Kung Carls jagt (1852)

Lukuteksti

|121||93|

Kung Carls jagt.tillagt av utgivaren

normaliseringoriginal: Första akten.

Personerne.

lemma startKung Carl XIkommentar. 16 år gammal.

lemma startEnkedrottningen Hedvig Eleonorakommentar, hans mor.

lemma startKrister Hornkommentar, konungens guvernör.

lemma startJohanoriginal: Gustaf Gyllenstjernanormaliseringoriginal: . ochtillagt av utgivaren Mårten Reuterkrantzkommentar, Stallmästare,tillagt av utgivaren Konungens förtrogne.

Banér,original: . Wachtmeister,original: . Oxenstjernanormaliseringoriginal: . ochtillagt av utgivaren Lewenhaupt,original: . Jägare af konungens svit.

Jonathan Pehrson, ung skjälskytt från Föglö.

Leonora, fiskarflicka.

En fiskare.

Första hofdamen.

Andra hofdamen.

Första bondflickan.

Andra bondflickan.

Första juden.

Andra juden.

En krämare.

En kantelesångerska.

En fiskargumma.

En krögare.

Hofvets herrar och damer.

Landtfolk.

 

Händelsen föregår på Åland i nejden af Kastelholms slott i början af September år 1671.

|2||94|

Första Akten.

Fri plats i skogen. I fonden uppslagna tält, bland hvilka det kungliga utmärkes genom en blågul fana. Här och der mellan träden grupper af hofvet i jägardrägt; somliga kasta boll, andra lemma startvolantkommentar; andra åter hvila i gräset. Landtfolk i skogsbrynet. I förgrunden till venster ett bord och bänkar. En trupp jägare inträder från venster.

Scen 1.

Gyllenstjerna, Banér, Wachtmeister, Oxenstjerna, Lewvenhaupt, m.fl. jägare i förgrunden.

Jägarkör.

Halloh, i den villande gröna mark,

Halloh, i den doftande sköna park.

Som en Monark

Går jägarn stark

5Sin raska gång

Med klang och sång

Och fruktar för ingen fara!

Halloh, öfver gungande tufvans bädd,

Halloh, öfver ljungen i mossa klädd,

10Vid källans brädd

Flyr elgen rädd

Och snabb och vig

Att dölja sig

För ilande ryttarskara.

15I spetsen för oss rider Sveriges kung.

Kung Carl är tapper, kung Carl är ung;

Så sjung!

Så sjung under himlens fria blå.

Till kungens ära ett gladt halloh!

20Halloh!

Gyllenstjerna.

Se så, kamrater, fort geväret bort

Och bägarn fram! Mig tycks vi nog ha ströfvat.

|95|

Hans majestäts, vår konungs vilja är,

Att sig i dag Diana fritt förmäler

|3|

25Med gamle Backus. Bröllop firas här,

Och hvarje jägare en marskalk är!

Banér.

Mig syns att jägarn hellre graföl håller

På stupadt byte. Men lemma startbesitta migkommentar,

Jag har ej skjutit ens en fattig hare.

Wachtmeister.

30Ej heller jag.

Oxenstjerna.

Det kallar jag en jagt

Der ingen lossa får ett skott. För tusan,

Hvad angå alla Ålands elgar mig,

Om ingen ann’ än kungen dem får skjuta.

Levenhaupt.

Och om en fattig sate i all oskuld

35I skogen springs af hundra elgar kull

Och skjuter en – det kostar honom halsen.

Gyllenstjerna.

Bah, andras halsar angå icke oss.

Det vet jag, att min egen den är törstig.

Kom låt oss dricka!

(De sätta sig vid bordet; bägaren hemtas fram)

Banér.

Säg, men passar det?

40Så nära drottningen och gamle Horn?

Gyllenstjerna.

Hvad tunnor tusan, är vår Carl ej kung?

Och äro icke vi hans trogne svenner?

Om ingen annan jag bekymrar mig,

|96|

Och midt för deras näsa vill jag sjunga

45Min glada visa. Det är godt för dem

Att vänjas från pedanteri’t i Stockholm.

Oxenstjerna.

Sjung dem till trots! På Åland råder ej

Ett qvinnovälde.

Wachtmeister.

Sjung! ... vi sjunga med!

Dryckesvisa.

Drick! Njut! Älska och dröm!

50Lyckan hon flyr med stunden!

Drick! Njut! bägaren töm!

|4|

Tänk på din mö så öm!

Lifvet är kort och döden är lång;

Jaga vi fritt med klang och sång;

55Drick! Njut! Älska och dröm!

Lyckan hon flyr med stunden.

Drick! sjung! Drufvan i dag

Blöde för kung och flicka!

Drick! sjung! Lifvets behag!

60Härnäst blöder du och jag.

Jaga vi fritt, så jaga vi bäst,

Här är den kung, som dricker mest.

Drick! sjung! Drufvan i dag

Blöde för kung och flicka!

65Drick! Njut! Lif eller död

Töm i en enda droppe!

Drick! sjung! Drufvornas glöd

Blixtrar i lust och nöd.

Jaga vi fritt, så jaga vi gladt,

70Dricka hvar dag och dricka hvar natt.

Drick! sjung! Lif eller död

Töm i en enda droppe!

|97|

Gyllenstjerna.

Kungens skål!

Alla.

Ja, kungens skål i botten! (de klinga)

Scen 2.

De förra tyst samspråkande. Drottningen och Horn utkomma från ett af tälten och stadna till höger bakom de drickande, som ej låtsa blifva dem varse.

Drottningen.

Än dröjer kungen, och jag ser ej heller

75Till Reuterkrantz. Ack dessa vilda sällar,

Min Carl förstöra de till kropp och själ.

Horn.

Ers majestät har rätt. Hur oförskämdt!

Sitt dryckesbord de slagit upp just här.

|5|

Drottningen. (bittert)

Man småningom får vänja sig vid allt.

Horn.

80Hans Majestät, fast ung, till lynnet lätt,

Dock vördnad hyser för så ädel mor.

Drottningen.

Gud bättre, ja, men ej för skick och seder.

Till detta vilda land jag honom följt,

Att handlöst han uti förderfvets famn

85Bland detta drinkarsällskap ej må falla.

Och nu sen bittida i dag jag ej

Har honom sett. Han drifver skogen kring

Med Reuterkrantz och rumlarn Gyllenstjerna.

Horn.

För äfventyr han har en sällsam lust.

|98|

Drottningen.

90Jag mins hvad dödlig ångst mig fattade,

När han i somras seglade omkull

Saltsjöns fjärdar och med nöd blef bergad.

Horn.

Försynen vakar öfver Sveriges hopp.

Drottningen.

Men Gud man ej bör fresta. Kom, Gref Horn!

95Att se på leken medan kungen dröjer.

(De försvinna bakom träden.)

Scen 3.

Första Hofdamen (närmar sig förgrunden, för att upptaga volanten, som fallit.)

Hör, göken galar!

Andra Hofdamen (närmar sig.)

Göken? Galar han

Så sent på sommarn?

1:sta Hofdamen.

Det gör han minsann,

100Gref Horn befaller, göken måste lyda.

Gref Horn, som ej kan kungens oro tyda,

Vill roa med en sång hans Majestät

Så måste göken gala.

2:dra Hofdamen

Tror du det?

|6|

1:sta Hofdamen.

105Ja, på en jagt är ingenting omöjligt.

2:dra Hofd.

Men det är afskyvärdt och det är löjligt.

|99|

1:sta Hofd.

Gudomligt roligt är det på en jagt.

2:dra Hofd. (ironiskt)

Ofantligt roligt!

Duo.

Att gå på jagt

110Och stå på vakt

I skogens fria friska trakt,

Det kallar jag

En herrlig dag

Det är det yppersta behag.

115Jag fångar gladt

Med tusen spratt

Den granna fjäriln med min hatt,

Jag springer lätt

Bland blommors ätt,

120Der eko talar

I berg och dalar,

Der liten siska

I grenen hviskar

Och ekorrn hoppar

125I löf och toppar ...

2:dra Hofd.

Att jaga så

Hvar dag – hå, hå,

Det kostar mycket mycke på.

En stackars mö

130Will hellre dö,

Än drifva så kring land och sjö.

I skogens våld

Bo bara troll

Som trampa på ens klädningsfåll.

135Der lurar arg

En lurfvig varg

Der brummar björnen,

|100|

Der flaxar örnen

I alla stubbar

|7|

140Bo tomtegubbar

Och gastar snyfta

I hvarje klyfta ...

1:sta Hofd.

En tapper flicka

Får ej klicka

145Att troll och gastar i ögat blicka.

2:dra Hofd.

En flitig flicka

Skall sy och sticka

Och ej sin fot uti skogen vricka.

1:sta Hofd.

Ack hur herrligt ändå

150Att i skogen gå!

2:dra Hofd.

Hur förfärligt ändå hå, hå,

Att sig möda så!

1:sta Hofd.

Intet tvång,

Bara sång!

155Inga moraler!

Inga kabaler!

2:dra Hofd.

Löf och blad –

Ingen parad!

Saltomortaler,

160Men inga baler!

Man ofta sagt

Till oss: gif akt;

O flickor, gån ej ut på jagt!

|101|

I skogens snår

165I edra spår

Den vilde jägarn osedd går.

1:sta Hofd.

Men ej med lod

Och krut och blod

Vi flickor te vårt hjeltemod;

170Det är vår lott

Att sigta smått

På fjärlar och på hjertan blott.

|8|

Båda.

Och frisk och sval

175Är skogens sal

Och herrlig är den gröna dal,

Och lätt och gladt

Med glädtigt spratt

Vi jaga, jaga dag och natt.

Scen 4.

Gyllenstjerna och de öfriga vid dryckesbordet.

Gyllenstjerna (fattar bägarn.)

180Kungens skål

Och att han snart, rätt snart må blifva myndig!

Banér.

Och skaffa oss från halsen denna svärm

Af qvinnor och peruker, hvilka mönstra

Vår raske Carl, som vor’ han djekn i Skara!

Wachtmeister.

185Och löna sen en trogen stallbrors tjenst.

För min del har jag ingenting emot

Att blifva Sveriges rikes Marsk.

|102|

Gyllenstjerna.

Du Marsk! haha! det blir en egen visa!

Qvintett.

Wachtmeister.

Jag Marsk! det vor’ ej galet

190Mig passar just det valet.

Jag då ej kom i qvalet

Arméen att föra an.

Mot Ddanskar och mot ryssar

Jag öfver vågen kryssar

195Och midt bland svärdens kyssar

Jag slåss till sista man.

De öfriga

Du Marsk! förbannadt galet,

Dig passar ej det valet,

Du säkert kom i qvalet,

200Arméen att föra an.

Mot danskar och mot ryssar

Du bland buteljer kryssar

Och för etthundra kyssar

Du säljer sista man.

|9|

Gyllenstjerna.

205Wachtmeister hör, du har då verkligt lust

Att blifva riksens Marsk?

Wachtmeister.

Om jag har lust?

Den tjensten är för mig som jag för tjensten.

