Avsnittet ingår i HT 18/1 1843:|1| |3|

Kringelflickan.

Esquisseoriginal: (Esquisse från Helsingfors.original: Helsingfors).

1 Om du min Läsare! någon gång eller många gånger i din lefnad, till häst eller till fot, med beundran eller likgiltighet, vid godt eller elakt lynne, passerat de snörrätta, breda, stundom ödsliga gatorna af den, lik en Phoenix, ur rucklet af en gammal småstad stolt uppstigande ny-Finska hufvudstaden Helsingfors; om du derunder från architekturens mästerverk kastat ditt öga på de mer eller mindre eleganta menskliga varelser, hvilka blicka ut ur dessa fönster, eller brådska fram öfver dessa gator; om du dervid anställt observationer och jemförelser, som sjelfmant erbjuda sig, ... så medgifve vi, att många reflexioner ligga nära. Du vill måhända genast bilda dig ett allmänt omdöme om Helsingfors, du bemödar dig, att upptäcka en egen färg, som skulle hvila öfver det hela, ett eget tycke, påtagligt men oförklarligt, som skulle särskilja Helsingfors från andra städer af lika rang. Men detta är i sanning för mycket begärdt af en så ung stad, och dertill en stad, som inom sig innefattar så många och så olikartade af samhällets elementer, civila, militära och vetenskapliga corporationer, liksom inom en ram omgifna af ett talrikt och oberoende borgarestånd. Hvarje samhälle, som, från att hafva varit litet, sträfvar att blifva stort, måste ganska naturligt engång befinna sig på en punkt, då det är intetdera af båda. På en sådan punkt visa sig grupperna spridda och delvisa, massorna sakna ännu den rätta hållningen och det är alltid individerna, som framsticka mest. Deraf kommer, att sådana samhällen ännu sakna ett egendomligt folklif, och vill man försöka afteckna dem i genremålningar, så stöter man dervid på en sådan mängd enskildheter, att man, som det heter, ej ser skogen för trädens skull. I denna anmärkning ligger hvarken ett förklenande eller en orättvisa; vi nämne den, endast för att förtydliga svårigheten af att utkasta genremålningar från ett så ungt samhälle, som Helsingfors, då det, som i teckningen kan synas träffadt på en punkt, på en annan lätt kan visa sig såsom totalt misslyckadt.

|4|

2 Om du således, benägne läsare eller läsarinna, någon gång tagit notis om folklifvet på allmänna platser i Helsingfors, har du måhända bemärkt ett litet rörligt slägte på gator och torg, vid portar och väggar, vid quaierna, vid Narinken och i allmänhet öfverallt, der folkrörelsen är lifligast och förtjensterna följaktligen störst, ... små qvinliga varelser med korgar i händerna, korgar af diverse innehåll, hvilket, de, med den beställsamhet, som är deras korgrika kön egen, utbjuda öfverallt, afsätta öfverallt och öfverallt förvandla till femkopeker, tjugokopeker, ja ej sällan till rublar och hvita slantar af considerabelt värde. Kringelflickor, tortflickor, pepparkaksflickor och hvad allt de må heta under den kallare årstiden, antaga de flesta under sommaren och hösten skepnaden af äppelflickor, päronflickor, körsbärsflickor o. m. d. De öfvergifva då till någon del sitt irrande lefnadssätt och nedsätta sig med större och tyngre korgar vid quaierna och fiskarhamnen, der de utbreda sina|2| skatter för den der sammanströmmande mängdens lystna blickar. Från den tidiga morgonstunden intill sena qvällen ser du dem der på sina bestämda platser ... en lång rad, som bildar en vinkel med de lika nitiska kålhufvudsförsäljarne, morotsmånglarne, trädgårdsryssarne. Ständigt hör du upprepas samma lockande anbud: »skall det vara äppel, herre? ...konsekvensändrat/normaliserat goda Tyska äppel? ...konsekvensändrat/normaliserat sköna päron för 20 kopek stopet? stora, mogna körsbär?» o. s. v. Det kan väl inträffa, att du stundom förnimmer ett kif om ägande rätten till en nedfallen femkopek eller andra lika vigtiga föremål; men öfverhufvud sämjas de unga månglerskorna bättre, än man skulle vänta, sällan nedsätta de hvarandras varor för en väljande kund och de försmådda, de förbigångna finna sig i sitt öde med en aktningsvärd resignation.

