Efter femtio år (1851)

Lukuteksti

|||3|

Efter femtio år.

Skådespel i tre akter med prolog

||

1 Personer i prologen:

2 Konung Gustaf III

3 Baron Magnus Drakenhjelm, konungens kammarherre, 28 år

4 Baron Gustaf Drakenhjelm, öfverste vid ett finskt regemente, 30 år

5 lemma startGrefvinnan Höpkenkommentar, statsfru hos H. M. Drottningen, 32 år

6 Ebba Reutercrona, hoffröken hos H. M. Drottningen, 16 år

7 Lisette Ström, hennes kammarjungfru, 20 år

8 Första masken.

9 Andra masken.

10 Tredje masken.

11 En spåqvinna.

12 En kammartjenare. Masker. Hoffolk.

 

13 Personer i pjesen:

14 Baron Magnus Drakenhjelm, 78 år

15 Lisette Hallström, hans hushållerska, enka, 70 år

16 Sebastian Hallström, hennes son, inspektor på Rautakylä, 40 år

17 Fru Hjelm, 66 år

18 Lotten Ringius, hennes dotterdotter 19 år

19 Richard von Dahlen, prest, 26 år

20 Thomas, fru Hjelms kusk

 

21 Prologen spelar i Haga slott år 1788; pjesen på Rautakylä säteri vid Näsijärvi år 1838.

|||||4|

Prolog.

22 lemma startAntichambrekommentar i Haga slott. I fonden en dörr, som leder till slottets theater-salong, der man vid dörrens öppnande ser stark lemma startekläreringkommentar och många masker. På hvarje sida om denna dörr en lemma starttrymåkommentar. Till venster för åskådarne en dörr, som leder till damernas toilettrum. Till höger en annan, som för till slottets utgångar. Å ömse sidor af scenen en beqväm soffa. Rummet upplyst af höga armstakar och en krona i fransysk smak.

Första scenen.

23 Ett fruntimmer i ljusröd lemma startdominokommentar förföljes af kammarherren Baron Magnus Drakenhjelm, omaskerad och i hofdrägt.

24 Magnus Drakenhjelm.

25 På min ära, sköna mask, ni undkommer mig inte, vore ni också lemma startDaphnekommentar och förvandlades för mina ögon till ett träd.

26 Dominon (gäckande).

27 Det säger baron för att få likna sig sjelf vid Apollo.

|6|

28 Magnus Drakenhjelm.

29 lemma startEnfinkommentar, min fröken, hvartill tjenar förställning? Hvarföre undandraga verlden dessa sköna ögon, hela hofvets förtjusning? Gracerna känner man på gången. Hvem skulle se fröken Ebba Reutercrona och icke igenkänna henne bland tusende!

30 Dominon (som förut).

31 Min baron, vet ni väl att ni är oemotståndlig!

32 Magnus Drakenhjelm.

33 Det är ett privilegium, som endast tillkommer er, min fröken!

34 Dominon.

35 Jag kunde förmå mig att ...

36 Magnus Drakenhjelm.

37 Förtjusande dam, ni gör mig till den lyckligaste bland dödliga.

|5|

38 Dominon.

39 Men ni begär för mycket ....

40 Magnus Drakenhjelm.

41 Denna gudahand ... (kysser handen).

42 Dominon.

43 Är redan disponerad ...

44 Magnus Drakenhjelm.

45 Himmel, hvad säger ni!

46 Dominon (demaskerar sig).

47 Af min man hofmarskalken.

|7|

48 Magnus Drakenhjelm (afsides).

49 lemma startDiablespråk: franska!kommentar (högt) Ni är alltför lemma startcomplaisantekommentar, min nådigaste!

50 Grefvinnan Höpken (demaskerad).

51 Hade det varit för femton år sedan ....

52 Magnus Drakenhjelm.

53 Det ges antiqviteter som trotsa seklerna.

54 Grefvinnan Höpken.

55 Smickrare!

56 Magnus Drakenhjelm.

57 Och dem man på afstånd anser för nya.

58 Grefvinnan Höpken.

59 Alldeles som vissa qvickheter.

60 Magnus Drakenhjelm.

61 Men tyvärr är jag ingen fornforskare.

62 Grefvinnan Höpken.

63 Och icke heller naturforskare, min baron! Ni skulle då bättre förstå att skilja hösten från våren.

|6|

64 Magnus Drakenhjelm.

65 Min nådiga kan vara öfvertygad att det icke mera skall hända mig.

66 Grefvinnan Höpken.

67 Hvem vet! Au revoir, min baron! (Aflägsnar sig med en gäckande komplimang genom fonddörren.)tillagt av utgivaren

|8|

Andra scenen.

68 Magnus Drakenhjelm (följer några steg den bortgående, stadnar framför en af speglarna och utbrister i lemma startlöjekommentar).

69 Voilà, mon cher Magnus, en duperad filosof! För fan, om Lisette, den lilla förräderskan, för några blanka dukater låtit mig veta att Reutercrona kommer på balen i ljusröd domino, så är det icke derföre sagdt, att alla ljusröda ... Likgodt, den näsvisa fröken med sina tio eller tolf tunnor guld måste bli min, om än alla hofvets antiqviteter och min bror på köpet ställde sig mellan oss.

70 (Går af och an öfver rummet.)

71 Min bror! Bah, den stolte Don Gustavo, grand af Rautakylä, exercerar soldater eller björnar i Finland, och man hviskar ett och annat om krig. Han skall icke stå mig i vägen. Och om han försökte det? Nåväl?

72 (Stannar tankfull.)

73 Nåväl, om en blomma står mig i vägen, så trampar jag ned henne. Står der ett träd, så skalar jag ena dagen dess bark och går tåligt en omväg förbi. Andra dagen är det förtorkadt, ett rof för första storm, och vägen är fri.

74 Jag hade väl skäl att hata denne Gustaf, som slumpen gjort till min bror och som beröfvat mig allt: chefskapet för en lysande ätt, det största lemma startfideikommisskommentar i Finland och nu sednast den lilla förgyllda fröken. Men ... jag är filosof, enfin, min gamle hofmästare brukade ofta säga: »Märk väl, min baron: hata ingenting, älska ingenting, tro ingenting! Se der den sanna visheten!» Den gamle räfven hade stulit sin vishet från|9| encyklopedisterna, men lika godt, den är i alla fall bra, och som vår charmante lemma startLeopoldkommentar säger:

75 Enkonsekvensändrat/normaliserat grånad filosof är mensklighetens kung.konsekvensändrat/normaliserat

76 (Stadnar ånyo framför spegeln.)konsekvensändrat/normaliserat

77 En grånad filosof! lemma startMa foikommentar, jag ville gifva alla skönheter vid Gustaf III:s hof, |7|för nöjet att ett ögonblick se denna nobla panna fårad af statsmannavisheten (lemma startrangerar sin toilettkommentar), denna spirituela blick oemotståndlig ännu vid gränsen af lifvet och (gest) dessa armar, då som alltid en graf för oskulden!

78 (Musik i salongen.)konsekvensändrat/normaliserat

79 Musiken börjar. Nu till min försvunna sköna!

80 (Går åt fonden.)konsekvensändrat/normaliserat

Tredje scenen.

81 Magnus Drakenhjelm. Lisette (maskerad, inträder hastigt och spejande från höger).

82 Lisette.

83 Ett ord, herr baron!

84 Magnus Drakenhjelm.

85 Denna röst? Det är ju min lilla otrogna Lisette.

86 Lisette (aftager masken).

87 Är baron ensam?

88 Magnus Drakenhjelm.

89 Som du ser. Så ensam man kan vara i öknen af ett hof. Hvad har du att säga mig? En ny friare till din charmanta fröken?

|10|

90 Lisette.

91 Klockan är elfva, det snöar och jag kommer ensam från staden.

92 Magnus Drakenhjelm.

93 Lilla lemma startskalkkommentar! ... Din belöning skall motsvara ditt nit.

94 Lisette.

95 Jag har vågat allt för att träffa baron. Min fröken är icke i ljusröd domino, utan i ljusblå.

96 Magnus Drakenhjelm.

97 Bon. Är det allt hvad du har att säga mig?

|8|

98 Lisette.

99 Ännu ett. Jag fruktar att baron Gustaf i Åbo fått vissa vinkar.

100 Magnus Drakenhjelm (förnämt).

101 Det angår mig inte, min vän lilla!

102 Lisette.

103 Men ... om han nu vore här?

104 Magnus Drakenhjelm.

105 I Stockholm? Impossible! Baron Gustaf har ingen permission, och hafvet är ofarbart.

106 Lisette.

107 Akta er, herr baron, det spökar på Haga. Baron Gustaf är icke i Stockholm, han är här. Der är trängsel vid slottstrappan, en maskerad person kan komma ut och in efter behag.

|11|

108 Magnus Drakenhjelm.

109 Hvilken lemma startsottisekommentar! Man har bedragit dig.

110 Lisette.

111 Jag har varnat baron ... jag har ingenting mera att tillägga.

112 Magnus Drakenhjelm.

113 Godt. Gå som du kommit, osedd och okänd. lemma startTio dukaterkommentar om du sagt sannt och (eftersinnande) tjugu om du sagt osannt.

114 Lisette.

115 Tjenarinna, herr baron! (Går hastigt åt höger.)konsekvensändrat/normaliserat

Fjerde scenen.

116 Magnus Drakenhjelm (ensam).

117 Hata ingenting, älska ingenting, tro ingenting ... jag ville tillägga ett fjerde: frukta ingenting! ... Bah, en Drakenhjelm fruktar aldrig, vore det än sitt eget kött och blod. Skulle Gustaf ha vågat? lemma startPourquoi nonkommentar, han är en fantast. Men huru förekomma hans planer? ...

|9|

118 Ha, min fröken, jag har länge spunnit kring er mitt nät, jag har mäktiga vänner, och ni skall ej undkomma mig. Hela hofvet är förberedt på vår förlofning, det behöfves endast ett litet oskyldigt lemma startrendezvouskommentar ... här till exempel ... en öfverraskning ... en lemma starteklateringkommentar ... ha ha ha, sådana komedier äro just i kungens smak. (Rifver ett blad ur sin plånbok och skrifver.)konsekvensändrat/normaliserat Se så. Precis klockan tolf. Midnatten och kärleken sämjas bäst. (Går, i det han gnolar en fransysk kuplett, åt höger.)konsekvensändrat/normaliserat

|12|

Femte scenen.

119 Tre masker (inkomma arm i arm från fonden).

120 Första masken.

121 Låt oss hvila här ett ögonblick. Mon dieu, hvad jag är lemma startechaufferadkommentar!

122 Andra masken.

123 Den satans punschen!

124 Tredje masken.

125 Och hettan! Hans majestät slukar champagne och lemma startglacekommentar som gudarne sluka nektar och ambrosia.

126 Första masken.

127 Hans majestät tycks vara vid godt lynne i qväll.

128 Andra masken.

129 Märkte du huru nådig hans majestät var i sitt samtal med ryska ministern?

130 Tredje masken.

131 Aj för fan, sådana solglimtar bebåda storm.

132 Första masken.

133 Medgif ändå att vi ha ett geni till kung. I samma andedrag politik med en minister och galanteri med en oskuld från landet.

134 Andra masken.

135 Du menar fröken Reutercrona?

|10|

136 Tredje masken.

137 Den lilla landtlollan! Tillstån, mina herrar, att man måste vara antingen mycket lemma startmoquantespråk: franskakommentar, eller, jag|13| ber om förlåtelse, mycket enfaldig, för att som fröken Reutercrona svara ett chevalereskt majestät.

138 Första masken.

139 Eh bien, hvad sad’ den lilla tjufungen?

140 Tredje masken.

141 Kungen liknade henne vid skönhetens och behagens drottning, och derpå svarade vår landtfröken: ers majestät, jag känner blott en drottning i Sveriges rike. Kungen tillade: men er, min sköna fröken, skulle en krona kläda så väl som någon annan. Då skrattade fröken Reutercrona på ett sätt som man icke brukar skratta vid hofvet, och sade: hvad skulle jag med en krona! Den skulle blott ge mig gråa hår!

142 Första masken.

143 Charmant på min ära, när man vet med hvilken omsorg hans majestät söker att lemma startcacherakommentar för sig sjelf och hårfrisören de gråa strån, som i förtid sticka fram vid hans tinningar.

144 Andra masken.

145 Mina herrar, om det till exempel vore möjligt att tro på oskuldens naivitet?

146 Tredje masken.

147 Hahaha, oskuld vid Gustaf III:s hof.

148 Andra masken.

149 Men den unga flickan har ännu knappt tre månader andats hofvets luft.

150 Första masken.

151 Säg tre timmar, och det är nog för en fullständig kurs.

|14|

152 Tredje masken.

153 Man säger att friherrinnan (hviskar) fruktar att bli fördunklad i nådens solsken och söker på allt sätt spela fröken Reutercrona i armarna på den eleganta ränksmidaren Magnus Drakenhjelm.

|11|

154 Första masken.

155 Och man tillägger att grefvinnan Höpken, af antipathi mot friherrinnan och hennes protegé, gynnar den styfve aristokraten Gustaf Drakenhjelm.

156 Tredje masken.

157 Och att kammarherren blir uthvisslad med sin egen nyckel.

158 Andra masken.

159 Apropos, ha herrarne sett hexan i qväll? Hon är gudomlig.

160 Första masken.

161 Hon skall ha spått åt lemma startLantinghausenkommentar en ... (hviskar.)konsekvensändrat/normaliserat

162 Andra masken.

163 Och åt lemma startEssenkommentar en ... (hviskar.)konsekvensändrat/normaliserat

164 Tredje masken.

165 Och åt lemma startArmfeltkommentar en ... (hviskar.)konsekvensändrat/normaliserat

166 Första masken.

167 Mina herrar, det är ur modet att tro på Gud ....

168 Andra masken.

169 Och på fan ....

|15|

170 Tredje masken.

171 Men en smula hexeri, det låter höra sig. På något skall man tro här i verlden.

172 Första masken.

173 Skulle det vara lemma startmamsell Arvidsonkommentar?

174 Andra masken.

175 Eller den store lemma startCagliostrokommentar?

176 Tredje masken.

177 Tio dukater mot en kasserad solfjäder, att det är djefvulen sjelf i qvinnoskepnad!

|12|

178 Första masken.

179 Ma foi, mina herrar, hvar gång jag ser djefvulen är det alltid i qvinnohamn.

180 Andra masken.

181 Då föredrar jag Olympen i lemma startschäferhattkommentar.

182 Tredje masken.

183 Till exempel Hebe Reutercrona ....

184 Första masken.

185 Der är hexan. När man målar hin på väggen, är han ej långt borta.

|16|

Sjette scenen.

186 En spåqvinna (omgifven af masker, inkommer från fonden. De tre förra maskerna blanda sig i kretsen).

187 Första masken.

188 Stadna ett ögonblick, förtjusande Sibylla, och säg mig: hvem är jag?

189 Hexan (fattar hans hand).

190 Ni (hviskar namnet) är en storhet af eget slag. Ni är Sveriges störste författare – af skuldsedlar. Var lugn, min herre, ni har förskrifvit er åt ödet, det skall rädda er från gäldstugan för att inlösa er på Carlstens fästning.

191 Flera masker.

192 Det kan man kalla ett orakelspråk!

193 Andra masken.

194 Madame tänker med lemma startBoileaukommentar att det finns ingenting mera komiskt, än vissa tragedier. (Framräcker handen.)konsekvensändrat/normaliserat Låt se om ni förutspår mig ett blidare öde.

195 Hexan (betraktar handen).

196 Förklara mig, grefve (hviskar namnet), huru denna hand, så len, så fin, och detta hjerta så romantiskt vekt kunna tillhöra en ... mördare!

197 Andra masken.

198 lemma startFi donc, ma cherespråk: franskakommentar, det är lycka att lemma startLiljensparrekommentar ej hör edra profetior; jag |13|skulle då med rätta bli misstänkt. Se här några af edra beundrare, som afbida sin dom från edra visa läppar.

|17|

199 Hexan (fattar en efter annan af de kringstående i händerna och betraktar dem).

200 Ni, baron (hviskar namnet), skall spela om kronor och ... tappa. Ni är stolt: man skall skymfa ert namn; ni är ädel och skall förlåta det. Ni skall sluta ert lif i landsflykt ....

201 Flera masker.

202 Bravo! Det blir allt intressantare.

203 Hexan.

204 Ni grefve (hviskar namnet) skall slutligen finna er enda räddning i giftbägaren ....

205 Flera masker.

206 Det fattas en schavott. För all del, madame, spå en schavott!

207 Hexan.

208 Ni, fröken (hviskar namnet) skall en dag stå dömd och förhånad på Stockholms torg, ett mål för pöbelns vilda hurrarop ....

209 Flera masker.

210 Bravissimo! Litet mera! Litet stegel och hjul, par grace, madame!

211 Hexan.

212 Tålamod! J skolen alla bli vittnen dertill.

213 Tredje masken.

214 Nej på min ära, visa lemma startPythiakommentar, nu är det hög tid|18| att ni slutar edra orakelspråk, annars lemma startexpedierarkommentar ni hela detta lysande sällskap till Blåkulla.

215 En ljusblå domino (framräcker sin hand).

216 Spå också mig, madame! Skall jag bli abbedissa i Wadstena kloster, så säg! Skona mig inte, säg, har ni en schavott också för mig?

217 Hexan (sorgset).

218 Icke för er, fröken Ebba Reutercrona, men kanhända för någon som är er |14|mycket kär. För er ser jag lång lefnadslinie, branta veck, tidig sorg och sen glädje. Ni bär en skorpion i er hand och en orm vid er sida. Akta er för fabelns krönta vidunder! Hvad ni ser skall bringa er ofärd; hvad ni icke ser skall bringa er lycka!

219 Första masken.

220 Men, lemma startmadame Cassandrakommentar, nu går er grymhet för långt. Icke ens skönheten finner nåd för er. Så säg, hvem är då ni sjelf?

221 Hexan (dröjande).

222 Jag är forntidens lemma startWalakommentar, bestämd att bebåda lemma startRagnarökkommentar.

223 Tredje masken.

224 Och när skall allt detta ske?

225 Hexan (högtidligt).

226 När man i Stockholm tror på Gud.

227 Tredje masken.

228 Mina vänner, då kunna vi vara lugna, det kommer ej att ske i våra dagar.

|19|

229 Hexan (hotande).

230 Hvem vet! (Aflägsnar sig långsamt.)konsekvensändrat/normaliserat

231 Flera masker.

232 Hahaha, kom, dansen börjar.

233 (Musik bakom scenen. Alla gå genom fonddörren, utom den ljusblå dominon, som stannar ensam qvar och aftager masken.)

Sjunde scenen.

234 Ebba Reutercrona (ensam).

235 Hon är borta! ... Himmel, hvad man ibland kan skämta underligt på en lemma startmaskradkommentar. Det hade varit hemskt, om det ej tillika varit så löjligt. Åt somliga schavotten, åt andra giftbägaren ... åt mig? Låt se ... en orm vid min sida ... Gustaf? Omöjligt, på Gustaf Drakenhjelm tror jag som på hedern sjelf ... Ett krönt vidunder ... kungen? Orimligt! En så älskvärd kung, fast stundom |15|litet för artig! ... Och sedan (härmar hexans röst): »hvad ni ser skall bringa er ofärd, hvad ni icke ser skall bringa er lycka!» (återtar sin naturliga röst) nej det kan ingen menniska bli klok uppå.

236 Jag ville ändå att Gustaf vore här. Jag känner mig ibland så ensam, och för min far kan jag ej yppa mitt hjerta. Han vore i stånd att bortskänka min hand åt den odräglige baron Magnus, hvars ansigte jag ej kan tåla och som ständigt förföljer mig med sina lismande kärleksförklaringar. (Stannar framför spegeln och återtar hexans röst) »En lång lefnadslinie!» (Med egen röst) Hur skall jag då se ut, när jag blir gammal? (Gladt) Veckad mössa med breda lemma startrimsorkommentar ... glasögon på näsan,|20| si så här (gest) ... krokig rygg, si så här (gest) ... psalmbok i handen (gest med solfjädern) och hosta si så här (hostar) ... Nej (gör en piruett) hvem har nu tid att tänka på sådant! ... Ah, det var sannt, man gaf mig i trängseln en biljett; på en maskrad är då allt tillåtet. Låt se, man är bra litet nyfiken, när man kan bära biljetter en half timma utan att läsa dem.

