Titians första kärlek

Lukuteksti

|||287|

Titians första kärlek.

Personer:

lemma startVecellio Tizianokommentar, 20 år.

Bartholo, hans fosterfader, rik garfvare.

Donna Sylvia da Cuña.

lemma startGenier.kommentar

 

(Scenen är i Venedig i Bartholos hus 1497.)

 

Vid ridåns uppgång är theatern endast halfbelyst. Titians rum. Fonden öppen. Perspektiv af ett starkt belyst landskap. Man ser Titian slumrande lutad mot en stol; framför honom en tafla under arbete. En grupp af tre genier kringsväfvar den sofvande. Sakta musik. Genierna försvinna. Musiken upphör. Man hör klockan slå sex. Fonden tillslutes och visar en vägg med tre stora taflor, betäckta af förhängen.

Första Scenen.

Sylvia (inkommer med tysta steg och betraktar den sofvande Titian).

Han sofver ... Ack, jag från mitt fönster sett

Den hela natt hans aftonlampa brinna.

Vid gryningen, när han från hvilan stal

En dyrbar stund åt konstens diktarverk,

5Då har den milda sömnen öfverraskat

Hans trötta ögonlock, och fantasin

|4|

Har öppnat för hans själ en blomsterverld,

Af hulda genier befolkad.

|288|

(Kastar öfver honom en hand full blommor.)

Tag

Från verklighetens verld en blomma ock,

10Du unge drömmare, och sedan tro

Att du den fått af dina drömda englar.

(Aflägsnar sig långsamt. Innan hon ännu försvunnit, vaknar Titian och blir varse en skymt af den bortgående. Theatern fullt belyst.)

Andra Scenen.

Titian, allena.

O dröj ännu! ... lemma startHvikommentar går du bort? ... O dröj!

(besinnar sig.)

Ah, det var blott en dröm! En dröm? O himlar,

Hvar bor i jordens dunkelhöljda dal

15En verklighet, så idealiskt skön

Som diktens under? ... Det var då en dröm? ...

En dröm är skimret af ett älskadt öga,

Och aftonglansen på det lugna haf,

Och vårens doft, den outsägliga,

20Och fågelsången i en sommarnatt,

Skönhetens vålnad uti skuggors verld,

Och minnets tår, och hoppets rosengårdar,

Och längtans glöd, och kärlekens förklaring,

Och lifvet och jag sjelf .... allt är en dröm!

25Allt är en himmelsk aning blott – ej mer!

(tankfull.)

Att vara konstnär och att säga ut

Det himmelska i dikt – i ton – i färg –

|5|

Ah, det är stort! – Men vara tom på skönhet,

Och vara dock det skönas härmare,

30Det är för mycket ren för menskors lugn

Och alltför litet dock för gudars flamma.

(betraktar taflan; hans blick fördystras.)

Hur vågar du, förmätna konst, hvars färg

Är blandad utaf jordens stoft, att stjäla,

En ny Prometheus, den helga gnistan

|289|

35Af gudars eld? .... Ack, han förbränner dig!

Bort – bort, min pensel! Bort, du hädare,

Som vågat härma himlens majestät

Och grumla evigheten på din duk!

Jag kan ej måla – o, jag kan ej måla

40Det eviga! ... Jag målar aldrig mer!

(söndersliter taflan, bortkastar penseln och paletten samt qvarstår djupt tankfull.)

Tredje Scenen.

Titian. Bartholo inkommer, utan att varseblifva Titian.

Bartholo.

Två gånger sju gör fjorton. Låt mig se,

Sul-lädret stiger mer och mer i pris.

Nej, jag ger hin att garfva kalfskinn mer,

Jag ger på båten lemma startsaffiankommentar och bockskinn

45Och håller mig till oxarna. För tusan,

En oxe han är något mera värd ....

Han är lemma startkurantkommentar .... han håller! lemma startPositokommentar

Att oxen stode här, der jag nu står ....

(blir varse Titian.)

Hvad! Sitter ej den satans pojken här

50Och drömmer som en narr på ljusa dagen!

|6|

Ack jag olyckelige far! Jag arme

Förskjutne, vemodsfulle garfvare!

Hvad olycksöde skänkte mig en son,

Som hvarken ögon eller öron har

55För annat än det usla kludderiet,

Som han sig understår att kalla konst!

