[267]

Det gyllene spöket.

[268] [269]

1. De båda stormakterna.

Det låg i yrket ...

1 För fyrtio år tillbaka gingo städerna på den finska vestkusten, från Åbo till Uleåborg, i spetsen för landets handel och sjöfart. Finlands stora marknadsplats var då ännu icke Ryssland; den var långt mera Sverige, Danmark, Tyskland och vestra Europa, till hvilkas hamnar vestkusten hade en närmare väg. Medan industrin låg i linda och jordbruket envist plöjde gamla fåror, lyckades handeln och sjöfarten att uppnå en dittills okänd blomstring och insamla massor af guld från vesterlandet, mindre genom den tarfliga handelsbalansen af export och import, som ständigt utvisade minus, än genom frakterna från hamn till hamn i alla verldsdelar, hvari låg hemligheten af det plus, som betalade utgifterna och hopade på några händer en betydlig förmögenhet.

2 Alltfrån den tid, när de vestra städerna fingo stapelfrihet år 1765, såg man der ett slags köpmanna-aristokrati uppstå och med hvarje år tillvexa i makt. Med rikedomen följde stormod, med makten täflan. Man upplefde, visserligen i liten skala, någonting som påminte om de rika norditalienska städernas inre och yttre strider vid slutet af medeltiden. I hvarje stad funnos patricier, som penningen gaf ett mäktigt inflytande, samt plebejer, hvilka afundades, smädade och motarbetade patricierne, menande sig vara förtryckte och tillbakasatte. Men under det att sålunda hvarje stad beständigt jäste af inbördes söndringar, låg hvarje stad tillika i afundsam delo med sina grannstäder, och om det ej här, som uti Italien, kom till uppenbart krig och fältslag mellan de rivaliserande städerna, så saknades visst icke diplomatiska intriger, ömsesidiga invasioner på mark|270|naderna, stickord och oqväden, slagsmål och allt slags krigföring på omtvistade handelsområden i de tjärbrännande och planksläpande socknarna. För att fullborda jemförelsen, saknades icke ens de bland Italiens penningfurstar så ryktbara slägtfiendskaperna, dels mellan de mäktigaste familjerna och deras anhängare inom hvarje stad för sig, dels mellan magnaterne i ena staden gentemot magnaterne i den andra.

3 Till följd af den täta beröringen med Stockholm, stod tidens nivå af bildning icke lägre i dessa vestfinska småstater, än annorstädes i landet, men detta betydde ej mycket. Ofta nog såg man den rikaste och anseddaste blott med en tunn yttre polityr skilja sig från massan af folket, hvars barbariska dialekter talades äfven i de förmögnare husen. Deremot hade handelsvinsten, företagsamheten, täflan inbördes och rivaliteten med grannarne skapat en förvånande praktisk duglighet, energiska karakterer och en mängd lokala egenheter, hvilka här och der likasom utmynnade i befängda originaler. Sara Wacklins »hundrade minnen från Österbotten» hafva bevarat några drag från denna lilla brokiga verld af bizarra egendomligheter. En Jókai eller en Bret Harte skulle der hafva funnit en outtömlig förrådskammare.

4 I en af dessa rörliga, driftiga, rika, afundsamma och ständigt mot hvarandra upproriska småstäder delade sig befolkningen länge mellan två de mäktigaste köpmanshusen, hvilka vi vilja kalla Halm och Gråberg. Båda utmärkte sig genom duglighet och drift. Bådas rikedom daterade sig från förmyndartiden under Gustaf IV Adolfs minderårighet, hvilken tid var lika fördelaktig för handeln, som föga ärofull på det politiska området. Men under det att huset Gråberg behöll och förkofrade sin vinstgifvande rörelse, hade firman Halm upplefvat omskiftande öden under de många och stora hvälfningarna i den förste Napoleons tid. Kontinentalsystemet, som ofta lönade med hastig vinst de vågsammaste spekulationer på England, när man lyckades undkomma franska, en tid äfven ryska kryssare, störtade lika ofta de spekulanter, som, förtröstande på den falska lyckan, vågat sig ut i otid och sågo sina dyrbara laddningar blifva ett rof för den obeveklige fienden. Firman Halm befann sig, af denna orsak, hastigt ruinerad och på branten af en cession, medan firman Gråberg såg sina skepp lyckligt insegla i hamnen. Några år derefter vände sig|271| lyckan, och nu hade åter firman Gråberg lidit betydlig afbräck, medan firman Halm lika hastigt uppsvingade sig till sin förra välmakt genom nya och djerfva spekulationer på Amerika.

5 Dessa omkastningar hade upprört och skakat den lilla staden. Båda de mäktiga husen hade hvardera sina klienter och anhängare, som berodde af deras gunst, – icke blott skaror af sjömän, timmermän, smeder och alla slags arbetare med deras familjer, utan ock en lång rad af mindre handlande, handtverkare, tjenstemän och bönder, som stodo till boks hos dessa rika hus eller hos dem deponerat sina sparpenningar. När huset Halm sågs nära sin undergång, förföljdes alla af dess parti, hvilka icke underkastade sig huset Gråberg, med oblidkelig stränghet af fodringsägarne, och åter, när huset Halm reste sig, men huset Gråbergs välde aftog, hämnade sig det nyss slagna, nu segrande Halmska partiet med lika obevekelig stränghet mot sina vedersakare. Högre allmänna intressen voro nästan okända i den lilla staden, som visserligen studerade tidens politiska tilldragelser i de magra notiser, dem Åbo Tidningar eller Stockholmsposten efter månaders förlopp funno för godt att meddela dem, men föga tillmätte dessa händelser någon annan vigt, än deras inflytande på handelsintressena eller som lämpliga ämnen för kannstöperier vid de gamle herrarnes toddyglas. När man dertill lägger, att tidens konst inskränkte sig mest till eländiga ryska och tyska träsnitt samt tidens literatur till känslofulla röfvareromaner, då och då uppfriskade af Franzén och Choræus, slutligen äfven af Frithiofs Saga och Walter Scott, är det lätt förklarligt, att penningen, och åter penningen, oaktadt alla enskilda bättre och varmare känslor, var den egentligen tongifvande och alltbestämmande makten i detta samhällslif, så långt aflägset från de djupare strömmarna i tidens kultur.

6 Något före tiden för denna berättelse hade ett slags vapenhvila inträdt mellan de två rivaliserande stormakterna Gråberg och Halm, vare sig deraf, att de två husen numera stodo ungefär jemnstarka, eller måhända derför att båda firmornas gamle chefer ungefär samtidigt utbytt detta jordiska med alla dess kontorsböcker, vexlar, kurser och saldon mot en högre bokföring, der debet och credit räknas efter en annan kurs. Sönerne, som efterträdt sina fäder, hade mindre personligt groll att uppföra på debet|272|sidan i sina motståndares kontobok. De hade till och med intrasslat sig i slägtskapsförhållanden, genom en Gråbergs och en Halms giftermål med två systrar, och läto förmå sig att umgås med hvarandra i det anständiga och höfliga vänskapsförhållande, som brukas mellan solide affärsmän på samma ort och som icke hindrar någon att önska sin ärade vän alla tänkbara skeppsbrott och konkurser på halsen, i samma ögonblick man lyftar på hatten och önskar honom en skön godmorgon. De två firmorna hade icke ett ögonblick uppgifvit sin konkurrens i både in- och utrikeshandeln. Associationens tid var ännu icke kommen i Finland; alltså föll det ingen in, att ju två mäktiga hus kunde blifva dubbelt mäktigare genom att sluta med hvarandra det slags förbund, som i affärsspråket kallas bolag. Den nya vänskapen hindrade således icke heller de två nye rivalerne att på det omsorgsfullaste bevaka hvarandras rörelser och sorgfälligt utspana hvarandras svaga sidor, vare sig i affärer, eller, såsom menskligt är, äfven i deras enskilda och familjeförhållanden. En affärsman bör aldrig försmå den minsta häfstång, som kan lyfta hans aktier genom att nedsänka andras, och huru ofta hafva ej storartade spekulationer byggts på en uppdagad familjehemlighet, en obetydlig, längesedan begången dumhet, en kropps- eller själskrämpa och annat sådant, för att ej tala om den lyckliga upptäckten af ett oskyldigt misstag, som kan inför domstol antaga en ful färg, när en skicklig jurist beredvilligt åtager sig att der föra penseln!

7 Den lilla staden hade sedan snart tio år njutit ett afundsvärdt och länge okändt lugn till följd af den diplomatiska vapenhvilan mellan dess två stormakter, när en oväntad händelse hotade att inkasta en ny brandfackla i ortens ännu icke tillfyllest brandförsäkrade brännbara ämnen.

8 Konsul Hans Herman Halm, chef för huset Halm & Komp., blef nämligen alldeles oväntadt hugnad af hans kejserliga majestät med namn, heder och värdighet af kommerseråd. Huru detta tillgått, förblef en så mycket mer begrundansvärd hemlighet, då ingen af stadens aktade medborgare befunnits värdig en så hög äretitel alltsedan Gustaf III:s tid, när en Gråberg, farfar till nuvarande chefen för samma firma, hedrats med denna kungliga ynnest för att hafva år 1789 utrustat fyra transportskepp till kronans tjenst under kriget. Firman Halms anhängare funno det|273| visserligen alldeles berättigadt och sjelffallet, att när en Gråberg förut varit kommerseråd, borde nu en Halm blifva det, för att skipa rättvisa mellan stormakterna och, så att säga, återställa deras jemnvigt i ära. Firman Gråbergs parti fann det deremot löjligt, för att ej säga oförskämdt, att en Halm, en simpel dansk vicekonsul, hvars hela politiska betydelse inskränkte sig till att hvart femte eller sjette år utfärda konsulatpass åt någon skeppsbruten matros och låna honom penningar för hemresan till Köpenhamn, skulle i denna hedersfråga vinna företrädet framför en engelsk – besinna, en engelsk! – vicekonsul, sådan som Gråberg, hvilken icke allenast stod till Halm i samma förhållande som England till Danmark, utan ock ägde det märkvärdiga politiska inflytande, att han hvarje år korresponderade med Lloyds i London och för denna vigtiga korrespondens engagerat en f. d. skeppare, som biträde på sitt kontor. Partiet Gråberg var öfvertygadt, att om Gråberg eller hans vänner låtit undfalla sig det minsta ord ditåt, när generalguvernören Zakrewsky passerade orten på sin genomresa och behagade spisa middag hos Gråbergs, skulle kommerserådsfullmakten långt före detta haglat ned som en purpursky just der och icke annorstädes. Men dertill hade Gråberg varit på engång för stolt och för anspråkslös. Halm och hans vänner hade varit det desto mindre. Man kände nog deras smygvägar, man visste, att Halm låtit med två kanoner på Galgbacken salutera den nye generalguvernören, Zakrewskys efterträdare, vid hans genomresa i somras; man visste, att Halm genom sina relationer i Oporto lyckats förskaffa landshöfdingen sådant portvin, som ingen annans läppar någonsin vidrör, än en engelsk lords, – och detta oaktadt Gråberg, icke Halm, var engelsk konsul på orten! Behöfdes väl mera bevis? Halm var en lycksökare, en intrigör, för att icke säga en landsförrädare. Man skulle ännu få se, att högmod går före fall, och den dag skulle komma, när detta löjliga kommerseråd finge låta anteckna sin nya fullmakt såsom det bästa värdepapper bland aktiva i hans förestående cession.

9 Om någonting var löjligt i denna titelfråga, så var det å ena sidan den ofantliga vigt, som motpartiet fäste dervid, och å andra sidan den oförställda harm, med hvilken just den sålunda upphöjde och afundade mannen mottog denna sin nya värdighet. Det är bedröfligt att tillstå|274| om en lojal undersåte, men verkliga förhållandet var, att Hans Herman Halm kastade sin fullmakt till golfvet och trampade den i vredesmod under sina fötter. Huru var detta möjligt? frågar den förvånade läsaren. Ja, säg! Det klingar otroligt, men så var det. Fullmakten kostade i lösen, karta, rekognition, fattig- och arbetshusafgift m. m. öfver 900 rubel i den tidens mynt, och Hans Herman Halm förstod att värdera penningar. Han skulle hafva sålt sin nya titel för hälften af denna summa, om någon bjudit så mycket. Hvad inbragte honom en titel? Intet; på sin höjd det nöjet att kunna förarga Gråberg. Och hvartill behöfde han denna värdighet? Kunde han som kommerseråd öka eller minska med en enda skilling kursen på Hamburgs börs? Nej, hvad Hans Herman Halm behöfde, det var guld och åter guld, intet annat, än guld. Det låg i yrket, det låg i blodet. Det var ett slägtarf ...

10 Olyckliga arf! Hellre allt glitter på fåfängans marknad, än detta osaliga, detta demoniska guld, guld, guld!

2. Firman Lars Gråberg.

Jag skulle kalla detta en affär ...

11 En kulen decemberdag satt konsul Lars Gråberg, – han, som icke blifvit kommerseråd, – i sitt kontor. Det låg innanför salen, utanför sofrummet, hade skild utgång till den oeldade förstugan och liknade i öfrigt föga en rik köpmans dagliga arbetsrum i våra dagar. Ett skrifbord, en pulpet, en soffa, några skinnklädda stolar, ett skåp för bokföringen och på väggen en kontorsalmanacka med de vanliga korsen öfver förflutna veckor; kassan i sofrummets byrå; ingen lyx, inga raspande pennor, förda af tankspridde kontorister med bleka kinder och stirrande ögon. I denna verkstad, hvarifrån skeppens kosa linierades ut öfver hafven, posten matades och hundradetal arbetare sattes i rörelse, fanns ingen annan verkmästare, än chefen och en svart|275|fläckig katt, hvilken njöt sin tillvaro så beqvämt som möjligt på den stoppade soffan.

12 Nuvarande chefen för huset Gråberg var en enkling om vidpass femtio år, mörklätt, slätrakad, välkammad, välborstad, styf i skjortlinningen, något korpulent, blek hy, svart halsduk, blå arbetskostym. Han höll en son, tre bokhållare och lika många springpojkar, utom vanlig betjening, men ingen af desse bevärdigades med en plats i kontoret förutom vid mottagningen af bönder på morgnarne, då äldste bokhållaren var tillstädes, för att uppgöra liqvid. All post, utom den engelska, franska, spanska och italienska, sköttes af chefen ensam.

13 Han hade nyss läst ett ankommet bref och fattat pennan för att börja ett svar, men syntes tveka om dettas innehåll. Ett moln hvilade öfver hans panna. Underläppen sköt betydligt framom öfverläppen.

14 Höststormen hven emot fönsterrutorna. Vägguret i salen slog elfva. Innan det sista slaget förklingat, inträdde i kontoret en gammal man om vidpass 70 år, liten, spenslig, ytterst omsorgsfullt klädd i blå frack och hvit halsduk, liflig och vigilant som en yngling, med kloka, beständigt spanande grå ögon och något fågelartadt vaksamt i hela sitt väsen. Han aftog sin tunna öfverrock, hängde den på knaggen vid dörren, strök sin fina svarta cylinderhatt med rockärmen, för att jemna dess lo, och tycktes derefter afbida chefens befallningar.

15 – God morgon, Edvardsson! – sade konsul Gråberg entonigt, utan att vända sig om.

16 Kofferdikaptenen Edvardson, Gråbergs biträde för den utländska korrespondensen, tog plats vid ett hörn af skrifbordet och frågade: –konsekvensändrat/normaliserat nytt från Neptun?

17 – Nej, från Jupiter. Haveri vid jutländska kusten.

18 – Stort?

19 – Sannolikt.

20 – Flott, hoppas jag?

21 – Flott. Masterna kapade, däckslasten öfverbord.

22 – Hm ... Oassureradt!

23 – Det är min princip. Sex fartyg betala det sjunde.

24 – Man reparerar i Bremen?

25 – Kanhända ... Jag har haft bref från min son. Han vill afbryta sina studier i Helsingfors och egna sig åt handeln.

|276|

26 Kaptenen knäppte med fingrarna. – Se på den! Det kallar jag tur; det uppväger Jupiters haveri. Lars Roderik är dock till slut en förståndig ung man.

27 – Säg spritt galen. När jag en gång funnit mig i hans vurm för böcker, hade han kunnat blifva magister. Det hade ej kostat mer, och kunskaper äro till nytta. Jag vet hvad det är, att nödgas läsa geografi på gamla dagar.

28 – Säg icke det! Bror Gråberg har reelare kunskaper, än mången magister. Lärdomen förvrider ungt folks hufvuden. En köpman magister! Ha vi behöft latin, vi?

29 – Nej. Men lärdomen gifver anseende. Skalet kastar man öfverbord, kärnan behåller man. Edvardson ... vi äro ju gamla vänner. Kan jag lita på bror?

30 Kaptenen strök sin fina hatt och frågade: – är jag känd för att sqvallra?

31 – Edvardson ... pojken är galen. Handeln är en förevändning. Han vill afbryta sina studier för att han är kär i Lisu Halm.

32 – Kommerserådets brorsdotter! – genmälde kaptenen med en satirisk tonvigt på första ordet.

33 Konsul Gråberg höjde axlarne, utan att svara.

34 Kaptenen knackade med linealen mot bordet. – Pojkstreck! I dag Lisu, i morgon en annan.

35 – Tror icke. Det sägs, att envisheten är arfsynd. Hade pojken ej fått studera, skulle han rymt öfver till Sverige. Får han icke Lisu, rymmer han med henne till Ryssland. Edvardson, bror är en klok karl ... hvad skall jag svara honom?

36 – Lisu Halm credit: en praktisk, duglig och huslig flicka ...

37 – Debet: läserska.

38 – Credit: uppfostrad för handeln, med undantag af ett år i Stockholm. Bakar skeppsbröd. Reser med mor sin på marknader. Uppköper talg och lin. Är i stånd att förvandla en bokmal till köpman.

39 – Debet: Hans Halms brorsdotter.

40 – Credit: Enda barnet. Ärfver åtminstone 200 000konsekvensändrat/normaliserat.

41 – Debet: Hans Halms brorsdotter.

42 – Credit: ligger in i husets affärer. Står väl hos tjärbönderne. Kan draga hälften af Halm & Kompanis kunder öfver till huset Gråberg.

|277|

43 – Debet:original: Debet; Hans Halms brorsdotter.

44 Kaptenen fattade papperssaxen, gjorde en klippande åtbörd och genmälde: – jag vet ingenting, som mer skulle förarga Hans Halm.

45 – Tror bror det?

46 – För öfrigt, om Lars Roderik nu kommer hem, skall han finna fågeln utflugen och boet tomt. Fru Margret Halm reste i dag på morgonen med sin dotter Lisu till Tammerfors marknad.

47 – Förmodligen att uppköpa lin för sin svågers och egen räkning?

48 – Troligt. Konjunkturen är god.

49 – Icke illa. Jag skickade Pellavoinen i går i samma ärende. Han har en dags försprång, – tillade konsuln med det slags affärsleende, som betecknar, att man öfverlistat en konkurrent.

50 Kaptenen teg några ögonblick, fattade, liksom i tankarne, ett oskrifvet pappersark och klippte det långsamt i två halfark. – Det går efter noter, – sade han mellan tänderna. – Är det säkert, att Lars Roderik får ja af Lisu?

51 – När hon var sex år gammal, klöste hon honom i ansigtet. När hon var 10, slog hon honom med alnen i hufvudet. När hon var 12 år, lät hon honom fånga sig i enkleken, och när hon var 14, måste jag för hennes skull skicka pojken ur huset. Hon är nu 18, och hon skall taga honom.

52 – Godt. Såsom jag nu klipper detta papper i bitar, så skall firman Gråberg klippa firman Halm i bitar och behålla den bästa biten för sig. Kalla hem gossen och låt honom gifta sig.

53 – Edvardson, jag är en kristen menniska. Man skall icke säga om mig, att jag fikar efter andras ägodelar. Gudskelof, jag behöfver det icke. Hvad bryr jag mig om Hans Halm och hans nya titel? Jag är lika god karl för det. Bror ser saken i annat ljus, för att bror har ett horn i sidan till firman Halm.

54 – Och om jag skulle hafva det, – fortfor kaptenen och knackade hårdt med saxen i bordet, – om jag skulle stå som en mur på firman Gråbergs sida, har jag ej skäl dertill? Den ena fråntager mig befälet i hela besättningens åsyn, processar med mig om haverier och räkningar, drif|278|ver mig nästan till tiggarstafven och chikanerar mig inför rätta. Den andra bergar mig som en planka i sjön, gör mig till befälhafvare på en dubbelt större båt och hedrar mig med tjenstgöring på sitt kontor, när jag blifvit för gammal för sjön. Hvarför skulle jag ej göra affärer för huset Gråberg och vara lika god kristen för det? Mitt råd är alltså, om bror vill höra det, att Lars Roderik antages till kompanjon och gifter sig, ju förr dess hellre, med Lisu Halm.

55 – Jag vill tänka derpå.

56 – Det står bror fritt, men märk, att Hans Halms äldste son John hemväntas i vår från England och blifver en svår konkurrent om Lisu. Fadren anser detta parti sjelffallet.

57 – Lisus mor, min svägerska Margret Halm, torde vara af samma mening. Nej, det går icke, Edvardson!

58 – Gumman Margret är ett resande marknadsstånd. Bjud öfver, och hon skall följa.

59 – Går icke, säger jag. Hans Halms brorsdotter och en läserska! Nej. Går icke.

60 Kaptenen bet i papperssaxen, som hade den varit pikkanell-tobak, blundade med ena ögat och genmälde: – det finns på creditsidan en post, som bror förbisett och som torde uppväga alla andra. Sten Halm ...

61 – Hvad? Den gamle procentaren!

62 – Just den eländige ockraren med sin million på kistbottnen. Han, som flackat verlden omkring och nu sedan tjugu år lefver som en mullvad borta i Storkyro.

63 – Det går underliga historier om honom. Karlen sägs icke vara riktigt klok.

64 – Samla millioner och icke vara riktigt klok! Hvad äro vi då, bror Gråberg? Bror torde icke veta, att Lisu i vintras höll ut två månader hos den gamle gnidaren. Han är ungkarl och vid min ålder. Allt förvärfd egendom, som disponeras efter godtfinnande. Det är klart som dagen, att Lisu blir enda arftagerskan.

65 – Hm ... En million?

66 – Minst. Märk således: här detta belopp plus; der samma belopp minus. Jag skulle kalla detta en affär, som ej är att förakta.

67 – Bror säger något.

|279|

68 – Hvad åter angår de underliga historierna, röra de slägten. Hans Halm är nu kommerseråd. Om hans äldste bror Sten skulle befinnas vara en ... hur skall jag säga? ... vidlyftig person ... Om der skulle vara något på sned i slägten ... hvilket icke angår Lisu ...

69 – Edvardson ... vi måste förskaffa oss säker utredning. Jag är en kristen menniska, jag vill ingens ofärd, men vi måste veta hvad der ligger under dessa historier. Min mor i tiden visste berätta, att gamle Hans Kristofer Halm, fadren, såg syner. Förskaffa mig säker underrättelse, och vi korsa öfver den ena skuldsedeln på tusen riksdaler.

70 – Och min andra på lika belopp, när Lisu Halm blir fru Gråberg.

71 – Nej, vänta litet, bror Edvardson! Vi korsa öfver den andra, när fru Lisu Gråberg ärfver Sten Halm.

72 – Godt. Och Lars Roderik återvänder ...

73 – För att blifva min kompanjon.

74 – Har bror något vidare att befalla?

75 – Nej. Farväl, Edvardson. Lycka till!

76 – Farväl.

3. Vid röfvarekulan.

På den biter intet mindre, än sexton mans styrka.

77 Hvar och en, som färdats allmänna landsvägen norrut från Tavastehus och icke tagit af åt venster till Tammerfors, erinrar sig utan tvifvel den vida, ödsliga mo, som öfver en betydlig del af Orihvesi och Ruovesi socknar likasom utbreder en fast mur af berg och sand mellan de stora, vidtutgrenade sjöarna Näsijärvi, Kuorehvesi och Längälmenvesi. Den omgifvande trakten är vildskön, eller vild, om man så behagar, emedan väldiga åsar kanta sjöarnas stränder och mörka barrskogar, ännu föga berörda af yxan, öfverallt uppklättrat mellan klyftorna och spegla sina skug|280|gor i de ensliga vattenytorna. Som vanligt, har den urgamla vägen intill senaste tider slingrat sig än uppför, än nedför alla åsar, höjder och klyftor, hvarför trakten i alla tider varit af vägfarande ansedd besvärlig och vådlig att genomresa; men i nyare tid, då man velat bereda arbetsförtjenst åt en mängd brödlösa, har man välbetänkt företagit sig att kringgå eller genomgräfva de svåraste backarna i Ruovesi, hvarigenom en känslofull resande visserligen förlorat mången vacker utsigt, men deremot vunnit betydligt i säkerhet och beqvämlighet.

