Titians första kärlek
Kommentar
Kommentar
Se kommentaren till pjäsen i inledningen.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
⬥ Vecellio Tiziano Tizian, eg. Tiziano Vecellio (1477?–1576), italiensk målare, verksam i Venedig.
⬥ Genier. Skyddsandar.
12 Hvi Varför.
44 saffian fint, mjukt get- eller fårskinn.
47 kurant gångbar.
47 Posito (lat.) Antag.
58 jucht juft: fint, mjukt läder av ryskt ursprung.
62 pjask skräp, strunt; här eventuellt även stänk.
63 grannlåtsdockor om kvinnor som bara intresserar sig för kläder och nöjen.
71 gäck tok.
81 Minervor gudinnor i romersk mytologi.
83 karmin rött färgämne.
88 Bellini Giovanni Bellini (ca 1430–1516), italiensk ungrenässansmålare; ska ha varit Tizians lärare.
89 Giorgiones Giorgione, eg. Giorgio Barbarelli (ca 1477–1510), italiensk målare.
118 Pietro Lombardo Pietro Lombardo (ca 1435–1515), italiensk arkitekt och skulptör.
120 scudi italienska silver- eller guldmynt.
190 Corpo di Bacho! (ita.) För tusan, är det möjligt!
⬥ skråpuksansigte mask.
Titians första kärlek.
Personer:
Vecellio Tiziano, 20 år.
Bartholo, hans fosterfader, rik garfvare.
Donna Sylvia da Cuña.
Genier.
(Scenen är i Venedig i Bartholos hus 1497.)
Vid ridåns uppgång är theatern endast halfbelyst. Titians rum. Fonden öppen. Perspektiv af ett starkt belyst landskap. Man ser Titian slumrande lutad mot en stol; framför honom en tafla under arbete. En grupp af tre genier kringsväfvar den sofvande. Sakta musik. Genierna försvinna. Musiken upphör. Man hör klockan slå sex. Fonden tillslutes och visar en vägg med tre stora taflor, betäckta af förhängen.
Första Scenen.
Sylvia (inkommer med tysta steg och betraktar den sofvande Titian).
Han sofver ... Ack, jag från mitt fönster sett
Den hela natt hans aftonlampa brinna.
Vid gryningen, när han från hvilan stal
En dyrbar stund åt konstens diktarverk,
5Då har den milda sömnen öfverraskat
Hans trötta ögonlock, och fantasin
|4|Har öppnat för hans själ en blomsterverld,
Af hulda genier befolkad.
|288|(Kastar öfver honom en hand full blommor.)
Tag
Från verklighetens verld en blomma ock,
10Du unge drömmare, och sedan tro
Att du den fått af dina drömda englar.
(Aflägsnar sig långsamt. Innan hon ännu försvunnit, vaknar Titian och blir varse en skymt af den bortgående. Theatern fullt belyst.)
Andra Scenen.
Titian, allena.
O dröj ännu! ... Hvi går du bort? ... O dröj!
(besinnar sig.)
Ah, det var blott en dröm! En dröm? O himlar,
Hvar bor i jordens dunkelhöljda dal
15En verklighet, så idealiskt skön
Som diktens under? ... Det var då en dröm? ...
En dröm är skimret af ett älskadt öga,
Och aftonglansen på det lugna haf,
Och vårens doft, den outsägliga,
20Och fågelsången i en sommarnatt,
Skönhetens vålnad uti skuggors verld,
Och minnets tår, och hoppets rosengårdar,
Och längtans glöd, och kärlekens förklaring,
Och lifvet och jag sjelf .... allt är en dröm!
25Allt är en himmelsk aning blott – ej mer!
(tankfull.)
Att vara konstnär och att säga ut
Det himmelska i dikt – i ton – i färg –
|5|Ah, det är stort! – Men vara tom på skönhet,
Och vara dock det skönas härmare,
30Det är för mycket ren för menskors lugn
Och alltför litet dock för gudars flamma.
(betraktar taflan; hans blick fördystras.)
Hur vågar du, förmätna konst, hvars färg
Är blandad utaf jordens stoft, att stjäla,
En ny Prometheus, den helga gnistan
|289|35Af gudars eld? .... Ack, han förbränner dig!
