Avsnittet ingår i HT 18/10 1845:|1| |87|

Lindanserskan.

1.tillagt av utgivaren

1 Vi som bygge och bo i vårt eget fredliga hem, som lägge oss hvar afton under vårt eget tak, sofve i vår egen bädd och vakne om morgonen för att lefva i dag som i går, göra hvad vi alla dagar gjort och se hvad vi tusen gånger sett – vi vete icke hvad det vill säga att irra verlden omkring. Vi tänke icke stort derpå, hvad det vill säga, att icke äga ett hem, icke en tufva|2| som man kan kalla sin; att föra sitt fädernesland i kappsäcken och värfva sitt folk med aficher; att vara en främling hvart än man kommer, att oupphörligt betrakta sin omgifning med ljum välvilja eller med sniken egoism och att af den betraktas på samma sätt tillbaka; att förakta och föraktas, att bedraga och bedragas, att lefva i möda utan ro och dö måhända i elände utan tröst.

2 Men de veta hvad det vill säga, dessa kringresande konstmakare af alla slag, som med sitt toma gyckel lägga an på hopens nyfikenhet: taskspelare, lindansare, jongleurer, positivspelare. Hvem vill byta öde med dem?

3 Judar och Zigenare hafva lärt menskligheten, huru djupt man kan sjunka, när man icke äger ett fädernesland. Men Judar och Zigenare bilda egna stammar och känna sig mindre olyckliga emedan de hafva likar att trygga sig till. Konstmakarne afundas och hata hvarandra inbördes; de hafva hvarken fädernesland eller folk, och det är derföre de äro så beklagansvärda.

4 Deras historie är, med all dess mångfald af vuer, i det hela enformig nog: de börja med att icke hafva haft någon barndom; de minnas icke hvad man förstår med hjertats oskuld, sinnets lyckliga frid. Fader och moder ha förskjutit dem eller dött från dem i deras späda ålder; kringdrifvande menniskohandlare ha upptagit dem, uppfostrat dem i den gröfsta okunnighet, utan religion och utan seder. Man har dresserat dem som djur, man har tämt deras motspänstighet med piskan eller med hungern. Deras kropp|88| har blifvit stark och vig, de vinna bifall och bröd på samma sätt som en trafvare af äkta race vinner priset i en kapplöpning. Deras passioner äro starka, deras lefnadssätt oregelbundet; ansträngningar och njutningar utan måtta förkorta deras dagar och de dö vanligen i blomman af sin ålder.

5 Att i dessa så vårdslösade och nästan förvildade varelser studera menniskan, är ett studium af högt intresse. Man finner hos dem de skarpa kanter, de oregelbundna själstyper, hvilka religion och sedelära hos den bildade menniskan afnöta eller reglera.

6 Man finner hos dem ytterligheter af kärlek och hat; man finner de mest förvånande inconsequenser af ärelystnad och likgiltighet för förakt, af vinningslystnad och slöseri, af hårdhet och godsinthet, det mest genomdrifna charlataneri och den otvungnaste öppenhet. Det finnes hos dessa menniskor en hel verld af oförsonade motsägelser; deras erfarenhet är vidsträckt, men ytlig och skef; intet egentligt mål sammanbinder deras bemödanden; om sitt fädernesland tala de som man talar om en afliden. Man ser dem nästan af instinkt känna, att det är det som fattas dem.*)Medua Samme, Hindu från Madras, gret när han talade om sitt fädernesland, dit han ej vågade återvända af fruktanoriginal: frktan att mördas af egna landsmän. Tyrolaren Rappo talade med stolthet och förtjusning om sitt lands hjelte Andreas Hofer, hvilken han sett och beundrat som barn.

7 Det är upprörande, men lärorikt att betrakta dessa kringströfvande konstmakares familjeförhållanden. Det är här man ser egoismen i all dess förskräckliga sjelfviskhet; en orientalisk despot kan ej med mera kallblodighet uppoffra de sina.**)Guerra besökte i Stockholm stora barnhuset för att derifrån utvälja åt sig ett par af de vackraste flickorna; men det vägrades honom. Derpå annonserade han i tidningar, det han åtoge sig att »faderligt uppfostra någon ung, värnlös och vacker flicka, med fallenhet för kroppsöfningar». Men ingen lärer anmält sig, utom en skånsk bondpiga, som vid anbudet fäste det oantagliga vilkor, att ej behöfva lemna fäderneslandet. Men emedan allt hos dessa menniskororiginal: meniskor slites af motsägelser, finner man stundom hos dem den största försakelse och den underbaraste hängifvenhet.original: hängifwenhet..

8 Följande händelse tilldrog sig i September 1827.

9 Denna månad och detta år betecknas i Finlands häfder med ett svart kors, såsom för en stor nationalolycka.

10 Berättaren af detta var då 10 år gammal och hans bror Alarik var 16.

11 En eftermiddag kort före skymningen brusade strömmen stigande och vild genom forsarna under den stora bron. Tvenne gossar utlade »kass»|89| för nejonögon i forsen, hvarsoriginal: hwar brus var så högljudt, att hvarje ord, som vexlades, måste framskrikas för att förstås.

12 Plötsligen hördes ett dån, såsom af en rullande åska, rätt öfver gossarnes hufvuden. Ovilkorligt sågo de upp och gissade genast orsaken: det var tvenne tunga resvagnar, som framrullade öfver bron.

13 I samma ögonblick syntes en hvit skepnad mera sväfva än falla från den betydliga höjden af bron, nästan lodrätt nedstörta i forsen och der försvinna.

14 Denna oväntade syn, som lät ana det plötsliga, sannolikt sjelfförvållade förspillandet af ett menniskolif, hade något på engång hemskt och hemlighetsfullt. Gossarna sågo bestörta på hvarandra.

15 »Såg du? ... Der föll någonting hvitt.»

16 »Det såg ut som en menniska. Det föll vid dammen der strömmen är djupast ...»konsekvensändrat/normaliserat

17 »Se! se! det dyker upp igen, det flyter, det far med strömmen ... det kommer hit ...»konsekvensändrat/normaliserat

18 »Det liknar en kjol, men man kan ej se, det är redan skumt här under bron ...»konsekvensändrat/normaliserat

19 »Det är kanske bara ett hvitt knyte.»

20 »Jag kan räcka det med åran ...»konsekvensändrat/normaliserat

21 »Så stöt i det, drag hit det, fort, medan jag håller båten.»

22 »Jag ... jag törs inte ...»konsekvensändrat/normaliserat

23 »Ah stackare! hvarför törs du inte?»

24 »Det ... det liknar ändå ... en menniska.»original: menniska»

25 »Du är en kruka, fort! Så, nu är det för sent, nu for det hvita nedåt. Det var visst ett knyte.»

26 »Jag tyckte mig precis se en hand ...»konsekvensändrat/normaliserat

27 »Nå då duger det inte att resonnera» ...

