[]

Regina von Emmeritz.

Skådespel i fem akter

[I]|173|

Till professoren i esthetiken och moderna literaturen
Fredrik Cygnæus.

Mottag, i tidens oro och vapenlarm, dessa blad från diktens fridlysta område. De egnas Dig af varmt hjerta och aktningsfull hand – Dig, som, långt innan Du erhöll det sköna kall att vårda det skönas vetenskap, med lågande kärlek gjort hvad en man förmått, att i vårt fädernesland vidga och hägna en sjelfständig konstproduktion.

I din hand vet jag att mitt verk skall med bristerna af en början äfven dela en börjans välvilja. Jag går ut på nya fält, der stora taflor framskymta. Skona dem icke, dessa scenens gestalter, som tillmäta sig att åter upplefva ett förgånget lif och som förädlande eller förderfvande inverka på tusende. Det dåliga måste nämnas vid namn, det underhaltiga falla, det öfverspända luttras utaf det sunda omdömet. Men förkrossa ej diktens barn utan återupprättelse; döda dem icke utan möjlighet till ett nytt lif. På det att, äfven om de falla, de må falla så, att ett bättre kan uppspira ur roten af det förgångna.

Så dömde aldrig Du. När Du fördömde, så var det med ett hjerta uppfylldt af väntan på det bättre som komma skulle.

Jag behöfver ej bedja den, som manat Claes Flemings skugga ur grafven, om tillgift för min djerfhet att frammana en ännu kolossalare gestalt, ja den största och ädlaste, som hela den på hjeltar så rika skandinaviska norden har att uppvisa. Du måste förstå den bäfvande vördnad, men äfven|II| den oemotståndliga tjusning, hvarmed man nalkas en sådan jätteskugga, tvekande om man ej kommer sin hand vid det heliga, när man ropar till den genom seklernas natt: stå upp och lef! Ja i sanning, jag har darrat för denne gengångare, som jag vågat besvärja, och jag har i mitt hjerta gjort honom afbön derför. Men jag har åberopat diktens rätt att göra de döda lefvande, och han skall förlåta mig, ty jag har gjort det med pietet. Jag har, med dramats odödliga rätt, låtit honom, den störste, menskligt fela just i det som utgjorde hans storhet; jag har låtit honom sjunka från sin höjd inför en svag flicka, men blott för att, när förhänget faller, låta honom stå der än större, än herrligare, nedböjd, den höge, inför det ännu högre, inför det högsta.

|174|

Ehuru Gustaf Adolf icke är handlingens medelpunkt; ehuru fruktan för longörer i detta stycke, som är skrifvet direkt för scenen, icke tillåtit mig utföra hans ridderliga gestalt så fullständigt sig bordt; så vågar jag tro, att han ej uppträder som »dekoration». Var det ett brott emot snillets majestät, att låta Gustaf III uppträda i prologen till »Efter femtio år» drickande skönhetens och behagens skål på en maskerad – och jag tviflar ännu att behagens glade konung tagit den saken så illa, som recensenten F. C. i Literaturbladet 1851 – så låt mig åtminstone hoppas, att jag på andra håll försonat denna förbrytelse.

Tro mig, jag förstår och delar din beundran för det gustavianska tidehvarfvet. Men är då jag den förste, som spanat en orm under dess herrliga rosor, upplösningens och förgängelsens frö under skimret af dess behag? Om rec. af »Efter femtio år» erinrat sig von Dahlens ord vid den gamle hofmannens bädd: »se här den lilla skuggan af ett stort tidehvarf utan dygd och utan tro!» – så hade han kanske mindre misstagit sig om uttrycket »ett tidehvarf som flyr.» Jag mins ej om någon af detta skådespels månge och väl|III|villige domare uppfattat hvad jag ansett för det innersta deruti och som Pierre Deland så mästerligt återgifvit, nemligen sönderfallandet och den djupa sjelfförstöringen af allt det toma, egoistiska, flärdfulla, mot religion och seder fientliga uti den gustavianska tiden, hvilket derföre nödvändigt var hemfallet åt förgängelsen och vinternattens rofdjur, hvartill jag i främsta rummet räknar Ankarström; och jag tror dock att denna sjelfförstöring, som tillika är en försonad skuld, rätt tydligt bordt genljuda i den gamle baronens ord: »Säg mig, Lisette, tror du då verkligen att det finnes en Gud?» Men felet var, att detta skådespel stadnade vid en negation och ej mäktade klart genomföra, så som meningen var, det positiva deri, det oförgängliga behaget, det fina vettet, den alltuppoffrande försakelsen från Gustaf III:s tidehvarf, representerade af den gammalvordna Ebba Reutercrona. Epilogen, i hvilken den gustavianska tiden skulle resa sig efter sitt fall och segra ännu i döden, blef olyckligtvis sådan, att den för sin egen svaghet måste bortfalla, hvarigenom dramens enhet vann, men dess egenskap af tidsbild, dess mening i stort, blef half och oberättigad.

Säg mig, tror Du på tillvaron af förklädda dramer? »Regina von Emmeritz» delar med »Efter femtio år» den begynnelse att hafva sin rot i en novell. Jag förstår rätt väl de betänkligheter min stränge rec. i Literaturbladet framkastar mot en ändring af diktens ursprungliga form, och det diktareverk är sällan att afundas, som sålunda blifvit »verbirchpfeiffertspråk: tyska».konsekvensändrat/normaliserat Men ges det ej ämnen så kraftfulla och vextliga, att de i olika former kunna framträda |175|lika berättigade? Ges det ej dramer, invuxna i en berättande eller en lyrisk form, hvilka man endast återgifver deras rätta gestalt, när man låter dem spänstigt vexa derur i en sjelfständig skepnad? Och kan icke detta ske genom samma hand, som diktat den förra formen, allenast diktaren äger|IV| makt att låta densamma förra klädnaden bortfalla och känna sig hemma i den nya?

Ingen sådan afsigt föresväfvade mig, när jag nedskref novellerna »Konungens ring», »Svärdet och plogen», »Eld och vatten». Men efteråt blef jag varse, att tre gestalter i dessa skildringar hvar för sig inneburo fröet till en dram: den gamle bondekungen, som hela sitt lif igenom kämpat för folket och dock slutligen föll för sin egen aristokratiska ärelystnad; Johannes Messenius, som af sitt andliga samvete frestades att förneka sitt historiska, att sjelf tillintetgöra hela sin lefnads verk, och som räddades af den dramatiskt herrliga Lucia Grothusen; slutligen Regina von Emmeritz, hvars djupa strid mellan samvete och hjerta erbjöd så rika motiver för en dram af stora dimensioner. Jag valde den sistnämnda; afgör Du, om jag misstagit mig derföre att hon förut var hjeltinna i en novell.

Jag tillstår att denna våldsama, i ett qvinnohjerta genomkämpade strid mellan de starkaste motsatser hade för mig något oemotståndligt fängslande,

»liksom en sky af eld på nattens svarta grund».

Efter slaget vid Breitenfeld kastade sig Gustaf Adolf med sina segrande härar in i det bigotta Franken, som dittills ej sett någon kättare och om nordboerne hyste de vidunderligaste föreställningar. Ett anskri af fasa och bäfvan gick genom de katholska länderna; det bittraste hat, det vanmäktigaste raseri, underblåst af jesuiterne, förenade sig med den allmänna fruktan och hvässte lönnmördarnes dolkar mot honom, snömajestätet, som hotade att på engång tillintetgöra romerska kyrkans supremati och Tysklands politiska sjelfständighet, medan å andra sidan Svenskarne, stolte öfver sina och det evangeliska ljusets segrar, stundom drefvo sitt hjeltemod ända till öfvermod. Här voro tvenne stora, lika berättigade motsatser i strid, och ur denna glödande vul|V|kan, hvars lågor omfattade alla, äfven de oskyldigaste, framgick Regina.

Denna kamp på lif och död i den yttre verlden motsvarades af en icke mindre å båda sidor berättigad i hjertats verld. Sista telningen af en ädel furstlig familj, hade Regina von Emmeritz med dess ärelystnad äfven ärft dess högsinta tänkesätt, och redan som barn vågade hon sträcka sin längtan högre än konungakronor. Att förnedra en sådan själ till lågheten af ett lönnmord, det kunde endast ske genom lärorna af den moderlösas länge beräknade uppfostran, genom konstiga medel att stegra fantasin, genom storheten af det förespeglade målet, genom glansen af den lofvade martyrkronan. |176|Endast hon, det sköna oskyldiga furstebarnet, kunde förblända konungens öga och utan misstanke nalkas honom med det dödande vapnet; för detta mål voro jesuiterne nog storsinte att uppoffra arfvet af ett furstendöme. Allt var på förhand noga beräknadt; blott ett enda var glömdt, och detta enda omkastade allt: det var qvinnohjertat.

Konungen kommer i glansen af sin hjeltestorhet, genom brechen af ett stormadt fäste; han kommer i glansen af sitt ädelmod mot de fångne och de sårade; han kommer i sin manliga kraft, med stränga ord, med en blick af höghet förkrossande henne, det bortskämda barnet, som härtills ej böjt sig för något tvång; och dolken sänkes och höjes åter och sänkes åter; och qvinnan, som aldrig väger, aldrig öfverlägger, qvinnan som ständigt handlar af ingifvelse, qvinnan är besegrad, dolken faller, hela den svarta planen är omintetgjord.

Jag kan ej inse huru det varit möjligt att i Reginas ställe handla annorlunda. Kritiken har likväl ett vigtigt inkast häremot, och det har uttalats af en recensent i Morgonbladet. Är, som han säger, det dramatiska i hennes person slut, när förhänget faller efter andra akten; har hon i de|VI| tre sista akterna ingen strid mera att kämpa; är hon derunder blott »en obetydlig liten flicka, som behagar vara förtjust i en stor kung», – då gjorde hon visserligen riktigast uti att återvända till skuggan af sitt intet, hellre än att rikta scenen med en början utan slut, ett lappverk utan någon sorts mening och sammanhållning i dramatiskt hänseende.

Lyckligtvis är hon icke nog modest att följa denna vink. Så alldeles vigilant, som rec. tror, går det icke att bryta med ett helt lif, med sin tid, sitt folk och sitt samvete. Den Regina, som återuppträder i tredje akten, är en helt annan, en inom sig bruten, förkrossad och olycklig flicka, tviflande på Gud och menniskor, med den enda klara känsla, att hon står vid randen af ett afskyvärdt brott. Flyende sig sjelf, hejdas hon af Hieronymus; det är han som upptäcker och afslöjar hennes hemlighet för henne sjelf; men verkan deraf blir motsatt mot hvad han beräknat. Den Regina, som ur tredje akten ingår i den fjerde, är åter en annan, det är den ur mörkrets makt befriade, högsinta, svärmande, oerfarna, som i sin stolta tillförsigt tror sig kunna förlika de motsatser, hvilka nyss hade sönderslitit henne: å ena sidan hjertats hängifvenhet för det stora och ädla; å andra sidan tro och samvete, kyrka och fädernesland. Det är denna försoningsakt, som rec. i Morgonbl. kallar »ett vackert, men barnsligt omvändelseförsök». Denna »obetydliga lilla flicka, som behagar vara förtjust i en stor kung», vågar säga till honom, Tysklands besegrare, på höjden af hans ära: Sire, ni är en kättare, ni skall |177|dö, jag vill rädda er själ; fly, res till Rom, afsvär er tro, bryt af ert svärd, upplös er här! – och när följden af flera anledningar blir en motsatt, är hon den enda som vågar trotsa lejonet i dess vrede. Den Regina, som ur fjerde akten ingår i den femte, är derföre ånyo en annan, djupare krossad, mera söndersliten än någonsin, emedan hon öfverskådar hela den oöfverstigliga|VII| klyftan uti sin själ. De härur framgående handlingar, som afsluta stycket, vågar jag anse följdriktiga, ehuru oresonnerade; hon, som velat döda Gustaf Adolf, måste försona detta genom att rädda hans lif; hon, som genom hans räddning förrådde tro och fädernesland, måste försona detta med sitt eget lif, slocknande under en bön för den katholska läran.

Sådan är min uppfattning, och jag medger, att jag, äfven sedan femte och en del af tredje akten blifvit omarbetade, icke förmått genomföra den så klart som sig bordt. Men döm sjelf, om de tre sednare akterna äro dramatiskt öfverflödiga och ingen strid der finnes mera att kämpa. Det är sannt att Regina är en svärmerska, icke en fanatiker, och svärmeriets väsende är att förlora sig i drömmar, råka i vanmakt, kufvas af mäktigare viljor och beherrskas af händelserna, i stället att beherrska dem. Den egentliga handlingen föregår här inom en menniskas bröst, och skådespelarens uppgift blir derunder ganska svår. Vill man derföre säga att stycket är bygdt på en grund som viker undan handlingens fot, välan, det gäller då hela stycket, icke blott en del deraf. Det är då ett grundfel, hvars förebilder må sökas i »Hamlet» och »Johanna af Orleans» – men Shakespeare finnes ej mer, Schiller har upphört att andas.

Styckets öfriga personligheter lemnar jag derhän. Jag vill endast bedja den skådespelare, som återger Hieronymus, att ingalunda af honom göra en vanlig skurk; jag har önskat honom stor – större än han haft utrymme att blifva –; må scenen fylla hvad dikten försummat. Kätchens bestämmelse inser Du; hon är prosans friska dusch, som hindrar det sublima att svindla. För resten kan jag tillägga om de personligheter, som här hafva en rôl, att de alla menskligt fela och alla menskligt plikta derför.

Vandrar Regina von Emmeritz en dag så vida, att katholska hjertan klappa på åskådarnes bänkar, så hoppas jag|VIII| med tillförsigt, att de ej finna sig sårade af de beklagansvärda ytterligheterna under ett bittert religionskrig. Fursten och Regina sjelf må vittna om styckets aktning för den katholska tron. Hvad man å båda sidor brutit, det erkänner och försonar den store Gustaf Adolf i styckets slut.

Jag är ledsen att ej nu kunna skicka Dig Södermans vackra musik, som är hållen i rask dramatisk stil. Skulle Du kanske utdöma den, likasom åtskill|178|igt annat i detta stycke, beräknadt för effekt på en stor scen? Ja då har jag ej annat att svara, än att nutidens verksynd låder vid stycket. Klassiskt vill det ej vara, oaktadt alexandrinerna; det vill höras och ses. Jag skulle ej våga sända det till Runeberg, men – till Dig vågar jag.

Sedan jag nu tröttat ditt tålamod, låfvar jag Dig att framdeles tiga, hvad än Reginas öde må blifva. Låt oss arbeta, låt oss hoppas. Medan verkligheten rundtomkring oss spelar sin blodiga dram, må vi mana de framfarna skuggor och mäta dem med nutidens store. Mäktige andebesvärjare vi – som icke ens förmå besvärja i dagen en theater värdig vårt sköna Helsingfors!

Du, som icke tvekat, icke tviflat, tro stadigt på en framtid för scenens konst, den högsta och yppersta af alla. Äfven om de första försöken endast äro bestämda att fylla vallgrafven för de efteråt stormande; äfven om de tala med annan tunga än landets egen, som visserligen en dag skall häfda sin rätt; äfven om de i början måste söka sitt stöd och låna sin glans utom det närmast och egentligast egna; den dramatiska scenen i Finland skall och måste dock hafva egen repertoir, egen skådebana, egna skådespelare; den måste göra sig värdig att finnas.

Helsingfors i September 1854.

Z. Topelius.

[]|179|

Regina von Emmeritz.

[]

Personer:

Konung Gustaf II Adolf.

Fursten af Emmeritz.

Regina von Emmeritz.

Axel Lilje, öfverste för Österbottningarne.

Larsson och Bertel, officerare vid finska rytteriet.

von Alten, tysk öfverste i svensk tjenst.

Pater Hieronymus, chef för jesuiterne i Franken.

Förste jesuiten.

Andre jesuiten.

Dorthe, Reginas amma.

Kätchen, kammartärna.

Furstens adjutant.

En page.

En svensk härold.

En svensk soldat.

 

Svenska officerare och soldater. Soldater af slottets garnison. Munkar och nunnor. Qvinnor och barn af slottets invånare.

 

Stycket spelar på slottet Emmeritz i Franken, i början af Oktober 1631. Mellan första och sista akten förflyter vidpass ett och ett halft dygn.

[1]|180|

Första akten.

Reginas rum i slottet Emmeritz. Rummet klosterlikt. Möbleringen rik, men i mörka färger. I fonden en niche med den heliga jungfruns bild af marmor. Denna del af rummet är halfmörk och upplyses blott af en lampa framför helgonbilden. Till höger en dörr. Ett bord med en uppslagen bok.

Scen 1.

Regina knäböjd framför helgonbilden; kostym: åtsittande svart sammet; kring hufvudet ett hvitt dok, hvars ändar äro lindade kring halsen; ansigtet obetäckt. Till venster i förgrunden Dorthe sittande vid sin slända; kostym den vanliga tyska från denna tid. Kort derpå Kätchen. Kostym: en tysk borgarflickas i bjerta färger.

Dorthe.

N:o 1. Spinnvisa.

Och Torquemada var en man,

Han var så god som någon ann’;

Gloria!

Han mötte tre kättare på en väg,

5Den ena så hängde han i ett träd;

Gloria!

Den andra så brände han på ett bål,

Den tredje blef kokad i kopparskål;

Gloria!

|2|

10Torquemada var en man,

Han var så god som någon ann’.

Och Ravaillac han var en man,

Han var så god som någon ann’;

Gloria!

15Han mötte kung Henrik i Paris,

Och kättarne sjöngo lof och pris;

Gloria!

Men bäst som kungen var hvit och röd,

Så föll han ned uppå gatan död;

|181|

20Gloria!

Ravaillac han var en man,

Han var så god som någon ann’.

Under sednare versen inträder Kätchen, obemärkt af de öfriga. Hon bär en korg med äpplen, stadnar med en gest af otålighet och börjar följande kupletter omedelbart sedan Dorthe slutat sina. Regina har uppstått och sitter orörligt läsande vid bordet.

N:o 2. Kätchens Kupletter.

Det är så skönt i skog och mark

Vid klara månens sken;

25Som silfver är den höga park

Och som ett guld hvar gren.

Och daggens perlor le i rad

Som stjernor på de gröna blad;

Det är så skönt, jag är så glad

30Vid klara månens sken.

|3|

(Till Regina)

Ja, fröken, jag kommer från parken. Månsken på gröna löf, ni kan inte tro hvad det är herrligt. Man går och man går, och man tänker och man tänker. Kan fröken säga hvad man tänker uppå? Det skall jag strax säga ...

