Regina von Emmeritz.

Skådespel i fem akter

Till professoren i esthetiken och moderna literaturen
Fredrik Cygnæus.

Mottag, i tidens oro och vapenlarm, dessa blad från diktens fridlysta område. De egnas Dig af varmt hjerta och aktningsfull hand – Dig, som, långt innan Du erhöll det sköna kall att vårda det skönas vetenskap, med lågande kärlek gjort hvad en man förmått, att i vårt fädernesland vidga och hägna en sjelfständig konstproduktion.

I din hand vet jag att mitt verk skall med bristerna af en början äfven dela en börjans välvilja. Jag går ut på nya fält, der stora taflor framskymta. Skona dem icke, dessa scenens gestalter, som tillmäta sig att åter upplefva ett förgånget lif och som förädlande eller förderfvande inverka på tusende. Det dåliga måste nämnas vid namn, det underhaltiga falla, det öfverspända luttras utaf det sunda omdömet. Men förkrossa ej diktens barn utan återupprättelse; döda dem icke utan möjlighet till ett nytt lif. På det att, äfven om de falla, de må falla så, att ett bättre kan uppspira ur roten af det förgångna.

Så dömde aldrig Du. När Du fördömde, så var det med ett hjerta uppfylldt af väntan på det bättre som komma skulle.

Jag behöfver ej bedja den, som manat Claes Flemings skugga ur grafven, om tillgift för min djerfhet att frammana en ännu kolossalare gestalt, ja den största och ädlaste, som hela den på hjeltar så rika skandinaviska norden har att uppvisa. Du måste förstå den bäfvande vördnad, men äfven|II| den oemotståndliga tjusning, hvarmed man nalkas en sådan jätteskugga, tvekande om man ej kommer sin hand vid det heliga, när man ropar till den genom seklernas natt: stå upp och lef! Ja i sanning, jag har darrat för denne gengångare, som jag vågat besvärja, och jag har i mitt hjerta gjort honom afbön derför. Men jag har åberopat diktens rätt att göra de döda lefvande, och han skall förlåta mig, ty jag har gjort det med pietet. Jag har, med dramats odödliga rätt, låtit honom, den störste, menskligt fela just i det som utgjorde hans storhet; jag har låtit honom sjunka från sin höjd inför en svag flicka, men blott för att, när förhänget faller, låta honom stå der än större, än herrligare, nedböjd, den höge, inför det ännu högre, inför det högsta.

Ehuru Gustaf Adolf icke är handlingens medelpunkt; ehuru fruktan för longörer i detta stycke, som är skrifvet direkt för scenen, icke tillåtit mig utföra hans ridderliga gestalt så fullständigt sig bordt; så vågar jag tro, att han ej uppträder som »dekoration». Var det ett brott emot snillets majestät, att låta Gustaf III uppträda i prologen till »Efter femtio år» drickande skönhetens och behagens skål på en maskerad – och jag tviflar ännu att behagens glade konung tagit den saken så illa, som recensenten F. C. i Literaturbladet 1851 – så låt mig åtminstone hoppas, att jag på andra håll försonat denna förbrytelse.