237 (Läser) Minkonsekvensändrat/normaliserat fröken, en stor fara hotar er och kan endast afvändas derigenom att ni på slaget tolf infinner er i norra antichambren, der ni skall erhålla vidare upplysningar af

238 lemma startFidéle et discretkommentar.konsekvensändrat/normaliseratspråk: franska

 

239 Hvad kan väl monsieur Fidéle et discret ha att säga mig? En fara? ... Ah, de ha föresatt sig att skrämma mig, men det skall ej lyckas dem. lemma startVoyonsspråk: franskakommentar, det är ännu långt till midnatt.

Åttonde scenen.

240 Grefvinnan Höpken. Ebba Reutercrona.

241 Grefvinnan Höpken (fläktande med solfjädern).

242 Hvilken horribel värme! ... Hvad ser jag! Vår unga dufva från Östergyllen ... och ensam! Hvar fladdra nu alla hofvets fjärilar, när den skönaste rosen är utan tillbedjare?

243 Ebba Reutercrona.

244 Ni kommer just apropos, min nådiga grefvinna. Ni har alltid varit god mot den stackars landtflickan. Så säg, ers nåd, hvad skall jag tänka om denna löjliga biljett?

|21||16|

245 Grefvinnan Höpken (läser biljetten).

246 Och hvarföre finner min unga vän den löjlig?

247 Ebba Reutercrona (lätt).

248 Åh ... jag finner det löjligt att tala om faror här på en förtjusande maskrad, i kungens egen närvaro och midt i glansen af ett lysande hof.

249 Grefvinnan Höpken.

250 Min fröken, hade ni pröfvat lifvet, skulle ni kanske tro er mindre säker här, än ni fordom var det på ert ensliga Holmsta i Östergyllen.

251 Ebba Reutercrona.

252 Jag förstår icke ers nåd.

253 Grefvinnan Höpken.

254 Vet, unga flicka, detta hof är en ständig maskrad. Dessa menniskor, som omge er, som smickra er och som dagligen tända för er sina rökoffer, de ljuga. Dessa strålande kronor, som härma dagens ljus, de ljuga. Dessa speglar, som visa er idel blommor och behag, de ljuga. Denna musik, som andas idel nöje och vällust, den ljuger. Och dessa masker, de ljuga dubbelt; ryck dem af, och ni skall under dem finna nya masker, mycket falskare, mycket mer ogenomträngliga ...

255 Ebba Reutercrona.

256 Ers nåd ...

257 Grefvinnan Höpken.

258 Säg mig, har ni någon fiende?

|22|

259 Ebba Reutercrona.

260 Ack, ers nåd, jag är säkert i edra ögon mycket lättsinnig ... Ni anser mig för en toka, och likväl gifs det ögonblick när jag är allvarsam, och då mins jag min döende mors sista lärdom: »Mitt barn», sade hon, »älska, förlåta och tro på Guds beskydd, se der den enda grunden för en verklig sällhet!»

261 Grefvinnan Höpken.

262 Er mor var ett förträffligt fruntimmer.

263 Ebba Reutercrona.

264 Ers nåd finner således att jag ej kan ha någon fiende.

|17|

265 Grefvinnan Höpken.

266 Sällsynta lycka att vistas tre månader vid ett hof och ännu ega en sådan tro! Nåväl, jag vill ej störa den. Men hör en erfaren väns varning: denna biljett är mer än löjlig, den är farlig. Ni bör ej infinna er på mötesplatsen.

267 Ebba Reutercrona.

268 Så får han vänta förgäfves, min suckande Fidéle et discret.

269 Grefvinnan Höpken.

270 Det vore likväl godt ... Ah, jag vet! Man har en gång förut i afton tagit mig för er ... ja min fröken, så litet smickrande det än kan synas er, så tror jag att om vi bytte kostym och jag ginge i ert ställe till mötet ...

271 Ebba Reutercrona.

272 Så skulle min lemma startCeladonkommentar göra er sin lemma startkurkommentar, icke så?

|23|

273 Grefvinnan Höpken (leende).

274 Väl möjligt.

275 Ebba Reutercrona.

276 Charmant! Kom, låt oss ej förlora ett ögonblick!

277 (Båda försvinna genom dörren till venster.)

Nionde scenen.

278 I samma ögonblick inträder öfversten baron Gustaf Drakenhjelm, maskerad, från höger och kammarherren baron Magnus Drakenhjelm från fonden. Båda göra min af att följa de bortgående, men stanna i det de blifva hvarandra varse.

279 Gustaf Drakenhjelm.

280 Ah ... Min bror!

281 Magnus Drakenhjelm.

282 Den karlen tyckes spionera mig ...

283 Gustaf Drakenhjelm (slår honom lätt på axeln).

284 Baron, ni jagar ett villebråd som aldrig skall tillhöra er.

|18|

285 Magnus Drakenhjelm.

286 Hvad vill ni mig?

287 Gustaf Drakenhjelm.

288 Ingenting, blott hindra en svensk adelsman att stjäla sin brors trolofvade.

289 Magnus Drakenhjelm (med handen på värjfästet).

290 Herre, jag tål inga förolämpningar.

|24|

291 Gustaf Drakenhjelm (aftager masken ett ögonblick).

292 Icke heller jag, baron Magnus Drakenhjelm!

293 Magnus Drakenhjelm (bekämpande sin vrede).

294 Behåll er mask, baron Gustaf Drakenhjelm, edra ord förråda er. Jag känner af gammalt er broderskärlek, likasom jag känner edra företräden. Det ges likväl terränger, der jag ej ämnar lemma startcederakommentar plats ens åt fideikommissarien af Rautakylä.

295 Gustaf Drakenhjelm.

296 Du talar om broderskärlek ... Magnus, detta ord har aldrig trängt till ditt hjerta. Var det icke jag som alltid bjöd dig min öppna famn, och var det icke du som ständigt försmådde den! Magnus, min bror! Ännu är det tid. Upphör att vara maktens tillbedjare, öfvergif en ställning som är ditt namn ovärdig, och jag vill glömma allt, jag vill vara din vän, din bror!

297 Magnus Drakenhjelm.

298 När vi voro barn, sade min hofmästare till mig: mon cher baron, ni bör taga hatten af er för er bror, han är den förstfödde ... Jag är icke mera något barn, min baron!

299 Gustaf Drakenhjelm (med ansträngning).

300 Magnus ... du vet att jag är stolt, mycket stolt ... och likväl besvär jag dig ännu en gång, för vårt namns ära, som skulle fläckas af en brodertvist: kan du icke dela mitt partis åsigter, så träng dig åtminstone icke|25| mellan mig och min lycka. Du vet att jag älskar fröken Reutercrona och är af henne älskad tillbaka.

301 Magnus Drakenhjelm (kallt).

302 Vet ni, min baron, att ni är bra egenkär och till på köpet litet sniken. Den sköna fröken har tio eller tolf tunnor guld.

|19|

303 Gustaf Drakenhjelm.

304 För sista gången ...

305 Magnus Drakenhjelm (lättsinnigt).

306 Förlåt, min baron, af alla komedier tycker jag minst om de sentimentala. Enfin, vill ni nödvändigt täfla om flickan, så låt oss gå i nästa rum, der finnas tärningar. Högsta kastet vinner de tolf tunnorna.

307 Gustaf Drakenhjelm (hetsigt).

308 Ha, eländige gyckelmakare, gå och tacka det namn du bär att du icke med lifvet pliktar för din oförskämdhet!

309 Magnus Drakenhjelm (sätter sig).

310 Jag finner mig väl här. Mjuka soffor äro en gudomlig inrättning.

311 Gustaf Drakenhjelm (pekande på dörren till venster).

312 Du såg henne gå in i detta rum och du vill här afbida hennes återkomst.

313 Magnus Drakenhjelm.

314 Hvarför icke? Mon dieu, jag tror ni är lemma startjalouxspråk: franskakommentar; det är numera alldeles ur modet. Behagar ni taga plats?

|26|

315 Gustaf Drakenhjelm (hotande).

316 Usling, jag tillåter icke att du längre förföljer denna unga flicka, som afskyr dig.

317 Magnus Drakenhjelm (försöker ett par handskar).

318 Fan anamma, dessa parisare vilja förbättra skapelsen. De pretendera att Vår Herre gör händerna efter modellen af deras handskar.

319 Gustaf Drakenhjelm (drar värjan).

320 Drag, eller vid min ätts ära, jag spikar dig fast vid denna soffa!

321 Magnus Drakenhjelm (som förut).

322 Säg mig, baron, vid hvilket hof har ni studerat konvenansen?

323 Gustaf Drakenhjelm (med höjd värja).

324 Så far till ...

325 (En kammartjenare inträder med en bricka à la glace och stannar bestört vid dörren. Gustaf Drakenhjelm sänker värjan.)

|20|

326 Magnus Drakenhjelm (till kammartjenaren).

327 Bjud denna herre ett fat à la glace, han är mycket echaufferad. (Ser på sitt ur. Afsides.)konsekvensändrat/normaliserat Redan half tolf! Jag måste skaffa den galningen ur vägen. (Högt) Kyl af er, min herre, det skall svalka er heta blod.

328 (Går genom fonddörren.)

|27|

Tionde scenen.

329 Gustaf Drakenhjelm. Sedan Ebba Reutercrona.

330 Gustaf Drakenhjelm (vinkar åt kammartjenaren att aflägsna sig och sticker värjan i slidan).

331 Sjunk i din slida tillbaka, du min faders obefläckade värja! Tack vare försynen, som sände ett simpelt redskap i min väg; du sjunker tillbaka så ren som du drogs ut, och en vanslägtad Drakenhjelms blod har icke fläckat ditt blanka stål. Men flyger du ut ännu en gång ... vid mina fäders aska och vid svenska adelns glans, du skall icke dragas då för kungars maktspråk eller för hofvens nycker ... fri skall du glänsa i främsta ledet bland dem, som åter skola lyfta adeln till makt och ära, ett värn för ordning och frihet, förtrampade af en ränkfull revolution!

332 Men (oroligt) minuterna fly, och Magnus skall icke dröja att angifva mig. Hon syns icke än ... ah, jag hör steg ... himlen vare lofvad, det är hon! ... Nej ... det är icke hon!

333 Ebba Reutercrona (i ljusröd domino från venster. Afsides).

334 En mask ... jag vill ej låtsa se honom.

335 Gustaf Drakenhjelm (afsides).

336 Blott ingen igenkände mig ...

|28|

337 Ebba Reutercrona.

338 Besynnerligt ... men det är icke möjligt.

339 Gustaf Drakenhjelm.

340 Denna vext ... om jag vågade?

341 Ebba Reutercrona (sakta och tvekande).

342 Gustaf!

|21|

343 Gustaf Drakenhjelm (lika sakta).

344 Ebba!

345 (Båda flyga i hvarandras armar).

346 Ebba Reutercrona.

347 Det är du, ja det är verkligen du! Men säg, min Gustaf, genom hvilket underverk ...

348 Gustaf Drakenhjelm.

349 O, det var kärlekens instinkt. Himlen sjelf har förenat oss i det ögonblick vi voro nära att skiljas för alltid.

350 Ebba Reutercrona.

351 Du här! O hvad jag är glad, jag blir tokig af glädje. Min Gustaf! Hvad frågar jag efter huru du kommit, du är här, det är nog. Kom, hör du, nu börjar menuetten (musik), nu får jag visa dig för hela verlden och säga till hela verlden: ser ni, han är min!

352 Gustaf Drakenhjelm.

353 Hör mig, Ebba! Hvarje ögonblick gäller vårt ve eller väl.

354 Ebba Reutercrona.

355 Nej, jag hör ingenting, jag vill icke höra något annat än din röst, icke se något annat än dig! Du är|29| så vacker, så stolt. Men så kom då, min Gustaf, du ser ju, det är jag som engagerar dig till dans. (Med affekteradt humör) lemma startattendezspråk: franskakommentar, monsieur le baron, jag känner nog dem, som skulle sätta mera värde på en sådan artighet af fröken Reutercrona.

356 Gustaf Drakenhjelm (afsides).

357 O hvad jag lider af hennes naiva glädje! (Högt) Men så hör då, min Ebba! Man vill åtskilja oss.

358 Ebba Reutercrona.

359 Om du ser så der mörkt på mig, springer jag min väg. Åtskilja oss ... hvilken narraktighet! Vet du väl att jag i afton skrattat åt en hotande biljett och (härmar hexans röst) minst tjugu förskräckliga spådomar.

360 Gustaf Drakenhjelm.

361 Föreställ dig, jag exercerar mitt regemente i Åbo, jag får en anonym biljett, |22|man säger mig att du är i fara, en oro fattar mig, jag skyndar med lifsfara öfver Ålands haf och är här utan permission, förlorad om man igenkände mig.

362 Ebba Reutercrona.

363 Himmel!

364 Gustaf Drakenhjelm.

365 En okänd vän under masken af en hexa underrättar mig om en afskyvärd komplott att ännu i natt eklatera din förlofning med min bror ...

366 Ebba Reutercrona (lätt).

367 Så förklarar jag i hela hofvets närvaro att det är ett missförstånd.

|30|

368 Gustaf Drakenhjelm.

369 Ack, min vän, det skulle föga hjelpa dig, och dessutom vill jag undvika skandal för min brors namns skull. Det ges blott ett medel ...

370 Ebba Reutercrona.

371 Mon dieu, hvad du pröfvar mitt tålamod! Hör du då icke att menuetten redan begynnt?

372 Gustaf Drakenhjelm (afsides).

373 Att i ett sådant ögonblick tänka på menuetten! (Högt) Du måste fly med mig.

374 Ebba Reutercrona (lätt och otåligt).

375 Fly? ja med vilkor att vi dansa först.

376 Gustaf Drakenhjelm.

377 Du måste bli min maka ännu i natt.

378 Ebba Reutercrona (oroligt och med ändrad ton).

379 Ditt skämt, min Gustaf, börjar bli så besynnerligt. Jag vet ej huru ... du skrämmer mig. Så säg att det är blott ett elakt skämt.

380 Gustaf Drakenhjelm.

381 Allt är i beredskap, min vagn står vid trappan, och hemma hos mig väntar min gamle fältpredikant. Vittnen bli min trogne fältväbel Stolt och din |23|kammarjungfru Lisette, hvars tystlåtenhet jag på förhand köpt. I morgon bittida reser jag åter till Finland.

382 Ebba Reutercrona (oöfverlagdt).

383 Och jag följer dig.

|31|

384 Gustaf Drakenhjelm.

385 Nej, Ebba, så grym är jag icke, att denna årstid föra min späda blomma öfver Ålands isar. Du stannar qvar, du blir ännu för verlden fröken Reutercrona, och jag, jag ilar hit öfver första öppna sjö i vår, för att utverka din fars samtycke och inför verlden erkänna dig som min maka.

386 Ebba Reutercrona.

387 Ack, Gustaf ... det är så mycket på en gång ... mitt arma hufvud svindlar ... låt mig tänka ....

388 Gustaf Drakenhjelm (häftigt).

389 Ser du denna dörr (pekar åt fonden) ... hvarje ögonblick kan den öppnas, och vi äro förlorade. Sällhet eller förtviflan, lif eller död bero på en sekund, och du vill tänka!

390 Ebba Reutercrona.

391 Gustaf, Gustaf, hvad begär du af mig!

392 Gustaf Drakenhjelm.

393 Kärlekens offer ... kom!

394 Ebba Reutercrona.

395 Förbarmande, Gustaf, jag kan ej!

396 Gustaf Drakenhjelm.

397 Musiken tystnar ... man kommer ... Farväl, Ebba Reutercrona, farväl för evigt!

398 Ebba Reutercrona.

399 O, min Gud, om jag felar, så förlåt mig det för min kärleks skull! Gustaf, jag följer dig!

400 (Båda skynda ut åt höger.)

|32||24|

Elfte scenen.

401 Klockan slår tolf. Från venster inkommer Grefvinnan Höpken i ljusblå domino och från fonden Magnus Drakenhjelm.

402 Magnus Drakenhjelm (afsides).

403 Det är hon ... och Gustaf försvunnen ... bon! (Högt) Min fröken, en så stor djerfhet torde förvåna er ... (Dominon tiger) men, sköna Ebba, den drunknande griper efter hvarje halmstrå. Man har hotat er med en fara, och man har haft rätt: det är faran att se mig dö af förtviflan, om ni ännu är nog grym att förskjuta mig.

404 (Dominon bugar långsamt.)

405 Magnus Drakenhjelm (afsides).

406 Jag förstår, hon är lemma startromaneskkommentar. O qvinnor! (Högt) Ack, min fröken, er tystnad är, om möjligt, än mera förtjusande än er vältalighet. Om jag vågade tyda detta stumma språk till min fördel ... (Knäfall) Här vid dessa gudafötter vill jag afbida min dom. (Afsides) Hvar fan håller kungen hus?

407 (Dominon lägger handen på sitt hjerta.)

408 Magnus Drakenhjelm.

409 Förtjusarinna, ni skulle verkligen ... (Afsides) Ah, der äro de!

|33|

Tolfte scenen.

410 lemma startDeuxbattangernakommentar i fonden slås upp, och man ser theatersalongen innanföre glänsande dekorerad. Konungen, omgifven af masker och hoffolk, inträder. Magnus Drakenhjelm knäböjande framför Dominon.

411 Gustaf III (till de närmast stående).

412 Mina vänner, jag ser att vi komma olägligt.

413 Magnus Drakenhjelm (uppstiger med låtsad förvirring).

414 Ers majestät ...

415 Gustaf III.

416 Inga undflykter, mon cher baron! Vill ni kanske inbilla mig att ni för denna |25|tjusande mask uppläste en roman af lemma startCrebillonkommentar? (till dominon) Förlåt, min nådiga, en surpris, som utan tvifvel för er är föga angenäm. Kärleken och tjufven tycka icke om vittnen (dominon gör en rörelse liksom att förklara sig). Jag förstår er fullkomligt, sköna mask! Ni, mina herrar och damer, sägen mig så ofta att jag oinskränkt herrskar öfver edra hjertan. Nåväl, jag vill i dag likna lemma startJofurkommentar, som bortlägger sin blixt, för att deltaga i Arkadiens herdaspel.

417 Dominon (afsides).

418 Nu är det hög tid att afbryta. (Högt) Ers majestät, jag bäfvar för blixten ...

419 Magnus Drakenhjelm (afsides).

420 Rösten är icke hennes ...

|34|

421 Gustaf III (ändrar ton).

422 Min kungliga vilja är således, att der hjertat icke mera äger några hemligheter, vore det onyttigt för skönheten att dölja sig bakom en mask.

423 Dominon (demaskerar sig).

424 Jag tackar ers majestät underdånigst för en så smickrande komplimang.

425 Flera masker.

426 Grefvinnan Höpken!

427 Gustaf III (till Magnus Drakenhjelm).

428 Hvad skall det heta, min herre!

429 Magnus Drakenhjelm (bugar stumt. Afsides).

430 Diable! Den rätta har ännu en gång undkommit mig.

431 Första masken (halfhögt).

432 Jag slår vad att Drakenhjelm är lurad.

433 Andra masken.

434 Man skall få se att det är kungens egen tillställning.

435 Tredje masken.

436 Det är Gustaf III:s lott att vara skulden till allt både qvickt och dumt i hela Sveriges rike.

|26|

437 Gustaf III (som samtalat med grefvinnan).

438 Er eröfring, min nådiga, förtjenar all lemma startestimekommentar, men, lemma startsacre dieuspråk: franskakommentar, hvad säger er man derom?

|35|

439 Grefvinnan Höpken.

440 Min man står i största förbindelse hos baron Drakenhjelm, som redan tvenne gånger i qväll bevisat hvad hela verlden annars skulle tviflat uppå: att om mitt hjerta tillhör en make, det icke endast är lemma startpar dépitspråk: franskakommentar, af brist på andra.

441 Gustaf III (till Magnus Drakenhjelm).

442 Ja hvad vill ni jag skall göra för er, cher baron! Jag ser ingen annan utväg än att vänta tills hofmarskalken samlats till sina fäder.

443 Magnus Drakenhjelm (med dämpad harm).

444 Ers majestät har nu som alltid träffat det rätta. På lyckan och qvinnan måste man alltid vänta.

445 (En kammartjenare med champagne.)

446 Gustaf III (fattar ett glas).

447 En skål, mina vänner, för skönheten och behagen! Måtte de, mjukare än marmorn, likna den uti att aldrig förvissna!

448 Magnus Drakenhjelm.

449 Och måtte skönheten och behagen ännu efter femtio år i ers majestät finna sin evigt unge beskyddare, likasom i oss alla sina evigt trogna tillbedjare!