3 Likväl äro de ett beklagansvärdt slägte, dessa lifliga och behändiga äppel- och kringelflickor, af hvilka de flesta äro i den farliga åldern mellan 11 och 17 år, förutom några mera bedagade notabiliteter, madamer och andra till yrket hörande personer. Frestelserna inställa sig tidigt i deras irrande lif, innan deras barnsliga sinne ännu hunnit stadga sina begrepp om rätt och orätt, och ingen vårdad uppfostran ger dem ett stöd mot förvillelser, hvilka äfven den bildade ej sällan med möda bekämpar. Hvem undrar då, att den allmänna säkerhetens vårdare nödgas hafva ett vaksamt öga på dessa värnlösa varelser och stundom ertappar dem vid små osanningar eller förseelser i frågan om mitt och ditt.original: ditt Så hör man stundom en jemmerligt klagande röst bönfalla: »ack, söta herre, var god och hjelp mig, jag har tappat 2 Rubel i dag på morgon och törs inte komma hem till frun, som slår mig, om jag inte har riktiga pengar!» – Griper då herrn af med|5|lidande till sin plånbok och skänker bedjerskan den uppgifna summan, så niger den lilla med många grimacer, som skola visa huru tröstad hon nu är, kysser gifvaren på skörtet af hans bonjour och skyndar strax till en annan, med samma klagan och samma böner, så länge det bär sig. – På en gång löjlig och rörande är den naiva obetänksamhet, med hvilken en sådan liten kringelflicka ej längesedan beträdde sina första steg på brottets bana. Hon hade, under sina besök i husen, öfverkommit en speldosa, hvilken så mycket behagade henne, att hon oförmärkt gömde den under halsduken och gick sina färde. Obekymrad derom, att dosan, som vid tillgreppet var i full verksamhet, fortfor att spela Witgensteins marsch under halsduken, promenerade flickan så länge omkring med sitt musikaliska bihang, lik en vandrande concert, tills en förundrad åhörare tog sig anledning att anställa visitation och upptäckte den förrädiska dosan. – Sådana små fläckar på den unga corporationens rykte äro likväl långt ifrån att vidlåda alla. Det gifves ock ärliga, hyggliga kringelflickor, hvilka sjelfva afunden ej har hjerta att förebrå andra förbrytelser, än möjligen den, att de låta en välklädd och godsint herre betala 20 kopek för samma vara, som de sälja åt en slusk för 10, och det är om en sådan småhygglig flickbytinge, jag går att berätta det lilla, jag händelsevis om henne erfarit.

