|||377|

Prinsessan af Cypern.

Sagospel i fyra akter, efter motiver ur Kalevala.

Personer:

Chrysandros, konung af Cypern.

Chryseis, hans dotter, af Finnarne kallad Kyllikki.

Anemotis (Tuulikki), Lydia, Dafne, Naidion och Doris, Chryseis’ tärnor.

Medon, konungens fältherre.

Megapontos, konungens öfverste-munskänk.

Lemminkäinen.

Tiera, hans vapenbroder.

Helka, hans moder.

Ainikki, hans syster.

Tuoni, underverldens gud.

Eldens ande (Panu).

Vattnets ande (Aallotar).

Luftens ande (Ilmatar).

Oceaniderna, Wellamos döttrar.

Ulappalas blinda herde.

En lappsk slaf.

Cypriska soldater.

Kör af flickor och ynglingar.

 

Stycket spelar först på Cypern, sedan på Kaukos udde i Finland, sist i Pohja, den yttersta norden. Tiden obestämd.

|102||378|

Första akten.

Cypern. Gudarnas lund. I fjerran hafvet. Midt på scenen Afrodites bildstod. Nedanför den ett altare och en källa.

Första Scenen.

Lemminkäinen ligger med välbehag utsträckt på gräset vid källan, omgifven af Anemotis, Lydia, Dafne och Naidion.

Anemotis.

Hvila här, du vackra gosse!

Lydia.

Hvila mjukt på gräs och mosse!

Dafne.

Glöm den stygga stormens hvin!

Naidion.

Styrk dig med en droppe vin!

(Hon räcker honom en bägare.)

Lemminkäinen.

5Gudar, huru skönt att andas

Här på denna blomsterstrand,

Vid den svala källans rand,

När med vällukt vinden blandas

Och en fin, en vacker hand

10Räcker gyllne bägarns brand!

Ädla drufva, gjut ditt flöde!

Prisa måste jag mitt öde,

Som ifrån en stormig sjö

Dref mig hit till denna ö,

|103|

15Der bland tjusande behagen,

Kransad af en evig vår,

Majestätiskt skön som dagen,

|379|

När ur nattens famn han går,

Mäktig uti marmor står

20Sjelfva kärlekens gudinna ....

Sällhet, ja, – ditt namn är qvinna!

Anemotis (räcker ett äpple).

Glöm din fara! Kom, förljufva

Dina mödor!

Lydia.

Här en drufva!

Dafne.

Här, tag denna aprikos!

Naidion.

25Ack, försmå ej denna ros!

L:käinen.

Kunde jag nu blott, ni dyra,

Klyfva sönder mig i fyra,

Fyradubbelt skönare

Skulle då min lycka le.

Anemotis.

30Bed gudinnan!

L:käinen.

Marmorbarmen

Klappar ej så varm som er.

Anemotis.

Hvila nu den trötta armen,

Stackars gosse! Säg, jag ber,

|104|

Ifrån hvilket fjerran land

35Dref du hit till denna strand?

Kom du från Thessaliens slätter

Eller Thraciens sommarnätter?

|380|

Kom du Argonauters tåg

Långt från Pontos’ öde våg,

40Der den trollska Skythen smider

Dödligt stål för hjeltars strider?1)Skytherne voro berömde för ypperliga smiden, isynnerhet svärd. En stor del af de folk, som betecknades med detta vidsträckta namn, voro högst sannolikt utaf finsk stam. Den finska smedjan har höga anor.

Kom du, af en sällsam lust,

Högt på äfventyr begifven,

Som Odysseus väderdrifven

45Från det fordna Trojas kust?

L:käinen.

Längre, längre, sköna tärna!

Öfver nio stora haf,

Öfver hundra dimmors graf,

Allt från polens bleka stjerna

50Fjerran jag mig hit begaf.

Mellan isar, mellan dödar,

Och dock grönt i flyktig vår,

Är det land, der Saima flödar,

Imatra i fragga slår.

55Menskofoten spåret tappar

Der vid verldens sista port;

Men hur mäktigt och hur stort

Der naturens hjerta klappar,

När det syns tillintetgjordt!

Anemotis.

60Vexer ingen drufva der?

|105|

L:käinen.

Nej, blott röda åkerbär.

Lydia.

Fikon?

|381|

Dafne.

Dadlar?

Naidion.

Myrten?

L:käinen.

Inga!

Anemotis.

Inga drufvor!

Dafne.

Stackars land!

Lydia.

Inga fikon?

Naidion.

Arma strand!

L:käinen.

65Också der kan sången klinga,

Också der kan kärlek bo.

Ack, jag har en mor ....

Anemotis.

Men huru

Kom du dädan till vår ö?

L:käinen.

På mitt goda skepp af furu.

70Till vår kulna nordansjö

Kom en krämare från Tyrus.

|106|

Bernsten sökte han hos oss,

Men jag tog hans skepp och tross,

Glas och purpur och papyrus.

75Karlen kände hela verlden,

Och han blef min lots på färden.

|382|

Anemotis.

Alltså är du ej Hellen?

(Vårdslöst)

Nå, hvad är du då för en?

L:käinen.

En barbar.

Anemotis (häpen).

Naturligtvis ....

(Alla flickorna draga sig undan.)

L:käinen.

80Högst barbarisk, tro det gerna!

Möter jag en vacker tärna,

Fryser jag på stund till is.

Naidion.

Hjelp, Poseidon! En Centaur!

Dafne.

En Cyclop!

Lydia.

En Minotaur!

L:käinen.

85Kom, att dina kinder svärta

Vid Cyclopens svarta hjerta!

Kom att söka dig en hamn

I Centaurens vilda famn.

Anemotis.

Säg likväl – hvad är ditt namn?

|107|

L:käinen.

90Gissa! Nå, hur ser jag ut?

|383|

Anemotis (leende).

Som en örn med skatans trut,

Hälften vide, hälften ek,

Hälften hot och hälften smek,

Hälften narr och hälften hjelte.

L:käinen.

95Se, hur snart ditt hjerta smälte!

Mig kan ingen man besegra,

Mig kan ingen qvinna vägra.

Nå, hvem håller du mig för?

Anemotis.

När jag så dig skryta hör,

100Tänker jag ....

L:käinen.

Nåväl?

Anemotis.

En sägen

Gått i flera somrar här,

Att en viking oförvägen

Drifvit kring bland dessa skär,

Tapper som en gud, förmäten,

105Stolt och skön, men pligtförgäten,

Flyktig liksom våg och elf

Och förgudande sig sjelf.

Du är den, som oss beskattar,

Och nu vet jag, att det finns

110Blott en man, som så man mins,

Älskar, fruktar och – beskrattar.

Du är Lemminkäinen!

|108|

L:käinen.

Rätt.

Det är jag. Du sade det.

Nu kan du mig fritt beundra.

|384|

115Säg, hvad finns för mig att plundra?

Dig att börja med.

Anemotis (allt på afstånd).

Nej, sakta!

Eders nåde må sig akta,

För åverkan är här vite.

Lydia (på afstånd).

Och gudinnan Afrodite,

120Mejslad af Praxiteles,

Bor i denna lund ....

L:käinen.

Hon kallas

Sukkamieli hos oss.

Dafne (på afstånd).

Zeus, Poseidon, Ares, Pallas,

Oss beskydda!

L:käinen (härmande).

Backus, Here

125Hiisi, Tapio2)Sukkamieli, kärlekens gudinna, betyder i öfversättning en som tycker om strumpor. Castrén härleder detta sällsamma gudatycke deraf, att strumpan är ett lent, mjukt ting, som betecknar vekare känslor. – Hiisi, det ondas mäktige furste, troddes åt många ting meddela öfvernaturliga och förskräckande egenskaper. Så t. ex. har han slipat Lemminkäinens svärd. – Tapio, skogens beherrskare, var en mäktig, ofta anropad gudom. och än flere!

Lilla segel, hvarför kryssa?

Varma fläkt, hvi undfly mig?

Du är skapad till att kyssa,

Jag är skapt att kyssa dig.

Anemotis.

130Fly, förvägne! Mins din fara!

|109||385|

Lydia.

Döden lurar på din stig!

Dafne.

Medon ej försofver sig.

Naidion.

Främling, ack, tag dig till vara!

L:käinen.

Väl har jag förnummit, att

135Allt från sunnanvindens rike

Och till Pohjas sista natt3)Kalevala, nya upplagan, 29:de runan.

Finns ej Cyperns flickors like.

Och så känner jag min fara

Att här evigt fängslad vara,

140Och jag är beredd att dö

Mellan edra armars snö.

Anemotis.

Fly, förmätne! Vet, att här

Ingen gård på Cypern är,

Der ej hyddor tre man känner ...4)Pohja, den yttersta norden, var mörkrets, fasans och den lägre, ondskefulla trolldomens rätta hemvist, i motsats mot ordets högre vishet. Pohja var äfven ryktbart för sina rikedomar, sina krigare och sina sköna tärnor.

L:käinen.

145I hvar hydda tio tärnor ...

Lydia.

I hvar hydda tio männer ...

L:käinen.

Vackra liksom nattens stjernor ...

|386|

Dafne.

Tio män med dragna svärd ...

Naidion.

Och sin sköld till hufvudgärd!

|110|

L:käinen.

150För de sköna vill jag glöda.

Anemotis.

Männen utan nåd dig döda.

L:käinen.

Hvarför lifvets lust föröda?

Kärlek, fester, muntra lag –

Här är glädjen, här är jag!

Anemotis.

155Vet, att just i dag en fest

Firas till gudinnans ära ...

Fly!

L:käinen.

Tvärtom, jag blir er gäst;

Vill gudinnans gunst begära.

(Man hör ett jagthorn på afstånd.)

Anemotis.

Fly! Chryseis är helt nära!

L:käinen.

160Fly Chryseis? Hvem är hon?

Anemotis.

Arfving till Chrysandros’ thron,

Cyperns sköna herrskarinna.

|387|

L:käinen.

Skön? Då vill jag henne vinna.

Anemotis.

Gudar, nej ...

|111|

L:käinen.

Hvad? Icke skön?

165En Megära? En Medusa?

Bär hon skägg?

Anemotis.

Nog skön att tjusa

Febus sjelf, är min furstinna.

Men ...

L:käinen.

Skägg bär hon, sök ej neka!

Anemotis.

Henne kan du ej beveka.

L:käinen.

170Är hon då förmer än qvinna?

Anemotis.

Stolt är hon mer än en man,

Ingen henne tämja kan.

Tjugu friare: magnater,

Furstar, hjeltar, potentater,

175Unga, tappra, sköna, rika,

Fåfängt henne efterfika.

Fånga hellre vindens sus,

Fånga solskenet på väggen,

Fånga dofterna af häggen,

180Fånga nattens stjerneljus,

Men Chryseis kan ej fångas ...

|388|

L:käinen.

Nå, om till och med hon stångas,

Så, vid Kaleva5)Kaleva, en urtids jätte, anses såsom den finska stammens ättefader, hvarföre alla finska hjeltar kallas hans söner. En sägen berättar, att Kalevas tolf söner (tolf folk af finsk stam) ha underkufvat hela Ryssland., mig lyster

|112|

Fånga denna vilda fåle.

185Vor’ hon hundrafaldt så yster,

Skall till sist mot mig hon småle ...

Anemotis.

Du må trotsa, du må le,

Men du har ej hört balladen

Om Chryseis’ friare.

L:käinen.

190Sjung, du vackra fågelstämma!

Kanske låter jag mig skrämma.

Anemotis (sjunger).

Ballad.

V. 1. Tre friare hade vår unga mö:

Solkonungen svor att för henne dö:

Bär dagens gyllene krona!

195Nej, nej,

Din gyllne krona begär jag ej.

För varm är din kyss i sommarens dag,

Och blott ett skämtande barn är jag.

L:käinen.

Ganska stolt är din unga furstinna. Än om solen brände hennes rosende hy helt svart?

Anemotis.

Skön och stolt är min unga furstinna. Du skall få höra:

V. 2. Månkonungen sken i aftonglans:

200Kom, smycka din lock med silfverkrans,

|389|

Och lek med elfvor i lunden!

Nej, nej,

Ditt silfversmycke begär jag ej.

För kall är din kyss i lundens behag,

205Och blott ett frysande barn är jag.

|113|

L:käinen.

Solen fann hon för varm och månen för kall. Derpå känner man flickors nycker. Men sjung om den tredje friarn.

Anemotis.

V. 3. Kom stjernans gosse på aftonskyn:

O, följ mig fjerran till himlens bryn!

Bär nattens stjerniga krona!

Nej, nej,

210Din stjernekrona begär jag ej.

För hög är din sal, din glans för svag,

Och jordens älskande barn är jag.

L:käinen.

Ingen af de tre? Nåväl, då skall jag blifva den fjerde.

Dafne (som lyssnat på afstånd, à part).

Gudar! Kan han så sig dåra?

Om Chryseis ren han drömmer.

215Ah, Cyclop, du oss förglömmer!

Jag vill kalla hit de våra. (Smyger sig bort.)

Anemotis.

Fåfängt! Du det ej förmår.

Jagtens Artemis allena

Vill Chryseis dyrka, tjena.

220Afrodite hon försmår,

Och hon lönar kärleks sår

Med en uddhvass pil, som gena

Vägen till ditt hjerta går.

|390|

L:käinen (uppstår med stolthet).

Hvad du sjungit, hvad du sagt

225Länge re’n jag öfverlagt.

|114|

Vidt kring öarna det snöda

Ryktet jag med harm förnam,

Att med hån och att med skam

Lät Chryseis hjeltar blöda.

230Och jag svor vid Hornas tall6)Hornas tall. Horna, ett ondt väsen, begagnas som svordom.:

Mig skall intet trots förvåna,

Mig skall ej Chryseis håna,

Mig som brud hon följa skall.

Andra Scenen.

Under de sista orden har kören, Cyperns flickor och ynglingar, inkommit och ställt sig i en halfcirkel bakom Lemminkäinen, som under det följande står helt lugn, med korslagda armar.

Skrattkör.7)Skrattkören, likasom större delen af första akten, är byggd på 11:te runan i Kalevala.

Ha-ha-ha-ha, ha-ha-ha-ha,

235Här är verldens störste man:

Lemminkäinen heter han.

Alla flickor han berusar,

Alla gummor han förtjusar.

Se, så nätt,

240Fin och lätt,

Stolt som örnen,

Stark som björnen,

Qvick som falken

Är den skalken,

245Munter, rolig

Och otroligt

Söt och rar.

Är han ej en vacker karl?

|115||391|

För hans hot

250Till hans fot

Låt oss alla

Nederfalla!

Ha-ha-ha-ha, ha-ha-ha-ha,

Store hjelte, grymme man!

255Tag vår hyllning nådigt an!

Lemminkäinen.

Finns för en man som jag

Ett rum på Cyperns slätter,

Der jag kan bo en dag

Och dansa några nätter?

Kören.

260Ha-ha-ha-ha, ha-ha-ha-ha,

För en så storståtlig prins

Intet rum på Cypern finns.

Cyperns hyddor äro ringa,

Danssalonger finnas inga.

265Klen musik!

Bara skrik!

Ingen flicka

Kan sig skicka;

Inga fagra,

270Alla magra,

Stygga, fula,

Gamla, gula,

Ingen värd

Att bli åt hans nåd beskärd.

|116|

L:käinen.