450 Gustaf III (halfhögt och småleende).

451 Drôlespråk: franska!

|36|

452 Alla.

453 Lefve konungen!

454 Klang och fanfarer. Hexan visar sig i fonden, utsträcker sina händer öfver de närvarande och säger högtidligt:

455 Efter femtio år!

456 (Ridån faller.)konsekvensändrat/normaliserat

|||27|

Första akten.

457 Rautakylä, baron Magnus Drakenhjelms sängkammare. Tvenne utgångar, af hvilka den högra leder till hushållerskans rum, den venstra till stora salen. Amöblemang af blandad stil, lyx och trasor om hvarandra. En högkarmad gungstol. En stor spegel. På bordet en silfver-kandelaber med två eländiga talgljus.

Första scenen.

458 Baron Magnus står vid ridåns uppgång framför spegeln, sysselsatt att tillknyta en fin, men trasig spetshalsduk. Han är klädd i en sliten lemma startschlafrockkommentar, hvilken, när den uppslås, visar en lång sammetsvest, knäbyxor, svarta silkesstrumpor och tofflor, allt urblekt och trasigt. På hufvudet en nattmössa.

459 Baron Magnus (framför spegeln).

460 lemma startSacre nomspråk: franskakommentar, det är besynnerligt ... min syn blir allt sämre och sämre ... jag blir tvungen att i sommar resa till Ramlösa ... jag kan lemma starträttnukommentar ej knyta min halsduk ... Hade jag blott min gamle kammartjenare Duplessis! Det fanns ingen skurk i Sverige, som till den grad ägde talangen att knyta en halsduk ... lemma startMille|38| tonnerresspråk: franskakommentar, månne jag icke har ett damkorn på min vest, och om det vore möjligt, kunde jag tro att min halsduk vore mera fin än propre ... (aflägsnar sig från spegeln, med stigande förbittring). Man vårdslösar mig ... man sköter icke sin tjenst ... man skall ur huset ... redan i dag ... och derpå återkallar jag Duplessis ... (med saktad ifver, som går ända till svårmod). Ma foi, jag hade så när glömt, att den stackars gossen är död för trettio år sedan ... det finns ingen toilett mera i verlden, ingen elegans, ingen conversation, intet lemma startsavoir vivrespråk: franskakommentar ... Gustaf III är död, lemma startvoilà toutspråk: franskakommentar! Snillet är dödt, smaken är död, och jag (bittert) är blott en skugga af det förgångna ... (paus).

461 (Lättsinnigt gnolande)

Philis plus avare que tendre,språk: franskalemma start

Ne gagnant rien à refuser,språk: franska

Un jour exigea de Leandrespråk: franska

Trente moutons pour un baiser.språk: franskakommentar

463 Hahaha, se der en äkta filosof, som ena dagen betalar trettio får för en |28|kyss och andra dagen fordrar trettio kyssar för ett får (öppnar en låda och framtager en nästan tom strut, som han med begärlighet undersöker. Misslynt). Nej ... ingen enda karamell! Man negligerar mig ... man är lemma startmesquinespråk: franskakommentar ... man unnar mig ingenting ... man skall ur huset och man skall blifva ersatt med (hostar) en ung skönhet af landtlig fraicheur (går genom dörren till venster och återkommer om ett ögonblick med en stor burk hallonsylt, hvarifrån han begärligt uppslefvar den ena skeden efter den andra). Infamt ... att gömma undan sitt sylt ... att af sparsamhet ej elda salen, ifall jag någon gång ville ha societé|39| på Rautakylä ... och att midtibland Drakenhjelmska familjens porträtter placera ett abominabelt kryddskåp! ... lemma startCertainementspråk: franskakommentar, jag har varit för god mot Lisette, men jag skall icke mera vara det, jag skall visa henne ... (lyssnar). Det är hon .... (gömmer burken och söker med ängslan att bortrödja spåren af skedar och sylt). Jag vill låtsa sofva (kastar sig i gungstolen med tillslutna ögon).

Andra scenen.

464 Lisette inträder. Svart hår, mössa med eldröda band. Kostym prydlig och välsittande, något bjert och med ansats af grannlåt. Händerna betäckta af ringar. I högra handen en spilkum.

465 Lisette (invid gungstolen med afgörande ton, i det hon framhåller spilkummen).

466 Se så, den här soppan skall baron dricka, det bestås ingenting annat till qväll’n, och bäst är också att inte föräta sig, när man är sjuk.

467 Baron Magnus (med matt och undergifven röst).

468 Men söta Lisette, skulle du inte bestå mig litet lax med äggröra eller ett glas mjölk med skorpa?

469 Lisette.

470 Lax? hvar menar baron jag skulle ta den? Sill kunde väl fås, men ägg står då inte till. Nej vars, inte får man så allt hvad man vill. Se så, lemma startkrusakommentar inte för soppan, baron vet att den ändå skall gå med.

|40|

471 Baron Magnus (smuttar motvilligt ur spilkummen).

472 Du har inte lagt något sött i den, Lisette lilla!

|29|

473 Lisette.

474 Inte sött? Jo det skall man se, jag skulle bestå sött i hafversoppan! Socker vexer inte nuförtiden på träden. Var jag inte svag nog, att låta Eljas köpa hallonkarameller åt baron i staden? Jag tänker baron borde ha sött nog för hela året.

475 Baron Magnus.

476 Att du kan säga så, Lisette! En så liten strut! Den är redan slut, Lisette lilla!

477 Lisette.

478 Är den slut? Nå Gud sig förbarme, en sådan snålvarg! På mindre än fyra dagar, har han ätit för femti kopek hallonkarameller! Och jag skulle ännu dertill bestå russin och socker i hafversoppan! (Undersöker bordet och finner ett hallon) Hvad skall det betyda? Ett hallon? Nå du min skapare, han må väl aldrig ha understått sig, att stjäla mitt hallonsylt, den gamla sockertratten? Säg på stund, hvar har baron fått det här hallonet? (Paus. Med armarne i sidan) Nå, kanske vill baron inbilla mig att det är ett tranbär, det här? (Baron Magnus vänder sig bort utan att svara. Lisette alltmera förifrad) Låts han sofva, den gamla syltmånsen! Så sof då gerna för mig, om det också vore den eviga sömnen, jag tänker han skall inte ha för vackra drömmar, när salig öfversten, hans bror, bäddar hett åt honom, jag vill inte säga hvar.

|41|

479 Baron Magnus (uppspringer stel, rak och hotande).

480 Menniska, om du en enda gång ännu vågar yttra sådana ord, så, vid alla himlar och afgrunder, jag krossar din skalle på ögonblicket. I mer än fyrtio år har jag uthärdat din näsvishet, din snålhet och ditt öfvermod, men (med ansträngning) nu är jag trött .... Jag vill inte hålla dig längre ... (nästan bedjande) du kan gå din väg och ... låta mig dö i lugn. (Nedsjunker i gungstolen.)konsekvensändrat/normaliserat

481 Lisette (i början förbryllad, återtar sin öfverlägsenhet).

482 Jaså, det är lönen för det jag släpat för baron i fyratiofyra år, pysslat om baron som ett barn och skött barons alla både kropps- och själs-krämpor! För det skola vi nu köras på landsvägen, både jag och min stackars Sebastian!

483 Baron Magnus.

484 Jag skulle tro att din stackars Sebastian hopsparat vackra fyrkar under de femton år han varit inspektor på egendomen. Och dessutom (motvilligt) |30|har jag ju, för ditt eviga gnats skull, testamenterat dig och din Sebastian hela min egendom. Jag frågar dig, qvinna, om du vill låta mig dö i lugn.

485 Lisette (lemma startskrymtandekommentar).

486 Gud bevare mig från att störa baron i sin kristliga beredelse. Men si sålänge den der fru Hjelm och hennes dotterdotter lefva, så är ingen säkerhet, att ju inte onda tungor kunna intala baron att ändra testa|42|mentet, och så äro barons enda vänner och trognaste tjenare ändå på bara backen.

487 Baron Magnus (tankfull).

488 Mon dieu, ja så är det. De som kanhända ha rättmätiga anspråk på all min förmögenhet, de lefva ännu .... Men nej, lemma startimpossiblespråk: franskakommentar! Du har ju hundra gånger sagt mig, att presten som vigde salig öfversten med fröken Reutercrona, var endast en förklädd dragon.

489 Lisette.

490 Ja hvad den punkten beträffar, kan baron vara lemma starttrankilkommentar. Jag minns det, som hade det varit i går. Salig öfversten och fröken kommo midt i natten från Haga till Stockholm, då skulle det gubevars vara vigsel lemma starti fluxenkommentar, men som ingen prest lärer velat riskera kappan för sådana upptåg, så hade salig öfversten bland sina dragoner en försupen student, som agerade herrans tjenare, och den enfaldiga fröken betedde sig som om alltsammans varit på fullt allvar. Men mig lurade man inte så lätt, fastän man ville göra mig både blind och döf med blanka riksdalrar. Och när salig öfversten sedan miste hufvudet genom vissa berättelser af baron ...

491 Baron Magnus (uppbrusande).

492 Inte ett ord mer ....

493 Lisette (listigt).

494 Ja, ja, jag ville bara säga att baron inte behöfver göra sig samvetsqval för den såkallade fru Hjelm, för si om hon ännu är i lifvet, så skall hon aldrig kunna bevisa sina anspråk sålänge jag står på barons sida. Men baron är gammal och sjuklig, man vet inte hvad|43| prester och andra kunna sätta i barons hufvud, och derföre tänker jag, som jag ofta har sagt, att ... efter jag nu engång är med om alla barons hemligheter ... och efter jag så länge och så troget vårdat baron och är den enda som förstår sig på alla barons krämpor ... så skulle baron göra bäst mot sig sjelf, om baron läte viga oss tillsamman i morgon dag.

|31|

495 Baron Magnus (med afsky).

496 Tig. Om den affären vet du på förhand min mening. En Drakenhjelm vigas med sin lemma startdomestikkommentar! Fi donc!

497 Lisette (hetsigt).

498 Domestik! ... så! När man i fyrtifyra år låter sköta sig som ett litet barn ... när man har att tacka en person för hela sin egendom och på köpet sitt goda namn och rykte ... och när denna person hvad stund som helst kunde säga verlden hvad en viss baron gäller för, så kan det allt hända att en viss baron inte vore för god att ... nå nå, jag vill inte mera tala om den saken.

499 Baron Magnus.

500 Hvarföre har du ställt kryddskåpet i familjesalen midtibland mina förfäders lemma startkonterfejerkommentar?

501 Lisette (liksom i tankar, gråtande).

502 Ja, ja, nog kan jag med min Sebastian gå ut och tigga mitt bröd på gamla dagar ... men att den gamla Drakenhjelmska slägten skall dö ut med baron, att Rautakylä skall komma i främmande händer och alla de ståtliga förfäderna säljas på auktion och bli hängda|44| på väggarna i pörten och hållstugor; det går en trogen vän af huset till sinnes ....

503 Baron Magnus (blidkad).

504 Ja, Lisette, ja, det är bedröfligt att tänka på. Vår ätt är en af de äldsta på svenska riddarhuset. Jag kunde nämna för dig en Drakenhjelm, som stupat vid Gustaf Adolfs sida vid Lützen, en annan, som blödt med Carl XII vid Pultava ....

505 Lisette.

506 Och ser baron, derföre vore det ju en fröjd för baron sjelf och alla barons förfäder, som hvila i den stora familjegrafven under kyrkan, om Drakenhjelmska slägten åter uppblomstrade i en tapper och kraftfull afföda, som Sebastian ....

507 Baron Magnus.

508 Din Sebastian! lemma startQuelle impertinencespråk: franska!kommentar Jag skulle låta Drakenhjelmska namnet gå i arf till en lemma startvanbördingkommentar, en bondlymmel, en ohyfsad tölp! Förr må det dö!

|32|

Tredje scenen.

509 Sebastian har under sista repliken inträdt från höger. En kraftfull gestalt i grå jacka och underkläder, stora stöflar och en hundskinnsmössa, hvilken han trotsigt och vårdslöst kastar på baronens säng.

510 Sebastian (föraktligt).

511 Gerna för mig! Det der krimskramset med anor och granna namn kan baron gerna ta med sig i grafven, inte skall jag sörja för det, och lika qvittar det|45| mig också, om jag får heta bondlymmel och tölp af en sådan herre som baron, för si bonde är jag, och det kan vara likaså hederligt det som maskätna förfäder och granna titlar. En sådan der afsigkommen hans nåd förekommer mig alltid lik en kullfallen gammal stock i skogen; han lyser väl i mörkret, men det är bara för det han är så genomrutten.

512 Baron Magnus (förnämt, men skyggt).

513 Min vän förglömmer med hvem han har den äran att tala.

514 Sebastian (trottsigt).

515 Om jag inte förstår att lägga mina ord så finurligt inför en så förnäm herre, så menar jag det kan duga ändå. Saken är den, ser baron, att jag är ärlig och rättfram, och krokvägarna dem lemnar jag åt mor, hon förstår sig på den saken. Jag kan väl tro det varit fråga om giftermål nu igen, efter baron ser så hängfärdig ut.

516 (Lisette nickar förstulet.)

517 Sebastian.

518 Nå nå, inte är mor just någon läckerbit, det vore synd att säga, och argsint är hon, det är säkert det. Men ser baron, i giftermålsväg är jag precis af samma tanke som mor. Inte för det att jag vill heta Drakenhjelm och kallas baron, nej lemma startvasserrakommentar, den äran säljer jag för ett fat gröt. Men för det att Rautakylä är lemma startallodialsäterikommentar, och för det att jag inte kan äga det utan det der klingeliklanget i namnet (Lisette har förgäfves gjort afrådande tecken). Ja ja, inte är det värdt att mor blinkar, jag säger baron rena sanningen utan krumbugter.

|46|

519 Baron Magnus (spetsigt).

520 Så att du inte kan äga Rautakylä du, utan att bära mitt namn? Sörj inte för det du, Hallström, du kan slippa både det ena och det andra.

|33|

521 Sebastian (kallt och öfverlägset).

522 Hvad skall det der nu åter betyda? Baron börjar bli barn på nytt. Det vore så godt att baron toge lemma startsytningkommentar och genast afträdde åt mig alltsammans, ty när menniskan blir så der lastgammal, så vet man inte på hvilka dårskaper hon kan falla till slut.

523 Baron Magnus (uppbragt).

524 Usling, du spelar herre i förtid, men du är det inte ännu. Gå din väg!

525 Sebastian (som förut).

526 Det skall ske, herr baron. Men som baron inte ännu är uppstigen i morgon bittida, när jag ämnar mig till högvördige pastorn, så ville jag nu genast ha en biljett af baron.

527 Baron Magnus.

528 Hvad är det om?

529 Sebastian.

530 Hvad skulle det annat vara, än att baron begär ut lysning för sig och mor till nästa söndag. (Hviskande) Jag vill det jag, ser baron. Det måste bli slut på gyckelspelet. Baron kan dö endera dagen knall och fall, och så äro vi från saken. Det bär sig inte det, ser baron? Är jag förstådd?

|47|

531 Baron Magnus (med darrande röst).tillagt av utgivaren

532 Du är en otacksam menniska, Hallström. Jag har testamenterat åt er både löst och fast, och kan du inte behålla Rautakylä, så kan du sälja det och köpa dig ett ofrälse gods.

533 Sebastian (som förut).

534 Nej jag tackar, jag vet hvad Rautakylä kastar af sig, och jag ämnar inte släppa det. Hvad tjenar det att krångla? Der stå skrifdon ....

535 Baron Magnus (som förut).

536 Käre Hallström, jag vill besinna mig. Kanske i morgon ....

537 Sebastian (som förut).

538 Baron har haft fyrtio år att besinna den saken. Nu skall det ske, och det på fläcken, det är jag man för (hotande). Hvem kan svära på att baron lefver mera i morgon bittida?

|34|

539 Baron Magnus (som förut).

540 Men Lisette, så säg då åt Hallström ...

541 (Lisette låts läsa och svarar ej.)

542 Sebastian.

543 Ja eller nej? Jag har brådt.

544 Baron Magnus.

545 Tag hit bläck och penna.

546 Sebastian.

547 Det var då en gång förnuftigt taladt. (Hämtar skrifdon) Se så, låt oss nu vara vänner, efter som vi|48| skola bli så nära beslägtade. Men inga krumbugter, det förbehåller jag mig. Vänta, jag skall diktera för baron. –

548 Baron Magnus.

549 Besvära dig inte!

550 Sebastian.

551 Jag ber så mycket, det är inte något besvär alls. »Stående på grafvens brädd» ... är det färdigt? – »har jag besinnat mitt i många afseenden gudlösa lefverne» ...

552 Baron Magnus (skrifvande).

553 Det är oförskämdt!

554 Sebastian.

555 Se så, förifra sig inte, min nådiga pappa! – – »gudlösa lefverne ... och i synnerhet den tacksamhet jag är skyldig min dygdiga och trogna hushållerska, enkefru Lisette Hallström, samt hennes son, min redlige inspektor Sebastian Hallström» ... är det färdigt? ... »Hallström. Alltså har jag, för att lyda mitt samvetes röst, beslutat taga sagde Lisette Hallström till min lagliga äkta hustru och adoptera hennes son såsom en äkta och laglig friherre Drakenhjelm» ... (baron Magnus bortkastar pennan. Sebastian upptager den kallt och sätter den ånyo i hans hand). »Drakenhjelm» – är det färdigt? – »hvarföre jag härmedelst utbeder mig vederbörlig lysning för nästa söndag.» ... Seså, nu utanskriften ... så der (klappar baron förtroligt |35|på axeln). Och nu intet groll mera, pappa lilla. Det var ändå det klokaste vi båda kunnat göra, ty ser baron ... åh jag säger ännu baron af gammal vana ... ser söta far,|49| jag är en varg jag, som biter, men mor, hon är en katt, som hugger en i mörkret i strupen ....

556 Lisette.

557 Håll din mun!

558 Sebastian.

559 Men när jag rätt betänker saken, är det så godt att jag ännu i denna qväll far för att hemta pastorn hit. Baron – söta pappa vill jag säga – kunde annars lägga sig att dö, innan de tre lysningarna försiggått, och jag tänker att pastorn i lemma startså fattakommentar omständigheter ej skall hafva något emot att viga en dödssjuk man utan lysning och redan i natt. Farväl, pappa lilla!

560 Lisette.

561 Men det är ett förskräckligt yrväder och man kan ända hit höra vargarna tjuta på isen ....

562 Sebastian.

563 Var obekymrad, min nådiga mamma, så dumma är inte vargarna, de ska’ väl för tunnor tusan ha respekt för en lemma startspritternykommentar baron. (Till baron Magnus) Hå, inte är det värdt att söta far sitter och lipar. Söta far är ju brudgum; lemma startvasserratrikommentar, när man sparat på den lemma startvälfägnankommentar i sjutti år, så är det inte för bitti. Se bara huru söt mor gör sig, hon vore färdig att pussa söta far på hand. Farväl med er, turturdufvor! Om två timmar är jag tillbaka med presten. (Går.)

|50|

Fjerde scenen.

564 Baron Magnus.original: .. Lisette.

565 Lisetteoriginal: Lisette. (afsides, triumferande).

566 Ändtligen! I mer än fyrti år har jag väntat ... ja, jag har väntat tåligt och spunnit mitt garn kring den gamla token ... och möda har det kostat, och nogräknad har jag intet varit, nej här i verlden är man sig sjelf närmast. Och möda har jag haft med Sebastian ... det är ju för honom jag arbetar, för honom jag spinner ... Men nu är stunden kommen ... godset ta vi, |36|och friherrskapet med ... ah, den titeln har klingat i mina öron ett helt lif igenom, och nu har jag den, nu släpper jag den inte mer, Gud fader sjelf kan inte mera rycka den ur mina händer ... Friherrinna! ... Ja, den gamla Lisette skall trampa på dem, som behandlat henne lik en domestik. Annorlunda skall här styras och ställas. De gamla porträtterna skola på vinden, jag kan ej tåla att salig öfversten ser så barskt på mig, hvar gång jag kommer ut i stora salen ... och röda sängkammaren se’n, som baron Magnus ej velat röra, alltsedan salig öfversten bodde der, i den skall jag sjelf flytta in ... (man hör bjellerklang utifrån). Jag tycker mig höra bjellror. Åh, det är inte möjligt att någon resande kan vara ute i ett så förfärligt oväder. Det är förmodligen Sebastian. Men jag får väl lof att visa mig artig mot min kära baron. Der sitter den gamle narrn som en fåne i gungstolen. Om jag skulle ställa mig in med litet snask? ... Min själ, så lycklig har jag inte kännt mig på många år, och när man är lycklig, är man alltid gifmild ... (framtager hallonsylt|51| och bjuder åt baron, som sitter orörlig och slö i gungstolen) Se här, min lilla söta baron, nu ska’ vi muntra oss. Baron vet ju att jag så gerna gör baron ett litet nöje.