Andraoriginal: An ra kupletten.

Och fann jag i den gröna skog

En vän som vor’ mig huld,

Jag visste nog, emot mig log

Hvartenda löf som guld.

35Och månens glans och qvällens tår,

Och daggens stjernor i mitt hår,

De hviska hvad jag nog förstår

Allt om en vän så huld.

(Till Regina)

Ja, fröken. Verlden är så skön, och lifvet är så lätt. Det är så godt och varmt att älska och sjunga. Hat är så styggt, men kärlek, se det är något helt annat. Vet fröken hvad kärlek är? (Skakar suckande på hufvudet). Hå hå! Får det vara ett äpple? (Regina vägrar med ett afböjande tecken).

|182|

Dorthe (otåligt).

Tig med ditt dumma prat! Du ser att fröken beder.

40Hvad flärd! Hvad näsvishet! Är det väl skick och seder,

Att så dig spöka ut i rödt och hvitt och blått,

Som en Nürnberger tös, i detta fromma slott!

Ja visst tar ondskan till, och verlden blir allt värre,

Och visst tar djefvulen snart loven af vår Herre,

|4|

45När sådant tal man hör i ungdoms lösa mund.

Vor’ jag din fröken, ja min själ, jag strax på stund

Dig skulle ....

Kätchen (till Regina, räckande henne ett äpple).

Se på det! Säg, har ni sett så mogen,

Så saftigt skön en frukt, nyss plockad uti skogen?

Ät, fröken, ät! (Regina vägrar som förut.)

Jaså. Jag frågar, är det rätt?

50Tre gånger hvarje dag så äter jag mig mätt,

Och ni – tre långa dar förgått, sen minsta föda

På edra läppar kom! Det kan en menska döda.

Er kind den är så blek; så matt ert hjerta slår.

Hvem skulle tro att ni är bara sexton år!

Dorthe.

55Det var engång en orm, som smög i paradiset.

Han bjöd hvad du nu bjöd – ett äpple! – det var priset

För menskans första synd. Och att det äpplet åts,

Tro mig, det var ett brott, som än i dag begråts.

Kätchen.

Visst mycket möjligt – men jag hade gjort som Eva.

60Jag tänker: utan mat kan inte menskan lefva.

När jag är hungrig och försöker fromt att be,

Så, vet ni, är min bön en riktig hädelse.

Sanct Bonifacius! – så tänker jag ovärdig –

Sanct Bonifacius, låt soppan snart bli färdig!

|5|

65Ja, om en kättare, en Svensk, i kopparskål

Man kokt, som nyss ni sjöng, jag tror – nej, smakligt mål,

Jag åt’ ej kättarn. Det får ni, mor Dorthe, göra.

Jag tänker jag som så ....

|183|

Dorthe.

Hvad tänker du? Låt höra.

Kätchen (tvekande).

Jag tänker jag som så: fast kättarn ej är bra,

70Han är på sätt och vis ändå en menniska.

Dorthe.

Nå har man värre hört! En menniska är kättarn!

Han! – Turken, Svensken, Finn’! Nå hvarför ej skarprättarn

Och röfvarn, mördaren! Han menska är också.

Ogräs på kyrkans mark med rot uppryckas må.

75Det var en herrlig syn – jag än af glädje gråter –

I fjol i Ingolstadt, när kejsarn vände åter,

På torget fyra bål man till hans ära tändt,

Och fyra kättare på hvarje bål man brännt.

Ack, så uppbygglig syn kan just en kristen gläda.

Kätchen.

80Åh fy, mor Dorthe, fy!

Dorthe.

Hvad! Vill du kyrkan häda?

Håll tungan rätt i styr, du sladdermundta tös,

|6|

Ty slipper än en synd från dina läppar lös,

Så tag dig väl i akt för inqvisitionen,

Som, Gudilof, har makt att skydda religionen.

Kätchen (à part).

85Otäcka hexa, du åt patern är spion.

(Högt)

Förlåt mitt oförstånd! Jag är så fast i tron,

Som någon nunna, ja, och beder mina ave’n.

Men säg mig, är det sannt, att fjerran öfver hafven

Ett folk har drifvit hit med bister nordanstorm,

90Småvexta, borstiga, af knappast mensklig form,

Ludna, behornade, med klor på sina händer

Och hiskliga att se, med långa vilddjurständer?

|184|

Dorthe.

Ja verldens sista tid är kommen. Sådant tåg

Af hedningar och troll ej menskligt öga såg.

95Nog säges det att grym är Svensken till att möta,

Dock är han kött och blod, och honom kan man sköta;

Men Finnen är ett hår af sjelfva Belsebub!

Hård emot bly och stål, han trollar, rubb och stubb,

Mir nix, dir nix, sin man, om än så väl beväpnad,

100Och, stupad, står han opp igen i drakeskepnad.

Kätchen.

Det är ju rysligt.

Dorthe.

Ja, att rota sådant pack

|7|

Och deras konung ut, förtjenar evig tack.

Men det är sent. Gå, red din frökens bädd till natten.

Kätchen.

Jag går. Och äpplena? Dem får jag ge åt katten.

(Till Regina)

105Så när jag glömt en sak. Hans durchlaucht, er herr far,

Har frågat efter er. (Går.)

Scen 2.

Regina stum. Dorthe.

Dorthe.

Mitt barn, ståndaktig var!

Din far skall locka dig, som ofta förr han brukat,

Med verldens snöda lust, som många själar slukat.

Din far skall locka dig med fagra kärleksord;

110Hvad finns väl, som är värdt att älska på vår jord?

Nej hata – hata allt hvad denna verlden bjuder,

Det är det första bud, som till den fromme ljuder.

Blif värd ditt lefnadsmål, som köps ej utan strid:

|185|

Martyrers helgonkrans och klostrets stilla frid!

(Hemlighetsfullt)

115Låt ej förleda dig af någon verldslig lystnad

Att svika det, hvartill med fasta och med tystnad

Du sedan trenne dygn så fromt har dig beredt.

Jag vet ej hvad det är – jag vet allenast det,

Att Hieronymus’, den fromme paterns, lära

120Skall en odödlig frukt för paradiset bära.

|8|

Scen 3.

Regina stum. Dorthe. En väpnare. Strax derpå Fursten af Emmeritz; kostym en krigares.

En väpnare (uppslående dörrarna).

Fursten af Emmeritz, hans durchlaucht. (Går.)

Fursten inträder. Regina uppstår till hans möte, stel, kall, orörligt i samma ställning, medan fursten talar.

Fursten (betraktande henne med genomträngande blick).

Ser ni det,

Min fröken, fortare den gamle fadrens fjät

Uppsöka dottrens dörr, än dottrens honom söka.

Tre dagar solen gått att lifvets timmar öka,

125Tre dagar har jag ej sett mina ögons tröst;

Min enda dotter flyr sin ömme faders bröst.

Mår du ej väl? Din kind är blek, ditt öga glöder

Af dyster eld; hvad är det som din ro föröder?

Din kropp är sjuk? Nåväl, vi söka läkedom;

130Men rasar der en brand i själens helgedom,

Förtro dig till din far! Kom, öppna mig ditt hjerta!

Hvem älskar dig som jag! Hvem delar så din smärta!

Kom, var mitt goda barn, som du det fordom var!

(Fursten utbreder sina armar. Regina orörlig och kall. Kort paus. Furstens armar sjunka långsamt tillbaka.)

Mitt barn har ej ett ord, ej ens en blick till svar!

|186|

135Gå, gamle, i din graf! Midt i din rikdoms lotter,

Hvem är så arm som du! Du har ej mer en dotter.

Dorthe.

Vår tid är ond, ers nåd, och menskohjertat svagt.

|9|

Man späker kött och blod, dem onda lustar gnagt.

Pris vare helgonen! Er dotter dem till ära

140Ett heligt löfte gjort att ingen mat förtära

Och tämja ordets flygt, som grafven tiga still,

Till dess ....

Fursten (otåligt).

Nåväl?

Dorthe.

– Till dess Guds moder sjelf det vill.

Fursten.

Vansinniga, är du, är hon ifrån förståndet?

Dorthe.

Hvad lön i paradis, sen allt är öfverståndet!

Fursten.

145Gå från min åsyn, orm, som stungit har mitt barn,

Mitt arma barn, som sjelf jag snärjt i dessa garn!

Hvad olycksöde slog med blindhet detta öga,

När Hieronymus, när dig jag denna höga

Och rena själ förtrott! Se der ert verk! Försyn,

150Hvi tog du tidigt bort en moders eftersyn!

Förgiftadt är mitt barn uti dess ungdoms blomma!

Se denna marmorbild, den känslolösa, stumma!

Är det min dotter? Nej – min dotter hon var mild

Och huld och god och öm, en jordisk englabild!

155Förbannad vare den, som stal min engels vingar,

Som fick ett hjertas guld och här en sten mig bringar!

(Regina visar en lindrig rörelse.)

|10| |187|

Dorthe (sakta vid hennes sida).

Hör, frestarn hädar Gud!

Fursten.

Så det ej blifva får.

Hör mig, mitt barn, om än ett menskligt hjerta slår

I detta bröst af jern. Jag, af min ätt den sista,

160Som bär ett svärd, vill ej, när mina ögon brista,

Begrafva seklers glans med dig i klostrets natt.

Du är min arfvinge. Jag vill ej att min skatt,

Mitt furstendöme och mitt namn du fegt skall sälja

Åt snikne munkar. Nej, du skall en make välja,

165Hög, mäktig som du sjelf, att i dess sista knopp

Må ätten Emmeritz föryngrad lefva opp.

Fursten af Lichtenstein din hand af mig begärde ....

Dorthe (som förut).

Nu frestar verldens makt.

Fursten.

Det är en man af värde,

Och gammal är hans ätt. Ah, tro mig, nog jag mins

170Hvad du mig sade förr: »för liten är en prins!

Jag kan blott älska den, som har besegrat verlden

Och flera hjertan vann med dygd, än land med svärden.

Gif mig en kung, min far!» – Så sade du mig då.

Nåväl, mitt barn, hvad du begärt, det skall du få;

175Om ej en kung till namn, likväl en kung i ära;

Med kejsarn Lichtenstein beslägtad är helt nära.

|11|

Dorthe (som förut).

Nu frestar verldens glans.

Fursten (mörk).

Än intet ord till svar?

Nåväl, hör mitt beslut. I morgon ren du far

Till kejsarns hof i Wien, att hos din tant förblifva.

180Jag tjugu ryttare vill till eskort dig gifva;

|188|

Osäker tiden blir, ty Tilly slagen är

Vid Breitenfeld, och snart kanske är Svensken här.

Scen 4.

De förra. Hieronymus har under sista repliken inkommit och betraktat fursten med korslagda armar. Kostymen en dominikanermunks. Kring medjan ett rep och ett svärd.

Hieronymus.

För sent, ers nåd, för sent, att sig i Wien förlusta!

Drag alla bryggor opp och till försvar er rusta!

185Snömajestätet rusar likt lavinen öfver oss;

Vill ni ej fången bli, bered er på att slåss.

Jag var i Ilmenau – der blänkte svenska vapen;

I Schleusingen – med nöd jag undgick fångenskapen;

I Arnstadt likaså – i Schweinfurth likaså;

190I Königshofen man beredde sig att stå.

Förgäfves! Utan hejd sig breder kättarbandet

Med kungen i dess spets kring hela Frankerlandet.

(Med en sidoblick på Regina).

I morgon ren man här kan vänta ett besök.

|12|

Fursten (à part).

Du svarta korp, af blod du känner ren en rök.

(Högt, med en axelryckning).

195Ja, pater, ni har rätt. Blodhundarne oss jaga.

Till frukost, menar jag, skall Svensken ej oss taga,

Men redom oss att ta emot en gäst så rar;

Ni, fröken Emmeritz, tillsvidare blir qvar.

(Trumpetstötar utanför scenen.)

Det är den trupp jag sändt att undersöka nejden.

200Hvad för den åter hit? Månn’ ren begynner fejden?

(Går.)

|189|

Scen 5.

Regina stum, återtar sin plats vid bordet och boken. Dorthe och Hieronymus till venster; dialogen halfhög.

Hieronymus (blickande efter fursten).

För bräckligt är ditt svärd och alltför låg din mur,

Men bakom den är spändt ett lejonnät på lur.

Har jag mitt byte här, sen har det ingen fara.

(Till Dorthe).

Se så, hvad nytt? Ditt nit, hur har det lyckats? Svara!

Dorthe.

205Jag har, som ni befallt, med oförtruten flit

All paradisets fröjd beskrifvit bit för bit.

Och der det ej var nog, jag har med nit och möda

Afmålat skärselden och lågorna bra röda.

Pris vare helgonen! Det börjar att ta fart.

|13|

210Af hunger halfförtärdt, det fromma barnet snart

Skall som en vidja spakt i våra händer falla.

Hieronymus.

Inbillningens fantom till hjelp vi måste kalla;

Dess makt är fruktansvärd.

Dorthe.

Det har jag också tänkt.

Jag henne derföre i tystnad djupt försänkt.

215Åh, jag förstår min sak. När ordet är begrafvet

Djupt uti tankens natt, som perlan uti hafvet,

Gå hjernans spöken blindt som galna hundar ut

Och bita i den hand de slickade förut.

Hieronymus.

Ej illa ... ganska bra! Nåväl, och sen det andra?

Dorthe.

220Ack fromme fader, ej det kära barnet klandra.

|190|

Det är i korthet så, att fröken haft en dröm.

Guds moder har hon sett småleende och öm

Till bädden stiga fram och säga: »bida! bida,

Bed, fasta och var stum, tilldess invid din sida

225Min bild uti ditt rum sitt hufvud böjer ned!»

Den heliga försvann, och ljus en glans sig spred

I rummet der hon stått. Och nu Regina dröjer

Och bidar tecknet än, tilldess sig bilden böjer.

|14|

Hieronymus.

Godt. Något medel vi väl torde finna på.

(Till Regina)

230Mitt fromma barn, din bön skall visst till himlen nå;

Ditt namn man räkna skall en dag bland helgons skara.

Har du beslutat? (Nekande tecken af Regina.)

Nej? Dig himlen sjelf skall svara?

(Jakande tecken. Regina pekar på bilden.)

Du hatar, icke sannt, all kätteriets pest?

(Jakande tecken.)

Och en bland dödlige du hatar allramest?

(Lifligt jakande tecken.)

235Vet då, mitt barn, den man du hatar mest af alla,

Han nalkas hit. (Liflig rörelse.)

Rätt snart. (Samma tecken.)

Den mannen måste falla,

Ej så? (Tvekande tecken. Regina pekar på bilden.)

Befrias skall din tro, din kyrka och ditt land?

(Samma tvekan.)

Den helga jungfrun styr ditt hjerta och din hand?

(Jakande tecken.)

Pax tecum, filia. Dominus ipse reget.språk: latin

Scen 6.

De förra. Fursten. Strax derpå Larsson och Bertel i svensk krigaredrägt, med bundna händer och ögon. Kätchen. Vakt.

|191|

Fursten (i dörren).

240För fångarne hit in.

|15|

(Inne på scenen.)

I sanning rätt förväget!

En trupp af tio man vill här bespeja oss;

Mitt folk angriper dem, som galningar de slåss,

Och när de våra sist med nöd dem öfvermannat,

Två officerare i våra händer stannat.

(Larsson och Bertel införas.)

Larsson.

245Krypskyttar! Röfvarpack! Backharar! Skojare!

När har man sett så dumt en menska sig bete!

Att binda oss som får! Oss ärliga soldater!

Är det er krigarsed? Jag håller två dukater

Emot en tom butelj, att någon munkekolt

250Till lösen för sin själ åt djefvulen oss sålt.

Prosit, ers vördighet! Låt skjuta oss för pannan!

I denna verlden ej, och föga i en annan,

Vi se hvarandra mer ... och gudskelof för det.

Bertel.

Med hela svenska härn, som följer våra fjät,

255Man skjuter fångar ej.

Larsson.

Åh, ändan verket prisar.

Jo lita du på det, jag känner mina grisar,

Sad’ mor om pojkarna. Ja herre Gud ändå,

Jag är en gammal tok, för mig så får det gå.

Jag slagits dagen om och rumlat hela natten,

|16|

260På hela jordens rund jag hatat endast vatten,

Men älskat som en Turk och spelt som en Kroat,

Och nu så säger jag till döden: skål, kamrat!

Men du, min lille pilt, ditt skägg behöfver vexa,

Och far din sad’ till mig: lär pilten blott den lexa,

265Att bli en finsk soldat! – Nu skjuts du som en hund!

Högvördige herr munk, förlåt min lösa mund,

|192|

Skjut mig två gånger och låt fågelungen svinga!

Nej fan – det duger ej. Den pojken kan ej springa!

Bertel.

Hvar äro vi?

Fursten (ger tecken att lösa bindlarna).

Hos mig – fursten af Emmeritz.

Larsson (blinkande).

270Förnäm societé! Blitz! Donnerwetterblitz!språk: tyska

Hvad sad’ jag? Står ej der en munk så svart i synen

Och blänger argt på oss med rynkta ögonbrynen!

Ah ... mjuka tjenare! Jag såg ej damerna.

Très humble serviteur!språk: franska (till Bertel, nickande åt Kätchen)

Den der, hon är rätt bra.

Kätchen (till Dorthe).

275Hvad är det der för folk?

Dorthe (korsande sig).

Sanct Dominicus! Finnar!

Kätchen och Dorthe gömma sig bestörta bakom Hieronymus, som, jemte Regina, orörlig betraktar de nykomne.

|17|

Fursten (till Larsson).

Min herre, edra ord ni icke rätt besinnar.

Hvad för er hit?

Larsson.

För fan, ert folk, om jag ser rätt.

Bertel.

Rekognoscering, strid; – ers nåd bör veta det.

Larsson.

Och lust att damernas bekantskap här få göra.

|193|

Fursten (till Bertel).

280Hur stark är er armé?

Bertel.

Det skall ers nåd få höra

Kanske i morgon ren.

Fursten.

Ert lif är i mitt våld.

Bertel.

Väl möjligt. Med vårt lif är ej vår heder såld.

Kätchen (till Dorthe).

Nej hör så vackra ord det der vilddjuret säger.

Månn’ verkligt klor och horn och borst den stackarn äger?

285Han ser rätt bra ut.

Dorthe.

Tig. På trolleri ej lit!