28 Och med dessa ord lösgjorde Alarik båten, som med förvånande hastighet bortrycktes af forsen, stötte här och der mot en sten, krängde och slog tvärs. Strömmen låg på, vattnet slog in öfver sidan, gossarnas belägenhet var ganska farlig. Båda ansträngde alla sina krafter för att åter komma flott; ändtligen steg Alarik i strömmen och lyckades skjuta båten af stenen. Kort derpå uppfiskade gossarna icke långt derifrån liket af en hvitklädd flicka.

29 Bleke af förskräckelse skyndade båda att uppnå stranden och märkte först nu, att deras räddningsförsök åsetts af ett stort antal menniskor, hvilka dels bestörta lutade sig fram öfver ledstängerna af bron, dels hade ilat ned till stranden under förvirrade rop. Främst kom dem till möte en äldre främman|90|de undersätsig man med långt becksvart hår, yfviga mustacher och klädd i en sliten friskavaj med ofantliga knappar af stenkol. Denne man sprang ända öfver knäna i vatnet mot båten, fattade med ett anskri den drunknade flickan i sina armar och klättrade|3| så med otrolig vighet uppför den branta stranden, under förnyade rop af: »Ein Artz! ein Artz! o mein Gott, ein Artz!språk: tyska»

30 »Han säger det vore godt att gnida henne med harz»,konsekvensändrat/normaliserat tolkade en närastående bodbetjent med språkerfaren min, och genast skyndade en piga att hämta det begärda.

31 »Inte begära harz, begära doktor», rättadeoriginal: doktor, »rättade en yngre mörklagd man, äfven mustacherad och med långt franskt skägg, klädd i en blå blus och med slokande svart sametsmössa.

32 Alarik hade redan sjelfmant sprungit efter läkaren.

33 En liten vacker flicka om 10 år i ljusbottnig, söndrig och smutsig musselinsklädning satt på en sten och snyftade. En äldre quinna, påtagligen domestik, tröstade den lilla: »Lischen ist ja gefunden, sie wird ja erwachenspråk: tyska ...»konsekvensändrat/normaliserat

34 »Hon berättar för henne att den andra föll i vaken»;konsekvensändrat/normaliserat tolkade bodbetjenten, som varit rest till Lübeck i sina dar.

35 I en af vagnarna, som höllo vid ändan af bron, quarblef ett äldre fruntimmer afdånadt. Det var ock för mycket för en mors ögon, att se sitt barn hoppa från vagnen på ledstången och från ledstången hufvudstupa i strömmen. De resande voro, som man kanske redan gissat, en kringströfvande lindansare familj och åkte nu in till gästgifvargården i staden, åtföljda af en stor skara nyfikne. Hela staden hade råkat i uppståndelse.

Avsnittet ingår i HT 22/10 1845:|1|

2.

36 Den resande familjen hade tagit in på gästgifvargården. En timma efter nyss beskrifna händelse lyckades man återkalla den unga sanslösa flickan till lifvet.

37 Felicia Casper var icke mycket öfver 14 år, men utbildad nog, för att kunna tagas för 16. Hennes vext|2| var på engång smidig och fast, behagfull och stark; det elastiska i hennes gång förråde en spenstig vighet, vunnen genom tidiga och oupphörliga ansträngningar. Hennes drag voro regelbundna som en italienskas; hennes hy icke hvit, icke genomskinlig, men den syntes likväl så, när det tjocka korpsvarta håret lade sin mörka ram kring ansigtets oval, förljufvad af ett par ögon, så körsbärsbruna och fuktigt varma, som man endast finner dem i Spanien eller i orienten. Man kunde tveka, om denna flicka borde kallas skön, efter vårt nordiska sätt att se;|91| snarare kunde hon kallas varm, ty det var hennes väsen. Det var en eldslåge i en häck af rosor, omgifven af mörk natt.

38 Gouvernina, hennes syster, var en liten knubbig brunette om 10 år. Casper, fadren, en muskulös man om några och 40, med mörka blixtrande ögon; hans skarpa drag förrådde slughet och kraft, men misshagade genom ett uttryck af hjertlös hårdhet. Madamespråk: franska Casper, modren, en fetlagd gumma, var en af dessa intetsägande tyska physionomier, som man så ofta anträffar. Svag och viljelös, syntes denna quinna hel och hållen vara ett echo af sin man, hård när han var hård och smilande när han smilade. Dessa makar hade äfven tvenne söner Alexander, 18, och Carl 12 år gammal, lifliga men bortskämda ynglingar, lika ödmjuka i den fruktade fadrens närvaro, som öfvermodiga, när de trodde sig vara af honom obemärkta. En gammal tjenarinna och ett slags betjent med äkta skojaransigte kompletterade denna brokiga familj.

39 »Min Herre»,konsekvensändrat/normaliserat sade Borgmästaren till Hr Casper, som följande morgon gjorde sin uppvaktning för att anhålla om tillstånd att gifva några representationer i staden, – »innan jag kan lemna er den begärda tillåtelsen anser jag mig befogad att fordra en förklaring öfver den händelse, som i går afton quarlemnade ett mindre behagligt intryck af er ankomst. Er dotter har hoppat i strömmen, min herre, och af hvad skäl?»

40 »Huru, min högtärade gynnare! ni anser då detta fatala språng vara gjordt med afsigt?»

41 »En sådan förmodan är högst naturlig, och för att vara uppriktig, vore ni i sådant fall icke den första man af ert yrke, som genom omensklig hårdhet tvungit sina barn till så förtviflade steg.»

42 »Är det möjligt, högtärade gynnare! för hvad anser ni mig? Jag, en far, som icke äger någon högre sällhet, än mina barns lycka, jag som trälar och arbetar för att hopspara en ringa penning för deras framtid, jag skulle ... o nej, ni skämtar, det är grymt att så misskänna en öm far! Se här det verkliga förhållandet. På afstånd såg jag er höga bro med de vackra ledstängerna. Ni vet, mitt yrke fordrar att man gör effekt i mängdens ögon. Nå väl Felicia, sade jag till min dotter, låtom oss imponera redan vid vår första ankomst. Du med din säkra fot, hoppa i förbifarten från vagnen på högra ledstången och dansa en liten chassé utefter den till slutet af bron, der du åter bör hoppa i vagnen. Min stackars flicka lydde gerna, som hon alltid gör, men snafvade vid första språnget och föll ...»konsekvensändrat/normaliserat

43 »Er befallning var emellertid omensklig, herre ...»konsekvensändrat/normaliserat

44 »Ack, högtärade gynnare, det är vår lott att våga vårt lif för vårt bröd. Huru ofta har ej både jag och mina barn oskadda vandrat på linor spända|92| mellan tornspetsar, och det gifves ingen säkrare fot i Europa, än min lilla Felicias. Men vi äro svaga dödliga; den dygdigaste kan fela, hvarföre skulle ej den säkraste kunna snafva?»

45 »Ni har rätt, ert yrke är halsbrytande. Jag skulle i ert ställe och för edra barns skull välja ett bättre.»

