Ett skärgårds-äfventyr
Kommentaari
Kommentar
Se kommentaren till pjäsen i inledningen.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
19 partout nödvändigtvis, absolut.
25 bon garçon (fra.) god gosse.
25 à la bonheur (fra.) för all del.
25 chapeaubas (fra.) chapeau-bas, eg. med hatten av, anspelar här eventuellt på förhållanden under frihetstiden; SAOB har detta belägg av Topelius.
25 tout franchement (fra.) rätt och slätt.
33 Au diable (fra.) Åt helvete.
33 Que faire? (fra.) Vad göra?
35 kur uppvaktning.
37 Morbleu (fra.) För tusan.
56 tjärnmjölk kärnmjölk; den del av mjölken som kvarstår efter att smöret utskilt sig.
56 girs gärs.
56 enklek sista paret ut, en form av tafatt.
70 Vasserra Bevars.
78 ma chère (fra.) min kära.
80 Sacredieu (fra.) Herregud.
139 souper supé, aftonmåltid.
139 Honny soit qui mal y pense. (fra.) Skam den som tänker illa härom.
141 general en chef kommenderande generalen, överbefälhavaren.
163 praktikabel framkomlig.
175 arkliet förvaringsrummet för krigsmateriel.
175 märskorgen mastkorgen: plattform uppe i masten.
175 rånocken änden på rån.
216 Mais après (fra.) Men sedan.
224 enfin (fra.) nåväl.
230 Hollah! Hallå!
236 Genera er inte Gör er inte besvär.
248 daube dåb (aladåb).
258 tête à tête (fra.) ansikte mot ansikte.
262 Sapperment kraftuttryck, ombildning av »sakrament».
268 basar piskar, tuktar.
272 pudras narras, dras vid näsan.
286 dagg straffredskap i form av en tågända.
298 Jemine Jösses.
318 bergad välbärgad.
338 det slarfvar ju af det knallar och går.
344 gufar gudfar, fadder.
344 kultje kuling.
344 bang rädd.
351 pian flickan, stumpan.
357 märsen plattformen på segelfartyg nära toppen av en undermast.
357 jollgastar roddare i ett fartygs jolle.
363 drölmånsarna sölkorvarna.
406 grace gunst.
439 hvi varför.
466 Serra tri Bevars (utrop).
470 spadet vattnet.
470 bastingeringen förvaringsutrymme vid övre däcks reling på gamla segelfartyg.
478 dukat mynt med hög guldhalt.
485 koxar tittar, kikar.
489 bisse gubbe.
489 dejan ladugårdspigan, mjölkpigan.
494 Dick bidevind, hal’ an fockskot! Segla dikt bidevind, dvs. skarpt bidevind; så nära intill vinden som möjligt och dra åt fockskoten, dvs. vajern till förseglet.
502 hollandslärft finare linnetyg tillverkat i Holland.
510 becksömmare skämtsam benämning på sjöman; jfr beckbyxa.
528 prack besvär.
543 fägnerim glädjesång.
543 fuller säkerligen.
543 pegasen den poetiska inspirationen.
553 rättnu strax.
554 sikter sekreterare.
583 de suite (fra.) i rad.
591 à part (fra.) för sig.
593 neveu (fra.) bror- eller systerson.
613 fatigerat tröttat.
615 gör les honneurs agerar värd.
627 cour kur: uppvaktning.
639 ma chère comtesse (fra.) min kära grevinna.
639 voyez vous (fra.) ser ni.
649 echaperade flydde.
653 kokkor (fi.) midsommarbrasor.
658 cachera dölja.
660 å bane på gång.
690 excuse (fra.) ursäkt.
716 Eh bien (fra.) Nåväl.
716 eklatera offentliggöra.
756 krysstoppen kryssmasten.
776 haj två jämnlöpande rader av personer där en högt uppsatt person skall passera.
Ett skärgårds-äfventyr.
Lustspel i två akter med sång.
1 Personer:
2 Fredrik Adolf, hertig af Östergöthland, 17 år.
3 Amiral Ankarstorm.
4 Otto Sporre, marinlöjtnant.
5 Grefvinnan Dannesköld.
6 Fröken Eva, hennes nièce.
7 Rebecka, förmögen bonde-enka på Degerö.
8 Stina, hennes dotter.
9 Lasse, hennes brorson.
10 Grip, tulluppsyningsman.
11 Kabys, gammal sjöman.
12 Officerare och matroser från fregatten Amfion. Grefvinnans sällskapsdamer.
13 (Stycket spelar midsommartiden år 1767, dels på Degerö, dels på Sandhamn i nejden af Helsingfors.)
|308|Första akten.
14 En strand på Degerö med sjöperspektiv, klippor och träd. Till venster för åskådaren en stuga med dörr åt scenen och ett vindskammarfönster ofvanför dörren. En gräsbänk. Ljus sommarnatt.
Första Scenen.
15 Prinsen. Strax derpå Otto Sporre. Lasse sofvande utanför stugan.
16 Prinsen (i kulissen).
17 Gör väl fast båten, Otto. Jag vill rekognoscera (framträder på scenen). Klippor och åter klippor! Detta land är af sten. En|26| stuga, men intet tecken till lif. Otto, vi äro i Finland. Vi ha kommit till ett förtrolladt slott.
18 Otto (framträder på scenen).
19 Så mycket bättre. Ers kunglig höghet ville partout ha ett äfventyr. Början är god.
20 Prinsen (nedkastar sig på en klipphäll).
21 Frihet! Frihet! Ah – det är lifvet! Vore jag kung, skulle jag låta alla mina undersåter göra hvad de behaga.
22 Otto.
23 Jag fruktar att ers höghets regering då blefve ganska kort.
24 Prinsen.
25 Men desto muntrare, inte sannt? Milda himmel, duger jag att regera, jag – en bon garçonspråk: franska, som tycker om att roa mig och allernådigst tillåter andra att göra detsamma! Nej, jag följer min pappas exempel, jag lemnar regeringens mödor åt min nådiga mamma och mina bröder. Man säger mig att Gustaf har genie; – à la bonheur, jag har i stället mitt glada lynne och mitt ärliga hjerta. Jag är hvarken snille eller pedant, hvarken hatt eller mössa, jag är chapeaubasspråk: franska, och se der, hvarför jag nu befinner mig med min kavaljer, baron Otto Sporre, marinlöjtnant, tout franchementspråk: franska på äfventyr i en finsk sommarnatt.
|309|26 Otto.
27 Man skickar oss på en kryss från Carlskrona till Sveaborg. Hvarför icke? Hans majestäts fregatt Amfion är en ganska god båt, men inte skapad att qvarhålla en ung prins, som vill öfvertyga sig om det är sannt att finskorna kunna trolla.
28 Prinsen.
29 Sex veckors kryss – en dödande enformighet – och till råga på våra missöden få vi stiltje två mil från Sveaborg. Hvad|27| gör då vår goda Amfion? Jo, han lägger sig lugn som en krabba för ankar vid Mjölö.
30 Otto.
31 Då uthärda vi ej längre. Vi förvandla oss till matroser, fira en julle öfver Amfions reling, ro i qvällens tystnad på äfventyr, och min vän Utter, som har vakten, låtsar ej se oss.
32 Prinsen.
33 Vi ha våra skäl att inte komma fästningen för nära. Vi hålla nordost och landa på måfå här, utan att veta hvar vi befinna oss. Ingenting är enklare. Amiralen kommer att göra larm: (härmande) »Ers kunglig höghet! Ers kunglig höghet! Au diable, hvar håller han hus, den satans pojken?» – Que faire? Vi äro utom skotthåll, vi roa oss med något förtjusande äfventyr och återvända, när det behagar oss att försona vårt brott med några dagars arrest.
34 Otto.
35 Till en början måste vi rekognoscera det förtrollade slottet. Jag bekänner att jag i detta ögonblick vore färdig att göra min kur hos en färsk limpa med nyss tjärnadt smör och förklara min kärlek för en väl konditionerad filbunke.
36 Prinsen.
37 Morbleu, jag är alldeles af samma tanke (aftorkar pannan). När man rott som ett par holländska matroser ....
38 Otto.
39 .... så är ingen flamma mera förtjusande, än flamman ifrån en köksspis. Sch! Jag hör någon andas. På min ära ligger inte der en drummel och sofver tätt utanför stugudörren.
|310|40 Prinsen.
41 Jag hör röster derinne. Någon kommer. Låt oss lyssna ett ögonblick här bakom klippan. (De dölja sig.)
|28|Andra Scenen.
42 Prinsen och Otto bakom klippan. Fröken Eva och Stina smyga sig varsamt ut ur stugan förbi den sofvande Lasse.
43 Stina.
44 Ändtligen äro vi fria – fria som fåglar under himmelens tak. Kom, fröken!
45 Prinsen (sakta till Otto).
46 Dessa stenar få lif. Ett par förtjusande flickor!
47 Otto (sakta).
48 Förtrollande, menar ers höghet; vi äro i Finland. Sirener vid hafsstranden; tro dem inte!
49 Eva (pekande på Lasse).
50 Är du säker att han ej röjer oss?
51 Stina.
52 Han sofver så, som man sofver efter ett godt dagsverke och tre fat gröt. Mor och de öfriga komma ej så snart tillbaka från staden. Just en förträfflig fångvaktare man gifvit oss. Stackars Lasse, – beskedlig gosse och håller af mig, men dum som en spån. Jag kan inte begripa hvad mor tänkte på.
53 Eva.
54 Säg mig, Stina, hvarför låter din mor så strängt bevaka oss på en så enslig holme som Degerö?
55 Stina.
56 Enslig? Jo, det skall jag säga fröken. Förr, sad’ mor, var det rart att ibland få se en hederlig rådman från Helsingfors komma hit ut om somrarna för att dricka tjärnmjölk och meta girs; och så kunde väl någon sprängare från silfvergrufvan komma hit för att smaka på vårt hembrygda öl; och när det |311|var|29| rätt rart och fint, fick man se herrskaperna från Hertonäs, Thurholm, Stansvik och Degerögård springa enklek derborta på ängen. Men sedan general Ehrnsvärd begynte mura de tjocka grå murarna på Svartöarna och Vargön, sad’ mor, så är här ingen säkerhet mera. Man vet inte hvilken dag här kommer en prins eller en löjtnant, och det kan komma på ett ut, det är allt ett sommarväder, sad’ mor: en rosende godmorgon och slask till middagen.