Bort – bort, min pensel! Bort, du hädare,
Som vågat härma himlens majestät
Och grumla evigheten på din duk!
Jag kan ej måla – o, jag kan ej måla
40Det eviga! ... Jag målar aldrig mer!
(söndersliter taflan, bortkastar penseln och paletten samt qvarstår djupt tankfull.)
Tredje Scenen.
Titian. Bartholo inkommer, utan att varseblifva Titian.
Bartholo.
Två gånger sju gör fjorton. Låt mig se,
Sul-lädret stiger mer och mer i pris.
Nej, jag ger hin att garfva kalfskinn mer,
Jag ger på båten saffian och bockskinn
45Och håller mig till oxarna. För tusan,
En oxe han är något mera värd ....
Han är kurant .... han håller! Posito
Att oxen stode här, der jag nu står ....
(blir varse Titian.)
Hvad! Sitter ej den satans pojken här
50Och drömmer som en narr på ljusa dagen!
|6|Ack jag olyckelige far! Jag arme
Förskjutne, vemodsfulle garfvare!
Hvad olycksöde skänkte mig en son,
Som hvarken ögon eller öron har
55För annat än det usla kludderiet,
Som han sig understår att kalla konst!
Konst! Gode gudar! Konst är det att garfva
En oxes hud till jucht. Det kallar jag
En veritabel konst, att rätt bereda
60Oklanderligt ett par smorläderskaft.
Det är en konst, som kan tas i med händren
Och som gör menskor gagn – ej sådant pjask
|290|Med grannlåtsdockor på den dyra duken.
Nå, hvar är räkningen på bark och hudar?
65Dagdrifvare, har jag dig ej befallt
Att ha den färdig?
Titian.
Här är den, min far!
Bartholo, i det han genomögnar räkningen.
Två – sexton – trettitre – för tre lass bark!
Men är du galen? – Tre och sextio
För fjorton åsnehudar! Rent befängdt!
70Blixtrosenrasande! Kan du addera?
Kan du multiplicera, du? En sådan gäck
Skall jag förtro mitt garfveris affärer!
Jag är en såld, en ruinerad man,
Krediten slut och kunderna på flykten,
75Och skrået skrattar ut mig, stackars karl,
När mina sköna fjorton åsnehudar
Jag sålt för tre och sextio!
|7|Titian.
Min far,
Jag hela natten har arbetat, och
Det kan väl hända att jag räknat miste.
Bartholo.
80Gå från min åsyn! Gå till dina nunnor,
Madonnor och Minervor der på väggen!
Gift dig med dem! Föd dig med dem, min son!
Drick olja! Ät karmin, och lef af månsken!
Men visa dig ej för din stackars far,
85Som du förstört, försmädat, ruinerat!
Titian.
Min fosterfar, när ni mig faderlöse
Som egen son hit till Venedig sände,
När mästaren Bellini penseln gaf
|291|Uti min lystna hand, när Giorgiones
90Skönt dunkla taflor sporrade min täflan,
Och sist när jag förmäten vågade
Om priset täfla med Venedigs ypperste,
Då sade ni, min far, med vredgadt hån:
»Din konst föraktar jag – han ger ej bröd.
95Kom åter, när en dag omkring din tinning
Du bär en krans af guld som konstens vinning,
Kom åter då, och jag välsignar dig
Och aktar högt din konst.»
Bartholo.
Ja, det är sannt;
Nåväl hvar är han nu, din gyllne krans?
|8|100I dag döms priset ut för taflorna;
Tror du att ....
Titian.
Jag tror ingenting, min far!
Först nu förstår jag, att det eviga,
Det herrligt, oförgängligt strålande
I idealets verld – det kan min hand
105Ej återgifva. Derför hopplöst jag,
Förtviflad nyss har sönderslitit duken,
Bortkastat penseln, grumlat färgerna
Och kastat öfver bord min lefnads lycka,
Min stolthet – ja, min konst, mitt allt, mig sjelf.
110Jag tillhör er, min far, jag lyder blindt ....
Bartholo.
Du vill bli garfvare? Nå, vid min själ,
Det var det första kloka ord jag hört
Af min förryckte, kluddande herr son.
