Inledning

|XIII|

Teaterlivets framväxt i Finland

1 1800-talet var det sekel då borgerskapet etablerades och fick en samhällelig maktposition som kulturbärande kraft. Teatern blev en av de centrala institutionerna för den framväxande medelklassen. I början av seklet hade scenkonsten ännu inte slagit rot i Finland, men ambulerande teatertrupper turnerade i landet. Under senare hälften av 1700-talet hörde Åbo och några mindre kuststäder till de svenska landsortsteatrarnas revir. Efter att teatersällskapet Swenska Comoedien i Stockholm hade upplösts 1754 fanns det bara två turnerande svenska teatertrupper: Petter Stenborgs och Peter Lindahls. Den förstnämnda vistades i Åbo 1761 och byggde ett teaterhus i staden. Men det var Peter Lindahls trupp – sedermera dottern Margareta Seuerlings och den tyskfödde svärsonen Carl Seuerlings trupp – som blev banbrytande och som turnerade regelbundet i Finland under en längre period.1Dag Nordmark, »Teater utanför Stockholm» 2007, s. 220–223. Se även Topelius exposé över teaterns historia i Finland i artikeln »Nya Theatern i Helsingfors», Helsingfors Tidningar 29/11 1860.

2 Margareta Seuerlings teatersällskap fick privilegium att uppträda på svenska i det nya storfurstendömet 1808 och hennes ambulerande teater blev därmed Finlands första. Privilegiet och teatersällskapet övertogs senare av yngre teaterdirektörer från Sverige: Carl Gustav Bonuvier (1813–1827) och efter honom Carl Wilhelm Westerlund som också turnerade i inlandsstäder under 1830-talet. Med undantag för den i Åbo födda Maria Westerlund (f. Silfván) rekryterades skådespelarna från Sverige.2Ester-Margaret von Frenckell, ABC för teaterpubliken 1972, s. 25–43; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 45–111. Den unge Topelius, en ivrig teatervän, såg åtskilliga av Westerlunds uppsättningar i Nykarleby och Helsingfors under 1830-talet.3T.ex. Dagböcker 13/7 och 18/7 1836, ZTS XXI. Om Topelius teaterintresse under studietiden, se Eliel Kilpelä, »Kulturliv och stadsliv, privata och offentliga nöjen» i inledningen till Dagböcker, ZTS XXI.

3 Landets förnämsta teatersällskap 1825–1836 var dock Arnold Schultz tyska trupp som engagerade skådespelare från Baltikum. Schultz hade kommit till Viborg från Livland och erhållit privilegium att uppföra pjäser på tyska i Finland. På repertoaren stod romantikens musikteater, t.ex. Carl Maria von Webers och Giacomo Meyerbeers verk, och truppen fick äran att inviga nya teaterhus både i Helsingfors (1827) och i Viborg (1834).4Sven Hirn, »Johann Arnold Schultz: Theaterdirektor, 1795 bis 1836» 1997, s. 155–166; von Frenckell, Sju magra år med Thalia 1952; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 87 f. Utom Schultz teater turnerade också några tyska teatertrupper från Baltikum och St Petersburg sporadiskt i Viborg och Helsingfors under 1800-talet.

|XIV|

4 Resande teatersällskap behövde tiotals skådespel på repertoaren eftersom den potentiella publiken i småstäderna var fåtalig och resorna mödosamma. Tio föreställningar av en pjäs i 1850-talets Helsingfors med sina 20 000 invånare innebar en dundersuccé. Teatersällskapens repertoar liknade varandra och spelbara texter som kunde väcka publikens intresse var en bristvara. Samtliga teatersällskap spelade både klassiska och romantiska pjäser, både komedier och tragedier. Originaltexterna var ofta tyska (Schiller, Kotzebue, Grillparzer, Nestroy, Birch-Pfeiffer), franska (Molière, Hugo, Dumas) och danska (Holberg, Oehlenschläger, Overskou, Heiberg). Romantiken hade kanoniserat Shakespeares pjäser som spelades också i Finland från början av 1800-talet. Den svenska originalrepertoaren på 1840-talet upptog August Blanches och Johan Jolins samtidskomedier. Danska och svenska idylliska sång- och folklustspel, som F. A. Dahlgrens Wermlenningarne (1846), fick många beundrare i Finland.5von Frenckell, ABC för teaterpubliken 1972, s. 34 f. och 49–54; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 175–180.

5 Ester-Margaret von Frenckell konstaterar att romantikens spelstil hade en förkärlek för melodram, det överdrivna och det fantastiska. Replikerna deklamerades efter inlärda konventioner och något ensemblespel förekom inte. Pjäserna representerade ett eskapistiskt idealtillstånd med rövarhövdingar, spioner, prinsessor och försvunna syskon som plötsligt kommer till rätta.6von Frenckell, Sju magra år med Thalia 1952, s. IX.

6 I Tyskland hade borgerskapet fått sina egna hov- och stadsteatrar redan i slutet av 1700-talet. Målsättningen var att teatrarna skulle bli litterära och sedelärande institutioner för den framväxande medelklassen genom offentliga bidrag, och inte styras av den populära smaken.7Erika Fischer-Lichte, Kurze Geschichte des deutschen Theaters 1999, s. 87. Även i 1800-talets Finland blev de nya societets- och teaterhusen centralpunkter för den borgerliga offentligheten.8Åsa Ringbom, Societetshusen i storfurstendömet i Finland 1988. Societetshus, tidningar, litteratur och teatrar etablerades från slutet av 1830-talet – strax innan den unge Topelius inledde sin verksamhet. Växlingen från vandrande till s.k. stående teater innebar att skådespelarna fick en bättre social ställning och att det blev lättare för myndigheterna att kontrollera repertoaren och framförandet på teaterscenerna.9Fischer-Lichte, Kurze Geschichte des deutschen Theaters 1999, s. 107 ff. och 112.

7 Risken att teatern skulle förorsaka oro i storfurstendömets huvudstad minimerades av den stränga teaterhusdirektionen. Redan i C. L. Engels teaterhus, som invigdes 1827 i Esplanaden, kontrollerade direktionen teatersällskapet. Bland aktieägarna fanns generalguvernörerna Arsenij Zakrevski och Fabian Steinheil, borgare, ämbetsmän och officerare, men också teaterdirektören Arnold Schultz som undertecknade det första kontraktet. Villkoret var: »Ingen sådan teaterpjes får för allmänheten uppföras, som i någon måtto kan vara stötande emot religion och goda seder eller innehåller allusioner, hvilka kunna tydas som förgripliga emot landets öfverhet.»10[Mathias Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 37.

|XV|

8 År 1837 kopplade ångfartygsrutter samman Åbo, Helsingfors och Viborg med andra Östersjöstäder och de ambulerande svenska teatersällskapen återfann Finland. Publiken i de större städerna fick se några av tidens bästa svenska scenartister såsom makarna Ulrik och Sara Torsslow och bröderna Pierre och Fredrik Deland. Deras teatersällskap vistades ibland upp till tre–fyra månader i 1840-talets Helsingfors.

9 När de svenska teatersällskapen erövrade Finland och etablerade en teaterkultur i landet var Zacharias Topelius i egenskap av redaktör för Helsingfors Tidningar (1842–1860) den mest inflytelserika och flitigaste teaterkritikern. Hans stora teaterintresse kom till synes i en livlig bevakning av teatern. Topelius hade en idealistisk övertygelse om att teatern hade en stor potential som kunde utvecklas med hjälp av kritiken. De svenska teatersällskapen betraktade Topelius som en moralist som månade om att även lustspelens innehåll skulle vara fullödigt. Han accepterade inga grovheter och erotiska tvetydigheter och gynnade renhjärtad humor.11August Lindberg, De första teaterminnena 1916, s. 235 och 238 f.; Per Anders Fogelström, Komikern 1990, s. 115; Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 178 ff.; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 136, 180, 192, 201, 231 och 242 f. Topelius var dock inte den enda eller den strängaste moralisten – det sades också att publiken i Finland var allvarligare än i Sverige och dess smak inte lika lättfärdig. »När man går från teatern, vill man ju föra med sig någonting hem, som är värt att tala om och minnas», menade man i Finland enligt den svenske skådespelaren August Lindberg.12Lindberg, De första teaterminnena 1916, s. 238 f.

Topelius och idén om en nationalteater

10 Topelius var en central förmedlare av nationalandan i Finland. Under sin 50-åriga verksamhet populariserade och spred han med sina inflytelserika verk idén om Finland som ett unikt land, med ett eget folk, en egen historia och en egen framtid. Under 1800-talet ansåg man att konstens uppgift var att väcka nationen ur sömnen, att besjäla den och ge den liv.13Anthony D. Smith, The Nation Made Real 2013, s. 177 ff. Också teatern skulle medverka till att bygga den nationella identiteten, att skapa och sprida inhemsk litteratur och ett eget bildspråk. Nationalismen förutsatte nationell konst och teater och gjorde att den professionella scenkonsten utvecklades till institutionsteater även i Finland.

11 Vid sidan av Topelius var det i synnerhet Fredrik Cygnæus, professor i estetik 1854–1867, som outtröttligt och idealistiskt skrev om konstens betydelse för Finland, begärde statsbidrag för nationella konstinstitutioner och uppmuntrade konstnärer och skribenter att använda nationella motiv från Kalevala och Finlands historia.14I artikelserien »Nordiska taflor. (Till en målare.)» ger också Topelius förslag till nationella motiv, t.ex. scener ur Kalevala, Helsingfors Tidningar 2, 6 och 9/10 1858. Men det var den pragmatiska, men inte mindre idealistiska, tidningsmannen Topelius som behövdes att förverkliga |XVI|målen. Dessa två män var ledande i Finska Konstföreningen (grundad 1846) och senare i Nya Teaterns (1860) och Konstnärsgillets (1864) direktion.15Det är betecknande att när Topelius 1854 sökte en lärartjänst utanför huvudstaden, var det Cygnæus som bidrog till att Topelius fick en professur vid Kejserliga Alexanders-universitet i Helsingfors. Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 263 f.

12 Topelius praktiska initiativ och genomförbara förslag formade Finlands teaterinstitution. Redan våren 1843 tar Topelius retoriskt upp frågan om en egen teater i ett av sina s.k. Leopoldinerbrev: »hvarföre äge vi ingen nationell theater, ej ens en enda scenisk talent, hvilken vi kunde kalla vår?» Han fortsätter: »Rätta skälet torde vara att vi äre både för tröga och för mycket insvepta i oss sjelfva, för att kunna lefva oss in i andra förhållanden och personligheter, så som den dramatiska konsten fordrar det.»16[Topelius], »Från Helsingfors», Helsingfors Tidningar 29/4 1843. Efter Fredrik Delands lyckade sejour i Helsingfors 1843–1844 började man offentligt diskutera vilka möjligheter det fanns att skapa en nationell teater.17A. M. [Agathon Meurman], »Om Inrättandet af en Finsk Theater», Helsingfors Tidningar 9/3 1844. Diskussionen breddades och förutsättningarna förbättrades när finländska författare som Fredrik Berndtson och Nils Henrik Pinello började skriva pjäser för svenska teatertrupper som årligen vistades i landet. Topelius åsikt var att en s.k. stående teater för Finland vore möjlig med en svensk ensemble som skulle spela en del av året i Helsingfors och en del i Åbo och Viborg. En sådan fast ensemble kunde bli en katalysator för den nationella konsten.18[Topelius], »Theaterns Framtid i Finland», Helsingfors Tidningar 13/11 1847 och 20/11 1847.

13 I Tyskland hade idén om nationalteatern dryftats och prövats av bl.a. Gotthold Ephraim Lessing och Friedrich Schiller redan vid slutet av 1700-talet. Schiller uppfattade teatern som en »moralisk anstalt» som kunde utbilda publiken och höja dess smak, till och med förena landet och dess folk. Teatern skulle vara förebildlig och förmedla nationella och mänskliga dygder samt ge kunskap om fäderneslandet och dess mytologi, historia och folk. Teatern kunde även fungera som språklärare och förstärka ett normativt språkbruk. Förutsättningen var att teatern leddes av en upplyst direktion som valde pjäser omsorgsfullt och bevakade deras uppförande på scenen. En ideal teaterdirektör för en litterär teater skulle vara dramaturg, inte skådespelare.19Mary Luckhurst, Dramaturgy 2006, s. 24–29 och 45; Mikko-Olavi Seppälä, »Dramaturgit ja näytelmäkirjailijat» 2010, s. 61 ff.

14 Topelius förmedlade dessa idéer i flera artiklar i Helsingfors Tidningar. I »Theaterns Framtid i Finland» (1847) förklarar han att teatern är »en mäktig konst, som ställer för betraktarens ögon lifvet, passionerna, dårskaperna, dygderna, allt det ädla och sköna vid sidan av det förvända och afskyvärda, och allt detta med kött och blod, med ljudeliga ord, med handlingar och gestalter, likasom vore det lifvet sjelft!» För Topelius var teatern »en sedlig makt», som skulle vårdas för att dess inflytande skulle få välgörande effekt.20[Topelius], »Theaterns framtid i Finland», Helsingfors Tidningar 13/11 1847 och 20/11 1847; Valfrid Vasenius, Topelius om teatern i Finland 1842–1860 1916, s. 48.

15 I Finland beundrade man stadsteatrarna i Tyskland och de kungliga teatrarna i Köpenhamn och Stockholm. Men hur kunde man skapa någonting motsvarande i Finland? I slutet av 1840-talet upplevde man – enligt Topelius beskrivning – en fullskalig »dramatisk epidemi» med ivriga amatörteatersäll|XVII|skap överallt i landet.21[Topelius], »Från Helsingfors. 1. Major Leopold i Bender», Helsingfors Tidningar 3/2 1849. Men ett problem var att det inte fanns professionella finländska skådespelare. I ett debattinlägg i Helsingfors Tidningar pekar A. G. Ingelius på några bakomliggande orsaker, som »den finska trögheten».22Agis [A. G. Ingelius], »Hindren för en inhemsk theaterrepertoire», Helsingfors Tidningar 18/1 1851. Topelius medger i en uppföljande artikel att det finns flera »stötestenar» för en inhemsk teater, men hävdar att det enda verkliga hindret var en allmänt negativ inställning till konst. Någon nationell konst kunde inte framträda innan »man i Finland afskuddat de fördomar som representeras af orden ’komediant’, ’musikant’, ’versmakare’, ’färgkluddare’ med flera af samma slag; när man hos oss lärt sig att icke anse konsten som ett simpelt tidsfördrif». Han fortsätter: »Hvaraf kommer t. ex. det, att knappt en enda finsk yngling vågat framträda på scenen? Derföre att begreppet om konst ännu står hos oss så oändligen lågt, att man anser skådespelaren på visst sätt förlorad för samhället. Och man undrar ännu, att vi icke äga en inhemsk theaterrepertoir!»23[Topelius], »Hindren för en inhemsk theaterrepertoire. II», Helsingfors Tidningar 25/1 1851.

16 I »Revy af Theatern» (1851) utvecklar Topelius sin vision om en nationalteater. För honom var scenen ingen »leksak» utan »den moderna bildningens största, mäktigaste och mest inflytelserika spridningsmedel». Teatern skulle förädla publikens smak. Därför var det viktigt att teatern hade en högklassig repertoar, av mindre vikt var pjäsernas utförande: »Ingenting är mera demoraliserande än usla tendenser på scenen, ingenting mera välgörande än goda.» »Theatern är konstens höjd och blomma, det sannas, det godas och det skönas vältalige målsman.»24[Topelius], »Revy af Theatern», Helsingfors Tidningar 10/5 1851.

17 »Det sanna, goda och sköna» var valspråk för det borgerliga konst- och bildningsidealet under 1800-talet, formulerat efter förebilder som Schiller och Johann Wolfgang von Goethe.25Gerhard Kurz, Das Wahre, Schöne, Gute 2015, s. 79. Man lånade orden också när Nya Theatern i Helsingfors invigdes 1860 åt »det Sanna, Goda och Sköna, åt Dikten, Sången, Äran och Fosterlandet».26Devisen återgavs på invigningsprogrammets affisch. Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 249 f.

18 Men Topelius banade väg för den inhemska teaterinstitutionen inte enbart i sin roll som kritiker av svenska teatertrupper och förmedlare av tyska idéer om en nationalteater. Han var också 1850-talets förnämsta finländska pjäsförfattare, populär och respekterad även i Sverige.

En dramatikers födelse 1851–1853

19 En viktig förutsättning för Topelius karriär som dramatiker var utvecklingen av den litterära teatern från slutet av 1700-talet. Lyriker som Lessing och Goethe började skriva för scenen och ledde även teatrar i Hamburg och Weimar. I romantikens tidevarv var det konstnärens autentiska röst och lyriska auktoritet som höll samman pjäsen, inte den klassiska poetiken med sina snäva |XVIII|regler om enhetlighet. Under Topelius ungdomstid var det först och främst Victor Hugo som förnyade den romantiska genren med sina livliga historiska dramer som Hernani (1830). Hugo ville skriva lyriska dramer som förenade tragiska och komiska element med dynamiskt omväxlande stämningar.27Charles Affron, A Stage for Poets 1971, s. 6–10, 21 ff. och 228. Mot denna bakgrund var det naturligt att romantikern Topelius utvidgade sin litterära verksamhet till att omfatta dramatik.

20 Rent professionellt var dramatiken inte särskilt viktig för Topelius som var verksam inom många fält. Det var i början av 1850-talet han lärde sig att skriva för scenen och hade sina största framgångar som pjäsförfattare. Men att skriva skådespel harmonierade väl med Topelius andra verksamhetsområden och med hans idealistiska och konstnärliga ambition. Teatern var ett medium med bred spridning som vädjade till publikens känslor och kunde förkroppsliga nationalistiska idéer.

21 När Topelius debuterade som dramatiker 1851 var det redan flera finländare som hade sett sina alster på scen, t.ex. J. L. Runeberg (Friaren från landet 1834) och Fredrik Berndtson (Friaren från Åbo 1846). I Åbo samarbetade Nils Henrik Pinello med kompositören Conrad Greve och fick flera pjäser framförda av svenska teatertrupper: Sommarnatten (1847), En Nylands-dragon (1848) och Den bergtagna (1850). Det var vanligt att imitera franska skådespel (E. Scribe) eller danska (J. L. Heiberg, Th. Overskou, Ludvig Holberg) och förlägga dem till Finland. Så gjorde t.ex. Pinello, Reinhold Frenckell, J. A. von Essen och Pietari Hannikainen. Speciellt Fredrik Delands och Pierre Delands trupper uppförde sådana pjäser redan på 1840-talet. Dessa små stycken gav repertoaren lokalfärg och kunde ibland även presenteras för publiken i Sverige.28von Frenckell, ABC för teaterpubliken 1972, s. 49 och 56–59; Elina Pietilä, Sivistävä huvi 2003, s. 42 och 54; Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 99; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 179, 183 och 187 f.

22 Topelius skådespel för vuxna föddes som snabbt tillkomna beställningsverk under 1850- och 1860-talen – ibland utgick han från en prosatext, ibland författade han för speciella tillfällen. Några fick utmärkt framgång (Efter femtio år, Veteranens jul), andra bara medelmåttig. Men flera av hans skådespel förblev levande och hållbara klassiker som publicerades och spelades i Finland och Sverige ända till 1930- och 1940-talen, först och främst Regina von Emmeritz och Veteranens jul.29Topelius samtliga dramatiska verk publicerades på finska 1930 och på nytt 1949. Även Ett skärgårds-äfventyr behöll sin popularitet hos amatörsällskap fram till 1940-talet.

23 När man bedömer Topelius insats som dramatiker är det väsentligt att minnas att han samarbetade med svenska teatersällskap och huvudstadens amatörsällskap och skrev direkt för scenen. Alla skådespel av Topelius, förutom Hangös öga (1867), utkom i tryck först efter premiären, då i bearbetad form. Speciellt betydande för honom var samarbetet med de svenska skådespelarna och teaterdirektörerna Pierre Deland, Edvard Stjernström och Wilhelm Åberg.

|XIX|

24 Vid sin dramatiska debut var den 33-årige Topelius redan en erfaren diktare och prosaförfattare. I Helsingfors Tidningar hade han publicerat spänningsberättelser influerade av Eugène Sue.30Maija Lehtonen, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 332 ff.; se Pia Forssells inledning till Vinterqvällar, ZTS VIII. Sues följetonger i 1840-talets Paristidningar flödade av sensationella, våldsamma händelser, melodramatiska effekter och en kritisk attityd mot adeln och den katolska kyrkan. Det var någonting som 1850-talets teaterpublik älskade.31John McCormick, Popular Theates of Nineteenth-Century France 1993, s. 208.

25 Det har konstaterats att Topelius skrev sina prosaberättelser i 1800-talets teatraliska novellstil, och teatern var även förebild för prosans dramaturgi. Tidens roman hade deskriptiva avsnitt, visualiserade händelser och dramatiskt organiserade teatrala slutscener som ökade spänningen och sammanförde aktiva karaktärer till en plats.32Jyrki Nummi, »Huviksi ja hyödyksi» 2020, s. 213; Lehtonen, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 189; Jukka Sarjala, Salonkien aaveet 2007, s. 116. Det var lätt att dramatisera en roman, eftersom den var dramatiskt konstruerad.

26 Teaterdirektören Pierre Deland såg de dramatiska kvaliteterna i Topelius prosa och bad honom att dramatisera berättelsen »Gamle baron på Rautakylä». Den spännande följetongen hade publicerats i Helsingfors Tidningar vintern 1849 då Delands sällskap spelade i Helsingfors. När Deland kom tillbaka till Helsingfors 1851 var pjäsen färdig med titeln Efter femtio år. Topelius debutpjäs blev den första större finländska pjäs som uppfördes på en teater. Manuskriptet var omfångsrikt: första föreställningen pågick i fyra timmar. Efter premiären förkortade Topelius pjäsen och strök senare epilogen (se kommentar nedan). Efter femtio år blev en enorm framgång inte bara i Helsingfors utan också på Djurgårdsteatern i Stockholm sommaren 1851 och sedan i hela Sverige. Pjäsen gjorde Topelius till en känd dramatiker i båda länderna.

27 En ny framgång blev den första finländska operan Kung Carls jagt som uppfördes i Helsingfors våren 1852. Topelius skrev librettot, Fredrik Pacius tonsatte. Uppförandet med amatörer ur huvudstadens societet sågs senare som den nationella konstens födelse i Finland. Det kan påpekas att de amatörer som uppträdde i Kung Carls jagt hade framfört komiska operor i Helsingfors sedan 1849. Finlands nationella historia hade väckts till liv på scen 1851 med Berndtsons krigspjäs Ur livets strid som Edvard Stjernströms teater spelade i både Finland och Sverige. Men först med operan började visionen om en finsk teater med inhemska krafter få anhängare och stöd.33Se kommentar till Kung Carls jagt.

28 I Kung Carls jagt var det fråga om ett omfattande samarbete för ett gemensamt mål: att verkställa och uppföra en storslagen nationell opera med egna krafter. Verket samlade konstnärer från olika fält och involverade omkring hundra amatörer. Alla konstgynnande familjer i Helsingfors var engagerade i operans förverkligande. Huvudrollerna som Leonora och Jonathan innehades av Hanna Brummer, spritfabrikant Falkmans dotter, och löjtnant August |XX|Tawaststjerna. Konsul G. O. Wasenius son Adolf, sedermera industriledare, spelade kung Carl och hans två döttrar mindre roller.34Den yngste sonen Valfrid hann inte vara med, men ägnade livet åt Topeliusstudier. Arkiater L. G. Törnroths tre döttrar var med, Amanda som drottning. Hovmännen spelades av Nicolas Kiseleff, senare teaterchef, den lovande dramatikern Reinhold Frenckell, sedermera statskontorets chef, kompositören Karl Collan som gifte sig med Pacius dotter, och av Viktor von Haartman, fosterson till senator L. G. von Haartman och senare gift med operans fiskarflicka Augusta Mellin.35[Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 48 ff. Topelius yttrade senare: »Det var musikens första ungdomskärlek i Finland.»36Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 129 f.

29 Resultatet blev en succé som väckte entusiasm, målmedvetenhet och övertygelse om den nationella konstens betydelse och framtid i Finland. Vid festen efter premiären initierade konsul Wasenius en aktieteckning för ett nytt teaterhus.37[Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 48 ff. Målmedvetenhet krävdes eftersom kriget avbröt projektet på 1850-talet och det nya teaterhuset senare brann och måste återuppbyggas på 1860-talet.

30 Topelius ansåg att den första finska operan först och främst var Pacius verk. Han såg inte sitt libretto som en självständig pjäs utan som »ett lappverk» till Pacius musik.38Se kommentar och även Topelius minnestal, »Z. Topelius om Fredrik Pacius», Nya Pressen 6/2 1891. Han ville inte publicera librettotexten och den utgavs först efter hans bortgång.39Kung Carls jagt ingår i Samlade Skrifter 5 (Dramatiska dikter 1 1903). Nothäften med texter till sångpartierna utkom i flera repriser under 1800-talet. Några dagar innan Pacius bad om en operatext hade den tyskfödde kompositören Conrad Greve i Åbo gjort samma anhållan. För Conrad skrev Topelius Sancta Maria, som skildrar de svenska korstågen i Finland och den sista Kalevalajätten. Greve hann inte fullfölja planen, han dog i juli 1851. Därefter visade Pacius intresse för librettot, liksom den svenske tonsättaren J. A. Josephson, men båda övergav tanken på att tonsätta verket.40Se kommentar till Sancta Maria.

31 Pjäsförfattaren Topelius betonade det historiska dramat som folkbildare. Inför premiären av Regina von Emmeritz 1853 skriver han: »Alla folk behöfva i djupa drag inandas den renade luften av en forntid, för att stärka sin ande i tidernas trångmål och bevara sig för månget osunt smittämne, som kringflyger i samtidens luft.» Topelius »stärkande» skådespel skildrar ofta den svenska tiden och svenska kungar. I Efter femtio år är det Gustav III:s hov på 1780-talet, i Kung Carls jagt den unge Karl XI:s följe och 1670-talet. År 1853 uppfördes Topelius nya drama i versform, Regina von Emmeritz. Nu var det dags att skildra Sveriges stormaktstid och den berömdaste av svenska kungar, Gustav II Adolf, omgiven av finska soldater.

32 Regina von Emmeritz var Topelius mest ambitiösa och krävande pjäs. Den baserade sig på första berättelsen i Fältskärns berättelser, »Konungens Ring», som hade publicerats i Helsingfors Tidningar 1851–1852. Topelius dramatiserade berättelsen, ändrade karaktärernas öden och kondenserade händelsernas lopp och läge. Pjäsen skildrar det trettioåriga kriget mellan det lutherska |XXI|Nordeuropa och det katolska Sydeuropa och Gustav II Adolfs krigståg i Franken. Den utspelar sig under ett och ett halvt dygn på slottet Emmeritz. Med den kommentar som Topelius publicerade i Helsingfors Tidningar strax efter premiären ville han visa att den historiska bakgrunden var korrekt: den svenska kungen vistades i Würzburg i början av oktober 1631 med sin finska här och katolikerna hade planer på att mörda honom. »Diktens svaga hand behöfde endast samla dessa strålar i en brännpunkt, gjuta däri en gnista av kärlekens brand, och bilden var färdig.»41[Topelius], »Historiska noter», Helsingfors Tidningar 16/4 1853.

33 Den här gången samarbetade Topelius med teaterdirektören Edvard Stjernström som hade lämnat Torsslows trupp och grundat ett eget teatersällskap. Stjernström uppgjorde ett treårigt kontrakt med Åbo, Helsingfors, Borgå och Viborg teaterhus enligt Topelius praktiska förslag några år tidigare. Stjernströms ensemble kallades »Finska sällskapet» och förhoppningen var att den skulle bana väg för en nationalteater. Teaterns största framgångar blev Fredrik Berndtsons Ur lifvets strid (1851) och Topelius Regina von Emmeritz (1853).42Vasenius, Topelius om teatern i Finland 1842–1860 1916, s. 113 f.; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 194–211.

34 Topelius hade lärt känna komikern Stjernström redan 1843 i Sverige.43Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 24 f. På hösten 1852 berättade Topelius om sitt nya drama för Stjernström som blev hänförd över möjligheten att få gestalta den store kungen. Enligt Sven Hirn hjälpte teaterdirektören att lägga sista handen vid dramat, men publikens höga förväntningar uppfylldes inte helt.44Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 207 f.; S. G. Elmgrens dagbok 17/4 1853, S. G. Elmgrenin muistiinpanot 1939, s. 53 f.

35 Fredrik Cygnæus har betecknat Stjernström som en mångsidig och talangfull skådespelare som förstod att »makalöst rycka upp äfven klenare förmågor till ett samspel» och kunde med »fyndighet och savoir-faire underhålla intresset hos publiken och stimulera detta [...] då han förmärkte, att det begynte avsvalna».45Fredrik Cygnæus, »Ännu en gång om teaterns framtid i Helsingfors (1859)» 1889, s. 68. I svensk teaterhistoria framställs Stjernström som en framgångsrik teaterdirektör och scenisk reformator som introducerade den franska realismen för 1860-talets Stockholmspublik.46Dag Nordmark, »Växande opposition mot monopolet» 2007, s. 136 f. I Finland blev hans eftermäle något delat: å ena sidan sades det att han sökte sin egen lycka och inte deltog i de idealistiska strävandena, å andra sidan blev åren 1851–1853 en glansperiod vars prestationer överträffades först i det nya teaterhuset femton år senare.47Cygnæus, »Ännu en gång om teaterns framtid i Helsingfors (1859)» 1889, s. 68 f.; [Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 16 f.; Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 221 f.

Sällskapsteater i politikens skugga 1853–1859

36 Med Krimkriget mellan Ryssland och Osmanska riket, Frankrike och Storbritannien åren 1853–1856 kom franska och engelska örlogsfartyg till Finlands kust. Svenska teatertrupper i Finland flydde till Sverige. Det var endast Johan |XXII|Roos sällskap som fortsatte att ambulera i landet ända till mars 1855 då kejsar Nikolaj I avled och teaterföreställningar förbjöds med utlysandet av landssorg. Roos hade även Topelius Efter femtio år på sin repertoar men hans patetiska gestikulerande och teatraliska deklamation bedömdes som gammalmodiga och kritiserades kraftigt.48Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 215–221; Johan Roos, Gömdt är icke glömdt! 1871, s. 142–157; [Topelius], »Landsortstheatern och hr Roos», Helsingfors Tidningar 9/11 1853; Seppälä, »Kotimaisesta teatterista kansallisteatteriin» 2010, s. 24.

37 När professionella teatertrupper inte kunde komma in i landet koncentrerade man sig på att uppföra sällskapsteater. Topelius skrev några av sina skådespel för amatörgrupper under dessa år. Efter uppförandet av Kung Carls jagt ledde huvudstadens konstiver till en serie artistiska soaréer i Helsingfors Societetshus vårvintern 1853. Programmen bestod av tablåer och sångnummer. Topelius lilla pjäs Titians första kärlek spelades vid fjärde soaréen den 19 maj 1853, strax efter Regina von Emmeritz föreställningar. I rollen som konstnärsynglingen Tiziano framträdde författarens unge kusin, teateridkaren och litteraturvetaren Oskar Toppelius som höll på att skriva sin avhandling om Ludvig Holbergs komedier. Sylvias roll spelades av sedermera konstnären och författaren Ingeborg Wallenius-Malmström.49Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 135 f. Se kommentar till Titians första kärlek.

38 Titians första kärlek betecknas i samtida recensioner som en »dramatisk skizz», »italiensk konstnärsbild» och »dramatisk idyll».50Genrebenämningar i Dagens Nyheter 11/4 1878, Stockholms Dagblad 10/4 1878, Fäderneslandet 19/4 1884 och Aftonbladet 21/12 1861. Den kunde även beskrivas som en åskådlig och romantisk föreläsning om konst. Pjäsen gestaltar små metamorfoser som visar hur en konstnär med sin lyriska kraft och vision kan tämja och överskrida den materiella verkligheten. Topelius hade adapterat tidens idealistiska estetik och såg konsten som ett sinnligt betraktande av den gudomliga idén. Konsten skulle spegla den högre verkligheten, nämligen det Sanna, det Goda och det Sköna.

39 Efter Krimkriget sommaren 1856 fick Topelius möjlighet att göra sin grand tour till Tyskland och Frankrike. Den 38-årige Topelius, nu en lovande pjäsförfattare, studerade systematiskt de olika teatrarnas utbud. I Paris besökte han tolv av stadens sexton teatrar och upptäckte bl.a. hur viktig teatern var som normativ språkvårdare. Sina iakttagelser publicerade han i resebreven »Söderom Östersjön» i Helsingfors Tidningar 1856–1857.51Kristina Ranki, »Var Topelius frankofil?» 2005, s. 71 ff. Topelius kritiserar både de effektsökande folklustspelen och den nya realistiska dramatiken som tog sina ämnen från samtiden, som Dame aux camélias av Alexandre Dumas d.y.: »Stycken som detta höra till den usla literaturen; de förvilda i stället att bilda.»52[Topelius], »Söderom Östersjön. 44. Scener från scenen», Helsingfors Tidningar 7/10 1857. Han njöt av lustiga farser men värderade sentimentala biedermeier-idyller högre och historiska dramer allra högst: »Ty likasom en nation älskar sig sjelf i sina stora män, så älskar den äfven att se sig sjelf, vare sig stor eller liten, på sin theater och derföre är en god theater i främsta rummet nationel.»53[Topelius], »Söderom Östersjön. 43. Theatern sådan den bör vara», Helsingfors Tidningar 3/10 1857; Lehtonen, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 86 f.

|XXIII|

40 Under resan ville Topelius även etablera kontakt med skandinaviska teatrar. Han hade på förhand skickat Regina von Emmeritz till den danske pjäsförfattaren Johan Ludvig Heiberg som var direktör på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Topelius hoppades att dennes fru, den berömda skådespelerskan Johanne Luise Heiberg, skulle spela titelrollen: »hon mer än någon annan måste förstå en kvinnas storhet och en kvinnas svaghet i den ställning som Regina». I samma brev klargjorde Topelius Finlands teaterförhållanden: »Vi äro nog olyckliga här i Finland att ej äga en egen teater, endast svenska trupper utan stadig bostad här.» Han betonar att publiken i Sverige och Finland är olika: »Vi äro ett enklare folk till lynnet, än Svenskarna. [...] Vi älska och värdera Svenskarne mycket, men vi kunna ej dela deras teaterpubliks åsikter.»54Topelius–Johan Ludvig Heiberg 22/4 1855, Konstnärsbrev II 1960, s. 52; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 178 f. Under hemresan i juli 1856 besökte Topelius paret Heiberg i Köpenhamn. Resan fortsatte till Stockholm där Topelius mötte bl.a teaterdirektören Pierre Deland.55Nyberg, Från Kuddnäs till Björkudden 1938, s. 109.

41 I mars 1855 tillträdde kejsar Alexander II och en tid därefter avslutades Krimkriget. Den nye tronföljaren införde liberala reformer och lät även storfurstendömets ståndslantdag sammanträda från 1863 och stifta nya lagar. Rysslands förluster i Krimkriget ledde till att Finlands tidigare generalguvernör, furst Alexander Menschikoff (Aleksandr Mensjikov), som var hela kejsardömets marinminister och inte bosatt i Helsingfors, avgick från sina befattningar. Den nya generalguvernören 1855–1861, greve Friedrich Wilhelm Rembert Berg, residerade i Helsingfors och tog en aktiv roll och ingrep i lokala händelser. Censuren förblev sträng och ledde till konflikter med det alltmer utbredda liberala tänkesättet.56Kristiina Kalleinen, »Berg, Fredrik Wilhelm Rembert» 2003; Kalleinen, »Menschikoff, Alexander» 2005.

42 Berg var speciellt vaksam mot den skandinavistiska strömningen som hade influerat studenterna och som Topelius med sina pjäser kunde uppmuntra. Man bedrev politik även på teatern. Studenterna, med Robert Mannerheim och Leo Mechelin i spetsen, hade ett eget teatersällskap som framförde omtyckta och djärva spektakel. Mannerheim – som tidigare hade varit inackorderad hos Topelius och uppträtt i kungens roll i Kung Carls jagt57Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 130 f.; Vasenius, Zacharias Topelius III, s. 8 f. – blev till och med avskedad från universitetet efter att ha skrivit ett politiskt spex, Ditt och datt (1858). Spexen förespråkade skandinavismen och gjorde narr av generalguvernör Berg som protesterade hos kejsaren.58Matti Klinge, Kansalaismielen synty 1967, s. 88–93 och Pääkaupunki 2012, s. 455.

43 I denna atmosfär skrev Topelius sitt Helsingfors-hyllande lustspel Ett skärgårds-äfventyr våren 1858. Skådespelet var hans bidrag till penninginsamlingen för det blivande studenthuset, ett av Fredrik Cygnæus många initiativ. Pjäsen gavs vid tre litterära soaréer till förmån för byggnadsprojektet. Amatörföreställningen fick en metateatral poäng genom rollfördelningen: Pjäsen |XXIV|uppfördes av gardeslöjtnanter, officerfruar och studenter samt av grevinnan Eugenie Armfelt som spelade grevinna. Den komiska bondsonen Lasse, som ständigt somnar och jämrar sig över att han måste ränna runt på Helsingfors öar, spelades av student Otto Höijer som samma år gav ut Skildringar ur Nyländska skärgården.59Rollförteckning i Topelius anteckningsbok Hesperider samt [Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 62 f. och Topelius Självbiografiska anteckningar 1922, s. 185.

44 Byggprojektet för det nya teaterhuset hade börjat 1857. Topelius försvarade det dyra företaget medan andra, med Agathon Meurman i spetsen, var skeptiska till teaterns nytta.60Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 148–217; [Topelius], »Om theatern hos ett ’ungt folk’», Helsingfors Tidningar 14/11 1857. Ironiskt nog var Agathon Meurman den första som föreslog en finländsk teater 1844. I artikeln »Slutord om theatern» i oktober 1857 understryker Topelius åter teaterns höga och svåra uppgift: »den indrager på engång hela menskliga lifvet, med kött och blod, med synd och brist, med stöflar och sporrar, inom konstens ramar för åskådarens blickar.» Vidare sammanfattar han de villkor som måste uppfyllas för att lyckas: »Ämnet måste der vara väl valdt och väl uppfattadt, dikten väl sammansatt, spelet väl genomfördt, uppsättningen klanderfri, skådespelarne sjelfva sådane, att deras lif utom scenen icke stör illusionen på scenen; och der måste allt genomgås af en frisk, en ädel och en nationel ande. Slutligen måste der äfven finnas en publik, som uppfattar och uppmuntrar det goda, och en kritik, som tyglar och brännmärker det onda på scenen.» Enligt Topelius behövde man konsten för att kunna betrakta livet reflexivt från en annan synpunkt.61[Topelius], »Söderom Östersjön. 45. Slutord om theatern», Helsingfors Tidningar 10/10 1857.

45 Efter Krimkriget återvände de svenska teatertrupperna till Finland. Teaterdirektören Oscar Andersson uppgjorde ett treårigt kontrakt med finländska teaterhus för åren 1857–1859. I hans sällskap fanns erfarna skådespelare som tidigare hade tillhört Stjernströms trupp, t.ex. Wilhelm Åhman och Hilma Sjöberg (sedermera Brandt) och unga talanger som Charlotta Forsman (sedermera Raa). Men kritiken ansåg att Anderssons sällskap inte nådde upp till Stjernströms nivå i fråga om repertoar och samspel.62Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 227 f. Efter Anderssons första sejour våren 1857 gav Topelius i en artikel en sammanfattande bedömning av de 45 pjäser som framförts och skådespelarnas insatser.63[Topelius], »Revy af Theatern», Helsingfors Tidningar 8/4 1857.

46 Valfrid Vasenius menar att Topelius nu ville vara »ett språkrör för Helsingfors bildade publik, en förmedlare mellan denna och teaterledningen och därmed en väktare för den fosterländska bildningen».64Vasenius, Topelius om teatern i Finland 1842–1860 1916, s. 174 f. Topelius ansåg att kritiken skulle tygla och brännmärka moraliskt tvivelaktiga eller konstnärligt svaga pjäser på Helsingforsscenen.65[Topelius], »Söderom Östersjön. 45. Slutord om theatern», Helsingfors Tidningar 10/10 1857. Han tvekade inte heller att tillrättavisa den odisciplinerade publiken på »paradiset», d.v.s. de högre radernas billiga platser: »Det borde också för den verkliga publiken, den publik som har något omdöme, vara en ambitionssak, att icke låta paradiset på dess vägnar slösa med scenens högsta bifallsyttring.»66[Topelius], »Theater», Helsingfors Tidningar 1/11 1856; Vasenius, Topelius om teatern i Finland 1842–1860 1916, s. 175 f.

|XXV|

47 På 1850-talet hade Topelius vänt sig till barn med pjäser, eller lekar som han kallade dem. Även hans följande pjäs för vuxna, Veteranens jul (1859), hade en central barnfigur. Stycket utgjorde en dramatisering av Fredrik Pacius färska tonsättning av Runebergs dikt »Soldatgossen» och aktualiserade frågan om krigsveteranernas villkor. Stycket uppfördes ursprungligen på en familjefest hos Topelius med Pacius dotter Maria i rollen som soldatgosse och den svenske skådespelaren Wilhelm Åhman som veteran, och omarbetades därefter för teatern. Under sin Parisresa 1856 hade Topelius sett hur enkla militärpantomimer vid folkfester kunde framkalla publikens patriotiska känslor.67[Topelius], »Söderom Östersjön. 36. Folkfesterna den 15 Juni 1856», Helsingfors Tidningar 6/5 1857. Veteranens jul fungerade väl som patriotiskt upplyftande nummer och spelades bl.a. av Åhmans sällskap även runtom i Sverige.68Se kommentar till Veteranens jul nedan.

48 Med Prinsessan af Cypern (1860) återupptog Topelius och Pacius sitt samarbete för att skapa ett storslaget invigningsnummer för Helsingfors nya teaterhus. Kompositören hade beställt texten till Kung Carls jagt åtta år tidigare – denna gång var det diktaren som beställde musiken. Processen var snabb. Slutresultatet blev ett sagospel med musik som trycktes i Dramatiska dikter följande år (1861).69Om Prinsessan af Cypern, se kommentar nedan.

49 I Prinsessan af Cypern kopplar Topelius ihop antikens Grekland med den finska forntiden. Han hade blivit hänförd av Kalevala och och föreslagit motiv ur eposet för finska konstnärer i en artikelserie 1858.70Se not 14. Alexis Stenvall (Kivi) vann den första finska litteraturtävlingen med sin Kullervo-tragedi 1860, och den svenskfödde bildhuggaren Carl Eneas Sjöstrand presenterade sin första Kullervoskulptur. I juni 1860 ordnade Topelius en privatutställning med anledning att konstnären Robert Wilhelm Ekman hade färdigställt 23 teckningar med motiv ur Kalevala. Sven Gabriel Elmgren som var närvarande skrev i sin dagbok om vikten av att gestalta Kalevala i konsten: det »har utan tvivel sin stora betydelse för den finska litteraturen och vår nationella utveckling. Ty vår mytologi får därigenom ett oväntat liv och en eljest omöjlig popularitet.»71Elmgrens dagbok 14/6 1860, S. G. Elmgrenin muistiinpanot 1939, s. 377 f.

50 Prinsessan af Cypern blev ett nummer för sångkunniga unga kvinnor och män i huvudstadens societet. Pjäsens viktigaste musikstycke var den patriotiska romansen »O barn af Hellas», som sjöngs av prinsessans väninna Anemotis/Tuulikki och som sedan blev känd genom omarbetningen »O barn af Finland» i Boken om Vårt Land (1875).72Se kapitel 4 i Boken om Vårt Land (ZTS XVII). Prinsessans roll spelades av Hilda Stadius, sedermera musiklärare, vars morbror August Tawaststjerna hade framfört tenorroller i huvudstadens musikuppsättningar tio år tidigare. Den blivande teaterdirektören Karl Bergbom gjorde munskänken Megapontos komiska roll.73Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 187 f.

|XXVI|

51 Albert Bonniers förlag utgav Topelius Dramatiska dikter 1861 med de ovannämnda fyra skådespel som Topelius hade skrivit för amatörer under åren 1853–1860. För att hindra otillbörlig spridning av verken försågs boken med en klausul om att den som vill sätta upp en pjäs bör komma överens med förläggaren som företrädde författaren.74Om utgivningen av Dramatiska dikter (1861), se ovan. Topelius lät skicka samlingen till svenska vänner och skådespelare som Pierre Delands dotter Griselda, Charlotta Forsman och Wilhelm Åhman som hade haft bärande roller i Oscar Anderssons sällskap och som skulle återvända till Helsingfors.75Albert Bonnier–Topelius 20/8 1861; Topelius–Bonnier 20/10 1861, Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX:1.

52 I Finland hade man fortfarande inga egna professionella skådespelare men det fanns ett ståtligt modernt teaterhus i huvudstaden. Topelius välkomnade Nya Theatern med en artikel om Finlands teaterhistoria och teaterhusets tillblivelse.76[Topelius], »Nya Theatern i Helsingfors», Helsingfors Tidningar 29/11 1860–27/12 1860. Den stora idén om en stående teater som kulturskapande institution för Finland hade varit Topelius stora projekt under femton år. Han hade använt all sin vältalighet och argumentationsförmåga som opinionsbildare för att samla anhängare för projektet. Med det nya präktiga stenhuset hade nationalteatern tagit ett steg närmare ett förverkligande.

Diktarens besvikelse över teatern eller idén och verkligheten (1860–1867)

53 I Topelius engagemang för teatern förenade sig ett personligt intresse med en idealistisk vision. Enligt ett nationalistiskt tänkesätt skulle konsten förena nationen och enligt ett idealistiskt synsätt skulle konsten förädla människan.77Se t.ex. [Topelius], »Theatern skall bilda och icke förvilda», Helsingfors Tidningar 7/2 1860. När detta inte verkade förverkligas och praktiska svårigheter sammanföll med personliga motgångar, förlorade Topelius sin optimistiska tro på teaterns möjligheter som bildningsinstitution.

54 En del av hans pessimism härrörde från erfarenheterna som pjäsförfattare. Topelius hade nått framgång och rykte med sina skådespel i Sverige och Finland på 1850-talet. Det var smickrande och även ekonomiskt lönsamt för Topelius som försörjde en familj.78Teaterdirektören Pierre Deland betalade Topelius 250 rubel för Efter femtio år och Edvard Stjernström 300 rubel för Regina von Emmeritz. Vasenius, Zacharias Topelius III, 12 f. Topelius motiv att dramatisera Brita Skrifvars (1867) var också ekonomiskt, se kommentar nedan. Å andra sidan var poeten Topelius inte helt nöjd med iscensättningarna och gestaltningen av sina rollfigurer på scen, t.ex. för Regina von Emmeritz och Prinsessan af Cypern.79Om Regina von Emmeritz, se t.ex. Topelius–J. L. Heiberg 22/4 1855, Konstnärsbrev II 1960, s. 51 f.; Om Prinsessan af Cypern, se Eliel Aspelin-Haapkylä, Suomalaisen teatterin historia IV 1910, s. 81. Det verkade som om en dramatisk idé gick sönder när den mötte den sceniska verkligheten. I mars 1855 beklagade han sig för J. L. Runeberg över sin »nästan skeppsbrutna Regina, som blev så oklar i dikten, fastän jag tyckte mig ha henne så klar framför mig».80Topelius beställde även en målning av Regina »sådan hon borde vara» av R. W. Ekman. Topelius–J. L. Runeberg 14/3 1855, Konstnärsbrev I 1956, s. 39 f.; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 135 och 206 f. Samma vår skrev Topelius till J. L. Heiberg att Regina von Emmeritz i Finland och Sverige aldrig »blivit rätt förstått uppå scenen, till en del för dess egna brister [...] till en del också därför att titelrollen aldrig här kunnat givas».81Topelius–J. L. Heiberg 22/4 1855, Konstnärsbrev II 1960, s. 51 f.

|XXVII|

55 Idealisten Topelius hade blivit medveten om teaterns mänskliga brister och materiella villkor när han 1857 skrev om teaterns »frånsida»: »Theatern och all konst står med sitt högburna hufvud i fantasins verldar, medan dess fötter ohjelpligen äro dömda att vandra den slippriga och sandiga vägen fot för fot uti verkligheten.»82[Topelius], »Söderom Östersjön. 42. Theaterns frånsida», Helsingfors Tidningar 23/9 1857. Men ännu trodde han att det lönade sig att försöka. I artikeln »Slutord om theatern» (1857) kräver Topelius av en god inhemsk teater »en frisk, en ädel och en nationel ande». Därtill behövdes en teaterskola för inhemska förmågor som senare kunde utgöra en ensemble.83[Topelius], »Söderom Östersjön. 45. Slutord om theatern», Helsingfors Tidningar 10/10 1857.

56 Snart efter invigningen av Nya Teatern i november 1860 blev det klart att teaterns repertoarval var kontroversiellt. Innan teaterhuset blev färdigt föreslog Topelius att teaterns direktion skulle godkänna repertoaren och hindra skadliga skådespel att bli uppförda.84[Topelius], »Theatern skall bilda och icke förvilda», Helsingfors Tidningar 7/2 1860. Topelius vän och samarbetspartner Pierre Deland hyrde Helsingfors Nya Theater säsongen 1860–1861. Ekonomiskt sett var sejouren en succé, teatern var välbesökt och ensemblen ansågs vara utmärkt. Men den lätta repertoaren med lössläppta franska vådeviller och operetter, som Jacques Offenbachs Orpheus i underjorden, infriade inte de högt ställda förväntningarna.85Topelius ger både ris och ros i sin recension av Orpheus i underjorden, »Theater», Helsingfors Tidningar 15/12 1860. Repertoarfrågorna ledde till en bitter polemik och motstridigheter även mellan Topelius och Cygnæus.86[Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 69; [Topelius], Konstnärsbrev I 1956, s. 170 f.; Elmgren, S. G. Elmgrenin muistiinpanot 1939, s. 418 f.; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 251 f. I februari 1861 vid en föreställning av en populär vådevill, Den svaga sidan, mottogs cancan-dansen både med starka bifallsyttringar och en visslingsdemonstration. Medan Berndtson och Topelius utdömde de studerandes protester som störande, tog Cygnæus deras intervention i försvar.87[Topelius], »Theater», Helsingfors Tidningar 2/3 1861; F. C. [Cygnæus], »En annan sida af ’demonstrationen’», Helsingfors Tidningar 5/3 1861 med kommentar av Topelius (sign. Red.).

57 Enligt tidigare praxis hade ett teaterhus hyrts av en teaterdirektör som tog den ekonomiska risken. Efter att Delands kontrakt upphört ville direktionen för Helsingfors nya teaterhus upprätta ett eget teatersällskap och engagerade en ny konstnärlig ensemble från hösten 1861 eftersom man inte ville överlämna teatern åt kringresande sällskap. Det betydde att Nya Theatern i Helsingfors blev Finlands första institutionsteater med syfte att utveckla den inhemska scenkonsten. Teaterns verkställande direktör, apotekaren Carl Johan Wikberg, reste till Stockholm för att rekrytera skådespelare.88Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 189 f.; Christoffer Sundman, »Teaterhus och lantbruk», Suomen Sukututkimusseuran vuosikirja 2015, s. 244–247. Det blev Fredrik Deland som kom att leda Nya Theaterns konstnärliga ensemble 1862–1863 med gott resultat.89Officiellt var skådespelaren Isidor Högfeldt »styresman» för scenen 1861–1863. Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 253 och 259 ff.

58 Fredrik Cygnæus och Oskar Toppelius, som var ansvariga för inrättandet av en teaterskola, hade övertalat Topelius att ansluta sig till teaterns direktion. Det var Topelius och Cygnæus som tillsammans med teaterdirektören skulle godkänna repertoaren och sköta kontakten med författarna. Men det blev omöjligt att garantera att rollfördelningen blev den bästa, att uppsättningarna blev högklassiga och att kritiker och publik blev nöjda. När Nya Theatern |XXVIII|övade Runebergs pjäs Kan ej i december 1862 försäkrar Topelius i ett brev till författaren att teatern hade engagerat »de bästa resurser», men reserverar sig: »Det fordras talenter av första ordningen att få alla ciseleringar synliga och publik, som icke är van vid grovmåleri, att begripa dem. Jag kan härtill lägga, att konsten att väl uttala vers blivit nog sällsynt på svenska scenen.»90Topelius–J. L. Runeberg 13/12 1862, Konstnärsbrev I 1956, s. 67 f. Efter premiären intygade Topelius att uppsättningen ändå hade lyckats gestalta och klargöra verket och även hjälpt åskådarna att begripa dess nyanser och djupare meningar. Topelius begrundar vidare skillnaden mellan författarens och skådespelarens förhållande till verket:

59 De äro dock svaga dödliga, dessa bärare av dikten, och inga reflexionsspeglar, hur skulle de någonsin kunna fylla måttet av våra tänkta idealer annorlunda, än att de måste lägga något av sig själva däri? Och därför att bilden därigenom blir främmande för oss, bli vi obarmhärtiga domare och fordra självförnekelse där, varest första villkoret att lyckas är förmågan av fri skapelse. Själva lugnvattnet vid stranden vänder björkarna på toppen och fordrar av oss att vi skola stå på huvudet för att se från dess synpunkt.91Topelius–J. L. Runeberg 19/12 1862, Konstnärsbrev I 1956, s. 69 f.

60 Topelius menar också att de svenska skådespelarna, med en helt annan »natur» aldrig fullt kan gestalta finländska karaktärer: »intilldess vi få finska skådespelare, om även med svenskt språk, ha vi aldrig att vänta ett finskt original komplett på scenen.»92Topelius–J. L. Runeberg 19/12 1862, Konstnärsbrev I 1956, s. 71 f.

61 Ett annat hinder på vägen mot en ideal teater var att huvudstadens publik tycktes vara nöjd med det man hade uppnått.93Topelius–J. L. Runeberg 19/12 1862, Konstnärsbrev I 1956, s. 70 f. Nya Theatern hade också en konkurrent. Det gamla teaterhuset på Esplanaden hade sålts på auktion och 1861 flyttat till villaområdet Arkadia vid Esbo tull där den ombyggdes och fick namnet Arkadiateatern. Den hyrdes åt diverse svenska teatertrupper som erbjöd en populär repertoar till skillnad från Nya Theatern, vilket väckte Cygnæus förargelse.94Fredrik Cygnæus–Topelius 28/2 1868, Konstnärsbrev I 1956, s. 181 f. T.ex. Jacques Offenbachs operett Sköna Helena blev en stor succé på Arkadiateatern. Se även Emelie Degerholm, Vid Svenska scenen i Helsingfors I 1900, s. 8; [Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 69 f.; Klinge, Pääkaupunki 2012, s. 441 f; S. G. Elmgrens dagbok 5/10 1861, S. G. Elmgrenin muistiinpanot 1939, s. 429 f. »Det Arkadiska skojeriet får nu en tid bortåt florera och skämma bort smaken», klagade också S. G. Elmgren 1863.95S. G. Elmgrens dagbok 18/5 1863, S. G. Elmgrenin muistiinpanot 1939, s. 492 f.

62 Bildandet av en nationalteater drabbades av ett våldsamt bakslag när Helsingfors nya teaterhus brann ner den 8 maj 1863. Elden utbröt i den moderna gasledningen och förstörde även skådespelarnas garderober och musikanternas noter och instrument. Lyckligtvis skadade elden inga människor eller andra byggnader. S. G. Elmgren summerade: »Men allmänhetens förlust är dock störst, ty den inhemska dramatiken, som just nu tycktes börja uppspira, fick genom branden en svår knäck och har nu svårare att åter komma sig upp.» Efter branden upplevde man att olyckor och missöden hade följt |XXIX|hela byggnadsprojektet, som hade blivit dyrt och stött på tekniska problem ända från början.96S. G. Elmgrens dagbok 8/5 och 18/5 1863, S. G. Elmgrenin muistiinpanot 1939, s. 491 f.; [Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 66–72.

Nya Theatern vid Skillnaden i Helsingfors. — 63 Nya Theatern vid Skillnaden i Helsingfors, restaurerad efter branden 1863. Teaterhuset invigdes på nytt 1866 med musiknummer ur Prinsessan af Cypern och Kung Carls jagt. Färglitografi: Frans Oskar Liewendahl 1866. Helsingfors stadsmuseum.

64 När Topelius senare reflekterar över sin tid i direktionen för Nya Theatern menar han att felet kanske inte var teaterns idé utan dess verklighet: »Men ju mer jag blickade in bakom teaterns kulisser, desto mer förnam jag inom mig en röst, som gjorde uppror, icke mot det ädlaste i konsten, men mot dess oundvikliga avsteg och eftergifter för en blandad publik.»97Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 189 f. Exempel ger Topelius i artikeln »Theatern skall bilda och icke förvilda», Helsingfors Tidningar 7/2 1860.

65 Nya Theatern byggdes upp igen och stod färdig 1866. Invigningen ägde rum den 2 oktober med musiknummer ur Prinsessan af Cypern och Kung Carls jagt, men den desillusionerade professorn Topelius satt inte längre i direktionen. I ett brev till författaren Karl Robert Malmström hösten 1867 kallar han teatern »världens kyrka» och beskriver teatern som ett slagfält mellan den okristliga världen och den idealistiska mänskligheten: »I denna kyrka predikas vid sidan av den sublimaste sanning den förfärligaste styggelse. Vilken har övermakten? Jag har ofta ryst vid tanken, att även vi kunde föra ordet för denna styggelse, och skulle längesedan ha dragit mig tillbaka därifrån, om jag ej dårats av hoppet att möjligen kunna hejda ett nödvändigt |XXX|ont och giva det en bättre riktning. Illusion. Mig har teatern ej kunnat giva en ogrumlad glädje.»98Topelius–Karl Robert Malmström 29/11 1867, Konstnärsbrev II 1960, 291 f.

66 Topelius, som under hela livet hyste en tro på övernaturliga företeelser, började se ett samband mellan de tragiska händelser som drabbade hans familj och sitt engagemang i teatern. År 1867 konstaterar han: »när jag skrev Kung Carls jagt, dog min äldsta gosse (min enda) – när Ett skärgårds-äfventyr första gången uppfördes, dog min yngre gosse (åter den enda) – samma dag och timme när kommittén för teaterskolan trädde i verksamhet, dog min yngsta flicka (favoriten) – och när teatern brann 1863, låg jag för första gången sedan 30 år för döden sjuk samma natt. Är det vinkar? Jag vet ej. Men jag bekänner att teatern alltsedan dess har ingivit mig en känsla av hemskhet, och jag vill så litet som möjligt ha att skaffa därmed.»99Topelius–Karl Robert Malmström 29/11 1867, Konstnärsbrev II 1960, 291 f.

67 Den åldrande Topelius upplevde teaterns dubbla karaktär, skillnaden mellan dess idé och verklighet, allt starkare: »jag har beundrat den dramatiska konsten i dess höghet och dess hängivenhet. Men jag bekänner, att jag ofta förfärats vid anblicken av den djupa klyftan mellan scenen och kulissen.»100Topelius brevkoncept till Johanna Louise Heiberg i december 1877, Konstnärsbrev II 1960, 55 f.

68 Mot denna bakgrund var det lämpligt att Gunnar Finnes Topeliusmonument på Esplanaden, där det gamla teaterhuset hade stått och hans första skådespel blivit uruppförda, skildrar Saga och Sanning, två kvinnofigurer vända i motsatta riktningar.101Monumentet uppfördes 1932. Liisa Lindgren, Monumentum 2000, s. 47–74. Denna dubbelsidighet illustrerar Topelius verksamhet som sammanförde fantasin med historien, men kan också illustrera hans personliga upplevelse av teaters idé och teaterns verklighet, som ofta för honom föreföll som två oförenliga världar, eller varandras spegelbilder.