57 Prinsen (sakta).
58 Tackar förbindligast för komplimangen.
59 Eva.
60 Hur kan mor vara så barnslig och frukta för dig, som är till hälften förlofvad.
61 Stina.
62 Ja, det är så der till hälften, ser fröken, och knappt nog det. Mor har på sätt och vis lofvat bort mig åt min kusin Fredrik från Kimito, som jag aldrig har sett, och i sommar skulle han komma hit. Men när den olyckan hände att han blef pressad till matros på kronans fregatt, så är det väl så, ser fröken, att jag likaså gerna kunde vara förlofvad med himmelens sky och sommarens vind.
63 Otto (sakta).
64 Det är godt att veta.
65 Eva.
66 Men ges det intet något medel att lösa honom fri?
67 Stina.
68 Mor säger att hon skall gå till kungs för den saken, när någon af prinsarna kommer till Sveaborg. Inte för det att jag har ondt om friare ....
|30|69 Eva.
70 Vasserra, nej. Den gamla sjömannen, och tullgripen, och Lasse sen. Det är ju en för hvart finger, det.
71 Stina.
72 Jag skall säga fröken något. (Förtroligt.) Det är fröken, som mor är mest rädd om. Akta dig, Stina, sad’ mor, att berätta för någon kristen menniska att fröken är här. Du skall veta, sad’ mor, att hon är här inko – inko –
|312|73 Eva.
74 Inkognito. Ja, det har sina skäl.
75 Stina.
76 Men det måste vara någonting rysligt, det der inkognitus. Det är alltid rysligt, det som man inte begriper. Kanhända beror hela rikets välfärd på frökens inkognitus.
77 Eva.
78 Har jag inte berättat dig det? Nåväl, det är snart sagdt. Min far är en fattig afskedad militär, och jag beror af min rika tant uti Stockholm. För ett par veckor sedan skrifver hon till mig: »ma chère, jag har utsett en bra man åt dig, han heter baron Otto Sporre, af kungliga svenska örlogsmarinen, och kommer till midsommar att förtjusa dig med sin närvaro. Jag är öfvertygad att du på förhand gillar mitt val, och jag förblifver din väl affektionerade» etcetera. – Kort och begripligt, som du ser. Men jag, som hvarken vill gifva eller emottaga ett hjerta på reqvisition, jag behagar få i mitt hufvud att jag vill bli vald för min egen skull och välja sjelf efter mitt eget tycke. Jag ber derföre min far att få resa till en slägting i Helsingfors, men reser i stället hit till min mors gamla trotjenarinna, din mor, och hon lofvar mig att plocka smultron på Degerö, tills stormen är öfver och min tants protegé har tröttnat att söka mig.
|31|79 Otto (för sig).
80 Sacredieu, den flickan har hjerta. Jag känner igen den historien. Aha, min nådiga tant! Det var då hon, som ....
81 Stina.
82 Hvad de karlarne göra sig onödigt besvär! Men nu skulle vi sopa, var det ju sagdt?
83 Eva.
84 Hur var det? De tre nätter, då solen står stilla i sommarsolståndet ....
85 Stina.
86 Då går man ut före solens uppgång på en korsväg och sopar baklänges, utan att se sig om, och då får man se sin fästman. Ja, det vill säga att man borde väl tiga också, men hvem kan begära omöjligheter?
|313|87 Eva.
88 Och nu är det första natten.
89 Stina.
90 Ja, i morgon är midsommarqväll. Jag har en moster, som är hemma från Österbotten, och hon har berättat mig något. Tre flickor sopade en natt vid korsvägen .... hörde fröken något?
91 Eva.
92 Det var ekorren, som hoppar derborta i granen. Fortfar.
93 Stina.
94 Tre flickor sopade, och tre vålnader kommo på korsvägen ... Nej, nu var der något derborta vid klippan.
95 Eva.
96 Tre vålnader, sad’ du?
97 Stina.
98 Ja, så ungefär. Den första vålnaden var en soldat, den an|32|dra var en sjöman, och den tredje bar en gyllene krona. Hvem skulle ha trott det, ser fröken, ty flickan var utaf ringa härkomst. Nå godt och väl, flickorna skrattade, och det var ingenting vidare. Men året derpå blef den första flickan gift med en verklig soldat, och nästa år blef den andra flickan gift med en verklig sjöman. Då blef den tredje flickan illa till mods och gick till sin mor och sade: det och det såg jag. Då sade hennes mor: klipp af dig ditt långa hår, och drick ättika, att dina röda kinder blekna, och göm dig i sju år uti min innerstaoriginal: inncrsta källare; och efter sju år är synens välde förbi. Då gjorde flickan som hennes mor befallt, och efter sju år lät hon åter sitt hår vexa, och hennes kinder blefvo röda igen, och hon steg upp ur källaren och var så innerligen glad, vet fröken, att allt detta var öfver.
99 Eva.
100 Nej, Stina, berättar du mera, så törs hvarken du eller jag sopa.
101 Stina.
102 Ja, det är sannt. Vi äro nu på korsvägen. Börja nu bara, och var inte rädd.
|314|103 Eva.
104 Nej, börja du, som vet hur det är. Hvad? Jag tror att du darrar?
105 Stina.
106 Det är allt litet kulet i solnedgången, och – sedan så förekommer det mig som klipporna hade ögon.
107 Eva.
108 Sådan toka du är. Vänta, skall du få se! (Tager en qvast vid hörnet af stugan och sopar förvändt och löjligt.)
109 Stina (tager en annan qvast).
110 Och det kallar fröken att sopa! Hur har fröken blifvit upp|33|fostrad? Se nu på, så skall fröken få lära sig någonting nyttigt. (sopar)
111 Eva (sopande).
112 Är det bra så der?
113 Stina.
114 Åhja. Man lär sig. Fröken gör framsteg.
115 Eva.
116 Vi skulle ju sopa baklänges.
117 Stina.
118 Så var det, ja. Låt oss börja. (De ställa sig bredvid hvarandra midt på scenen med ryggen mot fonden.)
119 Eva.
120 Och om man ser sig tillbaka?
121 Stina.
122 Då får man se någonting förskräckligt.
123 Eva.
124 Hu! (De sopa långsamt, gående baklänges mot fonden. Under tiden ha prinsen och Otto stigit fram och ställt sig så, att flickorna gå rakt emot dem.)
|315|Sopkupletter*)Melodin en svensk folkvisa: »Hå hå, när himmelen är grå» etc..
Hå hå, när sommaren är grön,
Hå hå, när natten är så skön,
Hå hå, när hjertat är så ungt,
Hå hå, när lifvet är så tungt,
Kommer ej, kommer ej än
Vår vän?
Kommer ej, kommer ej än ....
Hå hå!
Hå hå, vi sopa gräs och dam.
Hå hå, han kommer aldrig fram,
|34|Hå hå, den vackra fästeman,
Hå hå, hur länge dröjer han!
Kommer ej, kommer ej än
Vår vän?
Kommer ej, kommer ej ...
127 Eva och Stina (i det de stöta på prinsen och Otto.)
128 Hu! Spöken! Spöken! (De springa skrikande in i stugan och regla dörren innantill.)
Tredje Scenen.
129 Eva och Stina i stugan. Prinsen och Otto på scenen.
130 Otto.
131 Vänta då! Stadna! Nej – de höra oss inte. O vidskepelse, du är stor i norden!
132 Prinsen.
133 Det var ditt fel. Att skrämma dem så ...
134 Otto.
135 Ha de inte manat oss fram ur natten och klipporna? Ha de inte sjelfva gifvit oss fullmakt att vara vålnader? Ja, hvad det angår, så ha de rätt, ty vålnader |316|bli vi med ett sådant fastande. Vi måste ha magrat förskräckligt, ers höghet, sedan vi lemnade Amfion. Ej under, att man tar oss för spöken.
136 Prinsen.
137 Men hvad är nu att göra?
138 Otto.
139 Hvad? Jo, förskaffa oss en god souper i angenämt sällskap. Vi måste taga denna fästning med storm. Honny soit qui mal y pense.
140 Prinsen.
141 Jag utnämner dig till general en chef för den belägrande armén.
|35|142 Otto.
143 Deri gör ers höghet ganska klokt. Tillåt mig säga, ers höghet har alla anlag att bli med tiden en skicklig fältherre, men för närvarande måste ers höghet förtjena sina sporrar. Jag vill inte berömma mig sjelf, men jag har likväl någon krigserfarenhet.
144 Prinsen.
145 Låt oss hålla krigsråd. Vi kunde till exempel säga dem, att vi komma genom luften direkt från Amerika och måste vara tillbaka der, innan hanen gal.
146 Otto.
147 Duger inte, ers höghet. Första regeln uti belägringskonsten är att uppsöka fästningens svaga sida. Jag vet en färdig bresch i sådana förskansningar.
148 Prinsen.
149 Och det är?
150 Otto.
151 Nyfikenheten. Vänta, skall ers höghet få se. (Höjande rösten) Jag slår vad, att de söta flickorna derinne aldrig ha sett en prins förr.
152 Prinsen.
153 Men så tig då ....
154 Otto (i samma ton).
155 Och om de visste, att en af dem en vacker dag kan blifva prinsessa.
|317|156 Prinsen.
157 Du lofvar, på min ära, mer än du kan hålla.
158 Otto (som förut).
159 Lyckligtvis känner ingen här vårt inkognito .... (Eva och Stina visa sig i fönstret.)
160 Prinsen.
161 Fästningen kapitulerar.
|36|162 Otto.
163 Ännu inte, men breschen är praktikabel. (Högre) Hur är det möjligt att så vackra ögon kunna vara så blinda? Se vi då ut som gastar? Vi ha hvarken klor eller hästfötter.
164 Stina (i fönstret).
165 Mor säger, att det kan man aldrig så noga veta.
166 Prinsen (till Otto).
167 Der fick du svar.
168 Otto.
169 Ack, Stina lilla, om Fredrik kunnat tro att han skulle blifva så emottagen ....
170 Prinsen.
171 Är du galen?
172 Stina.
173 Nej, hvad är det han säger?
174 Otto (pekande på prinsen).
175 Du ser huru mager han är – huru djupt han suckar – (till prinsen: så sucka då, ers kunglig höghet!) – Ja, han må väl förliknas vid den klagande turturdufvan, som flyger öfver haf och land för att söka sin trolösa vän! Det är bara af längtan efter dig, grymmaste af alla Stinor! Det är din bild, trolösa, som förföljt honom från babord till styrbord och från arkliet ända till märskorgen. För din skull rymde han i natt från kronans fregatt, och för din skull kommer kan kanske i morgon att hänga i rånocken af Amfions kryssmast. (Sakta) Det var fan hvad jag ljuger. (Till prinsen) Gråt!
|318|176 Prinsen.