275Gif mig en blommig skog

Och tvenne röda kinder,

Så dansa vi alltnog,

Och rummet gör ej hinder.

|392|

Kören.

Ha-ha-ha-ha, ha-ha-ha-ha,

280Hjelteblod,

Var så god,

På begäran

Gör oss äran,

Sök en ö,

285Sök en mö,

Mera värdig,

Mera färdig!

Ha-ha-ha-ha, ha-ha-ha-ha,

För hans högförnäma nåd

290Finns visst intet bättre råd.

L:käinen.

Hvad? Gyckel? Öfvermod?

Det skolen J mig löna,

(drager svärdet)

Den djerfve med sitt blod

(rycker till sig med venstra handen en af flickorna)

Och med sin kyss den sköna!

|117|

Tredje Scenen.

Chryseis i jagtdrägt, åtföljd af Doris, inträder hastigt, bärande koger, båge och skjutet villebråd.

Chryseis (kastar villebrådet åt Doris).

295Draget svärd och trots och harm?

Hvems är den förmätna arm,

Som stör gudars frid i lunden?

En yngling.

Han skall straffas nu på stunden!

En annan.

Han oss hotade helt nyss.

|393|

Naidion.

300Han vill röfva sig en kyss.

Första ynglingen.

Och så trotsar han oss alla.

Andra ynglingen.

Och så vill han oss befalla.

Dafne.

Och den närmaste i ringen

Utan krus bortröfvar han.

Lydia.

305Och så säger han, att ingen

Hans behag emotstå kan.

Naidion.

Men vi anses alltför fula ...

Dafne.

Och så skratta vi en smula ...

|118|

Chryseis.

Tukta den förmätne sällen!

310Straffas skall hans öfverdåd.

Kasta honom utan nåd

Utför branterna af fjällen!

Lemminkäinen (står försjunken i betraktande af Chryseis och låter svärdet sjunka).

Hvem är du, sköna flicka?

Två solar uti moln ur dina ögon blicka,

315Och natt och morgon är du på engång.

Är du en dotter af den klara dagen,

En Ilmatar8)Ilmatar, luftens sköna dotter och skapelsens urmoder, är en af Kalevalas älsklingar., på luftens vingar dragen?

|394|

Din fot är vind. Ditt ord är fågelsång.

Du palmens dotter, cedrarnas furstinna,

320Är du ett barn af Tapios värdinna,

Som hennes gyllne byte bär?

Säg, om den vackra Mimmerki9)Tapios värdinna var en föga mindre vigtig person än Tapio sjelf och anropades flitigt af herdar och jägare. Ett af hennes många namn är Mimerkki. du är,

Den skogens drottning, som ger fågelfänge

Och leder jägaren på elgens stig?

325Är du den gudamakt jag sökt så länge,

Så säg ditt namn, att jag må trotsa dig!

Chryseis (föraktligt).

Mitt namn, det susar uti skogens grenar,

Det sorlar i den klara källans våg,

Det blommar grönt på fältets åkerrenar.

330Gå, fråga vinden, som på slätten skenar,

Och fråga molnet, om mitt spår det såg.

L:käinen.

Och vore skog och vind och vågor stumma,

Så talar denna blick, som blott kan vara din.

|119|

Och vor’ ditt ögas åskmoln än så skumma,

335Du är Chryseis, Cyperns skönsta blomma!

Jag vet ditt ursprung: derför är du min10)Derför är du min. Den finska trollvisheten lägger största vigt på att känna tingens ursprung. Att känna ett väsendes ursprung, är första vilkoret för att beherrska detsamma, vare sig godt eller ondt; men vet man det ej, förblifver all möda fåfäng..

Chryseis.

Du kryp! Du mask! Du träl! Du son af en slafvinna!

Du hafvets usla skum, som vräktes mot vår strand,

Du lyfta djerfs din blick till Cyperns herrskarinna,

340Och vet ej att, den stund du höjt din djerfva hand,

Skall blixten träffa dig och Febus’ pil dig hinna!

L:käinen.

En ros är du förvisst!

|395|

Hvart ord ifrån din läpp som hvassa törnet stinger,

Men denna läpp är skön som morgonrodnans finger,

345Och törnet blir en blomsterkyss till sist.

Friboren är jag, son af Kaleva,

Den väldige, som hela norden kufvat.

Fri är den moder, som mitt lif förljufvat,

Och fri är jag, och fri skall jag dig ta’

350Med denna arm, som ingen boja tryckte,

Och du skall känna mig, om du ej kännt mitt rykte.

Chryseis (måttande med bågen).

Gå! Vid det stolta haf,

Som speglar Cyperns stjerna,

Du finner här din graf!

L:käinen.

355I dina armar? Gerna.

Chryseis.

Jag genomborrar dig.

|120|

L:käinen.

Skjut! Ren du träffat mig.

Chryseis.

Fly! Vindsnabb är min båge.

L:käinen.

Blås, vackra väderil!

Chryseis.

360En ljungeld är min pil.

L:käinen.

Din blick är ju en låge.

Chryseis.

Se, hvilken vacker mössa med kil så röd och blå!

|396|

Af med din mössa, dåre!

(Hon afskjuter hans mössa.)

L:käinen (lugnt upptagande mössan).

För dig hon falla må.

Väl skjutet. Ganska snällt

365Du träffat mig. Kom, sköna,

Följ mig till Kaukos fält,

Att kämpens mod belöna! (griper hennes hand.)

Chryseis.

Våld! Mot mig! Min hand! En dolk!

L:käinen.

Kom! Blif min! Tillbaka, folk!

Tärnorna.

370Zeus! Till hjelp!

Flera ynglingar.

Hugg ned barbaren!

(Kören rusar fram för att befria Chryseis.)

|121|

Fjerde Scenen.

De förre. Medon instörtar. Sedan Megapontos.

Medon.

Åt min hämd den djerfve sparen!

Det är han – den oförskämde,

Den förmätne qvinnoröfvarn,

Som, med väderkorn af stöfvarn,

375Tusen tärnor vann och skrämde.

L:käinen (drager sig fäktande, och utan att släppa Chryseis, till Afrodites bildstod).

Afrodite, bistå mig!

|397|

Medon.

Nu, Chryseis, mer ej frukta!

Medons stål skall honom tukta,

Medon skall försvara dig. (De fäkta.)

Megapontos (inträder).

Håll! Håll! Mina kära vänner, hvad tänken J på? Besinnen, att här är gudarnes lund och Afrodites bildstod. Är det skick och seder att mörda hvarandra i kärleksgudinnans åsyn? Vid Poseidon, vår stamfader, jag är en fredälskande munskänk, jag tål intet oljud i hela vårt rike, långt mindre så nära vårt kungliga slott. Sticken svärden i slidorna, säger jag er, och berätten mig sakens sammanhang. (Tumult. De stridande åtskiljas.)

Medon.

380Undan, låt mig oförtöfvadt

Spetsa honom på mitt svärd!

Chryseis (sliter sig lös).

Denne man är döden värd;

Han har hårdt min vrede pröfvat ...

|122|

Megapontos.

Sakta, sakta, låt oss gå systematiskt till väga. Posito: karlen bör hänga ... Men hvad har den stackarn gjort?

Medon.

Jo, på en försåtlig kryss ...

Naidion.

385Har han hotat ta en kyss!

Megapontos.

Vid sånggudinnorna, detta brott tyckes mig Afrodite kunna benåda. Jag kan inte erinra mig, att våra lagar stadga något strängare ansvar för en sådan förbrytelse. Unge man, du ser ut som en välskapad faun. Jag vill gifva dig ett råd. Den vise Anakreon säger:

En flickas läppar skapades blott för fyra ögon,

Men bägarens mun är skapt att kyssa i folkets åsyn.

|398|

L:käinen.

Blott Chryseis fordrar jag.

Min Chryseis blir i dag.

Megapontos.

Unge man, unge man, betänk hvad du säger. Chryseis har gifvit korgen åt prinsar och konungar; Febus Apollo måtte ha förvridit din hjerna. Jag vill hoppas, att ingen af hoffolket bjudit dig något till bästa?

Naidion.

Jo, herr munskänk, drufvor, rosor,

Cypervin och aprikoser ...

Megapontos.

Der ha vi det. Du har druckit vin, unge man, och det utan att anställa libation åt gudarna. Derför har Dionysos straffat|123| dig med ett dåligt ölsinne. Jag ser mig föranlåten att för den allmänna säkerheten låta inmana dig i häkte.

Medon (till Megapontos).

390Bort! Mitt tålamod är slut!

Jag är kungens höfding. Röfvarn

Skall från jorden rotas ut.

Megapontos.

Är du höfding för kungens armé, så är jag höfding för Cyperns vinkällare, och det vill säga något förmer. Vid Dionysos’ staf, jag är din förman; du dödar, men jag ger lif. Vi äro ett civiliseradt folk, vi hänga ej våra gästvänner. Har bofven druckit vårt vin, så har han druckit det för vår välgång. Polemark, vill du mörda våra välgörare?

Medon.

Sofister, veklingar, vin, kärlekspjunk, gudinnor,

Skymf, trots och öfvervåld, men toma ord till svar.

395Se, äpplet moget är. Kom, lurande barbar!

Ty Hellas fordna folk är nu ett folk af qvinnor.

Flera röster.

Stilla! Kungen återvänder från parken till slottet.

|399|

Femte Scenen.

De förre. Kung Chrysandros med vakt.

Kungen.

Hvad larm förnimmer jag?

(Medon och Megapontos förklara för honom stridens uppkomst.)

Lemminkäinen.

Jag vädjar till gudinnan.

Du som oss dödliga i milda bojor lagt,

|124|

O Afrodite hör, hon trotsar här din makt!

400Jag fordrar ditt beskydd, din hämd uppå furstinnan.

Kungen (till L:käinen).

Gå, yngling, du är fri!

Vi ha ej kedjor nog, ej fängsel nog att lemna

Åt alla narrar rum, som segla ön förbi.

(Till Chryseis)

Ditt öfvermod, mitt barn, skall Afrodite hämna.

L:käinen (halfhögt, i det han går).

405Min Chryseis blir i dag!

Medon.

Herre konung, öfverflödigt

Tycks mitt trogna svärd dig vara.

Kungen.

Spara det, tills det blir nödigt

Att vårt rikes lugn försvara.

410Narrars skryt är ingen fara.

Megapontos.

Alldeles ingen fara, lita på det, och spara ditt skinn, tills vår högre vishet finner en skråma nödig. Vid Tantalos, detta äfventyr har gjort mig törstig. Jag vore i stånd att utdricka Joniska hafvet, om jag icke gjort ett heligt löfte att aldrig smaka en droppe vatten.

(Kungen, Megapontos och Medon gå)

|125||400|

Sjette Scenen.

Chryseis, Tärnorna, Kören. Sedan Lemminkäinen och Tiera. Sist Kungen m. fl.

Chryseis (försjunken i tankar).

Hvad hans blick var stolt ändå!

Anemotis.

Säg, Chryseis, törs jag fråga,

Kan vår fest ej börja få?

Chryseis (utan att höra henne).

Blott en rå barbar! Och våga

415Att mig förolämpa så!

Doris (bedjande).

Dansa vi?

Chryseis (som förut).

Det är ett brott ...

(förströdd) Dans? Musik? Ja, det är godt.

Afrodites Festkör.

Nu dansa vi alla i vårens fest,

När rosor af kärlek glimma.

420Och kärlek och vår, de trifvas bäst

I blommor och morgonstrimma.

Vi skämta en gång

I lefnadens tvång,

Vi sjunga de himmelska makternas sång.

425Nu dansa vi alla i vårens fest,

När rosor af kärlek glimma.

(Offertärnorna framträda till altaret.)

|126|

Första tärnan.

O Afrodite, som steg ur vågen

Vid Cyperns blomsterbeströdda strand,

Vi offra myrten!

|401|

Andra tärnan.

430Och gyllne äpplen!

Tredje tärnan.

Vi offra glödande rosors brand.

Första tärnan.

Som dufvor rena!

Andra tärnan.

Som svanor lena!

Tredje tärnan.

Som fjärlar glada,

435Oss lycka gif!

Trio.

O Afrodite, kom att oss tjusa

Med vår och kärlek, med sol och lif!

(Under offret framträda Lemminkäinen och Tiera, dolda för de öfriga, bakom träden.)

L:käinen (halfhögt).

Är skeppet klart att segla än?

Tiera (likaså).

Allt klart ombord.

L:käinen.

Och våra män?

Tiera.

440I vapen de vid stranden stå.

L:käinen.

Nu tar jag flickan, och vi gå

Med förlig vind till sjös.

|127||402|

Tiera.

Jaså.

Men något brådt har du ändå.

Jag tycker vi må ganska bra

445Och kunde sofva här en smula.

Här är så mjukt på tufvorna.

L:käinen.

Gif akt, rättnu slår höken ned!

Tiera.

De flickorna är’ inte fula.

En kunde jag väl ock rå med.

Festkören fortfar:

450Nu binda de skönaste gracer en krans

Kring kärlekens strålande öga,

Och gudarna småle i morgonens glans,

Åskdundraren ler i det höga.

Vårt hjerta, det slår

455För kärlek och vår,

Odödliga makt, du som aldrig förgår!

Nu binda de skönaste gracer .....

(Lemminkäinen fattar Chryseis om lifvet och för henne bort. Tiera bortröfvar Anemotis. Kören upphör, dansen skingras.)

L:käinen (ilande bort).

Min Chryseis blef i dag!

Tiera (likaså).

Utan blef ej heller jag.

Chryseis (i det hon bortföres).

460Rädda mig, min far! Min vakt!

Anemotis (i det hon bortföres).

Medon, hjelp!

|128||403|

Kungen (störtar in).

Mitt barn! O fasa!

Kan så fräckt barbaren rasa!

Megapontos (andtruten).

Det var det jag alltid sagt:

Släpp ej lös den qvinnojägarn!

465(mister andan) Gudar – månn’ jag sväljde bägarn?

Kungen.

Hälften af min sköna ö

Och mitt barn till lifstids maka

Åt hvemhelst, som för tillbaka

Röfvarns rof från stormig sjö!

Medon (med draget svärd).

470Ve det svärd, som ännu hvilar!

Ringa, herre, är din ö,

Om dess skönsta ros skall dö,

Bruten utaf stormens ilar.

Halfva löftet tag tillbaka,

475Men den andra hälften håll!

Vor’ det än mot Scyllas troll,

Må Charybdis hvirflar braka,

Må sin udd Poseidon skaka,

Hämdens gudar, hören mig!

480Jag skall ej Chryseis lemna,

Jag skall röfvarns fräckhet hämna,

Jag skall spana ut hans stig,

Hände hvad som än må hända,

Intill verldens sista ända.

(Han ilar efter de flyende. Förhänget faller.)tillagt av utgivaren

|129||404|

Andra akten.

Ett finskt pörte. Dörr i fonden. Dörr till venster för åskådaren. Stor, öppen spis, i hvilken brinner eld. På väggen en båge och horn af elgar. En bänk, ett bord och en handqvarn. Rummet halfmörkt, endast belyst af eldskenet från spiseln. Det är en afton på sena hösten. Man hör stormen hvina, och alla inkommande äro betäckta med snö.