Men säg, för böfveln, hvilken medicin
115Kurerat dig ifrån den galenskapen?
Titian.
Vid altaret i kyrkan San Stefano
|292|Två hvita marmorenglar böja knä,
Två mästerverk af Pietro Lombardo ....
Bartholo.
Jag har dem sett. Det sägs, att hvardera
120Trehundra scudi kostat.
Titian.
Då en dag
Jag hänryckt stod i bön försänkt och hastigt
|9|Såg upp – döm om min häpnad! Der i stället
För tvenne englar stodo tre ....
Bartholo.
Åh fan!
Titian.
Ja tre – dock ej den tredje marmor var;
125En fin, en darrande, en luftig stråle
Af idealisk skönhet, stigen ned
I qvinnohamn med stämpeln af sitt ursprung.
Förbländad, stum, betagen, stod jag der,
Såg bilden bedja – buga sig – stå upp
130Och sist försvinna bakom pelarraden
Bland korets arabesker. Denna syn,
Min far, den har mig gjort till målare,
Den har bevingat konstens genius
Uti min själ; – men ack, densamma syn
135Tog vingarna igen – tog all min stolthet,
Förkrossade, tillintetgjorde mig
Och gaf mig bruten sist åt er tillbaka.
Bartholo.
Nu går det åter kring i pojkens hufvud.
Bevingad? Så? Hvad böfveln menar du?
140Vi menskor, säg, hvad göra vi med vingar,
Om ej att sopa golf?
|293|Titian.
Hon stod framför mig
I nattens dröm, i dagens tusen former,
I ziffrorna af edra räkenskaper,
|10|I sky, i våg, i stjernor – alltid hon!
145Jag målade – och alla dukens bilder,
De stulo hennes drag. Jag var så säll,
Jag trodde mig ha fångat idealet
I mina färgers nät .... Då, när jag nyss
Ur slummern vaknade .... ja, vet, min far,
150Då stod hon sjelf, en uppenbarelse,
Ett underverk, framför mig .... och försvann.
Och när jag sen betraktade madonnan
På duken der, som skulle vara hon
Och var ej hon – då syntes så eländig,
155Så platt, så liflös, själlös dukens bild
Vid verklighetens sida, att förfärad
Jag kände penselns vanmakt, ryste högt
Vid tanken att med stoft och synd ha sudlat
Det himmelska – och sönderslet min bild,
160För det att bilden ej var idealet.
Bartholo.
För det att bilden ej var idealet!
Nej, har man hört på slik galimathias!
Nå, godt och väl, sen du nu lyckligtvis
Kurerad är för den fördömda vurmen,
165Så tänker jag vi sälja taflorna,
Som hänga der. Hvad må de vara värda?
(Närmar sig taflorna i fonden.)
Titian.
Nej, håll, min far! Det var ni sjelf, som hängde
Gardin för taflorna, för det ni ej
Fördrog att se dem.
|11|Bartholo.
Ja, det var helt annat.
|294|170Nu kommer penningvärdet uti fråga.
(Bartholo fråndrager gardinen vid taflan till venster. Man ser Sylvias bild som bedjande nunna*)Tablå vivant. I alla tre bilderna står Sylvia innanför ramen.).
Hvad kan man få för nunnan? Femton scudi,
Det tycker jag att hon kan vara värd.
Hon liknar den förnäma spanska damen,
Som bor här midtemot uti hôtelet
175Och vurmar, säger man, för målningar.
(Tilldrager åter gardinen.)
Får gå, vi bjuda nunnan ut åt henne,
Begära tretti, pruta sen till femton;
Ah, jag förstår att lura sådant folk.
Hvad menar du?
Titian (försjunken i tankar).
Nog är ett drag ändå
180Utaf det himmelska lätt igenkänligt
I nunnans bild.
Bartholo.
Men var så god och hör,
Hvad sägs om femton scudi? Vete hin,
Om det ej är för knappt.
Titian (förströdd).
Som ni behagar.
Bartholo.
Nu gå vi till den andra taflan här.