177 Ja, vi rymde, och det är han (pekar på Otto) som rår för det. Han kommer att hänga först.
|37|178 Otto.
179 Nej, ära den som äras bör. Den stackars Fredrik är alltför blygsam; det är han, som tar företrädet. Derföre söka vi nu en fristad hos er, vackra Degeröflickor! Aldrig kunna ni bära det på ert samvete att se två så raska gossar hänga i rånocken. Hör! (man hör två kanonskott på afstånd.) Man har upptäckt vår flykt. Man förföljer oss, och vi äro förlorade utan ert bistånd.
180 Stina (som under tiden rådgjort med Eva).
181 Men är han den riktiga Fredrik, – den Fredrik jag menar?
182 Otto.
183 Det må han sjelf svara. Neka den som det kan.
184 Prinsen.
185 Jag är Fredrik, det kan du lita på.
186 Eva.
187 Då skall jag säga dem att låset är i olag; ingen kommer in genom dörren.
188 Prinsen (till Otto).
189 Det vunno vi på det.
190 Otto.
191 Är det då alldeles omöjligt att beveka dessa hårda murar?
192 Stina.
193 Omöjligt är det just inte.
194 Otto.
195 Hvad säger du, älskvärdaste af alla tärnor, som någonsin tjärnat smör på Degerö?
196 Stina.
197 Jag säger att han kan klättra, om han är sjöman.
|38||319|198 Otto (mätande höjden).
199 Vill du partout att det på ett eller annat sätt skall kosta vår hals?
200 Stina.
201 Gör som han vill. Inte flyttar jag stegen åt honom.
202 Eva (till Stina).
203 Hvad tänker du på?
204 Stina (till Eva).
205 Tyst, låt mig råda.
206 Otto.
207 Stegen? Ja, verkeligen, jag kom ej att tänka på den. En hård nödvändighet, men (med en axelryckning) hvad gör man inte för att undkomma repet! (Prinsen och Otto flytta till fönstret en mot väggen stående stege. Till prinsen:) Nu gäller det edra sporrar, ers höghet! (Prinsen uppstiger först, sedan Otto.)
208 Otto (på stegen).
209 När såg man en gladare hamn för två skälmar, som rymt från kunglig majestät och kronan? (De försvinna genom fönstret. Under sista replikerna har Lasse vaknat, gnuggat sig i ögonen och med dum förundran betraktat de uppklättrande. Slutligen stiger han upp.)
210 Lasse (yrvaken).
211 Tusan! Jag springer till hamnen att säga åt mor. (Springer bort.)
Fjerde Scenen.
212 Prinsen och Otto i stugan. Eva och Stina skynda ut genom dörren och tillbomma den utifrån.
213 Stina (sedan hon stängt dörren).
214 Så. Nu ha vi fåglarna i buren, och för att de inte må flyga sin kos, så hjelp mig att klippa vingarna. (De bortbära stegen.)
|320|215 Eva.
216 Välförtjent, mina herrar. Mais après – hvad göra vi se’n?
|39|217 Stina.
218 Hänga dem, – det tror jag vore ändå för hårdt.
219 Eva.
220 Jag skall säga dig något, Stina. De äro lika litet matroser, som du och jag.
221 Stina.
222 Den långa, som förde ordet, ja, han är bestämdt en herre. Tänk om det verkligen vore prinsen!
223 Eva.
224 Jag har aldrig sett prinsarna, och det vore mot all konvenans, men – enfin, på resor i en nästan obebodd nejd – de kungliga ta’ sig ibland sina friheter ....
225 Stina.
226 Det är märkvärdigt, vet fröken; ju mera jag tänker på den blåögda gossen, desto vissare blir jag derpå, att det måste vara min fästman. Och sedan, när man möter hvarandra så der på korsvägen .... Nej, det är Fredrik, jag är säker derpå. (Man hör buller i stugan.)
227 Eva.
228 Hör, hvilket larm!
229 Otto (innanför).
230 Hollah! Förräderskor! Rymmerskor!
231 Stina.
232 Hvad behagas?
233 Otto (som förut).
234 Grymma! Ni vill då döda oss med ensamhetens qval!
235 Eva.
236 Genera er inte, jag ber. Var som hemma här! (Flickorna sätta sig att binda kransar. Prinsen och Otto visa sig i fönstret. Otto har en fårboge och prinsen en limpa, af hvilka de under det följande spisa med god aptit.)
|40||321|237 Otto (medan han skär ett stycke af bogen).
238 Ni tillåter, hoppas jag? Näst kungliga köket i Stockholm kan ingenting jemföras med skafferiet på Degerö. I synnerhet i så angenämt sällskap, ehuru ni tillåter mig önska att vår ställning i lifvet inte vore så hög, när er är så låg.
239 Stina (sakta till Eva).
240 Det är prinsen. Han talar som en bok.
241 Eva.
242 Herrarna komma från flottan. Hvad nytt?
243 Otto (som förut).
244 Ingenting särdeles. Man berättar att hertigen af Östergöthland kommit hit med fregatten Amfion och ämnar anställa ett strängt förhör med alla rebelliska undersåter.
245 Stina.
246 O himmel!
247 Otto.
248 Man tillägger att han för närvarande gör en resa i skärgården, för att inspektera försvarsverken. (Till prinsen) Skall det vara en daube på lamm?
249 Eva.
250 Hans kunglig höghet är mycket nitisk för landets försvar.
251 Otto.
252 Åh, det kan jag ej säga. Han finner tvärtom vissa entréer alldeles för väl barrikaderade.
253 Eva.
254 Hans kunglig höghet behöfver endast säga ett ord; han är herre öfver allt, utom der han ej bör vara det. (Fort och sakta till Stina:) Det är han. Vårt skämt går för långt. Vi måste befria fångarna.
|41|255 Stina (till Eva i samma ton).
256 Lasse har vaknat, han är borta; han skall förråda oss.
|322|257 Otto.
258 Apropos barrikader, sedan vi nu spisat, tillåter ni kanske att vi tacka värdinnorna – muntligen – tête à tête.
259 Stina (som orolig sett åt kulissen).
260 Att fly är för sent. Göm er deruppe! Der ser jag mor komma, åtföljd af Grip och Kabys! Hvad skall det bli, om Fredrik blir arresterad!
261 Otto (drar sig tillbaka).
262 Sapperment. Vi måste spara vår tacksamhet.
263 Eva (skyndar till dörren).
264 Och om man finner hans kungliga höghet der – i vårt rum? .... Det är för sent. De komma. (Till Stina) Var lugn, och förråd oss inte!
Femte Scenen.
265 Eva och Stina på gräsbänken. Prinsen och Otto ha dragit sig tillbaka från fönstret. Grip inträder med ett gevär på hvardera axeln. Derefter Lasse, äfven med två gevär. Sedan Kabys. Sist Rebecka.
266 Grip.
267 (Melodi: Fredmans Ep. »Knappt Jeppe hann».)
Gif rum för tullen! Smuggel ombord!
Jag konfiskerar himmel och jord,
Jag konfiskerar vin och rhum och trä
Och folk och fä.
Jag sjelf är imprimatur i år,
Förutan mig ej riket består,
Jag konfiskerar hvarje liten prick,
Som har en klick.
|42|Mitt nit, det går öfver allt begrepp,
Jag basar stormarna med min käpp,
Jag stoppar solens sken i en säck
Och ryter åt saxarna: släck!
Och går här nånsin en tanke fri
Min högst märkvärdiga nos förbi,
|323|Så har jag förfuskat min lefvernes stig
Och hänger mig.
269 Stina
O ve, nu skall han finna dem här!
271 Eva.
Nej, han skall pudras bra, jag det svär.
273 Grip.
Säg, Lasse, hvad ha rymmarne gjort?
Mitt nit är stort.
275 Lasse.
De togo ett förfaseligt hopp,
I fönstret här så klefvo de opp.
277 Kabys.
Hvad? Stinas stuga? Mist och mesan!
Då tar dem fan.
279 Grip.
Säg, ha de bofvarne vapen och krut?
281 Lasse.
Pistoler, sablar, värjor och spjut!
283 Grip.
Månntro från fästningen en kanon
Lär packet att taga reson?
285 Kabys.
Nej, får jag säga förutan allt agg,
Så hämta vi en lämpelig dagg ...
|43|287 Alla.
Nu smäller det krig uti nästa minut.
|324|289 Grip.
Gå ni förut!
291 Grip.
292 Ställ dig här litet närmare, Lasse, så vill jag komma dig till hjelp; och jag ställer mig litet längre på afstånd. Låt oss placera två af gevären här emot klipporna, för att ha i reserv. Kabys, se till att de inte öfverfalla kronans embetsmän! (Patrullerar i fonden.)
293 Kabys.
294 Störtsjö och bränningar! Jag skall kölhala dem, om de också bure en kanon i hvar vestficka. Att rymma från kunglig majestät och kronan ... Mist och mesan! Jag har också tjent kronan ....
295 Lasse (på post).
296 Vi ska’ kölhala dem. Mist och mesan!
297 Rebecka (inkommer).
298 Har ni sett dem, Grip? Har ni sett dem, Kabys? Det var för väl att jag mötte er, kära vänner, på sjön; jag hade ju varit på bara backen, fattiga qvinna, nu, när alla drängar och pigor i huset dansa på Degerö gård. Sörj inte för det, uppsyningsman, jag har skickat min rodderska Lisa med herrabud efter dem. Jemine, om det helst varit ett par beskedliga smugglare med litet kaffe och socker i barlasten; men rymmare! Nej, då står jag på kronans sida .... Se, god morgon, barn; hvad ta ni er för?
299 Stina.
300 God qväll, kära mor. Vi binda kransar till midsommarnatten.
301 Eva.
302 Vi skola möja hela er stuga så grann som en blomstersäng.tillagt av utgivaren
|44|303 Rebecka.
304 Är det tid med det nu, när rymmare smugit sig in i stugan?
305 Stina.
306 Nej, hvad säger mor? Rymmare!
|325|307 Eva.