Finlands två nationalteatrar och Topelius

69 Med grundandet av en särskild garantiförening 1867 stärktes Nya Theaterns position som en institutions- och nationalteater. Huvudtanken var fortfarande densamma: att skapa en stående teater med en bildande repertoar som bestämdes av den kultiverade delen av publiken genom styrelsen. Garantiföreningen upprätthöll teatern och valde en upplyst direktion som – tillsammans med teaterdirektören eller intendenten – ledde teaterns verksamhet, avlönade personalen och bestämde repertoaren. »Genom garantiföreningen», skrev Fredrik Berndtson som även satt i direktionen, »trädde teatern och publiken till varandra i ett slags estetiskt-moraliskt förhållande», vilket hade ett välgörande inflytande både på teatern och publiken.102Fredrik Berndtson, Dramatiska studier och kritiker 1879, s. xii.

70 Trots Topelius uttalande att han efter 1863 inte ville syssla med teatern kunde han inte helt frånsäga sig ansvaret när Nya Theatern fortsatte sin |XXXI|verksamhet. Våren 1867 lyckades man engagera ett framstående sällskap som leddes av Topelius vän Wilhelm Åhman. Han började med att beställa en ny pjäs av Topelius som dramatiserade sin gamla tidningsnovell Brita Skrifvars till en enaktare. Åhman iscensatte Brita Skrifvars i augusti 1867 i Göteborg och Helsingforspubliken fick se produktionen två månader senare, men mottagandet var svalt. Huvudrollerna spelades av Charlotta Raa (f. Forsman), som var Helsingforspublikens tidigare gunstling från 1850-talets slut, och hennes make Frithiof Raa som snabbt blev en lysande stjärna.103Se f.ö. kommentaren till Brita Skrifvars. Paret Raa vann beundran och uppförde med värdighet och glans det förnämsta inom finländsk dramatik: Topelius Regina von Emmeritz, J. J. Wecksells Daniel Hjort (1862), Runebergs Kungarne på Salamis (1863) och Berndtsons Ur lifvets strid (1851).104Topelius–Fredrik Cygnæus 26/3 1868, Konstnärsbrev I 1956, s. 185 f.; Augusta Krook, Mitt Helsingfors 1950, s. 244–247; Degerholm, Vid Svenska scenen i Helsingfors I 1900, s. 18–23; Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 426–430.

71 På 1860-talet framträdde för första gången flera lovande inhemska skådespelare med Oskar Wilhelm Gröneqvist (sedermera Oskari Vilho) och Victor Salin i spetsen. Båda hade studerat vid Kungliga Teaterns elevskola i Stockholm och fortsatt sin yrkesverksamma bana i Finland. Salin blev skådespelare vid Nya Theatern 1867, dock bara i mindre roller, men Vilho fick ansvar som regissör och blev en ledande profil vid Finska Teatern från 1872.105Degerholm, Vid Svenska scenen i Helsingfors I 1900, s. 10 och 53 f.; Eliel Aspelin-Haapkylä, Suomalaisen teatterin historia I 1906, s. 16 ff.

72 Också den inhemska teaterskolan hade påbörjat sin verksamhet 1866, dock under ständig kritik och med interna konflikter. Oskar Toppelius ville utveckla Nya Theatern till en nationalscen efter danska förebilder och upprättade 1862 program för en teaterskola. Man hoppades att skolan skulle utbilda den första finländska ensemblen med svensk- och finskspråkiga skådespelare, men majoriteten av eleverna kunde inte finska.106Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 268–272 och 279 f. Det visade sig vara besvärligt att bana väg för ett inhemskt svenskt scenspråk och frigöra sig från de rikssvenska skådespelarnas sceniska uttryck. Detta betydde att det blev svårt för finländska skådespelare att få utrymme på Nya Theaterns scen, och teaterskolans elever förblev statister.107Först på 1880-talet under Oscar Malmgrens direktion fick finländska skådespelare bättre möjligheter att framträda på Nya Theatern. Degerholm, Vid Svenska scenen i Helsingfors I 1900, s. 30 f.; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 288. Det fanns också ihärdiga förespråkare för att teatern skulle fortsätta att odla det konstnärliga samarbetet med Sverige, som den svenskfödde Fredrik Berndtson. Hans bestämda åsikt var att den enformiga och omusikaliska finlandsvenska »brytningen» inte passade på scenen.108Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 415, 421 och 426–430.

73 Den framväxande fennomanska rörelsen grundade 1872 en ambulerande finskspråkig teater, Suomalainen Teaatteri, som gjorde anspråk på att vara nationalteater. Finska Teaterns genombrott under ledning av syskonen Karl och Emilie Bergbom samt Oskari Vilho ledde till att Nya Theatern (från 1887 Svenska Teatern) ignorerade det ökande antalet finskspråkiga skådespel och i stället vårdade förbindelserna med Sverige. Man anlitade svenska skåde|XXXII|spelare, höll sig med en skandinavisk repertoar och lät rikssvenskan gälla som scenspråk fram till 1900-talet.109Erland Colliander, Svenska inhemska teatern 1894–1919 1920; Ingrid Qvarnström, Svensk teater i Finland I–II 1946–1947; Pirkko Koski, »Four Languages – Four Attitudes Toward Nationalism and the Theatre? Helsinki at the Turn of the Century» 1998; Linnea Stara, »Esikuvia ja kopioita. Suomenruotsalaisen kulttuuri-identiteetin rakentuminen näyttämöllä» 2010, s. 126 f.; Stara, Ett sekel med Svenska Teaterföreningen i Finland 1913–2013 2013; Jennica Thylin-Klaus, »Teatern och språkvården före 1920» 2019, s. 107–120; Max Engman, Språkfrågan 2016, s. 251–256.

74 Topelius och Cygnæus ställde sig neutrala mellan de språkpolitiska falangerna och stödde Finska Teaterns uppkomst. Topelius blev även teaterns förste författare – inte Aleksis Kivi som man kunde förmoda. Den finskspråkiga Kivis senare kanonisering har skymt det faktum att det var med översättningar av Topelius skådespel Ett skärgårds-äfventyr och Veteranens jul som Finska Teatern inledde sin verksamhet i Björneborg den 13 oktober 1872. Den förstnämnda pjäsen hade redan uppförts av Helsingfors Finska Sällskap i maj 1869 (en vecka före den legendariska föreställningen av Aleksis Kivis Lea med Charlotta Raa i huvudrollen).110Helsingfors Dagblad 22/10 1872; Eliel Aspelin-Haapkylä, Suomalaisen teatterin historia II 1907, s. 10.

75 Den tredje pjäsen av Topelius som blev viktig för den tidiga Finska Teatern med sina oerfarna förmågor var Brita Skrifvars. Topelius skänkte pjäsen till teaterns direktör Karl Bergbom 1873 med en förhoppning om att den skulle få fler åskådare på Finska Teaterns landsortsturnéer än på Nya Theatern.111Topelius–Karl Bergbom 22/12 1873, Aspelin-Haapkylä, Suomalaisen teatterin historia I–IV 1907, s. 155 f. Bergbom uppskattade Topelius och delade i många avseenden hans idealistiska och moraliska uppfattning om teatern, och även hans romantisk-sentimentala smak som i allmänhet åsidosattes mot 1800-talets slut.112Pentti Paavolainen, Arkadian arki 2016, s. 411, Kriisit ja kaipuu 2018, s. 302 och »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 187.

76 Topelius dramer fick en central betydelse för Svenska Teaterns identitet och självförståelse. Det var först och främst Kung Carls jagt och Regina von Emmeritz som behöll sina positioner i repertoaren trots att romantiken ersattes av den realistiska stilen. Kung Carls jagts ouvertyr och final spelades ofta vid festliga tillfällen. Pacius fortsatte att omarbeta sin opera och även de nya versionerna iscensattes av teatern åren 1875 och 1880, då Fanny Grahn spelade kungens roll. Veteranens jul framfördes ofta vid Svenska Teaterns årliga Topelius- och Runebergfester fram till 1920-talet.113Marianne Lüchou, Svenska Teatern i Helsingfors 1977; Emelie Degerholm, Vid Svenska scenen i Helsingfors II 1903; se även nekrolog över Albert Åhman, »Dödsfall», Nya Pressen 28/7 1883.

77 Regina von Emmeritz ansågs länge vara ett av de mest betydelsefulla finländska skådespelen. År 1883 konstaterade Topelius att pjäsen hade blivit »en deklamationsövning för braskande kungar, en glansroll för ärelystna skådespelerskor, ett spelrum för allehanda patriotiska känslor och, till följd av allt detta, ett stycke, som bibehållit sig intill dessa dagar».114Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 133 f. Uppsättningen krävde värdiga skådespelare. Efter det beundrade paret Raa i huvudrollerna 1867–1872 upptogs pjäsen igen på Nya Theatern 1879 med Ida Brander (f. Reis) som Regina och Mauritz Svedberg som kungen. Teatern satte därefter upp den efterlängtade pjäsen först när Svedberg återkom till Helsingfors 1891. När Svedberg firade sitt 40-årsjubileum 1910 gjorde han det som Gustav II Adolf.115Lüchou, Svenska Teatern i Helsingfors 1977; Degerholm, Vid Svenska scenen i Helsingfors II 1903, s. 132. På Finska Teatern iscensattes Regina von Emmeritz först 1882 och den förblev på teaterns repertoar och uppfördes sammanlagt ca 150 gånger |XXXIII|fram till 1933. Topelius var mycket nöjd med skådespelerskan Ida Aalbergs prestation.116Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 133 ff. Se kommentar till verket. Axel Ahlberg spelade rollen som kung åren 1885–1924.

78 Både Svenska Teatern och Finska Teatern firade regelbundet Topelius födelsedag den 14 januari med uppföranden av hans pjäser, med undantag av 1878 då Topelius försökte medla i studenternas språkstrid i den otacksamma positionen som universitetsrektor. När Topelius fyllde 50 år 1868 spelades Regina von Emmeritz på Nya Theatern, och när han fyllde 70 år 1888 gavs den på Finska Teatern medan Nya Theaterns festprogram bestod av Ett skärgårds-äfventyr.117Rafael Hertzberg, »Teater», Finsk Tidskrift 1888:2.

79 Vid festföreställningar var det inte ovanligt att förberedelserna gick hastigt. Så var det t.ex. när kejsar Alexander II besökte den stora finska industri- och konstutställningen i Brunnsparken i juli 1876 och man ville erbjuda ett festligt nummer också på Nya Theatern. Man spelade då den första akten av Prinsessan af Cypern med hjälp av gästande skådespelare från Stockholms teatrar, bokade enkom för tillfället.118Gustaf Fredrikson, Teaterminnen 1918, s. 121 f.; Lindberg, De första teaterminnena 1916, s. 438–440 f.

80 Prinsessan af Cypern fick stor framgång på Finska Teaterns scen 1897. I ett tackbrev till Bergbom hyllade den 79-årige Topelius sångarna, men han anmärkte att solstrålen skulle belysa Helkas väg, inte enbart hennes huvud, och att jordens ande skulle vara hög och med långt snövitt skägg – under föreställningen kunde man inte se något alls i scenens mörker.119Aspelin-Haapkylä, Suomalaisen teatterin historia IV 1910, s. 81; Kaarle Halme, Arkadia 1928, s. 89 ff.; Paavolainen, Kriisit ja kaipuu 2018, s. 401–407 f.

81 Den åldrande Topelius ansåg att Efter femtio år hade levt och dött med Pierre Deland i huvudrollen.120Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 125 f. Men pjäsen hade framgång även med andra skådespelare. De förnämsta finska skådespelarna i gamle baronens roll var Anton Franck (1858–1923) och Adolf Lindfors (1857–1929) som alternerade i rollen vid Finska Teaterns produktion våren 1894. Franck gjorde rollen även på svenska på Svenska Inhemska Teatern (1895) och Helsingfors Folkteater (1899).

82 Topelius centrala betydelse för teatern i Finland illustreras av att praktiskt taget landets alla teatrar och teaterhus under 1800-talets senare del invigdes med hans pjäser. Nya Theatern invigdes som nämnts 1860 med Prinsessan af Cypern och det första uppträdandet med dess fasta ensemble 1867 var Brita Skrifvars. Finska Teatern invigdes år 1872 med Ett skärgårds-äfventyr och Veteranens jul. Kuopio teaterhus på Väinölänniemi invigdes 1882 med Veteranens jul (uppfört av Finska Teatern) och Björneborgs teaterhus 1884 med Ett skärgårds-äfventyr (uppfört av amatörer).

83 Också landets ambulerande folkteatrar inledde med Topelius pjäser. Suomalainen Kansanteaatteri gav Veteranens jul som sin första föreställning 1887.121Teatern grundades av Finska Teaterns skådespelare August och Aurora Aspegren som hade varit verksamma i August Westermarks trupp. Kaarlo Silander, Suomalaiset maaseututeaatterit 1900, s. 27. Både Svenska Inhemska Teatern (grundad 1894, från 1918 Åbo Svenska Teater) och Suomalainen Maaseututeaatteri (grundad 1899, från 1918 Viipurin |XXXIV|Näyttämö) hade flera Topeliuspjäser på repertoaren. För Helsingfors Folkteater, som började sin verksamhet 1899 och gav föreställningar på Studenthuset och Arkadiateatern, utgjorde Topelius skådespel den huvudsakliga delen av repertoaren. År 1907 flyttade Folkteatern till Svenska Teatern och blev dess »inhemska avdelning» före samgåendet med Svenska Teatern år 1917.

84 När de flesta av Topelius vuxenpjäser försvann från teaterrepertoaren vid sekelskiftet 1900 var det hans barnpjäser, som Fågel blå, Snurran och Prinsessan Törnrosa som erövrade professionella scener. Topelius inflytande fortsatte, men på ett annat sätt, dvs. via barnpjäserna.

Karakteristiska drag i Topelius skådespel

85 1800-talets teater var laddad med genrekonventioner som en författare inte kunde undvika. Genrer kan definieras som historiskt förändrande och lokalt växlande kategorier som man har använt för att skildra, klassificera och värdera olika konstverk. Uppfattningen om en genre och stereotypa rollfigurer var avgörande för hur man förberedde, framställde, annonserade och mottog teaterföreställningar.122Rick Altman, Elokuva ja genre 2002, s. 14–23; Marvin Carlson, »Audiences and the Reading of Performance» 1989, s. 87–90; Jacky Bratton, New Readings in Theatre History 2003, s. 58 f.

86 1800-talets huvudstad för konst och teater var Paris. Där fanns populära teaterhus som hade specialiserat sig på olika genrer, t.ex. pantomim och balett, s.k. vådevill eller parodiska musikkomedier, spektakulära melodramer, sagopjäser och historiska dramer som 1830-talets nyhet.123McCormick, Popular Theatres of Nineteenth-Century France 1993, s. 18–21, 25 f. och 210 f. Men i 1800-talets Finland bestod de kringresande svenska och tyska teatertruppernas breda repertoar av ofta slarviga bearbetningar av franska, tyska, danska och svenska pjäser, och ett mischmasch av olika genrer.124von Frenckell, ABC för teaterpubliken 1972, s. 49–54 f.

87 Tidens typiska populärgenre var melodramen. Den karakteriserades av spänning, starka känslor, antiteser och våldsam handling där det goda triumferar över det onda och orätta och en konservativ moralisk ordning återställs i slutet. Melodramen utvecklades kontinuerligt och blev mera komplex i mitten av seklet. Pjäserna kunde också behandla sociala frågor som t.ex. motsättningen mellan rikedom och fattigdom.125McCormick, Popular Theatres of Nineteenth-Century France 1993, s. 157, 181 f. och 187 f.

88 1800-talets dramaturgi nådde sin kulmen med Eugène Scribe och det välgjorda dramat (the well-made play). Kännetecknande för denna genre var första aktens grundliga exposition som klargjorde vad som hade hänt före, introducerade protagonisterna och deras målsättning och satte i gång handlingen. Därefter följde mindre och större hinder och missuppfattningar innan det avgörande mötet med antagonisten och slutaktens upplösning. Typiskt för Scribe var det slutna rummets dramatik med omsorgsfullt ordnade serier |XXXV|av entréer och sortier. I handlingen var det fråga om att dölja information (ofta brev eller dokument) som fundamentalt förändrar relationer mellan huvudpersonerna.126Douglas Cardwell, »The Well-Made Play of Eugène Scribe», The French Review 56 1983:6, s. 876–884; Göran Gademan, »Borgerlig salongsdramatik» 2007, s. 144–150.

89 Topelius genreval och stildrag ansluter sig till 1800-talets romantiska litteratur. Han experimenterade med många genrer: Han skrev Scribe-influerade spännande melodramer (Efter femtio år), Hugo-influerade historiska dramer (Regina von Emmeritz), sentimentala idyller som verkade genom en suggestiv scenbild och musik, vältaliga repliker och didaktiska budskap (Titians första kärlek, Veteranens jul), lustiga farser (Ett skärgårds-äfventyr) och lyriska sagospel (Prinsessan af Cypern).

90 Pentti Paavolainen har konstaterat att Topelius pjäser är typiska produkter av 1800-talets idealism: »dramat förväntas bestå av motsättningar på idéplanet och konflikten personifieras av diametralt olika scenkaraktärer som är representanter för idéerna». Paavolainen ser typiska melodramatiska drag speciellt i Efter femtio år, Hangös öga och Brita Skrifvars som handlar om äktenskap, samhällsposition, förmögenhet och förlåtelse. I Brita Skrifvars ser han även latenta klass- och könspolitiska konflikter. Enligt Paavolainen var Topelius i sina historiedramer, som belyste det gemensamma svenska arvet, en i ett europeiskt sammanhang »naiv och okritisk monarkist i ett kejserligt antichambre». Däremot betecknar Paavolainen Topelius sagopjäser som innovativa med sina lekfulla metateatrala element.127Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 184, 190, 194, 200 och 216 f.

91 Kännetecknande för Topelius skådespel var den livfulla och detaljerade historiska tids- och miljöskildringen, vilket föll sig naturligt för forskaren och den blivande professorn, ett musikaliskt språk och en klingande vers som vann många beundrare även i Sverige, samt en stark kristet-patriotisk idealism som avspeglades i sentimentala tablåer. Topelius själv medgav att även om han börjar i »gladstämning, går denna gärna över i allvar».128Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 457 f. Den skämtsamma inledningen fick en sentimental avslutning i Kung Carls jagt, Ett skärgårds-äfventyr och Prinsessan af Cypern. Sina pjäser byggde han ofta på karaktärernas inre moraliska konflikter (Regina, Magnus Drakenhjelm, Sebastian, Brita Skrifvars, Lilla Dyning) vilka inte var så lätta att gestalta på scenen.

92 Att skriva för teatern innebar att konstruera scenbilder och tablåer och använda musikaliska och visuella effekter. Det innebar också en möjlighet att undervisa, vara sedelärande och förstärka den finländska nationalkänslan. Bildning kommer av bild, framhävde Topelius, och teatern var för honom »de stora barnens bilderbok»: »hvad jag der ser dagligen för mina ögon, det måste nödvändigt rotfästa sig i min själ».129[Topelius], »Theatern skall bilda och icke förvilda», Helsingfors Tidningar 7/2 1860. När man tänker på nationalismens mekanismer och nationen som en föreställd gemenskap,130Benedict Anderson, Imagined Communities 1983; Smith, The Nation Made Real 2013. kan det |XXXVI|konstateras att hela idén om Finland var en bild, en bild av en nation som Topelius i sina verk och pjäser frammanade och konstruerade. Vi älskar vårt fosterland, skrev Topelius i sin artikel »Konstfrågor» (1860), »för det att det står för vår tanke i en förklarad, förstorad, förädlad bild; och vi kunna igenkänna det i en liten tafla eller en liten visa». Vi älskar vårt folk, fortsätter han, »i en stor, förandligad och förskönad bild för vår fantasi. Och i dessa bilder ligger redan konsten fördold, ty konsten är ingenting annat än naturen och lifvet i en förädlad gestalt, naturen och lifvet i deras innersta skönhet.» För Topelius var »ett hemlandsdrag» det djupaste draget i konsten.131[Topelius], »Konstfrågor. I. Något som läsaren kan hoppa öfver, om han så vill», Helsingfors Tidningar 1/3 1860.

93 Ideologiskt och programmatiskt ville Topelius belysa Finlands historia genom Sveriges kungahov. Det var någonting som publiken både i Finland och i Sverige kunde uppskatta. Topelius dominerande och starkt idealiserade hjältar är Gustav III (Efter femtio år), Karl XI (Kung Carls jagt), Gustav II Adolf (Regina von Emmeritz) och prins Fredrik Adolf (Ett skärgårds-äfventyr). I de tre sistnämnda pjäserna upplever de svenska kungligheterna äventyr omgivna av finska undersåtar, sköna kvinnor och tappra soldater med nationella särdrag. I akternas och pjäsernas slut sökte Topelius skapa en patriotisk stämning med tablåer där kungligheter framträder med folket eller soldater ackompanjerade av lyrisk musik och även den blågula svenska flaggan (Kung Carls jagt, Regina von Emmeritz) som utgjorde en stark patriotisk symbol även i Finland. Även Veteranens jul presenterar en tapper finsk soldat som återkallar sina minnen från 1808 års krig.

94 Topelius scenbilder innehåller konventionella romantiska lyriska landskap som slottsruiner, och effekter som månsken och solnedgångar som frammanar en sentimental stämning. Den sceniska miljö som stod Topelius särskilt nära och som återkom i pjäserna är Finlands kusttrakt med sina fiskare och sjömän. Men generellt är nationella etnografiska element inte särskilt viktiga i Topelius scenbilder. Det finns dock den fornfinska stugan i andra akten av Prinsessan af Cypern och österbottniska stugor i Veteranens jul och Brita Skrifvars. I det ofullbordade sagospelet Sancta Maria skildrade Topelius även fornfinska ritualer (se nedan).

95 Topelius rollfigurer är produkter av romantiken med starka känslor och passioner. Karaktärerna är ofta svartvita, antingen gudomliga eller diaboliska. Topelius kvinnoroller är särskilt anmärkningsvärda. I flera av hans pjäser möter man i den finska skärgården en dygdig, tapper och skön kvinna av folket som ofta är dramats huvudperson (Leonora i Kung Carls jagt, Stina i Ett skärgårds-äfventyr, Brita Skrifvars, Lilla i Hangös öga). Kvinnan avstår från rikedom, kärlek eller hovets lockelse. Den modigt agerande kvinnan |XXXVII|finns även i Efter femtio år (Lotten), Titians första kärlek (Sylvia), Regina von Emmeritz och Prinsessan af Cypern (Helka), dvs. i nästan alla Topelius skådespel. I Topelius första pjäser uppreser sig jungfrun mot det onda, uppträder som en Jean d’Arc-liknande drakdödare (Lotten, Regina) och räddar kungen (Leonora, Regina). Hennes egenhet förklaras ibland med en hemlighetsfull härkomst (Leonora, Lilla).

96 Även Topelius modersroller är anmärkningsvärda och moderskärleken utgör ett viktigt motiv i hans skådespel. Dominanta mödrar möter man i Efter femtio år, där den hårda Lisettes svaga punkt är sonen Sebastian, och i Ett skärgårds-äfventyr i den högdragna mejerskan Rebecka. I Brita Skrifvars ökas den övergivna hustruns lidande i och med att hon har stora problem med sina barn. Moderns bekymmer skymtar även i Kung Carls jagt och Veteranens jul. I Hangös öga har den estniska gumman Sammus moderskärlek överskridit mentala gränser, och i Prinsessan af Cypern växer morskärleken till huvudtemat. I sagospelets slutakt hämtar Helka sin son Lemminkäinen från dödens rike Tuonela.

97 Ibland beskriver Topelius sina karaktärer med färgsymbolik. Svarta kläder uttrycker en stark ideologi i Efter femtio år och Regina von Emmeritz hos religiösa karaktärer (von Dahlen, Regina) och fientliga (Lisette, Hieronymus). Kätchens världsliga natur visas med brokig dräkt. I Brita Skrifvars kommer sjömannen Eric tillbaka förändrad. Författaren understryker detta genom att Erics blåa kläder byts till gula vilket signalerar karantän, sjukdom och fara och innebär en avgörande vändning i pjäsen.

98 I flera skådespel kontrasteras den världsliga kärleken mot den idealistiska eller gudomliga kärleken. I Titians första kärlek och Brita Skrifvars är det en medelålders kvinna som tillbakavisar partnerskap: Sylvia väljer ett öde som konstnärens musa och vägvisare i idéernas värld och Brita väljer att leva utan en man. Den unga Regina sublimerar sin uppväckta kärlek till kungen. I Prinsessan af Cypern byggs kärlekskontrasten med två motsatta karaktärer, Lemminkäinens olyckliga fru Chryseis/Kyllikki och modern Helka.

99 Topelius experimenterade ivrigt med de möjligheter som målade fonder och ljud- och ljuseffekter erbjöd, speciellt i sina första dramer. I Efter femtio år använde han musik i sista akten för att illustrera gamle baronens dödskamp. Baronen hör två musikstycken, den världsliga menuetten och den kristna koralen som kämpar mot varandra tills menuetten accelererar och slutar i disharmoni då baronen dör. Andra akten i Kung Carls jagt slutar med en dramatisk sångkamp mellan fiskare och soldater. I femte akten av Regina von Emmeritz kontrasteras katolska och lutherska psalmer.

|XXXVIII|

100 Topelius skapade också dynamiska och stämningsskapande scenbilder som krävde skicklig regi och en välutrustad scenisk apparat för att lyckas. Kung Carls jagt avslutas med ett ljudlöst bortglidande skepp som bär kungens följe. I Prinsessan af Cypern ingår två »melodramer» eller lyriska effektscener vars uppgift var att presentera scenteknikens möjligheter i det nya teaterhuset. Scenbildernas metamorfos framför publikens ögon, som i pjäsen ackompanjeras av musik och upphöjt förtrollande vers, manifestar också den romantiska diktarens makt att transformera den materialla världen och skapa nytt.132Affron, A Stage for Poets 1971, s. 17 f. Hangös öga som Topelius skrev som följetong innehåller en stor stormscen.

101 Även Topelius huvudverk för teatern, Regina von Emmeritz, var utmanande ur denna aspekt. Både andra och femte akten framställer slottets innergård med slagsmål, krigande och instormande soldattrupper och kungens triumfatoriska entré. Kungens storhet markeras med en effektfull upplysning av scenen. Allt detta krävde en omsorgsfull regi, som i bästa fall blev en fascinerande och levande tablå. Men generellt var det riskabelt att organisera spektakulära masscener på en liten estrad. Topelius medgav själv »att det bekanta lilla steget från det sublima till det löjliga icke så sällan blifvit översprunget, t.ex. vid slottets stormning i andra akten».133Arvid Hultin, »Fältskärns Regina i dramatisk omklädnad» 1918, s. 190; Topelius, »Not», Dramatiska dikter af Zacharias Topelius 1881 återges i kommentaren nedan.

102 Värt att notera är att Topelius omarbetade och slipade sina skådespel när de skulle tryckas och när nya upplagor utkom. Detta gällde även tillfällighetspjäserna (Titians första kärlek, Ett skärgårds-äfventyr) som han hade skrivit för amatörer och som genom publicering fick ett förlängt liv. En ny del Dramatiska dikter som innehöll reviderade versioner av Efter femtio år, Regina von Emmeritz och Prinsessan af Cypern utkom 1881 (se nedan). Trots att intresset för hans skådespel vid denna tidpunkt hade falnat omarbetade han pjäserna omsorgsfullt och försökte förtydliga deras karaktärer, handling och även moraliska budskap. Denna sistnämnda strävan förbättrade dock inte pjäsernas giltighet på scenen.

Topelius dramatiska verk

Efter femtio år (1851)

103 Topelius första pjäs Efter femtio år har allmänt ansetts vara hans bästa. Kompositionen är koncentrerad och handlingen spännande, full av välmotiverade dramatiska vändningar. Framför allt har pjäsen en förnämlig huvudkaraktär, den gamle baron Magnus Drakenhjelm som lever på minnen från Gustav III:s lysande hov på 1780-talet.

|XXXIX|

104 Baronen och hela Rautakylä med sina fladdrande ljus bär på hemligheter och dåligt samvete för brott i det förflutna. Magnus har förrått sin äldre bror Gustav som i sin tur har förrått kungen som medlem i Anjalaförbundet, en sammansvärjning av officerare missnöjda med Gustav III:s krig mot Ryssland. Magnus har också förvisat Gustavs adliga brud Ebba med sitt spädbarn från Rautakylä. Magnus själv har en son med hushållerskan Lisette som förr var Ebbas trolösa kammarjungfru.

105 Pjäsens femme fatale Lisette växer till en mordlysten karaktär av demoniska proportioner. Hon benämns med olika djurnamn: varginna, katt, spindel, orm och tiger. Ebbas barnbarn Lotten är den första av Topelius många unga modiga scenhjältinnor. Hennes rättrådiga ingripande och modiga intervention räddar Rautakyläs gäster och omvänder Lisettes son Sebastian från en brottsling beredd att mörda till en botgörare. Det är hon som hittar lönnfacket med Ebbas äktenskapsbevis. Även Gustavs majestätsbrott får sin symboliska försoning när Lotten bränner Anjalakomplottens dokument i ugnen. Anspelningar på krigen mellan Ryssland och Sverige var delikata ämnen i 1850-talets Finland. Magnus återger även ett minne från hovet där de vargar som Gustav III fruktlöst försökte skjuta kan anspela på ryssar: »Alltid skjuter kungen bom, sade Essen och skrattade. Det kostar likväl mindre krut än finska kriget, tillade han.»

106 När Topelius skapade Efter femtio år utifrån sin novell »Gamla baron på Rautakylä» (1849) använde han musik och ljuseffekter för att gestalta den gamle baronens inre kamp och friktionen mellan ett gammalt och ett nytt tidevarv. Baronens själsstrider illustreras i novellen genom två böcker på hans bord, Bibeln och Leopolds erotiska dikter – dikterna är i dramat ersatta av Voltaires religionskritiska La Henriette. I slutscenen hör den döende baronen koralmusik som växlar med prologens gustavianska menuett; vid premiären framfördes Conrad Greves musik ur N. H. Pinellos pjäs Den bergtagna. De två musikstyckena kämpar mot varandra tills menuetten accelererar och vinner och slutar i disharmoni när baronen dör. I den epilog som ursprungligen avslutade pjäsen dansades samma menuett av gårdsfolket. Enligt Topelius var idén att »visa de gustavianska minnenas nedstigande till samhällets lägsta klasser».134[Topelius], »Theater. Skådespelet ’Efter femtio år’», Helsingfors Tidningar 22/3 1851.

107 Pjäsens prolog presenterar Gustav III:s hov och är laddad med intertextuella allusioner och historiska figurer, som statsfru Ulla von Höpken (1749–1810), »tidens Afrodite» och en av de »tre gracerna» som besjungs av hovskalden J. H. Kellgren (1751–1795) som också nämns i pjäsens omarbetning (1881). Även prologens spåkvinna har en verklig förebild, nämligen mamsell |XL|Ulrika Arvidsson (1734–1801) som gestaltas också i Eugène Scribes välkända libretto till Daniel Aubers opera Gustave III eller Maskeradbalen (1833).135Samma libretto användes senare av Giuseppe Verdi i Maskeradbalen 1859.

108 I omarbetningen av pjäsen 1881 blev baronens figur mera älskvärd och hans skuld avlastades bland annat genom att Topelius strök repliken som explicit röjer hans förräderi: »Jag har hviskat kungen i örat att finska adeln inte är att lita på, isynnerhet en viss öfverste.» I den första tryckta versionen (1851) deklamerar baronen en strof ur Charles Dufresnys skämtsamma pastoral Les lendemains om kärlekshandel, i omarbetningen har baronen en cittra och sjunger en visa – antagligen hade Topelius fått idén från en iscensättning.

109 Efter femtio år var ett framstående drama av sin tid. Pjäsen följer det romantiska dramats konventioner. Den är fylld av svartvita karaktärer, sensationella vändpunkter och monologer och repliker som uttalas avsides och avslöjar rollfigurers inre tankar för publiken. Just därför kunde pjäsen inte överleva i ett nytt tidevarv som eftersträvade realism.

Kung Carls jagt (1852)

110 En av de tidigaste svenska operorna som bygger på ett historiskt motiv är Carl Stenborgs musikkomedi Konung Gustaf Adolphs jagt från 1777. Sångspelet förbjöds av censuren, eftersom pjäsen inte ansågs ge en lämplig bild av kungen. A. F. Ristells adelskritiska libretto baserar sig på ett franskt original och skildrar en kung som incognito hjälper bönderna i kampen mot en adelsman.136Marie-Christine Skuncke, »Gustaviansk teater» 2007, s. 213; F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar 1866, s. 261. Topelius libretto framställer däremot ett lojalistiskt folk och en rådig fiskarflicka som räddar den 16-årige kung Carl från intrigerande adelsmän. Topelius kombinerade romantikens operakonventioner med en historisk episod, den svenske kungens jaktresa till Åland 1671.

111 Första aktens festande jägarkör har en klar likhet med den berömda och även i Finland välkända romantiska operan Friskytten (1821) av C. M. von Weber, som också utspelar sig på 1600-talet och framställer jägarsoldater som festar i det gröna och tävlar i skytte. En fångad duva ställs som måltavla i båda operorna.

112 Matti Vainio och Pentti Paavolainen har påvisat paralleller även till Beethovens opera Fidelio (1805) där adelsdamen Leonore räddar sin man från fångenskap. I Topelius libretto heter den räddande fiskarflickan Leonora. Emellertid betonar Paavolainen att den rojalistiska grundtonen i Kung Carls jagt skiljer sig från den politiska frihetsvilja som avspeglas i Fidelio. Som undantag lyfter Paavolainen fram andra aktens effektfulla slutscen med de kontrasterande fiskar- och soldatkörerna, en scen som emotionellt kunde upplevas som folkresning och ett ifrågasättande av maktstrukturen.137Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 197 f.; Matti Vainio, Pacius 2009, s. 259.

|XLI|

113 Handlingens motor är adelns konspiration mot kungen och avslöjandet av tjuvjakten, vilket innebär en dödsdom för Leonoras fästman Jonathan. Vändpunkten i librettot är den unge kungens uppvaknande till självkännedom och vuxenhet i slutakten, efter att Leonora har räddat honom från den bedräglige adelsmannen Gyllenstiernas fångenskap. Det patriotiska huvudtemat kulminerar i förbundet mellan det lojala finska folket och den svenske monarken som i slutscenen tar ett långt och sentimentalt farväl av Finland – en klar allusion till konsekvenserna av 1808–1809 års krig.

114 Tomi Mäkelä har begrundat vad det innebar år 1852 att hylla en feodal monark och framhäva folkets rojalistiska etos. Mäkelä menar att librettot trots allt är ironiskt konstruerat och står öppet för olika ideologiska och politiska tolkningar.138Tomi Mäkelä, Friedrich Pacius 2014, s. 229–233. Librettot aktualiserar den mångskiktade frågan om nationell identitet med möjlighet till dubbel eller trippel tillhörighet. Topelius framställer dessa teman genom de clownartade judiska handelsmän som för en parodisk dialog om nationalitet. De komiska typerna gjorde det möjligt att betrakta och behandla nationalismen med distans, genom parodin. Under denna tid i Finland fanns det två slag av nationalism: skandinavismen och fennomanin. De båda strömningarna hade starka kulturella och politiska dimensioner. Topelius underströk uttryckligen att meningen med de två handelsmännen var att de skulle utgöra en »motvikt mot det sentimentala» och »en satir på den fosterländska tendensen.»139Topelius–Fredrik Pacius 12/4 1857, Konstnärsbrev I 1956, s. 214 f.

115 Operans politiska dimensioner noterades av Finlands ledande ämbetsmän. Senator Lars Gabriel von Haartman, vars fosterson medverkade i föreställningarna, betraktade i ett memorandum 1852 operan som farlig för Finland, eftersom den kunde väcka längtan till den svenska tiden och önskan om fastare band till Sverige. Finlands generalguvernör Fredrik Wilhelm Rembert Berg, som motsatte sig alla skandinavistiska tendenser, såg operan i Stockholm 1860 och lämnade in en protest till den ryske kejsaren. Speciellt tvivelaktig för honom var operans final med hymn och tablå, där den svenske kungens följe tar ett sentimentalt avsked av Finland.140Vainio, Pacius 2009, s. 269 f. och 292 f.; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 131 f.; Vasenius, Zacharias Topelius IV, s. 139 f. Se not 89 i kommentarerna till dramerna.

116 Den samtida kritiken ansåg Pacius musik vara anslående, speciellt hans orkestrering och körernas arrangemang. Den romantiska musiken jämfördes med Carl Maria von Weber och Felix Mendelssohn. Leonoras aria »Och havets unga tärna», Gyllenstiernas »Dryckessång» och finalhymnen »Och ila vi bort från Finlands strand» förblev populära som självständiga nummer.141Vainio, Pacius 2009, s. 257–260 och 271 f. Att Nationaloperan fortfarande använder operans jägarfanfar som paussignatur vid alla föreställningar visar på den grundläggande betydelse Kung Carls jagt haft i Finland.

|XLII|

Regina von Emmeritz (1853)

117 Regina von Emmeritz är ett historiskt drama om en fanatisk ung kvinna som möter den svenske kungen Gustav II Adolf och hans tappra finska soldater i Tyskland under trettioåriga kriget. På idéplanet utspelar sig konflikten mellan den lutherska och den katolska tron. Handlingen är väl koncentrerad och utspelar sig under ett och ett halvt dygn på slottet Emmeritz. Den unga furstinnan Regina brinner för sin katolska tro. Uppeggad av sin biktfar, jesuitpatern Hieronymus och amman Dorthe besluter sig Regina för att mörda den svenske kungen som intagit hennes fars slott, men blir i stället förälskad i honom.

118 Kungens karaktär är starkt idealiserad. Pjäsens huvudperson Regina är en fiktiv karaktär, vilket innebar att Topelius fritt kunde dramatisera hennes öde. I Fältskärns berättelser, som pjäsens handling baserar sig på, skickas Regina till Finland och fortsätter sitt liv, i pjäsen dör hon. Topelius ansåg att Reginas inre strid mellan samvete och hjärta erbjöd rika motiv för ett drama av stora dimensioner. Han såg Reginas karaktär som »en inkarnation, ett förkroppsligande af sin tids religiösa och politiska fanatism».142[Topelius], »Historiska noter till skådespelet ’Regina von Emmeritz’», Helsingfors Tidningar 16/4 1853.

119 Topelius jämförde Regina von Emmeritz med C. J. L. Almqvists läsdrama Signora Luna (1835) som utspelar sig under den katolska medeltiden. Pjäsen presenterar en helgonlik kvinna som drabbas av den världsliga kärleken i början av dramat – likt Regina, som förälskar sig under andra akten. Vasenius ser tydliga paralleller även till Almqvists roman Gabrièle Mimanso (1842), som handlar om ett misslyckat försök att manipulera en passionerad ung kvinna till kungamord.143Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 363–367. Även Regina förbereds för att lönnmörda. Hon frigör sig ändå från sin indoktrinering redan i slutet av andra akten när hon ser den magnifike kungen. Hon blir den katolska ideologins och Frankens avfälling och övergår till det svenska lägret. I sista aktens effektfulla tablå springer hon till vallen, svingar den svenska flaggan i ett kulregn och räddar kungen.

120 Jesuiten Hieronymus är en stereotyp teaterbov, som Paavolainen har konstaterat,144Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 200. men han hade sin förebild i historieböckerna. Enligt de källor Topelius anlitade hade man funnit en fanatisk jesuitmunk med ett förgiftat brev och en dolk i kungens sovrum i Frankfurt år 1630.145[Topelius], »Historiska noter till skådespelet ’Regina von Emmeritz’», Helsingfors Tidningar 16/4 1853. Livrustkammaren i Stockholm ställde även ut den jesuitdolk som enligt traditionen hade tillhört lönnmördaren. Topelius diaboliska skurk har av vissa forskare ansetts skapa och förstärka en negativ stereotypi av jesuiter och katoliker i Sverige och Finland.146Vilho Suomi, »Rajankäyntiä historiallisesta romaanista» 1967, s. 129. Matti Klinge har däremot framhållit att Topelius gjorde en klar skillnad mellan politiskt aktiva jesuiter och den katolska tron med sin intensiva och lyriska Mariakult, som låg Topelius nära.147Klinge, Idylli ja uhka 1998, s. 305–309.

|XLIII|

121 I den reviderade versionen från 1881 skrev Topelius om scenen med munkarna, placerade den i pjäsens början och lade till några karaktärer, bland andra påvens kardinal Sforza och den fromme franciskanermunken Helmbold, för att klargöra att det inte var den katolska tron pjäsen kritiserar utan jesuiterna och Vatikanens realpolitik. Reginas karaktär blev mer mångfasetterad. Slutakten omarbetades ansenligt, till exempel så, att den intrigante Hieronymus överlever tack vare en pansarskjorta och får möjlighet att fly. Regina såras till döds av svenska soldater, men det förgiftade brevet kvarstår och ger Regina möjlighet att dö för kungen två gånger.148Hultin, »Fältskärns Regina i dramatisk omklädnad» 1918, s. 183–189.

Titians första kärlek (1853)

122 Den enaktade pjäsen Titians första kärlek kan beskrivas som en åskådlig, stämningsfull och lyrisk föreläsning om konstens idealistiska väsen. Handlingen skildrar en konstnärs tillblivelse. Den unge venetianske renässansmålaren Titian (Tiziano) blir medveten om sin kallelse och kröns av sin första succé. Valfrid Vasenius har konstaterat att stycket återspeglar Topelius hela livssyn: för Topelius var konstens högsta uppgift att återge verkligheten »troget men så att idealet lyser igenom, och konstnären är det skönas tjenare».149Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 336.

123 Den fyndiga sceneffekten består av levande tavlor som uppenbarar sig inom tomma ramar. Titian ser en skön kvinna där hans materialistiska far, som vill att sonen ska fortsätta sin bana som garvare, bara ser en fågelskrämma. Titians hemlighetsfulla gynnare och musa är den rika frun Sylvia som – trots kärleken och den erotiska dragningen mellan de två – vill inspirera målaren till konstens och skönhetens gudomliga, eviga och sublima kärlek. Att en kvinna försakar sin egen världsliga lycka är typiskt för Topelius dramer. Den fantasifulla idyllen avslutas med en balett med konstens andar som Sylvia har manat fram.

Ett skärgårds-äfventyr (1858)

124 Lustspelet Ett skärdgårs-äfventyr är en tämligen schematisk friarkomedi med två unga par, ett hjältepar och ett buffopar, som lurar varandra och sina äldre, komiska antagonister. Topelius har i farsen tagit med en historisk karaktär, den vackre 17-årige svenske prinsen Fredrik Adolf (1750–1803), känd för sina kärleksaffärer. Därtill kommer en liten nationalpolitisk sidointrig, eller snarare ett missförstånd, om den finska adelns komplott för att frigöra sig från Sverige. Det är typiskt för Topelius att pjäsen är exakt lokaliserad och tidsbestämd: i Helsingfors på Degerö och Sandhamn år 1767. Likaså typiskt är att en dygdig kvinna av folket förkastar sin höge friare och väljer att leva i enkelhet. I slutet |XLIV|vänder komedin till en lyrisk-sentimental hyllning av Helsingfors, Augustin Ehrensvärd och Finland, liknande ett festtal.

125 Pjäsen har en starkt parodisk karaktär som var speciellt ägnad att vinna studenternas bifall. Den beskäftige tulluppsyningsmannen Grip inträder med två gevär på axlarna och sjunger att han vill konfiskera allt vin och all rom: »Och går här nånsin en tanke fri / Min högst märkvärdiga nos förbi / Så har jag förfuskat min lefvernes stig / Och hänger mig.» Rollfiguren förlöjligar byråkratin och censuren, och kunde möjligen tolkas som en karikatyr av generalguvernör Berg.

126 Pjäsens lyrisk-patriotiska slutdikt om fosterlands- och frihetskärlek framfördes också som ett separat nummer, t.ex. på en fest hos den finskfödde landshövdingen R. F. von Kraemer i Uppsala på 1860-talet.150Vasenius, Zacharias Topelius IV, s. 250 f.

127 I pjäsens lyriska final grupperar sig alla scenfigurer och betraktar – tillsammans med publiken – den målade fonden med 1760-talets utsikt över Helsingfors och skålar för (den blivande) huvudstaden. Det är anmärkningsvärt att pjäsen inte har spelats oftare på Helsingforsfester. Ett undantag var Degerö Marthaförenings fest den 18 juli 1909 då den uppfördes nära skådeplatsen, vid Hertonäs folkskola, och vann stort bifall. Regissör var sångerskan Aino Ackté som hade sin sommarvilla på Turholm.151Aino Ackté, Taiteeni taipaleelta 1935, s. 162 f.; Nya Pressen 19/7 1909. Som kuriositet kan nämnas att två skådespelare som deltog i pjäsens uruppförande (Leo Mechelin och Woldemar von Daehn) har hedrats med memorialnamn i Helsingfors.

Veteranens jul (1859)

128 I Veteranens jul använder Topelius Runebergs och Pacius medryckande sång »Soldatgossen» för de nödlidande krigsveteranernas sak och agiterar den unga generationens fosterlandskärlek och försvarsvilja. Veteranen Kaukonen som lever i sina krigsminnen träder in i ett torp i Lappo för att värma sig. Han får genast god kontakt med den ivrige gossen Erik men möts med reservation av hans mor Brita. Hon välkomnar veteranen med öppna armar först när hon förstår att det är Kaukonen som har räddat henne femtio år tidigare. På symbolisk nivå står Brita för Finland som nu ska ta veteranerna i sin famn. Enligt Valfrid Vasenius hade något dylikt aldrig förut kunnat sägas i Finland: »Hyllandet av veteranerna var den första form, i hvilken fosterlandskänslan kunde framträda medveten om att hela folket däri var med.»152Vasenius, Zacharias Topelius IV, s. 106. Pentti Paavolainen har noterat att motivets aktualitet bidrog till att gränsen mellan fiktion och verklighet överskreds i pjäsen.153Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 189.

Prinsessan af Cypern (1860)

129 I Prinsessan af Cypern kopplar Topelius ihop antikens Grekland med Kalevalas fornfinska värld. Pentti Paavolainen har konstaterat att pjäsen bygger på |XLV|dualismen mellan nord och syd, köld och värme.154Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 203. Det dualistiska draget var typiskt för Topelius. Sagospelet som genre gav Topelius möjlighet att skapa en lekfull fantasivärld med en djärv blandning av oförenliga element. Detta har förvirrat en del kritiker som tolkat pjäsen ur ett nationalistiskt perspektiv och inte uppskattat de humoristiska och ofinska dragen och hybridiseringen av Kalevalas värld. Litteraturforskaren Viljo Tarkiainen (1918) betecknar till exempel Topelius pjäs som ett experiment där Lemminkäinens saga får en dekorativ och lyrisk handling medan den brokiga och barnsliga helheten inte harmonierar med Kalevalas anda.155Viljo Tarkiainen, »Topeliuksen suhde suomalaiseen kansanrunouteen» 1918, s. 22 f. Pentti Paavolainen har påpekat att lekfullheten sattes på undantag i de många seriösa tolkningarna av Kalevala på 1900-talet, och infördes i Finland först i en uppsättning på 1970-talet.156Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 203. Senare forskare har uppskattat dispositionen av Prinsessan af Cypern: Tomi Mäkelä (2014) uppmärksammar pjäsens ofinska inslag och moderna koncept som han jämför med Hugo von Hofmannsthals libretto till Richard Strauss Ariadne på Naxos (1912).157Mäkelä, Friedrich Pacius 2014, s. 224 f.

130 Topelius har gjort Lemminkäinen till en Don Juan-liknande vikingahjälte som rövar bort prinsessan Chryseis från Afrodites tempel på Cypern. Hon förs till Finland, döps om till Kyllikki, blir förälskad i sin förövare, liksom Regina i Regina von Emmeritz. Starka känslor och modig handlingskraft påträffas också hos pjäsens två andra kvinnokaraktärer, Kyllikkis hovdam Anemotis/Tuulikki, som organiserar återvändandet till cyprioternas läger, och Lemminkäinens mor Helka, som hämtar sin son från dödsriket Tuonela i sagospelets sentimentala avslutning.

131 Pacius utnyttjade folkmelodin och runosångernas 5/4-takt i Helkas »Kvarnsång» som blev banbrytande i den finska konstmusiken och ofta har framförts som separat nummer. Sagospelets musikaliska höjdpunkt är dock Tuulikkis romans »O barn av Hellas» som i pjäsen har en magisk kraft att väcka prinsessans fosterlandskärlek. Mäkelä bedömer melodin som Pacius bästa och betonar sångens kultiverade motståndskaraktär i det kejserliga Finland.158Mäkelä, Friedrich Pacius 2014, s. 224 och 227. Sången blev genast populär. Topelius ändrade texten till »O barn af Finland» och intog den i läseboken Boken om Vårt Land (1875), där med titeln »Ditt land». Omarbetningen fick därigenom allmän spridning och blev en av de mest älskade patriotiska hymnerna i Finland.159Vainio, Pacius 2009, s. 344 f.

132 Andra akten avslutas med en melodram, dvs. ett talparti med musik, där Lemminkäinen genom ordets makt förvandlar scenbilden inför publikens ögon: Lemminkäinens gamla pörte ersätts med ett nytt präktigt palats, vilket syftar på det nya teaterhuset: »Ett palats har du begärt, / Ett palats vill jag dig sjunga. / Nu gif akt, när orden ljunga! Ett palats är dig beskärdt. [...] Här |XLVI|skola vi skapa ett blomsterland / Med gyllne tegar på Suomis strand / Och spegla vårt älskande öga / I sjön, som förgylles af morgonens brand.»160Topelius, »Not», Dramatiska dikter af Zacharias Topelius 1881, s. 379 ff. – I pjäsens andra melodram, »Besvärjelsen» i sista akten, manar Lemminkäinens vapenbroder Tiera fram luftens, vattnets och eldens andar. Den sjuåriga Augusta Krook, senare föreståndare för Vasa Fruntimmersskola, såg föreställningen och erinrade sig senare hur Emma Nyberg – syster till Topelius svärson B. A. Nyberg – som spelade eldens ande kom av sig när hon skulle försvinna genom luckan i golvet. I stället för »Nu jag fladdrar i flammor bort» sade hon: »Nu jag flammar i fladdror bort», vilket orsakade munterhet i salongen »då hon var omfladdrad av yviga röda volanger». Scenen där modern uppväcker Lemminkäinen från döden gjorde ett outplånligt intryck: »Den förtrollning som då grep mig vid tanken på den högsta jordiska kärleken, moderns kärlek, kom tillbaka, när jag många, långa år därefter såg Gallén-Kallelas tavla Lemminkäinens moder.» (Krook, Mitt Helsingfors 1950, s. 79 f.)

133 Att den svenske kompositören Lars-Erik Larsson använde sagospelet som libretto för sin moderna opera Prinsessan af Cypern, uppförd på Kungliga Operan i Stockholm våren 1937, visar på Topelius dramatiska och lyriska talang. Tonsättaren uppger sig ha blivit inspirerad av textens musikalisk-dramatiska kvaliteter och de rika kontrasterna.161»Ooppera Kypron prinsessa», Helsingin Sanomat 30/4 1937; »Lars-Erik Larssonin Kypron prinsessa», Helsingin Sanomat 1/5 1937.

Brita Skrifvars (1867)

134 Brita Skrifvars är Topelius mest koncentrerade teaterpjäs och följer den klassiska dramaturgin med rummets, tidens och handlingens enhet. Pjäsen äger rum i Brita Skrifvars vävstuga någonstans vid den österbottniska kusten på 1860-talet. Trots att Topelius skrev den i två akter uppfördes den alltid utan paus och uppfattades som enaktare.

135 Topelius inspirerades av huvudkaraktären i Friedrich Halms pjäs Griselda. Hon är en dygdig kvinna av folket som blir nästan sadistiskt prövad av sin misstänksamme make, riddaren Parsifal. Topelius Brita är däremot en olycklig hustru och omtänksam mor som har blivit övergiven av sin man. Pjäsernas upplösning liknar varandra: den kränkta hustrun förkastar mannen och rikedomen.162Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 351–354.

136 Pjäsen har en tacksam emigrantfigur, den försvunne maken Erik Scriwer, som när han oväntat återvänder talar en rotvälska av svenska och engelska. Den stora utvandringen från Österbotten till Nordamerika hade just börjat på 1860-talet, vilket gav stycket en aktuell samhällelig kontext.

137 Brita förkastar också en annan enträgen friare, den rike grannen Richardson som har dyrkat Brita hela sitt liv. I novellen som pjäsen bygger på skildrar Topelius honom som anskrämlig och hämndlysten, men i novellens omarbetade version i Vinterqvällar och i pjäsen framstår han som maskulin och god. Den försmådde friaren har rest runt i världen, deltagit i det amerikanska inbördeskriget på nordstaternas sida och krigat med boerna mot Sydafrikas ursprungsbefolkning. Nu är Richardson dödssjuk och försöker med ekonomiska argument tvinga Brita till äktenskap. När Brita avvisar honom efterlämnar han sin förmögenhet till Britas barn. Episoden med Richardsons sjukdom och arv, som i novellen utvecklas under en längre tidsperiod, sker blixtsnabbt i den koncentrerade pjäsen.

Hangös öga. Äfventyr i tre berättelser (1867)

138 Underrubriken Äfventyr passar inte så väl eftersom pjäsen saknar dramatik i handlingen. Ett skepp havererar och ett överraskande möte sker på en avlägsen |XLVII|fyrö, Russarö utanför Hangö, i början av 1800-talet. Det förflutnas hemligheter avslöjas så småningom. Två unga kvinnor, den fattiga Lilla Dyning och den rika Lady Arabella, får veta att de är bortbytingar men båda beslutar att fortsätta sina gamla liv.

139 Pentti Paavolainen menar att fyrbåkens symbolik tilltalade Topelius: ljuset skyddar sjöfararen på samma sätt som Guds öga skyddar människan på livets hav. Paavolainen konstaterar att Hangös öga följer melodramats konventioner, med bland annat två unga kvinnor som är varandras motsatser. Här skönjs också ett identitetstema, hur blev jag den jag är, och Topelius program att frigöra kvinnan från förväntningarnas tvångströja.163Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 193 f. Bortbytingsmotivet och motivet med den dygdiga och muntert agerande kvinnan Lilla Dyning, med sina underbara ögon och sitt förkastande av rikedom, var inte nya för Topelius. I Hangös öga finns även en häxa, den estniska gumman Sammu, men hon är mera realistisk än häxorna i Topelius tidigare pjäser. Hon representerar en moderskärlek som har överskridit sina mentala gränser.

Iscensättningar

140 Som konstaterats skrev Topelius sina pjäser för svenska teatersällskap och för en teaterpublik i både Sverige och Finland. Hans pjäser utgavs på Albert Bonniers förlag i Stockholm och spelades av flera ambulerande teatertrupper på 1860-, 1870- och 1880-talen. Dåtida svenska teatersällskap turnerade även i Norge och västra Finland.164Claes Rosenqvist (red.), Teater i Mittnorden under 1800-talets senare del 1998. Svenska skådespelare som hade bekantat sig med Topelius dramer i Finland tog dem till Sverige. Det var speciellt Pierre Deland, Johan Roos, Wilhelm Åhman, August Westermarck, Frans Ferdinand Novander, Conrad Landegren och C. O. Lindmark som reste runt i Sverige med Topelius skådespel, särskilt Efter femtio år, Regina von Emmeritz och Veteranens jul. 165Närmare uppgifter om vilka teatrar och teatersällskap som uppförde skådespelen ges i kommentarerna till de enskilda verken.

141 Två av Topelius pjäser fick sin urpremiär i Sverige: Brita Skrifvars under Wilhelm Åhmans regi i Göteborg 1867 och sagospelet Sancta Maria i Visby vid Sankt Nicolai kyrkoruin sommaren 1901 – dock utan tillstånd av Topelius arvingar.166»De kulturhistoriska spelen i Visby», Dagligt Allehanda 22/6 1901; »’Kulturhistoriska’ spel med efterspel», Hufvudstadsbladet 27/4 1902; Zacharias Topelius, »Sancta Maria», Suomalainen näyttämö 1897. Dessutom fick två dramatiska verk som hade uruppförts av amatörer i Helsingfors sina första professionella iscensättningar i Stockholm: Kung Carls jagt på Kungliga Operan 1856 och Ett skärgårds-äfventyr av Johan Roos sällskap på Djurgårdsteatern 1863.167Nya Dagligt Allehanda 15/6 1863 och databasen Svenska dagstidningar, https://tidningar.kb.se.

142 Det nära förhållandet mellan den svenska litteraturen i Finland och Sverige illustreras av att Hjalmar Selander, som ledde ett resande teatersällskap från 1890 till 1927, invigde flera teaterhus i Sverige med finländska skådespel, t.ex. Karlshamns teater (1896) och Landskronas teater (1901) med Regina von |XLVIII|Emmeritz.168Karlstads teater (1893) och Varbergs teater (1895) invigdes med Gustaf von Numers komedi Bortom Kuopio. Rosenqvist, »Landsortsteater mot seklets slut» 2007, s. 292; Selander uppträdde i västra Finland med W. Engelbrechts teatertrupp 1886 och med eget sällskap 1890 och 1899. Gustaf Cygnæus, Åbo teater 1839–1889 1889, s. 103; Gustaf Cygnæus, Åbo teater 1889–1993 1894, s. 5; Marja-Liisa Lampinen, Teatteri Porissa 1976, s. 107; »Åbo teater», Åbo Tidning 29/1 1890. Pjäsen iscensattes under följande sekel även på Svenska Teatern i Stockholm 1906 och Skansens Friluftsteater 1936.

143 Om man medräknar amatörföreställningar är Ett skärgårds-äfventyr Topelius mest spelade skådespel. Lustspelet gavs på svenska och finska runtom i Finland från 1860-talet till 1930-talet och var speciellt populärt bland unga – det uppfördes i skolor och ungdomsföreningar, men också i Martha- och Lotta Svärd-föreningar. Pjäsen fungerade väl vid friluftsfester och var ganska lätt att genomföra: man behövde några rokokodräkter, uniformer och peruker. Dock borde man behärska höviska manér, men det var någonting man kunde lära sig just genom uppförandet.

144 Den fosterländska tablån Veteranens jul förblev populär även in på 1900-talet. I det självständiga Finland propagerade pjäsen försvarsvilja vid skyddskårs- och Lotta Svärd-fester. På Lotta-festen i Borgå 1929 lyfte diktaren Bertel Gripenberg fram kommunisthotet och hyllade Topelius verser: »Bryt inte sönder låset för din dörr! / Det kan behövas; det behövdes förr.»169Bertel Gripenberg, »Tankar under en Lottafest», Borgåbladet 17/12 1929. Under vinterkriget 1939–1940 uppfördes Veteranens jul av både Åbo Svenska Teater och Svenska Teatern i Helsingfors och spelades under turnéer på militärförläggningar och för evakuerade. Nu betonades folkets offervillighet, dess »sköna konst att kunna dö».

145 Topelius mest uppskattade skådespel har dock varit Regina von Emmeritz. Skaldens 100-årsjubileum i januari 1918 överskuggades av de oroligheter som ledde till Finlands inbördeskrig. Alla stora teatrar i Finland firade Topelius med Regina von Emmeritz, som nu fick en speciell laddning som ett patriotiskt nummer. På Tammerfors Teater sporrade man den fosterländska stämningen med röda lejonflaggan – den dåtida finska flaggan – som Bertel svingade i slutscenen. Föreställningen avstannade för stående ovationer.170Jalmari Lahdensuo, »Leijonalippu», Näyttämö 1924:5.

