Epilog (ej tryckt)

|389|

Efter femtio år.
Epilog.

1 Sommar. Fri plan i Rautakylä park. Till venster synes en löfsal.del af karaktersbygnaden. I fonden en sjö, omgifven af skogbevuxna höjder. Här och der på höjderna det aflägsna skimret af en lusteld (kokko). Majstång.Midsommarnattens knappt märkbara skymning hvilar öfver det hela.

Scen 1.

2 Landtfolk i högtidsdrägter anförde af Thomas. Vid ridåns uppgång är polskan i full äro paren uppställda till dans. En blind spelman gnider fiolen. Man hör samma menuett, som i prologen och tredje akten, men karrikerad i bondmanér. Dansen begynner – sammaen menuett, karrikerad med komiskt grandezza. Efter menuetten en liflig polska; äfven dess melodi är gustaviansk och förbättrad efter allmogens silynne. och konstfärdighet. Under menuetten inträder Friherrinnan Drakenhjelm (Fru Hjelm), stödd på Lottens arm och tager plats i en fåtölj, försedd med trissor och prydd med blommor. Kort afbrott i dansen, som på en vink af friherrinnan fortsättes. DansenSlutligen upphör den; en i sender framträder till friherrinnan och Lotten, somliga med förlägna helsningar, andra med blommor.

3 Friherrinnan D. TackJag tackar er, mina vänner; tack! jag är på det lifligaste rörd af er kärlek.

4 Lotten tillnärmar sig de omgifvande. Och nu mina vänner, sedan ni dansat Det kallar jag att arbeta och inte att dansa! (till en bondgumma) Och gamla Lisa så flink på fötter! (till en bondflicka) Ser man bara, Anni är som en pion; kom närmare du (flickan kommer förlägen). Har han friat till dig, säg? Åhnej, bara litet pratat. Låt mig laga din halsduk i ordning. (till Thomas) Ser du inte ut som om du ensam bergat Rautakyläs största äng! Har du friat till henne i polskan, säg?

5 Thomas tummande hatten. Skam till sägandes jag det gjort.

6 Lotten. Är du karl du,Så gammal gosse och så blyg?!

7 Thomas som förut. Ja si om jag vore hälften så tapper som lilla hennes nåd ...

8 Lotten. Har jag inte sagt dig hundra gånger att jag inte är någon hennes nåd. Det skulle passa sig! En liten prestfru som jag! .. Är jag tapper? att fria, din tok?

9 Thomas. Jag menar ... skam till sägandes ... att jag sett lilla frun inte blinka engång der mången karl skulle ha bleknat ... Den der natten för åtta år sen, när gamla baron ...

10 Lotten. Din tok! Är inte Anni en bra flicka?

11 Thomas. Lilla frun är så gemen!

12 Lotten leende. Är jag gemen?

13 Thomas. Jag menar att lilla frun är så nedrig.

14 Lotten som förut. Allt bättre och bättre. Du menar att jag är nedlåtande?

|390|

15 Thomas. Justament.

16 Lotten. Vet du hvad, Thomas?

17 Thomas. Min själ om jag det vet.

18 Lotten. Man nedlåter sig inte till sina likar. Min man är en landtbrukare och jag hans hustru. Begriper du?

19 Thomas. Nej min själ Katten regera, om jag det gör.

20 Lotten. Så du sinkar din tid! Står icke det stora bordet dukadt der nere på ängen? Och är icke du hela sällskapets värd?

21 Thomas. Si det begrep jag då ändteligen. Hej gossar och flickor, hurra för vårt hederliga herskap och sedan till bords der nere på ängen. Hurra!

22 Alla. Hurra! (skynda ut åt höger.)

Scen 2.

23 Friherrinnan Drakenhielm. Lotten.

24 Lotten. Det är sent och daggen faller. Aftonkylan kan är inte bra; mormordu har varit så matt de sednare dagarna, mormor lilla!