567 Baron Magnus.

568 Orm!

569 Lisette.

570 Vi skola ännu lefva många lyckliga dagar tillsammans. Baron skall bli ung på nytt.

571 Baron Magnus (tankfull).

572 Det var en gång en maskrad på Haga ... låt se, det var den 24 Februari 88, och nu ha vi ... låt se, den 24 Februari 1838. Mon dieu, det är ju på dagen femtio år sedan ... kungen var der ... Ebba Reutercrona var också der ... det var en mötesplats för snillet och behagen ... man drack en skål för deras eviga bestånd ... hahaha ... och Magnus Drakenhjelm sitter i dag förfallen och bräcklig långt uppe i bondlandet, darrande för sin piga, omgifven af lömska försåt, kulna drifvor, vinterstorm och vargars tjut ... ensam, utan en enda droppe kärlek att läska sitt försmäktande hjerta ... säg mig, Lisette, månne det finns en Gud?

573 Lisette.

574 Baron skall inte tänka på sådant, det må vara presternas sak. Baron var en |37|vacker karl i sin ungdom, fin och lemma startgentilkommentar, så att baron just tog uppå ögonen. Låt mig jemka barons halsduk på rätt.

575 Baron Magnus.

576 Men säg mig, Lisette, hur tror du väl att Ebba Reutercrona såge ut, om hon lefde ännu?

|52|

577 Lisette.

578 Någon skönhet var hon just aldrig.

579 Baron Magnus.

580 Fröken Reutercrona var aldrig en regulier skönhet, som t. ex. Ulla Fersen, men som konnässör kan jag säga dig, ma chère, att hon var en högst ämabel person.

581 Lisette.

582 En obstinat person var hon, som kunde ge korgen åt en så vacker karl som baron.

583 Baron Magnus.

584 Det hade sina orsaker, ma chère. Salig öfversten min rival, var en karl med många partier, litet romanesk, men det lemma startenchanterarkommentar damerna, mon dieu, hvem hade kunnat tro honom om ett sådant lemma startescamotagekommentar vid vigseln! Det var lemma startignobeltkommentar gjordt af en Drakenhjelm.

585 Lisette.

586 Hade der varit vigsel, så hade der varit vigselattest, och hade der varit vigselattest, så hade den nog kommit i ljuset, det kan ett barn begripa. Men nu har man aldrig hört af någon attest.

587 Baron Magnus.

588 Ja ja, du kan ha rätt; du måste ha rätt, ty vore det icke så, så vore jag en barbar. Att så bortjaga den arma enkan och hennes barn från Rautakylä! Det var också din uppfinning, Lisette!

589 Lisette.

590 Hvarföre inte; det vore jag i stånd att göra om igen. Jag ville inte råda fru Hjelm eller någon af|53| hennes anhang, att sätta sin fot på Rautakylä ... det blefve deras död.

|38|

591 Under de två sista replikerna, har Lotten Ringius, osedd af de talande, visat sig i dörren till höger. Vid de sista orden drar hon sig hastigt tillbaka med utropet: Himmel, vi måste bort!

592 Baron Magnus.

593 Du vore verkligen i stånd att ...

594 Lisette (leende).

595 Ja, det vore jag, och det för barons eget bästa. Baron hörde ju att min egen son liknar mig vid en katt. Och sannt är det, att jag har både klor och tänder. Men trogen är jag som ett husdjur.

596 (Man hör till höger bullret af en fallande stol.)

597 Lisette (uppspringande).

598 Hvad är det? Hvem är der?

599 (Tar armstaken, skyndar ut och återkommer om ett ögonblick, släpande med sig Lotten.)

Femte scenen.

600 Lotten Ringius. De förra.

601 Lisette (fasthållande Lotten).

602 Hjelp! tjufvar! hjelp! man vill bestjäla oss!

603 Lotten (med fattning).

604 Min fru, jag ber att få förklara mig! ...

|54|

605 Baron Magnus (nyfiket).

606 Ett ungt fruntimmer! En vacker röst! Släpp fruntimret, Lisette! (Lisette släpper henne motvilligt.)

607 Lotten.

608 Jag ber er, min herre, och er, min fru, om förlåtelse. Min gamla mormor ... kaptenskan Holmqvist ... och jag äro på en resa med egen häst. Ute på isen öfverföll oss ett förfärligt oväder, vi körde vilse, voro i yttersta nöd för vargarna och nödgades ändtligen köra hit upp efter skenet af dessa ljus, som synas långt ute på fjärden.

|39|

609 Lisette (ondskefull).

610 Resande fruntimmer ... oväder ... vargar ... det är ju en hel roman. Menar hon, mamsell, att här är någon gästgifvaregård? Hon kan bege sig samma väg hon kommit.

611 Baron Magnus.

612 Men, Lisette lilla ...

613 Lotten.

614 Var öfvertygad, min fru, att min mormor och jag icke skulle dröja ett ögonblick längre efter ett sådant bemötande, om icke den yttersta nödvändighet tvingade oss. Vår häst hade knappt kommit in på gården, innan han störtade.

615 Lisette. (afsides).

616 Fördömt att vi skulle få dem på halsen just nu! (Högt) Så kan mamsell leja sig en annan häst. Inte ha vi rum för allehanda folk från landsvägen.

|55|

617 Baron Magnus (afsides).

618 De äro välkomna just nu. Den unga flickan uttrycker sig med lemma starteducationkommentar. (Högt) Nej Lisette, det tillåter jag inte. (Till Lotten) Gubevars, min söta vän, ni missförstår alldeles min hushållerska. I sin lemma startalterationkommentar har hon kommit att uttrycka sig på ett mindre passande sätt. Damerna äro mycket välkomna; genera sig inte, min söta vän! Får jag hjelpa med kappan!

619 Lisette (snäsigt, skjuter baron åt sidan).

620 Baron förkyler sig på det kalla öfverplagget; baron drar döden på sig ... (inställsamt till Lotten) Mamsell är säkert mycket trött, var god och sitt. Jag ber om ursäkt, ifall jag sagt något opassande. Ack jemmer, jag blef så altererad, och här på landet måste man gudnås ha ögonen öppna. (Afsides) Hur skall jag bli af med dem, innan Sebastian kommer?

621 Lotten.

622 Jag tackar er, min goda fru. Om ni tillåter, vill jag hemta min mormor, som väntar i yttre rummet. (Afsides) Ack min Gud, hvar äro vi och huru skola vi komma härifrån, utan att de känna oss? Mormor skulle skrämma sig till döds, om hon visste ... (går).

|56||40|

Sjette scenen.

623 Baron. Lisette.

624 Lisette.

625 Det är barons fel. Baron är galen i fruntimmer ännu på gamla dagar. Jag skulle skämmas, om jag vore i barons ställe.

626 Baron Magnus.

627 Jag skulle blygas, om jag vore i ditt, ma chère. Att vilja bortvisa två värnlösa fruntimmer i ett sådant oväder! Hvilken lemma startchikankommentar för Rautakylä!

628 Lisette.

629 Ha vi tid med främmande nu? Hvar skall jag lägga dem?

630 Baron Magnus.

631 Du sade ju att röda kammaren var eldad för prostens räkning.

632 Lisette.

633 Salig öfverstens sängkammare! Ja ... det kan gå an. (Afsides) Den ligger afsides och kan stängas utifrån.

634 Baron Magnus.

635 Men först skola de supera hos mig.

636 Lisette (fixerar honom).

637 Det blir inte af. Om baron ämnar begagna sig af de resande för att uppskjuta den andra saken, så förklarar jag på förhand att baron missräknat sig. Jag skall nog hålla öga på det ovädersfolket, och (skarpt) på baron också! Der äro de.

|57|

Sjunde scenen.

638 De förra. Lotten, ledande vid handen Fru Hjelm, enkelt sorgklädd; men med en viss elegans och prydlighet.

639 Baron Magnus (nyfiket och lifligt).

640 Ma foi, ett ruskigt väder, mitt herrskap! Var god och tag plats, mina nådiga! |41|Damerna ha varit exponerade för vargar? Lilla mamsell är ännu helt blek ...konsekvensändrat/normaliserat jag slår vad att rosorna på dessa kinder i annat fall vore förtjusande. Namnet, om jag får lof att fråga?

641 Lotten.

642 Lotten.

643 Baron Magnus.

644 Nåväl, lilla mamsell Lotten, och ni, min nådiga kaptenska, låt oss nu vara trankila. Mon dieu, jag mins en vinter, när jag for från Stockholm till Ekolsund. Jag hade nåden följa hans majestät, som for straxt förut, baron Essen och jag med sviten efteråt; det var en månljus natt. Plötsligen ser jag hans majestäts sufflet hålla stilla; ... jag hör ett pistolskott, derpå åter ett ... och så åter ett ... och straxt derpå ser jag två stora vargar lunka inåt skogen. Alltid skjuter kungen bom, sade Essen och skrattade. Det kostar likväl mindre krut, än finska kriget, tillade han. Men det bevisar vargarnas närgångenhet.

645 Fru Hjelm (sakta och upprörd till Lotten).

646 För himlens skull, hvar äro vi? Denna röst har jag hört ...

|58|

647 Lotten (sakta).

648 Jag gissar att vi äro på prostgården. Prosten har troligen i sin ungdom varit hofpredikant.

649 Lisette (oroligt).

650 Fruntimren äro säkert mycket trötta. Kanske får jag ledsaga fruntimren till deras rum.

651 Baron Magnus (lifligt).

652 Nej, min vän, nej, jag profiterar så sällan af älskvärda damers sällskap, att jag omöjligt kan afsäga mig det ännu. Kaptenskan Holmqvist, var det icke så? Får jag fråga min nådiga, vid hvilket regemente tjenade er man?

653 Lotten (hastigt).

654 Min morfar var sjökapten.

655 Fru Hjelm (utan att ge akt derpå).

656 Min man tjenade först som ryttmästare vid Nylands dragoner, men blef sedan öfverförd.

|42|

657 Baron Magnus.

658 Ma foi, min nådiga, er man var säkert den förste sjökapten, som på samma gång var ryttmästare. Det påminner mig om en anekdot, som mycket roade hans majestät. Det fanns i Stockholm en sotarålderman, som tillika var löjtnant vid borgerskapet. En dag gaf hans majestät lemma startdinérkommentar för borgerskapet ...

659 Lisette (sakta till Lotten).

660 Ack jemmer, min bästa mamsell, nu kommer baron in i sina anekdoter, och så kan han prata för herrskapet hela natten. Säg att herrskapet är alldeles ut|59|tröttadt; jag går att ställa rummet i ordning och är straxt tillbaka. (Går.)

Åttonde scenen.

661 Baron Magnus (afbryter midt i meningen och ändrar hastigt ton).

662 Mina damer, förlåt ... jag känner er inte ... jag frågar er ingenting ... men himlen har sändt er hit just nu! Ah, mon dieu, jag är så altererad ... om ni skulle vara ... men lika godt, jag ber er, jag besvär er, gån inte härifrån ... man vill åtskilja oss ... denna qvinna, lemma startvoyez vouskommentar, min hushållerska ... är mycket elak ... Oh, hon vore i stånd till allt!

663 Fru Hjelm (darrande).

664 I himlens namn, min herre, hvar äro vi och hvem är ni sjelf?

665 Baron Magnus (likasom återkallande ett minne).

666 Och ni sjelf, min fru ... hvem är då ni?

667 Lotten (hastigt och ängsligt).

668 Fråga icke mer mormor; fråga icke, min herre! (tillagt av utgivarensakta) Om det vore ... hvilket förfärligt möte!

669 Baron Magnus.

670 Nej jag släpper er icke, min fru! – Ert namn? ert verkliga namn? lemma startGrand dieukommentar, jag ser så illa ... men denna röst, lemma startentendez vouskommentar ... Skulle ni känna mig, min fru?

671 Lotten.

672 Min mormor är – blind.

|60||43|

673 Baron Magnus.

674 Rättvisa himmel! det är omöjligt ... Ni kan inte känna mig ... ni kan inte vara ... men jag besvär er, min fru ... Ah, för sent.

Nionde scenen.

675 De förra. Lisette återkommer.

676 Lisette (afsides).

677 De se upprörda ut. Jag gjorde orätt uti att lemna dem.

678 Baron Magnus (återtar sin förra lättsinniga ton).

679 Och derpå skrattade kungen och sade till löjtnanten-sotaren: min kära Sundqvist, så hette karlen, min kära Sundqvist, ni är icke den förste militär, som krupit bakom stenarna undan eld och rök och likväl kommit högt upp i verlden, men tillstå åtminstone, att ni är den förste, som gjort er en heder deraf.

680 Lisette (afsides med qväfdt raseri).

681 Djefvulen drifver sitt spel. Det är hon, det är fru Hjelm. Och Rautakylä vill hon lisma ifrån mig i min lyckas stund, efter fyrti års mödor nu, just nu! Men jag släpper det inte, jag har henne i mitt våld. Jaså min fru, ni vill inte resa tillbaka till vargarna på isen; det hade varit bättre för er än att stanna här qvar. (Högt) Men hvad tänker baron på, som står och uppehåller de resande? Fruntimren följa med mig.

|61|

682 Baron Magnus (med illa dold oro).

683 Gå min vän och duka vår souper här. Jag hoppas damerna inte neka mig det nöjet.

684 Fru Hjelm (tar Lotten under armen).

685 Kom, mitt barn, vår gästfrie värd skall säkert ursäkta oss, vi äro mycket trötta.

686 Baron Magnus.

687 Men mina nådigaste ...

688 Lisette (skjuter honom tillbaka).

689 Baron går och lägger sig utan vidare. (Afsides) Han skall aldrig återse dem.

|44|

690 Lotten (afsides).

691 Hvad skall detta bli af.

692 Fru Hjelmoriginal: Hjelm. (afsides).

693 Det är han!

694 Baron Magnus (afsides).

695 Det är hon!

696 (Ridån faller).

|||45|

Andra akten.

697 Röda kammaren. Amöblemang från 1780-talet. Stor kakelugn med niche, i hvilken står en byst af Fredrik den II. Tvenne dörrar, af hvilka den till höger anses leda till stora salen, den venstra till yttre rum och genom dem till trappan. I fonden en stor säng, hvars omhängen sammanhållas af en förgyld krönt drake.

Första scenen.

698 Lisette med en armstake i handen inträder jemte Fru Hjelm och Lotten genom dörren till venster.

699 Lisette (inställsamt).

700 Här är rummet ... gammalt och stökigt, det måste herrskapet ursäkta. Det är så sällan vi se främmande här på Rautakylä, och baron har sina idéer ... Ack jemmer, hvad måste inte en trogen tjenarinna stå ut med! Gud vet hvaraf det kommer sig, baron är mycket folkskygg, han ser inte gerna främmande, och slägtingar har han inte. Det vill säga, inte på nära håll ... och Gudskelof för det, ty baron är så egen, han kan för sin död inte tåla sina anhöriga. Ofta brukar jag säga till honom: kära baron, det är inte rätt|63| och kristligt att tänka så der om sina slägtingar. Men då svarar han alltid: tig med den saken, Lisette, jag har inga slägtingar, jag vill inte ha några, och om jag hade några, (betydelsefullt) och om de skulle understå sig att komma hit, för att lura på arfvet, så vore jag i stånd att mörda dem ... Gudbevars sådant tal kära baron, svarar jag, men han är nu engång sådan, och jag ville inte råda någon af barons slägtingar ... förstås om han hade några ... att göra minsta försök att ärfva honom ... Åh bevare, här står jag och pratar bort tiden, så att herrskapet ej får gå till hvila. Här står en tarflig smörgås och litet choklad ... allerödmjukaste tjenarinna, mitt nådiga herrskap, jag önskar en lemma startroligkommentar natt.

701 Lotten.

702 Får jag besvära frun att skicka hit vår kusk. Thomas heter han.

703 Lisette.

704 Alltför gerna. (Afsides) Han skall nog låta vänta på sig. (Högt) Tjenarinna. (Går.)

|46|

Andra scenen.

705 Fru Hjelm. Lotten.

706 Fru Hjelm träfvar långsamt kring rummet, undersöker noga hvarje föremål, nickar stundom, som hade hon funnit något; stundom synes hon sakna något som funnits förut.

707 Lotten (utan att gifva akt derpå).

708 Tjenarinna ... det var väl att ni gick er väg, min fru. När jag var barn och gick utan lykta på vinden,|64| hände ibland att jag såg i den mörkaste vrån de gröna glänsande ögonen af en lurande katt. Och rädd är jag just inte, men då sprang jag alltid min väg. Jag vet inte hvarföre jag kom att tänka derpå, när jag såg henne, som nyss gick ut. Det är en elak menniska. Hon ljuger rätt afskyvärdt på sin gamla husbonde.

709 Fru Hjelm (fortfar i sin undersökning).

710 Det är Lisette, och hon är sig lik. Hon har igenkännt mig.

711 Lotten.

712 Känner mormor den elaka menniskan?

713 Fru Hjelm (som förut).

714 Det är min fordna kammarjungfru, hon som jag sökt i så många år, det enda lefvande vittnet till min vigsel med din morfar och den enda som kunde återställa mitt namn och min heder ... om hon ville det.

715 Lotten.

716 Och hon vill inte.

717 Fru Hjelm (som slutat sin undersökning).

718 Nej ... hon vill inte.

719 Lotten.

720 Och hvarför inte det, mormor?

721 Fru Hjelm.

722 Emedan lögnen liknar dessa starka aromer, af hvilka en enda droppe är |47|tillräcklig att fylla med sin ånga en omätlig rymd. Lisette har förrådt och förne|65|kat mig, när hon var ung; hon vill ej som gammal förneka sig sjelf.

723 Lotten (beslutsamt).

724 Man hotar henne ....

725 Fru Hjelm.

726 Hon kan inte bindas af några bevis. Förlusten af denna olyckliga vigselattest, som jag ej kunnat återfinna, gör henne trygg.

727 Lotten.

728 Man bjuder henne guld ....

729 Fru Hjelm.

730 Lisette är en listig qvinna. Hon vet att hennes lögner inbringa henne mer än vi kunna gifva henne för ett enda ord af sanning. Hon hatar mig.

731 Lotten.

732 Men af hvad skäl?

733 Fru Hjelm.

734 Man hatar alltid den man grymt har förorättat. Man hatar den man beröfvat allt och hvars rättmätiga egendom man sjelf vill tillegna sig.

735 Lotten.

736 Men det är ju förfärligt ....

737 Fru Hjelm.

738 Det finns en man som dödligt har förolämpat mig. Jag har hört hans röst, han kröker sig som en mask under samma qvinnas tyranni, som han köpt att förråda mig.

|66|

739 Lotten.

740 Den afskyvärde!

741 Fru Hjelm.

742 Beklaga honom, han är olyckligare än jag. Också jag har lidit ... mycket ... men jag hade en mor, som vakade öfver min barndom och hvars sista ord |48|hafva återljudit som en engels röst genom hela mitt lif: mitt barn, sade hon, älska, förlåt och tro på Guds beskydd! ... Se der hvarföre jag ännu eger nog styrka att i detta rum icke digna under bördan af mina minnen!

743 Lotten.

744 I detta rum? Vi skulle vara ...

745 Fru Hjelm.

746 På Rautakylä, i din morfars sängkammare. Det var här jag förlefde fyra smärtans år efter mitt giftermål, och det var här din mor såg dagen. Det var här jag räknade dagar och timmar för baron Gustafs återkomst, och han kom icke ... kriget hade utbrustit, han stod med sitt regemente mot fienden ... och när jag länge förgäfves väntat, då var det här jag emottog den förskräckliga underrättelsen om hans arrestering såsom en af cheferne för lemma startAnjala-förbundetkommentar ... och slutligen om hans död på schavotten ....