46 »Ja ja, hvem ville ej det! Men hvad skola vi göra? mitt fädernesland har förskjutit mig för det jag, en ung och hetsig militär, dödat min förman i en duell. Och när man ej har något fädernesland ... ni förstår. Gif mig och mina barn två tusen rubels säker inkomst och vi skola från morgon till quäll gräfva i jorden, vi skola spränga berg, vi skola tjena er huru ni vill. Har ni läst Abbé Lamennais ’konsekvensändrat/normaliseratEsclavage Moderne’?konsekvensändrat/normaliserat Det är för mina barns framtid jag trälar i ständig lifsfara. Betrygga denna framtid, och ni har att befalla öfver mig och ... mina döttrar ...»konsekvensändrat/normaliserat

47 »Det är nog, min herre, jag förstår. Er olycka kan tyvärr ej rättfärdiga edra grundsatser. Man kan vara nödställd och likväl bevara sin heder ...»konsekvensändrat/normaliserat

48 »Tvåtusen rubel, och jag är ej så nogräknad!» ...

49 »Herre, ni är oförskämd.»

50 En uppmärksam betraktare skulle i detta ögonblick roat sig åt det hastigt förändrade uttrycket i lindansarens rörliga ansigte, som efter den mest inställsama fräckhet plötsligt skrymtade en sårad hederskänsla.

51 »Min Gud, högtärade gynnare att ni så kan missförstå ett oskyldigt skämt! Jag sälja mina barn, min enda tröst! nej icke för millioner, var viss derom.»

52 »Godt. Här är det begärda tillståndet, med vilkor att ni ej anställer alltför vådliga experimenter.»

3.

53 Några timmar efter detta samtal återfinne vi Lindansaren med de sina i stora salen på gästgifvargården, sysselsatt med att arrangera och repetera till morgondagens »stora gymnastiska konst- och kraftöfning».konsekvensändrat/normaliserat

54 Casper, betjenten och en arbetskarl uppföra bänkar och ställningar; Alexander spänner linor, Carl proberar dem hvisslande och stöter då och då med balancerstången åt Gouvernina, som klistrar postpapper öfver tvenne tunnband. Felicia är ännu icke så återställd att hon kan uppträda på linan, men anstränger sig att kanta en vid dager ganska black bomullssammetsspens med oäkta guldkantilja.

55 Ändtligen äro bänkarna uppställda, linorna spända, tunnbanden påklistrade.

|93|

56 »Allons! Répétition!original: Repetition!språk: franska»

57 Repetitionenoriginal: Repititionen börjar. Alexander och Carl uppstiga än på linan, än på trambolinen och göra äfventyrliga språng. Den äldre utvecklar en otrolig styrka och skicklighet. Den yngre söker fåfängt att göra efter. Vid hvarje misslyckadt språng applicerar fadrens ridspö på gossens axel en snärt så fin och hvass, att gossen af smärta biter ihop tänderna.

58 »Ah drummel,» ryter den stränge fadren, »du går inte ens ut med en simpel kullerbytta i luften. Ner med dig, odugling, du duger knappt till pajazzo. Allezspråk: franska, narrmössan på!»

59 Denna hotelse verkar mer än agan. Att förnedra sig till en pajazzo, nej! Och Carl gör ett så vågadt språng, att han förlorar jemnvigten och störtar hufvudstupa i golfvet. Näsa och mun bada i blod.

60 »Än engång!» ljuder befallningen.

|3|

61 Gossen uppstiger, aftorkar blodet utan minsta klagan och beträder trambolinen. Förgäfves. Vid ett nytt språng och ett nytt fall förlorar han sansningen.

62 »För bort den odugliga pojken. I morgon vid dagningen skall han åter börja. Gouvernina, allezspråk: franska!»

63 Flickan uppstiger darrande.

64 »Min lilla flicka!» säger fadren vänligt, »jag fruktar att Lischen ej kan visa sig i morgon, vi måste ersätta henne med någonting effektfullt. Tag derföre knifvarna på linan och kasta med dem, som du varit van att kasta stående på golfvet. Se så, raskt!»

65 »På linan, min far? Oh ...»konsekvensändrat/normaliserat

66 »Så, allez vitespråk: franska!» Och ridspöet höjes.

67 Flickan tar de tunga hvassa knifvarna, kastar dem i luften, men låter dem falla så att uddarna intränga djupt i golftiljorna.

68 Fadren stampar förbittrad i golfvet.

69 Det arma barnet bleknar af och linan vacklar under henne. Den grymma leken börjar ånyo. Nästan genom ett underverk susa de ohyggliga knifvarna oskadligt förbi flickans hufvud, men flickan glömmer för dem sin vådliga ställning och nedstörtar från linan.

70 »Bort!»original: »Bort! vredgas fadren. »Du blir i afton utan mat och börjar i morgon ånyo.» Derpå nalkas han med harm och hot den bleka Felicia. »Du,» säger han, »du är skulden till allt detta. Hvarmed skall jag ersätta dig i morgon, vanvettiga sjelfmörderska? En annan gång skall man hålla dig bättre fast, när vi fara öfver strömmar. Vore du mitt barn, i stället för att vara en usel tiggarunge, som jag af nåd och förbarmande upptagit, så skulle jag, så stor du är ...»konsekvensändrat/normaliserat

|94|

71 »...konsekvensändrat/normaliserat döda mig? nåväl, min herre, jag begär intet bättre. Hellre döden, än dessa dagliga marter af er grymhet. I åtta år har jag fördragit allt, men nu ...»konsekvensändrat/normaliserat

72 »Nu är du icke barn mera, är det ej så?»

73 »Ja, herre.»

74 »Godt. Jag har också erinrat mig det i dag, min dufva!»

Avsnittet ingår i HT 29/10 1845:|1|

4.

75 Följande dag ses lindansarens betjent, kostymerad som pajazzo, utdela aficher med stora kluddiga trädsnitt, föreställande menskliga figurer hoppande genom tvenne med papper klistrade tunnband och dansande på lina i drägt af indianer. Första afdelningen består af »Herkuliska kraftyttringar»,konsekvensändrat/normaliserat som specificeras och slutas med ett »herkuliskt farväl».konsekvensändrat/normaliserat Andra afdelningen prunkar med indiska och egyptiska underverk, saltomortaler, baletter på lina, »trollfjärilarne eller de flygande kulorna» m. m. m. m. samt sluteligen ett »non plus ultraspråk: latin af mensklig styrka och vighet framställdt i en persisk pyramid, från hvars spets Demoisellespråk: franska Gouvernina Casper skall kasta slängkyssar åt det högtrespektiva publicum».konsekvensändrat/normaliserat Tredje afdelningen afslutar på ett värdigt sätt dagens underverk. »Hr Casper skall nemligen uppmana någon af den resp. allmänheten att framträda och låta hugga af sig hufvudet, hvarpå det afhuggna hufvudet skall framvisas på ett fat, men sedermera medelst de gamle Egyptiers magiska medicin åter oskadt vidfogas sin resp. kropp. Skulle händelsevis ingen af åskådarne vara hugad att underkasta sig denna operation, vill Hr Casper halshugga sin son Alexander och sedan på ofvanbeskrifvet sätt åter hopsätta hans person.original: person.»*)Den som betviflar denna hyggliga manövers möjlighet i 19:de seklet, behagade erinra sig, att Hr Wehle helt nyligen inbjudit Helsingfors publik till samma intressanta skådespel. Entrée: premièreoriginal: prémiere 36 sk. Second 18 sk. Barn betala hälften. Musik bestås gratis. Inga hundar få medtagas.»