Första Scenen.

Helka ensam, malar handqvarn11)Att mala handqvarn, var hos finnarne fordom en qvinnosyssla. Vid detta tunga arbete ha många sköna, men sorgsna visor först blifvit diktade. och sjunger:

Qvarnvisa.

485Fordom var jag röd om kinden,

Vaggade som ros för vinden.

Lätt jag flög som fågelungen,

Och mitt hår var brunt som ljungen.

Mala på!

490Det var då.

Fordom var min blick så blå.

Fordom var jag röd om kinden,

Vaggade som ros för vinden.

Kom så höst i blomsterringen,

495Och min fågel fällde vingen

Nu den kulna vinden plockar

Färgen bort från mina lockar.

Mala på!

Det var då.

500Fordom var min himmel blå.

Kom så höst i blomsterringen,

Och min fågel fällde vingen.

|130||405|

Andra Scenen.

Helka. Ainikki inkommer på skidor, ställer dem vid spiseln och aftorkar dem omsorgsfullt.

Ainikki.

Så, nu är jag här tillbaka.

Ute faller snön så tätt.

505Utan skidor var ej lätt,

Att en väg i skogen staka.

Moder, qvarnen blir dig tung;

Jag är stark, och jag är ung,

Och mig tröttar qvarnen föga ...

Helka (med en afböjande åtbörd, fortfar att sjunga).

510Sorgerna som vintrar snöga;

Hvar är du, min älsklings öga?

Se, din moder stenen vrider,

Sjunger om de flydda tider.

Mala på!

515Det var då.

Fordom var min sjö så blå.

Sorgerna som vintrar snöga;

Hvar är du, min älsklings öga?

Ainikki (sättande sig att karda ull).

Hör, hur kulen stormen går.

520Ack, om ren det vore vår!

Helka.

Flickans håg till våren står,

Gossen längtar till sin skida,

Fadren önskar vinterblida,

Men den gamla modrens håg

525Längtar ej till sol och våg,

|131|

Mins ej mer den snö, som varit,

Hoppas ej en sommarhamn,

|406|

Breder blott sin toma famn

Mot den älskade, som farit12)Kalevala 25:te runan..

Ainikki

530Innan nyss jag vände hem,

Gick jag utaf gammal vana

Bort till udden, för att spana,

Du kan säkert gissa hvem.

Ren det mörknade, och hafvet

535Låg i höstens skum begrafvet;

Men då tycktes mig jag såg

Tvenne seglare på våg.

Helka.

Skum! Och åter skum!

Ainikki.

Nej, tydligt

Såg jag skeppen från vår strand.

540Ett var visst från detta land,

Men det andra var för prydligt.

Helka.

Molnet dref vid himlens bryn,

Måsen blänkte hvit i skyn.

Ainikki.

Kära moder, det är redan

545Mer än fyra solhvarf, sedan

Han for bort, som vi ha mist.

Bed, att Ukko13)Ukko, åskans beherrskare, var egentligen en personifikation af himmelen och som sådan det högsta gudaväsendet, hvilket anropades i alla faror och sorger, än som beskyddare, än som hämnare. honom sist

Glad som förr oss återsänder!

|132||407|

Helka.

Jag har frågat skogens qvist,

550Jag har frågat hafvets stränder,

Vågens skum och vägens sand,

Månens skifva, solens brand;

Jag har genomvandrat verlden

Allt till nordens sista rand,

555Och mitt hår blef grått på färden,

Ögat blef af tårar rödt

Och min fot till döden trött;

Men ej spår, ej ljud, ej spaning,

Ej ett tecken, ej en aning

560Af den saknade jag mött14)I Kalevala 15:de runan frågar den sörjande modren naturens makter om sonens öde. Alla undskylla sig, utom solen, hvilken ensam har medlidande med hennes sorg..

Du hans båge, du som länge

Slapp och glömd på väggen hängt,

Skall du nånsin gå på fänge?

Skall du nånsin åter klinga,

565När i björnens breda bringa

Susande din pil du sänkt?

Trygg i våra beteshagar

Reder Ohto15)Ohto, ett smeknamn för björnen. nu sitt bo,

Men din herre sorgsen jagar

570Elgarna på Kalmas mo16)Kalmas mo. Kalma var grafvarnes beherrskare, och hans rike skildras som en dyster ödemark..

Ainikki.

O min goda, goda moder,

Säkert kommer han, min broder,

Kommer åter, rik och varm,

Med en maka vid sin arm

575Till din trogna modersbarm.

|133|

Helka.

Mer än ljuset, mer än lifvet

|408|

Har jag älskat honom. Men

Kommer han en dag igen

Och hans hjerta, förr så ömt,

580Är åt unga makan gifvet

Och han har sin moder glömt, –

Mer än nånsin dyr och kär

Han ändå, ändå mig är.

Ainikki.

Ack, hvem älskar så som du!

Helka.

585Också toma timmar ila.

Det är sent; jag går till hvila.

Ainikki.

Moder, – dröm om honom nu!

Helka (i det hon går).

Vårda elden; stäng vår hydda,

Gudarne må dig beskydda.

Tredje Scenen.

Ainikki ensam. Sedan Lemminkäinen.

Ainikki (sedan hon stängt dörren).

590O du sömnens vackra gosse,

Unonen17)Unonen, diminutiv af Uni, sömn, skildras som en vänlig och huld gosse., du slummerljufva,

Bred en vänlig bädd af mosse,

Lägg din allrafinsta tufva

Vid min goda moders hufvud!

595Hvarje ängslans band du losse.

|134|

Du, som drömmens rosor plockar,

Låt de sorgsna tankar vika,

|409|

Stryk med mjuka, silkeslika

Händer hennes gråa lockar,

600Och berör med vallmovind

Hennes tårbeplöjda kind!

(Sakta klappning på dörren.)

Klappar det så sent på qvällen?

Är det gårdens haltia?18)Haltia. Hvarje föremål i naturen hade sin genius eller skyddsgud, sin haltia, som både var dess skapare och vårdade dess tillvaro. Dessa otaliga haltior, som ännu på mången ort qvarstå i folktron, gåfvo hela naturen ande och lif. De voro icke heller bundne vid ett visst föremål, en rönn, ett berg o. s. v., utan rörde sig fritt i sitt område, alla rönnar, alla berg, o. s. v.

Åker Ajatar kring fjällen

605I det mörka Metsola?19)Ajatar, körarinnan, var ett ondt och förskräckligt väsende, som ledde jägaren vilse i skogen. Metsola betyder skogens gård och var Tapios bostad, full af rikedomar.

L:käinen (utanföre).

Ainikki, låt upp!

Ainikki.

Hvem der?

L:käinen.

Det är jag, din egen broder.

Ainikki (öppnar dörren).

Lemminkäinen! Du! Du här!

L:käinen (inträder på tå).

Ainikki! Väck ej vår moder!

610Är hon sorgsen? Är hon glad?

Har hon glömt mig? Många gånger,

När jag tänkt på hennes sånger,

Har jag kännt, jag vet ej hvad,

Ledsnad, längtan eller ånger ...

615Kan hon ännu bannas smått?

|410|

Ainikki.

Hennes bruna hår är grått,

Hennes röda kind har gulnat,

|135|

Hennes klara blick har mulnat,

Och på dig hon tänkte blott.

620Men, fastän med ett förgråtet

Öga, blir ditt fel förlåtet.

Säg, hur kom du hit?

L:käinen.

Rätt godt.

Alla goda makter skydde

Denna hydda! Ja, jag flydde

625Långt från söderns narrar hem

Och förföljes nu af dem.

Ainikki, du skall få skåda

Något underbart. Vi båda,

Tiera och jag, med oss

630Föra hit, bland annan tross,

Hvar sin brud. Ah, hvilken qvinna!

Stolt och skön som en gudinna,

Och den enda dock, hvars hjerta

Jag ej än förmått att vinna.

635Hvar i denna kulna trakt

Rodna rosorna så bjerta!

Hvar har locken denna svärta!

Hvar har ögat denna makt,

Som oss snabbt i bojor lagt!

640Men jag glömmer, att vid stranden

Väntar hon mitt snara bud.

Ainikki, – räck systerhanden

Åt din broders unga brud! (går.)

|136||411|

Fjerde Scenen.

Ainikki. Sedan Helka.

Ainikki.

Fall, du hvita snö, tillbaka,

645Fall på all den fröjd jag drömt!

Tiera för hit en maka,

Tiera har mig förglömt! (paus.)

Helka (inträder lyssnande).

Ainikki – hvem var här nyss?

Ainikki (brydd).

Ilmatar vid fönstret rörde.

650Sömnlös du på vinden lyss.

Helka.

Men ett ljud, en röst jag hörde ...

Ainikki.

Ajatar i skogen körde.

Helka

Du bedrar mig ... Någon kom,

Någon – någon – någon, som

655Du för mig ej yppa vågar ...

Ainikki.

Goda moder, lugna dig!

När du mig så häftigt frågar,

Törs jag ju ej ...

Helka.

Lugna mig!

Bed den strida forsen stanna!

660Knyt en duk för solens panna!

|137|

Forsen far, och solen skiner.

|412|

Jag har hört min älsklings stämma;

Säg, hvar är han?

Ainikki.

Snart här hemma.

Helka.

Hemma! (Ilar ut.)

Femte Scenen.

Ainikki (ensam).

Hör hur vinden hviner;

665Gå ej, moder! ... Hon är borta.

Jo, min list kom snällt till korta.

Men hur skall min stackars stuga

Åt så granna gäster duga?

(börjar städa stugan)

O, min broder äger allt;

670Hundra hjertan han befallt.

Men jag är det moln, som skuggar

Utan fäste himlens rund;

Jag är qvällens dagg, som duggar

Osedd i en skuggrik lund

675Och förgås i morgonstund ....

Jag vill städa fint och nätt

Åt ... ja, åt Tieras maka.

Hennes bädd jag bäst vill skaka,

Att hon slumrar ljuft och lätt.

680Gudar, skall hon ana det?

Men ... här äro de tillbaka.

|138||413|

Sjette Scenen.

Helka, Lemminkäinen, Tiera, Chryseis och Anemotis inträda. Alla, utom Chryseis, aflägga sina öfverplagg. Anemotis värmer sig vid brasan. Tiera kryper i tysthet på ugnen.

Helka (till Lemminkäinen).

Ack du oförvägne sälle,

Uppå hvilket uselt ställe

Har du åter flackat, ströfvat,

685Menniskor och gudar pröfvat,

Men din gamla mor bedröfvat?

Lemminkäinen.

Moder, huru väl af dig,

Att mig strax med bannor fägna,

Ty ju flera bannor regna,

690Desto mer du älskar mig!

Hvar jag dröjt? I ljuflig hamn,

Långt på öar utan namn.

Der så äro träden röda,

Och ur bergen utan möda

695Vin och mjölk och honung flöda.

Der så vor’ jag än i dag,

Men det dumma folket tyckte,

Att mitt manliga behag

Tossorna på ön förryckte.

700Så kom jag i elakt rykte,

Jag, som är så blyg och skygg,

Hatar flickor mer än mygg

|139|

Och till fötter tar behändigt,

För att mig i busken dölja,

705När mig flickorna förfölja!

Men det göra de beständigt.20)I Kalevala 29:de runan skildrar Lemminkäinen för sin moder all herrlighet på Saaris, den namnlösa ön, och försäkrar att han gjort allt för att undvika de dumma tossorna, men ändock hade männen blifvit rasande af svartsjuka.

|414|

Helka.

Jo, jag känner dig, min son.

Ankra dig vid mig, sad’ spån.

L:käinen.

Moder, – lifvet är så soligt!

710Men jag stadgat mig otroligt.

Här, min moder, till bevis

Har jag köpt för röfvarpris

En den allra bästa hustru.21)Köpa hustru var i den finska, likasom i den skandinaviska norden, allmän sed. Mången fann det likväl beqvämare att röfva sin brud, och stundom brukades båda sätten. Längre fram i stycket är Tiera betänkt på att köpa Ainikki för 1 200konsekvensändrat/normaliserat utterskinn, hvilket var ganska dyrt och betecknar det höga värde Tiera satte på hennes ägande.

Född för Cyperns gyllne thron,

715Då Chryseis hette hon;

Men när hon förbyter thronen

Mot en nordisk koja, då

Ändras namnet med personen:

Kyllikki hon heta må.22)Kyllikki – möjligen af kylä, by, emedan besöket i byn blef för henne så olyckligt – är den berömda och högförnäma tärnans namn i Kalevala.original: Kalevala, Grunddragen till balladen om henne i 1:sta akten finnas i Kalevala, början af 11:te runan, och dessutom i Kanteletar III: 1.

720Kyllikki, ditt namn skall gå,

Tjusande på sångens vingar,

Med hvart kantele, som klingar

Öfver våra sjöars blå.

Helka.

Prisadt vare du, o haf,

725Att min son du återgaf!

Och du söderns klara stjerna,

Som från Ukkos höga borg

Sett min längtan, sett min sorg,

Prisad du, som skänkt en tärna,

|140|

730Att den vilde gossen kufva

|415|

Och min ålders dar förljufva,

När mig mödan blir för tung!

Hvit är snön på tufvans ljung,

Ljus är stjernans bild i vågen,

735Men långt hvitare än snön,

Mera ljus än stjernelågen

Är en brud, som, god och skön,

Bär sin älsklings bild i hågen.23)Svärmodrens vackra och hjertliga välkomsthelsning till sonhustrun läses i Kalevala 25.

L:käinen.

Snart din ynnest skall hon vinna,

740Dina mödor skall hon lätta,

Elda, sopa, skura, tvätta,

Karda, nysta, väfva, spinna,

Tjärna, mala, baka, brygga,

Hålla gård och la’gård snygga ...24)Äfven de rikaste och yppersta unga husmödrar lade hand vid tunga hushålls-sysslor, hvartill hörde uppgörande af eld.

Helka (till Chryseis).

745Godt. I morgon kan du börja,

Men i dag är du min gäst,

Och jag går nu att besörja

Här en liten hemkomstfest. (Går.)

Sjette Scenen.

De förra, utom Helka.

Chryseis (förnämt och trotsigt).

När tar detta gyckel slut?

750Har ej än du nog mig pröfvat?

Från mitt hem har du mig röfvat;

Genom haf och stormars tjut

|141|

Har du nu, barbar, mig fört

|416|

Hit till verldens sista ände,

755Att i mörker, köld, elände

Gäckas, plågas oerhördt.

Ödet skiftat våra lotter:

Slaf, jag är en kungadotter!

Fall med ånger för min fot!

760Gif mig ett palats till boning!

Kanske tags din bön emot,

Och jag skänker dig förskoning.

L:käinen.

Hulda, bannas ej! Var god!

Är det det, som dig förtryter,

765Att i mina ådror flyter

Intet frejdadt kungablod?

Lugna dig! Aftorka tåren!

Om jag sjelf är ringa boren,

Är mitt svärd af kunglig börd,

770Ty från gudarna det stammar,

Och det mejar, när det flammar,

Dödens konungsliga skörd.

Om slikt lappri ej vi tviste;

För de riken, som du miste,

775Nya riken jag dig ger.

Säg, hvad önskar du än mer?

