|| |359|

Veteranens jul.

Vinterstycke 1859.

Personer:

Kaukonen, gammal afskedad korporal.

Brita, bonde-enka.

Erik Boman, soldatgosse.

 

En finsk torpstuga. Till höger för åskådaren en spis med brinnande brasa. Till venster ett bord, ett skåp m. m. Dörr i fonden och fönster, genom hvilket månskenet lyser in.

Första Scenen.

Vid ridåns uppgång är fondväggen uppdragen och scenen i bakgrunden mycket mörk. Man ser de dunkla konturerna af ett landskap. Leder af krigare, tågande öfver scenen, framskymta i mörkret. På afstånd höres Björneborgarnes marsch. Under musiken aflägset vapengny och dofva kanonskott. Belysningen anses komma endast från elden i spiseln.

Kaukonen (ensam i halfslummer framför brasan).

Marsch! Framåt! I gevär! Det blir atack!

Fäll bajonett! Den satans Fältmarskalken

Har ändtligen gjort högerom. Gå på!

Hvad gån J der som paddor, edra lymlar!

5Hör’ ni ej elden der på venstra flygeln?

Gud sig förbarme! Björneborgarne

|360|

Ha hunnit förr än vi. Der rider Döbeln,

|82|

Och framför fronten spränger Adlercreutz,

Och vi bli efter, edra tusan djeflar!

10Marsch, säger jag! (Fonden nedgår. Synen försvinner)

(Kaukonen vaknar.) Halt! Gamla trädben, halt!

Du är för tung på foten .... Har jag drömt?

Besynnerligt! Mig tycktes dock jag hörde .....

Jag såg .... Jag var som förr .... Det var en dröm!

Hvar är jag? ... Ja, nu mins jag. Här i Lappo,

15I samma stuga, der jag rastat förr

Och der min vän, den tappre Erik Boman,

Med genomskjuten panna buren hit

Från segerjublet, drog sin sista suck.

Densamma stugan – blott att femti vintrar

20Ha sedan snögat på dess tak af torf,

På mina vänners graf och på min hjessa.

Hur kom jag hit? Jo, riktigt, under vandring

Till Lahti by. Der har jag några vänner;

Hos dem får jag till julen tak och bröd.

25Hå-hå, vid sjutti år, hur tung är vägen

Till andras tak och andras nådebröd!

Och dock jag blödde bort min ungdomsstyrka

För dig – för dig, mitt finska fosterland!

Mitt kära land! Men jag vill icke knota.

30Du mycket annat har att tänka på.

Om dina herrar gå med guld på kragen

Och dina fröknar frasa uti siden,

Så vet jag dock, att många dina söner

Och dina döttrar hungrat liksom jag

35Och frusit, liksom jag, i nattens köld

Och klaga ej, och äro icke sämre

|83|

För det, och duga dock åt Gud och dig!

Jag blef ej lottlös, kära land. Du gaf mig

Allt hvad du kunde gifva i ditt armod:

40Uti ditt sköt en vagga och en graf.

|361|

Andra Scenen.

Kaukonen. Brita med en mjölkstäfva i handen.

Brita (utan att i början bli Kaukonen varse).

Så, nu har Mustikka fått sitt. Och nu

Är tid att laga litet mat till qvällen.

Jag tänker Erik är tillbaka snart.

(Tänder ljus.)

Se så, der är en tiggare igen.

45Så är det, när man lemnar dörren oläst.

Men lika godt, det är nu juleqväll,

Och jag har smör och bröd och mjölk till helgen.

Guds fred till julen, fattig man.

Kaukonen.

Guds fred.

Jag ämnar mig till byn i qväll, men vägen

50Är något lång, och kölden skärper till.

Så kände jag er stuga här och tänkte

En smula värma mig.

Brita.

Nå, gerna unnadt

Han var väl här på tiggeri förut,

När som han kände stugan?

|84|

Kaukonen.

Jag är född

55I denna socknen. Prosten känner mig.

Men det är längesen jag sist var här.

Brita.

Ja, nu för tiden stryker allt slags folk

Omkring på vägarna. (Vid fönstret) Hvad Erik dröjer!

Den slyngeln har försinkat sig i byn,

60Tilldess att vargarna på återvägen

Få väderkorn på honom.

|362|

(Dukar bordet) Hvarför hålls ni

Ej der ni var? Är ni ej rotehjon?

Har ni ej sytning? Jag skall säga er,

Att här i Lappo är, gudnås så visst,

65På sådant fattigfölje ingen brist,

Isynnerhet sen sista hungeråret.