747 Lotten.

748 Min olycklige morfar!

749 Fru Hjelm.

750 Baron Gustaf dömdes till döden som förrädare mot sitt fädernesland, och likväl har ingen älskat det högre än han. Det var ett nobelt hjertas förvillelser.|67| Jag deremot var mycket lättsinnig ... hvad lycka bör man vänta, när man, som jag, stått brud i maskradkostym! ... Hur ofta har jag icke erinrat mig den spådom man sade mig samma olyckliga natt: »hvad du ser skall bringa dig ofärd!»

751 Lotten.

752 Men sednare delen återstår: »hvad du icke ser skall bringa dig lycka!» Det har du ofta berättat mig, mormor lilla!

753 Fru Hjelm.

754 Ja jag tillstår det, jag tänkte derpå, när den svåra sjukdomen beröfvade mig mina ögons ljus. När man är fattig, öfvergifven, ensam, förskjuten af menniskorna, då händer det att man vacklar i tron på en försyn och griper efter det bleka skimret af en dunkel profetia. Jag såg min ofärd, jag såg det papper som bragte mig tidningen om baron Gustafs död, jag såg den afskyvärda stämning till Åbo hofrätt, hvari baron Magnus – ruinerad |49|af skulder – bestred min lagliga vigsel med baron Gustaf och ålade mig att bevisa den .... Jag såg omöjligheten att återfinna vigsel-attesten ... jag såg de hånleende betjenter, som, vid min återkomst från spaningarna efter Lisette, bortvisade mig från Rautakyläs port och förklarade att nuvarande ägaren, baron Magnus Drakenhjelm, icke hade den äran att känna någon friherrinna af samma namn ... jag såg menniskornas tvetydiga medlidande, när baron Magnus hade utspridt att den prest, som vigt mig med baron Gustaf, varit en förklädd dragon ... jag såg mig tvungen att bortlägga hälften af mitt lagliga namn, som i menniskors mun hade blifvit en smädelse ... slutligen|68| såg jag min dotter dö i blomman af sin ålder ... och sedan såg jag intet mer ....

755 Lotten.

756 Ack ja mormor, och om spådomens sednare hälft blir likaså sann som den förra, hvilken lycka skall du icke då upplefva!

757 Fru Hjelm.

758 Jag är ej otacksam, jag har upplefvat lycka nog, sedan jag förlorade min syn. Din vördnadsvärde farfar, prosten Ringius, upptog mig, en öfvergifven enka, med ömhet i sitt hus; din lika förträfflige far blef för min dotter en make och för mig en son .... Och sedan har jag ju dig! Men tro mig, all ömhet, all godhet hade icke förmått att försona mig med mitt öde, om icke din farfar lärt mig den rätta ödmjukheten. Jag sörjde mitt namn; då sade mig din farfar: min vän, för Gud gäller intet namn! Och denna tanke gjorde mig godt, den läkte min sårade själ.

759 Lotten.

760 Men är det då intet hopp att återfinna vigselattesten, på hvilken allt beror?

761 Fru Hjelm.

762 Tyvärr blott ett ganska ringa. Jag hade längesedan uppgifvit allt hopp, då jag i söndags hade ett besök af klockarens gamla hustru, som i sin ungdom tjenat hos major von Dahlen på Hammila. Hon frågade mig om jag icke återfunnit min vigselattest. Attesten! upprepade jag förundrad. Ja, sade hon, den måste väl finnas, ty jag hörde salig majoren ofta säga: det är gudlöst att man skall drifva Gustaf Drakenhjelms|69| enka från Rautakylä. Folket säger att han icke var gift, men jag har sett hans vigselattest.

|50|

763 Lotten.

764 Och derföre reser mormor nu till von Dahlens för första gången sedan många år?

765 Fru Hjelm.

766 Och du återser inte heller ogerna kusin Richard von Dahlen, din fordna lekkamrat?

767 Lotten.

768 Sophie och Augusta von Dahlen äro söta flickor. Richard ... han har blifvit prestvigd till julen och är adjunkt på landet, jag vet inte hvar. Men det är sent och mormor är trött ....

769 Fru Hjelm.

770 Du har rätt ... jag är mycket trött (lutar sig mot bädden). Ett glas vatten!

771 Lotten.

772 Man har glömt att ge oss det. Men (häller i en kopp) kanske litet choklad ....

773 Fru Hjelm.

774 Gif hit (dricker). Man är inte långt kommen i konsten att tillreda choklad på Rautakylä. Denna dryck har en bismak ... (återger koppen). Här således är den stora sängen ... den hade fordom omhängen af rödt sammet ... der till höger är spegeln ... den är förgylld, och öfverst bland dess sirater ser du en friherrlig krona öfver ett drakehufvud. Tapeterna äro röda och be|70|strödda med rosor ... kakelugnen hvit, och i nischen står en byst af Fredrik II.

775 Lotten.

776 Det är förvånande, att mormor kan minnas allt så väl.

777 Fru Hjelm.

778 Dessa sängomhängen sammanhöllos fordom af en förgylld drake af bronz med fyra fötter. Se åt, om drakens högra bakfot är fästad vid väggen med en nagel af jern.

779 Lotten (uppstiger på en stol).

780 Ja, mormor! Det är Bel i Babel, med en alldeles förfärlig tass!

|51|

781 Fru Hjelm.

782 Nåväl, skjut denna nagel med all din kraft åt venster!

783 Lotten (försöker).

784 Den går inte.

785 Fru Hjelm.

786 Jernet är rostadt. Försök ännu!

787 Lotten.

788 Omöjligt. Jernet är fastmuradt i väggen.

789 Fru Hjelm.

790 Det ser endast så ut ... men lika godt, stig ned, det tjenar till intet. (Lotten nedstiger.)konsekvensändrat/normaliserat Jag ville endast visa dig att mitt minne ej sviker. Din morfar, mitt barn, var djupt invecklad i sin tids politiska planer och måste ständigt vara beredd att se sitt lif och sin|71| frihet på spel. Derföre lät han här i sin sängkammare invid sjelfva sängen anbringa en lönndörr, genom hvilken han kunde rädda sig, i händelse af en plötslig öfverraskning, och det gafs tider, då ständigt en sadlad häst stod här utanföre i beredskap om nätterna.

791 Lotten.

792 En lönndörr ... ah, det är något intressant, något romaneskt i en lönndörr. Jag har läst i romaner om underjordiska gångar, hemliga domsförbund ... och en lönndörr, den förekommer mig alltid som ett ondt samvete, der synderna smyga sig in och ut, för att ej bli sedda ....

793 Fru Hjelm.

794 Onda samveten ... spår af längesedan gråtna tårar ... sådana finnas af ålder på Rautakylä. Men säg, i himlens namn, hur ha vi kommit hit?

795 Lotten.

796 Lilla mormor, du har då glömt vår resa till von Dahlens ... yrvädret ... vargarna.

797 Fru Hjelm.

798 Ah ... den gamles minne är veken af ett slocknande ljus. Det kastar sitt |52|sista sken på aflägsna föremål, men i dess närhet ser man endast skuggan af staken .... Jag känner en ovanlig tyngd .... Jag vill sofva och glömma. Glömskan är ljuf, när minnet endast har sorger att bjuda .... Lotten, mitt barn, lofva mig att, hvad än må hända, om du gifter dig, din bruddrägt icke blir ... en maskradkostym ... (hon inslumrar).

|72|

799 Lotten.

800 Alltid samma fantasi! Hvilket förfärligt minne af en maskrad, när det blandas i alla tankar och minnen under ett helt lif!

801 (Bjellerklang utanföre).

802 (Lyssnar) Der kommer någon ... så sent! Hvem kan det vara? ... Detta rum är så hemskt ... man tycker sig flyttad tillbaka uti en längst förfluten tid ... hvarje möbel ett minne ... hvarje vrå en hemlighet ... och spår af tårar öfverallt ... Thomas dröjer ... man vill aflägsna honom ... men han skall komma (vid dörren till venster). Reglad utifrån! Hvad skall det betyda? (vid dörren till höger) Också den omöjlig att öppna! Vi äro instängda! Och när jag tänker på den elaka qvinnans ord och på den gamla baronens sällsamma fruktan ... min Gud, om man verkligen skulle .... Och intet medel att undkomma!

803 Fru Hjelm (halfslumrande).

804 Fly, baron Gustaf, fly ... här, genom lönndörren!

805 Lotten.

806 Lönndörren, ja! Om jag kunde öppna den, vore vi räddade. Men huru? Ah ... (fattar ett stycke träd, stiger på stolen och slår mot drakens högra bakfot) Den rörs inte. Ännu en gång! Nej ... det är blott en fantasi af mormor! (slår kraftigare; drakens fot brister i stycken. Med löje) Jag har gjort mer än Sanct Göran: jag har besegrat draken med ett stycke ved!

807 Fru Hjelm (sätter sig upp).

808 Lotten, hvad gör du?

|73|

809 Lotten.

810 Ingenting ... jag försöker för ro skull öppna lönndörren.

811 Fru Hjelm.

812 Släck ljusen och sof!

|53|

813 Lotten.

814 Strax, mormor! (Slår med hela sin kraft mot jernnageln) Ah ... den rörs, jag såg det helt tydligt!

815 Fru Hjelm.

816 Hvad rörs?

817 Lotten.

818 Jernnageln flyttar sig. Så ... ett slag till (slår) Gud vare tack, der ha vi dem!

819 Fru Hjelm.

820 Dem? Hvilka dem?

821 Lotten.

822 Fjädrarna i muren.

823 Fru Hjelm.

824 Der finns inte flera än en.

825 Lotten.

826 Åhjo, här finnas två. När nageln sköts åt sidan, syntes en, och när den sköts ännu längre, syntes en annan bakom den förra.

827 Fru Hjelm.

828 Det har man inte sagt mig. Men i alla fall ... det tjenar till ingenting. Låt oss sofva!

|74|

829 Lotten.

830 Först måste jag öppna dörren.

831 Fru Hjelm.

832 Men den leder ut till trädgården ....

833 Lotten (arbetande med fjädern).

834 Seså, vänta litet, mormor lilla, fjädern är så trög. Om jag bara hade ... Richards fingrar!

835 Fru Hjelm (lutar sig åter).

836 Envisa barn ... det är din finska fädernedygd.

|54|

837 Lotten (som förut).

838 Vänta ... nej ... jag vill försöka med den andra ... Mormor!

839 Fru Hjelm (i halfslummer).

840 Envisa ...

841 Lotten.

842 Jag har funnit ett skåp (man ser en cirkelrund öppning i väggen). Men så hör då, mormor, här ligga flera bundtar papper .... Hon sofver! ... Sof, stackars mormor! Jag vill vaka för dig. Hvad bryr jag mig om dessa papper (nedkastar flera bundtar på golfvet). Jag måste ut. Ah ... jag tyckte mig höra ett buller ... tvenne röster ... om det vore Thomas! Jag vill ännu en gång försöka den andra fjädern .... Så! min hand ... den blöder ... men ... fjädern ger efter ... nu ... ändtligen! (Man ser den smala öppningen af en lönndörr i muren. Lotten kastar en kappa öfver axlarna och tränger sig ut.)

|75|

843 Fru Hjelm (under sömnen).

844 Tag allt, baron Magnus, tag ära och gods ... men låt mig behålla mitt barn!

Tredje scenen.

845 Lotten återkommer. Strax efter henne Thomas.

846 Lotten (stänger dörren).

847 Nu har jag dig här; nu må de komma. Man förföljde dig? Man ville hålla dig qvar?

848 Thomas (förbluffad, ser sig omkring).

849 Jo men ville de så, men när man som mamsell kan blåsa ett hål i väggen ...

850 Lotten.

851 Jo, jag kan allt trolla en smula; slägten Ringius är inte för ro skull hemma från Österbotten. Åh stackars karl, hvad du är våt, snön smälter och dryper af dig som lemma startkyrofallkommentar. Akta stolarna!

852 Thomas (makar sig åt väggen).

853 Skam till sägandes, så vet jag inte hvar jag skall stå, för si vattnet är vått i år, sa’ ekkorrn när han segla på näfverlappen.

|55|

854 Lotten.

855 Nå ... man stängde in dig?

856 Thomas.

857 Skam till sägandes, när jag fått släden i lidret och Musti ur vägen ... ja si med honom är det kaputt|76| (torkar ögat med tröjärmen), han gjorde skam till sägandes som förra soldaten i krig, han sprang ihjäl sig ... så gick jag i drängstugan att värma mig. Der låg allt folket och sof på bänkarna, men så kommer der en lång lemma startdromedariekommentar som säger sig heta Eljas och drar fram en bränvinsflaska undan fårskinnspelsen. Nu ska vi dricka lemma startkylmästä tullutspråk: finskakommentar, sa’ han. Får gå, sa’ jag. Men på den klunken följde flera, och Eljas skröt huru han skam till sägandes skulle bli gårdsfogde och sköta hundra tunnors utsäde. För si inspektoren och mor hans skulle ärfva hela lemma starttuttenkommentar, sa’ han.

858 Lotten (uppsamlar papperen från golfvet).

859 Och så drack han på förhand gamla barons graföl?

860 Thomas.

861 Jo men, ska tro det var lemma startfundassenkommentar, och supa skulle vi, sa’ han. Men dertill sa’ jag skam till sägandes stopp och marsade ut att se hur det stod till med liderdörren och våra lemma startfutikorkommentar i släden. Hå lemma startperkelekommentar, sa’ han och ställde sig så lång han var i vägen för mig. Så kom vi skam till sägandes i lemma startkraklamentekommentar på gården, och den besten fick mig omkull med en käringkrok, men si ofvanpå kom jag ändå och myllade in honom i snön som råttan i mjölsäcken, så hörsel och syn förgick honom. Just i detsamma kom mamsell, och han trodde väl – hihihi – skam till sägandes, att lifslefvande satan for af med mig tvärs genom väggen.

862 Lotten (upplöser en af pappersbundtarne).

863 Jag skall säga dig en sak, Thomas! Det är inte våra saker i släden man vill stjäla, det är våra lif.

|77|

864 Thomas (hotande).

865 Hå perkele!

866 Lotten.

867 Tyst, tala sakta ... alla väggar ha öron, alla nyckelhål ögon. Ser jag rädd ut, jag?

|56|

868 Thomas.

869 Hå gudsigne, skulle tro jag känner min lilla mamsell. I somras, när hon trampa’ på ormen, höll hon honom fast med sin lilla häl och den tunna kängan, tills jag gaf honom lemma startfälknäppenkommentar. Och lemma starti jonskommentar, när vargarna yla’ kring släden härs och tvärs och gamla frun frågte hvad det var för ett ljud, då skratta’ mamsell Lotten och såg på mig och sa’: »det är hundar». Skam till sägandes: det är hundar! Hihihi!

870 Lotten.

871 Så låt oss vaka, du och jag. Der är mat, sätt dig och ät! Vänta, min gubbe lilla, de här stolarna är’ inte gjorda för isbjörnar. (Breder sin kappa öfver stolen.)konsekvensändrat/normaliserat Nu har du fullmakt att sitta.

872 Thomas (sätter sig).

873 Tackar som bjuder. Ska’ tro, de ha hundra tunnors utsäde, men inte bröd i drängstugan, baresta bränvin.

874 Lotten.

875 Der är choklad ... här finns intet annat att dricka.

876 Thomas.

877 Tackar som bjuder. (Dricker ur kannan. Afsides.) Ska’ det vara sötmjölk, så tvi tusan, här i gården fodra de sina kor med svampar.

|78|

878 Lotten.

879 Medan du äter, vill jag hålla mig vaken med dessa papper. (Under följande monolog sträcker sig Thomas i stolen och faller slutligen i djup sömn.)

880 Lotten (bläddrande i papperen).

881 Bref, så gula och gamla! Somliga fina och gentila, andra raspade liksom med en eldgaffel. Det måste vara vigtiga saker, som gömmas så väl. Låt se ... Mon cher baron ... åh det är bara fransyska. Men det här? Sådana kråkfötter! »Högvälborne herr öfverste baron och riddare af flere ordnar!» ... skulle det vara min morfar? Ja, det är helt säkert till honom. – »Jag får ödmjukast underrätta herr öfversten baron och riddaren att jag enligt ordres låtit utdela penningarna bland tredje kompaniet och funnit dispositionen sådan, isynnerhet hos underbefälet, att jag tror mig kunna ansvara för deras lemma startconduitekommentar» ... Åh, det der är bara politik, det är det olyckliga Anjala ... |57|(bläddrar vidare). Se här ... det är min morfars egen hand. »Rautakylä den 18 Maj 1788. Cher Frederic! Kriget har utbrustit, tjensten kallar mig och jag har blott ett ögonblick för att anförtro dig mitt hjertas angelägenheter. Min vän, jag är gift» ... Himmel, hvad ser jag! ... »Krigets utbrott hindrar mig nu att offentligen erkänna Ebba Reutercrona som min maka. Cher Frederic, skulle mig hända alla dödligas lott, innan jag återser henne, så ber jag dig, att här på mitt Rautakylä, ur ett lönnskåp uttaga» ... ack min Gud! (bläddrar ifrigt och sökande bland papperen) Detta? nej! ... inte heller det! ... och inte det ... (otåligt). Det är förskräckligt (lyssnar). Ett buller i salen utanföre! Nej, det hörs ingenting ...|79| (bläddrar ånyo. Lifligt) Här! Här! Ja ja, det finns en försyn, och min stackars mormor skall få upprättelse ... (läser) »Vigselattest. År efter Christi börd 1788, den 25 Februari, kl. ½ 1 efter midnatt inställde sig undertecknad på kallelse hos öfversten och riddaren högvälborne friherre Gustaf Eberhard Drakenhjelm, der vid samma tillfälle närvarande voro välborne och ädla jungfrun Ebba Charlotta Lovisa Reutercrona, Fältväbeln ärlige och manhaftige Isaak Stolt samt tjensteflickan ärliga och sedesamma Elisabeth Ström» ... »Lars Anton Levonius, regementspastor. Omförmälde vigselattest bevittna: Isaak Stolt med bomärke, Elisabeth Ström» ... (lifligt) Mormor! ... nej, sof du stackars mormor! Det vakar en försyn öfver den oskyldigt lidandes bädd. Detta papper, som du så länge sökt, för hvilket du rest många hundrade mil och på hvilket ditt ve och väl berodde ... det fanns helt nära din egen bädd, när du fordom satt som en olycklig enka på Rautakylä – och nu, när det funnits, nu kan du ej se det! ... Jag vill gömma det väl och min morfars bref till cher Frederic också (gömmer två papper i sin pirat) .... Men alla dessa pratsamma vittnens mun vill jag för evigt täppa (hopsamlar papperen i kaminen och antänder dem). Se huru lustigt lågan slukar en bit af Finlands historie! De lärde herrar i Helsingfors, hvad skulle de ej ge för att äga dessa bref ... En lemma startautodafékommentar, och storinqvisitorn är jag ... Ingen nåd med kättare! ... Ännu en liten flamma ... så der ... gläd dig, min olyckliga morfars ande! Anjalaförbundets arkiv, det finnes icke mer!

882 (Sakta buller utanför dörren till höger.)

883 Ah ... hvad är det? ... Man sätter en nyckel i|80| låset ... Thomas! ... Han sofver. Thomas! (fattar honom i axeln) Han hör mig inte ... chokladet ... mormor fann deri en bismak ... Thomas drack deraf ... jag ensam har ej druckit ... ah, det är afskyvärdt ... man öppnar ... må Gud beskydda oss!

884 (Hon blåser ut ena ljuset, och döljer det andra jemte sig sjelf bakom sängen.)

|58|

Fjerde scenen.

885 Fru Hjelm och Thomas sofvande. Lotten dold bakom sängomhängena. Genom dörren till höger inträder Sebastian; under venstra armen en kudde, i högra handen en blindlykta. Efter honom Lisette. Dialogen halfhög.

886 Sebastian.

887 Allt stilla. De sofva.

888 Lisette.

889 Var lugn, jag har tillredt deras choklad och jag vet hvad opium verkar.

890 Sebastian.

891 Så svär mig ännu en gång att de äro de rätta.

892 Lisette.

893 Vid min salighet, det är fru Hjelm och hennes dotterdotter. Den gamle har igenkännt dem: det gäller nu oss eller dem!

894 Sebastian.

895 Men om de vore oskyldiga? Om de kommit hit af en slump?

|81|

896 Lisette.

897 Narr ... man sticker icke för ro skull sitt hufvud i varggapet. Vi ha sjelfva spridt ut att baron står på grafvens brädd. De veta det, de förege Gud vet hvad, och de äro här för att lisma sig till försoning och arf. Det är klart som dagen.