Färdens mödor äro flydda;

Hvila i vår lugna hydda!

Hvad är ett palats, om icke

780Kärleken får rum deri?

Men i kojan jubla vi,

|142|

När vi gudars nektar dricke.

Säg blott, att du har mig kär,

Se, så lofvar jag och svär

785Ett palats åt dig att bringa.25)Ett palats åt dig att sjunga. I Kalevala 11 lofvar Lemminkäinen att bygga åt Kyllikki en »mycket bättre stuga». Att sjunga ihop ett palats var småsaker för en så väldig maëstro, som otaliga gånger utförde på samma sätt de svåraste Bosco-konster och förvandlade sjelfva sanden på Saaris till perlor. Hvilket likväl icke hindrade den fina och spotska Anemotis att finna Lemminkäinens arkitektur något plump.

|417|

Chryseis.

Om en kunglig håg du bär

Och ej blott en frejdad klinga,

Döda mig! Ej mig bedrag!

Ty mitt hjerta skänker jag,

790Men jag låter det ej tvinga.

(Båda fortfara att samtala, Chryseis häftigt, Lemminkäinen blidkande.)

Tiera (makligt utsträckt på ugnen).

Ainikki, ro hit med en stånka öl! (Ainikki hämtar ölet) Du har blifvit stor och vacker, du, Ainikki! Jag vill minnas, att när du var liten, tyckte du om mitt bruna skägg. (Dricker) Hvad tycker du om min brud?

Ainikki (med nedslagna ögon).

Solens dotter gifve henne

Alltid lika röda kinder.

Anemotis.

Dina kinder likna tvenne

Vinterdrifvor; men deröfver

795Skina tvenne solar varma.

Goda flicka, dig förbarma,

Låt mig värma mig vid dig!

Tiera (som förut).

Brudar skadas ej af frosten. Syöjätär26)Syöjätär, ätarinnan, ett ondt väsende, ansågs för ormens moder. äte mitt hjerta, om jag ej älskar dig nästan lika högt som mitt björnspjut. (Till Ainikki) Hon hade derborta ett blåsigt namn, men nu har jag ef|143|ter Tapios piga kallat henne Tuulikki;27) Tuulikki (läs: Toolikki), Tapios tärna, enligt andra hans dotter. Namnet är bildadt af tuuli, blåst, hvarföre det motsvarar grekernas Anemotis. – hon skall vakta min boskap för vargarna.

Anemotis.

Vacker syssla nu jag har;

Vargen äte dig, barbar!

|418|

Tiera (som förut).

Lång och krånglig resa hade vi från Saaris, som de der kalla Cypern28)Saaris, »som de der kalla Cypern». Se förordet till prof. Pacius.. Det cypriska följet var oss ständigt i hälarne. Ännu i qväll slank deras fördömda uppnästa speljakt som en ål mellan klipporna. Inte fick man sofva i fred, och (drickande) inte fick man dricka i ro. (Röster utanför stugan.)konsekvensändrat/normaliserat

Sjunde Scenen.

De förra. Medon intränger, åtföljd af cypriska soldater. Lemminkäinen drager sitt svärd. Tiera vinkar åt Ainikki att räcka honom hans spjut Ainikki ställer sig skrämd bakom Lemminkäinen. Anemotis sluter sig till Medon. Chryseis står ensam, tvekande mellan båda.

Medon (med draget svärd).

800Ändtligen har jag dig funnit,

Qvinnoröfvare! Din stjerna

Har för sista gången brunnit.

Ned med vapnen! Sök ej spjerna!

Hämdens timma slagen är.

Lemminkäinen.

805Väl stå vi blott tvenne här;

Men försök, tag våra vapen!

Medon.

Säg, vill du förmätne bof,

Genast lemna ut ditt rof?

|144|

L:käinen.

Lemna ut? Den galenskapen

810Föll mig ej i tiden in,

Minst när Kyllikki är min.

Tiera (på ugnen).

Tuulikki blir aldrig din.

|419|

Medon.

Hör, Chryseis! Dig de gäcka.

Säg åt denne usle träl

815Huru högt du afskyr, dömer,

Hatar honom!

L:käinen.

Tala fritt!

Valet, Kyllikki, är ditt.

Säg, att du mig hatar, glömmer

Och förbannar. Samma stund

820Slites kärlekens förbund,

Och du ilar fri att smycka

Der med offret af min lycka

Afrodites altarrund.

Medon.

Döm, Chryseis, döm, jag ber!

825Kom att evigt honom glömma!

Chryseis (tvekande).tillagt av utgivaren

Gudarne må honom döma;

Jag förmår det icke mer.

L:käinen (till Medon).

Narr, när du härnäst i harmen

Kallar frie männer trälar,

|145|

830Tag ditt hufvud under armen;

Det kan bita dina hälar.

Här förfryser du din näsa;

Res till Cypern; lycklig resa!

Och för hofvet der berätta,

835När din frossa är förbi,

Att Chryseis-Kyllikki

Finner sina sorger lätta.

Tiera (skakande sitt spjut).

Och här finner Tuulikki

Mina knäfvelborrar nätta.

|420|

Medon.

840Vid Poseidon, du skall se,

Ömklige Hyperboré,

Om mitt goda stål är fruset.

L:käinen.

Mygg, hvi surrar du mot ljuset?

Hvarföre vår nacke knäcka

845Här, bland skrämda qvinnor, inne

Och det rena golfvet fläcka?

Bättre plats vi ute finne,

Och långt vackrare är blodet

På den hvita drifvan der.29)Det vackra infallet om blodet på snön yttrades af Lemminkäinen vid hans strid med Pohjavärden, Kalevala 27: 323 ff.

Medon.

850Usling, svek dig redan modet?

L:käinen.

Mät då våra klingor här!

På en renhud må vi strida.30)Vid envig mätte kämparne sina klingor, dervid den kortare klingan ägde anspråk på första hugget, och derefter stridde kämparne på en utbredd hud.

(En renhud bredes under de stridande, som mäta sina klingor.)

Hugget först är från din sida.

|146|

Medon (anfallande).

Så far ned till Orkus’ natt!

L:käinen (försvarande sig).

855Så så, klös ej, lilla katt!

Medon (fäktande).

Jag har klo, som dig förlamar.

Tiera (som makat sig ned från ugnen, fäk-tande mot soldaterna).

Akten er för björnens ramar!

|421|

(Chryseis kastar sig mellan de stridande och skyddar Lemminkäinen. Striden afstadnar.)

Chryseis.

Medon, håll! Vill du mig döda?

Vägen till hans hjerta bär

860Genom mitt. Förr må jag blöda,

Jag, som stridens orsak är.

Lemminkäinen, tämj din klinga!

Se, min faders bud står här.

Rättvis är hans sak; men ringa,

865Inför gudars domar stämd,

Menskan kan sitt öde tvinga ...

Afrodite, njut din hämd!

Medon.

Denne man har grymt dig pröfvat,

Dödligt sårat, djupt bedröfvat

870Och ditt hem, din krona röfvat.

Chryseis.

Om han tusen gånger felat,

Tusenfaldt mig förfördelat,

Medon, ack, mitt sår är heladt ...

|147|

Medon.

Tänk på Cyperns rosor bjerta,

875Tänk på dina vänners smärta!

Mins din gamle faders sorg,

Der han öfvergifven stannat

I sin öde kungaborg!

Chryseis.

O, mitt öde jag förbannat!

880Denne man, som i mitt hjerta

Jag har dödat tusen gånger

Och som, gäckande min ånger,

Trotsande min bittra saknad,

|422|

I mitt hjerta åter vaknad

885Hvarje gång stått upp på nytt;

Denne man, som jag har skytt,

Hatat, hotat och förskjutit;

Denne man, ehvad han brutit ...

Medon.

Håll, Chryseis! Säg ej mer!

890Genom natt och frost och dimma

Hellas’ gudar dig förnimma,

Cyperns himmel på dig ser.

Chryseis.

Nåd, o Hellas’ gudar, nåd!

Denne man, ehvad han brutit,

895Parcerna för evigt knutit

Fast vid hans min lefnads tråd.

Hvad än Zeus med mig beslutit,

Om vid throner, om i kojor,

Om i frihet, om i bojor,

|148|

900Om i purpurns öfverflöd,

Eller i den bittra nöd

Hädanefter jag skall bida

All min korta lefnadsdag, –

Lemminkäinen älskar jag!

L:käinen (sticker svärdet i slidan).

905Gå att slumra i din slida,

Och förvandlas, du mitt svärd,

Till en blomma vid min sida!

Älska är förmer än strida;

Kyllikki är nu min verld.

Medon (sticker sitt svärd i slidan).

910Ve, förlorad djupt i hafven,

Långt i nordens snö begrafven

Cyperns sköna perla svann;

Ingen henne återfann! ...

|423|

Du min dyrkade furstinna,

915Att dig lyda är jag lärd.

Blef ej lyckan mig beskärd

Att dig hämnad återvinna,

Skall du dock mig hörsam finna. –

(à part) Än en dag, af längtan tärd,

920Skall Chryseis sig besinna;

Nyck, ditt väsen är en qvinna!

Tiera (till soldaterna).

Hvartill tjenar det att jag spräcker edra skallar, sedan våra höfdingar stuckit svärdet i slidan? Låt oss hellre anamma en stånka öl. Tacken Hiisi, edra cypriska vintrattar, att J ägen inloppet i behåll, sedan jag pejlat det med mitt spjut.

|149|

Chryseis (till Medon).

Att i höstens fasor fresta

Dessa vilda nordanhaf,

Vore blott din vissa graf.

925Medon, lofva mig att gästa

Denna kulna vinter här.

Sedan vänd till Cypern åter.

Säg: Chryseis här begråter

Hvarje vän, som hon haft kär;

930Men blott mig min far förlåter,

Gladt jag mina bojor bär.

Åttonde Scenen.

De förra. Helka, som inkommit vid stridens slut, träder mellan Chryseis och Lemminkäinen.

Helka.

Köp din häst ifrån den rike;

Välj från fattigt hem din maka;

Like trifves bäst med like;

935Sänd prinsessan hem tillbaka!

|424|

Silkeshand, som plockat drufvan,

Plockar icke bär från tufvan.

Den som ägt palatser förr

Snafvar lätt i kojans dörr.

Chryseis (till Helka).

940O min mor, låt dig försona!

Min förgätna kungakrona

Ligger ödmjuk för din fot;

Tag din dotters hyllning mot!

|150|

Drottning här är du allena.

945Nöjd att endast dig få tjena,

Skall jag dina mödor trygga,

Väfva, baka, byka, brygga.

I den hydda, der du bor,

Vill min nya verld jag bygga,

950Och din kärlek, o min mor,

Gör den rik och gör den stor!

(Helka omfamnar henne.)

L:käinen.

Ej förgäfves

Lärde mig min moder orden,

Som till hafvets afgrund tränga,

955Himlens fästen sönderspränga

Och till grus förvandla jorden.

Fast så vek som vax i hågen,

Flyktig som den lätta vågen,

Har jag Pohjas stängsel brutit,

960Tyglat Hiisis vilda fåle

Och med blixtens hvassa stråle

Nordens drakar genomskjutit.31)Syftar på de underbara äfventyren i 26:te runan af Kalevala.

O min Kyllikki, som nyss

Lofvat röfvaren förskoning,

965Se, vår kärlek, vår försoning

Ha förvandlat med en kyss

|425|

Hyddan till en kungaboning.

Ett palats har du begärt,

Ett palats vill jag dig sjunga.

970Nu gif akt, när orden ljunga!

Ett palats är dig beskärdt.

|151|

Melodram.

L:käinen.

Du Tapios barn, du gamla vägg,

Du furans murkna ättelägg,

Som trotsat många vintrars snö

975Och många vårars storm och tö,

Lyss på mitt mäktiga ord!

Ödmjuka dig! Fall! Försvinn!

Du ås, fall in!

Du tak, som skyddat min moders hufvud!

980Du golf, som burit min vagga förr!

Du värn för friden, du gamla dörr!

Du gråa härd, der i barndomsdagar

Vid brasans skimmer jag lekte gladt!

Jag offrar er för min kärleks skatt.

985Farväl! Försvinn!

(Stugan sammanstörtar, stycke efter stycke, försvinner och lemnar plats för ett öde landskap, betäckt af snö och belyst af månsken, som längst i fonden glimmar öfver ett stormigt haf.)

Hör mig, du marmorklippa!

Du mur af malm!

Du kopparfasta, väldiga jätteborg,

Der Hiisis trollmän hamra på jernets hjerta!

990Ödmjuka dig för mitt ord!

Upp! Res dig i sköna hällar!

Upp! Forma dig till ett slott,

Långt mera herrligt, än Saaris konung

Byggt med Titaners arm på blommig ö!

995Vägg, bred dig ut!

Mur, jemna dig!

Tak, lyft dig upp!

|152||426|

Naturens döttrar, Luonnottaret,32)Luonnottaret, naturens döttrar, Ukkos och Tapios tjensteandar. Af dem funnos i luften tre, men i skog och fjäll otaliga. Voro mäktigare väsen än haltiorna och anropades ofta om bistånd.

Utbreden alla skatter här kring oss!

1000Luft, gif din klarhet!

Vatten, din helsa!

Jord, din rikedom!

Eld, din glans!

Du himlens herre,

1005Ukko, som bygger i moln ditt hus af guld!

Nu skärma i kraft och nåd och storhet

Mitt sköna, tjusande, stolta slott!

(Palatset reser sig, stycke efter stycke, ur ödemarken. Scenen ljusnar, och morgonrodnaden glimmar in genom fönstren med tilltagande glans.)

Här skola vi bo

I frid och skönhet, i ljuflig ro.

1010Här skall en moders bön

Oss sällhet önska.

Här skall vår kärlek skön

Som våren grönska.

Här skola vi glada båda

1015I lugn på lefnadens stormar skåda.

Här skola vi skapa ett blomsterland

Med gyllne tegar på Suomis strand

Och spegla vårt älskande öga

I sjön, som förgylles af morgonens brand.

(Förhänget faller.)

|153||427|

Tredje akten.

Pelarsal i Lemminkäinens palats. I fonden en balustrad, bakom hvilken man ser ett nordiskt vårlandskap, belyst af aftonsolen. En dörr till höger och en till venster. Till höger Lemminkäinens vapen: hjelm, svärd, spjut, båge och koger.

Första Scenen.

Lemminkäinen, klädd i pantsarskjorta, borstar med guldborste sitt långa, svarta hår. Framför honom står en lappsk slaf, hållande hans sköld som spegel. I fonden Chryseis, lutad mot balustraden och betraktande landskapet, medan hon låter sin slända vårdslöst nedhänga. Ett stycke längre till venster sitter Ainikki, flitigt spinnande.

L:käinen (till Slafven).

1020Har du glömt hvad jag befallt?

Skölden bör du framför allt

Skura blank och feja prydligt,

Att jag må i den rätt tydligt

Se min ståtliga gestalt.

Slafven.

Herre, ingen spegel kan nog berömma din skönhet. Hvar dag blir du mera ståtelig. Din like finns icke från solens uppgång i Saimaoriginal: Siama intill Qvenerhafvet i vester: dig kan ingen emotstå från Kyrialabotten intill Rastekais fjäll. Jag säger det ej för att berömma dig, men hvar och en måste medge, att du är skönare än en gud, starkare än en menniska och gifmildare än både gudar och menniskor. Befaller du något mer?

