Hangös öga (1867)

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i Svenska Familj-Journalen 1/10 1867:|305|

Hangös öga.

Äfventyr i tre berättelser, af Z. Topelius.

1 Personer:

2 Lord Sidney Evans, lemma startpärkommentar af England.

3 Lady Evans, hans maka.

4 Lady Arabella, deras dotter.

5 Georges Thomson, marinlöjtnant.

6 Ninon, kammarjungfru.

7 Petter Bult, gammal matros.

8 David Dyning, mästerlots och fyrvaktare.

9 Lilla Dyning, hans dotter.

10 Kalle, hans son.

11 Isak, lotslärling.

12 Sammu, en estgumma.

13 Sjömän, landtfolk.

 

14 Händelsen föregår i början af detta århundrade vid Rotsaari fyrbåk utanför Hangöudd på sydfinska kusten.

Första berättelsen.

15 (I fonden klippor och öppna hafvet. Till höger en lotsstuga. Till venster fyrbåken och vid dess ingång en bänk. Derinvid hänga nät.)

16 (Afton och solnedgång. Fyren är tänd. David Dyning metar vid stranden. Isak och Lilla nedplocka näten.)

17 David (metande).

18 Så, så ... naggar han der som en jungfru på sockerbröd? Lathundsgöra! Abborr’n går på djupen. Det lönar sig visst att sitta här för en lemma startmörtpinnekommentar! (Betraktaroriginal: betraktar skyn.) Jaså, han är af den sorten? Jag tror vi langa in trossen ... Isak!

19 Isak.

20 Ja, far!

21 David.

22 Du har tändt fyren?

23 Isak.

24 Vi tänka ro ut med näten, Lilla och jag.

25 David (bortlägger metspöet och linkar med svårighet framåt.)

26 Anfäkta den holländska ostmånglaren; hans hala trappa har kostat min högra fot! ... (Till Isak.) lemma startFjeskakommentar i porten och sinka på landsvägen. Nå, nå! Hellre må Hangös öga blinka en timma för tidigt, än sofva en qvart för länge. Se till, att du har olja i lampan, och rensa röret, annars slocknar han i händerna på dig. Akta fyren, pojke; han kommer att behöfvas i natt ... Näten? Dumheter!

27 Lilla.

28 Säg inte det, far! Aldrig har jag sett en grannare qväll. Vi tänka lägga en hage från Storgrundet rätt till hafs. Ni skall få torsk i morgon, så det knakar i tunnorna.

29 David.

30 Låt bli, barn; lägg bi med det der! Vi få en styf bris i natt; han är här om en timma. Det kommer allt att stänka en smula saltvatten på Storgrundet, och Gud nåde den, som inte passar på taljor och skot.

31 Isak.

32 Siken stiger på grunden. Vi ha tänkt ljustra i mörkningen.

33 David.

34 Inte tre steg från fyren, pojke! Skam få min fot, att jag inte kommer uppför trapporna der! Jag har inte sett skyn så lemma startborstigkommentar, allt sedan den qvällen för femton år sedan ... Akta fyren, säger jag dig!

35 Lilla.

36 Far kan gå lägga sig, nog sköta vi fyren. Sådan rosende qväll är ingen konst att vaka. Solen går ned så grann som en röd lemma startkamlottströjakommentar.

37 David (i det han närmar sig stugan).

38 Samma visa, samma visa; jag känner det fågelqvittret. Blomstertankar i hjertat och stormfåglar i skyn. Syns inte Kalle komma tillbaka från sjön?

39 Isak.

40 Nej, far. Det är för lugnt. Hafvet är så slätt som en filbunke, och alla segel gäspa åt skoten.

41 David.

42 Pass opp, vi ha snart en körare, som lär dem att gäspa. Inga nät, säger jag, inga lemma startljusterjärnkommentar! God natt med er, barn! Akta fyren! (för sig) Pojkar ä’ pojkar. Jag törs inte lita på Isak, der är för liten barlast i honom ännu. Men så gerna han, som en annan. Är det Guds vilja, att de der fiskmåsarne bygga bo här vid stranden, så sörjer vår herre nog för lasten. Lilla är inte lemma startbangkommentar; hon har smakat saltvatten, förrän andra ha druckit söt mjölk. (högt vid dörren) Akta fyren! (går in i stugan.)

43 (Isak och Lilla.)

44 Isak.

45 Si nu ska’ vi lemma startglammakommentar litet igen om det der, som jag mest tycker om. Gerna för mig må siken gå med fenan i vattubrynet, efter far är så rädder utaf sig. Du är så fager i qväll som det lugna hafvet, när solen ligger och flyter som en guldpenning i vågbrynet. Du är mitt rosende solsken, du får inte gå ned. Lilla Dyning, Lilla Dyning, hvar i verlden har du fått ett så vackert namn?

46 Lilla.

47 Nej nu är det bäst, Isak, att du ser efter fyren. Far är inte god, han, om Hangös öga slocknar i natten.

48 Isak.

49 Jag tycker mer om dina två ögon, Lilla. Det brinner en sådan fyr i dem, att ... Lilla, du är min fyrbåk i alla dagar. Om du slocknar, går jag till botten. Vet du, hjertans Lilla, om mitt sinne någonsin blir annorlunda mot dig, så säg bara till mig: akta fyren!

50 Lilla.

51 Nog kan du tala fagra ord, Isak, för det du inte vet, hur det är ... du, som får ärfva hela Trollböle gård!

52 Isak.

53 Pytt, sa’ gubben, när gumman sådde ärter på ladutaket! Böle får jag, om jag tar trollet på köpet, men si, jag var inte den gös, som bet på en messingskrok. Faster mins |306|Sara har röda ögon, och du har ljusande blå. Han är så sluger, far min, han ville ställa till bröllop i höst, men jag hade förhinder, jag fick en obegripelig lust att bli lotsdräng på Hangö. Jag tänkte på dig, Lilla, allt sedan julmorgonen, när jag såg dig första gången i kyrkan, med den svarta tröjan och den röd-och-hvita lemma startkattunsdukenkommentar, du mins. – »Tokpojke», sad’ far min, hvad skall du göra på Hangö? – »Ljustra fiskmåsar», sad’ jag. – »Akta dig för hafsjungfrun», sad’ han. Hon har huggit sitt bomärke i de röda klipporna, och när hon ser på en, är han förgjord.

54 (Solen har nedgått. Det börjar mörkna.)

55 Lilla.

56 Jag skall säga dig något, Isak! Tag du Trollböle; hvad skall du med mig? Jag är så fattig, som sikens syster i hafvet. Du vet inte en gång hvem jag är.

57 Isak.

58 Nej, Lilla min, ser du så der underligt på mig, blir jag rädder för dig. Signe dig, flicka – hvem du är? Du är väl ingen hafsjungfru heller?

59 Lilla.

60 Det är inte så visst. Men se om fyren, Isak. Det börjar mörkna, och Sammu går derborta på stranden och vaggar en örnfjäder. Far hade rätt: det blir intet bra väder till natten.

61 Isak.

62 Nog brinner fyren. Jag lemma startvånnekommentar hela Hangö blåste i sjön, när jag får sitta och glamma med dig om det, som du vet. Inte är du så lemma startbarbackakommentar, Lilla. Far har inte för ro skull lotsat lemma startkofferdimänkommentar och örlogsmän. Jag har hört sägas, att han har lemma startdukaterkommentar och speciedalrar på kistbotten. Inte för det, Lilla, men du är ju enda barnet, utom bror din.

63 Lilla.

64 Tror du det?

65 Isak.

66 Hvad säger du? Aldrig har jag hört, att far skulle ha flera barn, än Kalle och dig.

67 Lilla.

68 Jo men, han har många. Alla förolyckade på sjön äro hans barn. Här går ingen höst förbi, utan att hafvet vräker spillror mot stranden, och på spillrorna flyta halfnakna, halfdöda skeppsbrutna. Far upptager dem, kläder dem, vårdar dem; och du tror honom vara rik! De ha alla lika arfsrätt som jag. Jag har ju kommit från hafvet, som de.

69 Isak.

70 Du?

71 Lilla.

72 Så är det, Isak. Jag är kommen från hafvet, ingen vet, huru och hvarifrån. Stormen är min fader, han har burit mig hit, och hafvets vilda våg är min moder, som vaggat mig på sina armar. Jag har intet hem och intet fäste på jorden. Strandens vass är min fattiga gufar; hafvets fiskar äro mina bröder och systrar. Jag är som den hvita måsen under den svarta skyn: jag har intet tak och fäste i denna verlden. Tag du Trollböle, Isak, tag Trollböle; hvad skall du med mig?

73 Isak.

74 Och är du utan tak, som himmelens fåglar, så skall jag blifva ditt bo och ditt fäste. Sörj inte du, Lilla! I morgon seglar jag hem, för att ställa i ordning åt oss; jag blef ju myndig i förrgår. Till allhelgona skall det lysas för oss, och så flytta vi der du tycker att solen skiner varmast på dig. Vill du bruka jorden, så taga vi ett torp under Gennarby, men vill du hellre bygga, som måsen, ditt bo på klippan, så blir jag lots och får penning i knapphålet, likasom far. Prata du, inte är du fattig, Lilla! Har du inte ett hjerta af solsken, armar som vidjor och ögon som himmelens stjernor. Har du inte mig, Lilla? Hvad skall du sörja?

75 Lilla.

76 Det finns ingen bättre gosse än du, Isak! Du vill taga mig ur sjön, som ett drifvande lemma startflarnkommentar?

77 Isak.

78 Åhå! Liksom jag inte visste, att femton andra sett sig blinda på Hangös öga! Gossar och gamla karlar äro som förgjorda, bara du ser på dem. Lars från Friby tog hyra i somras och for till Amerika, för det du ej ville ha honom. Mårten på Sillbacka hoppade för din skull i sjön. Sigfrid Ols gick i kriget och blef skjuten ihjäl. lemma startSerra trikommentar, är det underligt, att jag är som tokig efter dig?

79 Lilla.

80 Och förstår du inte, att just det förskräcker mig, Isak? Det är något oförklarligt med mig, som jag dag och natt förgäfves vill utgrunda. Jag vet ju ej, hvem jag är, jag vet ju ej hvad jag är. Jag vet blott, att jag för olycka med mig, och jag vill ej göra dig olycklig, Isak!

81 Isak.

82 Aldrig i verlden! Rår du för dina ögon, flicka? Hvad vill det säga, att du är från hafvet?

83 Lilla.

84 Låt det vara osagdt. Det är så godt, att du ej bryr dig derom.

85 Isak.

86 Hjertans Lilla, vill du ej tala om det för mig? Vi äro ju som hake och merla, vi höra tillhopa och ingen kan skilja oss. Berätta för mig! Är du ej fader Davids riktiga dotter?

87 Lilla.

88 När dörren öppnas, skiljas hake och merla åt. Om jag upplåter för dig mitt hjertas dörr, skall du öfvergifva mig och gå till olyckan, som alla de andra.

89 Isak.

90 Nej, nu får jag ingen fred, förrän du säger mig allt. Är du inte min hjertans kär? Och du skulle stänga för mig ditt hjertas portar?

91 Lilla.

92 Jag visste ju ingenting sjelf, förrän i våras, när jag läste till skrift. Då ville far, att allt skulle vara rent spel, och så sade han det, som allt sedan har legat mig tungt på sinnet. Käre Isak, fråga ej mera!

93 Isak.

94 Si, det är mörkt, Lilla, och det skulle ju vara ljust emellan oss. Vill du, att jag skall famla efter min skatt i mörka natten?

95 (Stormen tilltager.)

96 Lilla.

97 Efter du så vill ... men skyll ej mig, om det sedan blir natt emellan oss, i stället för solsken ... Det var en höstnatt för femton år sedan, och ett herrans väder var det, just som det nu ställer sig till ... och så slocknade fyren (fyren slocknar). Har du hört hvad folket säger, när fyren slocknar?

98 Isak.

99 De säga, att hafsfrun stiger på klippan och öser med sina hvita händer skummet allt upp emot fyren, så att lågan slocknar och skeppen törna mot refvet derute. Inte tror jag, att det är sant, men de säga, att då skrattar hafsfrun, så att det hörs som skriet af en fiskmås i mörka natten.

100 Lilla.

101 Ja, ja, det har jag ofta hört, när det ställer till storm. Vi borde ej tala om sådant här i mörkret vid hafsstranden, när Sammu hör oss. Låt oss gå in.

102 Isak.

103 En sådan liten harunge, som du är! Låt Sammu prata. Inte finns det ju någon hafsfru.

104 Lilla.

105 Jo, det finns!

106 Isak.

107 Si på den? Har du sett henne, du?

108 Lilla.

109 Många ha sett henne – eller hennes vågjungfrur; det kan vara det samma.

110 Isak.

111 Jekeln! Jag ville också få se dem, om de äro så fagra under ögonen, som en viss. Jag skulle inte blifva förgjorder, jag.

112 Lilla.

113 Du vet inte, hvad du säger. Kom, kom. – Hvad var det? Hördes der inte ett rop ifrån sjön?

114 Isak.

115 Det blåser bra nog, så det hviner i klipporna. Kanske var det tokiga Sammu, som går och gör storm. Men du skulle berätta huru det var. Fyren slocknade?

