sig hans son grefve Bernhard i hans väg. Ynglingens kinder voro högröda af harm. konsekvensändrat/normaliserat General,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, konsekvensändrat/normaliserat jag begär på|89| ögonblicket mitt afsked, och vägrar ni mig det, så sönderbryter jag min värja och kastar den för edra fötter och säger: döda mig, general, men tvinga mig icke att längre tjena en menedare, om han också vore min far!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

308 Bertelsköld studsade. Synbarligen kämpades i hans inre en strid, ty han svarade tvekande och nästan mildt: konsekvensändrat/normaliserat Jag förstår dig, Bernhard, men du förstår icke mig. Gå, lugna dig och ställ icke till något uppträde; tiden är dyrbar; jag skall sedan förklara dig allt.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

309 Men Bernhard hörde honom knappt; han utdrog sin värja, kastade den häftigt för generalens fötter och utropade med en röst, som qväfdes af tårar: konsekvensändrat/normaliserat Jag har gifvit min heder i pant för er, min far. Döda mig, ty ni har skymfat ert namn och mitt; hädanefter skall jag rodna för hvarje soldat, och hvarje |261|soldat skall säga till mig: gå, du är en Bertelsköld, och en Bertelsköld har brutit sitt svurna ord!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

310 Generalens kind blef vid dessa ord blekare, hans blick mörkare än vanligt. konsekvensändrat/normaliserat Arrestera pojken der,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han, konsekvensändrat/normaliserat och för honom der hans dårskap ej sprider oro i lägret.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

311 Befallningen åtlyddes; ynglingen teg med tårfulla ögon och lät utan motstånd bortföra sig.

312 konsekvensändrat/normaliserat Har jag nu tid med vekhjertade pojkars griller!tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade generalen, likasom för att öfvertyga sig sjelf om nödvändigheten af sitt handlingssätt. konsekvensändrat/normaliserat Alla man på sin post!tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade han med hög röst. konsekvensändrat/normaliserat Fram med artilleriet! Fyr!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

313 På fiendtliga stranden var ett skri och en villervalla utan gräns. I hast blottades ett hittills maskeradt batteri på svenska stranden, och tolf till femton kanoner begynte tvärsöfver den icke särdeles breda floden bortsopa Lithauernes förvirrade hopar. Dansar och lustiga lekar|90| på den sidan togo en ända med förskräckelse. Stranden betäcktes af döda, svenska hären begagnade tillfället, trängde dels på färdiga båtar, dels på plankor öfver den halfsprängda bron sin fiende på lifvet och tog omätligt byte, jemte flera hundrade fångar. Bertelsköld hade för andra gången tillfogat fienden ett kännbart nederlag. Utgången skall visa, om han icke tillfogat sig sjelf ett än kännbarare.

314 Bertelskölds plan var att, under fiendens första lemma starthäpnadkommentar, genom lemma startett handstreckkommentar intaga Wilna. I denna afsigt ryckte han utan dröjsmål med hela sin styrka öfver floden Wilia och förföljde fienden. Men för första gången i sitt lif hade han missräknat sig på sin lycka. Det syntes, som hade hon från denna stund af en hastig nyck vändt honom helt och hållet ryggen.

315 När artilleriet skulle föras öfver den i hast återställda bron, hände sig att timmer och plankor brusto under dess tyngd. Fyra kanoner med hästar och folk begrofvos i floden; en hel dyrbar dag förgick, innan de öfriga kommo öfver. Emellertid hade finska rytteriet, i den tron att det följdes af fotfolk och artilleri, vågat sig fram ända under Wilnas portar, och, öfvermodige under generalens frånvaro, hade månge af ryttarne spridt sig att plundra i kringliggande nejd. Lithauerne, utom sig af förbittring, hemtade mod, samlade sig åter i skaror af flera tusende, nedgjorde hvarje marodör, som vågat sig ut på egen hand, och lade sig i bakhåll för de öfriga. Detta lyckades alltför väl. Rytteriet, vid pass trehundrade man, ansattes hårdt från alla sidor, nödgades retirera, föll i snaran, öfverrumpladesoriginal: öfverumplades i ett skogspass och blef nästan tillintetgjordt. Nära hundrade tappre män föllo för Lithauernes pikar och sablar, resten togs till fånga och blef till större delen |262|nedsablad; blott tjugu|91| till trettio ryttare lyckades på omvägar undkomma till hufvudstyrkan.

316 Bertelsköld svor att hämnas. Ändtligen hade han kommit öfver floden och framryckte i ilmarsch emot Wilna. Förgäfves. Han hade förlorat rätta stunden; fienden stängde tiofaldt öfverlägsen hans väg. Tre gånger angrep Bertelsköld, tre gånger slogs han tillbaka, hvarje gång med ökad förlust, och för hvarje gång växte fiendens mod, medan svenska truppernas tillit till anförarens lycka föll. Ingen taktik, ingen list, ingen djerfhet lemma startbåtadekommentar mer den oförvägne höfdingen; hvarje ny plan medförde ett nytt nederlag. På mindre än sex dagar hade svenska styrkan hopsmultit till hälften, och på sjunde dagen efter sprängningen af bron såg sig Bertelsköld kringränd på alla sidor af den hämdlystne fienden.

317 Ställningen var förtviflad. Till närmaste af Svenskar besatta fästning var femton mil; hvad båtade det att slå sig igenom med den vissa utsigten att få timmar derefter åter befinna sig i samma eller värre belägenhet?

318 Generalen mönstrade sina tappra, men glesnade led. Intet knot, ingen klagan förnams från de utmattade soldaternes läppar, men hvarje blick var mörk, hvarje hjerta hopplöst. Bertelsköld sökte intala dem mod. konsekvensändrat/normaliserat Skola vi frukta dessa eländiga bondhopar, dem vi så mången gång strött likt agnar kring fältet?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han med en uppsyn af låtsad förtröstan på fordna framgångar.

319 konsekvensändrat/normaliserat Nej, general,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade en grånad veteran från Gustaf Adolfs tider; konsekvensändrat/normaliserat vi frukta icke fienden, men vi frukta Gud. Vi lemma startenfaldigekommentar soldater förstå oss icke på mensklig klokskap. Vi ha alltid hört sägas, att mened förlamar lyckan.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

320 Bertelsköld log besynnerligt. konsekvensändrat/normaliserat Ja, du har rätt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat|92| sade han fintligt. konsekvensändrat/normaliserat Fienden svor att hålla stilleståndet, och likväl drogo desse skurkar sina sablar mot oss. Deraf kunna vi förstå, att Gud har gifvit dem i vår hand, så mycket de än yfvas öfver vår förmenta ofärd.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

321 I detta ögonblick ankom rapport, att fienden genombrutit en af de yttre förskansningarne och att den lilla härens högra flygel var i nöd. Bertelsköld kastade sig på sin häst och ilade dit. Knappt hade han afslagit anfallet, innan samma rapport ingick från venstra flygeln. Generalen ilade dit. Åter kommo nya rapporter. Hufvudstyrkan var angripen både i bröstet och ryggen. Faran var öfverhängande. Fienden handlade påtagligen efter en kombinerad plan och i den tydliga afsigt, att samtidigt från alla håll angripa och tillintetgöra den svenska styrkan.

322 Ungefär midt i lägret befann sig en liten kulle, på hvilken Bertelsköld natten förut låtit uppresa sju galgar, hvilka tydligen kunde ses äfven af |263|fienden. Han hade sparat detta sista förtviflade medel för nödens stund, och nu stod den för dörren. Allt våldsammare framträngde fienden, allt mera glesnade försvararnes led.

323 De sex fångne Lithauerne med deras tolk framleddes på kullen i deras festliga drägt, som de burit vid underhandlingen och som på långt håll kunde igenkännas. En trumpetare utsändes till fienden med hotelse, att derest icke Lithauerne inställde anfallet och lofvade att underhandla om billiga villkor, skulle deras sex förnäme landsmän om några ögonblick hängas i deras åsyn.

324 Antingen nu trumpetaren icke förmådde göra sig förstådd, eller att fiendens raseri föraktade lemma startall dagtingankommentar – angreppet fortfor och blef allt fruktansvärdare. Redan voro tre af Bertelskölds sex skansar intagne ... tol|93|ken hissades i galgen; fienden stormade blott med ökadt raseri. Största delen af Finnarne, hvilka, som vanligt, fått på sin lott de farligaste punkterna, hade fallit; en del af Liffländningarne bortkastade vapnen och begynte att plundra sitt eget läger.

325 Nu lät Bertelsköld framföra de förnämste af fångarne; snaran lades om deras hals, men lemma startdelinqventernekommentar, som väl kunde märka sina landsmäns framgång, bådo trotsande Svenskarne skynda, på det att de sjelfva måtte rätt snart kunna intaga sin plats i galgen. Dock ... blodsdomen gick icke i verkställighet. Några af de liffländske och tyske officerarne, fruktande att utan nåd få springa öfver klingan, derest fångarne hängdes, sammanrotade sig med soldaterne i öppet myteri, stormade kullen, befriade fångarne och bådo dem hos deras landsmän utverka lemma startpardonkommentar. Hela Bertelskölds läger var i upplösning; en del af truppen gaf sig fången på nåd och onåd, andre nedhöggos, andre åter sökte sin räddning i skogarna, men upphunnos till största delen och vattnade fält och kullar med sitt tappra, förgäfves spillda blod.

326 Generalen sjelf var en af de ganska få, som undkommo förödelsen. Den hemska och sällsamma lycka, som öfverallt spridde nöd och ofärd kring hans person, medan den bevarade honom sjelf, hade än en gång, nästan genom ett underverk, låtit honom undgå den fullkomliga förstöring, som drabbade hans folk. Utan ett enda sår hade han undkommit döden, men hvad hade han vunnit derpå? Hans här var tillintetgjord, hans son var fången; drömbilden af Lithauens storfurstliga krona hade flugit bort som en dimma för hans syn; hvad skulle han svara sin konung, när denne frågade honom: General, hvad har ni gjort af mina tappre?

|94|

327 Dock – Bertelsköld irrade genom skogarna, som spillran af en fallen storhet, ensam med sin icke afundsvärda lycka, och uppnådde slutligen, efter hundrade äfventyr, Polen och de svenska besättningarne.

|95| |264|

9.original: 8. Den andra kärleken.

328 lemma startOch nu åter nog af de vilda strider, de blodiga, dystra bedrifter, som flamma på krigets taflor likt skenet af fjerran vådeldar på horizonten af det förflutnas natt. Hvarför skola de förgångna dagar vara så uppfyllda af dessa tårfulla minnen, som tjusa betraktaren med sin glans, på samma gång som de förskräcka honom med sin skoningslösa grymhet! De komma lemma startnogkommentar åter i denna berättelse än, men ett ögonblick andas vi ut i blommor och vårdoft; deraf blir hjertat friskt.kommentar

329 Vid en arm af floden Wieprtz – ett af de ochristliga polska namnen, dem ingen mensklig tunga kan uttala – synas ännu i dag lemningarna af slottet Radzyn, hvars namn i en sednare tid öfvergått till staden. Nejden, nu en slätt, der ögat med välbehag hvilar på bördiga åkerfält, var vid tiden för vår berättelse bevuxen med stora skogar af ek och bok, mellan hvilka den flitiga menniskohanden här och der upprödjat en åker för dagens närmaste behof. Det gamla aristokratiska slottet, omgifvet af murar och vallar, sköljda af flodens vatten, reste trotsande sina torn mot himlen, såsom ville det bjuda blixtarna spetsen – en bild af den polska adelns dåvarande makt och förmätenhet. Ty Polen var ett land af tusende småkungar och millioner slafvar, och tryckta åt båda sidor af denna öfvermäktiga aristokrati, funnos ofvanom den ingen regering och under den intet folk.

|96|

330 Det var tidigt på våren i Mars år 1657. För ögonblicket såg det utmattade Polen ingen fiende på sin jord, men slottet var likväl bevakadt liksom i krigstider. Utposter voro ställda på vallar, vägar och stigar. Så ofta en vandrare närmade sig, blef han uppropad och tillbakavisad. Ingen främling fick inträda, portarna voro spärrade och vindbryggorna uppdragna. Hvad var orsaken till dessa utomordentliga försigtighetsmått?

