Förord: Till herr Professorn och Riddarn Fredrik Pacius

Till Herr Professorn och Riddarn
Fredrik Pacius.

1 Tillåt mig egna dessa blad åt musikens högt aktade veteran i Finland – åt Dig, som vingat så mången af våra frusna dikter – åt Dig, som så väl förstått att sjunga fram palatser ur ödemarkerna.

2 En dag fann jag i mitt skrifbord, vid sidan af föreläsningar, protokoller och fordna, af censuren strukna tidningsartiklar, några redan gulnade häften, skrifna med hög stil och försedda med allehanda mystiska randtecken, hvaribland ordet »knack» tycktes intaga ett märkvärdigt rum. Jag tog mig deraf anledning förmoda, att dessa häften vid något tillfälle varit utsatte för ett slags artister, som kallas sufflörer och som från deras underjordiska ståndpunkt regera skuggspelet på scenen. Jag bedrog mig icke; det var hågkomster från mer än ett gladt tillfälle, då vackra läppar hade gifvit lif, röst och fägring åt dessa nu så stumma och länge förgätna blad.

3 Jag erinrade mig en tid, då konsten i detta land drog ut på sina första ungdomsäfventyr. Några bland oss företogo sig då att drifva ett slags propaganda »in partibus infideliumspråk: latin» och begynte, förmätet nog, med en älsklingsidé, som gick ut på ingenting mindre, än att förbrödra och sammansmälta de skilda konstgenrerna. Vi exponerade taflor, arrangerade körer, deklamerade poesi, uppsatte en liten theater, grupperade tablåer och fingo till|IV|samman en pas de troisspråk: franska. Blef icke allt detta så utomordentligt lyckadt och epokgörande, som vi kanske på god tro föreställt oss, låg felet utan tvifvel deri, att vår idé var för sublim för denna ofullkomliga verld. Emellertid gåfvo våra »artistiska soiréer» vingar åt några svalor, som bådade sommar, och en bland småfåglarna var »Titians första kärlek».

4 I en annan, sednare tid flög genom hela landet den friska tanken att bygga en evärdelig mötesplats, ett »Aura redivivaspråk: latin», åt blomman af Finlands ung|280|dom. Ingenstädes fann denna tanke en varmare genklang, än här i ungdomens egen, flammande härd. De älskvärdaste förespråkarinnor sammansvuro sig att med alla möjliga fyndiga medel samla bidrag för ändamålet, bland annat med amatörtheatrar, tvenne på en gång. Den ena gaf Preciosa; den andra gaf tablåer, lefvande blommor och »Ett Skärgårdsäfventyr».

5 Åter en tredje gång vände sig tidens blickar från hoppet tillbaka till hjelteminnena. Alla hjertan klappade högt för Finlands krigiska ära, representerad af ett antal grånade veteraner. Från alla håll strömmade bidrag; den ringa skärfven samlades jemte den rika, för att hedra, att trygga de tappres återstående dagar, och en bland de ringa var »Veteranens Jul».

6 Slutligen, huru tiderna gingo fram, hände en vacker morgon det otroliga, att den förr så vanlottade, förr i en »bicoque» inhysta dramatiska konsten i Finlands hufvudstad fann framför sig en ny och värdigare fristad, rest genom enskild uppoffring och allmänt understöd. Dessa murar blickade mot framtiden och väckte en ilning af fröjd i det närvarandes bröst. Alla voro ense om att de blott med ett inhemskt ämne, utfördt af våra egna, kunde vigas åt sin bestämmelse. Och så dök skämtet fram ur Kalevalas djupa forntidsallvar och ställde på scenen »Prinsessan af Cypern».

7 De gula häftena hade sett sin tid; de hade sprungit som lätta andedrag ur ögonblickets vidgade barm. Ju längre jag dröjde vid dessa erinringar, desto lifligare kom det mig före, att en och annan hågkomst af alla dessa planer och förhoppningar, som engång summit öfverst bland dagens skum, kunde låda vid bladen,|V| och jag tänkte vid mig sjelf: de må stå sitt kast. Derföre fram i dagen, o invånare af den dunkla gömman! Tiden är inne; det Horatianska nionde året har ingått för en bland eder. Marsch utan tvekan emot kritikens fällda bajonetter, att stupa med ära vid minnets fanor!