25 Friherrinnan D. Låt oss dröja ännu härute. Luften är så frisk. Det doftar så skönt i parken. Jag mår väl ... Tro mig, mitt barn, själens helsa kommer en ofta att glömma kroppens bräcklighet.

26 Lotten. Dansen har roat mormordig?

27 Friherrinnan D. Hvem hade kunnat tro det,Om man hade sagt mig, när jag i min ungdom hörde dessa polonäser och menuetter vid Gustaf III:s hof, att jag en dag skulle återfinna dem här långt uppe i bondlandetskogsbygden! Jag hade önskat se deras dans; den måtte vara enhvilken förträfflig parodi, att dömma af musiken!

28 Lotten. Åhja, men de ha roligt, och det är meningen.

29 Friherrinnan. Vet du väl, mitt barn, att Ddu är behandlar dem mycket familiért.

30 Lotten. Tycker du det, mormor lilla? Är jag då inte sjelf ett barn af bondlandet? Jag skulle illa passa i en en salong på modet, men här är jag som hemmai mitt element. Dessa menniskor älska mig, jag älskar dem tillbaka, ochjag är, allt hur det faller sig, deras syster, eller deras mor allt hur det faller sig. Jag kan ju ej annorlunda.

31 Friherrinnan. Men en viss égard ... I min ungdom var man lika attentiös, men mindre familiere.

32 Lotten smekande. Men Llilla mormor, det nu lefva vi i en ny tid, när skiljemurarna alltmera bortfalla menniskor emellan ....

33 Friherrinnan. Den vind som brusar i skogen, han susar äfven i blommorna. Idéerna ligga i luften, man andas in dem, när man är ung. Richard är tidens echo, du är Richards echo, och snart är hela nejden ett echo af er båda.

34 Lotten. Och precis eEtt sådant fasligtmycket värre echo, och ett mycket värre, var det också i din ungdom, mormor lilla. Tänk bara, Robespierre ...!

35 Friherrinnan D. Jag är för gammal för den nya tiden, jag förstår den inte, men jag välsignar det goda, hvar det finnes. Lär endast folket att frukta Gud, ära öfverheten, sköta sina pligter ...

36 Medgif, min vän, att det der är blott ett echo af Richards idéer ... Jag förstår dem inte rätt, jag är för gammal för att den nya tiden, men ... jag respekterar dent. goda hvar det än må finnas.Lär endast menniendast folket att frukta Gud, ära öfverheten, sköta sina pligter ...

37 Lotten. ... och känna litet mer af verlden än deras hemgårdsgrindar! Ack ja, mormor, du skulle se vår nya folkskola!

38 Friherrinnan. Och dig sjelf som lärarinna, jag vet. En leksak ... men en vacker. Jag är för lycklig och för tacksam, för att tvista med om åsigter dem jag ej kan dela. Wet du väl, att jag i morgon fyller mitt 745:dte år?

|391|

39 Lotten. Det var rätt ledsamt det, mormor!

40 Friherrinnan. Ledsamt?

41 Lotten. Kors ja, att mormordu visste det sjelf. Vi hade annars ämnat en liten surprise ...

42 Friherrinnan. Goda barn ... i sådan efter det är det så, nåväl, då har jag glömt mina 74fem och sjutti år och tänker endast på dessa åtta, dem jag tillbragt hos er i ert lyckliga hem af kärlek och frid. O min Gud, hvarmed har jag förtjenat en så stor sällhet! Åtta lyckliga år ... hur månget menniskolif har en så långlång säll tidrymd afaf frid af sällhet sällhet att uppvisa!

43 Lotten. Och huru mången har, som du, mormor, ett hjerta så genast villigt att glömma femtio års sorger för den s korta skymten af en sen lycka! .. Minns mormordu ännu den gamla spådomen?

44 Friherrinnan. Ja ... Ett skämt som blef sanning. För den som läser i lifvets bok, behöfvas inga spådomar. Han finner ju der på hvartenda blad det stora hemlighetsfulla ordet försyn!