4 En klar, men kall dag i slutet af Januari månad år 1835 vandrade en ung man, väl insvept i sin eleganta blåa klädeskappa, med silkestofsar af det slag, som malicen benämner gäldstugutömmar, kring gator och torg i Helsingfors. Den just då påstående vintermarknaden hade, i trots af den skarpa kölden, utlockat talrika svärmar, att sälja, köpa eller begapa. Att den unge mannen var en resande, syntes lätt att gissa af den uppmärksamhet, med hvilken han betraktade än den ståtliga façaden af ett colossalt stenhus, än det lilla omfånget af ett anspråkslöst marknadsstånd, än trängseln i en handelsbod, än den icke mindre lifliga concurrensen kring ett thékök, flödande af rykande »spitting», denna vedervärdiga, men omtyckta medicin mot hårdheten af en oblid Januarihimmel. Han beundrade den smak, med hvilken surögda madamer och rödnäsiga pojkar förtärde denna sirapsångande nektar, och skänkte en flyktig blick åt dessa pionröda jungfrur i silkesshawletter och snäfva capoter, hvilka i talrika skaror svärmade kring stånden, för att af någon möjligen mötande tillbedjare tillisma sig en kringla af de mest vidlyftiga dimensioner. Från dessa brokiga vuer på Senatstorget och i dess granskap vände sig vår resande till det af en oräknelig menniskomassa hvimlande salutorget. Det roade honom, att betrakta detta beställsamma frågande, prutande och betingande, detta varans granskande, nedsättande|6| eller beprisande, hvarmed så mycket äflas på denna lifliga plats, der allt hvad matmor eller köksa heter har så mycket att bestyra hvarje morgon hela året igenom och mest på de vigtiga marknadsdagarna. Pigor och jungfrur i capoter af tibet och lustre, madamer i urblekta bombasinskappor, värdshusmamseller i siden och fruar i dyrbara räfskinn, handlande med digra plånböcker, Ryska betjenter i kapprockaroriginal: kaprockar med mångdubbla kragar, Ester och Viborgsbönder med höga mössor och uråldrig snitt, Nylänningaroriginal: snitt,Nylänningar med halfherrehållning och stursk uppsyn, Österbottningar med korta, brungråa vadmalströjor och hängande toilett, samt här och der en polisbetjent i uniform med brandgula uppslag ... alla rörde sig om hvarandra i det brokigaste hvimmel, omsättande en penningemassa, hvilken sammanräknad skulle göra artiga summor.

5 Främlingen roade sig en stund åt dessa verldsliga bestyr och var just i begrepp att aflägsna sig åt ett annat håll, då han förmärkte ett lifligt tumultoriginal: tnmult bland den rad af små och stora månglerskor, hvilka vid Aschanska huset utbredde sina rariteter för den hvimlande folkmassan. En tjufpojkeoriginal: tjufpoike hade, medelst en krok på spetsen af en käpp, behändigt praktiserat åt sig en ansenlig hvetebrödsbulla från en liten flickas korg och var redan med sitt rof i säkerhet, då snatteriet upptäcktes. Den bestulna, en flicka af behagligt utseende och vid pass 12 års ålder, troligen för oerfaren i yrket för att iakttagaoriginal: iaktaga nödig aktsamhet, började bitterligen gråta, och det än mera, när hennes sidogrannar förbrådde henne en i deras tycke så oförsvarlig vårdslöshet.original: wårdslöhet. Det arma barnets tårar rörde främlingen.original: främligen. Leende tog han upp plånboken och letade efter en sedel. – »Hör hit, du gråtmilda kringelfigur, skjut damluckan för tårekällorna och lägg bort lipen, om du vill lyda ett godt råd. Hvad kostade munsbiten, som man stal ifrån dig?» – »Fyrti kopek ... oh, jag är bra olycklig, det är nu andra gången, man stulit af mig i dag och hvad skall frun säga!» och dervid gömde hon ansigtet i förklädet och gret än bittrare.

6 »Så så, tro mig du, man blir nog värre bestulen här i verlden, än så. Tag den här rubeln och var en annan gång aktsammare mot dylika och andra skälmar, min vän!» – Den lilla flög upp och ville kyssa den gifmilda handen, men främlingen var redan försvunnenoriginal: föswunnen bland mängden.

Avsnittet ingår i HT 21/1 1843:|1|

7 Redan hade vår resande hunnit ett ansenligt stycke bortåt dåvarande Heidenstrauchska huset, numera Kejserliga palatset, då han märkte enoriginal: eu liten varelse, som armbågade sig fram genom massorna och, andlös af det häftiga språnget, framstörtade med utropet: »stadna då, stadna då, herre, ... du min eviga, så han far af med sina långa ben! stadna då!»

|7|

8 »Är det du, min sorgedufva? Hvad vill du mig?»