Konst! Gode gudar! Konst är det att garfva

En oxes hud till lemma startjuchtkommentar. Det kallar jag

En veritabel konst, att rätt bereda

60Oklanderligt ett par smorläderskaft.

Det är en konst, som kan tas i med händren

Och som gör menskor gagn – ej sådant lemma startpjaskkommentar

|290|

Med lemma startgrannlåtsdockorkommentar på den dyra duken.

Nå, hvar är räkningen på bark och hudar?

65Dagdrifvare, har jag dig ej befallt

Att ha den färdig?

Titian.

Här är den, min far!

Bartholo, i det han genomögnar räkningen.

Två – sexton – trettitre – för tre lass bark!

Men är du galen? – Tre och sextio

För fjorton åsnehudar! Rent befängdt!

70Blixtrosenrasande! Kan du addera?

Kan du multiplicera, du? En sådan lemma startgäckkommentar

Skall jag förtro mitt garfveris affärer!

Jag är en såld, en ruinerad man,

Krediten slut och kunderna på flykten,

75Och skrået skrattar ut mig, stackars karl,

När mina sköna fjorton åsnehudar

Jag sålt för tre och sextio!

|7|

Titian.

Min far,

Jag hela natten har arbetat, och

Det kan väl hända att jag räknat miste.

Bartholo.

80Gå från min åsyn! Gå till dina nunnor,

Madonnor och lemma startMinervorkommentar der på väggen!

Gift dig med dem! Föd dig med dem, min son!

Drick olja! Ät lemma startkarminkommentar, och lef af månsken!

Men visa dig ej för din stackars far,

85Som du förstört, försmädat, ruinerat!

Titian.

Min fosterfar, när ni mig faderlöse

Som egen son hit till Venedig sände,

När mästaren lemma startBellinikommentar penseln gaf

|291|

Uti min lystna hand, när lemma startGiorgioneskommentar

90Skönt dunkla taflor sporrade min täflan,

Och sist när jag förmäten vågade

Om priset täfla med Venedigs ypperste,

Då sade ni, min far, med vredgadt hån:

»Din konst föraktar jag – han ger ej bröd.

95Kom åter, när en dag omkring din tinning

Du bär en krans af guld som konstens vinning,

Kom åter då, och jag välsignar dig

Och aktar högt din konst.»

Bartholo.

Ja, det är sannt;

Nåväl hvar är han nu, din gyllne krans?

|8|

100I dag döms priset ut för taflorna;

Tror du att ....

Titian.

Jag tror ingenting, min far!

Först nu förstår jag, att det eviga,

Det herrligt, oförgängligt strålande

I idealets verld – det kan min hand

105Ej återgifva. Derför hopplöst jag,

Förtviflad nyss har sönderslitit duken,

Bortkastat penseln, grumlat färgerna

Och kastat öfver bord min lefnads lycka,

Min stolthet – ja, min konst, mitt allt, mig sjelf.

110Jag tillhör er, min far, jag lyder blindt ....

Bartholo.

Du vill bli garfvare? Nå, vid min själ,

Det var det första kloka ord jag hört

Af min förryckte, kluddande herr son.

Men säg, för böfveln, hvilken medicin

115Kurerat dig ifrån den galenskapen?

Titian.

Vid altaret i kyrkan San Stefano

|292|

Två hvita marmorenglar böja knä,

Två mästerverk af lemma startPietro Lombardokommentar ....

Bartholo.

Jag har dem sett. Det sägs, att hvardera

120Trehundra lemma startscudikommentar kostat.

Titian.

Då en dag

Jag hänryckt stod i bön försänkt och hastigt

|9|

Såg upp – döm om min häpnad! Der i stället

För tvenne englar stodo tre ....

Bartholo.

Åh fan!

Titian.

Ja tre – dock ej den tredje marmor var;

125En fin, en darrande, en luftig stråle

Af idealisk skönhet, stigen ned

I qvinnohamn med stämpeln af sitt ursprung.

Förbländad, stum, betagen, stod jag der,

Såg bilden bedja – buga sig – stå upp

130Och sist försvinna bakom pelarraden

Bland korets arabesker. Denna syn,

Min far, den har mig gjort till målare,

Den har bevingat konstens genius

Uti min själ; – men ack, densamma syn

135Tog vingarna igen – tog all min stolthet,

Förkrossade, tillintetgjorde mig

Och gaf mig bruten sist åt er tillbaka.