116 Lilla.

117 Ja, och så hördes ett nödskott långt ifrån hafvet. (Man hör ett kanonskott.) Isak!

118 Isak.

119 Hvad är det? Berätta bara! Jag vill veta huru det var.

120 Lilla.

121 Hörde du något?

122 Isak.

123 Liksom jag skulle höra någonting annat, när jag hör dig! Berätta bara.

124 Lilla.

125 Far gick ut och hörde ett nödskott från sjön (åter ett kanonskott).konsekvensändrat/normaliserat Nej, nu hörde jag tydligt ett skott der borta.

126 Isak.

127 Jag tyckte också ... men berätta bara, berätta! Ja så, far gick ut och märkte att fyren slocknat?

128 Lilla (ser upp).

129 Fyren har slocknat!

130 Isak (uppspringande).

131 Det lemma startelementskadekommentar röret, nu har det stockats igen! Och hvad det i hast blifvit mörkt!

132 Lilla.

133 Fort upp i tornet; jag vill hjelpa dig. Himmelens väder! Och Kalle är ännu ute på sjön!

134 (Båda försvinna i tornöppningen.)

135 (Sammu framträder.)

136 Sammu.

137 Blås, kära vindpust, blås, blås, och sopa bort bergen som flygande dun! Har du redan fått vingar, allra finaste lilla örnunge på rosende moln? Flyg, flyg, och förmörka jorden! Bättre, mycket bättre måste du sträcka ut! Vore jag som du och hade sådana sköna, svarta vingpennor, jag skulle svepa luften i skum och karda stjärnor som bomull. Ut med vingarna, säger jag dig; ut, ut, ut!

138 (Paus. Stormen tar till.)

|307|

139 Så! Du lär dig. Bra, snösparf! Ännu en vingfläkt! Har jag ej suttit på stranden och sjungit för dig svarta visor och hvita visor? Har jag ej vaggat din fjäder till flygt och du skulle svika mig! Sammus årstid är kommen: hon har sett skepp i sjön. De hafva tagit hennes barn: hon skall taga deras i stället. Och nu sofver Hangös öga; nu har fyren slocknat – släckt af tårar. Si, så mycket vatten hade ännu en förgråten mor i sina torra ögon. O du lilla, allra käraste planka der borta i sjön, du som yfves i skummet med toppar och segel, om jag hade dig mellan mina knotiga händer, jag skulle krama dig i spillror och gråta af glädje! (Hon klappar händerna.)

140 (Fyren tändes.)

141 Hvad nu? Du vaknar igen, du enögda nattuggla? Har jag ej befallt dig att sofva ända till dagbräckningen?

142 (Nödskott från sjön.)

143 Men lika godt; blinka, mitt nattfly, så länge dig lyster, åt hafvets troll! Du har sofvit länge nog för att sofva en planka till döds. Sammu går ut till yttersta refvet. Sammu vill se hur de mista sitt barn ...

144 (Hon skyndar bort. Kalle inträder hastigt.)

145 Kalle (ensam).

146 lemma startHollakommentar! Hej! Fyren har slocknat! Ett fartyg på grund!

147 (Lilla träder ut från fyrtornet.)

148 Lilla.

149 Skrik då inte så fasligt! Ser du inte, att fyren är tänd?

150 Kalle.

151 lemma startSackermentkommentar ... Och han var svart som sot för en handvänning sedan!

152 Lilla.

153 Svär inte, pojke! Du har återigen lärt dig en ed af fransman i förra veckan. Grötmåns, är du våter? Vill du ha varm mjölk?

154 Kalle.

155 Våter? Du skulle ha varit med i sydvesten, när han kom, fnysande som en orgelpipa, rätt ifrån hafvet. Huiij, sjöng det i klyfvarn, och jullen krängde, som hade han fått en örfil, och tog in vatten, så, klitsch, klatsch, det var bara att ösa och falla undan, hvart det sen bar. Så kom jag, skuttande som en ekorre, rätt mellan stenarne öster om båken; pytt fick han mig! Men så när hade jag glömt, vi måste säga åt far: der är en liten lemma starthalunkkommentar till skonert i lägervall uppå grundet. Han lemma startlofveradekommentar som en fiskmås i mörkningen länge och väl, och det är en engelsman, Lilla, jag vill vara skapt som en strömming, om det ej är en engelsman, han förde lemma startbovenbramsegelkommentar i lemma startkrysstoppenkommentar, så liten han är: aldrig har jag sett en så näsvis lillipytt. Rätt som han höll på att krångla sig förbi refvet, slocknade fyren, och mörkret föll öfver honom, svart som en säck. Det är allt Sammus konster, eller hvad tror du, Lilla? Sacker... hon borde doppas!

156 Lilla.

157 Och skonerten törnade i detta väder på grundet?

158 Kalle.

159 Hvar annars skulle han hitta botten? Han höll kursen, så länge det bar sig; nu är det slut med honom, som flugan tog filbunken. Hörde du hans nödrop? Han sköt så länge han hade torrt krut. Nu är det soppa i krutdurken. Han har sagt sitt adjö.

160 Lilla.

161 Himmelens element, och det äro vi som rå för det! Isak! Isak!

162 Kalle.

163 Jag vill säga åt far!

164 Lilla.

165 Far kommer ej ur fläcken nu med sin halta fot. Vi måste ut alla tre. Isak!

166 (Isak utkommer från fyrtornet.)

167 Isak.

168 Hvad är det om?

169 Lilla.

170 Ett fartyg har törnat på grundet. Vi måste genast ut med storbåten.

171 Isak.

172 Jäkeln ... låt oss fråga far!

173 Lilla.

174 Nej, säger jag. Fråga vi far, så kommer han med och förderfvar alldeles sin sjuka fot. Äro vi icke tre i årorna? Jag tänker vi reda oss.

175 Kalle.

176 Men, söta Lilla, hvad tänker du på? Du vet inte hur det blåser kapp tusan pinnar, så stickorna stå! Jag kommer ju rakt ur sjön, jag är som en våt, utpiskad hund, jag orkar inte snyta mig, så trött är jag.

177 Lilla.

178 Är du karl, du, och vill se menniskor förgås? Så blif här, din kruka! Isak och jag kunna sköta båten allena.

179 Isak.

180 Hör nu, hjertans Lilla, inte för det jag är rädd, men det är ingen barnlek, att våga sig ut i ett sådant väder. Det vore ingen nöd, om vi kunde hissa en enda lapp, men du ser det är blankt omöjligt. Vill du ej fråga far, så måste vi vänta till dager. Det svarar hugg, sa’ torparn, när han högg yxen i berget.

181 Lilla.

182 Akta fyren, Isak! Här är ej tid att gyckla med ordspråk. Vill du ha menniskolif på ditt samvete, du?

183 Isak.

184 Nej, om jag maken till flicka sett! Nyss var hon rädd för ett fallande löf, och nu vill hon rusa i lemma startvillakommentar hafvet. Var då en smula förnuftig, allra käraste min! Låt oss vänta, tills byn går öfver.

185 Kalle.

186 Inte är det allvar. Hon tokas bara.

187 Lilla (till Isak).

188 Vill du ha mig, Isak?

189 Isak.

190 Det var en fråga! Serra tri.

191 Lilla.

192 Den som vill ha mig, måste gifva sitt lif för mig.

193 Isak.

194 Tusen, – men inte i fåvitsko, Lilla!

195 Lilla.

196 Godt. Jag går ensam.

197 Isak.

198 Det låter du bli, så länge jag har en arm att hålla dig qvar.

199 Lilla.

200 Tror du? Du har aldrig sett hafsjungfrun, Isak?

201 Isak.

202 Nej, Gud ske lof! Jag är aldrig nyfiken.

203 Lilla (hotande).

204 Se ändå på mig nu! Det är kanske för sista gången ... Jag är hafsjungfrun!

205 (Hon ilar ut.)

206 Kalle (förbluffad).

207 Hjelp, syster har blifvit tokig! Hon springer i sjön!

208 Isak.

209 Lilla ... allra käraste min! ... (Tager några steg och stannar liksom förstenad.) »Jag är hafsjungfrun!» ... Hafsens vågor gån öfver mig! Nu först begriper jag. (Bemannar sig.) Var hvem du vill, så är du min rosende brud, och går du till döden, så vill jag följa dig ...

210 (Han skyndar efter Lilla. Kalle följer honom.)

211 (David Dyning utkommer haltande ur stugan. Månsken.)

212 David (allena).

213 Åren ta ut sin rätt: jag har blifvit lomhörd ... Gamla sjöhäst, du börjar bli utkörd! (lyssnar på stormen) Han friskar i, och pojken syns inte till. Så’na gölingar latas och göra fast skoten. Drunknar han inte, så får han smörj! ... Herre Gud, vill du taga mitt enda barn? Hvad skall du göra med honom, min Gud? Han duger ju ännu till ingenting annat, än gäla strömming och skjuta kråkor! ... Det är sant, jag har flickan, jag har fått henne till skänks af hafvets vågor. Men här kommer snart en lemma startglopkommentar, som tar henne från mig, och så är jag ensam här på min klippa med fiskmåsarna. Nej, pojken syns inte. Jag är en fattig, barnlös man, men jag har väl intet bättre förtjent. En trasig flagga är jag, som svajar allena på toppen utaf ett redlöst vrak. Jag trodde ändå, att pojken en dag skulle ro mig öfver dit bort till kyrkogården, när jag lagt ögonen till. Men nu är han borta före mig ... och han var ändå ett ämne till karl; der fanns ändå järn i hans armar och ankarfäste innanför vadmalströjan. Är det så, min Gud, så ske din vilje, såsom i himmelen, så ock på jorden.

214 (Han sätter sig på klippan och betäcker ansiktet med sina händer. Sammu inträder.)

215 Sammu (slår honom på axeln).

216 God afton!

217 David (uppfarande).

218 Hvad vet du om pojken? Är han död, efter korparna skria i natten?

219 Sammu.

220 Bryr jag mig om din pojke? Men vill du se flickan, innan hon går till botten, så stig upp på klippan. Månen skiner. Du kan se på, huru tre sparfungar drunkna.

221 David.

222 Gud förlåte dig, Sammu; du har en gråsten i bröstet. Flickan, säger du? Och pojken och Isak? Alla tre?

223 Sammu.

224 Alla tre. Flickan ror förut i lilla båten och båda pojkarne i den stora. Se bara på sjön, huru lustigt han vräker! Här kommer intet lefvande mera till lands.

225 David (på klippan).

226 Mina barn! Mina barn! Och ingen båt, att skicka dem hjelp!

227 Sammu.

228 Minns du ännu, David, den mörka natten, när de togo ifrån mig min lilla flicka, min Lonna, mitt hjertas barn, mitt guldäpple, min silfverdufva, mina ögons solsken? Minns du, huru jag då stod på den öde stranden och sträckte ut mina armar och bad himmel och jord och menniskor om mitt enda barn? Och himmel och jord och menniskor ropade till mig:|308| Galna qvinna! Galna qvinna! ... Det var i går, tror jag, eller var det i förrgår, jag minns ej så noga; det har ej varit sol i mitt sinne allt sedan dess. Och sen dess har mitt hjerta varit sjukt, det vet du rätt väl, David; det har blifvit förvandladt till sten. Hvarföre skulle andra behålla sina barn, när jag har mist mitt? Det finns ingen sorg, som min sorg, det finns intet barn, som mitt kära barn. Hvad bryr jag mig om din pojke? Men en flicka som din är för mycket i verlden. Å, det är ej värdt att du blir högfärdig för det, gamle tok! Din flicka är en markatta, en mullvad, en igelkott emot min. Tusen sådana som din Lilla äro icke så mycket värda som min Lonnas strumpeband. Men nu är hon borta, nu har hafvet tagit din glädje, likasom min. Så skratta, David, skratta med mig! Det är mycket lustigt, är det icke, säg? Eller vill du hellre att jag skall gråta med dig? O, den tokiga Sammu kan också gråta ännu.

229 David (på klippan, utan att höra henne).

230 Nu går månen ur molnet ... nu ser jag dem tydligt. Hur sjön vräker! Hur båtarna kastas som spånor i skummet! Jag är en gammal sjöman, jag har sett oceanen i raseri, jag har drifvit redlös i skyhög våg, men straffe mig Gud, om jag sett något så rysligt, som detta ... Nej, det går ej! ... de kastas ånyo tillbaka ... Hur de arbeta! Nu kommer en störtsjö ... Bra, mina barn! Rätt så, stäfven mot vinden! ... Nu äro de i bränningarna ... Der ligger en skonert på grundet ... Än några tag ... Rätt så ... rätt så ... Men nu går månen åter i moln ... Min Gud, beskydda dem! Jag kan ingenting se.

231 (Det mörknar.)

232 Sammu.

233 De hafva förgåtts!

234 David.

235 Nej, Sammu, Gud är barmhärtig. (Det klarnar.) Se, nu äro de vid skonerten! Hurra! De äro räddade! O, Gud vare lofvad!

Notisen/artikeln ingår i Svenska Familj-Journalen 1/11 1867:|340|

Andra berättelsen.