Hästfoten, ser du den?

|18|

Kätchen (med fasa).

Aj – jo, jag ser en bit!

Fursten (till Hieronymus, halfhögt).

Ni, pater, mer än jag förstår att spionera.

Förhör ni fångarne, och sen mig rapportera! (Går.)

Scen 7.

De förra utom fursten. Reginas blickar riktas med stigande spänning än på bilden, än på fångarne.

Hieronymus.

Gudlöse kättare!

|194|

Bertel (hetsigt).

Munk, dig till vara tag!

290Min arm är bunden nu, men kan bli fri en dag ....

Larsson (afbrytande).

Förlåt, ers vördighet! Min pojke der är Finne,

Han har för liten mun, fast han är stolt i sinne.

Vi Svenskar deremot, vi ha båd’ mun och hand;

Hvad vi i näfven fått, vi hålla fast med tand,

295Och derför, med förlof, vi i en munsbit taga

Ert Tyskland och er sjelf hvad stund vi det behaga.

Men apropos, hur står det nuförtiden till

Med klostersmaken, säg? Hvad sjunger man för drill?

Hvad dricker man för vin? Hvad kysser man för nunnor?

300Jag tillstår, för min del, jag tror, af några tunnor

Rätt äkta gammalt rhenskt blir menniskan en gud;

Men dricker ni burgund, så var så god och bjud!

|19|

Hvad flickor angår, ja, så älskar jag brunetter,

Men om ett högre pris ni på blondiner sätter,

305Så mönstra vi ert folk, jag ingenting försmår,

Vi dela broderligt och dricka sen gutår.

(Betraktar mariebilden.)

Jaså, der ha vi prof på klostersmak ... Ej illa!

Passabelt ... ganska bra! Men ... hon är sten, den lilla!

Hieronymus (med raseri).

Om lifvet är dig kärt, på dina knän fall ned,

310Och om förlåtelse den helga bilden bed!

Bertel (till Larsson).

Respekt för andras tro! Vi fordra ju detsamma.

Larsson.

Afgudar utaf sten må djefvulen anamma.

Jag är en lutheran.

Bertel.

Hör opp! Ditt öfvermod

Drar slutligt öfver oss förbannelse och blod.

|195|

Larsson.

315Så! (till Hieronymus)

Gäller det mitt lif, jag hundra böner sänder.

Men var så god och först lös mina bundna händer.

Hieronymus (till vakten).

Lös honom, men gif akt! (Larssons händer lösas.)

Larsson (rycker svärdet af den närmast stående).

För gamla Sverge!

|20|

Hieronymus (till vakten).

Håll!

Grip honom!

Larsson.

Bertel, hit! Följ mig! Ur vägen, troll!

Strid. Larsson söker slå sig igenom, men tränges fäktande tillbaka mot nichen och mariebilden.

Bertel.

Ah, jag är bunden!

Hieronymus.

Fort, han skymfar än förmätet.

320Stöt gudsförsmädarn ned!

Fäktning. Ett hugg af Larssons klinga träffar mariebilden. Klingan brister vid fästet. Bilden nedstörtar i stycken.

Larsson.

Der ligger stenbelätet!

(Betraktar den afbrutna klingan, i det han afväpnas.)

Det stålet var ej svenskt, det svek i nödens stund.

Hieronymus.

Det brast mot helgonet. Hugg honom ned på stund!

|196|

Dock nej, ett sådant slut är sådant brott ej värdigt.

I morgon bittida skall bålet vara färdigt.

Dorthe (till Hieronymus).

325Hon talar!

Hieronymus.

Himlens röst!

|21|

Regina (har vid bildens fall häftigt uppstått).

(Långsamt, eftersinnande) Och bida ... fasta ... bed,

Tills bilden i ditt rum sitt hufvud böjer ned!

(Plötsligt, majestätiskt och svärmiskt)

Ödmjuken eder, folk! Ty himlens blixtar ljunga,

Och grafven har en röst, och stenen har en tunga,

Och döda ting ha lif, och tiden stilla står

330Och lyssnar på det ljud från marmorns läppar går.

Ty stunden kommen är! Fullkomnas skola orden.

Det gräsliga, som med sitt gift förpestat jorden,

Det skall med eld och svärd från jorden rotas ut,

Och det skall bli en dom, som den vid verldens slut.

335Och nu är Hat den makt, åt hvilken allt är gifvet,

Och nu är Döden mer än Kärleken och Lifvet,

Ty domens engel står på verldarnas ruin

Och blixtrar med sitt svärd af flammande rubin!

Hieronymus, Dorthe och Kätchen på knä. De öfriga i bestörtning.

Ridån faller.

|22||197|

Andra akten.

Borggård i slottet Emmeritz. I fonden en vall, som skymmer utsigten. I midten af vallen en trappa, som leder till scenen. Till höger ingång till slottskapellet. Till venster en flygel af slottet. Svagt månsken och morgonskymning, som dagas under Reginas melodram. På vallen postar en soldat.

Scen 1.

Regina ensam.

N:o 3. Melodram.

Det är så tyst, så svalt. Den evigt stumma natten

340Sin slöja breder än kring slott och land och vatten,

Och månen skiner klart på lifvets glömda strid,

Och ro har hvarje bröst och hvarje hjerta frid.

Du, arma hjerta, blott är ensamt födt att lida,

Är vigdt åt fridlös kamp, emot dig sjelf att strida;

345Du ensam, svaga rö, som böjs vid minsta fläkt,

Skall gudastark stå rak mot stormens andedrägt ....

Kort paus.

På branten, när som barn jag bröt en ros med fara,

Jag prisade dess lott, att ej blott skön få vara,

Men ock ett törne ha, att stinga hvarje hand,

350Som kom förmäten vid dess blomsterhjertas brand.

Och när en qväll jag såg det gyllne molnet segla,

Att högt från himlens hvalf sin glans i floden spegla,

|23|

Ej för dess glans och guld dess lott så skön jag fann,

Nej – blott för att en blixt uti dess sköte brann.

355Och nu, när – sjelf en ros –jag törnet bär att stinga,

När – sjelf ett aftonmoln – jag har en blixt att svinga,

Nu med ett annat språk och med en annan röst

Naturens stämma högt vill tala i mitt bröst.

Nu säger hon till mig: om sällhet du vill finna,

360O blomma, blomma var! O qvinna, var en qvinna!

O gyllne aftonmoln, bevara himlens glans!

Dess åskor natten gif! Glöm att en ljungeld fanns!

Kort paus.

|198|

Förgäfves, o natur! Hvad än din röst må tyda,

Jag hör den icke mer, jag den ej mer vill lyda.

365En enda lyder jag – den helga jungfruns bud;

Hon säger: hämna mig! Det är en röst från Gud.

Ha, redan dagen gryr, och månens glans försvagas.

Gläds, tyska fosterland, ty hämdens timma dagas!

En flickas svaga arm skall väpnas för din tro;

370För dig hon offra vill sin hela lefnads ro.

Farväl, min frid! Farväl, min barndoms glada minnen,

I stjernor i min natt, som glänsen och försvinnen!

Farväl, min ungdoms dröm, din sol i natt går ner;

Med dolken i sin hand man sofver aldrig mer.

375Farväl, min far! Och du, min mor i grafvens gömma!

I, fordna lekars ro, farväl, väninnor ömma!

Farväl! Min famn är stängd, mitt val är mer ej fritt,

Min hand är ej min hand – mitt hjerta är ej mitt!

Avancerar uppför trappan och försvinner på höjden af vallen.

|24|

Scen 2.

Hieronymus, åtföljd af förste och andre jesuiten. Sedan Regina.

Hieronymus.

Hit, fromme fäder, hit! Här kan oss ingen höra.

380För dörren faran står, och hvad är nu att göra?

Det helgonen har täckts att öka kättarns makt;

Han halfva Tyskland ren sitt välde underlagt.

Fegt Königshofen nyss har öppnat sina portar;

Jag väpnat bönderne, men ack, de fly som hjortar,

385Och Tilly till vår hjelp att ila dröjer än.

Förste jesuiten.

Mitt råd är att vi fly.

Andre jesuiten.

Med våra skatter.

|199|

Hieronymus.

Men

För sent!

Förste jesuiten.

Bakportarna?

Hieronymus.

Der sen J svenska tälten,

Som hafvets skum i storm, sig breda öfver fälten,

Och kungen sjelf är med. Om några ögonblick

390Han slottet storma skall. I dess förfallna skick

Det står ej länge mot.

|25|

Andre jesuiten.

Det helgonen afvände!

Hieronymus.

Är det ert enda råd? Har all er list en ände?

Fly? – Store Loyola, ditt mäktiga förbund,

Som folk och samveten har styrt till denna stund,

395Som sina visa råd i kungars öron hviskat

Och en besmittad verld med bålets eld förfriskat,

Nu faller det med skymf, ty dina egna fly,

Och kättarnes triumf från denna dag blir ny.

Nej – ändamålets vigt bör våra medel adla.

400I sådan kyrkans nöd, hvem skulle väl oss tadla,

Om till Guds ära vi och hela Tysklands väl

Åt döden vigde in en ren förtappad själ?

Andre jesuiten.

Det vor’ ett heligt verk.

Förste jesuiten.

Och säkert Gud behagligt.

Hieronymus.

Ja, det förstås. Men nu det endast är beklagligt,

|200|

405Att ett så heligt verk ej finner en person,

Som med en säker arm förenar nit för tron.

Om till exempel ni ....?

Andre jesuiten.

Hvem? Jag? Nej, Gud bevara!

Min arm är full af gikt. Jag kan för den ej svara.

|26|

Hieronymus (till förste Jesuiten).

Men kanske ni, min far? Ni synes stark och sund.

Förste jesuiten.

410Jag? Som har vattusot och hostar hvarje stund

Och darrar som en asp!

Hieronymus.

Betänk, martyrers gloria

Blir eder lön.

Andre jesuiten.

Er sjelf vi unne slik victoria.

Hieronymus.

Hör mig, så vigtigt värf ett redskap finna bör,

Som listigt på engång och blindt af nit det gör.

415Dess hand ej misstänkt bör från offrets närhet jagas.

Tvärtom. Af hemlig makt bör kungens hjerta dragas

Till detta väsende, som, likt en Nemesis,

Skall följa i hans spår, orubbelig och viss.

Och när han minst det tror, när läppars löje skalkas

420Och ögats oskuld ler – då skall förderfvet nalkas.

Förste jesuiten.

Vist är ert råd. Tyvärr, vi män af Loyola

Alltsedan Jacques Clement ett dåligt rykte ha.

Andre jesuiten.

Hvar finna en person så sällsynt vi behöfva?

|27| |201|

Hieronymus.

Hon redan funnen är. J skolen henne pröfva.

425Här bor i detta slott en flicka stolt och ung,

Skön, enkom skapad att med blindhet slå en kung.

I denna barm af eld, beslutsam i dess tystnad,

Bor kraft till stora värf och gränslös ärelystnad.

Pris vare Loyola, jag ringe tjenare

430Förstått att denna själ en nyttig riktning ge.

Förste jesuiten.

O store lärare! Vår ordens glans och prydnad!

Hieronymus.

För klostret fostrad opp i blind fanatisk lydnad,

Vår orden hon i arf ett furstendöme ger

(à part)

Och mig en furstehatt, lik furstens i Trier.

Andre jesuiten.

435Men i sitt raseri skall Svensken henne döda ...

Hieronymus.

Så kan hon ej sitt arf åt någon make öda.

Förste jesuiten.

Man skall förfölja oss ....

Hieronymus.

Men Gustaf Adolf dör!

Andre jesuiten.

Utrota oss ....

|28|

Hieronymus.

Hvad mer! Vår kyrka segra bör.

Ah, må vi falla vi, blott våra läror stiga!

440Den som vill stora mål, må stora offer viga.

Till döden för vår tro jag vigt oss alla in.

Nu gån den väg er tycks! Jag kan gå ensam min.

|202|

Förste jesuiten.

Vi stadna alla qvar med er.

Hieronymus (slår tre slag i händerna. Regina nalkas).

Träd fram, furstinna,

Af himlen korad ut till Tysklands räddarinna!

445Tvåtusen år förgått, sen Judith höjt sin hand

Att Holofernes slå och rädda Juda land;

Tvåhundra år förgått, sen Orleans’ vapenklädda

Befriarinna drog sitt Frankrike att rädda.

Säg, vill du handla så som Judith handlat har

450Och som Johanna d’Arc? Vill du det?

Regina.

Ja, min far!

Hieronymus.

Så svär derpå!

Regina.

Jag svär, mitt hat skall evigt glöda.

Hieronymus.

Och bryter du din ed?

|29|

Regina.

Så må er hand mig döda.

Hieronymus.

Välan, vår tid är dyr, och stunden kommen är.

Så väpna dig med tron! (Räcker henne en dolk.)

Tag detta vapen här!

455Ett crucifix du skall uppå dess fäste finna.

Tag Judiths dolk och glöm, som hon, att du är qvinna!

(Jesuiterne och Hieronymus gå.)

|203|

Scen 3.

Regina qvarstadnar, stirrande på dolken. Kätchen hoppar lätt in från venster. Kort paus.

Kätchen (gladt).

Ett ord!

Regina.

Tag Judiths dolk!

Kätchen.

Fröken!

Regina.

Och glöm, som hon,

Att du en qvinna är!

Kätchen.

Men ....

|30|

Regina.

Väpna dig med tron!

Kätchen.

Men hör mig då. Jag kan en vigtig sak berätta.

460Den unge Finnen .... Nå? Ni gissat långt för detta?

Han har ej klor!

Regina.

En dolk!

Kätchen.

Han har ej heller horn!

Jag var hos fångarne helt nyss i deras torn.

Han är ej luden, nej, fast litet brynt af solen.

Från Lappland kommer han ....

|204|

Regina.

Vår tid ....

Kätchen.

Ja, rakt från polen.

465Ni skrattar ej?

Regina.

Är dyr!

(Ilar, utan att se eller höra Kätchen, in till kapellet.)

Kätchen.

Se så, nu går hon bort.

Rätt underlig hon är, min fröken, sedan kort.

Men dessa kättare – isynnerhet den ena –

Jag håller af dem. Ja, hvem kan mig det förmena,

|31|

Att se på vilda djur? .... Min fromme far, jaså,

470Ni vill då bränna dem? Men derom bli vi två.

Ilar bort. Under Kätchens sista replik visa sig soldater af garnisonen på vallen. Morgonen har ljusnat, men full dager inträffar först vid Gustaf Adolfs inträde.

Scen 4.

Fursten, med hastiga steg. En Adjutant. Post på vallen.

Fursten.

Gå, samla allt vårt folk. Dem ordna fort till striden.

Sänd krut och kulor opp till vallen undertiden.

Beväpna skyndsamt allt hvad lif och anda har;

Jag sjelf vill stadna här, att ordna vårt försvar.

(Till utposten på vallen)

475Syns fienden ej än? Säg, nalkas våra faror?

Posten.

Mot slottet rycker han i täta mörka skaror.

|205|

Fursten.

Ha, ungt som fordom än mitt gamla hjerta slår.

När man sin ära mins, man glömmer sina år.

Adjutanten (hastigt in).

En svensk parlamentär.

Fursten.

Man honom in må föra.

Adjutanten af.

480Var vaket, du mitt svärd, men du, var döft, mitt öra!

|32|

Scen 5.

Fursten. En svensk Härold med förbundna ögon införes af vakt. Bindeln löses.

Fursten (à part).

När lejonet till språng sig hukar, ryter det

En artighet förut. (Högt) Ert budskap?

Härolden.

Ser jag rätt?

Har till hans höga nåd, riksgrefven af Massala

Och furst af Emmeritz, jag här den äran tala?

Fursten.

485Jag fursten är. Välan!

Härolden.

Hör då det bud jag ger.

Min herre, Sverges kung, Gustavus, helsar er.

Han fordrar detta slott med allt hvad slottet äger.

Hans här är stark, och Gud har gett hans vapen seger;

Men eder borg är svag, kan ej stå oss emot.

490Ej van att svagheten förtrampa med sin fot,

|206|

Min herre bjuder er fritt aftåg med de edra

Och vill i er person en grånad ära hedra.

Fursten.

Är detta allt?

Härolden.

Ers nåd, min konung afskyr blod.

Ej fläcka denna vall med fåfängt öfvermod.

|33|

495Engång af striden varm, kan ej soldaten stillas.

Om slottet tas med storm, skall mycket blod förspillas.

Belasta ej, ers nåd, er gråa hjessas frid

Med all den nöd, som blir en följd af sådan strid.

Fursten.

Ditt budskap, är det slut?

Härolden.

Ja, det är slut, ers nåde.

Fursten.

500Gå, helsa då din kung; hans list vi genomskåde.

Säg, att emellan oss och honom är en vall;

Vid vallen är en graf, för en af oss till fall;

Och bakom den en mur, och uppå muren händer,

Och i hvar hand ett svärd, och uti svärden ränder

505Af fordna striders hugg. Gå, säg din kung det der,

Och säg att mer än mur och vall och svärd och här

Stå mellan oss min Gud, mitt fosterland, min ära.

Jag glömma vill att du djerfs annat svar begära.

Härolden.

Är det ert sista ord?

Fursten (till vakten).

För honom säkert bort.

Härolden.

510Farväl, ers höga nåd; vi träffas innan kort.

|207|

Härolden bortföres med förbundna ögon.

|34|

Scen 6.

Fursten. En adjutant. Soldater. Munkar.

Fursten.

Hvar man uppå sin post! Hvar klinga ur sin slida!

Det svenska lejonet är icke godt att bida.

Upp! Vapen! Kulor! Krut! På valln det samlen sen!

Hvar qvinna sjude beck! Hvar pojke bäre sten!

Liflig rörelse på vallen af soldater, qvinnor och barn.

(Till munkarne)

515Här under stridens larm man läsa må en messa;

Det sägs att böners ljud skall svärdens uddar hvässa.

Vigvatten, pater, hit! Vig hvar kanon, hvart skott!

Men herre, lagom stänk, att krutet ej blir vått!

Skjutandet begynner till höger utom scenen.

Soldat (på vallen, fallande).

Maria hjelp!

Fursten.

Rätt så. Maria hjelp! är lösen.

520Mod, mina barn! Rätt så! Med olja öfverösen,

Med stenar krossen dem! Maria hjelp beskär.

Håll ut ett ögonblick! Jag strax är åter här.

(Ilar åt den sida der striden höres.)

Scen 7.