146 Svenska Teatern, som hade blivit ockuperad och fördärvad av röda trupper, öppnade den 3 maj 1918 med Regina von Emmeritz som fick intensivt bifall och uppfördes flera gånger för jägarsoldater.171»Det röda inslaget i Svenska Teaterns historia», Hufvudstadsbladet 3/5 1918; Ernst Ahlbom, En skådespelares minnen 1931, s. 75–80; Nanny Westerlund, Nanny Westerlund berättar 1988, s. 63. Då var det många som trodde att Finland skulle bli monarki och höstens lantdag valde den tyske prinsen Fredrik Karl till Finlands kung. Planerna gick om intet när tyska kejsardömet förlorade världskriget. Tydligen låg pjäsens succé efter det smärtsamma inbördeskriget också däri att det – liksom Topelius som kulturell profil – erbjöd publiken en gemensam patriotisk referenspunkt från den odelade finskhetens forntid.

147 Regina von Emmeritz kulturella betydelse befästes med Oskar Merikantos operaversion (1920). Den uppfördes som friluftspjäs vid det första Kastelholmsspelet på Åland 1928 i regi av Åke Claesson. På 1930-talet uppfattades Regina von Emmeritz som ett upplyftande historiskt drama som trots sitt för|XLIX|legade alexandrinmått hade bevarat sin charm.172E. J. Ellilä, Werner Söderström osakeyhtiön ja Kustannusosakeyhtiön Kirjan näytelmät 1933, s. 73; P. H., »Sarjateoksia», Eteenpäin 3/7 1931. Det konservativa årtiondets högerfanatism hos präster och ungdom gav pjäsen aktualitet. Nu fick Regina von Emmeritz nya tolkningar på landets moderna vridscener, bland annat 1936–1937 på både Svenska Teatern och Tammerfors Teater. Kritiken ansåg att slagsmålen på scenen var klumpiga: publiken hade redan sett världskriget och det pågående Spaniens inbördeskrig på film.173Fanny Sartto, »Tampere», Naamio 1/1937, s. 12; Erkki Kivijärvi, »Regina von Emmeritz», Helsingin Sanomat 29/12 1936; B., »Farbror Topelius på Svenska Teatern», Arbetarbladet 30/12 1936.

148 Regina von Emmeritz i en uppsättning på Suomalainen Kansallisteatteri (Nationalteatern) i början av 1910-talet. Rollen som Regina spelades av Päivi Horsma och i rollen som kung Gustav II Adolf sågs Axel Ahlberg. Foto: Martikainen & Kni. Museiverket.

149 Regina von Emmeritz var nästan glömd när den återupptogs i 1970-talets Finland. Den här gången var det vänsterfanatismen bland de unga som aktualiserade Reginas saga. Nu undvek man Topelius versmått och den romantiska dramaturgin och dramatiserade pjäsen på nytt utgående från Fältskärns berättelser. Pekka Lounelas hörspel gavs 1974 och fick en masspublik via radion. En hyllad bearbetning av Ritva och Kalle Holmberg gavs på Åbo Stadsteater 1975.

150 Flera av Topelius pjäser har även filmats. En av de tidigaste spelfilmerna i Sverige är Regina von Emmeritz och Konung Gustaf II Adolf (1910) som regisserades av Gustaf »Muck» Linden. Hieronymus tolkades av Carl Browallius, f.d. skådespelare på Svenska Teatern i Helsingfors. I annonser och programblad angavs missvisande både Topelius och August Blanche som författare.174»Regina von Emmeritz och Konung Gustaf II Adolf (1910)», https://www.svenskfilmdatabas.se.

|L|

151 I Finland regisserade Karl Fager spänningsfilmen Gamle baron på Rautakylä (1923) som gav Adolf Lindfors möjlighet att föreviga sin prestation som Drakenhjelm och Ida Brander som fru Hjelm. Som kung Gustav III uppträdde en känd Bellmansångare, konstnären Bruno Aspelin.

152 Idén om att den finska konsten föddes med uppförandet av Kung Carls jagt 1852 förstärktes och utgjorde handlingen i den historiska filmen Ballaadi (Ballad, 1944), som regisserades av Toivo Särkkä. Erik Dahlbergs manus kritiserades för den ohövliga bilden av Topelius.175S. S., »Ballaadi», Uusi Suomi 14/2 1944; T. A., »Ballaadi», Suomen Sosialidemokraatti 15/2 1944. I skaldens roll sågs Arvi Tuomi, som också gestaltade Topelius i en film om författaren Aleksis Kivi, Jag lever (1946).

153 Kung Carls jagt hade även kanoniserats av fennomaner i början av 1900-talet när man upplevde en operavurm i Finland. Premiären på Finska Landsortsteatern i Viborg våren 1905 blev en överraskande succé med 23 föreställningar i Viborg, Åbo och Uleåborg. Översättaren och regissören Jalmari Finne satte upp operan igen på Finska Teatern i Helsingfors vid Pacius 100-årsfest 1909.176Verneri Veistäjä, Viipurin ja muun Suomen teatteri 1957, s. 64 f.; Jalmari Finne, »Kaarle kuninkaan metsästys», Uusi Suomi 11/5 1928. Den finska versionen regisserades av Aino Ackté vid operafestspelen i Nyslott sommaren 1914.

154 För Finska Operan, som inledde sin verksamhet 1911, hade Kung Carls jagt en speciell betydelse som den första inhemska operan, men den uppfördes mycket sällan – kanske på grund av verkets skandinaviska etos. 1928 års produktion fick dock ett mycket positivt mottagande.177Vainio, Pacius 2009, s. 273; Hjalmar Lenning, »Kung Karls jakt på Finska Operan», Hufvudstadsbladet 12/5 1928. Efter andra världskriget såg man Kung Carls jagt som en övningsopera som kunde spelas av studenter och skolelever. Som friluftsopera uppfördes verket sommaren 1961 i Juupajoki museimiljö som ett samarbete mellan Orivesi folkhögskola och nationaloperan. I kungens roll såg man en av musikkursens elever, den blivande teaterkompositören Kaj Chydenius.178»Sivusta katsoen», Suomen Kuvalehti 1961:30, s. 32.

155 Dirigenten Ulf Söderblom bidrog till att Pacius musik fick en renässans på 1990-talet. Nationaloperans prisade inspelning av Kung Carls jagt (1991) valdes av Rundradion till årets skiva. Operan i Marcus Groths regi fick sin premiär på Nationaloperan i januari 2007 och blev en succé med femton föreställningar och över 15 000 åskådare. Även Prinsessan af Cypern upptogs på nytt när Söderblom och författaren Lars Huldén omarbetade sagospelet till en konsertversion. Den fick sitt uruppförande på den finlandssvenska sångfesten i Esbo i juni 2001 med Tapiola Sinfonietta, och uppfördes också under Helsingfors Festspel 2002 och på Svenska Teatern som morsdagsföreställning 2008.179Leif Nysten, »Ulf Söderblom in memoriam», Svenska Yle 6/2 2016, https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/06/ulf-soderblom-memoriam; https://kypronprinsessa.wordpress.com/about/.

|LI|

Tidigare forskning

156 Finlands teaterhistoria på 1800-talet har undersökts av flera forskare (för verktitlar, se litteraturförteckningen s. 559). Sammanställningar om teaterföreställningar gjordes redan på 1800-talet av Mathias Weckström (1864), disponent för det gamla teaterhuset i Helsingfors, och Gustaf Cygnæus (1889), ordförande för Konstföreningen i Åbo. De kringresande teatersällskapens föreställningar och repertoarer i Finland har kartlagts i flera volymer av teaterhistorikerna Ester-Margaret von Frenckell (diss. 1943) och Sven Hirn (diss. 1970). 1800-talets teaterdiskussion har behandlats i separata volymer av Topelius-forskaren Valfrid Vasenius (1916) och Yrjö Hirn (1949). Den svenskspråkiga teaterns historia i Finland har även skildrats av Ingrid Qvarnström (1946–1947).

157 Bilden av 1800-talets teaterhistoria har fördjupats genom lokal- och institutionshistoriska studier samt genom de nordiska forskningsprojekt som leddes av Claes Rosenqvist (1998, 2008) under medverkan av Pirkko Koski samt Asko Rossi och Linnea Stara, som har studerat den finlandssvenska teaterns födelse (2010, 2013). Finska Teaterns historia har behandlats uttömmande av Eliel Aspelin-Haapkylä (1906–1910) och Pentti Paavolainen (2014–2018). Svenska Inhemska Teaterns historia har skrivits av Erland Colliander (1920) och Folkteatern har behandlats av Birgitta Karlsson (1998). Nyare översikter av Finlands teaterhistoria har författats bl.a. av Pentti Paavolainen (2005) och Mikko-Olavi Seppälä (2010).

158 Forskningen kring Topelius verk florerade i början av 1900-talet efter författarens bortgång. Litteraturvetaren Valfrid Vasenius och författarens barnbarn Paul Nyberg uppmärksammar Topelius dramatiska verk i sina biografier. Speciellt Vasenius (1927) gör omfattande analyser av Topelius dramatik. Senare har Matti Klinge (1998) studerat idéhistoriska dimensioner i Topelius dramer. Skräckromantiska inslag i Topelius prosa och dramatik har analyserats i flera verk av Maija Lehtonen (2002) och Jukka Sarjala (2007). Topelius libretton har behandlats av Matti Vainio (2009) och Tomi Mäkelä (2009). Topelius jubileumsår 2018 uppmärksammades bl.a. med en essäsamling där Topelius dramatik presenteras ingående av Pentti Paavolainen (2019).

|LII|

Noter

1Dag Nordmark, »Teater utanför Stockholm» 2007, s. 220–223. Se även Topelius exposé över teaterns historia i Finland i artikeln »Nya Theatern i Helsingfors», Helsingfors Tidningar 29/11 1860.
2Ester-Margaret von Frenckell, ABC för teaterpubliken 1972, s. 25–43; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 45–111.
3T.ex. Dagböcker 13/7 och 18/7 1836, ZTS XXI. Om Topelius teaterintresse under studietiden, se Eliel Kilpelä, »Kulturliv och stadsliv, privata och offentliga nöjen» i inledningen till Dagböcker, ZTS XXI.
4Sven Hirn, »Johann Arnold Schultz: Theaterdirektor, 1795 bis 1836» 1997, s. 155–166; von Frenckell, Sju magra år med Thalia 1952; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 87 f.
5von Frenckell, ABC för teaterpubliken 1972, s. 34 f. och 49–54; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 175–180.
6von Frenckell, Sju magra år med Thalia 1952, s. IX.
7Erika Fischer-Lichte, Kurze Geschichte des deutschen Theaters 1999, s. 87.
8Åsa Ringbom, Societetshusen i storfurstendömet i Finland 1988.
9Fischer-Lichte, Kurze Geschichte des deutschen Theaters 1999, s. 107 ff. och 112.
10[Mathias Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 37.
11August Lindberg, De första teaterminnena 1916, s. 235 och 238 f.; Per Anders Fogelström, Komikern 1990, s. 115; Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 178 ff.; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 136, 180, 192, 201, 231 och 242 f.
12Lindberg, De första teaterminnena 1916, s. 238 f.
13Anthony D. Smith, The Nation Made Real 2013, s. 177 ff.
14I artikelserien »Nordiska taflor. (Till en målare.)» ger också Topelius förslag till nationella motiv, t.ex. scener ur Kalevala, Helsingfors Tidningar 2, 6 och 9/10 1858.
15Det är betecknande att när Topelius 1854 sökte en lärartjänst utanför huvudstaden, var det Cygnæus som bidrog till att Topelius fick en professur vid Kejserliga Alexanders-universitet i Helsingfors. Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 263 f.
16[Topelius], »Från Helsingfors», Helsingfors Tidningar 29/4 1843.
17A. M. [Agathon Meurman], »Om Inrättandet af en Finsk Theater», Helsingfors Tidningar 9/3 1844.
18[Topelius], »Theaterns Framtid i Finland», Helsingfors Tidningar 13/11 1847 och 20/11 1847.
19Mary Luckhurst, Dramaturgy 2006, s. 24–29 och 45; Mikko-Olavi Seppälä, »Dramaturgit ja näytelmäkirjailijat» 2010, s. 61 ff.
20[Topelius], »Theaterns framtid i Finland», Helsingfors Tidningar 13/11 1847 och 20/11 1847; Valfrid Vasenius, Topelius om teatern i Finland 1842–1860 1916, s. 48.
21[Topelius], »Från Helsingfors. 1. Major Leopold i Bender», Helsingfors Tidningar 3/2 1849.
22Agis [A. G. Ingelius], »Hindren för en inhemsk theaterrepertoire», Helsingfors Tidningar 18/1 1851.
23[Topelius], »Hindren för en inhemsk theaterrepertoire. II», Helsingfors Tidningar 25/1 1851.
24[Topelius], »Revy af Theatern», Helsingfors Tidningar 10/5 1851.
25Gerhard Kurz, Das Wahre, Schöne, Gute 2015, s. 79.
26Devisen återgavs på invigningsprogrammets affisch. Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 249 f.
27Charles Affron, A Stage for Poets 1971, s. 6–10, 21 ff. och 228.
28von Frenckell, ABC för teaterpubliken 1972, s. 49 och 56–59; Elina Pietilä, Sivistävä huvi 2003, s. 42 och 54; Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 99; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 179, 183 och 187 f.
29Topelius samtliga dramatiska verk publicerades på finska 1930 och på nytt 1949. Även Ett skärgårds-äfventyr behöll sin popularitet hos amatörsällskap fram till 1940-talet.
30Maija Lehtonen, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 332 ff.; se Pia Forssells inledning till Vinterqvällar, ZTS VIII.
31John McCormick, Popular Theates of Nineteenth-Century France 1993, s. 208.
32Jyrki Nummi, »Huviksi ja hyödyksi» 2020, s. 213; Lehtonen, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 189; Jukka Sarjala, Salonkien aaveet 2007, s. 116.
33Se kommentar till Kung Carls jagt.
34Den yngste sonen Valfrid hann inte vara med, men ägnade livet åt Topeliusstudier.
35[Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 48 ff.
36Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 129 f.
37[Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 48 ff.
38Se kommentar och även Topelius minnestal, »Z. Topelius om Fredrik Pacius», Nya Pressen 6/2 1891.
39Kung Carls jagt ingår i Samlade Skrifter 5 (Dramatiska dikter 1 1903). Nothäften med texter till sångpartierna utkom i flera repriser under 1800-talet.
40Se kommentar till Sancta Maria.
41[Topelius], »Historiska noter», Helsingfors Tidningar 16/4 1853.
42Vasenius, Topelius om teatern i Finland 1842–1860 1916, s. 113 f.; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 194–211.
43Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 24 f.
44Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 207 f.; S. G. Elmgrens dagbok 17/4 1853, S. G. Elmgrenin muistiinpanot 1939, s. 53 f.
45Fredrik Cygnæus, »Ännu en gång om teaterns framtid i Helsingfors (1859)» 1889, s. 68.
46Dag Nordmark, »Växande opposition mot monopolet» 2007, s. 136 f.
47Cygnæus, »Ännu en gång om teaterns framtid i Helsingfors (1859)» 1889, s. 68 f.; [Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 16 f.; Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 221 f.
48Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 215–221; Johan Roos, Gömdt är icke glömdt! 1871, s. 142–157; [Topelius], »Landsortstheatern och hr Roos», Helsingfors Tidningar 9/11 1853; Seppälä, »Kotimaisesta teatterista kansallisteatteriin» 2010, s. 24.
49Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 135 f. Se kommentar till Titians första kärlek.
50Genrebenämningar i Dagens Nyheter 11/4 1878, Stockholms Dagblad 10/4 1878, Fäderneslandet 19/4 1884 och Aftonbladet 21/12 1861.
51Kristina Ranki, »Var Topelius frankofil?» 2005, s. 71 ff.
52[Topelius], »Söderom Östersjön. 44. Scener från scenen», Helsingfors Tidningar 7/10 1857.
53[Topelius], »Söderom Östersjön. 43. Theatern sådan den bör vara», Helsingfors Tidningar 3/10 1857; Lehtonen, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 86 f.
54Topelius–Johan Ludvig Heiberg 22/4 1855, Konstnärsbrev II 1960, s. 52; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 178 f.
55Nyberg, Från Kuddnäs till Björkudden 1938, s. 109.
56Kristiina Kalleinen, »Berg, Fredrik Wilhelm Rembert» 2003; Kalleinen, »Menschikoff, Alexander» 2005.
57Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 130 f.; Vasenius, Zacharias Topelius III, s. 8 f.
58Matti Klinge, Kansalaismielen synty 1967, s. 88–93 och Pääkaupunki 2012, s. 455.
59Rollförteckning i Topelius anteckningsbok Hesperider samt [Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 62 f. och Topelius Självbiografiska anteckningar 1922, s. 185.
60Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 148–217; [Topelius], »Om theatern hos ett ’ungt folk’», Helsingfors Tidningar 14/11 1857. Ironiskt nog var Agathon Meurman den första som föreslog en finländsk teater 1844.
61[Topelius], »Söderom Östersjön. 45. Slutord om theatern», Helsingfors Tidningar 10/10 1857.
62Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 227 f.
63[Topelius], »Revy af Theatern», Helsingfors Tidningar 8/4 1857.
64Vasenius, Topelius om teatern i Finland 1842–1860 1916, s. 174 f.
65[Topelius], »Söderom Östersjön. 45. Slutord om theatern», Helsingfors Tidningar 10/10 1857.
66[Topelius], »Theater», Helsingfors Tidningar 1/11 1856; Vasenius, Topelius om teatern i Finland 1842–1860 1916, s. 175 f.
67[Topelius], »Söderom Östersjön. 36. Folkfesterna den 15 Juni 1856», Helsingfors Tidningar 6/5 1857.
68Se kommentar till Veteranens jul nedan.
69Om Prinsessan af Cypern, se kommentar nedan.
70Se not 14.
71Elmgrens dagbok 14/6 1860, S. G. Elmgrenin muistiinpanot 1939, s. 377 f.
72Se kapitel 4 i Boken om Vårt Land (ZTS XVII).
73Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 187 f.
74Om utgivningen av Dramatiska dikter (1861), se ovan.
75Albert Bonnier–Topelius 20/8 1861; Topelius–Bonnier 20/10 1861, Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, ZTS XX:1.
76[Topelius], »Nya Theatern i Helsingfors», Helsingfors Tidningar 29/11 1860–27/12 1860.
77Se t.ex. [Topelius], »Theatern skall bilda och icke förvilda», Helsingfors Tidningar 7/2 1860.
78Teaterdirektören Pierre Deland betalade Topelius 250 rubel för Efter femtio år och Edvard Stjernström 300 rubel för Regina von Emmeritz. Vasenius, Zacharias Topelius III, 12 f. Topelius motiv att dramatisera Brita Skrifvars (1867) var också ekonomiskt, se kommentar nedan.
79Om Regina von Emmeritz, se t.ex. Topelius–J. L. Heiberg 22/4 1855, Konstnärsbrev II 1960, s. 51 f.; Om Prinsessan af Cypern, se Eliel Aspelin-Haapkylä, Suomalaisen teatterin historia IV 1910, s. 81.
80Topelius beställde även en målning av Regina »sådan hon borde vara» av R. W. Ekman. Topelius–J. L. Runeberg 14/3 1855, Konstnärsbrev I 1956, s. 39 f.; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 135 och 206 f.
81Topelius–J. L. Heiberg 22/4 1855, Konstnärsbrev II 1960, s. 51 f.
82[Topelius], »Söderom Östersjön. 42. Theaterns frånsida», Helsingfors Tidningar 23/9 1857.
83[Topelius], »Söderom Östersjön. 45. Slutord om theatern», Helsingfors Tidningar 10/10 1857.
84[Topelius], »Theatern skall bilda och icke förvilda», Helsingfors Tidningar 7/2 1860.
85Topelius ger både ris och ros i sin recension av Orpheus i underjorden, »Theater», Helsingfors Tidningar 15/12 1860.
86[Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 69; [Topelius], Konstnärsbrev I 1956, s. 170 f.; Elmgren, S. G. Elmgrenin muistiinpanot 1939, s. 418 f.; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 251 f.
87[Topelius], »Theater», Helsingfors Tidningar 2/3 1861; F. C. [Cygnæus], »En annan sida af ’demonstrationen’», Helsingfors Tidningar 5/3 1861 med kommentar av Topelius (sign. Red.).
88Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 189 f.; Christoffer Sundman, »Teaterhus och lantbruk», Suomen Sukututkimusseuran vuosikirja 2015, s. 244–247.
89Officiellt var skådespelaren Isidor Högfeldt »styresman» för scenen 1861–1863. Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 253 och 259 ff.
90Topelius–J. L. Runeberg 13/12 1862, Konstnärsbrev I 1956, s. 67 f.
91Topelius–J. L. Runeberg 19/12 1862, Konstnärsbrev I 1956, s. 69 f.
92Topelius–J. L. Runeberg 19/12 1862, Konstnärsbrev I 1956, s. 71 f.
93Topelius–J. L. Runeberg 19/12 1862, Konstnärsbrev I 1956, s. 70 f.
94Fredrik Cygnæus–Topelius 28/2 1868, Konstnärsbrev I 1956, s. 181 f. T.ex. Jacques Offenbachs operett Sköna Helena blev en stor succé på Arkadiateatern. Se även Emelie Degerholm, Vid Svenska scenen i Helsingfors I 1900, s. 8; [Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 69 f.; Klinge, Pääkaupunki 2012, s. 441 f; S. G. Elmgrens dagbok 5/10 1861, S. G. Elmgrenin muistiinpanot 1939, s. 429 f.
95S. G. Elmgrens dagbok 18/5 1863, S. G. Elmgrenin muistiinpanot 1939, s. 492 f.
96S. G. Elmgrens dagbok 8/5 och 18/5 1863, S. G. Elmgrenin muistiinpanot 1939, s. 491 f.; [Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 66–72.
97Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 189 f. Exempel ger Topelius i artikeln »Theatern skall bilda och icke förvilda», Helsingfors Tidningar 7/2 1860.
98Topelius–Karl Robert Malmström 29/11 1867, Konstnärsbrev II 1960, 291 f.
99Topelius–Karl Robert Malmström 29/11 1867, Konstnärsbrev II 1960, 291 f.
100Topelius brevkoncept till Johanna Louise Heiberg i december 1877, Konstnärsbrev II 1960, 55 f.
101Monumentet uppfördes 1932. Liisa Lindgren, Monumentum 2000, s. 47–74.
102Fredrik Berndtson, Dramatiska studier och kritiker 1879, s. xii.
103Se f.ö. kommentaren till Brita Skrifvars.
104Topelius–Fredrik Cygnæus 26/3 1868, Konstnärsbrev I 1956, s. 185 f.; Augusta Krook, Mitt Helsingfors 1950, s. 244–247; Degerholm, Vid Svenska scenen i Helsingfors I 1900, s. 18–23; Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 426–430.
105Degerholm, Vid Svenska scenen i Helsingfors I 1900, s. 10 och 53 f.; Eliel Aspelin-Haapkylä, Suomalaisen teatterin historia I 1906, s. 16 ff.
106Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 268–272 och 279 f.
107Först på 1880-talet under Oscar Malmgrens direktion fick finländska skådespelare bättre möjligheter att framträda på Nya Theatern. Degerholm, Vid Svenska scenen i Helsingfors I 1900, s. 30 f.; Sven Hirn, Alati kiertueella 1998, s. 288.
108Yrjö Hirn, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland 1949, s. 415, 421 och 426–430.
109Erland Colliander, Svenska inhemska teatern 1894–1919 1920; Ingrid Qvarnström, Svensk teater i Finland I–II 1946–1947; Pirkko Koski, »Four Languages – Four Attitudes Toward Nationalism and the Theatre? Helsinki at the Turn of the Century» 1998; Linnea Stara, »Esikuvia ja kopioita. Suomenruotsalaisen kulttuuri-identiteetin rakentuminen näyttämöllä» 2010, s. 126 f.; Stara, Ett sekel med Svenska Teaterföreningen i Finland 1913–2013 2013; Jennica Thylin-Klaus, »Teatern och språkvården före 1920» 2019, s. 107–120; Max Engman, Språkfrågan 2016, s. 251–256.
110Helsingfors Dagblad 22/10 1872; Eliel Aspelin-Haapkylä, Suomalaisen teatterin historia II 1907, s. 10.
111Topelius–Karl Bergbom 22/12 1873, Aspelin-Haapkylä, Suomalaisen teatterin historia I–IV 1907, s. 155 f.
112Pentti Paavolainen, Arkadian arki 2016, s. 411, Kriisit ja kaipuu 2018, s. 302 och »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 187.
113Marianne Lüchou, Svenska Teatern i Helsingfors 1977; Emelie Degerholm, Vid Svenska scenen i Helsingfors II 1903; se även nekrolog över Albert Åhman, »Dödsfall», Nya Pressen 28/7 1883.
114Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 133 f.
115Lüchou, Svenska Teatern i Helsingfors 1977; Degerholm, Vid Svenska scenen i Helsingfors II 1903, s. 132.
116Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 133 ff. Se kommentar till verket.
117Rafael Hertzberg, »Teater», Finsk Tidskrift 1888:2.
118Gustaf Fredrikson, Teaterminnen 1918, s. 121 f.; Lindberg, De första teaterminnena 1916, s. 438–440 f.
119Aspelin-Haapkylä, Suomalaisen teatterin historia IV 1910, s. 81; Kaarle Halme, Arkadia 1928, s. 89 ff.; Paavolainen, Kriisit ja kaipuu 2018, s. 401–407 f.
120Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 125 f.
121Teatern grundades av Finska Teaterns skådespelare August och Aurora Aspegren som hade varit verksamma i August Westermarks trupp. Kaarlo Silander, Suomalaiset maaseututeaatterit 1900, s. 27.
122Rick Altman, Elokuva ja genre 2002, s. 14–23; Marvin Carlson, »Audiences and the Reading of Performance» 1989, s. 87–90; Jacky Bratton, New Readings in Theatre History 2003, s. 58 f.
123McCormick, Popular Theatres of Nineteenth-Century France 1993, s. 18–21, 25 f. och 210 f.
124von Frenckell, ABC för teaterpubliken 1972, s. 49–54 f.
125McCormick, Popular Theatres of Nineteenth-Century France 1993, s. 157, 181 f. och 187 f.
126Douglas Cardwell, »The Well-Made Play of Eugène Scribe», The French Review 56 1983:6, s. 876–884; Göran Gademan, »Borgerlig salongsdramatik» 2007, s. 144–150.
127Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 184, 190, 194, 200 och 216 f.
128Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 457 f.
129[Topelius], »Theatern skall bilda och icke förvilda», Helsingfors Tidningar 7/2 1860.
130Benedict Anderson, Imagined Communities 1983; Smith, The Nation Made Real 2013.
131[Topelius], »Konstfrågor. I. Något som läsaren kan hoppa öfver, om han så vill», Helsingfors Tidningar 1/3 1860.
132Affron, A Stage for Poets 1971, s. 17 f.
133Arvid Hultin, »Fältskärns Regina i dramatisk omklädnad» 1918, s. 190; Topelius, »Not», Dramatiska dikter af Zacharias Topelius 1881 återges i kommentaren nedan.
134[Topelius], »Theater. Skådespelet ’Efter femtio år’», Helsingfors Tidningar 22/3 1851.
135Samma libretto användes senare av Giuseppe Verdi i Maskeradbalen 1859.
136Marie-Christine Skuncke, »Gustaviansk teater» 2007, s. 213; F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar 1866, s. 261.
137Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 197 f.; Matti Vainio, Pacius 2009, s. 259.
138Tomi Mäkelä, Friedrich Pacius 2014, s. 229–233.
139Topelius–Fredrik Pacius 12/4 1857, Konstnärsbrev I 1956, s. 214 f.
140Vainio, Pacius 2009, s. 269 f. och 292 f.; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 131 f.; Vasenius, Zacharias Topelius IV, s. 139 f. Se not 89 i kommentarerna till dramerna.
141Vainio, Pacius 2009, s. 257–260 och 271 f.
142[Topelius], »Historiska noter till skådespelet ’Regina von Emmeritz’», Helsingfors Tidningar 16/4 1853.
143Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 363–367.
144Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 200.
145[Topelius], »Historiska noter till skådespelet ’Regina von Emmeritz’», Helsingfors Tidningar 16/4 1853.
146Vilho Suomi, »Rajankäyntiä historiallisesta romaanista» 1967, s. 129.
147Klinge, Idylli ja uhka 1998, s. 305–309.
148Hultin, »Fältskärns Regina i dramatisk omklädnad» 1918, s. 183–189.
149Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 336.
150Vasenius, Zacharias Topelius IV, s. 250 f.
151Aino Ackté, Taiteeni taipaleelta 1935, s. 162 f.; Nya Pressen 19/7 1909. Som kuriositet kan nämnas att två skådespelare som deltog i pjäsens uruppförande (Leo Mechelin och Woldemar von Daehn) har hedrats med memorialnamn i Helsingfors.
152Vasenius, Zacharias Topelius IV, s. 106.
153Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 189.
154Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 203.
155Viljo Tarkiainen, »Topeliuksen suhde suomalaiseen kansanrunouteen» 1918, s. 22 f.
156Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 203.
157Mäkelä, Friedrich Pacius 2014, s. 224 f.
158Mäkelä, Friedrich Pacius 2014, s. 224 och 227.
159Vainio, Pacius 2009, s. 344 f.
160Topelius, »Not», Dramatiska dikter af Zacharias Topelius 1881, s. 379 ff. – I pjäsens andra melodram, »Besvärjelsen» i sista akten, manar Lemminkäinens vapenbroder Tiera fram luftens, vattnets och eldens andar. Den sjuåriga Augusta Krook, senare föreståndare för Vasa Fruntimmersskola, såg föreställningen och erinrade sig senare hur Emma Nyberg – syster till Topelius svärson B. A. Nyberg – som spelade eldens ande kom av sig när hon skulle försvinna genom luckan i golvet. I stället för »Nu jag fladdrar i flammor bort» sade hon: »Nu jag flammar i fladdror bort», vilket orsakade munterhet i salongen »då hon var omfladdrad av yviga röda volanger». Scenen där modern uppväcker Lemminkäinen från döden gjorde ett outplånligt intryck: »Den förtrollning som då grep mig vid tanken på den högsta jordiska kärleken, moderns kärlek, kom tillbaka, när jag många, långa år därefter såg Gallén-Kallelas tavla Lemminkäinens moder.» (Krook, Mitt Helsingfors 1950, s. 79 f.)
161»Ooppera Kypron prinsessa», Helsingin Sanomat 30/4 1937; »Lars-Erik Larssonin Kypron prinsessa», Helsingin Sanomat 1/5 1937.
162Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 351–354.
163Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater» 2019, s. 193 f.
164Claes Rosenqvist (red.), Teater i Mittnorden under 1800-talets senare del 1998.
165Närmare uppgifter om vilka teatrar och teatersällskap som uppförde skådespelen ges i kommentarerna till de enskilda verken.
166»De kulturhistoriska spelen i Visby», Dagligt Allehanda 22/6 1901; »’Kulturhistoriska’ spel med efterspel», Hufvudstadsbladet 27/4 1902; Zacharias Topelius, »Sancta Maria», Suomalainen näyttämö 1897.
167Nya Dagligt Allehanda 15/6 1863 och databasen Svenska dagstidningar, https://tidningar.kb.se.
168Karlstads teater (1893) och Varbergs teater (1895) invigdes med Gustaf von Numers komedi Bortom Kuopio. Rosenqvist, »Landsortsteater mot seklets slut» 2007, s. 292; Selander uppträdde i västra Finland med W. Engelbrechts teatertrupp 1886 och med eget sällskap 1890 och 1899. Gustaf Cygnæus, Åbo teater 1839–1889 1889, s. 103; Gustaf Cygnæus, Åbo teater 1889–1993 1894, s. 5; Marja-Liisa Lampinen, Teatteri Porissa 1976, s. 107; »Åbo teater», Åbo Tidning 29/1 1890.
169Bertel Gripenberg, »Tankar under en Lottafest», Borgåbladet 17/12 1929.
170Jalmari Lahdensuo, »Leijonalippu», Näyttämö 1924:5.
171»Det röda inslaget i Svenska Teaterns historia», Hufvudstadsbladet 3/5 1918; Ernst Ahlbom, En skådespelares minnen 1931, s. 75–80; Nanny Westerlund, Nanny Westerlund berättar 1988, s. 63.
172E. J. Ellilä, Werner Söderström osakeyhtiön ja Kustannusosakeyhtiön Kirjan näytelmät 1933, s. 73; P. H., »Sarjateoksia», Eteenpäin 3/7 1931.
173Fanny Sartto, »Tampere», Naamio 1/1937, s. 12; Erkki Kivijärvi, »Regina von Emmeritz», Helsingin Sanomat 29/12 1936; B., »Farbror Topelius på Svenska Teatern», Arbetarbladet 30/12 1936.
174»Regina von Emmeritz och Konung Gustaf II Adolf (1910)», https://www.svenskfilmdatabas.se.
175S. S., »Ballaadi», Uusi Suomi 14/2 1944; T. A., »Ballaadi», Suomen Sosialidemokraatti 15/2 1944.
176Verneri Veistäjä, Viipurin ja muun Suomen teatteri 1957, s. 64 f.; Jalmari Finne, »Kaarle kuninkaan metsästys», Uusi Suomi 11/5 1928.
177Vainio, Pacius 2009, s. 273; Hjalmar Lenning, »Kung Karls jakt på Finska Operan», Hufvudstadsbladet 12/5 1928.
178»Sivusta katsoen», Suomen Kuvalehti 1961:30, s. 32.
179Leif Nysten, »Ulf Söderblom in memoriam», Svenska Yle 6/2 2016, https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/06/ulf-soderblom-memoriam; https://kypronprinsessa.wordpress.com/about/.

|479|

Textkritisk redogörelse

Urval

159 Föreliggande delutgåva av Zacharias Topelius Skrifter upptar de sex dramatiska verk av Topelius som utkom i bokform under hans livstid. Dessutom ingår det icke tryckta librettot till Kung Carls jagt som Topelius omarbetade många varv i tätt samarbete med tonsättaren Fredrik Pacius. Librettot, som är ett centralt verk i Topelius produktion, återges enligt en tidig renskrift av författaren. I den digitala utgåvan publiceras ytterligare två verk i transkriberad form, Hangös öga och Brita Skrifvars, samt epilogen till Efter femtio år som Topelius inte tog med i trycket. Topelius övriga dramatiska verk är tillgängliga digitalt som faksimil: elva kortare pjäser skrivna för speciella tillfällen samt ofullbordade manuskript, som librettot Sancta Maria. Se presentation av övriga dramatiska verk.

Grundtexter, varianttexter och etableringsprinciper

160 Grundtexten utgörs av första upplagan för de sex verk som utgivits i bokform (se kommentaren till de enskilda verken). Kung Carls jagt följer en handskrift av författaren och Hangös öga trycket i Svenska Familj-Journalen. Eventuella förarbeten och manuskript publiceras som faksimil, liksom senare omarbetningar (Efter femtio år, Regina von Emmeritz och Prinsessan af Cypern reviderades för Dramatiska dikter 1881; om denna upplaga, se nedan).

161 Textetableringen följer utgåvans gängse etableringsprinciper. Uppenbara sättningsfel och tryckfel har således korrigerats. Utgivarändringarna redovisas sist i kommentaren till varje verk och i den digitala utgåvans lästext när visningsalternativet Utgivarändringar är aktiverat. För Kung Carls jagt, som etablerats efter en handskrift, redovisas etableringsprinciperna i kommentaren till verket nedan.

|480|

Normaliseringar

162 Typografiska citattecken (”) återges med gåsögon (»). Citat i citat anges med enkla citattecken (’). Den inbördes ordningen mellan citattecken, tankstreck och skiljetecken har normaliserats enligt nuvarande praxis, främst skiljetecken som har placerats innanför eller utanför avslutande citattecken i originalet.

163 Replikinnehavarnas namn följs av punkt, i de fall där punkten saknas i grundtexten har den lagts till.

164 Uppställningen av rollförteckningarna varierar i grundtexterna, de återges genomgående på ett sätt i utgåvan.

165 Scenanvisningarna har genomgående centrerats i lästexten.

166 Klamrar som omfattar flera rader förekommer enstaka gånger i grundtexterna, i rollförteckningar och i repliker. I rollförteckningarna har klammern ersatts med kommatecken samt »och», i replikerna har den ersatts med snedstreck.

Principer för kommentarerna

167 I kommentarerna till de enskilda verken redovisas uppsättningar och recensioner systematiskt fram till 1898. De har i huvudsak kartlagts med hjälp av sökningar i de digitala tidningsbiblioteken vid Nationalbiblioteket i Helsingfors och Kungliga biblioteket i Stockholm. Eftersom sökningarna inte fångar upp alla förekomster (gäller särskilt tidningar satta med frakturstil och årgångarna från 1850-talet med svagt tryck) finns förmodligen omnämnanden som inte har hittats. Föreställningar av amatörteatrar och kringresande teatersällskap annonserades ofta enbart genom affischering, i synnerhet på mindre orter. Om enskilda akter ur skådespel har uppförts har detta i regel inte redovisats.

168 I huvudsak återges recensenternas kommentarer om själva skådespelet i verkens kommentarer. Bedömningar av rollprestationer och uppsättning nämns endast kortfattat.

169 Översättningar av skådespel och uppföranden i andra länder än Sverige och Finland redovisas i den mån de meddelats i finländsk eller svensk press eller upptas i Lunelund-Grönroos bibliografi över Topelius verk.

170 Punktkommentarerna upptar ordförklaringar, översättningar, uppgifter om personer, samt identifiering av citat. Repliker på blandspråk och rotvälska har inte översatts (t.ex. i Kung Carls jagt). Ord som förekommer med samma betydelse som i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009, fritt tillgänglig digitalt) har i regel inte kommenterats.

171 I beskrivningarna av manuskript återges det som Topelius själv har skrivit (till exempel dateringar, titlar och pagineringar) kursiverat.

|481|

Förkortningar i redaktionella texter

172
eZTS	den digitala utgåvan av Zacharias Topelius Skrifter, topelius.sls.fi
f.	följande sida
ff.	de två följande sidorna
ms	manuskript
KB	Kungliga biblioteket, Stockholm
NB	Nationalbiblioteket, Helsingfors
pag.	paginering (i manuskript)
SAOB	Svenska Akademiens ordbok
SFSV	Svenska författare utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet
SLS	Svenska litteratursällskapet i Finland
SSLS	Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland
ZTS	Zacharias Topelius Skrifter

173 Språk förkortas som i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2009).

|482|

Kommentarer till de enskilda dramerna

Efter femtio år (1851)

Tillkomst

174 Pjäsen Efter femtio år baserar sig på novellen »Gamla baron på Rautakylä» som trycktes i Helsingfors Tidningar våren 1849.1Se »Gamla Baron på Rautakylä», Noveller och kortprosa, ZTS VI (digital utgåva). Novellen kommenteras av Pia Forssell i inledningen till delutgåvan. Pjäsen torde ha tillkommit 1850, men närmare uppgifter om tidpunkten finns inte. Av Topelius privata anteckningar framgår att han skrev den »till hälften af egen lust, till hälften på skådespelaren och teaterdirektören Pierre Delands uppmaning».2Deland (1805–1862) betalade 250 rubel i honorar, Topelius, Familje-Krönika, s. 67 (SLSA 801). Angående förebilder skriver han: »Jag har ej kännt andra gustavianer, än Alb. Ehrenström, men af gamle Klinkowström lärde jag åtskilligt. Han visade mig ett slags mecenatskap – stundom var jag bjuden till honom [...] Det var hos honom ’en liten skugga af ett stort tidehvarf’. Resten lärde jag af böcker och af divination.»3Topelius, Familje-Krönika, s. 67, även Valfrid Vasenius, Zacharias Topelius III, s. 12. Klinkowström hade tidigare ägt både Anjala gård och Vuojoki, den största gården i Satakunda. Baron Drakenhjelms gård Rautakylä beskrivs i pjäsen ligga i Satakunda men vid Näsijärvi sjö 50 kilometer norr om Tammerfors, således i trakten kring Ruovesi eller Teisko.

175 Efter fyra föreställningar publicerade Topelius en analys av skådespelet i Helsingfors Tidningar.4»Theater. Skådespelet ’Efter femtio år’», Helsingfors Tidningar 22/3 1851. Liksom allt redaktionellt material i tidningen är artikeln osignerad, men att det är pjäsens författare som står bakom är uppenbart. Han noterar inledningsvis att dramatiken är den diktart som uppenbarar sig sist i ett land eftersom den är »den högsta, den mest fulländade». Att så få inhemska pjäser framträtt beror i hög grad på avsaknaden av svenska mönster och en total brist på scenisk erfarenhet. Vad man hittills sett är »de första stapplande försöken af en nybörjande litteratur» som ska bereda väg för större verk. Till denna förtrupp hör Efter femtio år.

176 Topelius konstaterar att det är vanskligt att bearbeta noveller för scenen, vilket stycket illustrerar: situationerna får ofta en ansats till berättelse i stället för handling. Indelningen i prolog, pjäs och epilog återspeglar författarens önskan att ge en tidsskildring – men han tillstår att i synnerhet epilogen är alltför löst sammanbunden med det övriga. Därefter ges en fördjupad inblick i författarens intentioner:

177 Man ser en maskerad på Haga, en afton i dubbel mening, ty Gustaf III:s stjerna lutar redan till nedgången. Teckningen söker att i några lätta drag skildra denna tid af snille och behag, dess förfärande otro med den sällsama kontrasten af en vidskeplig mysticism, dess ständigt på läpparna förda moral och filosofi*), som icke var någondera. Två af dess representanter kastas ut i tiden, och deras banor sammanlöpa åter efter femtio år, en dyster vinternatt långt opp uti Finlands skogsbygd. Och nattens rofdjur samla sig kring dem med mörka försåt; då ser man det blott ytliga, flärdfulla, egoistiska af den gustavianska tiden murket och kärnlöst sönderfalla i bitar, upplösas och förgås i sitt eget intet, men det fina vettet, det verkliga behaget, luttradt af sorger och adlat af tron, ännu äga krafter nog att upplefva en ny tid, en morgonrodnad, hvars första stråle förklarad skimrar öfver det gamla, som flyr.

*) Förf. ber, att det i pjesen ofta begagnade uttrycket filosof må tagas i den temligen lättfärdiga bemärkelse man gaf deråt i slutet af 1700 talet.

178 Stycket har enligt Topelius endast två genomförda karaktärer, Lisette och Sebastian, som ensamma »tvingas uppbära den dramatiska utvecklingen». Lisettes väsen är lögnen och hon »spinner sitt nät» mot samma mål i femtio år. Den dramatiska utvecklingen i hennes |483|karaktär är att hon, som drivits av ärelystnad och girighet, stegvis måste uppoffra allt för ett högre motiv: »hennes enda sårbara punkt, moderskärleken». Sebastian går motvilligt i moderns ledband fram till det ögonblick då han måste välja mellan att tillåta ett mord eller att begå ett annat. Han vacklar: »då framträder för honom hans samvete i skepnad af en värnlös flicka, ett enda ringa ord är tillräckligt att omkasta hela hans lif och låta honom blifva sig sjelf på samma gång som hans moder förnekar sig sjelf.»

Uppsättningar och mottagande

Uppsättningar i Finland

179 Efter femtio år hade premiär den 14 mars 1851. Pjäsen gavs av Pierre Delands teatersällskap för en fullsatt salong.5»Författaren utropades efter spektaklets slut och helsades med lifliga bifallsyttringar», rapporterade Morgonbladet i en notis (17/3 1851). Huvudrollerna innehades av Pierre Deland, hans hustru Charlotta och dotter Betty Deland. Pjäsen spelades ytterligare fem gånger under mars månad.6[Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 20. Premiären varade hela fyra och en halv timme vilket föranledde Topelius att genast stryka åtskilliga dialoger, bl.a. en del moraliska reflexioner, så att föreställningen förkortades med över en halv timme.7Recension av Selim Elmgren, »Efter femtio år, skådespel af Zak. Topelius», Litteraturbladet för Allmän Medborgerlig Bildning 1851:3.

180 Recensenten i Morgonbladet betecknar Topelius skådespel som ett »glädjande förebud till hvad vår inhemska scene engång kan blifva». Den främsta invändningen gäller skildringen av karaktärerna: i stället för att låta dem framträda »i omedelbar handling, i oreflecterad conflict», uppträder de berättande, reflekterande, filosoferande. Reflexionerna är i sig vackra och slående, men de borde förkroppsligas »i handling, passion och situation». Stycket har dock flera »glanspunkter» där situation, dialog och handling sammansmälter, menar recensenten.8Recensenten är troligen Morgonbladets redaktör Fredrik Berndtson. »Theater», Morgonbladet 20/3 1851. Annons: »Börjas halv 7, slutas ½ 11 e. m.»

181 Efter att de fem föreställningarna hade framförts publicerades en ingående recension av Selim Elmgren i Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning. Han poängterar att skådespelets effekt huvudsakligen är baserad på tidskontrasten och att dess tendens är tidsskildring, vilket både förklarar och ursäktar den »oförmånliga fördelningen i prolog, pjes och epilog» som saknar en sammanhållande länk. Prologen lider av svävande karaktärer och betydelselösa intermezzon. Epilogen betecknas som misslyckad. Själva pjäsen präglas däremot av en konstnärlig karaktärsteckning och en helgjuten dramatisk enhet. Persongalleriet är levande och dialogerna utmärks av ledighet, vilket förklaras med att författaren är en rutinerad novellist. Att pjäsen är ett dramatiskt lärospån syns framför allt i »den omåttliga» utsträckningen, ett typiskt nybörjarfel. Recensenten uppskattar att författaren inte har hemfallit åt »de vanliga teaterkryddorna» ordlekar och kvickheter, utan litar på händelsernas egen förmåga att intressera.9S. E. [Selim Elmgren], »Efter femtio år, skådespel af Zak. Topelius», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1851:3, s. 75–81.

182 I familjekrönikan antecknade Topelius senare: »Pierre Deland uppträdde med ett mästerskap, som gjorde hela rolen ny för mig – men Hfors publik senterade ej hans förtjenst – Min pjes upptogs med välvilja men tystnad, förkortades betydligt och gick 5 gånger här, 3 i Åbo.»10Topelius, Familje-Krönika, s. 67.

183 Efter femtio år framfördes därefter mer sporadiskt av olika teatersällskap. Från april 1853 turnerade Johan Roos i Finland och Sverige, med föreställningar bl.a. i Viborg, Borgå, Kristinestad och Vasa.11Tillkännagifvanden ifrån embetsmyndigheterne i Wiborgs län 20/4 1853, Borgå Tidning 9/11 1853 (välvilligt kommenterad i Borgå Tidning 12/11 1853) och Ilmarinen 29/4 1854. I maj 1858 uppfördes pjäsen i Åbo under ledning av Oscar Andersson.12Åbo Tidningar 25/5 1858. I april 1861 gav Pierre Delands sällskap åter föreställningar i Helsingfors.13Finlands Allmänna Tidning 24/4 1861. I november 1864 uppförde A. T. Schwartz pjäsen i Viborg.14Wiborgs Tidning 2/11 1864. Våren 1871 uppfördes pjäsen av Nya Elev-Teatern under ledning av A. Westermarck bl.a. i Vasa, Uleåborg och Åbo samt i Borgå följande år.15Wasabladet 28/1 1871, Oulun Wiikko-Sanomia 4/3 1871, Åbo Underrättelser 22/5 1871 och Borgå-bladet 11/5 1872 (Unga Finska Teatern). I december 1883 gav C. O. Lindmark skådespelet i Åbo.16Åbo Tidning 7/12 1883. I en osignerad recension följande dag konstateras att pjäsen ter sig föråldrad och »representerar en försvunnen romatisk smak», Åbo Tidning 8/12 1883. Svenska inhemska Teatern (skådespelarelever), med Anton Franck i huvudrollen, gav pjäsen sporadiskt från |484||485|januari 1895 till januari 1897 i Åbo, Vasa, Uleåborg, Viborg, Kuopio, S:t Michel, Fredrikshamn, Kotka, Helsingfors, Borgå och Tammerfors.17Åbo Tidning 22/12 1894, Åbo Underrättelser 2/1 1895 och Nya Pressen 18/1 1895 (i Vasa på Topelius födelsedag 14/1), Uleåborgsbladet 23/2 1895, Wiborgsbladet 31/10 1895, Uusi Savo 26/11 1895, Åbo Tidning 14/1 1896 (förest. 14/1), Mikkeli 12/9 1896, Fredrikshamns Tidning 30/9 1896, Kotka 15/10 1896, Hufvudstadsbladet 4/12 1896, Borgå-bladet 9/12 1896, Tammerfors 19/12 1896, Wasa Nyheter 15/1 1897 (förest. 14/1).

184 Från mars 1894 uppfördes pjäsen i finsk översättning av Kasimir Leino på Suomalainen Teatteri (från 1902 Suomen Kansallisteatteri, Finlands Nationalteater) i Helsingfors. Huvudrollen spelades av Adolf Lindfors och Anton Franck.18Hufvudstadsbladet 29/3 1894; recensioner i Hufvudstadsbladet 31/3 1894 (Lindfors i huvudrollen) och Hufvudstadsbladet 2/4 1894 (Franck i huvudrollen). Teatern gav också föreställningar i Tammerfors och Björneborg.19Tammerfors 24/5 1894 och Björneborgs Tidning 8/6 1894.

Anton Franck (1858–1923) i rollen som Magnus Drakenhjelm. — 185 Skådespelaren och teaterchefen Anton Franck (1858–1923) i rollen som Magnus Drakenhjelm i Svenska Teaterns uppsättnings av Efter femtio år 1894. Okänd fotograf. SLSA 1270, Svenska Teaterns arkiv.

Uppsättningar i Sverige

186 Efter att ha uppfört pjäsen i Finland satte Pierre Deland upp Efter femtio år i Stockholm på Djurgårdsteatern som han hyrde flera somrar (1849–1861). Svensk premiär var den 25 maj 1851.20Snäll-Posten 28/5 1851. Stockholms Dagblad recenserade pjäsen i positiva ordalag den 4 juni: »Stycket är författadt af en ung finsk vitterhetsidkare, hr Topelius, – hvilken här i Sverige förut var känd endast till namnet.» Pjäsen anses ha mycket gemensamt med andra samtida dramer, men dessutom »en på flera ställen ganska spirituell dialog, som står långt öfver det qvasi-moraliska, fariseiska frasmakeri, de från tidningspressen hemtade och liksom löspengar utelöpande och förslitna uttryck, af hvilka enkannerligen vår allra sednaste magra theaterlitteratur börjat draga sin näring.» Deland utför sin roll som hovman »med finhet och läckerhet i lättsinne, en fängslande gratie äfven i det moraliskt haltlösa, en älskvärdhet och godhjertenhet äfven inom principlösheten – hvilket så inlysande karakteriserade detta tidehvarf».21Stockholm Dagblad 4/6 1851. Delands teatertrupp uppförde föreställningen ca 50 gånger på Djurgårdsteatern sommaren 1851.22På Topelius förfrågan uppger Albert Bonnier i brev 11/3 1881: »Enligt Dahlgrens bok om Stockholms teatrar var ’Efter 50 år’ blott uppförd 66 gånger på Djurgården och 6 gånger på Kungl Teatern = 72 gånger» (Brev, ZTS XX:1).

187 Från hösten turnerade Delands sällskap med pjäsen runt om i Sverige. Från oktober till november framfördes den i Uppsala; föreställningen hade då förkortats till tre timmar – en halv timme kortare än i Stockholm. Recensenten i Upsala noterar den formidabla framgången i huvudstaden och understryker att pjäsen förtjänar uppmärksamhet. Gustav III:s tidevarv skildras livslevande i »gubben Drakenhjelms person, med alla dess förtjenster och lyten». Skådespelet »flödar av effektrika scener», alla djupt gripande. Intrigen, spunnen med »mästarehand», är osökt motiverad av tidsenligt handlings- och tänkesätt. Upplösningen är lika naturlig och enkel som slutet är en lyckad sammanfattning av pjäsens innehåll. »Den är fri ifrån dessa longörer och digressioner, hvarmed svenskskrifvande dramaturger eljest söka dölja bristen på innerlighet och djup.» Ett lyckat drag är att sammanställa två kontrasterande tidsepoker.23Utförandet får beröm, herr och fru Delands spel betecknas som ypperligt. »Theater», Upsala 14/10 1851. – Pjäsen uppfördes i Norrköping i november, och i Göteborg från januari till april 1852.24Norrköpings Tidningar 22/11 1851, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 19/4 1852 (som klagar på Delands underhaltiga repertoar).

188 Den 20 maj 1852 återupptog Deland Efter femtio år på Djurgårdsteatern. Epilogen hade då utelämnats i enlighet med den tryckta versionen som utkommit hösten 1851 (se »Utgivning»). Aftonbladet lovordar valet av pjäs: »Hvem känner icke redan denna djuptänkta skildring af sjelfva andan utaf ett tidehvarf, i hvilket måhända mer än i något annat uti vår historia en enda man gjutit alla skiftningarne af sin karakter?» Liksom Finland redan äger den allra största av svenska skalder [Runeberg], är det »fara värdt» att landet snart gör anspråk på »den utmärktaste svenska dramaturg». Tidningen framhåller också att Deland med sin gestaltning av Drakenhjelm har bidragit till framgången.25Aftonbladet 29/5 1852.

189 Ytterligare fyra svenska teatersällskap satte upp Efter femtio år under vårterminen 1852: I januari uppfördes skådespelet i Gävle av C. R. Bergströms teater.26Norrlands-Posten 12/1 1852. I februari gav A. G. Wallin föreställningar i Karlskrona.27Najaden 5/2 1852. Medverkande var herr Statlander och herr Hedin. Stycket bedöms som »ett af de bästa» som uppförts under terminen. Den talrika publiken sägs ha varit mycket belåten (Najaden 7/2 1852). Samtidigt annonserade Wallin Ur lifvets strid av Fredrik Berndtson (8/2). Från februari framförde J. W. Weselius teatertrupp pjäsen bl.a. i Skara, Karlstad och Mariestad, och på hösten i Västerås.28Skara Tidning 21/2 1852, Mariestads Weckoblad 13/3 1852, Nya Wermlands-Tidningen 7/4 1852 och Vestmanslands Läns Tidning 23/9 1852. I maj gav Johan Roos med sitt teatersällskap skådespelet i Gävle och under 1856–1861 ströföreställningar runt om i Sverige.29Norrländska Korrespondenten 5/5 1852, Eskilstuna Allehanda 10/12 1856, Öresunds-posten 29/8 1859 och Christinehamns Allehanda 14/7 1860. Under 1853 turnerade L. E. Elfforss teatersällskap med pjäsen, bl.a. i Växjö, Malmö, Halmstad, Lund och Uppsala.30Annons i Nya Wexjö-Bladet 14/2 1853, Snäll-Posten 5/3 1853 och Hallands-posten 12/7 1853.

|486|

190 Delands teatersällskap fortsatte att ge pjäsen på Djurgårdsteatern under somrarna 1853–1861 och turnerade runt om i Sverige med föreställningar under vinterhalvåret.31Annons i t.ex. Nyköpingsbladet 26/4 1853, Norrlands-Posten 11/5 1854, Lunds Weckoblad 19/3 1857 och Norrköpings Tidningar 9/12 1857. Pressen uppmärksammade främst Pierre Delands rollprestation som genomgående bedöms som enastående.32T.ex. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 19/3 1855 och Örebro Tidning 29/1 1858. Den 21 september 1856 uppträdde Pierre Deland på Djurgårdsteatern för 100:de gången som Magnus Drakenhjelm. I december upptog Kungliga Teatern i Stockholm pjäsen med Deland och hustrun Hedvig Charlotta i huvudrollerna.33Recension i Aftonbladet 3/12 1861. Den 13 januari 1862 gav paret Deland Efter femtio år för 130:de och sista gången.34Brev från Albert Bonnier till Zacharias Topelius 26/3 1881 och 7/4 1881; Kungliga Dramatiska Teaterns direktör Knut Almlöf tillhandahöll de uppgifter om antal föreställningar som Topelius efterfrågat för förordet till Dramatiska dikter 1881 (brevet vidarebefordrat av Bonnier 26/3 1881, Brev, ZTS XX:1).

191 I februari 1863 gavs pjäsen av Frans Ferdinand Novanders teatersällskap åtminstone i Karlskrona, Växjö, Vänersborg, Härnösand, Sundsvall och Skellefteå.35Annons i Carlscronas Weckoblad 11/2 1863, Tidning för Wenersborgs Stad och Län 23/6 1863, Hernösands-Posten 14/10 1863, Norrländska Korrespondenten 14/11 1863 och Skellefteå Tidning 25/11 1863. Makarna Novander hade turnerat med J. Roos teatersällskap. Drygt tio år senare (1874–1876) tog sällskapet åter upp pjäsen på repertoaren, med föreställningar bl.a. i Lund, Örebro, Göteborg, Kalmar, Eskilstuna och Sundsvall.36Annons t.ex. i Lunds Weckoblad 23/10 1875, Nerikes Allehanda 4/2 1876 och Göteborgsposten 16/3 1876. Våren 1883 gav Arbetareföreningens teater i Norrköping skådespelet med Novander i huvudrollen.37Norrköpings Tidningar 12/2 1883. Från hösten gav föreningens teater Regina von Emmeritz.

192 Föreställningar gavs mer sporadiskt 1875–1898 av några mindre teatersällskap: under C. O. Lindmarks ledning 1875 i bl.a. Jönköping och 1879 i Malmö,38Jönköpings Dagblad 9/10 1875, Malmö Handels- och Sjöfartstidning 25/1 1879 (»Efter flera års hvila och på nytt instuderad»). Lindmark hade varit anställd av Deland och vid Svenska Teatern i Helsingfors. 1881–1882 under Frithiof Carlbergs ledning, bl.a. i Gävle, Uppsala och Sundsvall39Norrlands-Posten 27/7 1882. och under 1890-talet av William Engelbrechts sällskap, bl.a. i Stockholm, Eskilstuna och Sundsvall.40Recension i Eskilstuna Tidning 3/1 1893. Den 7 april 1898 gav Georg Törnquist Efter femtio år på Kungliga Dramatiska Teatern.41Annons i Aftonbladet 2/4 1898. Recension i Stockholms-Tidningen 9/4 1898. – Med anledning av att Efter femtio år utkom i reviderad version 1881 skriver Knut Almlöf i ett brev till Topelius: »Hvad särskildt beträffar Pierre Delands framställning af din ’Drakenhjelm’, så var den så ensamt stående uti konstens annaler och qvarlemnade ett så outplånligt intryck, att ingen må drista att på den Kungliga scenen försöka dess återgifvande, åtminstone icke så länge en enda finnes qvar, som kan erinra sig Deland»; brevet vidarebefordrat av Albert Bonnier (Bonnier–Topelius 16/11 1881, Brev, ZTS XX:1).

Övriga uppsättningar

193 År 1888 gavs Efter femtio år på St. George’s Hall i London, i regi av Albert Alberg som hade översatt verk av Topelius till engelska. I samband med Topelius födelsedag den 14 januari 1899 gav Svenska Teatern i Helsingfors fem föreställningar av Efter femtio år, och i april samma år sattes pjäsen upp på Folkteatern i Helsingfors i regi av Anton Franck. År 1906 gavs pjäsen av Suomalainen Maaseututeaatteri (Finska Landsortsteatern), 1913 av Koiton Näyttämö, 1917 av Svenska Teatern i Helsingfors och 1926 i Kuopio. År 1923 blev dramat underlag för stumfilmen Gamla baron på Rautakylä i regi av Karl Fager.

Utgivning och mottagande

Originalupplagan 1851

194 Efter att Efter femtio år hade framförts i Helsingfors erbjöd sig B. A. Thunberg, delägare i Wasenius förlag, att ge ut skådespelet. Någon tid därefter kontaktades Topelius av Albert Bonnier som sett pjäsen i Stockholm och ville trycka den i serien Svenska författares dramatiska arbeten.42Brev från Topelius till B. A. Thunberg 11/7 1851. Med pjäsen inledde Bonnier sin mångåriga utgivning av Topelius verk (se Topelius korrespondens med Albert Bonniers förlag, Brev, ZTS XX:1).