898 Sebastian.

899 Ni har rätt.

900 Lisette.

901 Och om de funnit vigselattesten ...

902 Sebastian.

903 Hvad? Ni har ju hundra gånger sagt, att en sådan aldrig funnits ...

904 Lisette.

905 Man säger, ja man säger mycket ... men nu är ej tid att prata. Om du ändå |59|fört med dig den rätta presten, som ligger i våra vantar för spanmålslefveransen. Han skulle ha vigt mig och baron ännu i natt, och sedan ... ja sedan hade jag utan vidare jagat de obstinata damerna på porten. I stället för du med dig en ung nybakad adjunkt, som hvarken du eller jag känner och som nog lär göra invändningar. Det är ditt fel, om vi gå från gård och grund.

906 Sebastian.

907 Var det mitt fel, att pastorn brutit benet af sig i går? Prest som prest.

908 Lisette.

909 Så stå ej som en tok och prata, när hvar minut kostar guld. Fort, kudden öfver deras hufvuden ...|82| om tre minuter äro de qväfda, utan larm, utan ljud. Liken i vaken ... kusken gör sällskap ... Eljas kör den tomaoriginal: oma släden utåt isen, och i morgon vet ingen på Rautakylä annat, än att de resande farit i god tid sin väg.

910 Sebastian.

911 Djefvulen skulle afundas er uppfinningsförmåga, och likväl slår ni bom i tre omständigheter.

912 Lisette.

913 Fege stackare! Godt om ord, ondt om kurage!

914 Sebastian.

915 För det första bli vi upptäckta, om ej förr, så i vår, när sjön ger de döda igen.

916 Lisette.

917 Prat! De ha åkt i en glada ... Drunknat.

918 Sebastian.

919 För det andra har kusken undkommit Eljas.

920 Lisette.

921 Var lugn ... jag har ställt Eljas på post vid hörnet.

922 Sebastian.

923 Och för det tredje skall jag säga er, mor, att jag vanslägtas från er. Jag är ej den karl, som har lust att mörda sofvande qvinnor.

|60|

924 Lisette.

925 Så låt drifva dig och din gamla mor från Rautakylä ... gå, tigg som en usling och slicka de smulor|83| som dessa hycklerskor kasta åt dig från deras stulna rikedom.

926 Sebastian.

927 Prata ni! Man tigger icke med två starka armar och ett godt samvete.

928 Lisette.

929 Du låter då dessa plundra oss?

930 Sebastian.

931 Heldre det, än att mörda sömnen.

932 Lisette.

933 Godt. Gör som du vill. Jag gör som jag vill.

934 Sebastian.

935 Hvad ämnar ni göra?

936 Lisette.

937 lemma startExpedierakommentar honom derinne.

938 Sebastian.

939 Baron? Ha, vid alla afgrunder, det låter ni bli! Det förbjuder jag!

940 Lisette.

941 Du, som hotade honom med döden i natt!

942 Sebastian.

943 Skrämma honom, ja ... men komma min hand vid en döende gubbe ... aldrig.

944 Lisette.

945 Som du vill. Du har din frihet, jag har min. Antingen affärdar du dessa (pekar åt sängen) eller jag honom (pekar åt höger). Lif för lif, blod för blod.

|84|

946 Sebastian.

947 Rättfärdiga himmel, är jag då en förtappad varelse, att jag måste kalla detta |61|missfoster min mor! I mer än fyrtio år har den gamle derinne öfverhopat er med välgerningar, och ni! ... Hvad kan ni vinna på hans död?

948 Lisette.

949 Du frågar! Testamente och arf!

950 Sebastian.

951 Det är sannt. Ni är i stånd till allt.

952 Lisette.

953 Du känner mig. Välj!

954 Sebastian.

955 Nåd, min mor, nåd! Jag kan inte.

956 Lisette.

957 Nåd! Hvad nåd tror du dessa skulle visa oss, om de hade makten och godset? Ingen. Och derföre ingen nåd med dem. Kom, jag vill hjelpa dig.

958 Sebastian.

959 Håll ... jag vill göra det ensam.

960 Lisette.

961 Ändtligen ett förnuftigt ord. Det är hög tid.

962 Sebastian.

963 Och om jag förkortar dessa sofvande qvinnors dagar, svär ni mig då, att skona den gamles lif?

964 Lisette.

965 Jag svär det vid min salighet.

|85|

966 Sebastian.

967 Den borgen är icke vederhäftig. Bättre opp!

968 Lisette.

969 Jag svär det vid allt mitt gods och guld i denna verlden.

|62|

970 Sebastian.

971 Något ... men bättre opp!

972 Lisette.

973 Jag svär det vid ditt lif, du kruka!

974 Sebastian.

975 Det är godt. Ni älskar mig som en varginna sina ungar. Tack skall ni ha, mor! Jag ger er till lön min afsky och mitt förakt.

976 Lisette.

977 Usling ... men lika godt! Till verket, fort!

978 Sebastian.

979 Ännu ett vilkor. Gå er väg, jag vill vara ensam om mörksens verk. När ni står vid min sida, tror jag mig skåda den onde frestaren sjelf, och det förlamar min arm.

980 Lisette.

981 Som du vill. Jag går. Men kom väl i håg: deras lif, eller hans!

982 Sebastian.

983 Tag hit kudden ... bort! (Lisette går.)

|86|

Femte scenen.

984 De förra, utom Lisette.

985 Sebastian (stannar villrådig midt på scenen, vänd mot åskådarne).

986 Jag vågar ej se dit ... hon vill det, hon ... min egen mor! hon tvingar mig att bli en mördare ... får gå! När de båda värnlösa qvinnorna anklaga mig för Guds thron och säga: hvarföre stal du våra lif i sömnen? då skall jag svara dem: det angår mig inte, fråga mor! ... och när de säga: hvad ondt hade vi gjort dig, att du skulle skicka oss till evigheten oberedda och utan prest? ... då skall mor svara i mitt ställe: hvarföre kommen Joriginal: j till Rautakylä för att stjäla vår egendom, Joriginal: j som dertill ingen rätt haden?

987 (Lotten har under tiden ställt ljuset på bordet framför sängen och förblifvit stående invid hufvudgärden.)

|63|

988 Men det är tid ... ju längre jag dröjer, desto svagare blir min arm, desto klenmodigare mitt hjerta ... så kom, afgrund, och alla goda englar farväl! Det är sagdt. Det finns ingen makt, som mera kan rädda dem.

989 (Vänder sig plötsligt om och rusar mot sängen, men stannar förstenad vid anblicken af Lotten, som utsträcker mot honom sin hand och säger:

990 Jo, Gud ... och samvetet!

991 Paus. Kudden faller ur Sebastians hand.)

992 Lotten (allvarligt och mildt).

993 Här (pekar på sängen) sofver en värnlös, gråhårig qvinna, som lidit mycket och aldrig förtviflat, som haft|87| mycket att hämnas och förlåtit allt ... här (pekar på Sebastian) står en redlig man, som ett ögonblick villats af onda ränker, men i denna stund lyssnar endast till samvetets röst ... här (pekar på sig sjelf) en svag flicka, utan vapen, utan beskydd och likväl utan fruktan, ty här (pekar åt höjden) ofvan oss alla, framför oss, inom oss är Gud allsmäktig, utan hvars vilja icke ett hår skall krökas på våra hufvuden.

994 Sebastian (som under sista repliken fallit på knä).

995 Hvem är ni, som med döden för edra ögon talar så milda ord och som säger till en mördare: ni är en redlig man! Är ni en engel från himmelen, sänd af Gud att rädda en förtappad själ ... o så låt mig tillbedja er!

996 Lotten (som förut).

997 Stig upp ... jag har sagt er hvem jag är, en svag flicka, utan allt annat värn än Guds beskydd (Sebastian uppstiger). Se på mig ... darrar jag? bleknar jag? Nej ... och likväl har jag hört allt: ert samtal med er mor och er strid med er sjelf.

998 Sebastian (förkrossad).

999 Ni har hört allt ... och ni fruktar mig inte, ni afskyr mig inte? ...

1000 Lotten.

1001 Just för det jag hört allt, så vet jag att det goda hos er behöfver endast en vink af försynen, för att vakna till kraft och segra. Ni är en redlig man!

1002 Sebastian.

1003 Hon säger det, hon! Hvem ni ock är ... en en|88|gel är ni visst. Ni har återgifvit mig åt Gud, åt det goda, åt mig sjelf!

|64|

1004 Lotten.

1005 Icke sannt, ni skall aldrig tillåta, att man stämplar ondt mot två värnlösa fruntimmer, som tagit sin tillflykt till Rautakyläs gästfrihet?

1006 Sebastian.

1007 Befall öfver mig, tag mitt lif, om ni vill; från denna stund tillhör det er, och ve den som vågar lyfta sin hand mot er! Om ni visste, mamsell, hvad man sagt mig om er ...

1008 Lotten.

1009 Jag vet. Man har sagt att min mormor, öfverstinnan von Drakenhjelm, och jag kommit till Rautakylä i afsigt att lisma oss till ett testamente af gamla baron på hans dödsbädd. Det är inte sannt. Jag kunde säga att vi kommit hit af en slump, men i slumpen döljer sig ofta en underbar försyn. Läs detta papper (räcker honom vigselattesten), jag fann det nyss i ett lönnskåp, som af en händelse upptäcktes. Vet ni hvad detta papper innebär.

1010 Sebastian (läser).

1011 En vigselattest ... rättfärdige Gud, det är då sannt hvad min mor så envist förnekat ... det är undertecknadt af hennes egen hand ... och det är er mormor och ni, som ären de enda lagliga och rätta arfvingarna till Rautakylä.

1012 Lotten.

1013 Ni ser ... jag lemnar detta papper i er hand ... för er gäller det hela Rautakylä ... för oss gäller det|89| än mer ... min mormors ära ... ni kunde förstöra det ... men ni gör det inte.

1014 Sebastian (återger papperet med ängslig brådska).

1015 Tag det tillbaka fort! ... (lugnare). Ni har rätt, jag tar det inte, jag skulle aldrig ha utsträckt min hand efter godset, om icke min mor ... ah mamsell, ni vet inte ... ni har haft en mor som ni älskat, som lärt er att blifva mild och god ... ni vet inte hvad det är att ha en mor, som man måste förbanna.

1016 Lotten.

1017 Ni är mycket beklagansvärd!

1018 Sebastian.

1019 Från min späda barndom har hon vant mig vid den tanken att Rautakylä en |65|dag måste bli mitt. Det är hon, som förhärdat gamle baronens hjerta emot er, i det hon ständigt upprepat sin lögn om den förklädde dragonen ... åh herre Gud, jag hade alldeles glömt den gamle baron ... hans lif är på spel ... min mor har intet förbarmande, hon! ... Jag måste vaka öfver honom ... (rusar först emot ena, sedan mot andra dörren). Stängda utifrån! Förbannelse, hon har förutsett allt, jag är instängd och kan icke hjelpa honom!

1020 Lotten (hastigt).

1021 Kom ... här är en dörr ... här!

1022 Sebastian.

1023 Ett underverk! Farväl! triumfera icke i förtid, min mor! ni har beräknat allt, men ni har glömt en enda liten dörr, som förråder er (skyndar ut genom lönndörren).

|90|

1024 Lotten.

1025 Jag andas åter. Han är borta. (Man hör tätt utanför lönndörren ett tungt slag och ett svagt anskri.) Hvad är det? ... ha, jag påminner mig ... Eljas var utställd i försåt vid hörnet!

1026 En röst (utanföre).

1027 Död!

1028 Lotten (på knä).

1029 O Gud, som genom din nåd omvändt denna man från brottets väg, låt honom icke falla vid hans första steg till det goda!

1030 (Ridån faller).

|||66|

Tredje akten.

1031 Samma rum som i första akten.

Första scenen.

1032 Baron Magnus Drakenhjelm. Lisette.

1033 Baron Magnus (gående fram och åter med häftiga steg).

1034 Det är hon ... Grand dieu! Grand dieu! Grand dieu!

1035 Lisette (oroligt. Afsides).

1036 Om jag vore säker att han igenkännt henne! (högt och lismande) Nå du min skapare, huru baron ser ut! Eldröd om kinderna, ögonen glänsande. Baron är sjuk, baron har feber ... baron måste gå och lägga sig.

1037 Baron Magnus.

1038 Gå din väg!

1039 Lisette.

1040 Baron kan dra döden på sig ... tänk hvad det vore för en fröjd för fru Hjelm och alla de andra som hata baron.

|92|

1041 Baron Magnus.

1042 Gå din väg, säger jag.

1043 Lisette.

1044 Lyckligtvis är hon död, den intriganta och elaka menniskan. När jag nyss kom att kasta ögonen på tidningarna, hvad tror baron jag får läsa bland dödsannonserna? Fru Hjelm som aflidit för tre veckor sedan. Jo det kan man tro, om hon sjelf skrifvit annonsen, hade hon säkert varit nog oförskämd att kalla sig friherrinna Drakenhjelm.

1045 Baron Magnus.

1046 Det är inte sannt.

1047 Lisette.

1048 Hennes friherrskap? Nej det är inte sannt.

|67|

1049 Baron Magnus.

1050 Hon lefver.

1051 Lisette.

1052 Men det är inte möjligt.

1053 Baron Magnus.

1054 Hon lefver! Grand dieu!

1055 Lisette (afsides).

1056 Jag bedrog mig inte. Han har igenkännt henne; ingen tid är att förlora. (högt) Baron är sjuk, baron yrar ... tänk om baron finge slag och doge knall och fall i sina synder. Min salig far, som var sjuttio år gammal, blef en afton sjuk alldeles på samma sätt, och om natten dog han ...

|93|

1057 Baron Magnus.

1058 Gå din väg. Jag mår väl, ganska väl.

1059 Lisette.

1060 Och om natten dog han, utan att hinna ångra sina synder och godtgöra hvad han ännu kunde af sina många fel här i verlden.

1061 Baron Magnus.

1062 Godtgöra hvad han ännu kunde? Du har rätt.

1063 Lisette.

1064 Och derföre vore det bäst, om baron för sin själs salighets skull tänkte på vigseln ...

1065 Baron Magnus.

1066 Orm ... vill du lemna mig!

1067 Lisette.

1068 Söta, goda, bästa baron ... inte för min skull, men för barons eget bästa ... presten är redan här ...

1069 Baron Magnus.

1070 Jag vill inte se honom ... gå!

|68|

1071 Lisette (afsides).

1072 Så envis har han aldrig varit. Men bära, eller brista ... jag måste ha presten hit, och ger ej den gamla token med sig ... då måste det andra ske! (Högt) Baron skall ännu tacka mig ... jag är straxt tillbaka. (Går.)

|94|

Andra scenen.

1073 Baron Magnus (ensam).

1074 Godtgöra? ... lemma startMais, mon dieukommentar, gamle Drakenhjelm, om det narrspel man kallar samvete verkligen funnes ... om dess röst talat sanning ... om Lisette ljugit ... hvem ljuger så som hon! ... om du förskjutit, plundrat, vanärat, dödligt förolämpat din egen broders maka ... om hon komme för att säga dig: baron Magnus Drakenhjelm, återgif mig mitt gods, min heder, ett helt lifs lycka, hvilken du stulit ifrån mig! ... Baron Magnus Drakenhjelm, du är en ignobel tjuf, en eländig röfvare, som jagat enkor och faderlösa i nöd och olycka! ... det vore horribelt, det kunde icke aftvås med blod. Hvem ger mig visshet, visshet, visshet? Jag vill ha visshet ... ah!

Tredje scenen.

1075 Baron Magnus. Lisette, och jemte henne Richard von Dahlen i enkel svart drägt.

1076 Baron Magnus (fattar Lisette med häftighet i armen).

1077 Jag vill ha visshet, hör du ... visshet! Jag vill veta om vigseln var falsk ... jag vill veta om presten var förklädd ... du måste veta det, du ... rättfärdige himmel, ett vittne som du! ... en mun som ljuger ... en mun som svär mened ... ett hjerta som hatar ... en hand som stjäl ... sanning begär jag, blott ett enda ord sanning af dig, du huggorm, som hväser din lögn i mitt öra ... oh, jag qväfs ... jag förgås (släpper van|95|mäktigt hennes hand. Lisette för honom i gungstolen, der han nedsjunker afdånad).

1078 Lisette (som under sista repliken gjort flere tecken åt von Dahlen).

1079 Ack jemmer, jag trodde just det, min stackars gamla baron är mycket sjuk; han yrar fasligt.

|69|

1080 von Dahlen (fixerar ömsom Lisette och baron).

1081 Den gamle mannen tycks lida både till kropp och själ.

1082 Lisette (inställsamt, i det hon sysslar med den sjuke).

1083 Ack käre herr magister, det är en sådan vanmakt som ofta påkommer min stackars gamle baron ... och då måste han skötas, som ett barn ... och ett sådant lif har jag fört i många herrans år ... men himlen vet att jag aldrig tänkt på någon lön för det, utan när min beskedliga husbonde säger, som han ofta brukar: Lisette, du är min enda vän på jorden, jag har hvarken lemma startnär eller skyldkommentar, jag vill löna dina mångåriga omsorger och låta viga mig med dig innan jag dör ... då säger jag alltid: kors i alla dagar, att baron kan tänka på något sådant, inte passar det för mig, arma fattiga qvinna, att bli upphöjd till en sådan värdighet! ... men då svarar alltid baron: har du inte vårdat mig så ömt som nånsin en maka gjort, och derföre (gråter) skall du vigas till min lagliga hustru ...konsekvensändrat/normaliserat och om jag skulle bli sjuk och förvirrad ... så är det min vilja att vigseln sker ändå. Så säger han alltid.

|96|

1084 von Dahlen.

1085 Verkligen? ni vet att lagen i vissa fall tillåter vigsel på sjuksängen och utan vanliga formaliteter, men ni vet också att man, för att vigas, måste vara vid sina sinnens fulla bruk.

1086 Lisette.

1087 Men om det kan genom trovärdiga vittnen intygas, att baron af sundt förstånd och fri vilja yttrat den bestämda önskan ...

1088 von Dahlen.

1089 Så kan ni ej begära att jag skall viga en febersjuk i full yrsel. (skarpt) Min vän, ni tycks vara angelägen ...

1090 Lisette.

1091 Åh du min skapare, jag! (gråter) sådan jordisk ära bryr jag mig inte om. Det är allt för min stackars gamla barons skull.

1092 von Dahlen (kastar en blick kring rummet).

1093 Baron är en gammal hofman, men ursäkta, man skulle inte tro det, när man ser hans rum ...

|70|

1094 Lisette (med ansträngt hyckleri).

1095 Magistern må säga, just detsamma har jag sagt. Kära baron, har jag sagt, låt mig en gång städa här i rummet, och inte skall baron gå i den der trasiga nattrocken. Bry dig inte om det, Lisette, säger han; jag tål inte dina damborstar, och dessutom är jag halfblind. Jo det kan magistern tänka, annorlunda såg baron förr ut vid hofvet!

|97|

1096 von Dahlen.

1097 Tyst ... han vaknar!

1098 Baron Magnus (fort).

1099 Hofvet? ah, jag hade så när glömt att det är bal i dag hos drottningen. Duplessis, min frack! ... lemma startBête!kommentar ser du inte att knapparna äro mulna och ett damkorn på kragen! Duplessis mina skor! ... Diable, märker du något? En finne på venstra kindbenet. Är han der?

1100 Lisette.

1101 Söta bästa baron, hvem menar baron?

1102 Baron Magnus.

1103 Kammarherrenyckeln. Fäst honom väl fast, ty ser du din narr, hans kunglig höghet intrigerar, lemma startReuterholmkommentar intrigerar, hela verlden intrigerar ...