236 (Inne i lotsstugan, morgonen efter skeppsbrottet. Eld brinner i den stora spiseln, framför hvilken kläder äro upphängda att torka. Två fönster, en dörr, fyra sängar, två och två ofvanför hvarandra. Ett väggur, ett stort bord, bänkar, stolar; på väggarna hänga nät och tunga själbössor, jemte en flaggkarta.)

237 (Arabella, i resdrägt, är nyss uppstigen och sitter invid ena fönstret, läsande en bok. Ninon är sysselsatt att bränna och upplägga hennes hår. Lilla sitter vid spiseln, bindande nät, medan hon tid efter annan sköter en kokande gryta.)

238 Ninon (pratsamt).

239 Så der, milady ... nu blir ni förtjusande. Lagom blek; det är bara simpelt folk, som sminkas af solen ... den der till exempel (pekar på Lilla). Här en liten lock vid pannan och der en på venstra sidan. Jag har aldrig sett ett så vackert svart hår. Ni är fin och förnäm ända i örsnibben, som det anstår enda barnet till en pär af England med femhundratusen pund i hemgift. I alla de tre konungarikena finns ingen vackrare och förnämare lady än ni. Och nu sitter ni här i en usel koja på en klippa i hafvet. O, det var en förskräcklig händelse! Jag har inte fått en blund i mina ögon. Jag tycker mig ännu känna golfvet gunga under mig och de hvita vågorna rusa öfver däcket i mörka natten. Men ni var lugn, ni, milady. Ni stod midt i vattnet vid relingen och beundrade månens glitter i bränningarna. Gode himmel, så våt ni var! Men det skrattade ni åt. Ni tänkte ej på allt det besvär jag får att torka och stryka edra kläder.

240 Arabella (utan att lyfta ögonen från boken).

241 Kasta dem i hafvet!

242 Ninon.

243 Åh, hafvet skulle inte mycket tacka för det. Vore det oceanen, eller vore det Seinen, som vattnar det stolta Paris; men ett sådant litet tvättfat, som Östersjön, skulle blygas att väta edra fållar, milady. Är det inte oförskämdt af en sådan gräddsnäcka, att uppehålla er far på resan till Petersburg, der han är utnämnd till hans majestät kung Georg den tredjes ambassadör? Ni, som skulle representera det stolta England ...

244 Arabella (som förut).

245 Och du, som skulle representera det pladdrande Frankrike ...

246 Ninon.

247 Alldeles riktigt, vi sitta här bergtagna bland sjötroll. Men jag ber om förlåtelse, en engelsk lady och en fransysk kammarjungfru passa tillsammans som juvelen och klackringen. Ni lyser, milady, och jag infattar er i behag.

248 Arabella (som förut).

249 Hvar är min far?

250 Ninon.

251 Milord har gått att se hvad der kan bergas från vraket. Ja, milady, med sådana lockar skall ni lägga hela Ryssland för edra fötter, och det skulle icke förundra mig, om den unge kejsaren blefve lika betagen i er, som prinsen af Wales ... som hertigen af Gloucester ... som kronprinsen af Danmark ... som grefven af Somerset ... som fursten af Anhalt-Dessau ... som earlen af Devonshire ... som markisen af Londonderry ...

252 Arabella (som förut).

253 Kasta dem i hafvet!

254 Ninon.

255 Hvad för något? Halfva Europas högsta nobless? Ni är gudomlig! O, jag vet nog att ni är stolt, milady, och att ingen är er värdig, med mindre han bär en kejsarkrona ...

256 Arabella (som förut).

257 Det är för litet.

258 Ninon.

259 Verkligen? Ja då vet jag intet råd; de få alla sucka förgäfves, från tronen till kajuttrappan, från alla ryssars sjelfherskare ända ned till en simpel marinlöjtnant vid namn George Thomson.

260 Arabella (ser upp).

261 Vet du hvad jag läser, Ninon?

262 Ninon.

263 Förmodligen »Våldet på Belindas lock». Det är en mycket lemma startartigkommentar bok.

264 Arabella.

265 Jag läser Cooks resor kring jorden.

266 Ninon.

267 Jag tycker milady borde ha nog af en resa till Petersburg.

268 Arabella.

269 England är ett nötskal, Ryssland en sandfläck. Jag tycker icke om myror. En man skall eröfra jorden och en qvinna himmelen. Men huru många likna den store Cook? Alle lefva för egen vinning: de rika för högmod, de fattiga för guld. Jag föraktar dem alla, och om jag ej gjorde det, Ninon, skulle jag förakta mig sjelf.

270 Ninon.

271 Naturligtvis. När man är aderton år, skön, rik och förnäm, så har man rättighet att ha sina infall ... aj, stack jag milady med nålen? Man ville till exempel vara gammal, ful, fattig och utaf ringa stånd, för att ha någon önskan i lifvet ouppfylld ... Men hvad ser jag! Milady har ett födelsemärke på vänstra skuldran!

272 Arabella.

273 Det är intet födelsemärke; det är inbrändt, tatueradt, som vildarne bruka. Det är från min barndom; ingen vet när.|341|

274 Ninon.

275 Det är ett L. Hvad kan det betyda?

276 Arabella.

277 Jag vet icke. Kanhända Light, ljus, eller Labour, arbete.

278 Ninon.

279 Eller snarare Lady, ty ni är född till höghet. För min del vet jag en annan förklaring, men den är emot naturen.

280 Arabella.

281 Hvad är emot naturen?

282 Ninon.

283 Jag föreställde mig blott, att milady bär kärlekens insegel, Love, inbrändt på skuldran, men det måste vara ett misstag. Milady kan icke älska; milady kan blott förakta.

284 Arabella (läsande).

285 Knappnålar!

286 Ninon.

287 Nej, milady kan omöjligt undgå sitt öde. Milady har alla anlag att blifva en kejsarinna, och engång i Petersburg, bär milady inom sex veckor en krona. Jag vet intet annat råd, än att stanna i denna koja, binda nät, rensa flundror, parfymera sig med tran och beherska fiskmåsar. På detta sätt undkommer milady alla tillbedjare ... markiser, hertigar, prinsar, kejsare och marinlöjtnanter.

288 Arabella (ser upp).

289 Och om jag toge dig på orden, Ninon?

290 Ninon (häpen).

291 Minsann, milady, jag glömde att ni är i stånd till allt. För ett år sedan beslöt ni att gå uti kloster i Spanien, och er far, som ej har någon annan vilja än er, måste samtycka dertill. Ni höll ut sex veckor i klostret ...

292 Arabella.

293 Tilldess jag fann att nunnorna likna alla andra, utom i drägten. Men här äro vi på den bebodda verldens gränser, och jag tycker om ödemarker. Bryr jag mig om Petersburg? Kedjor och hyckleri! Men jag begär frihet, jag begär sanning. Hör hit, du vid spiseln!

294 Ninon.

295 För himlens skull, milady, hvad ämnar ni göra?

296 (Lilla framträder.)

297 Arabella (till Lilla).

298 Var det icke du som först rodde ut till vårt fartyg i går på aftonen?

299 Lilla.

300 Jo, ers nåd.

301 Arabella.

302 Du var således den första som skyndade till vår räddning. Der har du betaldt. (Kastar åt henne en tung börs, som faller på golfvet.)

303 Lilla (utan att upptaga den).

304 Det behöfs ej, ers nåd.

305 Ninon.

306 Der är guld, förstår du? Guld att köpa hela er stuga och fyra andra dertill.

307 Arabella.

308 Hon lemma startkrusarkommentar för syns skull, men hon tager till slut, som alla de andra.

309 Lilla.

310 Jag har gjort min pligt; jag behöfver ingen betalning.

311 Arabella.

312 Är du rik?

313 Lilla.

314 Icke nog fattig för att (pekande på börsen) buga så djupt, ers nåd.

315 Arabella.

316 Så, är du högmodig? Det finns högmod i trasor!

317 Lilla.

318 Har ers nåd något vidare att befalla?

319 Arabella.

320 Är du skön?

321 Lilla.

322 Jag förstår ej ers nåd.

323 Arabella.

324 Har du många tillbedjare?

325 Lilla.

326 Gud allena skall man tillbedja.

327 Ninon (till Arabella).

328 Hör bara så tillgjordt. Åh, den der är en utstuderad kokett!

329 Arabella (till Lilla).

330 Kom närmare! ... Du är inte ful ... du är rätt bra! Vackert hår ... varma ögon ... smärt växt ... Hur ofta ser du dig i spegeln?

331 Lilla (leende).

332 Hvar morgon.

333 Ninon.

334 Säg sanningen: hvar halftimma!

335 Arabella.

336 Alltså högmodig och fåfäng. Jag tycker om dig. Du har fel; men du kunde vara värre. Är du flitig?

337 Lilla.

338 Jag arbetar så godt jag kan.

339 Arabella.

340 Är du klok och skicklig?

341 Lilla.

342 Som folket är mest.

343 Ninon.

344 Å, hon är slipad!

345 Arabella.

346 Låt oss vara vänner. Jag har lust att stanna en tid hos er och se, hur man lefver i ödemarken.

347 Ninon.

348 Men, milady ...

349 Arabella.

350 Jag begär inte ditt råd, Ninon. (Till Lilla) Hur tycker du om mig?

351 Lilla.

352 Ers nåd ...

353 Arabella.

354 Svara uppriktigt: hvad tror du om mig?

355 Lilla.

356 Jag tror, att ers nåd är mycket förnäm ... mycket stolt ... men inte elak.

357 Arabella.

358 Nej, elak är jag inte, men trotsig, egensinnig, sjelfvisk, jag, som alla de andra. O, om du visste, lilla ... hvad heter du?

359 Lilla.

360 Lilla Dyning.

361 Arabella.

362 Om du visste, Lilla, huru mycken uselhet jag sett i verlden, så skulle du beklaga mig. Du vet inte, du, hvilken olycka det är att vara rik och förnäm. Du vet inte, hvad man lider af att se sig omgifven af idel falska vänner och hycklare, som smickra oss i ansigtet och smäda oss när vi vända ryggen till, – folk, som ständigt bedyrar för oss sin kärlek, sin tillgifvenhet och ständigt tänker inom sig: hon har femhundratusen pund, hon har relationer, hon kan puffa mig fram i verlden! Tro mig, det är förskräckligt att icke kunna tänka godt om någon menniska; det förgiftar ett helt lif. Tusen gånger hellre ville jag vara fattig och ringa, som du, Lilla. Jag skulle då åtminstone veta, att jag är älskad för min egen skull. Jag skulle då ha en vän; jag skulle ännu kunna tro på menniskor!

363 Lilla.

364 Det är sant. Jag beklagar ers nåd: fattigdom och rikedom ha sina sorger.

365 Arabella.

366 Derföre, låt oss sluta förbund: du, som är fattig; jag, som är rik. Jag vill stanna hos dig och vara fattig som du: det är enda sättet för mig att bli rik. Men vänta dig ingen belöning; – hör du? Ingen belöning! När jag far härifrån, skall jag lemna dig fattig och ringa, såsom du varit. Du har ingenting att hoppas, hvarken af min makt eller mina rikedomar. Se der ... jag kan också buga mig för guld (hon upptager börsen), men jag behåller det ej. Kom, så kasta vi det i hafvet!

367 Lilla.

368 Gif det hellre åt någon fattig, ers nåd!

369 Arabella.

370 Guld medför ingen välsignelse. Men lika godt, det är din första bön; jag samtycker dertill. Otack får jag i alla fall. (Sammu inträder.) Se der en spekulant! Gumma, vill du ha lemma startguinéerkommentar till frukost?

371 Sammu.

372 Jag vill ha mitt barn.

373 Arabella.

374 Tag emot! (Hon kastar börsen åt Sammu, som uppfångar den i flygten.) Köp dig barn, så många du vill!

375 Sammu (vägande börsen).

376 Det är tungt, tungt, som ett ondt samvete. (Till Arabella.) Hvad kostar du sjelf, sparfve lilla? Sälj åt mig dina ögon för två skäppor månsken!

377 Arabella.

378 Se der deras tack!

379 Lilla.

380 Förlåt henne, ers nåd! Hon är ej rätt klok, men gör ingen menniska för när. Hon går beständigt och söker sitt förlorade barn.

381 Arabella.

382 Hon har dock något att lefva för; jag känner dem, som ha sämre. Kom, låt oss gå ut att betrakta ödemarken, der jag skall bo!

383 Lilla.

384 Min gryta ...

385 Arabella.

386 Ninon skall sköta din gryta så länge. Visa mig vägen till de vildaste klipporna! Du skall snart vara tillbaka.

387 (Arabella och Lilla gå. Ninon och Sammu stanna qvar.)

388 Ninon.

389 Milady har smak. Hon byter Petersburg mot en klippa i hafvet, och för att göra början med lemma startagrementernakommentar, ställer hon mig att koka potäter lemma starttête-à-têtekommentar med en galning.

390 Sammu (betraktar ett guldmynt).

391 Hvad du är gul och grann, lilla guldklimp! Du har så sköna gula kinder och så glimmande ögon. Om jag skulle taga dig till mitt barn? ... (Vaggar guldmyntet.)

Vyss, vyss, litet barn!

Verlden är en öken,

Lyckan är ett spindelgarn,

Hoppet är ett töcken ...