Kaukonen.

Uti min ungdomstid var jag soldat ...

Brita (mulen).

Soldat?

Kaukonen.

Och sedan var jag torpare

I Alavo, men är för gammal nu

70Att sköta torpet och får se mig om

Hvar jag kan få mig bröd på gamla dagar.

Brita.

Soldat? Nå-nå, jag säger ingenting,

Men det så säger jag, att bättre yrke

Och kristligare kan en menska välja,

75Än slå ihjäl sin nästa, stackars folk.

|85|

Han har väl i sin ungdom, han också,

Brännt menskors gårdar, som de brände far mins?

Ja, vore det ej för ett undantag,

Ett enda – och den karlen är visst död –

80Så önskar jag att perkele må taga

Soldaterna, så många som de äro.

Han kommer lagom hit nu, han också,

Att brylla bort min stackars Eriks hufvud,

Som är så fullt af piff och paff förut.

85Jag vånne jag ej tagit pojken till mig

Från vägen, der han strök omkring och svalt.

Grå hår, ja ja, grå hår så gör han mig

Med sina visor, och en slagsbult blir han,

Som far och farfar hans, ty hela slägten

|363|

90Är liksom biten af en galn kalmuck.

(Tittar ut genom dörren.)

Min stackars Erik! Lilla snälla Erik!

Hvar dröjer du? Det är så kallt, och vargen

På mon derborta tjuter efter rof.

Kom bara åter! Hur jag skall dig fägna

95Med färska bullar, aftonmjölk och smör!

Kom, lilla, söta Erik! – Nå, se så,

Der kommer den förlupna, lata slyngeln!

Jo, vänta du, jag skall dig lära, jag,

Att dröja uti byn! Hvad sad’ jag? Bullar?

100Smör? Mjölk? Nej, ingen smul skall du få smaka!

Men käppen borde du ... Nå, hör den slarfven!

Soldatens visa sjunger han på vägen,

Så att det ekar mellan granarna ....

(Här anslår orkestern »Soldatgossen» af Runeberg, musik af Pacius, och fortfar melodramatiskt under följande replik af)tillagt av utgivaren

|86|

Kaukonen.

Ej lasta krigarn! Smäda ej den hand,

105Som djerf och trofast blöder för din lycka

Och drar sitt svärd, ej andra att förtrycka,

Men till att värna älskadt fosterland!

Bryt icke sönder låset för din dörr!

Det kan behöfvas; det behöfdes förr.

110Förloradt är det folk, som icke smider

Sitt eget stål för egen äras strider

Och som i stormens dag, ett maktlöst rö,

Har glömt sin sköna konst att kunna dö.

Tredje Scenen.

De förra. Erik Boman inträder sjungande:

Minkonsekvensändrat/normaliserat fader var en ung soldat, den vackraste man fann.

115Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.

Hans hela verld var ärans fält.

Der stod han glad, hvar han sig ställt,

|364|

I eld, i blod, i frost, i svält –

Han var min fader han!

120Jag var ett barn, när han drog ut, sen fredens dag var slut.

Dock mins jag än hans stolta gång, jag mins den hvar minut.

Hans hatt, hans plym, den bruna hyn

Och skuggan från hans ögonbryn –

Nej, aldrig går det ur min syn

125Hur herrlig han såg ut.konsekvensändrat/normaliserat

Kaukonen.

Blixt i ditt öga, pojke! Hvem är du?

Sjung om! Uti den visan är det krut.

|87|

Hon går som kulan tvärs igenom hjertat,

Och för en sådan visa kan man dö.

130Hvem var din fader?

Erik (sjunger).

Minkonsekvensändrat/normaliserat fader slöt på Lappos fält sin fana närmst invid.

Det sägs det var den första gång han blekna setts i strid.

På Uttis malm för Gustafs land

Min farfar dog med svärd i hand

135Hans fader föll vid Wilmanstrand;

Han var från Carols tid.konsekvensändrat/normaliserat

Såkonsekvensändrat/normaliserat var med dem. Så blödde de. Så har det ständigt gått.

Ett herrligt lif de lefvat dock, en herrlig död de fått.

Ack, hvem vill stappla trög och tung?

140Nej, gå i fält helt varm och ung,

Och dö för ära, land och kung –

Se det är annan lott!konsekvensändrat/normaliserat

Kaukonen (i djupa tankar).

Ja, gosse, du har rätt.

Brita.

Nå, vill du säga, byting, hvar du dröjt?