45 Lotten. MormorDu är så matt ... låt oss gå in!

46 Friherrinnan tankfullt. Jag känner mig i dag så sällsamt, så outsägligtnamnlöst lycklig. Vet du väl, Lotten, att det förekommer mig som stode jag vid gränsen af ett långt lif och såge med själens ögon hvartenda föremål så klart. Och öfver öfver dem alla, öfver de mörkaste sk sorger, hvilar en himmelsk dager af Guds outsägliga nåd.

47 Lotten. HGud skall ännu länge låta oss behålla dig, mormor.

48 Friherrinnan. Hvem vet ... Men blif inte sorgsen, mitt kära goda barn ... Jag vill säga dig en mycket barnslig önskan ... du vet, när man blir gammal den gamla blir ofta barn på nytt. Hemma på vårt vackra Holmsta i Östergyllen brukade vi i min barndom aldrig förgäta att se solen gå upp om midsommarmorgonen. Det är mycket längesedan ... och solen kan jag ej mer denna verldens sol har slocknat för mina ögon, men ... du skall skratta åt mig ... jag önskade så gerna att ledas hit ut när solen går upp i natt. Kanske skall ännu ett skimmer af dess strålar tränga genom mina ögons skymningnatt.

49 Lotten. I den fuktiga nattkylan! Hvad tänker mormordu på! I den fuktiga nattkylan!

50 Friherrinnan. Qvällen är så ljum ... natten blir skön. Du lofvar ju att föra mig hit?

51 Lotten. Men ...

52 Friherrinnan. Föreställ dig att det vore min sista önskan i lifvet.

53 Lotten. Hvem kan Jag borde banna dig, lilla mormor, och jag kan det inte. Jag lofvar allt, med vilkor att mormordu inte narrar mig att gråta. måste då lofva ... Att Richard dröjer så länge på sin resa till Tamerfors. Han lofvade så bestämdt att vara tillbaka i afton. Sebastian är inte heller återkommen.|392|

54 Friherrinnan. Jag påminner mig inte ... Mitt

55 Lotten. SkulleOch mormor vet inte att det i dag varit kyrkoherdeval ... att Richard har tredje rummet på förslaget och att vi med otålighet vänta Sebastian, för att erfara utgången!

56 Friherrinnan. Du har sagt mig det, men mitt minne liknar gräshoppan, det sparar ingenting, det lefver för minuten. liknar dessa instrumenter, som ljuda så högt pianoforten är ett fladdrande echo, som glömmer det ena ljudet, för att upprepa det andra.

57 (sorl af röster utanför scenen)

58 Lotten. Hvad betyder detta sorl? Skulle Sebastian vara återkommen? .. Det är han.

Scen 3.

59 De förra. Sebastian.

60 Lotten. Ändtligen. Och hvad nytt?

61 Sebastian. Om hennes nåd och pastorskan ville gissa ...

62 Lotten. Pastorskan? Har jag inte sagt dig ... Nå? .. Du är en dålig diplomat, Sebastian. Jag läser hela valet i din uppsyn.

63 Sebastian. Gud signe vår husbonde!

64 Lotten. Han är kyrkoherde i soknen?

65 Sebastian. Jag har inte sagt det.

66 Lotten. Men han är det? Inga krumbugterJag ser det på dig!

67 Seastian. Nej vasserra. Nog har jag gått i god skola, men ljuga, se dertill hade jag för dåligt hufvud.

68 Lotten. Och för godt hjerta. Således ...

69 Sebastian. Jo, skall man tro. Der uppstod gick den dryge nämdemannen och hviskade Pehr och Påhl i örat, att man inte borde taga en så skägglös ung man som vår husbonde, med sina nymodiga inrättningar och sina skolor som bara förderfva menigheten och de gamla goda sederna ...