L:käinen (kastar åt honom en guldkedja).

1025Gå din väg, tag detta guld

För din hala tungas skuld.

|154|

Hvad jag är, låt mig ej höra.

Jag mitt eget värde skött,

Utan att det kräk jag gödt

1030Bräker smicker i mitt öra.

|428|

Slafven (i det han ställer bort skölden ochupptager kedjan, à part).

Maderakka33)Maderakka, jordens moder, lappsk gudomlighet, likasom Sarakka, lifvets vårdarinna.! Det var för groft; det smakade min herre bara till hälften. Nästa gång vill jag vara finare och förtjena en armring. Men derförinnan måste Kyllikki bort. Min herre blir krånglig af brist på ombyte. (Går.)

Andra Scenen.

De förra utom slafven.

L:käinen (i det han tager sitt svärd och pröfvande böjer klingan mot golfvet).

Säg mig, yppersta bland svärden,

När skall jag eröfra verlden?

Chryseis.

Hur orangerna de glimma!

Hur i aftonrodnans strimma

1035Mandelträdens grenar susa!

L:käinen (till svärdet).

Hvad din blixt kan mig förtjusa!

Chryseis.

Qväll, hvar gömde du din skugga?

Hör du icke näktergalen?

Ser du icke daggen dugga

1040Öfver myrtnarna i dalen?

Och du dröjer, sköna qväll,

Att en slöja dra för qvalen

Och ge ro åt mödans tjäll!

|155|

Ainikki (spinnande).

Hör blott, huru hon förvandlar

1045Allt till myrtnar och till mandlar!

|429|

Såg du ej vår skog ännu?

Det är björkar, kära du,

Ekar, furor, granar, rönnar,

Aspar, häggar, lindar, lönnar ...

Chryseis.

1050Vet jag dina nya namn!

Underbart för första gången

Ser jag Pan, naturen, fången

Vakna upp ur dvalans famn.

Blekt som en uppstånden hamn

1055Är hans anlete; – men samma

Sol i samma aftonflamma!

Cyperns sol! (återtager sitt arbete.)

L:käinen (spännande sin båge).

Säg mig den man,

Som min båge spänna kan!

Ainikki (tröstande till Chryseis).

Allt skall mycket bättre bli

1060Nu, när sysslorna bli lätta

Och när vintern är förbi.

(På afstånd spelas Afrodites festkör: »Nu dansa vi alla».)

Chryseis (låter sländan falla).

Hellas gudar! Hvad är detta?

Ainikki.

Dina landsmän, som här nära

Bo i byn, sen Medon kom,

|156|

1065Ha ju dansat vintern om

Och du sjelf gjort dem den ära

Att rätt ofta dansa med.

Kyllikki, – gå ej dit ned!

Du min broders vrede retar;

1070Svartsjuk han på Medon är.

(Musiken upphör.)

|430|

Chryseis.

Det är just hvad mig förtretar.

Svartsjuk på ett stackars minne!

Han en vacker dag begär,

Att jag stängs som fånge inne,

1075På det han, min man och herre,

Som är tusen gånger värre,

Må förlusta sig i krig.

Derpå leker jemt hans sinne.

L:käinen (som hört de sista orden).

Hvad bekymrar det väl dig,

1080Om jag reser eller stannar,

Smeker, hotar eller bannar,

Endast du, långt från min syn,

Får gå ut till dans i byn?

(Ainikki smyger sig bort, för att inkalla Helka.)

Tredje Scenen.

Lemminkäinen. Chryseis. Sedan Helka.

Chryseis.

Är du artig man? Jag frågar!

1085Dagen om med dina bågar,

Svärd och sköldar du mig plågar,

|157|

Och när jag, en vacker qväll,

Trött vid detta vapengnäll,

Önskar roa mig en smula,

1090Strax gör du grimaser fula

Och tar den der bistra min,

Som Herakles, när han dödat

Erymanthos’ vilda svin.

L:käinen.

Derföre har du bemödat

1095Dig att mina bannor glömma.

Medon skall dig visst berömma.

|431|

Chryseis (gråtande).

Och du älskar mycket mer

Nordens afskyvärda drakar,

Än din öfvergifna maka ...

Helka (inträder, likasom händelsevis, bärande en knippa lin och talande det följande i fonden, likasom vid sig sjelf).

1100Akta, björk, när granen sprakar,

Att ditt näfver icke brännes.

Chryseis.

Moder, felet är ju hans!

L:käinen.

Moder, felet är ju hennes!

Kyllikki vill gå på dans.

Chryseis.

1105Moder, Lemminkäinen nännes

Banna mig för lek och glam,

Medan tvär och allvarsam

Han går dagen om och vurmar

Blott på Lapplands etterormar.

|158|

Helka (som förut).

1110På en stenig väg jag sett

Eld ur hästens hofvar springa;

Men på mjuka gräset inga

Gnistor mer hans jernsko gett.

L:käinen.

Jag, som är den fredligaste,

1115Lugnaste, beskedligaste

Man, som än bar svärd i bälte,

Rår jag för, att Kyllikki

Ständigt ser i mig en hjelte?

Chryseis.

Fäkta! Slåss! Gå ut i fara!

|432|

1120Var en hjelte; du är fri.

Men åtminstone låt bli

Att en svartsjuk hjelte vara.

L:käinen.

Kyllikki, låt oss försonas!

Låt vår unga kärleks vår

1125För hvar höstlig storm förskonas!

Jag vid Ukkos blixt vill lofva,

Att till krig ej mer jag går,

Ej för guld och ej för gåfva

Chryseis.

Och jag svär vid Afrodite:

1130Furier mig sönderslite,

Cerberus min skugga bite,

Om jag, fjerran från din syn,

Mera går till dans i byn.

(De räcka hvarandra handen.)

|159|

Helka (som förut).

Löftet är en äppleblomma;

1135Äpplet vet hvad hon är värd. (Går.)

L:käinen.

Hjelm och pantsar, sköld och svärd,

Allt jag gerna vill försumma.

Hädanefter för jag krig

Blott mot björnarna, som brumma,

1140Kyllikki, för nära dig.

Hulda, räck mig än din hand!

Hvarje tvedrägts tanke tystne.

Se, med röda rosors band

Binder du den fjerranlystne34)Kaukomieli eller den fjerranlystne är ett binamn, som Lemminkäinen ofta bär i runorna, för att beteckna hans ständigt oroliga vikingalynne..

1145O hur skön är denna qväll!

|433|

O hur ljuf är du att famna!

Och hos dig hur stolt, hur säll

Kaukomieli skall hamna!

Chryseis.

Artemis dig gifve fänge.

1150Dröj blott icke alltför länge!

(Lemminkäinen fattar sin båge och går.)

Fjerde Scenen.

Chryseis ensam. Sedan Anemotis.

Chryseis.

Ja, en hjelte är han dock,

En Achilles, när han dyster,

Skakande sin svarta lock,

Brusar ut i hot och pock,

1155Och en Paris, när han yster

|160|

Fordrar allt hvad hjertat lyster.

Sällsamt! Hellas’ attiskt fina

Hjeltefurstar voro mina;

Dem försmådde jag en dag;

1160Men barbaren, som mig trotsar,

Retar, kufvar och förkrossar,

Honom – honom älskar jag!

(spinner och suckar.)

Skada att han är så flyktig!

Anemotis (utanför balustraden).

Får man audiens, ers nåde?

Chryseis.

1165Är det du? Kom in!

Anemotis (som förut).

Minsann!

|434|

Kan det ske förutan våde

För er svartsjuke herr man?

Chryseis (otåligt).

Kom!

Anemotis (inträder, komiskt utstyrd i vinterkläder, och framräcker ett par stora ullvantar).

Tillåt, att dessa vantar

Jag förärar och förpantar

1170Som en tidsenlig tribut!

Chryseis.

Toka, vintern är ju slut.

Anemotis.

Slut? Det kan jag ej begripa.

Slut? För det att några fula

|161|

Fåglar uti träden pipa

1175Och för det att några gula,

Magra strån klä’ upp en smula

Dessa nakna stenars rös!

O min Febus, hvad jag frös!

Nyss så fann jag i en klyfta

1180Riktig, veritabel snö!

Kan man ej af ängslan dö!

Kan man ej af frossa snyfta!

Chryseis.original: Chryseis,

Och likväl – hvem af oss båda

Nånsin anat förr än här,

1185Huru outsägligt kär

Efter vinterns natt och våda

Dock den blida våren är!

Detta ljus ...

Anemotis (härmande).

Och sus och dus,

|435|

Bus och bas och brak och brus

1190Under vingarna af Bore!

Ack, om vi på Cypern vore!

Chryseis.

Hvarför klagar du beständigt?

Anemotis.

Säg mig – skall jag tala vers?

Chryseis.

Icke är det just nödvändigt.

Anemotis.

1195Nå, jag talar härs och tvärs.

|162|

Föreställ dig en lång, förskräcklig vinter, en hvitmenad graf, der man inmurat mig lefvande i ett uselt, rökigt pörte med en dromedarie till man, som älskar mig nästan lika mycket som sitt björnspjut. Lyckligtvis bodde våra Hellener några timmars väg derifrån i byn, och hos dem fingo vi ofta dansa. Gudars löjen! Du skulle ha sett dessa pelsade Hyperboréer försöka med sina krumsprång att härma vår chordans! Ändtligen påstod man att vi hade vår, – och hvilken vår! En grön vinter! Ett ljust Orkus! Vidare fårklippning, koskällor, tranbär och björklake; – o min Chryseis, hvad skulle ej Theokritos ha gifvit för att få skildra en sådan idyll!

Chryseis.

Anemotis, smäda icke

Fattigdomoriginal: Fatttigdom ock kärlek här.

Skönhet äfven här vi blicke,

Fast det annan skönhet är.

Anemotis.

Vackra kärleksprof, att förflytta oss, liksom hjeltarne i en tragedi af Aischylos, från de elyseiska fälten direkt till Tartaren! Det är sannt, man har byggt dig ett palats, – med sång, det förstås – lika fort som våra poeter bygga en Olymp. Men (ser sig om) hvilket palats? Plumpt som en boeotisk qvickhet och fattigt som en spartansk souper! Är din man lika löjlig och svartsjuk ännu?

|436|

Chryseis.

1200Anemotis – intet mer!

Jag befaller dig; – jag ber.

Anemotis.

Förlåt, mitt namn är Tuulikki, – torparehustru till ers höghets tjenst. Så när hade jag glömt fråga, om du har någon helsning till Cypern.

|163|

Chryseis.

Hvad? Till Cypern?

Anemotis.

Hafvet är nu isfritt, verlden är öppen. O Chryseis, känner du icke en fläkt af frihetens luft? Medon och Hellenerne gå till segel i natt.

Chryseis.

Gudar! Redan?

Anemotis.

Tycker du, att dessa sju månader flugit så gudasnabbt på zefirernas vingar? Den stackars Medon är utom sig; han vågar ej säga dig farväl, af fruktan för din tyrann.

Chryseis.

Jag vill följa dig till stranden ...

1205Jag vill räcka honom handen ...

Anemotis.

Kypris Afrodite löne dig, min Chryseis, och skänke dig omsider en bra man! O, det skall bli ett muntert afsked. Hellenerne ha bjudit alla flickor i byn på en afskedsdans. Flöjternas toner äro icke förfrusna, cittrorna ha ännu några strängar qvar. Ännu engång få vi dansa Afrodites festdans ...

Chryseis.

Cittror? Ack, om dem jag drömt!

Flöjter, – som i fordna tider!

Kom! Hur långsamt qvällen skrider!

Skynda! ... Gudar, nej ... Jag glömt ...

|437|

1210Dans? Då kan jag ej dig följa.

Helsa Medon! Säg ... Nej, helsa ...

Helsa Medon blott från mig!

|164|

Anemotis.

Men besinna, Chryseis, det är sista gången du ser dina landsmän; sista, allrasista helsningen till din far, dina vänner och ditt fädernesland ...

Chryseis (upprörd).

Gå; jag kan ej följa dig. (Skyndar ut.)

Fjerde Scenen.

Anemotis ensam. Sedan Medon.

Anemotis.tillagt av utgivaren

Kan ej följa! Hon förtörnar

1215Lemminkäinen, sin herr man!

Alla nordens värsta björnar

Bite dig, barbar, tyrann!

Kan ej följa! Hör man maken?

Hvad blir nu vår vackra plan?

1220Du cyclop! Du babian! ...

Men jag vill betänka saken.

Qvinnolist, stå du mig bi!

Ja ... Chryseis skall bli fri.

Medon!

Medon (utanför balustraden).

Är Chryseis vår?

Anemotis.

1225Nej, hon ej till dansen går.

Medon.

Gudar! Då är allt förfeladt.

|165||438|

Anemotis.

Ännu ej. Jag återstår.

Har du manskapet fördelat,

Och är skeppet segelklart?

Medon.

1230Allt är färdigt, för att snart

I den klara aftonglansen

Smyga oss ombord från dansen.

Men förtörnad uppenbart

Är Poseidon på vår lycka,

1235Om vi ej Chryseis rycka

Bort från denna öde hed.

Vid Herakles’ klubba! Flicka,

Jag Chrysandros svor en ed

Att prinsessan återskicka.

1240– Hvad jag denna vinter led,

För att röfvarn öfverlista!

Gudars hjerta kunnat brista;

Och nu skall min lön jag mista!

Tusen gånger hellre strid!

1245Nej, Chryseis jag ej lemnar,

Blodigt jag vår nesa hämnar,

Stormar gården nattetid ...

Anemotis.

Och direkt till Styx dig ämnar.

O J männer, utan oss

1250Hvad förstån J mer än slåss!

För Chryseis skall jag sörja.

Om en stund låt dansen börja,

Och låt sången ljuda klar.

|166|

Medon.

Men ...

Anemotis.

Ej mer ett ord! Var snar!

|439|

Medon.

1255Godt. Försök. Mitt svärd är qvar. (Går.)

Femte Scenen.

Anemotis. Sedan Chryseis.

Anemotis.

Sträng, som ej hör upp att klinga

Uti hvarje menskobröst,

Dig skall jag i dallring bringa,

Hon skall lyssna till din röst.

1260Barndomsminne! Fosterland!

Kom med aldrig slocknad brand,

Kom att hennes hjerta röra!

Ja, Chryseis skall mig höra ...

Hon är der ... Så ljud, du sköra

1265Sträng! Chryseis skall bli vår!

(döljer sig bakom balustraden.)

Chryseis.

Arma, öfvergifna tår,

Hvarför skall du smärtor spegla,

Som dock ingen här förstår?

(vid balustraden)

Här kan jag se skeppet segla.

1270Här ser jag det toma hafvet,

Der mitt hemland är begrafvet ...

(Paus. Man hör en cittra och derefter Anemotis, som, i början bakom balustraden, närmar sig allt mera och inträder på scenen, under det hon sjunger följande)

|167|

Romans.

O barn af Hellas, byt ej bort

Din sköna fosterjord!

Barbarens bröd är hårdt och torrt,

1275Och klanglöst är hans ord.

Hans sol är blek, hans himmel grå,

|440|

Hans hjerta kan ej ditt förstå.