78 Genom den egentliga mon, som begynner en knapp half mil norrom Orihvesi kyrka och vidare norrut genomskäres af landsvägen på inemot tre svenska mils sträcka, stryker en vild bergås, der vägen går öfver den ryktbara »paha virstaspråk: finska» strax norrom Kallenautio enstaka gästgifveri midt i ödemarken. För öfrigt är mon endast undantagsvis afbruten af backar och bråddjup; större delen består af jemna och hårda ljunghedar, bevuxna med väldiga furor och trotsande hvarje försök att civiliseras af plogen.

79 Nästan midt på mon, och alldeles i dess stil, finnes en märkvärdighet, der sommartid resande studenter och skolungdom sällan motstå frestelsen att stiga af och försinka någon halftimma af sin dyrbara tid. Stället är kändt under namn af »ryövärin ruoppispråk: finska» eller röfvarekulan, belägen till höger om vägen, när man kommer söderifrån, och några få steg söderom 10:de verststolpen från Ruhala gästgifveri. Den, som ej känner stället, åker lätteligen förbi, utan att märka annat, än den höga och täta barrskogen, som kantar vägen på båda sidor; men gör man sig den mödan att stiga af, finner man, strax vid sidan af vägen och till hälften skymd af granarna, ett dystert bråddjup, så tätt öfverskuggadt af klyftans väggar och de öfverhängande grenarna, att man på dess botten befinner sig i fullkomlig skymning och svalka midtpå den heta, soliga sommardagen. Här, säger traditionen, hafva röfvare fordom haft sitt tillhåll och lurat på de vägfarande; mången marknadsresande har här blifvit plundrad på sitt välförsedda lass, mången linhandlare på sin för tillfället späckade börs, och understundom har måhända oskyldigt blod fläckat den bruna ljungen vid vägens sidor. Men röfvarneoriginal: röfrarne hafva dragit sig, trygge för efterspaningar, tillbaka i de djupa|281| klyftor och dalgångar, hvilka från »ryövärin ruoppispråk: finska» vidare sträcka sig inåt den stora skogen.

80 En afton i förra hälften af December månad år 183– rasade öfver dessa nejder ett fruktansvärdt yrväder. Vintern hade detta år infunnit sig tidigt, så att man redan i November hade klingande slädföre, och icke ens den ryktbara andersmessblidan hade deruti gjort någon synnerlig afbräck. Ett så starkt yrväder denna årstid kunde dock icke mången erinra sig, och det är antecknadt i krönikorna, att Tammerfors marknad, som inföll vid samma tid, led deraf ett stort förfång, att icke tala om alla de besvärligheter, som uppstodo för marknadsbesökarne sjelfve när och fjerran.

81 Vid denna elementernas strid var den väldiga mon fruktansvärdt vild. Stormen hven med ett olycksbådande dån i de höga furorna; hvirflar af snö insvepte deras mörka kronor i ett hvitt, fladdrande flor. Då och då hördes ett brak, som öfverröstade snöhvirflarnas tjut; det var någon af jättarne, som törhända för många somrar tillbaka blifvit svedd af skogselden och hvars två- eller trehundraåriga, till hälften förkolade stam nu plötsligt brast för vindens våldsamhet. Mellan dessa brak, än nära, än fjerran, och midt i denna oöfverskådliga ödemark, der elementerna rasade utan hejd och icke tycktes tåla något lefvande väsen inom sitt område, hördes tid efter annan ett genomträngande skri, såsom ett barns nödrop. Det var tjutet af vargen, som öfverraskats af den tidiga vintern och såg sig tvungen att lemna ödemarkerna, för att snappa upp någon förlupen hund på vägarna eller möjligen stjäla sig till något fetare rof i slättlandets byar.

82 Vägen öfver mon blef innan kort igendrifvad och nästan ofarbar. När ännu dertill julmånadens mörker, ökadt af snötjockan, tidigt afbröt den korta dagen, blef nejden kring röfvarekulan i sanning så afskräckande, att inga traditioner om mord och plundring behöfdes, för att derifrån afhålla rädde vägfarande.

83 Så mycket mera oväntadt var det derför att på sena qvällen och i ett sådant vargaväder höra klangen af bjellror norrifrån närma sig denna illa beryktade nejd. Det var icke den raska, taktmessiga klang, som ljuder så behagligt genom den frostiga luften en kall och månljus vinterqväll; snarare kunde man af bjellrornas långsamma|282| och melankoliska ljud, som ofta afbröts och stundom tycktes alldeles upphöra, sluta till en mödosam, knagglig och tungfotad färd, hvilken förmodan också vann en hög grad af sannolikhet genom vägarnas tillstånd nu under yrvädret.

84 Emellertid närmade sig bjellerklangen alltmera, och en hukande varg – ty andra åskådare funnos icke för tillfället vid röfvarekulan – skulle småningom kunnat urskilja konturerna af en s. k. koju-rekispråk: finska eller bastmattkur, sådana som brukades i norra delen af landet, mödosamt bana sig väg genom de hopade drifvorna. Detta åkdon, hvars brist på ett prydligt yttre tillräckligt ersattes af dess rymlighet och beqvämlighet, drogs af en enda häst och kördes af en kusk, som vadade bredvid släden ända till armarna i snön. Tid efter annan nödgades hästen af trötthet stadna, hvarvid kusken icke underlät att med sin breda skullra bakifrån lyfta åkdonet ur drifvan. Härmed kom släden åter i gång, men blott för att femtio eller hundrade steg derifrån ånyo sjunka i djupare drifvor och påkalla än större ansträngningar. Man måste göra kusken den rättvisan, att han sparade lika litet sig sjelf, som hästen, medan en alnslång skjutspojke, inkrupen i en fårskinnspels, tilläts att, så godt han förmådde, hålla sig qvar på kusksätet. På detta sätt fortsattes färden en stund framåt med den finska ihärdighet, som här var oumbärlig, derest man icke ville tillbringa den långa vinternatten i snö och ödemark.

85 På den punkt, der de resande nu befunno sig, hade de en mil bakom sig till Ruhala gästgifveri och nästan lika lång väg framför sig till Kallenautio. Utsigten att uppnå ett skydd mot det tilltagande ovädret var så mycket ringare, som icke det minsta torp eller annan menniskoboning kunde upptäckas i denna öfvergifna nejd. Kusken fortfor att streta framåt med den okufliga resignation, som hans belägenhet fordrade, till dess att ett nytt och oöfverstigeligt hinder fullkomligt betog honom all utsigt att komma vidare.

86 En af dessa jättefuror, som nödgats böja sin stolta krona för stormen, hade i fallet stjelpt tvärtöfver vägen, hvarefter drifvorna innan kort hopat sig öfver dess grenar och stam, så att en hög vall af snö gjorde all vidare framkomst omöjlig. Sedan kusken öfvertygat sig, att vägen på sidorna om snövallen var likaså opraktikabel som öfver|283| densamma, upphörde han med alla vidare försök och begynte med flegmatiskt lugn att flinta eld på sin pipa.

87 Inifrån släden hördes nu en kärf stämma med otålighet fråga på finska hvad detta betydde. Mannen, som beklädde kuskens vigtiga embete och sannolikt tyckte allt fjesk vara öfverflödigt, fortfor att flinta med frusna fingrar; men då fnösket icke var rätt torrt, behöfde rösten derinne upprepa sin fråga:

88 – Isak, – karl, hvarför kör du icke?

89 Kusken hade nu lyckats tända fnösket, drog med välbehag ett par ansenliga rökar, jemkade seltyget, pådrog sina hundskinnsvantar, närmade sig kuren och svarade lugnt: – för att vägen är stängd.

90 – Rappa till den lymmeln och vräk honom ur vägen! – fortfor samma stämma i kuren, påtagligen i den förmodan, att någon tavastländing stängt vägen med sitt lass och ej hade lust att vika åt sidan.

91 – På den biter intet mindre än sexton mans styrka, – svarade kusken i samma ton.

92 Nyfiket att se hvad detta kunde vara för en best till tavastländing, sträckte sig nu ett tjockt hufvud fram ur släden, med sådan omsorg insvept i en väldig grå bahytt, att man, ifall det varit litet ljusare, knappt kunnat skönja mer af bahyttens invånare, än en stor, rödfrusen näsa. – Jag ser ingenting framför oss, – återtog det tjocka hufvudet, som ej kunde urskilja den hvita snövallen framför släden.

93 – Det tror jag nog, – genmälde kusken lika flegmatiskt.

94 – Så kör på! – upprepade rösten från den grå bahytten i en mindre afgörande ton.

95 Denna förnyade uppmaning ansåg kusken troligen icke löna mödan att besvara, ty han begynte stillatigande aflösa betslet från hästens hufvud och mata åt honom en kaka bröd.

96 Det tjocka hufvudet syntes icke böjdt att gifva sig lika tåligt tillfreds. Det vände sig till den lille skjutspojken frampå kusksätet och frågade, mindre befallande, om han visste huru långt det ännu kunde vara till gästgifvaregården.

97 – Vi äro på halfva vägen, – svarade gossen, hackande tänderna på en gång af köld och fruktan.

|284|

98 – Finns här ej någon gård i närheten? – fortfor rösten allt saktmodigare.

99 – Hvad skulle här finnas! – svarade pysen betydelsefullt.

100 – Nå, hvar äro vi då?

101 – Vid röfvarekulan.

102 – Prata du! Icke finnas här några röfvare. Gå dit, och bed gårdsfolket hjelpa oss fram, så skall du få drickspenningar.

103 – Hvad skulle der finnas för folk!

104 Det tjocka hufvudet sträckte sig nu så långt fram ur kursläden, att hälften af dess tillhörande, ännu bastantare kropp blef synlig, och förslösade en ström af vältalighet, på hvilken endast stormen och furorna tycktes lyssna: – Röfvarekulan! Det är omöjligt; finns här ingen polis i landet? Vill man mörda och plundra oss? Hvar bor länsman? Kör dit, Isak, vänd om på ögonblicket! Här måtte väl finnas någon länsman i närheten? Vänd om, säger jag, till Ruhala. Se åt, karl, att du har pisken i behåll, och sätt dig icke på hattasken! När har man hört något sådant på vägen till Tammerfors? Men det är icke ett godt hår i tavastländingarne. Nå, karl, hvarför vänder du icke?

105 – Det är så godt att frun lägger sig att sofva, – svarade kusken med samma lugn, som kunnat reta en sten. – Här komma vi hvarken fram eller tillbaka.

106 Den ständigt tilltagande snöyran, hvilken hastigt igensopade hvarje spår på den väg, som släden tillryggalagt, tycktes blott alltför tydligt besanna dessa föga glada förhoppningar, då en alldeles oförmodad utsigt yppades för de resande att möjligen komma ur deras kinkiga läge i natten och drifvorna.

|285|

4. Ett möte.

Vakna, herre! Skogen är full af röfvare.

107 Det, som så oförmodadt åter lifvade den strandade slädens förhoppningar norr om snövallen, var en ny bjellerklang söderom vallen. Ingenting mindre än ett underverk tycktes kunna befria de resande, och föga mindre än ett underverk var det också, att denna tid, på detta ställe och i detta oväder möta en annan resande. Likväl intogs det tjocka hufvudet, oaktadt dess karlavulna stämma, af en ny oro, som spordes i den förnyade uppmaningen, att Isak måtte se efter sin piske. – Och hör, Isak, bryt mig en lagom qvist af trädet der, så vill jag räcka den ut från kuren, likasom vore det en pistol.

108 Isak mumlade något om att röfvare sällan brukade köra med bjellror, men lydde befallningen. Medan han skar qvisten till någorlunda likhet med det vapen den skulle föreställa, hördes han yttra något, att frun borde nu rätt låta höra sin bästa trumpet, så skulle icke den värste bandit kunna skilja henne i mörkret från en länsman på embetsresor.

109 Det ombonade hufvudets ägarinna – ty det hade verkligen en ägarinna – tycktes ej finna sig alls mankerad af möjligheten att sålunda misskännas, utan anmärkte godmodigt, att hennes slägt i alla tider varit manhaftigare på qvinnosidan; och vore hon icke så ovig nu i pels och sex kjolar, så kunde hon väl taga sin man i kragen så godt som en annan; det vore ej första gången.

110 – Ja, det kunna alla hennes bodbetjenter och Savolaksbönder intyga, – mumlade Isak ånyo, medan han klättrade, så godt sig göra lät, upp på snövallen, för att hålla utkik mot fienden. – Han spar ej hästkraken, den der! – yttrade kusken till sig sjelf, när han, till sin förvåning, hörde bjellrorna klinga i raskt galopp genom de höga drifvorna.

111 Det dröjde ej länge, innan en liten lätt släde, dragen af två hästar, närmade sig vallen och stadnade ej förr, än|286| hästarne insjönko bland furans snöbetäckta grenar och förtvifladt bråkade att lösgöra sig derifrån. Skjutskarlen, som körde den ankommande släden och väl igenkände det illa beryktade stället, men icke beskaffenheten af det hinder, som plötsligen reste sig i hans väg, började högljudt välsigna sig; och när han nu såg Isaks gestalt öfverst på vallen framskymta i snöyran, var det ganska förlåtligt, att han af alla krafter begynte skrika: – Röfvare! Vakna, herre! Skogen är full af röfvare!

112 Vid detta rop uppreste sig från baksätet af den lilla släden en lång, nedsnöad och sömnyr gestalt, famlade ett par sekunder med handen innanför pelsrocken och lyftade derefter ett litet mörkt föremål, som påtagligen gjorde bättre tjenst, än den nyss skurna furuqvisten, ty i ögonblicket derefter small ett skott, och en kula susade så tätt förbi den hederlige Isaks hundskinnsmössa, att denne i häpenheten miste fotfästet och tumlade baklänges utför snövallen.

113 – Jo, den fick knäppen! – ropade skytten hurtigt. – Stryk med hästarne, stryk, min gubbe; gör oss klara från det fördömda otyget här framför oss. Låt dem visa näbben derborta en gång till, så skall jag lära dem stänga vägen. – Och vid dessa ord framtog han sin andra pistol, medan han letade efter krut och kulor i resbältet, för att ladda ånyo.

114 – De ha skjutit ihjäl Isak! – hördes nu en yngre qvinlig stämma ropa från kursläden norrom snövallen och ackompagnerades dervid troget af den lille skjutspojkens högljudda snyftningar. Men det välbekanta ombonade hufvudet måtte ansett det mera politiskt att visa ett mod, som icke motsades af den trumpetlika rösten, hvilken för tillfället antagit sina djupaste bastoner. – Hvad nu, skurkar! – hördes den tappra frun ropa i snöyran. – Akten eder för mina pistoler, och ... och ... tig, Lisu! ... (här höjdes rösten) våra karlar komma strax efter. Simon! Pekka! Jaako! Skynden eder, slån ihjäl de bofvarne, som öfverfalla hederligt folk på landsvägen!

115 – Hvad är det de skrika derborta? Jag tyckte mig höra någon ropa på hjelp, – sade skytten på södra sidan om vallen till sin reskamrat, skjutskarlen.

116 – Det är någon stackare, som de fått i sina klor, – genmälde denne. – Hör, nu ropa de på hela sitt anhang|287| att komma och mörda oss! Låt oss vända om, herre; de höra till samma rymmareband, som fångades i höstas af länsman och bönderne på Kaivando bro i Kangasala.

117 – Vända om! – upprepade skytten föraktligt. – Har jag tid att vända om, jag! Men låt oss vänta litet och se hvad de vidare företaga sig.

118 Emellertid hade Isak kafvat sig upp ur snön och jemkade sig oskadd, men något förbluffad, fram till sin släde såsom ett tröstens budskap för dennas uppskrämda invånarinnor. Utan att svara på deras frågor, gjorde han ett försök att vända släden, men deraf vardt intet.

119 – Isak, hvad företager du dig? – ropade den tappra frun med betydligt ökadt kurage, ty man vänjer sig äfven vid krig, och den goda frun måtte hafva ansett Isaks återkomst som en till hälften vunnen seger. – Ha vi tid att vända, när Pellavoinen rest före oss i går till marknaden?

120 – Om jag visste, att de ej vore flera än två! – svarade Isak tvekande. – Men höra de till rymmarebandet från Sveaborg, så ha de stulit sig hästar och komma flera efteråt. – Händelsen vid Kaivando pass, der ett talrikt band af förrymda fångar från Sveaborg råkade mellan två eldar, skott lossades och blod flöt å båda sidor, var den tiden ryktbar i hela landet och kan tjena läsaren till en förklaring på det ömsesidiga misstaget vid röfvarekulan.

121 – Låt oss vänta litet och låtsa som hade vi flera i följe! – återtog det ombonade hufvudet.

122 Man väntade således en garde på båda sidor vidpass en half timma, i det att hvardera partiet ansåg sig skyddadt af snövallen, som skymde och stängde det från fienden. Slutligen blef den resande söderom vallen otålig och företog sig, dock med spänd pistol, att rekognosera terrängen, i det att han i sin tur med mycken försigtighet uppklef på vallen. Till hans förundran var kursläden den enda misstänkliga syn, som der mötte honom. – Hvad ären I för skojare? – ropade han, mera uppriktigt, än höfligt åt det fientliga partiet på norra sidan.

123 – Hvad är ni sjelf för en landsstrykare, som understår er att skjuta på hederliga marknadsresande? – genmälde från kuren det ombonade hufvudets barska stämma.

|288|

124 – Det var mig ena bestar till marknadsresande, att begifva sig ut i sådant väder och bygga en snömur tvärt öfver vägen, – ropade åter mannen i pelsrocken.

125 – Skäms litet att skylla bättre folk än ni sjelf för att en tall blåst kull öfver vägen! – svarades åter från kursläden.

126 – Jag har brådt, jag.

127 – Det ha vi med.

128 – Ja, det tycks så på båda sidor! – genmälde mannen med pistolerna i en muntrare ton och klef så ned på norra sidan om vallen. Men icke förr såg den manhaftiga frun honom närma sig kursläden, innan hon utsträckte furuqvisten och ropade: – menniska, om ni kommer ett steg närmare, smäller det!

129 – Hvad pratar ni? – utbrast den andre skrattande och stack in sina vapen. – Jag är student, heter Gråberg och kommer från Helsingfors. Är det nog, eller hvad?

130 – Hvad för något? Lars Roderik Gråberg?

131 – På spiken. Och efter min herre har den äran att känna mig, så torde jag få den äran att veta min herres namn. Positospråk: latin, en klockare, som reser att bocka sig för en vaccinatörssyssla? Eller en kronobefallningsman, hvars dristiga ärelystnad sträfvar ända upp till assessorstiteln? Det skall vara mig kärt, om jag kan stå till tjenst med min protektion; utan skryt har jag mina försänkningar i byråkratin. Jag har nu en tid bortåt studerat både dess späda frön och dess fullmogna frukter. Det har kostat mig vackert.

132 – Roderik ... känner du ej igen mig?

133 – Jag ser titulusspråk: latin första gången. Eller rättare, jag ser ingenting alls för detta infama yrväder. Men jag hör desto mer ... och herrn är bestämdt en klockare.

134 – Klockare? Skäms litet! Känner du ej din egen köttsliga moster?

135 – Är det moster sjelf! Åh, tusan. Nå, välkommen till röfvarekulan! Hur står till?

136 – Såsom man kan vara till mods, midti natten i skog och snö, när man helsas med krut och kulor af sin egen systerson.

137 – Der föll en karl, – återtog studenten, märkbart oroad af denna påminnelse. – Jag måtte väl icke ha sårat någon?

|289|

138 – Nej, lyckligtvis ingen annan än drifvan, och det var icke din förtjenst. Pojkar borde aldrig tillåtas att handtera så farliga leksaker. Se nu till huru du kan hjelpa oss åter på väg.

139 – Och moster reser med en häst för fyra personer ... moster, som hade råd att uppbåda trettio!

140 – Skjuts kostar pengar.

141 – Och hvad för moster den långa vägen till Tammerfors? Är icke vanliga marschen till Kuopio marknad?

142 – Hvarför jag reser till Tammerfors? Dum fråga! För att uppköpa lin. Folket behöfver arbetsförtjenst, kronan delar ut spånad i vinter. Det blef slädföre, jag tog mitt parti och skickade några lass kaffe och socker söderut, efter jag ändock måste lega foror för återresan. Icke förr fick Pellavoinen nys derom, innan han reste mig i förväg i går. Men jag skall upphinna honom, jag skall salta hans marknad.

143 – Pellavoinen? Har ej den äran.

144 – Och du känner ej störste linhandlarn i Österbotten! Lita på, att han går far dins ärender. Men du har ännu ej sagt mig hvarför du reser i sådant väglag och med två hästar. Pojke, kallar du detta en god hushållning?

145 – Tid är pengar. Jag har gifvit boken på båten, jag vill bli köpman. Åh, moster, på nästa marknad skola vi kappas om linet! Men huru mår Lisu? Är hon åter hos sin farbror, den gamle procentaren? Jag har hört sägas, att han skall vara illa sjuk.

146 – Hvad säger du? Är svåger Sten illa sjuk? Han måtte väl icke låta förleda sig på sitt yttersta att testamentera sin egendom åt något barmhertighetsverk!

147 – Barmhertighet säges just icke vara hans svaga sida, – genmälde systersonen.

148 – Roderik, tala med respekt om din mosters svåger! Jag ämnade besöka honom på återresan. Men om han endera dagen kolar af ... Det kan ej uppskjutas, jag är tvungen att vända om.

149 – Och moster skulle låta Pellavoinen slå hela linhandeln under sig!

150 – Ja, säg, är det icke rosenrasande? Men huru kan jag lemna svåger Sten i händerna på vildfrämmande menniskor? Hvad skall jag göra? En affär på minst tusen lispund. Och likväl, när jag besinnar, att svåger Sten|290| äger ... nå, det angår ingen hvad han äger ... och att någon skenhelig person kunde ... jag vänder om. Isak, tag herrns båda hästar ... spänn dem för min kursläde ... spänn vår häst för herrns släde ... kör till Tammerfors, sälj mitt kaffe och socker; använd pengarna till att köpa lin! Du vet mina priser, Isak ... högsta möjliga för sockret, minsta möjliga för linet. Lyckas du ej köra förbi Pellavoinen, så var en timma före honom på torget ... Tag förskott för varorna hos Petterson & Kompani ... Bjud fem procent ... traktera bönderna, ... räkna ej på några kannor rhum ... Se så, raska på dig! Roderik, min gosse, nu följas vi åt!

151 Dessa anordningar beslötos och uttalades så raskt, att studenten hvarken hann eller vågade göra några invändningar. Och då nu yrvädret efterhand öfvergått till blida, lyckades man att med tre mans styrka vända slädarna och verkställa den förändrade reseplanen.

5. Kusinerna.

Förstånd och godt hull komma med åren.

152 När unge herr Gråberg sålunda nödgats, med eller mot sin vilja, utbyta sitt lyckliga oberoende mot äran att blifva sin tappra mosters beskyddare, gjorde han en dygd af nödvändigheten, uppknäppte fotmanteln och lyftade sin ena ytterstöfvel till ett djerft steg, som skulle föra honom till den respektabla matronans sida i kursläden. Men hans förvåning blef icke ringa, när den manhaftiga frun sköt stöfveln tillbaka, tillknäppte fotmanteln och frågade barskt hvad detta skulle betyda.

153 – Jag trodde, – svarade ynglingen menlöst, – att släden var bred nog.

154 Fru Margret Halm lät förnimma: – Om icke nutidens ungdom vore blind af tobaksrök, kunde väl en ung|291| flicka begära att icke ihjältrampas af sin kusin. Lisu, räck handen åt Roderik!

155 Utan invändning räcktes genast en hand med ullvante ur kursläden och möttes af unge Lars Roderik med nästan mera öfverraskning, än nöje. För att förklara dessa känslor, må genast tilläggas, att hans far, konsul Gråberg, lika betydligt misstagit sig om sin unge herr sons trohet mot ungdomsflammor, som om hans plötsliga lust för hemresan och handeln. Det fanns verkligen en oskyldig tid, när Lars Roderik varit förtjust i sin unga kusin, men dessa känslor hade hunnit förblekna i hufvudstaden och gifvit vika för en brinnande lust att se sig omkring i verlden samt någon tid vara befriad från fadrens stränga kontroll. John Halm hade fått resa till England, för att lära sig handel; Lars Roderik Gråberg ville försöka samma utväg, lika godt huru det sedan ginge med handeln och Lisu Halm. Då den unge studenten icke sett sin kusin sedan flera år tillbaka, var det förlåtligt, om hennes namn hos honom upplifvade hågkomsten af en liten gänglig flickunge med lingult hår, urvuxen klädning, något röd näsa och munnen full, än af lingon, än af stora katekesen, hvilken hågkomst ej kunde vara särdeles lockande för en ung hufvudstadsbo, som redan varit tjugufyra gånger dödligt kär och ännu icke förvärfvat nog lefnadsvett att uppskatta en god hemgift efter dess verkliga och klingande värde.