308 Det är inte möjligt.
309 Stina.
310 Jag skall säga mor något. Lasse har drömt igen, som han brukar, när han ätit för mycket gröt.
311 Lasse.
312 Se så ja, Lasse har drömt, Lasse har drömt. Men Lasse har inte drömt. Liksom jag inte skulle ha sett två par fötter der borta på stegen! (gest för att härma klättringen.) När alla tre kommit opp, sad’ den fjerde rymmarn: här ä’ vi fem skälmar, sad’ han, och i natt ha vi rymt alla sex från kronans fregatt, sad’ han.
313 Stina (tar honom i hand).
314 Se nu på mig, Lasse! När du rätt tänker efter, så var det ändå en kråka du såg derborta på stegen.
315 Lasse.
316 Ja, jag tror visst det var en kråka. (Gråtande) För mig må det gerna ha varit en häst.
317 Rebecka.
318 Jaså, blåser vind från det hållet? Den saken är inte på rätt, sad’ mjölnarn, när han stack sin arm uti sotarens tröja. Barn, barn! Tre ting leda till förderf: en båt som kränger, en häst som skenar och en mun som ljuger. Men derom få vi sen talas vid. (Paus; derpå kort och bestämdt) Uppsyningsman Grip; han är en förståndig och bergad karl; vill han ha Stina?
|45|319 Grip.
320 Min högtärade madam vet ju ...
321 Rebecka (otåligt).
322 Vill han ha Stina? Ja eller nej?
323 Grip.
324 Högtärade madam vet ju, att det alltid varit min högsta åstundan.
|326|325 Rebecka.
326 Nå, godt, han skall få henne. Men på ett vilkor.
327 Grip.original: Qrip.
328 Högtärade madam behöfver bara säga sitt memorial ...
329 Rebecka.
330 Det är, att han tar ut lysning om söndag och gifter sig om två veckor. Är det sagdt?
331 Grip.
332 Det är sagdt. (För sig) Hin så amper svärmor jag får!
333 Eva (sakta till Stina).
334 Det låter ju mycket roligt, det der, kära Stina!
335 Stina.
336 Nej, jag står inte längre ut. Mor, mor, om ni visste hvem som är derinne i stugan!
337 Rebecka.
338 Angår det mig hvem som är derinne? Tjuf som tjuf. Den ena stjäl menniskors barn, den andra stjäl silfverdalrar. Låt oss inte tala mera om det. Hänga ska’ de, för se, nu står jag på kronans sida. Kungen skall ha sitt. Gud signe kungen. När han var här i fjol och såg på generalens tjocka murar, så stod jag med de andra vid kungstrappan, och han kände igen mig, må ni tro, alltsedan han var vid silfvergrufvan. Se, god dag,|46| min gumma, sad’ han; hur står till på Degerö? Tackar som frågar, sad’ jag, ers kungliga riksens majestät; det slarfvar ju af. Det är bra, sad’ han. – Ja, det är en förståndig kung, ser ni; han förstår att umgås med folk, och derför skall han ha sitt.
339 Stina (till Eva)
340 De äro förlorade. Det hjelper ej nu att tala vid mor.
341 Eva (till Stina).
342 Förlorad är ingen, som har två raska flickor på sin sida. Kabys vill säga dig något, Stina.
|327|343 Kabys (förtroligt).
344 Hvad nu, barn? Jag tror att här gick en stormby nyss, men inte är det värdt att tappa skoten för det. Hvad är det för uppsjö, som mor går i? Aldrig kan jag tro, Stina, att du, som är bara barnet, har några fuffens för dig. Jag är din gufar, jag har burit dig på mina armar, när du var så här lång, och hade jag inte mina femti i loggboken, så skulle jag säga till dig: en grannare julle kan du väl få att segla med uti lifvets storm, men aldrig får du en, som bättre håller sjön. Nå, godt, hvad är det värdt att tala om det nu mera? Vill du inte ha Gripen, Stina, så säg bara till. Mist och mesan! jag lofvar dig att du skall bli obegripelig i alla dina dagar. Flickor tycka om frisk kultje i seglen; var inte bang du; gamla Kabys skall vara en nödplanka för dig, så länge bult och bardun hålla ihop i honom. Men inte vill jag att du sticker upp falsk flagg för gufar din, barn!
345 (Stina slår ned ögonen.)
346 Eva (till Stina).
347 Säg honom allt. Han skall hjelpa oss.
348 Stina.
349 Det är så, ser Kabys, att kusin Fredrik har rymt för min|47| skull från flottan – och nu är han derinne med en som följt med – och om han blir dömd, ser Kabys, så ...
350 Kabys.
351 Jaså. Då stänker det saltvatten ända i märskorgen, kan jag förstå. Vet hon väl, pian lilla, det är en krånglig sak att rymma från kronans skepp. Först vankas der dagg, och sedan vankas der rep.
352 Stina.
353 Det är just det, ser Kabys, det är just det!
354 Eva.
355 Fy, Kabys, har ni ett hjerta, ni, och kan så bedröfva det stackars barnet. Ni måste rädda gossarne derinne. Goda, snälla, hederliga Kabys!
356 Kabys.
357 Nå, nå, sakta i strömsättningen! Är det på det viset, så måste väl gufar ändra kurs. Passa nu på. När vi gå in i kajutan, skall jag låta de andra kryssa der nere |328|på däck, tills fåglarna flugit ut ifrån märsen. Säg då åt edra jollgastar, att de ro qvickt till Sandhamn och gömma sig der i min stuga, tilldess att jag hinner skaffa dem öfver åt Brändösidan. Säg dem (torkar ögat med ärmen) att det är för din skull, Stina, och Gud nåde den af dem, som lastar ditt samvete med tyngre laddning, än du godt kan klarera för vår Herres tullkammare.
358 Grip (patrullerande).
359 Alle man på sin post.
360 Kabys (vid dörren, i sjömanston).
361 Allt klart, herr kapten!
362 Rebecka (som under tiden samtalat med Grip).
363 De drölmånsarna komma inte från dansen. Visa att uppsyningsman har kurage att ensam ta rymmarne.
|48|364 Grip.
365 För er skull, svärmor, för er skull. Framåt marsch, för kunglig majestät och kronan! Fältropet är konfiskera! Gå ni förut, Kabys, och du, Lasse, och ni, mor Rebecka! Jag som er kommendant åtar mig det svåraste arbetet att vakta vid dörren, så att ingen af dem slipper undan.
366 Kabys.
367 Marsch framåt! Konfiskera! Grip, Grip, sad’ kräftan åt hummern. (Ingår i stugan.)
368 Lasse (martialiskt).
369 Konfiskera! konfiskera! (Går in.)
370 Rebecka.
371 Nå, låt se hvad ni konfiskera då! (Går in.)
372 Grip (i dörren).
373 Lemna opp dörren, flickor, lemna opp dörren! (Går in.)
374 Eva.
375 Grip är född till fältherre. Han ser sig i tid om efter reträtten.
|329|Sjette Scenen.
376 Eva och Stina på scenen. De öfriga i stugan. Så snart Grip ingått, skynda flickorna att tillbomma dörren och frambära stegen.
377 Eva och Stina (vid stegen, halfhögt).
378 Fort! Skynda! Kom ned, om ert lif är er kärt!
379 Otto (i fönstret).
380 Förräderskor! Är det kanske ett nytt försåt?
381 Stina.
382 Gyckla inte nu, utan skynda! Se så!
383 Prinsen (till Otto).
384 Kom, det är hög tid, jag hör röster dernere.
|49|385 Otto (till flickorna).
386 Får gå, vi ge oss åter på nåd och onåd.
387 (De nedstiga och flytta sedan bort stegen.)
Sjunde Scenen.
388 Prinsen, Otto, Eva och Stina på scenen.
389 Prinsen (till Stina).
390 Vågar jag tro, vackra Stina, att du hyser något deltagande för mig?
391 Stina.
392 Om du visste, Fredrik, hur jag darrat för dig!
393 Prinsen.
394 Säg om det, Stina. Du är så vacker, när du säger så der. Är jag inte din fästman?
395 Stina (räcker honom handen).
396 Ja ja, – dig och ingen annan vill jag älska intill den blekaste död! Hvad din |330|hand är mjuk – rätt som en prins! Vänta – låt mig knyta din halsduk. (hon knyter duken.) Och din hatt (jemkar hatten) – så der klär han dig bäst.
397 Otto (till Eva).
398 Och ni, min älskvärda fiende, sluta vi fred?
399 Eva.
400 När jag har den äran att veta med hvem jag fört krig ...
401 Otto.
402 Mitt namn ...
403 Eva (afböjande).
404 Sch! Om vi återse hvarandra, ger jag (djupt nigande) Ers Outsäglighet rätt att – bedja om min förlåtelse.
405 Otto.
406 Tackar allerödmjukast för en så stor grace.
|50|407 Stina.
408 Skynda! Jag hör dem uppstiga för trapporna till vindskammaren. Fly till Sandhamn – der öfver fjärden. Vänta Kabys i hans stuga, han för er till Brändö ....
409 Eva (fort, till prinsen och Otto).
410 Hota oss! hota oss!
411 (Prinsen tar det ena geväret och hotar Stina. Otto med det andra hotar Eva. Derpå visa sig Grip och Rebecka i vindsfönstret. Bakom dem Kabys och Lasse.)
Åttonde Scenen.
412 Prinsen, Otto, Eva och Stina på scenen. De öfriga i fönstret.
413 Grip.
414 Hvad vill det säga? Konfiskera, konfiskera! Kontrabandet har undkommit oss! Der äro smugglarne!
|331|415 Rebecka.
416 Fort! Grip! Lasse! Kabys! Hoppa ut genom fönstret och grip de bofvarna! Se ni ej hur de hota de stackars barnen der?
417 Grip (med värdighet).
418 Min kära madam, en tulluppsyningsman hoppar aldrig frivilligt ut genom fönstret .... Hoppa ni, Kabys!
419 Kabys (härmande).
420 Min kära Grip, en sjöman hoppar heller aldrig ut genom fönstret, om han ej kastas.
421 Lasse.
422 Jag hoppar jag, mor!
423 Kabys.
424 Stopp, ankartross! De fira på skoten dernere.
425 (Prinsen och Otto bortlägga gevären.)
|51|426 Otto (helsande uppåt fönstret).