Tro mig, jag förstår och delar din beundran för det gustavianska tidehvarfvet. Men är då jag den förste, som spanat en orm under dess herrliga rosor, upplösningens och förgängelsens frö under skimret af dess behag? Om rec. af »Efter femtio år» erinrat sig von Dahlens ord vid den gamle hofmannens bädd: »se här den lilla skuggan af ett stort tidehvarf utan dygd och utan tro!» – så hade han kanske mindre misstagit sig om uttrycket »ett tidehvarf som flyr.» Jag mins ej om någon af detta skådespels månge och väl|III|villige domare uppfattat hvad jag ansett för det innersta deruti och som Pierre Deland så mästerligt återgifvit, nemligen sönderfallandet och den djupa sjelfförstöringen af allt det toma, egoistiska, flärdfulla, mot religion och seder fientliga uti den gustavianska tiden, hvilket derföre nödvändigt var hemfallet åt förgängelsen och vinternattens rofdjur, hvartill jag i främsta rummet räknar Ankarström; och jag tror dock att denna sjelfförstöring, som tillika är en försonad skuld, rätt tydligt bordt genljuda i den gamle baronens ord: »Säg mig, Lisette, tror du då verkligen att det finnes en Gud?» Men felet var, att detta skådespel stadnade vid en negation och ej mäktade klart genomföra, så som meningen var, det positiva deri, det oförgängliga behaget, det fina vettet, den alltuppoffrande försakelsen från Gustaf III:s tidehvarf, representerade af den gammalvordna Ebba Reutercrona. Epilogen, i hvilken den gustavianska tiden skulle resa sig efter sitt fall och segra ännu i döden, blef olyckligtvis sådan, att den för sin egen svaghet måste bortfalla, hvarigenom dramens enhet vann, men dess egenskap af tidsbild, dess mening i stort, blef half och oberättigad.

Säg mig, tror Du på tillvaron af förklädda dramer? »Regina von Emmeritz» delar med »Efter femtio år» den begynnelse att hafva sin rot i en novell. Jag förstår rätt väl de betänkligheter min stränge rec. i Literaturbladet framkastar mot en ändring af diktens ursprungliga form, och det diktareverk är sällan att afundas, som sålunda blifvit »verbirchpfeiffertspråk: tyska».konsekvensändrat/normaliserat Men ges det ej ämnen så kraftfulla och vextliga, att de i olika former kunna framträda |175|lika berättigade? Ges det ej dramer, invuxna i en berättande eller en lyrisk form, hvilka man endast återgifver deras rätta gestalt, när man låter dem spänstigt vexa derur i en sjelfständig skepnad? Och kan icke detta ske genom samma hand, som diktat den förra formen, allenast diktaren äger|IV| makt att låta densamma förra klädnaden bortfalla och känna sig hemma i den nya?

Ingen sådan afsigt föresväfvade mig, när jag nedskref novellerna »Konungens ring», »Svärdet och plogen», »Eld och vatten». Men efteråt blef jag varse, att tre gestalter i dessa skildringar hvar för sig inneburo fröet till en dram: den gamle bondekungen, som hela sitt lif igenom kämpat för folket och dock slutligen föll för sin egen aristokratiska ärelystnad; Johannes Messenius, som af sitt andliga samvete frestades att förneka sitt historiska, att sjelf tillintetgöra hela sin lefnads verk, och som räddades af den dramatiskt herrliga Lucia Grothusen; slutligen Regina von Emmeritz, hvars djupa strid mellan samvete och hjerta erbjöd så rika motiver för en dram af stora dimensioner. Jag valde den sistnämnda; afgör Du, om jag misstagit mig derföre att hon förut var hjeltinna i en novell.

Jag tillstår att denna våldsama, i ett qvinnohjerta genomkämpade strid mellan de starkaste motsatser hade för mig något oemotståndligt fängslande,

»liksom en sky af eld på nattens svarta grund».

Efter slaget vid Breitenfeld kastade sig Gustaf Adolf med sina segrande härar in i det bigotta Franken, som dittills ej sett någon kättare och om nordboerne hyste de vidunderligaste föreställningar. Ett anskri af fasa och bäfvan gick genom de katholska länderna; det bittraste hat, det vanmäktigaste raseri, underblåst af jesuiterne, förenade sig med den allmänna fruktan och hvässte lönnmördarnes dolkar mot honom, snömajestätet, som hotade att på engång tillintetgöra romerska kyrkans supremati och Tysklands politiska sjelfständighet, medan å andra sidan Svenskarne, stolte öfver sina och det evangeliska ljusets segrar, stundom drefvo sitt hjeltemod ända till öfvermod. Här voro tvenne stora, lika berättigade motsatser i strid, och ur denna glödande vul|V|kan, hvars lågor omfattade alla, äfven de oskyldigaste, framgick Regina.