O barn af Hellas, byt ej bort

Din sköna fosterjord!

Chryseis.

1280Sjung ej mer! O, sjung ej mer!

Anemotis.

Vill du följa mig dit ner?

Chryseis.

Ack, jag kan ej ...

Anemotis.

(Andra versen.)

O Hellas’ barn, ditt land är godt,

Ditt land är stort och skönt.

1285Dess jord är grön, dess haf är blått,

Dess strand af ära krönt.

Dess vind är varm, dess sol är klar,

Dess himmel tusen stjernor har ...

O Hellas’ barn, ditt land är godt,

1290Ditt land är stort och skönt!

Chryseis.

Ah ... hör upp! Du dödar mig!

Anemotis.

Följ mig!

|168|

Chryseis.

O mitt hjerta, tig!

(Vill skynda ut, men stannar oemotståndligt och lyssnar.)

Anemotis.

(Tredje versen.)

Och derför, barn af Hellas, mins

Ditt ädla fosterland!

|441|

1295Ej ro, ej lif, ej lycka finns

I fjerran från dess strand.

Hvarhelst din väg i verlden går,

Din rot är der din vagga står.

Och derför, barn af Hellas, mins

1300Ditt ädla fosterland!

Chryseis (utom sig).

Kom! ... Jag följer! ... Fort! ... Dit ner!

Blott ett afskedsord ... ej mer!

(Båda skynda ut. Scenen står ett ögonblick tom.)

Sjette Scenen.

Ainikki. Sedan Lemminkäinen.

Ainikki.

Det var Tuulikki, som sjöng

Deras gamla hemlandsvisa.

1305Hvarför skall så högt hon prisa

Deras undersköna land?

Sade hon ej sjelf ibland,

Att de ha allsingen vinter,

Ingen snö, der skidan slinter,

1310Inga norrsken, ingen is,

|169|

Inga ljusa sommarnätter!

Sådant uselt land! Och slätter

Utan fura, utan ljung; ...

Nej, det kan då knappt beskrifvas.

1315O, hvad verlden der är tung!

Underligt, att menskor trifvas.

Åh, helt annat land ha vi!

Men ... jag ser ej Kyllikki.

(tittar ut öfver balustraden)

Jo ... der går hon med den andra,

1320Och till byn de båda vandra.

Men ... hur skall jag det förstå?

|442|

Har hon ren sitt löfte brutit,

Att ej mer till dansen gå?

Lemminkäinen (inträder vid dåligt lynne, mössan på sned35)Mössan på sned. Så skildras vanligen Lemminkäinen, när han är vid dåligt lynne., och kastar åt Ainikki skjutet villebråd.tillagt av utgivaren

Der är allt hvad jag har skjutit.

Ainikki.

1325Har ej skogens fru i dag,

Mimerki, till ditt behag

Sina röda strumpor knutit?36)När Tapio och hans folk äro klädde i högtidskläder, och när hans skogsfru Mimerkki påtagit sina röda helgdagsstrumpor, betyder det godt byte för jägaren. Är fångsten fattig, så heter det, att skogsguden går i sina hvardagspaltor.

L:käinen (upphänger sin båge).

Bryr jag mig om henne, jag?

När var väl en qvinna trogen?

1330Hon må småle, hon må bannas;

Den fördömde Virokannas37)Wirokannas, eller Wironkannas, anses af äldre mythologer för hafrefältens beskyddare. I Kalevala 20: 54 uppträder han som en karelsk gubbe, hvilken förgäfves söker att slagta en jätteoxe.

Har förhexat hela skogen.

(tankspridd) Hvar är Kyllikki?

Ainikki (häpen).

Jag vet ej.

|170|

Sjunde Scenen.

De förre. Tiera inträder långsamt, trumpen och omornad.

L:käinen (till Tiera).

Nå, hvar kommer du ifrån?

1335Ifrån Pohja eller mån?

|443|

Tiera.

Bara ifrån bastulafven.

L:käinen.

Det var mycket det, min son.

Förr kan du fås upp ur grafven,

Än halfsöfd från bastulafven.

Tiera.

1340Det var så, att lafven brann.

L:käinen.

Narr, du tände halmen an?

Tiera.

Nej, det gjorde Pohjafolket.

L:käinen

Pohjafolket? På hvad sätt?

Tiera.

På hvad sätt? De brände gården.

L:käinen.

1345Gården?

Tiera.

När de brände byn.

L:käinen.

Brände byn, din oxe? Svara!

|171|

Tiera.

Sakta, låt mig nu förklara.

Folket slogs ihjäl, en skara,

Byn blef tänd i fyra hörn.

|444|

L:käinen.

1350Du nedrökta bastubjörn!

Här så låter du oss vara

Utan aning om vår fara,

Medan fienden står bara

Fyra timmars väg från oss!

Tiera.

1355Alltid har du sådan brådska.

L:käinen.

Du mitt svärd! Min blixt! Min åska!

Ändtligen så få vi slåss.

Ändtligen ett krig! ... Fördömdt!

Jag mitt löfte hade glömt.

Ainikki.

1360Säg, är fienden helt nära?

L:käinen (för sig).

Hvarför skulle jag det svära?

(Paus. Man hör på afstånd bakom scenen Afrodites festkör: »Nu dansa vi alla» etc.)

Ainikki.

Låt oss fly!

Tiera.

Nej, låt oss äta.

L:käinen (som förut).

Kan min ära jag förgäta? (lyssnar på kören)

(högt) Hvar är Kyllikki?

|172|

Ainikki (för sig).

Jag bäfvar.

1365(högt) Hon gick ut att bleka väfvar.

|445|

L:käinen (häftigt).

Hvart?

Ainikki (för sig).

Det svindlar för min syn.

(högt) Hon gick ut till skogens bryn.

Tiera (alltid lugnt).

Nej, hon gick till dans i byn.

L:käinen.

Kyllikki?

Tiera.

Du sjelf kan höra

1370Speleverket lustigt pipa.

Är det värdt för qvinnor lipa?

Nej, jag står ej längre ut,

Annat har jag här att göra,

Äta först och sedan slipa

1375För all säkerhet mitt spjut. (Går.)

Åttonde Scenen.

Lemminkäinen. Ainikki. Paus. Musiken fortfar bakom scenen.

Ainikki (för sig).

O den olycksfulla färden!

Hur skall detta taga slut?

L:käinen (dragande svärdet).

Krig! Krig! Krig med hela verlden!

Hör du det, min brud af stål!

|173|

1380Ej förgäfves i förbidan

Fällde du så bittra tårar,38)Klingan fällde tårar. Kalevala 26: 337.

|446|

Fången i den mörka slidan.

Ej förgäfves har din klinga

Hiisi hvässt, att dödar bringa.

1385Hand och fäste passa godt;

Låt oss sammanvigas båda.

Du skall aldrig mig förråda;

Kyllikki har mig förrådt!

Ainikki.

O, hon älskar dig! Af våda

1390Har den arma felat blott.

Dansa är ju ej ett brott.

Vredgas ej, låt hennes ånger

Dig försona! Tusen gånger

Har du sjelf till dansen gått.

L:käinen (lyssnande på kören).

1395Hör du cittran? Dansen! Dansen!

Hiisi, när han full af svek,

Ifrån menniskornas lek

Stal förnuftet bort och sansen,

Gaf han dem i stället dansen ...

Ainikki.

1400Låt dig blidka!

Nionde Scenen.

De förra. Helka.

L:käinen (går häftigt mot Helka).

Moder! Moder!

Doppa fort min pantsarskjorta

|174|

Uti svarta etterfloder!

Fyll min rensel! Värm mitt bad!39)Detta och följande efter Kalevala 26:te runan.

|447|

Moder, nu vill jag åstad,

1405Till att spränga Pohjas portar.

Helka.

O min son, drag ej i krig!

Tusen dödar vänta dig:

Ormar, drakar, vilda vågor,

Forsar utaf eld och lågor,

1410Onda troll och tappre hjeltar,

Fält af is, som aldrig smältar,

Fjäll, ej nånsin öfverstiget.

O min son, drag ej till kriget!

L:käinen.

Nej, jag räds ej Pohjas mord.

1415Ofta förr man sökt mig trolla

Och en skymflig död mig vålla,

Men jag äger starka ord,

Som allt ondt tillbaka hålla

Och de ilskne trollmän sålla

1420Bort som agnar ...

Helka.

O, var huld,

Önskar du det röda guld,

Vet, en skatt i går jag funnit ...

L:käinen.

Bättre är ett rostigt jern,

Som i ärlig strid jag vunnit.

1425Moder, jag går ut till värn

|175|

För vårt land, för dig, oss alla.

Pohjas folk oss öfverfalla.

Helka.

Bida dock! För här ditt krig!

|448|

L:käinen.

Verlden öppen står för mig,

1430Hvarför skall jag den ej taga?

Jag eröfrar den åt dig.

Pohjas flickor mig behaga.

Jag vill se, om der också

Finns en fager mö, som trotsar

1435Först och sen mig älska låtsar,

Men förråder mig ändå.

Helka.

Har din maka du förskjutit?

L:käinen.

Kyllikki sitt löfte brutit,

Kyllikki har mig förrådt,

1440Kyllikki till dansen gått.

Tionde Scenen.

De förra. Tiera.

Tiera

Skeppet seglar.

Ainikki (vid balustraden).

Medon far.

L:käinen.

Ahti40)Ahti, den finske sjöguden, förblandas af runorna stundom med Lemminkäinen. Castrén anser den senare ursprungligen ha varit sjöguden sjelf, ehuru en senare folkdikt gjort af honom en mensklig gestalt, med bibehållande af hans ostadiga lynne. må dem alla dränka.

|176|

Tiera.

Nå, det vill jag just ej tänka.

Tuulikki på skeppet var.

|449|

Ainikki.

1445Tuulikki?

L:käinen.

Så? Lycklig resa!

Tiera.

Menar du? Se på din näsa.

Är han lika lång som min?

Ainikki.

Hur kan det dig falla in?

Tiera.

Nå, så der jag tänkte bara.

1450Kyllikki lär också fara.

L:käinen.

Kyllikki?

Ainikki.

Omöjligt!

Helka.

Möjligt.

L:käinen.

Galenskap! Otroligt! Löjligt!

Tiera (vid balustraden).

Båda två ser jag helt tydligt.

Kyllikki, godnatt, godnatt!

1455Tuulikki, må väl, min skatt,

(slängande mössan till golfvet)

Fast du krånglade betydligt.

|177|

Ainikki.

Se, hon vinkar ... (vinkar en helsning.)

|450|

L:käinen (vid balustraden).tillagt av utgivaren

Kyllikki!

Fort, en båt! ... Ha ... hon försvinner!

Skeppet bakom udden hinner ...

1460Borta ... flydd! ... o raseri!

Tiera.

Den leksaken är förbi.

Elfte Scenen.

De förra. Slafven instörtar.

Slafven.

Fort, herre, skynda! Byn är i uppror. Främlingarne smögo sig bort från dansen och ryckte Kyllikki med sig. Hon ropade ditt namn, herre, och värjde sig förtvifladt, men den djerfve höfdingen bar henne som en ekorre på sina axlar. Qvinnokonster, herre. List och förställning. Vid Sarakka! Jag såg henne kyssa Medon.

Tiera.

Såg du ej Tuulikki? Skrek hon inte mitt namn, den stackarn?

Slafven.

I skogen! Hon var nöjd och glad som en skata i blåsväder. Jag hörde henne ropa: helsa den åsnan, min för detta herr man! ... Ett obekant talesätt. Betyder kanske på grekiska: helsa min hjelte!

L:käinen.

Två att värna ... Tre att hämna ...

Fiender, försåt och flykt!

|178|

Kyllikki man från mig ryckt,

1465Och min mor kan jag ej lemna ...

Helka.

Värna land, och skydda maka!

Räknad är din moders dag.

|451|

Ve den mor, som, alltför svag,

Håller sonens svärd tillbaka,

1470När hans ära säger: drag!

Ainikki.

Broder, slafven dig bedrar.

Kyllikki förblef dig trogen.

L:käinen.

Mins jag mer den snö som var,

Och den sparf, som flög i skogen!

1475Moder, dig jag äger qvar.

Följa mig, det kan du icke;

Hafvets böljor dig fördränka.

Helka.

Samma våg skall då oss sänka,

Samma salta död vi dricke.

1480Ensam, glömd, vid sexti år,

Det är vinter utan blida;

Men en vinter vid din sida

Är din gamla moders vår.

L:käinen.

Utan minne ej jag går.

1485Tag den borste, som har jemnat

Lemminkäinens svarta hår;

Göm den väl, när jag dig lemnat.

|179|

Blöder han ur okändt sår,

Vet, att nödens dag mig når,

1490Och mitt fall har ingen hämnat.41)Lemminkäinen var icke litet stolt öfver sitt sköna, svarta hår, och hans borste var en toilettpjes, som ofta omtalas. I Kalevala 12:te runan lemnar han denna dyrbara borste åt modren, med tillsägelse att den skall förkunna henne hans lif eller död.

Helka.

Sorgsna tröst! O bittra ord!

|452|

Ainikki.

Moder, när han gått ombord,

Jag dig vårdar som mitt öga.

Annan lycka vet jag föga.

1495Jag vill vakta gård och hjord,

Jag vill stadna i vår höga,

Gamla, frostigt sköna nord,

Medan här på fädrens jord

Ensamhetens vintrar snöga.

Tiera (för sig).

1500När vi komma hem tillbaka,

Köper jag den der till maka

För tolfhundra utterskinn.

L:käinen.

Vapen! nu är verlden min!

Här, på spetsen af min klinga

1505Alla lifvets fröjder springa.

Skatter, rykte, skönhet, alla

För min fot som blommor falla.

Nord och syd sin hyllning bringa.

Konungar, som allt befalla,

1510Skola mig sin herre kalla.

Vidt, som hafvets böljor svalla,

Skall jag jordens rund betvinga,

|180|

Och mitt fosterland, det kalla,

Skall i glöd sin fröjd bevinga,

1515När ur trötta seklers famn

Lemminkäinens stolta namn

Skall i sångens ljud förklinga.

(Han störtar ut. Förhänget faller.)

|453|

Fjerde akten.

En hafskust i Pohja, den yttersta norden. I fonden hafvet. På båda sidor höga, isbetäckta fjäll och till höger för åskådaren en framskjutande klippa. Solen glimmar på fjällens toppar.

Första Scenen.

Oceaniderna, Wellamos döttrar, uppdyka ur vågorna.

Oceanidernas Sång.

Vi storma fjerran, vi brusa vida,

På hafvets böljor vi lustigt rida,

1520Och evigt friska och evigt unga

Vi sorglöst hän öfver djupen gunga.

Som perleglans,

Som stjerneblinkar,

När qvällen vinkar

1525Hvar våg till dans,

Vi susa fria kring jordens lunder,

Vi sjunga himlens och hafvets under,

Och i oändliga silfverrunder

|181|

Vi glittra bort på vår ljusa ban,

1530Den blå, den stormande ocean.

Vi summo långt öfver tusen sjöar

Från Greklands blommande gröna öar.

Der gret hvar ros uppå Cyperns stränder,

Ty vårens stjerna ej återvänder.