427 Mjuka tjenare, lycka till fångsten! Jag skall intyga ert nit och testamenterar åt herrarna resten utaf min fårboge.
428 Prinsen (med gest åt Eva och Stina).
429 Och jag skall intyga ert tappra försvar af Degerö. Ni ha blott fångat oss alltför väl.
430 Stina (hviskande).
431 Till Sandhamn!
432 Prinsen (i samma ton).
433 Till Sandhamn!
434 (Prinsen och Otto gå, vända sig än en gång om och helsa flickorna.)
435 Ridån faller.
|332|Andra akten.
436 En strand på Sandhamn. I fonden Helsingfors 1767. Till höger för åskådaren Kabys’ stuga. Till venster ett tält. Ledstänger mot stranden. En bänk.
Första Scenen.
437 Stina ensam, bärande en korg med kransar.
438 Melodi: »Neckens polska».
Hvadan kom du, sakta silfverdyning,
Du som gungar mot holmens strand?
Kom du fjerran, kom vid dagens gryning
Från ett okändt, ett bättre land?
|52|Sökte du i hafvets vida böljor än
En förlorad sällhet, en förgråten vän?
O, hvi suckar i sanden du?
Långt, långt i fjerran är din längtan nu.
440 Den visan är diktad af vågorna. Hon går mig till hjertat, och jag vet ej hvarföre. Hur kom jag att tänka derpå?
O du sakta, sakta silfverbölja,
Som i suckar mot stranden slår,
Säg, hvad vill du? Vill du ensam dölja
Der i sanden din brustna tår?
Älskar du det skum, som kysste nyss din kind?
O, det kom med stormen, och det for med vind.
Brist, o brist emot blommig hamn!
Långt, långt i fjerran är din älsklings famn.
442 (Under första strofen af andra versen inkomma prinsen och Otto i kappor,original: kappor. med hattarna tryckta öfver pannan, och stadna i fonden.)
443 Stina (utan att se dem).
444 Jag har honom så kär, så kär. Jag rår inte för det, jag mötte honom på korsvägen, jag måste ju älska honom hela mitt lif. (Stadnar under följande repliker tankfull i förgrunden.)
|333|445 Prinsen (halfhögt till Otto).
446 Nej, jag kan inte lemna henne. Jag kan inte lemna Sandhamn, så länge hon är här qvar.
447 Otto (i samma ton).
448 Enlevera henne sedan, om ers höghet så vill, men låt oss nu återvända. Matrosjackan ha vi kastat ifrån oss; det var en lycka att vi medtogo våra nattsäckar. Kom! Jag tycker mig redan känna en försmak af högvakten.
449 Prinsen.
450 Låt mig se henne ännu en stund, innan vi skiljas för alltid.
|53|451 Otto.
452 En Degeröflicka!
453 Prinsen.
454 Karin Månsdotter var också en bondflicka.
455 Otto.
456 Sade jag ej ers höghet, att finskorna kunna trolla! Sch! Der kommer någon.
457 (De försvinna till höger.)
458 Stina (utan att ha sett dem).
459 Jag vill inte mera tänka derpå. Jag kom ju hit för att löfva den gamla Kabys’ stuga till midsommar. (Uppfäster kransarna på stugan.) Han är bra god, den gamla Kabys. Jag håller af honom rätt som han vore min far. Men (suckar) den andra – honom kan jag visst aldrig förgäta.
Andra Scenen.
460 Stina. Kabys med en fiskhåf på axeln.
461 Kabys.
462 En rolig god afton, Stina lilla! Nej, hvad ser jag? Bult och bardun! Der har stänkt litet grönt på fattigmans dörr. Gud signe de kära Degeröblommorna, som inte förakta den grå väggen och den gamla kajutan här på Sandhamn.
|334|463 Stina.
464 Litet, men välment, kära Kabys. Alltid är han så trägen med sina krokar och nät.
465 Kabys (bortlägger håfven).
466 Serra tri, jag har vittjat krokarna och hämtar till helgen litet abbor och gös. Om du skulle hitta en gösbaddare uti mors båt, Stina lilla, så låts inte om det. Hå-hå, (aftorkar pannan) fattigman har inte tid att roa sig han, som andra, på midsom|54|marqvällen. Der borta på ängen står glädjen högt i tak. Halfva Helsingfors har seglat hit ut att springa enklek och dansa i gröngräset. Några Åbostudenter äro med der i hopen. Glada gossar. De ha byggt sig en granriskoja i skogsbacken och traktera alla vackra flickor med visor och pepparkakor.
467 Stina.
468 Studenterna äro alltid glada, de.
469 Kabys.
470 Samma krut, ja, om de blefve hundra år gamla. Der ha kommit granna slupar från fästningen: officerare och förnäma damer, som ville se folket roa sig. Amfion har ankrat vid Sveaborg. Bra båt. Jag känner amiral Ankarstorm alltsedan jag drog honom ur spadet vid Aspö. Han var den tiden bara en jollgast, och det har väl händt mer än en göling förr, att slinta från bastingeringen. Man säger att hertigen af Östergöthland är ombord. Hagel! Då få Helsingfors flickor se opp. Han är väl bara morsgrisen ännu, men folket säger att han skall vara den vackraste prins i Europa .... Hör på, Stina, hvar har du din frökensmula, efter jag inte ser till henne?
471 Stina.
472 Han må tro, Kabys, att det kom i middags ett herrabud. Hennes moster i staden hade fått reda på henne och lät helsa att hon skulle strax komma dit; der ha kommit förnäma resande. Och så måste fröken segla till staden, men hon lofvade drilla så fint, att hon slipper ut till Sandhamn i qväll. (Paus) Kabys – han hade visst mycket besvär med rymmarne?
473 Kabys.
474 Rymmarne? Jo, det var ljusa gossar! Vi kommo från Degerö. Hör, pojkar, sad’ jag, ni ha burit er dumt åt. Att rymma från|55| kronans båt – mist och mesan, |335|gossar, det är missvisning på kompassen! Men får gå, efter hon bad för er – Bry dig inte om det, gamla ankartross, sad’ de och skrattade mig midt i ansigtet; kronan och vi äro likasom kojkamrater. Åh hut, sad’ jag; respekt för kronan! Men derpå lade de sig att sofva och sofvo i sex runda timmar. Under tiden gjorde jag en liten kryss att langa beten till krokarna, och när jag kom tillbaka, voro fåglarna flugna. Bara tröjan och hatten der ha de lemnat efter sig utaf däckslasten. (En hatt och en tröja hänga i närmaste träd.)original: ).
475 Stina.tillagt av utgivaren
476 Och sen har han inte sett till dem?
477 Kabys.
478 Inte mer än det skum jag såg på en dyning i går. Jag ger dem hin. När jag kom hem i middags, var der tomt hus – sik – hålbröd – midsommaröl, allt ha de gunstig junkrarna hållit till godo. Det är sannt, att på fönstret låg den här lilla pluringen. (Visar en blank dukat.)
479 Stina.
480 Nej, hvad säger han? Mor fann också en dukat på vårt fönster i natt.
481 Kabys.tillagt av utgivaren
482 Jag vill doppas i Nordsjön, om inte pluringen blir förvandlad till ett torrt löf, innan hanen nästa gång gal. Akta sig hon för trollens gåfvor. Ett godt samvete går aldrig i afvig jacka och strör guld uti fönsterspringorna. Men ... (blir varse tältet) bränning och bris! Hvad blåser här för en by? Ett tält vid min stuga?
|56|Tredje Scenen.
483 De förra. Rebecka.
484 Rebecka.
485 Står han der och koxar på tältet och vet inte att han snart får förnämt främmande! Jag hörde amiralen dernere säga till jollgastarna: gossar, sad’ han, slå upp mitt tält på kullen der borta; det ser ut att bli regn! – Men, min kära Kabys, han hvarken ser eller hör något annat än sina flundror och sjuryggar. Det bär sig inte, ser han; hushållet seglar öfver styr. Han borde gifta sig, så skulle det bli folk af honom.
|336|486 Kabys.
487 Skepp åhoj, det är klar sjö det, mor. Stina vill inte ha mig, och jag vill inte ha någon annan än Stina. Hvad är det värdt att svärta hvarandra, sad’ becket till tjäran.
488 Rebecka.
489 Sådan gammal bisse, som han, Kabys, skulle inte nosa på unga flickor. Stansviks-dejan skulle, min själ, bli en bra hustru åt honom; han skulle lägga ut sina krokar i tjärnmjölken. – Men säg, har han sett rymmarne? Grip snokar efter dem här på Sandhamn och har skickat Lasse på jagt i skärgården. Grip kan på den kuppen bli landsfiskal, och Stina blir fru. Det borde han hjelpa till med, Kabys!
490 Kabys.
491 La la la la, vill ni höra en visa, mor?
492 (Melodi: Lilla Matrosen: »Svårare seglats»).
Klart att vända! Ror i lä, Rebecka!
Bränningar i förn! Orkan på stund!
Mången bra skonert har fått en läcka,
Mången förlist på lyckans grund.
|57|Lofva upp ett streck! Håll ej på tullen!
Backa ej för stormens bistra hot!
Till det goda samvets hamn styr jullen!
Dick bidevind, hal’ an fockskot!
Liten julle seglar smärt och fager,
Lätt som en svan på lifvets haf.
Hvem blir styrman der, som rodret tager?
Hvem skall för brisen falla af?
Låt den unga vind i seglen sträcka!
Låt en stadig arm stå stormen mot!
Lofva upp, ja, lofva, mor Rebecka!
Dick bidevind, hal’ an fockskot!
497 Rebecka.
498 Står han och sjunger, tok! Han surrar just som en gammal björk med ett humlebo uti näfret. Kom, Stina, fara vi hem.
|337|499 Stina.
500 Nej, mor, nu måste jag säga er som det är. Det skar mig i hjertat i natt, när ni sade de orden; men ni ville ju inte höra mig ...
501 Rebecka.
502 Nå, hvad är det nu om? Du borde känna mor din, barn! Jag kokar väl öfver ibland, så det fräser en smula i kolen, men jag slocknar igen, när tider bli. Sanning vill jag ha af mitt enda barn, sanning så hvit som hollandslärft. Stackars den mor, som inte ser sitt barn längre än till de hvita tänderna. Hvad är det nu om?
503 Stina.
504 Fredrik har rymt för min skull .... Jag mötte honom på korsvägen ... ni såg honom sjelf.
|58|505 Rebecka.