Gyllenstjerna.

Du, Oxenstjerna, nöjs med att bli drots?

Oxenstjerna.

Vid Backus, drots! Åh ja, det kan mig anstå.

|103|

Gyllenstjerna.

210Och du Banér, du med ditt räknehufvud,

Du synes mig till kansler klippt och skuren.

Banér.

Tack skall du ha. Hur var det? Kansler? hm ...

Gyllenstjerna.

Nå Levenhaupt, säg ut, hvad vill du bli?

Levenhaupt.

Jag vill bli kung.

De öfriga.

Så skål, ers majestät!

Levenhaupt.

215Jag vill bli kung. Och sen i nåder nämnaer

Jag Gyllenstjerna till riksdrinkare

Ty visare än han vid drufvans flöden

Kan ingen skipa fosterlandets öden.

Gyllenstjerna.

I skämtet ligger mången gång ett frö

220Af allvar, som, med kloka händer vårdadt,

Kan drifvas himmelshögt.

Banér.

Förklara dig!

Gyllenstjerna.

Ej här, der tärnor tassla och der långa

Hofjunkaröron spetsas rundt omkring oss.

Men kom i natt precis på slaget tolf

225Till Kastelholms ruiner! Der vill jag

Den stege visa, hvarmed gyllne äpplen

Man dristigt plockar ifrån spirans topp.

|104|

Wachtmeister.

Det vore böfveln!

|10|

Banér.

Svär på det, kamrat!

Gyllenstjerna.

Jag svär på ingenting. Ja, eller nej?

De öfriga.

230På slaget tolf vid Kastelholms ruiner.

Gyllenstjerna.

Godt,. Tand för tunga, lås för hvarje mund.

Man lyssnar på oss. Skingrom oss en stund.

(De sprida sig bland träden.)

Scen 5.

Drottningen, Horn och efterhand hela hofvet framträder i förgrunden. Sedan Reuterkrantz.

Drottningen.

Hvem är den ryttarn, som på löddrig häst

Der borta ilar hitåt öfver ängen?

Horn. (med handen öfver ögat.)

235Mig solen bländar ... Det är Reuterkrantz.

Drottningen.

Och ensam? Store Gud, hvar är då kungen?

Horn.

Han snart är här. Min drottning lugna er.

|105|

Drottningen.

Aria.

Vet ni, gref Horn, hur modershjertat klapparsvårläst p.g.a. inbindning/konservering

När vid en afgrund hennes älskling står!

240När allt sitt mod vid denna syn hon tappar,

Vet ni, gref Horn, hur qvinnans hjerta slår?

Palatset, Kojan, tiggarn, herrskarinnan

Af samma Gud har samma hjerta fått,

Ej drottningen finns mer, qvar står blott qvinnan

245Och mins sin höghet ej – sin kärlek blott.

Hvar är min son, min älskade, min enda!

Har långt från mig en fara honom mött?

I denna nejd, den ensliga, ej kända,

Har någon ofärd all min fröjd förödt?

250O tag mitt rike, tag min gyllne krona,

Tag all min höghet, trampa den med hån,

Låt fattig mig i kojan dö – men skona

Min älskling blott! Skänk mig igen min son!

|11|

Ack, se min fruktan! Se mitt qval!

255Se, modershjertat har ej val!

Skänk mig min son! min son är ung!

Min fröjd är arm, min sorg är tung!

Skänk mig min kung!

Mitt rikes kung!

260Mitt hjertas kung!

Qvintett och kör.

Reuterkrantz.

Hvad oerhördt, hvad dristigt brott!

Drottningen.

Olycklige, hvad säger ni! Min son!

Horn.

Hvad ... kungen? Store gud!

|106|

Kören.

Jag bäfvar. Ofärd bringar han.

Reuterkrantz.

265Gud vare tack, ej skadad kungen är.

Drottningen.

Jag andas åter!

Kören.

Ej skadad är han. Gudilof!

Drottningen.

Till döds ni skrämde mig.

Horn.

Så säg ni olycksbud, hvad har då händt?

Reuterkrantz.

Hans Majestät och jag, vi hela dagen jagat har en elg, den skönaste i Ålands hela skog. I sträckgalopp kom kungen sist till randen af ett bråddjup ...

Kören.

270Ve hvad säger han?

Reuterkrantz.

Der kunde elgen icke mera fly. Vi stadnade.

Hans Majestät geväret tog, och lade an.

I samma ögonblick small mellan björkarna

Ett skott ...

Gyllenstjerna.

275Mot kungen?

|12|

Drottningen.

... Ha förräderi!

|107|

Kören.

Kan sådant missdåd tros?

Reuterkrantz.

Om emot kungen, jag ej vet. Alltnog

Att träffad låg den sköna elgen i sitt blod.

280Men den lemma startförvägnekommentar skytten undkom oss.

Qvintett och kör.

Hvad lyckligt öde!

Fritt elgen blöde!

Blott man ej döde

Ålands ljung

285Vårt hopp, vår kung!

Reuterkrantz.

Nej ve den bof i förväg gått

Att fälla elg för kungens skott!

Hans bälte jag vid stranden fann,

Sitt brott med lifvet böte han.

Qvintett och kör.

290Så grymma lagar

Från fordna dagar

Man blott beklagar.

Hvad faslig lott

För ringa brott!

Reuterkrantz.

295Man sände strax till fogden lemma startbådkommentar

Att spana ut det lömska dåd

lemma startDen store Gustafs lag skall stå

Att elgars skytt man hänga må.kommentar

Kören.

Nåd, för den arme!

300Man sig ej harme,

Men mildt förbarme!

|108|

Att lagens lopp

Ej fylles opp!

Reuterkrantz.

Man högt sig harme,

305Ej sig förbarme!

Den syndarn arme

Må hängas opp

I första topp.

|13|

Qvintett och kör.

Hvad lyckligt öde!

310Fritt elgen blöde!

Blott man ej döde

Ålands ljung.

Vårt hopp vår kung!

Drottningen (tal)

Min son, min Carl! Der kommer han, vår kung!

Horn.

315Rätt tankfull syns han.

Reuterkrantz.

Mörkt är jägarns mod

När okänd skytt hans byte fällt i blod.

Scen 6.

De förre. Konungen inkommer i jagtdrägt, som bär spår af skogen och hastig ridt.

Drottningen (omfamnar honom)

Välkommen Carl! (mönstrar hans drägt)

Mitt barn hur du ser ut!

Din lemma startlifrockkommentar skrynklad, hatten illa fläckad

Och dina stöflar smutsade. Min son,

320Det passar ej dig så för hofvet visa.

|109|

Kungen.

Guds fred ers Majäestät

Horn.

Tillåt mig nämna,

Att skyldig vördnad fordrar af en son,

Det han sin höga mor på handen kysser.

Kungen vänder honom ryggen

Drottningen (som förut)

Din handske blodig; fläckar bär du ock

325På dina underkläder. Vet, mitt barn,

Att sammet kostar nio daler alnen.

Kungen.

Rätt vackert väder, endast litet varmt.

Drottningen.

Du tankfull syns. Har någon hemlig makt

I detta trollensdomsland din själ betagit?

Kungen.

330En hemlig makt? En mycket hemlig, ja.

|14|

Förtrollad är jag visst, ers Majestät,

Af dessa skogars prakt och stränders grönska,

Af denna sköna, leende natur.

Drottningen.

Min Carl ej skämta med din mor så der!

335Exempel gifvas uppå hexors list,

Och nästan alla stamma de från Finland.

Kungen.

Förlåt, ers Majestät, om jag er sårat!

Ett litet äfventyr mig händt. Låt oss

Det glömma under lek. Om boll vi kasta,

340Till måls vi skjuta ... åh, man skall få se,

Att bättre jag mig öfvat deruti,

|110|

Än i grammatikan. (sakta) Men säg åt Horn,

Att han ej går i vägen för min kula.

(Alla gå, utom Gyllenstjerna, som qvarstadnar.)

Scen 7.

Gyllenstjerna, sedan kungen.

Gyllenstjerna.

Der går han med sin Mamma liten pilt,

345Som snart skall styra Sveriges land. Må vara,

Han gerna hänga må vid andras släp;

Dess säkrare jag honom tar i släptåg.

Men sådan morsgris får ej pilten bli,

Att med moraler man mitt verk förderfvar.

350Jag måste skaffa barnet äfventyr;

Han sagolysten är som alla piltar.

För den skull just jag denna jagt ställt till,

Och finge vi nu blott en skön prinsessa,

Förtrollad, det förstås, och lätt befriad,

355Jag hade vunnet spel ... Der är han ... Godt!

Kungen.

Säg är du ensam, Gyllenstjerna?

Gyllenstjerna.

Ja,

Förutan modersvård och guvernörer.

Kungen.

För mig var det ej lätt att komma lös.

Det hederliga folket följer mig

360Som vore jag en liten pilt i lemma startfallvalkkommentar.

Vet du, det der odrägligt är.

|15|

Gyllenstjerna.

Åhja,tillagt av utgivaren

|111|

I fall ers Majestät ej hellre vill

Lik lemma startSardanapaluskommentar med qvinnor spinna,

Det såge säkert hennes Majestät

365Och den högvise Horn med mycket nöje.

Kungen.

Ja, sannt att säga, rigtigt trifs jag ej

I qvinnosällskap, kan ej fina seder,

Ej fina ord för fröknars fötter lägga.

Jag vill ha luft – fri luft i skog och mark,

370Och styra vill jag sjelf min raska häst ...

Och styra sjelf mitt land ... är det ej bäst?

Gyllenstjerna.

Så skall en konung tänka. Vore jag

Så visst en kung som jag är undersåte,

Och sexton år ... jag skulle qvinnors flock

375Till sländan visa och pedanters pocktillagt av utgivaren

Kalmars slott en nyttig späkning gifva.

Kungen.

Rätt bra törhända, att du ej är kung.

Men om helt annat nu jag ville språka.

Kan du det gissa? (svärmiskt) Jag har henne hört.

Gyllenstjerna.

380Elghonans skri, när i sitt blod ...

Kungen (otåligt.)

Nej, nej!

Gyllenstjerna. (fint)

Om henne blott ers Majestät har talat.

Kungen.

Jag kan ej nämna namn jag icke vet.

Mins du förliden sommar, när en dag

Vi bittida oss smögo ut från slottet

385Att segla utåt saltsjön ...

|112|

Gyllenstjerna.

Knappt vi kommit

Ett stycke ut med fröjd i friska vågor,

Förrn lemma startslupenkommentar fick en by och kantrade ...

Kungen.

Med nöd vi kommo båda upp på kölen,

Och vinden låg åt hafs, och ingen båt

390Sågs till ...

|16|

Gyllenstjerna.

Då plötsligt från en Ålandsskuta

En båt sköt ut ...

Kungen.

I båten satt en flicka ...

Gyllenstjerna.

Hon var ovanligt vacker ...

Kungen. (blygt.)

Tyckte du?

Gyllenstjerna.

Ja, på min ära skön. Hon rodde bra.