Bartholo.

Nu går det åter kring i pojkens hufvud.

Bevingad? Så? Hvad böfveln menar du?

140Vi menskor, säg, hvad göra vi med vingar,

Om ej att sopa golf?

|293|

Titian.

Hon stod framför mig

I nattens dröm, i dagens tusen former,

I ziffrorna af edra räkenskaper,

|10|

I sky, i våg, i stjernor – alltid hon!

145Jag målade – och alla dukens bilder,

De stulo hennes drag. Jag var så säll,

Jag trodde mig ha fångat idealet

I mina färgers nät .... Då, när jag nyss

Ur slummern vaknade .... ja, vet, min far,

150Då stod hon sjelf, en uppenbarelse,

Ett underverk, framför mig .... och försvann.

Och när jag sen betraktade madonnan

På duken der, som skulle vara hon

Och var ej hon – då syntes så eländig,

155Så platt, så liflös, själlös dukens bild

Vid verklighetens sida, att förfärad

Jag kände penselns vanmakt, ryste högt

Vid tanken att med stoft och synd ha sudlat

Det himmelska – och sönderslet min bild,

160För det att bilden ej var idealet.

Bartholo.

För det att bilden ej var idealet!

Nej, har man hört på slik galimathias!

Nå, godt och väl, sen du nu lyckligtvis

Kurerad är för den fördömda vurmen,

165Så tänker jag vi sälja taflorna,

Som hänga der. Hvad må de vara värda?

(Närmar sig taflorna i fonden.)

Titian.

Nej, håll, min far! Det var ni sjelf, som hängde

Gardin för taflorna, för det ni ej

Fördrog att se dem.

|11|

Bartholo.

Ja, det var helt annat.

|294|

170Nu kommer penningvärdet uti fråga.

(Bartholo fråndrager gardinen vid taflan till venster. Man ser Sylvias bild som bedjande nunna*)Tablå vivant. I alla tre bilderna står Sylvia innanför ramen.).

Hvad kan man få för nunnan? Femton scudi,

Det tycker jag att hon kan vara värd.

Hon liknar den förnäma spanska damen,

Som bor här midtemot uti hôtelet

175Och vurmar, säger man, för målningar.

(Tilldrager åter gardinen.)

Får gå, vi bjuda nunnan ut åt henne,

Begära tretti, pruta sen till femton;

Ah, jag förstår att lura sådant folk.

Hvad menar du?

Titian (försjunken i tankar).

Nog är ett drag ändå

180Utaf det himmelska lätt igenkänligt

I nunnans bild.

Bartholo.

Men var så god och hör,

Hvad sägs om femton scudi? Vete hin,

Om det ej är för knappt.

Titian (förströdd).

Som ni behagar.

Bartholo.

Nu gå vi till den andra taflan här.

(Bortdrager gardinen från taflan till höger. Man ser Sylvias bild som blomsterhandlerska.)

|12|

185En blomsterhandlerska ... Ah ... Det var löjligt!

Det är ju samma bild och samma blick

Som nunnan .... Sätt en hatt på hennes hufvud

Och korg i hand, så har man åter ett

Porträtt utaf spanjorskan i hôtelet.

190lemma startCorpo di Bacho!kommentar (Nedfäller gardinen.)

|295|

Titian (stirrande mot taflan).

Också han det ser!

Det är då ej en villa? Samma själ

Ur mina bilders ögon blickar fram ....

Har jag då fångat dig, du andeväsen?

Bartholo.

Hon heter Donna Sylvia da Cuña.

Titian.

195Namn af musik ... jag aldrig hört det förr,

Jag donnan aldrig sett – jag målat blott

En namnlös engel ifrån San Stefano.

Bartholo.

Hon är omätligt rik, så säger man,

Dessutom högst besynnerlig. Man säger,

200Att, ung och skön, hon furstars hand försmått,

Förälskad uti sköna taflor blott.

Jo jo .... man börjar med att älska taflan

Och slutar med att älska målaren.

Vi bjuda henne blomsterhandlerskan

205Också. Jag menar, femti hårda scudi

Lär hon betala nog för sitt porträtt

Numero två. Hvad tycks?

|13|

Titian (förströdd).