9 »Jo jag har något sprungit, men gudskelof, det var bra jag kände igen tofsarna på herrns kappa. Det är för den här sedeln, ser herrn.»konsekvensändrat/normaliserat

10 »Hvad är det? Denna 25 Rubel ... låt se ... ja vid himlen, jag har förlorat den, flicka!»

11 »Herrn har inte förlorat den, utan herrn gaf den åt mig och sade: tag den här rubeln, sad’ herrn. Det var inte herrns mening.»konsekvensändrat/normaliserat

12 Främlingen såg skarpt på flickan. »Nå, om jag gaf dig den, hvarföre behöll du den inte? hvarföre tänkte du inte: en gåfva är ju ingen stöld och de sågo ju alla, att han gaf mig den?»

13 »Gud i himmelen, så herrn talar!» sade den lilla och tårarna kommo henne i ögonen. »Jag är inte så stygg och elak, som herrn tror, jag visste ju att det inte var meningen, fast herrn var så god mot mig. Men jag måste åter till min korg, att inte värre spratt händer, än det, som redan händt.»konsekvensändrat/normaliserat

14 »Vänta litet, barn! Hvad heter du?»

15 »Eva Sophia ***», var svaret. Den lilla neg.

16 »Det är bra. Lefva dina föräldrar?»

17 »Nej, herre! Min far var postiljon och dog för fyra år sedan i fattigdom. Min moders kära ögon somnade bort ett år derefter. Sedan tog min moster mig, men ocksåoriginal: ochså hon har dött och nu säljer jag hvetebröd och kringlor för en beskedlig fru.»konsekvensändrat/normaliserat

18 »Kan du läsa?»

19 Den lilla slog ned sina ögon. »Jag läste förr för min mor.»konsekvensändrat/normaliserat

20 »Jaså, jag förstår, du hör ej till de spränglärda. Hvar bor din fru?» Den lilla uppgaf stället. »Godt, packa dig nu till din korg, du skall få höra af mig.»konsekvensändrat/normaliserat

21 Följande morgon klappade en elegant ung herre på den fattiga fruns dörr och insläpptes under mycket krus. »Min fru»,konsekvensändrat/normaliserat sade han, »nikonsekvensändrat/normaliserat har i er tjenst en ung flicka vid namn Eva Sophia ***?»

22 »Ja, min herre! Skulle hon på något sätt förbrutit sig? Dessa arma barn utan uppfostran ...»konsekvensändrat/normaliserat

23 »Nej nej, men min själ, är det intet skada på ungen. Hur har hon burit sig åt hos er?»

24 »Godt och vackert, det kan jag försäkra min herre. Barnet är oförderfvadt, ehuru tyvärr ganska okunnigt. Hufvud och hjerta fattas henne ingendera, men hvad vår Herre och verlden gör af dem en dag ...»konsekvensändrat/normaliserat