Denna kamp på lif och död i den yttre verlden motsvarades af en icke mindre å båda sidor berättigad i hjertats verld. Sista telningen af en ädel furstlig familj, hade Regina von Emmeritz med dess ärelystnad äfven ärft dess högsinta tänkesätt, och redan som barn vågade hon sträcka sin längtan högre än konungakronor. Att förnedra en sådan själ till lågheten af ett lönnmord, det kunde endast ske genom lärorna af den moderlösas länge beräknade uppfostran, genom konstiga medel att stegra fantasin, genom storheten af det förespeglade målet, genom glansen af den lofvade martyrkronan. |176|Endast hon, det sköna oskyldiga furstebarnet, kunde förblända konungens öga och utan misstanke nalkas honom med det dödande vapnet; för detta mål voro jesuiterne nog storsinte att uppoffra arfvet af ett furstendöme. Allt var på förhand noga beräknadt; blott ett enda var glömdt, och detta enda omkastade allt: det var qvinnohjertat.

Konungen kommer i glansen af sin hjeltestorhet, genom brechen af ett stormadt fäste; han kommer i glansen af sitt ädelmod mot de fångne och de sårade; han kommer i sin manliga kraft, med stränga ord, med en blick af höghet förkrossande henne, det bortskämda barnet, som härtills ej böjt sig för något tvång; och dolken sänkes och höjes åter och sänkes åter; och qvinnan, som aldrig väger, aldrig öfverlägger, qvinnan som ständigt handlar af ingifvelse, qvinnan är besegrad, dolken faller, hela den svarta planen är omintetgjord.

Jag kan ej inse huru det varit möjligt att i Reginas ställe handla annorlunda. Kritiken har likväl ett vigtigt inkast häremot, och det har uttalats af en recensent i Morgonbladet. Är, som han säger, det dramatiska i hennes person slut, när förhänget faller efter andra akten; har hon i de|VI| tre sista akterna ingen strid mera att kämpa; är hon derunder blott »en obetydlig liten flicka, som behagar vara förtjust i en stor kung», – då gjorde hon visserligen riktigast uti att återvända till skuggan af sitt intet, hellre än att rikta scenen med en början utan slut, ett lappverk utan någon sorts mening och sammanhållning i dramatiskt hänseende.

Lyckligtvis är hon icke nog modest att följa denna vink. Så alldeles vigilant, som rec. tror, går det icke att bryta med ett helt lif, med sin tid, sitt folk och sitt samvete. Den Regina, som återuppträder i tredje akten, är en helt annan, en inom sig bruten, förkrossad och olycklig flicka, tviflande på Gud och menniskor, med den enda klara känsla, att hon står vid randen af ett afskyvärdt brott. Flyende sig sjelf, hejdas hon af Hieronymus; det är han som upptäcker och afslöjar hennes hemlighet för henne sjelf; men verkan deraf blir motsatt mot hvad han beräknat. Den Regina, som ur tredje akten ingår i den fjerde, är åter en annan, det är den ur mörkrets makt befriade, högsinta, svärmande, oerfarna, som i sin stolta tillförsigt tror sig kunna förlika de motsatser, hvilka nyss hade sönderslitit henne: å ena sidan hjertats hängifvenhet för det stora och ädla; å andra sidan tro och samvete, kyrka och fädernesland. Det är denna försoningsakt, som rec. i Morgonbl. kallar »ett vackert, men barnsligt omvändelseförsök». Denna »obetydliga lilla flicka, som behagar vara förtjust i en stor kung», vågar säga till honom, Tysklands besegrare, på höjden af hans ära: Sire, ni är en kättare, ni skall |177|dö, jag vill rädda er själ; fly, res till Rom, afsvär er tro, bryt af ert svärd, upplös er här! – och när följden af flera anledningar blir en motsatt, är hon den enda som vågar trotsa lejonet i dess vrede. Den Regina, som ur fjerde akten ingår i den femte, är derföre ånyo en annan, djupare krossad, mera söndersliten än någonsin, emedan hon öfverskådar hela den oöfverstigliga|VII| klyftan uti sin själ. De härur framgående handlingar, som afsluta stycket, vågar jag anse följdriktiga, ehuru oresonnerade; hon, som velat döda Gustaf Adolf, måste försona detta genom att rädda hans lif; hon, som genom hans räddning förrådde tro och fädernesland, måste försona detta med sitt eget lif, slocknande under en bön för den katholska läran.