70 Lotten. Och sedan?derföre?

71 Sebastian. Och derföre skulle man hellre ta den fete prosten från grannsoknen, han vore en karl af den gamla sorten, och hull hade han så det förslog, så att inte behöfde han äta upp sin församling.

72 Lotten. Nå?

73 Sebastian. Jag knös ingenting jag, fast jag är så der litet het af mig ... det har jag af mor min ... men jag tänkte som så: äro de dumma nog att inte välja husbond,original: , så äro de intet bättre värda. Men när det kom till votering, jo då skulle man ha hört hur det ekade i hela kyrkan Talen, Talen, och ingenting annat än Talen ... för si namnet kunna de inte säga ut, vår Herre har skapat deras mun således.

74 Lotten. Enhällig kallelse?

75 Sebastian. Ja vasserra, om de haft tjugu röster hvar, så hade det allt blifvit samma vrängda namn, och sjelfve nämndemannen|393| måste för skam skulla votera på husbondsom alla de andra ... men enhällig kallelse, si det var det då inte, der gick precis halfva församlingens röster ifrån.

76 Lotten. Hvad säger du?

77 Sebastian. Jag menar att Rautakylä med halfva soknens jord var borta vid uppropet.

78 Lotten. Så ja. Och du är nöjd med valet, Sebastian?

79 Sebastian. Vasserra, jag vill hoppa, jag vill flyga, jag vill ... ja ja, det är detsamma hvad jag vill. Hvem skulle inte gå i elden för en sådan husbonde! Och för den kära gamla hennes nåd! Och för lilla frun sen! Åh herre Gud, jag kommer ännu ihåg den natten då hon sade till mig: Du är en redlig man, Sebastian!

80 Lotten. Det var ju rena sanningen, hvad är det värdt att tala om det.Nå ja, hade jag inte rätt? Se så, gå och hjelp Thomas att fsvårläst p.g.a. strykning välundfägna folket. (hviskar några ord i hans öra. Sedan högt.) Wi gå emellertid in. Kom, mormor! (de gå in åt vensterini)

Scen 4.

81 Sebastian ensam.

82 Det var ju rena sanningen?Hade jag inte rätt, sad’ hon. Hå ja, så blank det är godt att säga efteråt, när man vet att karlen är trogen som en hund, men att säga det i mörka natten till en som mördare, en lömsk banditskurk ... jo jo, vår Herre hade sitt finger med, det var hela saken. Här ser annorlunda ut nu, än under gamla barons tid. Allt är nytt, herrgården mycket mindre grannär ombygd och mindre än förr, och mycketderför har det också varit råd att göra alla fönster ljusare, alla rum gladare ... och derför har det varit råd att bestå alla underhafvandes stugor bättre än förr. Vasserra med sådana nyodlingar, hvem hade kunnat tro att alla pålagor kunnat minskas och afkastningen ändå bli större än förr. Men si när allt göres med god vilja, ordning och drift. Och när jag tänker uppå huru här sett ut om jag varit herre på godset ... men den gången fick inte djefvulen sin vilja fram.

83 (Uthållande sorl och hurrarop till höger)

84 Har fan farit i folket? de skrikasurrasurra ju som galningarhumlor i fårskinnspelsen. Och gamla hennes nåd har kanske redan gått till sängs.

85 (går åt höger)

Scen 5.

86 Hurraropen fortfara. von Dahlen och Doktor Malm inträda från höger.

87 von Dahlen inåt kulissen. Tack, mina vänner, tack mycken tack. Thomas, gör fast båten vid bryggan och hämta sedan mera öl från källaren! (nya hurrarop)

88 Doktor Malm. Gratulerar min bror, ehuru jag inte i sanning ej vet till hvad. När man som jag varit sju eller åtta år borta från fäderneslandet ...

89 von Dahlen. Så lär man sig desto mera att älska det.

90 Dr Malm. Man är en främling, man känner inte det närmaste. Denna fest till exempel.

91 von Dahlen. Det är midsommaraftonen.