331 Det var en fiende, som stängde hyddor och slott, som förödde byar och städer, en fiende mera fruktad än svenska vapnen, mera härjande och fasansfull än de – det var pesten.

332 Men innanför vallarna låg en trädgård, väl liten, såsom utrymmet medgaf, men täckt grönskande i den tidiga vårens sol, en trädgård af vällukt och rosendoft, der kärleken funnit en fristad och tysta förtroenden en säker tillflyktsort. I denna trädgård – i en berså af murgrön och acacier sutto tvenne unga i aftonens svalka tyst samspråkande. Den ena var lemma startfurstinnan Lodoiskakommentar, 20 år gammal; den andre var grefve Bernhard Bertelsköld, 18 år gammal.

333 Furstinnan var skön som en flamma på svart botten, en gnista förlorad i famnen af en mörk natt. Ynglingen var skön, också han, men som ett |265|sväfvande skimmer öfver en mörkblå himmel af stjernor .... Mannens och qvinnans väsenden voro förvexlade hos dessa två; hon var den eldigt trånande, den häftigt lidelsefulla; han var den svärmiskt milde, den drömmande och försakande. När han såg upp till henne, var det en stjernas blick om qvällen, när lemma startfloretkommentar sakta sjunker öfver lundarnas löf; när hon såg ned till honom, var det den outhärdliga blicken af en brännande sol i tropikernas siesta.

|97|

334 Ty han satt vid hennes fötter och knäppte i veka ackorder en cittras strängar; hon satt på gräsbänken under ekens löf och afplockade med högra handen blad efter blad från en nedhängande qvist, medan venstra handen, nästan utan att veta det, hvilade, lätt som en tanke, på ynglingens lockar.

335 konsekvensändrat/normaliserat Sjung ännu för mig din moders sång!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade furstinnan, i det hon virade kring sitt venstra ringfinger en af dessa glänsande svarta lockar, dem hon höll i sin hand.

336 Och Bernhard sjöng:

tomtkonsekvensändrat/normaliseratFast hårdt jag pliktar,

För dig jag bigtar,

O helga jungfru, hvad hjertat diktar.

Jag älskar äran;

Min själs begäran

Är blott att dö utan blek förfäran.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

338 Och dervid såg han upp ända långt in i Lodoiskas ögon, men blott ett ögonkast, ty straxt sänkte sig hans blickar till jorden, likasom hade han sökt den helga jungfrun och funnit en dämon af skönaste stoft. Furstinnan märkte det nog och smålog med den verldserfarna, lemma startkokettakommentar qvinnans småleende öfver en älsklings blyghet. konsekvensändrat/normaliserat Akta dig, Bernhard,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon. konsekvensändrat/normaliserat Du sjunger om den heliga jungfrun så varmt, som endast en katholik kan sjunga. Om dina landsmän såge det, skulle de bränna dig på flammande bål.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

339 Bernhard teg. konsekvensändrat/normaliserat Och om jag nu vore en katholik, Lodoiska?tomtkonsekvensändrat/normaliserat afbröt han tvärt, och cittran föll ur hans hand.

340 konsekvensändrat/normaliserat Svärmare!tomtkonsekvensändrat/normaliserat lemma startläspade furstinnankommentar. konsekvensändrat/normaliserat Ofta har du sagt mig, att din mor var intill sin död den katholska läran tillgifven med brinnande nit. Men du – du har af hennes lära behållit endast en jungfrus bild.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|98|

341 konsekvensändrat/normaliserat Lodoiska,tomtkonsekvensändrat/normaliserat afbröt Bernhard ännu en gång, konsekvensändrat/normaliserat låtom oss hellre tala om dig. Huru mycken tack är jag icke dig skyldig! Det var du, som med din far besökte Wilnas fängelser och utbad dig den arma sårade fången att vårda, i |266|den stund han motsåg den vissa döden ... Det var du, som tog honom i ert slott, som läkte hans sår, som gaf honom ditt rika hjerta och som trotsade för hans skull din faders stränghet .... Hvarför gjorde du det, Lodoiska? Hvarför lät du mig icke dö?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

342 konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre, du skälm? Derföre att jag såg dig vid fängelsets trappa, när jag ilade förbi i min faders vagn – derföre att jag älskade dig från första stunden jag såg dig, och derföre att jag alltsedan dess ej kunde lefva utan dig. Och du frågar, hvarföre jag ej lät dig dö!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

343 konsekvensändrat/normaliserat Men, Lodoiska, din hand är ej mera fri. Den tillhör en furste af ätten Radzivil; om han såge mig vid din sida, skulle han döda dig.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

344 konsekvensändrat/normaliserat Bernhard – jag älskar dig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

345 konsekvensändrat/normaliserat Om din far visste det, skulle hans vrede ej känna en gräns. Han skulle insperra dig inom ett klosters murar, han skulle låta dig långsamt borttvina ett lif, som är hårdare än döden.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

346 konsekvensändrat/normaliserat Bernhard – jag älskar dig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

347 konsekvensändrat/normaliserat Jag är ditt lands fiende, hela ditt folk hatar mitt folk, och den man, som är Lithauens fasa, bär namnet Bertelsköld. Att älska en Bertelsköld, det är att förbannas af millioner Polacker.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

348 konsekvensändrat/normaliserat Bernhard – hör du då ej, jag älskar dig! Hvad frågar jag efter mitt tvungna löfte! Hvad frågar jag efter min hårde far! Hvad frågar jag efter millioners förbannelse! Förstår du ej än, att jag älskar dig! Det finns en man, hvars rättigheter äro större än hans kärlek.|99| Jag vet en annan, hvars kärlek kunde vara större än hans rättigheter – om den blott hade mod dertill.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

349 konsekvensändrat/normaliserat Fordra mitt lif – det tillhör dig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

350 konsekvensändrat/normaliserat Ditt lif – ja hela ditt lif, men icke din död, Bernhard! För din skull uppoffrar jag allt – lemma startmakakommentar, slägt och fädernesland. Allt ger jag dig – allt, ty jag älskar dig! Bed, och jag uppfyller din bön! Befall, och jag lyder dig! Det finnes i himmelen och på jorden intet, som jag vore i stånd att vägra dig – intet, utom dig sjelf! För allt hvad jag försakar begär jag blott en enda lön, men en stor, en dyrbar lön; – jag begär hela ditt lif!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

351 konsekvensändrat/normaliserat Jag har sagt, att det tillhör dig.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

352 konsekvensändrat/normaliserat Ord af ett ögonblick – vet du också hvad du sagt? Du är aderton år. I morgon kanhända, om ett år, om tio år, skall du ha glömt, att Lodoiska finns till. Skönare och yngre qvinnor än jag skola fängsla ditt hjerta – o du är dock så stolt och skön, hvarföre skulle icke hundrade qvinnor täfla om dig med alla kärlekens snaror! Men jag säger dig, Bernhard, jag delar med ingen, jag fordrar dig uteslutande, helt och ensamt för mig. Om du glömt mig en dag, skall jag, död eller lefvande, komma till dig och säga till dig: |267|Bernhard, jag älskar dig; mins att du är för evigt min! Ingen natt är nog svart, ingen ort nog aflägsen, för att dölja dig då. Du flyr öfver hafven, och jag skall följa dig; du skyler dig i den ogenomträngligaste förklädnad, du väpnar dig med den iskallaste köld, du stöter mig tillbaka med det bittraste hat – förgäfves, jag följer dig ändå, jag slår mina armar kring dig, jag trycker min kyss på denna herrliga panna med dess svarta lockar – så! så! – och om du än stöter en dolk i mitt hjerta, så vet, du undkommer mig ej – jag kommer till dig med min blodiga barm, med mitt oförändrade brinnande hjerta, och trycker ännu|100| mina bleknade läppar mot dina – så! – och säger till dig som nu, evigt, oundvikeligt, visst: Bernhard, jag älskar dig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

353 Åter vågade Bernhard se upp med en hastig blick in i dessa djupt svarta ögon, som, likt tvenne brännande solar, betraktade och genomborrade honom. Men blott ett ögonblick kunde han uthärda deras glöd; hans hufvud nedsjönk ånyo i Lodoiskas knä, och han svarade med rysande kärlek:

354 konsekvensändrat/normaliserat Hvad begär du af mig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

355 konsekvensändrat/normaliserat En ed att för alltid bli min.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

356 konsekvensändrat/normaliserat Akta dig, Lodoiska! Det hvilar ett dubbelt öde öfver min slägt. Det hvilar öfver den en välsignelse, som bringar oss sjelfva ständig medgång, med det enda förbehåll, att vi ej svära mened, ty deraf förlamas lyckan. Men öfver oss hvilar tillika en sällsam, en dyster förbannelse, som gör att, under det vi sjelfva gå ständigt framåt i makt och ära, nedslår olyckan rundtomkring oss som en gam på sitt rof, förstör dem, som tillhöra oss och dödar dem, som älska oss. Nej, Lodoiska, du tjusande flicka, så grym är jag ej, att jag skulle binda ditt öde vid mitt. Jag vill ensam gå bort med min kärlek, ty min kärlek är döden – jag vill älska dig så högt, att jag gläds åt din sällhet i en annans famn .... Vet du väl, Lodoiska, att den högsta, den renaste kärlek är den, som intet annat begär, än den älskades lycka!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

357 Furstinnan reste sig hastigt och lemma startföraktligtkommentar upp. konsekvensändrat/normaliserat O J söner af norden,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon stolt, konsekvensändrat/normaliserat hur litet J dock förstån hvad det är att älska för hela lifvet! För det att er barm är af snö och ert hjerta af is, så tron J att alla hjertan skola nöjas med er bleka, er ljumma kärlek, som dock intet annat är, än en halmlåga, brunnen i dag, förbrunnen i morgon, och utan makt att värma en enda|101| känsla till glöd. Gå, grefve Bertelsköld, med er höga och rena kärlek, som ni sjelf kallar den och som intet begär, der den har allt att befalla – gå, sök i er nord ett hjerta fruset och kallt som ert; inbilla er att ni älskar, stackars tok, der ni dock endast predikar en hjertlös moral, och trösta er dermed, att icke ha anat, icke känt och icke förtjent den kärlek, som ensam är värd att kallas den högsta. Grefve, ni är för liten för mig – ni är feg!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|268|

358 Bernhard sprang upp med glödande kinder. konsekvensändrat/normaliserat Furstinna!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han och såg henne rakt och djerft rätt in i de svarta ögonen, med en blick, som icke var mindre stolt än hennes – tomtkonsekvensändrat/normaliseratväg edra ord, när ni talar till en finsk soldat! Det ges uttryck, som skymfa äfven i den skönaste mun. Vid himlen, lemma startni trotsar för mycket derpåkommentar att ni är qvinna – och en qvinna, som jag älskar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