393 (Stirrar häpen på guldmyntet.) Hvad, ser du på mig? Tattarunge, vill du hafva min själ? Gå bort, gå bort, du är icke mitt barn; en bortbyting är du! Mitt barn har röda kinder och intet sådant fullmånstryne som du, smörblomma! Jag vill inte ha dig, jag tål inte se dig, bleknos! Bort med dig! Kan du brinna, du? (Hon kastar börsen och myntet i spiseln.)|342|

394 Ninon.

395 Se så der, nu kastar hon guldet i elden. Sköna seder, agreabelt sällskap här i vildmarken! (Hon försöker rycka börsen ur elden, men bränner sig.) Aij ... Min hand är förstörd, jag är förlorad, jag kan inte krusa en lock mer!

396 Sammu.

397 Hvad nu, kattunge? Jamar du efter råttor?

398 Ninon.

399 Och i en sådan infam varghåla vill milady begrafva sig och mig, kanhända för hela vintern! O, när jag tänker på de sköna palatserna, de lysande balerna, hofvet, toaletterna, militären, spektaklerna, soupéerna ... och när jag ser framför mig en gryta potäter, en sotig vägg, en tokig tiggerska och en hel vinter utan menniskor, utan gardesmusik, med ett hof af björnar och lemma startkottillonkommentar af snöflingor ... Nej, Ninon, du vore icke värd att knyta en kökspigas strumpeband, om du kunde tåla en så himmelsskriande orättvisa! Men hvar finna ett medel att göra miladys absurda nycker om intet? Fadern? Ah, milord brummar och ger slutligen vika. George Thomson? Det vore en utväg. Han är förälskad i henne, stackars gosse, han, som alla de andra. Men hon har nu engång fått i sitt hufvud, att han, som de andra, jagar efter hennes rikedomar, och derför behandlar hon honom med samma suveräna förakt som sina öfriga tillbedjare ... Att tala förnuft till henne, det är att tala till väggen. Det enda vore att skrämma henne ...

400 Sammu (som försjunkit i tankar).

401 Det var någonting som jag sökte, men jag kan inte minnas hvad ... Nu minns jag: det var mitt barn! (Sorgset.) Alla andra få sina barn tillbaka. Det hjelper inte att göra storm och mörker. Hafvet ryter, vågorna skumma, natten upplåter sitt svarta gap ... och när det blir morgon, har hafvet burit de andras barn på sin rygg till stranden, vågorna ha varit deras dunbolster, natten har varit deras mörkbottniga täcke. (Till Ninon.) Kära spån, har du ej sett mitt barn flyta på vågorna?

402 Ninon (för sig).

403 Hur skall jag bli af med henne? (Högt.) Der flöt något vid stranden långt härifrån.

404 Sammu (glad).

405 Såg du det riktigt? Var det ett barn? ...

406 Ninon.

407 Någonting var det. Gå och sök!original: sök?

408 Sammu (allt lifligare).

409 En liten flicka med svart hår och klara stjärnögon, så vacker, så vacker? Såg du rätt noga på henne? Såg du märket på venstra skuldran?

410 Ninon (uppmärksam).

411 Jag tror hon bar ett märke på venstra skuldran. Jag minns inte om det var en bokstaf.

412 Sammu (kastar sig för Ninons fötter och kysser hennes klädningsfållar).

413 Ack du allraskönaste, allrakäraste guldspån, var det en bokstaf? Säg, var det ett L?

414 Ninon (häpen).

415 Jag tror det var ett M eller L. Men hvad kan det betyda?

416 Sammu (hänryckt).

417 Det var ett L!

418 (Hon skyndar ut med förvirrad brådska.)

419 Ninon (ensam).

420 Vänta litet, gumma! Säg mig ... Hon är borta! Det var besynnerligt. Miladys märke ... Hvad slumpen också kan vara uppfinningsrik! Der ha vi utvägen. Hellre än att utsätta sig för en vansinnig menniska, skall milady öfvergifva sitt förflugna infall, och vi äro räddade ... Sir George!

421 (George Thomson inträder.)

422 George.

423 Här har du mig, Ninon! Hvad ser jag? Den kokettaste lemma startsubrettekommentar i de tre förenade konungarikena kokar potäter!

424 Ninon.

425 Hvad vill ni jag skall göra, sir? Man måste ta seden, der man kommer. Men hur ser ni ut, sir George! Har ni kommit direkt från hafsbottnen?

426 George.

427 Så ungefär. Hur vill du man skall se ut, när man arbetat hela natten vid vraket? Fan anamma alla falska fyrbåkar. Jag hade haft lust att på fläcken hänga den gamle förrädaren, fyrvaktarn, i lemma startrånockenkommentar, men lyckligtvis voro alla rår bortblåsta som korfstickor. Det fanns inte en så bra båt i hela hans majestäts flotta, som the fair Carolina. Men det är nu gjordt. Gif mig en varm potates, Ninon. Jag fryser som en våt hund och har fått en timmas aflösning, för att lemma startrecollierakommentar mig, medan milord och lotsen bevaka arbetet.

428 Ninon.

429 Stackars sir George, se här, ät, om det smakar er! (Hon räcker honom en potates ur grytan.) Men bränn er inte!

430 George (blåsande på potaten).

431 Tack skall du ha ... Goddam, han är nästan lika varm som dina läppar, när du kysses, så ingen ser det.

432 Ninon.

433 Å fy, sir! När har ni nånsin fått en kyss af mig ...

434 George.

435 ... så att någon sett på? Aldrig, Ninon, aldrig. Men hvar är din lady? Jag trodde henne ännu vara i sömnens armar och drömma om att eröfra Ryssland.

436 Ninon.

437 Milady har gått att beskåda en annan eröfring. Hon drömmer inte mera om Petersburg ... hon har beslutat att välja detta paradis till sin blifvande bostad.

438 George.

439 Hvad säger du, flicka? Lady Arabella ...

440 Ninon.

441 Vill stanna här öfver vintern. Hon är så utledsen vid att vara ung, skön, rik och förnäm ... hon finner det så odrägligt att vara lycklig och afundsvärd, lemma startfjäsadkommentar och tillbedd, att hon, för ombytes skull, nu fått i sitt hufvud att blifva gammal, ful, fattig och glömd på en öde ö i hafvet vid den bebodda verldens yttersta gräns. Kort sagdt, hon stannar i denna koja, så länge det roar henne, alldeles som hon för ett år sedan begrof sig uti det spanska klostret.

442 George (för sig).

443 Det är henne likt. Alltid trotsig, alltid högsint i sjelfva sina nycker! (Högt.) Nå, och du gör henne naturligtvis sällskap?

444 Ninon.

445 Ack, sir George, för himlens skull, rädda milady, rädda mig från en sådan olycka! Besinna, en vinter bland dessa barbarer blefve min död! Ni, som älskar milady, vill ej se henne frysa ihjäl. Ni måste till hvad pris som helst förmå henne att afstå från sitt beslut.

446 George.

447 Och hvad förmår jag mot qvinnonycker? Har ej lady Arabella från barndomen varit van att se sin minsta önskan genast bli uppfylld? Har hon ej hvar dag gjort sig besvär att visa mig sitt förakt? Nej, min söta Ninon, ditt klyftiga hufvud må finna ut någon plan; jag blandar mig inte i Polens affärer.

448 Ninon.

449 Ni öfverger oss, sir George? Det är afskyvärdt, det är otacksamt af er.

450 George.

451 Tvärtom. En vinter på Hangö skall bekomma lady Arabella förträffligt. Hon är så bortklemad af lyckan, att hon vid aderton år är trött vid lifvet. För sådana sjukdomar finns intet annat botemedel, än armod, försakelse, arbete, ödmjukhet, enkelhet och natur ... Jag gillar hennes beslut, jag högaktar henne derför. I Petersburg skulle hon förgås af mjältsjuka och menskoförakt. Här i ödemarken skall hon bli frisk.

452 (Lilla inträder).

453 Ninon.

454 Jag beundrar er medicin, sir; jag är förtjust i er smak. Se der har ni ett stycke enkelhet; o, ni skall strax få tillfälle att studera naturen vid potatesgrytan! Men er till trots, skall jag rädda milady, och hon skall en dag få veta edra goda tankar om henne. Farväl, sir! Mycket nöje af bondlandet!

455 (Hon går.)

456 George.

457 Ninon ... Ser man på, så lemma startmankeradkommentar! Nå, det är sant, så långt sträcker sig ej en kammarjungfrus horisont. (Till Lilla.) God dag, täcka barn! Har jag ej sett dig förut? Ja, på min ära, det var du, som i natt sköt med din lilla båt som en fiskmås igenom böljorna.

458 Lilla (i det hon vill aflyfta grytan).

459 Guds fred!

460 George (skyndar att hjelpa henne med grytan).

461 Tillåt mig ... Å, den lilla handen är skapad för något bättre, än att sota sig på en gryta.

462 Lilla.

463 Akta, han bränner sig!

464 George.

465 Det vore inte första gången i dag. Jag är militär, jag bör ej sky elden. (Han aflyftar grytan och sotar sig i ansigtet.)

466 Lilla.

467 Tack skall han ha!

468 George.

469 Det var minsann ett lättare arbete, än att ro genom bränningarna. Äro ni alla lika starka och lika modiga här på Hangö, så vore jag frestad att förlåta er försumlighet med den fördömda fyren.

470 Lilla (orolig).

471 Aldrig kan det ha varit fyren, som rådde för att ...

472 George.

473 ... kuttern förliste? Jemnt upp, lilla sjötroll, det var just orsaken, hvarför the fair Carolina körde med tio|343| knops fart rakt upp på refvet. Gamla Bult stod vid rodret; det finns ingen pålitligare lemma startbecktröjakommentar på hela flottan. Han har seglat i fyratio år och förlist en gång förr på samma missfoster i skapelsen, det infama refvet. Han ville just gå öfver stag, med Hangö rätt babord, när pang! fyren slocknade, kuttern vägrade i vändningen och gamle Bult tog en öfverhalning. Nästa minut fylldes seglen, och vi körde på refvet. Vi lossade några skott och väckte fyren till lif igen, men det var för sent ... Resten vet du.

474 Lilla.

475 Men om nu kuttern förlist för att Hangös öga slocknat ... hvad straff kan den få, som rår för att ... det händt så olyckligt?

476 George (med en axelryckning).

477 I England blir en sådan karl hängd i den högsta galge som finns mellan London och Gravesend. Här, förmodar jag, finns alltid en tall, som räcker nog högt från marken. Men låt oss tala om något gladare ... till exempel om de der två små blänkfyrarna. Kanske finns någon sjöman, som håller kurs uppå dem? Hvad? Jag tror de också blinka i töcken?

478 Lilla.

479 Men ... om det nu händt så illaoriginal: illa, ... kan det ej godtgöras?

480 George.

481 Ja visst. Om någon styr efter de der två fyrarna, kan du ju utnämna honom till fyrvaktare.

482 Lilla.

483 Jag menar ... goda herr officer var barmhertig, och döm ej en stackars gosse, som ångrar så bitterligen ...

484 George.

485 Ångrar han sig? Slår han upp förlofningen? Det vore dumt gjordt. Men hvad heter den stackars gossen?

486 Lilla.

487 Det är detsamma, men lofva mig att inte vara sträng emot honom! ... (Inställsamt.) Nej, hvad officern är sotig i ansigtet!

488 George.

489 Sade jag inte det? Man nalkas ej ostraffadt dina ögon. Nå väl, föreställ dig att jag är din fyrvaktare.(Han böjer ett knä.)

490 Lilla (aftorkande sotet).

491 Och derföre måste officern lofva mig, att låta nåd gå för rätt. Det har aldrig händt Isak förr och skall heller aldrig ...

492 (Under tiden har Lord Sidney Evans, lady Arabella och David Dyning inkommit.)

493 George (utan att bli dem varse).

494 Fortsätt; det är en munter historia. Kan du svära på, att Isak aldrig har sotat sig?

495 Lord Sidney (småleende).

496 Ni förstår att begagna er permission, sir.

497 (George springer upp och gör honnör.)

498 Arabella.

499 Sir George förstår alltid att begagna sin tid, – om bord på ett sätt, i land på ett annat.

500 George (otvunget).

501 Det är en sjömans vana, milady. Han tröstar sig på land, när han haft otur på sjön.

502 David (strängt till Lilla).

503 Hvad står du här, dagdrifverska? Ut med dig, att föra mat åt din bror och Isak, som arbeta vid bergningen!

504 Lilla (sakta, i det hon passerar förbi George).

505 Nåd!

506 (Hon går.)

507 Lord Sidney (till David).

508 Det blir vid det jag har sagt er. Lagen är tydlig: det är ni som ansvarar för fyren. Allt mitt folk kan vittna, att fyren var mörk i elfva minuter, och denna tid var tillräcklig att kasta hans majestäts, min nådiga herres, lemma startörlogskutterkommentar på refvet. Jag gör min sjöförklaring och anmäler saken.

509 David.

510 Jag är en gammal sjöman, ers nåd, och har aldrig svikit min post i det värsta hundväder. Men i går afton for fan i min vrickade fot. Jag kom ej uppför trappan till båken och lemnade vakten åt drängslyngeln. Allt hvad jag vet, är, att fyren brann, när jag gick in i min stuga, och när jag sedan kom ut att se efter pojken, som lofvade bland bränningarne, brann fyren ännu. Gud sig förbarme, ett sådant lemma startkolorumkommentar! Får jag tag i drängen, skall jag kölhala honom.