92 Dr Malm. Ingenting annat? Jaså.

|394|

93 von Dahlen. Dessutom har man valt ny kyrkoherde.

94 Dr Malm. Jag förstår. En sådan gammal herre med isterhake (gest). Jag påminner En ny sax att klippa fårahjorden.

95 von Dahlen leende. Hvem skulle tro det, när man hör deras fröjdebetygelser!Man tycks inte befara det. .. Hvad tycker du om stället?

96 Dr Malm. Åh ja ... så der. Mycken natur och liten smak.

97 von Dahlen. Men Finland är dock ett skönt land?

98 Dr Malm. Jag börjar vänja mig att åter fördraga det. Men apropos ... du blef afbruten i din berättelse blef afbruten af landstigningen.Den der historien du berättade mig i båten; slutet felas. Jag vo vet sannerligen icke ... Det är så naturligt, vi mötas på landsvägen, igenkänna hvarandra, du ber mig följa dig, jag vet inte hvart, och här är jag.

99 von Dahlen. Du befinner dig här som vän och läkare på engång.

100 Dr Malm. Således, du nämnde att den gamle Drakenhjelm formligen erkäntde sin svägerska ...

101 von Dahlen. Ett erkännande som väl föga båtat, derest inte gamla friherrinnan kunnat bevisa sitt giftermål med vigselattesten. Saken blef formligen uppgjord, och den vördnadsvärda frun har sedan tillbragt åtta år i ostörd besittning af Rautakylä.

102 Dr Malm. Och husets onda genius, Lisette ...?

103 von Dahlen. Föreställ dig, min vän, en qvinna, som med förfärliande ihärdighet spunnit sina nät i femtio år och nu, i det ögonblick hon trodder sig ha uppnått målet, sågser allt förloradt. Det var en syn att se henne, tvungen af sin son, med egen mun bevitna vigselattesten inför domstolen! Intet ord af ånger, intet ord af bön! I de hårda dragen läste man dämoners trots och dämoners qval. Hennes hår, som ännu vid sjuttio års ålder var korpsvart, blef inom få veckor isgrått, och slutligen fanns hon en morgon död i sin säng.

104 Dr Malm. Men det är då en hel roman du berättat mig? Det är lycka, min vän, att du är en upplyst man inte är jägare eller sjöman,inte är prest. Jag vore dåannars generad af att säga dig min mening.

105 von Dahlen. Och den är?

106 Dr Malm. Förlåt mig, min vän, jag har lärt mig att tvifla på underverk. Jag ville säga att din berättelse liknar en jagthistorie ... eller att attoriginal: Att hela din historie är en storartad slump.

107 von Dahlen. Och om du en dag skulle ändra din mening?

108 Dr Malm. Svårligen. Men för tusan, du har ännu inte sagt mig hvar vi befinna oss.

109 von Dahlen. På Rautakylä.

110 Dr Malm. Hvad ...? Och den sjuka du nammitt råd som läkarebiträde?

111 von Dahlen. Önskade jag begära för gamla friherrinnan Drakenhjelm. Sedan någon tid har hon märkbart aftynat. Själen är frisk och ung, men den bräckliga hyddan lider.

|395|

112 Dr Malm. Du älskar då surpriser? Jag påminner mig du nämnde att hon hade en vacker dotterdotter, som förmodligen ensam ärfver henne?

113 von Dahlen. Hon är här och skall tillreda vår aftonvard.emottaga oss.

114 Dr Malm. Förträffligt. Och skulle man händelsevis gå min bror i vägen, om man sökte göra sig ämabel?

115 von Dahlen. För ingen del. Jag är en nära anförvandt i huset.

116 Dr Malm. Åh hvad säger du? Och jag som så länge uppehålligtt dig med mina frågor!

117 von Dahlen. Kom, låt oss uppsöka värdinnan.

118 Dr Malm. Men det är sent ...

119 von Dahlen. Kom, jag ansvarar för att dusvårläst p.g.a. överskrivningvi skall bli väl emottagenna. På landet sofvaer man

120 (båda gå åt venster)

Scen 6.