359 konsekvensändrat/normaliserat Jag upprepar det, grefve Bernhard, ni är feg. Ni vägrar att svära den ed, jag begär, och jag skall säga er, hvarför ni vägrar det. Ni anar, att ni skall svära en mened, och ni fruktar, att den skall bereda er lyckas fall. Vid alla helgon, det är en dubbel skymf – det är trolöshet och feghet på en gång – och jag är en qvinna, ni har rätt, ni skulle annars ej ostraffadt förolämpa mig. Gå, min herre, gå! gå! gå!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast den lidelsefulla flickan, hvars vrede var utan gräns, liksom hennes kärlek – tomtkonsekvensändrat/normaliseratgå – jag har aldrig älskat er, jag hatar, jag afskyr er!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

360 Och i öfvermåttet af sin harm nedsjönk furstinnan Lodoiska på grässoffan och begynte, lutad mot en ekstam, gråta så häftigt, så hejdlöst, som ett vildt bortskämdt barn, när man vägrar att i ögonblicket uppfylla dess nycker. Var det afsigt? var det natur? Det är svårt att afgöra; men hvar finns det manliga bröst, som icke någon gång i sitt lif blifvit besegradt af en skön qvinnas|102| tårar? Bernhard var så ung, så oerfaren; han förstod icke kärlekens list, han kände blott dess döfvande oemotståndliga makt; han förstod blott, att här vid hans fötter badade en flicka i tårar för hans skull, för sin gränslösa uppoffrande kärlek till honom, som nyss stött henne tillbaka – och det var nog, han såg icke mer, han störtade på knä för den gråtande flickan, han höljde hennes hand med sina kyssar, han bedyrade med tusende eder, att han i hela den vida verlden älskade henne och henne ensam – och Lodoiska sköt honom icke bort, men hon njöt af sin seger, hon lät honom länge bedja, och när hon slutligen bortvände sitt sköna hufvud från trädstammen och åter såg upp på honom med dessa mörka blickar af eld, som förbränna hjertan till aska, då behöfdes knappt en blink af de långa dunkla ögonhåren, knappt en ljudlös bön från läpparnas återvändande löjen, innan Bernhard utropade:

361 konsekvensändrat/normaliserat Ja, jag svär vid mitt lifs lycka, jag svär det vid allt, som för mig är heligt och dyrt, att älska dig allena intill död och graf – och bryter jag min ed, så må du lefvande eller död återkomma, för att affordra mig den!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

362 konsekvensändrat/normaliserat Jag mottar din ed och ämnar behålla den!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Lodoiska med flammande blickar. konsekvensändrat/normaliserat Tag i byte mitt hjerta för lif och evighet!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

363 Solen hade sjunkit bakom ekarnas toppar, månskenet glimmade klart i den tysta flodens spegel, och ännu ljöd Bernhards cittra vid Lodoiskas fötter i trädgårdens skuggor. De lycklige, de märkte icke att, medan kärleken andades vårens dofter, tågade faran in genom slottet Radzyns portar.

|269|

364 Andlös instörtade Lodoiskas trognaste tjenarinna i trädgården. konsekvensändrat/normaliserat Fursten!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade hon – och nästan i|103| samma ögonblick stod den unge furst Radzivil med dragen värja i ingången till bersån. Lodoiska kastade sig i hans väg; han stötte henne vildt tillbaka, utan att bevärdiga henne med ett ord. konsekvensändrat/normaliserat Ändtligen träffar jag dig här, du, din falske faders falske son!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade fursten, utom sig af vrede.

365 Bernhard hade knappt tid att draga sitt svärd, ty Radzivil, annars en ridderlig ädling, hyllade här den spanska regeln: vid sådana tillfällen slåss man icke, – man dödar.

366 Klingorna korsades straxt i det ovissa månskenet. Slump eller lycka afgjorde striden; fursten såg ingenting, hörde ingenting annat än sin svartsjuka och sin hämd. Olycklige, tappre yngling! Vid andra eller tredje utfallet vek hans motståndare snabbt åt sidan, Radzivil rände sin värja in i ekens stam, och i samma ögonblick genomborrade Bernhards säkrare svärdsudd hans bröst.

367 Radzivil föll i sitt blod, och Bernhard skyndade till Lodoiska. konsekvensändrat/normaliserat Fly, fly fort!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade hon. konsekvensändrat/normaliserat Här är nyckeln till bakporten. Fort – min far skall annars döda oss båda.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

368 konsekvensändrat/normaliserat Öfvergifva dig åt hans hämd – aldrig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bernhard ännu förvirrad af stridens hetta, ty vid aderton år dödar man icke med kallt blod en menniska.

369 konsekvensändrat/normaliserat Vill du då förderfva oss båda?tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade furstinnan. konsekvensändrat/normaliserat Fly! när min far kommer, vill jag säga, att du velat aftvinga mig nyckeln till din frihet och att fursten fallit, i det han försvarade mig. Farväl – vi återse hvarandra! Mins din ed!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

370 Och Bernhard ilade med stormande hjerta och Lodoiskas sista brännande kyss på sina läppar bort till frihet och nya faror.

|104|

10.original: 9. Lilla Bält.

371 Åter förgingo veckor och månader, och så stå vi nu vid början af det händelserika året 1658. lemma startSvenska konungens »fyrkantiga» lyckakommentar hade rullat fram som ett ilande klot, än genom segrar, än genom nederlag, än genom lysande utsigter, än genom svikna förhoppningar, men ständigt öfver härjade fält, ödelagda städer och byar, genom rykande spillror af folkens välstånd, genom svärdets och pestens skördar, genom blod, aska och tårar. Af alla de stolta drömmarna om nya kronor och länder vid Weichselns |270|strand, hvad stod nu åter för ärelystnadens snikna hand? Minnet af bragder och våldsgerningar, några glänsande, men blodiga blad i historiens bok, en till döden utmattad fiende vid sidan af det egna hemlandets omåttliga ansträngningar, trötthet och vanmakt. Bittra lexa för eröfraren, eviga lärdom för svärdets tyranni, som endast kan nedhugga en fiendes makt, men aldrig uppresa en varaktig egen!

372 Och af alla de tusende Svenskar och Finnar, som tågat ut till det besegrade Polen, huru många stodo väl åter nu för framtida bedrifter, för fäderneslandets tjenst och egen lefnads lycka? Knappt tiotusende, af kriget förvildade, trotsige män, som under ständiga strider, faror, försåt, plundringar och omenskliga härjningar lärt sig förakta fredens stillare lycka och alla andra|105| grundvalar för det menskliga samhället, än den jernhårda krigiska disciplinen. Desse män, de få af dem, som sedan återvände till fäderneslandet, med hvilka känslor ha de betraktat kyrkors och grafvars frid, som de vanhelgat i fiendeland, bondens fredliga hydda, som de fordom bränt, makars och döttrars kärlek, som de fordom oskärat, åkrarnas gungande ax och de fredliga slöjder, hvilka de fordom plundrat i vild roflystnad? Några de bäste bland dem ha då farit med handen öfver sin panna och tyckt sig vakna ur en elak dröm, men de fleste ha behållit sina krigarevanor, sitt våld och sin rofgirighet hela lifvet igenom, och deras hemland har fått vidkännas följderna. Ty det krig, som försvarar ett fädernesland, är ett ädelt krig, som förädlar nationernas kraft och håg, men det krig, som drar ut att eröfra främmande länder, det är icke sällan en tiger, som, lysten efter blod, slutar med att uppsluka sina egna ungar.

373 Det bragdrika, men på sistone olyckliga kriget med Polen hade ådragit Carl Gustaf och Sverige tre nya fiender: Ryssland, Österrike och Danmark. Bland dessa blefvo de förstnämnda uppehållna med mindre truppstyrka, medan konungen, djerf som alltid, sökte sin egen räddning i Danmarks undergång. Fördenskull öfvergaf han fursten af Siebenbürgen, Ragoczi, i hvars förbund han ännu på våren 1657 genomströfvat och härjat Polen, drog sig med den ringa återstoden af sin här till Preussen och derefter, sedan Danskarna lättsinnigt förklarat krig, frampå sommaren till Pommern. Blott 6 till 8 000konsekvensändrat/normaliserat man förde konungen och Otto Stenbock här till den väntande Wrangel, – härdade, i hundrade faror pröfvade krigare, orubblige i mod, stålfaste i disciplin, en af dessa härar, som krossa tiofaldt motstånd och äro i stånd att trotsa sjelfva lyckan. Från Pommern bröt konungen, 13 000konsekvensändrat/normaliserat|106| man stark, genom Mecklenburg in i Holstein, andades ut invid Hamburgs murar och tågade sedan Torstensons fordna vägar uppåt lemma startJutlandkommentar.

|271|

374 Konungens lycka var utomordentlig. Den 23 Juli inbröt han i Holstein. Mot slutet af Augusti hade han intagit hela detta land, Schlesvig jemte södra Jutland och sammanträngt den återstående danska hären i fästningen Fredriksudde, samma lemma startFridericia, som i nyaste tider blifvit så ryktbart genom Danskarnes lysande seger öfver Schlesvig-holsteinarnekommentar. Denna gång, 1657, var Fridericia mindre lyckligt; den starka och välförsedda fästningen med 5 000konsekvensändrat/normaliserat mans besättning föll den 24 October på morgonen genom ett lemma startförvägetkommentar nattligt anfall af Wrangel med 3 000konsekvensändrat/normaliserat djerfve män af dem, som besegrat Polen.

375 Danskarne intogos af förfäran. Carl Gustaf begynte drömma om hela Danmarks eröfring. Från Fridericia gentöfver till MiddelfartFyen är knappt en mils väg öfver smalaste stället af Lilla Bält.

376 Vintern mellan 1643 och 1644 hade Torstenson fattat den dristiga planen att tåga öfver de frusna Bälten mot lemma startSeelandkommentar, men ödet hade sparat denna ära åt hans lärjunge, och planen gick då om intet, emedan vintern var mild och Bältens vågor fortforo att strömma. Carl Gustafs djerfva ande uppfattade mästarens plan och beslöt att utföra den. Danmark skulle falla, och Sverige, hotadt från alla sidor af förbittrade fiender, skulle gå med seger och landvinning ur sin väntade undergång.

377 Innan dessa stora händelser inträffade, nödgas vi ett ögonblick stadna i närheten af Kolding, tre mil sydvest om Fridericia, der vi återfinna två af denna berättelses hufvudpersoner.

|107|

378 Det var en afton, den 26 Januari 1658. Nästan hela svenska hären var sammandragen i och omkring den lilla byn Heilse norr om staden lemma startKolding, ryktbar, äfven den, 190 år efteråtkommentar. Konungen mönstrade trupperna på de hårdt frusna och snöbetäckta åkerfälten. Hans lynne var den dagen icke det bästa, ty ett starkt töväder hade ånyo upprifvit en del af de isar, hvilkas bräckliga bryggor skulle föra hans härar och hans lycka mot Köpenhamn. Han var den dagen sträng i mönstringen, och der föllo skarpa ord, dem både höge och låge i hären fingo hålla till godo.