Tilltagande stridstumult. Liflig rörelse på vallen. Sårade bortföras. Ur kapellet till höger tågar en procession af munkar och nun|35|nor; i spetsen för dem Hieronymus och Regina. Följande messa afsjunges under det att striden fortfar.

|208|

N:o 4. Katholsk Messa.

Sancta Maria,

Libera nos!

525Optime flos,

Flos sine spina!

Cœli regina!

Ter gloriosa

Rosa formosa!

530Alma, beata

Palma sperata!

Gratiæ signum,

Dignum, benignum!

Stella jucunda!

535Maris mortalium,

Spiritualium

Unda profunda!

Libera! Libera! Libera nos!

(Strax efter messans slut instörtar en del af vallen.)

Scen 8.

De förra. Fursten. Strax derpå Larsson, Bertel och svenska soldater.

N:o 5. Melodram.

Fursten (med slitna kläder och hastiga steg).

Hit, flera man, hitåt! Man klättrar öfver vallen.

|36|

Soldat (på vallen).

540Vi stå ej längre ut. Vår officer är fallen.

Fursten.

Stån! Viken ej ett steg! Jag kommer till er hjelp!

Vräk Svenskarne från valln och deras stegar stjelp!

Slottets soldater fly öfver scenen.

|209|

Fursten (hejdar dem).

Stån, fege uslingar! Skall här er furste blöda?

Larsson och Bertel intränga fäktande på scenen.

Larsson (till fursten).

Er fången gif, ers nåd! Försvar är fåfäng möda.

Fursten (fäktar med Larsson).

545Förräderi!

Bertel (till Regina, som till venster i förgrunden synes vänta någon).

Ni här! Att dö är ni för ung!

Regina (stöter honom ifrån sig).

Tillbaka! (Fattar hans arm)

Vänta, säg, när kommer han, er kung?

Fursten (besegrad vid vallen).

Ah, jag är sårad!

Regina.

Ah, förbarma dig, Maria!

(Till Bertel)

När kommer han, er kung?

|37|

Bertel.

Jag vill er far befria.

Regina (med högsta otålighet).

Er kung, när kommer han?

Bertel.

Han snart skall vara här.

Regina.

550Tack! Rädda nu min far!

|210|

Bertel för fursten till kapellets ingång. Den sårade hvilar utmattad på trappan.

Larsson (utåt vallen).

Vår fånge fursten är,

Och slottet det är vårt. Hitåt, kamrater alla!

Och ned med vapnen der! Numera vi befalla.

Svenskarne intränga. De belägrade sträcka gevär.

Scen 9.

De förra. Axel Lilje. Sedan Konung Gustaf Adolf med svit, hvaribland von Alten. Man hör utanför scenen en segermarsch.

Axel Lilje (i brechen på vallen).

Plats för Hans Majestät!

Fanor planteras å ömse sidor om brechen. Konungen, i spetsen för sin stab, intränger med draget svärd genom brechen. Scenen ljusnar. Grupper af krigare, som efterhand fylla vallen och större delen af scenen. Regina och Hieronymus till venster i förgrunden. Fursten på trappan till kapellet.

|38|

Konungen

(ännu i brechen, till en adjutant)

Sen slottet nu är vårt, gå, dess besittning trygga!

555Ställ vakter öfverallt! Bevaka hvarje brygga!

Der murn är svag och der försåt befaras kan,

Ställ Finnarne på post, som förr ni varit van.

Afväpna fienden! Blod får ej mera rinna.

För mycket flutit ren. Beskydda barn och qvinna.

560Håll tygel på ert folk. Man stränga ordres ger,

Att värnlös fiende är fiende ej mer

(Nedstiger på scenen.)

Guds makt! Man skall dock ej om Gustaf Adolf säga,

Att han vill Pasewalk med Pasewalk uppväga.

Sorl bland soldaterne.

|211|

Kungen (strängt).

Ve den som bryter här sin konungs stränga bud.

565En kort process, kort dom, och sen hans själ åt Gud!

Sorlet tystnar.

von Alten.

Men slottet togs med storm. Af våra fallit hundra.

Soldaten med sitt blod har köpt sin rätt att plundra.

Kungen (skarpt).

von Alten, ni är Tysk, ni förr hos Tilly var;

Jag vill förlåta er ert oombedda svar.

570Det sällsamt är, vid Gud; vi främlingar från norden.

Vi spilla lif och blod för er, för tyska jorden,

Och fattiga på guld från våra segrar gå.

|39|

Men när vi krigets gam vid rofvet hejda, då,

Då, tyske riddersmän, då är det J som ropen

575Till främlingen: hugg in! Slå, plundra, mörda hopen!

Åh mina herrar, det är eder sed; men jag

Har ej i skola gått hos Wallenstein. Min lag

Jag ej i Magdeburg af Tillys bödlar lärde.

För mig ha menskorätt och menskolif ett värde;

580Och den af mitt befäl, som annan lag vill ge,

Står fritt att lemna härn. Farväl min öfverste! (von Alten går.)

(Till Soldaterne)

Barn, jag är nöjd med er som Svenskar och soldater.

Väl högre murars fall vi sett och större dater;

Dock ha’n J gjort er pligt. Två dagars rast jag ger;

585För bytet sen per man två gyllen. Gud med er!

Soldaterne skingra sig under hurrarop.

(Till Fursten)

Min furste, gästfrihet en ädlings glans plär öka.

Objuden kommer jag att edert slott besöka.

Förlåt, jag tog den väg, som öfrig var att fås,

Ty jag har ondt om tid, och porten hade lås.

590Ni ser, jag nycklar har, i svenska smedjor gjorda,

Som öppna alla lås, om än så illa smorda.

|212|

Men att min väg dervid blef fläckad utaf blod,

Det kunde ni, min prins, besparat edert mod.

Regina, hvars blickar skarpt och oafvändt följa konungen, för handen till dolken.

Fursten.

Om lifvets väg, min kung, till fall, till seger leder,

595Betyder föga, blott det är en väg af heder.

|40|

Den siste af min ätt, som bär ännu ett svärd,

Jag falla vill mitt namn och mina fäder värd.

Gå, krossa denna barm, som ni min mur har krossat;

Gå, grusa denna borg, som seklers strider trotsat;

600Med jorden jemna den; bygg er en thron deraf; –

Min ära blomstrar dock med gräset på min graf.

Kungen (mildt).

Min furste, ädle prins! Räck mig er hand att stöda,

Ej en besegrad mer, dömd att förhånad blöda,

Men segrare. Ty hvad på jorden emotstår

605Så högsint äras språk i glans af silfverhår!

O att hvar riddersman i Tysklands sköna dalar

Må tala detta språk, som ni, min furste, talar;

Då stode godt vår sak.

Reginas hand sjunker från dolken.

Fursten.

Då stode ni ej här.

Kungen.

Väl möjligt. Jag ej här – och Ferdinand ej der.

610Men ni är sårad! – Hit, min läkare! – Ni blöder ...

Förbind hans durchlaucht fort!

En läkare framträder ur sviten och förbinder furstens arm. Konungen biträder dervid.

|213|

Regina (à part i yttersta spänning).

Du hat, du hat som glöder,

O gör mig blind! O gör mig döf!

|41|

Hieronymus (sakta till Regina).

Han lutad står ...

Ni skyndar till er far ... man trängs ... man ber ... man slår!

Regina.

O alla helgon!

Närmar sig hastigt och med dragen dolk konungen, hvilken, sysselsatt med fursten, vänder henne ryggen.

Kungen.

Hit, en nunna!

Vänder sig om och blir varse Regina, som åter döljer dolken och fixerar konungen med mörka blixtrande ögonkast. Kort och uttrycksfull paus.

Kungen.

Fromma syster,

615Hvi står ni rådlös der med blick så mörk och dyster?

(Pekande på fursten.)

Se der ett verk mer fromt, än bot och bön och bigt.

Bör jag – en kättare – er lära kristlig pligt?

Reginas ögon sjunka långsamt mot jorden.

Fursten.

Min dotter, store Gud, bland fiendernes skara!

Kungen.

Min furste, lugna er! Er dotter trygg skall vara,

620Som om hon vore min. Jag ock en dotter har,

Och jag var riddare långt förrän jag var far.

Min fröken – nyss ni såg – kanske bedrog mig tycket –

För litet på en far och på en kung för mycket.

|42| |214|

Fursten (till Regina).

Ha dina läppar ej ett enda ord af tröst?

Hieronymus (à part).

625Han skämmer bort mitt verk.

Fursten (bedjande).

Ett ljud utaf din röst!

Kungen (strängt).

Hvad! Hör ett barn ej mer sin faders röst den ömma?

Har då naturen sjelf sin stämma hunnit glömma?

Hon, som, så stor och rik, har lagt i qvinnans famn

En kärlek utan gräns, en kärlek utan namn!

630Gå, unga flicka, bed ditt radband hela dagen,

Förvärfva helgons glans – din själ är dock bedragen;

Om du att älska glömt, är hädelse din bön

Och jorden utan fröjd och himlen utan lön.

Hieronymus (à part).

Fördömdt!

Fursten.

Mitt dyra barn!

Regina (utom sig, störtar till furstens fötter).

Min far! Min far!

Fursten.

Du gråter!

635Välsignad är den tår, som ger min dotter åter.

|43|

Kungen.

Jag tog ert slott i dag, min prins; men himlen sist

Ger er ett barn igen. Ni vann mer än ni mist.

Dock kom! Vi vilja nu till slottets salar ila,

För er att söka vård, för mig en timmas hvila.

640Kom, stöd er på min arm!

|215|

Konungen, fursten och sviten gå.

Scen 10.

Hieronymus. Regina.

Hieronymus (à part).

Det är då djefvulen

I skepnad af en kung. Jag såg ej maken än,

Att menskor med sin blick och sina ord förtrolla.

Jag räds för flickan der. Skall hon sitt löfte hålla?

Hm – hm, vi få väl se. Jag är det löftets tolk;

645Hon måste hålla det.

Regina, som orörlig, förstenad blickat efter den bortgående konungen, spritter hastigt till, kastar dolken med fasa för jesuitens fötter och utropar:

Der – tag igen er dolk!

(Ridån faller.)

|44||216|

Tredje akten.

Slottsparken vid Emmeritz. Afton. Månsken. I fonden på något afstånd slottet, eckläreradt i nedra våningen. Till venster i förgrunden ett bord och grässoffor.

Scen 1.

Larsson m. fl. Svenska officerare kring bordet. Man dricker och synes upprymd. På något afstånd Bertel, som ej deltager i dryckeslaget. Tvenne soldater posta orörliga, hvardera med en brinnande fackla i handen. Sedan Kätchen.

Förste officern.

Nå vidare, kamrat; hur gick det sen med nunnan?

Larsson.

Jag tog henne i famn och red som Jehu unnan.

Andre officern.

Och munken?

Larsson.

Han blef hängd.

Förste officern.

Och abbedissan?

Larsson.

Sprack.

|45|

Andre officern.

Och klosterkällarn?

Larsson.

Tömd.

Förste officern.

Men på hvad sätt?

|217|

Larsson.

Jag drack.

Andre officern.

650Åh fan, du ensam?

Larsson.

Ja, hvad medel stod att finna?

Tvåhundra åmar rhenskt, dem låter man ej rinna.

Tre veckor bodde jag i källarn, drack mitt vin

Och kysstes mellanåt.

Förste officern.

Det var då sjelfva hin.

Andre officern.

Din skål!

Larsson.

Får gå för mig. Noch einmal, sad’ Fransosen.

655Hit mera vin!

Kätchen hämtar vin.

Förste officern.

En åm! Ty Larsson tål den dosen.

|46|

Andre officern.

Tvåhundra åmar, när han riktigt törstig är.

De dricka.

Bertel (à part, eftersinnande).

Det är en hemlighet, hvars nyckel jag begär.

(Högt till Kätchen)

Säg, Kätchen, när i dag mitt lif var uti fara

Och du, du lät mig fly, hvem ansåg du mig vara?

|218|

Kätchen (naivt).

660En tapper riddare – fast kättare gudnås!

Bertel.

Så var uppriktig nu mot mig.

Kätchen.

Ja det förstås.

Bertel.

Har du din fröken sett, hur mörk hon kungen följer

Med dessa ögons glans, som, lik ett öde, döljer

I slöjan af sin natt sin verkliga gestalt?

Kätchen.

665Det har jag inte sett.

Bertel.

Hvem är hon? Säg mig allt!

Är hon en engel, säg, din mörka herrskarinna?

Är hon en svart demon, som vet att hjertan vinna?

Jag såg, jag älskade och ryste samma stund;

Ty, lik en sky af eld på nattens svarta grund,

|47|

670Mitt öga tjusar hon, men slår mitt bröst med fasa.

Är hon af himlen dömd att älska eller rasa?

Jag darrar för min kung vid denna blick af glöd,

Som genomborrar allt.

Kätchen.

Det hade ingen nöd,

Om icke patern ... Sch ... det rasslade i häcken ...

(Hemlighetsfullt)

675Min fröken har en dolk, och jag vill dö på fläcken,

Om hon ej sade så: »tag Judiths dolk!» ...

Bertel.

Hvad ord!

|219|

Kätchen.

Och sen ... ah! ...

Ilar hastigt bort, i det hon blir varse Hieronymus, som, osedd af de öfriga, ett ögonblick visar sig mellan träden.

Bertel.

Stanna! ... Hvad? En dolk? Alltså ett mord?

Hon mörderska, o Gud! Nej, skönsta bland demoner,

Din hand skall icke nå den ädlaste bland throner.

680Hur varna kungen? En rapport? Nej. Bref? ... Ja väl.

Larsson (vid dryckesbordet).

Blitzdonner Pappenheim!språk: tyska Drick, Bertel! Nå min själ,

Der tasslar pojken nu med tärnorna i hörnen.

Sparfunge, vill du ren slå ned på rof som örnen?

|48|

Förste officern.

Sjung något, Larsson!

Andre officern.

Sjung om vin och fosterland!

Larsson (komiskt, pekande på slottet).

685Men kungen!

Förste officern.

Bah, vår kung förstår nog skämt ibland.

N:o 6. Soldatvisa med Kör.

Larsson.

I Finland der åto vi rofvor och gröt

Och drucko vårt spisöl uppå.

Vi gingo så magra som Faraos nöt

För plogen att plöja och så.

690Vi förde vår fattiga tunna till qvarn

Och gingo i kyrkan, beskedliga barn;

|220|

Den första bägarn, hurra!

Kamrater, skall Finland ha.

Officerarne.

Den första bägarn, hurra etc.

Larsson.

695Sen drogo vi fjerran med svärd i vår hand

Att slåss på en främmande jord.

Vi bjödos af Tilly på frukost ibland

Och gjorde besked vid hans bord.

|49|

Och påfven han bad oss att draga för hin:

700Vi kysste hans nunnor och drucko hans vin;

Den andra bägarn, hurra!

Kamrater, skall påfven ha.

Officerarne.

Den andra bägarn, hurra etc.

Larsson.

Och blöda vi stundom vårt rödaste blod,

705Så blöda ock drufvorna sitt;

Och slåss vi för kungen med ridderligt mod,

Så slåss han för oss ... vi är’ qvitt.

Sen gå vi med honom från drufvornas sköt

Förnöjda tillbaka till rofvor och gröt ...

710Den sista bägarn, hurra!

Kamrater, skall kungen ha.

Officerarne.

Den siste bägarn, hurra, etc.

Förste officern.

Tack skall du ha, kamrat!

Andre officern.

Din skål!

|221|

Larsson.

Och lefve kungen!

(Till Bertel)

Blitzdonner Pappenheim! Der sitter fågelungen

715Och qvittrar för sig sjelf och sviker kungens skål.

|50|

Bertel (hetsigt).

Kapten, för sådant tal har jag ett svar af stål.

Larsson.

Basta. Att du kan slåss, min son, kan jag begripa.

Men drick, för fan, och sitt ej som en uf och lipa.

Är ungersvennen kär? Nå nå, det har sin tid.

720Men jag ett ordspråk vet och mår rätt väl dervid:

(gnolar)

När kärleken kommer, den lille hjertejägarn,

Förlofva dig med flickan, – men gift dig med bägarn!

Förste officern.

Bra lefnadsregel.

Andre officern.

Bra. En sund filosofi.

Bertel (förströdd).

Bra. Mycket bra.

Larsson.

Till skogs med all melankoli!

725I klostret Oppenheim, som alla nyss begripit,

Sju nunnor på engång mitt svenska hjerta knipit;

Och hvad blef följden? Jo, en törst så utan hof,

Att sju fastager rhenskt jag i min hals begrof.

Sitt ej och sucka der. Säg, vill du ha din flicka,

730Så ta vi henne med och sen på saken dricka.

Bertel (otåligt).

Du gamle rumlare! (Uppstår hastigt och går.)

|51||222|

Scen 2.

De förra, utom Bertel och Kätchen.

Larsson (efter den bortgående).

Du lille kärlekspilt!

Förste officern.

Kamrater, ha’n J sett, hur kungen småler mildt

Mot fröken Emmeritz? Hon lejonet förtrollat.

Andre officern.

Tänk om en kärleksdryck så hastig nåd har vållat!

Förste officern.

735Det hviskas något om försåt mot kungen ...

Larsson (vid bordet).

Skål!

Andre officern.

Sex jesuiter ....

Larsson (högre).

Skål!

Förste officern.

Sig sammansvurit ....

Larsson (stöter bägarn i bordet).

Skål!

Andre officern.

För jesuiterne? Nej tack.

|52|

Larsson.

Och hvarför icke?

Det lika qvittar mig för hvem, blott att vi dricke.

|223|

Försåt mot kungen här? Midt bland hans folk! Pultron!

740Den sådan saga tror, den kallar jag kujon.

Andre officern (med handen på värjan).

Det ordet tag igen!

Larsson.

Nej herre, på min ära!

Andre officern (drar värjan).

Det kosta skall ditt lif.

Förste officern (ser sig omkring).

Mins, kungen är helt nära.

Larsson (drar värjan).

För gamla Sverge!

Andre officern.

Garde!

Försteoriginal: Försfe officern (skiljer dem åt).

Håll! är’ ni galna? Håll!

Den som partout vill slåss, må gå för fan i våld

745På vallen och ej här, der man så lätt hör ljudet.

Man nu till kungen för det ryska sändebudet,

Som ridit natt och dag att följa våra fjät

Och först i detta slott hann opp hans majestät.

|53|

Larsson (insticker värjan).

För tusan, en bojar! Kom, låt oss se bojaren!