25 »Det kommer an på omständigheter, menar frun. Så tycker jag med. Hörpå, min fru, jag är Handlanden **|2| från W. Ungen har gjort mig en ärlig tjenst, jag skall dra försorg om henne. Ni skall göra folk af henne, förstås på|8| min bekostnad. Först skall ni lära henne att ha respekt för vår Herre ... förstår ni, det är ändå den solidaste firma, att dra vexel på här i lifvet. En qvinna utan Gudsfruktan, fattiga kräk, hon gör bestämdt bankrutt här i verlden och den Gudsmannen Wallin säger om henne att hon är ett oting i skapelsen ... ett sattyg, ser frun, fast det är förblommeradt. Sedan, när ni gjort henne till menniska först, skall ni göra henne till en bra karls hustru med tiden. Hon skall lära sig koka och baka och sy och väfva och hvad mera, som anstår en god husqvinna. Allt det der är nu bra, ser ni, men mången karl tycker, att en hustru och en hushållerska ej äro precis detsamma. Hon måste derföre ha något bokvett och bildning dertill, min själ behöfver hon icke den barlasten ocksåoriginal: ochså i lifvet. Hon måste veta, att Europa icke är ett besynnerligt djur, som min gamla amma påstod, och att menniskan icke från verldens begynnelse kokat kaffe på sprit och gått i frack på picknickerna. Förstås, icke menar jag, att hon skall kunna räkna upp namnen på Kung Pharaos trollkarlar, men hon skall veta att Kejsar Peter den store icke var någon fläkterörn. Godt och väl, har hon sedan fallenhet för talenter och språk, så låt henne lära. Invänd icke, min fru, att allt det der går öfver hennes stånd. Den solida bildningen ger sina 20 procent på hvar aktie öfverallt, och det fägnar mig, att den tyckes vinna allt störreoriginal: störe kredit i våra dagar. En sak skall jag be frun om; gif akt på ungens anlag. Det finns icke en menniska, som ej i något kan blifva på sitt sätt utmärkt framför andra. Purra först den allmänna bildningen i menniskan, tag sedan fram detta något och drif det med all makt till vext, så har frun löst en knut i all uppfostran, som mången bitit sönder tänderna på.»konsekvensändrat/normaliserat

26 Nu är i korthet att förtälja, huruledes den välvilliga frun lofvade, att efter bästa förmåga bekläda denna förtroendepost. Den lilla kringelflickan bytte korgen mot boken och hade inom tre år i bokbildning upphunnit sina jemnåriga inom borgarklassen. I husliga insigter öfverträffade hon de flesta af dem och lofvade att en dag blifva den förträffligaste husmoder. Så vida gick nu hennes välgörares plan igenom, men med talenter och språk föll det sig svårare. För den nu så allmänna musiken visade flickan ingen fallenhet; det är märkvärdigt, hvad detta ofta inträffar med husliga och praktiska fruntimmer, utan att förhållandet derföre kan vändas om. Fransyskan försöktes ej ens med; i Tyskan gjorde flickan vackra framsteg, men för all slags söm, för broderier, papparbeten och i allmänhet för alla de små nyttiga och älskvärda talenter, teckning icke undantagen, som utmärka en skicklig fruntimmershand, utan att just känslan behöfver vara med i spelet, visade den unga Eva den lyckligaste fallenhet.

|9|

27 Under allt detta blef obehaget att i bildning och seder stå öfver det stånd, för hvilket hon var född, för lilla Eva allt mera tryckande. Hon var icke fåfäng och högfärdig, hon klädde sig icke bättre, än bruket ville hafva bland unga personer af borgarklassen. Men sina fordna leksystrar hade hon vuxit ifrån, det kunde nu engång ej mera hjelpas. Hon anade nog den afund, hon väckte, och hon gick alltid en lång krok förbi de platser, der hennes gamla bekanta sutto med sina korgar. Dessa funno sig deröfver högst uppbragta. »Se på det högfärdiga kräket!» sade de, och det gjorde den arma flickan ej mindreoriginal: minkdre ondt, än när hennes skolsystrar af de såkallade bättre klasserna ofta framkastade hvassa anspelningar på hennes förra yrke.

28 Nu hände sig sommaren 1838, att vår unge Handlande, under en resa till Stockholm med mor och systrar, besökte Helsingfors. Lilla Eva och hennes fostermor presenterades för familjen. Men lilla Eva var då 15 år, icke lång, men smärt och välbildad, med klara blå ögon och öfver munnen ett drag af godhet, som adlade det qvicka och lifliga i hennes vackra ansigte till ett intagande blygt behag. Nu följde en examen, liksom på lek. Den utföll till de frågandes fullkomliga nöje. »Men», – hviskade vår hjeltes mor, den gamla Commerce-Rådinnan, – »men min kära Fredrik, hvad i alla dagar tänker du på? En sådan uppfostran för en simpel postiljonsdotter! Du gör ju menniskan rent af olycklig med slika idéer.»original: ideer».