379 Konungen, åtföljd af Wrangel, Dahlberg m. fl. af sina tappraste officerare, höll plötsligt sin häst vid ett af de nyss från Pommern hitkallade regementena. Dess lemma startmunderingkommentar var sliten, dess yttre föga paradmässigt, men hållningen fast som en mur. Hvarje karl, med sitt ärriga, vilda, väderbitna ansigte, såg trygg och orubblig konungen rätt i ansigtet; icke en min förändrades, icke en rörelse tvekade; det var en af dessa stålfasta, pröfvade kärntrupper, som aldrig darrade, icke ens för en vredgad konungablick. Carl Gustafs stränga uppsyn ljusnade; han vände sig till Wrangel med dessa ord: konsekvensändrat/normaliserat betrakta de der karlarna och säg mig icke mer, att der ligger ett haf mellan mig och Köpenhamn.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|272|

380 Wrangel, som hela tiden afstyrkt tåget öfver Bälten, genmälde buttert: konsekvensändrat/normaliserat För att med dessa karlar köra Juten i Östersjön, behöfver ers majestät ej sjelf hoppa i lemma startputtenkommentar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

381 Konungen, utan att lyssna derpå, framvinkade ur sviten en högväxt officer. konsekvensändrat/normaliserat Det är ert folk, grefve Bertelsköld?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

382 konsekvensändrat/normaliserat Ja, ers majestät,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefven och saluterade stolt.

383 konsekvensändrat/normaliserat Vi träffades sist i Preussen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor konungen med mörknande blick. konsekvensändrat/normaliserat General, hvad har ni gjort med mina tappre i Lithauen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|108|

384 konsekvensändrat/normaliserat Min pligt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld kort.

385 konsekvensändrat/normaliserat Det var likväl ni, som trodde er kunna befalla lyckan.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

386 konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät har bevisat, att lyckan står de djerfve bi. Jag har fördristat mig att följa ers majestäts höga föredöme. Jag har förlorat Lithauen, likasom ers majestät förlorat Polen, men jag har i ers majestäts fotspår rensat Pommern, Bremen och Verden och haft lyckan att segra i hundrade skärmytslingar på samma gång ers majestät segrat i bataljer.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

387 konsekvensändrat/normaliserat Grefve, ni talar djerft. Hvarmed vill ni bevisa er sats om lyckan?original: lyckan.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

388 konsekvensändrat/normaliserat Dermed att jag rider främst öfver Bältens isar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

389 Konungen smålog och vände sig till Wrangel. konsekvensändrat/normaliserat Den der är af det virke, hvarmed man klappar Juten; jag behöfver sådant folktomtkonsekvensändrat/normaliserat ...konsekvensändrat/normaliserat

390 konsekvensändrat/normaliserat Dumdristiga galningar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade Wrangel.

391 konsekvensändrat/normaliserat Godt, grefve Bertelsköld,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor konungen, konsekvensändrat/normaliserat jag vill tro er, om ni i morgon rider öfver Bältet och innan aftonen hemtar mig en fånge från Fyen.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

392 konsekvensändrat/normaliserat Det skall ske, ers majestät!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld afmätt och kort, utan att störas af Wrangels spefulla löje, ty det var ingen obekant, att östra strömfåran af lilla Bält blifvit upprifven af tövädret och sundet vid Middelfart till följd deraf ofarbart. Men konungens håg låg med så häftig längtan vänd åt detta håll, att allt som smickrade hans förhoppningar af honom med begärlighet omfattades. Kanske var der ock en viss likhet i lynnet, som kom honom att med hemligt nöje lyssna på Bertelskölds djerfhet; visst är åtminstone, att han sjelf, likt denna lyckans bortskämde gunstling, gerna satte allt på ett kort, till vinst eller undergång.

|109|

393 Mönstringen var slutad, konungen red vidare och trupperna upplöste sig i sina qvarter, för att värma de stelnade lederna. Stugorna kunde icke rymma alla på en gång; stockeldar voro upptända på fälten, och fältflaskan gjorde sin rund bland dem, som icke för tillfället funno tak öfver hufvudet. Allt flera truppmassor tillströmmade. Slutligen tog man kyrkan i besittning. Kriget och de bistra tiderna respekterade ingenting. Man såg soldaten med sin flaska lägrad utmed tempelgångarna och altarkransen, och vilda, |273|lättsinniga visor ljödo inom de murar, som nyss återskallat af de heliga psalmernas ljud.

394 Carl Gustaf hade sitt högqvarter i prestgården, från hvars fönster man hade fri utsigt öfver kusten och isarna. Tid efter annan afbröt konungen sina öfverläggningar med befälet, gick otåligt till fönstret och betraktade den mörknande nejden, der man ännu vid dager kunde på afstånd urskilja den öppna, blåa strömfåran nära kusten af Fyen. Thermometern var ännu icke uppfunnen. Men den molnbetäckta himlen och snöns utseende sade honom tillfyllest, att tövädret ännu fortfor och gäckade hans förhoppningar.

395 Med ens afbröt konungen ett samtal med Dahlberg och lät tillkalla Bertelsköld. konsekvensändrat/normaliserat Grefve,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han tvärt, konsekvensändrat/normaliserat säg mig öppet och utan fruktan: står ni i förbund med djefvulen? Var icke rädd, jag ger er absolution.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

396 konsekvensändrat/normaliserat Jag förstår ej ers majestät.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

397 konsekvensändrat/normaliserat Jag önskade af er lära konsten att rida öfver öppna hafvet till Middelfart.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

398 konsekvensändrat/normaliserat Ingenting är lättare. Ers majestät lemma startbehagadekommentar kasta en blick genom fönstret.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

399 Konungen såg ut. Den nyss molntäckta himlen hade i hast klarnat, och allt förebådade en skarp köld, hvilken|110| ock inträffade ännu samma qväll. Carl Gustaf klappade Bertelsköld lätt på axeln. konsekvensändrat/normaliserat Grefve,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, konsekvensändrat/normaliserat den nyheten är värd en socken i Finland – om ni utför hvad ni åtagit er.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

400 konsekvensändrat/normaliserat Det skall ske, ers majestät,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld.

401 När solen följande morgon rann upp öfver de löflösa bokarna på Fyen, glimmade hela fåran af Lilla Bält i glansen af nattgammal is. Svenskarne strömmade till stranden, för att öfvertyga sig om vinternattens skicklighet att bygga broar och lyckans gunst att bygga dem enkom i rättan tid. Konungen var vid godt lynne. Nordens alla tre kronor syntes honom glimma vid horizonten.

402 Kölden fortfor att vara utomordentligt stark. Redan på morgonen bar den fotgångare. Fram emot qvällen vågade Bertelsköld sitt djerfva försök. Han aflade sin tunga rustning och pådrog ett lätt lemma startkyllerkommentar. I stället för den stora, bruna häst, han vanligen red, utvalde han en liten och mager, men senfast springare af öländsk race. Två ridknektar på skridskor följde honom, hvardera skjutande framför sig en kälke. Derpå begyntes färden i åsyn af nästan hela svenska hären.

403 I början, der isen var säkrare, red Bertelsköld mycket långsamt, för att icke uttrötta sin klena öländning. Men ju närmare han nalkades den farligaste delen af sundet, der strömfåran framgick, desto mera ökade han farten, så |274|att knektarne på sina lätta skridskor hade stor möda att följa honom. Allt närmare syntes den snöbetäckta stranden af Fyen; det brakade och bågnade under hästens fötter, gång efter gång slog en hof igenom den blanka och tunna isen, så att vattnet stänkte högt ...konsekvensändrat/normaliserat men den oförvägne krigaren flög fram i ilande fart ... än ett ögonblick ... Bertelsköld stod oskadd på Fyen, och i samma stund störtade hans häst, för att icke mera stå upp.

|111|

404 Solen nedgick frostig och gul bakom Schlesvigs kust, och den tidiga vinteraftonen begynte redan att skymma. Tiden var dyrbar.

405 Bertelsköld hade landstigit i närheten af en by, söder om Middelfart. En hop Danskar, män, qvinnor och barn, hade samlat sig på stranden, nyfikne att veta hvad den ridande våghalsen hade att förkunna. Sannolikt ansågo de honom för en kurir, afsänd af svenska konungen. Ingen anade afsigten med detta ovanliga besök.

406 Bertelsköld såg sig om; hans knektar med kälkarne voro ännu ett godt stycke borta. Han närmade sig folket, frågande hit och dit efter vägen till Odense,original: Odensee, (källa för ändring: 1874, 1883) i det han lät förstå, att han vore afsänd för att sluta fred. Denna nyhet uppfyllde alla med glädje. Man skockade sig harmlöst och fredligt kring den främmande tätt invid stranden, och så ankom, enligt ordres på förhand, den ene af knektarne, qvarlemnade sin kälke och ett par medförda lösa skridskor samt begaf sig straxt på återvägen.

407 Bertelsköld frågade, om man icke kunde isvägen komma till Middelfart och spände derunder skridskorna på. Bönderne erbjödo sig i glädjen att lega honom en annan häst i stället för den störtade. Allt syntes vänskapligt och godt ... då fattade Bertelsköld oförmodadt en femårig pojke ur hopen om lifvet, kastade honom på kälken, sköt denna ut framför sig på isen och ilade med vindens hastighet på de lätta skridskorna bort med sitt rof. Allt detta var gjordt i ett ögonblick.

408 Bönderne, häpne och handfallne, trodde knappt sina ögon, innan de redan hörde gossen skrika långt borta på isen. En qvinna störtade fram ... det var den röfvade gossens mor ... hon slet sitt hår, hon var den första att springa efter på isen, halkade, föll, reste sig|112| åter, föll åter, stod åter upp och sprang efter förföljaren, tills hon nedföll afsvimmad. Några unga karlar följde hennes spår. Förgäfves, röfvaren var redan nästan ur sigte i den tilltagande skymningen och omöjlig att hinna. Med harm och förbannelser öfver Svenskarnes trolöshet återvände förföljarne jemte den olyckliga modren.

409 Emellertid uppnådde Bertelsköld, med gossen på kälken, lyckligt den motsatta kusten. Ett börjande månsken hade gynnat hans äfventyrliga färd. |275|På svenska sidan gaf man honom redan förlorad. Mörkare blef qvällen, och mörkare blef konungen. Han ångrade detta vågspel; han behöfde så väl hvarje tapper arm, och hvad som var det vigtigaste – hela hans här skulle i Bertelskölds öde ana sitt eget, vare sig lycka eller olycka, om man försökte det tillämnade tåget.

410 Men Bertelsköld kom. konsekvensändrat/normaliserat Jag har ridit öfver Bält, ers majestät, ehuru jag åkt på skridsko tillbaka. Här är mitt lefvande vittne från Fyen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat Och den fångade pojken framleddes, röd om näsan af kölden och mumsande på ett hvetebröd, som man gifvit honom, för att tysta hans gråt.