Andre officern.

750Satisfaktion, kapten!

Förste officern.

Dam! Edra klingor sparen,

Tills Tilly rycker an.

|224|

Larsson.

Kamrat, den der har rätt.

Din hand! Se så, var nöjd, ty vin är utan vett.

(Jemkar uniformen.)

Man kan dock, hoppas jag, ej se att jag har druckit?

Min värja? ... Åh för fan, jag har bakfram den stuckit.

Alla gå och följas af soldaterne med deras facklor.

Scen 3.

Fursten, i hofkostym, med armen i band, stödd på Regina, hvars kostym är svart sammet med silfverbroderi. Klart månsken. Slottets båda våningar ecklärerade. Sedan en väpnare.

Fursten.

755Förklara dig, mitt barn, men fort; min tid är kort;

Du om ett samtal ber, jag följer dig hit bort,

Och kungen väntar mig.

Regina (djupt nedslagen).

Min far!

|54|

Fursten.

Säg om de orden!

Din far! Jag har då än uppå den vida jorden

Ett väsen, som mig ger det Ijufva namnet far!

Regina.

760Ack, mellan dig och mig en natt af mörker var.

Vill då ditt ädelmod min fordna hårdhet glömma?

Fursten.

Emellan dig och mig skall endast kärlek döma.

O luften är så ren! Så hög är himlens pell!

Mitt bröst det är så lätt; jag är i dag så säll.

765Hvad mer, om detta slott en främlings svärd har tvingat,

|225|

Om kriget har sin brand kring våra hjessor svingat;

Tag allt mitt gods och guld, mitt furstendöme tag,

Och jag är rik ändå: min dotter äger jag!

Regina.

Ett brott ....

Fursten.

Nämn mig ett brott, för hvilket englar rysa,

770Mer svart än nattens hvalf, der inga stjernor lysa;

Nämn mig en synd så tung, att jordens fasta vall

I stycken brister och drar himlen i sitt fall;

Allt, allt vill jag i dag förglömma och förlåta,

Ty vid en dotters bröst kan jag af glädje gråta.

(Hämtar sig)

775Men, svage gubbe, här jag jollrar om min fröjd,

Och tiden hastar bort. Så säg, är du ej nöjd,

|55|

Är du ej glad, mitt barn? ... I denna rena panna

Bo höghet och förstånd; ... i denna blick den sanna,

Den ädla stoltheten. Hvad du är skön! Ja ja,

(Kysser henne på pannan)

780Mitt barn är utan fläck.

Regina (à part).

Hur bittert att bedra

En far som han! (Högt) Hör mig, i går du bjöd din dotter

En furstlig makes hand att dela lifvets lotter.

Jag afslog denna hand. Nu jag den emottar.

Mitt öde tillhör dig. Bestäm derom, min far!

Fursten.

785Min ädla dotter, nej, att så ditt fel försona,

Ditt offer är för stort. Jag vill ditt hjerta skona.

Var fri. Välj hvem du vill. Jag tvingar dig ej mer.

Regina.

Gif mig din Lichtenstein; jag som en gunst det ber.

|226|

Fursten (öfverraskad).

Du älskar honom?

Regina (med ansträngning).

Ja.

Fursten.

O qvinnohjertats nycker!

790Välan, med fröjd en son jag till mitt hjerta trycker.

|56|

Regina.

Men här i detta slott, bland fiender, min far,

En ädel furstes brud ej mer kan dröja qvar.

Förr’n nästa morgons ljus sig uti öster tänder,

Mig lofva att till Wien du strax din dotter sänder.

Fursten.

795I morgon?

Regina.

Ren i natt, förr’n någon anar det.

Fursten.

Omöjligt. Utan lejd!

Regina.

Lejd ger Hans Majestät.

Fursten.

I natt? Det är en nyck. I natt är ej af nöden.

Regina.

Du vet ej du, min far; en timma här är döden.

Jag darrar för mig sjelf. När du mig sade nyss:

800»Mitt barn är utan fläck!» då brände mig din kyss.

Du vet ej huru djupt ditt ord mig förödmjukat;

Jag hade önskat då att jorden mig uppslukat.

O låt mig fly!

|227|

Fursten.

Hvad ord! En gåta i din mund!

Regina.

O låt mig, låt mig fly, nu strax, i denna stund!

|57|

Fursten.

805Nej, jag förbjuder det. Förklara mig den fara,

Mot hvilken ej en far, en kung kan dig försvara.

Regina.

Så vet, min far ....

En väpnare.

Ers nåd, man frågar efter er.

Hans Majestät nu just sig till sitt rum beger.

Väpnarn går.

Fursten.

Min dotter, lugna dig! Gud dina steg beskyddar.

810Farväl ... Dock än en sak. När du åt kungen kryddar

Hans aftondryck, gif akt, och på din bigtfar mest,

Att drycken ... du förstår, ty (med eftertryck)

kungen är min gäst.

(Går.)

Scen 4.

Regina. Strax derpå Hieronymus.

Regina (ensam).

Din gäst, min far! Din gäst, som salighetens krona

Har stulit från ditt barn ... den gästen vill du skona! ...

815Du går ... du fängslar mig vid dessa murars band,

Der det omöjliga förlamat har min hand.

Du vet ej du, hur arm, af tusen tvifvel drifven,

|228|

Vanmäktig, viljelös, förskjuten, öfvergifven

Af himlen och sig sjelf, din dotter nu här står.

820Du vet ej du, min far, hur menskohjertat slår,

|58|

När det gudomliga, det heliga, det stora,

Det evigt herrliga man ser dess glans förlora

Och svartna mer och mer och skrämma hjertat blott

Med hotet af en synd, med fasan af ett brott.

825Ett brott ...?

Ja ja, ja ja! Om tusen blixtar glöda,

Jag ropar dock mot skyn: det är ett brott att döda!

Ha, jag har kämpat dyrt; det var ej jag som vek.

Jag sade till min arm: stöt till! Och armen svek.

Jag sade till mitt bröst: ditt hat skall bli detsamma!

830Och hatet smälte bort som snö för vårens flamma.

Jag sade sist i bön till alla helgon då:

Jag kämpar ju för er; så gen mig kraft att stå!

Men ej en glimt af ljus från molnbetäckta himlar

Har strålat i min natt, som mörk af fasor hvimlar.

835Hvar gång jag bad om mod att döda oförskräckt,

Mitt svar en rysning var för dödens andedrägt.

... Ha, jorden svigtar ren, och himlens fästen falla;

Gud har befallt ett brott; hvem skall jag mer åkalla?

Gud är en mördare! (Med rysning)

Bort ... bort ifrån mig sjelf!

I det hon vill ila bort, står Hieronymus i hennes väg.

Hieronymus.

840Och sen på helgonen din egen mened hvälf!

Regina (med bruten röst).

O låt mig fly!

|59|

Hieronymus.

Gå, gå! Jag skall din flykt ej stänga.

En ed! Hvad gyckelverk, som i din väg vill tränga!

Ett ljud utaf din läpp! En fläkt utaf din mund!

En nyck, af stunden född och död i samma stund!

|229|

845Gå, skynda, res till Wien och lys bland hofvets gäster!

Fördunkla med din glans dess ridderliga fester!

I diamanters prakt, af hopens smicker följd,

Glöm att du var en dag i nunnedoket höljd.

Och när en ungersven, en slaf uti din kedja,

850Sött läspar fram en ed att evigt dig tillbedja,

Då skämta gladt och säg: tror ni på eder än?

Jag svurit en också ... och huru höll jag den?

Regina.

Hör opp med dessa ord mitt bröst att sönderkrossa!

Jag kan ej ... Nåd!

Hieronymus.

Gå, du som Tyskland kan förlossa

855Och ej förlossa vill! Ditt folk förblöda skall.

Roms kejsarvälde ren ses luta till sitt fall.

En främling, med sin fot uppå dess nacke, rycker

Dess krona och med hån den på sin hjessa trycker ...

Regina.

Hvi ljungar ej en blixt från nattens åska ned,

860Att krossa denne kung och all hans skara med?

Jag är en qvinna blott. Det stål, som jag förvägen

Har riktat mot hans barm, det träffar blott min egen ...

|60|

Hieronymus.

En styggelse så stor i helgedomen står.

En kättare vår tros banér förtrampa får,

865Och efterverlden skall med stum förundran höra:

Hon, som af Gud fått makt att allt omintetgöra,

Hon vägrade ...

Regina.

Hör opp! Nu har jag tiggt om nåd,

Och ni har skoningslöst mig dömt till mörka dåd.

Vid himlen, det är djerft. Är jag då er slafvinna?

870Ni har för länge glömt att jag är född furstinna.

|230|

För länge viljelös jag gått i edra band.

Jag vill bli fri – ja fri! Mitt hjerta och min hand

Jag rycker ur ert våld. Jag vill för verlden stanna

Med stolt och öppen blick, med hög och furstlig panna.

875Jag vill ej rodna mer af blygsel för en far,

Af bäfvan för en kung. Ni mig förnedrat har

Till mörderska. Välan – jag har ännu ej mördat;

Jag än kan afsky er, så högt jag förr er vördat;

Jag än har rätt dertill. Gå, andra offer välj!

880Köp andra samveten och andra hjertan sälj!

Jag – jag föraktar er.

Hieronymus (à part.)

Vill verket uppror göra

Mot mästaren? Så så. (Högt) Mitt barn, har du ett öra

Ännu för himlens bud? (Regina fixerar honom skarpt.)

Rätt sällsam är din blick.

|61|

Regina.

Guds moder, mig förlåt, att jag i blindhet gick!

885Nej, det var ej din hand, du renaste bland rena,

Som slipat dolkens udd – nej, det var hans allena.

Din hand är hvit som snö; blott hans är röd af blod;

Jag återfått min Gud; jag återfått mitt mod.

(Vill gå.)

Hieronymus (à part).

Det svenska kätteri’t med luften in hon andas.

890Här höfves kraftig bot. (Qvarhåller Regina)

(Högt) Med bitter otack blandas

Min stolthet öfver dig. Hur ofta har jag sagt:

Med detta hjerta får ej verldens ondska makt!

Förmätna tillförsigt! För att min glädje svärta,

Har synden stigit in, min dotter, i ditt hjerta.

895En enda qvinlig synd, om hvilken du ej drömt,

Har i sin svarta famn din hela fromhet gömt.

Hvad hejdade din arm? Sök noga i ditt minne;

Hvi blef det helga värf ett brott uti ditt sinne?

|231|

Hvad stal utur din håg din tro, din fosterbygd?

900Det var en blick – o skymf! Det var ett ord – o blygd!

Olyckliga, den man, som hämden har utkorat,

Den man, som har din tro, ditt land så dödligt sårat,

Den man du hatat mest, den man du intills nu

Så högt förbannat – ja, den mannen älskar du!

Regina (förvirrad).

905Jag kan ej fatta ... men mig edra ord förskräcka.

|62|

Hieronymus.

På branten af ditt fall låt än min röst dig väcka.

Furstinna Emmeritz, du vill ej rodna mer;

Så rodna för den man, som du ditt hjerta ger!

Du vill ej döda – du! Och dödar tusen gånger

910Din själ!

Regina (à part).

Hvad säger han!

Hieronymus.

Än är det tid för ånger.

Vänd åter till ditt hat; jag kräfver ej din ed;

Det skall ej bli din hand, som stöter kättarn ned.

Jag tror ej på ditt mod; det svika skall vid målet;

Jag tror ej på din arm; den är för svag för stålet.

915Det enda jag begär, är att du detta bref

I kungens händer ger.

Regina (tvekande).

Säg hvad deri ni skref.

Hieronymus.

Huc usque ibis, nec ultra. Hic fluctus tui superbi requiescent. Härintill skall du gå, men icke vidare. Här skola dina stolta böljor lägga sig.

Regina (skyggt).

Är det förgiftadt?

|63| |232|

Hieronymus.

Hvad? Ett pappersblad förgiftadt?

Två val det ges för den, som all vår ofärd stiftat:

Om Gustaf Adolf dör, är kyrkan segerrik,

920Men hon är rikare – om han blir katholik.

Derom är detta bref. Vill du det kungen lemna

I denna natt ännu?

Regina (dröjande).

Jag vill. (à part) Hvad kan han ämna?

Hieronymus (tvetydigt).

Godnatt! På detta bref en konungs lif beror.

(à part, i det han går)

Jag sjelf skall vara der. Jag henne mer ej tror.

(Går.)

Scen 5.

Regina ensam. Sedan Kätchen.

Regina (ser sig skygg omkring).

925Kung Carl den nionde i Frankrike man räckte

Engång en bönebok, som kungens undran väckte

För mången herrlig bild, afmålad bjert och röd.

Han läste den. En dag fanns kungen plötsligt död

Med boken i sin hand, förgiftad utaf bladen.

930Så dödas konungar. Skall denne öka raden?

Gömmer brefvet vid sin barm.

Göm dig, du fågel från den mörka dödens land,

Tills lågan dig förtär, förrän en konungs hand

Din svarta vinge löst.

|64|

(Paus. Derpå med häftighet) Och hvarför skall jag skona

Hans lif? Är han så stor, för det han bär en krona?

935Är han så gudahög, att all min tillförsigt

Försvunnit för hans blick? ... Det är en usel dikt.

Jag hatar honom! Ja, jag hatar ....

|233|

Kätchen (sjungande bakom träden).

Och fann jag i den gröna skog

En vän, som vor’ mig huld,

940Jag visste nog, emot mig log

Hvartenda löf som guld.

Och månens glans, och qvällens tår

Och daggens stjernor i mitt hår,

De hviska hvad jag nog förstår,

945Allt om en vän så huld.

Regina (som drömmande lyssnat till sången).

Sköna villa!

Mitt hjerta, i din natt en stråle stiger stilla,

Liksom en stjernas glans i aftonhimlens prakt.

Jag älska honom? ... Jag! ... Så har man dock mig sagt.

Kätchen (framträder).

Nå, alla helgons pris! Så finner jag er åter.

950Jag sprungit som en tok. Hur ni er söka låter!

Hvar har ni dröjt? Hvarför? Hvad gör ni ensam här?

Poetiserar? Säg! Jag frågar si så der,

Ty när jag ensam går vid månens sken så trogen,

Så gör jag visor om hvarenda qvist i skogen.

|65|

Regina (utan att höra henne).

955Jag älska honom!

Kätchen.

Ja, er ha de saknat alla,

Och kungen täcktes sjelf engång mig nådigt kalla,

När jag bar vinet fram, och frågade så här:

(Härmar kungen.)

»Hvar är din fröken?»

Regina (som förut).

Han är stolt.

Kätchen.

Jag neg så der (niger)

|234|

Högst underdånigt djupt och sade: »eders nåde

960(Jag sad’ ej majestät, det skedde utaf våde)

Ers nåde, sade jag, det vet jag inte alls.»

Då såg han bister ut. Jag sade: »hvad befalls?»

Och neg så djupt, så djupt, att jag på salens matta

Sjönk ned. Då täcktes han högst allernådigst skratta.

Regina (som förut).

965Mild ... högsint ... hjeltestor ...

Kätchen.

En fin bankett, åhjo.

Och hvad der åts och dracks, nej det kan ingen tro.

Off’cerare i mängd med plymer uti hatten ...

Tro Dorthe den som vill, att de ha klor som katten!

|66|

Och en isynnerhet. Jag säger inte mer,

970Jag säger bara det, att han är kär i er.

Regina (hastigt och svärmiskt).

Säg, Kätchen, är det ljuft att älska?

Kätchen (förvånad och nyfiken).

Ja, åh ja,

Om man i synnerhet får den som man vill ha.

Regina (som förut).

För den man älskar, säg, så kan man gå i döden?

Kätchen (som förut).

Ja det förstås. Men det är sällan utaf nöden.

(à part)

975I löjtnant Bertel månn’ hon så kan vara kär?

Regina (tvekande).

Men den man älskar ... om af annan tro han är?

Kätchen (à part)

Det är löjtnanten. (Högt) Då man måste honom vända

|235|

Till rätta läran om; det kan väl stundom hända.

Men nu så är det sent. Kom, natten är så skum.

980Ser ni det ljuset der? Det är från kungens rum.

Jag smög mig dit i går, nyfiken och förveten,

Och gissa hvad jag såg! En lönndörr i tapeten!

|67|

Regina (vänd emot kungens fönster).original: fönster),

Brinn, stjerna i min natt! Jag nu på kärlek tror.

Jag älskar nu den man, som jag att hata svor.

Kätchen (gående förut).

985Kom, fröken, kom!

Regina (hängifvet).

Allt, allt försvinner för din flamma,

Du sol i hjertats sorg! ... Blott tron är än densamma.

Jag vill ej rodna, kung, för dig i himmelrik;

Du skall bli vår ... ja, ja, du skall bli katholik! ...

Aflägsnar sig långsamt med Kätchen.

Ridån faller.

|68||236|

Fjerde akten.

Natt. Konungens sängkammare i slottet Emmeritz. Midt i fonden en dörr, vid hvars öppnande man ser vakten, anförd af Bertel, posta i yttre rummet. I fonden å ömse sidor om dörren tvenne alkover med röda förhängen. Till höger i förgrunden konungens skrifbord, uppfylldt med kartor och papper. Höga kandelabrer af silfver. Praktfull möblering.

Scen 1.

Kungen. Axel Lilje. En adjutant. Svit.

Kungen (till Adjutanten).

Gå. Festen slutad är. För till hans rum Bojaren.

990Undfägna honom väl. I honom vörda Czaren.

Den bästa klingas udd är ej så mycket värd,

Som denne mannens nu i slidan gömda svärd.

Moskva är nu vår gäst. Moskva i natt skall hvila

I svenska fanors skygd. Men nattens timmar ila.

995Hvem vet en morgondag, hvad den i skötet bragt?

Ställ vid Bojarens rum en höflig hedersvakt.

Farväl.

Sviten och Adjutanten gå.

|69|

Scen 2.

Kungen. Axel Lilje.

Kungen (uppstår tankfull. Det följande säges mera till honom sjelf, än till Lilje).

Jag skattar rätt min höge grannes värma.

Gemensam fiende, gemensam fördel närma

Oss båda till förbund. Han bjuder mig sin här

1000Att krossa Sigismund, sen kejsarn krossad är.

Det är en sällsam frukt, som våra segrar bringa.

|237|

Med oss är Novgorod, Moskva oss bjöd sin klinga,

Och Warschau ... Dock nej! Du bristande ruin!