511 George (för sig).

512 Aha ... det var således Isak! (Högt.) Tillåter milord, att jag vågar yttra ett ord?

513 Lord Sidney.

514 Hvad har ni att säga, sir?

515 George.

516 Ett skepp har två sidor, milord, och mången fatal sak har på samma sätt styrbord och babord. Det kan icke bestridas, att the fair Carolina gått förlorad derigenom att fyren var släckt; och följaktligen måste den skyldige stå till ansvar. Detta är babordssidan. Men det kan lika litet bestridas, att vi fått en snabb och högst berömlig assistans från land, förutan hvilken vi knappt skulle ha förmått berga besättningen, kronans papper och annan egendom. Detta är styrbordssidan. Täckes milord behaga upptaga båda sidorna uti sjöförklaringen, så torde möjligen hända, att styrbord uppväger babord och hela affären seglar med lagom barlast in i rättvisans hamn.

517 Lord Sidney.

518 Goddam, sir, ni har kanske inte så orätt. Jag vill tänka på saken. (Till David.) Ni kan gå och taga er en blund, master; ni har arbetat hela natten ... (Till George.) Och ni, sir, är ung; ni kan ännu hålla ut några timmar vid bergningen. Master här tycks inte vara angelägen om att ni bergar hans gods här inne. Det är kontraband, sir.

519 George.

520 Som ni befaller, milord.

521 David (skakar hans hand).

522 Ja, si smugglare langa vi här öfver bord. Men tack för ett godt ord, sir!

523 (George gör en stum bugning för lady Arabella och går, åtföljd af David.)

524 Lord Sidney.

525 Det finns folk som aldrig kunna rida, utan att falla af hästen. Det finns andra, som aldrig åka i vagn utan att stjelpa. Men jag tror knappt att det finns en man i hela England, mer än Bult och jag, som har en så fördömd otur, att han två gånger lider skeppsbrott på samma klippor. (Kastar sig uttröttad på en stol.) Vi måste fortsätta resan till lands, milady.

526 Arabella (som under förra samtalet återtagit sin bok).

527 Med er tillåtelse stannar jag här, milord.

528 Lord Sidney.

529 Hvad? Stanna här?

530 Arabella.

531 Ja, min far. Jag blir på Hangö till nästa vår.

532 Lord Sidney.

533 Dumheter. Hvad skulle du göra här?

534 Arabella.

535 Lefva.

536 Lord Sidney.

537 Är du nu åter framme med dina förryckta idéer? Jag tål dem inte; det måste bli ett slut på de odrägliga nyckerna. Lefva? Jag tackar för artigheten. Vi resa i öfvermorgon, så snart jag bragt kronans effekter i säkerhet.

538 Arabella.

539 Som ni behagar, milord. Jag följer er; men jag skall dö i Petersburg.

540 Lord Sidney.

541 Romangriller. Du skall få roligt, min flicka. Du skall få din ridhäst och din jockey, som du är van. I stället för dina negrinnor, skall du få fyra cirkassiska slafvinnor till din betjening.

542 Arabella.

543 Men jag fryser ihjäl.

544 Lord Sidney.

545 Du skall gå klädd i den dyrbaraste sobel. Sådan får man endast i Ryssland. Du skall bli öfversållad med diamanter. Du skall bli presenterad vid hofvet. Det är ett ungt hof, gladt och lysande.

546 Arabella.

547 Men jag fryser likväl ihjäl.

548 Lord Sidney.

549 Har man någonsin hört ett sådant egensinne! Frysa ihjäl? Och hvad gör du då här?

550 Arabella.

551 Eskimåerna bo i snöhus och ha ändock varmt. Men der menniskorna andas is, der dör jag af frost.

552 Lord Sidney.

553 Otacksamma barn, har du icke en far, som uppfyller din minsta bön, och du beklagar dig att menniskorna andas is! Hvad begär du ännu, som det står i min makt att gifva dig? Nämn blott ett ord, och allt är ditt, om det ock måste sökas ur hafvets botten!

554 Arabella.

555 Jag är icke otacksam, min far! Jag är blott icke lycklig. Ni har gifvit mig så mycket, att jag aldrig fått förskaffa mig något sjelf. Det öfverflöd, som menskorna anse för en lycka, har blifvit min olycka. Jag har aldrig arbetat: derför har jag aldrig kännt någon tillfredsställelse af min rikedom. Jag har aldrig försakat: derför har jag aldrig njutit af öfverflödet. Jag har aldrig lidit: derför har sjelfva lyckan blifvit för mig en plåga. Och när jag ser menskorna fika efter de företräden, som blifvit min olycka, måste jag afsky dem. Men det är något förskräckligt, att afsky hela sitt slägte. Jag kan ej bära det längre; jag går under och tvinar bort. Jag måste börja ett nytt lif: arbeta, försaka, lida, som alla de andra. Vill ni behålla er dotter, så måste ni samtycka dertill, min far.

556 Lord Sidney.

557 Hm – hvad hindrar dig att arbeta i den ställning försynen anvisatoriginal: ansisat dig? Tag exempel af så mången annan högboren lady, som egnat hela sitt lif åt menskligheten!|344| Gå till fattiga och sjuka; besök fängelserna; inrätta skolor och vårdanstalter för värnlösa barn; blif en annan försyn för otaliga bland dina likar, och du skall hafva arbete, försakelse, lidande nog. Se der en lycka, som de ädlaste bland ditt kön skola afundas dig. Dertill är du kallad, dertill har du fått dina rikedomar. Slösa kungligt, jag frågar icke derefter: jag gifver dig berg af guld.

558 Arabella.

559 Kanhända har ni rätt; kanhända skall jag en dag vara lycklig att kunna följa ert råd. Men för att kunna bistå andra, måste jag först rädda mig sjelf. Kasta edra berg af guld åt den som försmäktar i Saharas brännande sand, och säg till honom: rädda menskligheten! Ja väl, svarar han; men räck mig först en droppe vatten, att läska min törst! Och huru vill ni, att jag skall trösta alla sorger, utan att någonsin sjelf ha erfarit dem? Jag har ju aldrig hungrat: hur skall jag förstå, hvad det är att sakna bröd? Jag har ju aldrig varit ensam, öfvergifven, sjuk, föraktad, försmädad i nöd och elände: jag har vaggats i guldmoln högt öfver den mänsklighet, som trälar i jordens vedermödor: hur skall jag kunna fatta dess lidanden? Men när jag i går såg den fattiga flickan, som Gud icke gifvit starkare armar eller bättre hjerta än mig, ro ensam ut till oss skeppsbrutna i mörker och storm, för att gifva sitt lif för vårt; då blygdes jag, min far; ja, jag blygdes öfver att vara sämre än hon, och jag beslöt att stiga ned från min inbillade höjd, för att också bli menniska. Se der, hvad ni anser för mina nycker! Det är mig likgiltigt, hvar jag börjar min uppfostran i armodets skola. Skickelsen har kastat mig hit på dessa öde klippor: jag uppfattar dess vink och jag stannar här ... om ni tilllåter det.

560 Lord Sidney.

561 Flicka, hvar har du fått dessa excentriska åsigter? Din mor var också en höghjertad qvinna, men mycket mildare; hvilken skada, att hon gick bort, när du var knappt tre år gammal! Hos dig är ett stycke ödemark: du är beslägtad med de vilda naturkrafterna. Jag ser väl att jag, nu som alltid, måste ge vika för dig. Du är mitt enda barn och har likväl hjerta att öfvergifva din far.

562 Arabella.

563 Och tror ni icke, att just detta har varit en törntagg uti mitt hjerta? Nej, nej, jag är icke otacksam; jag kämpar endast för lifvet. Vore ni gammal och bräcklig, skulle det aldrig fallit mig in att lemna er ensam. Men ni är stark, min far; ni lefver för statsärenden, ni kan ännu en vinter umbära mig och uppoffra för min räddning de få stunder ni skulle ha tid att dela med mig. Efter denna vinter skall ni få mig tillbaka, min far, tacksam och frisk till kropp och själ, och sedan lofvar jag att aldrig öfvergifva er mer.

564 Lord Sidney.

565 Till dess en make röfvar dig från mig.

566 Arabella (tvekande).

567 Jag vet ej. Den man, som skall äga mig, måste vara ett hufvud högre än alla andra. Någon sådan har jag ännu ej sett ... Ni tillåter således ...?

568 Lord Sidney.

569 Du vill det ... Jag samtycker. Naturens ordning är omvänd. Jag är en svag far; mitt barn vill, och jag lyder. Men jag vill åtminstone sörja för dig så godt jag förmår. Jag vill köpa och komfortabelt inreda åt dig den bästa koja här finnes. Du skall behålla Ninon till din uppassning och min trogne Bult till din beskyddare. Jag vill skicka dig böcker, klaver, cittra och allt, som kan göra dig lifvet drägligt i denna ödemark.

570 Arabella.

571 Jag tackar er, min far; men bevilja mig ännu en bön: tillåt mig umbära all er godhet, all beqvämlighet, allt beskydd, all betjening! Ensam vill jag bo i den fattigaste bland dessa kojor, ensam arbeta för mitt hårda bröd, som alla de andra. Blott så kan jag blifva förtrogen med den fattiges lif ... och med den fattiges lycka. Lilla Dyning skall blifva min vän och lärmästarinna.

572 Lord Sidney.

573 Men var då ej rent af förryckt! Du står icke ut. Du måste åtminstone behålla en kassa för det allra nödvändigaste.

574 Arabella.

575 Det allra nödvändigaste är för mig att börja från början. Låt oss gå halfva vägen hvar. Jag skall vara tacksam, om min far köper åt mig en koja, en spinnrock, något lin, en båt, några nät, och om jag får behålla min bibel och min psalmbok. Ingenting mer. Det är redan för mycket, ty det är mer än den fattige har att börja med.

576 Lord Sidney.

577 Egensinniga barn! Du skall få hvad du önskar, på det du må blifva rätt grundligt kurerad från din passion för fattigdom.

578 Arabella (omfamnar honom ömt).

579 Tack! Nu blir allt bra. Nu skall er dotter lefva.

580 Ninon (nyfiken i dörren).

581 Har milady något att befalla?

582 Arabella.

583 Hämta mig en omgång af Lilla Dynings kläder.

584 Ninon.

585 Hvad befalles? Milady vill roa sig med en maskrad?

586 Arabella.

587 Jag stannar i vinter på Hangö.

588 Ninon (för sig).

589 Milord har således samtyckt? Men icke jag!

Notisen/artikeln ingår i Svenska Familj-Journalen 1/12 1867:|363|

Tredje berättelsen.

590 (Samma öppna plats vid stranden, som i första berättelsen. Aftonen efter skeppsbrottet.)

591 (Kalle och Isak plocka ned näten.)

592 Kalle.

593 Stanna de qvar?

594 Isak.

595 Hela vintern.

596 Kalle.

597 Jäkeln! Då blir här godt om pengar. De ha guld som småstenar. Hvad göra de här?

598 Isak.

599 Det angår mig inte.

600 Kalle.

601 Kanske köpa de hela Hangö. Si, då kommer flundran att kosta riksdaler stycket. Den engelska fröken ser spansker ut.

602 Isak.

603 Och ändå har hon klädt sig i Lillas kläder och sitter der inne och lär sig spinna.

604 Kalle.

605 Nej, hvad säger du? Hvad skall det vara till?

606 Isak.

607 Kanske spinner hon skjortor åt påfven. Bryr jag mig om, hvad de göra på Hangö? Jag säger upp tjensten. Jag flyttar bort.

608 Kalle.

609 Hvad, skall du vara lemma startgranntycktkommentar, Isak? Jag tror du trätte med Lilla i går.

610 Isak.

611 Bryr jag mig om Lilla? Hon kan träta med sin löjtnant.

612 Kalle.

613 Si så der, nu är du svartsjuker. Liksom Lilla skulle bry sig om sådana spolvattenskryssare! Men se, der kommer hon.

614 (Lilla utkommer från stugan.)

615 Lilla.

616 God dag, Isak!

617 (Han vänder sig bort.)

618 Kalle.

619 Det lemma startskäggar i taljornakommentar. Hala på bara; nog löper trossen.

620 Lilla (till Isak).

621 Är du befängder? Står du och lemma startillfänaskommentar, för det jag rodde från dig i går? Var nöjd, att det gick så bergandes bra. Det hade kunnat gå värre.

622 Isak.

623 Ja si, om löjtnanten gått till botten, det hade varit en dråpelig skada.|364|

624 Kalle.

625 Si, det var knuten.

626 Lilla.

627 Akta fyren, Isak!

628 Isak.

629 Jag ger böfveln i fyren.

630 Lilla.

631 Skäms litet! Mins du hvad du sjelf bad mig i går? Akta fyren, säger jag dig.

632 Isak.

633 Adjö. Jag har intet silfver på kragen och guld i vestfickorna, jag.

634 Kalle (till Lilla).

635 Der hör du. Han har råkat i lägervall; han har engelska sjukan.

636 Lilla.

637 Adjö med dig. Jag ids inte höra sådant marvattenssqvalp.

638 (Hon vänder om till stugan, men möter vid dörren lady Arabella, som träder ut.)