411 Konungen spände från halsen en guldkedja, hvari hängde drottning Christinasoriginal: Kristinas (källa för ändring: andra förekomster i grundtexten) porträtt i en med juveler besatt medaljong. konsekvensändrat/normaliserat General,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, konsekvensändrat/normaliserat tag detta till minne af er färd. Hädanefter skall ni bära Fyens vapen i er grefliga sköld. Och lemma starthädanefterkommentartomtkonsekvensändrat/normaliserat – tillade konungen med stolt tillförsigt – tomtkonsekvensändrat/normaliseratskola vi besöka min broder Fredrik i Köpenhamn.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

412 konsekvensändrat/normaliserat Och hädanefter,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade Dahlberg till Klas Tott, konsekvensändrat/normaliserat skall Bertelsköld erhålla ännu en socken att lemma startspolierakommentar i Finland.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

413 konsekvensändrat/normaliserat Ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Tott i samma ton,tomtkonsekvensändrat/normaliserat konsekvensändrat/normaliserat i fall der ännu finnes en socken i Finland att bortgifva; jag tviflar derpå.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

|113|

414 Om qvällen förplägades trupperna extra, och anförarne icke mindre. Det är bekant, att Carl X Gustaf var en lika väldig dryckes- som slagskämpe. Dessa vilda krigarevanor hade han dels från trettioårakriget, der vin flöt i strömmar ej mindre än blod, dels också från den tysta längtans och ärelystnadens tid, då han i frivillig landsflykt på Öland i hemlighet suckade efter Sveriges krona. Mången gång – och sednast under mordbrännaretåget med Ragoczi i Polen – hade konungen burits oklädd i säng, och likväl sågs han följande morgon, tidigt som alltid i rastlöst arbete. Också nu flöt det ädla rhenska vinet, plundradt ur källrarne af Holsteins och Schlesvigs rika riddaregods, och konungens exempel följdes af de fleste härförarne. Rundtomkring i officersqvarteren dracks Danmarks undergång i botten, och stundom nämndes dervid äfven Bertelskölds namn såsom den förste, hvilken bevisat möjligheten att rida öfver Bälten.

415 Icke långt från prestgården hade tio eller tolf högre officerare af dem, som icke hörde till konungens förtrognaste omgifning, slagit sig ned kring ett välförsedt bord i en rymlig bondstuga. Bragder och vin lifvade hjertan och tungor. Det var dock en stor, en händelserik tid. Den gamla, ofta slagna, men lika ofta fruktade fienden Danmark, som städse lurat på Sveriges fall, skulle ändtligen krossas, förödmjukas; Skåne, Halland, Blekinge, Norgeoriginal: Norige (källa för ändring: 1874, 1883) skulle ryckas derifrån och införlifvas med Sverige; ja törhända sloge redan |276|Danskarnes sista stund som sjelfständigt folk; Jutland och öfriga öar skulle räknas som svenska provinser, Köpenhamn som en ödmjuk lydstad; Carl Gustafs krigare skulle förlänas med den danska adelns gods och återvända med furstliga rikedomar. Hvil|114|ken ära! Hvilken vinning! Och – hvilken anledning att tömma och åter tömma den bräddfulla bägaren!

416 Hetsade af vinet, gåfvo sig alla känslor luft. Den gamla svenska adeln hatade nykomlingarne i dess krets, dem Christinas slösande gunst hade framdragit till titlar och rikedomar. En af dessa var Bertelsköld; han hade ofta fått erfara det; han fick det äfven nu. Sten Bjelke, med många seklers anor i sitt blod, stötte så häftigt sin bägare mot hans, att hälften af vinet utspilldes, och ropade så högt att alla hörde det: konsekvensändrat/normaliserat rider dig d–n, lilla grefve af Lilla Bält, du dricker ingenting! Tror du vi dricka saltsjövatten?tomtkonsekvensändrat/normaliserat

417 Bertelsköld tömde sin bägare utan att svara.

418 konsekvensändrat/normaliserat Den der,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Bjelke, vändande sig till de öfriga, konsekvensändrat/normaliserat den der har ätit rofvor på Fyen i dag. Han är uppfödd med rofvor. Han är van att plantera kålhufvudentomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

419 konsekvensändrat/normaliserat Och att afhugga dem, när de bli oförskämda,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Bertelsköld, hvars hetsiga lynne var fädernearf.

420 konsekvensändrat/normaliserat Nej se huru stolt han är, den Bältgrefven!tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Bjelke i samma ton. konsekvensändrat/normaliserat Vet ni väl hvaraf det kommer sig? Jo, hans morfar hade titel och värdighet af bondekung och herrskade öfver femtio mossar och stenrösen någonstädes uppe i finnmarken.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

421 konsekvensändrat/normaliserat Grefve!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast Bertelsköld uppfarande.

422 konsekvensändrat/normaliserat Och hans mor,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Bjelke, allt i samma ton – tomtkonsekvensändrat/normaliserathans mor, mina herrar, var en prinsessa, som vallade får i skogen. Derföretomtkonsekvensändrat/normaliserat ....

423 Bjelke hann icke tala till slut, innan Bertelskölds handske flög honom midt i pannan. Blossande af vrede stod den stolte ädlingen upp och drog i blinken sitt svärd. I samma ögonblick hade Bertelsköld dragit sitt.

424 Förolämpningen å ena och skymfen å andra sidan voro alltför offentliga, för att de närvarande ens skulle|115| gjort ett försök att afböja striden. De nöjde sig med att reglera den efter ridderlig sed i envig; – bordet undanskaffades, flera ljus upptändes och sekundanter utsågos. Om en qvart var allt i ordning till ett af dessa blodiga mellanspel, som voro så vanliga i fält och dem icke ens konungens närhet förmådde afböja. Ty när det gällde en hederssak, gaf den tidens adel icke efter för sjelfva konungamakten.

425 Båda kämparne voro utmärkta och pröfvade fäktare, båda hetsiga, båda förbittrade af gammal ovänskap. De kringstående väntade med kännaremin ett intressant aftonnöje, och de bedrogo sig icke. Oaktadt taket var så lågt, |277|att svärdspetsarne ristade fåror deri, fördes striden å båda sidor med lika skicklighet, om också icke med lika lycka. Bertelskölds klinga hade flera gånger träffat motståndaren; Bjelke blödde ur tre eller fyra lätta sår, utan att ha förmått tillfoga sin fiende ens en skråma. Utmattad och blödande begärde han tre minuters stillestånd. Detta beviljades.

426 konsekvensändrat/normaliserat Jag tar er till vittnen, mina herrar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast Bjelke, konsekvensändrat/normaliserat att denne usling är osårbar genom trolldom. lemma startAlltsedan vid Nördlingenkommentar har han icke fått en enda skråma, och hvar man vet orsaken. Han bär på sitt venstra ringfinger konung Gustaf Adolfs ring; han förtröstar på dess makt; det är blott derföre han vågar slåss med en ärlig lemma startkavaljerkommentar.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

427 Dessa ord förfelade ej sitt intryck på den allmänna vidskepelsen. konsekvensändrat/normaliserat General,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade en af de äldste officerarne, konsekvensändrat/normaliserat vi äro kristne soldater och tåla icke bland oss något djefvulstyg. Ett ord är så godt som en ed; säg oss att allt hvad man berättar om er ring är en käringsaga, och vi tro er, som om ni svurit derpå.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

428 Bertelsköld tvekade ett ögonblick, – men harmen|116| och frestelsen voro för stora ... han dukade under. konsekvensändrat/normaliserat Det är sannt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, konsekvensändrat/normaliserat att jag bär en ring till den store konungens minne, men allt hvad Bjelke och andra säga derom är löjligt skrock.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

429 konsekvensändrat/normaliserat Må då striden begynna igen.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

430 Och striden begynte åter, men den skyddande engeln hade vikit från Bertelskölds sida. I första hugget klöf Bjelkes svärd hans venstra hand, och två de yttersta fingrarna föllo till golfvet. Det svartnade för den sårades ögon, svärdet sjönk ur hans hand, och blott de kringståendes hastiga mellankomst hindrade honom att nedsjunka inför sin segrande fiende.

431 En af officerarne upptog de afhuggna fingrarna och drog från det ena en liten ring af koppar. konsekvensändrat/normaliserat Kan det vara den ryktbara ringen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade han.

432 De kringstående logo. konsekvensändrat/normaliserat Den är ju icke ens af guld,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade de. konsekvensändrat/normaliserat Det kan omöjligt vara den rätta.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

433 Den frågande kastade fingret och ringen föraktligt ifrån sig.

434 Hedendom i menniskohjertat, är du då omöjlig att utrota? Vi födas och uppfödas i tron på en evig försyn, som mäter våra öden med orubbelig rättvisa; och likväl komma vi ständigt åter till tron på forntidens blinda öde, den nyckfulla, den oförnuftiga makt, som mäter ve och väl med hat och nit, båda så oförtjent. Och just derigenom att vi tro derpå, får denna samvetslösa makt ett välde öfver oss; spelaren förlorar, när han tror på sin otur, och sjömannen förgås, när han spår sin undergång.

435 Bertelsköld, den djerfve soldaten, hade genom lyckans mångåriga gunst blifvit lyckans slaf. I det ögonblick Bjelkes svärd klöf hans venstra hand, |278|klöfs hans stolta tro som en ek, splittrad af ljungelden. Han dignade icke|117| för såret och smärtan; han dignade för medvetandet af sin lyckas plötsliga fall.

436 Ett dygn förgick. Kölden fortfor att befästa isbryggorna, och hela svenska lägret var i den lifligaste rörelse. Denna syn upplifvade krigarens mod. Härdad af mödor och faror, besegrade Bertelsköld snart den första smärtan. Förbunden och matt af blodförlust, kunde han ej förmås att stadna i overksamhet. Han, den förste som ridit öfver Bälten, ville icke vara den siste att följa det segerrika tåget.

437 Men aftonen före den afgörande dagen lät han kalla sin son Bernhard, hvilken han alltsedan händelserna i Lithauen lemma startstött tillbaka med en hårdhet liknande fordom bondekungenskommentar. Den blinda tron på en lycka i nedgången hade åter fått makt öfver krigarens själ. Bernhard Bertelsköld fann sin far generalen stilla försjunken i betraktandet af en bild i medaljong. Var det drottning Christinas bild, som han nyss hade fått af en smickrande konungagunst? Nej, det var bilden af en skön, svartlockig och svartögd qvinna från stranden af Mayn; det var bilden af den svärmande, sköna Regina von Emmeritz.

438 Generalens ögon voro fuktiga af tårar. Så långt han kunde minnas tillbaka hade han gråtit blott en enda gång förr; det var vid hans moders, vid Meris död. När han förlorade sin maka, hade tårarnas tröst blifvit nekad den sörjande.

439 Bernhard var af ett annat lynne. Tårarna i hans faders ögon framkallade straxt hans egna. Generalen fattade hans hand – och försoningen mellan far och son var utan ett enda ord fullständig.

440 konsekvensändrat/normaliserat Detta var din mor!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld med en röst af ovanlig vekhet. konsekvensändrat/normaliserat Min son, om du en dag kommer att älska en qvinna, så förena henne icke med dig genom|118| oupplösliga band. Att förenas med oss, det är att förenas med olyckan. Aron Bertilas förbannelse följer oss.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

441 konsekvensändrat/normaliserat Men en moders välsignelse går i dess spår och bryter udden af förbannelsens törnen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bernhard. konsekvensändrat/normaliserat Ni har fordom sagt mig det, min far! Det är eder moders ring, som ni bär.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

442 konsekvensändrat/normaliserat Nej, nej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Bertelsköld häftigt, konsekvensändrat/normaliserat jag bär den icke mer, den är förlorad, och min lycka med den. Min mor har sagt mig det, och nu vet jag klart, att hon talat sanning. Med denna ring följer lycka i fred och seger i krig, kärlek, ära och rikedom; den, som bär denna ring, skall ega all verldens lycka och endast hafva att bekämpa sig sjelf, men han skall ock sjelf vara sin lyckas fiende. Mened och slägtfiendskap, högmod och omåttelig ärelystnad skola ständigt arbeta inom hans bröst, för att bereda hans fall ... Bernhard, |279|min son! Ringen afhöggs med fingret den stund jag var svag nog att förneka dess kraft ... jag ber dig, fråga icke mer efter den, nöjs med en stillare lycka, som ingen förbannelse bär i sitt sköte ... tag en varning af mig ... jag har varit min lyckas fiende, rebell mot mig sjelf, mot det högsta och heligaste ... jag har svurit mened, min son; derför skall jag i morgon dö.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

443 konsekvensändrat/normaliserat Ni, som segrande genomgått så mången faratomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

444 konsekvensändrat/normaliserat Det var, då jag burit inom mig segrens visshet. Nu bär jag vissheten om min undergång. Hör mig, Bernhard, jag lemnar åt dig mina gods, mina fattiga, brödlösa och förtryckta underhafvande. Var för dem en far, mer än jag kunnat vara. På Majniemi lefver en enka ... du känner henne, det är svarta Jane. Hon är den enda lefvande, som känner stället, der en stor skatt är nedgräfd. lemma startVid denna skatt låda tårar och blodkommentar, ty den är ett rof från vilda strider i Böhmen. Uppsök denna skatt,|119| ty den var från början min; bygg dermed de förstörda kojorna bättre än förr, odla den öde jorden, hägna de förvildade ängarna, låt denna skatt aftvå i tårar af tacksamhet sin skuld af blod.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

445 konsekvensändrat/normaliserat Jag lofvar er det, min far. Mentomtkonsekvensändrat/normaliserat ...