Som ni behagar.

Porträtt af donna Sylvia? .... Porträtt?

Bartholo.

Nu komma vi till taflan här i midten.

(Bortdrager gardinen från medlersta taflan. Man ser Sylvias bild som Minerva.)

210Det är en stor figur och ståtlig ram,

Hon bör betalas minst med hundra scudi.

Förgyllningen är äkta.

|296|

Titian.

Ah, min far,

Ser ni ej något? Liknar hon ej någon?

Bartholo.

Låt se ...konsekvensändrat/normaliserat hvad nu? Det här är trolleri!

215Den satans pojken har för tredje gången

Spanjorskan porträtterat. Som ett bär!

Allt ... ögon, panna ... ut och in densamma!

Corpo di Bacho! Det är rent förhexadt!

Hon ser på mig, som vor’ hon lefvande,

220Den blixtförbannade spanjorskan!

Titian.

Han ser det – ser det åter ... det är hon!

Och evigt hon! Stenhjertat känner det –

Den hårda klippan ser att det är hon!

(Bartholo nedfäller gardinen.)

Ja, jag har fångat dig, du höga väsen,

225Du San Stefanos bild, jag fångat dig!

Min duk har lif! Min färg har andedrägt!

|14|

Min bild har själ! Min konst har vingad flygt!

Jag har från andars verld i verkligheten

Nedkallat idealets gudahamn!

230O, jag är lycklig – öfversäll, min far!

Jag känner att jag dock är målare!

Bartholo (förbluffad).

Du är så fan ej. Har då Belzebub

Lifslefvande i pojkens hjerna farit?

Du målare, du, som frivilligt nyss

235Dig egnat åt det ädla garfvaryrket?

Titian.

Ah, det var då jag missförstod mig sjelf.

Nu vet jag, nu, nu har ni sjelf mig sagt,

Att alla dessa bilder äro hon,

Och alla dessa bilder ropa högt:

|297|

240Du är en målare! Ah, målare!

Förstår ni det, min far! En målare!

Ut måste jag – ut bland natur och menskor,

Att ropa högt, som bilderna, till verlden

Och till mig sjelf: jag är en målare! (Ilar ut.)

Fjerde Scenen.

Bartholo; strax derpå Sylvia.

Bartholo (ser förvånad efter honom).

245Af all den pest, som i vår tid grasserar,

Finns ingen riksförderfligare, än

Den onda frestelse man kallar konst.

Drif honom ut, der nyss han varit herre –

Jo pytt, han kommer åter sjufaldt värre.

|15|

250Om rätt jag mins, så är det just i dag

Sankt Barnabas, och då, så säger man,

Att spöken drifva fritt sitt spel. – Låt se,

Så mycket är då visst, så länge dessa

Fördömda taflor hänga der på väggen,

255Så blir min gunstig herre aldrig qvitt

Sin lede frestare. Och derför skicka

Vi dem i dag till salu åt spanjorskan.

Jag tänker, hundra scudi är ett pris,

Som hon betalar ....

(Fråndrager mellersta gardinen. Man ser Minerva med lemma startskråpuksansigtekommentar.)

för så grann figur.

260Ack skona, skona mig, herr Belsebub!

(Nedfäller åter gardinen.)

Sylvia (som inkommit under monologen).

Signor, för hög är konsten och för ren

Att fläckas ned af vinningslystna blickar.

Betrakta diktens ädla mästerverk

Med andakt, kärlek för det himmelska,

265Och se, då ler det himmelska mot er!

|298|

Men se derpå med girighetens ögon,

Med orent sinne och med jordisk håg,

Då skall det himmelska för edra blickar

Förvandlas i en styggelse, en vidrig

270Karrikatyr – en spegel af er själ.

Bartholo.

Vecellios original! Hon sjelf!

Högädla dam ... jag dristar mig att fråga:

Är det ni sjelf? ... Är ni ej ert porträtt

På väggen? ....

|16|

Sylvia.

Jag är Sylvia da Cuña.

Bartholo.

275Åh ... det föll som en sten ifrån mitt bröst.

Jag är bland menniskor. Jag andas åter.

Sylvia.

Signor, jag kom för att lyckönska er.