156 Alltså räckte Lars Roderik sin kusin handen med den uppriktiga föresats att vara så litet älskvärd som möjligt, och till en början knep han, efter några vårdslösa ord, den lilla ullvanten ansenligt hårdare, än som just var förenligt med en kavaljers finkänslighet. Troligen väntade han att blifva knipen tillbaka, ty sådant hade skett mer än en gång förut under små inbördes krig, när Lisu var barn. Nu lemnade Lisu vanten i sticket och helsade ett saktmodigt godafton med en röst, i hvilken Lars Roderik hvarken kunde igenkänna den moderliga bas-stämman eller den forna långkatekesen.

157 – Lisu har varit i Stockholm, – sade modern, – men sedan i höst har hon börjat följa med mig på marknaderna. En rask flicka skall vänja sig att sköta affärer; dertill duger hon bättre, än mången karl. Så har jag gjort, och när jag nu har Lisu, ämnar jag afskeda min andre bokhållare.

|292|

158 Fru Margret Halm dref, som mången annan köpmansenka, sin egen handel och intog en sjelfständig ställning mellan sina två rivaliserande svågrar Halm och Gråberg. Lars Roderik visste ock rätt väl, att mången förmögen köpmans dotter i de norra städerna ännu under de första tjugu åren af detta sekel tjenstgjorde som verklig bokhållare vid sina föräldrars handel, sålde i butiken, köpte på torgen, skötte korrespondens och reste med far eller mor på marknaderna. Denna sed hade väl vid tidpunkten för vår berättelse mycket aftagit i en del städer, men fortfor ännu i andra. Lars Roderik kunde således icke finna något ovanligt deri, att hans kusin skötte affärer och företog marknadsresor; men i södra Finland hyste man andra åsigter om unga flickors uppfostran; en kontoristbefattning lyckades icke höja Lisu i ynglingens ögon så, som hennes mor törhända beräknat. Han nöjde sig med en kort kompliment, uttryckande hans fägnad öfver att Lisu blifvit »så duktig», och tog sin plats på kusksätet, med föresats att vid första tillfälle beställa sig egen skjutshäst och – som hans tankar föllo sig – låta gumman och hennes bokhållare trumpeta bäst de behagade. Med denna lofliga föresats tände han en cigarr och låtsade icke märka, att vinden dref dess tjocka rökmoln direkt mot damerna.

159 Förtalet påstod, att fru Margret Halm sjelf blifvit någon gång ertappad med en pipsnugga i munnen mellan magasinet och bodkammaren; visst är åtminstone, att hon icke fann sig synnerligen förolämpad af sin systersons ohöflighet. Man anlände utan vidare äfventyr till Ruhala gästgifveri, man inqvarterades i en rymlig sal, der hvarje stol var olik den andra och der ett mästerstycke i Jönköpings träsnidarekonst, – en tafla, föreställande »giftasträdet», behängd med fästmän i stället för mogna äpplen, – redan i decennier väckt alla förälskade resandes beundran.

160 Vid det flammande skenet af grof furuved utvecklade sig nu tre nattfjärilar ur pelsarnes puppor. En fullfjädrad student, tjugu år gammal, mörkhårig, rödkindad, gladlynt, beväpnad med alla manlighetens företräden: cigarrer, pistoler, piske och en omsorgsfullt vårdad brodd af mustacher, stampade snön af sina stöflar vid tröskeln. Ett kolossalt bylte af koftor och shawlar upprullade sig hurtigt till en matrona om 50 år, hvilken med venstra handen lyftade|293| sjelf sin kappsäck ur förstugan, medan högra handen gaf den drumlige skjutskarlen en knuff i ryggen. Ett betydligt mindre bylte afvecklade sig till en ung behaglig person, hvilken studenten ej utan nyfikenhet företog sig att granska i det fladdrande skenet. Han väntade sig återfinna den 15-åriga snärta, hvilken för tre år sedan ömsom behagat, ömsom förargat honom. Han återfann en lång, väl starkt byggd, men smärt och vacker flicka om 18 år, som betraktade honom med lugna, stadiga, kloka blickar. Icke illa för en marknadsmamsell! tänkte han vid sig sjelf. Men hvarför skulle han, en gentleman, besvära sig med onödigt krus? Han fattade kusinens hand och behagade med kännaremin utlåta sig, att Lisu vuxit och blifvit vackrare sedan sist, men han kunde icke begripa hvems dotter hon var, när den moderliga naturen skapat henne så mager.

161 – Har ingen fara, – svarade modern. – Vid Lisus år vägde jag knappt så mycket, som hon nu väger, men förstånd och godt hull komma med åren.

162 Lars Roderik ryste. Denna smärta varelse skulle, också hon, en dag väga aderton lispund! Också hon skulle, uppstoppad i sju kjolar, väga in smör, salta lax och bjuda en sup åt tjärbönder vid disken! Men han borde icke ingifva Lisu eller hennes mor en ogrundad förhoppning att i honom finna en tillbedjare. Han återtog derför likgiltigt talet om Lisus farbror, kommissarien Sten Halm i Storkyro, hvars sjukdom så oförmodadt korsat den tillämnade marknadsresan. – Jag har aldrig sett kommissarien, – anmärkte han. – En krånglig gammal herre, efter hvad man berättat mig. Han skall ha funnit de vises sten ... han gör guld.

163 – Den som spar, han gör guld af gråsten, – genmälde mostern.

164 – Ja, hvarför icke af grå berg? Stenar äro mångahanda: tegelstenar, skorstenar och så vidare, – inföll studenten sjelfsvåldigt. – Min far önskar, att också jag må finna en sådan oskattbar sten. Jag gör honom hellre det nöjet att slösa hvad han har samlat. Hvarför skulle han annars samla? Men en sådan spindel, som kommissarien derborta, hvilken glädje har han af de vises sten? Lisu, ämnar du ärfva din farbror, så gör honom den tjensten att|294| gifta dig med en liberal karl, som sätter det giriga kapitalet i omlopp!

165 Lisu svarade: – Hvarje knähund kan lefva sorglöst på andras besparingar. Vore jag karl, skulle jag blygas att icke sjelf vara min lyckas smed.

166 – Lisu kan, Gudskelof, försörja sig sjelf, – bekräftade modern.

167 – Och hvad kallar min sköna kusin lycka? – fortfor studenten i samma sjelfsvåldiga ton. – Kanhända en god marknad?

168 Lisu såg honom stadigt i ögonen. – Jag kallar det lycka, – svarade hon, – att kunna arbeta för egen och andras välfärd. Jag kallar det lycka, att vara en fri menniska, som icke är någons gäldenär eller någons slaf och icke står till boks hos någon annan, än Gud. Men det kallar jag skam och ofärd, att vara lustarnas vindflöjel och de glada dagarnas gräshoppa.

169 Studenten betraktade henne med en lång, förvånad blick och började hvissla. Efter en stund frågade han: – Är det sannt, att kommissarien ser spöken?

170 – Prat! – sade mostern.

171 Man hade beställt kaffe, tjensteflickan inbar den tarfliga brickan, hvars innehåll brukade beräknas till två skillingar koppen, i händelse de resande icke ansågo detta för dyrt. Man lade ny ved på brasan, fru Margret Halm slog så mycken grädde i koppen, att kaffet rann öfver bräddarna, drack ur fatet på bit och njöt af det lyckliga lugn, som man erfar efter en resa i mörker och drifvor, i besittning af alla hvilans behag.

|295|

6. Om Hans Kristofer Halm och slägtarfvet.

Då kom frestaren ...

172 – Medgif, moster, att kommissarien ser spöken! – började studenten ånyo, när han såg en känsla af välbehag utbreda sig öfver den korpulenta fruns person, från hårfästet ända ned till den jättelika hand, som höll kaffekoppen.

173 – Om svåger Sten ser spöken, – genmälde nu den tillfrågade i en blidare ton, – det vet jag icke, och det angår mig icke. Det vet jag, att något ditåt har händt hans far, min svärfar.

174 – Det är ju förunderliga saker! – återtog Lars Roderik med en så allvarlig min, som han var i stånd att antaga. – Jag har aldrig hört, att någon Halm, utom moster och Lisu, trott på annat mellan himmel och jord, än guld, silfver och laga ränta. Kanske vill moster, som berättar så utmärkt väl, låta oss höra en aftonsaga.

175 – Och hvartill skulle det tjena, min unge herre? Kanske till att förslösa din mosters erfarenhet, likasom du förslösar din fars penningar.

176 – Hvad tror moster om mig? Jag, som kan vara så allvarsam! Jag, som så gerna vill lära mig något nyttigt!

177 – Du sade något. Ja, du är en Gråberg, du. Halm och Gråberg, det kommer på ett ut. Jag känner de slägterna: de kunna spegla sig i hvarandra. Och efter du är en Gråberg, skall du få lära dig något af en Halm. Man skall vara sparsam och omtänksam här i verlden, men man skall icke göra mammon till gud.

178 – Som kommissarien?

179 – Nej, som Hans Kristofer Halm.

180 – Nå, hur var det med honom?

181 – Han var en klok och driftig man; derför blef han, till sin ofärd, svåra rik. Han lefde på den tiden, när saltet kostade en riksdaler kappen och när det ännu lät göra sig att fylla fjerdingarne med blanka speciedalrar. Sådana hade han i innersta källaren åtminstone sex, och under sista kriget kommo der lika många till: i dem voro silfver|296|rublar. Nå ja, det var intet ondt deri, det kunde allt vara lika ärligt förtjent, som när andra låta bonden betala 47 skillingar för en pappersrubel. Men visst sade folket, att salig svärfar såg nog mycket på sitt och nog litet på andras, jag vet icke, det sägs så mycket om rikt folk; afunden är alltid fyndig att skapa småstenar till berg ... Lisu, fyll i min kopp, det är godt för bröstet.

182 Lisu fyllde koppen ånyo med rykande kaffe.

183 – Nå ja, – fortfor fru Margret, – en mil från staden bodde en rik bonde på Toismäki; han hade sex hemman, och huru han nu råkade i skuld hos salig svärfar, vet jag icke, men alla sex hemmanen gingo under klubban. Då säges Toismäki-bonden ha lofvat, att för hvarje af hans hemman skulle Hans Kristofer Halm mista ett skepp. Det var några år efter pommerska kriget, vill jag tro, och eftersom England den tiden låg i krig med Frankrike och salig svärfar mest brukade skicka sina laster på Marseille och Havre, hände sig, att engelsmännen togo hans sex skepp, det ena efter det andra som god pris. Det var mer än en bergad man kunde stå ut med, efter ingen ville assurera fartyg för krigsfara, och salig svärfar blef nu fattigare än bonden på Toismäki, som hade en torpstuga qvar, när hvarje sticka i svärfars gård var intecknad för skuld. Olyckan gick honom så hårdt till sinnes, att han icke hade ro hvarken natt eller dag; för se, det är lättare att vara fattig i all sin dag, än att en gång hafva fått smak på denna verldens ägodelar. Då kom frestaren ...

184 – Jag förstår ...

185 – Hvad för något? Du förstår ingenting, låt mig berätta! Den tidens ryktbaraste trollkarl hette Matts Kallanvaara och bodde i Kemi. Salig svärfar reste till Kemi, och deri var intet underligt, det gjorde ju mången annan för tjära och sågstock, som flottas ned utför elfven. Men det kunde ett barn begripa, att från den tiden gick åter allt lika fort uppåt, som det nyss förut hade gått nedåt. Åttiåtta års krig bragte svärfar på fötter igen; derefter började silfverfjerdingarne trängas i långa rader på källaregolfvet, och när en ny fördes in, fingo de äldre maka åt sig. Men dukatkaggarne förvarade salig svärfar i den stora messingsbeslagna ekkistan uti sin sofkammare, samma kista, som svåger Sten sedan fick på sin lott vid arfskiftet.

|297|

186 – Det förundrar mig, att gamle Halm, som var en så klok affärsman, lät penningarne ligga der ofruktbara, i stället att draga in dem i rörelsen och låta dem gifva mångdubbel ränta.

187 – Säg det! Aldrig skulle han heller ha gjort det under sin första välmaktstid. Men efter fattigdomen och resan till Kemi blef svärfar en annan menniska och släppte ogerna ifrån sig det guld eller silfver han en gång hade i händerna. Ja, det vill säga silfret, ty guld vågade han de sista tiderna hvarken se eller vidröra.

188 – Huru var detta möjligt?

189 – Möjligt eller icke, men så var det. Blotta åsynen af guld gjorde honom ursinnig. Jag var den tiden nyss gift med salig Otto Kristofer, Gud signe honom, han var så olik far sin, som en sexstyfversslant är olik en holländsk dukat; penningen rann ut ur hans händer i tid och otid, och hade icke jag hållit fast kopparslanten ... men det är detsamma, jag prisar det som en nåd, att Otto Kristofer aldrig fick på sin lott det olycksaligaste slägtarf, som en godhjertad son kan ärfva efter en hårdhjertad far. Hans Kristofer Halm, fadren, blef bestraffad med det förskräckliga, att hans hjertas lust på samma gång blef hans ögons fasa. Jag var då unga menniskan och bodde med två svågrar och en svägerska i svärfars hus. Jemmer, hvilket bråk vi hade med gubben! Vi måste, så sannt jag här sitter, gömma för honom alla våra guldnipper; ingen af oss fick bära en guldked om halsen eller en guldring på fingret. De förgyllda ovala ramarne kring hans och salig svärmors konterfejn, som kostat vackra pengar i Stockholm, måste öfvermålas med svart, för att han ej tålde se dem. Sjelfva den gula färgen var för honom en styggelse. Hvarken salig svärmor eller någon af döttrarna vågade bära en gul handske eller ett gult band. Ja, det stod till en gång, när jag i min välmening räckte salig svärfar en gul apelsin! ... Se åt, Lisu, att icke min kofta svedes vid spiseln!

190 – Nämnde icke moster, att några dukatkaggar förvarades inne i sofkammaren?

191 – Säg icke annat! Så förunderlig är menniskan, käre gosse; hö och strå äro vi alla, »ihmis parka, aivan arkaspråk: finska», såsom det heter uti vår finska psalmbok. Salig svärfar, som ej fördrog guld mer än en tattare vill se en fotblack,|298| fortfor likväl att älska den gula metallen såsom han aldrig älskat någonting annat i himmelen eller på jorden. Han samlade i kaggarna dukat efter dukat, men alltid i mörkret och med svarta handskar på händerna. Han kände så väl vigten och klangen, att ingen kunde bedraga honom. Mottog han om dagen ett guldmynt i sina liqvider, skedde det alltid med bortvända ögon och handsken pådragen. Jag stod väl hos gubben; ofta lät han om qvällarna kalla mig in till sitt rum. Margret, sade han, räkna dukaterna! Då ville han alltid, att jag skulle låta dem klinga. Hör du, sade han, är det icke musik? Men, svärfar, sade jag en gång till honom, låt oss tända upp ljus; det är så nöjsamt att se de vackra pengarna ... Nej, sade han och grep mig hårdt i armen, – intet ljus! intet ljus! ... Ändock hände, bevare oss väl, en qväll, när svärfar och jag sutto på detta sätt i mörkret och räknade och klingade, att tjensteflickan, som var nyss kommen till huset, hade något ärende till mig och inträdde med ljus i rummet. Salig svärfar sprang upp, och guldmynten trillade åt alla håll öfver golfvet. Verldens tider! Aldrig kan jag förgäta hur han såg ut, när ljuset så oförmodadt sken in i kammaren. Han blef hvit som ett lärft, han stirrade som en besatt på det utspillda guldet, likasom kunde han ej vända sina ögon derifrån, fastän denna syn slet honom sönder som när man rifver ett bombasinsstycke rätt efter tråden. Slutligen rusade han med ett anskri öfver golfvet, trampade på guldmynten, likasom han trampat på giftiga djur, och ropade åt oss, att vi skulle döda ormarna, som ville bita honom. Jemmer, hvad kunde vi göra? Från den stunden blef Hans Kristofer Halm från sina sinnen och tyckte sig beständigt strida emot det gyllene spöket, som han kallade det. Tre veckor derefter slöt han sina dagar ... nå, jag säger ingenting, ömkeligt var det; vi äro alla skröpliga ting inför Vår Herre. Toismäki och många andra fingo lefva och se det ... Lisu, gif mig min blårutiga näsduk och putsa ljuset; ser du ej, att der är en tjuf?

192 Oaktadt en god portion lättsinne, hade den unge studenten ej utan deltagande och nästan med rysning hört denna berättelse, hvilken så litet motsvarade hans hopp om en munter spökhistoria. Icke en gång fru Margrets blårutiga näsduk och tre förnyade, trumpetlika snytningar kunde förjaga detta intryck. Det var derför med mera|299| allvar han frågade, om gamle Halms olyckliga inbillningar stodo i någon förbindelse med de gängse ryktena om kommissarien Sten Halm i Storkyro.

193 Fru Margret skakade betänkligt sitt ansenliga hufvud och svarade, efter någon tvekan, att hon hvarken kunde jaka eller neka dertill. Hon visste endast, att klokhet och galenskap stundom gå i arf från far till son, – stundom, men icke alltid; derpå vore salig Otto Kristofer det bästa beviset. Han gick ur verlden vid fullt förstånd, som han lefvat, och brodern, fru Margrets andre svåger Hans Herman Halm, hade aktats värdig blifva kommerseråd. Sten Halm var den äldste af bröderne. Han liknade sin far deri, att han i sin ungdom varit rik, i mannaåren fattig och på ålderdomen rikare, än någonsin förr. All sin ärfda egendom hade han förslösat på utrikes resor och hemkommit utfattig, förstörd, just en lockbit för den fule, alldeles som ...

194 Här afbröt fru Margret sig sjelf, likasom hade hon sagt mer, än hon fann rådligt för ungdom att lyssna på. Allt hvad Lars Roderik vidare lyckades utleta om dessa familjehemligheter var, att Sten Halm efter hemkomsten slagit sig på handel, men spekulerat för djerft, rymt undan fordringsägarne, rest utrikes och efter några år kommit för andra gången tillbaka, men denna gång rik. Han hade då betalat sina förra skulder, köpt en gård i Storkyro och der, afsöndrad från den öfriga verlden, slagit sig dels på advokatyr, dels på att göra sina kapitaler fruktbärande.

195 – Det vill säga procenteri, – inföll studenten. – Jag har hört sägas, att han börjat med att spara hop sockerbitar på bröllop och begrafningar, för att sedan sälja dem lodtals åt bondgummorna ...

196 – Han! – utbrast fru Margret förifrad, – Nej, du, den historien kan du berätta om småfolk. Sten Halm är storslagen, som hela slägten, far hans och bror hans. Små smulor förnöja icke dem, som utsträcka handen efter miljonerna. Tro då hellre hvad man berättar om en viss silfverlast.

197 – Den har jag icke hört talas om.

198 – Hvad? Icke om silfverlasten? Nå, det vet hela verlden, det tjenar till intet att tiga dermed. Silfret stod högt i pris, och svåger Sten spekulerade. Han köpte silf|300|vertackor i Sydamerika, assurerade högt, och fartyget sjönk. Men si, det råkade sjunka så olägligt på en bank, att nästan hela lasten ficks upp från sjöbottnen. Då var der öfverst silfver, men derunder gråsten och sand ... Åh, se på klockan, som visar 3 på morgonen! Godnatt. Gå, lägg dig i folkstugan! Lisu, stäng dörren efter honom!

199 Lars Roderik, som hoppats blifva bevärdigad med en sofplats på stolar i det enda gästrummet med dess två bäddar, som skulle upptagas af fruntimren, fann sig lika besviken i denna billiga väntan, som några timmar förut på sin plats i kursläden. Full af harm öfver ett så ringa undseende för en students och en slägtings rättvisa anspråk på ett hyggligt bemötande, begaf han sig motvilligt till en hård bänk i den folkfyllda stugan, inom sig besluten att i morgon säga alla marknadsresande mostrar ett höfligt farväl och fortsätta färden norrut i den lyckliga frihet, hvarmed han börjat sin resa.

7. Svåger Sten.

Jag tjenar alltid mina medmenniskor, om det också vore med sista skärfven.

200 Den sena decemberdagen begynte redan gry i nordost, när Lars Roderik Gråberg följande morgon väcktes på sitt hårda läger af fru Margrets välkända basröst. – Hästarne äro förspända! – lydde ordres. – Vi fortsätta resan och åtskiljas icke förr än i Lappo.

201 Ynglingen reste sig upp med värkande leder och fann motstånd fåfängt. Man liqviderade nattläger och kaffe för 3 personer med 24 skillingar, fortsatte resan mödosamt på oplogade vägar och tog det andra nattlägret i Lappo. Här funnos flera gästrum; äfven en students billiga anspråk blefvo här tillfredsställda, och Lars Roderik hade funnit sin kusin allt mindre motsvarande typen för en marknadsmamsell. Följande morgon förklarade han sig icke kunna lemna|301| två värnlösa fruntimmer utan beskydd i denna oblida årstid; han ville följa dem till kommissarien i Storkyro.

202 – Värnlösa! – upprepade mostern föraktligt och vägrade tvärt.

203 – Men jag kommer ju icke som arftagare. Jag kan vara till nytta, om kommissarien är sjuk.

204 Fru Margret besinnade sig. – Ja, det är sannt, jag kan skicka dig efter doktor och medicin till Wasa.

205 Lars Roderik följde. Dagen var redan långt framskriden, när våra resande, tredje qvällen efter sitt möte, åkte öfver Storkyros ryktbara slätter in på Napo bys område. Blidan hade redan hunnit förtära större delen af snön, hvarigenom detta bördiga, men skoglösa slättland mist sin hvita lackering. Stora rullstenar, magra gärdesgårdar och till hälften snölösa trädesåkrar målade landskapet grått i grått; blott här och der framskymtade en grön brodd, som lät de resande ana, att de nu befunno sig i Finlands och Österbottens rikaste kornbod, midt ibland dessa oöfverskådliga odlade fält, hvilkas längd och bredd blifvit ett ordspråk.

206 Om Finlands historia då ännu blifvit uppfunnen, hade åtminstone en student bordt erinra sig, att det var här, på dessa åkrar, mellan dessa kringströdda klippblock och på isen af denna breda elf med dess låga stränder, hvilken slingrade sig genom nejden, som Finlands öde afgjordes den 19 Februari 1714 genom Storkyro slag. Men för att bevärdiga forntiden med någon uppmärksamhet, bör man icke blicka för djupt in i samtidens glänsande flickögon. De resande betraktade ett enstaka ljussken, kommande från en gård på sidan om byn. – Der, – sade skjutskarlen, pekande ut i mörkret, – bor »guldkommissarien» (kulta komisariusspråk: finska). Rike herrar hafva åkt in i den gården med hästar och vagn och återvändt derifrån trasige, barfota, med renseln på ryggen.

207 – Kommissarien lärer vara illa sjuk? – frågade fru Margret, utan att låtsa höra de rike herrarnes missöde.

208 – När är han annat, än illa sjuk? – svarade skjutskarlen. – Men det finnes ett botemedel. Han blir alltid frisk, när han utmäter andras egendom. Vore icke klockaren ...

209 – Är klockaren förfaren i läkedomskonst?

|302|

210 – Icke vet jag, – var svaret. – Men när kommissarien utmäter, betalar klockaren, och strax är kommissarien sjuk igen.

211 Vidpass klockan 8 på aftonen stadnade släden på en enstaka gård, omgifven af temligen stora, men mycket förfallna åbyggnader. Den förmögne österbottningen bygger vanligen prydliga, vältimrade boningshus med ett öfverflöd af höga, ljusälskande, dragfulla fönster, hvarför främlingen ofta tror sig se herregårdar i en bygd, der dock sådana äro sällsyntare, än i någon annan del af landet. Men denna bofälliga gård med dess lutande gaflar, halft nedblåsta tak och söndriga fönsterrutor liknade föga en rik mans bostad uti det rika Storkyro. Bristerna framstodo så mycket tydligare, emedan boningshuset var uppfördt i två våningar, af hvilka den nedra våningens fönster befunnos starkt tillbomade med luckor. Inför denna ruin trodde sig de resande hafva kört miste.

212 – Är det här kommissarien bor?

213 – Jern bor i sjöbottnen, koppar i berget och guld i stenröset, – svarade skjutskarlen.