446 konsekvensändrat/normaliserat Farväl, min son! Vi se hvarandra åter i morgon och sedan – hos din mor!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

447 Bernhard omfamnade sin far; den veka ynglingen gret som ett barn. Derpå gick han med hastiga steg.

448 Morgonen af den 29 Januari bröt in. Kölden var starkare än någonsin. Redan i daggryningen var hela hären färdig till uppbrott vid kusten. Man hade undersökt isen; den bar. Dahlbergs försigtighet litade likväl ej fullt derpå. Han hade på de vådligaste ställena af strömfåran låtit utbära halm, begjutit den med frysande vatten och lagt bräder derpå. Det evigt minnesvärda tåget, lemma starthundrade år derefter besjunget af Gyllenborgkommentar, begynte.

449 Rytteriet och kanonerna tågade främst från Heilse öfver det lilla Brandsö mot en vik på Fyen söder om Iversnäs. Först red högra flygeln under Wrangel och Tott; dernäst den venstra under konungens och Berends’ befäl; fotfolket tågade i norr om de öfriga. Det var ett sällsamt tåg på den öppna, blåa isen ... tyst, allvarligt, såsom man går öfver en öppen graf. När man nalkades strömfåran, stego ryttarne af och ledde sina hästar vid tygeln på afstånd från hvarandra. Men en gång komne öfver det farligaste, kastade sig alla i sadeln och störtade med höga jubelrop mot den på stranden väntande fienden.

450 Omkring 4 000konsekvensändrat/normaliserat danska krigare, 1 500konsekvensändrat/normaliserat bönder, som sågade isen, och flera tusende åskådare stodo på Fyens kust med brinnande böner, att svenska hären måtte lemma startsjunka, som fordom Farao, i hafvets djupkommentar. Men Svenskarne|120| |280|kommo lyckligt öfver med hela sin öfvermakt ... ett raskt angrepp af den jernklädda ryttareskaran, och den modfällda danska truppen var dels sprängd, dels tillfångatagen.

451 Carl Gustaf, som kom efter, såg striden, men icke de sinas hastiga seger. konsekvensändrat/normaliserat Följen mig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade han och lemma starttog med sin flygel en omväg åt höger, i mening att landstiga på en annan punkt och taga Danskarne i ryggen. Hela flygeln störtade ditåt. konsekvensändrat/normaliserat Akta er, Bertelsköld,tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade Dahlberg till den förbiilande generalen, som, med venstra armen i band, sprängde främst i truppens spets ... konsekvensändrat/normaliserat akta er, skilj ryttarne åt, J riden för tätt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat

452 Men Bertelsköld hvarken hörde eller såg något annat än stranden på afstånd och nya bragder der inför konungens ögon. I täta led rusade båda de främsta sqvadronerna fram öfver strömfåran, då hastigt den bräckliga bryggan brakade, brast med ett förfärande dån och den stolt framilande skaran sjönk. Så plötslig, så oväntad midt under jublet kom denna förderfvets stund, att man knappt några ögonblick såg hästar och folk kämpa mot den frambrytande vågen, innan de alla bortrycktes af strömmen och försvunno i djupet. Båda sqvadronernaoriginal: sqadronerna voro utan räddning förlorade; konungens och franska sändebudets vagnar med sina spannhästar delade ryttarnes öde.kommentar

453 Carl Gustaf såg de sina förgås och kunde ej hjelpa. Danmarks krona vinkade åter ... konungen såg bort från den öppna, blåa grafven, tog en omväg och uppnådde med resten af sin flygel lyckligt landet. Här var striden redan utkämpad, Fyen var eröfradt, Seeland darrade, och konung Fredrik skickade ilbud på ilbud att bedja om fred, ty under hans fötter vacklade Danmarks gamla rike.

|121|

454 Men det svenska lejonet tog ut sitt språng. Dahlberg yrkade ifrigt derpå, men Wrangel och lemma startförrädaren Corfits Ulfeldkommentar, den gången rädd, voro ifrigt emot. Konungen beslöt sig, efter någon tvekan, för Dahlbergs djerft beräknade plan. Den 6 Februari, redan före dagens inbrott, aftågade rytteriet från Svendborg öfver ön Tassing till Langeland. lemma start»Det var en hemsk och dyster vandring»konsekvensändrat/normaliserat, säger härom Fryxell, »genom hästtrampet förvandlades den på isen liggande snön till en mörk issörja, så att vägen såg ut som en bred och öppen ström. Genom denna måste trupperna vada i nära lemma starthalf alnskommentar vatten, fruktande hvarje ögonblick att känna den tärda isen brista under sina fötter. Några villade sig och försvunno i djupet.»kommentar

455 Men hejdlöst som en lavin gick tåget framåt, från Langeland till Laaland, från Laaland till Falster, från Falster till Seeland. Det trolösa hafvet svek sina egna barn, de härliga danska öarna, och bar, en annan Ulfeld, fienden villigt på sin rygg. Den 12 Februari 1658 landsteg svenska hären vid Wordingborg|281|seeländska kusten. Hjeltebragden var redo att för alltid inristas i häfdernas minnen, freden i Roskildeoriginal: Roskild blef dess följd, Skåne, Halland och Blekinge dess dyrbaraste vinning.

456 Konung Carl Gustaf hade icke den store Gustaf Adolfs aktning för menniskolif. När han såg tillbaka på hvad detta tåg kostat honom och hvad han vunnit dermed, tänkte han vid sig sjelf: »Danmark tog jag för godt pris.»

457 Unge grefve Bernhard Bertelsköld stod en gång i konungens närhet och betraktade hafvet med tårfulla blickar. Då tänkte konungen åter vid sig sjelf: »Bertelsköld var en tapper soldat – de några hundra drunknade ryttarne voro ock tappre lemma startbussarkommentar ... men Danmark|122| tog jag ändå för godt pris.» Javäl ... men han tog det icke.

458 Ofta sedan betraktade Carl X Gustaf Bältens böljor med stolta känslor. Hvad återstår att besegra för den, som besegrat verlden?

459 Att besegra sig sjelf.

460 Carl X Gustaf kunde icke besegra sig sjelf. Det var hjeltens menskliga svaghet och menskliga fall.

[282]

 

 

  1. *)Är menniskan ett lemma startoskäligtkommentar djur? Visserligen, efter hon äter sina likar.
  2. **)Min kyckling.
  3. *)Om menniskan är en gud? Visserligen, ty en gud saknar (åstundar) ingenting. Men jag saknar ingenting (d. v. s. efter en riklig aftonmåltid). Således är jag en gud. Som skulle bevisas.

Kommentaari

Kommentar

stycke – textställe – kommentar

1 brasade friskt uppå lade in mycket ved så det blev en ordentlig brasa.

1 drällens den mönstrade linne- eller halvlinnevävnaden använd som duktyg.

1 vi ha flera dagar än korfvar ordspråk med belägg från 1604 (SAOB).

2 supérn supén.

2 hemkomstölet kalaset där man firar brudparets ankomst till sitt hem efter bröllopet.

3 stickelbären krusbären.

4 ett skurbad af de vanliga förmaningarna skurbad: uppläxning eller omgång av tillrättavisningar; frasen är tautologisk, SAOB har detta belägg av Topelius.

4 nätta lätta; SAOB har detta belägg av Topelius.

4 turska bönor turkiska bönor, en typ av skärböna.

5 fiskbräden här: skärbräden.

6 ändtligen långt om länge.

6 cirklar här förmodligen passare och/eller graderade cirkelringar för mätning av vinklar.

6 karduser paket som innehåller röktobak.

7 arrièrgarde eftertrupp.

7 utan krus utan ceremonier och omständigheter.

8 gjorde epok väckte uppseende.

8 freden i Adrianopel (14 Sept. 1829) avslutade kriget mellan Ryssland och Ottomanska riket 1828–1829.

8 slaget vid Navarino, [...] ottomaniska portens murkna stolpar. I sjöslaget vid Navarino den 20 oktober 1827 besegrade den rysk-engelsk-franska flottan den turkiska. Med segern säkrades Greklands frigörelse från Ottomanska riket. Matti Klinge framhåller att slaget hade aktualiserats på nytt 1853 i och med att läget mellan Ryssland och Ottomanska riket-England tillspetsats, och att Svanholms utbrott ska relateras till situationen 1853 fastän handlingen är förlagd till 1829 (Idyll och hot 2000, s. 251 f.). Detta avsnitt av följetongen ingick i Helsingfors Tidningar 5/3 1853.

8 S:t Sofias moské Kyrkan Hagia Sofia från 500-talet som omvandlades till moské efter att turkarna hade erövrat Konstantinopel 1453.

9 pliten huggvärjan.

10 är bläcket förnuft, posito förutsatt att bläcket är förnuft.

11 Kusin här: artigt tilltalsord till person, ofta av motsatt kön, som man umgicks med men inte nödvändigtvis var släkt med.

13 Efter eftersom.

13 turkiskt garn bomullsgarn som färgats med turkiskt rött.

14 knaster eller knastertobak: sämre importerad röktobak.

16 Rex Regi Rebellis (lat.) konungen är mot konungen upprorisk.

16 rebellis in regem (lat.) rebell mot konungen, eller upprorisk mot konungen.

16 munklatin här: dåligt latin.

17 torra ärter Jfr början av ramberättelsen, s. 209, r. 27, där barnen ska sprita ärter.

21 låts låtsas.

25 sjösocknar kustsocknar, socknar som ligger vid havet.

25 stickade utsirade.

25 sadeltyget tillbehören till sadeln.

26 täcka vackra.

27 vattenliljor vattenlevande växter som påminner om liljor; benämning på näckrosor i poetiskt språk.

28–30 Väntat hafver jag [...] forsarnas våg .... Visan ingår i den svenska folkmusiktraditionen i Finland, se Stora sångboken 2001, s. 102, 362.

39 Visst användes även ironiskt för ’visst icke’.

39 mera längre.

42 krig både hemma och borta Sverige hade inlett krig med Polen 1655, och sommaren 1656 anföll Ryssland Finland, Ingermanland och Livland.

48 häpen bestört.

53 en alnknappt 60 cm.

56 hemska ängsliga, förskräckta.