145Du har väl slagits, har väl lekt i byn

|365|

Som vanligt? Fått en slef kanhända med

Från prostens gryta? Och hvad sade prosten

Om ärendet? Får jag behålla stugan?

Erik.

Vaserra tri, nu är det jul i byn,

150Och halmen breds på alla golf, och ölet

I stora såar gäser. Och så glad,

Så glad är jag i qväll! Hvarför jag dröjt?

|88|

Om jag har slagits? Om jag lekt? Jo pytt!

Hvem hade tid att tänka nu på sådant!

155I hela byn så talas endast om

Soldaterna för femti år sen! Stugan,

Som lyder under prestgåln, ha de gifvit

Åt en soldat, och vill ni, mor, bo qvar,

Så måste ni förlikas här med gubben.

160Hejsan, nu skall det bli ett lustigt lif,

Nu får jag exercera alla dagar,

Och ni skall hjelpa mig!

Brita.

Gud sig förbarme!

Är verlden upp och ned? Är folket kollrigt?

Min stuga ta de bort? Jag skulle taga

165Soldater hit? Hvad sade jag! Kalmucken

Har bitit hela byn!

Kaukonen (vaknar ur sina tankar).

Hvem var din fader?

Din fader, gosse?

Erik.

Ja, se det är knuten!

Det har jag sjungit för er: en soldat!

Och vill ni veta mera, fråga korset

170Der borta på vår kyrkogård, och fråga

Hvar pojke uti byn. En sådan karl

Är lättare att minnas än katkesen.

|366|

Min visa, ser ni, är ej min. Hon är

Hans visa. Men jag sjunger henne, som

175Hon vore min. Och derför ekar hon

I berg och dalar, när jag går i skogen.

|89|

Kaukonen.

Hvad hette då din fader?

Erik.

Erik Boman.

Kaukonen.

Min vän? Min broder uti nöd och lust?

Han, som blef skjuten här i Lappo? Han,

180Som blödde bort i denna samma stuga?

Men icke kan du vara son till honom?

Erik.

Jaså, ni menar farfar? Serra tri,

Liksom jag inte visste hvar han föll

Och (stolt) hur han föll! Ja, efter honom hette

185Min fader Erik. Och jag heter Erik

Som fader min. Vi äro samma stam

Och samma blod och samma trogna hjerta

Och samma glada, stolta krigarsjäl ...

Så att ni kände farfar?

Kaukonen.

Om jag kände!

190Så trogna vänner funnos ej som vi.

Barn – Gud välsigne dig!

Erik.

Nå, det var präktigt.

Nu vill jag tänka att ni är min farfar.

Jag har ju ingen annan. Tum på det!

Ni stadnar här, och ni skall lära mig

195Att bli en bra soldat. (Till Brita) Säg att han stadnar

Hos oss!

|90||367|

Brita.

Du talar som du har förstånd till.

Har jag väl råd att föda tiggare?

Kaukonen (till Erik).

Nej, hon har rätt. Sök dig ett bättre stöd!

Jag är ett stycke af den fasta mur,

200Som hägnade vårt land och föll i grus.

Jag är en domnad muskel af den arm,

Som brottades med ödet tills han brast.

Jag är en spillra af den tid, som var

Och icke mera är och ej förstås

205Af denna dagen. Kom mig icke vid!

Jag tillhör grafven, och du tillhör lifvet.

Gå, gosse, – du de nya tiders barn,

Och drag ditt trädsvärd för de nya gudar!

Jag är för gammal till att byta tro,

210Och våra vägar skiljas här. – Farväl. (Vill gå.)

Erik (till Brita).

Han går. Ni ser ju att han går, mor Brita!

Så gammal! Så allen i vinternatten!

Och det är juleqväll, och ni har lagt

En kärfve korn åt sparfvarna på taket;

215Men honom, honom låter ni gå bort!

Brita.

Men, kära Erik ...

Erik (gråtande).

Ja, låt honom gå,

Låt honom gå! Men ser ni, jag går med.

Vill ni ej ta mig med er, gamla farfar?

|91|

Jag är af annan tid, ja, det är sannt,

220Och är i mycket annorlunda, sämre,

Än ni. Men jag har vext ur samma rot

Och samma mur och samma arm som ni;

Jag är en krigargosse, också jag!

|368|

Kaukonen.

Så ung, så varm, så fattig, faderlös,

225Och dock af samma ädla virke, hvaraf

Nationerna sin ära slöjda! Säg mig,

Hvad ämnar du? Hvad skall det bli af dig?