(Bortdrager gardinen från taflan till höger. Man ser Sylvias bild som blomsterhandlerska.)
|12|185En blomsterhandlerska ... Ah ... Det var löjligt!
Det är ju samma bild och samma blick
Som nunnan .... Sätt en hatt på hennes hufvud
Och korg i hand, så har man åter ett
Porträtt utaf spanjorskan i hôtelet.
190Corpo di Bacho! (Nedfäller gardinen.)
|295|Titian (stirrande mot taflan).
Också han det ser!
Det är då ej en villa? Samma själ
Ur mina bilders ögon blickar fram ....
Har jag då fångat dig, du andeväsen?
Bartholo.
Hon heter Donna Sylvia da Cuña.
Titian.
195Namn af musik ... jag aldrig hört det förr,
Jag donnan aldrig sett – jag målat blott
En namnlös engel ifrån San Stefano.
Bartholo.
Hon är omätligt rik, så säger man,
Dessutom högst besynnerlig. Man säger,
200Att, ung och skön, hon furstars hand försmått,
Förälskad uti sköna taflor blott.
Jo jo .... man börjar med att älska taflan
Och slutar med att älska målaren.
Vi bjuda henne blomsterhandlerskan
205Också. Jag menar, femti hårda scudi
Lär hon betala nog för sitt porträtt
Numero två. Hvad tycks?
|13|Titian (förströdd).
Som ni behagar.
Porträtt af donna Sylvia? .... Porträtt?
Bartholo.
Nu komma vi till taflan här i midten.
(Bortdrager gardinen från medlersta taflan. Man ser Sylvias bild som Minerva.)
210Det är en stor figur och ståtlig ram,
Hon bör betalas minst med hundra scudi.
Förgyllningen är äkta.
|296|Titian.
Ah, min far,
Ser ni ej något? Liknar hon ej någon?
Bartholo.
Låt se ...konsekvensändrat/normaliserat hvad nu? Det här är trolleri!
215Den satans pojken har för tredje gången
Spanjorskan porträtterat. Som ett bär!
Allt ... ögon, panna ... ut och in densamma!
Corpo di Bacho! Det är rent förhexadt!
Hon ser på mig, som vor’ hon lefvande,
220Den blixtförbannade spanjorskan!
Titian.
Han ser det – ser det åter ... det är hon!
Och evigt hon! Stenhjertat känner det –
Den hårda klippan ser att det är hon!
(Bartholo nedfäller gardinen.)
Ja, jag har fångat dig, du höga väsen,
225Du San Stefanos bild, jag fångat dig!
Min duk har lif! Min färg har andedrägt!
|14|Min bild har själ! Min konst har vingad flygt!
Jag har från andars verld i verkligheten
Nedkallat idealets gudahamn!
230O, jag är lycklig – öfversäll, min far!
Jag känner att jag dock är målare!
Bartholo (förbluffad).
Du är så fan ej. Har då Belzebub
Lifslefvande i pojkens hjerna farit?
Du målare, du, som frivilligt nyss
235Dig egnat åt det ädla garfvaryrket?
Titian.
Ah, det var då jag missförstod mig sjelf.
Nu vet jag, nu, nu har ni sjelf mig sagt,
Att alla dessa bilder äro hon,
Och alla dessa bilder ropa högt:
|297|240Du är en målare! Ah, målare!
Förstår ni det, min far! En målare!
Ut måste jag – ut bland natur och menskor,
Att ropa högt, som bilderna, till verlden
Och till mig sjelf: jag är en målare! (Ilar ut.)
Fjerde Scenen.
Bartholo; strax derpå Sylvia.
Bartholo (ser förvånad efter honom).
245Af all den pest, som i vår tid grasserar,
Finns ingen riksförderfligare, än
Den onda frestelse man kallar konst.
Drif honom ut, der nyss han varit herre –
Jo pytt, han kommer åter sjufaldt värre.
|15|250Om rätt jag mins, så är det just i dag
Sankt Barnabas, och då, så säger man,
Att spöken drifva fritt sitt spel. – Låt se,
Så mycket är då visst, så länge dessa
Fördömda taflor hänga der på väggen,
255Så blir min gunstig herre aldrig qvitt
Sin lede frestare. Och derför skicka
Vi dem i dag till salu åt spanjorskan.