1535Hon sjönk i skyn,

Som natten skuggar,

När molnet duggar

Vid himlens bryn.

Men hafvets barn ingen sorg bedårar;

1540Vi gråta inga försvunna vårar,

Vi le odödligt åt menskotårar

Och fladdra bort på vår ljusa ban,

Den blå, den stormande ocean.

|454|

Andra Scenen.

Oceaniderna. Chryseis inkommer flyende.

Chryseis.

Zeus! Hvar är jag? Öde trakt,

1545Der naturen, blek af fasa,

Tornat högt sin jättevakt

Emot stormarna, som rasa

Öfver dess förgångna prakt!

Ökenfjäll i vinterskrud,

1550Utan spår och utan ljud!

O, hvar skall en väg jag finna?

Hvar skall jag min make hinna?

Bor här icke ens en gud?

|182|

Oceaniderna.

Du Cyperns stjerna, du längst försvunna,

1555Du högt begråtna, du aldrig funna,

Hur steg du fjerran i sorgens timma

Med bruten stråle ur hafvets dimma?

Chryseis.

Barndomssystrar, väna vågor,

Som mitt hemlands stränder sköljt!

1560En gudinna mig förföljt

Jag har trotsat hjertats lågor,

Och nu tärs jag af dess plågor.

Utan svar på längtans frågor,

Söker jag den man jag valt

1565Och som blef mitt hjertas allt.

Oceaniderna.

O glans på sjö!

O aftonstrimma,

Bestämd att glimma

En stund och dö!

|455|

Chryseis.

1570Medons skepp, af stormen drifvet,

Ankrat nära denna strand.

Hemligt har jag flytt till land,

Att vid Lemminkäinens hand

Söka sällheten och lifvet.

Oceaniderna.

1575Kom bort till hafvet, kom, blif vår syster,

Och le, som vi, åt hvad hjertat lyster!

|183|

Se, stjernan slocknar och bubblan brister;

Kom, gunga fri på vår ljusa ban,

Den blå, den stormande ocean!

Chryseis.

1580Gudar! Medon nalkas här ...

Mina spår han snart skall röja ...

En oceanid (räcker Chryseis en slöja).

Kom, tag denna hvita slöja,

Väfd af skum vid öde skär.

Den som denna slöja bär

1585Syns en annan än hon är

Och kan utan fara dröja.

(Oceaniderna dyka ned.)

Chryseis.

Vågor, jag ert skydd begär.

(höljer sig i slöjan och skymmes af klipporna.)

Tredje Scenen.

Medon och Anemotis inträda, följda af Cyprierne.

Medon.

Vänner, skyndom hitemot!

Sanden hennes fotspår röjde.

|456|

1590Denna fot, som fordom böjde

Knappt det lena gräsets rot,

Ja, det är Chryseis’ fot.

Hulda, fåfängt flyr du mig!

Dölj dig längst vid polens gärden,

1595Bortom solen, bortom verlden,

Jag ändå skall finna dig.

|184|

Anemotis.

Kypris’ makter! Jag förgås.

Medon, håll! Jag mister anden.

Detta fotspår uti sanden

1600Var helt visst en ejdergås.

Zeus! Jag dignar. (Sätter sig) Hvilka branter!

Fjäll och is på alla kanter!

Hvarför spjerna mot giganter,

När beqvämare kan fås?

1605Verlden ligger här i trasor,

Chaos’ öknar brista loss,

Gudar drifva gäck med oss.

Icke nog med vinterns fasor;

När den långa natt tog ände

1610Och vi glade hemåt vände

Med Chryseis, jo, hvad hände?

Oerhörda stormar ner

Eolus emot oss sände.

Så vi drefvos ständigt mer,

1615Ständigt högre upp mot polen,

Der för idel mygg man ser

Hvarken månen eller solen.

Och till råga på vårt spratt

Händer sig en vacker natt,

1620Att Chryseis från oss rymmer.

Det är sannt, hon kär mig var,

Men hon gjort oss nog bekymmer.

Låt oss lemna henne qvar;

Må hon fly till sin barbar.

1625Litet kostar det hans snille,

|185||457|

Att på denna nätta plats

Trolla fram ett nytt palats,

Eller två, om han det ville.

Medon.

Förr må denna arm förlamas,

1630Förr må detta goda svärd

Utaf björnar sönderkramas

Och de bistra fjällens härd

Bli min sista hufvudgärd,

Än Chryseis här jag sviker.

1635Följen mig i hennes spår!

(skyndar ut med Cyprierne.)

Anemotis.tillagt av utgivaren

Pan! De lemna mig! ... Han går ...

Månn det hjelper, om jag skriker?

Denna öken är förfärlig ...

Kärlek, jag dig väl förstår,

1640När man andas in begärlig

Doften af den gröna vår?

Men bland is och fjäll och snår,

– Kärlek, hvad du är besvärlig!

(går suckande efter Medon.)

Fjerde Scenen.

Chryseis.tillagt av utgivaren Oceaniderna. Sedan Lemminkäinen.

Chryseis.

Oceanider, tack! Jag osedd vågar flykta

1645Till nya öden. Ack, när skall min vandring lykta?

Hvar skall jag finna hjertats ro?

Skall Lemminkäinen än sin tro,

|186|

Sin kärlek än åt mig bevara?

Du stumma haf! Du ensamhet,

1650Som all min långa längtan vet,

Säg, att han kan ej trolös vara!

|458|

Oceaniderna (på långt afstånd).

O glans på sjö!

O aftonstrimma,

Bestämd att glimma

1655En stund och dö!

Chryseis.

Hvem nalkas der?

Brist, himmel, öfver mig! Det Lemminkäinen är!

O kom, o flyg! Din maka väntar här! ...

Nej ... ångst mig fattar ... för hans blick jag bäfvar.

1660Han är så hög, så ren, så stolt, så stor!

Och jag – jag bröt den ed jag honom svor!

Emellan sol och natt mitt arma hjerta sväfvar.

(Höljer sig i slöjan.)

L:käinen (nedstigande från fjället).

Vackra slöja, hvem är du,

Sänd af blida gudamakter

1665Att förljufva dessa trakter,

Som ej sett så skönt ännu?

Hulda, ja, du är den syn

Wäinö såg vid himlens bryn,

När en flicka, skön som solen,

1670Blixtrande med silfverspolen,

Väfde guld i aftonskyn.42)Denna sköna syn omtalas i 8:de runan af Kalevala.

Fly ej bort! O, dröj en stund!

|187|

Himlens fägring mig förklara!

Om en gud förbjöd dig svara,

1675Vill jag, att din möda spara,

Kyssa svaret från din mund.

Chryseis.

Än vet jag ej hvem jag är,

Om en morgonstråle skär,

Eller nattens släckta stjerna,

|459|

1680Som en blink af sol begär.

(tvekande) Kyllikki var förr dig kär ...

L:käinen.

Skämta, du min vackra tärna!

Kyllikki har mig förrådt,

Kyllikki sitt löfte brutit,

1685Kyllikki har jag förskjutit,

Kyllikki till dansen gått ...

Chryseis.

Ve mig, tag ditt ord tillbaka!

Stöt ej bort din lifstids maka!

Trogen hon dig alltid var.

1690För ett bud till hem och far

Har hon dig engång bedröfvat,

Och med våld man henne röfvat ...

Dig, blott dig, hon älskat har.

L:käinen.

Åh, det var i fordna dar.

1695Tro mig, jag har glömt det redan;

Det är länge, längesedan.

|188|

Chryseis.

O, förskjut ej henne! Vet,

Uti nattens enslighet,

Sorgsen, värnlös, öfvergifven

1700Och till pris åt nöden gifven,

Har från Medons skepp hon flytt,

För att söka dig på nytt.

L:käinen.

Ja, hvad vill du jag skall göra?

Alla kan jag ej bönhöra.

1705Icke rår jag för, att alla

Ständigt mig om halsen falla.

Du, du ensam, hatar mig,

|460|

Det må jag rätt sällsamt kalla.

Säg, hur skall jag blidka dig?

Chryseis.

1710O du sjelfviska, du lystna

Man, hvars tro och heder tystna,

Bäddar du din makas graf?

Äro dina minnen stumma?

Har du glömt hvad hon dig gaf?

1715Barndomsvänskap, ungdomsblomma,

Fosterbygd och fadersfamn,

Diadem och furstenamn!

Flydda, undersköna vårar

Hon för dig har offrat gladt.

1720Och hvad vann hon? Sorgsna skatt!

Ödemark och vinternatt,

Hjertesorg och bittra tårar!

|189|

L:käinen.

Nog. Hvad hindrar, ljufva flicka,

Att en yngre kärleks kyss

1725Låter vårens rosor spricka

Der det var en öken nyss?

Skalk, jag har dig genomskådat:

Du är Pohjas mö. Det sista

Hjelteprofvet du bebådat.

1730Nu kan jag ej mer dig mista.

Chryseis.

Hören det, fjällar!

Förtäljen denna skymf i seklers vinterqvällar!

Hör det, o himmel! Hör, o haf!

Och Dike, du som väger falska orden!

1735Han brutit mot det heliga på jorden,

Han svikit den, som allt för honom gaf.

Gå fräck den bana du dig föresatt,

Och när dig Hades’ jernhand griper fatt,

Omfamna skuggorna med lystna armar,

1740Och kyss demonerna i Orkus’ natt! (ilar bort.)

|461|

L:käinen (tankfull).

Hvassa ord som furans barr,

Och likväl så underbara!

Var ej detta Hongatar,43)Hongatar, furans dotter, en af Tapios många tärnor.

Kan det blott en dödlig vara ...

1745O min arma Kyllikki!

(Paus. Derefter åter i sin förra ton:)

»Den leksaken är förbi.»

Hvilket väsen för en liten

Kärlek, som var ren försliten!

(Går hvisslande åt samma håll som Chryseis.)

|190|

Sjette Scenen.

Från motsatta sidan inträder Slafven, ledande Ulappalas blinda herde.

Slafven.

Är du vred på min herre för det han skonat ditt lif? Det kallar jag en besynnerlig vrede.

Herden.

Äldst är jag bland trollmän alla,

1750Som naturens mör befalla.

Smädligt har oss Lemminkäinen

Slagit, dödat, underkufvat;

Men dock har det mest mig grufvat,

Att han mig så usel aktat

1755Och mitt lif ej eftertraktat.44)Efter Kalevala, 12:te, 14:de och 15:de runorna.

Derför har på hämd jag rufvat,

Och hans spår jag länge spanat.

Men mitt ögas ljus är släckt;

Visa mig den väg han banat,

1760Att jag hör hans andedrägt.

|462|

Slafven.

Och hvarmed vill du, blinde usling, få makt öfver en så stark och trollkunnig hjelte?

Herden.

Jordens haltia mig sagt:

Emot allt har Lemminkäinen

Ren med starka runors makt

Noga tagit sig i akt.

1765Skogen har i bann han lagt;

Katajatar blott, den fula

Enens barn med lockar gula,

|191|

Som han älskat och förrådt,

Har att binda han försmått.

1770Hårdt af vrede sprakar enen,

Och min pil är gjord af grenen.

Slafven.

Det blir din sak. Men hvad blir min lön?

Herden.

Hälften af min gömda skatt.

Slafven.

Hälften, din usling? Hvem tar du mig för? Tror du mig vara nog äreförgäten att förråda min herre för en spottpenning?

Herden.

Tag den andra hälften med.

Slafven.

Det låter höra sig. Oskyldig är jag; min hand kommer icke vid den väldiges lif. Der ser jag honom återvända från fjället. Ställ dig här bakom klippan, och gif akt på hans röst. När jag säger: herre, måtte du länge lefva; – då står han uti den rätta ställningen.

Herden.

Det är godt. Jag väntar här.

(Döljer sig vid klippan.)

|463|

Sjunde Scenen.

Slafven. Herden. Lemminkäinen.

L:käinen (tankfull).

1775Kyllikki det måste vara,

Fast jag ej kan det förklara;

|192|

Utan spår hon ju försvann.

Arma, hårdt hon mig anklagar ...

Det var likväl sälla dagar,

1780När jag hennes kärlek vann ...

Slafven.

Herre, hvi är du så sorgsen till mods? Glöm det som var, och tänk på ditt hjelterykte. Har du icke ödt och skingrat all Pohjas makt? Deras krigare drap du; deras trollmän sjöng du till medjan i kärret. Vid Maderakka! Du skalade dem som rofstjelkar, du ödde ut dem som nässlor. Endast Ulappalas blinde herde undgick ditt svärd.

L:käinen (som förut).

Nej ... det var ej Kyllikki.

Någon gud har mig förvånat,

Och en haltia mig hånat ...

Det betyder ofärd ...

Slafven.

När du besegrat männen, kom turen till qvinnorna. Du for att välja en bättre maka bland Pohjas döttrar och lyckades finna den allra skönaste. Hennes moder förelade dig svåra prof, men du utförde dem alla. Nu återstår endast att skjuta Tuonis hvita svan, och här bland dessa fjäll söker du mynningen utaf dödens flod45)Kalevala 14:de runan. Louhi, nordens mäktiga värdinna, förelade Lemminkäinen tre friareprof: det första att fånga Hiisis elg, det andra att tygla Hiisis eldfåle och det tredje att skjuta Tuonis svan. Två prof utföllo lyckligt, men vid det tredje bragtes Lemminkäinen af herden om lifvet och nedstörtades i dödens flod.. Vid Inaras sejder, herre; du skall finna den redan i dag.

L:käinen.

1785Slaf – hvad är kärlek?

|464|

Slafven.

Det skall jag säga dig. Man har tre slags kärlek: en från i går, en för i dag och en för i morgon. Kärleken från i går är en afskjuten pil; kärleken för i dag är en pannkaka, och|193| kärleken för i morgon är ett oplockadt äpple. Den första duger platt intet.

L:käinen.

Red af mosse der en bädd

Vid det branta fjällets brädd.

Lifvet är en trasa ...

Slafven.

Jag har förekommit din önskan; också en gud behöfver hvila på sina segrar. Här på denna klippa finner du bädden färdig. Verlden är din säng och fjället ditt örongott. Måtte din hvila bli ganska lång.

L:käinen (på klippan).

Jag andas åter! Dimmorna försvinna,

1790Det mörka molnet viker från min syn.

Lif, kraft och ungdom högt i flammor brinna;

Jag trotsar ödet, och jag stormar skyn.

Vid som en verld för mina fötter ligger

Den öde nordens hafomsköljda strand

1795Och af min stolta herrskarhand

I ödmjukt raseri sin skärf af lycka tigger.

De bistra fjällen skälfva för mitt namn,

Och oceanen ryter mina segrar.

Med outsäglig glöd, som ingen fordran vägrar,

1800Utbreder kärleken sin famn,

Och segerns solbelysta hamn

Lycksaligt leende i tärnans armar hägrar ...

Slafven (nedanför).

Herre, måtte du länge lefva!

(Herden afskjuter sin pil.)

|194|

L:käinen (fallande).

Min moder! Min moder!

(nedstörtar bakom klippan, af hvilken han skymmes.)

|465|

Herden (famlande uppför klippan).

1805Ropa du din moder nu!

Trotsa gudar och förakta

Menskor, som du ej vill slagta!

Jag är starkare än du.

Slafven (klättrande på samma klippa).