76 Denna prunkande afiche väckte naturligtvis ett oerhördt uppseende. Framförallt beundrade man trädsnitten, man lösklippte dem, klistrade dem på väggarna och begrundade deras betydelse. Man hisnade ej mindre öfver den egyptiska medicin, som kunde påsätta afhuggna hufvuden. De funnos visserligen, som sade sig vilja se det innan de trodde och som anade svek under allt det der. Andra åter anmärkte med skäl, att man nyligen i Åbo lagat ny näsa åt en flicka, som tillförene förlorat denna ledamot, och det väl vore mycket simplare att åter fastsy ett hufvud, som icke ens behöfde göras nytt.

|95|

77 Men Alarik, som var tre månader gammal student, förtörnades högeligen öfver denna åt samtidens upplysning och sunda vett framkastade utmaningshandske. »Jag|2| har lust att probera den der märkvärdiga egyptiska konsten»,konsekvensändrat/normaliserat sade han.

78 Aftonen kom, klockan slog 7 och spektakelsalongen fylldes af åskådare. Ett uselt positiv uppstämde en verklig kattmessa, men som det vid den tiden fanns i staden blott ett enda klaver om fem oktaver och jemmerligen ostämdt, ej heller andra musici, än organisten, stadsmusikanten och tvenne virtuosinnor, som kunde spela Rousseaus dröm, Witgensteins marsch och quadriller dansade i Stockholm 1812, så höll man med englatålamod tillgodo med hvad som bestods. Spektaklet börjar; första och andra afdelningarna utföras till allas belåtenhet, och ingen märker de fina snärtar Hr Caspers ridspö applicerar på Gouverninas bara armar, när hon icke kastar sina slängkyssar med nog koketteri. Ändtligen stundar det sista blodiga miraklet.

79 Hr Casper framträder med grym uppsyn, uppvikna ärmar och en stor bila i handen samt frågar om någon af åskådarne är hugad att låta afhugga sitt hufvud och åter se det hopfogadt i komplett skick.

80 Allmän tystnad. Allmän rysning. Hvarochen inser det obehagligaoriginal: obebagliga i att vara utan hufvud, om också blott för en liten stund.

81 Hr Casper vänder sig redan till sin herr son, då en gosse med hufvudet på rätta stället framträder. Det är Alarik.

82 »Jag har lust att försöka»,konsekvensändrat/normaliserat säger han.

83 Hans mor knycker honom i rocken. »Är du tokig, Alarik!»

84 »Var lugn, min goda mor. Jag har studerat de der egyptiska konsterna till studentexamen. De lärda känna hvarann.»

85 Hr Casper fixerar ynglingen med bister tigerblick. »Betänk er väl, unge man!» säger han med en uppsyn, som kastellanen i slottet Rieti skulle ha afundats honom.

86 »Åh hvarför det?» säger Alarik kallt. »Jag ämnar bli fältläkare och vill gerna lära mig att hopsätta soldaternas afskjutna hufvuden.»

87 »Men ... denna operation är smärtsam.»

88 »Gör ingenting. Något skall man tåla för en så nyttig lärdom.»

89 Ett sådant mod har Hr Casper ej påräknat. Emellertid håller han god min och vinkar Alarik att följa sig innanför fondridån, der halshuggningen skall försiggå. Dödstystnad herrskar bland åskådarne och fruntimmerna börja må illa.

90 En lång ängslig paus. Ordvexling bakom ridån.

|96|

91 »Ni ser stupstocken och kärlet som skall upptaga ert blod.»

92 »Allt det der gycklet skrämmer mig ej.»

93 »Nåväl, vi skola då tillbinda edra ådror för att hämma blodomloppet. Det är nödvändigt, men mycket vådligt.»

94 »Försök, om ni vågar.»

95 Konstmakaren tilldrager våldsamt ett band kring Alariks arm.

96 Alarik tiger förbittrad.

97 »Men är ni då af sten, unge våghals?»

98 »Jag har blott velat se, huru långt er oförskämdhet kan gå. Herre, det är skamlöst att huttla så der groft med allmänheten. Gå, visa ert gyckel för den råaste pöbeln på en krog; der finner ni er värdiga åskådare, icke här.»

99 »Men» – och tigerblicken lemnar rum för räfvens smidighet – »min bästa unga herre, ni vill väl icke störta en man, som för sitt uppehälle nödgas bruka en oskyldig taskspelarekonst. Ni med ert mod och er skarpsinnighet gissar utan tvifvel min hemlighet. Låt mig få behålla den.»

100 »Må vara för denna enda gång. Men jag förbehåller mig, att ni ej missfirmar medicinen, utan öppet förklarar er manöver för taskspeleri.»

101 Alarik återvänder. Fruntimmerna andas åter.

102 »Mina herrar och damer,» säger Hr Casper, »alldenstund denne unge herre ej velat underkasta sig ...»konsekvensändrat/normaliserat

103 Alarik uppstiger hotande.

104 »...konsekvensändrat/normaliserat en operation, som i sjelfva verket icke är medicin, utan blott ögonvilla, utber jag mig att få halshugga min son Alexander, som är van vid sådant.»

105 Då ingen har något att invända, företages afrättningen. Konstmakaren återtar sin tigerblick, visar sina seniga armar och bilan, griper Hr Alexander vid håret och drar honom ... bakom ridån. Strax derpå höres ett tungt hugg, ett quäfdt jemmerrop, ett plaskande såsom af rinnande blod ... Förfärliga ljud! Nu springer bödeln, bestänkt med blod och med vild triumf öfver scenen, hållande i handen ett afhugget hufvud ... af papp med ett rått köttstycke fästadt vid halsen. Derpå uppdrages fondridån och man ser på ett bord ett stort tennfat, nästan fylldt med blod och mitt i denna blodsjö Alexanders verkliga hufvud med stirrande ögon ... som likväl stundom blinka. Åskådarne hisna och häpna. De ana troligen icke, att monsieurspråk: franska Alexander i egen person sitter under bordet och framsticker sitt hufvud genom ett hål i skifvan och ett annat i tennfatet. Spektaklet är följaktligen så rysligt man kunnat begära och efter att ha låtit åskådarne en god quart njuta deraf, fälles ridån, positivet spelar en mazurka och Hr Alexander framträder med|97| en graciös bugning, mån om att öfvertyga publiken om sitt fullkomliga välbefinnande.

5.