Jag tänker, hundra scudi är ett pris,
Som hon betalar ....
(Fråndrager mellersta gardinen. Man ser Minerva med skråpuksansigte.)
för så grann figur.
260Ack skona, skona mig, herr Belsebub!
(Nedfäller åter gardinen.)
Sylvia (som inkommit under monologen).
Signor, för hög är konsten och för ren
Att fläckas ned af vinningslystna blickar.
Betrakta diktens ädla mästerverk
Med andakt, kärlek för det himmelska,
265Och se, då ler det himmelska mot er!
|298|Men se derpå med girighetens ögon,
Med orent sinne och med jordisk håg,
Då skall det himmelska för edra blickar
Förvandlas i en styggelse, en vidrig
270Karrikatyr – en spegel af er själ.
Bartholo.
Vecellios original! Hon sjelf!
Högädla dam ... jag dristar mig att fråga:
Är det ni sjelf? ... Är ni ej ert porträtt
På väggen? ....
|16|Sylvia.
Jag är Sylvia da Cuña.
Bartholo.
275Åh ... det föll som en sten ifrån mitt bröst.
Jag är bland menniskor. Jag andas åter.
Sylvia.
Signor, jag kom för att lyckönska er.
Er son är sen i dag berömd som en
Utaf Venedigs störste målare.
Bartholo (afsides).
280Se så, der ha vi det igen. (Högt) Ja visst,
Rätt fägnesamt, ofantligt fägnesamt!
(Afsides.) Hon skall betala hundra scudi.
(Högt.) Jag.
Beklagar blott rätt mycket, att min son
Numera ej har tid och lust att måla.
285Han ren en annan lefnadsbana valt:
Han skall bli garfvare.
Sylvia.
Säg mig, signor,
Är ni en italienare?
|299|Bartholo.
Till hälften.
I Capo del Cadore i Friaul
Jag dref mitt garfveri med flit och vinning,
290Då, svage far, jag hit min fosterson
Bortsände till Venedig att studera.
|17|Men längtan efter pojken dref mig hit;
Jag flyttade och ....
Sylvia.
Jag förlåter er,
Ni blott till hälften hör Venedig till.
295Vor’ ni en italienare, signor,
Då skulle ni förstå den underbara,
Den höga genius, som Italien fattat
I skönhetens uppståndelseepok.
Belöna, hedra allt det nyttiga,
300Som fliten bringar och behofvet kräfver!
Men skönhet främst Italien begär.
Se er omkring! Förnimmer ni ej doften
Af snillets vår uti Italiens vår?
Förklarad skimrar ren en morgonrodnad
305Af nyfödd skönhet bland ruinerna
Af det förgångnas storhet. Hör ni ej
Vingslagen af den nya tidens örn?
Här diktar konsten sina mästerverk;
Odödlig lager kröner skaldens panna;
310Ovansklig gloria ler kring målarns bild;
De stolta tempel resa sig mot himlen;
Musiken lockar förr ej hörda toner
Ur strängens bäfvan, medan mejseln hugger
En evig ungdom fram ur marmorns famn.
315Förstår ni hvad Italien förstått?
Förstår ni det, signor, att gudars gnista
Ej föll förgäfves uti menskors bröst?
Då skall ni ock förstå, att eder son
|18|Är målare och tacka Gud, signor,
320Att det er son har förr än ni begripit.
|300|Bartholo.
San Marco! Hur ni talar, sköna donna!
Det har jag verkligen ej tänkt uppå,
Men när ni säger det, hvem kan stå mot?
Ni är i stånd att mjuka upp en buffels
325Fjällhårda hud, och jag (snyftande), om ni så vill,
Jag är en italienare!
Sylvia.
Jag ser,
Jag är den första, som det glada budskap
Förkunnar, att Marias himmelsfärd
Af Titian har vunnit högsta priset
330Och att Venedig jublar vid dess anblick
Som vid en uppenbarelse.
Bartholo.
Hvad hör jag!
Jag faller som från skyarna.
Sylvia.
Se der,
Der kommer han, er son. Tillbaka! Tyst!
Femte Scenen.