Och när hon oss med mycken fara räddat,

395Hon sjöng, att muntra oss, en liten sång.

Så här om jag mins rätt. (sjunger.)

»Och hafvets unga tärna, hon gick en qväll så varm.»

Kungen. (drömmande)

En vacker sång!

Gyllenstjerna.

Nå väl, ers Majestät?

Kungen. (uppsprittande.)

Nå väl, hvad sen?

|113|

Gyllenstjerna. (fint.)

Jag väntar på befallning.

Kungen.

400Jag hörde hennes röst ...

Gyllenstjerna.

Är det väl möjligt?

Kungen.

Jag gick vid stranden af ett ensligt sund,

Och Reuterkrantz dref harar uti skogen,

Då ifrån motsatt strand en ton så klar

Som silfver och kristall mitt öra nådde.

405Jag lyssnade, och det var samma sång

Och samma röst. Hvad menar du?

Gyllenstjerna.

För tusan!

Vi henne söka opp, den söta flickan.

Hon tog ej lön för det hon räddat kungen;

Om kungen ville löna henne nu? ...

Kungen.

410Men huru finna henne?

|17|

Gyllenstjerna.

Jag vet råd.

I morgon här i socknen hålles marknad.

Förklädda gå vi ut bland marknadsfolket.

Det skall bli muntert.

Kungen.

Nej, omöjligt nej!

Om Horn får veta det, och om min mor ...

Gyllenstjerna.

415Så ställa de ers Majestät i skamvrån.

Ej så?

|114|

Kungen.

Jag, Horn till trots väl hade lust ...

Gyllenstjerna.

Ers Majestät är sexton år och kung.

Hvad skam att gå i sådan boja tung!

Kungen.

Topp, ja vi gå! Hans vrede må förmeras

420Jag vill regera sjelf och ej regeras.

(Man hör bakom scenen en trumpetstöt.)

Signalen hör! Man skjuta skall till måls ...

Gyllenstjerna.

Man kommer hitåt ...

Scen 8.

Reuterkrantz samt jägarne inträda i procession. Främst bäres en smyckad stång med en i toppen fladdrande dufva. Stången uppreses som mål. Kungen och Gyllenstjerna taga plats bland jägarne till venster. Drottningen, Horn och hofvet till höger för åskådarne. Landtfolk på afstånd.

Målskjutnings kör.

Kören.

Kom låt oss fresta

Kulan den bästa

425Kom låt oss fästa

Fjerran ett mål!

Den som ej sigta

Kan och ej rigta,

Han skall få plikta

430Med kungens skål!

|18|

Horn.

Än man fördröje

Ursinnigt nöje.

|115|

Hvem kan med löje

Här ge akt?

Reuterkrantz.

435Hans Majestät har skottet först.

Drottningen.

Dig akta,

Min Carl, och med geväret umgås sakta!

Horn.

Månn´ bössan rätt och lagom laddad är?

Kungen.

Att sist, ej först få skjuta jag begär.

(De täflande bereda sig att skjuta)

Gyllenstjerna (till Reuterkrantz.)

Låt oss om första skottet kasta lott.

440Krans eller krona?

Reuterkrantz

Krona.

Gyllenstjerna (kastar ett silfvermynt, upptager det åter från marken.)konsekvensändrat/normaliserat

Krans! ... Mitt skott!

Kören.

Gif akt! gif akt! (Gyllenstjerna skjuter)

Bom! Bom! Bom! Om man jagar

Så säkert alla dagar,

Jag elgarne beklagar

445Vid sådan kunglig jagt.

Horn.

När så man jagar

Här alla dagar

Ej mig behagar

Kungens jagt.

|116|

Jägare.

450Lustigt man jagar

Nätter och dagar

Kring fält och hagar

Går kungens jagt.

Bom!

|19|

Kören.

455Skämtet förhöje

Ett sådant herrligt nöje

Man knappast mer för löje

Kan derpå gifva akt.

Reuterkrantz. (till Gyllenstjerna)

Så gammal jägare och skjuta bom!

Gyllenstjerna.

460Bah, lyckan är en qvinna.

Reuterkrantz.

Lemna rum!

Kören.

Gif akt! Gif akt! (Reuterkrantz skjuter)

Bom! Bom! Bom! Om man jagar etc ...

Drottningen. (till Horn.)

Gref Horn, gref Horn, en bössa är för tung

För barnets arm?

Horn. (med en axelryckning)

465Men barnet är en kung!

KungKören.

Nu kungen han

Skall lägga an

Ej ängslan mig bryr

Han krut icke skyr.

|117|

Kungen skjuter.

470Träff! (Jägarne och hofvet svänga hattarna)

Kören.

Lefve kung Carl!

Kung Carl! kung Carl!

Han träffat har

Sitt mål så snar.

475Och lefve kung Carl!

Och lefve, och lefve, och lefve kung Carl!

Under kören framträder en jägare och presenterar kungen den skjutna dufvan. Kort derpå bjuder kungen sin arm åt Drottningen och aflägsnar sig långsamt genom de bugande raderna af hofvet. Grupper af landtfolk samla sig i närheten af det kungliga tältet. De kungliga stadna och synes samtala med landtfolket. I det ögonblick kören slutar, ser man kungen och drottningen ingå i tältet.

Ridån faller.

|||1||118|

Andra Akten.

Afton. Öppen plats vid stranden. I fonden hafvet, i sakta gungning och belyst af aftonrodnaden. På afstånd till venster Kastelholms ruiner och slottsvaktarens boning, hvars fönster glimma röda. Till höger nära stranden klippor; närmare förgrunden en fiskarstuga; utanför den hänga nät.

Scen 1.

Leonora sysselsatt att upphänga nät.

N:o 1. Ballad.

Och hafvets unga tärna, hon gick en qväll så varm

Vid Ålands strand att bada sin svanehvita barm

Med blommor i hågen.

480Och skogen var så herrlig och stranden var så grön

Och alla vackra stjernor de skeno klart i sjön,

Och sången den for öfver vågen.

Och hafvets unga tärna, hon tänkte i sitt sinn:

Ack, hade jag en vän, som jag kunde kalla min

485Med blommor i hågen;

Och alla klara stjernor och alla perlors glans

Och mitt palats af silfver och guld det blefve hans.

Och sången den for öfver vågen.

Vid andra raden af följande vers framträda kungen och Gyllenstjerna insvepta i kappor och osedda af Leonora, i fonden. Kungen lyssnar drömmande, svärmisk och stum på Leonoras sång.

Och bäst som sången klang öfver sjö och vik och land,

490Kom skogens unge konung alltner till Ålands strand

Med blommor i hågen.

»Du skönaste bland tärnor, säg vill du bli min brud?

Jag ger dig bergens skatter och ängens blomsterskrud.»

Och sången den for öfver vågen.

|119|

4:ode lemma startversenkommentar uti sista akten.

495Och hafvets unga tärna, hon log så ömt och godt:

Hvad skall jag, herre konung med dina berg och slott?

Med blommor i hågen.

Ditt slott är gröna skogen, och mitt är böljan blå,

Och fast vi evigt älska, vi evigt skilda gå.

500Och sången den for öfver vågen.

Gyllenstjerna till kungen.

Vid skogens bryn derborta Reutercrantz

|2|

Jag komma ser ... Hitåt ers Majestät!

Han bör ej se oss här!

(Kungen spritter upp ur sina drömmar, de aflägsna sig skyndsamt.)

Leonora (tankfullt).

Den fjerde versen

505Som handlar om hur hafvets mö och kungen

Hvarandra älska och dock aldrig få,

Den gör mig sorgsen. Då så tänker jag

På lilla kungen och hans vackra lockar,

Från hvilket vattnet dröp, när i min båt

510Jag honom bergade helt genomvåt,

Den söta kungen med de blåa ögon

Och röda kinder! Nu han vuxit stor

Och mins ej mer en sådan fattig flicka.

Men mig det tycks som har jag honom kär

515Och som min visa vore enkom gjord

Om mig och honom. Det får Jonathan

Till godo hålla, ty den lilla kungen

Jag håller af så här (niger djupt) helt undersåtligt

Men annat slag är det med honom der ...

(kastar en slängkyss åt hafvet.)

520I dag får jag se kungen jaga här ...

Ack om han vore än så röd och hvit!

Och kommer Jonathan från Föglö hit

Och svartsjuk blir, jag mig ej låter skrifta;

Jag gör just hvad jag vill, tills vi bli gifta.

|120|

Scen 2.

Leonora. Reutercrantz inkommer med bössa på axeln och ett bälte i handen.

Reutercrantz.

525God morgon vackra barn! Du fiskar snällt

För kungens bord, ej så?

Leonora.

För kungen ja,

Om han betalar kungligt. Annars jag

Min fisk i morgon uppå marknan säljer.

Reutercrantz.

Ja så, jag också är en fiskare

530På sätt och vis. Gif derför mig en kyss!

Leonora (bakom näten).

Gå ej i nätet, nådig herre! Mången,

Rätt mången gädda der har blifvit fången.

Reutercrantz (kastar bältet om hennes hals).

Nu grep dig gäddan.

Leonora (gör sig lös).

Ja ... men fick mig ej.

|3|

(betraktar bältet)

Det bältet ... säg ... hvar har han fått det bältet?

Reutercrantz (uppmärksamt).

535Du skulle känna du det bältet här?

Leonora.

Han frågar mig om jag det känner – jag

Som sjelf det gett åt Jonathan från Föglö!

Jonathan Pehrson ...

Reutercrantz.

Är du viss derpå?

|121|

Leonora.

Jag måtte väl min egen fästman känna.

Reutercrantz.

540Och är han här?

Leonora.

Ej som jag vet ännu

Till marknaden jag säkert honom väntar.

Reutercrantz (för sig).

Jag bofven funnit har, hvars spår jag söker.

(Högt) Adjö, min vän! Hitåt min väg sig kröker.

(går åt venster.)

Scen 3.

Leonora, sedan Jonathan.

Leonora.

Håll, gunstig junker, gif mig bältet åter!

545Han hör mig ej ... han går. Besynnerligt!

Hvar fann han bältet och hvad menar han?

Månn någon fara hota Jonathan?

Jonathan (nedkommer från klipporna till höger, smyger sig bakom Leonora och håller händerna för hennes ögon.)

Hvem är det? Säg!

Leonora (skämtande).

Jag känner honom ej.

Ett troll i skogen?

Jonathan (borttager händerna).

Gissadt, hjertanskär!

Leonora.

550När man om trollet talar, är det här.

Säg håller du utaf mig?

|122|

Jonathan.

Liten smul!

Leonora.

Hvar har du bältet jag dig gaf till jul?

Jonathan.

Jag tappat det.

|4|

Leonora.

Hos andra flickor? Svara!

Jonathan.

Om jag för dig skall rätt uppriktig vara,

555Så hade jag i dag ett äfventyr.

Leonora.

Rätt skönt, när till sin brud man kosan styr!

Jonathan.

Vid vikens strand jag hade bundit jullen

Då jag ett rassel uti skogen hör.