506 Himmelselement! Och det har du inte sagt mig förr! Fredrik! Min egen systers son! Som skulle bli min måg och få gården och dig på köpet! (harmset) Ja, det vill säga, han skulle bli, men han blir inte. Han lät narra sig till flottan, och det kan jag ännu förlåta honom, (gråter) fastän jag gråtit för hans skull mera saltvatten än Kronbergsfjärden. Men (med stigande harm) att rymma som en tjuf från kunglig majestät – himmelsturk! – nej, jag står på kronans sida. Jag har talat med kungen, jag, och han har tagit mig i sin egenhändiga hand – och jag skulle hålla med en rymmare, en kronomissgerningsman! Aldrig! Gripen skall du ha, Stina, det är sagdt och belagdt, och dermed punktibus, säger magistern.
507 Kabys.
508 Stopp och belägg för det, mor Rebecka!
509 Rebecka.
510 Stoppa och stoppa! Jag stoppar mitt barn hvar jag behagar, – becksömmare!
511 Stina.
512 Men mor, om de få Fredrik fast, blir han hängd.
513 Kabys.tillagt av utgivaren
514 I rånocken. Det har sin riktighet.
|338|515 Rebecka (häpen).tillagt av utgivaren
516 I rånocken? Det var något högt det, kära Kabys.
517 Kabys.tillagt av utgivaren
518 Så der ungefär halfva vägen till mån ...
519 Rebecka.
520 Element! Jag står visst på kronans sida, men om man börjar hänga mina systersöner ... det är ändå på sätt och vis kristet blod ...
|59|521 Stina (lifligt).
522 En af prinsarna har kommit till Sveaborg. Tänk, mor, om han vore i qväll på Sandhamn!
523 Rebecka (eftersinnande).
524 Ja, så är det. Jag får lof att tala ett godt ord för den slyngeln.
525 Kabys.
526 Mor talar om hans kunglig höghet i ordalag, som ...
527 Rebecka.
528 Vänd han sina gösar, och vänd intet hederligt folks ord. Kom, Stina, jag skall tala vid prinsen. Jag har talat vid högre herrar än så. Jag är van att umgås med kungligt blod. Om han tar mig i hand och frågar: hur står till på Degerö? så skall jag svara honom: illa, ers höga kunglighet, rätt illa, bara prack och bekymmer, allt sedan jag fått unga flickor att vakta.
529 Stina.
530 Kom, låt oss skynda! (De gå åt venster).
Fjerde Scenen.
531 Kabys. Strax derpå Grip.
532 Kabys.
533 Jag får väl se åt hvad de tänka göra med tältet här. (I begrepp att gå) Ja så, här ha vi Gripen med utspända klor.
|339|534 Grip (brådskande från höger).
535 Har han sett dem, Kabys? Har han sett två blå tröjor och två blanka hattar?
536 Kabys (lugnt).
537 Serra tri, hvad jag det sett.
|60|538 Grip.
539 Konfiskera! konfiskera! Hvar har han sett dem? När har han sett dem?
540 Kabys.
541 Sådant ser jag alla dagar på kronans matroser.
542 Grip.
543 Rymmarne, förstår han! Man har sett dem på Sandhamn; man har Gudskelof ögon. Man har låtit omringa hela ön. Man har satt hela polisen, hela tullverket i rörelse. Det är ett högförräderi, ser han; prinsen är kommen; man traktar efter högstdensammes höga lif. Här är något att förtjena, min gode man. Som ni vet, har Helsingfors’ stads borgerskap varit betänkt uppå att betyga sin underdåniga fägnad öfver hans kungliga höghets lyckosamma ankomst. Men för att hitta på rätta sättet, ser ni, dertill behöfs ett klyftigt hufvud – som mitt till exempel. De förstå sig inte på sådant. Borgmästaren har föreslagit en äreport; godt och väl, men nu kommer hans kunglig höghet från sjösidan. Magister Forsander har åtagit sig att för åtta plåtar skrifva tvåhundra underdåniga fägnerim, men olyckligtvis sitter han för närvarande på gäldstugan, och der är fuller något trångt för pegasen. Fältprosten Tingstadius har åtagit sig att hålla ett uppbyggeligt tal; – åh, man känner hans tal, under tre timmar aflöper det aldrig, och som borgerskapet under tiden skulle stå med fastande mage, har det mött opposition. Nej, det finns inte mer än ett sätt, och det är mitt infall, han skall få höra. Vi taga det största skeppet i hamnen och hänga de två rymmarne uti rånocken. På den enas rygg anbringa vi ett F och på den andras ett A. Deraf blir hans kunglig höghets namnschiffer i transparent. Det syns öfver hela staden, och hans höghet skall fröjda sig öfver vårt obegripliga nit.
|61|544 Kabys.
545 Jo-jo, han kan bli upphöjd till lika ära, han, Grip, för ett sådant infall. Men nu fattas bara de båda rymmarne.
|340|546 Grip.
547 Han har rätt, vi måste nogare efterspana dem i trakten häromkring, medan Lasse utspejar hela skärgården. Kom, Kabys! Konfiskera, konfiskera! (De gå åt venster).
Femte Scenen.
548 Lasse inkommer flämtande från höger.
549 Lasse.
550 (Gammal svensk melodi).
Spring, sade Gripen, spring, spring och spring!
Spring, kära Lasse, verlden omkring!
Spring, kära Lasse! Spring, kära Lasse! Spring, kära Lasse, spring, spring!
Se’n du har sprungit verlden omkring,
Spring litet längre! – gör ingenting.
Spring, kära Lasse etc.
»Gör ingenting», och »gör ingenting!»
Stina, hon bär rättnu förlofningsring!
Spring, kära Lasse! Spring, kära Lasse! Spring, kära Lasse, spring, spring!
554 Puh – jag har sprungit, rott – flugit! Från Degerö till Hertonäs, från Hertonäs till Brändö, från Brändö till Blåbärslandet, från Blåbärslandet till Högholmen, från Högholmen till Knekten, från Knekten till Sumparn, från Sumparn till Wrakholmen, från Wrakholmen till Kalfholmen, der jag är som hemma, och nu på köpet till Sandhamn! Puh! Jag har inte sett så myc|62|ket som en klacklapp af en rymmares sko. Jag står inte längre ut. Grip säger till mig: konfiskera dem, så gör jag dig till sikter! Attan, det vore något det, och hvad Stina då skulle tycka om mig! Jag skulle gå i stärkta skjortkragar och med käpp, och äta på värdshus, och ha rättighet att aldrig betala. Jag vill fundera på den saken. Jag vill ta mig en liten lur (sträcker sig) bara en liten lur! Men (känner på marken) här är dagg i gräset och (fäktar med handen) mygg på qvällqvisten. Der är’ en tröja och en hatt (påträder tröjan och sätter hatten |341|på hufvudet). Se så ja ... Här är jag bäst i fred (ingår i tältet) ... och jag vill inbilla mig att jag är sikter! (försvinner i tältet, der man hör honom gäspa.)
Sjette Scenen.
555 Eva och Otto mötas från motsatta sidor. Båda i elegant kostym.
556 Otto.
557 En älskvärd ung dame! – Ödmjuka tjenare.
558 Eva.
559 En officer. – Tjenarinna, min herre!
560 Otto.
561 Bedrar jag mig inte, har jag förut haft den äran ...
562 Eva.
563 Jag kan inte neka till, att det förekommer mig, som ... (Båda skratta)
564 Otto
565 Men det är ju hon! ...
566 Eva.
567 Det är verkligen han! ...
568 Otto.
569 Hur lyckligt att här återfinna min sköna fiende från Degerö!
|63|570 Eva (med djup reverens).
571 Jag är en loyal undersåte, – ers kunglig höghet!
572 Otto (för sig).
573 Hon tar mig för prinsen! (Högt och med värdighet) Ni kan räkna på min bevågenhet.
574 Eva (för sig).
575 Det är inte prinsen! (Högt) Oändligt smickrad, herr amiral!
|342|576 Otto.
577 Hvad! Ni börjar kriget ånyo? Ni degraderar mig?
578 Eva.
579 Jag har tillåtit er att bedja om min förlåtelse, – herr marinlöjtnant!
580 Otto.
581 Nej, fortfar ni så der, är jag tvungen att kapitulera, innan ni befordrar mig till kadett. Det var likväl för er skull jag företog detta fälttåg .... Sedan jag såg er, har den välgörande sömnen flytt mina ögonlock ...
582 Eva (till hälften för sig).
583 Han sof i förmiddags sex timmar de suitespråk: franska.
584 Otto.tillagt av utgivaren
585 Jag har fastat ... ensam med mina minnen!
586 Eva (som förut).
587 Han höll likväl till godo allt hvad som fanns i Kabys’ stuga. Ingenting skonades. Rent hus.
588 Otto.
589 Ni tycks tvifla på mina känslor ....
590 Eva.tillagt av utgivaren
591 Åtminstone på edra försakelser. (à part) Stina har sagt mig|64| allt. (Högt) Och vågar jag fråga hvad som qvarhållit min herre på Sandhamn?
592 Otto.tillagt av utgivaren
593 Jag söker min – neveu, Otto Sporre, den största slyngel och det bästa hjerta i verlden.
594 Eva.
595 Ah! (à part) Min tants protegé.
596 Otto.
597 Och ni? Vågar jag fråga hvad som förskaffar mig den lyckan att se er här?
|343|598 Eva.
599 Jag söker min niece – Eva Lindfelt, den mest halstarriga varelse, som ännu vägrat lyda en tants befallningar.
600 Otto.
601 Ah! (à part) Hon kapitulerar! (Högt) Jag är säker uppå att om min neveu sett er niece, hade han ilat att uppsöka henne – liksom jag er, min nådiga! Han skulle ha aflagt sin natur och blifvit den trognaste af alla tillbedjare.
602 Eva.
603 Så lätt, min herre, förändrar man ej sin natur. Likväl anser jag det inte alldeles omöjligt, att om min niece sett er neveu, hade hon kanske låtit förmå sig att blifva – en lydigare niece.
604 Otto.
605 Fred, sköna Eva! Fred och alliance mellan de krigförande makterna! Tillåter ni att min neveu bjuder er niece sin arm!
606 Eva.
607 Och hvarthän, om ni behagar?
608 Otto.
609 Att ratificera alliancetraktaten.
610 (De gå skämtande åt höger.)
|65|Sjunde Scenen.
611 Från motsatta sidan inkommer grefvinnan Dannesköld, ledd af amiral Ankarstorm, jemte flera damer och officerare, som under följande repliker dela sig i grupper och betrakta utsigterna.