106 Till denna publiks heder bör dock ej förtigas, att detta ohyggliga charlataneri, långt ifrån att väcka en påräknad beundran, snarare gjorde ett vidrigt intryck. Hr Casper misstog sig på detta intryck och annonserade sin andra föreställning »med flera nya, här förut osedda och högst märkvärdiga balancerkonster, språng och ställningar samt till slut på fleres begäran för andra gången: non plus ultraspråk: latin af egyptisk magi» etc.original: magi »etc. d. v. s. en ny halshuggning. Knappt trettio åskådare infunno sig, mest »sämre folk»,konsekvensändrat/normaliserat förutom en bokhållare, en skrifvare och några andra konstkännare, som utgåfvo sig för stora beundrare af »det rysligt sköna».konsekvensändrat/normaliserat Nöjet måste för aftonen inställas. I stället förberedde Hr Casper nu en annan coup de mainspråk: franska, som ofelbartoriginal: ofebart måste inbringa honom stort rykte och ännu större kontanta fördelar.

107 Alarik hade kommit för att köpa billet till andra spektaklet, i afsigt att uppenbart blotta bedrägeriet med halshuggningen, men vände om i tamburen, då det förljöds att nöjet var inställdt. Redan var han vid trappan, då han i skymningen misstog sig om en dörr och inträdde i en liten farstukammare. Man föreställe sig hans förvåning då en skön flicka i fantastisk drägt kom honom till möte. Det var Felicia, lindanserskan.

108 Det var eget att se dessa unga, han 16, hon 14 år, båda blyga och rodnande, båda förlägna öfver detta ovän|3|tade möte. Alarik, som till dato knappt vågat se en flicka i ögonen, beredde sig till reträtt i god ordning, då flickan, hastigt modig blefven, fattade hans hand och sade med en ton af sydländsk eld och vida öfver hennes 14 år:

109 »Min räddare, ack det är ni!»

110 »Jag vet inte, mademoisellespråk: franska, om ... om ...»konsekvensändrat/normaliserat

111 »Det är ni, man har sagt mig det. Jag borde ej tacka er, ty ... ty det lif ni räddat var icke mycket värdt ... men det visste ni ju ej. Ni följde ert hjertas ingifvelse och blottställde för mig ert lif. Jag tackar er.»

112 »Mademoisellespråk: franska ...»konsekvensändrat/normaliserat

113 »Jag vet allt. Jag har sett ert mod när ni demaskerade Hr Caspers ohyggliga bedrägeri. Så ung ni är och ändå så ädelmodig, så stolt! Ah, det är rätt, demaskera den charlatanen, den grymme menniskoröfvaren ...»konsekvensändrat/normaliserat

114 »Talar ni så om er far?»

115 »Denna landstrykare min far? O nej, min far var en tapper soldat och|98| föll under Blücher vid Waterloo. Mig räddade Hr Casper från hungersdöd, för att bereda mig ett lif, som länge gjort mig döden önskvärd.»original: önskwärd.

116 »Stackars flicka!»

117 »Om ni visste hur man behandlat mig, hur man slagit mina axlar blodiga medan jag ännu var ett 6 års barn. Men ett trottsigt barn var jag, aga förmådde mig ej att lyda, jag bet ihop mina tänder och fällde icke en tår. Då skulle ni sett Hr Casper; han tog mig i armen så hårdt att handen blånade och instängde mig i ett mörkt rum, der jag fick vara dygnet om utan mat. Och hungern ... nej, jag kan lida hvad som helst, blott det går fort. När jag kände mig halfdöd af hunger, bad jag om förlåtelse och lofvade lyda. Då gaf mig Hr Casper en skifva hvetbröd och en kopp bouillon och lärde mig dansa på lina. En gång i Milano gick jag på en lina som var spänd öfver gatan mellan taken på tvenne fyravåningshus. Då rann det mig i hågen att jag skulle störta mig ned, liksom det skett af våda. Jag kände mig så lycklig att få dö, jag lyftade min fot till det dödliga språnget, ty ... jag ville ej falla på hufvudet. Då hörde jag orgeln i en närbelägen kyrka uppstämma de profundisspråk: latin; man begrof någon just då ... Jag halkade från linan ...»konsekvensändrat/normaliserat

118 »Halkade, säger ni?»

119 »Ja jag halkade, liksom nyligen från ledstången af bron. Ett ljusrödt moln bredde sig för mina ögon, jag tyckte mig se ett skönt barn med hvita vingar mottaga mig i fallet. Och se, jag stadnade oskadd på gatan, och folket jublade öfver ett språng, hvars like i djerfhet man ej sett. Men jag, jag smög mig undan i kyrkan och bad för första gången i mitt lif. När jag kom hem fick jag hungra 12 timmar. Då först kände jag rätt olyckan att ej äga något beskydd på jorden.»original: jorden.’!

120 »Kan jag då ingenting göra för er?»

121 »Jo ni kan. Om ännu engång den mörka engeln skulle fresta mig att dö ... icke sannt, om jag plötsligt doge, då skulle ni plantera violer på min graf?» ...

122 Någon kom.

Avsnittet ingår i HT 1/11 1845:|4|

6.

123 En morgon förvånades stadens invånare af en underbar syn. Sköna damer, som bodde en trappa upp, väcktes af knackningar på rutan åt gatan och sågo med fasa främmande karlansigten titta in genom fönsterna, hvilka man trodde af deras höjd vara skyddade för hvarje nyfiken blick. Man kan ana, hvilka öfverraskningar, hvilka derangerade toiletter, hvilka förtviflade undflygter! Ej mindre häpen betraktade man på gatan tre jättefigurer i|99| plymagerade hattar, röda bluser och blårandiga inexpressiblesspråk: franska betäckande ofantligt långa, verkligt engelska ben. De unga tänkte på Lunkentus, de gamla på Lucifer, innan man hann förvissa sig derom, att det var Hr Casper med söner, som gick på styltor och utdelade aficher till aftonens representation.

124 Aficherna lofvade »för sista gången» oerhörda styltdanser och vidunderliga saltomortaler. Hr Casper skulle äta glödande jern, Dem:llespråk: franska Felicia tvätta sina blottade fötter i smält tenn, Dem:llespråk: franska Gouvernina skulle hoppa öfver korslagda bajonetter och till slut skulle Herr Alexander föreställa »den i luften flygande Indianen, upplyst af bengalisk eld».konsekvensändrat/normaliserat

125 Det oaktadt hade Hr Casper endast halft hus. Man skickade hellre sitt lilla öfverflöd åt de brandskadade i Åbo.

126 Då lät konstmakaren den knalleffekt smälla, som han vanligen sparade till det sista. I alla gathörn förkunnades det ljudeligen, att »Söndagen den 23 Sept. kl. 4 e. m. skulle Demoisellespråk: franska Felicia bestiga en lina som var spänd mellan klockstapeln och kyrkans torn på 25 famnars höjd samt promenera från det ena tornet till det andra»,konsekvensändrat/normaliserat NB. »såvida resp. herrskaper ville subskribera en summa af minst 100 Rd. Banko».konsekvensändrat/normaliserat

127 Händelsen fogade att den stränge borgmästaren just då var bortrest på ett par veckors tjenstledighet. Den tjenstförrättande åter, och många med honom, funno den djerfva promenaden så »rysligt intressant»,konsekvensändrat/normaliserat att icke allenast intet hinder mötte från vederbörandes sida, utan ock den begärda summan innan kort var fulltecknad.