Jag lyssnar – fattar bössan – och på kullen

560Jag ser en elg – och branten nedanför.

Ett ståtligt djur! Geväret bränner handen ...

Jag lägger an ...

Leonora.

O himmel!

Jonathan.

Och i sanden

Den stolta elgen blöder för mitt skott.

Leonora.

Du vet då ej ...

Jonathan.

Jag vet, det är ett brott.

|123|

565Men då ... man tänker ej, man skjuter blott.

Knappt är det gjordt, förr’n jag min fara anar,

Och då två junkrar jag i skogen spanar,

Jag flyr ... och bältet ...

Leonora.

Allt förloradt är,

En okänd jägare man nyss såg här.

570Ditt bälte bar han, dina spår att leta,

Och jag förrådt dig, utan att det veta.

Jonathan.

Var lugn! Vi fly i dag till Föglö skär,

Och ingen junker skall oss söka der.

Leonora.

Du vet då ej, att sedan tvenne dagar

575Kung Carl och hofvet här på Åland jagar?

Jonathan.

Hvad säger du? Är kungen sjelf på jagt?

Leonora.

Hans egen elg har du om lifvet bragt.

Jonathan.

Ve mig! Mitt lif är utan nåd förbrutet.

N:o 2. Duett.

Leonora.

Kom du, min gosse, kom, o kom,

|5|

580Från denna strand att vända om!

Här lurar döden på din stig,

Fly, om du älskar mig!

Jonathan.

Sörj ej, min hulda flicka du,

Fri står jag här hos dig ännu.

|124|

585Stark är min arm och fast mitt mod

Och säkert är mitt lod.

Leonora.

De komma, komma många,

Dig gripa och dig fånga ...

Jonathan.

Hulda, lugna dig!

Leonora.

590De skola fängsla, binda,

I bojor hårdt dig linda ...

Jonathan.

Mer ej ängsla dig!

Leonora.

Ack om du dör, skall jag så ensam vara,

All fröjd och frid med dig sin kos de fara.

Jonathan.

595Sörj icke mer! Med dig jag flyr, du ömma,

Att på en fjerran strand vår kärlek gömma.

Jonathan och Leonora.

Jag har en vän, en vän så huld,

Så trogen som det klara guld.

Den vännen vill jag hålla kär,

600Den vännen han/hon står här.

Den vännen är mitt hopp, min tro,

Den vännen är min lefnadsro,

Den vännen är min tröst och frid

I lifvets heta strid.

605Jag ingen ann’ mitt hjerta ger,

Och ingen kan oss skilja mer,

|125|

Och hans jag är/Jag hennes är i lust och nöd

Allt uti lif och död.

Leonora.

Fly, Jonathan, fly fort!

Jonathan.

Ej utan dig!

Leonora.

610Ej vänta mig! Jag först till slottet ilar;

Der har jag doldt i tornets gamla mur

|6|

Min faders arf, tvåhundra silfverdaler.

Jag hämtar dem ... du flyr, det är mitt råd;

Jag går till drottningen att be om nåd.

Vid slutet af duetten mörknar himlen. Man hör bruset af en annalkande storm, och på afstånd höres åskan sakta mullra.

Jonathan.

615Det mulnar ... himlens rand är stänkt med blod.

Och åskan mullrar ...

Leonora.

Fly! Jag kommer. Mod!

(Båda skynda åt olika håll.)

Scen 4.

Scenförändring. Theatern föreställer det inre af Kastelholms ruiner. En del af scenen till höger skymmes af halfgrusade lemningar efter en förfallen mur. Mörker, stundom upplyst af blixtar. Ovädret, som begynt i nästföregående scen, har nu med häftighet brutit löst, och tilltager under sammansvärjningen allt mer.

Gyllenstjerna inkommer ensam, höljd i en kappa.

Gyllenstjerna.

De dröja än ... Jag vill dem bida här.

|126|

Den tysta natten sjelf i uppror är,

Emot sin kung, den stjernbekrönta himlen.

N:o 3. lemma startAriakommentar.

Gyllenstjerna.

620Stormen hviner

I slottets ruiner,

Blek som en galning månen skiner.

Hafvet dånar

Suckar och trånar,

625Hafvet, som menskors feghet hånar.

Gyllenstjerna.

Blixten ljungar

På narrar och kungar,

All deras dårskap i spillror slungar.

Åskan brakar

630Och klipporna skakar,

Hela den murkna verldenoriginal: verden knakar.

Ha ha ha ha ha ha!

Stå på dig, verld! Fall icke, mur!

Håll hop, du bristande natur!

|7|

635Låt än ej upp ditt svalg, du haf!

Spar än ditt rof! Betäck din graf!

Ha, unna mig mitt herrskarkall

Med Sverige till min fotapall,

Och sedan rosta, du mitt svärd!

640Och fall du mur! Och brist, du verld!

Hör jag ej steg i natten?

Nej, det var gråa ufven,

Som plirar der så dufven

Med ögon utaf katten.

645Drick! Njut! älska och dröm!

Lyckan hon flyr med stunden

|127|

Drick! Njut! bägaren töm ... (blixt)

Ha ha ha ha ha ha!

Du gamla drake på din skatt,

650Skenheliga, fördömda natt,

Som i din svarta prestcalott

Är dömd att dricka vatten blott,

Med klang och sång jag helsar dig

Ditt eko borde täcka mig;

655Men du – du ger en blixt till svar

Ur dina svarta ögonpar ...

Nu ... jag hör steg ... der komma mina dockor,

Jag drar på trådarna, de dansa strax.

Scen 5.

Melodram, Sextett.

Gyllenstjerna.

Hitåt, kamrater! Stället det är här.

660Ovädret tilltar ... himlen störtar neder

På våra hufvuden ...

Banér.

Vi trottsa den!

N:o 4. Melodram.

Gyllenstjerna.

Ve den, som yppar hvad vi här besluta!

Finns en förrädare bland er, välan,

Så svärjen att vår hämd skall honom drabba!

Alla.

665Det svärja vi!

Gyllenstjerna.

Må blixten ljunga ned

Uppå vår hjessa, må de gamla murar

|128|

Med brak nedstörta öfver oss om någon

Ostraffad röjer oss!

|8|

Alla.

Det svärja vi!

Banér.

Och må vi dela Sverge oss emellan.

670Ve den som rycker sig en lejonpart!

Hans blod skall flyta!

Alla.

Ja, det svärjen vi!

Banér.

(tal)

Så säg, hur makten få i våra händer

Så länge Sverge äger råd och ständer?

Gyllenstjerna.

I går mot kungen lossades ett skott ...

Wachtmeister.konsekvensändrat/normaliserat

675Mot kungen ej, men emot elgen blott.

Gyllenstjerna (med eftertryck).

Mot kungen, säger jag. Förstån I ... kungen!

Han af förrädare omgifves här.

I dag förklädd till marknaden han kommer;

Förklädde bofvar gripa honom der ...

(Under dessa ord inkommer Leonora, stadnar till hälften dold af muren och qvardröjer, osedd af de öfriga till scenens slut.)

Wachtmeister.

680Det är en lek, som kosta kan vår hals.

Gyllenstjerna.

Hör mig till slut. Bland folket blir tumult.

|129|

Jag ger signal: tre slag! (klappar i händerna) Det noga märken!

Vi störta fram, vår unge kung befria,

Och röfvarne försvinna utan spår.

685Det följande är klart. I går man skjutit,

I dag man burit hand på Sveriges kung.

Vi ropa högt att kungen må förklaras

Sjelfmyndig och allenastyrande.

Derpå med Carl och Ålands folk i yra

690Till Stockholm tåga vi att Sverige styra.

Wachtmeister.original: Vachtmeister.

Din plan är djerf, ditt samvete förtorkadt.

Gyllenstjerna.

Kamrat, ditt samvet, det är lika korkadt

Som denna flaska. Drick! Predika sen!

Wachtmeister.

Drick sjelf, om du har lust, vid åskans dån,

695Och om du vågar, mana fram med hån

De döde kämpar förr man här sett gästa,

|9|

I kapp med dig att drufvans safter fresta.

Gyllenstjerna (gäckande).

Må göra. Som du vill.

(musik) Jag manar er,

I gamla drinkare, som dessa hvalf

700I fordomtid med drufvans must ha fuktat,

Dig lemma startKröpelinkommentar, du bålde riddersman,

Och dina män jag dricker till. Välan:

(dricker.) Lefve skuggorna! (blixt)

Leonora (bakom muren, upprepar:)

Lefve skuggornaoriginal: skogarna!

Gyllenstjerna.

Hvem svarade!

|130|

Banér.

Det kom en röst ur jorden.

Gyllenstjerna.

705Nå vid mitt svärd, ett sådant svar på tal

Jag väntat knappt af gamla Kastelholm.

Säg mig, du eko som i murn dig gömmer,

Är du en vålnad af en munvig fröken,

Som af sig sjelf blott eger qvar sitt prat?

710Går här kanske en skön prinsessa än

Att söka sin i striden fallna vän?

Rätt muntert vore det att här bland trollen

Af hennes klädning se den hvita fållen.

(Blixt) Leonora visar sig ett ögonblick framom muren, byter plats och stadnar närmare förgrunden tätt invid slottsmuren till höger för åskådarne. De öfrige rusa till den plats der hon först visat sig.

Banér.

Der var hon ... der!

Oxenstjerna.

Jag nyss såg henne här.

Wachtmeister.

715Ve oss, vårt onda samvete det är.

Qvartett.

Ve, jag förskräckes

Grafven uppväckes

Skymt af en skepnad

Slår mig med häpnad.

Leonora.

720Se de förskräckas!

Grafvarna väckas!

Skymt af en skepnad

Slår dem med häpnad!

|131|

Gyllenstjerna.

Bröder, hur lustigt här

725Fylles hvad jag begär;

Kärlek och drufvors glöd

Väcka en död.

|10|

Qvintett.

Gudaförsmädare!

Leonora.

Falske förrädare!

Gyllenstjerna.

730Är jag en hädare.

Qvartett.

Kom låt oss ila!

Leonora.

Ja, jag vill ila.

Gyllenstjerna.

Ej må vi hvila

Fegt stå här.

Qvartett och Gyllenstjerna.

735Så skyndom oss, så skyndom till vårt värf!

Leonora.

Vårt värf!

De öfriga.

Det fröjd må bringa, bringa oss förderf!

Leonora.

Förderf!

Qvartett och Gyllenstjerna.

Må prakt emot oss smila eller nöd.

|132|

Leonora.

740Ja nöd!

Qvartett och Gyllenstjerna.

Till makt vi ila, ila, eller död!

Leonora.

Till död!

(Alla utom Leonora hasta ut.)

Scen 6.

Leonora ensam. Ovädret aftager. Månen lyser öfver ruinerna. Mot slutet af arian synes dagen gry.

N:o 5. Aria.

O du silfverklara månens strimma;

Som ensam lugn i lifvets stormar ler,

745Som från din höjd i tysta nattens timma

Odödligt säll på jordens sorger ser,

Gjut klarhet i den mörka orons dimma

Gjut tröst i Leonoras hjerta ner.