195 Efter femtio år, skådespel i tre akter med prolog af Z. Topelius utkom på Wasenius förlag i Helsingfors och på Albert Bonniers förlag i Stockholm i oktober 1851.43Kontrakt saknas. Båda upplagorna trycktes i Stockholm på Johan Beckmans tryckeri med skilda titelblad. Topelius lämnade bort epilogen i trycket; han betecknar den själv som »skral» och pjäsen bedömdes allmänt vara för lång.44Topelius, Familje-Krönika, s. 67. Priset var 50 kopek i Finland och 1 riksdaler i Sverige.45Häftet annonserades bl.a. i Lunds Weckoblad, Jönköpingsbladet, Wexsjöbladet, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Nya Wermlandstidningen, Härnösandsposten och Norrländska Korrespondenten. Topelius uppger att Bonnier betalade 75 rubel i honorar.46Topelius, Familje-Krönika, s. 67.

196 Verket recenserades, liksom uppsättningen ett halvår tidigare, av Selim Elmgren i oktobernumret av Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning. Han uppskattar att epilogen har utelämnats och att skådespelarna i den första uppsättningen upptas i rollistan, vilket ger dem »förtjent uppmärksamhet». Stycket förlorar ingenting på att läsas: »Karaktärsteckningen är nemligen så konstnärligt sann och dialogen så ypperlig att äfven läsaren skall medgifva dramens varaktiga värde såsom poetisk produkt.» Pjäsen bärs inte upp av |487|storartade händelser eller dramatiska motiv – det är framställningen av hur lättsinnet i en frivol tid leder till »uselhet i lifvets allvar» som ger den en historisk hållpunkt och moralisk syftning, menar Elmgren.47S. E. [Selim Elmgren], »Litteraturöfversigt», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1851:10, s. 308 f.

197 I novembernumret av samma tidskrift ingår en mångordig och dräpande kritik författad av Fredrik Cygnæus. Främst förargar han sig över att pjäsen framställer Gustav III, »tjusaren på tronen, hvars spira var en trollstaf, såsom en tomma fransyska fraser idisslande maskeradkung», och hans tid som lumpen, lättfärdig och trolös. Cygnæus anmärker också på verkets misslyckade metamorfos från följetong och novell till teaterpjäs, för att författaren förletts av »den lede frestaren» Deland.48Deland hade refuserat Cygnæus’ skådespel Claes Flemings tider ett år tidigare (Topelius–Cygnæus 22/11 1850, Konstnärsbrev I 1956, s. 167). Den lovvärda följetongen har genomgått en anmärkningsvärd förskjutning: den miserable Drakenhjelm släpas fram på scenen och får »gälla såsom en prototyp af det lysande Gustavianska tidehvarfet». Persongalleriet är svartvitt, bara Lotten är skildrad med »intagande behag», menar Cygnæus.49F. C., »Efter femtio år skådespel i tre akter med prolog af Z. Topelius», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1851:11 [utg. i januari 1852], s. 333–340. I en not reserverar sig redaktionen mot angreppet: »ehuru vi icke dela här uttalade omdömen i allo, skall dock sanningen och läsaren vinna på deras publicerande.» Några år senare, 1856, skrev Cygnæus ett lika affekterat inlägg i samma tidskrift till försvar för Kung Carls jagt (se kommentar).

198 Topelius bemötte kritiken i förordet till Regina von Emmeritz (1855) som är tillägnat Cygnæus. Samtidigt formulerar han här sin uppfattning om pjäsens kärna och varför han misslyckats i sin ambition att ge en mer nyanserad bild av den gustavianska eran.

199 Se kommentar till Efter femtio år ovan.

Översättning

200 Pjäsen översattes till franska av R. Du Puget 1861: Cinquante Ans Après. Drame en trois actes et prologue par Z. Topelius (Lagny).

Reviderad version 1881

201 Efter femtio år gavs ut på nytt 1881 i volymen Dramatiska dikter af Zacharias Topelius. Första delen som utkom i tre häften på Edlunds förlag i Helsingfors och på Albert Bonniers förlag i Stockholm (se Varianter).50I honorar för Dramatiska dikter fick Topelius 1 040 kronor, brev från Albert Bonnier (AB) till Topelius (ZT) 13/12 1881, Brev XX:1. – Bl.a. följande brev i korrespondensen med Bonnier rör Dramatiska dikter 1881: AB–ZT 8/4 1881 (ankomna manuskript); AB–ZT 19/5 1881 (arkberäkning); ZT–AB 26/5 1881 (plan för ett andra band av Dramatiska dikter); AB–ZT 28/5 1881 (honorar 80 kr/ark); ZT–AB 2/6 1881 (Topelius förmodar att efterfrågan på mindre kända pjäser inte är så stor); AB–ZT 7/6 1881 (apropå honorar noterar AB: »Förhållandet är nämligen (och tyvärr) att folk mer och mer hos oss visar olust att köpa dramatisk litteratur! Det är ganska egendomligt men ett faktum är det, som erfarenhet dagligen mera utvisar för mig.»); ZT–AB 15/6 1881 (första häftet tryckt men inte anlänt till ZT); AB–ZT 16/11 1881 (AB beklagar att de första två pjäserna inte rymts i ett häfte utan att slutet tryckts i det följande). Tredje häftet, med slutet av Regina von Emmeritz samt Prinsessan af Cypern utkom i januari 1882 (Finlands Allmänna Tidning 14/1 1882). Carl Larsson hade ritat omslagsvignetten.51Topelius var övertygad om att Larsson »med sin fyndighet» skulle hitta ett motiv som passade för både skådespelen och lustspelen – »dock beder jag att han ej må markera de senare med den vanliga griniga masken, utan hellre anbringa någonting fint idealiserande, såsom hans särdeles lyckade vignett till Vinterqvällarne» (ZT–AB 23/2 1881); Topelius blev också nöjd med omslaget till Dramatiska dikter (framgår av AB–ZT 5/7 1881). Notis om att första häftet utkommit ingick först i Post- Och Inrikestidningar (3/6 1881). Första delen skickades enligt Topelius önskan till skådespelerskan Betty Almlöf, Pierre Delands dotter (ZT–AB 2/10 1881, AB–ZT 6/10 1881). Bonnier hade visserligen gett ut Dramatiska dikter. Första samlingen av Topelius 1861, men eftersom avsättningen varit dålig och det hade gått så pass lång tid föreslog han en ny följd: den gamla utgåvan skulle makuleras och den nya samlingen ges ut som den första delen av två, innehållande författarens »chefs d’oeuvres» Efter femtio år och Regina von Emmeritz.52Bonnier–Topelius 14/12 1880; någon andra del av Dramatiska dikter utkom inte. Samtliga skådespel ingår däremot i Samlade Skrifter, del 5 och 6 (1903–1908). Volymen trycktes på Bonniers i Stockholm med skilda titelsidor för de båda förlagen. I volymen ingår även Prinsessan af Cypern.

202 Topelius försåg Efter femtio år med följande förord (»Not.»):

203 Skådespelet »Efter femtio år» tillegnas det aktade minnet af Pierre Joseph Deland, död 1862, och hans maka Hedvig Lovisa Charlotta Deland, född De Broen, död 1864.

204 Man måste hafva sett detta konstnärspar såsom Magnus Drakenhjelm och Ebba Reutercrona, för att förstå framgången af ett stycke, hvilket med sina skarpa skuggor tillräckligt röjer ett förstlingsarbete för scenen. De förvissnade typerna från ett gustavianskt hof framträdde i dessa utmärkta dramatiska artisters gestalt med en så lefvande, en så gripande sanning, att skådespelet såsom tidsmålning lefde med dem och dog med dem. Öfverlemnadt i andra händer, har det sedan varit föga mer än en skuggteckning.

205 Den 21 September 1856 uppträdde Pierre Deland i Djurgårdsteatern för 100:de gången som Magnus Drakenhjelm. Den 13 Januari 1862 uppträdde han i Kongl. Teatern för 130:de och sista gången i samma rol. Hans maka och dotter Betty (nu fru Almlöf) – den sistnämnda som Lotten Ringius – hade samma roler, som vid styckets första uppförande.

|488|

206 Detta styckes framträdande för andra gången i tryck härrör närmast af en skuld, som författaren haft att afbörda till det gustavianska tidehvarfvet. Han hade förutsett kritikens berättigade anmärkning, att det ensidiga framhållandet af nämnda tids ytliga lättsinne vore en historisk orättvisa, och sökt gifva Gustaf III:s minne revanche i en epilog. Olyckligtvis befanns denna vara ett dramatiskt oting och ströks. Författaren har nu velat särskilja tidehvarfvets förgängliga skal från dess bestående kärna, så vidt detta varit för honom möjligt, utan att rubba styckets grundtanke, som förblifver densamma.

207 Qvar står visserligen äfven konungens klandrade uppträdande som »en dekoration» i prologen. En välvillig och skarpsynt granskare, – G. Lagus, »Gustaf III och hans tidehvarf, uppfattade af poesin», s. 17, – anmärker härom, att konungen lefver i hela sin omgifning och aftecknar sig för oss i den krets han fostrats. Andra hafva sedan ställt Gustaf III, som sig bör, på första planen. Här är han endast utgångspunkten, – en försvinnande meteor, som efter sig lemnade minnen af ljus och intryck af mörker. Låtom oss icke glömma, att dagrarna utgingo från hans person och skuggorna från hans tidehvarf.

208 Det är således skalet af detta tidehvarf, hvilket här dramatiskt dömer sig sjelf i en typ, såsom det historiskt dömde sig sjelf i handling, 1792 i Stockholm, 1793 i Frankrike. Dess kärna har burit frukt i efterföljande tidehvarf.

209 Inför omtryckningen 1881 lade Topelius till grevinnan Höpkens kommentar av Gustav III:s era i prologen: »Hvad ni här ser, det är skalet; bakom det finnes en kärna», hänvisande till hovets ytlighet och gudlöshet och monarkens ädelhet och goda hjärta. Efter den avslutande repliken i sista akten (»Ett tidehvarf som flyr!») lade han till Lottens replik »Skalet ... dess kärna lefver» (pekande på fru Hjelm/Drakenhjelm), för att mildra sin kritik av 1700-talet och betona att vissa goda drag levde kvar.

210 I en recension av Dramatiska dikter i Valvoja konstaterar signaturen »V.», sannolikt Valfrid Vasenius, angående Efter femtio år att karaktärerna först och främst är representanter för olika värden. Pjäsen är visserligen fylld med yttre intriger och spänningselement (giftmord, lönndörr, borttappat vigselbevis) men framför allt gestaltar den en kamp mellan olika idéer och synsätt. Den själviska och ytliga »upplysningsfilosofin» drar det kortare strået mot tron, ödmjukheten och det goda i människan.53V. [Valfrid Vasenius], »Z. Topelius draamojen kirjoittajana», Valvoja 15/12 1882, s. 505.

Manuskript, grundtext och kollationeringsexemplar

211 Ett fullständigt manuskript till pjäsen saknas, däremot finns ett bevarat utkast samt ett manuskript till epilogen, som lämnades bort i trycket.

212 I Nationalbibliotekets Topeliussamling, signum 244.204 (pag. 383.–387), finns följande manuskript: Under rubriken Utkast till Gamla Baron / på Rautakylä dramatiserad följer en rollista och namnen på de skådespelare som Topelius förmodade att skulle delta i uruppförandet (1 s.), under rubriken Summariskt innehåll en sammanfattning av pjäsens handling (3 s.) samt Plan af Rautakylä som visar en skiss av byggnaden för scenen (halv sida). Härefter följer ett lägg med epilogen, den enda bevarade versionen (s. 389–399); se faksimil och utskrivet manuskript.

213 Utgåvans grundtext följer ett exemplar i Svenska litteratursällskapets Topeliussamling (SLS, sign. 29981 F 85 Top 85). Exemplaret har hårda pärmar, marmorerat pappersomslag i orange och svart, samt rygg i brunt läder med inskription i guld: »Efter Femtio år». Kanterna och ryggen är nötta. På titelsidan står: »Efter femtio år. / Skådespel i tre |489|akter med prolog / af / Z. Topelius. / Första gången uppfördt i Helsingfors / den 14 mars 1851. / Helsingfors, / på Wasenius & comp. förlag. / 1851.» Boken har 123 paginerade sidor och inlagan mäter 16,7 × 10,4 cm. Kollationeringsformeln är 8:o: 18 2–78 86. Exemplaret har skannats på SLS våren 2019. Grundtexten har kollationerats mot ett exemplar i Svenska litteratursällskapets Pousar-samling (Bibliotheca Pousariana).

Utgivarändringar

214
[sida, rad \| text i ZTS ← text i grundtexten]
6, efter 27	fonddörren.) ← fonddörren.
33, efter 152	röst). ← röst)
42, 346	(sakta ← sakta
59, 313	toma ← oma
62, 370	J ← j
62, 371	J ← j

|490| |491| |492|

Kung Carls jagt (1852)

Tillkomst

215 Initiativet till den första finska operan kom från kompositören Fredrik Pacius som våren 1850 bad om ett libretto av Topelius.54Topelius redogör för upprinnelsen till operan i artikeln »Musiken i Finland och Kung Carls jagt», Helsingfors Tidningar 24/3 1852. Jfr kommentaren till Sancta Maria. Den tyskbördige Pacius, musiklärare vid universitetet i Helsingfors sedan 1834, hade uppfört flera egna kompositioner och vitaliserat musiklivet i staden. Strax efter att Pacius framlagt sitt förslag uppges Topelius, när han köpte ett paket tobak, som omslag ha fått en bit ur en gammal tidning med en notis om kung Karl XI:s besök på Åland 1671.55Karl XI avreste med följe till Åland den 31 august 1671 – kungens första resa över ett hav. Med på utflykten var änkedrottning Hedvig Eleonora, två furstliga fröknar (kusiner till kungen), hovmästarinnan Görvel Posse, hovdamer, greve Gabriel Oxenstjerna, friherre Sten Bielke, greve Nils Brahe, riksråd Ebbe Ulfelt och möjligen Göstaf Ribbing. Resan varade en vecka. Se Reinhold Hausen, »’Kung Carls jakt’ i urkundlig belysning. Föredrag hållet vid Svenska litteratursällskapets i Finland årshögtid den 5 februari 1916» 1916, s. 211–215, 225, 234. Sammansvärjningen mot kungen omtalas i Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien (1848).56Anders Fryxell, »Förberedelser för Karls anträde till regeringen» 1848, s. 10–14, http://runeberg.org/svhistfry/15/0018.html. Framställningen av hovlivet kring den unge Karl XI överensstämmer också med Fryxell och andra källor. Kungens guvernör Krister Horn lär t.ex. ha försummat kungens bildning och uppfostran, i stället ägnades tid åt jakt, ridning och dueller.57Sven Grauers, »Krister Horn», Svenskt biografiskt lexikon.

|493|

216 Topelius påbörjade librettot i juni 1850 när han vistades i Nykarleby skärgård. Han uppger att han på grund av en ögonsjukdom satt i ett mörkt rum och dikterade de två första akterna för hustrun Emilie.58Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 126 och Familje-Krönika, s. 66. Den första renskriften är således av Emilies hand, men två tidigare utkast av Topelius hand finns också bevarade.59Om manuskripten, se nedan.

217 Den 19 augusti sände Topelius första akten till Pacius och den andra kort därefter med följande uppmaning:

218 Döm sjelf vad den duger och om den duger, ty jag är oförmögen att bedöma detta mitt första försök. Det har förekommit mig, som vore talpartierna för långa, och jag har mycket begrundat huru de kunde förkortas, men det har ej kunnat undvikas, för att motivera uppränningen till de tre knutar, kring hvilka pjesen vänder sig, nemligen: elgens fällande, sammansvärjningen och historien om flickan. Jag tröstar mig med att de följande akterna skola innehålla mindre prat och mera handling.60Brev från Topelius till Pacius 9/8 1850, privat ägo (Thesleff).

219 På hösten fortsatte Topelius den påbörjade tredje akten i Helsingfors, sannolikt är att han under vintern sände den till Pacius.

220 Redan den 15 mars 1851, ett år innan premiären, gav Pacius en konsert där fem verk ur operan framfördes.61Helsingfors Tidningar 12/3 1851; se »Sångtexter». Konserten recenserades av Raphael Lagi (osign.) i artikeln »Herr Pacii kompositioner ur Operan: ’Kung Carls Jagt.’», Morgonbladet 24/3 1851 och 27/3 1851. I Självbiografiska anteckningar erinrar sig Topelius hur han reagerade på musiken: »Det anspråkslösa glada jaktäventyret i gröna skogen, sådant jag tänkt mig det, hade antagit kolossala dimensioner och blivit något som erinrade om Babylons fall eller Jerusalems förstöring; men storartat vackert var det ändock. Följden blev att jag under fortsättningen av texten måste söka något motsvarande underlag för en så väldig musik och intvinga i mitt skogsäventyr ruiner, åskdunder, förräderi och ett rikes välfärd.»62Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 126 (dikterat 1883) samt Familje-Krönika, s. 68. Jfr Cygnæus, »Svar på ett bref från Hr Ernst Ludvig, infördt i n:o 292 af Svenska Tidningen.», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1856:12. Knappt två månader senare, den 7 juni 1851, sände han en reviderad version av tredje akten till Pacius:

221 Nu skall det bli roligt att höra din tanke. I dramatiskt afseende har jag genomfört min första plan, som var att bygga stycket på 4 sinsemellan sammanbundna motiver: 1) striden mellan enkedrottningens parti och kungens parti, huruvida kungen bör anses som barn eller som man; 2) den deraf uppkomna sammansvärjningen; 3) den fällda elgen, och skottet, som man vill ge en politisk betydelse, och förhållandet mellan Leonora och Jonathan samt 4) Förhållandet mellan kungen och Leonora. Jag tror icke att något af dessa 4 skall stå isoleradt, och betraktar man sammansvärjningen eller rättare kungens person som medelpunkt, får stycket deraf den nödiga enheten. [...] Kanske både du och åhöraren väntat att en jagt skulle andas idel lek, löjen och sommargrönska; om så är, har jag narrat er och kanske mig sjelf ... ty det är märkvärdigt, att när jag vill skrifva något muntert, kan det väl gå för sig i små stumpar, men skall jag deraf göra ett större helt, så drages jag af mitt lynne nästan omedvetet åt allvarsamare håll och så har det gått också nu. [...] Kanske kan också musiken här liknas vid en af åskmoln betäckt himmel med klart solsken emellan och slutande med en frisk aftonrodnad. Ty det hoppas jag, att om stycket är mera allvarsamt än det kanske bordt, det likväl har en anda af friskhet, som gör att det blir hvarken sentimentalt eller beklämdt.

222 Angående marknadsscenen tillägger han:

223 Det är bra svårt att der få något originelt; jag har, efter långt betänkande, ämnat göra något nytt af två utslitna figurer: två judar i stället för en; båda komma i gräl om sin |494|nationalitet – en befängd fundering – den ena säger »ich bin ein Schwede», den andra »ich bin ein Finnländer» och parodiera på det sättet den nationela differensen, som förekommer i finalen, hvilket ger den en sorts betydelse för stycket.63Topelius–Pacius 7/6 1851, Konstnärsbrev I 1956, s. 195 ff.

224 Operan utformades således i tätt samarbete mellan Topelius och Pacius. I familjekrönikan antecknar Topelius: »Kung Carls jagt var, liksom Rom, ej byggd på en dag. Musiken och Pacius begärde oupphörliga omskrifningar. En del ställen fyra och fem gånger.»64Topelius, Familje-Krönika, s. 66–71. Topelius var införstådd med en sådan process och växelverkan.65När Topelius skickar sin första version av andra akten till Pacius skriver han t.ex.: »Jag ber dig nu, min gode bror, komma ihåg vår öfverenskommelse och förfara med pjesen efter godtfinnande, ändra orden till musiken efter behag och underrätta mig, om du vill ha flera numror inpassade.» Brev från Topelius till Pacius 9/8 1850, privat ägo (Thesleff). Det förefaller ändå som om omarbetningarna blev mer genomgripande och utdragna än han tänkt sig.66Se citat ur brev från Topelius till Pacius 12/4 1857, anfört på s. 497.

225 Den 15 oktober meddelas i Helsingfors Tidningar att operan är klar så när som på ouvertyren. Repetitionerna hölls en till två gånger i veckan fram till premiären, sammanlagt 74 gånger, och involverade omkring 120 unga sångare och musiker, de flesta amatörer med undantag av några orkestermusiker.67Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 251 f. Topelius uppger att 96 personer deltog (Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 127).

Uppsättningar, omarbetningar och mottagande

Uruppförandet i Helsingfors 1852

226 Samma dag som operan hade premiär på Esplanadteatern i Helsingfors, den 24 mars 1852, publicerade Topelius artikeln »Musiken i Finland och Kung Carls jagt» i Helsingfors Tidningar.68[Topelius], »Musiken i Finland och Kung Carls jagt», Helsingfors Tidningar 24/3 1852. Han hyllar Pacius, som trots de »arma resurser» landet erbjuder har haft mod och kraft att lyfta musiklivet. Sitt libretto betecknar Topelius som romantiskt »emedan dess motiver hufvudsakligen äro byggda på kärleken och ärelystnaden». Ämnet äger historisk grund såtillvida att kung Karl XI hösten 1671 jagade älg på Åland och att »de grymma jaktlagarna» verkligen existerat och likaså sammansvärjningen mot kungen, omtalad av Fryxell, »ehuru under något olika förhållanden».

227 Rollistan var följande: Adolf Wasenius (kung Carl), A. Törnroth (änkedrottningen), August Tavaststjerna (Jonathan), H. Falkman (Leonora), fröknarna Thalin och Lagus (hovdamer), V. v. Haartman (Horn), N. Kiseleff (Gyllenstjerna), R. Frenckell (Reutercrantz), Karl Collan (Banér), J. E. Poppius (Wachtmeister), E. A. Hagfors (Oxenstjerna), W. Poppius (Lewenhaupt), B. Lindblad (Bjelke), Selma Etholén och Ulla Wasenius (bondflickor), samt övriga roller E. Meuller, A. Melin, O. v. Konow, U. Wessman, Græfflé och M. Ekroos.69»’Kung Carls jagt’ för 23 år sedan», Hufvudstadsbladet 29/4 1875. Magnus von Wright hade målat fonden. Topelius uppgift under operan var att »tillställa aftonrodnad i slutet av 2:dra akten», vilket förmodligen gjordes med hjälp av cymbaler.70Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 129 f. (dikterat 1883). [Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 48–51.

228 Efter uruppförandet gav Topelius en målande beskrivning av den historiska tilldragelsen i Helsingfors Tidningar:

229 När Hr Pacius uppträdde på sin plats med taktpinnen i hand, skallade genom hela salongen en stormande applåd, som strax derpå följdes af en ljudlös tystnad, när den sköna ouvertyren började. Det var ett vackert ögonblick, ett af dessa ögonblick, vid hvilka man erfar den känslan att de göra epok och när en publik är medveten af att den representerar ett helt land.71Helsingfors Tidningar 27/3 1852. Drygt trettio år senare minns Topelius den spända stämningen vid premiären: »Blek av sinnesrörelse gav Pacius tecken att börja ouvertyren. Generalrepetitionen hade gått illa dagen förut, personalen bakom ridån var knappt mindre uppskakad än kompositören själv. Men första akten gick lyckligt, publiken var hänförd, den stora kören och alla solisterna återhämtade modet. Resultatet blev den mest glänsande framgång, som någon musik eller något dramatiskt stycke hittills upplevt i Helsingfors.», Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 127 (dikterat 1883).

230 Festen i Societetshuset efteråt präglades av eufori: »Entusiasmen fortfor oförminskad långt inpå natten och erinrade om majfältet 1848. Bekanta och obekanta tryckte varandras händer, ömsom skrattande, ömsom gråtande; Pacius och hans medarbetare buros gång efter gång kring salen och måste dricka hundrade duskålar, med eller utan dithörande kyssar.»72Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 126 (dikterat 1883). Upprymda av framgången beslöt de närvarande att bygga ett nytt teaterhus. |495||496|Konsul G. A. Wasenius begärde att få ett konceptpapper för att teckna de första aktierna och han följdes av flera andra.73Helsingfors Tidningar 22/12 1852. – I samband med att den nya teatern slutligen invigdes 1860 återkallade Topelius minnet av kvällen: »aldrig hade konsten i Finland bevittnat en så allmän, så liflig hänförelse, som i denna sångens och ungdomens första soliga högtidsqväll. Ingenting syntes dåmera omöjligt, och ingenting var det heller. Gamle affärsmän, grånade uti lifvets prosa, blefvo unge på nytt och läto utan betänkande hänföra sig af just dessa samma planer och förhoppningar, hvilka den kalla beräkningen kort förut hade behandlat som barnsliga drömmar.», »Nya Theatern i Helsingfors», Helsingfors Tidningar 29/11 1860.

Titelblad till nottrycket Sångstycken ur Kung Carls jagt (1853). — 231 Titelblad till nottrycket Sångstycken ur Kung Carls jagt (1853) med illustration av R. W. Ekman. Bilden föreställer tredje aktens andra scen. Flickorna har i Topelius handskrivna libretto inga egennamn. Nationalbibliotekets notsamling.

232 Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning recenserade operan när sex föreställningar hade uppförts. Inledningsvis konstateras att den rönt en »pyramidalisk framgång» och helt uppslukat Helsingfors kulturvärld. Operan betecknas som en »i stor stil anlaggd tonbyggnad, med väldiga musikmassor och mycken omväxling». Intrigen håller sig »inom det rimligas och natursanningens område». Händelserna och musiken bedöms som samspelta och effektfulla. De dramatiska glanspunkterna återfinns i andra akten, framför allt i slutet när Jonathan ser ut att gå en säker död till mötes. I den tredje aktens burleska marknadsscen har författaren »djerft kastat en utmaningshandske åt alla historiska recensenter och pedanter», men den komiska scenen med judarna gör »utan tvifvel sin tillbörliga verkan». Upplösningen, där Leonora visar sig vara kungens dopsyster, kännetecknas däremot av en dramatisk osäkerhet och »klenhet» i texten, medan slutkören utgör en värdig och »herrlig» avslutning.74Artikeln är osignerad, men sannolikt författad av Selim Elmgren. »Operan kung Carls jagt», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1852:2, s. 58–62; tidskriften trycktes uppenbarligen i början av april 1852.

233 Också den nionde och sista föreställningen den 19 april gavs för utsålt hus, uppger Topelius.75Helsingfors Tidningar 21/4 1852: »Det är glädjande både för musikens sak och för de deltagandes vackra uppoffringar af tid och möda, att allmänhetens välvilja, likasom trängseln om biljetter, intill sista stunden fortfarit oförminskade.» Som avslutning arrangerades en bal för alla medverkande. Till denna fest skrev Topelius dikten »Sångens minne»; se Övrig lyrik, ZTS III.Med mer än 5 000 sålda biljetter, ett enastående publikrekord, gav operan planerna på ett nytt teaterhus en avgörande knuff framåt.76Helsingfors Tidningar 22/12 1852. Av biljettintäkterna fick Pacius 1 000 rubel och Topelius 200.77Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 130.

234 När Topelius i Självbiografiska anteckningar minns den »oförgätliga kvällen» konstaterar han att han ännu kan känna »en fläkt av ungdomens doft och värme vid minnet av denna kväll. En sådan krans av ungdom och behag, förenad under sex månaders täta möten till en sällsynt ensemble, en sådan endräkt och ett sådant stort, ädelt musikverk, upprunnet på inhemsk grund och utfört av inhemska krafter, ha Finland och dess huvudstad varken förr eller senare bevittnat.»78Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 128. Den 18 maj återförenades de som medverkat i operan »och sjöngo till afsked operans flesta numror» (»Leopoldiner-Bref 24.», Helsingfors Tidningar 2/6 1852). Sex månader senare publicerade Topelius en dikt med titeln »Kung Carls jagt» i Helsingfors Tidningar 27/11 1852 där en av sångarna flyttas femtio år framåt i tiden. Kompositören och sångarna är borta, men sången lever oförändrad kvar (Ljungblommor, ZTS I, s. 191, kommentar 455 f.). I prosadikten »Romantiskt äfventyr» (1852) ger Topelius en parodisk version av operans andra akt (Ljungblommor, ZTS I, s. 182, kommentar s. 451).

Musikalisk omarbetning 1854

235 I slutet av november 1854 meddelades i Helsingfors Tidningar att Pacius reviderat operan, »blad för blad, not för not, för att jemna dess brister, besegra dess svårigheter och, särdeles uti instrumenteringen, nedlägga der hela den rika skapande och ordnande kraften af sin musikaliska genius». Operan sägs ha »saknat större och mera framstående solopartier, ehuru de från början legat i styckets plan». Pacius hade kompletterat verket med två arior, och en tredje var under arbete. De »instrumentala resurserna» sägs beklagligtvis vara »bristfälligare än någonsin, och man kan således ej vänta att ackompagnementet, der Hr Pacius vanligen förstår att inlägga en så fulländad instrumentering, skall motsvara kompositörens mening».79[Topelius], »Musik. Ny aria ur ’Kung Carls jagt’», Helsingfors Tidningar 25/11 1854. De senare uppsättningarna av operan utgick från Pacius kompletteringar och omarbetningar.

Uppsättningar i Stockholm 1856, 1859 och 1860

236 Den 1 december 1856 hade Kung Carls jagt svensk premiär på Kungliga Operan i Stockholm under hovkapellmästare Jacopo Foronis ledning. Kungen spelades av Zelma Hedin, änkedrottningen av Wilhelmina Fundin, Horn av Anders Willman, Jonathan av »herr Dahlgren», Leonora av »fröken Michal».80Stockholms Dagblad 5/12 1856. Tretton föreställningar gavs för fullsatt hus 1856–1857 och enligt samstämmiga källor mottogs den av publiken med »livligt bifall». Uppsättningen följde den av Pacius bearbetade versionen: två arior hade tillkommit.

237 Herman Bjursten gav operan ett gott betyg i Post- och Inrikes Tidningar: Topelius och Pacius har tagit »ett ganska hedrande steg för att lösa en uppgift, som länge endast tillhört de fromma önskningarna; den att skapa en nordisk opera». Deras verk förenar |497|»stundom ganska briljant och effektrik musik» med »känsliga toner». Musiken är föga originell, mer italiensk än nordisk. Styrkan ligger i rytmen. Intrigen är fyndig om än inte så sannolik, handlingen är mer episodisk än dramatisk och innehåller de ingredienser, som anses vara »nödvändiga för att hålla publiken vid godt lynne». Om Topelius inte alltid gett Pacius »en fast grund att operera på» så har kompositören »icke alltid gjort allt hvad som kunnat göras af den förres idéer». Höjdpunkter är jägarekören i första akten och duetten i andra akten. Scenografin får beröm, medan rollprestationerna bedöms som dels goda, dels svaga.81B–n., »Theater», Post- och Inrikes Tidningar 12/12 1856. Recensionen återges i Åbo Underrättelser 9/12 1856, i Finlands Allmänna Tidning 10/12 1856 samt i Åbo Tidningar med signatur B–n 11/12 1856 (Tomi Mäkelä uppger felaktigt, med hänvisning till Collan-Beaurain, att omdömet i ÅT är Axel Gabriel Ingelius; Fredrik Pacius 2009, s. 172).

238 Under pseudonymen Ernst Ludvig behandlade Bjursten operan i mer kåserande form i den konservativa Svenska Tidningen.82»Bref till en vän i landsorten», Svenska Tidningen. Nya Dagligt Allehanda i Stockholm nr 292 (mikrofilm, KB). Tidningen utgavs från 1859 som Nya Dagligt Allehanada. Han ironiserar över att »hela intrigen hvälfver sig öfver en elg» och menar att Topelius profanerar de ädla svenska adelsmännen (som har historiska förebilder). Han anser att stycket inte »höjer sig öfver medelmåttan» och att ämnet »sammanträngdt till en operett i en akt, skulle tagit sig bättre ut». Fredrik Cygnæus publicerade ett sju sidor långt svar till Bjursten i Litteraturbladet, där han i indignerad ton dissekerar kritiken.83F. C.,»Svar på ett bref från Hr Ernst Ludvig, infördt i n:o 292 af Svenska Tidningen», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1856:12, s. 358–366. Pacius och Topelius uttrycker i sina brev till varandra missnöje över Cygnæus alltför känslosamma försvar av dem båda.84Pacius–Topelius 26/3 1857 och Topelius–Pacius 12/4 1857, Konstnärsbrev I 1956, s. 202–214.

239 Pacius, som vistades i Stockholm våren 1857, berömmer fröken Michal (Leonora) och tenoren Dahlgren (Jonathan) men anmärker på den alltför reducerade kören och hovdamernas halvdana insatser i duetten. Han fortsätter: »Ein wahrer Scandal ist der Judenscene. Anstatt die zu mildern, ist sie hier auf eine widrige Weise hervorstehend. Sie wird durch ein paar ächt polnische Judenphysionomien dargestellt, mit langen schwarzen Caftans, und fällt, anstatt ins Komische, ins Tragische.»85Pacius–Topelius 26/3 1857, Konstnärsbrev 1956, s. 203 f. Särskilt beklagligt var detta eftersom så stor del av Stockholmspubliken bestod av judar. Och angående verket:

240 Was nun den text betrifft, so schwingt sich eigentlich nur der 2te Act zu der Höhe einer wirklichen Oper hinauf. Die Musik ist wirksam, und macht einen befreienden effect. Ich habe so oft gewünscht, Du mögtest ihn sehen. Der erste und letzte Act fallen aber mehr in das Gebiet des Schauspiels, und die Musik, anstatt die Handlung zu beleben, trägt häufig nur dazu bei dieselbe aufzuhalten, und den Fluss des Ganzen zu stören.86Pacius–Topelius 26/3 1857, Konstnärsbrev 1956, s. 206. Pacius berättar också att han haft besök av kungen två gånger: »Mit welchem Wohlwollen er sich über die Oper, die er 3 mal angehört, kann ich nicht beschreiben.» (ibid.).

241 Topelius svarar: »Dina anmärkningar om texten till K.C.J. underskrifver jag fullkomligt. Det var det första försöket, ehuru kritiken glömt en så obetydlig omständighet. En annan gång skulle både du och jag skrifva annorlunda. Denna andra gång skall randas för dig, men icke för mig. Jag skrifver ingen libretto mer. Hvarför skulle jag också vidare utsätta mig att bedömas dramatiskt, när jag skrifvit musikaliskt?»87Topelius–Pacius 12/4 1857; det sista syftar på kritiken i Post- och Inrikes-Tidningar.

242 Kung Carls jagt upptogs igen på Kungliga Operan hösten 1859.88Första föreställningen gavs 27/10 1859, Aftonbladet 8/10 1859. Verket framfördes i Stockholm på nytt följande år, i samband med Carls namnsdag den 28 januari och Karl XV:s kröning den 4 maj och den 11 maj.89Aftonbladet 27/1 1860, Nya Dagligt Allehanda 30/1 1860. – Förstahandsvalet för kröningsfesten uppges ha varit Profeten av Meyerbeer, men ingen ansågs kunna spela huvudrollen. Det andra skådespelet som framfördes i samband med kröningen var Gustaf Wasa (musik J. G. Naumann och libretto av J. H. Kellgren, efter idé av kung Gustav III; Strängnäs Allehanda 28/4 1860). – Vid galaspektaklet deltog Finlands generalguvernör greve Fredrik Wilhelm Rembert Berg som representant för kejsaren. Berg rapporterade efteråt till Alexander II att en professor Topelius hade skrivit en opera enkom för kröningen där bönderna hyllar en svensk kung. Den missvisande upplysningen ledde till diverse förvecklingar och slutade med att kejsaren leende lär ha fällt följande yttrande om generalguvernören: »Also hat der wieder gelogen». Berg avsattes kort därefter. Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 131 f.

Senare uppsättningar

243 Pacius fortsatte att omarbeta musiken till Kung Carls jagt under vintern 1869–1870. Tanken var att få operan uppförd i hemstaden Hamburg där han då vistades med sin familj, men planen förverkligades inte.90Tomi Mäkelä, Fredrik Pacius, kompositör i Finland 2009, s. 179. Däremot sattes Kung Carls jagt upp på Nya Theatern i Helsingfors i april–maj 1875, med elva slutsålda föreställningar.91Generalrepetition gavs den 27 april, premiären 28/4. Se »Theater» och »’Kung Carls jagt’ för 23 år sedan», Hufvudstadsbladet 29/4 1875; recensionerna kommenterar i huvudsak musiken och utförandet, inte librettot, t.ex. Morgonbladet 13/5 1875, Finlands Allmänna Tidning 19/5 1875, 20/5 1875, 25/5 1875 och 26/5 1875. Pacius dirigerade de fyra första, därefter kapellmästaren Nathan Barnett Emanuel. Ida Byström tolkade Leonora, Hilma Regina Tengmark spelade rollen som kung Carl.92Pacius tack till de medverkande publicerat i Helsingfors Dagblad 20/5 1875.

|498|

Fanny Grahn (1862–1921, g. Sinebrychoff) i rollen som den unge kungen i Kung Carls jagt. — 244 Det var ofta kvinnor som spelade talrollen som den unge kungen i Kung Carls jagt, här Fanny Grahn (1862–1921, g. Sinebrychoff) i en uppsättning på Svenska Theatern 1880. Foto: Daniel Nyblin. SLSA 1270, Svenska Teaterns arkiv.

245 Fem år senare, våren 1880, gav Nya Theatern åter tio utsålda föreställningar.93Lovordande recensioner i Helsingfors Dagblad 15/4 1880, Finlands Allmänna Tidning 15/4 1880 och Morgonbladet 15/4 1880. Fanny Grahn spelade kungens roll och Emma Engdahl Leonoras. Inför nypremiären uttalade sig Pacius i Helsingfors Dagblad om operans tillkomst och de många omarbetningarna. Han säger sig ha avlägsnat allt överflödigt och utdraget, »t.o.m. sådant som jag förut ansett vackert och oundgängligen nödvändigt». Han lovordar librettot: »handlingens friskhet, det glada, trefliga, lifliga och vexlande i situationerna», de rörande karaktärerna, »allt så innerligt och till hjertat talande». Slutet betecknar han som grandiost och effektfullt och språket som poetiskt, »så helt och hållet skapadt för musiken».94»Kung Carls jagt», Helsingfors Dagblad 14/4 1880.

246 Fredrik Pacius dog den 8 januari 1891. Fyra år senare, i februari 1895, uppfördes ouvertyren och den tredje akten på Svenska Teatern (f.d. Nya Theatern) under Robert Kajanus ledning.95Den 3 februari 1895 på ett lotteri till förmån för teatern, samt på två konserter, den 4 och 5 februari; Nya Pressen 4/2 1895. – Till avtäckningen av Pacius minnesstod i Kajsaniemiparken i Helsingfors den 8 juni 1895 skrev Topelius ny text till finalen.96»För Fredrik Pacius. Vid aftäckningen af hans byst i Kajsaniemi park den 8:de Juni 1895», Övrig lyrik, ZTS III.

247 Under 1900-talet har Kung Carls jagt uppförts av Suomalainen Maaseututeaatteri (Finska Landsortsteatern) i Viborg 1905 (regi Jalmari Finne, 23 föreställningar), av Suomen Kansal|499|listeatteri (Finlands Nationalteater) 1909 till Pacius 100-årsjubileum (regi Jalmari Finne, 6 föreställningar), på Nyslotts operafestspel 1914 i regi av Aino Ackté, på Svenska Teatern i Helsingfors 1918 till Topelius 100-årsjubileum (10 föreställningar), på Finska Operan 1928 i regi av Jalmari Lahdensuo och på Finlands Nationalopera 1959 till Pacius 150-årsjubileum (2 akter, regi Yrjö Kostermaa). År 2007 uppfördes stycket på Finlands Nationalopera (regi Marcus Groth, 15 föreställningar). År 2019 satte elever vid Metropolian oopperakoulutus i Helsingfors upp Kung Carls jagt i regi av Ville Sandqvist. Se även kommentar ovan.

Utgivning till 1898

248 Operans libretto gavs aldrig ut i sin helhet, endast sångpartierna. Orsaken var de många omarbetningarna. I Självbiografiska anteckningar förklarar Topelius att eftersom »sångpartierna dels föreskrevos, dels ändrades efter kompositörens önskan, blev hela libretton så lappad som möjligt, varför jag heller ej någonsin låtit trycka den i sin helhet».97Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 126. Kung Carls jagt ingår däremot i Samlade Skrifter 5 sammanställda av Valfrid Vasenius och utgivna på Bonniers och Edlunds 1903 (ny uppl. 1923).

Sångtexter och nothäften

249 Sångtexter ur operan trycktes redan 1851 till Pacius konsert den 15 mars då fem verk ur operan framfördes: »Qvintett och Chör» (akt 1, scen 3), »Entreakt och Ballad» (akt 2, scen 1), »Bas-Solo med Chör» (dryckesvisa, akt 1, scen 2), »Duett för Sopran och Tenor» (akt 2, scen 3) samt »Chör» (målskjutning, akt 1, scen 8). Häftets titel är Fragmenter ur Operan Kung Carls jagt. Musik af F. Pacius. Text af Z. Topelius. (A. W. Gröndahl, 8 s.).

250 Till premiären den 24 april 1852 utkom Text till sångpartierna i Kung Carls jagt, Opera i tre akter af Fredrik Pacius. Text af Z. Topelius. Uppförd å Helsingfors Theater i Mars 1852. (Finska Litteratursällskapets tryckeri, 48 s.). Häftet innehåller 17 sånger.

251 Andra upplagan trycktes samma år: Sångpartierna i Kung Carls jagt, Romantisk opera i tre akter af Fredrik Pacius. Text af Z. Topelius. Första gången uppförd å Helsingfors Theater den 24 Mars 1852. (Finska Litteratursällskapets tryckeri, 48 s.). Häftet har samma innehåll som första upplagan, men tredje och fjärde sången står i omvänd ordning (»Qvintett» före »Duett»).

252 Tredje upplagan utkom när operan uppfördes i Stockholm: Sångpartierna i Kung Carls jagt. Romantisk opera i tre akter, uppförd å Kongl. Theatern i Stockholm den 1 December 1856. (Hörbergska tryckeriet, 48 s.).

253 En fjärde reviderad upplaga utkom 1875 i samband med att operan framfördes på nytt i Helsingfors, Sångpartierna i Kung Carls jagt, Romantisk opera i tre akter af Fredrik Pacius. Text af Z. Topelius. Första gången uppförd å Helsingfors Theater den 24 Mars 1852 samt å Kungl. Theatern i Stockholm den 1 December 1856. Fjerde upplagan, med kompositörens nyare ändringar och tillägg. (Hufvudstadsbladets tryckeri, 52 s.). Häftet innehåller 18 sånger: Leonoras aria har tillkommit i akt 2, som sång nr 10.

254 Ytterligare en volym utkom i samband med konserterna på Svenska Teatern 1895: Sångpartierna i tredje akten af Kung Carls jagt. Romantisk opera i tre akter af Fredrik Pacius. Text af Z. Topelius. (Helsingfors tidningar och tryckeri Ab, 20 s.).

255 Följande fem nothäften med enskilda verk ur operan har hittats:

256 Entre-Act Ballade och Dryckeswisa ur operan Kung Carl XI Jagt af Z. Topelius. Satt i musik af F. Pacius (1851, Helsingfors: E. Meullers förlag, 10 s.).98Annonserades första gången i Helsingfors Tidningar 29/10 1853.

257 Cantredanses Françaises efter motiver ur Kung Carls jagt arrangerade för piano-forte af A. Tavaststjerna (1852, Helsingfors: Ludw. Beuermanns förlag, 6 s.).99Innehåller »Jägarkör», »Duettino», »Dryckes-visa», »Björndans», »Juden», »Storm aria» och »Målskjutnings chör». August Tavaststjerna gav en vokal- och instrumentalkonsert i Societetshuset 26 november 1852 där bl.a. ouvertyr, duett och final ur operan framfördes (Morgonbladet 25/11 1852).

|500|

258 Sångstycken ur Kung Carls jagt. Duettino Kuplett Duett Musik af F. Pacius. Text af Z. Topelius. (1853, Helsingfors: Wasenius & Co., 20 s.).

259 Ballad ur operan Kung Carls jagt, transkriptioner för pianoforte af Herman Berens (1856, Stockholm: Abr. Hirsch, 8 s.)

260 Hymn till Finland (1878, Helsingfors: Beuermanns musikhandel, 4 s.).

Manuskript, grundtext och etableringsprinciper

Manuskriptbeskrivningar

261 Tre manuskript till Kung Carls jagt finns i Nationalbibliotekets Topeliussamling, signum 244.104 (inbundet): ett utkast av Topelius hand (ms1) och två renskrifter, den ena av Emilie Topelius hand (ms2), den andra Topelius egenhändiga renskrift (ms3, grundtext). Dessutom finns flera manuskriptfragment.

262 Ms1 är ett nästan fullständigt utkast med många ändringar, tillägg i marginalen och strykningar. Det utgörs av ett lägg om 40 sidor, paginerat av författaren 1.–40. Det mäter ca 35 x 20 cm, pappret är gulnat och fläckat, texten skriven med brunt bläck. Efter titeln en rollista; namn på rollinnehavarna vid första uppsättningen har skrivits in med blålila bläck av annan hand.

263 Ms2, likaså ett lägg om 40 sidor (pag. [41]–119.), är en renskrift av annan hand. Lägget mäter ca 35 x 20 cm, pappret är gulnat och texten skriven med brunt bläck. Titelsidan (s. 43.) är av Topelius hand: Kung Carls XIs Jagt. / af / Z. Topelius. / Kung Carls Jagt / Romantisk Opera i tre akter / af / Fredrik Pacius. / Text af Z. Topelius. / Första gången uppförd i Helsingfors den 24 Mars 1852. Uppe i högra hörnet av annan hand: Tillåten att uppföras å Theatern härstädes. / Helsingfors, den 4. Martii 1852. / Karl Wallén. Manuskriptet har många strukna partier och några tillägg av Topelius hand, bl.a. nio hänvisningar till numrerade bilagor eller tillägg (»Se bilagan» eller »Se tillägg»). De numrerade bilagor och tillägg som marginalanteckningarna hänvisar till har inte hittats, men de förefaller att vara inarbetade i ms3. Sista sidan är blank.

264 Ms3 utgör grundtext för föreliggande utgåva. Det är en renskrift av Topelius hand. Manuskriptet mäter ca 36 x 20 cm och består av 58 sidor paginerade av författaren (pag. 121.–175.), sista sidan är blank. Pappret är gulnat och texten skriven med brunt bläck. De tillägg som marginalanteckningarna i ms2 hänvisar till förefaller att vara inarbetade i ms3. Den största skillnaden mellan de två manuskripten är att scen 3 i första akten (med hovdamernas duett) tillkommit i ms3. I marginalen finns dels Topelius tillägg och ändringar gjorda med blyerts, dels ändringar med blyerts av annan hand, sannolikt av Valfrid Vasenius, utgivare av Topelius Samlade Skrifter. Topelius ändringar består av rättelser i interpunktion samt av tillagda rader eller ersatta ord. Alla ändringar och kompletteringar är inte införda i manuskriptet: ibland har Topelius bara skrivit ändradt i marginalen eller en vers till (avser strof). Manuskriptet motsvarar inte helt de tryckta sångpartierna, inte heller om man beaktar ändringarna i marginalen. Några tillägg och ändringar förefaller att ha gjorts för att anpassa texten till musiken (t.ex. akt I, målskjutningskör och akt II, scen 8).

265 Efter ms3 i 244.104 följer mer fragmentariska manuskriptutkast, alla av Topelius hand: pag. 177.–186. återger scener ur akt 2 och 3, pag. 187.–205. scener ur akt 1 och 2, pag. 207.–209. början av akt 2, pag. 211.–214. finalen i andra akten, pag. 215.–226. nästan hela akt 3 och pag. 227.–231. första hälften av första akten till och med Leonoras aria i akt 2. De följande sidorna upptar utkast till diverse dikter, och pag. 235. ytterligare ett utkast till Leonoras aria.

|501|

266 Därtill finns ytterligare ett manuskript med libretto av Topelius hand och partitur av Fredrik Pacius i Nationalbibliotekets digitala samling Doria (Aarteet 566). Manuskriptet består av tre volymer, en för varje akt. Första volymen innehåller 32 s. librettotext och därefter 357 s. noter (med text, Pacius hand), den andra omfattar 28 s. text och 209 s. noter och den tredje 31 s. text och 280 s. noter. Text och noter är skrivna med bläck och har åtskilliga ändringar och strykningar med blyerts.

Etableringsprinciper

267 Utgåvans lästext följer i stort Topelius renskrift (ms3). De ändringar som är gjorda i marginalen har överlag inte beaktats – dels är det oklart när Topelius infört sina ändringar, dels är det ofta svårt att avgöra om ändringarna är av Vasenius eller Topelius hand. På några ställen är Topelius tillägg emellertid att betrakta som uppenbara rättelser: kompletteringar har gjorts för att en vers eller strof skall bli fullständig. I dessa fall har tilläggen beaktats och införts som utgivarändringar (se förteckning nedan).

268 Uppenbara slarvfel har ändrats, som verden > verlden, skogarna > skuggorna.

269 Understrukna ord, t.ex. scenanvisningar, återges i kursiv.

270 På vissa sidor är radslut inte synliga på grund av inbindningen. Här har enskilda bokstäver och ord kompletterats stillatigande, med stöd av ms2.

271 Inkonsekvenser i stavning kvarstår, som Reutercrantz/Reuterkrantz och Sverige/Sverge. Wachtmeister stavats med V på endast ett ställe, och eftersom detta kan betraktas som ett undantag har en utgivarändring gjorts.

272 Om ord eller fraser står under varandra i duettpartierna där sångfraserna är olika för Jonathan och Leonora återges de med snedstreck. T.ex. är fraserna Och hans jag är och Jag hennes är skrivna under varandra med efterföljande klammer före i lust och nöd. Detta återges: Och hans jag är/Jag hennes är i lust och nöd.

Utgivarändringar

273
93, titel	Kung Carls jagt. [tillagt av utg.]
	[borttaget] ← Första akten.
93, rollista	Johan Gyllenstjerna och ← Gustaf Gyllenstjerna. [klammer]
	Banér, Wachtmeister, Oxenstjerna och ← Banér. Wachtmeister. Oxenstjerna. [klammer]
110, 362	Åhja, [ms: tillagt av ZT i marginalen]
111, 376	Till sländan visa och pedanters pock [ms: tillagt av ZT i marginalen]
126, 154	verlden ← verden
129, före 214	Wachtmeister. ← Vachtmeister.
129, 226	skuggorna! ← skogarna!
134, 315	mojar ← mojer
137, före 282	stänger ← stängar
140, före 1	Scen ← No
148, 173	krögarn ← krögaren
148, 177	marknadens tumult ← marknadstumult
154, 281	för ← förs
163, före 457	Jonathan. [ms: tillagt av ZT i marginalen]
163, 457–458	Mer än ett lif: / Det som ger lifvet värde. [ms: tillagt av ZT i marginalen]
164, efter 480	Kören. ← Jonathan.
166, 507	än ← en
\|502\|166, 529	ock ← och
167, 539	Af vikens lugna vatten [ms: tillagt av ZT i marginalen]

|503|

Regina von Emmeritz (1853)

Tillkomst

274 Pjäsen om Regina von Emmeritz bygger på ett kapitel ur Fältskärns berättelser, »Judith och Holofernes».100Kapitlet publicerat i Helsingfors Tidningar i december 1851, se »4. Judith och Holofernes», första berättelsen i Fältskärns berättelser, ZTS VII. Uppgifterna om tillkomsten ges i Topelius–J. L. Runeberg 23/5 1855, Konstnärsbrev I 1956, s. 42 f., Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 132, Vasenius, Zacharias Topelius III, s. 408 och V, s. 363–399 samt Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 254. Topelius uppgav sig ha fått uppslaget till pjäsen från Horace Vernets tavla med samma namn som han såg på Louvren i Paris 1857. I ett resebrev gör Topelius följande reflektion över Vernets berömda målning, där Judith står i beråd att hugga huvudet av Holofernes, fiendens krigsherre: »Det är något dramatiskt i denna tafla, deruti att handlingen icke är afslutad; konflikten är gifven, krisen är inne, upplösningen förutses, men spänningen fortfar.»101Topelius fortsätter: »Skillnaden mellan dessa momenter ser man, bland annat, i afbildningarna af Judith: den, när hon höjer svärdet öfver Holofernes, är ojemförligt mera artistisk än den, när hon håller hans afhuggna hufvud i handen.», »Söder om Östersjön. 46. Erkeengelen Michael», Helsingfors Tidningar 17/10 1857. – Konstverket hade också tolkats i en tablå framförd på en av de artistiska soaréerna som ordnades på Societetshuset i Helsingfors våren 1853; om soaréerna, se kommentar till »Titians första kärlek».

275 Topelius ventilerar Reginas inre konflikt i ett brev till Runeberg i februari 1953 efter att han lämnat in pjäsen till Edvard Stjernströms teatersällskap:

276 När en flicka, nyss fången i den mest svärmande religiösa fanatism, begynner att älska den hon högst av alla hatat förut – är det icke kvinnligt och psykologiskt riktigt, att alla föregående intressen och hela hennes liv dåmera uppslukas av kärleken, så att hon för den bortkastar det som förr var det högsta, tro och fädernesland? Jag tänker att en sådan mystisk svärmarinna icke står på riktigt kvinnlig grund – emedan kvinnan väl kan dö för en idé, men lever för en person – och föreställer mig, att ett nedstigande från denna mystiska höjd (likasom Signora Lunas) i själva verket är ett höjande till rent mänsklig och kvinnlig ståndpunkt.102Topelius–J. L. Runeberg 24/2 1853, Konstnärsbrev I 1856, s. 31. Stavningen är moderniserad i Konstnärsbrev (utg. Paul Nyberg).

277 Topelius frågar sig om ett drama kan förlora sin storhet därigenom att de allmänna intressena i slutet »undanträngs av kvinnohjärtat och det enskilda». Runeberg bedömer i sitt svar Topelius uppfattning som »psykologiskt berättigad», men han tillägger också att »oändligt mycket beror på behandlingen av de så skilda momenterna».103J. L. Runeberg–Topelius, Konstnärsbrev I 1856, s. 32.

278 Enligt egen utsago influerades Topelius i Regina von Emmeritz starkt av Victor Hugos dramer, särskilt Hernani (1830).104Se förordet till Dramatiska dikter (1881). Av Självbiografiska anteckningar (dikterat 1883) framgår att också valet av alexandrinen som versmått påverkades av Hugo »vars dramer jag då beundrade, men i vilka jag sedermera funnit, jämte ett glänsande snille, mycken ihålighet. Prunkande ordståt och beräknade effekter följde med förebilden, varför jag senare funnit mig föranlåten att två gånger omarbeta och betydligt förenkla detta stycke. Av tidens smak 1853 föranläts jag att i detta skådespel även inlägga musik, där en sådan passade eller icke passade in. Men jag hade lyckan att till musikalisk medarbetare vinna August Söderman, vilken, då ännu helt ung fått förtroendet att dirigera Stjernströms teaterkapell. Musiken till Regina von Emmeritz bestod av åtta, till en del stort anlagda numror, och var alltigenom genialisk, men därav trycktes blott de två mest populära melodierna, tre numror fortplantades genom tradition och de övriga blevo förgätna.»105Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 132. I ett brev till Runeberg nämner Topelius också att han dragits till Hugos »glödande språk», ZT–JLR 14/3 1855, Konstnärsbrev I, s. 40.

279 Topelius kommenterar den historiska bakgrunden till verket i artikeln »Historiska noter till skådespelet ’Regina von Emmeritz’» som publicerades i Helsingfors Tidningar tre dagar efter premiären. Se även förordet .106[Topelius], Helsingfors Tidningar 16/4 1853.

280 Regina von Emmeritz kommenteras ovan.

Affisch: Regina von Emmeritz och Kung Carls jagt på Svenska Teatern 1918. — 281 Till Topelius 100-årsjubileum 1918 gavs både Regina von Emmeritz och Kung Carls jagt på Svenska Teatern. Affisch: SLSA 1270, Svenska Teaterns arkiv.

|504| |505|

Uppsättningar och mottagande

Uppsättningar i Finland

282 Pjäsen Regina von Emmeritz uppfördes första gången den 13 april 1853 i Helsingfors av Edvard Stjernströms sällskap »med benäget biträde af Hrr Amatörer».107T.ex. Morgonbladet 11/4 1853. I honorar fick Topelius 300 rubel.108Vasenius, Zacharias Topelius III, s. 13. Pjäsen lämnades till Stjernström den 19 februari 1853 (Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 395). Biljettpriset höjdes eftersom dekorationer och sceneffekter blev mer kostsamma än beräknat, men biljetterna till premiären var slutsålda en vecka i förväg.109»Theater», Morgonbladet 11/4 1853: »I anseende till de större omkostnader vid pjesens uppsättning förhöjes priserne till följande: Första Raden, Avantscen, Amphitheater, Länstolar och Orchesterplats 75 kop. Parterre och Baignoire 60 kop. Andra Raden och Stående Parterre 50 kop. Galleri 20 kop.» Rollen som Regina spelades av Johanna Charlotta Lagerqvist, Gustav II Adolf av Edvard Stjernström, Hieronymus av Mauritz Pousette, fursten av Wilhelm Åhman. Stycket gavs åtta gånger i Helsingfors, sista gången den 11 maj. Under sommaren och hösten gavs föreställningar i Åbo och Viborg och våren 1854 i Stockholm och Göteborg (se nedan).110Selim Elmgren konstaterar att Helsingfors teaterpublik inte räcker för fler än åtta föreställningar »om ej samma personer infinna sig der flere gånger», »Regina von Emmeritz», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1853:2, s. 53.

283 Morgonbladet uppmärksammade pjäsen i en osignerad artikel en dryg vecka efter premiären.111Recensionen möjligen författad av August Schauman som tillträdde som redaktör för Morgonbladet 1853. Recensenten konstaterar att pjäsen är byggd på en hög och stor idé, »hatets flykt för kärleken», och att Reginas karaktär är fint tecknad. Men efter andra akten är det slut med det dramatiska i hennes person: »I de tre sista akterna har hon mera ingen strid att kämpa. Kärleken har fått makt öfver henne [...]. Hon är nu en obetydlig liten flicka, som, för att så säga, behagar vara förtjust i en stor konung. Ett barnsligt försök att omvända Gustav Adolf till den rätta tron, är vackert, men icke dramatiskt.» Denna brist på handling har författaren ersatt genom »glänsande situationer, episoder, musikstycken och veritabla knalleffekter» – detta och »det sköna språket» gör att intresset upprätthålls. Däremot betecknas fästningsstormningen med kanonskott och »murinramlingar» som en »vidrig löjlighet», och scenen mellan Gustav Adolf och Morosoff som alltför ovidkommande. Slutet av fjärde akten, där kungens vrede får svalla, är en av styckets glanspunkter – »en scen af sann effekt». Utförandet av pjäsen bedöms som mindre lyckat.112»Regina von Emmeritz», Morgonbladet 21/4 1853. – Topelius bemötte Morgonbladets kritik i förordet till den tryckta pjäsen 1854.

284 Selim Elmgren gav en utförlig recension i Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning.113S. E., »Regina von Emmeritz», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1853:2, s. 47–54. Elmgren nämner också skådespelet i en exposé över teatern i Finland några månader senare: »med sitt historiska underlag antyder det den bana framtida inhemska teaterförfattare måhända med största framgång kunna följa, nemligen att bygga sina skådespel på verkliga händelser och personer ur fäderneslandets historie.», S. E., »Något om teaterns öden i Finland», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1853:7, s. 221. Ämnet för skådespelet är rikt och högt, menar Elmgren: »den religiösa fanatismen i strid mot allmänt menskliga känslor», men pjäsen splittras av för många sidospår. Han efterlyser en »namnkunnig Finsk hjelte, någon Horn, Stålhandske, Tott» som skulle ha gett stycket en mer »fosterländsk skiftning».