121 Sebastian, Thomas och landtfolket inträda gruppvis och stadna i fonden, Sebastian längre fram på scenen.

122 Sebastian vigtigt och bestyrsamt. Hörpå, godvänner, är det någon af er som har lust att sofva bort sin midsommarnatt?

123 Alla. Nej, nej.

124 Sebastian. Finns det någon ibland er, som inte vill våga springa i sjön, om det gällde vår husbonde?

125 Alla. Nej, nej, hurra!

126 Sebastian. Sakta vackert, man kunde annars kan husbond tro att det är ölet som gäser. uti oss. Nå, sSäg gossar, finns någon ibland er, som inte ville bära den kära gamla hennes nåd sju mil på händerna?

127 Alla. Nej, nej.

128 Sebastian. Det är bra, jag är nöjd med er gossar; ja jag säger ingenting om flickorna, det förstås faller af sig sjelf som en gammal lada. Nå, sSå hör nu noga på hvad jag säger er. Här är stället, ser ni? Begriper ni det, ölmånsarhvad?

129 Alla. Ja ja.

130 Sebastian. Det är godt, s. Ser ni, öl har den förunderliga egenskapen att göra menniskor dumma. Det är nu nära midnatt och om en stund går solen opp. Men derförinnan komma de alla hit ut, både husbond och lilla frun och gamla hennes nåd. Just hit, ser ni. Begriper ni, hvad det?

131 Alla. Ja ja.

132 Sebastian. Nu beger sig somliga af er på post, några på höjderna och några på stränderna. När ni hör det första skottet smälla, så tändas alla eldar på engång och skotten smattra kring alla stränder. Det skall bli en lust och ett lefverne så att alla Näsijärvis abborrar blir yra i mössanförundra sig.

133 Alla. Ja, ja hurra!

134 Sebastian. Men de af er som lärt sig af klockaren|396| att sjunga den nya visan, stadna qvar. Förstå ni gossar? Begriper ni, flickor?

135 Alla. Ja, ja.

136 Sebastian. Det är bra, jag är nöjd med er. Anfäkta, ni är inte så dumma som ni se ut. Kom, jag vill visa e Ni bör veta att vår husbond i dag blifvit pastor i soknen ...

137 Alla. Ja ja.

138 Sebastian. Och att gamla hennes nåd i morgon fyller sitt sjuttiofemte år. Begriper ni, hvad?

139 Alla. Ja ja.

140 Sebastian. Det vill säga när solen går opp. Kom jag vill dela er som krigsfolk på post. Vasserra, det folket begriper allting.Vasserra

141 (de skingra sig)

Scen 7.

142 Doktor Malm inkommer från höger och von Dahlen utkomma ur huset. Strax efter dem Friherrinnan Drakenhjelm och Lotten.

143 Dr Malm. Men hvarför sad’ du mig inte genast att hon var ...

144 von Dahlen. Min hustru? Det var ju helt naturligt. Du ville göra dig ämabel, och jag fann ingenting ondt i det. Tvärtom.

145 Dr Malm. Och du är alltså ägare till detta sköna Rautakylä?

146 Dr Malmvon Dahlen. Genom min svärmor, ja visst.Ägare eller förvaltare, hur du behagar.

147 Dr Malm. Ännu engång, det är dock lycka att du inte är prest.

148 von Dahlen. Och hvarföre, om jag får fråga?

149 Dr Malm. I en så romantiskt skön nejd måste man bli naturphilosoph, pantheist ... med ett ord, jag skulle betvifla din renlärighet.

150 von Dahlen. Naturens skönhet är prisar sin mästare.

151 Dr Malm. Der ha vi det.

152 von Dahlen. Hvad är din tanke om min svärmorden gamla? Ehuru blind, vill hon föras hit ut före soluppgången. Jag fruktar attatt nattkylan ...