Ha – det är tid

750Ej mer, mitt hjerta att bäfva!

Fara och strid

Kring kungens hufvud sväfva.

Hör det du mur,

Som störtar i ruiner,

755Hör det, natur,

Som vildt i stormen hviner!

Himlarna stå i brand;

Brottet har sträckt sin hand,

|11|

Sveket har snärjt sitt band

760Mot din krona,

Mot din krona, min kung, mitt land.

Står du ej opp

Ur dessa murars grafvar;

|133|

Hjeltars tropp

765Med dina multna glafvar?

Förtro ej din vakt

Åt dessa svaga armar!

Finns ej en makt

Som nådigt sig förbarmar ...?

770Murarna svara ej;

Grafvarna öppnas ej;

Hjeltarne vakna ej;

Ack, allena,

Ack, allena, allena jag står ...

775O nej!

O höga makt, som bjuder stormen tiga

Och tämjer hafvets skumbetäckta våg,

Och bjuder morgonrodnans stråle stiga

Ur nattens flor som nyss kring jorden låg,

780Kom att min själ till nya krafter viga

Och styrka till det höga värf min håg.

Du som minsta blomma vill bevara

För stormens il, för middagssolens brand,

Min kung förrådts, mitt land är uti fara;

785O skydda du min kung, mitt fosterland!

Ha natten flyr ... jag på min post skall vara

Min kung skall räddas af en flickas hand!

(ilar bort)

Scen 7.

Scenförändring. Morgongryning. Hafsstranden utanför ruinerna; till venster förfallna murar och hvalf. Båtar vid stranden. Åskan har upphört, stormen aftager, regnet som ännu smattrar vid början af scenen, upphör derunder och himlen ljusnar. Till höger inträda fiskare och landtfolk.

En gammal fiskare.

Det blåser friskt och sjön är hvit i syn.

Nå, nå, jag känner byn. Han ryter till

|134|

790Lik galen varg och biter hvem han möter;

Men bara han får hållas, blir han spak

Liksom en jungfru. Vänta litet, gossar!

Han lemma startmojaroriginal: mojer afkommentar, och snart vi båten lossa.

|12|

Till marknan komma vi tidsnog ändå.

Jonathan (inkommer från samma sida).

795Guds fred! Har någon sett till Leonora?

Fiskaren.

lemma startVasserrakommentar nej! I sådant herrans väder

lemma startPlärkommentar qvinfolk akta sina granna kläder.

Jonathan (vill gå åt venster).

Hon gick hitåt.

Fiskaren (qvarhåller honom).

Hör på, kamrat, låt tösen

Gå sina vägar. Icke smältar hon

800I första regnskur. Sätt dig här och sjung!

Jonathan (som förut).

Jag har ej tid.

Fiskaren.

Hå prat! Här sitta vi

Som frusna sparfvar. lemma startQvintilerakommentar lite,

Det muntrar oss. Stäm opp en liten låt!

Så, kör i vind – om sjöman och hans båt!

Jonathan.

805Må göra. (för sig) Jag vill vänta Nora här.

Till Föglö sen det för oss båda bär.

N:o 6. lemma startSjömansvisakommentar med kör.

Den kallar jag en usel man,

Som ej sitt segel sköta kan,

Som rädd och blek på stranden står,

|135|

810När stormen öfver hafvet går.

Må flickan sitta ung och säll

Och plocka ros i sommarqväll,

Till hafvet längtar sjömans håg,

Hans hem det är den fria våg.

815Raskt i din båt! Skjut ut! Låt gå!

lemma startDick bidevind! Skot an!kommentar Pass på!

Vindarna susa

Brusa, brusa,

Seglena lefva

820lemma startRefva,kommentar refva!

Refva åt fanders inte! Stopp! Skot an!

Tar hon in vatten? Hurra! ös hvar man!

Dick!

Babord med rodret! lemma startLoff!kommentar Låt gå!

825Dick bidevind! Skot an! Pass på!

Den kallar jag en usel man,

Som ej sitt segel sköta kan.

Hell dig, du fria Bottenhaf!

|13|

Du Östersjö, mitt hem, min graf!

830Hell dig du vida finska vik,

På segel och på segrar rik!

Emellan er, lik fager mö,

Står Ålands glada, gröna ö ...

Och usel kallas här den man,

835Som ej sitt segel sköta kan.

Scen 8.

De förra. Reutercrantz, som inkommit under arian, träder fram uppå scenen.

Reutercrantz (till Jonathan).

Stor tack, min vän! Det var en ärlig sång.

Jag hörde den och styrde hit min gång.

|136|

Jonathan.

En sjömansvisa.

Fiskaren.

Hafvet skall man prisa.

Reutercrantz.

Tag denna börs och drick för kungens välgång!

Jonathan.

840Tack, kära Herre! (räcker börsen åt fiskaren.)

Anders Larssons enka

Gif denna börs och henne säg, att sjön

Som mannen tog, ger guld i afbetalning.

Fiskaren.

Bra, Jonathan, bra gjordt!

N:o 7. Finale.

Reutercrantz.

Hvad, Jonathan?

Jonathan (lyftar på hatten).

Ja, så jag heter; Jonathan från Föglö.

Reutercrantz.

845Det är då du?

Kören.

Hvad säger han?

Jonathan.

Vasserra,

Hvem skulle jag väl vara om ej jag?

Reutercrantz.

I kungens namn jag arresterar dig.

|137|

Kören.

I kungens namn?

Jonathan.

Mig? Med hvad rätt?

Reutercrantz.

Följ mig!

Du kungens elg har fällt, och utan nåd.

|14|

850Dig lifvet kosta skall ditt öfverdåd.

Jonathan.

Ve mig!

(Kören ställer sig mellan Jonathan och Reutercrantz.)

Kören.

Tag dig till vara!

Vi dig försvara

Nej det får ej ske!

Reutercrantz (drar svärdet).

855Ha, hvem trotsar mig?

Jag förkrossar dig!

Jonathan.

Ack, man vill rycka

Mig bort från min lycka.

Ej i min famn får min flicka jag trycka.

Kören (väpnad med stängeroriginal: stängar och årar).

860Aldrig vi lemna dig

Döden man ämnar dig!

Reutercrantz.

Bäfven, bäfven för kungens harm!

Bäfven för lagarnas tunga arm!

Kom, följ mig!

865I kungens namn!

|138|

Jonathan.

Vindarna susa

Och vågorna brusa,

Aldrig mig hafvet mer förtjusar.

Kören.

Tillbaka!

(strid)

Reutercrantz.

870Tillbaka!

Jonathan.

Respekt för landets lag!

Mig villigt gifver jag.

Kören.

Jonathan ... mins Leonora!

Jonathan.

Leonora!

875Ack ej få träffa sin flicka i nöden!

Reutercrantz.

Er ej bemöden!

Fritt mig den brottslige följer till döden.

Kören.

Skändliga öden!

Att lemna i nöden

Raskaste sjöman som dömmes till döden.

Kören.

880Gif honom fri!

|15|

Reutercrantz går några steg med Jonathan som villigt följer.

|139|

Jonathan.

Nej, nej, mig villigt gifver jag.

Kören.

Vid vår ära

Vi svära,

Skall du falla

885Skola alla

Ålands elgar

Blöda!

Reutercrantz.

Lagen krossar

Den som trotsar;

890Ej mot lagen

Jagen!

Kören.

Må den krossa,

Vi den trotsa.

Vid vår ära

895Vi svära

Skall du falla

Skola alla

Ålands elgar

Blöda!

Reutercrantz med Jonathan banar sig stridande väg genom hopen. Landtfolket rusar efter.

Ridån faller.

|140|

Tredje Akten.

Öppen saluplats vid hafsstranden, som begränsas af klippor och buskar. Ute på redden rider för sitt ankare en festligt smyckad fregatt med den kongliga flaggan. Längst åt sidorna rader af marknadsstånd, som likväl ej få skymma utsigten öfver hafvet. Gafveln af en stuga till venster i förgrunden. Marknaden är i full gång; landtfolk, köpmän och fiskare utbjuda sina varor, köpa och sälja.

Scenoriginal: No 1.

Kör af marknadsfolk.

900Hej så lustigt bara,

Här är godt att vara,

Här är öfverflöd på alla saker rara.

Mynt i alla fickor

Raska gossar, flickor,

905Sådan marknad går ej af för svafvelstickor.

|16|

Låt oss sälja, välja och befalla

Och tillika rika blifva alla!

Hej så lustigt bara

Här är godt att vara

910Här är öfverflöd och ingen nöd!

En Åbokrämare.

Flickor små och drängar,

Hvem af er har pengar?

Hvem vill ha lemma startkattunkommentar till sina brudesängar?

Granna band och schalar,

915Tobak för en dalar,

Snus och krut och bly för den som väl betalar.

Gummor små och gubbar,

Här är tyg till stubbar,

Här är knappar, lappar, tappar, spik och nubbar.

920Kära, si på struten!

Kaffe ... det är knuten!

D’ä’ så godt för bröstet och så sött för truten.

|141|

En fiskargumma.

Hvem vill köpa laxar,

Abbor, sik och braxar?

925Aldrig såg bland fisk man så’na stora kaxar.

Ströming – jo jag tackar,

Tunnan väl jag packar;

Si så långa stjertar och så feta nackar.

Kören.

Hej, hej, hej – hej, så lustigt bara. etc.

Tvenne judar mötas från motsatta sidor, den ena med ett lemma startgyckelskåpkommentar, den andra med en björn.

Första juden.

930Hvem vill se min schture Schkåp,

Mine schmucke Tafler?

Kunger och Prinsesser – håh!

Fürster und Genraler!

Schlacht bei Lützen – guck mein Sohn!

935Cæsar und Napoleon!

Schture Exposition!

Kostar tausend Thaler!

(tal) Das ist derselbe Guckkasten, wo die grosse und wunderschene Königin Medusa von Athenien hinein guckte; dabei Ihre Durchlaucht von Vergnügen so ausser sich gerieth, das hochdieselben ihre königliche Haare sogleich in Schlangen verwandelt wurden ...språk: tyska

(sång) Titte! London und Paris!

Helsingfors, Kajane!

|17|

940Eva uti paradis!

Turkar und Morianer!

Se den schture Wallfisch här,

Ist aus Reval, på min Ehr.

Und den lille Lejon der

945Ist aus Esplanaden.

(Afsides.) Gott verdamm’ mich, da ist ja wieder der alte dumme Moses mit seinem verfluchten Bär. Aber warte mal, ich will ihm einen schenen Bissen Scandinavismus in den Hals stopfen. Das nationale Element ist heutzutage |142|eine Löwenhaut, wo jedermann hineinkriechen kann, um seinen Nachbar auszupfeifen.språk: tyska

Andra juden (sång).

Kommt mal her und se den Björn,

Ist ein ächt Finnländer!

Han kan fliege som en örn,

Danze utan ände.

950Seht mal på den ludne kropp!

Han kan valse i galopp,

Polka und Mazurka – hopp!