285 Elmgrens främsta invändning gäller intrigens upplösning: Regina får inte tillfälle »att visa sig stor». Därmed är det inte Regina utan Gustav Adolf som framstår som pjäsens huvudperson. En »fastare sammanhållning emellan de många vackra episoderna, samt en större aktivitet hos Regina i de två sista akterna» hade gjort pjäsen till ett »mästerstycke». Karaktärerna är överlag »väl hållna, sanna och utvecklade»,114Bilden av Gustav Adolf sägs i ord och handling överensstämma med historiens. Fursten af Emmeritz representerar släktkänslan mitt bland de stora intressena. Hieronymus är »en vanlig jesuit-typ; färdig till alla de gröfsta brott i religionens namn», men hans roll skulle vinna på att utvecklas. Kätchen är »en lycklig dramatisk skapelse» som muntrar upp händelsernas allvar. rollprestationerna däremot genomgående undermåliga. De kolossala sceneffekterna populariserar skådespelet, men eftersom innehållet är gediget behöver de inte klandras. Språket »sprider en glans öfver hela framställningen som stämmer åhöraren högtidligt och öfverglänser den myckna sceniska granlåten».

286 Elmgren råder författaren att ta bort episoderna med Morosoffs beskickning och Bertels antydda kärlek till Regina samt att omarbeta Reginas roll. Trots bristerna framhåller Elmgren att pjäsen är »en förträfflig dramatisk produkt».

287 I slutet av juli gavs skådespelet i Åbo fyra gånger.115Åbo Underrättelser uppmärksammar föreställningen i en kortare notis den 22 juli, med hänvisning till Elmgrens recension »så sansad, sann och väl hållen» att inget finns att tillägga. Åbo Tidningar publicerade en längre osignerad recension med omdömen och formuleringar snarlika dem som uttryckts i Helsingforstidningarna. Liksom i tidigare recensioner anmärks att intresset för Reginas person avmattas efter andra akten och övergår till den ädelmodigt skildrade kung Gustav II Adolf. Recensenten riktar sin skarpaste kritik mot Hieronymus roll som betecknas |506|som alldeles misslyckad, oklar och inkonsekvent; jesuiten borde, för att vara en värdig motståndare till kungen, mer ha drivits av sin religiösa fanatism – inte av egen vinning. Det ryska sändebudets uppdykande ställer Gustav Adolf i en felaktig dager och scenen blir »nästan löjlig». Skådespelet sägs emellertid vara »underhållande för sina praktfulla situationer, lyckade episoder och präktiga knalleffekter». Utförandet får större erkännande än i tidigare recensioner.116»Regina von Emmeritz», Åbo Tidningar 26/7 1853.

288 Fjorton år senare, i maj 1867, upptogs Regina von Emmeritz åter på Nya Theatern i Helsingfors med Charlotte Raa (från 1874 Hedvig Raa-Winterhjelm) i rollen som Regina och Frithiof Raa som Gustav Adolf.117Annons i Hufvudstadsbladet 28/5 1867 och 31/5 1867. Någon månad därefter gav man pjäsen i Åbo.118Recension i Åbo Underrättelser 25/6 1867. Därefter uppförde ensemblen skådespelet mer sporadiskt i Helsingfors till januari 1872 med gästspel i Åbo och Viborg 1869. Föreställningar gavs på Nya Theatern bland annat på Topelius födelsedag den 14 januari 1868, 1869 och 1872. Pjäsen och huvudrollsinnehavarnas insatser lovordas allmänt och föreställningarna gick för fullsatta hus.119Recension i Hufvudstadsbladet 18/11 1867 och Hufvudstadsbladet 20/1 1869. Notis i Åbo Underrättelser 26/1 1869. Se även Hj–r., »Theater-statistik.», Hufvudstadsbladet 2/3 1869. Annons i Hufvudstadsbladet 29/5 1869, Wiborgs Tidning 9/10 1869 och Hufvudstadsbladet 4/11 1869, recension i Finlands Allmänna Tidning 20/1 1872.

289 I Vasa sattes pjäsen upp av Alfred Cederqvists teatersällskap fyra gånger i mars–april 1875, vilket föranledde Topelius att i tidningarna, via kusinen Oscar Toppelius som var bosatt i Vasa, införa en protest mot att stycket uppfördes utan hans tillåtelse.120Recension i Wasabladet 3/4 1875. Protesten publicerad bl.a. i Åbo Underrättelser 7/4 1875; Cederqvist hade inte uppfyllt de av Topelius uppsatta villkoren, Wasabladet 10/4 1875. Cederqvists genmäle publicerat i Wasabladet 17/4 1875. Cederqvists sällskap gav pjäsen också i Björneborg och på hösten i Viborg och Tammerfors.121Björneborgs Tidning 19/5 1875, Wiborgs Tidning 18/9 1875 och Tampereen Sanomat 18/1 1876. I maj samma år framförde Frans Ferdinand Novanders teatersällskap, som hade turnerat med pjäsen i Sverige, Regina von Emmeritz i Åbo. Recensenten i Åbo Posten utdömer uppsättningen och rollprestationerna och anmärker på att också Novanders sällskap uppförde pjäsen utan författarens tillstånd.122Pjäsen ersatte i sista minuten en annan pjäs, eventuellt uppfördes den bara en gång; se recension i Åbo Posten 27/5 1875.

290 I augusti–september 1879 gavs pjäsen åter på Nya Theatern i Helsingfors med Ida Reis i rollen som Regina och Mauritz Svedberg som Gustav Adolf.123Notis i Finlands Allmänna Tidning 28/8 1879, recension i Hufvudstadsbladet 3/9 1879. Pjäsen bedöms i Finlands Allmänna Tidning vara skickligt anlagd, effektrik, högstämd och »flödande af bildrikedom och lyrisk svada». Handlingen saknar dock »den historiska sannolikhetens fasta grund» och framstår därför mer som en »fantasiens exotiska drifhusplanta», vilket visar sig i flera svagt motiverade situationer. Den mest spännande karaktären är inte »den litet bortkollrade fröken von Emmeritz» eller Gustav Adolf, utan den ränksmidande Hieronymus.124»Nya theatern», Finlands Allmänna Tidning 5/9 1879. Recensenten i Helsingfors påpekar liknande brister: Regina framstår som alltför osannolikt sammansatt och hon förlorar i intresse främst genom att det inte är hon själv som drivs till den handling hon skall utföra – den påförs henne. Förgiftningshistorien i slutscenen betecknas som onaturlig.125»Svenska teatern. I. Regina von Emmeritz», Helsingfors 24/9 1879. Recensenterna berömmer överlag Reis lediga och uttrycksfulla spel och säkerhet i deklamationen.126»Nya theatern», Hufvudstadsbladet 3/9 1879.

291 I Finsk Tidskrift (november 1879) kunde Arvid Hultin konstatera att Regina von Emmeritz en tredje gång dragit fulla hus i Helsingfors. Pjäsens tjuskraft ligger enligt Hultin i »den fängslande historiska bakgrunden, de väl anbringade effekterna och den högstämda och ståtliga diktionen». Likheter med Victor Hugos dramer noteras: den delar med dem dels en brist på enhet i handlingen och på en naturlig motivering, så att slumpens makt avgör, dels en »svigtande grundval» – som att starka lidelser uppstår, tilltar och avslutas under en tidsrymd av två dygn. Å andra sidan delar författarna också en talang att »anbringa sceniska effekter och ge luft åt en stark känslostämning».127Arvid Hultin, »Teater», Finsk Tidskrift 1879:5, s. 415–419.

292 I december 1880 gavs tre föreställningar av Regina von Emmeritz på Åbo Teater under ledning av August Sandberg.128Annons i Åbo Underrättelser 14/12 1880 och en nedlåtande recension av uppförandet i Åbo Posten 31/12 1880.

293 Nya Theatern återupptog pjäsen vårterminen 1882, med samma ensemble som tidigare men enligt den reviderade version som utkommit hösten 1881.129Nypremiär på Runebergsdagen den 5 februari; notis i Helsingfors Dagblad 5/2 1880, annons med samtliga medverkande i Helsingfors 9/2 1882, annons i Hufvudstadsbladet 8/4 1882. Stavningen i annonserna ändrades 1880 från Nya Theatern till Nya Teatern. Carl Gustaf Estlander, som kommenterade omarbetningen i Finsk Tidskrift, betvivlar att de genomgripande ändringarna i ingångstablån har gagnat stycket. Reginas karaktär har visserligen »vunnit i klarhet och fasthet», men Hieronymus agerande i slutet har förlorat i |507|»lifsverklighet» och han framstår mer som en »demonisk inkarnation av jesuitismen».130C. G. E., »Teater», Finsk Tidskrift 1882:2, s. 155–159. Också recensenten i Finlands Allmänna Tidning ifrågasatte huruvida stycket visar sig fördelaktigare genom bearbetningen. Den nya expositionsscenen, som ger vid handen att det är påven själv som bemyndigar Regina att begå brott, har knappast gjort hennes roll mer trovärdig. Den ursprungligen så gripande fjärde akten har olyckligtvis förlorat sin effekt i den nya versionen. Att en ny karaktär tillkommit, munken Helmbold, förefaller omotiverat och obegripligt, likaså att Hieronymus oförmodat dyker upp från de döda och att två dödsmotiv tillkommit i slutakten.131»Nya teatern», Finlands Allmänna Tidning 13/2 1882.

294 Den 4 maj 1882 hade Regina von Emmeritz premiär på finska på Arkadiateatern i Helsingfors. Översättningen var gjord av Antti Tuokko och huvudrollen spelades av Ida Aalberg. Uppsättningen bedöms allmänt som den bästa tänkbara i fråga om rekvisita och effekter, och Aalbergs insats lovordas.132Omnämnanden i Hufvudstadsbladet 7/5 1882 och Helsingfors Dagblad 12/5 1882, recensioner i Hufvudstadsbladet 17/5 1882 och Suomalainen Wirallinen Lehti 23/5 1882. Ensemblen uppförde pjäsen i Viborg i november 1882, i Helsingfors 1883, Åbo 1884, Helsingfors 1885 och Björneborg 1886 (delvis ny rollbesättning).133T.ex. Wiborgsbladet 4/11 1882, Uusi Suometar 12/3 1883, Åbo Underrättelser 7/10 1884 och Finland 16/1 1885. Recensioner i Satakunta 2/10 1886 och Björneborgs Tidning 2/10 1886. Recensenten i Åbo Tidning, som kommenterar pjäsen med anledning av uppförandet i Åbo 1884, menar att Topelius har låtit sig förföras av Gustav Adolf och inhöljt hjältekungen »i det mest ideala skimmer». Driven av patriotism låter han sina landsmän spela en »vida mer betydande rol, än historien sanningsenligt kan medgifva dem». Ännu längre går författaren då hans »provinsstolthet» lyfter fram österbottningarnas bragder. Regina har författaren inte förmått levandegöra; hennes tvära övergångar från vekhet till djärvhet, från fanatism till svärmerier övertygar inte. Teateruppsättningen betecknas som »utmärkt lyckad» vad gäller effekterna, medan utförandet kritiseras. Därtill anser recensenten att både humorn och högstämdheten i Topelius språk gått förlorad i översättningen.134»Teater. ’Regina von Emmeritz’, skådespel i fem akter af Z. Topelius», Åbo Tidning 11/10 1884. Artikeln är troligen författad av redaktören Ernst Rönnbäck. – Skådespelet uppfördes sporadiskt på Suomalainen Teaatteri (från 1902 Suomen Kansallisteatteri) ännu på 1900-talet (se bild).135T.ex. Aura 12/1 1887, Suometar 18/1 1888 och Aftonposten 14/1 1896 (Maria Rängman i rollen som Regina). – Teatern gav 147 föreställningar 1882–1933.

295 Topelius ansåg själv enligt de anteckningar han dikterade 1883, att Reginas roll inte blev helt förstådd och återgiven »förrän Ida Aalberg uppträdde däri på finska scenen i Helsingfors 1882–1883, då även för första gången alla tillgängliga resurser anlitades för styckets värdiga mise-en-scène».136Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 133 ff. Om Gustav Adolfs roll säger han vidare: »I Gustaf II Adolfs roll uppträdde först Edvard Stjernström med tillhjälp av obegripligen höga klackar, sedermera Ulrik Torsslow, i Stockholm, därefter kungar av andra och tredje rangen, men också en, utom Torsslow, av 1:sta rangen, nämligen den genialiske Frithiof Raa, född norrman. Varje gång han visade sig på breschen i 2:dra akten, gick ett sorl av beundran genom salongen, tårar fyllde många ögon och skolflickorna snyftade.»

296 Från december 1891 gavs pjäsen på Svenska Teatern (f.d. Nya Teatern) i Helsingfors med Ida Brander (f. Reis) och Mauritz Svedberg i huvudrollerna.137Notis i Folkwännen 19/12 1891. Recensenten »Arv. af S.» i Nya Pressen konstaterar att det romantiska, fantasifulla versdramat som genre inte längre står högt i kurs i den »realitetsdyrkande» samtiden. Trots att skalden handskas fritt med fantasin – det »sannolika klämmes hårt» och slumpen spelar in »med pukor och trumpeter» – lyckas pjäsen fortfarande tack vare sin »inneboende poesi» och »varma inspirerande färger» fängsla publiken.138Både rollprestationerna och scenografin beröms, särskilt uppmärksammas belysningseffekterna. Arv. af S., »Svenska teatern. Regina von Emmeritz», Nya Pressen 19/12 1891. Föreställningar gavs till maj 1892.139Notiser i Nya Pressen 21/5 1892.

297 Både Suomalainen Teaatteri och Svenska Teatern gav föreställningar med anledning av Gustav II Adolfs 300-årsjubileum den 9 december 1894.140Program-Bladet. Tidning för Helsingfors Teatrar och Konserter 7/12 1894, Hufvudstadsbladet 8/12 1894, kort recension i Hufvudstadsbladet 11/12 1894. Under 1870–1890-talen uppfördes Regina von Emmeritz flera år på Topelius födelsedag den 14 januari på de båda teaterscenerna i Helsingfors, ofta med några extra föreställningar. Från hösten 1896 uppförde den ambulerande Svenska inhemska teatern Regina von Emmeritz 16 gånger runt om i Finland, bland annat i Kuopio, Wiborg, Fredrikshamn, Åbo, Tammerfors, Vasa, Uleåborg och Björneborg.141Wiborgsbladet 4/10 1896, Åbo Underrättelser 18/10 1896, Tammerfors 19/12 1896, Wasa Tidning 13/1 1897, Uleåborgsbladet 27/3 1897 och Björneborgs Tidning 14/4 1897; recension i Åbo Underrättelser 5/11 1896. Teatersällskapet gav föreställningar i 15 städer, oklart om Regina von Emmeritz uppfördes på alla orter; se Fredrikshamns Tidning 26/5 1897.

Uppsättningar i Sverige

298 Topelius omarbetade Regina von Emmeritz innan skådespelet skulle uppföras i Sverige.142I ett brev till kompositören J. A. Josephson i januari 1854 meddelar Topelius att han inte tagit itu med librettot till Sancta Maria eftersom omarbetningen av Regina von Emmeritz för den svenska publiken har »kostat mer tid och bekymmer» än han tänkt sig. Konstnärsbrev I 1956, s. 300 f. (dateringen »Januari 1853» är av allt att döma felaktig). Av daganteckningar framgår att Topelius sände det till Knut Bonde på Kungliga Teatern den 16 januari 1854 och att Bonde en vecka senare refuserade det.143Kalender med anteckningar, Topeliussamlingen 244.158. Pjäsen fick i stället |508|sin svenska premiär i Norrköping av Stjernströms trupp den 27 januari 1854.144Norrköpings Tidningar 25/1 1854. Stjernströms trupp hade uppfört fjärde akten i Stockholm på De la Croix’s salong den 16 september 1853 för välgörande ändamål (Post- och Inrikes Tidningar 15/9 1853). Flera föreställningar gavs därefter i Göteborg i april och maj. Recensenten i Götheborgs nyare Handels- och Sjöfartstidning anser att de tre huvudkaraktärerna »äro målade med en praktfull kolorit» och språket klangfullt, Topelius bedöms vara en »mästare i att behandla den svenska versformen».145I en utförlig not går recensenten dock hårt ut mot »ryssvännen» Topelius som »nyligen qvidit sina af lågt smicker uppfyllda lofsånger till Czar Nikolai» och därför belönats med professorstjänst. Därtill beskylls Topelius för att stå i spetsen för de finska studenter som »bespotta allt svenskt», vilket betecknas som »förrädiska handlingar» och »illbragder». Dekorationer och kostymer får beröm, liksom utförandet, speciellt Stjernströms inlevelsefulla insats. August Södermans musik bedöms som verkligt förtjänstfull, men också »bizarra sammanställningar» av harmonier och klanger förekommer enligt recensenten.146»Theater», Götheborgs nyare Handels- och Sjöfarts-tidning 26/4 1854.

299 I augusti gav Stjernströms trupp pjäsen i Karlstad och Mariestad.147»Carlstad», Nya Wermlands-Tidningen 8/8 1854. I notisen konstateras att huvudrollerna utfördes förträffligt, men att pjäsen är beräknad för en större scen, med andra »hjelpmedel» än dem staden kan erbjuda. Annons t.ex. i Mariestads Weckoblad 22/7 1854. Därefter uppförde man pjäsen tolv gånger på Mindre Teatern i Stockholm med premiär den 12 december 1854. Gustav Adolf spelades denna gång av av Gustav O. U. Torsslow, medan Edvard Stjernström innehade rollen som Larsson.148Föreställningar gavs i december 1854 och januari 1855.

300 Recensenten i Aftonbladet konstaterar att bilden av Gustav Adolf i stort överensstämmer med de historiska källorna, men kritiserar att den svenske kungen visar sådan vördnad mot den »moskovitiska makten», likaså att författaren upphöjer de egna landsmännen på »de fordna vapenbrödernas» bekostnad. Fursten av Emmeritz ses som en i alla avseenden lyckad karaktär, liksom Hieronymus och Kätchen. Några scener bedöms som verkligt effektfulla, andra partier som alltför utdragna.149»Teater», Aftonbladet 14/12 1854. I Post- och Inrikes Tidningar konstateras att pjäsen bjuder på rik omväxling, från det glada till det allvarliga och högstämda. Intrigen är däremot alltför enkel för att ge handlingen en »fjettrande spännkraft». Det som bär skådspelet är detaljerna: »några goda humoristiska infall» och kupletterna med »täck musik». Versmåttet anses ge pjäsen en viss stelhet.150»Mindre theatern.», Post- och Inrikes Tidningar 14/12 1854.

301 Från den 12 januari övertog Ulrika Katarina Kindahl rollen som Regina.151Stockholms Daglad 15/1 1855. Fredrika Bremer ger följande respons i ett brev till Topelius (8/2 1855): »Om ni vore i Stockholm skulle det glädja Er att se hur väl Er Regina af Emmeritz der gifves och huru älskat stycket är af Stockholms allmänhet, som ser det med ständigt nöje, och nu äfven förnyat sen en ung och vacker skådespelerska öfvertagit titelrollen i hvilken hon verkligen gör furore.»152Fredrika Bremer–Zacharias Topelius 8/2 1855, Konstnärsbrev II 1960, s. 14 ff. Om Bremer, se även »Utgivning och mottagande».

302 I augusti 1867 framfördes skådespelet på Nya Teatern i Göteborg med Charlotte Raa (från 1874 Hedvig Raa-Winterhjelm) i rollen som Regina och Frithiof Raa (d. 1872) som Gustav Adolf.153Recension i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 8/8 1867. I början av 1873 och under 1874 gavs pjäsen på nytt, då med Mauritz Pousette i kungens roll. Uppsättningen fick god kritik, speciellt lovordades Charlotte Raas nyanserade och inlevelsefulla spel.154Pjäsen gavs fyra gånger 1873 (21/1–2/2), betydligt fler gånger 1874. Charlotte Raa lovordas t.ex. i Göteborgs-Posten 14/2 1874.

303 Från november 1869 till januari 1874 turnerade Frans Ferdinand Novanders teatersällskap runt om i Sverige med Regina von Emmeritz.155Novanders sällskap hade 27 inövade verk (skådespel och operetter) på sin repertoar, verken listade i en annons i bl.a. Skånska Posten 26/9 1874. Skådespelet uppfördes bl.a. i Göteborg, Karlstad, Karlskrona, Lund, Kristianstad, Kalmar, Helsingborg, Norrköping, Uppsala, Gävle, Falun, Sundsvall, Malmö och Borås.156Novanders sällskap uppförde skådespelet första gången den 26 november 1869 i Kristianstad och sista gången i Borås den 25 januari 1874. Gustav Adolfs roll spelades av Novander medan Reginas roll under första året innehades av Hildur Carlberg, därefter av Alfrida Hammarstrand som efterträddes av »fru Baumgarten» från november 1873.157Under några uppsättningar 1872 medverkade dansare från Kungl. Teatern mellan akterna (fru H. Lund och hr Sjöblom); annonser i Öresunds-posten 10/8 1872 och Carlskrona Weckoblad 24/8 1872 (undertecknade Associationssällskapet). Föreställningarna var välbesökta och de uppmärksammades genomgående av recensenterna för effektrika scener och vacker språkdräkt.158I början kritiserades deklamationen och utförandet i notiser i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 10/9 1870 och Skånska Posten 20/9 1871, men stycket (med Hammarstrand som Regina) hyllades i utförligare recensioner i Barometern 19/10 1872, Nya Wexjö-Bladet 20/11 1872 och Norrlands-Posten 7/4 1873. Novanders sällskap uppförde pjäsen mer sporadiskt 1874–1878.159Föreställningar gavs hösten 1874 i Karlskrona och Kristianstad, 1876 i Kalmar, 1877 i Örebro (»fröken Strömberg» i huvudrollen), Eskilstuna och Falun (Betty Åberg som Regina). Enstaka föreställningar gavs 1878 i Örebro, Borås, Mariestad och Helsingborg. Recensioner i Barometern och Kalmar 2/9 1876, Öresunds-posten 13/7 1878. Från november 1883 uppförde Arbetareföreningens teater i Norrköping skådespelet under Novanders ledning (annons i Norrköpings Tidningar 15/11 1883). Samma förening framförde pjäsen åtminstone 1891 och 1894, utan Novanders medverkan.

304 Från mars till maj 1874 gavs pjäsen på Södra Teatern i Stockholm med Ottilia Littmarck i huvudrollen. Därefter gav sällskapet några föreställningar i Norrköping och Borås. Uppsättningen omnämns endast kortfattat i pressen.160Edvard Stjernström som innehade rättigheterna till pjäsen meddelar Topelius brevledes att han anonymt blivit informerad om att pjäsen inövas och att den »lär vara dålig». Topelius svarar att Stjernström i så fall bör »göra sina rättigheter gällande» och bifogar intyg, Topeliussamlingen NB 244.50 (ES–ZT) och 244.87 (ZT–ES) [avskrifter]. – En notis i Wiborgsbladet 9/9 1882 meddelar att Littmarcks sällskap skall gästspela i staden med Regina von Emmeritz på repertoaren.

305 Den 11 mars 1876 satte Edvard Stjernström upp pjäsen på nytt i Stockholm på Nya Theatern. Regina spelades denna gång av Lotten Hellander och Gustav Adolf av Mauritz Pousette. Uppsättningen fick gott betyg av recensenten i Dagens Nyheter som emellertid med förvåning noterar att »inte ens Z. Topelius och Aug. Söderman på Nya teatern äro |509|fredade för omfattande strykningar».161Dagens Nyheter 13/3 1876. – I en osignerad artikel kritiseras Edvard Stjernströms (d. 1877) änka Louise Stjernström för att stryka långa partier på godtyckliga grunder i de pjäser teatersällskapet framförde, bl.a. Reginas roll blev på det sättet oigenkännlig; artikeln publicerad i Kristianstadsbladet 27/1 1879 och ett par dagar senare citerad i ett femtontal svenska tidningar. Femton föreställningar gavs under våren och pjäsen upptogs på nytt den 27 november, då med Olga Björkegren i huvudrollen.162Sista föreställningen gavs i april 1877.

306 I oktober 1879 spelades Regina von Emmeritz på Nya teatern i Göteborg med Louise Fahlman i huvurollen.163Notiser t.ex. i Göteborgs-Posten 15/10 1879 och Sydsvenska Dagbladet 25/10 1879. Från hösten 1879 t.o.m. maj 1881 turnerade Gustaf Keys teatersällskap med pjäsen bl.a. i Karlstad, Örebro, Wenersborg, Uddevalla, Malmö, Lund, Göteborg, Jönköping, Ystad och Landskrona. Uppsättningen togs väl emot.164I början innehade »fru Brauchmann» rollen som Regina, därefter »fru Jensen». Gustaf Key spelade Gustav Adolf. Recensioner i Nya Wermlands-Tidningen 11/2 1879 och Jönköpings Tidning 3/1 1881.

307 En av Topelius reviderad version av skådespelet utkom i juni 1881 i samlingsvolymen Dramatiska dikter (se ovan). Det Littmarckska Skådespelaresällskapet uppförde den omarbetade versionen från december 1881 till januari 1883 runt om i Sverige, bl.a. i Växsjö, Kalmar, Malmö, Oskarshamn, Gävle, Sundsvall och Östersund. Ottilia Littmarck spelade rollen som Regina och Hjalmar Selander Gustav Adolf. 165Utförandet hyllas i Smålands-posten 8/12 1881 och kritiseras i Nya Wexjö-Bladet 21/2 1882. I februari gav sällskapet pjäsen i Trondheim och från sommaren i Umeå, då med en ny rollbesättning.166Annons i Sundsvalls Tidning 6/2 1883, kritisk recension av uppsättningen i Umebladet 24/7 1883.

308 Till 250-årsminnet av Gustav II Adolfs död den 6 november 1882 framfördes Regina von Emmeritz på Nya Teatern i Stockholm och på Stora Teatern i Göteborg under ett par veckor i november.167T.ex. Stockholms Dagblad 6/11 1882 och Post- och Inrikestidningar 21/11 1882, recension i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning 7/11 1882. Med anledning av uppsättningarna uttrycker Topelius i ett brev till Bonnier missnöje över att pjäsen gavs enligt den äldre versionen, och bifogade en »reservation» för publicering i svenska tidningar.168Topelius–Bonnier 17/11 1882: »Nya Theatern i Sthm och Stora Theatern i Götheborg ha visat mig den äran att upptaga Regina v. Emmeritz d. 6 Nov. Icke vill jag göra affär deraf, att förf. ej blifvit tillfrågad, men så mycken takt bör man förutsätta hos en theaterdirektion, att när förf. uttryckligen ogillat en äldre upplaga och utgifvit en ny, densamma äldre upplagan icke återgifves utan hans vetskap. Detta har skett åtminstone i Götheborg; jag vet ej hvad man gjort i Stockholm. Hvad skall jag göra? Anser du bilagde reservation höflig nog, så stick den i handen på någon af våra vänner i Sthm för att, under lämplig rubrik, få plats i något hörn af en tidning.» (Brev, ZTS XX:1). Stockholms Dagblad tryckte Topelius inlägg den 25 november och det citerades i flera tidningar.169Stockholms Dagblad 25/11 1882. – Nya Teatern gav skådespelet ytterligare några gånger i februari 1883 och Stora Teatern spelade pjäsen fyra gånger 1885 (med fru Kurk och hr Rydberg i huvudrollerna).

309 Nya Teatern i Stockholm upptog skådespelet på nytt från november 1887 till januari 1889 med med Gerda Lundqvist och Gustaf Ranft i huvudrollerna.170Recension i Svenska Dagbladet 23/22 1887. Under våren 1888 gav teatern en serie »barn- och godtköpsföreställningar» till nedsatt pris.171Nya Dagligt Allehanda 19/1 1888. Pjäsen återupptogs i december 1888 och gavs till januari 1889 (Nya Dagligt Allehanda 12/1 1889).

310 I november 1894 upptog Kungliga Dramatiska teatern Regina von Emmeritz på repertoaren med anledning av Gustav II Adolfs 300-årsjubileum. Huvudrollerna innehades av Louise Fahlman och Emil Hillberg.172Recension i Aftonbladet 10/12 1894. Också Stora Teatern i Göteborg framförde pjäsen i samband med jubileet. Båda teatrarna gav föreställningar under januari 1895.173Båda teatrarna gav också s.k. »godtköpsföreställningar» med reducerade biljettpriser för barn (t.ex. Göteborgs Dagblad 19/12 1894). Kungliga Dramatiska teatern återupptog pjäsen i december samma år, då den även sattes upp på Malmö Teater av Hjalmar Selander.174Annons t.ex. i Arbetet 3/12 1895. Våren 1896 turnerade Selanders sällskap med skådespelet i Helsingborg, Kristianstad, Kalmar, Växjö, Örebro och Karlstad.175Recension i Öresunds-posten 18/1 1896 och Nya Wermlands-Tidningen 18/5 1896. Från januari 1898 framförde sällskapet, med delvis ny rollbesättning, skådespelet på olika orter i södra Sverige. Bland annat invigdes Karlshamns nya teater med Topelius pjäs.176T.ex. Arbetet 2/2 1898.

Övriga uppsättningar

311 I många tidningar rapporterades 1889 att Regina von Emmeritz gavs på svenska i Chicago av Carl och Anna Pfeil. Stycket framfördes på den tyska teatern Turner Hall och de 200 platserna uppges ha varit slutsålda. »Aldrig förr ha Chicagos svenskar bjudits på något så storslaget och gedigert [sic] i teaterväg.»177Norrköpings Tidningar 3/12 1889 och Nya Pressen 6/2 1890. År 1893 gav Fru Lotten Dorsch med sitt teatersällskap pjäsen i Chicago. Stockholms Dagblad återgav en entusiastisk recension ur en »Chicagotidning».178Stockholms Dagblad 1/11 1893.

312 Den svenske skådespelaren Gustaf Key omarbetade Topelius pjäs och uppförde den i Berlin 1894 med titeln »Gustav Adolf och furstinnan Emmeritz».179Helsingborgs Dagblad 12/7 1894.

313 Följande uppsättningar av Regina von Emmeritz har gjorts i Finland under 1900-talet: Suomalainen Maaseututeaatteri (Finska Landsortsteatern) i Viborg (1902–1932, 109 föreställningar), Tampereen Teaatteri (1918–1937, 28 föreställningar), Kastelholms Festspel (1928, 1962) och Kotkan Kaupunginteaatteri (1962, invigning). År 1910 omarbetades pjäsen till stumfilm i Sverige, i regi av Gustaf »Muck» Linden. År 1920 uppsattes en opera tonsatt |510|av Oskar Merikanto, med libretto av Eino Leino, Oskar Merikanto och Wäinö Sola, på Finska Operan (på finska). År 1936 gavs pjäsen som hörspel, i regi och bearbetning av Onni Savola (på finska), och samma år på Skansens friluftsteater i Stockholm i bearbetning och regi av Ernst Eklund.

Scen ur stumfilmen Regina von Emmeritz och Konung Gustaf II Adolf (1910). — 314 År 1910 omarbetades Regina von Emmeritz till stumfilm i Sverige, i regi av Gustaf »Muck» Linden, med titeln Regina von Emmeritz och Konung Gustaf II Adolf. I rollerna bl.a. Gerda André (Regina, sittande), Emile Stiebel (Gustav II Adolf, i mitten) och Carl Browallius (Hieronymus, t.h.). Svenska filminstitutets arkiv.

Utgivning och mottagande

Originalupplagan 1854

315 Regina von Emmeritz. Skådespel i fem akter (120 s.) utkom på författarens förlag i november 1854, omarbetat från pjäsens ursprungliga manuskript.180Av Topelius daganteckningar från 1854 framgår att tryckningen började 2/6, att han sände förordet 12/9 och att boken låg färdig 21/9 (Topeliussamlingen 244.158). I ett brev till Albert Bonnier daterat 19/2 1855 erbjöd Topelius förläggaren att ge ut Regina von Emmeritz (brevet saknas, men ärendet framgår av Bonniers svar). Bonnier svarade att erbjudandet kommer något för sent eftersom pjäsen inte längre ges i Stockholm. När den gavs väckte den inte heller samma bifall som Efter femtio år (Bonnier–Topelius 27/2 1855. Jfr Topelius svar, Topelius–Bonnier 5/3 1855, Brev, ZTS XX:1.) I samband med premiären i april 1853, utkom nottrycket Soldat-Visa och Duett ur skådespelet »Regina von Emmeritz» på Frenkell & Son. Priset var 60 kopek.181Annons t.ex. i Borgå Tidning 9/12 1854.

316 Topelius skrev ett förord tillägnat Fredrik Cygnæus med anledning av hans skarpa kritik mot Efter femtio år i Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning. Topelius ger i förordet också en bakgrund till Regina von Emmeritz och bemöter Morgonbladets kritik av pjäsen (se ovan).

317 Selim Elmgren recenserade boken i Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning. Han konstaterar att en del av de brister som påtalats i bladets recension av uppsättningen våren 1853 har åtgärdats i trycket. Omarbetningen består bl.a. i att andemeningen av |511|Reginas roll blivit tydligare utvecklad, att upplösningen förändrats och blivit mer dramatisk, att jesuiten inte faller för sitt gift och att Regina inte faller död för jesuitens pistolskott. Slutet har enligt Elmgren blivit »sannt dramatiskt och effektfullt» och kastar ljus över föregående händelser. 182S. E., »Regina von Emmeritz, skådespel i 5 akter af Z. Topelius. Helsingfors 1854», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1854:7 [utg. i december 1854], s. 222 f. Också recensenten i Åbo Tidningar ansåg att de ändringar som gjorts var behövliga och motiverade. Karaktärerna bedöms vara skickligt tecknade, men några oriktigheter påtalas i versen och de latinska sentenserna. Slutomdömet är ändå att pjäsen till »planläggning, teatereffekt, detalj och diktion är en af de bättre produkter som gått öfver scenen.»183»Zachr. Topelius i dess sednare arbeten.», Åbo Tidningar 14/1 1855; artikeln kommenterar Regina von Emmeritz och diktsamlingen Ljungblommor III (1854).

318 Regina von Emmeritz nämns kort i en recension av Topelius diktsamling Ljungblommor III i Morgonbladet 11/1 1855. Recensenten ger sin erkänsla åt »de många vackra ställen» han funnit i skådespelet, men anser att författarens »högsta kallelse såsom skald icke ligger åt dramat».184Eliel Vest tillskriver recensionen August Schauman (Vest 1905, s. 231 f.), så även Paul Nyberg (Nyberg 1949, s. 277). Valfrid Vasenius antar att Edvard Bergh är författaren (Vasenius III 1918, s. 496) medan Werner Söderhjelm förmodar att skribenten är Fredrik Berndtson (Söderhjelm 1931, s. 67).

319 I ett brev till J. L. Runeberg den 14 mars 1855 beklagar sig Topelius över sin »skeppsbrutna Regina, som blef så oklar i dikten, fastän jag tyckte mig ha henne så klar framför mig.» Vidare uppger han sig ha för många dramatiska planer, och felet är att han »såsom i Regina ej får dem kraftiga och hela i kroppslig gestalt».185Topelius–J. L. Runeberg 14/3 1855, Konstnärsbrev I 1956, s. 39. Topelius fortsätter: »det blir nu min tröst att Regina äfven kommer att sluta på duken, ty Ekman har vänligen lofvat att måla henne, ej sådan hon är, utan sådan hon borde vara.»

320 Topelius skickade exemplar av boken till bland andra Fredrika Bremer och Bernhard von Beskow. Bremer var överväldigad – »det bästa som för scenen skrifvits på svenska språket», skriver hon till Topelius. Hon beundrar gestaltningen av Regina, »en sann och djupt tänkt varelse, i högsta grad kvinnlig». Hon fortsätter: »Af det saftiga, kraftiga, än poetiskt sköna och höga, än naiva alltid lefvnadsfriska och natursanna språket, uttrycket, har jag haft en särskild njutning.» Särskilt uppmärksammar hon scenen då Regina i fängelset hör katolikernas och lutheranernas sång: här framstår »konflikten i dess djupaste grund».186Fredrika Bremer–Topelius 30/3 1855, Konstnärsbrev II 1960, s. 17 f. Bernhard von Beskow betecknar pjäsen som gustaviansk i sin »fosterlandskärlek», »upphöjning och ädelhet». Reginas karaktär är »sant och väl utvecklad» och Gustav Adolf framstår som »hög, ädel, snillrik, tapper [...] som häfden skildrar honom». Handlingen bedöms som naturlig och livfull. Däremot undrar von Beskow varför författaren valt alexandrinen, »detta svåra och med ett romantiskt ämne oförenliga versslag.187Bernhard von Beskow–Topelius 11/5 1855, Konstnärsbrev II 1960, s. 24. Svarsbrev saknas. Valet av alexandrin torde ha varit inflytandet från Hugos dramer, jfr Topelius kommentar återgiven ovan.

Reviderad version 1881

321 Regina von Emmeritz gavs ut på nytt i reviderad version 1881 i volymen Dramatiska dikter af Zacharias Topelius. Första delen, som utkom på Edlunds förlag i Helsingfors och på Albert Bonniers förlag i Stockholm. Volymen trycktes på Bonniers i Stockholm med olika titelsidor för de båda förlagen. I samma volym ingår Efter femtio år och Prinsessan af Cypern. Om utgivningen, se ovan. Den omarbetade versionen finns publicerad i faksimil i utgåvan. Omarbetningen kommenteras ovan.

322 Regina von Emmeritz försågs, liksom Efter femtio år, med ett förord i Dramatiska dikter (rubricerat »Not.»):

323 »Regina von Emmeritz» är, såsom »Efter femtio år», ett ungdomsarbete under inflytande af Victor Hugos dramer, särskildt »Hernani». Författaren har velat, såvidt det numera låtit sig göra, bortrensa något af den prunkande pathos, som influtit från förebilden, äfvensom vårdslösheter i språket. Expositionen är förlagd till början af stycket, i stället för andra akten, svärmeriet förmenskligadt, fanatismen lyftad och utjemnad med den nödiga motvigten af en sann fromhet. Titelrolen skall dock alltid föblifva en af de svåraste dramatiska uppgifter, emedan handlingens motiver och utveckling till en så stor del instängas inom ett menniskobröst.

|512|

324 Utan betydande kraft och omdöme hos skådespelaren löper detta stycke alltid faran att nedsjunka till en deklamationsöfning. Författaren tillråder derför ingen scen med ringare tillgångar att våga försöket för effekternas och den populäre hjeltekonungens skull. Olof Ulrik Torslow och Frithiof Raa som konungen, – Hedvig Raa, numera fru Vinterhjelm, som Regina, – Edvard Stjernström som Larsson, – Hjalmar Agardh som Hieronymus, – Vilhelm Åhman som fursten, – Hilma Sjöberg som Kätchen – hafva bildat de första typerna för dessa roler. Äfven den sceniska apparaten måste motsvara situationen. Författaren har begärt mycket, kanske för mycket, när han tänkt sig en scen af första rangen, och vill icke fritaga sig från all skuld dertill, att det bekanta lilla steget från det subtila till det löjliga icke så sällan blifvit öfversprunget, t.ex. vid slottets stormning i andra akten.

325 Till styckets dramatiska svagheter hör dess musikaliska utstyrsel. Man ville så 1853. Dock bör märkas, att musiken till »Regina von Emmeritz» var den genialiske August Södermans första komposition för scenen. I denna musik finner också duetten i början af femte akten sin enda ursäkt. Af Södermans komposition äro veterligen endast denna duett och Larssons dryckesvisa utgifna af trycket. En melodram i andra akten har bortfallit, och slutnummern, en svensk krigsmarsch, har utbytts emot den marsch, som traditionen tillskrifvit Finnarne i trettioåriga kriget. Samma marsch spelas vanligen som introduktion före styckets början.

326 I september ingick i Helsingfors Dagblad en anmälan av Dramatiska dikter där Topelius förord refereras.188Helsingfors Dagblad 20/9 1881.

327 Recensenten i Valvoja, sannolikt Valfrid Vasenius, konstaterar att karaktärerna i Regina von Emmeritz, liksom i Efter femtio år, personifierar olika idéer och synsätt som kämpar mot varandra. Men kampen mellan motstridiga ideal och principer förs framför allt inom huvudpersonen Regina. Liksom i Topelius övriga verk är det slutligen kärleken och ödmjukheten som segrar.189V., »Z. Topelius draamojen kirjoittajana.», Valvoja 15/12 1882, s. 505 ff.

Manuskript, grundtext och kollationeringsexemplar

328 Ett odaterat manuskript av Topelius hand finns bevarat i Nationalbibliotekets Topeliussamling, signum 244.105 (inbundet). Manuskriptet är skrivet på ett lägg om 68 sidor, paginerat av författaren från s. 3, och mäter ca 28 x 24 cm. På första sidan står Regina von Emmeritz / Skådespel i fem akter / af / Z. Topelius / Musiken af J. A. Söderman j. r. / Första gången uppförd i Helsingfors / d. 13 April 1853. Pappret är tunt, blåaktigt, nött och fläckat; kanterna ställvis förstärkta med tejp. Texten är skriven med brunt bläck. Ändringar förekommer. Ordalydelsen är nästan identisk med första tryckets.

329 Utgåvans grundtext följer ett exemplar i Svenska litteratursällskapets Topeliussamling (SLS, sign. F26144 Top1, har tillhört Carl Gustaf von Essen). Exemplaret är häftat med gulnat, slitet omslag. På titelsidan står »Regina von Emmeritz. / Skådespel i fem akter / af / Z. Topelius. / Musiken af J. A. Söderman j:r. / Första gången uppfördt i Helsingfors den 13 April 1853. / Helsingfors, / Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri, 1854. / Förf:s förlag.» Volymen har 119 paginerade sidor och inlagan mäter 23,0 × 14 cm. Kollationeringsformeln är 8:o: π3 18–78 84. Exemplaret har skannats på SLS våren 2019. Grundtexten har kollationerats mot ett annat exemplar i Svenska litteratursällskapets Topeliussamling (sign. 299983 F Topl 85, har tillhört Augusta Hisinger).

|513|

Utgivarändringar

330
181, före 34	Andra ← An ra
223, 98	Förste ← Försfe
249, 245	tiger. ← tiger

|514| |515|

Dramatiska dikter (1861)

Utgivning och mottagande

331 Dramatiska dikter. Första samlingen utkom på Albert Bonniers förlag till julen 1861. Samlingen innehåller skådespel som hade uppförts på scenen men inte tryckts i bokform: Titians första kärlek, Ett skärgårds-äfventyr, Veteranens jul och Prinsessan af Cypern. Samtliga brev som rör utgivningen saknas i Topelius korrespondens med Bonnier, däremot finns ett bevarat kontrakt.190I korrespondensen mellan Topelius och Bonnier finns endast fem brev bevarade från 1860–1861, ett trettiotal brev saknas (enligt Topelius diarium över avsända och inkomna brev). I kontraktet fastställs att Bonnier får förlagsrätten till Dramatiska dikter för åtta år. Honoraret var 650 riksdaler riksmynt (50 rdr per ark) samt 30 författarexemplar. Bonnier fick rätt att sprida boken i Sverige och Finland samt rätt att trycka nya upplagor. Vidare fastslås att Topelius ensam disponerar om styckenas »möjliga uppförande på scenen».191Kontraktet är undertecknat Stockholm den 10 Oktober 1862 / Albert Bonnier. Se Kontrakt till Dramatiska dikter 1861, Brev, ZTS XX:1. Kontraktet återges i föreliggande utgåva enligt exemplaret i Topeliussamlingen (signum 244.113, NB, Helsingfors); i samlingen finns också ett koncept av Topelius hand. I ett likalydande kontrakt i Bonniers arkiv, undertecknat av Topelius den 20 oktober, ges Bonnier därtill fullmakt att å författarens vägnar bevilja teateruppföranden.192Fullmakten lyder: »För den händelse, att theaterföreståndare i Sverige skulle önska uppföra något eller några af de stycken, som äro tryckta under gemensam titel ’Dramatiska Dikter af Z. Topelius, första samlingen’, Stockholm 1861, befullmäktigas härmed Herr Bokhandlare Albert Bonnier att å mina vägnar derom träffa aftal med vederbörande. / Helsingfors 20 Oktober 1861 / Z. Topelius. / Obs. att Herr Oscar Andersson, enligt aftal med mig, äger uppföra ’Veteranens jul’.» I trycket har klausulen följande lydelse: »Jemlikt Kongl. Maj:ts förordning af den 20 Juli 1855, böra de theaterföreståndare, som möjligen önska i Sverige uppföra något af de i denna samling intagna arbeten, derom träffa öfverenskommelse med förläggaren, som å författarens vägnar är berättigad att härom uppgöra aftal.» – Om Dramatiska dikter 1881, se ovan.

332 Samlingen annonserades i pressen i Finland från den 28 november och i Sverige från den 6 december 1861. Priset i Finland var 1 rubel och 10 kopek, i Sverige 2 kronor och 75 öre.193T.ex. Helsingfors Tidningar 28/12 1861 och Nyköpingsbladet 6/12 1861. Anmälan bl.a. i Finlands Allmänna Tidning 2/12 1861.

333 Svenska Aftonbladet välkomnar Dramatiska dikter, och finner det »glädjande och förhoppningsväckande» att ett litet land kan uppvisa en dramatiker med »en sannt poetisk uppfattning och framställning samt en insigtsfull beräkning af den dramatiska effekten, det teatraliska skenlifvets vilkor och fordringar». Härtill noteras Topelius »äkta nationella doft» som förmodas tilltala alla med öppna sinnen för det sanna och sköna. Prinsessan af Cypern betecknas som »en fantastisk dikt med glänsande lyriska partier» som kunde tjänstgöra som anvisning för hur ett operalibretto borde skrivas.194»Litteratur-tidning», Aftonbladet 21/12 1861. Recensionen är möjligen författad av August Sohlman, chefredaktör 1857–1874.

334 Helsingfors Dagblad uppmärksammade samlingen i två nummer i januari 1862.195»Inhemsk poesi», Helsingfors Dagblad 27/1 1862. Recensent är troligen Edvard Bergh som var tidningens redaktör 1862–1865. Ett skärgårds-äfventyr bedöms som samlingens bästa, ett »älskligt landsskapsstycke med staffage i Vatteaus manér». Veteranens jul röjer »ett hastigt nedskrifvande» och belastas av sentimentalietet. Titians första kärlek förfelar sin verkan genom en ansamling osannolika situationer som bryter mot naturlagarna. Stycket är av intresse för att det åskådliggör den vision om ett allkonstverk som Topelius uttrycker sist i samlingens förord: att sammanföra olika konstarter (konstutövare) i ett verk. Prinsessan af Cypern visar dock på svårigheten: hur en tonsättare kan förhöja eller störa helheten. Medan flera musikstycken |516|ingår på ett naturligt sätt, t.ex. Helkas kvarnsång, gör skrattkören i första akten inte det. I skapandet av karaktärer och motiv har författaren vacklat mellan »det fantastiska och det naturliga, mellan sagan och den moderna verkligheten» vilket lett till en »bristande enhet i grundåskådningen». Skämtsamheten »svär emot» sagans allvarliga bevekelsegrunder.196»Inhemsk poesi», Helsingfors Dagblad 27/1 1862, forts. 30/1 1862.

335 J. V. Snellman som recenserar Dramatiska dikter i Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning konstaterar att Topelius skapar sina dramatiska ämnen fritt ur sin egen fantasi med beundransvärd lätthet. Titians första kärlek och Veteranens jul betecknar han som »små sceniska bilder, utan karaktersteckning och utan egentlig intrig». Titian och veteranen är representanter för en viss typ, och som sådana väl tecknade, bipersonernas roller är »med konstnärlig beräkning väl valda». Ett skärgårds-äfventyr kastar sig »med förbluffande bekymmerslöshet från scen till scen». Ovanligt nog för Topelius saknas här både tanke och poesi, menar Snellman – kanske kan ett framförande göra skådespelet till ett »glatt äfventyr». Prinsessan af Cypern är däremot luftigt och poetiskt. Idén att förlägga »den onämnda ön» till Cypern och ställa Finlands frostiga ödemark mot Afrodites solomgjutna ö ger rika uppslag. Ibland har det möjligen blivit »något för mycket af det goda», t.ex. att Cyperns invånare bevittnar Lemminkäinens befrielse ur Tuonela. Pjäsens förvecklingar har sin grund i »Lemminkäinens fantastiska lynne». Sagospelet är författat på välljudande rimmad vers, »ehuru icke fri från jämförelsevis betydelselösa vändningar för meterns och rimmets skull».197J. V. S., »Inhemsk Litteratur», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1861:11, s. 514 ff.

Grundtext och kollationeringsexemplar

336 Utgåvans grundtext följer ett exemplar i Svenska litteratursällskapets Topeliussamling (SLS, sign. Top2 / F15250). Boken är häftad och har gråaktigt omslag, bindningen är trasig och boken faller därför i två delar. På titelsidan står: »Dramatiska dikter / af / Z. Topelius. / Första samlingen. / Stockholm. / Albert Bonniers förlag.» Volymen har 211 paginerade sidor och inlagan mäter ca 22 × 14 cm (bladen ojämnt skurna). Kollationeringsformeln är 8:o: π2 1–138 142. Exemplaret har skannats på SLS våren 2019. Grundtexten har kollationerats mot ett annat exemplar i Svenska litteratursällskapets Topeliussamling (sign. Top1/F23891).

Förord: »Till Herr Professorn och Riddarn Fredrik Pacius»

337 Den tyskbördige tonsättaren Fredrik Pacius (1809–1891), musiklärare vid universitetet i Helsingfors från 1834, betraktas som den finländska musikens fader. Han organiserade orkester- och körverksamhet, utbildade musiker och sångare och komponerade bl.a. en violinkonsert, kantater och körsånger, flera till Topelius dikter. Bland hans mest kända tonsättningar märks »Vårt land» (1848) av J. L. Runeberg. Finlands första opera Kung Carls jagt (1852) tillkom genom ett tätt samarbete mellan Pacius och Topelius som skrev librettot. Pacius tonsatte också sångpartierna till sagospelet Prinsessan af Cypern (1860).

338 Topelius hyllade Pacius pionjärinsats i flera dikter och tal, bl.a. »Till Fredr. Pacius d. 19 Mars 1859» och »Till Fredrik Pacius. (Trettionde årsdagen af Kung Karls Jagt d. 24 Mars 1882.)» (Nya blad och Ljung, ZTS II) samt »För F. Pacius 19 Mars 1884» (Academica, ZTS XVI).

Utgivarändring

339
281, 12	som ← sam

|517|

Titians första kärlek (1853)

Tillkomst och uruppförande

340 Uppförandet av Kung Carls jagt i mars 1852 hade gett musik- och teaterlivet i Helsingfors en ny vitalitet. De som medverkat fortsatte att samlas regelbundet i Societetshuset i syfte att »införa musik, måleri, theater och poesi som lifvande elementer i umgänget.»198[Topelius], »Leopoldiner-Bref 33», Helsingfors Tidningar 4/6 1853. På hösten började »artistiska soiréer» att arrangeras, där tablåer, föredrag, sång och musik framfördes och unga konstnärer förevisade sina tavlor.199[Topelius], »Leopoldiner-Bref 32», Helsingfors Tidningar 4/5 1853. Soaréerna ordnades för en mindre krets och annonserades inte i tidningarna – dels av utrymmesskäl, dels för att deltagarna inte hade publika ambitioner.200Topelius konstaterar i »Leopoldiner-Bref 33» att bl.a. de höga kostnaderna »gjorde att soiréerna icke alldeles kunde bibehålla den anspråkslösa och enskilda karakter man från början ville gifva dem. Och likväl kunde de icke vara publika; det förbjöds både af utrymmet och af amatörers lätt förklarliga skygghet att uppträda för en obegränsad krets, som måhända icke alltid ihågkommit, att deras uppträdande var en godhet, som borde afväpna all kritik. Jag är dock öfvertygad, att de fleste närvarande med tacksamhet erinra sig de unga konstvänner, som här uppträdde på scenen, i sången och vid tafleexpositionerna, icke för att roa dem som blott begärde att roas, utan för ett bättre mål, för att i sin mån medverka till något vackert och gladt.» Vidare redovisar Topelius programmet vid de fyra soaréerna. Helsingfors Tidningar 4/6 1853. Se även Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 135 f. Till den första, den 16 november 1852, skrev Topelius det icke utgivna »proverbet» Ingen ros utan törne med kupletter av Fredrik Berndtson.201Vasenius V, s. 328. Proverb är ett kort lustspel byggt på ett ordspråk (SO). Två renskrifter av Ingen ros utan törne finns bevarade i NB:s Topeliussamling, 244.106 (se faksimil).

341 Titians första kärlek uppfördes vid den fjärde och sista soarén den 19 maj 1853. Oskar Topelius spelade Titian, Ingeborg Wallenius spelade Sylvia da Cuña och Rosa Sirén uppträdde i geniernas dans.202Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 135 f. Stycket trycktes i Helsingfors Tidningar strax därefter.203Helsingfors Tidningar 21/5 1853, 25/5 1853 [numret saknas i NB:s samling], 28/5 1853 och troligen 4/6 1853 [saknas i NB:s samling].

342 Pjäsen kommenteras ovan.

Utgivning och uppsättningar

343 Pjäsen publicerades i Dramatiska dikter 1861, om receptionen, se ovan. I Morgonbladet 22/9 1853 meddelas att stycket hade översatts till tyska i St. Petersburger Zeitung.

344 Titians första kärlek spelades mycket sporadiskt, och nästan uteslutande av amatörer och sällskapsteatrar.204Annonser t.ex. i Björneborgs Tidning 27/5 1862, Åbo Underrättelser 4/2 1868, Björneborgs Tidning 24/1 1874 och Åbo Tidning 30/7 1884. Den andra uppsättningen av enaktaren gavs först tretton år efter premiären 1853, våren 1866 i Brunnshuset i Helsingfors.205Syftet var att samla in pengar till Victor Salin som studerade på Kungliga Teaterns elevskola i Stockholm. »Helsingfors-krönika», Hufvudstadsbladet 27/3 1866. Se även Paavolainen, Nuori Bergbom 2014, s. 312 ff. Nya Theatern gav emellertid pjäsen på Topelius födelsedag den 14 januari 1874, tillsammans med Ett skärgårds-äfventyr. Enligt tidningen Vikingen som uppmärksammade framförandet var det förståeligt att pjäserna inte hade uppförts på teatern tidigare: de var uppenbart skrivna för givna tillfällen och för amatörsällskap. Titians första kärlek betecknas i tidningen som »ett i synnerligen välklingande vers framstäldt deklamatoriskt förherligande af konsten, beledsagadt af hvarjehanda på scenisk effekt beräknande tablåer». Karaktärerna är personifikationer av olika åskådningssätt: den prosaiska garvaren och den entusiasmerande signoran som försöker påverka Titian.206»Teater», Vikingen 17/1 1874.

|518|

345 Göteborgs Teaterelevskola gav pjäsen 1878 i regi av Gustaf Mallander.207Göteborgs-Posten 5/4 1878, se t.ex. Dagens Nyheter 11/4 1878. Under 1900-talet har pjäsen framförts av amatörer i Nystad (1910), Hangö (1914), Helsingfors (Svenska Kvinnoförbundet, 1920), Kristinestad (1923) och Jakobstad (1925).

Manuskript

346 Ett manuskript av Topelius hand finns bevarat i Nationalbibliotekets Topeliussamling, signum 244.105. Manuskriptet består av ett lägg om 16 sidor, paginerat av Topelius från s. 3. På första sidan står Titians första kärlek; sista sidan har dateringen 7 Maj 1853. Pappret är vattrat, blåaktigt och något fläckat, bladen ojämnt skurna, ca 26 x 19,5 cm. Texten är skriven med brunt bläck på den inre halvan av sidorna, så att tillägg har kunnat skrivas i marginalen. Strykningar och tillägg över raden förekommer också.

Ett skärgårds-äfventyr (1858)

Tillkomst och uruppförande

347 I mars 1858 beslöt studentkåren i Helsingfors att bygga ett kårhus, och studenterna började samla in medel bland annat genom att ordna teaterföreställningar.208[Topelius], »Studentkorpsens nya hus», Helsingfors Tidningar 31/3 1858. Lotterier och danstillställningar till förmån för studenthuset ordnades också t.ex. i Lovisa, Borgå, Åbo och Viborg, Helsingfors Tidningar 12/5 och 15/5 1858. Topelius hade författat en novell med samma titel för Helsingfors Tidningar 1846, endast titeln är gemensam (»Ett Skärgårdsäfventyr», Noveller och kortprosa, ZTS VI). Topelius skrev lustspelet Ett skärgårds-äfventyr för ändamålet och det uppfördes vid tre soaréer den 18, 19 och 20 maj 1858. Av en anteckning framgår att stycket var färdigt den 9 maj 1858.209Topelius anteckningsbok Hesperider NB 244.168, s. 13. De medverkande var Maria »Mimmi» Wogack (Stina), Robert Lagerborg (Otto Sparre), baronen Gösta von Troil (hertig Fredrik Adolf), friherinnan M. Furuhjelm (Eva Lindfelt), studenten Leo Mechelin (Ankarstorm), fru T. Bergenstråle (mor Rebecka), Otto |519|Höijer (Lasse), grevinnan Eugenie Armfelt (grevinnan Dannesköld) och löjtnant Woldemar von Daehn (Grip).210Topelius anteckningsbok Hesperider NB 244.168, s. 13. Till uppförandet hade Magnus von Wright – utgående dels från äldre tavlor, dels från naturen på Sandhamn – tecknat fonden föreställande Helsingfors på 1760-talet.211[Topelius], »För studentbyggnaden», Helsingfors Tidningar 19/5 1858. Kvällen inleddes med tolv tablåer satta i musik och en scen ur Elgskyttarne. Teaterföreställningarna annonserades inte i tidningarna.

348 Några dagar senare skrev Topelius till modern Catharina Sofia: »Min lilla pjes, skrifven vid bivuaken i salen under gossens [sonen Rafaels] sjukdom, gjorde lycka och utfördes ganska nätt. I den spelade en grefvinna, två friherrinnor och två baroner, utom ’simpelt adelsfolk’, så nog var det förnämt, och särdeles vänliga voro de, men gerna hade jag försakat all den äran för en timma ännu med gossen på mitt knä.»212ZT–Sofia Topelius 24/5 1858, Brev, ZTS XX:2. Sonen Rafael hade avlidit på sin ettårsdag den 15 maj 1858.

349 Pjäsen kommenteras ovan.

Utgivning och övriga uppsättningar

350 Ett skärgårds-äfventyr publicerades i Dramatiska dikter 1861. Om receptionen, se ovan.

351 Johan Roos turnerande teatersällskap hade stycket på repertoaren 1863–1868 och det framfördes på olika håll i Sverige och Finland.213Annons bl.a. i Jönköpings Tidning 10/12 1864, Dagens Nyheter 2/6 1865 (Ladugårdsteatern, Stockholm), Eskilstuna Allehanda 11/4 1866 och Skånska Posten 18/12 1867. När det gavs första gången i Sverige 1863, då på Djurgårdsteatern, gick författararvodet till de nödställda i norra Sverige som drabbats av missväxt. Nya Dagligt Allehanda presenterade pjäsen som »en liten bagatell, som bygger sin framgång på några här mindre bekanta lokaliteter samt på några historiska kostymer». Kompositionen röjer enligt recensenten mer vana vid den historiska novellen än vid lustspel, men författarens namn är en borgen för att det »icke saknas åtskilliga fina och pikanta drag».214Nya Dagligt Allehanda 12/6 1863. Fem år senare hyllades pjäsen i Carlscronas Weckoblad med anledning av Roos föreställningar i Karlskrona: Ett skärgårds-äfventyr sägs vara måladt »med de friskaste, mest tilltalande färger. Framförallt framlyser igenom det hela en varm fosterlandskärlek, hvilken är egnad att komma hjertat att klappa fortare samt väcka det lifligaste intresse.»215Carlscronas Weckoblad 25/4 1868. Södra Teatern i Stockholm upptog lustspelet på repertoaren från december 1876.216Annons i t.ex. Stockholms Dagblad 30/12 1876 och Dagens Nyheter 25/1 1877.