153 Dr Malm. Lyckligtvis är natten mild och ljum som en italiensk vår. Dessa skogar ha en doft, hvars verkan är välgörande, ehuru den icke finnes upptagen i pharmacopén. Hon skall känna sig lifvad och stärkt deraf.

154 von Dahlen. Der är hon redan.

Scen 8.

155 Friherrinnan Drakenhjelm, stödd på Lottens arm. De förre.

156 Friherrinnan D. Lotten, mitt barn ... led mig till fåtöljen der med utsigten åt sjön. Jag vill tänka mig tillbaka i min barndom ... liksom kunde jag ännu se solen gå opp öfver mitt vackra Holmsta ... Jag vill tänka att du är mdin mor ... att du är min döda Gustava ... kom!

157 Lotten leder henne till fåtöljen på midten af scenen, något åt fonden, der hon placeras msvårläst p.g.a. överskrivningbortvänd från åskådarne. Här, lilla mormor. Här ser du sjön och stranden och skogen. Jag skall berätta dig allt som om du såge det sjelf.

158 Friherrinnan D. i det hon sätter sig. Men jag ber dig, mitt barn, säg mig inte när solen går opp, jag vill ana det sjelf ... du förstår.Och när solen går opp, då skall du säga mig det ... ack jag skall se henne, jag känner att jag min barndoms sol skall upprinna ur natten.

|397|

159 Lotten. Ja, lilla mormor. Och du tillåter att det goda folket får sjunga sin nya visa, som de öfvat för att fira din födelsedag?

160 Friherrinnan D. Säg dem att jag är tacksam för deras välvilja, och... säg dem att jag gerna hör.

161 Lotten. Och du blir inte skrämd, om man skjuter i skogen? Det är så brukat om midsommarnatten.

162 Friherrinnan D. Jag är ju en krigares enka. Låt dem roa sig.

163 Lotten. Hvad du är innerligt god, mormor!

164 Friherrinnan D. Icke god ... blott tacksam. Hela min själ upplöser sig i en enda känsla ... tacksamhet må för Guds oändliga nåd, för menniskors oändliga kärlek!

165 Dr Malm halfhögt till von Dahlen. Vet du väl, min vän, att jag möjligen kunde ändra mening om den historia du berättat mig.under vägen.

166 von Dahlen. Huru? Du skulle redan kommit på andra tankar?

167 Dr Malm. Jag tillstår,Min vän, jag är en materialist, en empirist, en man, hvars hela religion är erfarenheten. Jag har sett det som man kallar försyn upplösa sig i en rad af små och stora tillfälligheter, det som man kallar tro helt enkelt vara ett ljuft svärmeri. Men jag har ännu intealdrig sett ett helt långt lif af olyckor sluta så fallttacksamt ... jag har intealdrig sett en varelse, förskjuten af Gud och menniskor, blind och hjelplös, framhärda intill slutet utan bitterhet, utan knot, med ett hjerta uppfylldt af kärlek och tacksamhet ...

168 von Dahlen. Nåväl?

169 Dr Malm. Nåväl, om detta vore möjligt ... jag säger om det vore ... då stode vi inför en gåta (gest mot fåtöljen), hvars lösning vore omöjlig utan de båda orden tro och försyn.

170 von Dahlen. Och om du sade dessa ord åt en prest, en man för hvilken tro och försyn äro allt i lifvet ...?

171 Dr Malm. Så skulle han le ...

172 von Dahlen varmt. Nej min vän, han skulle icke le, han skulle säga dig: rättså! Vägarna äro många, men sanningen är en!

Scen 9.

173 De förre. Sebastian; sedan Thomas och landtfolket.

174 Sebastian svängande hatten. Hurra! Lefve Länge lefve vår kyrkoherde! Hurra! (Ett skott i närheten; derefter en mängd andra på afstånd, och på samma gång af eko upprepade hurrarop på allt bortdöende i fjerran.) Samtidigt tända sig lusteldar på de omgifvande höjderna. Landtfolket inkommer gruppvis, svängande sina hattar. von Dahlen går dem till mötes bortåt fonden och skakar tager en efter annan i hand.)tillagt av utgivaren

175 von Dahlen. Tack mina vänner, tack!