Wie das geht behände!

(tal) Das ist derselbe Björn, von dem Tegnér so schen gesungen hat in Frithiofs Sage und der den grossen Feldmarschalk Pappenheim lebendig auffrass in der Schlacht von Waterloo. Seyd nur ruhig, Kinder, er frisst nur grossen Generalen und besonders pfiffige Menschen, dabei ist er zwar ganz frei, aber in Ketten und Nasenring, das ist die neueste französische Mode (afsides). Potz Donnerwetter, da ist ja wieder der verrückte Benjamin mit seinen elenden Guckkasten. Aber warte mal, ich brauche nur einige dicke Wolken ächt patriotischen Fennomanismus auszublasen ... Wie sehr ich liebe die Nationalitet, wenn man nur damit Geld verdienen kann!språk: tyska

Första juden (sång).

Lieber Freund, wo kommst du her?språk: tyska

955S’ist ja eine Schande.språk: tyska

Andra juden.

Lieber Freund, ich bitte sehr.språk: tyska

Bin im Vaterlande.språk: tyska

Första juden.

Jach bin Schwede.

Andra juden..

Jach bin Finne.

|18|

Båda.

960Ach wie schen zu lebenspråk: tyska

Im theuren Vaterlande!språk: tyska

|143|

Första juden.

(tal) So ein alter Guckuck wie du, Moses, pfui schäme dich, das ehrliche Volk an die Nase zu ziehen. Titte mal hit, gosser, jach schall presentere er ein gross vaterländisch Schpektakel, Götha kanal, Saima kanal, Dianas tempel in Ephesien und Eisenbahn Köping-Hult, aber besonders das wundergrosste merkwürdige ... Titte mal, kostet ja nur zwei gute groschen das Stück.

Andra juden.

Hol dich der Teufel, lieber Freund, mit deinem dummen Schpektakel. Titte mal hit, flicker, mein björn ist ein Tavastländer, das ist was grossartig – patriotisches. Neuerdings war ein Ball, ja ich sage nicht mehr, dort hat er als Führer des kottiljons wunder gemacht und alle Damen entzückt.språk: tyska

Första juden (sång).

Gossar, i min Schkåp jach har

Hele Sveriges Lande.

Andra juden.

Flicker, jach mein Nalle drar

965Mit ächt finschen Bande.

Första juden.

Jach bin Schwede!

Andra juden.

Jach bin Finne!

Båda.

Ach wi schen zu lebenspråk: tyska

Im theuren Vaterlande!språk: tyska

En krögare.

970Kära mina gossar

Se så solen blossar,

Nu så är det tid att ni på pungen lossar.

Här är öl som gäser,

Här är mjöd som fräser.

975Vill ni lite bränvin ha, jag er ej snäser.

|144|

Kören.

Låt oss sälja, välja, och befalla etc. –

Scen 2.

Två bondflickor framträda i förgrunden.

1:sta flickan.

Säg, är det sant att Jonathan från Föglö

|19|

Är dömd till döden?

2:dra flickan.

Ja, så säger man,

I dag han skjutas skall.

1:sta flickan.

Den stackars gossen!

980Hvad skall hans fästmö Leonora säga?

2:dra flickan.

Hon vet ej af det än, och när hon hör det,

Så gråter hon i fjorton dar, och sedan ...

1:sta flickan.

Hvad gör hon sedan?

2:dra flickan.

Väljer sig en annan.

1:sta flickan.

Du är bra elak, du!

2:dra flickan.

Har du sett kungen?

1:sta flickan.

985Nej, ej det bittersta. Tänk om han reste

Förutan att vi såge honom!

|145|

2:dra flickan.

Tror du?

Åh nej, en kung skall visas som en brudgum.

Du skall få se det lyses på i kyrkan.

1:sta flickan.

Hur ser han ut?

2:dra flickan.

Ja hur en kung ser ut?

990Du skall få höra. Ser du, jag, jag vet det,

Jag hört det af hönsgumman uppå prestgåln,

Som i sin ungdom varit uppå hofvet,

Och vaktat drottning Kerstins kycklingar.

Kuplett.

En kung, ja ser du Greta

995En kung, det skall du veta

Han är, så sade mor –

Så hög som tall i skogen

Så stark som häst för plogen

Och som ett berg så stor.

1000(talar) Ja ser du Greta, det var ändå bra besynnerligt.

Han bär ett svärd vid sidan,

Så stort att uti slidan

Båd’ du och jag kan stå.

Han kan som åskan dundra

1005Och armar har han hundra

Och ögon hundratvå.

|20|

(talar) Ja ser du Greta, det var ännu märkvärdigare.

Han är så len om hullet

Han äter klara gullet

1010Och dricker bara vin.

Och, Greta, är man tvungen

Engång att kyssa kungen

Då bär det rakt – för hin.

(talar) Ja ser du Greta, det var ändå det allra märkvärdigaste.

|146|

Scen 3.

Kungen, ledd af Gyllenstjerna, har närmat sig de båda flickorna och slår den sjungande lätt, nästan blygt på axeln.

Kungen.

1015Jaså, då bär det rakt för hin?

2:dra flickan (vänder sig tvärt om).

Hvad nu?

Hvad rör det honom?

Kungen.

Du har stor respekt

För kungen?

2:dra flickan.

Ja för kungen, ej för er.

Min gunstig herre, låt mig bli, jag ber.

Kungen.

Om jag nu vore kungen sjelf?

2:dra flickan.

Han kungen?

1020Det skall man se! Nej bättre karl är kungen.

Gyllenstjerna (afsides).

Han får ej än bli röjd (högt). Min lilla vän,

Säg är på marknan Leonora än?

2:dra flickan (snäft).

Ej som jag vet.

1:sta flickan.

Kom gå vi till de andra.

(de blanda sig i hopen.)

|147|

Scen 4.

I förgrunden kungen och Gyllenstjerna. I bakgrunden fortfar marknaden.

Gyllenstjerna.

Förlåt, ers Majestät är alltför blyg.

1025Snart kommer Leonora.

Kungen.

Men så säg mig?

Gyllenstjerna.

Man bjuder henne plats som kammartärna.

|21|

Kungen.

Det vågar jag ej af min mor begära.

Gyllenstjerna.

Begära täcks ers Majestät det kalla,

Ers Majestät, som borde blott befalla.

Kungen (tankfull).

1030Ja du har rätt.

Gyllenstjerna (för sig).

Triumf, nu är han min!

Och nu till verket (högt). Medan vi här dröja,

Tillåt, ers Majestät, ett landligt nöje!

Kungen.

Blott ställ så till, att vi oss icke röje.

Gyllenstjerna (till marknadsfolket).

lemma startHollahkommentar godt folk, det är en dålig marknad

1035Der man ej svänger litet om ibland.

Säg veten I att kungen är på Åland?

|148|

Den gamle fiskaren.

Gud signe kungen. Jo måtro, jag menar,

Det vet ju minsta barn på hela ön.

Gyllenstjerna.

Hans Majestät har sagt så här åt mig:

1040Säg åt mitt goda folk att jag är här

Att roa mig. Jag derför vill att alla

Sig roa liksom jag, och jag består

Åt hela marknadsfolket fri förtäring.

Fiskaren.

lemma startVasserra trikommentar, vi ha en nådig kung.

1045Tack skall han ha!

Gyllenstjerna.

Låt krögarnoriginal: krögaren skaffa hit

Sitt hela ölförråd. Jag allt betalar

Och sedan låt oss svänga om i dans!

(till kungen). Vill eders Majestät ej se på marknan?

Gyllenstjerna och kungen blanda sig i hopen och lemna scenen för några ögonblick. Marknaden fortfar; en del af folket grupperar sig kring krögarens öltunna.

Scen 5.

Leonora ensam i förgrunden.

Här var det ... här i marknadens tumultoriginal: marknadstumult!

1050Jag har förrådt dem ... Drottningen är här

Om få minuter ... Blott det svarta dådet

Man hindra kunde intill dess ... O himmel!

Derborta kungen med förrädarn går.

Bör jag väl varna honom ...? Nej det skulle

1055En plan, i förtid röjd, blott skjuta opp.

|22|

Mod, lemma startfintlighetkommentar och list. Det är mitt hopp.

I deras eget garn jag skall dem fånga.

Har jag blott en i fällan, har jag många.

|149|

Scen 6.

Landtfolket framträder i förgrunden. Kungen och Gyllenstjerna visa sig i hopen.

Fiskaren.

Se så, hej spelmän, rör på speleverket!

1:sta flickan.

1060Hvad skall vi leka?

2:dra flickan.

Skära, skära hafran.

1:sta flickan.

Jag menar höga berg och djupa dalar.

Fiskaren.

Hå, ingen skam att dansa herrskapsdans!

Nej tacka vill jag gamle bondeleken!

1:sta flickan.

Den är jag med om.

2:dra flickan.

Jag också.

Fiskaren.

Stäm opp!

(Man ställer sig i ring uti lemma startbunte Reihespråk: tyskakommentar. Sången och pantomimen fortgå samtidigt.)

Danslek

Kör.

1065Och viljen I veta och viljen I förstå

Hur bonden han plöjer sin åker och sår?

Han sådde, han sådde, han sådde si så här,

Och sedan så hvilade han, si så här.

Han stampade med foten, han klappade med hand,

|150|

1070Han svängde sig om, si så glader var han,

Och sedan han valde sig en maka.

(En ung fiskare fattar andra landtflickan vid handen och kringdansar med henne i ringen under följande vers.)

Och si hvad jag hafver uti min hand:

Och si hvad jag hafver att leda fram,

En så unger tärna, så vacker och grann,

1075Det syns nog uppå hennes seder.

Jag håller henne kär,

Det vet hon så väl,

Jag törs inte säga huru vacker hon är.

Jag låter henne stå,

1080Jag låter henne gå,

Tills en annan gång.

|23|

Härefter återtages första versen, hvarunder flickan står ensam i ringen. Derefter utsträcker hon sin hand och indrager kungen i ringen, medan andra versen tages om på följande sätt:

Och si hvad jag hafver uti min hand

Och si hvad jag hafver uti att leda:

En så ung och blomstrande riddersman,

1085Det syns nog uppå hans seder.

Jag håller honom kär,

Det vet han så väl,

Jag törs inte säga huru vacker han är ...

Under sista versen hafva flere hemlighetsfulla i mantlar höljda personer blandat sig i folkhopen. Kungen qvarstår i ringen. Följande sjunges af Leonora, Gyllenstjerna och de sammansvurne i förgrunden, medan dansen och sången ännu fortfara.

Leonora.

Brottet nalkas!

1090Den unga kungen

Ej vet sin fara.

Jag här vill dröja,

Att brottet röja.

Hur gladt de sjunga!

|151|

Gyllenstjerna och de sammansvurne.

1095Rätt sakta och försigtigt!

Vårt värf är vigtigt.

Gyllenstjerna (till Leonora).

Kom sköna tärna

Kom med mig!

Kom, kom, jag älskar dig!

1100(afsides). Nu bryter stormen lös,

Nu låt oss gripa an!