56 guldöga här: ögonsten.

58 puttrade muttrade.

58 hök och dufva en form av tafatt.

61 Gustaf Adolf [...] Nürnberger-träsnitt Kopparstickaren Paul Pontius (1603–1658) återgav Anthonis van Dycks (1599–1641) porträtt av Gustav II Adolf 1640. Nürnberg var känt för både hantverk och massproducerat gods.

71 När drottning Christina reste i främmande land, [...] värd minst tusen daler. Anspelar på drottningens abdikation 1654, och på hennes förmåga att göra av med pengar.

76 Topp överenskommet.

81 äringskörd.

83 gunstig junker gunstig herre, unge man; stående uttryck.

88 komediantska nedsättande om skådespelerska, gycklare.

94 Aj aj, Interjektionens betydelse beror i finländsk svenska på sammanhanget; här uttrycker den oro, medlidande eller beklagande.

100 Medlet af mitten av.

100 den tid, den bortskänkte kronor Sverige var valkungadöme fram till riksdagsbeslutet 1544 om ärftlig tronföljd inom Vasaätten (Västerås arvförening).

100 diademet kronan.

100 Sveriges tvenne störste häfdeforskare råkat i en bitter stridAvser polemiken som inleddes 1845 med den adelsvänlige Anders Fryxells mot Erik Gustaf Geijer riktade skrift Om aristokrat-fördömandet i svenska historien. Debatten rörde frågan om Geijer med elever och tidigare historiker låtit ideologiska fördomar påverka sin forskning. Fryxell anklagades för konservatism och brister i både källkritik och vetenskapssyn (Rolf Torstendahl, »Anders Fryxell», Svenskt biografiskt lexikon; se även inledningen s. XXXV och Bo Stråths och Torstendahls artiklar om Geijer resp. Fryxell i Svenska historiker 2009, s. 181, 199 f.). – Eftersom ramfiktionen som inleder fältskärns fjärde berättelse blir tidfäst till 1829 (se s. 211, r. 3–5) och polemiken pågick från 1845 är det inte fältskärn som för ordet här (se inledningen s. XLVII f.).

101 stora ofredens Denna benämning på den ryska ockupationen av Finland 1713–1721 under stora nordiska kriget vann fotfäste i språkbruket i Finland bl.a. genom Fältskärns berättelser. De första beläggen för benämningen i finländsk och svensk litteratur härstammar från 1839 (E. Grönblad på svenska i avhandlingen Bidrag till Österbottens historia och J. F. Cajan på finska i Suomen historia). Ibland används benämningen om hela nordiska kriget 1700–1721 (Olof Mustelin, Studier i finländsk historieforskning 1809–1865 1957, s. 505 ff.).

101 prunkande praktfulla, ståtliga.

102 Westfaliska freden avslutade trettioåriga kriget (1618–1648).

102 medeltidiskt medeltida; SAOB har detta belägg av Topelius.

102 vindeltrapporna spiraltrapporna.

102 siraterna utsmyckningarna, prydnaderna.

103 Dahlbergs Svecia antiqua et hodiernaOfficeren, konstnären, fästningsarkitekten och ämbetsmannen Erik Dahlberg (1625–1703) skildrade i hundratals teckningar Sveriges »forna och närvarande» byggnadsminnen, också sådana som existerade enbart som planer. Hans ambition var en »förskönad och förstorad bild av det karolinska Sverige». Bildverket, med kopparstick av Dahlbergs teckningar, utkom i häften och slutfördes först på 1710-talet. Sten Lindroth beskriver det som ett nationalmonument sprunget ur stormaktstidens självkänsla och kulturmedvetande (Svensk lärdomshistoria 2. Stormaktstiden 1975, s. 332 ff.).

105 den nya hofrätten Åbo hovrätt grundades 1623.

106 rättare arbetsledare vid jordbruk.

109 utskylderna pålagorna, skatteliknande utgifter som bönder i adliga förläningar skulle erlägga.

111 Lampifolket har man kallat oss efter träsket fi. lampi, träsk, liten sjö, tjärn.

111 svarta bok bok där man antecknar misshagliga personer.

111 vår Herre skall skrifva det en dag i sin Avser föreställningen om »livets bok» med namnen på dem som hör himmelriket till.

112 faller till bönboken kryper till korset.

112 junker slyngel; SAOB har detta belägg av Topelius.

112 stickas bland knekthopen placeras bland knektarna, d.v.s. göras till soldater; SAOB har detta belägg av sticka och knekthop.

113 fyratio parallellform till fyrtio, Topelius använder båda formerna.

114 studsade stannade tvärt.

116 spolverk spjälverk, spjälor; SAOB har detta belägg av Topelius.

120 föreföll hände och skedde.

120 utanverk försvarsverk.

121 löje leende.

125 Än med mörker, [...] sen det försvann. Ur Runebergs »Till den första kärleken» (Hanna. En dikt i tre sånger 1836; SS III, s. [111]).

132 länderierna jordegendomarna.

140 äro öde i följd af utskrifningarna kan inte betala pålagorna på grund av de med tvång genomförda rekryteringarna.

140 rusttjenst krigstjänst som ålåg jordägande adelsmän, de ställde upp fullt utrustade ryttare och hästar (eller fotfolk) i proportion till jordinnehavet.

150 otrogne svekfulla.

151 gymnasisterna [...] till stadens försvar Ryska trupper inföll i Karelen sommaren 1656 och gymnasister och skolpojkar i Viborg försågs med gevär och bildade två kompanier för vakthållning (B. Linden, »Christoffer Burmeister», Svenskt biografiskt lexikon).

151 buller oroligheter.

155 dessa två och ännu sex andra dertill [...] stickas i knekthopen Jfr mäster Adams tidigare order, s. 231, r. 8–10, att Nils och Pehr skall fängslas och åtta andra uttas till rekryter; Topelius har varit ouppmärksam när han börjat ett nytt följetongsavsnitt (textställena i HT 26/3 resp. 30/3 1853).

159 Puu-Jumalas Erik Johansson, kallad Puujumala (fi., Trädguden), sålde tjänster som trollkarl och dömdes till döden för trolldom 1641. Som källa har Topelius använt »Ransakning och Dom i Kongl. Åbo Håf-Rätt öfver en förment gammal Trollkarl Erich Johansson, med det tilnamnet PuuJumala» i Åbo Tidningar (ÅT) 23/2 1795. Han kan även ha läst om Puujumala i Friedrich Rühs, Finland och dess invånare. Första Delen, 2 uppl. översatt och omarbetad av A. I. Arwidsson, 1827, s. 100.

159 snällare skickligare.

159 Walborg Kyni från Tyrviskvinna som dömdes till döden för häxeri 1635 och 1649. Straffet lindrades båda gångerna. Troligen blev hon åter dömd och bränd på bål 1665. Som källa har Topelius anlitat »Förhör anstäldt i K. Åbo Hof-Rätt d. 17 Nov. 1649 med den därstädes til rätta ställde Trollkonan ifrån Tyrwis Walborg Kyni» i Åbo Tidningar 18/5 1795. Topelius använde sig av både namnet och innehållet i referatet redan i Hertiginnan af Finland, se ZTS V, s. 94 och kommentar s. 372.

159 trollskott något som en trollkunnig ansågs kunna bereda och utsända för att skada eller orsaka sjukdom.

161 slipper kommer; förekommer i svenskan i Finland, SAOB har detta belägg av Topelius.

162 vantron här: vidskepelsen.

166 enfaldiga enkla.

166 hederlige fiskal Croell, [...] slapp helskinnad med skammen ur fängelset Som kammarfiskal i östra Finland arbetade Samuel Cröell (ca 1600–1667) med stort nit för att avslöja de högre ämbetsmännens maktmissbruk. Han anklagade 1649 generalguvernören Carl Mörner och landshövdingarna för orättvisor mot allmogen i Kexholms län, men ärendet avgjordes aldrig trots behandling i bl.a. Åbo hovrätt. 1653 lät landshövdingen i Kexholm fängsla Cröell och hålla honom inspärrad utan rättegång och dom till 1656 då han frigavs (Stefan Östergren och Ragnar Rosén i artiklar om Mörner resp. Cröell i Svenskt biografiskt lexikon). Cröells egen tjänsteutövning var inte klanderfri; han hade på 1630-talet dömts för tagande av muta och förfalskning av handlingar. Överdrifterna i de anklagelser han gjorde förminskade väsentligt nyttan av hans revisioner, säger J. W. Ruuth (Finsk biografisk handbok 1903). Topelius har förmodligen bekantat sig med fallet i »Strödde Anteckningar om Finlands tilstånd i sistförflutne Århundrade» i Åbo Tidningar 10/10 och 31/10 1796 och infogat ett i sammanhanget osökt omnämnande av Cröell.

166 klafve halsring (för nötkreatur).

166 han sammandragen form av haven, andra person pluralis av ha(va).

171 Den, som griper till svärd, skall förgås med svärd Matt. 26:52.

Rubrik uppträden ordväxlingar, gräl.

173 långs längs.

174 grammatika (lärobok i) grammatik.

175 djeknar djäknar: elever i ett läroverk, i synnerhet i dess högre klasser.

175 logicam och methaphysicam (lat.) logik och metafysik.

176 läs dig först till magister studera först så att du blir promoverad till magister; SAOB har detta belägg av Topelius.

177 funderat på en ny thes, [...] vår lärde Martinus Miltopæus [...] similes suos, Studenterna drillades i logisk argumentation med exempel uppställda som frågor och svar, jfr Johannes beskrivning av disputationerna, s. 236, r. 1–2, och kommentaren till textstället. Miltopaeus var akademins eloquentie professor från 1660.

177 syltfötter syltade grisfötter.

181 välfägnaden maten och drycken.

182 numen domesticum (lat.) hushållsgudinna.

182 dominus (lat.) herr; dominus eller domine användes som hederstitel för lärda och präster.

182 otium mentis (lat.) sinnesfrid.

184 Miltopæus bevisar, att dominus Bång är en åsnaAnekdoten om en rektor vid akademin i Åbo som på 1600-talet lär ha kallat en kollega för åsna och bevisat detta med syllogismen »hvarje idiot är en åsna, N.N. är en idiot, ergo är N.N. en åsna» finns i Rühs, Finland och dess invånare. Första Delen 1827, s. 114. Huruvida det rör sig om professorerna Petrus Bång, rektor 1670–1671, och Martin Miltopaeus, rektor 1671–1672, framgår inte av Rühs. I berättelsens 1656 är namnen lätt anakronistiska eftersom Petrus Bång då var student i Uppsala (Bernhard Estlander, »Topelius som historiker» 1918, s. 139).

184 posterior opponens (lat.) andre opponent.

184 nederslog motbevisade; SAOB har detta belägg av Topelius.

184 majorem, minorem och conclusionem (lat.) Begreppen ingår i den logiska argumentationens arsenal: propositio major: översats, proposito minor: undersats och conclusio: slutsats.

184 furibundus ursinnig.

184 böcker till låns af dominus Stodius, [...] anskrifven för hexeri Martin Stodius (1590–1676) var professor vid akademin i Åbo 1640–1660 och intresserade sig för ockultism. Han anklagades 1644 för att ha lärt en student övernaturliga konster och 1656 för att ha lånat ut ett kabbalistiskt verk, vilket nästan kostade honom professuren. Som källa har Topelius förmodligen anlitat Rühs, Finland och dess invånare. Första Delen 1827, s. 100; se även Ari-Pekka Palola, »Stodius, Martinus Henrici», Biografiskt lexikon för Finland 1.