Er son är sen i dag berömd som en

Utaf Venedigs störste målare.

Bartholo (afsides).

280Se så, der ha vi det igen. (Högt) Ja visst,

Rätt fägnesamt, ofantligt fägnesamt!

(Afsides.) Hon skall betala hundra scudi.

(Högt.) Jag.

Beklagar blott rätt mycket, att min son

Numera ej har tid och lust att måla.

285Han ren en annan lefnadsbana valt:

Han skall bli garfvare.

Sylvia.

Säg mig, signor,

Är ni en italienare?

|299|

Bartholo.

Till hälften.

I Capo del Cadore i Friaul

Jag dref mitt garfveri med flit och vinning,

290Då, svage far, jag hit min fosterson

Bortsände till Venedig att studera.

|17|

Men längtan efter pojken dref mig hit;

Jag flyttade och ....

Sylvia.

Jag förlåter er,

Ni blott till hälften hör Venedig till.

295Vor’ ni en italienare, signor,

Då skulle ni förstå den underbara,

Den höga genius, som Italien fattat

I skönhetens uppståndelseepok.

Belöna, hedra allt det nyttiga,

300Som fliten bringar och behofvet kräfver!

Men skönhet främst Italien begär.

Se er omkring! Förnimmer ni ej doften

Af snillets vår uti Italiens vår?

Förklarad skimrar ren en morgonrodnad

305Af nyfödd skönhet bland ruinerna

Af det förgångnas storhet. Hör ni ej

Vingslagen af den nya tidens örn?

Här diktar konsten sina mästerverk;

Odödlig lager kröner skaldens panna;

310Ovansklig gloria ler kring målarns bild;

De stolta tempel resa sig mot himlen;

Musiken lockar förr ej hörda toner

Ur strängens bäfvan, medan mejseln hugger

En evig ungdom fram ur marmorns famn.

315Förstår ni hvad Italien förstått?

Förstår ni det, signor, att gudars gnista

Ej föll förgäfves uti menskors bröst?

Då skall ni ock förstå, att eder son

|18|

Är målare och tacka Gud, signor,

320Att det er son har förr än ni begripit.

|300|

Bartholo.

San Marco! Hur ni talar, sköna donna!

Det har jag verkligen ej tänkt uppå,

Men när ni säger det, hvem kan stå mot?

Ni är i stånd att mjuka upp en buffels

325Fjällhårda hud, och jag (snyftande), om ni så vill,

Jag är en italienare!

Sylvia.

Jag ser,

Jag är den första, som det glada budskap

Förkunnar, att Marias himmelsfärd

Af Titian har vunnit högsta priset

330Och att Venedig jublar vid dess anblick

Som vid en uppenbarelse.

Bartholo.

Hvad hör jag!

Jag faller som från skyarna.

Sylvia.

Se der,

Der kommer han, er son. Tillbaka! Tyst!

Femte Scenen.

Bartholo och Sylvia draga sig åt sidan. Titian inträder, utan att bli dem varse.

Titian.

O helgon, helgon, gören mig ej blind,

335Vansinnig och förmäten och förlorad

|19|

I ruset af så plötslig äras glans!

Venedig jublar – jublar öfver mig!

Jag slet mig lös från tusen armars famntag

Och tusen stämmors lefverop, för att

340Här böja knä för dig och tacka dig,

|301|

Du bild af henne, som min pensel eldat,

Och lägga all min storhet för din fot,

Liksom en blomma inför vårens anlet!

(Titian har knäböjt framför medlersta taflan. Sylvia framträder från sidan och fäster på hans hufvud en krans af guld.)

Sylvia.

Förunna mig att sira dessa lockar,

345Dem nyss Venedigs skönsta lager sirat,

Med denna krans af guld – ovissnelig

Och glänsande som namnet Titian!

Titian (uppstår häftigt).

Är det en dröm? Är det en andesyn?

Det är då du, – du milda, underbara

350Englagestalt från San Stefanos tempel?

Du, som jag sett i hvarje ögas glans!

Du, som jag målat i hvar himmelsk bild?

Det är då du? – O, fly ej mer från mig!

Dröj evigt qvar! – Min engel evigt var!

Sylvia.

355Ej engel och ej dröm, ej andesyn –

En qvinna blott är Sylvia da Cuña.