Leonora.

Hvad kan han ärna?

O himmel, rädda!

Förvägne!

1105De kungen nu omgifva ...!

En del af landtfolket

Och dessa svarta män,

Hvilka kunna de väl vara?

Kungen (häftigt).

Förräderi!

(Kungen omgifven af de sammansvurne, gripes af dem och bortföres hastigt. Landtfolket i förvirring.)

|24|

Kören.

Hvad är å färde?

1110Månn’ det är allvar?

Månn’ det är skämt?

Gyllenstjerna (stöter Leonora tillbaka).

(för sig) Nu är det tid att ge signal.

Leonora (fasthållande honom).

(för sig) Mig återstår ej annat val.

(högt) Ett ord!

|152|

Gyllenstjerna.

1115Fort, släpp mig, gå!

Leonora (halfhögt).

Ett ord så godt som två!

Jag hela planen känner.

Fort, skynda, edra vänner

I stugan här förbida

1120Signal af er att strida.

Gyllenstjerna (tvekande).

Hvad säger du? De glömt ...?

Leonora.

Signalen, ja.

Gyllenstjerna.

Fördömdt!

(Gyllenstjerna skyndar in i stugan till venster. Så snart han inkommit, stänger Leonora dörren och tillbommar den.)

Leonora.

Förrädarn fången är!

lemma startHvikommentar stån I rådlöst här?

1125Så vet, den man som tvungen

Man förde bort var kungen!

Kören.

Kungen? Man tvungen

Från oss bortförde kungen?

Leonora.

Ej hvilen Ålands män,

1130Förrn detta brott är hämnadt!

En redlig man ej än

Sin kung i sticket original: i lämnat.

|153|

Kören.

Nej det ej hända får.

Leonora.

Så skynden i hans spår!

Kören.

1135Ja skyndom, vår kung

Att rädda och värna!

För honom vi gerna

|25|

Må offra vårt blod.

Båd’ gammal och ung

1140Till vapen må ila,

Ej rasta, ej hvila

För sak som är god.

Leonora.

Till vapen!

Kören.

Till vapen!

Leonora.

Att hämna ...

Kören.

Att hämna,

1145Att hämna vår kung,

Att rädda vår ära,

Vi hasta, vi svära,

Den pligt är ej tung.

På slätternas ljung

1150Vi trotsa de djerfva

Dem krossa, förderfva

Och hämna vår kung!

Landtfolket väpnadt med stänger och yxor skyndar ut.

|154|

Scen 7.

Leonora ensam. Strax derpå Gyllenstjerna.

Leonora.

Men drottningen ... hvar dröjer drottningen?

Gyllenstjerna (i stugans fönster)

(för sig) Om jag ej kommer ut, är allt förloradt.

1155Fördömda flicka! (upprycker fönstret).

Leonora.

Ha förrädare!

(föroriginal: förs sig) Allt är förloradt om han kommer ut.

Gyllenstjerna (i begrepp att hoppa ned).

Nu vill jag se hvem mer mig hindra kan.

Leonora (fattar en bössa).

Tillbaka, eller är du dödens man!

Gyllenstjerna (öfverraskad).

Är det ditt allvar säg?

Leonora.

Mitt fulla allvar.

Gyllenstjerna.

1160Gå oförvägna! Vet du hvem jag är?

Leonora.

En man som nyss sin kung förrådde här.

Gyllenstjerna.

Gå, darra för min hämd, som hårdt dig tuktar!

|26|

Leonora.

För hök i bur ej svaga dufvan fruktar.

|155|

Gyllenstjerna.

Låt dig beveka!

Leonora.

Nej!

Scen 8.

De förra. Jonathan, åtföljd af vakten, framträder i bakgrunden.

Jonathan i bakgrunden.

Qvartett och kör.

1165Himmel, jag ser min flicka!

Vänliga makter mig skicka,

Förr än hotande vapnet

Skördar mitt lif.

Gyllenstjerna (i fönstret).

Dyrkade sköna flicka,

1170Född att med kärlek blicka,

Mer än hotande vapnet

Segra din blick förmår.

Leonora.

Kuttra min hök och skicka

Smekande ord och qvicka!

1175Dufvan ej buren öppnar

Hon din falskhet förstår.

Jonathan (närmar sig småningom).

Hulda, jag ser dig åter.

Förrän du mig begråter.

Skall du min kärlek glömma,

1180När jag ifrån dig går?

En blick förrän jag dör!

Leonora hör!

Jag ger mitt lif,

En blick mig gif!

|156|

Gyllenstjerna.

1185Hulda, lägg bort ditt vapen!

Leonora.

Nej jag ger ej mitt vapen.

Gyllenstjerna.

Fräls mig ur fångenskapen!

Leonora.

Dröj uti fångenskapen!

Gyllenstjerna.

Evigt jag blir din fånge,

1190Sköna flicka, ändå.

Leonora.

Ja du skall bli min fånge,

|27|

Granne junker, ändå.

Gyllenstjerna.

Ack var mig huld

Jag ger dig guld.

Leonora.

1195Du ger mig guld! Haha!

Gyllenstjerna.

Ack fräls mitt lif

Och drottning blif!

Leonora.

Jag drottning bli! Haha!

Jonathan.

O himmel, hvilka öden!

1200Jag föres bort till döden.

Och hon, som jag har älskat,

Mig glömmer för en an’!

|157|

Leonora (till vakten)

Hit, hit! Kom hit med vakten!

Den mannen noga akten!

1205(till Jonathan) Hvar har du dröjt? Och dessa?

Så säg mig Jonathan!

Jonathan.

Gå falska, till den andra!

Låt mig till döden vandra ...

Leonora.

Ve mig! Jag glömt för kungen

1210Din fara och ditt brott.

Gyllenstjerna.

Nåväl, min spotska sköna,

Du lyckans nyck fått röna ...

Jonathan.

Farväl, min fordna flicka!

Må lycklig bli din lott!

Leonora.

1215Det är ej möjligt. Säg,

Det kan ej möjligt vara,

Du skulle dö? Ack nej,

Du säkert skämtar bara.

Jonathan.

Sen du mig öfverger

1220Har lifvet intet värde.

Scen 9.

De förra. Drottningen.

Leonora (häftigt till drottningen).

Ers Majestät! jag ber ...

|158|

Drottningen.

Hvad larm! Hvad är å färde?

|28|

Leonora.

Nåd, nåd, ers Majestät!

Man Jonathan vill döda.

1225För hvad? O Gud, för det

En usel elg setts blöda!

Se blott, en man som han

Man söker långtifrån.

Nåd, nåd för Jonathan!

Drottningen (strängt).

1230Hvar är min son?

Jonathan.

Hon älskar mig då än!

Gyllenstjerna (drar sig tillbaka).

Mig drottningen ej skåde.

Leonora.

Hans lif skänk mig igen

Af kunglig gunst och nåde!

Drottningen (häftigt).

1235Men kungen? o hvad harm!

Leonora (utom sig).

Hvad angå kungars nycker

En flicka från hvars barm

Man hennes älskling rycker!

Jonathan.

Mod, Leonora mod!

1240Han kommer.

Leonora.

Hvem?

|159|

Drottningen.

Min son!

Scen 10.

De förra, kungen återkommer, omgifven af landtfolk.

Kören.

Vi hämnat vår kung,

Vi räddat vår ära,

Vi heligt det svära,

Den pligt var ej tung.

1245På slätternas ljung

Vi trotsat de djerfva,

Dem krossat, förderfvat

Och hämnat vår kung.

Kungen (som under kören samtalat med drottningen).

Ers Majestät jag finner här?

Drottningen.

Min Carl!

1250Min dyra son! Du räddad är! Hvad lycka!

|29|

Kungen.

Jag af förklädde män blef bortförd nyss

Dock icke långt. Så snart de skogen hunnit,

De stadnade och tycktes någon bida.

Hvar dröjer han? De sade mellan sig.

1255Då hördes larm. Den fega röfvarskaran

Af dessa trogna hanns. Förtvifladt var

Dess motstånd. Dock vi segrat, jag är fri.

Drottningen.

Man har dem legt. Jag kan förrädarn nämna.

Kungen (häftigt).

Hvem är han? Säg! –

1260(afbrytande) Dock nej, ers Majestät, säg mig det ej!

|160|

En kung har ock ett hjerta, som blöder,

När det af en vän förrådes.

Drottningen.

Ve oss! Han flytt att stifta nya brott.

Jonathan (pekande på stugan).

Der honom finna skall ers Majestät.

Kungen (öppnar häftigt stugans dörr till hälften, men tillsluter den åter, utan att se in, och vänder sig bort).

1265Nej, jag har intet sett, vill intet se.

Kom, låt oss alla lemna detta ställe,

Och när i morgon en vid jagten saknas

Så sägom: han har blödt för skogens ulf!

Gyllenstjerna (stolt framträdande).

Onödigt krus! Här är mitt hufvud. Tag det!

Kungen (med smärta).

1270Du, Gyllenstjerna, du, min vän, min bror!

Hvad bitter lott, o Gud! att vara kung!

En kung har ingen vän. Jag är så ung,

Jag velat tro på menskor än, och du,

Du Gyllenstjerna, stulit bort min tro.

1275Gif den igen, och jag ger dig min krona!

Drottningen (afsides).

Jag känner ej igen min lilla Carl.

Gyllenstjerna.

Ers Majestät, att rädda Sveriges kung

Från qvinnors välde och från skolans ris,

Jag ville honom myndig ropa ut.

1280Se der mitt brott. Jag väntar nu mitt straff.

Kungen.

Nej hycklare, regera ville du.

Hvem lyder rikets lag, om rikets konung

|161|

Den bryter först. Hvem skall de helga band

Emellan mor och son med vördnad akta,

|30|

1285Om kungen sjelf dem sliter? Gå, ditt brott

Som död förtjent, min nåd med landsflykt straffar.

Gyllenstjerna

Gyllenstjerna (i det han går).

Det var min tack! Blott ett mig grämer sist:

Min plan har strandat mot en flickas list.

Scen 11.

De förra, utom Gyllenstjerna.

Kungen (till folket).

Och nu låt oss vårt trogna folk belöna!

1290Er, raske Ålands män som mig befriat,

Jag skattefrihet ger för tio år.

Landtfolket.

Lefve kungen!

Kungen.

Hvem har bland er förrädarn röjt och fångat?

Jonathan (pekande på Leonora).

Hon der, ers Majestät!

Kungen (varmt tillgifvet).

Du Leonora,

1295Som räddat har mitt lif engång förut!

Tvåfaldig tjenst bör lönas trefaldt.

Följ mig till Stockholm! Adligt bref och sköld

Jag vill dig gifva. I min moders hofstat

Din ädla dygd med ädelt skick skall prydas.

Jonathan (för sig).

1300Ve mig! Nu villigt går min väg till döden.

|162|

Leonora.

Tillåt ers Majestät, att jag min visa

Får sjunga engång än (för sig) den sista versen!

(Kungen tecknar bifall.)

Balladen ur andra akten.