214 Skimret af ett ljus genom springorna af en fönsterlucka utvisade emellertid, att denna ödsliga och otrefliga boning icke saknade invånare. Ett groft hundskall lät höra sig, och fram rusade en af dessa räflika fågelhundar, som i de svenska bygderna vanligen heta »Skytt» eller »Snälla», i de finska deremot »Musti», om han är svart, och »Ransi» (Krans), om han bär en hvit fläck på halsen. Lars Roderik var nog oförsigtig att besvara denna välkomsthelsning med en snärt af sin piske, hvilket högst illa upptogs af gårdens fyrbente väktare. En häftig kalabalik uppstod. Ett dussin hundar i byn på andra sidan om elfven tycktes anse detta såsom en utmaning, och ett förfärligt skall genljöd från alla håll i den mulna vinteraftonen.

215 – I sanning, – utbrast studenten, – om kommissarien valt denna bostad för att söka det landtliga lugnet, så har han råkat väl ut. Men sedan vi nu gjort bekantskap med Cerberus, kunna vi ej hafva långt till Pluto.

216 Med dessa ord begaf han sig att bulta på den stängda förstugudörren. Bulta, det lät sig göra, men öppna, det var en annan fråga. Lars Roderik hamrade på i alla variationer, från den saktmodigaste knackning med långfingret till det gröfsta furioso med knytnäfven, men utan|303| framgång. Unge herrns tålamod befanns mindre uthållande, än den jernbeslagna förstugudörren. När hvarken den mildare eller den gröfre tonarten visade någon verkan, tillgrep han ett medel, som ej tillhörde de saktmodiga eller efterföljansvärda, men som mången gång visat sig ofelbart, när sömnige studenter nattetid bultat på stängda gästgifvaredörrar. Han afsköt en af sina pistoler tätt invid fönsterluckan.

217 Icke förr hade knallen förgått och röken af skottet något skingrats, innan en aflång öppning blottades i en af de närmaste fönsterluckorna, mynningen af ett gevär stack fram genom skottgluggen, en ny knall hördes och en kula hven så nära förbi den unge studentens öra, att han ofrivilligt förde handen till mössan, för att känna, om hon satt qvar på hufvudet. Högeligen förnärmad, grep han efter sin andra pistol, men denna var lyckligtvis oladdad alltsedan simulakern vid röfvarekulan.

218 – Hvad tager du dig för? – hördes fru Margrets stämma från kursläden. – Skäms att skjuta! Säg dem, att vi äro slägtingar, som förvänta nattqvarter och ett hyggligt bemötande.

219 – Det skall man se! – genmälde studenten förbittrad. – Hvad rör det en girigbuk, om jag ock skrefve med krita på dörren: tjockaste slägten? Nej, moster, Pluto har ingen svägerska. Penningen har hvarken far eller mor, syster eller bror, penningen erkänner ingen annan slägting, än penningen ... och derför ... nu skall moster få höra ... Herr kommissarie! ... Var god och låt upp! ... Jag är kronofogden Stigell från Laukkas ... jag kommer i en liten affär ... jag skall ropa in ett hemman i morgon på landskansliet i Wasa och räknar icke så noga med vilkoren, om herr kommissarien vill assistera med sextusen riksdaler ...

220 – Är du galen? Svåger Sten är ju dödssjuk!

221 – Sapper... det hade jag glömt! Men vi skola se, om icke sextusen piller kunna göra en död man lefvande ... Riktigt!

222 Vid dessa ord öppnades en vindslucka ofvanför den stängda dörren, ett hufvud i nattmössa tittade ut, och en knarrig, men alldeles icke sjuk stämma frågade: – Hvem är herrn, som öfverfaller fredliga menniskor midt i natten?

|304|

223 – Mjukaste tjenare! Tag ej illa upp; jag har brådt, det fanns intet annat medel. Jag har sagt mitt namn: kronofogden Stigell. Sextusen riksdaler. Fullkomlig säkerhet. Ränta och provision efter godtfinnande.

224 – Nå, hvarför vänder sig herrn till en fattig man, som får se sig om efter sitt dagliga bröd? Onda tider, dåliga tider ... res till major N. på Tottesund ... Hvar skulle jag taga sextusen riksdaler? Sådana inbillningar! Vill herrn låna mig utskylderna för i år ... tjugu riksdaler på mitt ärliga ansigte?

225 – Nå, Gud förlåte den gamle gnidaren, han, som kunde köpa en hel stad! – utropade fru Margret, ur stånd att hejda sin förtrytelse, i det att hon jemkade sig upp ur släden.

226 – Tyst moster! Säger moster ett ord, så svär han på, att moster är en förklädd karl. Nu skall jag pina gubben ... Herr kommissarien förkyler sig, att stå så tunnklädd hvarken inne eller ute, som det heter i gåtan. Fru assessorskan, som följer mig till Wasa, är beredd att gå i borgen med hela sin egendom. Men jag ser, att det icke är möjligt ... skjutskarl, vänd om!

227 – Vi ha fått töväder nu, – genmälde nattmössan blidare. – Det blir en grön jul, och hvad säger ordspråket? Folk dör som flugor. Men för att komma till affären, så skall jag se till hvad jag fattige man kan hopskrapa. Jag tjenar alltid mina medmenniskor, om det också vore med sista skärfven.

228 – Den har då blankt ingen skam i sig! – brummade fru Margret. Hon befann sig ungefär i samma ställning, som en välkorkad ölbutelj, hvilken man ställt att värmas framför en het kakelugn.

229 – Ett ögonblick, moster; man skall strax öppna för oss! ... Nå, vill herr kommissarien assistera oss med ett lån, – återtog studenten mera otåligt, än just var förenligt med hans antagna rol, – så var god och låt öppna dörren! Vi ha nu stått en timma på gården och kunna ej göra herr kommissarien den orättvisan att afslå en tarflig qvällsvard ...

230 Verkan af detta diplomatiska missgrepp dröjde icke att visa sig. – Aj, aj, – gäckade nattmössan, – så brådt han har, min bäste befallningsman! ... Påminner mig icke, att min gamle vän och gynnare, kronofogden Löfberg|305| i Laukkas, skulle ha fått en så ung efterträdare. Och fru assessorskan, förlåt ... är hon verkligen ett fruntimmer? Kanske vänta vi till i morgon. Låt köra till Sipilä ... ett stenkast härifrån ... ärligt folk, godt nattqvarter ... och billigt, billigt!

231 Men nu sprack ölbuteljen. Fru Margret hade småningom närmat sig trappan, dunkade nu ett tappert slag mot den stängda dörren och gaf fritt lopp åt sin länge närda förtrytelse: – Skäms litet, svåger Sten! Skäms, gamle snålvarg, att låta sin egen svägerska och brorsdotter stå i timtal i snön på en usel gård och icke unna dem tak öfver hufvudet! Ja, jag säger ingenting, men det säger jag än en gång: skäms litet, svåger Sten! Tvi tocken girigbuk!

232 Fru Margrets rättvisa vrede var troligen icke ensamt föranledd af den långa väntan i snön utanför en så nära slägtings ogästfria bostad. Hon hade öfvergifvit sina klokt beräknade och inbringande marknadsplaner; hon hade besvärat sig med en vinterresa om fyrtio mil fram och lika mycket tillbaka; hon hade beredt Pellavoinen, sin rival och afundsman, en lysande triumf; hon hade slutligen gifvit ut vackra skjutspenningar, och allt detta i förhoppning att finna sin dyrbare anförvandt på hans yttersta och i all ärbarhet ärfva honom. Nu dref han icke allenast gäck med hennes slägtkärlek, utan hade ännu dertill den förmätenheten att befinna sig kry och rask i en vindslucka, spekulera och schackra alldeles som förr. Höjd af skamlöshet! Mindre än så kunde komma en trogen svägerska att rodna af harm.

233 Fortsättningen af fru Margrets slägtkära helsning blef emellertid afbruten af den så ihärdigt belägrade och så strängt tillspärrade fästningens kapitulation.

|306|

8. Guldet spökar.

Vågar du visa honom din guldring?

234 Nattmössan hade försvunnit från vindsluckan i samma ögonblick ölbuteljens explosion röjt sällskapets inkognito. Strax derpå lät ljudet af en temligen liflig ordvexling innanför fästningsporten misstänka, att besättningen blifvit oense. Det dröjde icke heller länge, innan dörren öppnades och nattmössan visade sig på trappan, denna gång i hel figur, en lång, mager gestalt, bärande en lykta i handen.

235 Hade fru Margret Halm ännu kunnat hysa någon illusion om sin svågers helsotillstånd, så togs hon ur denna villfarelse vid anblicken af en rak, ståtelig gubbe, som trädde fram till henne med hurtiga steg, omfamnade henne med en ceremoniös höflighet och strax derpå förnyade samma helsning till Lisu. Han vore ledsen, att de så länge fått vänta på gården; men hvarför sade de ej genast hvilka de voro? Här i trakten färdades allehanda löst folk, som ej vore att lita på; de måste ursäkta, att en gammal man var mån om sin säkerhet. Aflossandet af ett skott så sent på aftonen vore icke heller det lämpligaste medlet för obekante resande att vinna förtroende, och de skulle icke förvåna sig, att en gammal militär besvarat en krigsförklaring med samma mynt. Men nu skulle de stiga in och hålla till godo med hvad en tarflig ungkarls hus kunde åstadkomma.

236 Man inträdde genom den förfallna förstugan i ett slags mottagningsrum, om möjligt, än mera bofälligt, än det yttre lät ana. Rappningen hade fallit af den stora, hvitmenade, öppna spiseln, golftiljorna gapade efter luft, tre eller fyra söndriga fönsterrutor sågos stoppade med blår; några usla stolar, ett grofhyfladt bord, en omålad säng och ett brunt väggur med tafla af en grå tallriksbotten utgjorde den mer än anspråkslösa möbleringen. En äldre qvinna vid sin spinnrock och en sofvande katt, utsträckt på en bastmatta i ett hörn, voro, förutom värden och gårdshunden, de ende invånarne i denna ruskiga bostad.

|307|

237 De resandes helsning besvarades med en snäf nick af spinnerskan, hvars röst nyss förnummits i förstugan, men som nu tycktes upptagen af en märkelig arbetsbrådska. Man pelsade af sig, kommissarien tände ett talgljus och införde sina gäster i ett inre rum, något mindre än det förra och icke mycket bättre försedt. Ett par skåp, en gammaldags byrå, ett nött skrifbord och dito omålade trädstolar utvisade, att detta måste vara värdens arbetsrum och sannolikt det enda beboeliga, utom hushållerskans.

238 Sålunda introducerad, dröjde fru Margret icke att underrätta sig om sin svågers helsa. Man hade sagt henne, att han varit skral på senare tider, och det fägnade henne, att finna honom så rask.

239 – Åh ja, för det mesta rätt bra, – svarade gubben. – Jag går vanligen en mil om dagen, äter mina tre goda mål och hugger sjelf min ved. – Likasom till bevis derpå, fattade han Lisu om lifvet, upplyftade henne som ett barn och nedsatte henne varligt på en af trädstolarne. På fru Margrets tunga sväfvade ofrivilligt ett »skäms litet»! Men hon teg.

240 – Svåger Sten har då alls icke varit sjuk? – upprepade svägerskan med en förundran, som föreföll hennes systerson oöfverträffeligt komisk.

241 – Icke som jag vet, – svarade kommissarien. – Det vill säga, när jag ej räknar en obetydlig krämpa, som stundom besvärar mig. Den unge mannen här, är det svägerskans son?

242 – Min systerson, Lars Roderik Gråberg, son till konsuln. Ursäkta hans pojkaktighet! Tog sig ju för att skjuta i luften, för att uppväcka huset.

243 – Jaså. Gråberg? Ja, jag påminner mig ... kände far och mor mycket väl. Jag trodde, att unga herrn hette Stigell och vore kronofogde i Laukkas. Det var för väl, att vi båda sköto miste i mörkret. Det händer mig annars sällan nog.

244 – Jag beder herr kommissarien icke illa upptaga ett litet skämt, – svarade studenten, något förlägen under intrycket af att rolerna syntes så tvärt ombytta. Han hade väntat sig finna en usel, krokryggig gammal procentare, med hvilken han kunde gyckla efter behag, och såg framför sig en reslig veteran, om hvilken man verkligen|308| kunde tro att han sällan sköt miste och som alltför tydligt lät honom känna sin öfverlägsenhet.

245 – Åh, säg morbror! – inföll fru Margret, mån om att utplåna spåren af det första missförståndet.

246 – Låt oss icke mera tala om ett par förflugna kulor, – fortfor den gamle i en lätt ton, som röjde den forne verldsmannen. – Säg mig hellre hvilken lycklig tillfällighet jag har att tacka för ett så kärt besök här i min ensliga bostad, der svägerskan finner af allt, att jag sällan ser främmande. Eller hellre, om det skulle vara affärer, så låt oss uppskjuta dem till i morgon, och berätta mig något om mina gamla vänner i de norra städerna.

247 – Inga affärer, bästa svåger! – skyndade fru Margret att svara. – Vi komma från en resa söderut och önskade i förbifarten se huru svåger mår i sin enslighet. Det är många år sedan vi sett svåger i gamla hembygden; och hade icke Lisu i förra vintras medfört en helsning härifrån, skulle svåger vara förlorad för oss.

248 – Ja, icke sannt, död och begrafven? Mina kära slägtingar skulle så uppriktigt hafva sörjt mig. Men de gamla, rostiga gevären kunna hänga länge på sin knagg, innan flintan faller ur låset. Jag trifs godt här i ensligheten. Sommartid sköter jag mitt kålland; vintertid har jag min svarfstol. Då och då en liten affär ... med något skall man ju lefva. Jag har få behof, och hvarje behof är en kedja. Hvartill behöfva vi vänner och umgänge? Unge man, ställ dig så, att andra behöfva dig, medan du sjelf behöfver ingen; det är det sanna oberoendet, det finns intet annat. Lisu känner det der ... Men det är sannt, ni kommen ifrån en lång resa; hvad skall jag bjuda eder? Dricker man ännu hvar afton toddy uti de norra städerna?

249 Lars Roderik svarade sanningsenligt, att han förmodade det, men kunde ej säga om seden förändrats under de två år, sedan han sist var hemma.

250 – Toddy kan jag ej bjuda dig, unge man, – fortfor kommissarien, – ej heller är jag försedd med té för fruntimmerna. Men något varmt kan ej skada i aftonkylan. Jag skall se till hvad ett så tarfligt hus kan åstadkomma på bondlandet.

251 Vid dessa ord gick han småleende ut.

|309|

252 Lars Roderik vände sig till sin unga kusin, hvilken nu, som förut under resan, iakttog en tystnad, som föreföll studenten odräglig. – Du kan tala, du, som en prest, men också tiga som en Uleå lax. Säg, Lisu, efter du känner huset, hvad skall han bjuda oss? Blir det uppvärmd surmjölksvassla?

253 Lisu svarade enstafvigt: – Vi få se.

254 – Hvad få vi se? Kanske vattlingon? Eller kokt vatten med enbärssirap? Det blir ofantligt helsosamt. Du får ärfva ett präktigt eremitage; du kan slå dig ned här och blifva barmhertighetssyster. Det behöfves i Storkyro: de slå så ofta för ro skull ihjäl hvarandra. Eller kan du slå dig på affärer. Med något skall man ju lefva.

255 Lisu teg, men fru Margret tog ordet. – Kära gosse, du talar som du har förstånd till. Du borde begripa, att visst folk har två sidor, en rät och en afvig. Svåger Sten roar sig att vända ut sin afviga sida för hela verlden, och den må du kalla hvad du behagar. Men han har en rät sida, som mera sällan och nästan mot hans vilja kommer i dagen. Lisu känner den bättre än du.

256 – Jag förstår. Afviga sidan är detta trefliga hus, rätsidan är en miljon. Lisu skall ärfva honom, alltså känner hon rätsidan.

257 – Ja, – svarade Lisu stucken, – jag känner något deraf, som gäller mer än miljoner. Så mycket kan jag säga dig, att de flesta menniskor vilja synas bättre än de äro, men några tycka om att visa sig sämre. Min gamle farbror hör till de senare.

258 – Det skall du icke inbilla mig. Med sextusen riksdaler har jag lockat en björn ur idet. Med ett stycke guld skall jag köpa hans själ. Lisu ... vågar du visa honom din guldring? I dessa rum finnes intet spår af den gula färgen.

259 – Jag ber dig, Lars Roderik, utmana icke de onda andarne! – bad Lisu oroligt. – De finnas öfverallt, i ditt bröst, liksom i mitt. Och der de finnas, der skall man icke trotsa, der skall man bedja.

260 – Sade jag icke, att du sjelf tror på dem? Nå väl, visa honom din guldring, annars skall jag göra det! Låtsar han icke vara en verldsföraktare, den gamle procentaren? Hycklar han icke en filosofi, som låtsar vara|310| upphöjd öfver oss andra dödliga? Pröfva honom! Vi känna ju talismanen.

261 – Hvad är det han åter pratar i de ofödda mustacherna? – inföll fru Margret, hvars praktiska blick hade upptäckt en lös knapp i reskoftan, hvilken hon egenhändigt företagit sig att sätta i tjenstbart skick. – Inga vidare dumheter, min käre Lars Roderik! Tänk hvad du vill, men var nöjd med en smäll i afton. Här ha vi svåger Sten ...

262 Kommissarien återvände med en rykande kanna af fint porslin och tre, märkvärdigt nog, kristallklara, slipade spetsglas, dem han ställde på skrifbordet. – Drick! – sade han.

263 Lars Roderik nedlät sig med en färdig grimas att läppja på den misstänkta drycken och fann den med förundran vara ett fint, glödgadt portvin, försatt med vanille. En angenäm värme spridde sig genom hans dufna leder, och han tillät sig endast beklaga, att värden ej drack sina gäster till.

264 – Min dryck är vatten, – sade den gamle med samma satiriska smålöje, som en gång förut hade gäckat och retat den unge studenten. – Vinet är verkligen bättre, än man numera finner i handeln. Jag har det från ett hus i Lissabon, hvilket fordom stått i relationer till vårt.

265 – Torlades & kompani, – anmärkte fru Margret, med välbehag läppjande på den värmande drycken. – Vi ha sålt mycken tjära till det huset och köpt mycket salt.

266 – Derför har morbror råd att förädla tjära och salt, – genmälde Lars Roderik. – Medgif likväl, att morbror smörjer kråset ibland! Huru är det möjligt att äga sådana viner, utan att dricka dem?

267 – Vid dina år vore det troligen omöjligt, – svarade kommissarien. – Men när man blir gammal som jag, och något girig kanhända, känner man mera glädje af att äga en sällsynt vara, än att förbruka den. Jag betraktar buteljerna i min källare som ynglingar: det är lif och eld i dem, man förlåter dem, äfven när de bornera.

268 Lars Roderik kände sig afsnäst. Det är en komedi, tänkte han och tummade ett guldmynt, som han bar i sin vestficka. Guldmynt voro då sällsynta, men man såg|311| stundom ryska halfimperialer i rörelsen, och händelsevis medförde han en sådan från Helsingfors.

269 Om han skulle demaskera hycklaren? Denna frestelse blef för stark, för att en retad yngling skulle kunna emotstå den.

270 – Af äkta viner, – sade han, – påminner jag mig äkta och falskt mynt. I Lappo har man länge efterapat svenska sedlar; men hvem skulle tro, att man nu äfven begynt eftergöra ryskt guldmynt?

271 – Hvad? Det skall du icke inbilla någon, – inföll fru Margret.

272 – Men jag försäkrar ... Jag vexlade i middags en sedel på femtio rubel, och se hvad man gaf mig! Det är knappt möjligt att skilja klangen från äkta.

273 Vid dessa ord lät han halfimperialen klinga mot skrifbordet tätt inför kommissarien.

274 Verkan var ögonblicklig och fruktansvärd. Den gamle mannen steg tillbaka, hans drag förvredos, hans läppar sammanbetos, hans händer knöto sig krampaktigt, hans blickar stirrade med en obeskriflig fasa på guldmyntet, och med ett anskri af smärta störtade han bort till ett inre rum.

9. Krig, upptäckter, drömmar.

Imperialen gycklade beständigt för hans ögon.

275 Bestört öfver en så hastig och oväntad påföljd af sitt elaka skämt, såg den unge studenten häpen efter den gamle, när Lisu fattade honom hårdt i armen och yttrade med en rörelse, mycket olik det tysta lugn hon härtills iakttagit: – Jag sade dig det! Du är en hjertlös menniska. Hvad ondt har den gamle mannen gjort dig, att du skulle så grymt håna hans olycka?

276 – Men jag kunde ju aldrig föreställa mig ...

|312|

277 – Har du icke hört Hans Kristofer Halms historia? Och likväl kan du vara nog lättsinnig att leka med dessa förfärliga makter, som bo i menniskan, när hon är bortvänd från Gud! Ja, gyckla du, skratta du åt dessa inbillningar, som likväl hafva en så förskräcklig verklighet för dem, hvilka lida deraf! Din enda ursäkt är, att du icke anat hvad du har gjort. Men jag säger dig, att den olycklige gamle mannen är hundrade gånger bättre än du, som aldrig ännu bestått en pröfning i lifvet; ty om han far vilse, om han icke kunnat frigöra sig från följderna af ett olyckligt lif, så söker han åtminstone sanningen, hvilket du icke gör ... Godnatt, moster; jag kan icke lemna honom ensam nu. Madam Vidström skall sörja för qvällsvard och nattläger.

278 Och Lisu försvann genom samma dörr, der kommissarien gått före henne.

279 – Hvad säger hon? – frågade Lars Roderik, ytterligt förvånad, icke mindre öfver ett sådant språk af den tysta kusinen, än öfver den tilldragelse, till hvilken han nyss varit vittne.

280 – Hon säger, – svarade fru Margret, nästan lika bestört som han och, tvärt emot sin vana, förunderligt saktmodig, – hon säger, att svåger Sten ... ja, jag har hört sägas något ditåt, men aldrig hade jag kunnat tro, att det skulle gå så i arf ... Uff, det är för galet ... det är ju salig svärfar sjelf! Gud bevare oss, jag kan aldrig glömma de ögonen ... Menniskan är ett skröpeligt ting ... uff ... nu får jag igen min kolik.

281 – Hvart gick Lisu?

282 – Hvart hon gick? Till honom naturligtvis. Hon känner det der, hon var ju här förra vintras. Att jag skulle vara så narraktig och vända om från Tammerfors! Det är ditt fel. Hvem sade dig, att svåger Sten låg för döden sjuk?

283 – En karl, som kom norr ifrån och sade sig känna mig, men jag kände ej honom.

284 – En kortvext äldre karl i hvit fårskinnsjacka, röd gördel, och brun skinnmössa?

285 – Ja, alldeles sådan moster beskrifver honom. Vi kommo i tal, när han fodrade sina hästar vid ett gästgifveri några mil från Ruhala.

|313|

286 Fru Margret glömde svåger Sten, Lisu, koliken och menniskans skröplighet, hoppade upp som en raket och trädde så hotande fram mot sin systerson, att denne fann för godt retirera bakom det gamla skrifbordet. – Det var ju Pellavoinen! – utropade hon.

287 – Är det möjligt?

288 – O, den slipade ormen! Den nedrige bedragaren! Gissade han icke, att jag följde honom tätt i hälarna! Visste han icke, att du skulle möta mig och att du var en sådan enfaldig narr, för hvilken han kunde hopljuga en historia, som du sedan ganska riktigt skulle berätta för mig! Och det har lyckats honom, perfekt har det lyckats honom, den bofven! Nu skall han skratta på linmarknaden, medan vi löpt hans ärender tjugu mil hit till Storkyro, till en halfgalen karl, som ämnar lefva till Methusalems ålder! ... Lars Roderik, vore jag icke din egen köttsliga moster, så sannt jag gifvit en pojke risbastu förr, skulle jag icke klappa dig brun och blå, ty det är du, som rår för det! Stå der och skäms! Men det säger jag dig, tänk aldrig på att bli köpman! Det skulle man se! Far din förstår något, han, det må jag tillstå, fastän han nu har lurat mig på mitt lin, men dig skulle Lübeckarne narra att äta hö som konfekt.

289 Det är ovisst huru länge fru Margret skulle på detta mera uppriktiga, än mosterliga sätt gifvit luft åt sin vrede, derest icke den snäfva person, som kallades madam Vidström och som tydligen var den rådande stormakten näst kommissarien sjelf, trädt in i rummet, lagt en serviett på skrifbordet och börjat duka en qvällsvard. Fru Margret, som ej kunde glömma Pellavoinen, fick tid att lugna sina upprörda känslor, medan hennes systerson började följande samtal med stormakten.

290 – Hur mår kommissarien?

291 – Illa.

292 – Är han ofta sjuk?

293 – Sällan.

294 – Vi göra madam Vidström mycket besvär.

295 Intet svar.

296 Husets tarfliga utseende hindrade lika litet aftonmåltiden att vara rundlig, som Pellavoinen eller det inbördes kriget hindrade fru Margret att prisa det färska rågbrödet eller Lars Roderik att tillintetgöra fem kycklingars framtid|314| i lika många hårdkokta ägg. Han vågade ännu ett försök att angripa den stumma sfinx, som bevakade husets hemligheter.