352 Ett skärgårds-äfventyr gavs regelbundet av amatörer, också på finska (Saaristossa), ofta på Topelius födelsedag den 14 januari.217Finlands Allmänna Tidning 27/1 1864 (Kuopio), Helsingfors Dagblad 5/2 1872 (Nykarleby), Helsingfors Dagblad 26/3 1873 (Jakobstad, Helsingfors), Morgonbladet 18/1 1881 (Suomalainen Teaatteri), Åbo Tidning 11/1 1888 (Åbo), Hufvudstadsbladet 26/10 1894 (Fruntimmersföreningen, Helsingfors), Wiipuri 13/1 1898 (Wiipurin Teaatteri). Även Nya Theatern gav pjäsen på Topelius födelsedag 1874, tillsammans med Titians första kärlek. Enligt recensenten i Vikingen saknar Ett skärgårds-äfventyr, i likhet med Titians första kärlek, en djup intrig, men erbjuder däremot »en ledig, lättflytande, stundom elegant dialog, några enkla behagliga kupletter samt flere med raska och lifliga drag tecknade karakterer» som ger pjäsen en hemtrevlig och realistisk anstrykning, liksom den bekanta miljön, Helsingfors skärgård.218»Teater», Vikingen 17/1 1874. Uppsättningen nämns även i skämttidningen Kurre 17/1 1874. – Nya Theatern gav också några föreställningar 1883–1884.219Nya Pressen 28/12 1883 och 2/2 1884.

Manuskript

353 Ett manuskript av Topelius hand finns i Nationalbibliotekets Topeliussamling, signum 244.105 (inbundet). Manuskriptet består av ett lägg på 56 sidor, paginerade av författaren (akt I pag. 1.–25, akt II 1.–26), ca 26 x 22 cm. Mitt på första sidan står Ett Skärgårds-äfventyr. / Lustspel i två akter / med sång. Uppe i högra hörnet av annan hand: »Får uppföras å theatern härstädes. Helsingfors den 17 Maj 1858. K. Munck.» Pappret är gulvitt, ställvis fläckat, texten skriven med svart bläck. Ändringar förekommer.

Utgivarändringar

354
313, 122	innersta ← inncrsta
324, 319	blomstersäng. ← blomstersäng
\|520\|326, före 346	Grip ← Qrip
332, efter 18	kappor, ← kappor.

|521|

Veteranens jul (1859)

Tillkomst

355 Från 1858 uppmärksammades veteranerna från 1808–1809-års krig allt mer. Som en litterär fond bakom de uppvärderade krigsinsatserna fanns J. L. Runebergs Fänrik Ståls sägner I (1848).220Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 184 f. De flesta veteraner levde under knappa omständigheter, och deras villkor påtalades i tidningarna.221Topelius tar t.ex. upp ämnet i en artikel i Helsingfors Tidningar (20/10 1858) där han konstaterar att veteranernas insats visserligen har odödliggjorts i litteraturen, men att de själva har levt bortglömda i fattigdom (»under det att fosterlandet genom skaldens mun har inlöst deras ära åt sig till evärdelig arfvedel, har det förglömt att betala sin skuld till dem med ett ringa dageligt bröd»). Pengar samlades in genom baler och soaréer, och Topelius upp|522|manade till en landsomfattande insamling. Han skrev en hyllningsdikt till en veteranfest, och bidrog också i Veteranen. Poetisk kalender som utgavs i december 1858, där J. L. Runebergs dikt »Soldatgossen» trycktes första gången.222»Veteranerne. Prolog den 7 December 1858», Ljungblommor, ZTS I, s. 287–290.

356 Veteranens jul har följande bakgrundshistoria: Topelius barnpjäs »Rinaldo Rinaldini» (publicerad i Eos) skulle uppföras i familjens hem nyåret 1859 av dottern Aina och hennes vänner. En av dem var Maria Pacius och eftersom hon hade god sångröst ville man att hon också skulle sjunga en visa. Hon valde Runebergs »Soldatgossen» – nyligen tonsatt av fadern Fredrik Pacius – som inte passade hennes roll i pjäsen.223Om dikten »Soldatgossen», se kommentar i Runebergs Samlade Skrifter XIV 1987, s. 305–316. Pacius tonsättning annonserades t.ex. i Helsingfors Tidningar 11/12 1858. Topelius skrev därför genast en ny pjäs utgående från sången, där Maria framträdde som soldatgossen Erik Boman och den svenske skådespelaren Wilhelm Åhman som veteranen korpral Anders Rönn (se manuskript i faksimil). Stycket uppfördes i familjekretsen den 11 januari.224Vasenius, Zacharias Topelius IV, s. 103 f., Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 320 f. I en anmälan av kalendern Veteranen betecknar Topelius dikten som »en af dessa sällsynta perlor, som någongång regna ned från poesins guldmoln» (Helsingfors Tidningar 11/12 1858). Han tog också in dikten i Boken om Vårt Land (kap. 184, 1875).

357 Åhman, medlem av Oscar Anderssons teatersällskap som då spelade i Helsingfors, ville därefter framföra pjäsen på Nya Theatern och Topelius gjorde kompletteringar, bland annat Britas roll tillkom.

358 Topelius kommenterade stycket i Helsingfors Tidningar efter premiären:

359 Det är icke en pjes, det är en situation, och spelar i Lappo julaftonen 1858. Åskådaren får här en ungefärlig bild af den ställning, i hvilken flertalet af 1808 års veteraner nu mottaga hedersgåfvan af fosterlandet, och de känslor, med hvilka de mottaga den. Öde som en vinternatt har det i sanning varit kring desse gamle kämpar, tillsdess att folkets kärlek, efter femtioårig glömska, ånyo uppsöker dem. Vid sidan af veteranen ha äfven den nuvarande och den kommande tiden sin plats i stycket. Det hela är grupperadt kring Runebergs herrliga »soldatgosse», satt i musik af Pacius, om hvilken visa – ord och musik – »väl mången skall sanna veteranens ord, att »hon går som kulan raktigenom hjertat.» Hr Pacius har äfven arrangerat en liten melodramatisk sats för tillfället. Kostymerna äro kopierade efter folkdrägter i Lappo.225»Theater», Helsingfors Tidningar 5/2 1859.

360 Pjäsen kommenteras ovan.

Uppsättningar och utgivning

361 Veteranens jul, vinterstycke i 1 akt hade premiär den 4 februari 1859.226Annons i Helsingfors Tidningar 3/2 1859, undertecknad Oscar Andersson. De medverkande var Wilhelm Åhman (veteranen Kaukonen), Maria Kristina Andersson (bondgumman Brita) och Hilma Sjöberg (soldatgossen Erik Boman).

362 Recensenten i Papperslyktan konstaterar att »hela Helsingfors» känner bakgrunden till stycket som tillkommit inom familjekretsen. Att författarens namn inte satts ut på affischen tolkar recensenten så att stycket inte uppträder med större anspråk än »att för stunden behaga». Pjäsen behäftas med onödiga upprepningar och tonen är ställvis »alltför melodramatiskt-svulstig för att rätt öfverensstämma med ämnet». Den sista scenen, där veteranerna blir underrättade om finska folkets julgåva, har dock sin verkan på andra känslor än egenkärleken »och dermed har också stycket vunnit sitt syftemål».227Metr., »Theatern i Helsingfors», Papperslyktan 7/2 1859, s. 46 f.

363 Också Finlands Allmänna Tidning understryker att Veteranens jul inte gör anspråk på att vara något annat än ett »vinterstycke». Idén är »vacker och anslående» och bärs upp med omsorg av rollinnehavarna. Däremot anses författaren ha gjort gestalterna mer »till direkta organer för sina stundom något alltför luxurierande utgjutelser, än till natursanna dramatiska karakterer».228»Theatern», Finlands Allmänna Tidning 8/2 1859.

364 Veteranens jul publicerades i Dramatiska dikter 1861. Om receptionen, se ovan

|523|

365 Under spelåren 1868–1874 gav Nya Theatern pjäsen ett tiotal gånger varje år, som för- eller efterpjäs, därefter mer sporadiskt men återkommande under 1880- och 1890-talen, vid särskilda tillfällen.229Se t.ex. i Hufvudstadsbladet 21/9 1869, Helsingfors Dagblad 26/11 1870, 17/3 1871, 23/3 1872, 27/11 1873, 13/3 1874 och 1/6 1878, Finlands Allmänna Tidning 28/3 1882, Finland 23/8 1892, Hufvudstadsbladet 16/1 1895 och Borgå-bladet 8/1 1898. Suomalainen Teaatteri inledde sin verksamhet i Björneborg med pjäsen i oktober 1872 (Sotilas-vanhuksen joulu), och gav den därefter i Helsingfors 1873–1874, och återupptog den med jämna mellanrum (t.ex. 1881, 1883, 1886 och 1892). Suomalainen Teaatteri gästspelade också med stycket runt om i Finland.230Hufvudstadsbladet 11/3 1873 och Åbo Posten 13/1 1874. Unga Finska Teatern, under ledning av August Westermarck, gav pjäsen 1870–1872 och Finska Folkteatern spelade den på sin invigning 1887. Många teatersällskap gav stycket som efterpjäs på sina turnéer.231Några exempel: I maj 1865 gav E. J. Gestrin pjäsen i Vasa (Wasabladet 13/5 1865). Nya Elev-Teatern gav stycket i Åbo i oktober 1870 under A. Westermarcks ledning, därefter i Vasa (Åbo Underrättelser 20/10 1870, Wasabladet 24/12 1870). Gustaf Mallanders elevskola gav pjäsen 1873 (Helsingfors Dagblad 3/5 1873). Under 1881–1885 gav Conrad Landgrens teatersällskap pjäsen på sina turnéer (t.ex. Tampereen Sanomat 7/12 1881, Wasabladet 11/2 1882, Borgå-bladet 11/10 1882, Ekenäs Notisblad 31/3 1883, Tammerfors Aftonblad 1/5 1885).

366 Veteranens jul framfördes flitigt av amatörer på olika håll i landet vid sammankomster där man ville lyfta fram det fosterländska, t.ex. på Runebergsdagen eller Topelius födelsedag. Ofta gavs den till förmån för välgörande ändamål, också på 1900-talet.

367 Även i Sverige togs pjäsen upp av olika teatersällskap. Från 1859 gavs den på Humlegårdsteatern i Stockholm av Oscar Anderssons och Albert Åhmans teatersällskap som turnerade med pjäsen, bl.a. i Malmö och Göteborg.232Annons i Malmö Allehanda 22/10 1859 och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 19/12 1859. I samband med den svenska premiären i augusti 1859 skriver Stockholms Dagblad att Veteranens jul bygger på en »vacker idé, framställd i ett lika vackert och vårdadt språk» som med Pacius melodi åstadkommer ett »godt resultat».233Stockholms Dagblad 24/8 1859. Folkets Röst beskriver pjäsen som »en liten täck produkt [...] som gör sin författare all heder, ehuru ämnet börjar blifva en smula gammalt».234Folkets Röst 27/8 1859. Våren 1866 gav Hjalmar Agardhs Finska Teatersällskap pjäsen bl.a. i Växjö, Norrköping och Linköping.235Nya Wexiöbladet 14/4 1866, Norrköpings Tidningar 1/3 1866, Östgöta Correspondenten 7/2 1866 och Lunds Weckoblad 9/5 1866. August Westermarcks sällskap uppträdde på Mindre Teatern och Södra Teatern i Stockholm från 1873,236Annons t.ex. i Dagens Nyheter 3/10 1873, Post- och Inrikes Tidningar 17/10 1873 och Mariestads Weckoblad 25/10 1873. A. Brobergs teatersällskap gav pjäsen 1873–1875,237Eskilstuna Allehanda 16/5 1874, Westerwiks Weckoblad 20/6 1874 och Karlshamns Allehanda 21/10 1874. År 1875 gavs pjäsen också av J. Hanssons sällskap (Mariestads Weckoblad 22/12 1875) och J. A. Wahlgren (Trelleborgs Tidning 27/2 1875). liksom J. J. Johannesens ballettsällskap.238Stockholms Dagblad 4/12 1875. F. Nelsons teatersällskap spelade pjäsen 1874–1876239Sundswalls-Posten 22/12 1874 och Blekinge Läns Tidning 14/8 1875. och Conrad Landegrens teatersällskap 1881–1885 (även i Finland).

368 Stora Teatern i Göteborg hade Veteranens jul på repertoaren från november 1894, Hjalmar Selander gav pjäsen på Malmö Teater i december 1894 och på Vasateatern i Stockholm i december 1895.240Göteborgs Dagblad 29/11 1894, Sydsvenska Dagbladet 27/12 1894 och Svenska Dagbladet 5/12 1895. Kungl. Dramatiska Teatern gav Veteranens jul med anledning av Fänrik Ståls 50-årsjubileum 14/12 1898 (Dagens Nyheter 13/12 1898).

Manuskript

369 Tre fullständiga manuskript finns bevarade. Det första, i Topeliussamlingen 244.105 (inbundet; arkivpaginering 339–[342]) är Topelius egen avskrift av ett manuskript tillägnat Maria Pacius och återger av allt att döma den version som framfördes i familjekretsen i januari 1859. Personerna är korpral Anders Rönn och soldatgossen Erik Boman, scenen en skogsbacke. Manuskriptet består av ett lägg om 4 sidor och mäter ca 33 x 22 cm. Pappret är stadigt, gulvitt; texten är skriven med brunt bläck, med några marginalanteckningar med blyerts.

370 Två odaterade manuskript av Topelius hand finns i Topeliussamlingen 244.182. Det första består av ett lägg om 12 sidor, ca 29 x 19 cm. På första sidan står Veteranens Jul. / Winterstycke 1859., versosidan är blank, därefter Topelius paginering 1.–10. från sid 3. Pappret är gulvitt och stadigt, texten skriven med brunt bläck. Strykningar och marginaltillägg förekommer. Vissa partier skiljer sig från den tryckta versionen. Det andra manuskriptet består av ett lägg om 10 sidor (pag. 1.–10., markerat med blyerts No 2) och mäter ca 29 x 19 cm. Pappret är gulvitt, texten skriven med brunt bläck. Manuskriptet har omfattande ändringar (strykningar och tillägg i marginalen). Innehållet skiljer sig något från den tryckta versionen.

Utgivarändring

371
363, efter 103	replik af) ← replik af

|524|

Prinsessan af Cypern (1860)

Tillkomst

372 Topelius författade sagospelet Prinsessan af Cypern till invigningen av Helsingfors nya teaterhus vid Skillnaden 1860 (se ovan). Han hade redan 1845 upptagit motiv ur Kalevala i två tablåer på temat Lemminkäinens äventyr, publicerade i Helsingfors Tidningar.241»I. Lemminkäinens första Äfventyr. Prolog i Tuonela», Helsingfors Tidningar 11/1 1845 och »Lemminkäinens Andra Äfventyr», Helsingfors Tidningar 13/12 1845. Vasenius konstaterar att ett centralt motiv i nämnda dialoger, liksom i sagospelet, är kontrasten mellan Lemminkäinens kultursfär och en som är dess motsats.242Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 439–445; Vasenius redogör också för Topelius intresse för den finska folkdiktningen.

373 Av ett odaterat manuskript framgår att sagospelet ursprungligen hade titeln Lemminkäinen. Sagospel med musik i 4 akter.243Topeliussamlingen NB 244.106, pag. 173. Förmodligen hade Topelius inspirerats till ämnet av Fredrik Cygnæus som i en artikel 1853 uttrycker en vision om att Topelius och Pacius skulle skriva en opera utgående från »episoden om Lemminkäinen i Kalevala».244Cygnæus prisar Topelius språkliga kvaliteter, och fortsätter: »Vore det honom gifvet att använda alla dessa gåfvor på författandet af en libretto hvars ämne blefve taget t.ex. från episoden om Lemminkäinen i Kalevala, ett af de tacksammaste, något lands poesi i detta hänseende kan erbjuda; och han funne en Pacius för att dertill sätta musik, skulle vårt modersmål taga åtminstone ett sjumilssteg framåt mot målet af dess utbildning och erkännande.», Cygnæus, »Om teaterns framtid i Helsingfors (1853)» 1889, s. 41. I manuskriptet har Topelius sammanfattat prologens och akternas innehåll. Prologen, »melodramatiskt hållen», utgår från den 41:a runan i Kalevala, där hela skogen lystrar till Väinämöinens sång och han själv rörs till tårar:

374 En skogstrakt med berg och sjö. Natt och månsken. Väinämöinen med sin kantele sitter på en klippa och reciterar en prolog på finska. Därunder framkomma björnen, vargen, räfven och renen för att lyssna. Hafsfrun uppstiger ur sjön. En örn sväfvar i luften. Scenen ljusnar, solen uppgår i moln: Regnbågen synes. Molnen fördelas. Solens, månens och stjärnans döttrar sitta på regnbågen. Ilmarinen, Lemminkäinen, Kullervo |525|och Joukahainen framträda och klaga att deras tid är förbi, att de glömmas af yngre släkten. Väinämöinen lofvar att deras tid skall återkomma, de skola åter upplefva i sången. Därpå begär han af hafsfrun hennes yngsta döttrar Aura och Vanda. De uppdyka ur sjön. Väinämöinen förvandlar dem till källor och förutsäger deras öde. Vid Auras våg skall Finlands bildning uppblomstra. Vid Vandas bölja skall den fullkomnas. Och där skall Väinämöinen låta sången skapa en fristad för de gamla gudarnes minne. – Härvid lysa namnen Lönnrot, Castrén, Franzén och Runeberg transparenta i klipporna. Ridån faller.245Plan till Nya Theaterns invigning i Helsingfors, daterat Februari 1860, Topeliussamlingen NB 244.106, pag. 169–180.

375 Topelius bad Pacius skriva musiken. Pacius tänkte sig något »recht blutdürstig-finnisch», men Topelius underströk att han vill hålla allt i en modern, enkel stil med undantag för några genuina folkmelodier. Han påminner också om att det inte är en »opera i stor stil, utan ett skämtande sagospel, som hämtar sitt mesta intresse af underlaget från Kalevala, och icke har något anspråk att fylla en större dramatisk ram».246Citat ur Pacius–Topelius 22/6 1860 och Topelius–Pacius 29/7 1860, Konstnärsbrev I 1956, s. 221, 232. Pacius komponerade nio sånger för sagospelet.

376 För första akten hade Topelius ursprungligen tänkt sig finska folkmelodier och han vände sig därför till etnologen H. A. Reinholm som samlat in kulturhistoriskt material. Eftersom Topelius inte fick svar började han spinna på idén att förlägga första och fjärde akterna till Grekland, och på så sätt undvara den finska folkmusiken.247Topelius–Pacius 14/6 1860, Konstnärsbrev I 1956, s. 219. Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 446. Året innan hade Topelius för barntidningen Eos författat sagospelet »Fågel blå» som utspelar sig på Cypern.248»Fågel Blå», Läsning för barn 1, Läsning för barn, ZTS X:1, s. 99–143. Titeln Prinsessan af Cypern anspelar troligen på den franska operan La Reine de Chypre (1841).

377 Samma dag som Prinsessan af Cypern skulle uppföras publicerade Topelius artikeln »Lemminkäinen och Kyllikki» i Helsingfors Tidningar (27/11 1860). Här återges avsnitt ur Kalevala som sagospelet bygger på; främst 11:te och 12:te runorna och spridda motiv ur runorna 15 och 16. Topelius tillägger att dramatiska fordringar har föranlett »några modifikationer», som att förlägga ön Saaris till Cypern. Topelius anför Elias Lönnrots uppfattning att historien om Saaris egentligen är ett vikingaminne, och eftersom folkdikten själv lämnar »den mest obegränsade frihet att tänka sig ’den onämnda ön’ hvar man behagar» har författaren känt sig fri att välja en plats som »erbjuder den anslående jemförelsen mellan den grekiska och finska forntiden».249[Topelius], »Lemminkäinen och Kyllikki», Helsingfors Tidningar 27/11 1860.

378 Apropå slutet kommenterar Topelius: »En trollkarl har regnat ned ifrån skyn vid styckets slut. Att han blifvit sednare tillsatt för musik- och tablåeffekter, behöfver knappt nämnas. Man har nemligen ansett det i sin ordning att vid husets invigning låta dess här ovanliga resurser i maskineri och dekoration också få deras andel i stycket.» Topelius omarbetade slutakten för trycket, men manuskriptet återger den ursprungliga versionen (se faksimil).

379 Om förväntningarna på Lemminkäinen säger Topelius: »Säkert skall dock mången, som väntat en halfgud på scenen, med någon förundran finna blott en menniska, och dertill icke en antik, utan en modern hjelte. Gudar på scenen äro ett oting.» Han avslutar med att tillkännage att ett viktigt syfte med att visa Lemminkäinen på svenska har varit att »bryta isen»: han hoppas att pjäsen »en dag skall uppträda kraftigare och mera helgjuten på det finska modersmålet».250[Topelius], »Lemminkäinen och Kyllikki», Helsingfors Tidningar 27/11 1860. Utdrag ur artikeln återges också i Åbo Underrättelser 1/12 1860. – Topelius förhoppning var att den nya teatern skulle ge föreställningar på både finska och svenska.251Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326.

380 I förordet till Dramatiska dikter ger Topelius också en bakgrund till Prinsessan af Cypern, med delvis samma innehåll som i anförda artikel i Helsingfors Tidningar.

381 Se även kommentar ovan.

|526|

Uppsättningar

382 Prinsessan af Cypern skulle uppföras av inhemska amatörer vid invigningen av det nya teaterhuset och i september 1860 ombads intresserade att anmäla sig.252Uppmaningen publicerad i Finlands Allmänna Tidning 27/9 1860. Se Vasenius, Zacharias Topelius IV, s. 237. Teatern planerades ursprungligen vara färdig i oktober samma år, men byggnadsarbetena drog ut på tiden.253»Kopistens krönika», Papperslyktan 1/10 1860 och Papperslyktan 29/10 1860. En ytterligare fördröjning orsakades av änkekejsarinnan Alexandra Feodorovnas död den 1 november; under sorgetiden som sträckte sig in i december skulle inga teaterföreställningar ges.254»Kopistens krönika», Papperslyktan 12/11 1860, s. 367 och [Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 66 ff. Dessutom hade Pierre Deland hyrt teatern från november.255[Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 66 ff. Vasenius uppger att Deland hade hyrt teatern från den 15 november (Vasenius, Zacharias Topelius IV, s. 239), Topelius från december (Självbiografiska anteckningar 1922, s. 187). Förmodligen skjöts uthyrningen upp. Följden blev att premiären måste påskyndas och sagospelet inte hann inövas tillräckligt; i annonseringen bad man allmänheten ha överseende med bristerna. Tillstånd att uppföra verket kom den 24 november och premiären planerades till den 27 november, men på grund av att maskineriet vid generalrepetitionerna inte fungerade uppskjöts den till den 28 november.256[Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 67. Bara tre föreställningar gavs. Till premiären fick aktieägarna inlösa biljetter, inga biljetter såldes.257Finlands Allmänna Tidning 26/11 1860. Föreställningar gavs 27, 29 och 30 december (Finlands Allmäna Tidning 30/11 1860). – Topelius avsade sig honorar, Pacius fick 100 rubel.258Vasenius, Zacharias Topelius IV, s. 239, Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326 ff.

383 Pjäsens regissör var Wilhelm Bolin och huvudrollerna innehades av Mimmi Wogack (Kyllikki), Julius Roschier (Lemminkäinen), Carl Bergbom (Megapontos), Hilda Widerholm (Helka) och Hilda Stadius (Anemotis, Tuulikki).259Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 187.

384 Invigningen uppmärksammades i Finlands Allmänna Tidning och sagospelet får beröm i allmänna ordalag; den »vackra musiken, den fantastiska poesin, trollerier, dekorationer, den lysande salongen».260Notis i Finlands Allmänna Tidning 29/11 1860. Topelius uppmärksammade invigningen i artikeln »Nya Theatern i Helsingfors», Helsingfors Tidningar 29/11 1860. Därefter publicerades utdrag ur sagospelet i flera nummer. I Papperslyktan poängterar recensenten att man vid bedömningen av verket måste ta hänsyn till de omständigheter som påverkat författaren: dels har Topelius velat demonstrera de sceniska möjligheter den nya teatern kan erbjuda och därför gett stycket »dess fantastiska sagokaraktär», dels har han skrivit stycket för amatörer. Men flera scener anses ha verklig dramatisk kraft och texten till sångnumren är välljudande. Genom Pacius musik blir sångerna sagospelets glanspunkter.261»Theater-invigningen», Papperslyktan 3/12 1860, s. 388 f. Förmodligen författat av utgivaren August Schauman. Recensenten i Åbo Underrättelser är mindre överseende. Han menar att Topelius har offrat för mycket på »de sökta effekternas altare» och gjort dramat »till en simpel tjensteflicka åt machinisten, som visade hvad allt för hokus-pokus denne kunde göra». Vissa scener är dock fint tecknade, liksom Lemminkäinens karaktär. Språket är klingande vackert.262Jonas Lindrot, »Helsingfors den 29 november», Åbo Underrättelser 4/12 1860.

385 Topelius prisar Pacius musik i förordet till Dramatiska dikter. I Självbiografiska anteckningar beklagar han »de omständigheter, som gjorde att denna sköna musik, – hans bästa, har han själv sagt mig – aldrig har blifvit varken fullt återgiven eller fullt uppfattad». Och om byggnationerna som pågick in i det sista: »Där hamrades och hyvlades under Pacii repetitioner, murarna voro ej torra, följaktligen ogynsamma för musik, och när stycket sålunda halvfärdigt uppfördes av amatörer, gapade publiken på de nya logerna» och dekorationerna, så att »få hunno skänka stycket någon uppmärksamhet».263Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 187.

386 Sagospelet sattes upp i finsk översättning (Kyypron prinsessa) på Suomalainen Teaatteri i Helsingfors 1897.264Annons i Hufvudstadsbladet 28/1 1897. Topelius var närvarande vid premiären (Aftonposten 2/2 1897). I rollerna sågs bland andra Lilli Kajanus (Anemotis), Emil Falck (Chrysandros), Kaarle Halme (Lemminkäinen), Katri Rautio (Kyllikki) och Olga Salo (Helga). Robert Kajanus dirigerade orkestern.265Program-Bladet. Tidning för Helsingfors Teatrar och Konserter 29/1 1897. Werner Söderhjelm konstaterar i Hufvudstadsbladet att ett sagospel inte kan mätas med samma måttstock som andra dramatiska alster. Men även om »sagodiktarens fantasi flyger högt öfver handlingens trovärdighet» så finns »moment af mycket stor värkan». Som i tredje akten där Chryseis längtan till fosterlandet och hennes kärlek till Lemminkäinen »bildar en i eminent grad dramatisk konflikt», och i fjärde akten där moderskärleken »ikläder sig den vackraste dramatiska form». Utförandet och scenografin får beröm. Recensenten uppskattar att teatern genom att uppta sagospelet hedrar »framfarna tiders vackra minnen».266W. S., »Finska teatern. Kyypron prinsessa», Hufvudstadsbladet 2/2 1897. Föreställningar gavs från den 29 januari till den 30 april.

|527|

387 Andra uppsättningar under Topelius livstid är inte kända, däremot blev sångnumren ur sagospelet ofta framförda vid konserter, speciellt »O barn af Hellas» och »Qvarnsången».

388 Senare har Prinsessan af Cypern satts upp av Folkteatern i Helsingfors 1906 i regi av Eugéne Nygrén och av Suomalainen Maaseututeatteri (Finska Landsortsteatern) i Viborg 1909 i regi av Erkki Kivijärvi. Rundradion gav akt II och III som hörspel 1939 med Svenska Teaterns skådespelare i regi av Kerstin Nylander. Finlands Svenska Sång- och Musikförbund gav en konsertversion, med texten omarbetad av Lars Huldén, på sångfesten i Esbo 2001 (Tapiola Sinfonietta). Lars-Erik Larsson skrev operan Prinsessan af Cypern till Topelius libretto, uppförd på Kungliga Operan i Stockholm 1937, och på Malmö Opera, för barn och unga, 2008.

Utgivning

389 Prinsessan af Cypern gavs ut i tryck i Dramatiska dikter. Första samlingen 1861. Fjärde akten omarbetades för trycket. Om grundtextexemplar och mottagande, ovan.

390 Sagospelet togs också in i Dramatiska dikter som Bonnier gav ut i tre häften 1881–1882, tillsammans med Efter femtio år och Regina von Emmeritz (se ovan). Prinsessan af Cypern trycktes i tredje häftet som utkom i januari 1882.267T.ex. Morgonbladet 13/1 1882.

391 Ett nottryck utgavs i december 1860, Sångpartierna i sagospelet Prinsessan af Cypern (P. Widerholm, 15 s.). Ytterligare ett nottryck gavs ut i september 1861, Tre sånger ur sagospelet Prinsessan af Cypern af Z. Topelius, satta i musik af Fr. Pacius, innehållande »Kyllikkis friare», »O barn af Hellas» och »Qwarnsången» (Th. Sederholms förlag 1861, nytryck 1863).268»Nytt i bokhandeln», Helsingfors Tidningar 26/9 1861.

Manuskript

392 Följande fyra manuskript finns i Nationalbibliotekets Topeliussamling: ett utkast till ett förarbete, ett utkast till första aktens sex första scener, en fullständig renskrift samt en ofullständig renskrift.

393 I Topeliussamlingen, signum 244.106 (inbundet), finns följande manuskriptanteckningar som kan ses som ett förarbete till Prinsessan af Cypern: Först ett fyrsidigt lägg (arkivpaginering 169–172) med rubriken Finale i 4.de akten och en skiss av handlingen, på följande sidor utskriven Melodram; innehållet delvis detsamma som i trycket. Därefter ett fyrsidigt lägg (pag. 173–[176]) rubricerat Lemminkäinen. Sagospel med musik i 4 akter. med rollförteckning och sammanfattning av innehållet i varje akt. Pjäsen utspelar sig på Saarela där fursten Tursas härskar, här uppträder också krigshövdingen Manni och trollkarlen Virokannas. Härnäst (pag. 177) följer Plan till Nya Theaterns invigning i Helsingfors, daterad Februari 1860 (återgiven ovan). Följande sidor (pag. 178–[180]) upptar en snarlik sammanfattning av akternas handling som de föregående sidorna.

394 Ett odaterat utkast till första aktens sex första scener finns i Topeliussamlingen, signum 244.182 (inbundet). Utkastet är av annan hand med Topelius ändringar. Omslag, titel och rollförteckning saknas. Ordalydelsen skiljer sig betydligt från den tryckta versionen. Manuskriptet består av ett lägg om 16 sidor, paginerade 2.–17. av Topelius, och mäter ca 33 x 21 cm. Pappret är gulaktigt och något fläckat, texten är skriven med brunt bläck.

395 En fullständig renskrift av annan hand finns i Topeliussamlingen, signum 244.104. Manuskriptet består av flera lägg, totalt 90 sidor (arkivpag. 239–330). På första sidan står Prinsessan af Cypern, / Sagospel i fyra akter / af / Z. Topelius. / Efter motiver ur Kalevala. / Musik af Fredr. Pacius. Versosidan upptar rollförteckningen. Efter fjärde aktens slut (pag. 328) finns följande anteckning: »Förestående pjäs uppförd å härvarande Theater. Helsingfors, |528||529|den 24 November 1860, Carl Edvard Gadd». Sista bladet är blankt. Manuskriptet mäter ca 38 x 24 cm, pappret är gulvitt och väl bevarat, texten är skriven med brunt bläck.

396 Härpå följer i samma arkivkapsel manuskript till akt II–IV på skilda lägg: Andra akten (arkivpag. 331–346, Topelius egenhändiga pag. 19–32), Tredje Akten (pag. 347–366 och [33]–49.) och Fjerde akten (pag. 367–382 och [1]–16.). Det är renskrifter av annan hand med en hel del partier strukna och omskrivna av Topelius hand. Titeln före andra och tredje akten har ändrats från Lemminkäinen till Prinsessan af Cypern. På manuskriptets sista sida finns ett egenhändigt tillägg på två fyrradiga strofer och anvisningen Obs. Tillägg sidan 15. (anvisning i marginalen på s. 15: här inskrifvas tillägget). Manuskriptet mäter ca 38 x 24 cm, pappret är gulvitt och väl bevarat, texten skriven med brunt bläck.

Renskrift av Topelius hand till Prinsessan af Cypern. — 397 Renskrift av Topelius hand till Prinsessan af Cypern som skrevs för invigningen av Nya Theatern 1860. Topelius omarbetade sagospelet till Dramatiska dikter 1861. Manuskript i Topeliussamlingen 244.104, Nationalbiblioteket.

Utgivarändringar

398
403, efter 520	faller.) ← faller.
414, not 22	Kalevala. ← Kalevala,
427, 7	Saima ← Siama
435, 195	Fattigdom ← Fatttigdom
469, efter 420	(Alla ← Alla

|530|

|531|

Övriga dramatiska verk

399 Utöver de pjäser som trycktes och uppfördes på teaterscener under Topelius livstid finns en mängd kortare pjäser bevarade, de flesta skrivna för speciella tillfällen och uppförda i en privat krets. I den digitala utgåvan publiceras lästexter till två verk som skrevs för teaterscenen, Brita Skrifvars och Hangös öga. Manuskripten till de övriga pjäserna publiceras som faksimil.

400 Nedan presenteras mer utförligt de två nämnda pjäserna och librettot Sancta Maria, därefter översiktligt elva kortare pjäser och ytterligare några ofullbordade dramatiska utkast och planer. Samtliga manuskript finns i Topeliussamlingen på Nationalbiblioteket i Helsingfors. – Topelius pjäser för barn ingår i utgåvan Läsning för barn (de flesta i första delen, se ZTS X:1).

Fullständiga manuskript

Brita Skrifvars (1867)

Tillkomst och uppföranden

401 Skådespelet Brita Skrifvars utgår från en följetong med titeln Brita Skrifvars. (Scen från hafskusten) som Topelius skrev för Helsingfors Tidningar hösten 1858.269Novellen publicerades i Helsingfors Tidningar i sju avsnitt 20/10–13/11 1858, se Noveller och kortprosa, ZTS VI. Topelius omarbetade följetongen för novellsamlingen Vinterqvällar II:2 (1882), se Vinterqvällar, ZTS VIII. Impulsen till ämnet fick han av Friedrich Halms romantiska skådespel Griseldis (1837), men också av verkliga händelser som utspelat sig i Österbotten; pjäsen är i det första utkastet förlagd till Munsala kapell.270Se »Manuskript och grundtext». Pierre Delands teatersällskap turnerade med pjäsen och gav Griselda i Helsingfors 1840. I inledningen till följetongen ger Topelius följande bakgrund:

402 När jag på scenen sett Halms ryktbara skådespel Griselda, der en förtrampad qvinna, en dame af hög börd och bildning, efter att i långa år ha ödmjukat sig under de största försakelser, slutligen uppreser sig i känslan af sitt menniskovärde och ställer sig jemnbördig med mannen i själsstyrka och karaktersfasthet, har jag erinrat mig en fattig och obildad sjömanshustru vid namn Brita Skrifvars, hvars enkla historia utgör ett af dessa drag, dem man stundom anträffar långt nedanom de kretsar, som ensama göra anspråk på nobla tänkesätt och upphöjda handlingar.271»Brita Skrifvars. (Scen från hafskusten)», Helsingfors Tidningar 20/10 1858, se Noveller och kortprosa, ZTS VI.

403 Våren 1867 bad den svenske teaterdirektören Wilhelm Åhman, som vistades i Helsingfors, om en ny pjäs av Topelius som då dramatiserade Brita Skrifvars eftersom han »behöfde pengar». Stycket inövades under försommaren och hade premiär i Helsingfors i oktober.272Den 14 oktober skriver Topelius till sin mor Sofia: »Litet flat är jag, att de börja med Brita Skrifvars i onsdag. Det rår jag ej för, hon är nio år gammal, och i våras skref jag ut henne till pjes på en vecka; derför att jag behöfde pengar, men då hunno de ej med henne, utan öfvade in henne under sommarn.», ZT–Sofia Topelius 14/10 1867, Brev, ZTS XX:2. Se även Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 330 och Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 383.

404 Det Åhmanska sällskapet uppförde pjäsen första gången under sin sommarsejour på Nya Teatern i Göteborg den 14 augusti 1867 med Charlotte Raa i titelrollen.273Annons i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning 12/8 1867. Göteborgsposten pekar på ett »svårt fel»: pjäsen lider av »onaturlighet i karaktersteckningen».274Göteborgs-Posten 15/8 1867. Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning anmärker på »brister i rent dramatiskt hänseende: nemligen flera longörer, en viss tröghet i handlingen och en svaghet i karaktärsteckningen». Brita är en både energisk och känslig kvinna, men nästan onaturligt hård, Eric är en svag stackare, Richardson för dunkel och den komiske Black förmår inte »lifva den temligen monotona taflan».275Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning 15/8 1867.

405 Den 16 oktober hade pjäsen premiär i Helsingfors på Nya Theatern. Finlands Allmänna Tidning som recenserade uppsättningen menade att stycket främst väcker intresse genom »figurernas originalitet» och att författaren bemödat sig om att »frigöra sig från den |532|vanliga dramatiska slentrianen och chablonen», likt Bjørnstjerne Bjørnson. Men de bilder som framträder i Topelius novell, med »otaliga nyanser af skuggor och dagrar», blir »plastiska» i dramat och figurerna förefaller färglösa. Brita framstår som hård, högmodig och självisk, utan försonande element. Att mannen Eric efter några års bortavaro talar en knappt begriplig rotvälska verkar inte trovärdigt. Richardsons enträgenhet är svårfattlig och länsmannen Black är inkonsekvent tecknad. Men stycket har också scener som förmår upprätthålla åskådarens intresse, menar recensenten.276»Theatern», Finlands Allmänna Tidning 21/10 1867.

406 Responsen var således sval, och inte ens Topelius familjemedlemmar såg pjäsen. Topelius hade trots det tilltro till den: »nog lefver Brita Skrifvars, bara hon blir litet omputsad. Hon är för sann, för att kunna dö, sen hon engång lefvat», skriver han till sin mor Sofia.277»Hvarken Emili, Aina eller Berndt sågo min Brita. – Icke har jag just uppmuntran från det hållet, och icke heller från andra.» Topelius–Sofia Topelius 27/10 1867, Brev, ZTS XX:2. I anteckningsboken Hesperider, med dramatiska uppslag, har Topelius noterat att pjäsen behöver omarbetas: »Idén är en perla.» Vidare: »Det första utförandet är för starkt koncentreradt i en akt och pinar åskådaren med en qvinnas lidanden, likasom Halms Griselda. Bör utföras i prolog och 2 akter. Den försmådde älskaren är för svag – bör utföras manlig, som antithes mot den svage äkta mannen.»278Topelius anteckningsbok Hesperider, s. 24, Topeliussamlingen 244.168.

407 Brita Skrifvars trycktes inte under Topelius livstid men ingår i Samlade Skrifter VI (1903). I januari 1886 när Topelius diskuterade årets utgivning med förläggaren Albert Bonnier nämner han en andra del av Dramatiska dikter där den färdigskrivna Brita Skrifvars och Sancta Maria (»mer än halffärdig») kunde ingå.279Topelius–Bonnier 22/1 1886, Brev, ZTS XX:1. Förmodligen avses den manuskriptversion som återges som lästext på eZTS. Någon ny del utkom emellertid inte.

408 År 1873 översattes pjäsen till finska av Julius Krohn (Suonio) och fick titeln Anna Skrifvars.

409 Suomalainen Teaatteri turnerade med pjäsen 1874–1876 med Aurora Aspegren i titelrollen. Därefter spelades den mer sporadiskt, exempelvis i samband med teaterns Topeliusfester den 14 januari 1880, 1885, 1892 och 1901. Svenska Teatern i Helsingfors gav en föreställning på teaterns 25-årsfest den 2 oktober 1891. Folkteatern i Helsingfors gav pjäsen 1900, Suomalainen Maaseututeaatteri i Viborg 1902 och Folkteatern i Helsingfors åter 1908 och 1909.

410 Se kommentar till Brita Skrifvars ovan.

Manuskript och grundtext

411 Ett kort förarbete och tre manuskript till Brita Skrifvars finns i Nationalbibliotekets Topeliussamling, signum 244.105 (inbundet; arkivpaginering saknas). Förarbetet (4 s.) är betitlat Ett Förtrampat Hjerta. Skådespel i en akt och handlingen förlagd till Munsala kapell. Därtill finns två odaterade arbetsmanuskript om vardera 22 sidor, med många strykningar. Det första har titeln Brita Skrifvars. Karaktersstycke i en akt och anteckningen: Första Mscr. Sedan betydligt ändradt, det andra har titeln Brita Skrifvars / Skådespel i en akt. Det tredje manuskriptet utgör grundtext i utgåvan (publiceras digitalt). På första sidan står Brita Skrifvars. / Skådespel i 2 akter. / Z. Topelius. Manuskriptet är odaterat och skrivet delvis av annan hand, delvis av Topelius, med åtskilliga strykningar och tillägg av Topelius. Det består av tre lägg om ca 38 x 24 cm och omfattar 42 sidor (paginerade av Topelius 1.–39, ett blad med dubbel paginering). Pappret är gulvitt och något fläckat, texten skriven med brunt bläck.

Hangös öga. Äfventyr i tre berättelser (1867)

Tillkomst och utgivning

412 Lustspelet Hangös öga, påbörjat i mars 1859, var ämnat för Oscar Anderssons teatersällskap som då hyrde teaterhuset i Helsingfors. Pjäsen uppfördes veterligen inte.

|533|

413 Hösten 1866 kontaktades Topelius av redaktören och förläggaren C. E. Gernandt som önskade bidrag till den månatliga tidskriften Svenska Familj-Journalen, som gavs ut i Halmstad.280Breven är inte bevarade men antecknade i Topelius diarium över mottagna och avsända brev, Topeliussamlingen 244.136–138. Topelius rådfrågade Albert Bonnier angående medverkan: »Huru är denna månadsskrift ansedd? Pengar äro visst bra, men jag säljer mig icke åt hvem som helst.» (ZT–Bonnier 5/10 1866, Brev, ZTS XX:1). Topelius bidrog med bland annat Hangös öga. Äfventyr i tre berättelser som publicerades i nr 10–12 hösten 1867.281Svenska Familj-Journalen 1867:10–12. Av Hesperider (244.168) framgår att Topelius tänkte sig en fjärde berättelse; förmodligen den epilog som finns nedtecknad i Topeliussamlingen 244.105, pag. 327–[338].

Uppsättningar och översättningar

414 Pjäsen blev inte uppförd på teatrar varken i Sverige eller Finland. Kanske upptäcktes den inte i tidskriften eller så ansågs den vara för krävande, med tio skådespelare och en avancerad teknisk apparat för den stora stormscenen. Hangös öga spelades dock av amatörer i St. Michel den 12 december 1884. Efter att pjäsen publicerats i Samlade Skrifter (1903) gavs nya amatörföreställningar, till exempel av Kaskö ungdomsförening 1915, på Kristinestads Topeliusjubileum 1918, av Arbetets Vänner i Lovisa 1924 och av Nykarleby ungdomsförening 1927.

415 På finska utkom pjäsen 1930 med titeln Hangon silmä i översättning av Toivo Lyy. Den uppfördes bland annat av en ungdomsförening i Lahtis 1953, men fick större publicitet först när Lasse Mårtenson komponerade musik till pjäsen som gavs på Hangö finska sommarteater 1979 och 1980. Hangon silmä förverkligades som skärgårdsmusikal med Mårtensons musik på Hauho finska sommarteater på Lautsia gård år 2006.282»Topelius ja Lasse», Apu 30/3 1979, s. 47; »Hauhon toinen kesänäytelmä on saaristolaismusikaali», Etelä-Suomen Sanomat 25/10 2005, s. 12. Pjäsen gavs också på barn- och ungdomsteatern Pieni Suomi (Lilla Finland) med premiär den 20 november 1990 i Helsingfors. I Heikki Mäkeläs regi fick Topelius berättelse om »fattigdoms och rikedoms lycka och olycka» 33 föreställningar och över 5 000 åskådare, men klandrades av kritiken.283Jukka Kajava, »Kehnoutta kantapään kautta», Helsingin Sanomat 22/11 1990, s. B11; Teaterinfo Finland (TINFO) och Teatermuseet, Ilona-databasen, http://ilona.tinfo.fi/. – Topelius dikt Hangös öga (1871) hyllade den nya stenfyren som blev färdig 1862. Dikten publicerades även i Boken om Vårt Land (1875) och blev allmänt känd också som sång, tonsatt av Sune Carlsson.

416 Se f.ö. kommentar ovan.

Manuskript

417 I anteckningsboken Hesperider har Topelius gjort följande synopsis: Hangös öga är Rotsaari fyrbåk. En gammal fyrvaktare, invalid för tillfället, anförtror fyrens skötande åt sin unga medhjelpare, hvilken förglömmer i ljusa framtidsutsigter med fyrvaktarens unga dotter. Fyren slocknar, ett skepp förliser, de skeppsbrutne komma till Rotsaari – bland dem en högadelig familj – flickan befinnas vara dess förkomna barn, men upptäcker sig först sedan hon blifvit förenad med den unga fyrvaktarn. Därpå följer personförteckningen: Grefve Lantinghoff. / Kapten Molnby. / Daniel Dyning, fyrvaktare. / Isak, hans lärling. / Länsman Fågel. / Matrosen Peter Gast. / Friherinnan Virginia Wendel. / Maria Jeanne, hennes dotter. / Nenon, kammarjungfru. / Lena Dyning. / Sjömän och fiskarfolk. Handlingen är förlagd till 1780-talet.284Topelius anteckningsbok Hesperider, s. 22, Topeliussamlingen 244.168.

418 Ett oavslutat manuskript av Topelius hand finns i Nationabibliotekets Topeliussamling, signum 244.105 (inbundet) pag. 319–[324]; ett 8-sidigt lägg om ca 32 x 21 cm. På titelbladet står Hangös öga 1867. Överst på s. 3 är titeln Akta Fyren överstruken och ersatt med Hangös öga, därefter Äfventyr i två akter af Astolf Ek. Texten är skriven på drygt fem sidor och omfattar fyra scener av första akten (femte scenen påbörjad). Pappret är gulnat och välbevarat, texten skriven med brunt bläck, ändringar förekommer. Härefter följer (pag. 327–[338]) Klippor i hafvet. Epilog till »Hangös Öga», ett 12-sidigt ofullständigt manuskript av Topelius hand, ca 21 x 14 cm. Pappret är tunt och gulvitt, texten skriven med brunt bläck. Ett tillägg till titeln har infogats i marginalen: x) Se Familjejournalen 1867, / hh. [häftenas nr saknas] / Eftertryck är förbjudet.

|534|

Grundtext och konsekvensändringar

419 Eftersom Hangös öga ursprungligen var ämnad för scenen utges den inom delutgåvan Dramatik i Zacharias Topelius Skrifter. Lästexten är etablerad från Kungliga bibliotekets exemplar av Svensk Familj-Journal som publicerats på projekt Runeberg (runeberg.org). Kollationeringsexemplaret tillhör Nationalbiblioteket i Helsingfors.

420 I tidningstrycket följer replikerna direkt efter replikangivelserna, det vill säga på samma rad, och anvisningarna står med petit, till exempel: »Ninon (för sig). Det går bra.» Replikinnehavarnas namn och därtill hörande scenanvisningar återges i utgåvan centrerade på egna rader före replikerna, liksom i övriga dramatiska verk. Replikinnehavarens namn återges med kapitäler och anvisningarna med kursiv stil inom parentes. Inkonsekvenser i stavning har inte korrigerats (mins/minns). Ett par typografiska avvikelser har korrigerats stillatigande.

Sancta Maria (1852)285Flera manuskriptversioner med olika dateringar är bevarade, varav ett fullständigt manuskript (se manuskriptbeskrivning nedan). Eftersom Topelius fortsatte att omarbeta verket radikalt kan det dock betecknas som ofullbordat.

Tillkomst och omarbetningar

421 Idén till Sancta Maria föddes ungefär vid samma tid som Kung Carls jagt, våren 1850.286Topelius uppger i en artikel i samband med premiären av Kung Carls jagt att Conrad Greve våren 1850 bad om en operatext några dagar innan Pacius kom med samma anhållan. Topelius fortsätter: »lycklig och lifvad af det sköna hopp som deri grydde för musiken, tänkte den som hedrades med detta dubbla förslag: Pacius, den storartade och sublime, skall hafva en konung på hafvets strand; Greve, den milde och romantiske, skall hafva en saga med underbara händelser. Och nästan samtidigt begyntes texten till operorna Kung Carls Jagt och Sancta Maria.», »Musiken i Finland och Kung Carls jagt», Helsingfors Tidningar 24/3 1852. Se även Självbiografiska anteckningar 1922, s. 125. I ett brev till kompositören Conrad Greve i Åbo, daterat den 12 maj, hänvisar Topelius till deras nyligen timade sammanträffande och presenterar en plan till ett operalibretto.287Topelius–Greve 12/5 1850, Konstnärsbrev I 1956, s. 277–283. Otto Andersson som kartlagt bakgrunden till Sancta Maria menar att nämnda brev visar att initiativet till en opera var Topelius. Brevet antyder att idén föddes när Greve och Topelius träffades, vilket inte utesluter att Greve då tog någon form av initiativ, i enlighet med Topelius version (Andersson, »Conrad Greve. Till ett hundraårsminne» 1952, s. 556 ff.; se föregående not). Utgångspunkten är folksagornas föreställning om jättarna som kyrkobyggare, närmare bestämt sägnen om Reso kyrkas byggnad.288»Ich benütze eine Volkssage, die besonderes in der Gegend von Åbo sehr verbreit ist.», Topelius–Greve 12/5 1850, Konstnärsbrev I 1956, s. 278. En uppteckning av sägnen om jättarna som reste Reso kyrka publicerades i Mnemosyne nr 2, 1821. Topelius återger den i Finland framställdt i teckningar (kapitel 2, »Reso kyrkas byggnad») 1845 och i Boken om Vårt Land i förkortad form (»75. Folksägner om jättarne») 1875. Tiden fastställer Topelius till 1300-talet. En invånare vill bygga den första kristna kyrkan på den hedniska orten. Han bygger oupphörligen, men utan framgång. Orsaken är att jättarnas kung förstör bygget varje natt eftersom en kyrka hotar hans existens. En passerande främling, egentligen jätten som förstört bygget, erbjuder sig att bygga upp kyrkan på sex dagar om han får prästens vackra dotter. Dotterns fästman, en tysk klockgjutare, vill få bort rivalen. Han tipsas om att han behöver ringar från två lyckliga äktenskap, en bröstnål från en jungfru och jättens rätta namn för att förinta honom, vilket också lyckas då jättens förskjutna maka kommer för att hämnas och avslöjar hans namn i en visa. Efter diverse förvecklingar blir kyrkan färdig och jätten och hans pack flyr när kyrkspirans kors reses i slutscenens koral. Topelius menar att motiven – kärleken, hämnden och den kristna fromheten – torde passa »für eine musikalische Auseinendersetzung».289Topelius–Greve 12/5 1850, Konstnärsbrev I 1956, s. 281. Titeln, Sancta Maria, nämns i en återkommande bön till helgonet, ett körparti som också inleder pjäsen.

422 De motiv som Topelius upptog i Sancta Maria – jättarnas roll i Finlands forntid och landets kristnande – hade han behandlat några år tidigare i »Sagan om Jättarne och kung Autio», publicerad i Sagor 1847.290»Sagan om Jättarne och kung Autio» i Övrig barnlitteratur, ZTS X:2. Sagans huvuddrag: Jättarnas sista ättling Autio har som barn omhändertagits av björnjägaren Karhu-Tapani. När Autio senare ovetande dödligt sårat sin biologiske far kräver denne att han skall förfölja alla kristna. Så dödar Autio oavsiktligt också Karhu-Tapani. Han omvänder sig då till kristendomen och försöker på olika sätt gottgöra sina brott, som enligt kyrkans män är omöjliga att sona. Men Kristus uppenbarar sig för honom och intygar att hans tro frälst honom. Se även Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 402. Motivet ligger också till grund för ett oavslutat dramatiskt utkast med titeln Kung Autio, möjligen författat före sagan.291I Topeliussamlingen, signum 244.105 finns tre ofullbordade utkast till ett versifierat drama med titeln Konung Autio. Enligt en plan (s. 41) skulle den bestå av fem akter; här figurerar Autio, Karhu, Kaleva, Trollkarl, Hiisis borg. Vidare finns på samma sida ett utkast till Konung Autio. Andra Sången. Därpå följer Autio. Andra Uppträdet (scenanvisning: Karhus stuga, en vinterqväll, fjorton år efter nästföregående uppträde [...]) (pag. 43–49) och en prolog på fem strofer till Kung Autio med titeln Jätteminnet i norden samt början på första sången (arbetsmanuskript pag. 51 f. och renskrift av prologen, pag. 55 ff.). Se kommentar i Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 244 f.

423 Greve och den teaterengagerade publicisten Nils Henrik Pinello, som Topelius hade bett Greve rådfråga, föreslog några ändringar i förhållande till folksagan, vilka Topelius beaktade. Bland annat tonade han ned det konkreta stoffet från sagan, ändrade »jättarna» till »hedningar» och gav handlingen en mer historisk förankring.292Greve–Topelius [odaterat], Konstnärsbrev I 1856, s. 283 ff. Pinellos brev (sänt av Greve till Topelius) publicerat i Andersson, »Conrad Greve. Till ett hundraårsminne» 1952, s. 564 f. Under sommaren sände han sitt manuskript till Greve, som då hade insjuknat. Greve dog våren 1851. Topelius uppger att Greve hade en färdig plan för operan, »fullständigt uppgjord scen för scen».293[Topelius], »Musiken i Finland och Kung Carls jagt», Helsingfors Tidningar 24/3 1852. Även Topelius–Josephson 14/5 1852, Konstnärsbrev I 1956, s. 297. I en sammanfattning av tillkomsthistorien i Hesperider har Topelius antecknat att Greve skrev första akten, och vidare: »efter hans död såldes denna musik, hvilken efter Pinellos utsago varit utomordentligt skön, som makulatur på auktion i Åbo».294[Topelius], Hesperider, Topeliussamlingen 244.168. Otto Andersson som fördjupat sig i Greves korrespondens och manuskript förmodar att Greve inte hann påbörja arbetet eftersom inget manuskript återfunnits bland Greves kvarlåtenskap (Andersson, »Conrad Greve. Till ett hundraårsminne» 1952, s. 569).

|535|

424 I början av 1852 fick Topelius en förfrågan från den svenske tonsättaren J. A. Josephson i Uppsala, som önskade tonsätta librettot.295Josephson–Topelius 29/4 1852, Konstnärsbrev I 1956, s. 295. Topelius svarar att han lovat librettot åt Pacius »som är högst intresserad för detta ämne».296Topelius tillägger att »Pacius börjar med detta verk redan i maj men det är ännu en hemlighet». Topelius–Josephson 14/5 1852, Konstnärsbrev I 1956, s. 296 f. Av ett brev till Pacius daterat 15/6, men utan årtal (sannolikt 1852) framgår att Topelius sänt andra akten – till vad framgår inte, men här nämns Osmo, Elfrida och Toini samt »Glockengeschichte», som förekommer i Sancta Maria. Paul Nyberg, utgivaren av Konstnärsbrev, har daterat brevet till 1851, men det borde i så fall gälla Kung Carls jagt som avhandlas i övriga brev från detta år. I mars följande år meddelade Topelius att Pacius hade övergett planen och sommaren 1853 sände han första omgången av det omarbetade librettot till Josephson.297Topelius–Josephson 27/3 1853 och Josephson–Topelius 7/4 1853, Konstnärsbrev I 1956, s. 302–308. Anteckning i almanacka, Topeliussamlingen 244.157. Topelius gav Josephson en resumé: En svensk riddare, Gunnar, har tillfångatagit en finsk kungason, Johannes, som förälskar sig i hans dotter Gunilla. Gunnar jagar bort Johannes, och han får återvända bara om han lär sig vad ingen annan av hans folk kan. Han lär sig att gjuta klockor. Gunnar besegrar hedningarna och börjar bygga en kyrka som rivs ner varje natt. Det följande följer i stora drag den ursprungliga planen (refererad ovan). Främlingen tillintetgörs när han hör sitt namn, Finn (eller Hiisi), som den svikna makan, hednadrottningen Siri, hämndlystet avslöjat. I slutscenen reser missionären Angilbertus korset på kyrkan och välsignar Johannes och Gunilla.298Topelius–Josephson 18/4 1853, Konstnärsbrev I 1956, s. 308–313. I december 1853 sände Topelius resten av librettot till Josephson, som drygt tre år senare ursäktande meddelar att han inte gått iland med uppgiften, trots flera försök.299Topelius redogör utförligt för sina tankar kring styckets teman, motiv och rollkaraktärer i brev till Josephson 4/12 1853 och 5/5 1854 (Konstnärsbrev I 1956, s. 318–324, 362 ff.); Josephsons svar 7/1 1857, (Konstnärsbrev I 1956, s. 329 ff.).

425 Våren 1855 ägnade sig Topelius åter åt Sancta Maria att döma av ett brev till J. L. Runeberg daterat den 14 mars. Här diskuterar han skillnaderna mellan uppslagen till Kung Autio och Sancta Maria, och vilketdera som vore bäst att följa upp.300Topelius–J. L. Runeberg 14/3 1855, Konstnärsbrev I 1956, s. 40 f. En väsentlig skillnad, menar Topelius, är att jätten i Sancta Maria faller »raklång i sin kolossala egoism», medan han i Konung Autio endast faller »för att negera sig själv och stå opp som en ny människa, en kristen». Om Kung Autio, se not 290. Topelius förefaller att ha valt att vidareutveckla Sancta Maria och lägga Kung Autio åt sidan. Av ett brev från Pacius i juni 1859 framgår att Topelius skickat de två första akterna. Pacius tyckte operan var för dyster och mörk och ville stryka flera motiv så att han kunde förverkliga sina musikaliska idéer, men Topelius vägrade »anseende poesin vara en lika högboren prinsessa som musiken och alldeles icke den sednares tjenstepiga».301Pacius–Topelius 15/6 1859, Konstnärsbrev I 1956, s. 215 f. Citat ur Topelius sammanfattning av sagospelets tillkomsthistoria, Hesperider, Topeliussamlingen 244.168. Han återupptog emellertid arbetet med librettot – bland annat 1864, då för kompositören Karl Collan, och ytterligare flera gånger fram till 1891 (se manuskript).

426 Ett fullständigt manuskript är bevarat, daterat i mars 1851. Men eftersom Topelius därefter omarbetade librettot radikalt utan att det fick någon slutlig form kan det ändå betecknas som ofullbordat. Det stod också klart för Topelius att han inte kunde utforma ett libretto ensam – det måste ske i samarbete med en kompositör.302I det första brevet till Josephson påpekar Topelius att det bästa för kompositören av en opera är att ha librettoförfattaren i sin närhet »för att med honom samråda om de många punkter, där bådas arbete måste sammanjämkas. Den erfarenhet jag har av ’Kung Carls Jagt’ har lärt mig huru oundgängligen nödvändigt det är, att ständigt och nummer för nummer inhämta kompositörens mening.», Topelius–Josephson 14/5 1852, Konstnärsbrev I 1956, s. 296. Den version (tre akter) som återges i Samlade Skrifter 4 (1903) följer den sista ofullbordade manuskriptversionen från 1891.303[Topelius], Samlade Skrifter 6 1903, s. 235–283 och »Upplysningar till Samlade skrifter», Samlade Skrifter 25 1905, s. 213. – Skådespelet översattes till finska av Jalmari Finne 1897 och uppfördes i Visby 1901, enligt en avskrift tillhandahållen av Finne.304»De kulturhistoriska spelen i Visby», Dagligt Allehanda 22/6 1901, »’Kulturhistoriska’ spel med efterspel», Hufvudstadsbladet 27/4 1902 och Zacharias Topelius, »Sancta Maria», Suomalainen näyttämö 1897.