1104 Lisette.

1105 Ack, herr magister, nådig baron kom i onåd under förmyndar-regeringen ...

1106 Baron Magnus.

1107 Var inte rädd för det, lilla skalk! Jag har hviskat kungen i örat att finska adeln inte är att lita på, isynnerhet en viss öfverste. Jag sitter så säkert i sadeln som en konstberidare. lemma startTout à fait, je vous assure.kommentar Har du sett fröken Reutercrona? Man påstår att lemma startKellgrenkommentar gifvit henne priset framför sina tre gracer och skrifvit till henne en ode, som börjar så här:

1108 En dag från sin Olymp till jorden Jofur sände lemma startMercurkommentar ...

|98|

1109 Lisette.

1110 Men söta bästa baron, känner baron inte igen mig? Jag är ju Lisette ... inte vill någon ge lemma startmerkyrkommentar åt baron ...

|71|

1111 Baron Magnus.

1112 Hvad befalls? En uggla? Sacre nom, du understår dig att kalla mig brodermördare! ... Tjuf, säger du? Det var han som stal ifrån mig min lilla krona. Haha, jag kallar henne min krona! Om kungen hörde det, skulle han bli jaloux ... Här är så varmt. Solen bränner, kaskaderna sorla, herdinnorna hvila i gräset. Så charmant att räfsa hö i pariserhandskar! Låt oss dansa! musik! musik! vi flyga som lemma startZephyrkommentar mellan ekarna på Drottningholm och mot stranden brusar ett haf af champagne! kungen vill ha champagne, glacespråk: franska och champagne!

1113 Lisette.

1114 Det är fasligt, herr magister, att jag skulle upplefva en sådan olycka! Min stackars gamla baron har blifvit tokig.

1115 von Dahlen.

1116 Vill ni ännu låta viga er?

1117 Lisette.

1118 Gudbevare ... det har aldrig varit min vilja.

1119 von Dahlen.

1120 Tillred åt honom något kylande, som kunde lindra hans feber.

1121 Lisette.

1122 Litet hallonsaft, ja det kan gå an. (Afsides) Presten är farlig ... den gamle kan komma till förnuft igen ... det andra är ändå säkrast ... ah, (med förbittring) farväl, mitt friherreskap! (Går åt höger.)

|99|

Fjerde scenen.

1123 Baron Magnus. von Dahlen.

1124 von Dahlen.

1125 Se der (i det han pekar på baron Magnus) den lilla skuggsidan af ett stort tidehvarf, utan dygd och utan tro! ... Hvarföre har man inte efterskickat en läkare? Om det ännu vore tid? ... (öppnar dörren till höger, men drar sig genast tillbaka) Store Gud ... denna qvinna? Hon hällde i drycken en brun vätska ur en liten flaska ... Jag bedrar mig inte ... hon är en hycklerska. Skulle hon äfven vara en mörderska? Vi få se.

|72|

Femte scenen.

1126 De förre. Lisette.

1127 Lisette (med en lemma startspilkumkommentar i handen. Afsides).

1128 Det jag bär i min hand, det tystar en pratsam tunga, förlamar en ångrande hand och söfver sjelfva samvetet. (Högt och ömt) Det här skall smaka min stackars baron bra; han tycker så mycket om hallonsaft. Drick, kära baron, drick alltsammans, det skall läska obegripligt.

1129 von Dahlen (fixerar henne).

1130 Var god och räck mig spilkummen. Drycken är kanhända för syrlig.

1131 Lisette.

1132 Det behöfs inte. Jag är van att blanda medicin.

|100|

1133 von Dahlen (skarpt och strängt).

1134 Är ni också van att blanda gift?

1135 Lisette (förvirrad).

1136 Å herre Gud ... hur magistern talar! Om det skall vara ett lemma startraljerikommentar ....

1137 von Dahlen.

1138 Drick ut blandningen!

1139 Lisette (undvikande).

1140 Jag får säga, att det är bra sårande för en trogen tjenarinna, som i så många herrans år ...

1141 von Dahlen.

1142 Drick ut blandningen! ...

1143 Lisette.

1144 Gudbevare! Det som gagnar en sjuk kan ofta skada en frisk.

1145 von Dahlen.

1146 Hallonsaft och vatten skadar ingen menniska. Drick!

|73|

1147 Lisette.

1148 Det är den enda saft jag har qvar.

1149 von Dahlen.

1150 Ni söker undflykter. Nåväl, jag skall då låta undersöka blandningen.

1151 Lisette.

1152 Att jag, fattiga qvinna, skulle upplefva en sådan skymf! ... Efter magistern nödvändigt vill, så alltför gerna ... jag skall dricka alltsammans ... jag må väl|101| veta att det är bara hallonsaft ... ingenting annat än hallonsaft .... (för spilkummen till munnen, men fäller den i detsamma till golfvet.) Ah ... min sköna saft!

1153 von Dahlen.

1154 Skrymterska! Nu känner jag er!

1155 Lisette (trotsigt).

1156 Så! Huru länge tror magistern att en hederlig qvinna skall tåla så nedriga beskyllningar? Är det nog nu, eller hvad? Bevis. (Går honom inpå lifvet) Bevis!

1157 von Dahlen.

1158 Gud döme dig, olyckliga!

1159 Lisette (alltmera uppbragt).

1160 Är herrn prest? hvem är herrn? hvad vill herrn? Jag känner herrn inte. Ha då alla landstrykare samlat sig här i qväll! Att komma med sådana beskyllningar i mitt hus ... hör herrn? mitt hus! Jag ämnar inte tåla det, jag! Jag låter kasta herrn på porten ... samma väg som fru Hjelm ....

1161 von Dahlen.

1162 Fru Hjelm? Hon skulle varit här?

1163 Lisette (förvirrad).

1164 Jag har inte sagt att hon varit här ....

1165 von Dahlen.

1166 Hela ert tal är en väfnad af lögner. Hvad skall jag tro? Om det vore möjligt ....

|102||74|

1167 Lisette (i sin förra ton).

1168 Möjligt? hvad är möjligt? Hvad angår mig fru Hjelm och allt hennes anhang? Hör herrn också till dem? Åh, så lätt skall man inte drifva mig ifrån Rautakylä.

1169 von Dahlen.

1170 Svara mig: har fru Hjelm varit här?

1171 Lisette (som förut).

1172 Jag känner henne inte, den bedragerskan! Jag har aldrig sett henne. Har jag sagt att hon varit här? Ni är galen, herre!

1173 von Dahlen.

1174 Oförnuftiga! ... Hvad ser jag! Lotten!

Sjette scenen.

1175 De förra. Lotten inträder från venster.

1176 Lotten.

1177 Nej jag bedrog mig inte ... det är Richard! O, hvad jag är glad att du är här!

1178 von Dahlen.

1179 Men så säg mig, Lotten ... genom hvilken sällsam händelse?

1180 Lotten.

1181 En slump, en försyn, hur du vill kalla det. En förfärlig natt! Min mormor och jag logera i andra flygeln. Nyfikenhet och ängslan drefvo mig ut .... Jag|103| kommer i salen härutanföre ... tycker mig känna din röst, och finner dig här som genom ett underverk.

1182 von Dahlen.

1183 Du vet då inte att jag för få dagar sedan ankom till denna församling som adjunkt åt den gamla pastorn? Jag kallas hit till en vigsel och finner ... hvad du ser.

1184 Lotten (smyger sig nära intill honom. Sakta).

1185 Vet du väl, Richard, att denna qvinna är en menederska, en mörderska?

|75|

1186 von Dahlen (i samma ton).

1187 Lugna dig! Hennes raseri är utan gräns, men också utan makt!

1188 Lotten.

1189 Akta dig, Richard! Det är en farlig qvinna. Ser du, hon drar sig tillsamman som tigern före språnget.

1190 Lisette (som härtills stum med stela blickar betraktat Lotten, tyckes eftersinna något. För sig).

1191 Om han dödat den gamla, hade han redan bordt vara här .... Om flickan undkommit ensam, vore hon annorlunda till mods ... Sebastian har inte dödat någon! Fördömda lemma startpjunkkommentar! Han har smugit sig sin väg, den krukan! Eljas har gjort hvad han skulle ... hans hand var blodig ... Men att affärda kusken ensam, det är att sätta allt på spel. De måste alla ... alla samma väg! (Går hastigt emot dörren.)

|104|

1192 von Dahlen (ställer sig i hennes väg).

1193 Ni blir qvar i detta rum tillsvidare.

1194 Lisette (ursinnigt).

1195 Med hvad rätt? ...

1196 von Dahlen.

1197 Med försigtighetens. När man har en vild varginna i buren, öppnar man icke gerna dörren innan man sjelf är i säkerhet. (Till Lotten) Gå, Lotten, för hit din mormor. Med Guds bistånd vill jag vaka öfver er alla ... men här äro två som jag ej får lemna ur sigte.

1198 Lotten.

1199 Jag är strax åter här. Jag känner mig så trygg hos dig. (Går till venster.)

Sjunde scenen.

1200 De förra utom Lotten.

1201 von Dahlen (betraktar baron Magnus).

1202 Han sofver ... när han vaknar skall hans yrsel måhända ha upphört. (Till |76|Lisette) Olyckliga, besinna hvem ni är och hvar ni står. Sjelf är ni gammal ... mognad för skördarens lia. Det är icke med hat i hjertat och förbannelser på läpparna man står på lifvets sista trappa.

1203 Lisette (utan att lyssna derpå).

1204 Sebastian ... hvar dröjer Sebastian?

|105|

1205 von Dahlen (tankfullt).

1206 Hon hör mig icke. Man har sagt att lifvets yttersta motsatser kämpa om qvinnans själ. En engel i det goda, går hon vida längre i det onda än mannen, när hon en gång faller i de mörka makternas våld. Jag fruktar att man sagt sannt ....

Åttonde scenen.

1207 De förra. Lotten. Fru Hjelm. Thomas visar sig i dörren, men stannar utanföre.

1208 Lotten.

1209 Hitåt, mormor! Thomas postar vid dörren och bevakar ingången.

1210 Lisette (rusar upp).

1211 Thomas! ... han är då inte död ... Sebastian dröjer ... och blodet på Eljas’ händer? ... (med sönderslitande röst) Ah, jag har mördat min son, min egen son! (Rusar ut till venster.)

1212 von Dahlen (som gjort en rörelse att hindra henne).

1213 Varginnan rasar! Gå! Vi skola veta att försvara oss.

1214 Fru Hjelm (upprörd).

1215 Lotten, hvad betyda dessa utrop? Hvar är jag?

1216 von Dahlen (fattar hennes hand).

1217 I tillgifna vänners krets.

|106|

1218 Fru Hjelm.

1219 Kusin von Dahlen! Hur lyckligt! Förklara mig ...

|77|

1220 Lotten.

1221 Richard, du känner allt ... du förstår detta möte ... förklara det!

1222 von Dahlen (leder fru Hjelm till gungstolen).

1223 Ja min tant, ni är i tillgifna vänners krets, omgifven af Lotten, af mig, af den redlige Thomas, som alla älska er. Men om i denna krets funnes en fjerde ... om ni hade en ovän, som förbittrat för er ett helt långt lif och som ni ej sett på många många år; och om ni stode framför denne ovän och funne honom bruten till kropp och själ, ångerfull ... ja ångerfull, emedan han varit bedragen af en som ständigt beljugit och svärtat för honom ert handlingssätt ... säg, min tant, skulle ni då vända er utan försoning bort? ...

1224 Fru Hjelm (upprörd).

1225 Hvilken fråga ... Richard, jag kan ej se, ej fatta ...

1226 von Dahlen (lägger baron Magnus’ hand i hennes).

1227 Tag denna hand ... ni känner den! En aning säger er att det är Magnus Drakenhjelms hand, fordom hård, men nu så mjuk. Vill ni stöta den tillbaka? Skall ni icke hellre trycka den som en förlåtande vän?

1228 Fru Hjelm (med rörelse).

1229 Ja, af allt mitt hjerta ja! Skulle jag ännu bära hat i mitt hjerta! Arma Magnus Drakenhjelm, du har|107| varit olyckligare än jag .... Himlen är mitt vittne att jag längesedan förlåtit dig.

1230 von Dahlen.

1231 Han vaknar! Låt oss undvika hvarje buller! Han befinner sig i detta tillstånd af ytterlig nerfretlighet, der en enda plötslig skrämsel kan afslita lifvets bristande trådar för alltid.

1232 Fru Hjelm (sätter sig framför honom och fattar hans hand).

1233 lemma startCher vieuxkommentar Drakenhjelm, känner ni mig?

1234 Baron Magnus (samlar sina tankar, betraktar henne uppmärksamt och bortvänder sedan hufvudet).

1235 Nej ... jag känner er inte, madame ... har aldrig haft den äran.

1236 Fru Hjelm.

1237 För femtio år sedan var Ebba Reutercrona ung ...

|78|

1238 Baron Magnus.

1239 Ung och skön! En ämabel person.

1240 Fru Hjelm.

1241 Om hon nu sutte vid er sida gammal och blind ...

1242 Baron Magnus (oroligt betraktande henne).

1243 Det är ni? ...

|108|

1244 Fru Hjelm.

1245 Det är jag.

1246 Baron Magnus.

1247 Som kallar er min brors enka? ...

1248 Fru Hjelm.

1249 Som är det.

1250 Baron Magnus.

1251 Och som kommit hit för att glädjas åt min förödmjukelse? ... Triumfera icke i förtid, madame! Jag mår ganska väl, mycket väl, ni ser jag har vigör (försöker resa sig upp, men återfaller i gungstolen). Lisette! du har understått dig, att ge mig en söndrig nattrock! Damerna lemma startexcuserakommentar ... Mon dieu, hvilken oordning! Jag har ... mycket vårdslösa domestiker. Mina damer ... jag rodnar öfver min lemma startdeshabillékommentar. Lisette!

1252 Lotten (till von Dahlen).

1253 Det har han icke märkt förut. Ännu för några timmar sedan såg han icke trasorna i sin omgifning.

1254 von Dahlen (till Lotten).

1255 Solen och mennisko-ögat klarna när det lider mot aftonen.

1256 Fru Hjelm.

1257 Nej min baron, det är hvarken för att glädja mig åt en anförvandts lidanden eller för att upplifva en olycklig familjetvist, som jag räckt er min hand. Båda ha vi lidit mycket, båda äro vi gamla och skola snart gå hädan ... så låt oss då försonas ... försonas och glömma ... cher vieux baron!

|109||79|

1258 Baron Magnus (med ansträngning).

1259 Min cousine ... ni är god ... mycket god. Ni har rätt ... vi äro båda gamla ... ha icke många år att lefva ... på sin höjd tio .... Det är bäst att vi ... försonas. Jag har gjort er orätt, min cousine. Ni är ju min olyckliga brors ... verkliga maka?

1260 Fru Hjelm.

1261 Inför Gud och menniskor!

1262 Lotten (lifligt, i det hon framtager ett papper).

1263 Och se här beviset derpå!

1264 Fru Hjelm (utom sig).

1265 Vigselattesten!

1266 Lotten.

1267 Återfunnen genom ett underverk!

1268 Fru Hjelm.

1269 Min Gud, min Gud ... jag har burit vanäran ... du har lyftat dess tyngd från min dignande skullra och jag kan åter stå upprätt bland menniskor! Hvar är detta papper? (hon trycker det mot sitt hjerta) Jag kan icke se det, och likväl välsignar jag det. En så ringa bit papper ... och ett helt lifs öden ha likväl berott derpå! Jag har återfått mitt namn, mitt namn!

1270 von Dahlen.

1271 För menniskor ... ja! För Gud gäller intet namn.

1272 Fru Hjelm.

1273 Tack, Richard! Jag är en svag qvinna, den fordna stoltheten får ännu stundom makt öfver mig. Men|110| detta papper ... låt mig ännu en gång trycka det till mitt hjerta; det innebär ju hela mitt lifs lycka och olycka!

1274 von Dahlen (till baron Magnus).

1275 Kan ni läsa detta papper, herr baron?

1276 Baron Magnus (med lemma startnoblessekommentar).

1277 lemma startFoi de gentilhommekommentar, det behöfs inte. Är jag en procentare? (med tonvigt) |80|Min friherrinna! ... I dessa personers närvaro ber jag er glömma den oförrätt jag ovetande gjort er ... och utnämner er ... till laglig arfving af all min egendom ... i fall ni skulle öfverlefva mig. Är jag förstådd?

1278 von Dahlen.

1279 Ja, herr baron!

1280 Baron Magnus (med affekterad munterhet).

1281 Och nu, sedan vi uppgjort affärer ... som alltid äro tråkiga ... så låt oss tala om gladare ämnen. Den unga flickan, är hon er dotter, min cousine?

1282 Fru Hjelm.

1283 Min dotterdotter. Enda barnet af mitt enda barn.

1284 Baron Magnus.

1285 Hennes namn?

1286 Fru Hjelm.

1287 Hedvig Charlotte Sophie Ringius.

|111|

1288 Baron Magnus.

1289 Ringius? ... hm ... känner icke den familjen. Prestfamilj, hvad befalls? (till Lotten) Eh bien, min söta vän, kom närmare. Åldern?

1290 Lotten.

1291 Nitton år.

1292 Baron Magnus.

1293 Vackra ögon ... täck profil ... brunette ... er mormor, min söta vän, var mera cendrée. lemma startMais si ... mon enfant, vous parlez français?kommentar

1294 Lotten (förlägen).

1295 lemma startJe le dois aux leçons de ma grande-mère.kommentar

1296 Baron Magnus (till fru Hjelm).

1297 Vet ni väl, min friherrinna, att ni har en ganska älskvärd dotterdotter. Hon har en god prononciation. (till Lotten) I mitt bibliothek skall ni finna flera intressanta arbeten ... af lemma startPaul de Kockkommentar ... ni ser att jag följer med min tid ... |81|men hvilka jag ej kunnat läsa sedan mina ögon blefvo svaga .... Jag vore enchanterad af att höra min lilla cousine ... läsa dem högt.

1298 von Dahlen (allvarligt).

1299 Herr baron, det är min sorgliga pligt som menniska och prest att erinra er, det ni sannolikt icke har många ögonblick öfriga att lefva. Gör upp er räkning med denna verlden och tänk på den kommande!

1300 Baron Magnus (efter en paus och motvilligt).

1301 Med hvem har jag den äran att tala?

|112|

1302 von Dahlen.

1303 Mitt namn är von Dahlen, prest.

1304 Baron Magnus.

1305 Von Dahlen? ... känner den familjen ... en von Dahlen var major vid Åbo läns regemente ....

1306 von Dahlen.

1307 Min far, herr baron!

1308 Baron Magnus.

1309 En tapper man ... stor vän af könet ... nå nå, min unga vän, ni är prest ... låt oss tala om något annat. Jag känner mig nu ... mycket stärkt af hvilan .... Vore ni läkare, min kära von Dahlen, ... så skulle jag försäkra er ... att ni ännu ej på några år får det nöjet ... att förpassa mig till evigheten. Ser ni, min vän, jag är filosof ... jag fruktar inte döden, men ... förlåt mig ... det ämnet är ruskigt och ... en gammal hofman som jag ... väljer gerna en intressantare konversation i fruntimmers sällskap. Har ni läst Voltaire? ... Minns ni hvad hertigens af Richelieu hårfrisör sade en dag under det han klädde sin herre? Jag är väl icke mer än en simpel kammartjenare, sade han ... och likväl tror jag likaså litet som monseigneur att det finnes en Gud.

1310 von Dahlen.

1311 Olycklige, det är icke med sådana ord, man möter en evighet.

1312 Baron Magnus.

1313 Min vän, ni talar som lemma startNohrborgs postillakommentar. Apropos ... jag påminner mig |82|just en anekdot ... om lemma startLehn|113|bergkommentar ... ni känner ju Lehnberg? ... hans predikningar åtminstone ... han skulle en gång skrifta en fröken ... Psilanderhjelm ...

Nionde scenen.

1314 De förra. Lisette.

1315 Lisette (häftigt inrusande från höger med förstördt utseende).

1316 Hjelp, baron! hjelp! De ha mördat min son! De ha mördat Sebastian! Hjelp!

1317 von Dahlen (söker hejda henne).

1318 Vansinniga ... ni dödar er sjuka husbonde.

1319 Lisette (som förut).

1320 Bryr jag mig om er! Ni ha mördat min son, min son, för hvilken jag lefvat och trälat ... han ligger derute blodig, frusen, död! (Under dessa repliker har baron Magnus sjunkit orörlig tillbaka i gungstolen.)

1321 von Dahlen.

1322 Fort, aflägsna er från detta rum! Man skall hjelpa er son, vi skola alla hjelpa honom, men gå er väg ... fort!

1323 Lisette (ursinnigt).

1324 Jaså ... jag drifves ur huset, jag! Och hvarföre, om jag får fråga? Kanske för det ni tagit lifvet af|114| min gamla baron ... det har ni gjort, ni samvetstjuf med edra skenfagra miner och edra dräpande ord! Ni har predikat honom till döds, ni skenheliga läsareprest! Ni skall stå till svars för det, ni och edra nådiga damer från landsvägen! Men si, midt för er näsa skall jag behålla Rautakylä ... ty barons lagliga testamente har jag, och det skall ni låta bli att roffa, stråtröfvare!