176 Dr Malm till Lotten, som qvarstår vid fåtöljen. Hvad hör jag? Min vän von Dahlen skulle vara ...?

177 Lotten. Nyvald kyrkoherde, till er tjenst, herr doktor!

178 Dr Malm à part. Prest! Min philosophi skall ännu engång bestå honom.Han prest och jag proselyt! Det ena lika otroliga som det andra.Det är följden af att resa utrikes.

179 Lotten gladt och lifligt lutande sig öfver den|398| gamla i fåtöljen. Jag skall säga dig allt, lilla mormor, jag skall säga dig allt, som om du sjelf såge det. Der (pekande) är sjön, det stora herrliga Näsijärvi med sina hundrade vikar och fjärdar ... hur vågorna glimma som silfver och guld! .. Der borta på kullen ser du en eld ... det är en midsommareld ... åh jag vet väl den som kunde hålla den för en drakeld, brinnande öfver en förgäten skatt. Och der borta är ännu en ... och der ännu en ... och der synes rakt i norr synes en ljusröd rand som bebådar att solen icke är långt borta.

180 Landtfolket och de öfriga gruppera sig kring fåtöljen. Tvenne hvitklädda barn framträda med kransar, hvilka de sedan under sången linda kring den gamlas lockar.

181 Lotten som förut. Och sedan, mormor lilla, så är det i dag din födelsedag ... Jag säger digi dag, ty det är redan öfver midnatt, och Richard och alla de goda menniskorna stå här kring din stol. Och alla älska de dig, och alla vörda de dig så högt, och alla säga de: som Gud välsigne dig, kära goda gamla mormor, och låte dig ännu oss ännu länge länge få behålla dig!

182 von Dahlén. Ske alltså. (Lutar sig ned och kysser hennes hand.)

183 Alla utom Dr Malm. Gud välsigne den kära goda gamla hennes nåd!

Qvartett

Kasta din sorg uppå Herren din Gud

Honom som flärden ej bedårar!

Herren, har settsom vet dina suckar och tårar,

Kläder dig sist i sin eviga skrud.

185 Under sången rodnar hela nejden alltmera af den uppgångne solen. von Dahlen, som uppmärksamt betraktat den gamla, vinkar Doktor Malm att komma närmare. Denne har lutat sig öfver fåtöljen och framträder vid slutet af sången, jemte von Dahlen, i förgrunden. Nästföljande dialog utsäges halfhögt under pausen mellan båda verserna af sången.

186 von Dahlen med oro. Hon skulle vara ...

187 Dr Malm med tonvigt. Död!

188 von Dahlen betäcker sitt ansigte. Död!

189 Dr Malm som förut. Ett hjerta som brustit af tacksamhet och fröjd ...

190 von Dahlen. Med kärlek i sin själ och en bön på sina läppar.

191 Dr Malm. Tro och försyn ... I ären dåock mer än en saga på jorden!

192 Lotten lutad öfver fåtöljen gladt och lifligt. Gif akt, lilla mormor, nu rinner solen upp öfver topparna af skogen. Hur det glimmar i alla löf och huru alla fåglar sjunga! Det är så friskt|399| och svalt. En förklaring hvilar öfver hela naturen. O hvad du är vacker, lilla mormor, när solens första himmelska stråle spelar öfver ditt gråa hår!

Qvartett.

Helige ande – i lefnadens brus,

Du som oss hägnar och bevarar,

Du som vår natt med din stråle förklarar,

Led oss en dag till eviga ljus!

194 Under sednare delen af kören böja alla knä och ridån nedfaller sa långsamt, medan sången ännu fortfar och höres ännu ett ögonblick efter styckets

195 Slut.