Sådan är min uppfattning, och jag medger, att jag, äfven sedan femte och en del af tredje akten blifvit omarbetade, icke förmått genomföra den så klart som sig bordt. Men döm sjelf, om de tre sednare akterna äro dramatiskt öfverflödiga och ingen strid der finnes mera att kämpa. Det är sannt att Regina är en svärmerska, icke en fanatiker, och svärmeriets väsende är att förlora sig i drömmar, råka i vanmakt, kufvas af mäktigare viljor och beherrskas af händelserna, i stället att beherrska dem. Den egentliga handlingen föregår här inom en menniskas bröst, och skådespelarens uppgift blir derunder ganska svår. Vill man derföre säga att stycket är bygdt på en grund som viker undan handlingens fot, välan, det gäller då hela stycket, icke blott en del deraf. Det är då ett grundfel, hvars förebilder må sökas i »Hamlet» och »Johanna af Orleans» – men Shakespeare finnes ej mer, Schiller har upphört att andas.

Styckets öfriga personligheter lemnar jag derhän. Jag vill endast bedja den skådespelare, som återger Hieronymus, att ingalunda af honom göra en vanlig skurk; jag har önskat honom stor – större än han haft utrymme att blifva –; må scenen fylla hvad dikten försummat. Kätchens bestämmelse inser Du; hon är prosans friska dusch, som hindrar det sublima att svindla. För resten kan jag tillägga om de personligheter, som här hafva en rôl, att de alla menskligt fela och alla menskligt plikta derför.

Vandrar Regina von Emmeritz en dag så vida, att katholska hjertan klappa på åskådarnes bänkar, så hoppas jag|VIII| med tillförsigt, att de ej finna sig sårade af de beklagansvärda ytterligheterna under ett bittert religionskrig. Fursten och Regina sjelf må vittna om styckets aktning för den katholska tron. Hvad man å båda sidor brutit, det erkänner och försonar den store Gustaf Adolf i styckets slut.

Jag är ledsen att ej nu kunna skicka Dig Södermans vackra musik, som är hållen i rask dramatisk stil. Skulle Du kanske utdöma den, likasom åtskill|178|igt annat i detta stycke, beräknadt för effekt på en stor scen? Ja då har jag ej annat att svara, än att nutidens verksynd låder vid stycket. Klassiskt vill det ej vara, oaktadt alexandrinerna; det vill höras och ses. Jag skulle ej våga sända det till Runeberg, men – till Dig vågar jag.

Sedan jag nu tröttat ditt tålamod, låfvar jag Dig att framdeles tiga, hvad än Reginas öde må blifva. Låt oss arbeta, låt oss hoppas. Medan verkligheten rundtomkring oss spelar sin blodiga dram, må vi mana de framfarna skuggor och mäta dem med nutidens store. Mäktige andebesvärjare vi – som icke ens förmå besvärja i dagen en theater värdig vårt sköna Helsingfors!

Du, som icke tvekat, icke tviflat, tro stadigt på en framtid för scenens konst, den högsta och yppersta af alla. Äfven om de första försöken endast äro bestämda att fylla vallgrafven för de efteråt stormande; äfven om de tala med annan tunga än landets egen, som visserligen en dag skall häfda sin rätt; äfven om de i början måste söka sitt stöd och låna sin glans utom det närmast och egentligast egna; den dramatiska scenen i Finland skall och måste dock hafva egen repertoir, egen skådebana, egna skådespelare; den måste göra sig värdig att finnas.

Helsingfors i September 1854.

Z. Topelius.