1325 von Dahlen.

1326 Spara edra ord, oförskämda! Har ni icke aktning för döden, så måste ni ha det för lagen. Man har återfunnit den vigselattest, som intygar denna gamla frus lagliga giftermål med framlidne öfversten baron Gustaf Drakenhjelm ....

|83|

1327 Lisette (med dämpadt raseri och smilande ton).

1328 Vigselattesten ... jaså ... den visste jag inte af. Nå om så är ... så har jag haft orätt och ber herrskapet alla förlåta en stackars olycklig qvinna, som förlorat sin son. Men kan jag också tro herrskapet? Om det skulle vara ett simpelt annat papper? ... Men det är väl så, kan jag tro ... att jag inte får se den.

1329 Lotten (räcker henne papperet).

1330 Se här, läs sjelf!

1331 von Dahlen (med en afböjande rörelse).

1332 Akta .... (till Lotten) Oförsigtiga!

|115|

1333 Lisette (som ögonblickligen sönderrifvit papperet, gnuggar bitarna mellan sina händer, kastar dem på golfvet och trampar dem med raseri).

1334 Hvar är attesten, hvar? Jag känner ingen attest. Det har aldrig funnits någon attest. (Stiger tillbaka mot dörren och pekar på den) Ut allesamman ... mördare! tjufvar! lösdrifvare! Ut från mitt hus! ... mitt hus, begriper ni! Ut på stunden, eller jag låter mitt folk kasta er på dörren!

1335 von Dahlen.

1336 Hvilken olycka!

1337 Fru Hjelm.

1338 För andra gången utan namn! O hvarföre var jag nyss så stolt!

1339 Lisette (som förut).

1340 Ut! ut!

Tionde scenen.

1341 De förra. Sebastian inträder från höger blodig och matt.

1342 Sebastian.

1343 Håll, ett ögonblick!

|116|

1344 Lisette (kastar sig med ett anskri af glädje i hans armar).

1345 Min son! min son! du lefver! de ha då icke mördat dig, min stackars Sebastian!

|84|

1346 Sebastian (stöter henne tillbaka).

1347 Qvinna, jag känner er inte.

1348 Lisette (utom sig).

1349 Du yrar ... du är sjuk. Sebastian, känner du mig inte? Jag är ju Lisette, din mor ... så hör då, Sebastian!

1350 Sebastian.

1351 Jag har ingen mor, jag har aldrig haft någon. Lyckliga menniskor som äga en mor! Vet ni hvad det är att äga en mor? Det är att ha vid sin sida från spädaste barndom en god engel, som älskar en, som beder för en, som leder sin son på det godas väg ... som lär honom frukta Gud och älska sin nästa, göra rätt mot alla, tala sanning och hafva ett ödmjukt hjerta .... (Sorgset) Jag har aldrig haft någon mor. (Neddignar på en stol.)

1352 Lisette (i häftig inre strid).

1353 Jag säger dig att du yrar, du har feber. Kom låt oss gå i ditt rum. Men (med en ondskefull blick åt sidan) det är sannt ... jag kan inte lemna dessa främmande menniskor ensamna i rummet. Här ligger både silfver och annat ....

1354 Sebastian.

1355 Och annat? ... (ser sig omkring) ja en gubbe. Ni|117| aktar hvarken lifvet eller döden. Jag har kommit för sent; det är ni som har dödat honom.

1356 Lisette.

1357 Dessa eländiga menniskor ha predikat honom till döds.

1358 Sebastian.

1359 Ni är er lik, ni ljuger bra. Men jag, ser ni, är inte mera densamma, sedan den unga mamsellen, gud signe henne, sade till mig, till mördaren och bofven Sebastian, som kom vid midnattstid att stjäla hennes unga lif: Ni är en redlig man! (ironiskt) Ja, var det inte otroligt? Jag var denna qvinnas son (pekar på Lisette) och hon (pekar på Lotten) säger till mig: Ni är en redlig man! De orden ha förändrat mitt hjertas grund, och (till Lisette) sen den stunden, begriper ni, är jag inte mera min mors son.

1360 Lisette.

1361 Håhå, det fattades ännu! (knyter handen mot von Dahlen och fruntimren) |85|Det är inte nog att ni stulit från mig min baron, ni ha också stulit min son! Ämnar ni ännu dertill stjäla mitt gods?

1362 von Dahlen.

1363 Ni vågar ännu föra ett sådant språk, ni, som nyss på ett försåtligt sätt förstörde friherrinnan von Drakenhjelms enda lagliga bevis, hennes vigselattest.

1364 Lisette.

1365 Är det inte redan slut med litaniorna! och du, Sebastian, gör dig inte bättre än du är. Så visst som dessa bedragare aldrig kunna framvisa sin föregifna|118| vigselattest, så visst skall du aldrig i din tid bli ett sådant (tvekar på ordet) nöt, som denne (pekar på von Dahlen) vill göra af dig.

1366 Lotten (drager en näsduk ur sin lemma startpiratkommentar. Ett papper medföljer).

1367 Ett papper ... o himmel ... skulle det ... (läser papperet) Det var då icke den som förstördes.

1368 von Dahlen. Fru Hjelm.

1369 Hvad säger du?

1370 Lotten.

1371 Det är oförklarligt ... ah, nu påminner jag mig. Det papper jag nyss framtog och som hon (pekar på Lisette) sönderref, var icke det rätta ... det var ett bref från min morfar, hvilket jag förvarade jemte attesten.

1372 Fru Hjelm (lifligt).

1373 Ännu en gång mitt namn! (långsammare) Jag har förstått din vink, du outgrundlige! Ransaka mitt hjerta och se om der ännu finns en enda stolthet qvar!

1374 von Dahlen.

1375 Gif hit (fattar papperet och genomögnar det). Intet tvifvel mer. (till Lisette) Ni ser ... det finnes en rättvisa.

1376 Lisette.

1377 Bevis! bevis! Jag tror ingenting utan bevis!

|86|

1378 Sebastian.

1379 O qvinna, qvinna, som ingenting tror, emedan ditt hela lif är en enda lögn, du tvingar mig då att förakta dig! Gå ... jag afskyr och förbannar dig.

|119|

1380 Lisette (utom sig).

1381 Du skulle förbanna mig ... du, min egen son! ... Men det är ju inte möjligt. Det är ju för dig som jag arbetat ... har jag ljugit, så har det varit för din skull ... har jag bedragit, stulit, mördat, så har det varit för ditt väl ... för att samla dig gods och guld, för att gifva dig en förnäm titel ... allt har jag gjort för dig, otacksamme! ... för dig har jag sålt min salighet ... och du förbannar mig!

1382 Sebastian (med bortvändt ansigte).

1383 Gå ... och kom åter när ni blifvit en god menniska.

1384 Lisette (vid hans fötter).

1385 Jag går inte, jag släpper dig inte, förrän du tagit ditt ord tillbaka. Jag är sjuttio år, jag kan inte mera ändra mitt sinne. Haf medlidande med mig, Sebastian! Jag är ju din mor ... och du söndersliter mig. Säg mig att jag är elak, girig, gudlös ... döda mig, gör hvad du vill ... men förbanna icke din mor!

1386 Sebastian.

1387 Fall på edra knän för denna vördnadsvärda gamla fru, som ni så djupt har förorättat ... anropa med ånger och tårar hennes förlåtelse ... och sedan ... vill jag igenkänna er.

1388 Lisette (uppstår, rak och stel).

1389 Aldrig!

1390 Sebastian.

1391 Så behåll edra gerningars lön!

|120|

1392 Lisette (med qväfdt raseri till Sebastian).

1393 Jag begär ingenting mera af dig! (till de öfriga) och icke heller af er! (med hand och blick mot höjden) och icke heller af dig! (aflägsnar sig med hastiga steg.)

|87|

Elfte scenen.

1394 De förra utom Lisette.

1395 Fru Hjelm (till von Dahlen och Lotten).

1396 Kom, mina barn ... båda mina barn! Jag har läst i edra hjertan och jag välsignar er! (hon omfamnar dem) I dödens och brottets grannskap är det så ljuft för ett menniskohjerta att värma sig vid tvenne älskade barns kärlek. Och nu (till von Dahlen) säg, är min olycklige svåger död?

1397 von Dahlen (betraktar baron Magnus).

1398 Han andas ... han slår upp sina ögon ...

1399 Baron Magnus (svagt och afbrutet).

1400 Mera ljus ... mera ljus i kronorna ... salongen är mörk ... man ser inte toiletterna ... er arm, min nådiga ... polonäsen börjar.

1401 (Under denna och följande repliker höres på långt afstånd samma menuett, som under prologen. Paus.)

1402 von Dahlen.

1403 Utan hopp!

1404 Fru Hjelm.

1405 Det förekommer mig som hörde jag musik.

|121|

1406 Lotten.

1407 Det är vindens sus genom björkarna i parken.

1408 Fru Hjelm.

1409 Du har rätt. Det lider till morgonen.

1410 von Dahlen.

1411 Klockan är sex.

1412 Baron Magnus.

1413 Er hand, min nådiga! ... en kyss på denna sköna hand! ... det är väl inte blod på den? Mon dieu, det är lemma startdesagreabeltkommentar att dansa kring en schavott! (Musiken tystnar. Straxt derpå vidtager en choral, som äfven fortfar under de följande replikerna.)

|88|

1414 Fru Hjelm.

1415 Jag tycker mig höra en psalm ...

1416 Sebastian.

1417 Arbetsfolket i gården håller sin morgonbön.

1418 von Dahlen.

1419 En vink från himlen! (till baron Magnus) Låt den heliga psalmen förjaga de villor, som omtöckna er själ.

1420 Baron Magnus.

1421 Stig upp från sufflörluckan! Min vän, jag spelar lifvets gudomliga komedi, och ni sufflerar från underjorden en tragedi ... (häftigt) der är en prest i menuetten ... kör bort honom! (paus) Presten går icke bort ... alla damerna sluta kring honom en ring och hota honom med sina solfjädrar ... lemma startC’est bienkommentar, de brottas ... (choralen aftynar)

|122|

1422 von Dahlen.

1423 Det är himmelen och jorden som kämpa om hans själ.

1424 Baron Magnus (häftigt).

1425 Rätt så, mina damer ... jagen honom bort ... vi äro ju alla filosofer ... hahaha, så mycken filosofi och så liten dygd! (Choralen förlorar sig och upphör. Straxt derpå vidtager menuetten ånyo.)

1426 von Dahlen (sorgset).

1427 Jorden har segrat.

1428 Baron Magnus (fort, men afbrutet).

1429 Musik! musik! champagnen skummar ... dansen hvirflar ... siden och lemma startblonderkommentar frasa ... ah jag är törstig ... drick! ... kärlek och vin! ... drick mera ... guld! jag vill ha guld ... det bländar snillet! ha, ers majestät, en stjerna för min qvickhet! ... nåd! mycken nåd! än mera, mera, mera! och jag törstar ändå ... jag törstar djupt ... (Under sista repliken har musiken blifvit stormande och vild samt slutar vid sista orden i en gäll dissonans).

1430 Sebastian gör min att gå ut.

|89|

1431 von Dahlen.

1432 Hvad ämnar ni?

1433 Sebastian.

1434 Hämta vatten.

1435 von Dahlen.

1436 Blif qvar. Denne mans törst kan intet vatten släcka.

|123|

1437 Sebastian.

1438 Hvad menar ni?

1439 von Dahlen.

1440 Baron Magnus Drakenhjelm är ej mer.

1441 Lotten.

1442 Slut?

1443 von Dahlen.

1444 Slut.

1445 Sebastian.

1446 Min stackars baron!

1447 Lotten.

1448 En hofman! en filosof!

1449 Fru Hjelm.

1450 En olycklig!

1451 von Dahlen.

1452 Ett tidehvarf som flyr!

1453 (Ridån faller).

||

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Se kommentaren till pjäsen i inledningen.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    5 Grefvinnan Höpken Ulrika Eleonora von Höpken, född von Fersen (1749–1810), svensk adelsdam; känd som en av »de tre gracerna».

    22 Antichambre väntrum hos högt uppsatt person.

    22 eklärering festlig belysning.

    22 trymå stor väggspegel.

    23 domino maskeraddräkt bestående av lång kappa med vida ärmar och kapuschong.

    25 Daphne i grekisk mytologi en ung kvinna som förvandlades till ett lagerträd för att undkomma Apollon.

    29 Enfin (fra.) nåväl.

    49 Diable! (fra.) Jävlar!

    49 complaisante kompläsant: tillmötesgående, artig.

    68 löje skratt.

    74 fideikommiss egendom som till följd av förordnande, fideikommissbrev eller testamente, för alltid skall stanna odelad inom viss släkt.

    74 Leopold Carl Gustaf af Leopold (1756–1829), författare och skald, kungl. handsekreterare 1788.

    77 Ma foi (fra.) minsann.

    77 rangerar sin toilett ordnar sin klädsel.

    93 skalk skälm.

    109 sottise dumhet.

    113 Tio dukater motsvarande ca 35 g guld.

    117 Pourquoi non (fra.) varför inte.

    118 rendezvous möte.

    118 eklatering offentliggörande av förlovning.

    121 echaufferad varm och röd i ansiktet.

    125 glace glass.

    137 moquante moquant (fra.): spefull, spydig.

    143 cachera dölja.

    161 Lantinghausen Albrekt von Lantinghausen (1751–1821), svensk greve och militär; bevistade 1788 års finska fälttåg som överste i armén.

    163 Essen Hans Henrik von Essen (1755–1824), greve och lantmilitär; Gustav III:s gunstling.

    165 Armfelt Gustaf Mauritz Armfelt (1757–1814), hovman, Gustav III:s gunstling.

    173 mamsell Arvidson Ulrica Arfvidsson (1734–1801), svensk spåkvinna; konsulterades bl.a. av Gustav III.

    175 Cagliostro Alessandro di Cagliostro (1743–1795), italiensk äventyrare, alkemist och charlatan.

    181 schäferhatt bredbrättad damhatt av halm eller tyg, s.k. herdinnehatt (efter ty. Schäfer, herde); modern vid mitten av 1700-talet.

    194 Boileau Nicolas Boileau-Despréaux (1636–1711), fransk diktare och kritiker.

    198 Fi donc, ma chere (fra.) Fy, min kära.

    198 Liljensparre Henric Liljensparre (1738–1814), svensk polismästare och ämbetsman; utvecklade ett hemligt och hatat spioneri- och angiverisystem.

    214 Pythia titel på orakelförkunnande prästinna i Delfi.

    214 expedierar förpassar.

    220 madame Cassandra Kassandra, trojansk kungadotter i grekisk mytologi; hade siargåva men blev aldrig trodd.

    222 Wala sierskan i dikten »Valans spådom» i den poetiska Eddan, som beskriver världens skapelse och undergång.

    222 Ragnarök universums undergång.

    235 maskrad maskerad.

    236 rimsor remsor.

    238 Fidéle et discret (fra.) direkt översatt: pålitlig och finkänslig.

    239 Voyons (fra.) Låt oss se.

    272 Celadon herde i romanen »L’Astrée» (utg. 1607–1627) av Honoré d’Urfés.

    272 kur uppvaktning.

    294 cedera avträda.

    314 jaloux jalu, svartsjuk.

    355 attendez (fra.) vänta.

    406 romanesk överdrivet svärmisk och romantisk.

    410 Deuxbattangerna båda dörrhalvorna i en dubbeldörr.

    416 Crebillon den franske författaren Claude Prosper Jolyot de Crébillon, kallad Crébillon fils (1707–1777), uppmärksammad för sina ekivoka skildringar.

    416 Jofur åskgud i skandinavisk mytologi.

    438 estime aktning.

    438 sacre dieu (fra.) helige gud.

    440 par dépit (fra.; pro dépit) i förtreten.

    458 schlafrock nattrock.

    460 Sacre nom (fra.) förbannat.

    460 rättnu just nu.

    460 Mille tonnerres (fra.) mild svordom (ordagrant: Tusen åskknallar).

    460 savoir vivre (fra.) levnadsvett.

    460 voilà tout (fra.) det är allt.

    462 Philis plus [...] pour un baiser första strofen i visan »Les lendemains» av den franske författaren Charles Dufresny.

    463 mesquine småsint.

    463 Certainement (fra.) Säkerligen.

    470 krusa göra invändningar av överdriven artighet eller (falsk) blygsamhet.

    485 skrymtande hycklande.

    488 impossible (fra.) omöjligt.

    490 trankil lugn.

    490 i fluxen i en handvändning; SAOB har detta belägg av Topelius.

    496 domestik tjänare.

    500 konterfejer porträtt.

    508 Quelle impertinence! (fra.) Vilken oförskämdhet!

    508 vanbörding ofrälse.

    518 vasserra bevars.

    518 allodialsäteri ärvt säteri (gård bebodd av adelsman).

    522 sytning form av underhåll och vård av gamla och orkeslösa människor mot att dessa lämnade ifrån sig sin egendom.

    559 så fatta sådana.

    563 spritterny splitterny.

    563 vasserratri bevars; förvrängning av vars herra tre, Vår Frälsares trä (korset).

    563 välfägnan här: glädjeämnet.

    574 gentil flott.

    584 enchanterar tjusar.

    584 escamotage (fra.) smusslande.

    584 ignobelt ohederligt.

    618 education belevenhet.

    618 alteration sinnesrörelse.

    627 chikan förolämpning.

    658 dinér diné, middagsmåltid.

    662 voyez vous (fra.) ser ni.

    670 Grand dieu (fra.) Store gud.

    670 entendez vous (fra.) hör ni.

    700 rolig lugn.

    746 Anjala-förbundet en sammansvärjning av officerare mot Gustav III under kriget 1788.

    851 kyrofall Kyrofors, fors i Tavastkyro.

    857 dromedarie nedsättande som ’stor och lunsig’.

    857 kylmästä tullut (fi.) direkt översatt: som kommit från kylan

    857 tutten rasket.

    861 fundassen ev. fundas: fundering, bestyr (dial.)

    861 futikor (dial.) saker.

    861 perkele (fi.) fan.

    861 kraklamente skämtsam ombildning av krakel: högljutt gräl.

    869 fälknäppen supen.

    869 i jons nyss.

    881 conduite (fra.) uppförande.

    881 autodafé bränning av kättare på bål.

    937 Expediera stöka undan.

    1074 Mais, mon dieu (fra.) Men, min gud.

    1083 när eller skyld närstående vänner eller släktingar.

    1099 Bête! (fra.) Nöt!

    1103 Reuterholm Gustav Adolf Reuterholm (1756–1813), kammerherre hos drottning Sofia Magdalena; ledde förmyndarregeringen under Gustav IV Adolf.

    1107 Tout à fait, je vous assure. (fra.) Absolut, det försäkrar jag dig.

    1107 Kellgren Johan Henric Kellgren (1751–1795), diktare och tidningsman.

    1108 Mercur Mercurius, romersk gud och skyddspatron för handel och köpmän.

    1110 merkyr merkur, kvicksilver.

    1112 Zephyr västanvinden personifierad.

    1127 spilkum liten djup skål.

    1136 raljeri skämt.

    1191 pjunk pjosk, sentimentalitet.

    1233 Cher vieux (fra.) Käre gamle.

    1251 excusera ursäkta.

    1251 deshabillé morgondräkt.

    1276 noblesse högsinthet.

    1277 Foi de gentilhomme (fra.) på min ära.

    1293 Mais si [...] parlez français? (fra.) Javisst ... mitt barn, talar du franska?

    1295 Je le dois [...] grande-mère. (fra.) Det gör jag tack vare min mormors undervisning.

    1297 Paul de Kock Charles-Paul de Kock (1793–1871), fransk författare; skildrade småborgerliga miljöer i sina talrika pjäser och romaner.

    1313 Nohrborgs postillaDen fallna menniskans salighets-ordning, föreställd uti betraktelser öfver de årliga sön- och högtidsdagars evangelier av Anders Nohrborg, utgiven postumt 1771.

    1313 Lehnberg Magnus Lehnberg (1758–1808), svensk biskop; i samtiden beundrad för sin predikokonst.

    1366 pirat stor handväska för damer.

    1413 desagreabelt otrevligt.

    1421 C’est bien (fra.) Det är bra.

    1429 blonder ett slags skira spetsar, ursprungligen av råsilke.

    Faksimile