8 Du, som ständigt var med om våra bästa förhoppningar – Du, som uppförde Händels Messias, medan vi andra ännu stafvade på vårt harmoniska hurra – din ande gick lifvande in i det lilla, som in i det stora. En qväll skulle en liten älskelig sångfågel sjunga en visa i det romantiska hjeltedramat »Rinaldo Rinaldini» ur barntidningen Eos. Hon valde sin faders nyaste, då ännu aldrig hörda komposition, Runebergs odödliga ord, Pacii oförgängliga musik. Nej, sade vi andra, »Soldatgossen» måste hafva sin egen historia! I en hast blef sångfågeln förvandlad till en pilt ifrån Lappos skogar – Hakon Jarls skugga blef en ärevördig veteran; – o, det var en vacker visa! »Hon gick som kulan tvärtigenom hjertat, och för en sådan visa kan man dö.»

9 För nio år sedan, när nya theaterns första aktier tecknades, innan ännu ljudet af »Kung Carls» jagthorn dött bort i den gamla, skref Du på aktielistan en |281|opera af Mozart. Du höll mer än Du lofvat: Du gaf icke ett lån, om också det bästa; Du gaf din egen rika andes skönaste harmonier. Den cypriska sagan fick blomdoft af din musik. Hvilket arbete! Hvilken ingifvelse! Aldrig måhända har här i norden ett så fulländadt, så lättfattligt och likväl så stort anlagdt musikverk blifvit diktadt, inöfvadt och utfördt under några få veckor, uppfyllda af hinder och motgångar. Söderns vårar, kärlek och löjen, orangernas ånga, cittrornas klang, nordens snöiga höstnatt, den ensliga modrens klagan, fosterlandets tjusning, elementernas kufvade raseri och ordets allsvåldiga makt, som beherrskar naturen, – allt har Du anat, allt har Du återgifvit skönt, mäktigt och sannt, Du lycklige, som talar det språk, hvilket alla förstå! Säg oss icke, när förhänget fallit, att ögonblicket varit din efterverld; – dessa toner skola länge öfverlefva de murar, somoriginal: sam vigdes med dem åt framtidens sånggudinnor.

10 Undra då ej, om jag ber att få tacksamt och aktningsfullt gömma dessa blad mellan noterna på din hylla.

11 Till deras tjenst, som möjligen fråga hvarifrån den grekiska mythologin regnat ned uti Kalevalas pörten; – för dem, som kanske tro mig ha gycklat med Finlands gamla gudar; – för dem, som torde säga att cypersagan är byggd på en ofantelig geografisk och kronologisk humbug – och slutligen för dem, hvilka torde anse att jag ställt den grå forntiden dverglik och färglös i en modern salongsbelysning, ber jag att få tillägga några ord om sista stycket i samlingen.

12 Den cypriska sagan utgör en fri behandling af 11:te och 12:te runorna i Kalevala, jemte spridda motiver ur 14:de, 15:de och 29:de runorna. Finlands Don Juan, Lemminkäinen, som än benämnes »lieto», den ostadige, än »Saarelainen», ömannen eller vikingen, än »Kaukomieli», den fjerran längtande, är tredje hufvudpersonen i finska mythens stora trilogi och representerar dess yngling, likasom Ilmarinen betecknar dess man och Wäinämöinen dess gubbe. Skön, fåfäng och ärelysten, fyndig och mångkunnig, flyktig och uppbrusande, full af längtan, oro och våglynne, tapper ända till öfvermod, lättsinnig ända till framfusighet och dock, med allt detta, i grunden ömsint och godhjertad, kort sagdt:

Hälftenkonsekvensändrat/normaliserat vide, hälften ek,

Hälften hot och hälften smek,

Hälften narr och hälften hjelte,konsekvensändrat/normaliserat

14 behandlas han af folkdikten med synbar förkärlek: han är dess guldgosse, det finska folkets bortskämda pojke. Cypersagan tillmäter sig icke att fullständigt återgifva hans bild eller bära hans namn; men läsaren jemföre, om han här är en annan.