639 Arabella (klädd som fiskareflicka).

640 Nu har jag spunnit blårna, och nästa gång skall du lära mig spinna lin. Hvilken gudagåfva är ej arbetet, Lilla, för den som aldrig arbetat! Men du får ha tålamod med mig. Jag ledsnar fort, jag vill ofta ha ombyte. Stormen har lugnat; låt oss ro ut på sjön. Jag vill lära mig ro.

641 Lilla.

642 Det går inte, nådig fröken. Det är ett alldeles för tungt arbete.

643 Arabella.

644 Vill du vara min vän, Lilla, så kalla mig aldrig nådig fröken. Kalla mig Belly, det är kortast. Jag är inte bättre än du. Kanhända sämre. Jag börjar ett nytt lif, jag är ett barn emot dig, och det går galet i början, men jag är läraktig.

645 Lilla.

646 Isak och Kalle ro ut näten med lilla båten, och stora skjötbåten är för tung.

647 Arabella.

648 De få bli hemma. Vi lägga ut näten, du och jag.

649 Lilla.

650 Men nådig fröken ...

651 Arabella.

652 Vill du vara min vän?

653 Kalle (till Lilla).

654 Var inte blyg du. Jag skall ro er.

655 Arabella.

656 Jag vill ro sjelf.

657 Lilla.

658 Det skulle se ut, att nådig ... Belly skulle ro mig! Nej, det är inte så strax lärdt, att ro ut nät. Är man inte van, så trasslar man, lemma startlirum larumkommentar, allt i en gylta.

659 Arabella (häftigt).

660 Jag betalar näten ... (besinnar sig). Nej, jag är fattig, jag har ingenting att betala dem med. Gossen får ro oss i dag. I morgon vill jag ro sjelf.

661 Kalle (som slutat nedplocka näten).

662 Ja, si så lägga vi ut på frökens lycka. Får jag en slant för hvar torsk och två för hvar sik?

663 Arabella.

664 Du får fiskarna. Ingenting annat.

665 Lilla.

666 Skäms, Kalle! En sådan grötsimpa låts förstå sig på pengar! Kom fröken ... kom Belly. Nu få vi se ett vackrare haf än i går.

667 (Lilla och Arabella gå.)

668 Kalle (till Isak, som qvarstannar obeslutsam).

669 Blef du klok nu? Stå der och lägg ut långref för dina löjtnanter! Jag tar hyra hos engelsman.

670 (Han går med en pojkaktig grimas.)

671 Isak(ensam).

672 Om jag visste att hon ger den gängliga karlen ett enda godt öga, ville jag dränka Hangö i hafvet och hoppa sjelf efter. Och visste jag att hon inte gör det, så borde jag hoppa i sjön för skam skull. Håken förstår sig på qvinnfolk! (Petter Bult närmar sig.) Der är åter ett vrak, som hafvet kastat på stranden.

673 Bult.

674 Lots ohoj!

675 Isak.

676 Åhoj.

677 Bult.

678 Finns här en kabyss, der en bra matros får en extra sup?

679 Isak.

680 Lägg bi och lemma startpreja ankommentar, kanske får han en skopa saltvatten.

681 Bult (för sig, betraktande stugan).

682 All right, jag har landkänning. Samma fyr, samma koj. Hur dref jag hit? Det var en fördömd strömsättning. Block i min talja! Vi sätta till toppseglen och kryssa förbi ... Men jag känner landvind, och har varit nykter i sex veckor. Go on! Vi pejla farvattnet.

683 (Han ingår i stugan.)

684 Isak.

685 Håken må vara längre på Hangö. Här regnar engelsmän. (Vill gå, men möter Ninon.)

686 Ninon.tillagt av utgivaren

687 Vänta litet! Har du sett den gamla qvinnan, som var här i dag på morgonen? Summu eller Sammu tror jag hon kallas.

688 Isak.

689 Tänker hon låta spå sig?

690 Ninon.

691 Ja ... jag vill låta spå mig.

692 Isak.

693 Då skall jag ge henne ett godt råd. Kasta en spån i vattnet och se hvartåt hon flyter!

694 (Vänder henne ryggen och går.)

695 Ninon (ensam).

696 Den oförskämde! Och med sådana eskimåer vill milady tillbringa vintern! Milord har sagt ja och reser i morgon. Det återstår intet annat medel, än att hetsa den ena galna emot den andra.

697 Sammu (inträder, vild och förstörd).

698 Ninon.

699 Se der ... hon kunde ej komma lägligare. Jag har något att säga er, goda gumma!

700 Sammu (närmar sig långsamt, mumlande mellan tänderna).

701 Goda gumma ... goda gumma ...

702 Ninon.

703 Jag har sökt er hela dagen, för att anförtro er en vigtig hemlighet. Hvarför ser ni så der på mig?

704 Sammu (nu helt nära Ninon, griper henne plötsligt om lifvet och rycker henne våldsamt mot stranden).

705 Hvar är mitt barn? Hvad har du gjort af mitt barn? Vill du gifva mig tillbaka mitt barn, eller vill du försöka simma, korpunge?

706 Ninon.

707 Hjelp! Hjelp! Hon vill mörda mig!

708 Sammu (med stigande raseri).

709 Var det ej du, som sade, att du sett mitt barn? Gif hit det! Jag har sökt min flicka hela dagen ... jag har sökt henne i hundra år ... jag har sökt henne från verldens begynnelse i himmelen och på jorden, och du har sett henne, du?

710 Ninon.

711 Släpp mig lös! Ni skall få henne åter.

712 Sammu.

713 Du har sagt, att hon flöt på vattnet. O, jag såg ett skum ... ett skum var det, ett skum, ett skum, och det flöt på vattnet. Jag trodde att det var mitt barn ... Men det hade inga ögon: det såg mig icke; det hade inga armar att slå om min hals. Jag sam efter det, och det flöt undan ... det var icke mitt barn! Hör du, det var icke! (Hotande.) Säg mig hvad du gjort af henne! Vill du säga mig det?

714 Ninon.

715 Hjelp! Hjelp!

716 Bult (utkommer från stugan).

717 Hvem är det som skjuter nödskott?

718 Ninon.

719 För alla helgons skull, befria mig från den galna menniskan!

720 Sammu.

721 Ett skum var det, och det flöt, och det flöt, och det flöt ...

722 Bult (för sig).

723 Det är den franska gräshoppan, som pep om bord öfver alla andra. (Högt.) Bon jour, mamsell! (Han går, men stannar obemärkt ett stycke derifrån.) Jag vill kryssa här i farvattnet.

724 Ninon.

725 Han går ... han lemnar mig allena med den förskräckliga menniskan! ... (Listigt till Sammu, som fortfar att fasthålla henne.) Det var ett L, säger ni?

726 Sammu.

727 Du har sett henne! Hvar är hon? Vill du säga mig det?

728 Ninon.

729 På venstra skuldran?

730 Sammu.

731 Så var det, ja, ja! Det var du, som för hundra år sedan stal henne från mig. Och du vill inte gifva henne tillbaka? Du vill inte? Behåll henne, rännsnara! Nu skall du dö.

732 Ninon.

733 Ni skall få henne, goda gumma. Släpp mig lös, så vill jag hämta henne tillbaka!

734 Sammu (som ryckt henne med sig på klippan, håller henne sväfvande öfver bråddjupet).

735 Har du vingar, så flyg! Har du fenor, så simma! Jag vill räkna till tio. (Räknar.)

736 Ninon.

737 Hjelp! Hjelp! (Lady Arabella och Lilla inträda.) Der är ert barn!

738 Sammu (ställer henne åter på klippan, utan att släppa henne).

739 Ljug ännu litet; jag vill låtsa som om jag trodde dig.

740 Ninon.

741 Milady, milady, var god och kom närmare!

742 Arabella.

743 Det är Ninon.

744 Lilla.

745 Det är Sammu.

746 Ninon.

747 lemma startAu nom du ciel, c’est une folle, sauvez moi, elle me tuera!språk: franskakommentar

748 Arabella (vid klippan).

749 Hvad vill det säga?

750 Ninon.

751 Tillåt att denna qvinna får se er venstra skuldra. Det är en fix idé.|365|

752 Lilla.

753 Gör henne till viljes! Hon söker beständigt sitt barn. Hon har mönstrat alla flickor i trakten på samma sätt.

754 Arabella.

755 Nå väl, om det kan lugna henne ... Stig ned!

756 Sammu (stiger ned, utan att släppa Ninon).

Två fåglar i skogen,

En håller jag trogen! ...

758 Är det du, guldfågel?

759 Arabella.

760 Se här! Är ni en spåqvinna, så säg mig hvad detta märke betyder.

761 Sammu (betraktar hennes skuldra, släpper Ninon, slår ihop händerna öfver sitt hufvud och utropar:)

762 Mitt barn!

763 Arabella.

764 Stackars qvinna!

765 Lilla.

766 Så har jag aldrig sett henne.

767 Ninon (bakom Arabella).

768 Akta er, milady, det är en farlig qvinna! Hon är i stånd att döda er, liksom hon ville döda mig.

769 Sammu (efter en stum och förvirrad paus).

770 I går ännu var hon så liten, så liten! (Hon betraktar än en gång tecknet, slår derpå sina armar kring Arabellas hals och kysser henne häftigt på pannan och håret.) Mitt barn, min Lonna, min guldfågel, o, hvar har du varit så länge, mitt hjertas innersta? Si, du var liten som ett lingon, och du har blifvit stor som ett guldäpple! Vacker var du, ja, vacker var du som månsken på gröna löf, och nu har du blifvit som solens uppgång; du skiner igenom natten som rosende dag! (Vemodigt.) Sedan du for, har jag krupit på hafvets botten och sökt dig bland musslorna, men du var ej der. Jag har gräft mig djupt in i jorden, och maskarna visste intet om dig. De sade att du var i himmelen, och jag kunde ej komma till himmelen, jag hängde vid jorden med en tråd af fint silke. Se på mig, Lonna! Icke var du i himmelen. Då skulle du ha räckt mig din hand och hjelpt mig dit upp. Säg mig något, att jag får höra din röst! Säg, att du älskar mig!

771 Ninon (för sig).

772 Det går bra.

773 Lilla.

774 Säg henne något, så blir hon lugnare!

775 Arabella.

776 Om ni vore min mor, skulle jag älska er, ty ni hade först älskat mig.

777 Sammu.

778 Om! Om! Känner du inte igen mig, guldnål? Minns du hur du gret, när jag stack dig med nålen i axeln?

779 Arabella (förvånad).

780 Det är det enda jag mins från min första barndom.

781 Sammu.

782 Och sedan, när jag söfde dig på mitt knä, kommer du ihåg den visan, jag alltid brukade sjunga för dig?

783 (Sjunger:)

Var en flicka, smärt och fin,

Salme, Salme lilla,

Håret som det gula lin,

Salme, Salme lilla.

Kom en kung ...

785 (Afbryter.)

786 Arabella (fortsätter, samlande sina minnen).

Kom en kung med harpoljud,

Stjernans kung ...

788 Sammu

789 (fortsätter).

... i silfverskrud:

791 Arabella.

Vill du bli min kungabrud,

Salme, Salme lilla? ...

793 Hvar har ni lärt den visan?

794 Sammu (triumferande).

795 Hvar har du lärt den visan?

796 Arabella.

797 Ni eller jag måste ha lärt den af stjernorna. Det är likväl ganska besynnerligt. En af oss drömmer, men jag kan ej svära uppå, att det är ni.

798 Ninon.

799 Ni inser nu, milady, för hvilka faror ni utsätter er, om ni stannar bland vildar och galningar. Denna tiggerska har fått i sitt hufvud att ni är hennes dotter, och hon skall hänga sig vid er som en kardborre, ifall det ej faller henne in att oförmodadt lära er simkonsten. Minsann var jag inte nära att också få lära mig flyga!

800 Lilla.

801 Var snäll nu, Sammu, och besvära inte fröken längre, så skall ni i afton få sjunga alla edra visor och berätta för oss om ert lilla barn.

802 Sammu (förvirrad).

803 Det var något ... något om mitt barn. (Med glad öfverraskning.) Men jag har ju funnit mitt barn! Jag har ju märkt henne, som vallflickan märker sitt allrakäraste svarta lamm, och hon bär sitt märke. (Till Arabella.) Var det ej du, allra finaste ullgarn?

804 Arabella.

805 Kom, och berätta mig mera om er förlorade flicka! (Till Lilla.) Jag vill vara allena med denna qvinna.

806 Ninon.

807 Men, milady, betänk ...

808 Arabella.

809 Och om det nu roar mig att lyssna på drömmar?

810 Sammu.

811 Ja, kom! Nu gå vi till himmelen.

812 (Sammu och Arabella ingå i stugan.)

813 Ninon.

814 Hvad allt kan man ej hålla till godo för nyhetens behag!

815 (Hon går.)

816 Lilla (ensam).

817 Nej, då tycker jag mera om fröken, än om den näbbiga franska mamsellen. Der är hjerta hos henne ... och så vackert hon talar om lyckan att vara fattig, om glädjen att få arbeta! Jag ville ibland vara rik, jag, för att inte behöfva stoppa fars ullstrumpor. Men se der kommer far, och hvem har han med sig? (Hon binder på nätet.)