297 – Delikata ägg! Hvad angår rullsyltan, har jag knappt sett dess make och ... jag känner stora egendomar, som skulle afundas ... hvad heter gården?

298 – Yrjölä.

299 – Som skulle afundas Yrjölä sådana filbunkar. Här måtte finnas en välskött ladugård?

300 Intet svar.

301 – Kommissarien bor ensligt här på landet. Madam Vidström har icke alltid goda dagar, att ensam vårda en sådan gård och en gammal, sjuklig husbonde. Jag förmodar, att kommissarien icke sparar på en god lön?

302 Intet svar.

303 – Ja, man hör så mycket förtal här i verlden. Liksom man vore snål för att man samlar en liten förmögenhet, eller procentare för att man lånar ut penningar mot laga ränta! Jag är säker uppå, att kommissarien i sitt testamente ihågkommer socknens fattiga.

304 Hushållerskan svarade blott med en blick, som förklarade alla vidare frågor onödiga. Bordet afdukades, en bädd tillreddes i samma rum, och ynglingen, som antog, att denna beqvämlighet gällde hans qvinnliga reskamrater, utbredde sin pelsrock i en vrå af rummet, för att tillreda sitt nattläger. Men han hindrades af hushållerskan.

305 – Han der! – sade hon, pekande på bädden, – och frun derinne!

306 – Här finnas då flera rum?

307 – Madam Vidström, – yttrade fru Margret, – har annat att göra, än svara på dumma frågor. Godnatt. Jag önskar, att du må vakna med bättre förstånd.

308 Hon försvann i samma inre rum, till hvilket kommissarien aflägsnat sig och som genom den halföppna dörren lät framskymta en vida behagligare anblick, än det, hvari de resande härtills emottagits.

309 Lars Roderik Gråberg befann sig snart ensam, tände sin cigarr och bläddrade i en på skrifbordet liggande, af flitig läsning utnött bok. Det var en uträkning på kapital och räntebelopp från 1 skilling till hundratusen riksdaler, från 1 till 6 procent för olika tid, från en dag till ett år. Detta bibliotek, det enda som kunde upptäckas, syntes|315| honom lika karakteristiskt för ägaren, som föga nöjsamt för en mindre omtänksam hushållare. Han kastade det lilla häftet föraktligt åt sidan, när ett löst blad föll ut. Det innehöll i färgtryck en latinsk bön till Jungfru Maria.

310 Huru detta blad råkat in i en intresseuträkning, fann Lars Roderik vara lönlöst att utgrunda. Han undersökte rummet. Der fanns, utom byrån och de två lästa skåpen, intet hemlighetsfullt, icke ens familjearfvet, den gamla messingsbeslagna kassakistan af ek. I bordslådorna metkrokar, gäddrag, filar, nystbalkar, svafvelstickor, fnöske, eldstål, flinta m. fl. ting, som, enligt Movitz’ auktionsprotokoll »ej kunna värderas af menskligt förnuft». En omålad trädpall vid kakelugnen, ett förråd af ved och näfver samt på den söndriga, med gamla tidningar lappade tapeten en af damm och flugor nästan oigenkänlig tafla, föreställande de allierades intåg i Paris 1814. Allt öfrigt bofälligt, vanvårdadt, otrefligt. Det var mer än fattigt, det var cyniskt eländigt. Man kunde icke tänka sig en ruskigare omgifning. Och detta rums invånare gjorde anspråk på en filosofs verldsvishet!

311 Harmfull och uttröttad, kastade sig ynglingen på sin bädd. Sällsamma motsägelse! Den var så ren och omsorgsfull, som vore den tillredd uti en gästfri prestgård.

312 Vare sig att det var inflytandet af dagens tilldragelser, eller af rullsyltan och de fem hårdkokta äggen, – sömnen flydde den unge studentens trötta ögonlock. Barndomens hågkomster från hemmet och skolan blandade sig med nyare minnen från det rörliga lif, som han nu i två år tillbragt i universitetsstaden. Han hade varit en ostyrig, öfverdådig skolpojke, hvars goda hufvud fick ersätta hvad der brast i flit; en frimodig, lefnadsglad student som, utan att vara rumlare, likväl förstått att njuta lifvet och, utan att vara lat, hade studerat det som roat honom med ringa framsteg i verkliga kunskaper. Vid tjugu års ålder var han nu hvarken mer eller mindre än mången annan rik mans son i hans ställning: ett frågetecken till lifvet, en lekboll för ögonblicket, en seglare utan styre, hvilken obekymrad lät vinden drifva sig ut mot den ändlösa ocean af framtid, som låg i solsken framför honom.

313 Men der fanns dock en botten i denna bubbla; det fanns hos Lars Roderik Gråberg en naturlig rättskänsla och denna ännu oklara sympati för det ädla och upphöjda,|316| som sällan förnekar sig i ett oförderfvadt ynglingasinne. Hvarför skulle han annars så djupt föraktat den gamle procentaren och hans hyckleri med ädlare känslor? Hvarför skulle sjelfva de köpmansintressen, bland hvilka han uppvuxit och som ledde hans praktiska moster till marknadsresorna, synts honom så motbjudande små? Hvarför hade han ringaktat sin kusin, intill dess att ett oväntadt ord från hennes läppar bragt honom att studsa? Detta ord hade gällt honom sjelf, det hade ställt honom lägre än denne man, som han så djupt föraktade: »han söker åtminstone sanningen, hvilket du icke gör.»konsekvensändrat/normaliserat Hvad är sanning? Hvad är detta lifvets mål, hvars blotta sökande redan ställer en man så högt, att han i en afgrund af uselhet kan se ned på den starke, som föraktar hans svaghet?

314 För första gången i sitt lif hade Lars Roderik för sig uppställt en sådan fråga. Han kände, att den förr eller senare skulle fordra ett svar, men nu var han för trött och för lättsinnig, för att länge kunna fasthålla dessa allvarliga tankar. Han ville sofva och kunde icke. Han försökte det vanliga medlet, att i sina tankar framkalla de likgiltigaste och tråkigaste föremål: professor X:s sömniga föreläsningar, kontoboken öfver sina utgifter, lata skjutshästar, den ändlösa mon vid Kallenautio, moster Margrets spekulationer på arf efter svåger Sten, fru C:s middagar på portör, hvilka besjungits på klingande hexameter:

konsekvensändrat/normaliseratTack för potates och fläsk och tack för fläsk och potates!konsekvensändrat/normaliserat

316 Allt detta lyckades slutligen, i förening med ungdom och trötthet, försänka Lars Roderik i det behagliga tillstånd mellan sofva och vaka, då tankens vingar domna och dess föreställningar upplösa sig i en rosenfärgad skymning. Ljuset nedbrann efter hand och slocknade af sig sjelf. Decembernattens mörker, ökadt af de stängda luckorna, betäckte alla föremål i rummet med en ogenomtränglig slöja.

317 Lars Roderik sof likväl icke så tungt, att ju ej en bild ännu fortfor att spöka för hans hågkomst, och det var halfimperialen, som denna qväll haft en så förunderlig verkan. Den gycklade beständigt för hans ögon, än liten och tunn som en spelpenning, än stor och lysande som en fullmåne. Den gaf honom ingen fred, den klang i hans öron, den trillade för hans händer, den hoppade fram och|317| åter, ibland på täcket, ibland på sängkanten, ibland på golfvet, gjorde röda cirklar såsom när man svänger en glödande sticka, eller glänsande strimmor, såsom ett snabbt stjernskott i natten. Den blef allt efterhängsnare, allt olidligare; till slut kröp den alldeles inpå honom. Nu var det slut med sömnen; Lars Roderik satte sig upp i bädden, för att öfvertyga sig om att han drömt.

318 Förvirrad stirrade han ut i mörkret och visste länge ej hvad han borde tro. Ty midt framför honom på den motstående väggen syntes någonting, som liknade detta samma fatala guldmynt – en liten rund och glänsande punkt, som visserligen stod stilla, men med ett eget flämtande sken. Stället, dess invånare, drömmen, mörkret, allt förenade sig att öka det besynnerligt hemska i denna lysande punkt, hvars rätta beskaffenhet han ej kunde utgrunda.

319 Då likväl ljuspunkten fortfor att vara orörlig och oförändrad, fattade Lars Roderik mod, stod upp och gick fram till väggen, på hvilken fenomenet visade sig. Han fann då med något lättare hjerta, att den spökande imperialen icke var annat, än en fin ljusstrimma, som föll in genom nyckelhålet i dörren till inre rummet och träffade väggen midt emot. Med denna förklaring skulle måhända en annan i hans ställe varit belåten och utan vidare återvändt till sin störda hvila. Men Lars Roderik hade tillräckligt lärt känna sin mosters goda sömn och punktliga lefnadsvanor, för att icke med någon förundran varseblifva detta sena ljusskimmer från hennes sofkammare. – Gumman sofver, – sade han till sig sjelf. – Hvem bränner då ljus så sent på natten? Skulle det vara kommissarien sjelf?

320 Det fanns hos den gamle i all hans uselhet något, som Lars Roderik ej kunnat rätt förklara. Han måste undersöka hvad detta ljussken betydde. Det fanns intet annat medel, han öppnade sakta dörren till inre rummet. Till hans förundran befanns detta mörkt, som hans eget. Han stadnade villrådigt lyssnande och slöt af ett välbekant regelbundet brummande, att fru Margret i ostördt lugn njöt sömnens välgerningar.

321 Bedragen i sin väntan, stod Lars Roderik i begrepp att uppgifva alla vidare undersökningar, då han åter varseblef samma fina ljusstrimma, lysande från en punkt midtemot dörren och, som han riktigt förmodade, genom nyckelhålet i en annan inre dörr.

|318|

322 – Alltså derifrån! – tänkte han och smög tyst på tå, att förfölja det spökande sken, som redan så länge gäckat hans nyfikenhet.

10. Lars Roderiks syn.

En otida född är bättre än han ...

323 Den, som står framför en olöst, psykologisk gåta och dertill ännu känner sig retad af en ung flickas jemförelser, torde icke för strängt bedöma en nyfikenhet, som under andra förhållanden vore mindre berömvärd. Lars Roderik Gråberg öppnade utan vidare tvekan den inre dörren, som ledde från fru Margrets sofkammare. Gångjernen måste varit väl smorda, ty äfven denna dörr öppnades, liksom den yttre, utan ett ljud. Ett starkt sken mötte den inträdande. En lampa, försedd med reflexionsspegel, hade fått sin plats i rak linie med nyckelhålen till båda dörrarna, hvaraf det lät förklara sig, att en ljusstråle trängde ut till det tredje rummet.

324 Lars Roderik stadnade tyst vid dörren, och det, som han såg, när hans ögon vant sig vid lampskenet, var icke egnadt att minska hans förvåning. Han befann sig i ett temligen stort rum, möbleradt med en utsökt inredning af de dyrbaraste trädslag och hvars golf var betäckt af en persisk matta. Detta rum var likväl endast till hälften upplyst, ty lampskenet kom från ett kabinett der innanför, och likasom allt skulle gradvis tilltaga i denna hemlighetsfulla boning, var detta innersta kabinett i rikedom värdigt att vara en furstes sängkammare. Man kunde urskilja draperier af röd sammet med silkesfransar, ett skrifbord, inlagdt med perlemor, den höga lampan af silfver och två marmorbyster af utsökt arbete, föreställande kejsarne Napoleon I och Alexander I. Lars Roderik anmärkte, att oaktadt all denna lyx, intet spår till guld eller förgyllning, ej ens till någonting af gul färg, kunde upptäckas i dessa rum.

|319|

325 I en hög karmstol vid skrifbordet satt kommissarien Sten Halm. Han såg blek och lidande ut, liksom hade han nyss återhemtat sig från en våldsam sinnesskakning. Lutad öfver honom stod Lisu Halm, sysselsatt att fukta den gamles tinningar med en välluktande essens, som spridde sin doft genom båda rummen. Det sväfvande lampskenet, som på denna sida mildrades af en transparent skärm, föreställande Napoleons graf på St. Helena, gaf åt denna grupp en nästan mystisk belysning, och den unge studenten varseblef nu för första gången ett fint, själfullt uttryck i sin vackra kusins drag, helt annat än det hade förekommit honom förut i hennes oviga resdrägt vid sidan af en mor, som naturens nyck tycktes hafva enkom skapat för marknadsståndet.

326 – Är det bättre nu, farbror? – frågade flickan ömt, i det att hon jemkade en len silkeskudde under den gamles bakåtlutade hufvud.

327 – Det är öfverståndet, – svarade gubben; – jag är nu endast matt. Den onde anden har vikit från mig, sedan min goda engel kom till min tröst. Läs något för mig, Lisu!

328 – Hvad vill farbror, att jag skall läsa?

329 – Der är ett märke i bibeln, barn. Slå upp stället och läs!

330 – Predikarebokens sjette kapitel?

331 – Det är det rätta; läs!

332 – »Det är ett ondt ting, som jag såg under solen och är allmänneligt med menniskorna. En, hvilken Gud hafver gifvit rikedom, ägodelar och ära och hvilken intet fattas, det hans hjerta begär, honom gifver Gud dock icke makt till att nyttja det, utan en annan förtär det. Det är fåfängelighet och en ond plåga. Födde han än hundrade barn och hade så långt lif, att han i många år lefde och hans själ kunde icke mätta sig af ägodelar och han blefve utan graf; om honom säger jag, att en otida född är bättre än han. Ty han kommer i fåfängelighet ...»

333 – Läs vidare!

334 – »Ty han kommer i fåfängelighet, och i mörker far han bort, och hans namn blifver betäckt i mörker. Han hafver ingen glädje af solen och hafver ingen ro hvarken här eller der. Om han än lefde i två tusende år, så är han aldrig väl tillfreds. Kommer det icke allt uti ett rum?»

|320|

335 Vid dessa ord stadnade flickan ånyo. Hon kunde ej fortfara; tårarna qväfde hennes röst. Den gamle betraktade henne vemodigt. – Också hon! – sade han till sig sjelf. – Det blir dock nästan för tungt!

336 – Hvarför gråter du, barn? – fortfor han efter en paus. – Menar du, att dessa ord nedfalla som glödande kol i den gamle girige ockrarens bröst? Och dock har jag utvalt just dem och deras likar i Skriften; de äro min dagliga spis, de gissla mig såsom spön och läka mig såsom en kostelig balsam. Torka dina tårar och hör mig. Vill du, att jag skall berätta dig något ur min lefnads historia?

337 Lisu teg. Lars Roderik, som redan begynt blygas att lyssna och varit nära att stiga fram, slöt ganska riktigt, att detta skulle beröfva honom lösningen af en gåta, som han brann af begär att uttyda, och stadnade obemärkt qvar på sin plats.

338 – Du tiger? – fortfor den gamle mannen. – Du har aldrig frågat mig om mitt förflutna lif, och lyckligast vore för dig, att aldrig erfara huru djupt en menniska kan falla. Men jag kan icke bära den tanken, att också du skall förakta mig, som alla de andra. Afsky mig, barn, jag förtjenar ej bättre. Men förakta mig icke, Lisu; förakta mig icke! Min Gud, jag måste ju hafva ett enda menskligt bröst, som förstår icke blott hvad jag syndat, utan ock hvad jag lidit.

339 – Om det kan vara för farbror en lättnad att öppna sitt hjerta, så vill jag höra, – svarade Lisu ödmjukt.

340 – Ja, barn, jag vill tänka, att du är min biktfader. Kärleken tänker intet argt; du är den rena källan, i hvilken jag utgjuter mina syndiga tårar. Men förakta mig icke! Alla, alla må göra det, men icke du, icke du! Sätt dig här på pallen vid mina fötter och se icke på mig; då kan jag icke berätta; det skulle tillintetgöra mig ... Så der, ja. Hör nu en missgerningsmans bikt!

341 Kommissarien berättade långsamt och under flera afbrott:

342 – Min fader, din farfader, var en af de kloka i verlden och likväl icke en af de onda, utan fastmera godhjertad till lynnet uti sin ungdomstid. Men emedan han genom klokhet och sparsamhet bragt sig upp från intet, blef han högmodig i sitt hjerta och tyckte sig vara ingen|321| annan tack skyldig, än sig sjelf, för alla sina framgångar. Då sände Gud olyckans dag till hans bättring, och han blef fattigare än den fattigaste, men deraf blef han dock icke bättre, utan fastmera värre. Så kom frestaren en dag till honom och sade: allt det du förlorat och mera dertill kan jag gifva dig: säg mig allenast hvad du begär. Min fader sade: jag begär guld. Ingenting annat? sade frestaren föraktligt. Du skall få hvad du begär, men endast på ett vilkor. Min fader sade: hvad är det? Frestaren sade: lofva mig, att på hvad tid jag än kommer, skall du gifva åt mig det, som du, näst guld, har kärast i verlden. Min fader ryste; men eftersom han kände en brinnande törst att återvinna sina förlorade ägodelar och tyckte sig icke hafva någonting så kärt, som den gula metallen, lofvade han åt frestaren hvad denne begärde. Från den stunden vände sig lyckan, och min fader kom inom få år från största fattigdom till så stor rikedom, att dess like väl knappt förut varit hörd i de norra bygderna.

343 Efter någon tid gifte han sig, och hans hustru födde honom en son, som var honom mycket kär och efterlängtad. Min fader hade då redan glömt eller låtsat glömma det förskräckliga löftet och talade med förakt om frestaren, såsom om en gammal trollkarl, hvilken en gång bedragit honom. Sådant vet man ju aldrig huru det är: det kan vara en ond tanke, som tager gestalt i ett syndigt hjerta och talar med menskoliknande tunga. Men vid det att gossen skulle kristnas, sågo de närvarande min fader hastigt blekna och likasom bemöda sig att borttaga något, som kommit vid barnets hufvud. När detta icke lyckades honom, blef han utom sig och bad de kringstående hjelpa honom att borttaga guldhinnan, som lagt sig kring gossens hjessa och tinningar, så att dopets vatten icke kunde komma dervid. Min moder och alla de öfriga försökte öfvertyga honom, att det var en villa af morgonsolen, som just då sken in genom det målade kyrkfönstret och sken på barnet. Men min fader blef vid sin tro, att frestaren begärt hans förstfödde och att intet vatten kommit vid gossen. Från den stunden blef han svårmodig och fick för allt guld och allt gult en sådan fasa, att han icke kunde se det, utan att falla i raseri. Men emedan den syndiga girigheten allt fortfor att vidlåda hans själs lustar, hände sig, att detta samma guld, som han fruktade och afskydde, tillika var honom|322| öfver allt annat kärt; dock att han aldrig vågade se det eller vidröra det med sin blottade hand. Det är någonting förskräckligt, när ens högsta åtrå på samma gång blir ens djupaste afsky. Men det är alltid så med afgudarne; hvarenda af dem bär en krona på hufvudet för vårt hjertas begär och en gadd i stjerten till vår dödande fasa.

344 – Såg min farfar sedan något särskildt förskräckande, liksom på kristningsdagen? – frågade Lisu skyggt.

345 – Dermed var något eget, – fortfor den gamle. – Så ofta din farfar var med hela sin själ upptagen af verldsliga bestyr och penningeförvärf, hade han någorlunda ro och såg inga syner, blott att han ej tålde se guld. Men så snart han vände sin håg och kärlek till något annat, vare sig Gud eller menniskor, kom spöket tillbaka. Har du läst om den forne hedniske konungen, som begärde af gudarne, att allt hvad han vidrörde måtte förvandlas till guld?

346 – Jag har läst derom. Det berättas, att slutligen äfven maten förvandlades under hans händer till denna metall.

347 – Detta skedde väl icke med din farfar, men något ditåt. Gick han i kyrkan och försökte med andakt fästa sina ögon på altaret, på presten eller på psalmboken, strax såg han dem likasom förgyllda. Tröstade han sin maka, smekte han sina barn, eller såg han endast med vänskap och barmhertighet på någon medmenniska, strax låg der för hans ögon öfver dem ett gyllene sken, som skrämde honom tillbaka. Öfver allt, för hvilket han kände ett tycke eller en varmare vänskap, – det rum, der han bodde, de kläder, i hvilka han fann sig bäst, den hund, som slekte hans hand, den häst, som han helst körde i vinterqvällen, – öfver allt måste han frukta att se densamma förfärliga bleka guldhinnan, som han sett på sin förstföddes hufvud vid dopet. Tänk dig, barn, hvilka rysliga qval en sådan menniska måste lida! Ingen bot hjelpte; mången gång var han i sin förtviflan villig att bortskänka all sin egendom åt de fattiga, men han kunde icke; han satt för hårdt fängslad just i det, som utgjorde hans lifs förbannelse. Derför drog sig din farfar tillbaka från Gud och menniskor, blef för hvarje dag allt svårmodigare, men på samma gång allt sniknare, och dog slutligen i raseri, efter anblicken af några guldstycken, som rullade öfver golfvet i hans rum, när der oväntadt inbars ett ljus.

|323|

348 Här gjorde den gamle en paus. Berättelsen hade synbart ansträngt honom. Om några minuter frågade han tvärt: – förstår du mig nu?

349 – Jag fattar ännu ej huru min olycklige farfars öden hänga tillsammans med farbrors egna, – svarade Lisu med nedslagna ögon.

350 – Ett ord skall vara tillräckligt att säga dig allt. Denne förstfödde son, som frestaren begärde och kring hvars tinningar min fader för första gången såg det gyllene sken, som sedan förföljde honom, detta från födelsen stämplade olycksbarn, med guldets förfärliga Kainsmärke på sina tinningar, – detta barn var jag!

11. Sten Halms lefnadshistoria.

Jag såg kring hans hufvud densamma förfärliga guldhinnan ...

351 Efter den upprörande bekännelsen i slutet af föregående kapitel satt den gamle mannen en lång stund tyst med halfslutna ögon, och hans skrämda åhörarinna hade icke mod att störa honom. En pendyl i kabinettet slog 2; man kunde höra dess enformiga knäppar afbryta den ljudlösa tystnaden. Lars Roderik, som behållit sin obemärkta plats och för mera beqvämlighet satt sig i en af mahognyfåtöljerna, visste icke hvad han borde tänka om rätta sammanhanget af denna mystiska historia. Det syntes honom naturligast att tillskrifva dessa förmenta syner och frestelser af en ond ande en sjuklig nervretlighet, som föranledt fixa idéer, dem inbillningen sedan gifvit en yttre tillvaro och som tycktes hafva fört dessa två olycklige, fader och son, till vansinnets gräns. Men åter, när han hörde den gamle tala med en så viss öfvertygelse om dessa underbara förhållanden och i allt öfrigt visa ett så redigt, ofta skarpt omdöme, måste Lars Roderik inom sig medgifva, att dessa olyckliga syner, för hvad man än ville|324| anse dem, åtminstone för deras beklagansvärda offer haft en full och förskräckande verklighet.

352 Den gamle for slutligen med handen öfver pannan, likasom för att reda sina förvirrade tankar, och fortsatte sin berättelse på följande sätt:

353 – När min far dog, hade jag redan länge varit borta på utrikes resor och på ett berömdt kontor i Marseille inhemtat handelsvetenskapen. Jag kände då ännu icke rätta orsaken till min fars svårmod, hvilken jag erfor flera år senare. Min fars underliga lynne tillskref jag ett affärsgrubbel, som icke är ovanligt äfven hos dem, som dertill hafva föga anledning, och jag kan ej säga, att hans död mycket bedröfvade mig, ty han hade varit en sträng och, i mitt tycke, alldeles för sparsam far. Jag hade ärft en rik faster och uttagit detta arf, så snart jag blef myndig, under förebärande att jag ville ingå kompaniskap med det franska handelshuset, men i sjelfva verket för att resa till Paris och der inom kort tid förslösa hela det betydliga arfvet på vad och fruntimmer.

354 – Detta var år 1793, midtunder den ryktbara skräckperioden, när Frankrikes ädlaste blod flöt i strömmar under guillotinen; samma tid, när den vansinnigaste gudsförsmädelse ansågs såsom bevis på god uppfostran och fördomsfria tänkesätt. Tro icke, att man roade sig mindre för att man hvar dag befann sig några steg från schavotten! Tvärtom, ju mindre man kunde hoppas att lefva i morgon, desto mer ville man njuta den flyende dagen. Jag hade icke från hemmet medfört något slags tro, ej ens penningens tillbedjan, och jag föll derför ett lätt byte för tidens villfarelser. Mitt hjerta förhärdades vid den dagliga anblicken af blod och olyckor; ja, barn, äfven jag blef en af dem, hvilka till lefnadsregel uppställa den förfärliga läran: »låtom oss äta, dricka och vara lustiga, ty i morgon skola vi dö.»konsekvensändrat/normaliserat Men under det att jag utan hejd och besinning praktiserade denna lära, hände sig oförmodadt, att min rikedom, som jag ansett outtömlig, med ens tog slut, och jag nödgades nattetid fly från den stora staden, fly från alla förtjusande nöjen, alla muntra sällskaper och lättfärdiga sirener, för att icke falla i händerna på en mängd förbittrade fordringsägare.