15 Det sällsamma är, att detta äfventyrliga brushufvud, som i många drag uppträder så äkta finskt, att han i sin utomordentliga naivitet endast på finska språket kan blifva fullkomligt sig sjelf, likväl röjer en omisskännelig slägtskap med det skandinaviska vikingalynnet. Det kan knappast betviflas – och Kalevalas utgifvare delar sjelf denna åsigt – att just den episod, hvaraf sagan här hämtar sin uppränning, samma ryktbara första utflygt till|VII| Saaris, öriket, hvilket i hela skildringen visar ett så främmande tycke, ursprungligen är ett vikingaminne, likasom Kyllikki och hennes friare äro en återklang af medeltidens romantik. Att detta Saaris, detta örike, måste ha legat långt utom finnarnes kända synkrets, synes tydligen af runornas afsigtligt framhållna obekantskap med ortens namn, ty hvarje gång Saaris omtalas, kallas det »den obenämnda udden», »den namnlösa ön», »den i ord ej klädda holmen». Att Saaris just varit Cypern, deråt torde Kalevalas skuggor odödligt småle. Men om nu fantasin haft det friaste spelrum att förlägga Saaris hvar som helst i ett aflägset fjerran, – »bortom nio haf och det tionde till hälften», som Kalevala uttrycker sig – hvarför icke välja ett sagoland, dit så många af romantikens fagraste blomster peka och som, i utbyte mot färdens betänkligheter, erbjuder en liten anslående sammanställning af den grekiska och finska forntiden, af söderns högsta, redan vekliga förfining och den yttersta nordens kraftfulla barbari?

16 Också det fria sagospelet söker gerna en fast botten, för att ej sväfva alldeles i luften. Situationen är gifven, antithesen är klar; man har menniskor, icke moln framför sig. Chryseis*)Jag vill ej tvista om accenten i detta namn, sedan Pacius engång har gifvit det tonvigt. och Helka, Medon och Lemminkäinen, Anemotis och Ainikki, Megapontos och Tiera, slafven och herden, alla borde åtminstone spegla sin sida, på samma gång de uppbära styckets konflikt. Lyckligtvis äro de hvarken gudar eller jättar; hvilken scen är nog stor att rymma en gud, nog hög att hysa en jätte? Och äro de väl mindre sanna eller mera förfelade, för det att de så fritt, kanhända stundom så sjelfsvåldigt, tala med nutids tunga? Må de tacka sin lycka, att de icke fått black om foten. Andra må inlägga med större framgång den klassiska färgen. Min lilla saga är nöjd, om hon anses äga en enda antik figur – hennes medelpunkt, Helka –; hon är lycklig, om hon förmått låta åskådaren igenkänna i det magiska ordets kraft den enda forntida storhet, som i henne har utrymme.

17 Jag tillägger slutligen, att fjerde akten är sednare omarbetad, men dekorationseffekterna bibehållna. Ursprungligen voro de föranledda af en billig önskan, att Helsingfors nya theater måtte vid sin invigning visa prof på sina här förut |283|okända resurser i dekoration och maskineri. Denna anledning finns icke mer, men en annan återstår.

18 Jag kan icke lösgöra mig från den tanken, att framtiden en dag skall finna och framställa den konsternas konst, som i en brännpunkt förenar alla de nu så spridda, alla de nu så brutna strålarna af det sköna. Dikt, färg, form och toner, J fyra elementer af det skönas uppenbarelse, hvarföre skolen J evigt söndrade tala till oss ur enstaka bilder? Är då vår själ så trång, våra sinnen så tröga, att de blott kunna fatta ett intryck i sender? Jag vet icke; men aldrig har en enda bland eder synts mig ensam så skön, som i förbund med de andra; aldrig har jag kännt mig så varm i håg, som när en ädel sång, ord och musik, har tjusat mitt hjerta på samma gång som en älsklig natur, måleri och skulptur. Hvar finns den konstnär, som kan beherrska eder alla? Hvar finns den genius, som kan spegla skönheten hel?

Helsingfors 20 Oktober 1861.

19 Z. Topelius.