128 Alarik förnam detta med bestörtning. Han erinrade sig den olyckliga flickans »mörka engel»,konsekvensändrat/normaliserat som tvenne gånger frestat henne till sjelfmord, och fruktade en ny förskräcklig frestelse af samma art. Utom sig skyndade han till konstmakarens logis och lyckades träffa Felicia ensam i samma kammare som sist.

129 Alarik var vacker då. Hans kinder glödde, hans ögon glänste, han hade öfvervunnit sin blyghet, men hans röst var ännu sväfvande då han sade:

130 »Förlåt, mademoisellespråk: franska, att ni åter ser mig här. Man talar om ett förmätet vågstycke, för hvilket ni skall blottställa er i söndag. Jag har ihågkommit edra ord och är här för att bedja er, besvära er, att icke fresta Gud och er sjelf med denna rysliga promenad.»

|5|

131 »Jag tackar er, men er godhet kommer för sent. Hr Casper har vederbörandes samtycke och skulle döda mig, om jag ej lydde hans befallning ... döda mig genom hunger, förstår ni!»

132 »Men det är omöjligt: Vi äge ju lagar ...»

|100|

133 »Lagen lemnar mig värnlös i hans våld. Den skulle bestraffa ett yttre våld, men hindrar honom ej att långsamt martera mig till döds.»

134 »Det är omenskligt. Och hvad ämnar ni göra?»

135 »Hvad min engel ingifver mig.»

136 »Arma flicka, ni skyr då ej för ett nytt sjelfmord, ehuru försynen tvenne gånger räddat er nästan genom underverk. O tro mig, sjelfmord är en gudsförsmädelse, sjelfmord är en eländig feghet. Ni är för högsint att förnedra er så djupt; är det ej så? Det fordras mera mod att lefva än att dö.»

137 »Och för hvad skulle jag lefva, jag som ingen vän och beskyddare äger? Kanske på det att Hr Casper en dag må sälja mig åt den mestbjudande?»

138 »Rättvise Gud!»

139 »Nej tro mig, då är det mycket bättre att dö ung och hvit i sin själ. Då skall ni åtminstone fälla en tår på den främmande flickans graf. Nu först när jag ser edra mörka ögon glänsa och hör er tala så ädelt och så menskligt, nu först förstår jag rätt hvad det vill säga att icke på hela jordens ring äga någon som älskar en, och den som det ej har ... den må gerna dö.»

140 »Och om ni ändå ägde en, Felicia?»

141 »Ah ... då ville jag lefva. Då ville jag kalla honom min räddande engel och jag skulle vara hans slafvinna.»

142 »Felicia ... jag vill rädda er!»

143 »Ni! ...konsekvensändrat/normaliserat Ni, för andra gången?»

144 »Hör mig. Er ställning är så förtviflad, att ni måste fly. I måndag afseglar härifrån en skonert till Köpenhamn. Jag vill i tysthet förskaffa er en plats på den.»

145 Det lifliga sköna uttrycket i Felicias ansigte försvann hastigt och hon syntes ett ögonblick tankfull. »Nej,» sade hon sorgset, »jag kan ej fly till Köpenhamn.»

146 »Jag skall lemna er penningar, att ni derifrån må kunna fara till er hemort. Hvarföre vill ni ej så?»

147 »Emedan jag der vore lika värnlös som här, och ... emedan jag här äger en vän, men ingen der.»

148 Alarik kände sig rörd ända till tårar.

149 »Då vet jag blott en enda utväg. Har ni någon anförvandt?»

150 »Blott min mormor, som lefver på ett fattighus i Regensburg i Bayern.»

151 »Nåväl. Då bortför jag er i afton till min gamla tant, som lefver i en enslig gård 10 mil inåt landet. När jag berättar för henne edra olyckor, skall hon säkert vara god mot er. Der blir ni gömd tills man försatt er mormor i tillfälle att reklamera er.»

|101|

152 »Och jag får då stundom se er?»

153 »Jag hoppas kunna besöka er ibland.»

154 »O min räddare, min engel!» – och den sköna flickan kastade sig om Alariks hals och kysste honom med en häftighet, som jagade öfver hans kinder den bjertaste rodnad. Derpå besinnade hon sig hastigt, föll till hans fötter, kysste hans hand och brast i tårar.

155 Alarik upplyftade henne sakta. Han visste ej ett namn för den underbara känsla som rörde sig i hans bröst. Han teg.

156 En ny tanke syntes åter störa den arma flickans sällhet. »Nej,» sade hon bedröfvad, »jag skulle förorsaka er mycken olägenhet, kanske fara, och det vill jag ej. Ni hyser endast medlidande för mig och ni skall ångra i morgon hvad ni lofvat i dag.»

157 »Är jag ej er vän, Felicia, och ni tror mig ej?»

158 »Vänskap! ack ja, ni är mycket, mycket god. Jag är otacksam, som tviflar på er, men ni måste likväl lofva mig något, ni gör ju det?»

159 »Jag lofvar er hvad ni vill.»

160 »Vi fly ej förrän i morgon afton, sedan jag gått på linan. Åh var ej rädd, jag går på den så säkert som på en fast bro. Men när jag då står midt på linan, skall ni gifva mig ett tecken med er näsduk att ni ej ångrat er i morgon. Intet löfte binder er, ni kan fritt försumma tecknet. Evigt skall jag minnas er godhet ändå.»

161 »Besynnerliga flicka, jag skall gifva tecknet.»

162 Och outsäglig var Felicias blick när Alarik sade farväl. Ingen af dem hade märkt att Hr Casper i den halföppna dörren lyssnat till sednare delen af samtalet.

Avsnittet ingår i HT 5/11 1845:|1|

7.

163 Det förfärligaoriginal: färfärliga har för menniskan ett eget behag. Det ligger i faran en tjuskraft, som talar högre än klokhetens varningar. Att skämta med lif och död, att lekande lyfta sin fot öfver evighetens bottenlösa svalg, det har någonting demoniskt lockande. Det är fallna englars försåtliga röst, som hviskar till menniskan i dess högmod: du är stor, ty du äger makt att tillintetgöra dig sjelf! Har menniskan då frestat Gud, i det hon frestat faran, och oskadd undkommit, då hör hon åter den smygande rösten säga: du är stor, ty du har ägt mod att dö och makt att lefva!

164 Krigaren, som föraktar döden i ärofull strid, sjömannen, som trotsar elementernas öfvermakt, äga mod af det rätta slaget, emedan de handla af medveten pligt. Våghalsen deremot, som blottställer sitt lif utan pligt och|102| nödvändighet, han handlar af högmod, och faller han, så drabbar honom endast högmodets vanliga lön.