185 fängpannorna urholkningarna för krutet i eldvapen (från 1600- och 1700-talen).

190 kathederhjelte skicklige disputand.

190 auditorium majus (lat.) stora hörsalen.

190 odium theologicum (lat.) »teologiskt hat»; begrepp för teologers hätska bekämpande av motståndare och sådana som tänker annorlunda.

190 ex officio (lat.) på ämbetets vägnar.

195 blår blånor: en bi- eller restprodukt från linförädlingen, kunde användas som tätning eller som inslag i grovt tyg.

197 förbidan väntan.

199 fänghålet hålet som leder elden till laddningen.

201 laddstocken den stång som används för att införa laddningen i pipan på mynningsladdare.

201 reglor parallellform till regler.

203 utom dess dessutom.

207 præses (lat.) preses: person som leder försvaret vid en disputation.

207 respondens (lat.) respondent: person som biträder preses i försvaret av en avhandling.

207 argumenta fundamentalia (lat.) huvudargument.

207 expedierade dödade.

207 repuls underkänt; förekom i svenskan i Finland, SAOB har detta belägg av Topelius.

207 disjunktift omdöme i logiken ett omdöme som innehåller två motstridiga led, t.ex. A är antingen B eller C.

208 Sisyphsklippa sisyfosklippa: ett mödosamt och fruktlöst arbete.

210 berga rädda.

214 bragt ur koncepterna rådlös.

216 Militär reqvirerades anhölls om att få militär.

217 »svenske konungen [...] för rund»Efter Fryxell, Berättelser ur Svenska Historien 11 1843, s. 132 f. Fortuna, lyckans och slumpens gudinna i romersk mytologi, avbildades ofta stående på ett klot för att symbolisera att lyckan är ostadig och vacklande.

218 Nemesis vedergällningens gudinna i grekisk mytologi.

220 jag skall gifva Svenskarne [...] med ett slag. Den första repliken är ordagrant citerad ur Fryxell, Berättelser ur Svenska Historien 11 1843, s. 163 f., medan den andra är fritt återgiven.

220 Tartarer tatarer; formerna tartar och tatar användes i äldre tid utan den åtskillnad i betydelse som finns i nutida språkbruk (SAOB).

221 Den 18 Juli på eftermiddagen ryckte härarna till strid Framställningen av slaget vid Warszawa och dess följder efter Fryxell, Berättelser ur Svenska Historien 11 1843, s. 164–172.

222 drufhagel kanonprojektiler bestående av runda kulor inpackade i tyg­påsar.

222 qvartianer stavningsvariant av kvartianer: polska soldater vid gränsen till Ryssland, eller truppförband av dem.

222 Finnarne [...] jemte Wittenbergs och Sinclairs ryttare Jfr Fryxell, Berättelser ur Svenska Historien 11 1843, s. 166, där Wittenbergs och Sinclairs ryttare nämns före finnarna under Berndes. Enligt nyare forskning deltog Berndes antagligen inte i slaget (G. Jacobson, »Fabian Berndes», Svenskt biografiskt lexikon).

224 tross förnödenheter som truppförband medförde i fält.

224 7 à 800 man Fryxell uppger »4 till 700 man» i Berättelser ur Svenska Historien 11 1843, s. 169.

225 skandinaviska, finska och ryska norden Ryssland ingick länge i begreppet norden och distinktionen gjordes mellan å ena sidan skandinaviska (inklusive Finland och Island), å andra sidan ryska norden. Det avvikande här är Topelius »finska norden».

230 ansvarar mig för garanterar mig.

234 hans ovanligt tjocka öfverläpp Ett förvånande ordval, eftersom underläppen i allmänhet är ytterligt markerad på porträtten av kungen. (Formuleringen kvarstår i alla textvittnen.)

235 Dam! fördömt.

236 Schlippenbach, den svekfulle Kurländaren Christoph Carl von Schlippenbach (1624–1660), balttysk adelsman, militär och diplomat i tjänst hos Kristina, som strax före abdikationen gjorde honom till både friherre och greve, och hos Karl X Gustav som utnämnde honom till riksråd. Den i traditionen framträdande bilden av Schlippenbach som äventyrlig och opålitlig är svår att motbevisa, säger Björn Asker i artikeln om honom i Svenskt biografiskt lexikon.

236 Ludvig XI [...] »man lofvar, men håller icke». Citatet har inte kunnat beläggas, men mottot överensstämmer med karakteristiken av Ludvig XI i det första kapitlet av Walter Scotts historiska roman Quentin Durward (vol. I 1823, s. 6–9), som Topelius hade läst i februari 1835 (Dagboken 7/2 och 11/2 1835, ZTS XXI).

239 fjät fotspår.

241 trotsar på litar övermodigt på.

242 trotsande utmanande.

242 öfvergången af Lech under Gustav II Adolfs tyska fälttåg 1632, se första berättelsen »Konungens Ring», kap. 5 »Finnarne vid Lech» (s. 57–61).

246 revange (revansch) upprättelse.

248 man ur huset man ur huse, mangrant (eg. en man från varje hus).

250 fjädrade stormhatt fjäderprydda öppna hjälm.

251 läsaren torde erinra sig från Breitenfeld och Bayern Se första berättelsen, kap. 1 »Slaget vid Breitenfeld», s. 22, och kap. 6 »Nya äfventyr», s. 61.

252 Anfäkta anamma.

264 avantgarde(fra.) förtrupp.

265 fägnades fröjdades.

267 förhuggning nedhuggna träd som hinder för fientlig anryckning.

268 dukater mynt med hög guldhalt.

271 bivuakeraslå läger.

271 afbida invänta.

273 ekiperad utrustad.

274 medjan midjan.

279 landstorm (spontant) uppbåd utanför de reguljära trupperna av alla krigsdugliga män till landets försvar.

282 länderier jordegendomar.

284 beramades bestämdes.

284 magnater medlemmar av högadeln eller riksrådet i Polen.

284 prelater kyrkliga dignitärer.

285 provisionel stavningsvariant av provisionell: provisorisk.

285 på sakramentet vid nattvarden; SAOB har detta belägg av Topelius.

285 dansar formvariant av danser; ordformen användes dialektalt i Nykarlebytrakten.

286 väl liden omtyckt.

295 utsydda broderade.

295 krokiga staf jfr krumstav, biskopskräkla.

297 prunkande praktfull, ståtlig.

298 sidovapnen de blanka vapnen som bars vid sidan.

299 i stark prutmån i överkant, med vid marginal; SAOB har detta belägg av Topelius.

300 brandskatt lösen som ett samhälle i krig tvingades betala fienden för att undgå plundring.

300 billiga rimliga.

305 sex alnar drygt 3,5 m.

314 häpnad överraskning, bestörtning.

314 ett handstreck överrumpling.

316 båtade gagnade.

319 enfaldige enkla.

324 all dagtingan allt parlamenterande, att genom förhandlingar försöka beveka.

325 delinqventerne fångarna; SAOB har detta belägg av Topelius.

325 pardon förskoning.

328 Och nu åter nog af de vilda strider, [...] blommor och vårdoft; deraf blir hjertat friskt. Jfr ett liknande bildspråk i Hertiginnan af Finland (ZTS V, s. 77).

328 nog förvisso.

332 furstinnan Lodoiska Namnet Lodoiska använder Topelius en passant i följetongen »Herminas bekännelser» 1844 (Noveller, ZTS IV, s. 60). Lodoïska är namnet på den polska hjältinnan i Cherubinis opera från 1791 med samma namn; handlingen utspelar sig på 1600-talet och librettot är inspirerat av Louvet de Couvrais roman Vie et amours du chevalier de Faublas (ca 1790).

333 floret här: skymningens slöja.

338 koketta behagsjuka, erotiska; SAOB har detta belägg av Topelius.

340 läspade furstinnan sade furstinnan tillgjort.

350 maka make; på 1800-talet användes ordformerna maka och make fortfarande omväxlande utan särskillnad i betydelse.

357 föraktligt föraktfullt.

358 ni trotsar för mycket derpå ni förlitar er för mycket på.

371 Svenska konungens »fyrkantiga» lycka Se kap. 6 »Slaget vid Warschau», s. 242, r. 24–27, och kommentaren till textstället.

373 Jutland Jylland.

374 Fridericia, som i nyaste tider [...] Schlesvig-holsteinarne Genom en lyckad utbrytning den 6 juli 1849 upphävde de inneslutna danskarna en preussisk belägring av Fredericia under det slesvig-holsteinska kriget 1848–1850.

374 förväget våghalsigt.

376 Seeland Själland.

378 Kolding, ryktbar, äfven den, 190 år efteråt Syftar på ett slag mellan Danmark och Preussen invid Kolding som utkämpades den 23 april 1849 och slutade i tysk seger.

379 mundering utrustning (soldaternas kläder, vapen m.m.).

380 putten sjön, vattnet; SAOB har detta belägg av Topelius.

398 behagade Preteritum konjunktiv-formen uttrycker en artig uppmaning.

402 kyller vanligen av älghud tillverkad uniformsrock som bars under rustningen eller utan rustning.

411 hädanefter efter detta.

412 spoliera förstöra.

426 Alltsedan vid Nördlingen 1634; se tredje berättelsen »Eld och Vatten», kap. 6 »Slaget vid Nördlingen» (s. 154–158).

426 kavaljer riddersman, hovman.

437 stött tillbaka med en hårdhet liknande fordom bondekungens Se tredje berättelsen, kap. 7 »Den förlorade sonen» (s. 159–162) och kap. 16 »Konungens Ring. Svärdet och Plogen. Eld och Vatten» (s. 198–205).

444 Vid denna skatt låda tårar och blod förvärvet av denna skatt är förenat med grymheter; SAOB har detta belägg av Topelius.

448 hundrade år derefter besjunget af GyllenborgTåget öfver Bält (1785), episk dikt där Gustaf Fredrik Gyllenborg skildrar samma historiska händelser från 1658 som Topelius här beskriver.

450 sjunka, som fordom Farao, i hafvets djup Anspelar på 2 Mos. 14:27–28 där Faraos här förgås i Röda havet som Gud hade delat för Mose och de ur Egypten flyende israeliterna.

451–452 tog med sin flygel en omväg åt höger, [...] delade ryttarnes öde. Jfr Fryxell som berättar att isen brast under en del av kungens flygel som hade tagit en omväg; kungens och »franska sändebudets vagnar samt två sqvadroner ryttare försvunno i djupet» (Berättelser ur Svenska Historien 12 1843, s. 28 f.).

454 förrädaren Corfits Ulfeld Den danska rikshovmästaren Corfitz Ulfeldt (1606–1664) flydde till Sverige 1651 efter att ha kommit i konflikt med danska regeringen. I Sverige bedrev han antidansk agitation och trädde i Karl X Gustavs tjänst 1657, men anklagades för att ha läckt svenska krigsplaner till danskarna 1659 och flydde till Danmark där han dock fängslades. Efter att ha frigivits 1661 fortsatte Ulfeldt att motarbeta Fredrik III utomlands och dömdes i sin frånvaro till döden för landsförräderi 1663.

454 »Det var en hemsk och dyster vandring», [...] försvunno i djupet.» Efter Fryxell, Berättelser ur Svenska Historien 12 1843, s. 33.

454 half alns en fot, d.v.s. ca 30 cm.

457 bussar krigsbussar, soldater.

Fotnot oskäligt osjäligt, som saknar själ.

Faksimile