Erik.

Af mig? Jag gör som mina fäder gjorde.

(Sista versen af »Soldatgossen».)

Jagkonsekvensändrat/normaliserat är en fattig gosse jag, som äter andras bröd.

230Jag har ej huld, jag har ej hem, allt från min faders död.

Men klaga är ej mitt behag,

Jag vexer högre dag från dag.

Jag är en krigargosse, jag!

För mig finns ingen nöd.konsekvensändrat/normaliserat

235Ochkonsekvensändrat/normaliserat lefver jag tills jag blir stor och fyller femton år,

Till samma svält, till samma kamp, till samma död jag går.

Der kulor hvina tätast då,

Der skall man finna mig också.

Der vill ock jag försöka på

240I mina fäders spår.

Kaukonen.

Jag tackar dig, min Gud, att fädrens ande

Än lefver uti detta barnet qvar.

Jag kan ej stöda honom – var hans stöd!

|92|

Ej leda honom – led du honom, Herre!

245Att, hur hans lott i lifvet än må falla,

Om uti fredens, om i krigets värf,

Han som en trofast son utaf sitt land

Må lefva för dess väl, dö för dess ära! –

Följ mig! Från denna stund är du min son.

Erik.

250Nå, det var hederligt! Gå ni förut,

Jag kommer efter.

|369|

Kaukonen (till Brita).

Lyckosam god helg. (Går.)

Fjerde Scenen.

Brita. Erik.

Erik.

Se så, farväl nu vackert, kära mor!

Stor tack för det ni varit god mot mig,

Det skall jag aldrig glömma, det är säkert.

255Men ingen rår ju för sitt hjertelag,

Och mitt, det är nu en gång som ni vet.

Gud vare med er.

Brita.

Vänta, Erik, slyngel,

Du dumma pojke! Har man sett på maken?

Att springa bort med första tiggargubbe

260I vinternatten och bland vargarna!

Nej, gulle Erik, snälla, lilla Erik,

Min sockergosse! Hjertegryn! Blif qvar!

Kom, du är hungrig. Sätt dig här och ät.

|93|

Låt gubben vara. Se så sköna bullar

265Och mjölk och gröt och öga utaf smör!

Kom, Erik! Säg, vill du ha socker på?

Erik.

Tack skall ni ha. Och om ni strödde socker

Så hvitt som snö, så skall det smaka bäskt,

När han är hungrig. Nu har jag ej tid,

270Jag har ett ärende från prosten, ser ni,

Att söka upp den gamle Kaukonen,

Och det skall farfar hjelpa mig att göra.

Brita.

Hvad! Kaukonen? Han lefver? Han densamme,

|370|

Som fordom, när de brände kyrkobyn,

275Bar mig och moder min ur lågorna?

Just den soldaten, han, för hvilken jag

Ännu i denna stund vill ge mitt lif

Till tack för mina och min moders dagar?

Men nej – han är ju död.

Erik.

Åhnej, sad’ prosten,

280Han varit torpare i Alavo

Och är på väg hitåt. Spring, Erik, sad’ han,

Här kommer mycket folk till juleottan:

Hör åt, om ingen sett till Kaukonen.

Brita.

Han varit torpare i Alavo?

285Men då är det ju han, som nyss gick ut!

Gud tröste mig, den usle tiggargubben

Är ingen ann, än gamla Kaukonen!

|94|

Och honom, honom har jag vist på dörren!

Din byting, hvarför sad’ du det ej strax?

290Spring, Erik, spring för lifvet, kära barn,

Sök upp den gamle! Säg, att förr vill Brita

Gå tiggande sitt bröd från gård till gård,

Än jaga honom bort i vinternatten.

Spring, säger jag! Odåga, – hör du ej?

Erik.

295Se, det var extra flinkt. Nu skall jag springa. (Skyndar ut.)

Femte Scenen.

Brita. Sedan Kaukonen och Erik.

Brita.

Det är som fölle fjäll från mina ögon.

En tiggare är Kaukonen? Omöjligt!

|371|

Gud signe dem, som nu kring bygden stapla

Med krigets femtiåra ärr; – de ha

300Dock bergat allt vårt folk ur lågorna.

Tillhör ej allt hvad folket äger dem?

Ha de ej rätt att säga hvar de komma:

Du bord, gif oss din mat! Säng, gif oss hvila!

Du väfstol, gif oss kläder! Värm oss, spis!

305Och stöd oss, hand! Och älska oss, o hjerta!