Du damm mot öster, stå! Min väg den går till Wien

1005Och derifrån till Rom ... i fall den icke leder

Till Riddarholmens hvalf ... Den vägen är ej eder,

I Moskoviter! Bort emot Bosforens strand

Och Alexanders väg till Asiens moderland,

Det är en annan väg att stolt en framtid möta.

1010Så gån mot östern J, och jag skall vestern sköta.

Gif örnen rum till flygt och lejonet till språng;

Den vida jord är stor – blott afund gör den trång.

Och kommer han, den dag, som nu man ens ej anar,

När alltför nära oss en jättemakt sig danar,

1015Det är ej menskors fel, om denna snölavin

Når oss ... Det är ett fel utaf geografin.

(Paus. Derpå till Lilje)

Såg du Bojaren?

|70|

Lilje.

Ja.

Kungen.

Hvad menar du?

Lilje.

Min konung?

Kungen.

Hans skägg är långt, ej så? Hans läppar flöda honung.

Han bjuder oss sitt svärd. Han i vårt led vill slåss.

1020Hvad tror du? Är det han ...

Lilje.

Bojarn?

Kungen (djupt tankfull).

... som ärfver oss?

|238|

Lilje.

Förbjude Gud!

Kungen.

Ännu den klippta örn vi stänge

Ifrån vår Östersjö. Hvem säger huru länge?

Hans vingar vexa fort, han flyger nog en dag.

Stolbova är en by och blott en menska jag ...

(Med förändrad ton)

1025Men lemnom nu det der. Hvad nytt?

Lilje.

Depescher lända

Med ilbud hvarje stund från hvarje Tysklands ända.

(Lemnar kungen en mängd depescher.)

|71|

Kungen (genomögnar en efter annan).

Från Tott ... så så, min plog ... han hoppas Bremen ta ...

Gud nåde Bremrarne ... Från Thurn i Böhmen ... bra.

Banér i Mecklenburg ... och Torstenson i Halle ...

1030Min Lennart är ändå den bäste af dem alle ...

Från Baudis en rapport att Tilly rycker an

Med Fugger, Altringer och trettitusen man ...

Fast svedd vid Breitenfeld, den gamle korporalen

Mig visar klorna än ... ah, nu är panthern galen.

1035Med blodigt hufvud nyss förjagad, än engång

Han hukar sig på nytt till ett förfärligt språng.

Nå, med Guds makt, det skall bekomma honom illa.

Rekognoscerom dock. (Till Lilje) I gryningen helt stilla

Ni låter sjutti man dragoner sitta opp.

1040Jag sjelf vill rida ut.

Lilje.

En alltför liten tropp.

Försåt befaras kan.

Kungen (fortfar, utan att höra honom)

Ett bref, ej undertecknadt.

|239|

(Läser)

»Tag er i akt, min kung! Man edra dagar räknat.

Ni äger fiender, som inga medel sky;

Hvar afton slipa de sin dolk i mörkret ny.

1045Tro ingen – ej den hand er välkomstbägarn gifvit ...»

(Afbrytande)

Gå, kalla fursten hit. (Lilje tillsäger åt vakten.)

|72|

(Med förakt)

Det har en ovän skrifvit,

En falsk förrädare, som störa vill min ro,

På Gud och menniskor min konungsliga tro.

Är jag en Nero, dömd att i förderfvet rusa?

1050Är jag en feg tyrann, lik han i Syracusa;

En darrande despot, som flyr sitt eget fjät

Och skyr sin skugga?

Lilje.

Men likväl, ers majestät,

En varning ej försmå. Man än ej rapporterat,

Att nyss till fienden en man har deserterat,

1055En officer af rang ... von Alten ...

Kungen.

Den? Ja så.

Exemplet är ej godt. Men dock jag vann derpå

En öppen ovän mer, en trolös klinga mindre.

Hans flykt man dölje, men man icke den förhindre.

Lilje.

Ers majestät, rid ej i morgon utan skydd.

1060Tillåt att tusen man ...

Kungen.

Ni gör mig verkligt brydd,

Min käre Lilje sjelf, för edra Finnars heder.

Jag önskar sjutti man ... om tusen ni mig beder.

När har ni lärt så lågt uppskatta edert folk?

|73| |240|

Lilje.

Af millioners bön är jag en ringa tolk.

1065Betänk, ers majestät, ert lif hvad nu det gäller!

Den dolk, som träffar er, den kula, som er fäller,

De vända tidens port uppå dess gångjern kring,

Omskrifva häfdens blad, förmörka jordens ring.

Ni – ensam mera värd än alla edra härar, –

1070Ni ensam är den man, som Wien och Rom förfärar.

Ryck er i denna stund från edra segrar bort,

Och edert stora verk skall falla innan kort.

Ni är det bröst, hvari – när mörkrets vapen hvässas –

Ett tidehvarf af ljus och sanning sammanpressas.

1075Så spar åt det ert lif, så spar åt det er arm,

Ty utan er, min kung, förblöda skall dess barm.

Är Satan hälften blott så klok, som ryktet säger,

Han ler åt våra svärd, han smyger i vårt läger,

Förklädd till jesuit, och söker endast er

1080Och rycker med en stöt seklers förhoppning ner.

Kungen.

Nog. För en kung är tro på Gud den bästa vakten.

De onda viljan ha, men ha ej derför makten.

Instängd uti en ask en kung ej lefva kan.

Så stor är faran ej. Förlusten gäldar Han,

1085Som känner hvartill han min svaga arm vill spara.

Hans stora verk bero ej af mitt lif, min fara,

Och faller jag, var viss, han ger en annan makt

Att föra ut mitt verk. – Det blir vid det jag sagt.

|74|

Scen 3.

De förra. En page anmäler fursten af Emmeritz.

Pagen.

Hans durchlaucht fursten ... (Afträder åter.)

Kungen.

Sent jag stör er hvilas stunder.

|241|

Fursten.

1090Befall, ers majestät!

Kungen.

Vårt lif är blott sekunder.

Skänk mig i qväll en stund; i morgon skiljas vi.

Förunderlig han är, den tid vi lefva i.

Natur och menskor sig i vild förbittring häfva;

Eld frustar Etnas gap, och jordens fästen bäfva;

1095Man mångenstäds i sol och måne tecken sett;

Missfoster gräsliga ha mödrar lifvet gett.

Och öfverallt är strid bland folk och religioner,

Nation emot nation och throner emot throner,

Och kärleken är död, af stridens fasor skymd,

1100Men hatet jättehögt slår upp mot himlens rymd.

Fursten.

Rätt sällsamt! Alltför sannt!

Kungen.

I dessa vilda dagar,

När jord och himmel blindt omstörta sina lagar,

|75|

Syns brott ej mera brott och dygd ej mera dygd.

Vidunder, spöken likt, för dagens ljus en blygd,

1105Stå onda tankar opp ur nattens svarta sköte

Och gå med slipad dolk en fiende till möte.

Min furste, denna tid, är den ej enkom gjord,

Att i sitt raseri framföda – kungamord?

Fursten.

Min kung? (Kungen räcker honom tigande brefvet.)

(Fursten läser) »Tro ej den mö er bägarn räckt i salen;

1110Hon bär en dolk vid barm, och gift är i pokalen.»

Kungen (lugnt).

Min aftondryck! (En page hämtar en bägare.)

Fursten (läsande).

»Och minst, min kung, tro detta slott!

|242|

Se i hvar blick ett svärd och i hvar vrå ett brott! ...»

(Kungen tömmer bägaren.)

Fursten (med höghet, i det han återlemnar brefvet).

Säg mig, ers majestät, hvad Gustaf Adolf menar

Att detta bref är värdt?

Kungen (med lika höghet, i det han sönderrifver brefvet).

Hvad detta bref förtjenar.

Fursten.

1115Jag tackar er, min kung, att ni har konungsligt

Bedömt mitt slott och mig och denna usla dikt.

|76|

Scen 4.

De förra. Bertel.

Bertel (som inkommit i det kungen sönderrifver brefvet)

(Med häpnad à part)

Det är mitt bref! – (Högt) En dame vill audiens begära.

Hon fåfängt visas bort.

Kungen (till fursten).

Rätt eget, på min ära,

Af damer i ert slott, min prins, vid denna tid.

Bertel.

1120En hemlighet af vigt hon föreger dervid.

Kungen.

Släpp henne in. (Bertel går.)

Fursten.

Ett ord, ers majestät! För fara

Af främlingars försåt jag kan ej, bör ej svara.

Mitt slott ej mer är mitt. För två, men icke fler,

– Min dotter och mig sjelf – mitt lif i pant jag ger.

|243|

Kungen.

1125Var lugn, min ädle värd! Tre män emot en qvinna,

Deri jag icke kan en skymt af fara finna.

Scen 5.

De förra. Regina, beslöjad, kostym svart.

Regina (införes af pagen, som strax åter går).

(à part) O himmel!

|77|

Kungen.

Ett besök, min fru, vid denna stund

Har utan tvifvel en för staten vigtig grund.

Men sanningen kan fritt sin blick mot dagen höja;

1130Der munnen ej bär svek, bär pannan ingen slöja.

(Kort paus. Regina tvekar.)

Lilje (ironiskt till fursten).

Stum liksom ödet. Höljd i flor som framtiden,

Och mörk som grafvens natt, och känslolös som den.

Fursten (à part och oroligt).

Min dotter liknar hon ...

Kungen (otåligt).

Nå väl? ... Om fruktan binder

Er tunga, tala fritt! (Pekande på fursten och Lilje)

Ni kan det utan hinder.

Regina slår sin slöja tillbaka.

Fursten (à part).

1135Ja, det är verkligt hon.

Lilje.

Den unga fröken!

|244|

Kungen.

Säg,

I sena nattens stund, hvad förde hit er väg?

Är det en oförrätt af någon bland de mina?

Hög eller låg, han det umgälla skall.

|78|

Fursten.

Regina,

Förklara dig!

Regina (till fursten).

Ett ord! .... Sen hör jag eder till.

(Till kungen)

1140Ers majestät, för mig jag här ej tala vill.

Det är för er.

Kungen.

För mig?

Regina.

För hatet man mig ammat.

Alltsen min barndomstid har krigets fackla flammat.

Jag lärde, ung ännu, att hata kättarne;

Vid deras tända bål jag lärde mig att le.

1145Vår tro var stark. Vår tro vann samveten med svärden,

Och än engång gick Rom att herrska öfver verlden.

Då var det ni som kom – och plötsligt svann vår makt;

Den reste sig, den verld, som vi i bojor lagt.

Ni bröt vårt svärd. Som agn ni våra härar strödde,

1150Ni våra länder tog och våra kloster ödde;

Rom darrade; men ni – ni segrade alltmer ....

Sen dess, för hatet född, jag lärt att hata ... er!

Fursten (à part).

Hvad säger hon!

Kungen (lugnt).

Fortfar!

|79| |245|

Regina.

Mot er min harm sig vände.

Allt agg, all fiendskap, som hundra strider tände,

1155All nederlagets skymf, allt gäckadt raseri,

Det sökte nu ett mål ... och detta mål var ni.

Och då sprang hatet fram ur hjertats hvalf de röda

Och fattade min hand och sade: »döda! döda!"

Frankrikes Henrik föll för mindre synd och nöd;

1160Och derföre, min kung ... så svor jag eder död.

Fursten.

Vansinniga! Hvad ord! Tro henne ej, hon rasar!

Kungen (kallt).

Fortfar!

Regina (till fursten).

Döm mig ej än, min far, om ock ni fasar.

(Till kungen)

Jag aldrig ägt en mor, som mig med kärlek närt,

Och derföre, min kung, jag aldrig älska lärt.

1165Dock såg jag i min dröm en hjelte utan tadel,

En kung ej blott i makt, men kung i själens adel,

Som en besegrad verld med mildhet återvann ....

(Tvekande)

Sen såg jag er, min kung ....

Kungen.

Nåväl?

|80|

Regina.

Och ni var han.

Ni, stor och ädel, var den hjelte jag mig drömde.

1170En omotståndlig makt, en känsla ny fördömde

Mitt fordna lif – mitt hat ... Förlåt, o fosterland!

Jag älskade ... och då föll dolken ur min hand.

Ja, Sire ... jag var ej mer mitt lands befriarinna;

Den stund jag eder såg, jag åter var ... en qvinna.

|246|

Fursten (till kungen).

1175Hör henne ej!

Lilje (till fursten).

Gif mig en sådan proselyt,

Och kronan jag försmår, om kungen säger: byt!

(Kungen ger tigande tecken att fortfara.)

Regina (med höghet).

Jag ej att bigta kom hvad tyst en flicka drömmer;

Men nu – döm mina ord, sen ni mitt hjerta dömer!

(Med stigande värme)

Jag kom att rädda er ... ja, Sire, att rädda er!

1180Ni är förlorad, död, förrn nästa sol går ner;

Förrn hon går opp kanske, har dolken genomstungit,

Har kulan nått det bröst, som nyss en verld betvungit.

Död – ah, hvad är väl det! Ett brustet menskolif!

Men, Sire, er stora själ åt himlen återgif!

1185Ni är en kättare! Ah, vet ni hvad det heter!

En kättare är dömd för alla evigheter.

|81|

Han har ej Gud, ej tro, ej samvete, ej dygd,

Ej hjerta i sitt bröst för folk och fosterbygd.

Hur mild hans blick än är, hur ädel än hans panna,

1190Han kan, förbannad sjelf, blott hata och förbanna!

(På knä, högt och svärmiskt)

O, än ert hjerta slår. Vänd om! Vänd om! Vänd om!

I kyrkans modersfamn med ånger återkom!

Fly! Res till Rom! Er der för påfvens fötter skrifta!

Bed! Fasta! Kyrkor bygg och tjugu kloster stifta!

1195Anropa helgonen! Er falska tro afsvär!

Bryt af ert svärd! Upplös er hela kättarhär!

Ty döden kommer, kung! Han aktar ej er krona.

Gå att med gränslös bot ett gränslöst brott försona,

Och Gustaf Adolfs namn – förbannadt nyss – i glans

1200Välsignadt stråla skall bland helgons stjernekrans.

Kungen (upplyftar henne mildt).

När jag var ung som ni, som ni uti mitt hjerta

|247|

Jag bar två känslors strid, fientliga och bjerta.

Min kärlek bar två namn: Sverge och lutherdom!

Mitt hat det bar blott ett – och detta namn var Rom.

1205Att hata Antichrist mig lärde gamle Skytte.

Men alltsom tiden gick, mitt hjerta sig förbytte;

Min kärlek vexte till och klarnade alltmer,

Som stjernorna gå opp, när lifvets sol går ner.

Men hatet bleknade; dess hesa mördarstämma

1210Förstummades – och när jag drog mitt svärd att hämma

Det mörka samvetstvång, som blindt Europa slog,

|82|

Jag drog det ej af hat – jag det af kärlek drog.

Se der min kättarbigt! Min bana ingen vänder,

Allenast Han, som gaf sitt verk i mina händer.

1215Gå, vilseförda barn! Tyd bättre himlens bud

Och lär att allas tro har nåd för allas Gud!

Fursten.

Högsinta ädelmod!

Regina (drömmande).

Han älskar ... han förlåter ...

Han dömer ej ... och jag? ...

Fursten (till Regina).

Kom, till ditt rum vänd åter!

Regina (fattar med häftighet furstens hand).

Hvem af oss båda här är kättare, min far?

1220Han ... eller jag?

Fursten.

Kom, kom!

Lilje (som uppmärksamt betraktat förhänget för högra alkoven).

Om jag mig ej bedrar ...

Ers majestät, tillåt! ... Här ugglor är’ i mossen.

Fursten (i begrepp att gå).

Hvad menar han?

|248|

Regina (skyggt).

Försåt?

|83|

Kungen.

Se åt!

Lilje (fråndrager hastigt omhänget. Hieronymus blir synlig).

Här ha vi gossen.

Scen 6.

De förra. Hieronymus.

Kungen.

Hvad skall det heta?

Lilje.

Se, den fromme patern ber.

Hieronymus.

Till kyrkans rätta tro jag velat föra er.

Kungen (uppbragt).

1225Två missionärer! En är redan en för mycket!

Fursten.

Tro munken ej, min kung! Mitt barn bedrogs af tycket

För underbara värf, men denne hatar blindt.

(Till vakten)

Fort, genomsök mitt slott! Ställ vakter ut geschwindt!

Trygg i min borg, o kung, fast fiende, du gäste!

1230Min ädla borg! O när blef du ett mördarnäste!

Lilje (i det han genomsöker jesuitens drägt).

Tillåt, ers vördighet; ni, som så from och klok

För oss vill be – ni har väl ock en bönebok ...

|84|

(Finner en dolk med crucifix på fästet och räcker den åt konungen.)

Här är hans bön, min kung!

|249|

Fursten.

Skändligt!

Lilje.

Romerskt!

Regina (à part).

Han tiger.tillagt av utgivaren

Hieronymus (trotsigt).

Martyren hög och lugn sin barm åt stålet viger.

Kungen (med stigande vrede).

1235På knä! (Hieronymus står trotsande qvar.)

Lilje (halfhögt till Hieronymus).

Lejonet väcks. Krök dig, du lömska katt!

Regina (à part).

Förfärligt och dock skönt!

Kungen (fruktansvärdt).

På knä!

Fursten.

Gud, hvilken natt!

(Hieronymus tvekar, vacklar och nedstörtar på knä.)

Kungen (med alltmera stigande vrede).

Förmätne hädare! J huggormars afföda!

Hur länge skall ert gift den sköna jord föröda!

Guds makt! Jag något sett. Jag har sett öfvermod,

|85|

1240Jag har sett mördare, som dränkt sin själ i blod;

Jag har sett nidingar, som stjäla menskors ära,

Som råna samveten och häda Christi lära;

Jag har sett hån och trots – men jag har icke sett

En dolk, som bär Guds bild i sjelfva mordets bett.

(Bortslungar dolken med afsky.)

1245Hur jag har skonat er! Mer än muhamedaner

|250|

J skändat, brännt, förföljt de arme lutheraner.

Rundt i Europa kring så brinna edra bål;

Allsmäktige, jag har det tålt, ty Du det tål!

Du vet att jag var mild – till Dig jag hämden ställde! –

1250Att jag ej hat med hat, ej brott med brott umgällde.

Men nu är måttet fullt, nu skriar det mot skyn,

Och nu slår hämdens stund – det blir en gräslig syn!

Ha, darra för min makt, du babylonska sköka,

Du stolta Rom! Vid Gud, jag skall din hjessa kröka!