427 Sancta Maria kommenteras av Pentti Paavolainen i artikeln »Genre, samhälle, metateater – reflektioner över Topelius dramatik» 2019 (s. 204–207).

Manuskript

428 En mängd ofullständiga koncept till Sancta Maria finns bevarade i Topeliussamlingen, signum 244.105 (inbundet; arkivpaginering 59–[318]).

429 Det första manuskriptet är odaterat och består av tre akter (pag. 59–83). Titel och rollförteckning saknas. Här figurerar Siri, Gunilla, Toini, Gunnar, Johannes och Främlingen. Därpå följer ett manuskript till första akten med titeln Sancta Maria. Sagospel i fem akter, också det odaterat (pag. 85–97). Rollförteckningen upptar Angilbertus (missionär bland hedningarne), Ramund Göthe (höfding för en kristen koloni), Riddar Erland, Björn (en gammal kämpe), Astrid (Ramunds dotter), Loa (hennes amma), Toini, en främling, en offerpräst, tre kolonister, kammartärnor samt en kör av kristna och en kör av hedningar. Händelserna utspelas omkring år 1160. Därpå följer ett utkast med Ny plan där Topelius sammanfattar handlingen, samt 6 sidor manuskriptutkast (pag. 99–106). Personerna är desamma som tidigare, men namnet Astrid är ändrat till Elfrida och tre |536|personer har tillkommit: kammartärnan Siri, hedningarnas drottning Toini och hedningarnas offerpräst Kalma.

430 De följande sidorna (pag. 107–[142]) upptar en mängd oavslutade utkast med många strykningar och ändringar, främst av första akten.

431 Därpå följer ett fullständigt manuskript med många ändringar med titeln Sancta Maria. Romantisk opera i fyra akter (pag. 143–192). Osmo, en döpt hednafurste har tillkommit och hedningarnes öfversteprest har här namnet Kimmo. Riddar Erland och amman Loa finns inte med. Händelsen är i denna redaktion förlagd till omkring år 1200 i norden. Manuskriptet har fem akter, titeln till trots. Sist finns dateringen Hfors 23 Maj 1851.

432 Härefter följer fragment och utkast (pag. 193–[268]). Första bladet, rutmönstrat papper till skillnad från de övriga, har texten Sancta Maria Fjärde redaktionen. / Fragment, koncept. samt akter och sidangivelser, på versosidan Sancta Maria. / Förabeten till / Fjärde redaktionen samt akter och sidangivelser. Manuskripten är ställvis svårtydda på grund av åtskilliga ändringar och strykningar. Därefter följer tre nya, ofullständiga manuskript med olika dateringar: Sancta Maria. Romantisk Opera i fyra akter daterat 25 Nov. 82. (pag. 269–280), Sancta Maria. Sagospel med sång, daterat 6/12 89. (pag. 281–289) och Sancta Maria. Sagospel med sång, daterat 14/2 91. (pag. 293–[318]). Fler rollkaraktärer har tillkommit i personförteckningen i den sista redaktionen, till exempel munken Martinus, karelarnas fälthövding Kauko, tavasternas hövding Valtio, den unge bågskytten Hjuke, korsriddarna Rig Svensson och Leif Ragvaldsson. Namn har ändrats, som hövdingadottern Elfrida till Sigrun, hednadrottningen Toini till Voima, den gamle kämpen Björn till Gorm och kammartärnan Siri till Atla. Händelserna utspelar sig vid kusten af södra Finland omkring år 1200.

Ingen ros utan törne. Proverbe i en akt

433 Tre odaterade manuskript i Topeliussamlingen, signum 244.106 (inbundet): två arbetsmanuskript av Topelius hand och en renskrift av annan hand (19 s. + 27 s. + 20 s., ingen arkivpaginering). Personerna är Celestine, Rosa, Vivien, fransk språklärare samt Cæsar Alexander Napoleon och Törne, fänrik. Enaktaren utspelar sig i en trädgård 1808. Av det första manuskriptet framgår att Amanda Törnroth, Sanni Federley och E. Meuller skulle inneha roller i pjäsen.

434 Stycket skrevs till den första av fyra artistiska soaréer som ordnades våren 1852 i Societetshuset (se kommentar till Titians första kärlek).305[Topelius], »Leopoldiner-Bref 33», Helsingfors Tidningar 4/6 1853. Vasenius konstaterar att intrigen påminner om Ett skärgårds-äfventyr: huvudpersonerna fröken Celestine och trädgårdsmästarens dotter Rosa försmår sina tillbedjare, de är förälskade i två unga män som är ute i kriget.306Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 335 f.

Farfar och Mormor. Komedi i 2 akter

435 Odaterat manuskript med ändringar i Topeliussamlingen, signum 244.106 (inbundet; 14 s., arkivpaginering 1–[14]). Personerna i komedin är krigsrådet af Ljung, Fru Svahnefeldt, hennes barnbarn Anna och Johannes, af Ljungs barnbarn Julia och Kasimir, samt Eva (en liten flicka) och trädgårdsmästare Blomster.

Urtima Ting hållet på Domarbacka häradshöfdingeboställe den 19 Augusti 1853

436 Odaterat manuskript med ändringar i Topeliussamlingen, signum 244.106 (inbundet; 7 s., pag. 17–23). Lagman Lustig och hans klienter Helsan, Lyckan och Glädjen ställs mot Riksbekymraren Nödh von Bhrist med sina klienter Frosten, Höbristen och Potatessjukan.

|537|

437 På Domarbacka i Vexala (söder om Nykarleby) bodde häradshövding Nils Magnus och Elisabeth Barck, nära vänner till Topelius. Pjäsen uppfördes med anledning av Magnus namnsdag den 19 augusti, då familjen Topelius vistades hos Barcks.307Daganteckning, Topeliussamlingen 244.157.

När den gamla eken var planta

438 Odaterat manuskript på 11 sidor i Topeliussamlingen, signum 244.106 (inbundet; pag. 53–63). Personer: Reinhold Munck 13 år, Axe[l] Boije, lika gammal, Magister Molin, En officer vid Preobraschenska gardet, En kadett, En spågumma. Händelsen utspelar sig i Molins trädgård i Åbo 1808.

439 Av pjäsens slut framgår att den framfördes på baron Johan Reinhold Muncks 70-årsdag, d.v.s. den 20 januari 1865.

Den 5e Aprill

440 Odaterad renskrift av annan hand i Topeliussamlingen, signum 244.106 (inbundet; pag. 65–83). Ett manuskript av Topelius hand (12 s.) och en kopia av en renskrift av annan hand (20 s.) finns i Svenska litteratursällskapets arkiv (SLSA 1124). Personer: Merkurius, Ödet, Helsan, Glädjen, Hoppet, Sällheten, Frossan, Förtreten, Bekymret, Afvunden, Astrild, Wänskapen, Smålöjet.

441 Topelius skrev allegorin till friherrinnan Vilhelmina Margareta Muncks födelsedag den 5 april 1858. I ett brev till modern Sofia Topelius uppger han att stycket blev omtyckt och refererar handlingen:

442 Merkurius (Reinh. Munck) är skickad af Jupiter att till födelsedagsgåfva hämta åt friherrinnan fyra kammartärnor: Helsan (Agnes Toll), Glädjen (Sofi Bonsdorff), Hoppet (Eugenie Armfelt) och Sällheten (Aline Toll). Allt är bra, de berätta hvem de äro, men då kommer Ödet och säger Nej pass, intet godt får vara utan ondt i följe, och så ställer sig Frossan bakom Helsan, Förtreten bakom Glädjen, Bekymret bakom Hoppet och Afunden bakom Sällheten; men då ropar Merkurius på Astrild, Vänskapen och Smålöjet (Muncks små barn) Astrild skjuter de mörka makterna, som måste ge sig besegrade, och stycket slutas med att alla framträda och erbjuda sina gåfvor åt friherrinnan. Allt detta på vers och i kostymer, inför en förnäm societé.308ZT–Sofia Topelius 9/4 1858, Brev, ZTS XX:2.

Naturens Döttrar

443 Odaterad renskrift på 6 sidor i Topeliussamlingen, signum 244.106 (inbundet; pag. 85–[90]). Personer: Madame Chignon och solens, månens, skogens, havets och stjärnans döttrar, d.v.s. döttrar af madame Natur.

På Wasa marknad. Divertissement

444 Odaterat utkast på 18 sidor i Topeliussamlingen, signum 244.106 (inbundet; pag. 91–[108]) och påbörjad renskrift på 4 sidor (pag. 111–114). Tablån uppfördes på Konstnärsgillets årsfest den 5 februari 1867.309Helsingfors Dagblad 7/2 1867. Personer: nämndeman Anders Storgård, hans hustru Kajsa, deras dotter Brita, tre bondgossar och tre bondflickor, Matts Rådlös, trumslagare, tjärvräkare och stadsbetjänt, Bajocco, italiensk gipsmakare och Kattun, handelsbokhållare.

|538|

Topelius anteckningsbok Hesperider. — 445 Topelius anteckningsbok Hesperider, påbörjad i mars 1858, innehåller dramatiska uppslag, ofta med sammanfattningar och kommentarer. Några förverkligades, andra inte. Topeliussamlingen 244.168, Nationalbiblioteket.

|539|

1787. Divertissement

446 Odaterat utkast med titeln 1787 i Topeliussamlingen, signum 244.106 (inbundet; pag. 115–[118). Divertissement samt »Slutord ur ’1787’» (pag. 119–[122]; strofer på blankvers, renskrift av annan hand). Härefter följer en renskrift, 1787. Divertissement af Z. Topelius (pag. 123–[140]). Personer är Christophe Willibald Gluck, 73 år, Joseph Haydn, 55 år, Wolfgang Amadé Mozart, 31 år, Constanze, hans maka, 25 år, Ludvig van Beethoven, 17 år, Celeste Coltellini, sångerska, 21 år och Luigi Bassi, tenor, 24 år. Pjäsen utspelar sig i Wien 1787.

447 Topelius skrev tablån till en lotterisoaré den 7 februari 1887 för medellösa elever vid Helsingfors musikinstitut; lotteriet hade initierats av institutets rektor Martin Wegelius.310»Musikminnen från Musikinstitutets lotteri», Helsingfors Dagblad 9/2 1887. De sångtexter som ingår i divertissementet utkom som separattryck och är publicerade i Övrig lyrik, ZTS III; se därtill hörande kommentar.

Den 20 Juli 1874

448 Odaterat manuskript på 7 sidor med rubriken Den 20 Juli 1874 i Topeliussamlingen, signum 244.106 (inbundet; pag. 141–147). Personer: tomten Nisse, hushållsmamsellen Martha, konduktör, banvakt, Hoppets Genius, Kärlekens Genius, Den Namnlösa och Eko från Finland. Händelsen utspelar sig i den blifvande Stationschefens blifvande frus blifvande rum vid en järnvägsstation. – Det första godståget på Borgåbanan, mellan Borgå och Kervo, avgick den 16 juli 1874 och stationshuset i Borgå stod nästan klart.311»Borgå», Borgå-bladet 18/7 1874 och »Borgåbanan 100 år», Hufvudstadsbladet 16/7 1974.

Petter Käck. Monolog. För Frivilliga Brandkåren i Helsingfors Oktober 1889

449 Odaterat manuskript på 6 sidor i Topeliussamlingen, signum 244.106 (inbundet; pag. 155–[160]). Monologen framsägs av smedslärlingen Petter Käck. Röster utifrån hörs via en telefon på scenen.

450 Topelius hade skrivit monologen för Frivilliga brandkårens soaré den 13 oktober 1889. Huvudrollen skulle spelas av skådespelaren Hjalmar Agardh, med direktionen för Svenska Teatern motsatte sig dock detta av någon anledning och opuset uppfördes därför inte.312»Från eget land», Lördagsqvällen 19/10 1889.

De Gamlas Hem. En situation

451 Odaterat manuskript på 6 sidor i Topeliussamlingen, signum 244.106 (inbundet; pag. 161–[166]). Pag. 167 f. upptar skillnader i förhållande till ett annat manuskript av Topelius hand, tillhörande Marie Beaurain. Personer: änkorna Fru Henriksson och Fru Järvinen, boende i »anstalten».

452 Stycket uppfördes den 4 december 1891 till förmån för »de gamlas hem» som öppnats i Djurgården i Helsingfors. Slutorden (sex strofer) återges i tidningen Finland.313Finland 5/12 1891.

Ofullbordade manuskript

453 Samtliga ofullbordade manuskript finns i Topeliussamlingen, signum 244.106, Nationalbiblioteket, Helsingfors. Topelius har gjort sammanfattningar och kommentarer till en del av pjäserna i anteckningsboken Hesperider (signum 244.168).

Epilog med anledning af Finska gardesbataljonens aftåg i Mars 1854

454 Två manuskript (pag. 25–36): ett utkast (7 s., 6 scener) och en ofullbordad renskrift (4 s., första scenen, början på andra). Utkastets titel: Prolog [!] vid festen för finska gardet före |540|dess aftåg mot Turkarne. Personer: Marsch (gammal soldat), Elias (bondgosse), Lotta och Maja (bondflickor).

455 Topelius skrev en dikt, »Till Lifgardets Finska Skarpskyttebataljon den 16 Mars 1854», till den avskedsmiddag som ordnades nämnda datum för gardets officerskår som hade utkommenderats till Ryssland.314Övrig lyrik, ZTS III. Av allt att döma hade han ursprungligen tänkt sig en tablå.

Sista Bolagsstämman

456 Två påbörjade manuskript (pag. 41–[46]) som återger första scenen. Personer ur kända skådespel (t.ex. Hamlet, Don Juan, Preciosa, Gamla baron, Blodiga Nunnan, Doktor Faust, Friare från Åbo). Efter rollistan: Stycket spelar i Hfors gamla theater Febr. 1861.

Nyårsqvällen. Skämt i en akt

457 Utkast (pag. 47 ff.). Personer: kommunalrådet Matti och hans fru Maja. Första scenen färdig, scen två och den påbörjade tredje scenen strukna. I tredje scenen uppträder också von Geldschnabel. Pag. 51 ett nytt försök med fler personer i rollistan och titeln En Nyårsafton. Texten struken.

Marmorhjertat d. 5 Juni 1852

458 Plan till en opera med titeln Marmorhjertat på drygt en sida (pag. 181 f.). Huvudpersoner är bonden Tycho och hans söner Joachim och Roderik. I anteckningsboken Hesperider står följande om Marmorhjertat: Programmet är i utkast meddeladt Pacius 1853, men godkändes icke. – Det är en riddare som bytte hjerta med bergkonungen, gaf honom sitt och fick i byte hans stenhjerta, mot alla bergets skatter och lyckans håfvor i mellangift. Stenhjertat blir honom för tungt, – han är lycklig att sist få sitt eget tillbaka.315I ett brev till J. L. Runeberg daterat den 14 mars 1855 meddelar Topelius att han uppgjort en plan till två nya operor för Fredrik Pacius, Marmorhjertat och Miranda, »båda mystiskt romantiska, men ingen har han gått in på; han vill nu ha något lättare, och jag går troligen ej ut därmed.» (Topelius–Runeberg 14/3 1855, Konstnärsbrev I 1856, s. 40.)

Miranda. Sångspel i 3 akter

459 Ett påbörjat manuskript: Ett utkast (en sida) med titeln Miranda. / Sångspel i 3 akter, daterat den 27 Maj 1854 (pag. 195 f.), därefter en odaterad plan där akternas handling sammanfattas, Ny och förenklad uppränning / till / Miranda / opera i tre akter af Fredr. Pacius. (pag. 197 ff.). Personerna är bl.a. Prins Waldemar, Prinsessan Arabella, Wolf Kastellan, Marcellus, blind soldat, och hans dotter Miranda. Handlingen utspelar sig i Provence. Anteckningsboken Hesperiderna upptar en översikt av akterna daterad 1853.

När behaget åldras/Ett sekel för mycket/Rubinen. Lustspel i en akt

460 Tre odaterade utkast med olika titlar: När behaget åldras / lustspel i en akt (pag. 117 ff., två scener), Ett sekel för mycket. / Lustspel i en akt (pag. 221–[224], första scenen) och Rubinen / Lustspel i en akt (pag. 227–[230], två scener). Personer: änkan Louise Lindfelt (35 år), hennes dotter Louise (17 år) och öfverste Ludvig Jernestam (i det tredje manuskriptet benämnd Ludvig Leski). Stycket utspelar sig 1812.

Ljus och Mörker/Mörka Tider. Skådespel i 5 akter

461 Två odaterade utkast: Ljus och Mörker. Skådespel i 5 akter (pag. 231–[234], två scener). Personer bl.a. Pehr Brahe, Grefve Bernhard Bertelsköld, Olof Wallenius, Nicolaus Raumannus, Mäster Adam och En hexa. Utspelar sig i Åbo och nejden däromkring år 1671. Pag. 235 |541|med titeln Mörka Tider. / Skådespel i 5 akter upptar en något annan rollförteckning och en översikt av händelserna i första akten.

462 I Hesperider ger Topelius en sammanfattning av dramat: Är ämnad att behandla hexprocesserna i Åbo under Pehr Brahes tid och den store grefvens ingripande till förmån för ljusare åsikter. Vidare: Har tänkt mig reflexer från 30:åra kriget – kavaljerer som Åke Tott och pennfäktare som Adler Salvius.

Bortom Lethe. Prolog, år 858 i Cordova

463 Två korta utkast, det första daterat 4/9 85 (pag. 237. f., oavslutad scen) det andra odaterat (pag. 239 ff., första scenen, påbörjad andra scen struken). Personer: Antonia, prinsessa af Assurien, fången hos mohrerne och Favardin, dervisch.

464 I Hesperider kommenterar Topelius under titeln Bortom Lethe. / Dramatiska taflor, 2 akter: Scenen i det gamla Grekland – älskande i lifvet mötas sedan vid Lethes stränder – en på hvardera stranden – och båda få välja till hvilkendera stranden han vill gå. / Mars 1860. / Behandlas bättre i en ballad.

Planerade dramatiska verk

465 I anteckningsboken Hesperider (signum 244.168) har Topelius ytterligare sammanfattat och kommenterat åtta planerade dramatiska verk som förblev oskrivna.

Heliogabalus

466 Första idén från 1852. Den halvvuxne, rikt begåfvade ynglingen förtrampar menskligheten, emedan han föraktar henne. I samma stund han lär sig att högakta henne, faller han för den förtrampade Nemesis. I denna tragedi skall allt vara kolossalt – de högsta fysiska och moraliska motsatser – och man skall se en skymt af kristendomens verldskamp.

467 Den enda aktning och den enda kärlek H. känner är för en ung, oren qvinna, hans okända syster.

Tiden skämtar. Lustspel i 1 akt

468 Personer: Öfverste Littov. / Fru Lindfelt / Marie Lindfelt.

469 Beror på en förvexling mellan mor och dotter. Dottern, klädd till en kostymbal i sin moders brudklädning och gustaviansk toilett, blir färdig en timme för tidigt och tages af öfversten, som återkommit efter 20 års frånvaro, för hans fordna fästmö, modern.

470 Endast första scenen utförd i koncept.

Kullervo. Sorgespel i 5 akter (1859)

471 Cygnæi idé. Den friborna andens kamp mot träldomen.

472 Det antika trotset mot gudarne.

473 De små bestyren gäckade och förtrampade af en kolossal genius.

474 Untamo en lurifax.

475 Blott en beslägtad genius: den okända systern – deraf deras kärlek och Kullervos fall.

476 Sedan Alexis Kivi upptagit samma idé, lärer min stadna i tanken – som mycket annat. Skada på idén. Der vore ännu mycket att göra.

|542|

Armfelt i Neapel. Lustspel i 4 akter

477 Idén gafs i Febr. 1858 af Cygnæus, hvilken som källa anvisade Piranesis försvarsskrift från 1794. Intrigen hvälfver sig kring Armfelts äfventyr i Neapel nämnde år, då hertig Carl och Reuterholm skickade lönnmördare till lands och Palmstjerna med en svensk fregatt till sjöss för att få honom lefvande eller död. Alla karlar utom kungen och Acton, ville af svartsjuka förderfva honom. Alla Neapels qvinnor, från gatsångerskan ända till drottningen, voro förälskade i honom och sammansvuro sig att rädda honom, hvilket ock skedde i drottningens vagn. Tacksamt ämne för lustspelet. Svårigheten består i att framställa en alltför närastående historisk personlighet och i att finna en skådespelare, som kan återgifva den.

Gunstlingarne. Lustspel i 4 akter (Jan 1861)

478 Gunstlingarne äro Bourdelot och Pimentelli vid Christinas hof. Intrigerna för att störta dem.

479 Tacksamt ämne för ett intrigstycke. Torde öfverlämnas åt svenska bearbetare.

Arvid Kurk. Skådespel i 5 akter på vers

480 Personer: Arvid Kurk, junker Thomas Wulf von Grewensdorp, Hemming Gadd, Nils Westgöthe, Nils Grabbe, Åke Göransson Tott, Rolf Mattson, Nunnor från Nådendal, – en Luthers lärjunge m.fl.
Hösten 1863.

481 K. R. Malmström har behandlat Kurck i Erik Fleming, men såsom biperson. Hindrar ej nytt stycke.

Betlehems stjerna

482 Oratorium med text så ordagrann som möjligt efter evangelierna. Medelpunkten och det genomgående motivet utgör englarnes lofsång.

483 Detta oratorium är ämnadt att komponeras af Pacius. Skulle han fortfara i sin vägran, ville jag göra deraf en legend, eller deklamatorium med musik.

484 27 Dec. 1863.

485 Ämnet är flerfaldigt förut behandladt alltifrån medeltidens jul-spel. Pacius vägrar skrifva musiken.

Elementerna. Ode symfoni

486 Sedan jag hört Haydns Årstider, har jag lust att framlocka elementernas toner. Ämnet är icke nytt och andra ha, såsom jag, tänkt sig behandlingen, nemligen att låta dem framför allt sjunga Guds ära. Men ämnet är ock så tacksamt och rikt, att synpunkterna kunde blifva till en viss grad nya.

487 A. Jorden: bergen i morgonrodnad, – grufvan – skördefältet – en tropisk skog – Lapplands is – jordbäfning.

488 B. Vattnet: källan, floden, hafvet – skepp i storm – vågornas sång – insjön, – stranden – störtregnet – daggen – qvarnen.

489 C. Luften: stormen – väderhvirfveln – molnet – lufthafvet – himlens blå – ethern – seglet – pappersdraken – bubblan – ballongen.

490 D. Elden: vulkanen – flamman på hemmets härd – ångkraften – tändstickan – skogselden – vådelden – masugnen – krutet – blixten.

491 Obs. Erbjudes åt Pacius, som vägrar. Senare åt M. Wegelius.

492 14 mars 1872.

|543|

Noter

1Se »Gamla Baron på Rautakylä», Noveller och kortprosa, ZTS VI (digital utgåva). Novellen kommenteras av Pia Forssell i inledningen till delutgåvan.
2Deland (1805–1862) betalade 250 rubel i honorar, Topelius, Familje-Krönika, s. 67 (SLSA 801).
3Topelius, Familje-Krönika, s. 67, även Valfrid Vasenius, Zacharias Topelius III, s. 12.
4»Theater. Skådespelet ’Efter femtio år’», Helsingfors Tidningar 22/3 1851. Liksom allt redaktionellt material i tidningen är artikeln osignerad, men att det är pjäsens författare som står bakom är uppenbart.
5»Författaren utropades efter spektaklets slut och helsades med lifliga bifallsyttringar», rapporterade Morgonbladet i en notis (17/3 1851).
6[Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 20.
7Recension av Selim Elmgren, »Efter femtio år, skådespel af Zak. Topelius», Litteraturbladet för Allmän Medborgerlig Bildning 1851:3.
8Recensenten är troligen Morgonbladets redaktör Fredrik Berndtson. »Theater», Morgonbladet 20/3 1851. Annons: »Börjas halv 7, slutas ½ 11 e. m.»
9S. E. [Selim Elmgren], »Efter femtio år, skådespel af Zak. Topelius», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1851:3, s. 75–81.
10Topelius, Familje-Krönika, s. 67.
11Tillkännagifvanden ifrån embetsmyndigheterne i Wiborgs län 20/4 1853, Borgå Tidning 9/11 1853 (välvilligt kommenterad i Borgå Tidning 12/11 1853) och Ilmarinen 29/4 1854.
12Åbo Tidningar 25/5 1858.
13Finlands Allmänna Tidning 24/4 1861.
14Wiborgs Tidning 2/11 1864.
15Wasabladet 28/1 1871, Oulun Wiikko-Sanomia 4/3 1871, Åbo Underrättelser 22/5 1871 och Borgå-bladet 11/5 1872 (Unga Finska Teatern).
16Åbo Tidning 7/12 1883. I en osignerad recension följande dag konstateras att pjäsen ter sig föråldrad och »representerar en försvunnen romatisk smak», Åbo Tidning 8/12 1883.
17Åbo Tidning 22/12 1894, Åbo Underrättelser 2/1 1895 och Nya Pressen 18/1 1895 (i Vasa på Topelius födelsedag 14/1), Uleåborgsbladet 23/2 1895, Wiborgsbladet 31/10 1895, Uusi Savo 26/11 1895, Åbo Tidning 14/1 1896 (förest. 14/1), Mikkeli 12/9 1896, Fredrikshamns Tidning 30/9 1896, Kotka 15/10 1896, Hufvudstadsbladet 4/12 1896, Borgå-bladet 9/12 1896, Tammerfors 19/12 1896, Wasa Nyheter 15/1 1897 (förest. 14/1).
18Hufvudstadsbladet 29/3 1894; recensioner i Hufvudstadsbladet 31/3 1894 (Lindfors i huvudrollen) och Hufvudstadsbladet 2/4 1894 (Franck i huvudrollen).
19Tammerfors 24/5 1894 och Björneborgs Tidning 8/6 1894.
20Snäll-Posten 28/5 1851.
21Stockholm Dagblad 4/6 1851.
22På Topelius förfrågan uppger Albert Bonnier i brev 11/3 1881: »Enligt Dahlgrens bok om Stockholms teatrar var ’Efter 50 år’ blott uppförd 66 gånger på Djurgården och 6 gånger på Kungl Teatern = 72 gånger» (Brev, ZTS XX:1).
23Utförandet får beröm, herr och fru Delands spel betecknas som ypperligt. »Theater», Upsala 14/10 1851.
24Norrköpings Tidningar 22/11 1851, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 19/4 1852 (som klagar på Delands underhaltiga repertoar).
25Aftonbladet 29/5 1852.
26Norrlands-Posten 12/1 1852.
27Najaden 5/2 1852. Medverkande var herr Statlander och herr Hedin. Stycket bedöms som »ett af de bästa» som uppförts under terminen. Den talrika publiken sägs ha varit mycket belåten (Najaden 7/2 1852). Samtidigt annonserade Wallin Ur lifvets strid av Fredrik Berndtson (8/2).
28Skara Tidning 21/2 1852, Mariestads Weckoblad 13/3 1852, Nya Wermlands-Tidningen 7/4 1852 och Vestmanslands Läns Tidning 23/9 1852.
29Norrländska Korrespondenten 5/5 1852, Eskilstuna Allehanda 10/12 1856, Öresunds-posten 29/8 1859 och Christinehamns Allehanda 14/7 1860.
30Annons i Nya Wexjö-Bladet 14/2 1853, Snäll-Posten 5/3 1853 och Hallands-posten 12/7 1853.
31Annons i t.ex. Nyköpingsbladet 26/4 1853, Norrlands-Posten 11/5 1854, Lunds Weckoblad 19/3 1857 och Norrköpings Tidningar 9/12 1857.
32T.ex. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 19/3 1855 och Örebro Tidning 29/1 1858.
33Recension i Aftonbladet 3/12 1861.
34Brev från Albert Bonnier till Zacharias Topelius 26/3 1881 och 7/4 1881; Kungliga Dramatiska Teaterns direktör Knut Almlöf tillhandahöll de uppgifter om antal föreställningar som Topelius efterfrågat för förordet till Dramatiska dikter 1881 (brevet vidarebefordrat av Bonnier 26/3 1881, Brev, ZTS XX:1).
35Annons i Carlscronas Weckoblad 11/2 1863, Tidning för Wenersborgs Stad och Län 23/6 1863, Hernösands-Posten 14/10 1863, Norrländska Korrespondenten 14/11 1863 och Skellefteå Tidning 25/11 1863. Makarna Novander hade turnerat med J. Roos teatersällskap.
36Annons t.ex. i Lunds Weckoblad 23/10 1875, Nerikes Allehanda 4/2 1876 och Göteborgsposten 16/3 1876.
37Norrköpings Tidningar 12/2 1883. Från hösten gav föreningens teater Regina von Emmeritz.
38Jönköpings Dagblad 9/10 1875, Malmö Handels- och Sjöfartstidning 25/1 1879 (»Efter flera års hvila och på nytt instuderad»). Lindmark hade varit anställd av Deland och vid Svenska Teatern i Helsingfors.
39Norrlands-Posten 27/7 1882.
40Recension i Eskilstuna Tidning 3/1 1893.
41Annons i Aftonbladet 2/4 1898. Recension i Stockholms-Tidningen 9/4 1898. – Med anledning av att Efter femtio år utkom i reviderad version 1881 skriver Knut Almlöf i ett brev till Topelius: »Hvad särskildt beträffar Pierre Delands framställning af din ’Drakenhjelm’, så var den så ensamt stående uti konstens annaler och qvarlemnade ett så outplånligt intryck, att ingen må drista att på den Kungliga scenen försöka dess återgifvande, åtminstone icke så länge en enda finnes qvar, som kan erinra sig Deland»; brevet vidarebefordrat av Albert Bonnier (Bonnier–Topelius 16/11 1881, Brev, ZTS XX:1).
42Brev från Topelius till B. A. Thunberg 11/7 1851. Med pjäsen inledde Bonnier sin mångåriga utgivning av Topelius verk (se Topelius korrespondens med Albert Bonniers förlag, Brev, ZTS XX:1).
43Kontrakt saknas.
44Topelius, Familje-Krönika, s. 67.
45Häftet annonserades bl.a. i Lunds Weckoblad, Jönköpingsbladet, Wexsjöbladet, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Nya Wermlandstidningen, Härnösandsposten och Norrländska Korrespondenten.
46Topelius, Familje-Krönika, s. 67.
47S. E. [Selim Elmgren], »Litteraturöfversigt», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1851:10, s. 308 f.
48Deland hade refuserat Cygnæus’ skådespel Claes Flemings tider ett år tidigare (Topelius–Cygnæus 22/11 1850, Konstnärsbrev I 1956, s. 167).
49F. C., »Efter femtio år skådespel i tre akter med prolog af Z. Topelius», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1851:11 [utg. i januari 1852], s. 333–340. I en not reserverar sig redaktionen mot angreppet: »ehuru vi icke dela här uttalade omdömen i allo, skall dock sanningen och läsaren vinna på deras publicerande.» Några år senare, 1856, skrev Cygnæus ett lika affekterat inlägg i samma tidskrift till försvar för Kung Carls jagt (se kommentar).
50I honorar för Dramatiska dikter fick Topelius 1 040 kronor, brev från Albert Bonnier (AB) till Topelius (ZT) 13/12 1881, Brev XX:1. – Bl.a. följande brev i korrespondensen med Bonnier rör Dramatiska dikter 1881: AB–ZT 8/4 1881 (ankomna manuskript); AB–ZT 19/5 1881 (arkberäkning); ZT–AB 26/5 1881 (plan för ett andra band av Dramatiska dikter); AB–ZT 28/5 1881 (honorar 80 kr/ark); ZT–AB 2/6 1881 (Topelius förmodar att efterfrågan på mindre kända pjäser inte är så stor); AB–ZT 7/6 1881 (apropå honorar noterar AB: »Förhållandet är nämligen (och tyvärr) att folk mer och mer hos oss visar olust att köpa dramatisk litteratur! Det är ganska egendomligt men ett faktum är det, som erfarenhet dagligen mera utvisar för mig.»); ZT–AB 15/6 1881 (första häftet tryckt men inte anlänt till ZT); AB–ZT 16/11 1881 (AB beklagar att de första två pjäserna inte rymts i ett häfte utan att slutet tryckts i det följande). Tredje häftet, med slutet av Regina von Emmeritz samt Prinsessan af Cypern utkom i januari 1882 (Finlands Allmänna Tidning 14/1 1882).
51Topelius var övertygad om att Larsson »med sin fyndighet» skulle hitta ett motiv som passade för både skådespelen och lustspelen – »dock beder jag att han ej må markera de senare med den vanliga griniga masken, utan hellre anbringa någonting fint idealiserande, såsom hans särdeles lyckade vignett till Vinterqvällarne» (ZT–AB 23/2 1881); Topelius blev också nöjd med omslaget till Dramatiska dikter (framgår av AB–ZT 5/7 1881). Notis om att första häftet utkommit ingick först i Post- Och Inrikestidningar (3/6 1881). Första delen skickades enligt Topelius önskan till skådespelerskan Betty Almlöf, Pierre Delands dotter (ZT–AB 2/10 1881, AB–ZT 6/10 1881).
52Bonnier–Topelius 14/12 1880; någon andra del av Dramatiska dikter utkom inte. Samtliga skådespel ingår däremot i Samlade Skrifter, del 5 och 6 (1903–1908).
53V. [Valfrid Vasenius], »Z. Topelius draamojen kirjoittajana», Valvoja 15/12 1882, s. 505.
54Topelius redogör för upprinnelsen till operan i artikeln »Musiken i Finland och Kung Carls jagt», Helsingfors Tidningar 24/3 1852. Jfr kommentaren till Sancta Maria.
55Karl XI avreste med följe till Åland den 31 august 1671 – kungens första resa över ett hav. Med på utflykten var änkedrottning Hedvig Eleonora, två furstliga fröknar (kusiner till kungen), hovmästarinnan Görvel Posse, hovdamer, greve Gabriel Oxenstjerna, friherre Sten Bielke, greve Nils Brahe, riksråd Ebbe Ulfelt och möjligen Göstaf Ribbing. Resan varade en vecka. Se Reinhold Hausen, »’Kung Carls jakt’ i urkundlig belysning. Föredrag hållet vid Svenska litteratursällskapets i Finland årshögtid den 5 februari 1916» 1916, s. 211–215, 225, 234.
56Anders Fryxell, »Förberedelser för Karls anträde till regeringen» 1848, s. 10–14, http://runeberg.org/svhistfry/15/0018.html.
57Sven Grauers, »Krister Horn», Svenskt biografiskt lexikon.
58Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 126 och Familje-Krönika, s. 66.
59Om manuskripten, se nedan.
60Brev från Topelius till Pacius 9/8 1850, privat ägo (Thesleff).
61Helsingfors Tidningar 12/3 1851; se »Sångtexter». Konserten recenserades av Raphael Lagi (osign.) i artikeln »Herr Pacii kompositioner ur Operan: ’Kung Carls Jagt.’», Morgonbladet 24/3 1851 och 27/3 1851.
62Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 126 (dikterat 1883) samt Familje-Krönika, s. 68. Jfr Cygnæus, »Svar på ett bref från Hr Ernst Ludvig, infördt i n:o 292 af Svenska Tidningen.», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1856:12.
63Topelius–Pacius 7/6 1851, Konstnärsbrev I 1956, s. 195 ff.
64Topelius, Familje-Krönika, s. 66–71.
65När Topelius skickar sin första version av andra akten till Pacius skriver han t.ex.: »Jag ber dig nu, min gode bror, komma ihåg vår öfverenskommelse och förfara med pjesen efter godtfinnande, ändra orden till musiken efter behag och underrätta mig, om du vill ha flera numror inpassade.» Brev från Topelius till Pacius 9/8 1850, privat ägo (Thesleff).
66Se citat ur brev från Topelius till Pacius 12/4 1857, anfört på s. 497.
67Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 251 f. Topelius uppger att 96 personer deltog (Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 127).
68[Topelius], »Musiken i Finland och Kung Carls jagt», Helsingfors Tidningar 24/3 1852.
69»’Kung Carls jagt’ för 23 år sedan», Hufvudstadsbladet 29/4 1875.
70Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 129 f. (dikterat 1883). [Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 48–51.
71Helsingfors Tidningar 27/3 1852. Drygt trettio år senare minns Topelius den spända stämningen vid premiären: »Blek av sinnesrörelse gav Pacius tecken att börja ouvertyren. Generalrepetitionen hade gått illa dagen förut, personalen bakom ridån var knappt mindre uppskakad än kompositören själv. Men första akten gick lyckligt, publiken var hänförd, den stora kören och alla solisterna återhämtade modet. Resultatet blev den mest glänsande framgång, som någon musik eller något dramatiskt stycke hittills upplevt i Helsingfors.», Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 127 (dikterat 1883).
72Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 126 (dikterat 1883).
73Helsingfors Tidningar 22/12 1852. – I samband med att den nya teatern slutligen invigdes 1860 återkallade Topelius minnet av kvällen: »aldrig hade konsten i Finland bevittnat en så allmän, så liflig hänförelse, som i denna sångens och ungdomens första soliga högtidsqväll. Ingenting syntes dåmera omöjligt, och ingenting var det heller. Gamle affärsmän, grånade uti lifvets prosa, blefvo unge på nytt och läto utan betänkande hänföra sig af just dessa samma planer och förhoppningar, hvilka den kalla beräkningen kort förut hade behandlat som barnsliga drömmar.», »Nya Theatern i Helsingfors», Helsingfors Tidningar 29/11 1860.
74Artikeln är osignerad, men sannolikt författad av Selim Elmgren. »Operan kung Carls jagt», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1852:2, s. 58–62; tidskriften trycktes uppenbarligen i början av april 1852.
75Helsingfors Tidningar 21/4 1852: »Det är glädjande både för musikens sak och för de deltagandes vackra uppoffringar af tid och möda, att allmänhetens välvilja, likasom trängseln om biljetter, intill sista stunden fortfarit oförminskade.» Som avslutning arrangerades en bal för alla medverkande. Till denna fest skrev Topelius dikten »Sångens minne»; se Övrig lyrik, ZTS III.
76Helsingfors Tidningar 22/12 1852.
77Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 130.
78Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 128. Den 18 maj återförenades de som medverkat i operan »och sjöngo till afsked operans flesta numror» (»Leopoldiner-Bref 24.», Helsingfors Tidningar 2/6 1852). Sex månader senare publicerade Topelius en dikt med titeln »Kung Carls jagt» i Helsingfors Tidningar 27/11 1852 där en av sångarna flyttas femtio år framåt i tiden. Kompositören och sångarna är borta, men sången lever oförändrad kvar (Ljungblommor, ZTS I, s. 191, kommentar 455 f.). I prosadikten »Romantiskt äfventyr» (1852) ger Topelius en parodisk version av operans andra akt (Ljungblommor, ZTS I, s. 182, kommentar s. 451).
79[Topelius], »Musik. Ny aria ur ’Kung Carls jagt’», Helsingfors Tidningar 25/11 1854.
80Stockholms Dagblad 5/12 1856.
81B–n., »Theater», Post- och Inrikes Tidningar 12/12 1856. Recensionen återges i Åbo Underrättelser 9/12 1856, i Finlands Allmänna Tidning 10/12 1856 samt i Åbo Tidningar med signatur B–n 11/12 1856 (Tomi Mäkelä uppger felaktigt, med hänvisning till Collan-Beaurain, att omdömet i ÅT är Axel Gabriel Ingelius; Fredrik Pacius 2009, s. 172).
82»Bref till en vän i landsorten», Svenska Tidningen. Nya Dagligt Allehanda i Stockholm nr 292 (mikrofilm, KB). Tidningen utgavs från 1859 som Nya Dagligt Allehanada.
83F. C.,»Svar på ett bref från Hr Ernst Ludvig, infördt i n:o 292 af Svenska Tidningen», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1856:12, s. 358–366.
84Pacius–Topelius 26/3 1857 och Topelius–Pacius 12/4 1857, Konstnärsbrev I 1956, s. 202–214.
85Pacius–Topelius 26/3 1857, Konstnärsbrev 1956, s. 203 f.
86Pacius–Topelius 26/3 1857, Konstnärsbrev 1956, s. 206. Pacius berättar också att han haft besök av kungen två gånger: »Mit welchem Wohlwollen er sich über die Oper, die er 3 mal angehört, kann ich nicht beschreiben.» (ibid.).
87Topelius–Pacius 12/4 1857; det sista syftar på kritiken i Post- och Inrikes-Tidningar.
88Första föreställningen gavs 27/10 1859, Aftonbladet 8/10 1859.
89Aftonbladet 27/1 1860, Nya Dagligt Allehanda 30/1 1860. – Förstahandsvalet för kröningsfesten uppges ha varit Profeten av Meyerbeer, men ingen ansågs kunna spela huvudrollen. Det andra skådespelet som framfördes i samband med kröningen var Gustaf Wasa (musik J. G. Naumann och libretto av J. H. Kellgren, efter idé av kung Gustav III; Strängnäs Allehanda 28/4 1860). – Vid galaspektaklet deltog Finlands generalguvernör greve Fredrik Wilhelm Rembert Berg som representant för kejsaren. Berg rapporterade efteråt till Alexander II att en professor Topelius hade skrivit en opera enkom för kröningen där bönderna hyllar en svensk kung. Den missvisande upplysningen ledde till diverse förvecklingar och slutade med att kejsaren leende lär ha fällt följande yttrande om generalguvernören: »Also hat der wieder gelogen». Berg avsattes kort därefter. Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 131 f.
90Tomi Mäkelä, Fredrik Pacius, kompositör i Finland 2009, s. 179.
91Generalrepetition gavs den 27 april, premiären 28/4. Se »Theater» och »’Kung Carls jagt’ för 23 år sedan», Hufvudstadsbladet 29/4 1875; recensionerna kommenterar i huvudsak musiken och utförandet, inte librettot, t.ex. Morgonbladet 13/5 1875, Finlands Allmänna Tidning 19/5 1875, 20/5 1875, 25/5 1875 och 26/5 1875.
92Pacius tack till de medverkande publicerat i Helsingfors Dagblad 20/5 1875.
93Lovordande recensioner i Helsingfors Dagblad 15/4 1880, Finlands Allmänna Tidning 15/4 1880 och Morgonbladet 15/4 1880.
94»Kung Carls jagt», Helsingfors Dagblad 14/4 1880.
95Den 3 februari 1895 på ett lotteri till förmån för teatern, samt på två konserter, den 4 och 5 februari; Nya Pressen 4/2 1895.
96»För Fredrik Pacius. Vid aftäckningen af hans byst i Kajsaniemi park den 8:de Juni 1895», Övrig lyrik, ZTS III.
97Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 126.
98Annonserades första gången i Helsingfors Tidningar 29/10 1853.
99Innehåller »Jägarkör», »Duettino», »Dryckes-visa», »Björndans», »Juden», »Storm aria» och »Målskjutnings chör». August Tavaststjerna gav en vokal- och instrumentalkonsert i Societetshuset 26 november 1852 där bl.a. ouvertyr, duett och final ur operan framfördes (Morgonbladet 25/11 1852).
100Kapitlet publicerat i Helsingfors Tidningar i december 1851, se »4. Judith och Holofernes», första berättelsen i Fältskärns berättelser, ZTS VII. Uppgifterna om tillkomsten ges i Topelius–J. L. Runeberg 23/5 1855, Konstnärsbrev I 1956, s. 42 f., Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 132, Vasenius, Zacharias Topelius III, s. 408 och V, s. 363–399 samt Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 254.
101Topelius fortsätter: »Skillnaden mellan dessa momenter ser man, bland annat, i afbildningarna af Judith: den, när hon höjer svärdet öfver Holofernes, är ojemförligt mera artistisk än den, när hon håller hans afhuggna hufvud i handen.», »Söder om Östersjön. 46. Erkeengelen Michael», Helsingfors Tidningar 17/10 1857. – Konstverket hade också tolkats i en tablå framförd på en av de artistiska soaréerna som ordnades på Societetshuset i Helsingfors våren 1853; om soaréerna, se kommentar till »Titians första kärlek».
102Topelius–J. L. Runeberg 24/2 1853, Konstnärsbrev I 1856, s. 31. Stavningen är moderniserad i Konstnärsbrev (utg. Paul Nyberg).
103J. L. Runeberg–Topelius, Konstnärsbrev I 1856, s. 32.
104Se förordet till Dramatiska dikter (1881).
105Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 132. I ett brev till Runeberg nämner Topelius också att han dragits till Hugos »glödande språk», ZT–JLR 14/3 1855, Konstnärsbrev I, s. 40.
106[Topelius], Helsingfors Tidningar 16/4 1853.
107T.ex. Morgonbladet 11/4 1853.
108Vasenius, Zacharias Topelius III, s. 13. Pjäsen lämnades till Stjernström den 19 februari 1853 (Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 395).
109»Theater», Morgonbladet 11/4 1853: »I anseende till de större omkostnader vid pjesens uppsättning förhöjes priserne till följande: Första Raden, Avantscen, Amphitheater, Länstolar och Orchesterplats 75 kop. Parterre och Baignoire 60 kop. Andra Raden och Stående Parterre 50 kop. Galleri 20 kop.»
110Selim Elmgren konstaterar att Helsingfors teaterpublik inte räcker för fler än åtta föreställningar »om ej samma personer infinna sig der flere gånger», »Regina von Emmeritz», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1853:2, s. 53.
111Recensionen möjligen författad av August Schauman som tillträdde som redaktör för Morgonbladet 1853.
112»Regina von Emmeritz», Morgonbladet 21/4 1853.
113S. E., »Regina von Emmeritz», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1853:2, s. 47–54. Elmgren nämner också skådespelet i en exposé över teatern i Finland några månader senare: »med sitt historiska underlag antyder det den bana framtida inhemska teaterförfattare måhända med största framgång kunna följa, nemligen att bygga sina skådespel på verkliga händelser och personer ur fäderneslandets historie.», S. E., »Något om teaterns öden i Finland», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1853:7, s. 221.
114Bilden av Gustav Adolf sägs i ord och handling överensstämma med historiens. Fursten af Emmeritz representerar släktkänslan mitt bland de stora intressena. Hieronymus är »en vanlig jesuit-typ; färdig till alla de gröfsta brott i religionens namn», men hans roll skulle vinna på att utvecklas. Kätchen är »en lycklig dramatisk skapelse» som muntrar upp händelsernas allvar.
115Åbo Underrättelser uppmärksammar föreställningen i en kortare notis den 22 juli, med hänvisning till Elmgrens recension »så sansad, sann och väl hållen» att inget finns att tillägga.
116»Regina von Emmeritz», Åbo Tidningar 26/7 1853.
117Annons i Hufvudstadsbladet 28/5 1867 och 31/5 1867.
118Recension i Åbo Underrättelser 25/6 1867.
119Recension i Hufvudstadsbladet 18/11 1867 och Hufvudstadsbladet 20/1 1869. Notis i Åbo Underrättelser 26/1 1869. Se även Hj–r., »Theater-statistik.», Hufvudstadsbladet 2/3 1869. Annons i Hufvudstadsbladet 29/5 1869, Wiborgs Tidning 9/10 1869 och Hufvudstadsbladet 4/11 1869, recension i Finlands Allmänna Tidning 20/1 1872.
120Recension i Wasabladet 3/4 1875. Protesten publicerad bl.a. i Åbo Underrättelser 7/4 1875; Cederqvist hade inte uppfyllt de av Topelius uppsatta villkoren, Wasabladet 10/4 1875. Cederqvists genmäle publicerat i Wasabladet 17/4 1875.
121Björneborgs Tidning 19/5 1875, Wiborgs Tidning 18/9 1875 och Tampereen Sanomat 18/1 1876.
122Pjäsen ersatte i sista minuten en annan pjäs, eventuellt uppfördes den bara en gång; se recension i Åbo Posten 27/5 1875.
123Notis i Finlands Allmänna Tidning 28/8 1879, recension i Hufvudstadsbladet 3/9 1879.
124»Nya theatern», Finlands Allmänna Tidning 5/9 1879.
125»Svenska teatern. I. Regina von Emmeritz», Helsingfors 24/9 1879.
126»Nya theatern», Hufvudstadsbladet 3/9 1879.
127Arvid Hultin, »Teater», Finsk Tidskrift 1879:5, s. 415–419.
128Annons i Åbo Underrättelser 14/12 1880 och en nedlåtande recension av uppförandet i Åbo Posten 31/12 1880.
129Nypremiär på Runebergsdagen den 5 februari; notis i Helsingfors Dagblad 5/2 1880, annons med samtliga medverkande i Helsingfors 9/2 1882, annons i Hufvudstadsbladet 8/4 1882. Stavningen i annonserna ändrades 1880 från Nya Theatern till Nya Teatern.
130C. G. E., »Teater», Finsk Tidskrift 1882:2, s. 155–159.
131»Nya teatern», Finlands Allmänna Tidning 13/2 1882.
132Omnämnanden i Hufvudstadsbladet 7/5 1882 och Helsingfors Dagblad 12/5 1882, recensioner i Hufvudstadsbladet 17/5 1882 och Suomalainen Wirallinen Lehti 23/5 1882.
133T.ex. Wiborgsbladet 4/11 1882, Uusi Suometar 12/3 1883, Åbo Underrättelser 7/10 1884 och Finland 16/1 1885. Recensioner i Satakunta 2/10 1886 och Björneborgs Tidning 2/10 1886.
134»Teater. ’Regina von Emmeritz’, skådespel i fem akter af Z. Topelius», Åbo Tidning 11/10 1884. Artikeln är troligen författad av redaktören Ernst Rönnbäck.
135T.ex. Aura 12/1 1887, Suometar 18/1 1888 och Aftonposten 14/1 1896 (Maria Rängman i rollen som Regina). – Teatern gav 147 föreställningar 1882–1933.
136Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 133 ff. Om Gustav Adolfs roll säger han vidare: »I Gustaf II Adolfs roll uppträdde först Edvard Stjernström med tillhjälp av obegripligen höga klackar, sedermera Ulrik Torsslow, i Stockholm, därefter kungar av andra och tredje rangen, men också en, utom Torsslow, av 1:sta rangen, nämligen den genialiske Frithiof Raa, född norrman. Varje gång han visade sig på breschen i 2:dra akten, gick ett sorl av beundran genom salongen, tårar fyllde många ögon och skolflickorna snyftade.»
137Notis i Folkwännen 19/12 1891.
138Både rollprestationerna och scenografin beröms, särskilt uppmärksammas belysningseffekterna. Arv. af S., »Svenska teatern. Regina von Emmeritz», Nya Pressen 19/12 1891.
139Notiser i Nya Pressen 21/5 1892.
140Program-Bladet. Tidning för Helsingfors Teatrar och Konserter 7/12 1894, Hufvudstadsbladet 8/12 1894, kort recension i Hufvudstadsbladet 11/12 1894.
141Wiborgsbladet 4/10 1896, Åbo Underrättelser 18/10 1896, Tammerfors 19/12 1896, Wasa Tidning 13/1 1897, Uleåborgsbladet 27/3 1897 och Björneborgs Tidning 14/4 1897; recension i Åbo Underrättelser 5/11 1896. Teatersällskapet gav föreställningar i 15 städer, oklart om Regina von Emmeritz uppfördes på alla orter; se Fredrikshamns Tidning 26/5 1897.
142I ett brev till kompositören J. A. Josephson i januari 1854 meddelar Topelius att han inte tagit itu med librettot till Sancta Maria eftersom omarbetningen av Regina von Emmeritz för den svenska publiken har »kostat mer tid och bekymmer» än han tänkt sig. Konstnärsbrev I 1956, s. 300 f. (dateringen »Januari 1853» är av allt att döma felaktig).
143Kalender med anteckningar, Topeliussamlingen 244.158.
144Norrköpings Tidningar 25/1 1854. Stjernströms trupp hade uppfört fjärde akten i Stockholm på De la Croix’s salong den 16 september 1853 för välgörande ändamål (Post- och Inrikes Tidningar 15/9 1853).
145I en utförlig not går recensenten dock hårt ut mot »ryssvännen» Topelius som »nyligen qvidit sina af lågt smicker uppfyllda lofsånger till Czar Nikolai» och därför belönats med professorstjänst. Därtill beskylls Topelius för att stå i spetsen för de finska studenter som »bespotta allt svenskt», vilket betecknas som »förrädiska handlingar» och »illbragder».
146»Theater», Götheborgs nyare Handels- och Sjöfarts-tidning 26/4 1854.
147»Carlstad», Nya Wermlands-Tidningen 8/8 1854. I notisen konstateras att huvudrollerna utfördes förträffligt, men att pjäsen är beräknad för en större scen, med andra »hjelpmedel» än dem staden kan erbjuda. Annons t.ex. i Mariestads Weckoblad 22/7 1854.
148Föreställningar gavs i december 1854 och januari 1855.
149»Teater», Aftonbladet 14/12 1854.
150»Mindre theatern.», Post- och Inrikes Tidningar 14/12 1854.
151Stockholms Daglad 15/1 1855.
152Fredrika Bremer–Zacharias Topelius 8/2 1855, Konstnärsbrev II 1960, s. 14 ff. Om Bremer, se även »Utgivning och mottagande».
153Recension i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 8/8 1867.
154Pjäsen gavs fyra gånger 1873 (21/1–2/2), betydligt fler gånger 1874. Charlotte Raa lovordas t.ex. i Göteborgs-Posten 14/2 1874.
155Novanders sällskap hade 27 inövade verk (skådespel och operetter) på sin repertoar, verken listade i en annons i bl.a. Skånska Posten 26/9 1874.
156Novanders sällskap uppförde skådespelet första gången den 26 november 1869 i Kristianstad och sista gången i Borås den 25 januari 1874.
157Under några uppsättningar 1872 medverkade dansare från Kungl. Teatern mellan akterna (fru H. Lund och hr Sjöblom); annonser i Öresunds-posten 10/8 1872 och Carlskrona Weckoblad 24/8 1872 (undertecknade Associationssällskapet).
158I början kritiserades deklamationen och utförandet i notiser i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 10/9 1870 och Skånska Posten 20/9 1871, men stycket (med Hammarstrand som Regina) hyllades i utförligare recensioner i Barometern 19/10 1872, Nya Wexjö-Bladet 20/11 1872 och Norrlands-Posten 7/4 1873.
159Föreställningar gavs hösten 1874 i Karlskrona och Kristianstad, 1876 i Kalmar, 1877 i Örebro (»fröken Strömberg» i huvudrollen), Eskilstuna och Falun (Betty Åberg som Regina). Enstaka föreställningar gavs 1878 i Örebro, Borås, Mariestad och Helsingborg. Recensioner i Barometern och Kalmar 2/9 1876, Öresunds-posten 13/7 1878. Från november 1883 uppförde Arbetareföreningens teater i Norrköping skådespelet under Novanders ledning (annons i Norrköpings Tidningar 15/11 1883). Samma förening framförde pjäsen åtminstone 1891 och 1894, utan Novanders medverkan.
160Edvard Stjernström som innehade rättigheterna till pjäsen meddelar Topelius brevledes att han anonymt blivit informerad om att pjäsen inövas och att den »lär vara dålig». Topelius svarar att Stjernström i så fall bör »göra sina rättigheter gällande» och bifogar intyg, Topeliussamlingen NB 244.50 (ES–ZT) och 244.87 (ZT–ES) [avskrifter]. – En notis i Wiborgsbladet 9/9 1882 meddelar att Littmarcks sällskap skall gästspela i staden med Regina von Emmeritz på repertoaren.
161Dagens Nyheter 13/3 1876. – I en osignerad artikel kritiseras Edvard Stjernströms (d. 1877) änka Louise Stjernström för att stryka långa partier på godtyckliga grunder i de pjäser teatersällskapet framförde, bl.a. Reginas roll blev på det sättet oigenkännlig; artikeln publicerad i Kristianstadsbladet 27/1 1879 och ett par dagar senare citerad i ett femtontal svenska tidningar.
162Sista föreställningen gavs i april 1877.
163Notiser t.ex. i Göteborgs-Posten 15/10 1879 och Sydsvenska Dagbladet 25/10 1879.
164I början innehade »fru Brauchmann» rollen som Regina, därefter »fru Jensen». Gustaf Key spelade Gustav Adolf. Recensioner i Nya Wermlands-Tidningen 11/2 1879 och Jönköpings Tidning 3/1 1881.
165Utförandet hyllas i Smålands-posten 8/12 1881 och kritiseras i Nya Wexjö-Bladet 21/2 1882.
166Annons i Sundsvalls Tidning 6/2 1883, kritisk recension av uppsättningen i Umebladet 24/7 1883.
167T.ex. Stockholms Dagblad 6/11 1882 och Post- och Inrikestidningar 21/11 1882, recension i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-tidning 7/11 1882.
168Topelius–Bonnier 17/11 1882: »Nya Theatern i Sthm och Stora Theatern i Götheborg ha visat mig den äran att upptaga Regina v. Emmeritz d. 6 Nov. Icke vill jag göra affär deraf, att förf. ej blifvit tillfrågad, men så mycken takt bör man förutsätta hos en theaterdirektion, att när förf. uttryckligen ogillat en äldre upplaga och utgifvit en ny, densamma äldre upplagan icke återgifves utan hans vetskap. Detta har skett åtminstone i Götheborg; jag vet ej hvad man gjort i Stockholm. Hvad skall jag göra? Anser du bilagde reservation höflig nog, så stick den i handen på någon af våra vänner i Sthm för att, under lämplig rubrik, få plats i något hörn af en tidning.» (Brev, ZTS XX:1).
169Stockholms Dagblad 25/11 1882.
170Recension i Svenska Dagbladet 23/22 1887.
171Nya Dagligt Allehanda 19/1 1888. Pjäsen återupptogs i december 1888 och gavs till januari 1889 (Nya Dagligt Allehanda 12/1 1889).
172Recension i Aftonbladet 10/12 1894.
173Båda teatrarna gav också s.k. »godtköpsföreställningar» med reducerade biljettpriser för barn (t.ex. Göteborgs Dagblad 19/12 1894).
174Annons t.ex. i Arbetet 3/12 1895.
175Recension i Öresunds-posten 18/1 1896 och Nya Wermlands-Tidningen 18/5 1896.
176T.ex. Arbetet 2/2 1898.
177Norrköpings Tidningar 3/12 1889 och Nya Pressen 6/2 1890.
178Stockholms Dagblad 1/11 1893.
179Helsingborgs Dagblad 12/7 1894.
180Av Topelius daganteckningar från 1854 framgår att tryckningen började 2/6, att han sände förordet 12/9 och att boken låg färdig 21/9 (Topeliussamlingen 244.158). I ett brev till Albert Bonnier daterat 19/2 1855 erbjöd Topelius förläggaren att ge ut Regina von Emmeritz (brevet saknas, men ärendet framgår av Bonniers svar). Bonnier svarade att erbjudandet kommer något för sent eftersom pjäsen inte längre ges i Stockholm. När den gavs väckte den inte heller samma bifall som Efter femtio år (Bonnier–Topelius 27/2 1855. Jfr Topelius svar, Topelius–Bonnier 5/3 1855, Brev, ZTS XX:1.) I samband med premiären i april 1853, utkom nottrycket Soldat-Visa och Duett ur skådespelet »Regina von Emmeritz» på Frenkell & Son.
181Annons t.ex. i Borgå Tidning 9/12 1854.
182S. E., »Regina von Emmeritz, skådespel i 5 akter af Z. Topelius. Helsingfors 1854», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1854:7 [utg. i december 1854], s. 222 f.
183»Zachr. Topelius i dess sednare arbeten.», Åbo Tidningar 14/1 1855; artikeln kommenterar Regina von Emmeritz och diktsamlingen Ljungblommor III (1854).
184Eliel Vest tillskriver recensionen August Schauman (Vest 1905, s. 231 f.), så även Paul Nyberg (Nyberg 1949, s. 277). Valfrid Vasenius antar att Edvard Bergh är författaren (Vasenius III 1918, s. 496) medan Werner Söderhjelm förmodar att skribenten är Fredrik Berndtson (Söderhjelm 1931, s. 67).
185Topelius–J. L. Runeberg 14/3 1855, Konstnärsbrev I 1956, s. 39. Topelius fortsätter: »det blir nu min tröst att Regina äfven kommer att sluta på duken, ty Ekman har vänligen lofvat att måla henne, ej sådan hon är, utan sådan hon borde vara.»
186Fredrika Bremer–Topelius 30/3 1855, Konstnärsbrev II 1960, s. 17 f.
187Bernhard von Beskow–Topelius 11/5 1855, Konstnärsbrev II 1960, s. 24. Svarsbrev saknas. Valet av alexandrin torde ha varit inflytandet från Hugos dramer, jfr Topelius kommentar återgiven ovan.
188Helsingfors Dagblad 20/9 1881.
189V., »Z. Topelius draamojen kirjoittajana.», Valvoja 15/12 1882, s. 505 ff.
190I korrespondensen mellan Topelius och Bonnier finns endast fem brev bevarade från 1860–1861, ett trettiotal brev saknas (enligt Topelius diarium över avsända och inkomna brev).
191Kontraktet är undertecknat Stockholm den 10 Oktober 1862 / Albert Bonnier. Se Kontrakt till Dramatiska dikter 1861, Brev, ZTS XX:1. Kontraktet återges i föreliggande utgåva enligt exemplaret i Topeliussamlingen (signum 244.113, NB, Helsingfors); i samlingen finns också ett koncept av Topelius hand.
192Fullmakten lyder: »För den händelse, att theaterföreståndare i Sverige skulle önska uppföra något eller några af de stycken, som äro tryckta under gemensam titel ’Dramatiska Dikter af Z. Topelius, första samlingen’, Stockholm 1861, befullmäktigas härmed Herr Bokhandlare Albert Bonnier att å mina vägnar derom träffa aftal med vederbörande. / Helsingfors 20 Oktober 1861 / Z. Topelius. / Obs. att Herr Oscar Andersson, enligt aftal med mig, äger uppföra ’Veteranens jul’.»
193T.ex. Helsingfors Tidningar 28/12 1861 och Nyköpingsbladet 6/12 1861. Anmälan bl.a. i Finlands Allmänna Tidning 2/12 1861.
194»Litteratur-tidning», Aftonbladet 21/12 1861. Recensionen är möjligen författad av August Sohlman, chefredaktör 1857–1874.
195»Inhemsk poesi», Helsingfors Dagblad 27/1 1862. Recensent är troligen Edvard Bergh som var tidningens redaktör 1862–1865.
196»Inhemsk poesi», Helsingfors Dagblad 27/1 1862, forts. 30/1 1862.
197J. V. S., »Inhemsk Litteratur», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1861:11, s. 514 ff.
198[Topelius], »Leopoldiner-Bref 33», Helsingfors Tidningar 4/6 1853.
199[Topelius], »Leopoldiner-Bref 32», Helsingfors Tidningar 4/5 1853.
200Topelius konstaterar i »Leopoldiner-Bref 33» att bl.a. de höga kostnaderna »gjorde att soiréerna icke alldeles kunde bibehålla den anspråkslösa och enskilda karakter man från början ville gifva dem. Och likväl kunde de icke vara publika; det förbjöds både af utrymmet och af amatörers lätt förklarliga skygghet att uppträda för en obegränsad krets, som måhända icke alltid ihågkommit, att deras uppträdande var en godhet, som borde afväpna all kritik. Jag är dock öfvertygad, att de fleste närvarande med tacksamhet erinra sig de unga konstvänner, som här uppträdde på scenen, i sången och vid tafleexpositionerna, icke för att roa dem som blott begärde att roas, utan för ett bättre mål, för att i sin mån medverka till något vackert och gladt.» Vidare redovisar Topelius programmet vid de fyra soaréerna. Helsingfors Tidningar 4/6 1853. Se även Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 135 f.
201Vasenius V, s. 328. Proverb är ett kort lustspel byggt på ett ordspråk (SO). Två renskrifter av Ingen ros utan törne finns bevarade i NB:s Topeliussamling, 244.106 (se faksimil).
202Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 135 f.
203Helsingfors Tidningar 21/5 1853, 25/5 1853 [numret saknas i NB:s samling], 28/5 1853 och troligen 4/6 1853 [saknas i NB:s samling].
204Annonser t.ex. i Björneborgs Tidning 27/5 1862, Åbo Underrättelser 4/2 1868, Björneborgs Tidning 24/1 1874 och Åbo Tidning 30/7 1884.
205Syftet var att samla in pengar till Victor Salin som studerade på Kungliga Teaterns elevskola i Stockholm. »Helsingfors-krönika», Hufvudstadsbladet 27/3 1866. Se även Paavolainen, Nuori Bergbom 2014, s. 312 ff.
206»Teater», Vikingen 17/1 1874.
207Göteborgs-Posten 5/4 1878, se t.ex. Dagens Nyheter 11/4 1878.
208[Topelius], »Studentkorpsens nya hus», Helsingfors Tidningar 31/3 1858. Lotterier och danstillställningar till förmån för studenthuset ordnades också t.ex. i Lovisa, Borgå, Åbo och Viborg, Helsingfors Tidningar 12/5 och 15/5 1858. Topelius hade författat en novell med samma titel för Helsingfors Tidningar 1846, endast titeln är gemensam (»Ett Skärgårdsäfventyr», Noveller och kortprosa, ZTS VI).
209Topelius anteckningsbok Hesperider NB 244.168, s. 13.
210Topelius anteckningsbok Hesperider NB 244.168, s. 13.
211[Topelius], »För studentbyggnaden», Helsingfors Tidningar 19/5 1858. Kvällen inleddes med tolv tablåer satta i musik och en scen ur Elgskyttarne. Teaterföreställningarna annonserades inte i tidningarna.
212ZT–Sofia Topelius 24/5 1858, Brev, ZTS XX:2.
213Annons bl.a. i Jönköpings Tidning 10/12 1864, Dagens Nyheter 2/6 1865 (Ladugårdsteatern, Stockholm), Eskilstuna Allehanda 11/4 1866 och Skånska Posten 18/12 1867.
214Nya Dagligt Allehanda 12/6 1863.
215Carlscronas Weckoblad 25/4 1868.
216Annons i t.ex. Stockholms Dagblad 30/12 1876 och Dagens Nyheter 25/1 1877.
217Finlands Allmänna Tidning 27/1 1864 (Kuopio), Helsingfors Dagblad 5/2 1872 (Nykarleby), Helsingfors Dagblad 26/3 1873 (Jakobstad, Helsingfors), Morgonbladet 18/1 1881 (Suomalainen Teaatteri), Åbo Tidning 11/1 1888 (Åbo), Hufvudstadsbladet 26/10 1894 (Fruntimmersföreningen, Helsingfors), Wiipuri 13/1 1898 (Wiipurin Teaatteri).
218»Teater», Vikingen 17/1 1874. Uppsättningen nämns även i skämttidningen Kurre 17/1 1874.
219Nya Pressen 28/12 1883 och 2/2 1884.
220Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 184 f.
221Topelius tar t.ex. upp ämnet i en artikel i Helsingfors Tidningar (20/10 1858) där han konstaterar att veteranernas insats visserligen har odödliggjorts i litteraturen, men att de själva har levt bortglömda i fattigdom (»under det att fosterlandet genom skaldens mun har inlöst deras ära åt sig till evärdelig arfvedel, har det förglömt att betala sin skuld till dem med ett ringa dageligt bröd»).
222»Veteranerne. Prolog den 7 December 1858», Ljungblommor, ZTS I, s. 287–290.
223Om dikten »Soldatgossen», se kommentar i Runebergs Samlade Skrifter XIV 1987, s. 305–316. Pacius tonsättning annonserades t.ex. i Helsingfors Tidningar 11/12 1858.
224Vasenius, Zacharias Topelius IV, s. 103 f., Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 320 f. I en anmälan av kalendern Veteranen betecknar Topelius dikten som »en af dessa sällsynta perlor, som någongång regna ned från poesins guldmoln» (Helsingfors Tidningar 11/12 1858). Han tog också in dikten i Boken om Vårt Land (kap. 184, 1875).
225»Theater», Helsingfors Tidningar 5/2 1859.
226Annons i Helsingfors Tidningar 3/2 1859, undertecknad Oscar Andersson.
227Metr., »Theatern i Helsingfors», Papperslyktan 7/2 1859, s. 46 f.
228»Theatern», Finlands Allmänna Tidning 8/2 1859.
229Se t.ex. i Hufvudstadsbladet 21/9 1869, Helsingfors Dagblad 26/11 1870, 17/3 1871, 23/3 1872, 27/11 1873, 13/3 1874 och 1/6 1878, Finlands Allmänna Tidning 28/3 1882, Finland 23/8 1892, Hufvudstadsbladet 16/1 1895 och Borgå-bladet 8/1 1898.
230Hufvudstadsbladet 11/3 1873 och Åbo Posten 13/1 1874.
231Några exempel: I maj 1865 gav E. J. Gestrin pjäsen i Vasa (Wasabladet 13/5 1865). Nya Elev-Teatern gav stycket i Åbo i oktober 1870 under A. Westermarcks ledning, därefter i Vasa (Åbo Underrättelser 20/10 1870, Wasabladet 24/12 1870). Gustaf Mallanders elevskola gav pjäsen 1873 (Helsingfors Dagblad 3/5 1873). Under 1881–1885 gav Conrad Landgrens teatersällskap pjäsen på sina turnéer (t.ex. Tampereen Sanomat 7/12 1881, Wasabladet 11/2 1882, Borgå-bladet 11/10 1882, Ekenäs Notisblad 31/3 1883, Tammerfors Aftonblad 1/5 1885).
232Annons i Malmö Allehanda 22/10 1859 och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 19/12 1859.
233Stockholms Dagblad 24/8 1859.
234Folkets Röst 27/8 1859.
235Nya Wexiöbladet 14/4 1866, Norrköpings Tidningar 1/3 1866, Östgöta Correspondenten 7/2 1866 och Lunds Weckoblad 9/5 1866.
236Annons t.ex. i Dagens Nyheter 3/10 1873, Post- och Inrikes Tidningar 17/10 1873 och Mariestads Weckoblad 25/10 1873.
237Eskilstuna Allehanda 16/5 1874, Westerwiks Weckoblad 20/6 1874 och Karlshamns Allehanda 21/10 1874. År 1875 gavs pjäsen också av J. Hanssons sällskap (Mariestads Weckoblad 22/12 1875) och J. A. Wahlgren (Trelleborgs Tidning 27/2 1875).
238Stockholms Dagblad 4/12 1875.
239Sundswalls-Posten 22/12 1874 och Blekinge Läns Tidning 14/8 1875.
240Göteborgs Dagblad 29/11 1894, Sydsvenska Dagbladet 27/12 1894 och Svenska Dagbladet 5/12 1895. Kungl. Dramatiska Teatern gav Veteranens jul med anledning av Fänrik Ståls 50-årsjubileum 14/12 1898 (Dagens Nyheter 13/12 1898).
241»I. Lemminkäinens första Äfventyr. Prolog i Tuonela», Helsingfors Tidningar 11/1 1845 och »Lemminkäinens Andra Äfventyr», Helsingfors Tidningar 13/12 1845.
242Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 439–445; Vasenius redogör också för Topelius intresse för den finska folkdiktningen.
243Topeliussamlingen NB 244.106, pag. 173.
244Cygnæus prisar Topelius språkliga kvaliteter, och fortsätter: »Vore det honom gifvet att använda alla dessa gåfvor på författandet af en libretto hvars ämne blefve taget t.ex. från episoden om Lemminkäinen i Kalevala, ett af de tacksammaste, något lands poesi i detta hänseende kan erbjuda; och han funne en Pacius för att dertill sätta musik, skulle vårt modersmål taga åtminstone ett sjumilssteg framåt mot målet af dess utbildning och erkännande.», Cygnæus, »Om teaterns framtid i Helsingfors (1853)» 1889, s. 41.
245Plan till Nya Theaterns invigning i Helsingfors, daterat Februari 1860, Topeliussamlingen NB 244.106, pag. 169–180.
246Citat ur Pacius–Topelius 22/6 1860 och Topelius–Pacius 29/7 1860, Konstnärsbrev I 1956, s. 221, 232.
247Topelius–Pacius 14/6 1860, Konstnärsbrev I 1956, s. 219. Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 446.
248»Fågel Blå», Läsning för barn 1, Läsning för barn, ZTS X:1, s. 99–143.
249[Topelius], »Lemminkäinen och Kyllikki», Helsingfors Tidningar 27/11 1860.
250[Topelius], »Lemminkäinen och Kyllikki», Helsingfors Tidningar 27/11 1860. Utdrag ur artikeln återges också i Åbo Underrättelser 1/12 1860.
251Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326.
252Uppmaningen publicerad i Finlands Allmänna Tidning 27/9 1860. Se Vasenius, Zacharias Topelius IV, s. 237.
253»Kopistens krönika», Papperslyktan 1/10 1860 och Papperslyktan 29/10 1860.
254»Kopistens krönika», Papperslyktan 12/11 1860, s. 367 och [Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 66 ff.
255[Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 66 ff. Vasenius uppger att Deland hade hyrt teatern från den 15 november (Vasenius, Zacharias Topelius IV, s. 239), Topelius från december (Självbiografiska anteckningar 1922, s. 187). Förmodligen skjöts uthyrningen upp.
256[Weckström], Anteckningar rörande teatern i Finland 1864, s. 67.
257Finlands Allmänna Tidning 26/11 1860. Föreställningar gavs 27, 29 och 30 december (Finlands Allmäna Tidning 30/11 1860).
258Vasenius, Zacharias Topelius IV, s. 239, Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 326 ff.
259Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 187.
260Notis i Finlands Allmänna Tidning 29/11 1860. Topelius uppmärksammade invigningen i artikeln »Nya Theatern i Helsingfors», Helsingfors Tidningar 29/11 1860. Därefter publicerades utdrag ur sagospelet i flera nummer.
261»Theater-invigningen», Papperslyktan 3/12 1860, s. 388 f. Förmodligen författat av utgivaren August Schauman.
262Jonas Lindrot, »Helsingfors den 29 november», Åbo Underrättelser 4/12 1860.
263Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 187.
264Annons i Hufvudstadsbladet 28/1 1897. Topelius var närvarande vid premiären (Aftonposten 2/2 1897).
265Program-Bladet. Tidning för Helsingfors Teatrar och Konserter 29/1 1897.
266W. S., »Finska teatern. Kyypron prinsessa», Hufvudstadsbladet 2/2 1897.
267T.ex. Morgonbladet 13/1 1882.
268»Nytt i bokhandeln», Helsingfors Tidningar 26/9 1861.
269Novellen publicerades i Helsingfors Tidningar i sju avsnitt 20/10–13/11 1858, se Noveller och kortprosa, ZTS VI. Topelius omarbetade följetongen för novellsamlingen Vinterqvällar II:2 (1882), se Vinterqvällar, ZTS VIII.
270Se »Manuskript och grundtext». Pierre Delands teatersällskap turnerade med pjäsen och gav Griselda i Helsingfors 1840.
271»Brita Skrifvars. (Scen från hafskusten)», Helsingfors Tidningar 20/10 1858, se Noveller och kortprosa, ZTS VI.
272Den 14 oktober skriver Topelius till sin mor Sofia: »Litet flat är jag, att de börja med Brita Skrifvars i onsdag. Det rår jag ej för, hon är nio år gammal, och i våras skref jag ut henne till pjes på en vecka; derför att jag behöfde pengar, men då hunno de ej med henne, utan öfvade in henne under sommarn.», ZT–Sofia Topelius 14/10 1867, Brev, ZTS XX:2. Se även Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 330 och Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 383.
273Annons i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning 12/8 1867.
274Göteborgs-Posten 15/8 1867.
275Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning 15/8 1867.
276»Theatern», Finlands Allmänna Tidning 21/10 1867.
277»Hvarken Emili, Aina eller Berndt sågo min Brita. – Icke har jag just uppmuntran från det hållet, och icke heller från andra.» Topelius–Sofia Topelius 27/10 1867, Brev, ZTS XX:2.
278Topelius anteckningsbok Hesperider, s. 24, Topeliussamlingen 244.168.
279Topelius–Bonnier 22/1 1886, Brev, ZTS XX:1. Förmodligen avses den manuskriptversion som återges som lästext på eZTS.
280Breven är inte bevarade men antecknade i Topelius diarium över mottagna och avsända brev, Topeliussamlingen 244.136–138. Topelius rådfrågade Albert Bonnier angående medverkan: »Huru är denna månadsskrift ansedd? Pengar äro visst bra, men jag säljer mig icke åt hvem som helst.» (ZT–Bonnier 5/10 1866, Brev, ZTS XX:1).
281Svenska Familj-Journalen 1867:10–12. Av Hesperider (244.168) framgår att Topelius tänkte sig en fjärde berättelse; förmodligen den epilog som finns nedtecknad i Topeliussamlingen 244.105, pag. 327–[338].
282»Topelius ja Lasse», Apu 30/3 1979, s. 47; »Hauhon toinen kesänäytelmä on saaristolaismusikaali», Etelä-Suomen Sanomat 25/10 2005, s. 12.
283Jukka Kajava, »Kehnoutta kantapään kautta», Helsingin Sanomat 22/11 1990, s. B11; Teaterinfo Finland (TINFO) och Teatermuseet, Ilona-databasen, http://ilona.tinfo.fi/.
284Topelius anteckningsbok Hesperider, s. 22, Topeliussamlingen 244.168.
285Flera manuskriptversioner med olika dateringar är bevarade, varav ett fullständigt manuskript (se manuskriptbeskrivning nedan). Eftersom Topelius fortsatte att omarbeta verket radikalt kan det dock betecknas som ofullbordat.
286Topelius uppger i en artikel i samband med premiären av Kung Carls jagt att Conrad Greve våren 1850 bad om en operatext några dagar innan Pacius kom med samma anhållan. Topelius fortsätter: »lycklig och lifvad af det sköna hopp som deri grydde för musiken, tänkte den som hedrades med detta dubbla förslag: Pacius, den storartade och sublime, skall hafva en konung på hafvets strand; Greve, den milde och romantiske, skall hafva en saga med underbara händelser. Och nästan samtidigt begyntes texten till operorna Kung Carls Jagt och Sancta Maria.», »Musiken i Finland och Kung Carls jagt», Helsingfors Tidningar 24/3 1852. Se även Självbiografiska anteckningar 1922, s. 125.
287Topelius–Greve 12/5 1850, Konstnärsbrev I 1956, s. 277–283. Otto Andersson som kartlagt bakgrunden till Sancta Maria menar att nämnda brev visar att initiativet till en opera var Topelius. Brevet antyder att idén föddes när Greve och Topelius träffades, vilket inte utesluter att Greve då tog någon form av initiativ, i enlighet med Topelius version (Andersson, »Conrad Greve. Till ett hundraårsminne» 1952, s. 556 ff.; se föregående not).
288»Ich benütze eine Volkssage, die besonderes in der Gegend von Åbo sehr verbreit ist.», Topelius–Greve 12/5 1850, Konstnärsbrev I 1956, s. 278. En uppteckning av sägnen om jättarna som reste Reso kyrka publicerades i Mnemosyne nr 2, 1821. Topelius återger den i Finland framställdt i teckningar (kapitel 2, »Reso kyrkas byggnad») 1845 och i Boken om Vårt Land i förkortad form (»75. Folksägner om jättarne») 1875.
289Topelius–Greve 12/5 1850, Konstnärsbrev I 1956, s. 281.
290»Sagan om Jättarne och kung Autio» i Övrig barnlitteratur, ZTS X:2. Sagans huvuddrag: Jättarnas sista ättling Autio har som barn omhändertagits av björnjägaren Karhu-Tapani. När Autio senare ovetande dödligt sårat sin biologiske far kräver denne att han skall förfölja alla kristna. Så dödar Autio oavsiktligt också Karhu-Tapani. Han omvänder sig då till kristendomen och försöker på olika sätt gottgöra sina brott, som enligt kyrkans män är omöjliga att sona. Men Kristus uppenbarar sig för honom och intygar att hans tro frälst honom. Se även Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 402.
291I Topeliussamlingen, signum 244.105 finns tre ofullbordade utkast till ett versifierat drama med titeln Konung Autio. Enligt en plan (s. 41) skulle den bestå av fem akter; här figurerar Autio, Karhu, Kaleva, Trollkarl, Hiisis borg. Vidare finns på samma sida ett utkast till Konung Autio. Andra Sången. Därpå följer Autio. Andra Uppträdet (scenanvisning: Karhus stuga, en vinterqväll, fjorton år efter nästföregående uppträde [...]) (pag. 43–49) och en prolog på fem strofer till Kung Autio med titeln Jätteminnet i norden samt början på första sången (arbetsmanuskript pag. 51 f. och renskrift av prologen, pag. 55 ff.). Se kommentar i Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 244 f.
292Greve–Topelius [odaterat], Konstnärsbrev I 1856, s. 283 ff. Pinellos brev (sänt av Greve till Topelius) publicerat i Andersson, »Conrad Greve. Till ett hundraårsminne» 1952, s. 564 f.
293[Topelius], »Musiken i Finland och Kung Carls jagt», Helsingfors Tidningar 24/3 1852. Även Topelius–Josephson 14/5 1852, Konstnärsbrev I 1956, s. 297.
294[Topelius], Hesperider, Topeliussamlingen 244.168. Otto Andersson som fördjupat sig i Greves korrespondens och manuskript förmodar att Greve inte hann påbörja arbetet eftersom inget manuskript återfunnits bland Greves kvarlåtenskap (Andersson, »Conrad Greve. Till ett hundraårsminne» 1952, s. 569).
295Josephson–Topelius 29/4 1852, Konstnärsbrev I 1956, s. 295.
296Topelius tillägger att »Pacius börjar med detta verk redan i maj men det är ännu en hemlighet». Topelius–Josephson 14/5 1852, Konstnärsbrev I 1956, s. 296 f. Av ett brev till Pacius daterat 15/6, men utan årtal (sannolikt 1852) framgår att Topelius sänt andra akten – till vad framgår inte, men här nämns Osmo, Elfrida och Toini samt »Glockengeschichte», som förekommer i Sancta Maria. Paul Nyberg, utgivaren av Konstnärsbrev, har daterat brevet till 1851, men det borde i så fall gälla Kung Carls jagt som avhandlas i övriga brev från detta år.
297Topelius–Josephson 27/3 1853 och Josephson–Topelius 7/4 1853, Konstnärsbrev I 1956, s. 302–308. Anteckning i almanacka, Topeliussamlingen 244.157.
298Topelius–Josephson 18/4 1853, Konstnärsbrev I 1956, s. 308–313.
299Topelius redogör utförligt för sina tankar kring styckets teman, motiv och rollkaraktärer i brev till Josephson 4/12 1853 och 5/5 1854 (Konstnärsbrev I 1956, s. 318–324, 362 ff.); Josephsons svar 7/1 1857, (Konstnärsbrev I 1956, s. 329 ff.).
300Topelius–J. L. Runeberg 14/3 1855, Konstnärsbrev I 1956, s. 40 f. En väsentlig skillnad, menar Topelius, är att jätten i Sancta Maria faller »raklång i sin kolossala egoism», medan han i Konung Autio endast faller »för att negera sig själv och stå opp som en ny människa, en kristen». Om Kung Autio, se not 290.
301Pacius–Topelius 15/6 1859, Konstnärsbrev I 1956, s. 215 f. Citat ur Topelius sammanfattning av sagospelets tillkomsthistoria, Hesperider, Topeliussamlingen 244.168.
302I det första brevet till Josephson påpekar Topelius att det bästa för kompositören av en opera är att ha librettoförfattaren i sin närhet »för att med honom samråda om de många punkter, där bådas arbete måste sammanjämkas. Den erfarenhet jag har av ’Kung Carls Jagt’ har lärt mig huru oundgängligen nödvändigt det är, att ständigt och nummer för nummer inhämta kompositörens mening.», Topelius–Josephson 14/5 1852, Konstnärsbrev I 1956, s. 296.
303[Topelius], Samlade Skrifter 6 1903, s. 235–283 och »Upplysningar till Samlade skrifter», Samlade Skrifter 25 1905, s. 213.
304»De kulturhistoriska spelen i Visby», Dagligt Allehanda 22/6 1901, »’Kulturhistoriska’ spel med efterspel», Hufvudstadsbladet 27/4 1902 och Zacharias Topelius, »Sancta Maria», Suomalainen näyttämö 1897.
305[Topelius], »Leopoldiner-Bref 33», Helsingfors Tidningar 4/6 1853.
306Vasenius, Zacharias Topelius V, s. 335 f.
307Daganteckning, Topeliussamlingen 244.157.
308ZT–Sofia Topelius 9/4 1858, Brev, ZTS XX:2.
309Helsingfors Dagblad 7/2 1867.
310»Musikminnen från Musikinstitutets lotteri», Helsingfors Dagblad 9/2 1887.
311»Borgå», Borgå-bladet 18/7 1874 och »Borgåbanan 100 år», Hufvudstadsbladet 16/7 1974.
312»Från eget land», Lördagsqvällen 19/10 1889.
313Finland 5/12 1891.
314Övrig lyrik, ZTS III.
315I ett brev till J. L. Runeberg daterat den 14 mars 1855 meddelar Topelius att han uppgjort en plan till två nya operor för Fredrik Pacius, Marmorhjertat och Miranda, »båda mystiskt romantiska, men ingen har han gått in på; han vill nu ha något lättare, och jag går troligen ej ut därmed.» (Topelius–Runeberg 14/3 1855, Konstnärsbrev I 1856, s. 40.)