Titian.

Om engel eller dödlig – lika godt!

Jag älskar dig! Jag andas blott för dig!

|20|

Jag målar dig – och evigt endast dig!

360O, öfvergif mig ej! Jag vill dig följa

Hvarthän du går. För din skull vill jag se

Mitt namn odödligt – ja, för din skull vill jag

All himlens nåd, all jordens glans förtjena,

Blott för att lägga allt för dina fötter

365Och säga: Sylvia, jag tackar dig,

Ty genom dig blef jag en målare!

|302|

Sylvia.

Vecellio Tiziano, akta dig

Att plundra Gud allsmäktig på hans ära

Och lägga den inför en dödligs fot!

370Din tack gif Honom, som dig gaf sin nåd

Att föra ut det skönas verk på jorden!

Jag är en svag, en dödlig qvinna blott,

Hvars kinder vissna och hvars blickar slockna.

Men konsten är odödlig, som det sköna

375Odödligt är. Så helga den ditt lif,

Och glöm att Sylvia da Cuña funnits.

Jag är för stolt att vissnad stå en dag

Vid sidan af de evigt unga taflor,

Fördunklad utaf dem. Jag älskar dig

380För mycket, för att smärta dig en dag

Med synen af – ett åldradt ideal.

Titian.

Hvad står mig åter, sen jag dig förlorat

Du himmelska?

|21|

Sylvia.

Vecellio Tiziano,

Just derför står det himmelska dig åter.

(Till Bartholo)

385Nu, signor Bartholo, ni kanske medger

Att eder son är målare?

Bartholo.

Jag måste väl,

När gyllne krans jag ser uppå hans tinning.

Sylvia.

Gå, Titian, till din stora framtid gå!

Jag är en dotter af Alhambras natt,

390Jag lärde der af svarta mohrer konsten

Att mana skuggorna af det som varit

Och skuggorna af det som komma skall.

|303|

Er, konstens genier, J blida väsen

Af färg och ton och dikt, jag manar Er,

395Framträden ur den blåa dimmans flor,

Som höljer er för blinda menskoögon,

Och sägen Titian hans framtids lopp!

Och gifven åt min älskling alla, alla

En gåfva, sådan få utkorade

400Af menskors barn i någon tid ha vunnit!

(Fonden upprullas hastigt. Man ser ett solbelyst landskap och en grupp af tre genier, som avancera under sakta musik och räcka Titian kransar af rosor.)

Första genien.

Jag ger dig hundraårig lefnads fröjd.

Andra genien.

Jag ger dig fyra kejsares beundran.

|22|

Tredje genien.

Jag ger dig ett odödligt namn i glans.

Sylvia (sakta för sig, med bruten röst).

Och jag – hvad ger jag dig, o Titian?

405Jag ger dig – ack, min kärlek intill grafven!

(Ridån faller.)

 

 

  1. *)Tablå vivant. I alla tre bilderna står Sylvia innanför ramen.

Kommentaari

Kommentar

Se kommentaren till pjäsen i inledningen.

Punktkommentarer

stycke – textställe – kommentar

Vecellio Tiziano Tizian, eg. Tiziano Vecellio (1477?–1576), italiensk målare, verksam i Venedig.

Genier. Skyddsandar.

12 Hvi Varför.

44 saffian fint, mjukt get- eller fårskinn.

47 kurant gångbar.

47 Posito (lat.) Antag.

58 jucht juft: fint, mjukt läder av ryskt ursprung.

62 pjask skräp, strunt; här eventuellt även stänk.

63 grannlåtsdockor om kvinnor som bara intresserar sig för kläder och nöjen.

71 gäck tok.

81 Minervor gudinnor i romersk mytologi.

83 karmin rött färgämne.

88 Bellini Giovanni Bellini (ca 1430–1516), italiensk ungrenässansmålare; ska ha varit Tizians lärare.

89 Giorgiones Giorgione, eg. Giorgio Barbarelli (ca 1477–1510), italiensk målare.

118 Pietro Lombardo Pietro Lombardo (ca 1435–1515), italiensk arkitekt och skulptör.

120 scudi italienska silver- eller guldmynt.

190 Corpo di Bacho! (ita.) För tusan, är det möjligt!

skråpuksansigte mask.

Faksimile