355 Jag flydde, utan att veta hvart. Jag var trött vid lifvet, men »det stora obekanta» bortom grafven förskräckte|325| mig och tvang mig att lefva. Det var vid denna tid franska republiken uppsatte 13 arméer på en gång. När morgonen inbröt, befann jag mig i en liten stad, der en trupp af unge frivillige tågade ut under marseljäsens toner, för att förena sig med Pichegru’s korps. Mitt beslut var fattadt, jag gick i republikens tjenst och fäktade i nära tolf blodiga år, först under Pichegru, sedan under Bonaparte, i Holland, Tyskland, Italien, Egypten, tilldess att jag, sårad vid Austerlitz af ett sabelhugg i hufvudet, erhöll majors afsked i början af år 1806. Under dessa tolf år hade jag i den store Napoleons skola lärt känna en afgud, för hvilken jag lefde och stred, nemligen äran, och jag var icke ensam derom; hela franska arméen, eldad af segrarna, dyrkade samma Moloch, som i sitt glödande gap uppslukade tusende efter tusende. O, det var dock en skön afgud, med högburen panna och ädel hållning! Mitt hjerta värmes ännu vid tanken derpå; skada, skada, att han var så blodig och så sjelfvisk! Den, som jag sedan dyrkade, var ett vidunder af lägre art, men, om möjligt, än mera sjelfvisk och än mera själamördande.

356 Här inträdde åter en paus, hvarefter den gamle fortfor:

357 – Hvarför skulle jag dölja för dig sanningen, – ehuru du ej kan förstå den i hela dess vidd? Efter mitt afsked dref jag några år omkring med en knapp pension och blef, mindre af böjelse, än af behof och af brist på sysselsättning, en spelare. Det var ett oblodigt handtverk, men, tro mig, det slagtade själar med mera grymhet, än svärdet. Lyckan vexlade om, och slutligen hade jag bortspelt rocken af kroppen. Då påminte jag mig mina rika slägtingar i Finland och återvände till hembygden. Min mor och min yngre bror hade fortsatt vår handel och utbetalade mitt fädernearf, hvarmed jag företog mig att spekulera åt samma håll. Men jag var för stolt att mäkla med tjära och plankor, jag spekulerade i miljoner, jag spelade på lyckans rulett – och jag tappade. Kanske har du hört omtalas en viss silfverlast och ett borradt fartyg ...?

358 Lisu teg. Hon vågade icke tillstå, att denna fatala historia icke var henne obekant.

359 – Ser du! – fortfor den gamle svårmodigt, – Man kan ha dyrkat äran och dock förnedra sig djupt under en okunnig bondes enkla begrepp om heder och samvete. När|326| detta skedde, var jag redan djupt sjunken under min andra afguds makt, penningen. Jag hade aldrig kännt honom förrän vid spelbordet, men derifrån utsträckte han sina klor och grep mig oemotståndligt såsom ett öde. Efter min misslyckade handelsspekulation reste jag åter ut och dref i fyra år omkring som spelare till profession. Jag hade nu blifvit försigtigare, beräknade mera och vann mera, – vann mycket! Jag dyrkade slumpen, jag föll i mitt ensliga rum på mina knän och tillbad lyckan ... o, menskliga uselhet, jag trodde icke på Gud, men jag trodde, som alla ateister, på lyckliga och olyckliga förebud, på allt det sämsta skrock, som vidskepelsen någonsin uppfunnit; jag trodde framför allt på tur och otur i spel. Jag punkterade, jag annoterade, jag drömde och trodde mig slutligen ha funnit nyckeln till konsten att beständigt vinna. Likväl bedrog hon mig åter, den falska gudomlighet, som jag dyrkade. På en enda natt i Krakau bortspelte jag åter hela de föregående årens vinst och stod der till sist med en enda gyllen qvar, färdig att göra slut på mitt eländiga lif i Weichseln, som svart och dyster flöt under fönsterna af spelhuset.

360 – Vid det att jag i vild förtviflan rusade ut för att verkställa denna föresats, mötte mig i dörren en liten gubbe i en polsk judes drägt. Hans mörka, djupt liggande ögon tycktes genomskåda mig, och ett hånlöje spelade öfver hans tunna läppar. Jag hade sett honom ofta förut vid spelbordet, och jag trodde mig märka, att hvarje gång han stod mig nära, hade jag vunnit. Hvarthän? frågade han likgiltigt. Jag hade icke mod att svara honom. Ni har förlorat, sade han kallt; ni är en narr, ni förstår ej att vinna. – Det är omöjligt, svarade jag; jag har beräknatoriginal: beberäknat alla chancer i spelet, och likväl ... Likväl har ni glömt ett, fortfor han föraktligt. Den, som vill vinna hvad mål som helst, han måste egna sig hel och hållen deråt, med kropp och själ. Och ni tror, att guldet ensamt är ett undantag, att det ensamt nöjer sig med ett deladt hjerta! Gå, ni är aldrig värd att spränga en bank. – Spränga en bank? upprepade jag darrande. Och hvad skall jag göra för att kunna detta? – Ingenting annat, svarade juden, än att bannlysa från edra tankar och edert hjerta all annan kärlek, än den till guldet; att vara blind och döf för allt, som icke leder direkt eller indirekt till|327| detta mål; kort sagdt, att vara hel i er sträfvan, att lefva och dö för den ensam. Kan ni detta? – Ja, utropade jag, ni har rätt; jag kan och jag lofvar det; visa mig endast medlen! – Den lille mannen log ånyo på ett sätt, som isade blodet i mina ådror. Gå tillbaka och spela, sade han; håll sex gånger på svart och derefter hvar tredje gång på rödt. Det öfriga gör sig sjelf. – Men, invände jag nedslagen, ty min stolthet stred förgäfves emot min förtviflan, – jag äger ej mer än en enda gyllen. – Det är nog, sade mannen; gör som jag sagt!

361 – Jag återvände i en feberaktig oro till spelbordet och höll min enda återstående gyllen på svart. Den vann. Jag lät den qvarligga, höll ånyo på svart och vann ånyo. Jag ägde nu fyra gyllen, lät dem beständigt qvarligga, och för hvarje gång fördubblades de. Efter de sex första dragen ägde jag redan 64 och begynte nu, efter min lärares anvisning, att hålla hvar tredje gång på rödt. Beständigt vann jag, beständigt fördubblades insatsen. Från 100 steg den till 1 000konsekvensändrat/normaliserat, från 1 000konsekvensändrat/normaliserat till 10 000konsekvensändrat/normaliserat, från 10 000konsekvensändrat/normaliserat till 100 000konsekvensändrat/normaliserat. I Krakau låg den tiden fransk militär, man hade upptagit kontributioner, och guld fanns i öfverflöd. Min beständiga lycka retade fransmännen; de fördubblade, liksom jag, och – förlorade. Mest hetlefrad var en ung löjtnant; jag kände honom väl, han var son till min fordom bäste vän och krigskamrat från Marengo, densamme, som då lånade mig sin häst, och blef nedskjuten af österrikarne. Jag anade, att den unge mannen hade kompaniets kassa om händer; gång efter gång sväfvade på mina läppar en varning: akta dig, yngling, jag måste vinna, du går till förderfvet! Men jag ihågkom judens förbehåll, jag teg, och det gick som jag hade förutsett. Den unge spelaren förlorade allt ... du förstår icke, mitt barn, hvad detta vill säga. Men jag vann mera, beständigt mera, jag sprängde banken, man hemtade mera guld, och jag sprängde banken ånyo. Spelet slöts först då, när ingen annan än jag ägde ett guldstycke, och när jag i ett hastigt öfverslag räknade min vinst, fann jag, att beloppet måste närma sig en million ...

362 – Denna massa af guld och banknoter kunde jag icke genast bortföra och måste derför qvarstanna till morgonen. Ingen blund kom i mina ögon; jag räknade och räknade om igen. Medan jag ännu räknade grydde dagen,|328| och jag varseblef, att man uppdrog ur floden tätt under fönstret en död kropp. En ond aning fattade mig, jag öppnade fönstret, såg bort från mina guldhögar och igenkände den unge spelarens drag, – min väns, min räddares son, som jag kunnat varna och icke varnade. Den uppgående solen sken på hans vackra, mörklockiga hår och hans bleka kinder; – en kall rysning genomfor hela min kropp, ty jag såg ... rättvisa himmel! ... jag såg kring hans hufvud densamma förfärliga guldhinnan, som förföljde min far, – som gjorde honom så gränslöst olycklig och slutligen dödade honom ...

12. Botgöraren.

Förstår du mig nu?

363 Kommissariens – eller, som vi denna natt kunna kalla honom, majorens – blickar flögo skyggt kring rummet, likasom fruktade han att återse det fantom, som förföljde honom. Men han såg ingenting; den stora lampan kastade ett matt sken öfver alla föremål. Lisu gömde under förklädet sin venstra hand med guldringen, som hon fått till minne af sin första nattvardsgång. Den gamle tycktes förstå henne; han smålog sorgligt och fortsatte, efter några ögonblicks tystnad, sin berättelse.

364 – Begär icke, att jag skall skildra för dig mina känslor vid denna oväntade syn, hvars betydelse jag kände blott alltför väl. Förgäfves bortvände jag mina ögon; guldhögarna omkring mig tycktes lefva och säga till mig: vi äro priset för din själ! I den stora spegeln i rummet såg jag den döde ynglingens brustna ögon, hans bleka kinder, hans guldglänsande hufvud. Mina nerver uthärdade icke denna syn; jag föll i en lång vanmakt, och när jag åter kom till besinning, hade spelhusvärden tagit mitt guld i förvar och låtit föra mig till ett dårhus; troligen i det hopp, att jag aldrig mer skulle återvända. Men jag tillfrisknade och fordrade tillbaka mina skatter; mannen måste, ogerna och|329| nödtvungen, redovisa för dem. Sålunda återfick jag vidpass 300 000konsekvensändrat/normaliserat gyllen, icke hälften af min verkliga vinst; men det var mig likgiltigt, dessa penningar brände mig, och jag lät tillsvidare insätta största delen deraf i holländska banken.

365 Fridlös och förkrossad irrade jag kring verlden. Jag spelade icke mer, jag lefde knappt mer. Jag kände mig nedstörtad i en osägelig själens vanmakt, ur hvilken den bleka skuggan från Krakau och det tid efter annan återkommande fantomet åter uppskrämde mig. Jag hatade nu min andra afgud, penningen, och grep ånyo som en förtviflad efter den första. Jag gick i österrikisk tjenst och stred emot mina förre vapenbröder, fransmännen. Förgäfves; min första och ädlare afgud hånlog emot mig. Jag blef igenkänd som den förnedrade spelaren; mina kamrater tvungo mig att taga afsked. Döden skulle ha varit för mig en välgerning, och likväl bäfvade jag för den, ty jag ihågkom den inskrift Danton låtit rista öfver porten till jag mins icke mera hvilken kyrkogård i Paris: »ingången till det stora Intet».

366 På detta sätt irrande utan Gud, utan vän, utan fädernesland, utan frid, utan kraft att lefva och utan mod att dö, satt jag en morgon i mitt öppna fönster i Leyden och hörde klockorna ringa i en närbelägen kyrka. En underlig längtan grep mig vid detta ljud, jag ville åter en gång, efter många år, se huru de menniskor månde vara till mods, som hade en Gud. Nästan utan att veta huru, befann jag mig kort derpå i kyrkan. Orgelns toner gingo genom mitt bröst som solstrålar öfver en gränslös, förbränd ödemark. Jag betraktade menniskorna: en del bland dem voro skrymtare, och kring deras hufvuden gycklade det gyllene spöket. Andra voro rättfärdiga, och det tycktes mig, som förvandlades glansen kring deras hufvuden till ett fint solsken. En stor, en välgörande frid låg som ett aftonlugn öfver dessa menniskors anleten. En ärevördig prest uppträdde på predikstolen. Han predikade föga om troslärorna, men desto mera om lefvernet. Han skildrade en from eremit, som i sin ungdom varit en stor missgerningsman. Denne eremit hade fordom varit en mandråpare (som jag!), en röfvare (som jag!), en penningeträl (som jag!), en afgudadyrkare (allt som jag!); de onda andarna hade förföljt honom (som mig!); de hade drifvit honom till|330| förtviflan (som mig!) och nära till sjelfmord (som mig!); men ändtligen hade nådens ljus träffat missdådaren, han hade ångrat sin förflutna lefnad; han hade anropat helgonens bemedling och gjort ett löfte att barfota vallfärda till Jerusalem och egna hela sin återstående lefnad till ett botoffer för sina synder. Detta löfte hade han hållit, och de onda andarna hade vikit ifrån honom, nådens ljus hade upplyst honom, och han hade blifvit en rättfärdig, en from och välsignad man intill lefnadens ända.

367 Jemförelsen med mig sjelf hade upphört vid det ställe, der predikanten öfvergick till eremitens omvändelse, men fröet af hans ord grodde i min själ; det sköt rot under nattens mörker och samvetsqval, och följande morgon uppsökte jag presten. Ärevördige fader, sade jag, sådan är jag; mina gerningar förfölja mig, mina afgudar hånle åt mig, mitt samvete tynger mig till jorden, spöken gyckla för min syn, och jag har ingen Gud. Den vördnadsvärde mannen häpnade; han hade kännt många förtappade varelser, men aldrig en sådan eländig usling, som mig. Likväl stötte han mig icke tillbaka; tvärtom, han omfattade mig med förbarmande godhet, stärkte mig i min ånger och undervisade mig i min bättring. Framförallt, sade han, måste du afsvärja de afgudar, för hvilka du lefvat härintills. Det har jag redan gjort, sade jag; ärans drömbild är mig en leda, guldet är mig en styggelse. Det är bra, sade presten, men det är icke nog. Du måste arbeta för raka motsatsen af hvad du hittills arbetat; du måste oförskyldt lida vanära och smälek, och medan menniskorna förakta dig som en ockrare och girigbuk, måste du okänd bortkasta ditt guld som halm och strå på välgerningar, dem ingen vet och som aldrig i denna verlden blifva uppenbara. Då först, men icke förr, skola dina förra gerningar blifva såsom de aldrig varit gjorda, de onda makterna skola släppa sitt rof, och nådens sol skall skina öfver dig intill slutet.

368 Efter dessa ord teg den gamle majoren ånyo och frågade sedan hastigt, ej utan tvekan: – förstår du mig nu.

369 Lisu fattade mod och sade: – Icke ännu fullkomligt. Tillåt mig fråga, var icke denne prest, som farbror nyss omtalat, en katolik?

370 – Visserligen, och dertill ännu en af den ryktbara dominikanerorden. Jag har genomlefvat så mycket, att skillnaderna mellan de kristna bekännelserna synas mig|331| likna tvisten om solens ljus, som infaller genom olika fönsterglas. Det ena glaset kan vara grönt, det andra rödt, det tredje blått, och solskenet tager för kammarens innevånare färg efter fönstret; men i sig sjelf är det samma ofärgade ljus, och det kan för Gud vara detsamma genom hvilket glas jag betraktar det.

371 – Men, – invände den unga flickan, efterhand modigare, ty hon begynte värmas af sin fasta öfvertygelse om den lutherska lärans företräden, – om nu något af dessa glas är slipadt så, att det insläpper ett falskt ljus, som förvirrar menniskan? Om nu denna botgöring, hvilken dominikanern föreskrifvit, icke vore annat än en falsk verkhelighet och en syndig egenrättfärdighet? Förlåt mig, om jag, som är så ung och oerfaren, vågar hysa en annan tro om den rätta bättringen. Kanhända (och här sväfvade Lisu något på rösten) har farbror ... öfvergått till den katolska läran?

372 – Jag tillhör ingen sekt, jag tillhör den allmänneliga kristna kyrkan, – svarade den gamle med någon skärpa i tonen. – Det är sannt, att katolikerne anse mig vara en af deras; det är med dem och genom dem som jag lefvat mitt troslif; men jag är hvarken katolik, grek, lutheran eller reformert, jag är kristen i allmänhet. Som bevis derpå, se här en bok, som ingen katolsk lekman har tillstånd att läsa, nemligen bibeln. Jag läser den alla dagar; jag har skrifvit till de fromme fäderne i Leyden att jag gör det, och de hafva svarat mig: propter conscientiam fiatspråk: latin, för samvetets skull må det ske.

373 Läsaren har redan förut, i början af denna berättelse, hört en misstanke framkastas, att den unga flickan var en s. k. läserska, – ett uttryck, som är så vidsträckt, att det begagnas om alla, hvilka mer än mängden af menniskor vårda sig om andeliga ting, hvarför det ock utan åtskillnad drabbar de bästa och frommaste menniskor på samma gång som de verkligt sekteriska och de mest fanatiska. Lisu var en läserska, men i den ädla och goda meningen af en som i hjertats ödmjukhet lefver efter sin tro; hon var en af de saktmodiga och tystlåtna i verlden, som aldrig öppna sin mun till att fördöma andra menniskor. Men hon var ung och varm för sin tro; när den angreps, kunde hon icke förblifva likgiltig, och hon svarade derför med större värma, än hennes farbror kanhända väntat:

|332|

374 – Jag kan väl icke förstå hvad som menas med en kristendom i allmänhet, men jag har aldrig funnit i bibeln, att der skulle läggas någon vigt på vallfärder till Jerusalem eller en sjelfgjord försmädelse, eller andra sådana botöfningar, som jag hört att katolikerna bruka. Blif icke ledsen, jag förstår ju så litet; men har farbror verkligen inrättat sitt lif efter dominikanerns föreskrifter, så jemför dem ännu en gång med den heliga skrift! Kanske skola de då fördunsta som menniskofunder inför sanningens ljus, och det skall visa sig, att all sådan botöfning icke länder till salighet, utan blott till förderf.

375 Majoren uppstod och gick med häftighet fram och åter på golfvet. – Jag har brutit mer än de flesta menniskor, – utropade han; – jag har lidit mer än de flesta; jag har mer än de flesta varit fången under otron och afguderiet, och jag har afskuddat deras ok. Jag har ångrat, jag har försakat; jag har i mer än tjugu år i denna min ensliga tillflyktsort prisgifvit mig åt menniskors förakt, som jag icke förtjenat; jag har användt mina skatter till tusende själars räddning, och nu, nu kommer denna flicka och säger till mig: allt detta är förgäfves, allt detta leder blott till förderf! Hvad vill du mera? Stöta de ditt öga, dessa rikedomens beqvämligheter, som jag, med mina andlige fäders tillstånd, samlat här omkring mig i min innersta okända vrå, till en ringa hvila och ögontröst efter all den uselhet jag frivilligt påtagit mig utom dessa rum? Tror du, enfaldiga barn, att min själ hänger vid dem, så vill jag, när morgonen gryr, låta sänka allt detta i flodens djup och verkligen blifva så arm och utblottad, som jag synes för menniskor. I tjugu år har jag nu haft frid med mitt samvete, den enda frid jag kännt alltsedan min barndom, och nu vågar du säga till mig: allt detta är bländverk! Är det derför jag biktat för dig mina missgerningar och mitt straff? Hvarför vill du ännu en gång upprifva mina läkta sår, du, den enda lefvande varelse, hvars förakt jag icke kan bära? Säg mig då någon afgud, som ännu återstår att bekämpa, och jag vill slunga honom ifrån mig som en giftig orm. Barn, barn, jag har kämpat så länge för friden, att jag icke låter något väsen öfver eller under jorden frånrycka mig den!

376 Lisu hade uppstått, hennes ögon glimmade, och hon talade med trons och öfvertygelsens orubbliga fasthet. –|333| Om, – sade hon, – vårt lidande och våra gerningar äro tillfyllest att vinna en evig frid, hvartill behöfva vi då en frälsare? Hvarför skulle då Gud hafva sändt sin Son att bära verldens synder och blöda på korset, om verlden med sina gerningar kan frälsa sig sjelf? Och hvarför skulle Herren hafva sagt, att de friske behöfva ingen läkare, endast de sjuke? Den frid, som ni säger er ha tillkämpat er och nu i tjugu år njutit, jag säger er, farbror, att det är en falsk och bedräglig frid, och den har icke kunnat rädda er från de onda synernas makt. Hvarför, om ni verkligen är försonad med det förflutna, med Gud och med eder sjelf, hvarför har jag ännu denna qväll sett eder darra för ett uselt guldmynt? Ser ni, denna lilla guldring, som jag bär på mitt finger, denna förgängliga metall, upphemtad ur jordens stoft, är tillräcklig att rubba hela er själs jemnvigt. Olycklige, gamle man, och ni tror er ha vunnit den frid, som ej ens döden kan rubba!

377 – Bort! Bort! – utropade majoren i en obeskriflig förvirring. – Bort från mina ögon, giftblanderska, åt hvilken jag dåre har förtrott mitt lifs hemlighet! Gå! Res! Jag kan icke mera svara för mina handlingar, och jag är ej van att skona! ... Men nej, gå icke, barn! Stadna, jag befaller dig det! ... Om du går, mot hvems famn skall jag då kunna luta mig i min förtviflan och mitt elände? Och om du skulle ha rätt? ... Om denna syn, som så länge upphört att plåga mig och som i dag återkommit, ... om den skulle bebåda min undergång i denna förtviflade strid? ... Jag måste hafva dig här, flicka! ... Stadna! Är du qvar? Det mörknar för mina ögon ... Ah, ... har jag då ännu icke gjort nog? Hvad skall jag göra för att vinna en evig frid?

378 – Tro! – svarade Lisu med bruten röst.

|334|

13. Uppror mot penningen.

Hit med skuldsedlarna!

379 Vi veta, att den smärtsamma bikt, hvari den gamle kommissarien-majoren anförtrott Lisu Halm sina brott och sin ånger, haft en af dem osedd åhörare. Förra delen deraf hade Lars Roderik följt med den mest spända uppmärksamhet, men han skulle icke ha varit en restrött yngling, om nattens timmar fortskridit, klockslag efter klockslag, utan all inverkan på hans domnade nerver. Oaktadt allt hans bemödande, fick tröttheten makt öfver honom, der han satt i den mjuka länstolen, och när majoren för Lisu skildrade sina besynnerliga botöfningar, hade Lars Roderik redan försjunkit i den lyckliga slummer, som man endast kan njuta vid tjugu år. Om en stund väcktes han af någon, som fattade honom sakta i armen. Det var den unga flickan, som återvände och till sin icke ringa förundran fann en sofvande student i sin farbrors fåtölj. – Kom! – hviskade hon. – Han får ej finna dig här.

380 – Är det slut med bikten? – frågade ynglingen, när de åter befunno sig utom den gamles fridlysta område.

381 – Jag vet icke hvad du hört, – svarade Lisu sorgset, – och jag frågar dig icke hvarför du stulit en olycklig gammal mans hemlighet. Men om det finnes hos dig en gnista af heder och samvete, så lofva mig åtminstone att icke förråda honom!

382 – Det lofvar jag dig, – svarade ynglingen trohjertadt. – Lisu ... jag är icke så elak, jag är icke så lättsinnig, som du tror mig vara. Jag har ansett honom för en usel procentare, och jag har hört honom anklaga sig sjelf för mycket mer. Jag har bedragit mig: jag kan afsky honom, men jag kan icke mera förakta honom. Har han berättat allt för dig?

383 – Mycket, men ännu ej allt. Godnatt.

384 – Godnatt.

385 De åtskildes, och några minuter derefter sof Lars Roderik åter så tungt, att hundrade spökande guldmynt ej skulle förmått störa hans lugna hvila. När han vaknade, sken den sena decembersolen på frostig himmel in|335| öfver ett par blårutiga bomullshalfgardiner, och han kunde deraf märka, att luckorna för fönstret voro uppslagna. Rummet, ehuru icke det sämsta i huset, syntes honom vid dagsljus än mera afskräckande tarfligt i bredd med den rikedom han så oväntadt upptäckt uti de inre rummen. Medan han sökte i sitt minne reda den föregående nattens sällsamma tilldragelser, hörde han röster i yttre rummet och kunde tydligt urskilja följande samtal, som fördes emellan en obekant och hans värd, hvars stämma återtagit den knarriga ton, hvarmed han först hade tilltalat de resande qvällen förut. Det var icke mera majoren, det var kommissarien, som återtagit sin snöda skepnad af den eländige ockraren.

386 – Var då barmhertig och haf ännu anstånd till nyåret! – bad den obekante. – Kommissarien vet, att jag har tjugu lispund smör att föra till Wasa; det är så godt som säkra penningar.

387 – Kan icke, kan icke, min bästa vän. Vet ju för väl, att allt ditt smör är skuldsatt på förhand, och jag är en fattig man, jag behöfver min styfver; hvarmed skulle jag lefva?