|559|

Källor och litteratur

Förkortningar, se ovan.

Källor

Helsingfors

Nationalbiblioteket

Zacharias Topelius arkiv (Topeliussamlingen), NB 244

244.50 Brev Edvard Stjernström– Zacharias Topelius

244.87 Brev Zacharias Topelius–Edvard Stjernström

244.104–106 Litterära handskrifter. Dramatik

244.157 Almanackor med anteckningar av Z. T.

244.158 Finlands statskalender med anteckningar av Z. T.

244.168 Hesperider 1858 [dramatiska utkast]

244.182 I. Litterära handskrifter (Veteranens Jul, Prinsessan af Cypern)

Svenska litteratursällskapet i Finland, Historiska och litteraturhistoriska samlingen

Familjen Zachris Topelius arkiv, SLSA 801

801.12 Familje-Krönika bunden och börjad den 1 Jan. 1848 af Zachr. Topelius och Emilia Lindqvist

Privat ägo (Thesleff)

Brev, Zacharias Topelius–Fredrik Pacius 9/8 1850 (breven digitaliserade av SLS)

Elektroniska källor

Biografiskt lexikon för Finland, SLS 2014, https://www.blf.fi

Ilona-databas. Teaterinfo Finland, http://ilona.tinfo.fi

Libris, http://libris.kb.se

Litteraturbanken, https://litteraturbanken.se

Nationalbibliotekets Digitala samlingar, https://digi.kansalliskirjasto.fi

Ordbok över Finlands svenska folkmål, https://kaino.kotus.fi/fo/

Project Runeberg, http://runeberg.org

Svenska Akademiens ordböcker, https://svenska.se

Svenska dagstidningar, Kungliga biblioteket, https://tidningar.kb.se

Svenskt biografiskt lexikon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/

Uppslagsverket Finland, https://www.uppslagsverket.fi

Zacharias Topelius Skrifter, https://topelius.sls.fi

Litteratur

Ackté, Aino, Taiteeni taipaleelta, Helsinki: Otava 1935

Affron, Charles, A Stage for Poets. Studies in the Theatre of Hugo & Musset, Princeton: Princeton University Press 1971

Aftonbladet 1852, 1854, 1859, 1860, 1861, 1894

Aftonposten 1897

Ahlbom, Ernst, En skådespelares minnen, Helsingfors: Söderström & Co 1931

|560|

Altman, Rick, Elokuva ja genre, Tampere: Vastapaino 2002

Anderson, Benedict, Imagined Communities. Reflections on the Origin and Spread of Nationalism, London: Verso 1983

Andersson, Otto, »Conrad Greve. Till ett hundraårsminne», Historiska och litteraturhistoriska studier 27–28, SSLS 335, Helsingfors 1952, s. 556–616

Apu, »Topelius ja Lasse», 30/3 1979

Arbetet 1895

Arv. af S., »Svenska teatern. Regina von Emmeritz», Nya Pressen 19/12 1891

Aspelin-Haapkylä, Eliel, Suomalaisen teatterin historia I–IV, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1906–1910

B., »Farbror Topelius på Svenska Teatern», Arbetarbladet 30/12 1936

B–n, »Theater», Post- och Inrikes Tidningar 12/12 1856

Barometern 1872, 1876

Berndtson, Fredrik, Dramatiska studier och kritiker, Helsingfors: G. W. Edlund 1879

Björneborgs Tidning 1862, 1874, 1886, 1897

Blekinge Läns Tidning 1875

Bratton, Jacky, New Readings in Theatre History, Cambridge: Cambridge University Press 2003

Borgå Tidning 1853, 1854

Borgå-bladet 1872, 1874, 1882, 1896, 1898

Cardwell, Douglas, »The Well-Made Play of Eugène Scribe», The French Review 56, 1983:6, s. 876–884

Carlskrona Weckoblad 1863, 1868, 1872

Carlson, Marvin, »Audiences and the Reading of Performance», Interpreting the Theatrical Past, (eds.) Thomas Postlewait & Bruce McConachie, Iowa: University of Iowa Press 1989, s. 82–98

Christinehamns Allehanda 1860

Colliander, Erland, Svenska inhemska teatern 1894–1919, Helsingfors: Söderströms 1920

[Cygnæus, Fredrik] F. C., »Efter femtio år skådespel i tre akter med prolog af Z. Topelius», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1851:11 [utg. i januari 1852], s. 333–340

Cygnæus, Fredrik, »Om teaterns framtid i Helsingfors (1853)», Samlade arbeten VI. Literatur-historiska och blandade arbeten. Fjerde bandet, Helsingfors: G. W. Edlund 1889, s. 5–54

Cygnæus, Fredrik, »Ännu en gång om teaterns framtid i Helsingfors (1859)», Samlade arbeten. VI. Literatur-historiska och blandade arbeten. Fjerde bandet, Helsingfors: G. W. Edlund 1889, s. 55–80

Cygnæus, Gustaf, Åbo teater 1839–1889. Ett bidrag till Finlands teaterhistoria, Åbo 1889

Cygnæus, Gustaf, Åbo teater 1889–1893. Repertoar alfabetisk förtecknad, Åbo 1894

Dagens Nyheter 1873, 1898

Dahlgren, F. A., Anteckningar om Stockholms theatrar 1737–1863, Stockholm: F. A. Norstedt & Söner 1866

Degerholm, Emelie, Vid Svenska scenen i Helsingfors. Minnen och bilder, Helsingfors: G. W. Edlund 1900

Degerholm, Emelie, Vid Svenska scenen i Helsingfors II. Minnen och bilder, Helsingfors: Söderströms 1903

Edlund, E. O., Helsingfors. Historiska, topografiska och statistiska notiser om Finlands nuvarande hufvudstad, Helsingfors: G. W. Edlund 1866

|561|

Ekenäs Notisblad 1883

Ellilä, E. J., Werner Söderström osakeyhtiön ja Kustannusosakeyhtiön Kirjan näytelmät. Selostava luettelo, viides painos, Porvoo–Helsinki: WSOY 1933

[Elmgren, Selim] S. E., »Efter femtio år, skådespel af Zak. Topelius», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1851:3, s. 75–81

[Elmgren, Selim] S. E., »Litteraturöfversigt», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1851:10, s. 308 f.

[Elmgren, Selim] S. E., »Något om teaterns öden i Finland», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1853:7, s. 211–221

[Elmgren, Selim] »Operan Kung Carls jagt», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1852:2, s. 58–62

[Elmgren, Selim] S. E., »Regina von Emmeritz», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1853:2, s. 47–54

Elmgren, S. G., S. G. Elmgrenin muistiinpanot, toim. Aarno Maliniemi, Helsinki: Suomen Historiallinen Seura 1939

Ellilä, E. J., Werner Söderström osakeyhtiön ja Kustannusosakeyhtiön Kirjan näytelmät, Helsinki: WSOY 1933

Engman, Max, Språkfrågan. Finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922, Finlands svenska historia 3, SSLS 702:3, Helsingfors: SLS, Stockholm: Atlantis 2016

Eskilstuna Allehanda 1856, 1866, 1874

Eskiltstuna Tidning 1993

Estlander, Carl Gustaf, »Teater», Finsk Tidskrift tom XII, h. 2, 1882, s. 155–159

Etelä-Suomen Sanomat, »Hauhon toinen kesänäytelmä on saaristolaismusikaali», 25/10 2005

Finne, Jalmari, »Kaarle kuninkaan metsästys», Uusi Suomi 11/5 1928, s. 10

Finland 23/8 1892

Finlands Allmänna Tidning 1856, 1859, 1867, 1875, 1860, 1880, 1882

Fischer-Lichte, Erika, Kurze Geschichte des deutschen Theaters. 2. Auflage, Tübingen & Basel: A. Francke 1999

Fogelström, Per Anders, Komikern. Roman om en teaterfamilj, Stockholm: Bonniers 1990

Folkets Röst 1859

Folkwännen 1891

Fredrikshamns Tidning 1896, 1897

Fredrikson, Gustaf, Teaterminnen, Stockholm: Albert Bonniers 1918

von Frenckell, Ester-Margaret, ABC för teaterpubliken, Helsingfors: Söderströms 1972

von Frenckell, Ester-Margaret, Offentliga nöjen och privata i Helsingfors I–II, Helsingfors: Söderströms 1943 & 1947

von Frenckell, Ester-Margaret, Sju magra år med Thalia, Helsingfors: Söderströms 1952

Fryxell, And[ers]., »Förberedelser för Karls anträde till regeringen», Berättelser ur Svenska Historien 15. Karl den Elftes Historia. Första Afdelningen. Ungdoms- och Krigsåren, Stockholm: L. J. Hjerta 1848, s. 10–14

Gademan, Göran, »Borgerlig salongsdramatik», Ny svensk teaterhistoria 2. 1800-talets teater, red. Ulla-Britta Lagerroth & Ingeborg Nordin Hennel, Hedemora: Gidlund 2007, s. 144–150

Grauers, Sven, »Krister Horn», Svenskt biografiskt lexikon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13831 (hämtad 28/12 2021)

Gripenberg, Bertel, »Tankar under en Lottafest», Borgåbladet 17/12 1929

Göteborgs Dagblad 1894

|562|

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1852, 1855, 1859, 1882

Göteborgs-Posten 1867, 1874, 1876, 1878

Götheborgs nyare Handels- och Sjöfartstidning 1854, 1867

Halme, Kaarle, Arkadia, Helsinki: Otava 1928

Hallands-posten 1853

Hausen, Reinhold, »’Kung Carls jakt’ i urkundlig belysning. Föredrag hållet vid Svenska litteratursällskapets i Finland årshögtid den 5 februari 1916», Förhandlingar och uppsatser 29, SSLS 129, Helsingfors 1916, s. [199]–235

Hedberg, Frans, Svenska skådespelare. Karakteristiker och porträtter, Stockholm: C. E. Fritzes 1884

Helsingborgs Dagblad 1872, 1873, 1894

Helsingfors Dagblad, »Inhemsk poesi», 21/1 & 30/1 1862

Helsingfors Dagblad 1867, 1873, 1875, 1880, 1881, 1887

Helsingfors Tidningar 1851–1860

Helsingin Sanomat, »Lars-Erik Larssonin Kypron prinsessa», 1/5 1937

Helsingin Sanomat, »Ooppera Kypron prinsessa», 30/4 1937

Hernösands-Posten 1863

Hirn, Sven, Alati kiertueella. Teatterimme varhaisvaiheita vuoteen 1870, Helsinki: Yliopistopaino 1998

Hirn, Sven, »Johann Arnold Schultz: Theaterdirektor, 1795 bis 1836», Das deutschsprachige Theater im baltischen Raum, 1630–1918, Thalia Germanica, red. Laurence P. A. Kitsching, Frankfurt: Peter Lang 1997, s. 155–166

Hirn, Sven, Teater i Viborg 1743–1870, Helsingfors: Söderström & Co 1970

Hirn, Yrjö, »Teaterlifvet i Finland», Svensk Tidskrift 16, 1926, s. 506–523

Hirn, Yrjö, Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland, Helsingfors: Holger Schildts 1949

Hufvudstadsbladet 1866, 1867, 1869, 1874, 1875, 1879, 1894

Hufvudstadsbladet, »Det röda inslaget i Svenska Teaterns historia», 3/5 1918

Hultin, Arvid, »Fältskärns Regina i dramatisk omklädnad», Zacharias Topelius hundraårsminne. Festskrift den 14 januari 1918, SSLS 137, Helsingfors 1918, s. 148–191

Hultin, Arvid, »Teater», Finsk Tidskrift tom VII, h. 5, 1879, s. 415–419

Häyrynen, Maunu, »Topeliaaninen maisemakuvasto ja sen muutos», Topelius elää – Topelius lever, toim. Satu Apo & Märtha Norrback, Jyväskylä: Atena 2005, s. 85–94

Ilmarinen 1854

Jönköpings Dagblad 1875

Jönköpings Tidning 1881

Kajava, Jukka, »Kehnoutta kantapään kautta», Helsingin Sanomat 22/11 1990

Kalleinen, Kristiina, »Berg, Fredrik Wilhelm Rembert», Suomen kansallisbiografia 1, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2003

Kalleinen, Kristiina, »Menschikoff, Alexander», Suomen kansallisbiografia 6, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2005

Kalmar 1876

Karlshamns Allehanda 1874

Karlsson, Birgitta, »Folkteatern. Den inhemska teateridéns trojanska häst 1898–1906», SFV-kalendern 1998, Helsingfors: Svenska folkskolans vänner 1998, s. 50–73

|563|

Kihlman, Erik, Mikael Lybeck. Liv och diktning, SSLS 232, Helsingfors 1932

Kivijärvi, Erkki, »Regina von Emmeritz», Helsingin Sanomat 29/12 1936

Klinge, Matti, Pääkaupunki. Helsinki ja Suomen valtio 1808–1863, Helsinki: Otava 2012 (Huvudstaden. Helsingfors och finska staten 1808–1863, 2012)

Klinge, Matti, Idylli ja uhka. Topeliuksen aatteita ja politiikkaa, Helsinki: WSOY 1998 (Idyll och hot, Stockholm: Atlantis och Helsingfors: Söderströms 2000)

Klinge, Matti, Kansalaismielen synty, Helsinki: 1967

Koski, Pirkko, »Four Languages – Four Attitudes Toward Nationalism and the Theatre? Helsinki at the Turn of the Century», Teater i Mittnorden under 1800-talets senare del. Material, metoder och analyser, red. Claes Rosenqvist, Umeå: Umeå universitet 1998, s. 163–177

Koskimies, Rafael, Suomen Kansallisteatteri 1902–1917, Helsinki: Otava 1950

Koskimies, Rafael, Suomen Kansallisteatteri 1917–1950, Helsinki: Otava 1972

Kotka 1896

Krook, Augusta, Mitt Helsingfors. Ungdomsminnen, Helsingfors: Söderströms 1950

Kurre 1874

Kurz, Gerhard, Das Wahre, Schöne, Gute. Aufstieg, Fall und Fortbestehen einer Trias, Leiden: Brill 2015

[Lagi, Raphael], »Herr Pacii kompositioner ur Operan: ’Kung Carls Jagt.’», Morgonbladet 24/3 1851 & 27/3 1851

Lagus, Gabriel, »Zachris Topelius», Helsingfors Dagblad 6/2 1867

Lahdensuo, Jalmari, »Leijonalippu», Näyttämö 1924:5

Lampinen, Marja-Liisa, Teatteri Porissa. Porin teatteritoiminnan historia 1848–1973, Pori: 1976

Lehtonen, Maija, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita. Näkökulmia Topeliukseen, Tampere: Suomen Nuorisokirjallisuuden Instituutti 2002

Lenning, Hjalmar, »Kung Karls jakt på Finska Operan», Hufvudstadsbladet 12/5 1928

Lindberg, August, De första teaterminnena, Stockholm: Bonniers 1916

Lindgren, Liisa, Monumentum. Muistomerkkien aatteita ja aikaa, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2000

Lindrot, Jonas, »Helsingfors den 29 november», Åbo Underrättelser 4/12 1860

Luckhurst, Mary, Dramaturgy: A Revolution in Theatre, Cambridge: Cambridge University Press 2006

Lunds Weckoblad 1857, 1875

Lüchou, Marianne, Svenska Teatern i Helsingfors. Repertoar, styrelser och teaterchefer, konstnärlig personal 1860–1975, Helsingfors: Stiftelsen för Svenska Teatern i Helsingfors & Söderströms 1977

Lördagsqvällen, »Från eget land», 19/10 1889

Malmö Allehanda 1859

Malmö Handels- och Sjöfartstidning 1879

Mariestads Weckoblad 1852, 1854, 1873, 1875

McCormick, John, Popular Theates of Nineteenth-Century France, London: Routledge 1993

Metr., »Theatern i Helsingfors», Papperslyktan 7/2 1859

Mikkeli 1896

Molander, Olof, »Kring Knut Almlöfs gästspel (1887)», Festskrift tillägnad professor Nicken Rönngren på hans sjuttioårsdag 2.XI.1950, utg. Henrik von Bonsdorff, Helsingfors: Förlag Amos Anderson 1950, s. 118–127

Molander, Olof, »Svenskspråkig scenkonst i Finland. Helsingfors svenska theater under sitt första sekel», Nordisk familjeboks årskrönika. Andra årgången 1939, s. 204–211

|564|

Morgonbladet 1851, 1853, 1881, 1882

Morgonbladet, »Regina von Emmeritz», 21/4 1853

Morgonbladet, »Theater», 20/3 1851

Morgonbladet, »Theater», 11/4 1853

Mäkelä, Tomi, Fredrik Pacius. Kompositör i Finland, SSLS 732, Helsingfors 2009

Mäkelä, Tomi, Friedrich Pacius. Ein deutscher Komponist in Finnland. Mit einer Edition der Briefe und Tagebücher von Silke Bruns Hildesheim: Georg Olms Verlag, Helsinki: Schwedische Literaturgesellschaft in Finnland 2014

Najaden 1852

Nerikes Allehanda 1876

Nordensvan, Georg, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar. Senare delen 1842–1918, Stockholm: Bonnier 1918

Nordmark, Dag, »Teater utanför Stockholm». Ny svensk teaterhistoria 1. Teater före 1800, red. Sven Åke Heed, Hedemora: Gidlund 2007, s. 218–238

Nordmark, Dag, »Växande opposition mot monopolet», Ny svensk teaterhistoria 2. 1800-talets teater, red. Ulla-Britta Lagerroth & Ingeborg Nordin Hennel, Hedemora: Gidlund 2007, s. 126–143

Norrköpings Tidningar 1851, 1854, 1857, 1883, 1889

Norrlands-Posten 1851, 1854, 1873, 1882

Norrländska Korrespondenten 1852

Nummi, Jyrki, »Huviksi ja hyödyksi. Anekdootti ja eksemplum nykyaikaisessa historiankirjoituksessa», Kertomuksen keinoin. Tarinallisuus mediassa ja tietokirjallisuudessa, toim. Mikko T. Virtanen, Pirjo Hiidenmaa & Jyrki Nummi, Helsinki: Gaudeamus 2020, s. 212–233

Nya Dagligt Allehanda 1888, 1889

Nya Pressen 1891, 1890, 1895, 1909

Nya Wermlands-Tidningen 1852, 1854, 1879, 1896

Nya Wexjö-Bladet / Wexiö-Bladet 1853, 1866, 1872, 1882

Nyberg, Paul, Från Kuddnäs till Björkudden. En bildkrönika om Zachris Topelius med text ur hans skrifter och brev, Helsingfors: Söderströms 1938

Nyberg, Paul, Zachris Topelius. En biografisk skildring, Helsingfors: Söderströms 1949

Nyköpingsbladet 1853, 1861

Nysten, Leif, »Ulf Söderblom in memoriam», Svenska Yle 6/2 2016, https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/06/ulf-soderblom-memoriam; https://kypronprinsessa.wordpress.com/about/

Nyström, Per, »Stenhusbolagets första direktion», Festskrift tillägnad professor Nicken Rönngren på hans sjuttioårsdag 2.XI.1950, utg. Henrik von Bonsdorff, Helsingfors: Förlag Amos Anderson 1950, s. 128–141

Oulun Wiikko-Sanomia 1871

P. H., »Sarjateoksia», Eteenpäin 3/7 1931

Paavolainen, Pentti, Arkadian arki. Kaarlo Bergbomin elämä ja työ II (1872–1887), Helsinki: Taideyliopisto 2016

Paavolainen, Pentti, »Genre, samhälle, metateater – reflektioner över Topelius dramatik», Författaren Topelius – med historien mot strömmen, red. Pia Forssell & Carola Herberts, SSLS 828, Helsingfors: SLS och Stockholm: Appell 2019, s. 181–226, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-978-951-583-467-6

|565|

Paavolainen, Pentti, Kriisit ja kaipuu. Kaarlo Bergbomin elämä ja työ III (1888–1906), Helsinki: Taideyliopisto 2018

Paavolainen, Pentti, Nuori Bergbom. Kaarlo Bergbomin elämä ja työ I (1843–1872), Helsinki: Taideyliopisto 2014

Papperslyktan, »Kopistens krönika», 1/10 1860, 29/10 1860 och 12/11 1860

Pietilä, Elina, Sivistävä huvi. Suomalainen seuranäytelmä vuoteen 1910, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden seura 2003

Post- och Inrikes Tidningar 1853, 1854, 1873, 1882

Program-Bladet. Tidning för Helsingfors Teatrar och Konserter 1894, 1897

Qvarnström, Ingrid, Svensk teater i Finland 1–2, Helsingfors: Holger Schildts 1946–1947

Ranki, Kristina, »Var Topelius frankofil?», Topelius elää – Topelius lever, red. Satu Apo & Märtha Norrback, Jyväskylä: Atena 2005, s. 66–84

Ringbom, Åsa, Societetshusen i storfurstendömet i Finland, Helsingfors: Finska fornminnesföreningen 1988

Roos, Johan, Gömdt är icke glömdt! Några och tretioåriga anteckningar, Stockholm: J. & A. Riis 1871

Rosenqvist, Claes (red.), Artister i Norr. Bottnisk och nordnorsk teater och underhållning på 1800-talet, Umeå: Kungl. Skytteanska Samfundet 2008

Rosenqvist, Claes, »Landsortsteater mot seklets slut», Ny svensk teaterhistoria 2. 1800-talets teater, red. Ulla-Britta Lagerroth & Ingeborg Nordin Hennel, Hedemora: Gidlund 2007, s. 277–303

Rosenqvist, Claes (red.), Teater i Mittnorden under 1800-talets senare del. Material, metoder och analyser, Umeå: Umeå universitet 1998

Rosenqvist, Claes & Dag Nordmark (red.), Att resa var nödvändigt. Äldre svensk landsortsteater, Gideå: Vildros 1990

[Runeberg, Johan Ludvig], Fänrik Ståls sägner, utg. Kerstin Nyqvist, Lars Oljelund, Helena Solstrand & Johan Wrede, Samlade Skrifter av Johan Ludvig Runeberg V, SSLS 459, SFSV XVI, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland och Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet 1974

[Rönnbäck, Ernst], »Teater. ’Regina von Emmeritz’, skådespel i fem akter af Z. Topelius», Åbo Tidning 11/10 1884

S. S., »Ballaadi», Uusi Suomi 14/2 1944

Sarjala, Jukka, Salonkien aaveet. Varhaisin kauhuromantiikka Suomen kirjallisuudessa, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2007

Sartto, Fanny, »Tampere», Naamio 1937:1

Satakunta 1886

[Schauman, August], »Theater-invigningen», Papperslyktan 3/12 1860

Seppälä, Mikko-Olavi, »Dramaturgit ja näytelmäkirjailijat», Suomen teatteri ja draama, red. M.-O. Seppälä & Katri Tanskanen, Helsinki: Like 2010, s. 61–64

Seppälä, Mikko-Olavi, »Kotimaisesta teatterista kansallisteatteriin», Suomen teatteri ja draama, red. M.-O. Seppälä & Katri Tanskanen, Helsinki: Like 2010, s. 15–42

|566|

Silander, Kaarlo (toim.), Suomalaiset maaseututeaatterit 1887–1900, Wiipuri: Maaseututeaatteri-osakeyhtiö 1900

Skara Tidning 1852

Skellefteå Tidning 1863

Skuncke, Marie-Christine, »Gustaviansk teater», Ny svensk teaterhistoria 1. Teater för 1800, red. Sven Åke Heed, Hedemora: Gidlund 2007, s. 188–217

Skånska Posten 1867, 1871, 1874

Smith, Anthony D., The Nation Made Real. Art and National Identity in Western Europe, 1600–1850, Oxford: Oxford University Press 2013

Smålands-posten 1882

[Snellman, Johan Vilhelm], J. V. S., »Inhemsk Litteratur», Litteraturblad för Allmän Medborgerlig Bildning 1861:11, s. 514 ff.

Snäll-posten 1851, 1853

Stara, Linnea, »Esikuvia ja kopioita. Suomenruotsalaisen kulttuuri-identiteetin rakentuminen näyttämöllä», Suomen teatteri ja draama, red. M.-O. Seppälä & Katri Tanskanen, Helsinki: Like 2010, s. 126–138

Stara, Linnea, Ett sekel med Svenska Teaterföreningen i Finland 1913–2013, Helsingfors: Svenska Teaterföreningen i Finland 2013

Stockholms Dagblad 1851, 1855, 1856, 1859, 1882, 1893

Stockholmstidningen 1898

Strängnäs Allehanda 1860

Sundman, Christoffer, »Teaterhus och lantbruk. Den mångsysslande apotekaren C. J. Wikberg», Suomen Sukututkimusseuran vuosikirja 48, Helsinki: Suomen Sukututkimusseura 2015, s. 232–268

Sundswalls-Posten 1874

Suomalainen Wirallinen Lehti 1882

Suomen Kuvalehti, »Sivusta katsoen», 1961:30, s. 32

Suomi, Vilho, »Rajankäyntiä historiallisesta romaanista». Kirjallisuudentutkijain seuran vuosikirja 22, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1967, s. 117–131

Svenska Dagbladet 1887, 1895

Sydsvenska Dagbladet 1879, 1894

[Söderhjelm, Werner] W. S., »Finska teatern. Kyypron prinsessa», Hufvudstadsbladet 2/2 1897

T. A., »Ballaadi», Suomen Sosialidemokraatti 15/2 1944

Tammerfors 1896

Tammerfors Aftonblad 1885

Tampereen Sanomat 1881

Tarkiainen, Viljo, »Topeliuksen suhde suomalaiseen kansanrunouteen», Suomalainen Suomi 1918:3, s. 5–31

Thylin-Klaus, Jennica, »Teatern och språkvården före 1920», Finländsk svenska från 1860 till nutid, red. Henrika Tandefelt, Svenskan i Finland – idag och igår III:2, SSLS 830, Helsingfors 2019, s. 107–120

Tidning för Wenersborgs Stad och Län 1863

Tillkännagifvanden ifrån embetsmyndigheterne i Wiborgs län 1853

[Topelius], »Från Helsingfors», Helsingfors Tidningar 29/4 1843

[Topelius], »I. Lemminkäinens första Äfventyr. Prolog i Tuonela», Helsingfors Tidningar 11/1 1845

[Topelius], »Lemminkäinens Andra Äfventyr», Helsingfors Tidningar 13/12 1845

|567|

[Topelius], »Theaterns framtid i Finland», Helsingfors Tidningar 13/11 1847 & 20/11 1847

[Topelius], »Från Helsingfors. 1. Major Leopold i Bender», Helsingfors Tidningar 3/2 1849

[Topelius], »Hindren för en inhemsk teaterrepertoar II», Helsingfors Tidningar 25/1 1851

[Topelius], »Theater. Skådespelet ’Efter femtio år’», Helsingfors Tidningar 22/3 1851

[Topelius], »Revy af Theatern», Helsingfors Tidningar 10/5 1851

[Topelius], »Musiken i Finland och Kung Carls jagt», Helsingfors Tidningar 24/3 1852

[Topelius], »Leopoldiner-Bref 24», Helsingfors Tidningar 2/6 1852

Topelius, Zacharias, Regina von Emmeritz, Helsingfors: G. W. Edlund 1853

[Topelius], »Historiska noter till skådespelet ’Regina von Emmeritz’», Helsingfors Tidningar 16/4 1853

[Topelius], »Landsortstheatern och hr Roos», Helsingfors Tidningar 9/11 1853

[Topelius], »Musik. Ny aria ur ’Kung Carls jagt’», Helsingfors Tidningar 25/11 1854

[Topelius], »Theater», Helsingfors Tidningar 1/11 1856

[Topelius], »Revy af Theatern», Helsingfors Tidningar 8/4 1857

[Topelius], »Söderom Östersjön. 36. Folkfesterna den 15 Juni 1856», Helsingfors Tidningar 6/5 1857

[Topelius], »Söderom Östersjön. 40. Den moderna operan», Helsingfors Tidningar 10/6 1857

[Topelius], »Söderom Östersjön. 42. Theaterns frånsida», Helsingfors Tidningar 23/9 1857

[Topelius], »Söderom Östersjön. 43. Theatern sådan den bör vara», Helsingfors Tidningar 3/10 1857

[Topelius], »Söderom Östersjön. 44. Scener från scenen», Helsingfors Tidningar 7/10 1857

[Topelius], »Söderom Östersjön. 45. Slutord om theatern», Helsingfors Tidningar 10/10 1857

[Topelius], »Om theatern hos ett ’ungt folk’», Helsingfors Tidningar 14/11 1857

[Topelius], »Theatern skall bilda och icke förvilda», Helsingfors Tidningar 7/2 1860

[Topelius], »Konstfrågor. I. Något som läsaren kan hoppa öfver, om han så vill», Helsingfors Tidningar 1/3 1860

[Topelius], »Lemminkäinen och Kyllikki», Helsingfors Tidningar 27/11 1860

[Topelius], »Nya Theatern i Helsingfors», Helsingfors Tidningar 29/11 1860

Topelius, Zacharias, Dramatiska dikter. Första samlingen, Stockholm: Albert Bonnier 1861

[Topelius], »Theater», Helsingfors Tidningar 2/3 1861

Topelius, Zacharias, »Hangös öga», Svenska Familj-Journalen 1867:10–12

Topelius, Zacharias, Dramatiska dikter. Del I, Helsingfors: G. W. Edlund 1881

Topelius, Zacharias, »Sancta Maria», suom. Jalmari Finne, Suomalainen näyttämö 1872–1897, Helsinki: Suomalainen Kirjallisuuden Seura 1897

Topelius, Zacharias, Dramatiska dikter 1–2, Samlade Skrifter 5–6, Stockholm: Bonnier och Helsingfors: Edlund 1903

Topelius, Zacharias, Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg, Helsingfors: Holger Schildts och Stockholm: Albert Bonnier 1922

[Topelius, Zacharias], Konstnärsbrev I–II, utg. Paul Nyberg, SSLS 360 och 380, Helsingfors 1956 och 1960

[Topelius, Zacharias], Zacharias Topelius Skrifter I–XXI, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2010–2022

I Ljungblommor, utg. Carola Herberts under medverkan av Clas Zilliacus, SSLS 742, Helsingfors: SLS och Stockholm: Atlantis 2010, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6601-1508156399

III Övrig lyrik, utg. Carola Herberts, SSLS 839, Helsingfors 2019, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-7444-1568612487

IV Noveller, utg. Pia Forssell, SSLS 770, Helsingfors: SLS och Stockholm: Atlantis 2012, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6602-1508156409

|568|

V Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, utg. Pia Forssell under medverkan av Matti Klinge och Anna Movall, SSLS 782, Helsingfors: SLS och Stockholm: Atlantis 2013, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6603-1508156419

VI Noveller och kortprosa, utg. Anna Movall och Jörgen Scholz, SSLS 849, Helsingfors 2020, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-7946-1606293368

VII Fältskärns berättelser, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forssell, SSLS 826, Helsingfors 2018, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6616-1525325813

VIII Vinterqvällar, utg. Jörgen Scholz med inledning av Pia Forssell, SSLS 850, Helsingfors 2020, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-7947-1606293383

X:1 Läsning för barn, utg. Ulrika Gustafsson och Hanna Kurtén med inledning av Olle Widhe, SSLS 852, Helsingfors 2021, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-7944-1604926737

X:2 Övrig barnlitteratur, utg. Ina Krokfors, SSLS 853, Helsingfors 2021, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-7945-1606292277

XX:1 Brev. Zacharias Topelius korrespondens med förlag och översättare, utg. Carola Herberts, SSLS 835:1, Helsingfors 2015, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6604-1508156429

XX:2 Brev. Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna, utg. Eliel Kilpelä under medverkan av Mats Dahlberg, SSLS 835:2, Helsingfors 2018, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-6632-1525325973

XXI Dagböcker, utg. Pia Asp under medverkan av Eliel Kilpelä, SSLS 823, Helsingfors 2018, http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-7059-1525330243

Trelleborgs Tidning 1875

Uleåborgsbladet 1895, 1897

Umebladet 1883

Upsala, »Theater», 14/10 1851

Uusi Savo 1895

Vainio, Matti, Pacius. Suomalaisen musiikin isä, Jyväskylä: Atena 2009

Vasenius, Valfrid, Topelius om teatern i Finland 1842–1860. Bedömanden och artiklar, Borgå: Holger Schildts 1916

Vasenius, Valfrid, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning III–V, Helsingfors: Schildts 1918, 1924 & 1927

[Vasenius, Valfrid] V., »Z. Topelius draamojen kirjoittajana», Valvoja 15/12 1882

Veistäjä, Verneri, Viipurin ja muun Suomen teatteri, Helsinki: Tammi 1957

Vestmanlands Läns Tidning 1852

Vikingen 1874

Wasa Nyheter 1897

Wasabladet 1865, 1970, 1871, 1872, 1882

[Weckström, Mathias], Anteckningar rörande teatern i Finland. (Materialinsamling.), Helsingfors: Theodor Sederholms boktryckeri 1864

Westerlund, Nanny, Nanny Westerlund berättar, Helsingfors: Söderström & Co 1988

Westerwiks Weckoblad 1874

Wiborgs Tidning 1864

Wiborgsbladet 1882, 1895, 1896

Wiipuri 1898

Åbo Posten 1875

|569|

Åbo Tidning 1883, 1884, 1888, 1890, 1896

Åbo Tidningar 1853, 1858

Åbo Underrättelser 1867, 1868, 1871, 1875, 1896

Örebro Tidning 1858

Öresunds-posten 1859, 1872, 1878, 1896

Östgöta Correspondenten 1866

Bildkällor

493
s. XXIX	Helsingfors stadsmuseum.
s. XLIX	Museiverket i Helsingfors.
s. [484]	Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 1270, Svenska Teaterns arkiv).
s. [495]	Nationalbibliotekets notsamling, Helsingfors.
s. 498	Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 1270, Svenska Teaterns arkiv).
s. [504]	Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 1270, Svenska Teaterns arkiv).
s. 510	Svenska filminstitutets arkiv.
s. 528	Nationalbiblioteket (Topeliussamlingen 244.104).
s. 538	Nationalbiblioteket (Topeliussamlingen 244.168).