Hvad, du blinda bröms, har du stungit min herre midtför hans trogne tjenares ögon? O min älskade herre, du skönaste hjelte, som någonsin rört en tärnas hjerta! Alla bergens haltior skola slita sitt långa hår; alla verldens flickor skola gråta sina ögon röda öfver ditt fall. Och honom har du dödat, du ömklige mask! Far till Hiisi, din bof! Jag skall lära dig dräpa hjeltar. (Störtar herden i hafvet.)

Herden (fallande).

Ve, Mana! Ve, Mana46)Mana, underjordens beherrskare = Tuoni.! Tag honom efter mig! (försvinner i djupet.)

Slafven (nedstigande från klippan).

Väl beställdt. Jag har icke lust att flacka kring verlden med narrar och trollkarlar. Jag vill uppsöka skatten, bygga mig en badstuga och sofva på lafven dag och natt. Sofver jag, så sofver jag. Vaknar jag, så blir det för att öppna min mun och låta räcka mig fläsk, stekt i smör. Det har sina mödor, men något besvär måste man ha här i verlden.

|195|

Åttonde Scenen.

Slafven. Tiera.

Tiera.

Stadna! Hvar är din herre?

Slafven.

Är jag skyldig att taga vara på min herre? Skall han vallas som får? (vill gå.)

Tiera (motande honom).

Hvar är Lemminkäinen? Du undkommer mig icke. Nyss har jag ledsagat |466|hans moder Helka hit genom ödemarkerna, och när vi kommo till detta fjäll, begynte borsten att blöda.

Slafven.

Lingonsaft. Jag svär, det var lingonsaft. Min herre har gått att skjuta svanor vid hafsstranden. (Vill smyga sig bort.)

Tiera (hotande med spjutet).

Svara mig. Vill du att jag skall spika dig fast vid foten af fjället?

Slafven.

Hvad? Jag tror du blir grof! (flyr undan) Må Lempo47)Lempo, det onda väsendet, = Hiisi. klistra ditt skägg till mossa på bergen.

Tiera.

Jag skall klistra din vinge, du svarta korp! (slungar spjutet efter honom.)

Slafven (i kulissen).

Maderakka! Jag dör ...

Tiera.

Det tog för hårdt; han gläfsar icke ett ord mera. Alltid är jag så het och skyndsam. Hvem skall nu säga mig Lemminkäinens öde?

|196|

Nionde Scenen.

Tiera. Chryseis, kall och blek, i furstlig krona, närmar sig, ledsagad af Medon, Anemotis och Cyprierne. Oceaniderna uppdyka ur hafvet.

Cypriernes kör.

Låt cittrorna klinga!

1810Låt flöjterna susa!

Låt glädjen oss vinga!

Låt sången oss tjusa!

|467|

Chryseis är funnen. Vår sol har gått opp.

Vi helsa dig åter, du strålande hopp!

Medon (till Tiera).

1815Gå, förkunna Lemminkäinen,

Att Chryseis trogen var

Mer än han förtjenat har.

Men, förvissad om hans svek,

Nu hon sjelfmant återvänder,

1820Att i lyckligare länder

Glömma ödets grymma lek.

Säg, att här med svärd och spjut

Medon vill hans möte bida

Och för sista gången strida

1825Våra långa fejder slut.

Anemotis.

Vänta! Helsningen är tvennes.

Möter du på moarna

Någon raggig björn, som kännes

Vid det namnet Tiera;

1830Säg, att ett så lurfvigt hjon

Ej må understå sig mera

|197|

Att bekantskap proponera

Med en finare person.

Säg, att han har haft den äran

1835Mot min vilja och begäran.

Säg, att jag med största lust

Lemnar denna usla kust,

Der naturen går i pels

Och der menskan äter mossa,

1840Ja, der Febus sjelf har frossa,

Der hvar Gratie flyr till fjälls,

Och der det behagat dumma

Troll för oss om kärlek brumma ...

Tiera.

Skam åt dig, min förra gumma!

|468|

Chryseis (med höghet).

1845Anemotis, – nordens öde,

Arma, sköna Saimaland,

Detta land vid Auras strand

Och vid Wandas framtidsflöde,

Skall dock fostra frie män

1850Ännu länge, sedan slafvar

Trampat Hellas’ hjeltegrafvar.

Tiera (till Medon).

Godt och väl. Men helsningen

Är en smula qvistig, den.

Lemminkäinen torde töfva,

1855Innan han ditt svärd kan pröfva.

Medon.

Nyss i denna trakt var han.

|198|

Tiera.

Riktigt, ja. Men han försvann,

Och hans borste blöder illa.

Anemotis.

Hvarföre vår tid förspilla?

1860Sök på fjällen eller fälten;

Kanske något torp du mins,

Der en vacker tärna finns.

Ingen nöd; der ha vi hjelten.

Medon (till Tiera).

Lugna dig. När hem vi vända,

1865Bud vi till oraklet sända ...

Tiera (eftersinnande).

Öfverflödigt tycks det vara,

Att af så långväga troll

Fråga Lemminkäinens fara.

Det kan ske på nära håll.

|469|

Anemotis.

1870På hvad sätt då?

Tiera.

På hvad sätt?

Nå, det är nu ganska lätt,

Det kan ju hvart barn i norden.

Mins jag endast rätta orden,48)Ordets makt utgör grundvalen för hela den finska hedendomens magi. Visste man de »rätta orden», kunde man beherrska verlden och elementerna. I den här förekommande besvärjelsen måste likväl den första delen, synty, födelsen, ursprungsorden, för korthetens skull bortlemnas.

Som beherrska vattnet, jorden,

1875Luften, elden, kan jag alla

Deras andar hit befalla.

Anemotis.

Ypperligt, Hyperboré!

Nå, det har jag lust att se.

|199|

Medon, tillåt att han tager

1880Äran af Egyptens mager!

Tiera.

Akta du, att andarna

Icke plocka dig på färden.

(Anemotis drager sig skrämd åt sidan.)

Medon.

Plats för elementerna!

Plats för Styx och underverlden!

(tillagt av utgivarenAlla bilda en haj, och Tiera ritar med sitt spjut en cirkel i luften.)

Tionde Scenen.

Besvärjelsen. Melodram.

Tiera.

1885Upp, naturens vida rike!

|470|

Dina kopparportar vike.

Till ditt hjerta vill jag tränga,

Dina bomar vill jag spränga,

Och med ordets gudastyrka

1890Vill jag dina reglar dyrka.

Dina stormar, dina vågor,

Dina grafvar, dina lågor

Låte upp sin mun att tala,

För att menskosorg hugsvala.

1895Jag besvärjer dig, du ljusa

Luft, att för min vilja susa.

Luonnotars barn, som blida,

Uti solskensböljor vida

|200|

Öfver fjällens toppar simma,

1900Dugga, ånga! Tätna, dimma!

Tag gestalt, du underbara!

Ilmatar, stå upp!

(Luftens ande, Ilmatar, sväfvar fram uti molnet.)

Mig svara!

Säg: bland lefvande, bland döde,

Hvad blef Lemminkäinens öde?

Luftens ande.

1905Stormen har fört

På örnavingar

Kaukos hjelte

Till nordanfjäll.

Mer vet jag ej.

1910Fråga elden.

Nu jag fläktar i solsken bort.

(försvinner.)

Tiera.

Jag besvärjer dig, du röda

Eld, att för min vilja glöda.

Solens barn, som lifvet föder,

1915Lyser, värmer och föröder,

|471|

Tag gestalt! Du aska, falna!

Låge, stelna! Flamma, svalna!

(Eldens ande, Panu, uppstår i en låge ur fjällväggen.)

Säg: bland lefvande, bland döde,

Hvad blef Lemminkäinens öde?

Eldens ande.

1920Solen svedde

Hans svarta lockar.

|201|

Blinkat har han

För trollmäns pil.

Mer vet jag ej.

1925Fråga vattnet.

Nu jag fladdrar i flammor bort.

(försvinner.)

Tiera.

Jag besvärjer dig, du klara

Vatten! På min fråga svara!

Du naturens silfvervagga,

1930Som i oceanens fragga

Mäktig går att jorden skölja,

Tag gestalt! Upphäf dig, bölja!

Aallotar, ditt svar må följa!

(Vattnets ande, Aallotar, uppstår i en kaskad vid foten af fjället.)

Säg, bland lefvande, bland döde,

1935Hvad blef Lemminkäinens öde.

Vattnets ande.

Dykat har han

I dunkla vågor.

Wellamo kysser

Hans bleka kind.

1940Mer vet jag ej.

Fråga jorden.

Nu jag dunstar i dimmor bort.

(försvinner.)

|472|

Tiera.

Jag besvärjer dig, du gamla

Jord, att här ditt väsen samla!

1945Tuoni, du underjordens

Bleke konung, lyss till ordens

|202|

Makter, som din storhet kufva!

Berg, upplåt dig! Res dig, tufva!

Uppstå, jätte, ur din grufva!

(Tuoni, askgrå, jättehög och med långt hängande skägg, uppstår ur jorden.)

1950Säg, bland lefvande, bland döde,

Hvad blef Lemminkäinens öde?

Tuoni.

Sorgsen sofver

Fjerran längtande

Lemminkäinen

1955Fången i kedjor

Vid dödens flod.

Räddas kan han

Blott af den trognaste

Kärlek, som aldrig

1960I lifvet svek. (Sjunker i jorden.)

Chryseis (melankoliskt upprepande).

Räddas kan han

Blott af den trognaste

Kärlek, som aldrig

I lifvet svek.

Medon.

1965Till underjorden steg Herakles förr;

Orfeus öppnat Hades’ dunkla dörr.

Hvem äger mod att följa dem i spåren,

Att kämpa der med natten om dess rof

Och återskänka hvad dess svalg begrof

1970Åt solen, lifvet, kärleken och våren?

(Paus. Scenen mörknar.)

Hvar finns den trohet, som besegrar döden?

|203||473|

Chryseis.

O Afrodite, du som tänder glöden,

Den glöd, som värmer och som oss förtär,

Säg oss den kärlek, som i jordens öden

1975Den trognaste, den högsta kärlek är!

Säg oss en makt, långt ädlare än din!

Hvar finns en dödlig, som ej löften brutit,

Som allt förlåtit, ingenting förskjutit?

Hvar finns en kärlek, starkare än min?

Elfte Scenen.

Tablå och pantomim.

En del af fjällväggen sjunker, och fonden uppgår. Man ser underverlden, Tuonela, omgifven af höga svarta klippor och genomfluten af en dunkelt glimmande, sakta flytande flod. Vid klipporna vakta Tuoni och hans folk med jernhandskar och långa spjut. Till venster vid flodstranden sitter Lemminkäinen sofvande och fastkedjad vid klippan. Scenen är mörk och tablån i början så svagt belyst, att föremålen blott dunkelt urskiljas. Under följande sång nedstiger Helka från klipporna till höger för åskådaren, skyggar för floden och anropar himlen om bistånd.

Bön till solen.

1980O himmelens barn, du strålande sol,

Som skiner så högt på din konungastol,

Sänd älskligt och gladt

Din gyllene skatt!

Låt lysa ditt ljus i den eviga natt!

1985Se Manalas furste med fingrar af jern

Han vaktar de nattliga klippornas värn

Låt en stråle från det höga

Sakta flämta,

Ljufligt skämta

1990För hans öga!

|204|

Låt, förblindad af ditt sken,

Nattens furste sorglöst somna,

|474|

Dödens starka armar domna

Och ge bort det rof de fångat ren!

En solstråle nedfaller på Helkas hufvud, följer henne hvart hon går och kastar ett flämtande sken på Lemminkäinen och den somnande Tuonis stela, askgrå drag.

Kör.

1995Dödens flod för vårt öga hägrar.

Längtan suckar, och grafven vägrar.

(Helka nedstiger i floden.)

Kärlek, kärlek, som allt besegrar,

Vandra trygg på din dunkla stig!

(Helka vadar öfver floden och är nära att sjunka.)

Lyss till klappande bröst, som bedja!

2000O, bryt sönder förderfvets kedja!

(Helka kommer öfver, anropar ånyo himlen och löser Lemminkäinens kedja.)

Kom att trösta, och kom att glädja!

(Helka leder Lemminkäinen tillbaka öfver floden och tackar gudarna.)

Grafvens fängsel, det brast för dig!

(Tablån försvinner. Scenen ljusnar. Allt som förut.)

Tolfte Scenen.

De förra. Helka och Lemminkäinen stumma.

Chryseis.

Det var en moder. Himmelska gudinna,

Du gaf oss tecknet. Jag din vink förstår.

2005Långt mer än maka, syster, älskarinna,

En moders kärlek utan svek består.

|205|

O Afrodite, herrska öfver hjertan,

När glädjen tjusar, när behaget rör.

Men uti nöden, pröfningarna, smärtan

2010Din krona moderskärleken tillhör.

(Under sången inträder Helka, ledande Lemminkäinen, som vacklande och vanmäktig nedsjunker vid klippan. Vid sista orden aftager Chryseis sin furstekrona och lägger henne på Helkas hufvud. Grupp.)

|475|

Kör.

Pris, ära och glans

För kärlekens krans!

Se, kronan är vunnen,

Den skönaste som fanns!

2015Den blommande vår,

Han flyr och förgår,

Och rosorna vissna, men trohet består.

O, mer ej fråga

Om hjertats låga!

2020Att älska våga, är allt förmå.

Låt hoppet glöda,

Låt längtan blöda,

Låt oförgängligt ditt hjerta slå

För vår och kärlek och sol ändå!

Medon (till Chryseis).

2025Hvi skänker du din krona bort, furstinna?

Ej mer en värnlös flykting är du här,

Ej mer en skymfad, arm, förskjuten qvinna,

Som trolös kärleks bittra gunst begär.

Nej, rik, beundrad, liksom förr, du är,

2030Och Medon är din slaf, o Cyperns herrskarinna!

|206|

Anemotis.

Och nu till söderns sol vi återvända,

Till Cyperns oförvissneliga vår,

Till den begråtna, sköna strand, den kända,

Der fikonträdet uti blomma står,

2035Der drufvan mognar, näktergalen slår

Och barndomsvännerna sin helsning sända.

Chryseis (på klippan).

Är det en dröm? Min far ... räck mig din hand!

Jag har er åter, vänner, fosterland!

Bakom mig ligga oceanens töcken

2040Och nordens vinternatt och fjällens öken

Och norrskensflammorna i dyster brand.

|476|

Men här är sol! – Hvad här är ljuft att andas!

Hvad grönskan här är mild! Hvad sjön är klar!

Hur himlen strålar här så underbar!

2045Och hur med tusen dofter vinden blandas!

Min far – här vill jag bo! ...

(nedsjunker på klippan.)

Anemotis (pekande mot stranden).

Kom, Medon! Moln öfver solen tjocknar.

Medon.

O, Anemotis, vår stjerna slocknar!

Oceaniderna.

Du Cyperns stjerna, du längst försvunna,

2050Du högt begråtna, du aldrig funna,

Hur steg du fjerran i sorgens timma

Med bruten stråle ur hafvets dimma!

|207|

O glans på sjö,

O aftonstrimma,

2055Bestämd att glimma

En stund och dö!

Kören.

Pris ära och glans

För kärlekens krans etc.

(Förhänget faller.)