Bartholo och Sylvia draga sig åt sidan. Titian inträder, utan att bli dem varse.
Titian.
O helgon, helgon, gören mig ej blind,
335Vansinnig och förmäten och förlorad
|19|I ruset af så plötslig äras glans!
Venedig jublar – jublar öfver mig!
Jag slet mig lös från tusen armars famntag
Och tusen stämmors lefverop, för att
340Här böja knä för dig och tacka dig,
|301|Du bild af henne, som min pensel eldat,
Och lägga all min storhet för din fot,
Liksom en blomma inför vårens anlet!
(Titian har knäböjt framför medlersta taflan. Sylvia framträder från sidan och fäster på hans hufvud en krans af guld.)
Sylvia.
Förunna mig att sira dessa lockar,
345Dem nyss Venedigs skönsta lager sirat,
Med denna krans af guld – ovissnelig
Och glänsande som namnet Titian!
Titian (uppstår häftigt).
Är det en dröm? Är det en andesyn?
Det är då du, – du milda, underbara
350Englagestalt från San Stefanos tempel?
Du, som jag sett i hvarje ögas glans!
Du, som jag målat i hvar himmelsk bild?
Det är då du? – O, fly ej mer från mig!
Dröj evigt qvar! – Min engel evigt var!
Sylvia.
355Ej engel och ej dröm, ej andesyn –
En qvinna blott är Sylvia da Cuña.
Titian.
Om engel eller dödlig – lika godt!
Jag älskar dig! Jag andas blott för dig!
|20|Jag målar dig – och evigt endast dig!
360O, öfvergif mig ej! Jag vill dig följa
Hvarthän du går. För din skull vill jag se
Mitt namn odödligt – ja, för din skull vill jag
All himlens nåd, all jordens glans förtjena,
Blott för att lägga allt för dina fötter
365Och säga: Sylvia, jag tackar dig,
Ty genom dig blef jag en målare!
|302|Sylvia.
Vecellio Tiziano, akta dig
Att plundra Gud allsmäktig på hans ära
Och lägga den inför en dödligs fot!
370Din tack gif Honom, som dig gaf sin nåd
Att föra ut det skönas verk på jorden!
Jag är en svag, en dödlig qvinna blott,
Hvars kinder vissna och hvars blickar slockna.
Men konsten är odödlig, som det sköna
375Odödligt är. Så helga den ditt lif,
Och glöm att Sylvia da Cuña funnits.
Jag är för stolt att vissnad stå en dag
Vid sidan af de evigt unga taflor,
Fördunklad utaf dem. Jag älskar dig
380För mycket, för att smärta dig en dag
Med synen af – ett åldradt ideal.
Titian.
Hvad står mig åter, sen jag dig förlorat
Du himmelska?
|21|Sylvia.
Vecellio Tiziano,
Just derför står det himmelska dig åter.
(Till Bartholo)
385Nu, signor Bartholo, ni kanske medger
Att eder son är målare?
Bartholo.
Jag måste väl,
När gyllne krans jag ser uppå hans tinning.
Sylvia.
Gå, Titian, till din stora framtid gå!
Jag är en dotter af Alhambras natt,
390Jag lärde der af svarta mohrer konsten
Att mana skuggorna af det som varit
Och skuggorna af det som komma skall.
|303|Er, konstens genier, J blida väsen
Af färg och ton och dikt, jag manar Er,
395Framträden ur den blåa dimmans flor,
Som höljer er för blinda menskoögon,
Och sägen Titian hans framtids lopp!
Och gifven åt min älskling alla, alla
En gåfva, sådan få utkorade
400Af menskors barn i någon tid ha vunnit!
(Fonden upprullas hastigt. Man ser ett solbelyst landskap och en grupp af tre genier, som avancera under sakta musik och räcka Titian kransar af rosor.)
Första genien.
Jag ger dig hundraårig lefnads fröjd.
Andra genien.
Jag ger dig fyra kejsares beundran.
|22|Tredje genien.
Jag ger dig ett odödligt namn i glans.
Sylvia (sakta för sig, med bruten röst).
Och jag – hvad ger jag dig, o Titian?
405Jag ger dig – ack, min kärlek intill grafven!
(Ridån faller.)