818 (David Dyning inträder, åtföljd af Petter Bult, som under tiden tagit för mycket till bästa.)

819 Bult.

820 Hampa i min hals, på sex veckor har jag nätt upp langat en ärlig grogg, och i lotsstugan bjödo de lemma startvattsånkommentar att dricka ur. Men der borta i viken har en estbåt lagt bi, för att inte få saltvatten i brännvinet ... liksom du inte visste det, gamle smugglare! All right, tänkte jag och sade till esten: langa i öskaret, sad’ jag; här är en blank skilling engelskt! Det var fan till öskar, det skulle ha dugat till båt åt en tre års pilt. Men efter det var betaldt, så drack jag i botten.

821 David.

822 Det bär syn för sägen. Gå till kojs, karl, innan milord får se dig.

823 Bult.

824 Milord? ... Brr, till väders gossar, giga för byn! Jag vill inte bli prejad här, ser du. Kommer du ihåg den natten? Anfäkta, att du kände igen mig, David Mjölkvassla, eller hvad du må heta! Hur kände du igen mig, din gamle gråskäl?

825 David.

826 Nå, om jag vore hvit som en fiskmås, så måste jag väl minnas hur jag drog dig och sju till ur bränningen. Tolf ströko till botten och drucko sin sista grogg.

827 Bult.

828 Tretton var det, tretton och en half med flickbytingen och hennes sköterska, den långa Lisbeth, som alltid jamade sina vaggvisor i solgången.

829 David (uppmärksam).

830 Hvad var det för en flicka? Aldrig hörde jag, att ni hade fler än en ombord.

831 Bult.

832 Sade jag qvinnfolk? ... Grå kattor var det, skeppskattor, David. Jag seglar aldrig med qvinnfolk ombord; det tar öfverhalning.

833 David.

834 Är du en ärlig karl, Petter?

835 Bult (hvisslande).

836 Huij ...

837 David.

838 Berätta mig något om flickan der!

839 Bult.

840 Kör för en sup, David Dufunge!

841 David.

842 Jag skall säga dig något. Ni hade bundit ungen vid en planka och hifvat henne öfver bord.

843 Bult.

844 Hampa! John Brown sprang efter, men råkade dricka för mycket vatten, sedan han nyss förut druckit för mycket rom. Det står inte skrifvet på min sida i loggboken.

845 David.

846 Hvems var flickan?

847 Bult.

848 Jag mins inte så noga. Kockens, tror jag. Det börjar mojna till qvällen.

849 David (räcker honom en fältflaska).

850 Det är tid att vi gå till kojs. Se här, tag dig en lemma startfälknäppkommentar mot aftonkylan.

851 Bult.

852 Änterhake! Hvar har du fått det varpankaret, David Torrmunt? (Han dricker.)

853 David.

854 Ett öskar är det väl inte, men det spolar däcket. Du kan ta dig en till.

855 Bult.

856 Nå, efter jag den gången drog dig ur spadet.

857 (Han dricker och sätter sig.)

858 David.

859 Ja, efter du drog mig ur spadet. Hvad sade milord, när han miste sin flickunge?

860 Bult.

861 Hvad han sade? Jaså, du vet att ... Han svor och grät som en lemma startetterkarnaljekommentar, för si, hon var enda barnet. Strunt, inte var det så farligt. Flickungar växa som tallkottar på träden. Jag är en blöt karl, David. Jag såg hur han lipade, och så skaffade jag honom en annan. Ts! Tala inte om det. Unge som unge. Hvad skulle en sådan förnäm herre veta skilja den ena barnnosen från den andra! Skål, krabbsaltare! (Dricker.)

862 David.

863 Skål, Petter. Du är mig en slipad turk. Du tog en annan lika gammal flicka från landbacken och inbillade lorden, att du räddat hans egen.

864 Bult (allt mera hvimmelkantig).|366|

865 Jaså, du vet det också? Jag är liksom litet på vift i dag, men kör för lemma startkultjenkommentar! En estkoja var det ... smugglarfölje, som alla de andra. Folket var ute på förtjenst den natten ... Jag hörde en byting skrika derinne och stoppade ungen under min våta kavaj. Här är hon, milord, sa’ jag. Tack, min gosse, sa’ han. Goddam, det var hederligt gjordt; och så gaf han mig tjugu guinéer och skickade barnstackarn lemma starti fluxenkommentar till Eknäs, för att pysslas om efter badet. Guinéerna, dem tog fan och krögarn i kompani.

866 David.

867 Hvad annat? Något skulle de och du ha för så mycket besvär. Och den andra gick till botten med en guldkedja om halsen?

868 Lilla (som obemärkt och med stigande uppmärksamhet lyssnat på samtalet).

869 En guldkedja?

870 Bult.

871 Strunt, det var en ketting, smal som ett segelgarn; de hade hängt döda miladys lemma startkonterfejkommentar kring halsen på barnungen. (Uppstår.) Men nu är din flaska tom, David Tomhändt, och jag känner liksom en smula sjögång i benen. Adjö, gamla strömingsfjäll!

872 David.

873 Adjö, gamla ankartross. Tack för god lemma startvälfägnadkommentar.

874 Bult.

875 Bry dig inte om det, David. Hal’ an skot! Du är ju blixt full, karl. I dag har jag bestått dig en hyra: nästa gång är det din tur. Londons galgar och Londons flickor, de gå inte af för svafvelstickor ...

876 (Han tumlar trallande bort.)

877 (David och Lilla.)

878 David.

879 Hörde du, hvad den gamle rumlaren berättade?

880 Lilla.

881 Ja, far. Det var förskräckliga saker.

882 David.

883 Förstod du hvem det angick?

884 Lilla.

885 Han talade om en flicka som drunknat, och om en annan, som han lagt uti hennes ställe.

886 David.

887 Flickan, som han lade i stället, var Sammus barn, Lonna, som försvann samma natt den engelska briggen led skeppsbrott här för femton år sedan.

888 Lilla.

889 Hvad säger ni? Sammus barn ...

890 David.

891 Heter nu lady Arabella Evans, dotter till lord Sidney Evans, pär af England.

892 Lilla.

893 Himmelens tecken! Märket var då sant? Arma fröken, hvilken förskräcklig upptäckt! Hon bör aldrig få veta det.

894 David.

895 Det kommer an på. Lord Evans har på god tro hållit flickan för sin. Han har Ryssland och hela verlden i hufvudet; hur skulle han kunna skilja en gräsand från en örnunge eller svart hår från gult? Men nu kommer det an på, om den andra flickan, hans rätta barn, verkligen drunknat, som Petter Bult berättade oss.

896 Lilla.

897 Vet ni något om henne, far?

898 David.

899 Kanhända. Om hon lefver, så måste hon ju vara den rätta ladyn och den rätta arftagerskan.

900 Lilla.

901 Det vore bättre att hon vore död.

902 David.

903 Hvarför det?

904 Lilla.

905 För det att hon annars kunde emot sin vilja göra den goda fröken Arabella olycklig.

906 David.

907 Hm ... Jag har hört sägas att det finns en adel, som ligger i blodet ... Du har redan hört för mycket, barn; jag vet ej om jag gör rätt i att säga dig allt, men det hänger tillsammans som vanter och rår. Rent ut: flickungen lefver.

908 Lilla.

909 Den rätta?

910 David.

911 Den rätta. Morgonen efter skeppsbrottet, när lorden och hans följe i största hast seglade af till Eknäs, gick jag och spejade efter spillror från vraket, när jag fick se en planka flyta i land på läsidan af ön. Hon hade drifvit till sjös, men vinden mojnade, och så dref hon med strömmen. Jag trodde först att der satt en af de stora hafsmåsarna, som lura på sik, men så märkte jag att det var ett litet barn om två eller tre år. Hvad säger du derom, Lilla Dyning?

912 Lilla.

913 Och hon lefde?

914 David.

915 Hon lefde. Hon hade legat sex eller åtta timmar i sjön, men det finns sådana som vågorna ha ingen makt med. Ungen fick varm mjölk, fick torra kläder, och samma dag kunde hon redan rycka mig uti skägget. Jag lät fråga de skeppsbrutna: ingen hade förlorat ett barn. Hvad skulle jag göra? Guds gåfvor må ingen rata. Gud hade sagt till det villa hafvet: bär henne på din rygg! Och si, hafvet lydde hans röst; skulle jag vara ohörsam?

916 Lilla.

917 Men ...

918 David.

919 Jag vet hvad du vill säga. Vi fattige lotsar och fiskare äro ett enfaldigt folk. Här gå så många historier om hafsfruar och sjötroll, att jag, Gud förlåte mig, ofta blef underlig till mods, när jag tänkte uppå huru munter du flöt på vågen. Man fiskar ej alla dagar upp lefvande barn som ingen känner. Det der har du kanske märkt på far din.

920 Lilla.

921 Allt se’n i våras har jag grubblat derpå. Det är kanske ändå inte allt på rätt.

922 David.

923 Jo, du, nu ha vi tråden. Kedjan och medaljongen, som du bar på din hals, äro prästbevis nog. Du är icke en hafsjungfru, du är den rätta lady Evans, enda och äkta dotter till lord Sidney Evans, en af de rikaste och förnämaste herrar i England. Jag fattige man borde buga mig till jorden och kyssa min dotters händer.

924 Lilla.

925 Det är omöjligt ... nej, nej, (gråtande) ni får inte säga så! Den druckne karlen visste ej hvad han sade.

926 David.

927 Tror du, Lilla, att inte din gamle fosterfars hjerta skall smälta som snö, när han skänker bort dig åt främmande och när Hangös öga slocknar för honom i natten? Men jag har lemma startassureratkommentar dig, barn; du går för assuradörernes räkning. Jag skall för lorden och hela verlden bevisa din rätta härkomst.

928 Lilla.

929 Vänta, far; det får ni ej göra. Jag går som i dimman; jag vet ju ej mera hvem jag är, eller hvad jag är. Låt mig tänka ...

930 David.

931 I morgon bittida reser milord. Ännu i dag måste han veta, att du är hans dotter. Du har ännu en qvart timme att vara fattig. Gå, rådgör med din moder, hafvet, som burit dig hit!

932 (Han går.)

933 Lilla (ensam).

934 Jag har en qvarts timma att vara fattig. Sedan blir jag rik, köper den bästa gård i Nyland åt far, ett skepp åt Kalle, en hel by åt Isak och gör alla menniskor lyckliga. Jag blir en fröken, jag blir så förnäm, att jag måste niga för mig sjelf. Hvad skall det tjena till? Det skall förtreta Isak. Jag vill säga till honom ... Isak inträder.) men der är han ju.

935 Isak (för sig).

936 Jag står inte längre ut. Jag vill fråga Lilla, huru det är. (Högt.) God dag, Lilla.

937 Lilla.

938 God dag, Isak. Blåser det nordan eller sunnan nu för tiden?

939 Isak.

940 Det blåser en sådan vind, att jag drifver till sjös och vill anlöpa hamn.

941 Lilla.

942 Löp in till Trollböle; der är en god ankarplats. Der står Sara med ankarbojn.

943 Isak.

944 Vill du, Lilla, så bli vi åter igen sams. Hvad skall du gräla? Nog vet du, att vi förlikas som flinta och fnöske.

945 Lilla.

946 Eller som stål och flinta. Är du ett fnöske, du?

947 Isak.

948 Är du en flinta, du?

949 Lilla.

950 Adjö, jag har ej tid, jag måste se åt, om det finns vatten i hafvet. Om en qvart ... nej, om tio minuter skall du få veta något.

951 (Hon dansar bort.)

952 Isak (ensam).

953 Blef du klok nu, Isak? Fråga flaggan, hvad vind det blåser i morgon. Trollet må taga en sådan vindflöjel: jag mönstrar af och tar bättre hyra.

954 (Kalle kommer inspringande.)

955 Kalle.

956 Kom och se, Isak; här haglar engelsmän: en fregatt har lagt bi på redden; milord och löjtnanten ha varit ombord. Här är någonting att förtjena.

957 Isak.

958 Om jag skulle taga hyra hos engelsman? Han behöfver en bra lots.

959 (Isak och Kalle skynda ut.)

960 (Lord Sidney och George Thomson inträda.)konsekvensändrat/normaliserat

961 Lord Sidney.

962 Jag kan ej försumma ett sådant tillfälle. Det är af högsta vigt att jag påskyndar min resa, och då hans majestäts fregatt Duke of Cambridge går direkt till Kron|367|stadt, gör jag mig genast i ordning att gå om bord. Ni stannar här, sir, för att bevaka kronans effekter och sörja för the fair Carolinas besättning.

963 George.

964 Jag rättar mig efter ordres.

965 Lord Sidney.

966 Hvad min dotter angår, känner ni hennes oböjliga karakter. Det vore fåfängt att söka öfvertala henne ändra sin föresats. Hon stannar således på Hangö, och ni har den godheten, sir, att förskaffa henne en så konvenabel bostad, som möjligt. Hon vägrar emottaga penningar, men jag vill lemna åt fyrvaktaren en tillräcklig summa för hennes disposition.

967 George.

968 Jag vill uppbjuda allt hvad i min förmåga står, för att vara milady till tjenst, och jag vågar tillägga, att jag väl finner hennes beslut ovanligt, men ej oförklarligt.