1255Jag skall förkrossa dig! Jag skall till verldens slut

Förfölja dig och dig från jorden rota ut!

Lilje (à part).

Det heta Wasablod!

Fursten.

Sire, värdigas mig höra!

Jag är en katholik. O låt er ej förföra

Till vrede mot en tro, för hög att förebrås,

1260Att dömas för de brott, som i dess namn begås!

Kungen (med concentrerad vrede).

Hög – hög som Babylon!

|86|

Fursten.

Men dock en tro af ära!

Regina.

Sire, återtag det ord ni slungat mot vår lära!

Hieronymus (till Regina).

Njut frukten af ditt brott!

Lilje (till Regina).

Min fröken, akta er!

Regina.

Sire, återtag ert ord! Er vrede rifver ner

1265Allt hvad er mildhet byggt.

|251|

Lilje (afledande, till kungen).

Hvad göres med kanaljen?

Kungen (kort och strängt).

Rättvisa.

Lilje (till Hieronymus).

Kom, min far! Det är ej långt till galgen.

(Öfverlemnar Hieronymus åt vakten.)

Scen 7.

De förra utom Hieronymus. Sedan Bertel.

Regina.

Nåd för en katholik!

|87|

Lilje (varnande).

Lejonet vredgas. Tig!

Regina (allt häftigare).

Nåd för vår lära! Nåd för folket!

Fursten (hållande henne tillbaka).

Akta dig!

Regina.

Nåd!

Kungen (uppbragt).

Ingen nåd! Nåd är en ömklig trasa sliten

1270Från Guds rättfärdighet. Nåd? Ej för jesuiten!

Ni – också ni! – har höjt er hand till kungamord.

Vet ni, min fröken, hvad betyder detta ord?

En konung är Guds arm; hans krona himlen gjorde;

Ve den förmätna hand, som kommer vid Guds smorde!

1275Förvissnad vare den, ty den har höjt sin dolk

Ej mot ett menskobröst, men mot ett land, ett folk!

|252|

(Till Lilje)

Hvem hade vakt i natt?

Lilje.

Min löjtnant Bertel.

Kungen.

Svara,

Hur vill slik vårdslöshet ni hos ert folk förklara?

Lilje.

Ers majestät, mitt folk .... (I detta ögonblick instörtar Bertel.)

|88|

Kungen (till Bertel).

Hvad vill ni?

Bertel (förvirrad).

Fången ....

Kungen (otåligt).

Fort!

Bertel.

1280Har rymt!

Kungen.

Förträfflig vakt!

Lilje (till Bertel).

Fördömdt! Hvad har du gjort!

Bertel.

En lönndörr obekant ....

Kungen.

Nog. Ordres respekteras.

Ni, löjtnant, till soldat på stunden degraderas.

Ert folk från rullorna af gardet strykes ut.

|253|

Ni, fröken Emmeritz, må bedja om mitt slut

1285I fängelset. Ert folk skall vänjas från försöken

Att döda konungar. Var derför lugn, min fröken.

(I det han går, till Lilje)

I morgon sjutti man!

Lilje.

Befall ett tusende!

|89|

Kungen (fixerar honom skarpt).

Ert hufvud sitter löst på axeln, öfverste!

(Försvinner med hastiga steg genom alkoven till venster.)

Lilje (skakande på hufvudet).

Nu vredgas lejonet.

Fursten.

Nu gryr en tid af smärta!

Regina.

1290Nu går en stjerna ned för Tyskland och mitt hjerta!

Ridån faller.

|90||254|

Femte akten.

Liksom i andra akten, en borggård i slottet Emmeritz, med en vall i fonden, men vallen genomskäres i dess midt af en bred öppen port, genom hvilken man ser ett landskap. Å hvardera sidan om porten är en stor svensk fana planterad på vallen. Ett stycke derifrån en mariebild i en fristående trädniche. Å hvardera sidan flyglar af slottet. I nedra våningen af högra flygeln ett fönster med jerngaller, så placeradt, att åskådaren med lätthet kan genom fönstret se in i ett fängelserum. Detta rum upplyses af en lampa, medan scenen utanföre, i början af akten, belyses af en svag morgonrodnad, som efterhand öfvergår i full dager. Nedanför fönstret en bänk.

Scen 1.

Man ser genom gallerfönstret Regina knäböjande bedja i fängelset. Kostym såsom i första akten, men hvit. Nedanför fönstret Bertel, postande som simpel soldat. Några ögonblick efter ridåns uppgång inkommer Kätchen.

N:o 8. Duettino.

Kätchen.

Tappre herr soldat, säg, törs jag be

Att min stackars fångna unga fröken se?

|91|

Bertel.

Nej, omöjligt, nej. Förbjudet är,

Lilla vackra tärna, det som du begär.

Kätchen.

1295Tappre herr soldat, om jag skulle supplicera,

Mycket ödmjukt, mycket ödmjukt be och persvadera ...

Bertel.

Nej, omöjligt, nej, jag ej låter mig besticka,

Allraminst, ja allraminst utaf en vacker flicka.

Kätchen.

Ack de soldaterne, se på så’na skälmar!

|255|

1300Sveket bor, ja sveket bor inunder deras hjelmar.

Är en stackars flicka mjuk som ett vax,

Brumma de, ja brumma de på mutorna strax.

Bertel.

Flickor, flickor, så’na skälmar,

Göra narr af svärd och hjelmar;

1305Med små söta miner, ja,

Tro de sig en fästning ta.

Kätchen.

Om en liten kyss ... förstås på min hand ...

Kunde öppna murarnas fängsel och band?

Bertel.

Kyssen tar jag mot som en bra soldat,

1310Men Kupido han är visst en stor krabat.

|92|

Kätchen.

Ack de soldaterne, se på så’na skälmar!

Sveket bor, ja sveket bor inunder deras hjelmar.

Kyssarna så ta de allernådigst ut,

Och så skratta, och så skratta de till slut.

Bertel.

1315Flickor, flickor, så’na skälmar,

Göra narr af svärd och hjelmar,

Med en kyss de oss till slut

Narra rakt till galgen ut.

Kätchen.

Men är det verkligt ni?

Bertel.

Man har mig degraderat.

Kätchen.

1320O himmel, för hvad då?

|256|

Bertel.

En fånge deserterat.

Kätchen.

Det är en oförrätt, som ni ej tåla kan,

Och vore jag som ni ....

Bertel.

Än sen?

Kätchen.

Jo jag minsann,

|93|

Jag skulle hämna mig. Jag skulle låta henne

Derinne rymma med, så vore det jemnt tvenne.

Bertel.

1325Ack du förlederska, du borde efter lag

Bli hängd – uppå min hals. Men du får nåd i dag,

Ty ren i dag armén skall nedåt Franken tåga.

Hvar svensk, hvar finsk soldat med fröjd sitt lif skall våga

För äran och sin kung – sin store hjeltekung!

1330Men nu i denna stund hans vrede kännes tung,

Ej för mig sjelf, men för din ädla fröken. Gerna

Jag gaf mitt hjerteblod att hennes frihet värna,

Ty ack, det var mitt bref, som kungens misstro väckt.

Den hela långa natt hon ej sin lampa släckt.

1335Jag lyssnade – hon bad – och det så ondt mig gjorde:

»Förlåt, jag älskat den som jag blott hata borde!»

I dystert svärmeri hon bad den mörka natt

Att aldrig ljusna mer, och stjernorna, som gladt

På fästet tindrade, hon bad att regna neder

1340Sin eld på detta slott och svenska härens leder.

Ack, mycket fruktar jag att en förfärlig strid

I hjertats djup förstört för alltid hennes frid.

Kätchen.

Min arma fröken, ja, hon länge var en gåta.

|257|

Bertel.

Der kommer någon. Tyst.

Kätchen (förtretad, i det hon aftorkar en tår).

Det är ej skam att gråta.

|94|

Scen 2.

De förra. Öfverste Lilje.

Lilje (till Kätchen).

1345Är fröken Emmeritz än vaken?

Kätchen (förtrytsamt).

Vaken? Åh!

Min fröken gör sin bön och vill ej störas då.

Lilje.

Hans majestät, som nyss red ut, befallt med rätta

Att fröken Emmeritz i frihet strax försätta.

Han djupt beklagar att ett missförstånd, ett sken

1350Har vållat att så hårdt furstinnan lidit ren.

Gå, säg din fröken det. Hans majestät vill sedan

Besöka henne sjelf.

(Går, i det han vinkar Bertel att öppna fängelsedörren och sedan gå.)

Bertel (à part, i det han går).

Ah, nu jag känner redan

Min store kung igen!

Scen 3.

Kätchen. Sedan Regina.

Kätchen.

Besöka henne? Ja,

|258|

Bit först och sedan kyss, så tror ni allt är bra.

1355Nu till min fröken. (Skyndar in i fängelset, der man fortfarande ser Regina på knä, utan att hon hör eller ser Kätchen.)

|95|

Kätchen (inne i fängelset).

Kom, se så, nu är’ vi fria

Och dörren öppen står. (Paus; à part) Du heliga Maria,

Hon hör mig ej! (Högt) Kom, kom, ty fursten väntar er.

Han visst af oro dör. (à part) Hon hör mig inte mer.

(Paus.) Ja, kungen sjelf det sagt.

Man ser Regina långsamt uppstå och fixera Kätchen.

Regina.

Hvem?

Kätchen.

Kungen.

Regina (drömmande).

Han!

Kätchen fattar hennes hand och leder henne ut på scenen. Regina alldeles passiv, blek, försjunken i sig sjelf, utan intresse för något omkring henne.

Kätchen.

Hvem annan,

1360Än han? Nu är ni fri. Bort hvarje moln från pannan!

Hvad ni är blek! Ack ja, de ha er illa gjort,

De lede kättarne! Men låt oss skynda fort,

Förr’n kungen ....

Regina (hastigt).

Åter han! (Skyggt, långsamare)

Kom, hviska i mitt öra,

Kom närmare, att ej oss helgonen må höra.

|96|

1365Säg, Kätchen, har engång en syndig dröm du haft?

Du kämpat deremot med själens hela kraft,

|259|

Du vredgats mot dig sjelf, förnekat – ångrat – vakat –

Anropat – gråtit – bett – förskjutit och försakat –

Förgäfves! Utan hopp! Ej sannt, en hög gestalt

1370Står ständigt i din väg, densamma öfverallt?

Dölj dig i natt! – hans blick skall natten genomtränga!

Fly! Stäng din port! – hans röst skall alla murar spränga.

Fall ned för helgonen! – ah, dig till vara tag! –

Aposteln bär hans blick – madonnan bär hans drag!

1375Dö! säger du? Fåfängt! I sjelfva grafven neder

Han stiga skall med dig och dina brutna eder

Och skymma med sin bild all paradisets glans –

Du hör ej himlen till – du är allenast hans!

Kätchen (förvirrad).

Men jag förstår er ej ... jag vet ju ej ... förklara ...

1380(à part) Att i en löjtnant så förbålt betagen vara,

Det är mirakulöst!

Regina.

Det ges ett medel blott.

Åh, säg mig icke mer att medlet är ett brott.

De flammor, som din själ förbränna och föröda,

Släck ut dem! ... Medlet är?

Kätchen.

Det medlet är?

Regina (med sällsamt leende).

Att döda!

|97|

Kätchen.

1385Men ni förskräcker mig ....

Regina.

Det enkelt är, ej så?

Man dödar ett fantom – det skall ej mer uppstå.

Det ris, som gisslar oss – man hugger af det riset,

Och törnen vexa ej på nytt i paradiset.

|260|

Kätchen.

Kom, ni är sjuk. Er blick den glänser underligt.

Regina.

1390Nu vill jag säga dig en mycket sällsam bigt;

En bigt man aldrig får för någon dödlig nämna.

Du tror min arm för svag att hela Tyskland hämna?

Var lugn. Säg, har du hört om Judith? ... ja, du vet.

Jag – jag är Judith! Men det är en hemlighet.

1395Jag bär ett svärd – ett svärd af flammor och rubiner!

En sköld af diamant, som klar, lik solen, skiner!

Kom mig ej nära! Jag bär blixten i min hand

Och åskan i mitt sköt – för dig, mitt fosterland!

Ah, det skall bli en dom, som Sodom och Gomorrha!

1400Förmätne hädare, jag skall dig genomborra,

Jag skall förkrossa dig, jag skall till verldens slut

Förfölja dig och dig från jorden rota ut!

Kätchen.

Men kom, så kom då bort, min dyra goda fröken!

Ni får ej tala så förskräckligt

|98|

Regina.

Ser du röken?

1405Det är af verldens brand, ty nu är domedag.

Allt är ruiner – allt! Och qvar står endast jag.

Der står en skugga opp från skaran af de döda ...

Det Gustaf Adolf är ... göm mig! ... Hans blickar glöda!

Nej – mildt han ser på mig – hans läppar röra sig:

1410Hör du? (Lyssnar.) »Regina, du som engång älskat mig,

Hvar är ditt hjerta nu, ditt qvinnohjerta, qvinna?»

– J askan, herre kung! – »Det illa är, furstinna!» –

Ja, mycket illa, Sire! (Gömmer sitt ansigte mot Kätchens famn.)

Kätchen (à part).

Hvad skall jag svara, ack!

Regina.

Det var en tår – hans tår! O herre konung, tack!

|261|

1415Jag ej så elak är, som ni har skäl att tycka;

Jag ock ett hjerta haft, som slog för stilla lycka.

Man alltför tidigt ren har qväft dess ljufva röst.

Men när man trodde hårdt som marmor ren mitt bröst,

Då sprang en stråle opp af kärlek och försoning

1420Uti mitt hjertas natt ... jag trodde på förskoning.

Ack, herre konung, då klöfs all min själ i tu

Af ett tveäggadt svärd. Dess ena udd var du,

Den andra var min tro. En måste jag välsigna

Och en förbanna. – Ack, ej välja – endast digna

1425För smärtan kunde jag!

|99|

Kätchen (à part).

Hon hör mig ej! Min Gud, hvad skall det bli af detta?

Jag måste skynda fort att fursten underrätta.

(Högt, i det hon för Regina till bänken under fönstret)

Dröj, goda fröken, här! (Ilar bort.)

Paus, under hvilken Regina förblir stum och orörlig. Från motsatta sidan af borggården inkommer Hieronymus med varsama steg, ser sig spanande omkring och blir varse Regina.

Scen 4.

Regina. Hieronymus.

Hieronymus.

Min dotter, dagen gryr.

Förlorad utan nåd är den som nu ej flyr.

1430Du måste följa mig ... (Paus.) Du svarar ej? Du tvekar?

Hvad nekar icke den, som tro och land förnekar!

Men darra för ditt brott! Blygs! frukta! bäfva! skälf!

Ty jag vill tala fritt, klart, öppet – som du sjelf.

Jag skänker dig din ed, den hånade, den brutna;

1435Men du – du sjelf är vår! Jag svär vid det förflutna

Och vid det kommande, att klostret du tillhör.

Vår orden du i arf ett furstendöme för.

Åh, man skall säga dig: de snikne munkar törsta,

|262|

De fordra blott ditt guld! – Jag säger dig: de största,

1440De heligaste mål af detta guld bero.

Hvad vore utan oss den kristeliga tro!

I denna bistra tid, då himlens fästen brista,

|100|

Allt svigtar och förgås – blott vi, de enda, sista

Katholska kyrkans stöd, vi stå i stormen bi.

1445När svärden brustit – ha! vi brista icke vi!

Vi böja oss som rö. Förtrampade, förgätna,

Vi resa oss igen att trampa de förmätna,

Och lyfta Petri stol, som stormen ryckte kull;

Och dertill, Emmeritz, behöfva vi ditt gull.

1450Kom, tiden hastar. Snart en herrlig bragd skall spörjas.

Vårt nederlag är slut, och vår triumf skall börjas.

Men flendernes hop i raseri skall här

Oss söka. Skynda, kom, så länge borta der

På ängen Svenskarne i täta bataljoner

1455Till aftåg ställas opp.

Sedan en stund hör man andra aktens messa »Sancta Maria» sjungas i slottskapellet. Regina har, utan att höra Hieronymus, uppstått, lyssnat på sången och synes vakna ur en svår dröm.

Regina (eftersinnande).

Hvar är jag? ... Dessa toner? ...

Hieronymus.

De våras ottesång ...

I samma ögonblick afstadnar den katholska messan, och man hör på afstånd musiken uppspela »Vår Gud är oss en väldig borg.»

Regina.

Och denna fjerran sång,

Som är så olik vår och dock på samma gång

Till samma Gud så skönt med samma andakt stiger?

|101|

Hieronymus.

De svenskes morgonbön ...

|263|

Regina.

Och än ert hjerta tiger,

1460När sångens gudaspråk förkunnar fridens ord!

Frid, sönderslitna själ! Frid, stormupprörda jord!

Jag drömt en ryslig dröm. Det syntes mig en klyfta

Oöfverstigligt djup sin svarta klippa lyfta

Emellan folk och folk, emellan tro och tro.

1465Nu bygger sången der en skön, en himmelsk bro

Emellan samveten och menskors brustna vilja.

Hvad Gud förenat, det skall menskan ej åtskilja.

Hieronymus (otåligt).

Nu nog af drömmar. Kom! Hvar har det brefvet du

Jag dig till kungen gaf? Gif det tillbaka.

Regina (à part).

Nu

1470Står klyftan der igen. (Högt) Ert bref – som är förgiftadt?

Hieronymus (undvikande).

Det ej behöfves mer.

Regina (alltmera uppmärksam).

Ej mer?

Hieronymus (som förut).

Vår lycka skiftat.

|102|

Regina.

Ni säger att ert bref ... det ej behöfves mer?

Hieronymus.

Ja, fröken Emmeritz, man kan umbära er.

Det andra medel ges att kungars stolthet tämja.

1475Von Alten flytt i natt, att våra planer främja,

Till Tillys läger. Han om vår komplott är med.

En timma ren förgått, sen Gustaf Adolf red

Med sjutti Finnar blott att oss rekognoscera.

|264|

Vid Stoltzenfels han först en hålväg skall passera;

1480Tvåtusen af vårt folk omringa honom strax

Och fånga lejonet i räfvens kloka sax.

Men kom! Fort bort!

Regina (listigt).

Min far, hur vill ni mig försona!

Ni tog mitt stora verk! Ni stal min helgonkrona.

Kom, låt oss fly. (Lätt och förtroligt, i det de gå)

1485Men säg, det är ju mer ej tid

Att sända kungen hjelp?