Och hafvets unga tärna, hon log så ömt och godt;

Hvad skall jag, herre konung, med dina berg och slott.

1305Med blommor i hågen.

Ditt slott är gröna skogen, och mitt är böljan blå,

Och fast vi evigt älska, vi evigt skilda gå.

Och sången den for öfver vågen.

Kungen (vemodigt).

Du frihet har att välja hvad dig tyckes;

1310Men någon bön begär ändå af mig!

Leonora.

Ers Majestät, en lön, långt mera stor

Än jag förtjenat, djerfves jag begära,

Här står till döden dömd för skjuten elg

|31|

Den bästa gosse uppå hela Åland ...

1315Ers Majestät, skänk mig min Jonathan!

Kungen (mörk).

Din bön beviljas.

Landtfolket.

Lefve konungen!

Kungen.

Du älskar honom mycket, icke sant?

Leonora.

Af allt mitt hjerta.

Kungen (förenar deras händer).

Gå Jonathan, från lagens boja jag

1320Dig löser fri, men på det vilkor blott,

|163|

Att du i kärleksband blir evigt fången.

Min nåd skall följa, Leonora, dig,

Till hemgift välj den bästa gård på Åland.

Finale.

Kör.

Konungens nåd

1325Har lagens bila hejdat.

Vist är hans råd,

Och må hans namn bli frejdadt!

Leonora.

Lycka och lif

Hans nåd oss beskärde.

Jonathan.tillagt av utgivaren

1330Mer än ett lif:tillagt av utgivaren

Det som ger lifvet värde.tillagt av utgivaren

Kör.

Konung, vi tacke dig!

Jonathan och Leonora.

Konung, vi prise dig!

Skyddande hamn

1335Skall nu vår kärlek finna.

Der skall ditt namn

I våra hjertan brinna.

Kören.

Konung, vi tacke dig, etc.

Leonora.

Ers Majestät, förlåt en djerfhet alltför stor!

1340Hvad jag för er har gjort, jag gjorde för en bror.

Kungen.

Förklara dig!

|164|

Kören.

Hvad menar hon?

Leonora.

Ren sexton år förgått – er höga mor det mins –

Då man i Stockholm bar till dopet nyfödd prins.

Vid folkets jubel då er höga mor befallde,

1345Att man ett folkets barn af eder ålder valde,

|32|

Och samma biskops hand, som döpte er, min kung,

På samma gång har döpt en flicka späd och ung.

Drottningen.

Jag mins det mycket väl.

Kungen.

Fortfar!

Leonora.

1350Det arma kojans barn, upptaget bland de stora,

Man efter drottningen benämnde Leonora.

Kungen.

Du sjelf?

Kören.original: Jonathan.

Är det väl möjligt!

Leonora (framtager ett smycke).

Den faddergåfva då mig Sveriges drottning gaf,

Se här, jag gömmer det så troget till min graf.

Drottningen (betraktar smycket).

1355Det är detsamma!

Kören.

Hvad under och hvad lycka!

Leonora (till kungen).

Förlåt, ers Majestät! Det dyra barndomsminne

|165|

Har tidigt fäst vid er den unga flickans sinne.

Dopsyster till sin kung, hon okänd räddat har

På samma gång sin bror, sin furste och sin far.

Kungen (trycker hennes hand).

1360Tack, Leonora tack! Jag tror på menskor åter.

Drottningen.

Med kärlek lönas så en konung som förlåter!

Kören.

Konungens nåd

Har lagens bila hejdat.

Vist är hans råd

1365Och må hans namn bli frejdadt.

Scen 12.

De förre. Horn, Reutercrantz och hofvet inträda i spridda grupper.

Horn.

Ett rykte sällsamt, ja otroligt,

Har sagt ers Majestät af bofvar fången.

Vi skyndat hit att sjelf oss öfvertyga

Och glädes att vår kung se oskadd åter.

Reutercrantz (pekande på Jonathan).

1370Hvad ser jag! Denne man, till döden dömd,

Står fri vid sidan af sin kung.

Kungen.

Jag vill det!

Hans brott jag glömt, hans straff jag efterskänkt.

|33|

Horn.

Ers Majestät, tillåt mig att erinra,

Att lagen honom dömt. Omyndig än,

1375Ers Majestät, ej äger att benåda.

|166|

Drottningen.

Gref Horn, ni länge glömt, båd’ jag och ni

Att äfven kungabarn till ålder komma.

Man mognar tidigt under kronans tyngd.

Och hvad i år änoriginal: en brister kan ersättas

1380Af kungligt sinne och af manlig håg.

Er kung ej neka kronans skönsta ära,

När – märk gref Horn! – han vill blott den begära!

Kungen.

Gref Horn!

Om jag som barn ej alltid villigt lydt,

1385Låt mig som man ert råd dock alltid vörda!

(Till hofvet och folket. Declamation ochmed musik.)

Åland nu är slutad kungens jagt;

Till statens värf låt sen oss återvända.

Men förrn vi lemna denna sköna trakt,

Der troget folk kring thronen håller vakt,

1390Låt ett farväl oss än till Finland sända!

O Finland, mina fäders arfvelott,

Som blödt för dem, som stridt för dem med ära,

Som städse lidit och försakat blott,

Men aldrig knotat, svikit och förrådt,

1395Du står din unge konungs hjerta nära.

Jag älskar dig. Vill Gud att jag en dag

I frid bär mina fäders ärfda krona,

Jag svär att värna dig med rätt och lag,

Och denna arm, opröfvad än och svag

1400Skall läka dina sår, din nöd försona.

Hvad öden ockoriginal: och må randas för dig än,

Blif trofast, som du var, i fröjden, smärtan!

Vid Gud, din kung skall gälda det igen;

Det är min ed. Välan, så rista den

1405I dina hälleberg och dina hjertan!

|167|

Svenska kören (hofvet).

Kom, låt oss ila gladt

Till vimpelprydda slupen,

Som vänligt bjuder att

Oss föra öfver djupen.

Finska kören (landtfolket).

1410Stolt gungar der i skydd

Af vikens lugna vattentillagt av utgivaren

|34|

Af svenska flaggan prydd

Den kungliga fregatten.

Svenska kören.

Till Sveriges glada strand

1415Oss snart skall vinden drifva.

Finska kören.

Dig, arma fosterland,

Vi aldrig öfvergifva.

Svenska kören.

Vårt land är stolt.

Finska kören.

Och vårt

En ädelsten i norden.

Svenska kören.

1420Vi kufvat jordens folk.

Finska kören.

Men vi ha kufvat jorden.

Reutercrantz.

Ej om vårt fosterlands

Bedrifter må vi strida.

Om skön är segrens glans,

1425Det är ock skönt att lida.

|168|

Horn.

Nu låt oss gå ombord.

Kör.

Ombord!

(Embarkeringen börjar.)

Kör.

Och ila vi bort från Finlands strand,

Det älskade land, det dyra land,

1430Så helsa vi högt dess blomstrande skär,

Så lemna vi hjertan och minnen der.

Jägare och män af landtfolket.

Vi helsa dina slätter

Der dagar om och nätter,

Mot skogens vilda ätter gick kungens jagt.

Hofdamer och landtflickor.

1435Vi helsa dina lunder

Och dina sjöars under,

Och hyddan, derinunder bor trohetsmakt.

Tutti.

Och lefve du fritt och sällt och gladt

Du älskade land, vårt hjertas skatt!

1440Högt stige vår bön till himmelens rand

För dig vårt älskade fosterland!

|35|

Kungen (på stranden hviftande med hatten).

Ett högt farväl åt Finland!

Alla.

Hurra!

Kör

Farväl, farväl!

|169|

Under instrumentalpartierna strax före sista kören Farväl, bildar landtfolket en lemma starthajkommentar, genom hvilken kungen och enkedrottningen, under folkets hurrarop, passera åt fonden och taga plats i en väntande slup. En stark aftonrodnad belyser sjön och de med åskådare betäckta höjderna å ömse sidor vid fonden. Ute på hafvet betäckes fregatten af brokiga flaggor. Den kungliga slupen passerar långsamt förbi perspektivet som synes genom hajen, alla hvifta med hattarna, och ridån faller långsamt under det att musiken ännu fortfar.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Se kommentaren till verket i inledningen.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    2 Kung Carl XI Karl XI (1655–1697), kung av Sverige från 1660.

    3 Enkedrottningen Hedvig Eleonora Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp (1636–1715), Sveriges regent som förmyndare för sonen Karl XI 1660–1672.

    4 Krister Horn Krister Horn (1622–1692), guvernör för Karl XI från 1663.

    5 Johan Gyllenstjerna och Mårten Reuterkrantz Historiska förebilder är riksrådet Johan Gyllenstierna af Lundholm (1617–1690), Karl XI gunstling, och hovstallmästare Mårten Reutercrantz (1635–1680).

    23 volant volang: bollspel med fjäderboll.

    28 besitta mig ta mig fan.

    280 förvägne djärve.

    295 båd bud.

    297–298 Den store Gustafs lag [...] man hänga må. År 1620 påbjöd Gustaf II Adolf (1594–1632) dödsstraff (eller landsförvisning) för den som så mycket som skadade en älg på Åland, »kronans jaktpark». År 1664, under Karl XI:s förmyndarregering, mildrades lagen så att dödsstraffet skulle verkställas först efter tredje överträdelsen. Lagen torde aldrig ha tillämpats (se Hausen 1916, s. 204 ff).

    318 lifrock tätt åtsittande rock.

    360 fallvalk ringformad, vadderad valk, använd som huvudskydd för barn som lär sig gå.

    363 Sardanapalus i konsten framställd som en depraverad och feminin härskare.

    387 slupen mindre båt för segling och rodd.

    371 versen strofen.

    Rubrik Aria i ms följt av anteckningen (ocomponeradt).

    701 Kröpelin Hans Kröpelin (död 1440), fogde över Stockholms slott och län; deltog i det s.k. Täljemötet 1439 där man beslöt att avsätta kung Erik av Pommern.

    793 mojar af mojnar.

    796 Vasserra Bevars.

    797 Plär Brukar.

    802 Qvintilera Småsjung eller improvisera (på instrument).

    Rubrik Sjömansvisa Topelius intog visan i Boken om Vårt Land (1875) med titeln »Ålandsvisan».

    816 Dick bidevind! Skot an! Segla dikt (skarpt) bidevind, dvs. så nära intill vinden som möjligt, och Skota an, dvs. sträck segel.

    820 Refva! Ta in revet (i seglet)!

    824 Loff! Lova; styr upp mot vinden.

    913 kattun tryckt bomullstyg.

    696 gyckelskåp tittskåp.

    1034 Hollah Hallå, hör hit.

    1044 Wasserra tri bevars; förvrängning av vars herra tre, Vår Frälsares trä (korset).

    1056 fintlighet påhittighet.

    826 bunte Reihe (ty.) rad av herrar och damer; par om par.

    1124 Hvi Varför.

    1144 haj två jämnlöpande rader av personer mellan vilka en högt uppsatt person skall passera.

    Faksimile