969 Lady Arabella (som vid dessa ord utkommit ur stugan med Sammu).

970 Jag tackar er, sir. Ni anser mig blott för en nyckfull varelse. Mer kan jag ej begära.

971 George.

972 Jag anser er för nog högsint, milady, att sjelf vilja pröfva det armod ni en dag är kallad att trösta och lindra. Jag högaktar till och med edra illusioner.

973 Arabella.

974 Sir George, jag kan ej betala er, hvarken med mitt hjerta eller min förmögenhet, för er goda tanke om mig.

975 George.

976 Och jag, milady, beklagar er, att ni, så ung, har förlorat all tro på heder och uppriktighet hos andra, än Hangös fiskare.

977 Lord Sidney.

978 Se så, lemna ert gnabb! Jag reser om en half timma: hvad kan jag ännu göra för er, milady of Hangö-Castle?

979 Arabella.

980 Om min far tillåter, vill jag köpa den lilla kojan här på andra stranden af ön.

981 Lord Sidney.

982 Min portvakt skulle anse den vara för usel åt sin dräng, men du har din smak. Ensam kan du icke bo der. Hvem vill du engagera till din betjening?

983 Arabella.

984 Jag skall icke bo ensam. Jag skall sjelf vara tjenarinna åt en annan person. Denna gamla qvinna (hon pekar på Sammu) anser sig hafva anspråk på mig.

985 (Lilla inträder obemärkt i fonden.)

986 Sammu(till Arabella).

987 Hvad vill det der folket? Hvem är den gamla hafsörnen, som flaxar med vingarna?

988 Arabella.

989 Ni bör visa honom mera vördnad. Han är min far.

990 Sammu.

991 Hvad? Din far, Lonna? Blygs han inte, den gamla roffågeln? (Träder djerft inför lorden.) lemma startKas, kas,kommentar vill du flyga din väg? Du tar inte min dufva, du, kroknäbb! Jag är hennes mor, och du understår dig att kalla dig hennes far!

992 Arabella.

993 Stilla, Sammu! Vill ni för andra gången mista mig?

994 Sammu.

995 Nej, mitt hjerta. Du hör att jag tiger.

996 Lord Sidney.

997 Är hon förryckt?

998 George.

999 Hon är vansinnig, milord.

1000 Lord Sidney.

1001 Hvad hör jag, milady? Mitt öfverseende för edra nycker har i sanning redan gått alltför långt. Och ni begär ännu, att jag skall låta er tillbringa vintern ensam i ett eländigt kyffe med en vansinnig menniska! Så långt sträcker sig icke mitt tålamod. Jag förbjuder er ett sådant sällskap, milady.

1002 Arabella.

1003 Förlåt, min far, om jag ännu vågar upprepa min bön. I forntiden trodde man att det fanns något heligt hos vansinnet. För mig har denna qvinnas tro också något heligt. Hon har väckt minnen hos mig, som jag ej kan förklara. Hon har vidrört en sträng, som darrar djupt i mitt innersta. Hon anser sig för min mor – jag vill ej tvista med henne derom, men tillåt mig, som aldrig har känt min mor, att uppfylla mot henne en dotters pligter!

1004 Lord Sidney (uppbragt).

1005 En dotters pligter? Och huru uppfyller du en dotters pligter emot din far, otacksamma barn? Vid himlen, det är dock något starkt. Du har aldrig känt din mor, säger du? Och likväl har du allt ifrån din späda barndom burit hennes bild på ditt hjerta.

1006 Arabella.

1007 Min moders bild? En sådan har jag aldrig burit, min far.

1008 Lord Sidney.

1009 Hvad? Har du förlorat den medaljong jag gaf dig, när du var två år gammal?

1010 (David Dyning inträder.)

1011 Arabella.

1012 Jag kan ej påminna mig, att jag någonsin burit en sådan medaljong.

1013 David (framräckande medaljongen).

1014 Här är den, milord. Jag vill tro att det är den rätta.

1015 Lord Sidney.

1016 Ja ... det är lady Evans, det är min saknade Jane. Men huru har denna bild kommit i edra händer?

1017 David (betydelsefullt).

1018 Hans nåd erkänner således, att besagda konterfej bars af lady Arabella Evans i hennes späda barndom, när hon var nära att omkomma genom ett skeppsbrott här på samma ställe vid kusten af Hangö?

1019 Lord Sidney.

1020 Utan tvifvel. Men hvartill en sådan fråga?

1021 David.

1022 Får jag lof att säga hans nåd ett par ord mellan fyra ögon?

1023 Lilla (träder emellan dem).

1024 Det är öfverflödigt, far. Hans nåd vet, att far är en hederlig karl. Far har ju funnit konterfejet på stranden strax efter skeppsbrottet.

1025 David.

1026 Hvad har du att säga, du, som går för assuradörernas räkning? (Till lorden.) Var så nådig, ers nåd, och titta en smula på barnet här! Den ena klyfvarbommen är inte så lik den andra, som hon liknar mor sins konterfej.

1027 Lord Sidney.

1028 Hvad skall det betyda?

1029 Lilla.

1030 Åh, far, liksom hans nåd skulle bry sig om, att jag liknar mor, som han aldrig har sett!

1031 Arabella (som betraktat medaljongen).

1032 Det är verkligen en förvånande likhet, min far. Är det icke, sir George?

1033 Lord Sidney.

1034 Dumheter!

1035 George.

1036 Om ni ej toge illa upp, milady, skulle jag säga, att det är en ännu mera förvånande likhet mellan er och er protegé.

1037 Arabella.

1038 Det är den första komplimang,original: komplimang. jag fått höra i dag.

1039 George.

1040 Slumpen ställer ofta de största motsatser bredvid hvarandra, milady.

1041 Arabella.

1042 Nej, nu föll ni in i det vanliga, sir. Jag tycker mer om det barocka.

1043 David.

1044 Jag får således ej den äran att tala med hans nåd mellan fyra ögon?

1045 Lord Sidney.

1046 Jag har ingenting att dölja, min gode man. Ni kan tala fullkomligt fritt. Jag förmodar att ni begär hittarelön för min dotters smycke. Se här lika mycket, som det är värdt. (Räcker honom en börs.)

1047 David (afböjer gåfvan).

1048 Hvad jag har att säga ers nåd, kan icke betalas med allt ert guld. Ni vill att jag skall tala. Skyll då er sjelf, ers nåd. Den, som ni ansett för er dotter ...

1049 Lilla (afbryter honom).

1050 Nej, far, det der vet hans nåd redan; inte är det någon nyhet.

1051 David (förvånad).

1052 Vet han det?

1053 Lilla.

1054 Visst vet han det. Hans nåd har sjelf gifvit sitt samtycke, att fröken Arabella får stanna här öfver vintern. Huru tror ni att fröken ville bedraga sin far och gömma sig i vår stuga?

1055 David.

1056 Vill du tiga, lemma startnäsperlakommentar? Jag får ju inte tala ett klokt ord, utan att du trasslar hop tackel och tåg.

1057 Lilla (med höghet).

1058 Den, som frivilligt stiger ned från ära och rikedom till fattigdom och förakt, är mera värd er aktning, min far, än den som ville från armod och ringhet tränga sig fram till all verldens höghet. Nej, far, låt det vara; det är bäst som det är: de ringa på sin plats, de höga på sin. Guds skickelse må ingen mästra. Ni skall ej skilja en dotter från hennes far.

1059 David.

1060 lemma startSakramentskadekommentar flickbyting! Jag känner inte igen henne. Hon har svängt om min kompass.

1061 Arabella.

1062 Men jag känner henne. Jag ville vara i hennes ställe och veta det rätta af hjertats ingifvelse.

1063 David.

1064 Ingenting är lättare, milady. Det beror på ...

1065 Arabella.

1066 På mig sjelf, vill ni säga. Ni har rätt. Jag skall också lära mig det.

1067 Lord Sidney.

1068 Tiden skyndar. Men det var sant, jag hade så när glömt den fatala historien med fyrbåken, sir|368| George. Ni får lof att upptaga den i vår sjöförklaring. Fyren hade slocknat, och orsaken var en ung fyrvaktares vårdslöshet.

1069 (Isak inträder.)

1070 George.

1071 Här är han, milord.

1072 Lilla (till lorden).

1073 Ers nåd har lofvat ihågkomma min ringa tjenst vid skeppsbrottet med någon belöning.

1074 Lord Sidney.

1075 Det är sant. Hvad önskar du, mitt barn?

1076 Lilla.

1077 Nåd för den brottslige, som är ... min fästman.

1078 George.

1079 Ett bevekande skäl, milord!

1080 Lord Sidney.

1081 Må vara. Jag kan ej undgå att nämna händelsen i min sjöförklaring, men man har exempel uppå att fyrar kunna släckas ... af stormen. Är du nöjd dermed, lilla sjötroll?

1082 Lilla.

1083 Jag tackar ers nåd; mycket nöjd. Isak ... här har du mig. Tacka milord!

1084 Isak (skrapande med foten).

1085 Stor tack skall han ha.

1086 David (för sig).

1087 De tacka honom! Men hvem tackar mig?

1088 Sammu (som vaknat ur djupa tankar).

1089 Det var något om mitt barn ... (hennes blickar falla på Arabella).tillagt av utgivaren Allra käraste solsken, är du ännu qvar uti natten? Kom, kom, så gå vi till himmelen!

1090 Arabella.

1091 Ja, min mor! Men först skola vi ännu strida på jorden.

1092 Lord Sidney.

1093 Farväl, mitt barn! Lef lycklig i dina illusioner, tilldess du vaknar, för att åter uppsöka din far!

1094 Arabella.

1095 Förlåt mig, min far, förlåt mig en kort skilsmessa! Ni skall återfå mig frisk och beredd att egna hela mitt lif åt er!

1096 Lord Sidney.

1097 Farväl, sir George! Farväl, mina vänner!

1098 (Han går, åtföljd af sir George, Arabella och Sammu samt landtfolk och sjömän.)

1099 David (till Lilla).

1100 Ännu är det tid, barn!

1101 Lilla.

1102 Ja, far, ännu är det tid att tacka Gud för att allt är, som det är.

1103 David.

1104 Och din höghet?

1105 Lilla (pekar åt höjden).

1106 Der!

1107 David.

1108 Och din rikedom?

1109 Lilla (pekar på Isak).

1110 Här! Och (pekar på hjertat) här!

1111 Kalle (inspringande).

1112 Engelsman seglar! Tänd på fyren!

1113 Lilla.

1114 Akta fyren, Isak! Aldrig mer skall Hangös öga slockna i natten.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Se kommentaren till pjäsen i inledningen.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    2 pär (titel för) huvudman i engelsk adelsätt.

    18 mörtpinne liten mört.

    26 Fjäska skynda

    34 borstig (bildl.) vredgad.

    36 kamlottströja tröja av ett slags tjockt, glättat ylletyg eller ylle med blandning av gethår.

    42 ljusterjärn även ljuster: ett med en eller flera spetsar försett fiskeredskap med långt skaft, kastas eller stöts mot en fisk.

    42 bang rädd.

    45 glamma talas vid.

    53 kattunsduken kattun: tryckt bomullstyg.

    62 vånne önskar.

    62 barbacka utblottad, barskrapad.

    62 kofferdimän handelsfartyg.

    62 dukater mynt med hög guldhalt.

    76 flarn flöte.

    78 Serra tri bevars (utrop).

    131 elementskade förbaskade.

    146 Holla hallå, hör hit.

    151 Sackerment sakrament (kraftuttryck.)

    155 halunk slusk, buse (eg. om person).

    155 lofverade kryssade.

    155 bovenbramsegel överbramsegel.

    155 krysstoppen toppen på kryssmasten.

    184 villa vilda.

    213 glop slyngel.

    263 artig förträfflig

    308 krusar gör invändningar av överdriven artighet eller (falsk) blygsamhet.

    370 guinéer äldre engelskt guldmynt.

    389 agrementerna behagen.

    389 tête-à-tête (fra.) på tumanhand

    399 kotiljong sällskapsdans vanlig under 1800-talet (här bildligt).

    423 subrette förslagen kammarjungfru (i äldre lustspel).

    427 rånocken änden på rån.

    427 recolliera rekoljera: hämta sig.

    441 fjäsad kurtiserad.

    457 mankerad sårad, stött.

    473 becktröja skämtsam benämning på sjöman.

    508 örlogskutter krigsfartyg.

    510 kolorum oväsen, »spektakel».

    609 granntyckt snarstucken, lättstött.

    619 skäggar i taljorna krånglar till sig, hakar upp sig.

    621 illfänas bråkar.

    658 lirum larum alltid samma visa.

    680 preja an anropa.

    747 Au nom du ciel [...] elle me tuera! (fra.) I himlens namn, hon är galen, rädda mig, hon dödar mig!

    820 vattsån vattensån.

    850 fälknäpp färdknäpp (sup före resa).

    861 etterkarnalje etterkanalje: ärkekanalje.

    865 kultjen kulingen.

    865 i fluxen i en handvändning.

    871 konterfej porträtt.

    873 välfägnad traktering.

    927 assurerat försäkrat.

    991 Kas, kas, (från fi.) Se där.

    1056 näspärla näsvis, fräck person.

    1060 Sakramentskade förbaskade.

    Faksimile