388 – Nog lefver kommissarien, men jag kommer på bara backen, om de nu mäta ut min häst, mina kor och min vinterspanmål. Hvad skall då jag lefva af med hustru och barn?

389 – Gå till klockaren, han kan hjelpa dig.

390 – Ja, klockaren, han är barmhertig, han har hjelpt mig förr och hjelpt andra med, som kommit på landsvägen för edra reverser, käre herre, men jag står så mycket till boks hos honom, han borgar mig ej en fyrk mer.

391 – Gå ändå, gå på försök, jag kan ej hjelpa dig, jag är en utfattig, ruinerad man, som sjelf behöfver låna penningar, och hvem skulle låna åt mig? Hvilken säkerhet skulle de få hos mig?

392 – Och kommissarien har sina hundra reverser ute mot tjugu procent! Liksom icke hvar själ i socknen visste, att han är ... ja, jag vill icke säga hvad kommissarien är. Var nu så hederlig och gif mig anstånd till nyåret!

393 – Gå din väg, jag kan ej hjelpa dig.

394 – Jaså, – fortfor den obekante förbittrad. – Han kan ej hjelpa mig? Då skall jag säga honom hvad han är. En girigbuk och en gnidare är han, en ockrare och|336| en blodsugare, som göder sig med de fattiges svett och blod och som icke ens är en riktig kristen menniska. Ja, panta nu ut mig, mät ut mig, förderfva mig, som han förderfvat så många bättre än jag, men en gång skall sanningen fram, om det ock skulle kosta min välfärd, och derför säger jag honom, att han är den uslaste bof, som på jorden går, och derför törs han aldrig i kyrkan. Hela verlden vet, att han ej törs se på det gula guldet, för att då ser han fan i förtid. Men den dagen kommer, när han får se honom på närmare håll. Icke blir jag den, som då rycker veden från brasan. Icke blir det Mannu på Mustila, icke blir det Matti på Mäkelä, icke heller Esaias på Wedensuu, det skall jag säga honom. Ser han något? Se ut genom fönstret, så får han se gården full med folk, som han stämt till höstetinget och som han skaffat en utmätning till julen. Jag frågar honom ännu, om han vill gifva mig anstånd?

395 – Ut med dig, och sedan till klockaren, oförskämda karl! – hördes kommissarien utropa med betydligt manhaftigare stämma, än nyss förut. – Ut på ögonblicket, och den, som vågar trotsa mig i mitt eget hus, skall få se med hvem han har att göra.

396 Dessa ord åtföljdes af något buller, hvaraf Lars Roderik slöt, att gamle Halm låtit orden åtföljas af en handgriplig tillrättavisning. Och då brorsonen icke utan skäl befarade, att hans närvaro kunde blifva nödvändig, trädde han utan betänkande ut i yttre rummet. Farhågorna tycktes icke vara öfverflödiga, ty gården var uppfylld med hästar och slädar, medan en folkhop trängde sig in i förstugan med ord och uppsyn, som icke bådade godt för husets ägare.

397 Den österbottniske bonden, vare sig af svensk eller finsk härkomst, är den fogligaste man, när han behandlas väl, men ytterst ömtålig för hvad han anser vara förtryck eller orättvisa. Kommissarien fick fullt upp att göra med de objudne gäster, som innan kort fyllde hälften af det eländiga rummet. Djerfva och pockande röster talade flera på en gång. Han skulle gifva dem anstånd; de ville hafva sina skuldsedlar tillbaka, icke för att förneka hvad de rätteligen voro skyldige, utan för att afskrifva olaga räntor och »välgjordt»; derefter skulle han få skuldsedlarna tillbaka. De ämnade icke längre låta en blodigel utsuga socknen;|337| de kände honom tillräckligt, det skulle vara slut med den rörelsen.

398 Lars Roderik väntade att åter få höra den gnällande »fattige mannen»; men han bedrog sig. Kommissarien lät de ifrigaste tala till punkt och förklarade sedan med lugn och fast stämma, att lagen skulle döma mellan honom och dem. Han ämnade icke utlemna reverserna till någon annan, än häradsrätten. Hvad det angick, att han utsugit socknen, ville han fråga, om der vore mera elände än förr och hvilka som blifvit lidande genom honom.

399 – Alla! Alla! – ropade gäldenärerne.

400 – Hos dig, Mannu, – svarade kommissarien, – var pantfogden i vintras. Ändock har du lika många hästar nu som då.

401 – För att klockaren hjelpte mig, – svarade bonden hånleende.

402 – Du, Matts Mäkelä, miste i våras dina kor, och nu har du lika många som då.

403 – Klockaren gaf mig förskott.

404 – Hos dig, Esaias, tog fogden i somras kärror och spanmål, men du har fått dina kärror tillbaka, och stängerna i ditt tak hänga fulla med bröd.

405 – Det har jag att tacka klockaren för.

406 – Ja, ja, – ropade flera röster, klockaren är en annan karl. Kommissarien stjelper, och klockaren hjelper. Men när han hjelpt oss, stjelper oss kommissarien ånyo. Vi ämna icke längre låta huttla med oss. Hit med skuldsedlarna.

407 – Dem få ni icke, – svarade kommissarien torrt.

408 – Skuldsedlarna! Hit med skuldsedlarna! – ropade skaran allt högljuddare och trängde längre in uti rummet. Kommissarien drog sig tillbaka, så att han hade ryggen fri, och fattade en knölpåk, som stod vid spiseln. Lars Roderik ställde sig vid hans sida, beväpnad med pisken. Det liknade sig till ett af dessa ofta blodiga slagsmål, i hvilka den österbottniska allmogen icke väjer stånd eller person, så snart den anser sina rättigheter förnärmade. Men det skämtsamma ödet ville, att fru Margret Halms ansenliga hufvud, beklädt med en hvit nattmössa, i samma ögonblick visade sig i dörren, ditlockadt af larmet. Denna oförskräckta bundsförvandt dröjde icke att ställa sig på försvararnes sida.

|338|

409 – Hvad vill det säga? – utropade den tappra frun med sin bredaste marknadsstämma. – Hvem understår sig att föra ett sådant oväsen? Skäms litet! Finns här ingen stadsbetjent? Jaså, här finns ingen stadsbetjent. Känner ni länsman, godt folk? Vore jag länsman, skulle jag klappa er till mos, edra skojare! Jag skulle sätta er i black, puukkospråk: finskajunkare. I Korsholm skulle jag ...

410 Hon fick icke tala till punkt. Olyckligt nog för den tappra frun stod en fyld smörtjärna med vidhängande slef vid väggen. En lång slyngel bland de anfallande frestades af tillfället att på sitt sätt besvara den vältaliga helsningen, grep oförmärkt slefven, fyllde den ur tjärnan och kastade dess innehåll med så säker hand mot den talföra motståndarinnan, att en hvit störtflod af tjärnmjölk öfversköljde nattmössan och rann i långa bäckar ned öfver fru Margrets fylliga kinder. Äfven den tappraste måste vika för ett så slående argument; den slagna hjeltinnan retirerade och ett skallande löje stämde för ögonblicket de anfallande till muntrare känslor.

14. Den sista botöfningen.

Hvad? Ännu icke nog? Blir det då aldrig nog?

411 Den flyktiga munterhet, som fru Margrets missöde framkallat, försvann; ropet på skuldsedlarna hördes ånyo, och ett par välkända slagskämpar sprungo ut för att afbryta gärdsgårdsstörar, det vanliga vapnet vid sådana bardalekar. Den gamle syntes fast besluten att ej gifva vika. En af de närgångnaste erhöll ett rapp öfver skuldran af hans knöliga käpp. Det begynte att hagla hugg. Lars Roderik kastade sig emellan och fick ett slag, så att det gnistrade för hans ögon. Två mot tjugu, det var en olika strid, och så tappert än ynglingen sökte begagna sin erfarenhet från föregående fälttåg mot gesäller och bokhållare, var det klart, att han och den gamle snart skulle duka under.|339| I detta afgörande ögonblick visade sig Lisu i dörren. Hon stod der stum, blek som en bildstod, och hennes tårfulla blickar mötte kommissariens i samma stund han åter höjde käppen för att bestraffa den närmaste våldsverkaren. Det var blott ett enda ögonkast, men det förlamade den gamle mannens lyftade arm. Ett par sekunder stod han orörlig och känslolös för de slag, som träffade honom. Derefter utropade han: – håll, jag vill lemna skuldsedlarna!

412 Angriparne hejdade sig, och några få rop, att man borde slå ihjäl blodsugaren, tystnade. En vapenhvila bemedlades, och kommissarien tilläts att afhemta reverserna, medan Lars Roderik stadnade qvar som gisslan, ehuru, som han sedan bekände, ganska osäker, om hans principal verkligen skulle komma tillbaka.

413 Men han kom. Han trädde bister och befallande midt i hopen af sina uppretade gäldenärer. Högt öfver dem höll han i den lyftade högra handen en ansenlig bundt af dessa välbekanta olyckspapper med stämplade hörn, kråkfotade underskrifter och plumpa sigiller, på hvilka så mångens välfärd beror och hvilkas blotta anblick ingifver samma respekt hos klene betalare, som ett uråldrigt, forntida manuskript hos bibliotekarien eller fornforskaren. – Gifven nu akt! – ropade gubben och rätade ut sig till hela sin ansenliga längd. – Här är Mannus revers på femhundra riksdaler; känner du bomärket?

414 – Skulle jag ej känna mitt bomärke? – sade den tillfrågade. – Gif mig papperslappen, han skall få den tillbaka, sedan vi afskrifvit 100 riksdaler, som voro för välgjordt, utom räntan.

415 – Vänta ännu litet. Här är Matts Mäkeläs revers på fyrahundratjugu riksdaler.

416 – Skrif 350; det har jag fått, – skrek Matts ur hopen.

417 – Här är Esaias’ revers på trehundraåttiofem riksdaler och 24 skillingar.

418 – Skrif 320 riksdaler, icke en skilling mera! – ropade Esaias, högröd af vrede.

419 Gubben fortfor att framvisa reverserna, utan att lemna dem från sig. – Här är Erik Majatalos revers på tvåhundrafemton riksdaler. Här är Nils Penttus på femhundrasextio. Här är Adam Eriksons på etthundrasexton och trettiotvå. Här är Pietaris från Isokylä på sjuhundra|340|aderton. Här är Mikku Mikkelinpojkas på sextiofyra riksdaler ... Och så fortfor han att uppräkna mellan fyrtio och femtio skuldsedlar, till en del af ganska höga valörer. – Är det rätt så? – frågade han, när alla de fatala papperen voro uppvisade.

420 – Ja, ja, gif hit dem; ni skall få dem igen! Vi äro hederligt folk, vi vilja ej taga tillbaka mer än hvad oss med rätta tillkommer, – ropade gäldenärerne.

421 – Jaså! – sade kommissarien och betraktade hopen ännu ett ögonblick, likasom tvekade han mellan tvenne beslut, som stridde inom honom. I kakelugnen brann en brasa. Han steg hastigt ett par steg tillbaka, kastade papperen på elden, förrän någon kunde eller ville hindra honom, och ställde sig hotande framför denna autodafé, tilldess att det sista gulnade arket, det sista grofva sigillet förbrunnit i lågorna. Ingen arm rörde sig, ingen mun öppnades till ett ord; allas blickar betraktade med häpnad dessa olycksdigra skuldsedlar, som tycktes vrida sig i elden, gulna, svartna, uppflamma, förkolna och ännu i den sista gråa askan skryta med undertecknarens glödande namn.

422 – Jag menar, att ni nu fått hvad eder tillkommer och litet mera dertill, – sade kommissarien med en lindrig darrning på rösten. – Gån nu eder väg; det är allt klart mellan oss.

423 Den nyss så vildsinta hopen lydde utan motsägelse och begaf sig med långa ansigten ut på gården. Der såg man dem stadna och öfverlägga sig emellan hvad detta månde betyda. Troligen misstänkte mången, att detta bränneoffer var en list, hvars rätta beskaffenhet tinget snart skulle uppdaga. Men skuldsedlar hafva en märkvärdig förmåga att inpregla sig i de fleste låntagares minne. De fleste igenkände hvarje veck, hvarje kråkfot på dessa ödesdigra papper och svuro på, att de sett otyget brinna.

424 När fältet befanns fritt, gick kommissarien till Lisu, fattade hårdt hennes hand och sade, utan att i sin lifliga rörelse tyckas märka de närvarande: – Är du nu nöjd? Är detta tillräckligt?

425 Flickan teg.

426 – Hvad? – utbrast den häftige gamle mannen. – Adertontusen riksdaler i elden; har jag ännu icke gjort nog?

|341|

427 – Nej, – svarade Lisu med låg röst.

428 – Ah, du menar de några tusen jag ännu äger kontant derinne? Vänta, du skall få dem, du skall gifva dem åt de fattiga, lika godt hvilka. Det är skrifvet: gå, gif allt hvad du äger åt de fattiga ...

429 – Men Skriften tillägger: och följ mig!

430 Lisu yttrade dessa ord med knappt hörbar röst, men den gamle hade likväl förstått henne. – Hvad? – utropade han än en gång med sönderslitande röst. – Ännu icke nog? Blir det då aldrig nog? Tjugu års ånger och botöfningar, verldens förakt och smädelse, böner, vakor, fastor och späkningar, all min egendom åt de fattiga, och likväl icke nog! Rättvisa himmel, hvad skall jag då mera göra? Huru skall jag tillfredsställa en så omättelig, hämnande Gud?

431 – O, min stackars farbror! – svarade flickan, i det att hon gråtande kastade sig om hans hals, – allt detta är verkhelighet och egenrättfärdighet, allt detta gäller ingenting för Gud. Fall ned för korset, sådan ni är, utan all egen berömmelse, kasta eder utan all egen förtjenst i Kristi armar, och i samma stund är ni frälsad för intet!

432 Den gamle förstod henne icke. En enda tanke hade gripit och förvirrat hans själ: – Är det ännu icke nog? Är der ännu något mer?

433 Plötsligt tycktes han erinra sig något, tände en svafvelsticka och förde lågen till halfgardinerna framför fönstret. Han tycktes förvånad, när man hindrade honom att antända huset. – Är det icke mitt hus? Hvarför kan jag icke lägga det i aska ...?konsekvensändrat/normaliserat

434 Snart följde en annan tanke, som undanträngde den förra och der man i botgöraren åter igenkände ockraren. – Mitt hus? Nej, käre vänner, hur skulle det vara mitt hus? Jag är en utfattig man, utfattig, säger jag eder! Om jag har ägt ett hus, så har jag gifvit det åt de fattiga ... ifall det finnes någon mera fattig än jag. Martha Vidström, du kan bevittna det inför domstol, om slägtingarne skulle göra anspråk på arfvet. Säg dem, att huset och allt hvad der finnes är intecknadt hos Vår Herre för de fattigas räkning. Jag har ingenting; en tiggare på landsvägen är rikare än jag. Men det är icke nog. Hon säger, att det aldrig blir nog.

|342|

435 Fru Margret, alltid resolverad och praktisk, vände sig till hushållerskan. – Hör nu, madam Vidström, det står icke rätt till med kommissarien. Vi måste resa, och madam får icke ensam händer med honom. Jag menar det är bäst, att vi taga vård om honom. Lägg in hans skjortor och gångkläder; beställ hästar och nyktra skjutskarlar! Jag förseglar kassakistan i vittnens närvaro; det öfriga lemna vi under er vård, madam. Dårskaperna derinne ha kostat stora pengar. Vidströmskan måste lega en pålitlig gårdsvakt, om han ock skulle kosta en riksdaler om dagen. Gevär finns i huset; var icke bang, skjut ned den, som vågar röra en sticka. Jag kommer tillbaka på nyåret och ställer om huset. Under tiden skall kommissarien må hos oss som en prins i en bagarebod. Vi elda vindskammaren; icke räknar jag på några famnar ved, en piga till uppassning och ordentlig husmanskost. Jag har hemväfda, rutiga mattor, der blir nog trifsamt och varmt, och jag skall låta flytta dit salig Otto Kristofers gamla brädspel och tofflor och nattrock. Se så, raska på sig, madam, jag skall ersätta hennes besvär.

436 Under detta myndiga tal hade hushållerskans färglösa kinder småningom lifvats af vredens purpur. – Står det icke rätt till? – frågade hon oförskräckt. – Nej, hur skulle här stå rätt till, när främmande menniskor styra och ställa om andras egendom? Är någon tokig här, icke är det min husbonde. Kom till en gammal karl på sena qvällen med skott och oväsen ... gör honom sjuk med illfundiga konster ... låt honom slåss med tjufvar ... blanda bort honom med ett gudsförsmädeligt tal om att man icke får göra goda gerningar, och säg sedan: det står icke rätt till! Jag skall säga frun hvad som icke står rätt till: det är slägtkärleken, som gerna vill ärfva. Men jag skall säga frun något dertill, och det är, att arfvet blir som kärleken, magert nog. Nå ja, de der grannlåterna derinne äro ju alltid något; sälj dem på auktion; det är nu den syndiga verldens fåfänga, som icke velat riktigt gå ur ens tankar, när man förr varit rik. Resten af egendomen, skall jag säga frun, ligger nu mest der i spiseln. Jag vet, att kommissarien i tjugu år gifvit dubbelt så mycket ut, som han tagit in på det eländiga ockret; det var hans lust att göra godt och blifva försmädad. Jag hade kunnat säga de uslingarne på gården något ... Hvar skuldsedel, som min husbonde sökt ut, den har han låtit|343| klockaren betala åt dem tillbaka, och mera dertill, för att bota dem för deras lust att slarfva, processa och supa, men hvad tack har han derför? Låt mig nu sköta honom, och jag lofvar att han skall vara frisk om en vecka!

437 Fru Margret stod så förvånad att finna en nästan lika manhaftig amazon som hon sjelf, och hushållerskan hade så riktigt slagit an på hennes eget praktiska förstånd, att hon för första gången i sitt lif fann sig besegrad. – Hör nu, madam Vidström, – började hon, efter en fanfar i den blårutiga näsduken. Men hon blef afbruten.

438 – Martha Vidström, – sade kommissarien nog oväntadt, – gör som frun säger dig! Jag är en fattig man ... jag har intet att lefva af ... jag måste ju vara glad, att mina slägtingar förbarma sig öfver mig. Beställ hästar; jag reser med dem. Lisu ... är icke detta nog? Är det ännu något mer?

15. Halm contra Gråberg.

Vi måste komma till 200 000konsekvensändrat/normaliserat.

439 De två rivaliserande stormakterna i den idoga nordfinska handelsstaden, firmorna Halm och Gråberg, stodo vid tiden för vår berättelse ungefär jemnstarka, med undantag af den för affärerna temligen betydelselösa kommerserådstiteln, som i mängdens ögon tycktes gifva den förra af dessa firmor en viss öfvervigt. Båda hade, om icke i förbund med hvarandra, så dock genom kapitalernas makt och med de smulor, som statsverket denna tid nedlät sig att mottaga i stället för tullintrader, slagit under sig en lika lejonpart af de två förnämsta exportartiklarna, tjäran och plankorna, med deras underafdelningar becket, bjelkarna, bräderna, pottaskan, medan importen af salt, kolonialvaror och manufakturer likaledes tyngde för båda ungefär jemnt i vågskålen. Vaksamma och driftiga, hade båda husen tidigare än andra uppfattat betydelsen af de nya|344| marknader, som vid denna tid begynte gifva den finska handeln en annan riktning. De hade båda minskat sina affärer på Stockholm och utvidgat dem på Petersburg; de hade båda undandragit sig Lübecks monopol på importen till Finland och införskrifvit sina varor från första hand i England eller Amerika. Emedan båda stodo i direkt förbindelse med utländska hus af första ordningen och derigenom erhöllo en säker, om ock sen kännedom om tidskonjunkturerna, hade de lyckats vinna ett försprång framför alla öfriga konkurrenter, men icke framför hvarandra. Hvad Halm visste, det visste äfven Gråberg, och den spekulation, som Gråberg fann lönande, upptogs samtidigt af Halm. Då dertill båda ägde ungefär lika många fartyg i sjön och dessa fartyg konkurrerade med hvarandra i samma utländska hamnar, hände blott alltför ofta, att de två husen korsade och skadade hvarandras beräkningar, i stället för att de, associerade, skulle hafva beherrskat marknaden.

440 Telegrafen var ännu okänd, och posten berodde af årstid och väderlek. Ett bref från England behöfde i December månad tre eller fyra veckor för att hinna destinationsorten i norra Finland, och svaret fordrade lika lång tid. Det var en sådan kommunikationernas snäckgång, som nu vid jultiden hade fårat betänkliga rynkor i kommerserådet Hans Herman Halms panna, der han satt i sitt kontor, likasom vi sett hans yrkesbroder, konsul Gråberg, några veckor förut, med den nyss anlända postens remisser framför sig på skrifbordet.

441 Halm var af samma ålder som Gråberg, omkring 50 år, men till sin person en fulländad gentleman, lång, mager, med vackra, regelbundna drag och verldsmannens lugna, imponerande hållning. Han hade tillbragt flera år af sin ungdom i Tyskland, talade ledigt tyska och engelska, blåste flöjt, var konstälskare och mecenat. Hans hus var icke blott, jemte Gråbergs, det rikaste, utan äfven det gästfriaste, angenämaste och mest eftersökta i staden. Dess salong var mötesplatsen för hvarje resande, hvarje konstnär, hvarje literatör, som besökte orten, och med värdens gästfrihet förenade sig en ung värdinnas behag samt en älskvärd familj. Kommerserådet Halm hade nemligen förlorat sin första maka, med hvilken han ägde en son, John Halm, och var andra gången gift med en ung svenska,|345| som skänkt honom fyra döttrar å rad, intilldess att hon för några dagar sedan äfven skänkt honom en son, hvars dop dock fördröjdes, tills modren tillfrisknat.

442 I Halms kontor arbetade, jemte honom, två bokhållare: gamle Stenman, som vuxit fast vid pulpeten ända sedan förre principalen Hans Kristofer Halms tid, och den unge Tervola, som under nuvarande principalens tid lyckats uppsvinga sig från springpojke vid tjärlassen till denna vigtiga förtroendepost. Stenman, en torr, knarrig snusare i blå frack med messingsknappar, snarlik en landskamrerare, och försedd med röd peruk samt en stor vårta på venstra kindbenet, hade nyss med mycken omsorg formerat sin penna, när principalen vände sig till honom och sade:

443 – Lewis & Kompani skrifva, att hvetet stigit fyra shilling per quarter i Hull. Det hade vi bordt veta för fyra veckor sedan.

444 – Jag tänkte det redan vid Mikaeli, – svarade Stenman, tagande sig en pris. – Skörden var dålig, mycket regn.

445 – Hade vi vetat det för fyra veckor sedan, skulle vi icke gifvit Argo och Veritas ordres att gå på Boston. Frakterna på Odessa stiga med hvarje dag. Gråberg har fem fartyg i Medelhafvet och vi endast två.

446 – Utom Elise och Furst Menschikoff, som gått på Livorno, ha vi Juno i S:t Ybes och Otava, som nu bör ligga infrusen i Riga, – anmärkte bokhållaren.

447 – Elise och Furst Menschikoff ha ordres på Alexandria.

448 – Vintern är blid. Otava kan isas ut.

449 – Stenman ... skaffa mig en stafett, som rider genom luften! Att hafva en så solid affär i sina händer och komma fyra veckor för sent! Lewis bref är af 1 December.

450 Stenman höjde på axlarna och tog sig en ny pris. – Skicka Tervola!

451 Principalen bet på nageln af sitt högra pekfinger, öfverlade några ögonblick och sade: – Tervola!

452 Den unge bokhållaren reste sig afbidande ordres.

453 – Kan du köra ihjäl hästar?

454 – Om kommerserådet befaller. Ja.

455 – Godt. Om två timmar är du på väg. Om tre dagar är du i Petersburg, om fem dagar i Riga. Otava|346| isas ut, går med linfrö på London och uppgör frakt på Odessa. Är jag förstådd?

456 – Ja, herr kommerseråd.

457 – Gör dig klar. Penningar och skriftliga ordres fås om en timme. Tervola ... jag har dragit dig upp ur tjäran. Jag får nu se hvartill du duger. Det gäller minuten, som denna infama postgång icke begriper. En enda natts köld gör affären om intet. Är du icke på utsatt dag i Riga, möter du kapten Öholm och hans besättning på återväg hit.

458 – Jag skall nästa lördag vara i Riga.

459 – Tag mina pistoler, och bryt icke halsen af dig. Vänta ... Du har en fattig mor?

460 – Ja, herr kommerseråd.

461 – Jag skall sörja för henne, om något händer. Gå, jag litar på dig.

462 Den unge bokhållaren gick med en bugning. Principalen kastade en flyktig blick på den bortgående och sade vid sig sjelf: – det vore skada på pojken; han är mitt verk.