612 Amiralen.
613 Se här en plats, min nådiga, der ni kan taga ett ögonblicks hvila. Promenaden har fatigerat er. Det är icke Ulriksdals fina gräsmatta, eller Drottningholms sandade gångar. Sandhamn har oftare hedrats af konungars fjät, än af höga damers besök. Det liknar sitt land: ni skänker det rosor, och det bjuder er furor.
|344|614 Grefvinnan.
615 Ni är född finne, herr amiral, och ni gör les honneurs på ert lands vägnar. Jag är er förbunden för vår utflygt. Sandhamn har förtjusande vyer.
616 Amiralen.
617 Det var här Gustaf Wasa ville anlägga nordens största handelsstad. Handeln är en nyckfull rebell; den låter ej dekretera sig af en konungavilja. I stället för Rigas besegrare och Petersburgs föregångare uppstod här midt emot en liten oskyldig småstad – Helsingfors, som presenterar sig der borta i fonden. Det solar sig der som en snäcka på udden emellan två haf. Ni ser der borta den gamla kyrkan och det massiva grå klocktornet. Längst i fonden ser ni dessa berg, på hvilka man fordom tändt vårdkasar vid en fiendes ankomst, och som kransades af en hög skog, intilldess att min vän Ehrensvärd fällde deras furor för att bygga nordens Gibraltar.
618 Grefvinnan.
619 Vet ni, herr amiral, vore jag konung af Sverige, skulle jag göra denna ort till Finlands hufvudstad.
|66|620 Amiralen.
621 Åbo skall inte dela er tanke, min grefvinna; men ni talar som en sjöman. Dessa förträffliga hamnar ...
622 Grefvinnan.
623 Och denna grund af granit. Hafvet – det är verlden. Graniten – det är Finland. Hård – envis – oböjlig ...
624 Amiralen.
625 Och fast. Ni smickrar mina landsmän.
626 Grefvinnan.
627 Som ni behagar. Tillstå, herr amiral, att edra landsmän äro det envisaste, halstarrigaste slägte, som ännu utgått från skaparens verkstad. Jag har nyss erfarit ett litet pikant prof på er nationaldygd. Föreställ er, jag har en niece i nejden af Helsingfors, en ung fröken Lindfelt. Jag är för henne i mors ställe; jag testamenterar henne min förmögenhet; jag utser åt henne en ung distingerad person till make; jag tillskrifver henne att han snart skall göra henne sin cour. Händelsevis blir min närvaro i Finland nödvändig för en |345|process; jag reser i hopp att öfverraska ett lyckligt par – och jag finner min niece försvunnen utan spår, invisible! Hvad säger ni derom?
628 Amiralen.
629 Att jag inte velat vara i den bedragne älskarens ställe.
630 Grefvinnan.
631 Döm sjelf. Den unge mannen tjenar på er fregatt – baron Otto Sporre. Det förundrar mig att ej se honom i er suite.
632 Amiralen (à part).
633 Au diable! Det är han som förledde prinsen att rymma. (Högt) Han har för närvarande vakt ombord. (à part) Tre dagars högvakt, när han kommer tillbaka.
|67|634 Grefvinnan.
635 Hans kunglig höghet har ej behagat följa er hit. Jag hoppas han befinner sig väl?
636 Amiralen.
637 Förträffligt; – det vill säga, litet hufvudvärk, tandvärk etcetera. Suiter af sjösjuka och en lång resa. (à part) Satans pojke! Fyra dagars högvakt!
638 Grefvinnan.
639 När jag före afresan hade nåden uppvakta hennes majestät drottningen, behagade hennes majestät yttra till mig: »Vid er ankomst till Helsingfors skall ni finna prins Fredrik der. Jag ber er, ma chère comtesse, som en vän, att ni har ett moderligt öga öfver min son. Han är så ung, – något lätt, voyez vous, och det är hans första utflygt. Men under en så sträng chef, som amiral Ankarstorm ....»
640 Amiralen.
641 Utan tvifvel. Hennes majestät kan vara lugn. (à part) En veckas högvakt!
642 Grefvinnan.
643 Jag tviflar inte derpå. Med er vaksamhet, er rigorösa disciplin ....
644 Amiralen.
645 Jag smickrar mig dermed. (à part) Jag stekes på sakta eld.
|346|646 Grefvinnan.
647 Det är i synnerhet en sak, som oroat hennes majestät. Den finska adeln har vissa tendenser ... det finns ibland den ett så kalladt sjelfständighetsparti, som hoppas att finna en chef i prins Fredrik. Ni förstår ... om det skulle lyckas detta parti att undandraga prinsen er vaksamhet och bedåra hans oerfarenhet ...
|68|648 Amiralen (à part och i högsta bryderi).
649 Ah, jag är förlorad! Det var derföre de echaperade från fregatten! Två veckors högvakt! Tre veckor! En månad! (Högt) Min nådiga grefvinna behagar skämta. Ett sjelfständighetsparti – bah! Jag slår vad att det består af idel fruntimmer, och er niece är utan tvifvel medlem deraf.
650 Grefvinnan (pikerad).
651 Ni gör mitt kön en alltför stor ära. Men det är sent, och ni tillåter kanske ...
652 Amiralen.
653 Jag ber, fru grefvinna, ännu några ögonblick. Det är sed här i Finland att roa sig med eldar eller kokkor på midsommarqvällen. Lyckligtvis är det mulet i qväll. Dessutom förmodar jag att hans kunglig höghets ankomst gifvit den lojala staden Helsingfors anledning att på ett eller annat sätt uttrycka sin undersåtliga fägnad. Vi ha här en förträfflig utsigt, och ni får ej vägra mig att låta servera några förfriskningar.
654 Grefvinnan.
655 Med nöje, om det behagar er. (Under följande repliker samtalar grefvinnan med damerna i fonden.)
Åttonde Scenen.
656 De förra. Grip inkommer spejande.
657 Amiralen (för sig).
658 Om det vore möjligt! Om verkligen de missnöjda förehade en konspiration och prinsens flykt vore en öfverlagd plan! Ah, det vore förfärligt, jag skulle ha förverkat min konungs förtroende – sätta riket i våda – falla i onåd – bli degraderad! Jag måste för hvad pris som helst återfå rymmarne och likväl cachera deras flykt. (Högt) Hvad söker ni?
|69||347|659 Grip.
660 Med förlof, ers excellens, jag konfiskerar. Här är ett högförräderi å bane, och rikets välfärd beror på mitt nit. Två rymmare i blå tröjor och matroshattar ...
661 Amiralen (ifrigt).
662 Ni har rätt, det är af högsta vigt att finna dem, och ert nit skall belönas efter förtjenst. Undersök noga hela nejden, men lyckas ni gripa någon, så akta er att blotta hans ansigte, hör ni, och för honom genast till mig. Det är en statshemlighet ....
663 Grip (vigtigt).
664 Den har inte kunnat falla på bättre händer, ers excellens! Jag tycker mig se något derinne i tältet.
665 (Ett par af damerna stå framför tältet.)
666 Amiralen (till damerna).
667 Jag ber tusen gånger om ursäkt. Tillåter ni?
668 En af damerna (förskräckt).
669 Det är väl inte en orm?
670 Grip.
671 Oho! – nej bara en flygfisk! (Inne i tältet) Jag har honom, jag har honom! Konfiskera! Konfiskera!
672 Amiralen (förlägen).
673 Sch, karl! Vill han tiga?
674 Grip (utkommer med Lasse, som är yrvaken, med hatten nedtryckt öfver ansigtet. Triumferande).
675 Här ha vi statshemligheten!
676 Amiralen (à part).
677 Amfions mundering – det måste vara prinsen! (Till Grip) Rör honom inte, karl, om ert lif är er kärt! (Lasse stretar att befria|70| sina ögon. Amiralen nedtrycker hatten.) Ingen skandal, ers kunglig höghet! Ni ser att man känner er. Fort härifrån!
|348|678 Grip (i exstas).
679 Hänga skall han, ers excellens, hänga skall han, och det i en äreport! Åh, jag har tagit mina mått och steg. Hänga skall han, och hans kunglig höghet skall bli förtjust.
680 Amiralen (medan Lasse gör förtviflade försök att slita sig lös, till Grip).
681 Men är ni galen, karl? Det är ju hans kunglig höghet sjelf ... (till Lasse) Vill ers höghet att jag skall nödgas skjuta mig en kula för pannan?
682 Grip (utom sig af fasa).
683 Prinsen! Jag är dödens man!
Nionde Scenen.
684 De förra. Prinsen framträder, åtföljd af Otto och Eva.
685 Prinsen.
686 Hvad behagas?
687 Amiralen, Grefvinnan med flera.
688 Hans kunglig höghet sjelf!
689 Prinsen.
690 Herr amiral, – jag gör min excuse. Jag har felat uti att ej begära er permission ...
691 Otto (infallande).
692 Att företaga den omtalade pejlingen af inloppen till Helsingfors hamn. Hans kunglig höghet har behagat låta mig assistera dervid, och vi ha varit nog lyckliga att göra riket en vigtig tjenst. Vi ha upptäckt en förut okänd farled, som kunnat bli högst farlig för fästningen, om fienden fått tillfälle att fram|71|tränga der. Jag skall ha den äran att förelägga ers excellens ett sjökort ...
693 Amiralen.
694 Behöfs inte. (à part) Jag andas. (Högt till Grip) Men, karl, hvem är det då som ni arresterat?
|349|695 Grip (rycker hatten af Lasse).
696 Lasse! Bof! Lymmel! Lurendrejare!
697 Lasse (förlägen).
698 Jag tog mig bara en liten lur ... (halfgråtande) Uppsyningsman har ju lofvat att göra mig till sikter!
699 Grip (håller för hans mun).
700 Vill du tiga!
701 Amiralen (till Otto).
702 Ni kan då garantera mig, att inga politiska skäl ...
703 Otto (pekande på Eva).
704 Se der min politik! Och (pekande på Stina, som inträder) se der hans kunglig höghets statshemlighet.
705 Amiralen (à part).
706 En ankarsmedja faller från mitt hjerta. (Till Otto) Ni har min förlåtelse – med vilkor, förstår ni –
707 Otto.
708 Ers excellens, det är sista gången jag företagit mig att pejla utan permission. Jag vågar åberopa fru grefvinnan som vittne derpå. Det är på hennes befallning jag uppsökt (pekande på Eva) denna täcka och fredliga ankarplats för min ostadiga julle i lifvets stormar.