165 Näppeligen hade någon af den talrika massa nyfikna, hvilka söndagen den 23 Sept. 1827 efter aftonsångens slut sammanströmmat till den fria planen invid stadens kyrka, för att åse lindanserskans vågsama promenad, gjort sig reda för denna sanning, hvilken dessutom ej ägde full tillämpning på den arma Felicias nödtvungna vågstycke. Hvar och en betraktade med häpen förväntan den fina knappt synbara lina, hvilken allt sedan morgonen varit spänd ifrån högsta spetsen af den resliga klockstapeln till de små luckorna öfverst i kyrkans torn, der detta började sträcka mot höjden sin långa smalnande spets med den vaksama tuppen uppå.

166 »Men är den menniskan galen?» brummade en grof borgarebas i folkskocken. »Hon ämnar väl inte ge sig ut på den der trådsändan, som ej ser ut att bära en katt engång?»

167 »Åh»,konsekvensändrat/normaliserat hördes en gäll quinnoröst säga, »sådana der äro inte så tunga, de äta bara engång i veckan och om den här åt en hjerpvinge i måndags, så kan ni lita på att hon inte smakat Guds skapade grand sedan dess.»

168 »Man kan väga henne med lodbessman»,konsekvensändrat/normaliserat inföll en annan. – »Man har sett henne flyta på vattnet som ett dun»,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte en tredje.

169 »Det göra ju alla trollpackor»,konsekvensändrat/normaliserat flinade en fjerde.

170 »Men att så der oförnuftigt våga sitt lif!» mumlade basrösten, den enda som hördes yttra deltagandets milda ord. »Jag slår vad att ungen der blir piskad att klifva upp, och faller hon, skall vår öfverhet, som tillåtit sådant, ej kunna försvara det hvarken för Gud eller menniskor.»

171 »Hvad är det ni mumlar?» röt fiskalens röst i närheten.

172 »Det syns ni är’ landtkrabbor allihop»,konsekvensändrat/normaliserat skrek en sjömansstämma ur hopen. »Begriper ni inte att trossen der är så svår som ett kabeltåg, långs den kan man ju äntra i mörkret. Det der är bara spolvatten, jag har sett bättre i London. En s–ns Holländare skickar sin kajutvakt att stå på hufvudet på toppen af stormasten. Nå godt och väl, pojken fick ett glas grogg när han kom ner. Det förargade Engelsman, ni skall få höra, det är ett folk som har krut i sig. Det fanns på skeppet Ocean en supig d–l, som hette Tom. Han äntrar opp i märsen för att göra som Holländaren, och i marvatten gick han alldeles förb., jag skall ej säga om det var af whisky eller rhum.|2| Nå godt, han kommer så långt som till bogenbramrån, der tar han öfverhalning och går öfver stag. Men under seglatsen neråt prejar han an en bardun och ankrar ett par famnar från däck. Derpå firar han vackert ner och menar tro på: gör efter! Den gången baxnade Holländaren.»original: Holländaren.

|103|

173 »Der är lindansaren!» skrek någon och pekade på tornet.

174 Men det var icke lindansaren. Det var en tjufpojke, som, för att visa sin manhaftighet, klättrat upp den farliga vägen till tornspetsen och nu satt sig grensle öfver kyrktuppen, för att derifrån betrakta den ännu mera halsbrytande promenaden öfver linan. Bra! bra! ropade mängden.

175 »Låt bara pojken komma ned,» menade basrösten, »så skall jag lära honom att våga halsen för ro skull.»

176 »Hvad är det der hvita för slag, som rör sig uppåt på östra sidan af tornet?» frågade någon i hopen.

177 Allas ögon riktades åt detta håll. Man urskilde nu tydligt gestalten af en flicka i bländande hvita turkiska benkläder, kort hvit kjol och lifstycke af bjert röd färg. Tornet hade ingen uppgång invändigt och det var derföre nödvändigt att först uppstiga på det branta spåntaket och derifrån på inslagna jernkrokar uppåt tornet. Denna vådliga väg måste flickan hafva passerat, ehuru man ej märkt hennes uppgång, medan man betraktade piltens manöver uppe på tuppen. Steg för steg följdes nu hennes uppstigande af tusende uppmärksama ögon. Man beundrade redan den säkerhet och snabbhet, hvarmed hon syntes stiga uppför de för åskådarnes blickar osynliga krokarna, alldeles som hade hon af kattslägtet lärt konsten att klänga uppför släta väggar. Ändtligen hade hon uppnått luckorna, svängde sig med ett lätt språng in i en af dem, som stod halföppen, och försvann, sannolikt för att några ögonblick hämta andan i det inre af tornet.

178 Hopen dernere sorlade nu åter högljuddare och herrar och damer gåfvo sig tid att aftorka sina kikare.

179 Hr Casper hade uppklifvit på en brunn och höll derifrån ett för tillfället lämpeligt tal. »Mina högtärade hedervärda herrskaper!» utropade han, »deruppe sen I den bästa och raskaste lindanserska i hela Europa, min förträffliga dotter Demoisellespråk: franska Felicia, som till ert höga nöje skall på 25 famnars höjd promenera öfver den lina, som synes spänd mellan båda tornen. På spetsen af det resp. tornet här till venster skall hon plantera en röd flagga af siden bredvid den gamla rostiga jernflöjeln samt derefter återvända samma väg tillbaka. Ihågkommen den snälla flickan derföre med en liten penning på den tallrik, som pajazzo strax skall ha den äran att kringbära bland eder! Det tillfaller henne alltsammans ensam.»

180 Knappt hade den egennyttige charlatanen slutat detta bevekande tal, innan flickan i tornet åter visade sig utanföre, hållande i venstra handen en med röda band omlindad balancerstång och en liten flagga i munnen, medan hon med högra handen fattade i luckan och derpå lätt och för|104|sigtigt nedsteg på linan tätt derunder. Höjden var så betydlig, att man ej kunde urskilja hennes anletsdrag; dock trodde sig de af allmänheten, hvilka på lindanserskan riktade sina stora skeppskikare, förmärka en skiftning i hennes hy vid stigandet på linan. Emellertid förblef hennes hållning fast och säker; hon helsade åskådarne med en slängkyss och började promenaden.

181 I sjelfva verket var anblicken af denna vandring sådan, att den måste följas med det mest spända intresse. Den redan sjunkande solen frambröt ur molnen i sydvest och bestrålade lindanserskans smärta gestalt och brokiga drägt, der hon steg för steg framflyttade sin sidensko på den trådfina linan, som spänstigt undanvek för hvarje rörelse af den lilla fot, som tyngde henne. Felicia hade tagit balancerstången i högra handen och gjorde med den de mest behagfulla rörelser; hon hade ännu mod att skämta i denna svindlande höjd, der en enda ouppmärksamhet,original: ouppmärsamhet, en enda förfelad rörelse skulle utan räddning ha nedkastat henne mot den hårda steniga marken fem och sjuttio alnar under hennes nuvarande bana.