29 »Bagatell!» sade sonen, »nog blir det folk af flickan. Tycker inte min mor, att hon ser bra ut, fast gunås något sjåpig vid den der åldern? Det finns dock ett anlag till noblesse i hennes väsende, ... om man kunde få bort den deroriginal: den bourgeoisin, som nästan för påtagligt smakar af köket.»konsekvensändrat/normaliserat

30 »Har man hört på maken, noblesse hos en tjensteflicka! Jo det blir mig en vacker noblesse, kära du!»

31 »Men hvem har just sagt att ... fast må vara! Min mor kan förstå, att jag mindre menar den yttre hållningen, än blickens adel, och vet min mor, den har jag ej så sällan träffat i låga hyddor. Hvad menar min mor, om vi skulle taga flickan med till Stockholm och ett par år låta henne gå i den bildade verldens skola? Hennes lif hos fostermodren och hennes minnen här göra henne endast inskränkt.»konsekvensändrat/normaliserat

32 »Du har en besynnerlig uppfostrings vurm, min kära Fredrik, suckade Commerce-Rådinnan. Gör som du vill, men kom ihåg, att jag tvår mina händer.»konsekvensändrat/normaliserat

33 Och familjen reste. Den unga Eva tjenade dem alla med ödmjukhet.

---

|10|

34 I början af sommaren 1840 satt Commerce-Rådinnan helt betagen i sin mjuka emma i W. Hon höll i handen ett bref från Stockholm, deri Fredrik anhöll om hennes samtycke till sin förening med Eva och besvor henne, att icke sätta sig emot hans lifs lycka. »Oh»,konsekvensändrat/normaliserat suckade den häpna modren, i det hon slog Hoffmans droppar på en sockerbit – »enoriginal: –» en postiljons dotter! En person från gatan! En af nåder upptagen kringelflicka! Ett otacksamt stycke! Och icke en kopek mera än ett par vackra kinder, det är då rysligt för en mor! Men jag hade bort förutse det. Menniskan hyser en så underbar, så rent egoistisk kärlek för sina egna verk, och är icke denna flicka allt genom min son? Hvad skall jag göra? Han är van att ha sin egen vilja altifrån barndomen. Jag måste väl finna mig deri, men nog är det fasligt ... en kringelflicka!»

---

35 Hela familjen sammanträffade i Helsingfors under jubelhögtidligheterna. Jag var på Borgerskapets bal. Bredvid mig stod ett dansande par. »Känner ni det der fruntimret i ljusblåa sidenklädningen?» frågade damen sin kavaljer. Denne förde med en graciös gest lorgnetten till ögat. »Mon Dieu!språk: franska» sade han, »ettkonsekvensändrat/normaliserat högst nobelt ansigte, en förtjusande figur! En utländska förmodligen?»

36 »Högst nobelt, åhja!»konsekvensändrat/normaliserat sade damen försmädligt. »Jagkonsekvensändrat/normaliserat känneroriginal: änner rätt väl igen henne, det är en person af obestämd|3| qualité, en för detta kringelflicka,original: krinaelflicka, som ofta gick med sin korg i mina föräldrars hus.»konsekvensändrat/normaliserat

37 »Grand Dieu!språk: franska En kringelflicka!» utropade kavaljern.original: kawaljern

38 Mina blickar följde riktningen af hans lorgnett. Jag har sett få ansigten så intagande, så ädla och goda, som detta unga fruntimmers. Hennes hållning var på en gång så ledig och så enkel, och när hennes vackra ögon med ett obeskrifligt uttryck hvilade på den lycklige maken, tycktes hvarje blick säga honom: »är jag icke allt genom dig, älskade!»