Hieronymus.

Om en så olik strid

En timma hålles ut ... ja då ... (Triumferande) Men nej ...

Regina (sliter sig lös och ilar mot porten).

Till vapen!

Till vapen, Svenskar! Fräls’ er kung ur fångenskapen!

|103|

Hieronymus (ilar efter henne).

Förräderi! Tig! tig! Ha, vet att Rom och Wien

1490Och Tyskland och vår tro, vår seger, vår ruin

Nu hänga på en tråd!

Regina (flyr undan, springer upp på vallen, fattar en fana och svänger den till signal).

Tvåtusen klingor sigta

Mot hjertat af er kung! Till vapen!

Hieronymus (riktar mot Regina en pistol).

Ha, så plikta,

Förräderska! Tig, tig! Om ej, så är du död.

Regina (svängande fanan).

Hvad bryr jag mig derom! – Er kung är uti nöd!

1495Till vapen, Svenskar! Upp, till vapen!

|265|

Hieronymus (höjer pistolen).

Så far hädan,

Mitt furstendöme!

Bertel (utanför scenen).

Halt, werda?

Hieronymus (gömmer pistolen).

Man kommer redan.

Farväl, mitt Tyskland nu! Min stolta bragd, farväl!

(Flyr och döljer sig bakom fängelsemuren).

|104|

Scen 5.

Regina. Bertel.

Bertel (instörtande).

Ni ... fröken Emmeritz? ... hvad larm? och af hvad skäl?

Regina (nedstigande från vallen).

Fort, ila till er kung ... vid Stoltzenfels ... nu genast ...

1500Af Tillys bästa folk ... tvåtusen ... och allenast

Af sjutti kungen följs ...

Bertel.

Gud löne er! (Ropande utåt fältet)

Hitåt!

Kamrater, fort, vår kung har fallit i försåt.

Man kungens garde nyss med skymf sett degraderas.

Kom, denna skymf, vid Gud, med blod skall repareras.

(Ilar bort.)

Regina (knäböjande för mariebilden).

1505Maria, om jag förr med fasta och med bot

Din gunst förtjent – hör mig! Bevinga deras fot!

Låt faran i hans spår med steg af bly sig smyga,

Men ack, låt räddningen med tankens snabbhet flyga!

|266|

(Uppstår, betraktande svenska fanan i sin hand.)

Den fanan är ej din, mitt dyra fosterland!

1510(Bortslungar fanan.) Bort! Bort! ...

(Upptager den åter.) Nej, det banér jag håller i min hand

Är storhetens banér, är mensklighetens fana!

Till vapen för dess rätt! (Skyndar utåt lägret, i det hon fortfar att svänga fanan. Flera soldater med dragna svärd hasta förbi porten.)

|105|

Scen 6.

Hieronymus. Strax derpå Larsson.

Hieronymus (varsamt framsmygande med nedfälld kapuschong).

Man skall min flykt ej ana.

Törhända är all hjelp för kungen nu för sen.

Förmätna storhet, fall! Din graf är bäddad ren.

1515Härintill skall du gå; här skall ditt mål du finna;

Här skall din stolta våg i sanden glömd förrinna.

(I det han vill skynda ut genom porten, stöter han på Larsson. Båda studsa.)

Larsson.

Hvad? ... Jesuiten? ... halt!

Hieronymus (à part).

Fördömdt!

Larsson.

Så har jag dig,

Min vördnadsvärde vän, som ville bränna mig!

Nu, gubbe, är du fast.

Hieronymus (mörkt).

Engång din arm jag lossat.

1520Till tack du hånat mig, ditt svärd madonnan krossat.

Larsson (avancerar alltmera; Hieronymus drar sig tillbaka).

Gif dig!

|267|

Hieronymus (framtager pistolen).

Tillbaka, knekt!

|106|

Larsson.

Du visar tänderna?

Hieronymus (hotande, tätt invid kulissen).

Helgonen hämnas!

Larsson.

Prat!

Båda försvinna, steg för steg, i kulissen.

Hieronymus (utom scenen).

Skurk!

Larsson (utom scenen).

Vill du frukost ha?

Man hör från kulissen ett skott.

Larsson (i kulissen).

Så far till belsebub!

Sakta rop af Hieronymus. Kort paus. Larsson återkommer på scenen med svärdet i venstra handen. Högra armen slapp och blödande.

Larsson (ser sig om).

Der ligger nu prelaten ...

Stendöd ... det tog för djupt ... han borde hängt, den saten!

(Betraktar sin blödande arm)

1525Men du, kamrat – för fan ... jo munken hade rätt,

Det är förbi med dig ... du rört vid helgonet,

Och det var dumt ... Ack du, min stackars högra broder,

Som gett så månget hugg och tömt så många floder

|107|

(Pekande på sin hals)

I denna ocean ... nu är du invalid,

|268|

1530Afsatt från tjensten! Godt ... du ärligt tjent din tid.

Den venstra sköta får båd’ värjan och buteljen.

(Går.)

Scen 7.

Kätchen. Sedan Fursten.

(Tid efter annan höras trummhvirflar utom scenen.)

Kätchen (med hastiga steg).

Här föll ett skott ... och ... brrr! ... der slår man nu reveillen.

Hvarför? Hvad har då händt? Hvad är det som man vill?

Jag fann ej fursten der – och fröken syns ej till,

1535Och hela lägret är i faslig villervalla.

Den ena skyndar hit, den andra dit, och alla

De se bestörta ut och tala dunkla ord

Om högförräderi, försåt och kungamord.

Min själ, om jag ett ord af allt det der begriper.

1540Men jag är så till mods, som när en kula piper

Huj – örat tätt förbi. Man sig i nacken tar,

Att se om i behåll man än sitt hufvud har.

Hvar är min fröken?

Fursten (med häftighet inkommande).

Säg, hvar är min dotter? Svara!

Kätchen.

Ja om jag visste det!

|108|

Fursten.

Hur vill du mig förklara

1545De ljud, som vinden nyss har till mitt öra fört?

Bland dessa vilda rop ett namn jag tydligt hört.

Kan du det tro, jag hört min dotters namn förbannadt

I råa knektars mund! (Sorl af röster bakom scenen.)

Hör! än ej stormen stannat.

Han kommer närmare, som hafvets vilda våg.

1550Hvar är min dotter, säg!

|269|

Kätchen.

Nyss fröken här jag såg.

Röster bakom scenen:

Död åt Regina, kungamörderskan!

Fursten.

Ha, åter detta namn, mitt käraste på jorden!

Må den bli evigt stum, den mun, som sagt de orden:

Min dotter mörderska!

Scen 8.

Fursten. Kätchen. En mängd svenska soldater inrusa med häftighet. Bland dem Larsson, högra armen i band, draget svärd i den venstra.

Flera soldater.

1555Död åt Emmeritz! Ned med kungamörderskan!

En soldat (med hetsiga åtbörder till fursten).

Du skrymtande papist,

Hvar är din dotter? Fort, här hjelper ej din list.

|109|

Gif henne ut! Om ej, skall mördarnästet brinna,

Att ej en sten på sten man af ditt slott skall finna.

Larsson (ställer sig mellan fursten och soldaten).

Tillbaka! Den som rör ett hår på denne man,

1560Han skall få smaka stål till dödedag minsann.

(Till fursten)

Förbanna mig jag rår för packet, käre herre.

Fan farit uti dem. Man aldrig såg dem värre.

Fursten.

Min dotter söken J? Hvad är då hennes brott,

Eländige, att så J skymfen detta slott?

Samme soldat.

1565Hör ni! Han frågar det, som af en huggorm stungen!

|270|

Han vet ej att hans barn har velat döda kungen,

Vet ej att hennes plan misslyckades i natt,

Och att hon Tilly sändt att taga kungen fatt.

Fursten.

Har ett så afskyvärdt, så nedrigt dåd befläckat

1570Min dotters rena hand – soldater, har hon gäckat

Så djupt sitt ädla namn – då må hon dö för er!

En soldat.

Der kommer hon!

Larsson.

Gif plats!

De kringstående lemna rum. Man ser Regina instörta, vacklande steg för steg, förföljd af soldater, hvilkas dragna svärd hon afhåller med spetsen af fanan, som hon ännu bär i sin hand.

|110|

Scen 9.

De förra. Regina. Flera soldater. Strax derpå Bertel.

Larsson (motar de förföljande).

Halt!

Regina (nedsjunker, fasthållande fanan, vid furstens fötter).

Jag förmår ej mer.

Fursten.

Mitt barn! Mitt dyra barn!

Soldaterne (höjande svärden).

Ned med förrädarinnan!

Fursten.

Ransaka, sedan döm!

|271|

Soldaterne (ursinnigt).

Schavotten åt furstinnan!

1575Ned, ned med Emmeritz!

Regina (à part).

Min ed förföljer mig.

Fursten (à part).

Allt är förloradt!

Soldaterne undantränga Larsson och lyfta svärden öfver Regina.

Larsson (hastigt vid porten).

Håll! ... En ryttare! ... Han sig

|111|

Ur sadeln kastar snabbt ... Hvad! Bertel, på min ära!

Gladt är, det slår jag vad, det bud han har att bära.

Soldaterne ila till porten och lemna Regina, som, stödd af fursten och Kätchen, med liflig oro lyssnar till följande scen och med stumma gester tackar den närastående mariebilden.

Scen 10.

De förra. Bertel med förbunden panna.

Larsson.

Från kungen, säg, hvad bud?

Bertel.

Seger! Victoria!

Soldaterne.

1580Seger! Victoria!

Larsson.

Då ha ni slagits bra!

Hurra!

|272|

Bertel.

Vid Stoltzenfels med sjuttio dragoner

Kom kungen ridande, då i en hast Walloner

Och Italienare i passet ryckte fram

Och stängde vägen. Strax blef leken allvarsam.

1585Femhundra ryttare med långa pikar bröto

In i de våras led, men Finnarne sig slöto,

Fast som en mur af jern, kring konungens person

Och gåfvo friska hugg, och ingen tog pardon.

Och när det drog på tid, så kommo femtonhundra

|112|

1590Solbrända satar fram, i hopp att strax få plundra.

Och nu blef det så trångt, att häst och karl i jern

Hårdt sammanpressades – och ingen arm till värn

Sig kunde lyfta mer, och kungen föll af hästen

Och togs till fånga ren. Den öfverblifna resten

1595Af tappre slogos än, men slogos utan hopp.

Då kommo vi till hjelp ... Som blixten, i galopp

Vi hurtigt höggo in ... och det blef en massaker!

Men kungen togo vi!

Soldaterne.

Victoria!

Larsson.

En vacker,

En ärlig krigarlek!

Bertel.

Men säg, hvar är då hon,

1600Som kallat oss till hjelp och räddat Sverges thron?

Larsson.

Hvem?

Bertel.

Fröken Emmeritz.

En soldat.

Som ville kungen döda?

|273|

Bertel.

Nej, utan henne nu så skulle kungen blöda.

|113|

Larsson (till soldaterne).

Nå, sen J det, ni nöt!

Fursten.

Mitt barn jag återfår!

Bertel.

Der kommer kungen!

Larsson.

Plats! Vår kung är åter vår!

Scen 11.

Höga jubelrop på och utom scenen. Konungen, buren på soldaternes axlar, afböjer med mildhet och rörelse deras lifliga kärleksbetygelser. Lilje m. fl. högre officerare följa konungen, som nedstiger på scenen. Småningom tystnar sorlet.

Kungen.

1605Tillbaka i er krets, näst Gud, jag tackar eder,

Mitt finska rytteri, ty er är dagens heder.

Barn, jag är stolt i dag; jag äger män af mod.

Soldater af min här, hvar än er vagga stod,

På svenska jernets grund, vid Finlands blåa sjöar,

1610Vid Österhafvets våg, på Skottlands hjelteöar,

J ären tappre män; er kung det vittne ger:

Hvad desse gjort i dag, det gör enhvar bland er!

Nya och höga jubelrop.

Ni, kapten Bertel! Ni och edert folk – soldater!

Jag lönar eder dat med nya hjeltedater;

1615Jag ger er rätt att gå i mina leder först,

|114|

Der striden hetast är och faran hotar störst.

Barn, är’n J nöjde? Är det lön för edert sinne?

Nya rop: lefve konungen!

Dock – hvarje bragd sin lön och hvarje dygd sitt minne!

|274|

(Till fursten)

Min furste, föga mild jag mot er dotter var.

1620Hon som mig räddat, säg, hvar är den ädla, hvar?

De närmast stående gifva rum. Regina blir synlig.

(Till Regina)

Ett högsint hjerta bär sin lön hos sig, furstinna!

En konung är för arm att högre löner finna;

Men om en önskan än ert hjerta öfrig blir,

Välj fritt! Hvad önskar ni?

Regina.

Lejd till ett kloster, Sire!

Kungen.

1625Min fröken, ni är ung. Allt som förljufvar lifvet,

Glans, skönhet, rikedom, allt detta är er gifvet

Med hjertats dygd – och allt ni slösande försmår!

Regina.

Sire – jag har lefvat nog. (à part) Ett sekel sen i går.

Kungen (till fursten)

Här är mitt välde slut, och ert, min furste, börjas.

Lilje framträder.

1630Hvad vill ni?

|115|

Lilje.

Illa nog min konungs bref besörjas.

Man detta fann helt nyss vid vallen ... (Räcker kungen ett bref.)

Regina (med liflig oro genomsökande sin drägt).

Detta bref?

(à part) O himmel! ... paterns bref! ... det bref som hatet skref!

Förloradt vid min flykt!

Kungen (läsande utanskriften).

»Att egenhändigt brytas.»

Nåväl ... (Vill bryta brefvet.)

|275|

Regina (hejdar hans arm).

Håll ... bryt det ej!

Kungen (öfverraskad).

Hvi så?

Regina.

Låt det förbytas,

1635Förstöras ... brännas ...

Kungen (misslynt).

Jag förstör ej af en nyck

En uslings bön om hjelp ... en klagan om förtryck

I krigets hårda nöd ...

Regina (à part).

O må han aldrig veta

Att döden bor deri! Det skall hans vrede reta

|116|

På nytt emot mitt folk. (Högt och beslutsamt)

Ers majestät, som lön

1640Ni nyss har lofvat att bevilja mig en bön ...

Sire ... gif mig brefvet! ... Jag vill läsa det ... Obrutet!

Kungen (tvekande).

En sällsam bön! ... Nåväl ... (Räcker henne brefvet.)

Regina (mottager och bryter det).

Ni skall begripa – slutet!

(Läser, mot slutet afbrutet och med synbar ansträngning)

»Sire, hör en ensam röst, som manar än till frid,

När åskorna de gå i verldens heta strid.

1645I denna bittra fejd, som rasar utan skoning,

Det fanns en glimt af hopp, en stråle af försoning,

Och det var ni, min kung! Europa såg till er,

Som när en döende en skymt af lifvet ser.

Hvi kom ett nattligt moln, att denna stjerna släcka?

1650Hvi kom en vredens dag, att allt vårt hopp förskräcka?

Sire, darra för er sjelf! Ni svor en ed i går,

|276|

Att den katholska tro utrota utan spår.

Hör då en katholik, som räddat er ur nöden,

Som dör för er, min kung, och älskar er i döden ....

1655Jag är ert samvete. I själens djupa grund

Jag är den tysta röst: tro icke vredens stund!

Jag är millioners tår, som faller på er krona.

Jag är millioners bön: Förlåt! Förglöm! Försona!

Gå, segra och var stor – men hämnas ej, min kung!

1660Ty hatet är så hårdt, och hämden är så tung.

|117|

Högt öfver dagens storm, som brusar och försvinner,

Bor nådens majestät, och evig kärlek brinner,

För att ej slockna mer ...» Och nu ... (Sönderrifver brefvet.)

är brefvet ... slut.

Hennes ögon slutas, hon nedsjunker sakta och dör.

Fursten.

Min dotter ... store Gud!

Kungen.

Hon dör!

Lilje.

Hon kämpat ut.

1665Hvad aning!

Kungen.

Brefvet var?

Lilje.

Förgiftadt utaf hatet.

Kungen (tankfull).

Men löst af kärleken. Deus in hoc latetspråk: latin.

Fursten (med höghet).

Hvar är den barm så hård, hvar är den lögn så käck,

Som än förnekar att mitt barn är utan fläck!

|277|

O Gud, jag tackar dig! Min ätt skall gå i grafven

1670Och spårlös sjunka hän, som vågorna i hafven;

Men att den dör i glans, i fläckfri vapenskrud,

Och att den dör som hon – jag tackar dig, min Gud!

|118|

Kungen (djupt tankfull).

Hon var en katholik! ... Frid öfver hennes lära!

Frid för hvar ädel tro, som ger åt Gud hans ära!

1675Hvem är då jag, att jag vill döma samveten,

En syndare, jag sjelf, i mensklig blindhet än!

Katholske, lutherske, hvad än vi oss må kalla,

I denna bittra strid vi felat alla, alla.

O må hvar kristen tro förgäta skilda namn

1680Och söka samma nåd i samma faders famn!

Allsmäktige, för Dig försvinna folk och throner;

Tillbedja Dig – det är den högsta bland religioner.

(Kort paus. Till soldaterne, i det han visar dem Regina)

Soldater, hon har dött för tros- och samvetsfrid;

Skyllren gevär!

Konungen och officerarne blotta hufvudet; hela hären skyllrar. Kort paus. Derpå betäcker konungen sitt hufvud och utropar raskt:

Nu, gossar, ut till strid!

1685Först när hvar tro är fri, från södern allt till norden,

Är Gustaf Adolfs verk fullbordadt uppå jorden!

N:o 9. Svensk Krigsmarsch.

Hurra, framåt

På ärans stråt,

För kung och land vi följas åt.

1690Vi kämpa gladt

För ordets skatt

Och ljusets glans i verldens natt.

|119|

Och döda vi,

Föröda vi,

1695För gamla Sverge blöda vi.

Framåt, hurra,

Till strid vi dra!

För Gustaf Adolf högt hurra!

|278|

Bana vi väg för framtids hopp,

1700Mana vi ljus och sanning opp,

Dana vi segerns lopp!

Hurra, framåt! etc.

Under sången defilera trupperna förbi konungen, tåga ut genom slottsporten och uppställa sig i slagordning utanför densamma. Vallarna äro uppfyllda af slottets invånare, qvinnor och barn. Grupp på scenen: konungen och fursten räcka hvarandra handen öfver den till marken sjunkna Regina. Bådas blickar riktas mot höjden.

Ridån faller.

||