182 Kommen midt på linan, der denna sänkte sin spända båge djupast nedåt, stadnade hon plötsligen.

183 Sorlet under henne tvärtystnade af häpnad. Hr Casper reste sig häftigt upp och vinkade åt henne att fortsätta.

184 Man kunde ej se hvarthän Felicias blickar riktades, men genom kikarne trodde man sig märka ett muskelspel i hennes ansigte. Hon syntes förvirrad, obeslutsam.

185 »Vinden har tagit henne,» hviskade någon i hopen, »nordan blåser friskt och vill kasta henne af linan. Se bara huru hon vacklar, det der går aldrig väl.»

186 Men ehuru man verkligen hade skäl att förmoda en fara af detta slag, inträffade ej den fruktade olyckan. Långsamt och försigtigt satte sig Felicia åter i rörelse, tillryggalade den andra hälften af linan lika så lyckligt som den första, uppsteg på spetsen af klockstapeln och fästade vid tornspiran den ljusröda sidenflagga, hvilken hon dittills burit i venstra handen.

187 Mängden utbrast i ett skallande hurrarop och sedlar och slantar regnade på pajazzos tallrik.

188 Lugnad af framgången, betraktade hopen obekymrad och stojande återtåget, som likväl gjordes svårare af den omständighet, att solen nu sken den vandrande rakt i ansigtet. Tjufpojkarna gingo så långt i näsvishet, att de sprungo rätt under linan, utsträckte sina händer och ropade, att de ville taga lyra om mamsellen bara ville hoppa ned.

|105|

189 Åter hade Felicia hunnit till midten af linan, då hon stadnade lika plötsligt som förra gången. Genom kikarne såg man hennes vackra hufvud långsamt vända sig, likasom hade hon noga öfverskådat menniskoskaran under sig. Derpå stod hon ett ögonblick rak och utan minsta rörelse.original: rörelse..

190 »Hon är trött, hon hvilar sig»,konsekvensändrat/normaliserat skrek man dernere.

191 »Vinden tar henne»,konsekvensändrat/normaliserat ropade andra.

192 I samma ögonblick såg man något hvitt och rödt nedstörta från höjden. Hopen blef plötsligt stum. Det var balancerstången, som fallit ur Felicias hand och med ett skallrande ljud slogs sönder mot stenarna.

193 Hr Casper blef askgrå i ansigtet och började häftigt darra.

194 Denna darrning meddelade sig hastigt åt de kringstående, ty hvar och en kunde med blotta ögonen se att flickan deruppe vådligt vacklade. Af alla de flera hundrade, som med rysning åsågo denna fara, kunde ingen rädda den arma från den säkraste död, om hon förlorade jemvigten. Medvetandet deraf slog den modigaste med bestörtning.

195 Felicia lyftade sin lilla fot. Linan svigtade ...

|3|

196 I detta ögonblick trängde sig någon häftigt genom hopen, sprang upp på den förutnämnda brunnen och kastade sin näsduk högt i luften.

197 Den lyftade foten sänkte sig åter på linan.

198 Strax derpå fortsatte Felicia vandringen.

199 Utan balancerstång, var denna vandring nu dubbelt vådlig. Ringare vågstycken hafva förvärfvat odödligt rykte. Den unga flickans skicklighet och mod voro i sanning beundransvärda. Balancerande med armarna, beherrskandeoriginal: beherrskande, hvarje led i sin spänstiga kropp, tillryggalade hon lyckligt återstoden af vägen, hvilade några minuter i tornet och nedsteg derpå samma väg hon kommit, följd af mängdens enthusiastiska bifallsrop.

8.

200 En timma derefter mottog Alarik, som, bedragen af en falsk underrättelse att vågstycket vore uppskjutet till i morgon, nära nog försummat skådespelet och tecknet, följande billet:

201 När jag stod mellan himmel och jord och min själ tvekade mellan båda, då mindes jag er. Då mindes jag, att utan kärlek är all jordens grönska blek och allt himlens ljus en dager utan glädje. Då lyftade jag min fot, ty er – er såg jag ej. Ni kom, ni gaf det tecken jag begärt, då fann jag grönskan ljuf och himlen blå. Ni kom i tid. I afton klockan 11 fly vi. Vid trädgårdsporten finner ni

202 F.

|106|

203 Alarik var tankfull. Först när han fyra gånger genomläst billetten, sade han till sig sjelf: hon älskar mig.

204 Tveksam och fruktande infann han sig på utsatt tid med sin lilla gigg och sin mors bästa trafvare. Ingen syntes. Regnet föll i strömmar. Han väntade en timme, han väntade två. Ingen syntes. Hon är troligen strängt bevakad, sade han tröstande till sig sjelf. Planen måste uppskjutas.

205 Följande morgon i gryningen afseglade skonerten Eolus, kapten Lund, till Köpenhamn och medförde som passagerare Bayerske undersåten Casper jemte familj och gårdagens hjeltinna lindanserskan Felicia.

206 Alarik såg henne aldrig mer.

207 Hösten 1828 bladdrade Alarik i några äldre köpenhamnska tidningsblad, dem en i Helsingfors bosatt Dansk lyckats förskaffa sig, och läste följande:

208 Kiöbenhavn den 12 April 1828. Vore læsere vilde uden tvivel ihukomme en smuk pige ved navn Felicia Casper, der den sidste vinter meget morede Kiöbenhavns publikum ved sin overordentelige skikkelighed i den akrobatiske konst. Man fortælle med forbauselse det samme hurtige pige, der kun var 15 aar gammel, d. 7 i denne maaned, ved en ulykkelig tillfællighed styrtede fra Olaustornet i Altona, hvor hun vilde fæste sin line till dands i den höie luft, og blev optagen uden liv. Tæller man endogsaa Dem:llespråk: franska Magito, der forl. sommer endede sit syttenaarige liv paa ridehusets baionetter, maa man beklage det skiæbne, der ved saa kort en tid saa voldsamt bortrykt to saa smukke piger i glædens og kiærlighedens vaar.språk: danska

 

 

1. *)Medua Samme, Hindu från Madras, gret när han talade om sitt fädernesland, dit han ej vågade återvända af fruktanoriginal: frktan att mördas af egna landsmän. Tyrolaren Rappo talade med stolthet och förtjusning om sitt lands hjelte Andreas Hofer, hvilken han sett och beundrat som barn.
2. **)Guerra besökte i Stockholm stora barnhuset för att derifrån utvälja åt sig ett par af de vackraste flickorna; men det vägrades honom. Derpå annonserade han i tidningar, det han åtoge sig att »faderligt uppfostra någon ung, värnlös och vacker flicka, med fallenhet för kroppsöfningar». Men ingen lärer anmält sig, utom en skånsk bondpiga, som vid anbudet fäste det oantagliga vilkor, att ej behöfva lemna fäderneslandet.
3. *)Den som betviflar denna hyggliga manövers möjlighet i 19:de seklet, behagade erinra sig, att Hr Wehle helt nyligen inbjudit Helsingfors publik till samma intressanta skådespel.