Ty utan oss, om vi ej blödt för dig,

Om vi ej bergat dig ett äradt namn

Och bättre dagars hopp – hvad vore du? –

Och Kaukonen är tiggare? Omöjligt?

310Nej, kungligt är det, att med upprätt panna

Och hög i känslan af sin fyllda pligt,

|95|

Stum, utan klagan, fastän hjertat blöder,

Se ned på otack af ett räddadt folk.

(Ser utåt) Syns han ej än? – En stjernklar vinternatt,

315Men kall och öde – öde som det var

Omkring dig nyss, du krigare från fordom!

Men ock för dig skall ljusna än en vår

I landets kärlek. – Tyst; der kommer han!

(Kaukonen inträder, stödd på Eriks arm.)

Kaukonen.

Och hela finska folket, säger du,

320Har skickat oss en hedersskänk till Jul?

Erik.

Ja, så sad’ prosten: nu så mins man det,

Som länge glömdes. Här ha kommit pengar,

Som hela finska folket samlat hop

Till tack och heder åt dess gamla kämpar,

325Och Kaukonen skall ha en brorslott med,

Det har han ärligen förtjent, sad’ prosten.

Kaukonen (tankfull).

Mig sådan heder? – Mig? – Nej, icke mig,

Men det förgångna – dem, som redan länge

|372|

I grafven sofva! Några få uppskära

330Hvad alla sått!

Erik.

Det är ej nog med det.

Pass på, ni skall få höra något mer.

Säg Kaukonen, sad’ prosten, att här spökar

Ett hjelteminne i all nordens bygd.

Vårt fordna, ärorika broderland

|96|

335Har klappat högt, som vi, för det förgångna,

Och hjeltesångerna stå upp som blomster

På tusen grafvar. Skuggorna få lif,

Och stenen talar. Säg, att socknestämman

Beslöt att torpet här, som hör till prestgåln,

340Blir Kaukonens till dödedag. Och dertill

Sex tunnor råg om året skall han ha,

Och den som har vårt Finlands heder kär,

Skall också hedra Kaukonen, sad’ prosten.

Brita.

Nu är jag gäst, och det är ni som råder.

345Vill ni förlåta mig de hårda ord

Jag i mitt vrånga sinne fällde nyss,

Så vill jag tjena er i alla dagar

Och vårda er uppå er ålderdom ...

Då vill jag tänka, att jag i min ringhet

350Är detta landets moderliga famn,

Som efter femti långa år af glömska

Omsider sträcks mot er, dess ädle son,

Och trycker eder tacksam till sitt bröst

Och lägger kärleksfull sin varma hand

355Välsignande på eder hvita hjessa.

Erik.

Ja, gamla farfar, ja, vi bli hos er.

Hur mången qväll skall jag betagen lyssna

Till edra sagor från de fordna tider,

Och ni skall lära mig att bli en man,

|373|

360En man som ni! Och sen, när vårens dag

Upptinar dessa kulna nordanbygder,

|97|

Då gå vi ut till Finlands morgonsol

Och höra lärkan öfver grafvar sjunga

Och se hur skördarna i grönska gunga

365På Lappos vida, blodbestänkta fält.

Och det skall fröjda er. När ni är trött,

Då skall jag stöda er. Jag, ringa gosse,

Då vill jag tänka, att min svaga arm

Är Finlands ungdom, som med sonlig vördnad,

370Med outsäglig kärlek följer eder

I dygdens, ärans, hjeltemodets spår.

Kaukonen.

Jag tackar er. Jag är ej ensam mer.

Jag har nu två, som skåda i mitt hjerta,

Och mer än det: – jag har mitt hela folk!

375Visst är det tungt att lida nöd

Och vara utan tak och bröd,

När man är gammal vorden.

Men mycket tyngre är det då,

Att ensam, glömd och okänd gå

380Bland dem, för hvilka man ändå

Har offrat allt på jorden.

Jag tackar dig, mitt fosterland,

För gåfvan af din varma hand,

Som skall mig bröd beskära.

385Men mycket mer jag tackar dig

För det du på min gömda stig

Har tänkt på mig och hedrat mig,

Och uti mig din ära.

|98|

Din ära lider ingen nöd.

390För henne finns ej natt, ej död,

Ej frost, ej tiggarstafvar.

Och gifve Gud hon går så klar

|374|

Ur dimman af en framtids dar,

Som utan fläck hon nu står qvar

395På det förgångnas grafvar.

(Förhänget faller.)