709 Grefvinnan.
710 Hvad, min baron? Det skulle ha varit er afsigt ...?
|72|711 Otto.
712 Ja, min grefvinna, en konspiration med den lyckligaste framgång. Fröken Eva är oskyldig. Kan ni förlåta mig att jag uppsnappade brefvet, hvari ni underrättade henne om min ankomst och ert val. Jag föredrog att okänd tillvinna mig hennes bevågenhet, och det tillkommer henne sjelf att afkunna min dom. (à part) Nej, det är otroligt hvad jag lärt mig att ljuga i Finland.
|350|713 Eva.
714 Min nådiga tant, det vore alltför otacksamt af mig, att icke med skyldig vördnad underkasta mig edra befallningar. (Till Otto) Min herre, också ert samvete har vissa smygvägar ... jag anhåller att ni framdeles stänger dem.
715 Grefvinnan.
716 Eh bien, låt oss inte tvista om vägen, sedan vi uppnått målet. Jag har den äran eklatera marinlöjtnanten baron Otto Sporres förlofning med min niece, fröken Eva Lindfelt. Hennes far har redan lemnat sitt samtycke dertill.
717 Prinsen.
718 Mottagen min uppriktiga lyckönskan! (Sakta till Otto) Ditt äfventyr slutas bättre än mitt. Ah – der är hon!
719 (Amiralen och sviten gratulera de förlofvade.)
Tionde Scenen.
720 De förra. Rebecka och Stina, som stått på afstånd, närma sig nu. Kabys följer dem.
721 Rebecka (till Stina).
722 Var inte rädd du, jag skall tala med honom, jag är van att umgås med det kungliga huset. (Framträder till prinsen med djup reverens och nedsänkta blickar) Ers högfurstliga nåde har kanske inte den|73| äran att känna mig. Jag är Rebecka från Degerö, till ers nådes tjenst, om det behöfs godt hembryggdt öl och en god finsk ost, litet bättre än vanlig läsförhörsost, skall jag säga ers nåde. Utan skryt, ers kunglighet, jag står på kronans sida, kungliga farsgubben känner mig mycket väl, han har sjelf räckt mig handen och sagt till mig – men kanske har han redan berättat det för ers furstlighet? Ja ja, ers furstlighet behöfver allt litet fjun på hakan, innan han blir så ståtlig karl, som kungliga farsgubben. Och nu är det så, ser ers kungliga nåde, att här har varit rymmare på Degerö i natt, och den yngre i synnerhet, han är hemma från Kimito och, med förlof, min systerson. Ja, Gudnåde, han är visst en stor slyngel och kommer säkert att bli hängd, om inte (ser upp) Aa ... jemine! Det är han sjelf! (Springer sin väg.)
|351|723 Stina (à part).
724 Hvad kommer åt mor? Nu måste jag tala för Fredrik, det gäller hans lif! (Träder fram och niger djupt med nedslagna ögon) Det är så, ers kunglig höghet, mor ville säga, att den yngre af rymmarne är min kusin Fredrik, och det är så, ser ers höghet, att han är min fästman, han håller af mig, och jag har honom kär så länge jag lefver. (Ser upp, slår ihop händerna och springer sin väg) Ah ... det är han!
725 Amiralen.
726 Mitt vackra barn, om ni menar en ung man vid namn Fredrik, hemma från Kimito och nyligen värfd till matros på flottan, så kan jag upplysa er, att han blifvit repslagare vid kronans verkstäder i Carlskrona och nyligen gift sig med sin företrädares enka.
727 Stina (för sig).
728 Och jag har likväl mött honom på korsvägen! ... Ah, nu förstår jag flickan, som afklippte sitt långa hår och drack ättika|74| och gömde sig sju år i källaren, för det att hon mötte en gosse med gyllene krona om midsommarnatten.
729 Prinsen.
730 Ser jag då ut som en tyrann, efter ni, mor Rebecka, och er älskvärda dotter springa till skogs för mig? Hans majestät, min far, som mycket väl påminner sig både er person och er goda ost, har uppdragit mig att erbjuda er en förmånlig plats som föreståndarinna för mejeriet på Ulriksdal, der ni kommer att förestå den kungliga ostberedningen. Hans majestät hoppas att ni och er familj med det första flytta öfver till Sverige.
731 Rebecka (triumferande).
732 Sade jag inte att kunglig majestät och kronan skulle komma ihåg mig! Och eftersom jag alltid har stått på kronans sida, så ...
733 Stina (afbrytande).
734 Min mor ville säga, att hon är mycket tacksam för hans majestäts nåd, men eftersom hon har ett förhinder här hemma ...
735 Prinsen (sakta till Stina).
736 Du måste följa henne, Stina! Kom ihåg hvad du sjelf bekännt ... och du vet hur jag älskar dig!
|352|737 Stina (beslutsamt).
738 Men efter mor har det förhinder här hemma att göra bröllop åt sin dotter ...
739 Rebecka.
740 Åh, gå åt skogen! Inte blir det nu något med Gripen, kan du förstå ...konsekvensändrat/normaliserat
741 Stina.
742 Ja, ers höghet, det finns en rättskaffens man, som ännu aldrig med list och svek velat tillvinna sig en flickas kärlek, och som jag älskat – länge älskat liksom en far; – det är åt honom min mor ger sin dotter – och han (pekar på Kabys) står här!
|75|743 Prinsen, Rebecka, Kabys.
744 Hvad är det hon säger?
745 Stina.
746 Sanningen! (à part) Och ett helt lifs försakelse!
747 Rebecka.
748 Men det är inte min vilja. Jag ger inte mitt barn åt en tiggare.
749 Amiralen.
750 Ni misstar er, min goda gumma. Den mannen är ingen tiggare. Jag känner honom af gammalt ganska väl, och jag vet att han äger ett förträffligt hemman med ypperligt fiskevatten helt nära Helsingfors. (Sakta till Kabys) Inte ett ord! Du har räddat mitt lif.
751 Rebecka.
752 Nå, om så är, och om kunglig majestät och kronan inte ha något deremot, eftersom jag alltid har stått på deras sida, så ger jag mitt samtycke.
753 Prinsen (till Rebecka).
754 En konungs makt sträcker sig ej öfver hjertats angelägenheter. Gif honom er dotter. (Sakta till Stina) Hvarför gjorde du mig detta? Och likväl – du är en flicka med hjerta. Jag vill ej vara mindre högsint än du. (Till Otto) Huru mången i hofvets salar tror du väl skulle ha handlat som denna lilla »Degeröflicka»?
|353|755 Kabys.
756 Frisk kultje, Stina! Stänker der åter saltsjö i krysstoppen, barn? Hal’ an skot! Rak kurs på det goda samvetets hamn! Vår Herre skickar oss väl ibland en styf bris, men det är bara för att pröfva vårt sjöhufvud.
757 Grip.
758 Än jag då, mor Rebecka? Än jag då?
|76|759 Lasse.
760 Än jag då, Stina? Än jag då?
761 Prinsen.
762 Hvarje förtjenst är sin lön värd. Jag vill utverka åt uppsyningsman Grip titel af konfiskationsråd – utan lön –, och åt Lasse värdighet af kunglig löpare – utan sportlar.
763 Amiralen.tillagt av utgivaren
764 Solen sjunker bakom tallarna vid Thölö. Midsommareldarna börja lysa på bergen. Folket återvänder från Sandhamn, och från alla håll ljuder musik öfver fjärdarna. Den goda staden Helsingfors helsar oss välkomna med den skönaste äreport som ännu blifvit rest för en kungason: en blå himmel öfver en älskvärd natur!
765 (Under denna replik tändas midsommareldarna på alla kullar i fjerran. Scenen mörknar. Sällskapet grupperar sig i fonden. Man hör kanonskott.)
766 Grefvinnan.
767 Man skjuter från fästningen.
768 Amiralen.
769 Sveaborg saluterar general Ehrensvärd, som far här förbi i sin slup.
770 Eva.
771 Makten gör sin reverens för snillet.
772 Prinsen.
773 Det är billigt, ty snillet har skapat makten.
|354|774 Amiralen.
775 Fartygen illuminera. Ers kunglig höghet! – Fru grefvinna! Mina damer! – Mina herrar! En droppe af söderns drufva för nordens sköna natur! För den goda staden Helsingfors! För dess lycka, dess framtid! Och för alla redliga hjertan, som nu och allt framgent klappa varmt för sitt fosterland!
|77|776 (Under denna replik illumineras fartygen, vin kringbjudes, och sällskapet adresserar skålen åt fonden. Derefter gruppera sig alla i haj, så att fonden och transparenterna kunna ses af åskådarne.)
777 Deklamation under sakta musik från sjön.
778 Eva.
Gifs det en herrligare syn på jorden,
Än stranden af ett älskadt fosterland,
När sommarqvällens sol går ned i norden
Och skog och sjö och höjder stå i brand!
Det är vår kärlek, som förgyller bergen;
Det är vår stolthet, som ger nejden glans.
Det är vårt hopp, som ger den glada färgen
Åt nattens skuggor, åt granitens krans.
780 Prinsen.
De nattligt skumma berg vid sund och öar
De vålnader vid horizontens rand,
Som kransa dessa dunkelblåa sjöar,
Med armar af granit på Finlands strand,
De säga till oss: se, vi svigta icke,
Vi darra aldrig under stormens hot.
Så stark som vi mot stormarne du blicke!
Så lugn som vi stå deras brus emot!
782 Otto.
Och dessa fjärdar, dessa evigt unga,
Odödligt friska, stormigt sköna haf,
Med tusen böljors röster de oss sjunga,
Att hon är fri den verld, som Gud oss gaf.
Och fria, friska, starka, unga, djerfva
Vi föddes här vid dessa böljors brus.
|355|Vi ärfde dem, och våra söner ärfva
Med dem vår tro på frihet och på ljus.
|78|784 Stina.
Midsommarnatt kring Finlands gröna stränder,
Ljus, klarhet, skönhet öfver land och haf!
Du skall förgå, och hösten återvänder,
Och dina sköna blommor falla af.
Skänk oss det ljus, som evigt oss hugsvalar!
O, lys vår stig i dunkla ödens lopp;
Och låt det dagas öfver Finlands dalar,
Och låt här gry en vår för Finlands hopp!
786 (Förhänget faller.)