463 I kontoret hördes några minuter endast raspandet af gamle Stenmans penna och knäppandet af hans snusdosa. Derefter vände sig principalen åter till bokhållaren och sade:

464 – Fraktkonto, Credit till dato?

465 – Bokhållaren uppslog en foliosida och svarade: 138 654konsekvensändrat/normaliserat: 32.

466 – Notera: Elise remitterat 19 040konsekvensändrat/normaliserat; Argo 14 890konsekvensändrat/normaliserat: 16. Summa 172 585konsekvensändrat/normaliserat. Otava mäter 380 läster; bör med sist noterade frakter gifva 28 000konsekvensändrat/normaliserat, om Tervola kommer i tid. Stenman ... vi måste komma till 200 000konsekvensändrat/normaliserat. Edvardson har skrutit hos Bäckens, att Gråbergs frakter i år gå till 230 000konsekvensändrat/normaliserat.

467 – Han ljuger. Det finns icke så mycken sanning i Edvardson, som i en talgoxe.

468 – Tror du, att Tervola kommer fram?

469 – Beror på. Saling hos Gråberg blef plundrad och mördad i Petersburg för fyra år sedan. Det är en stygg bit till Riga i denna årstiden.

470 – Salings enka fick 200 i pension. Vi skola tänka på Tervolas mor. Vi behöfva alla välsignelse i affärerna, Stenman. Går Otava lyckligt, skola vi gifva två procent af nettobehållningen till understödskassan.

|347|

471 Åter tystnad.

472 – Svägerskan återvände i går från Tammerfors. Hon lärer blifvit lurad af Pellavoinen.

473 Stenman mumlade något om hönan och räfven.

474 – Hon för med sig bror Sten ... tokig.

475 – Patron blir förmyndare. (Den gamle kontorshästen föraktade kommerserådstiteln i grund.)

476 – Det har sina hakar. Vi få icke stöta Margret.

477 – Hm, – ifyllde Stenman, – Lisu är ett passande parti för John.

478 – Lisu har Rosenius i ögonen och Schartau i hufvudet. Men hon ärfver bror Sten.

479 – Förmodar det. Allt förvärfdt och troligen disponeradt.

480 Kontorsvaktmästaren inträdde från förrummet och anmälde kapten Edvardson. Principalen och bokhållaren vexlade en blick med hvarandra. Det var något ytterst sällsynt, att bådas hufvudfiende, medtäflarens förtrognaste handtlangare och bundsförvandt, visade sig på den Halmska firmans kontorshorizont, så att säga i sjelfva lejonkulan. Om Stenman med sina 40 tjensteår var ett oumbärligt drifhjul i huset Halms hemliga mekanik, så var Edvardson känd såsom den rätta spindeln i firman Gråbergs vidtutgrenade spindelnät. Skilnaden var, att Halm hade bättre affärshufvud, än Stenman, men Edvardson öfverträffade vida sin principal Gråberg i slughet.

481 – Bed honom stiga in! – sade kommerserådet.

482 Kapten Edvardson inträdde, fin och elegant som alltid vid sina sjuttio år och strykande, efter sin vana, den välborstade hattens silkesfelb.

483 – Töväder i dag, herr kommerseråd. Hoppas helsan är kry.

484 – Tackar, går an. Var god och tag plats. Hvad förskaffar mig den sällsynta äran att se herr kapten?

485 – Jag skall vara kort; posten går klockan 6, och tid är pengar. Herr kommerserådet vet kanske icke, att grannstaden Xby står i lågor?

486 – Hvad? I lågor? – utropade Halm bestört. Han hade dock ett hjerta, den mannen, bakom affärerna.

487 – Sedan i dag klockan 7 på morgonen. Jag har det af säkra bud. Sprutor och manskap ha fått ordres att|348| ofördröjligen afgå dit. Man måste också vara betänkt på att sända lifsmedel.

488 – Alla mina hästar stå till disposition. Stenman, låt genast utbära hälften af skeppsprovianten och skicka till Xby. Min Gud, hvilken olycka!

489 – Jag ämnar också inom en half timma vara på väg, – fortfor kaptenen. – Men om olyckan, som jag befarar, icke kan hjelpas, då ju staden är gammal och trångbygd, så är det af vigt att tänka på de praktiska följderna. Konsul Gråberg föreslår, att vår stad genast erbjuder, icke blott assistens och tak för de husvilla, utan äfven nederlagsplatser, källrar, magasiner och butiker för handelsrörelsen. I första bestörtningen skola de mest betydande köpmännen vara hugade att flytta hit, men få de besinningstid, skola de stadna qvar. Jag behöfver icke erinra om huru mycket vår stad lider genom konkurrensen med Xby och hvilken betydande fördel det vore för oss, om vi lyckas sammanslå två så närbelägna och konkurrerande stapelplatser till en enda. Konsul Gråberg föreslår att ofördröjligen uppsätta ett skriftligt förslag och afsända det med stafett till styrelsen. Herr kommerserådet är både genom insigt och ställning den mest egnade att uppsätta detta förslag.

490 Hans Herman Halm gick upprörd fram och åter öfver golfvet. – I detta ögonblick, – utropade han, – i detta ögonblick, medan en stad ännu brinner! ... Herr kapten ... jag har sett mycket, hört mycket, men något så infamt klokt har jag ännu ej erfarit ... Ni har likväl rätt ... fördelen vore ofantlig ... äfven för de brandskadade. Hela tjärexporten från tio skogrika socknar ... hela saltimporten till lika många mil tättbefolkade och förmögna kustorter ... Stadens tolag ...

491 – Mer än så, herr kommerseråd! Mer än så. Med dessa förenade kapitaler, fartyg och handelsförbindelser skall vår stad inom kort vexa mäktigare, än någon annan i norra Finland. Vi skola öfverbjuda Åbo, vi skola åter bemäktiga oss hela den ostfinska handeln, som hotar att halka oss ur händerna, och störta det uppåtsträfvande Wiborg tillbaka till dess förra intet.

492 – Men geografin kunna vi icke förändra, herr kapten. Lika godt, ert förslag är praktiskt. Jag vill tänka derpå ... I morgon ...

493 – Redan i dag, herr kommerseråd. Time is moneyspråk: engelska.

|349|

494 – Må ske ... Den olyckliga staden! ... Men det är ju att bevisa den största välgerning just åt de brandskadade.

495 Bokhållaren Tervola inträdde resklädd.

496 – Ah! förlåt, herr kapten! En affär ...

497 Kapten Edvardson strök sin hatt och sade farväl med ett förbindligt smålöje.

16. Gråberg contra Halm.

Penningen vill hafva oss hela.

498 Staden var i stark rörelse till följd af grannstadens olycka. Hästar, kärror, brandredskap, lifsmedel afsändes med brådskande ifver; höjder och gator voro uppfyllda med täta skaror, som ansträngde sina blickar för att upptäcka de fjerran rökmolnen. Många greto, andra stodo likgiltiga eller nyfikna. Det förherrskande menskliga intrycket var dock ett oskrymtadt deltagande.

499 En qvart timme efter sednast anförda samtal befann sig kapten Edvardson åter i konsul Gråbergs kontor. Hans kloka grå ögon blänkte af förnöjelse, när han bortlade hatten och fattade papperssaxen.

500 – Nåväl, Edvardson?

501 – Efter noter. Han går in på förslaget. Antingen lyckas det, hvilket är mindre troligt, och för detta fall försäkrar sig bror Gråberg redan i dag om de bästa nederlagsplatserna; eller lyckas det icke, hvilket är sannolikare, och då vet hela verlden, att förslaget om de båda städernas sammanslående utgått från Halm, som uppsatt skrifvelsen. I förra fallet direkt vinst, i senare fallet indirekt. Xbyboerne skola aldrig förlåta Halm detta inpass, som gäller mer än en brand, gäller deras totala tillintetgörelse, och vi skola i dem få lika tillgifne bundsförvandter, som Halm får oförsonlige fiender. Således, huru än saken må aflöpa, vinsten blir vår. Jag trodde icke, att den slipade karlen skulle bita så lätt på kroken. Men han är ärelysten, och det bör en affärsman aldrig vara. Jag målade i rosenfärg|350| perspektivet att öfverflygla Åbo och Wiborg ... Den spiken drog.

502 – Edvardson! ... Bror är en fiffikus.

503 – Jag ber så mycket ... bara en fuskare i huset Gråbergs affärsskola. Men nu måste jag bort till Xby, för att sondera sinnesstämningen och förbereda vår plan.

504 – Dröj ett ögonblick. Margret Halm är återkommen.

505 – Ja, med Pellavoinens benägnaoriginal: begägna biträde. Den karlen är värd en skeppslast lin vänner emellan; han förstår att begagna en konjunktur. Hvem kunde förutse, att han just skulle möta Lars Roderik och skicka honom att på god tro inbilla den tjocka frun en sannsaga om kommissarien?

506 – Bror vet det således? Men vet bror också, att kommissarien är tokig?

507 – Så mycket sämre för ett visst kommerseråd. Galenskap tyckes ligga i blodet. Allt sådant kan slås till mynt, isynnerhet om man lyckas utreda verkliga orsaken. Jag skall sätta alla pumpar i rörelse. Margretoriginal: Magret Halm är ett såll.

508 – Lars Roderik är tystlåten och förbehållsam efter sin hemkomst. Jag känner icke igen den tjufpojken, det gror något inom honom. Troligen kärleksgriller. Än vill han resa ut, som John Halm; än talar han om att börja på mitt kontor. Bror mins vår öfverenskommelse. Hvad är att göra?

509 – Till en början kontoret. John Halm väntas åter i vår: intilldess bör affären med Lisu vara fullt på det klara. Således ingen resa nu; allt måste uppbjudas att vinna Margret och flickan. Jag har nu en gång satt mig i sinnet, att den tokige kommissariens syndapenningar skola uträtta något godt i huset Gråbergs tjenst.

510 – Men om han ej gjort en disposition, tillfaller hälften Hans Herman Halm.

511 – Och bror tror, att flickan, bror tror, att Margret varit förgäfves i Storkyro! ... Farväl ... Nej, än en sak. Halms bokhållare Tervola mötte mig resklädd i dörren. Det gäller en större affär ... sannolikt konkurrens; frakterna stiga. Skulle ej skada, att i flygande rappet skicka Nilsson i förväg söderut och borttinga hästarna ...

512 Kapten Edvardson hade förfelat sin kallelse, när han icke ingått på den diplomatiska banan. Men i alla slags affärer, icke minst i handeln, finnes utrymme nog för denna|351| krokiga väg af små intressen, hemliga ränker, dolda fiendskaper, försåt och falskhet, som spela en så stor rol i de verldsklokes uppkomst. Utan allt tvifvel fanns det då, som nu, redbare köpmän, hvilka föraktade smygvägarne och vunno anseende på samma gång som rikedom genom solida spekulationer och ett i allo aktningsvärdt handlingssätt. Men om icke ens så aktade firmor, som Halm och Gråberg, hvilka ingen kunde tillvita svek eller svindel, detta oaktadt läto af konkurrensen förleda sig till handlingar, som icke hålla profvet inför en strängare sedelära, måste vi döma dem efter den tid, i hvilken de lefde. Rättsbegreppen voro ännu mycket outvecklade och köpmannens samvete rymligare, än i våra dagar. Den slöja, med hvilken han måste dölja sina spekulationer för medtäflarne, dolde för honom sjelf en klarare inblick i halten af hans bevekelsegrunder, och huru kunde han förblifva fullt samvetsgrann, när lagarna sjelfva ställde honom mellan valet af försnillning och fördel, eller uppriktighet och förlust? Dessa författningar, som då å ena sidan med sina orimliga tullsatser utmanade lurendrejeriet, å andra sidan, genom hemliga cirkulärer från chefen till tullförvaltarne, tilläto köpmännen att förtulla 10 lispund kaffe i stället för 100, hvad voro de annat, än en uppfostran till svek? Den, som en gång inlemnat falska fakturor till tullkammaren, hvarför skulle han icke en annan gång anmäla ett fat ättika i stället för en lika qvantitet vestindisk rhum? Man skulle blott icke begagna sig alltför groft af tullverkets tysta medgifvanden. Lyckades man, förblef man en driftig affärsman; misslyckades man, blef man icke blott ruinerad, man befanns äfven oskicklig och tadelvärd.

513 Medan de två mästarne i en skicklig rörelse, Gråberg och Edvardson, qvarnen och kugghjulet, gingo att bevaka sina enskilda fördelar, hade många bland stadens invånare, ledde af bättre bevekelsegrunder, skyndat att bistå grannarne i deras olycka. Större delen af grannstaden låg vid deras ankomst i aska, men ännu lyckades Lars Roderik Gråberg, som anförde en spruta, bidraga till det återståendes räddning; ännu hann Lisu Halm, som af sin hjelpsamma moder sändes med kläder och lifsmedel åt de mest behöfvande, uppträda som en tröstande engel just i det svåraste ögonblicket af bestörtning och nedslagenhet. Hon erfor en känsla af tillgifvenhet och sympati, när hon såg|352| den modige ynglingen oförfärad ställa sig mot lågorna, der faran var störst; han såg med icke mindre varma känslor sin unga kusin uppsöka de på snöiga åkerfält och ännu obrunna gårdar lägrade husvilla, för att dela bland dem dessa gåfvor, hvilkas värde nöden fördubblade. En gång hörde han hennes uppmuntrande bifall, när han räddat en fattig enkas gård; en annan gång tillropade han henne sitt bravo, när han såg henne räcka en af köld och utmattning halfdöd gubbe en jacka och ett glas vin. Här stodo på ett annat sätt Halm contra Gråberg och Gråberg contra Halm; äfven här var en täflan, men en täflan i kärlek, en lönlös täflan i mod och sjelfförsakelse.

514 Detta undgick ej kapten Edvardson, hvilken i spetsen för några sjömän, bidrog till bergningsarbetet och vann för sin rådighet ett förtjent erkännande. – Det går allt efter noter, – sade vid sig sjelf den sluge kaptenen.

515 De båda kusinerna funno på sena qvällen en bivuak, sådan man kunde begära, den ena i prestgården, den andra i en bondgård utanför staden. Följande dagen vid middagstiden åtföljdes de på sin hemresa. Lars Roderik Gråberg körde Lisu Halms öppna släde. Hästen var uttröttad af föregående dagens ansträngningar, resan gick fot för fot, de hade god tid att samtala.

516 Efter någon stunds tal om branden frågade Lars Roderik plötsligt sin kusin huru kommissarien befann sig.

517 – Bättre, – svarade Lisu.

518 – Och du fortfar att vara lika obarmhertig mot den stackars gamle mannen, fastän du vet, att hans ocker var endast förställning och att han i hemlighet gjorde mycket godt?

519 – Ja, hvem annan än Gud kan utransaka ett menskohjerta? Jag ville så gerna tro, att min farbror är den han anser sig vara: en uppriktig botgörare efter katolikernes sätt, en som söker försmädelsen och försmår tacksamheten. Men jag fruktar, att han bedrager sig sjelf, – att detta ocker, hvarmed han sökt föraktet, är i hjertats innersta vrå hans lust, alldeles som dessa rikedomens beqvämligheter, hvilka han i hemlighet unnade sig. I båda, fruktar jag, var ett hyckleri inför Gud, och ett hyckleri inför samvetet. Katolikerne räkna icke så noga med sådant.

520 – Nej, Lisu, nu står Gråberg mot Halm i en omvänd ordning. Jag har föraktat din farbror, när du för|353|svarade honom; nu försvarar jag honom, när du föraktar honom. Aldrig skall du öfvertyga mig, att icke en så förkrossande botöfning är uppriktig och gäller något för Gud.

521 – O, att den vore uppriktig! Jag önskar ingenting högre. Men det är så, att Gud vill hafva oss hela. Tag undan den allraminsta del af vårt gamla syndaväsende, och med detta lilla undantag är all bot förgäfves. Du sade sannt, och detsamma sade ju också frestaren till min farbror, att penningen vill hafva oss hela, om vi skola vinna hans gunst. Men om penningen vill hafva hela vårt hjerta, huru skulle Gud nöja sig med ett halft? Och om penningen icke erkänner något annat än penningen, huru skulle Gud erkänna i oss något annat, än sitt eget beläte, som är den nya menniskan hel?

522 – Gud vet bäst, att vi äro svaga. Han kan aldrig begära af oss fullkomligheter.

523 – Nej, men han vill dagligen skapa oss nya med sin helige Ande. Det är så vist ordnadt, att vi bära vår skatt i lerkärl, på det att kraften icke må vara af oss, utan af Gud.

524 – Du har tänkt mera derpå, än jag. Om detta nu verkligen hör till »sanningen», som du säger ... hvad kallar du sanning?

525 – Gycklar du åter, när du ställer till en stackars okunnig flicka den fråga, på hvilken hela menskligheten har stafvat i många tusen år, utan att finna svaret af egen makt?

526 – Nej, jag frågar så, emedan du sagt, att han söker sanningen, hvilket jag icke gör. Jag ville gerna veta hvad det är, hvars blotta sökande gör en missgerningsman bättre än en, som icke söker derefter, – svarade ynglingen med mera allvar, än hans kusin tilltrott honom.

527 – Nåväl, är du nöjd med hvad hvarje bondflicka kan svara dig, när hon gått genom en ärlig skriftskola, så svarar jag, att sanningen är Guds ord, tillämpadt på lifvet.

528 – Godt, låt oss icke tvista mer om så höga frågor. Men svara mig då, om det var menskligt, om det var barmhertigt af dig, att så hårdt slå ned det enda, som gaf din olycklige farbror någon frid med sitt samvete, – dessa goda gerningar, dem du fördömer?

529 – Kunde jag göra annat, utan att ljuga? Du är en lärd man, du, Lars Roderik, och är du icke lärd, så vet|354| du dock mycket mer än jag i verldsliga ting. Men jag säger dig, att om någon af oss ägde all verldens vishet och vore mer än en kejsare i makt, mer än någon dödlig ärad och lycklig, och nedstege frivilligt från höjden af denna storhet och gåfve sin sista penning till barmhertighetsverk och blefve fattig, okunnig, maktlös, föraktad och olycklig; ja, om han än gåfve sitt lif och allt hvad han äger kärast i verlden, och arbetade, fastade, försakade till sina dagars ände mer än allt, hvad de heliga martyrer lidit före honom för sanningens skull, – och komme sedan med allt detta sitt lidande och sina gerningar till himmelens port och frågade: har jag gjort nog? Har jag offrat tillräckligt? så skulle den eviga rösten svara honom: nej, det är icke nog, det är aldrig, aldrig nog! Ingen menniskas offer är så stort, intet lidande och inga gerningar äro så tillfyllestgörande, att någon med dem kan köpa ens en tumsbredd af saligheten. Henne kan endast Kristus gifva oss, och gifva oss henne för intet.

530 Lisu hade talat med nästan darrande röst och af hänförelse glödande kinder. Men ynglingen såg henne icke ... han stirrade tyst ut i den grå aftonskymningen, och en ny verld af tankar och känslor begynte att uppstiga ur dimmorna af hans inre.

17. När penningen för krig.

Äfven verldens beherrskare kan finna sig öfvermannad.

531 Vi kalla de båda rivaliserande städerna Xby och Yby: Xby, som brunnit, och Yby, som qvarstod i orubbadt bo under firmorna Halms och Gråbergs lysande regemente.

532 Xbys brand hade varit ödeläggande, men icke tillintetgörande. De rikaste och bäst bebyggda qvarteren med deras butiker lågo i aska, men ännu qvarstod, vid sidan af dessa ruiner, en tredjedel af den olyckliga staden; största delen af källrarna och hamnmagasinerna hade undgått förödelsen. Kapten Edvardson hade ej utan framgång begagnat den första förvirringen till att hos köpmännen framhålla|355| fördelarne af stadens flyttning; men få dagar derefter hade de brandskadade hemtat mod och tillbakavisade hvarje förslag i denna syftning. Den brännande frågan, om staden skulle återbyggas eller försvinna från Finlands karta, blef nu dagens lösen på allas läppar. För första gången sedan långa tider såg man små trätosamma intressen trängas i bakgrunden af en gemensam stridsfråga; äfven hos de likgiltigaste återvaknade kärleken till fädernehärden; få kunde förlika sig med tanken att öfvergifva den härjade plats, der deras vagga stått. Fiender försonades, groll glömdes, förbittrade konkurrenter omfamnade hvarandra med dyra eder att försvara sin stad till sista bloddroppen, och endast två eller tre yngre köpmansfirmor förklarade sig beredde att flytta.

533 Några mil från brandstället, i det lyckliga Yby, der vår berättelse börjat, såg man saken med andra ögon. Äfven här trängde den stora frågan tillbaka de små intressena; meningarna delade sig; några fruktade att öfverflyglas af nykomlingar och stredo emot de två städernas sambygge, men det stora flertalet drömde om en blifvande mäktig handelsstad och understödde, allt hvad de förmådde, Halm och Gråberg i deras planer för stadens storhet.

534 De två rivaliserande husen slöto fred och förbund i denna fråga om en gemensam fördel, under det tysta förbehållet att i alla öfriga frågor fortsätta kriget för egna intressen. Hvardera förde med sig i striden en skara anhängare, och denna förenade makt af kapitaler och inflytande blef så stark, att den kufvade hvarje motstånd. Borgmästare och råd voro de allierades verktyg. Borgerskapet sammankallades och beslöt att inbjuda de brandskadade till en allmän flyttning, i hvilken händelse dem beviljades ett vidsträckt, härtills obebygdt område af stadens mark, frihet från utskylder under de första åren och andra betydande förmåner. På högsta ort var saken redan förberedd; det låge i landets intresse, att hellre skapa en stor och blomstrande stapelplats, än att behålla två små, som motverkade hvarandra och aldrig skulle komma till välmakt. Denna nationalekonomi syntes så väl berättigad: det fattades endast deras samtycke, som skulle flytta.

535 Der låg knuten, och denna var icke lätt att lösa. Penningen ryckte fram med sitt grofva artilleri och, der detta ej gjorde verkan, med lätta fältkanoner. Halm och|356| Gråberg laddade artilleriet, Edvardson var den skicklige styckjunkaren. Denne sluge herre reste af och an mellan de båda städerna, strödde ut löften här, penningar der, goda råd öfverallt, skickade ut sina handtlangare i den nedbrunna staden, – desse två köpmän, som stodo i spetsen för minoriteten och hvilka nu räddades från cession, – fick anhang och prisades för sin verksamma hjelp under branden. Stora transporter af byggnadsvirke begynte inkomma för de brandskadades behof: han inköpte detta virke för höga priser, han försäkrade sig om allt tegel och allt färdigt timmer i närheten; han erbjöd arbetsförtjenst i sin stad åt alla timmermän, smeder och handtverkare, som stodo beredde att åter nybygga de brunna gårdarna. Allt detta kostade vackra summor, men hvad betydde väl det? Penningen förde krig, penningen härjade fiendens område, penningen efterapade Romarne och strödde salt på den förstörda stadens ruiner, såsom ett tecken att den aldrig mer skulle uppstå ur gruset. Och penningen är en mäktig krigsherre; han sänder sina blänkare och spejare öfverallt, underminerar fiendens svaga punkter, skjuter brescher och stormar vallar: hvar skulle ej han segra?

536 Hvar? Det händer likväl någon gång, att han blir slagen ur fältet; det händer, att penningen ställes mot penningen och den starkare vinner; men det händer ock stundom, att penningen möter dessa menskliga känslor, som han föraktar, eller en omutlig öfvertygelse, hvilken han glömt att beräkna, och då kan äfven denne verldens beherrskare finna sig öfvermannad. Ett sådant sällsynt fall inträffade verkligen under detta krig om en stads tillvaro.

537 Äfven den nedbrunna staden hade sina kapitalister, hvilka nu glömde groll och täflan, associerade sig och kastade förenade penningmakter i striden mot den mäktige angriparen. Hela den omgifvande landsorten öfverraskades af ett slags auktion på arbetskrafter och byggnadsmaterial, som stego oerhördt genom att det ena partiet öfverbjöd det andra. Men just detta hade Edvardson beräknat: om dessa höga priser kostade hans principaler betydligt, så försvårades äfven alla nybyggnader i den till döden dömda staden; de mindre bemedlade sågo ingen utväg att bygga, knotade högt och frestades att förena sig med den minoritet,|357| som yrkade en flyttning. Här stadnade segern på penningens sida, men bladet vände sig.

538 Kärleken till hembygd och födelseort vexte i samma mån starkare, ju mera man hade att strida mot naturliga eller tillkonstlade svårigheter efter en stor brand. Ett antal af den brunna stadens medborgare, fattiga och rika, förenade sig till ett fast förbund, som svor att motsätta sig flyttningen. De anskaffade kapitaler, bisprungo de obemedlade, utsände uppköpare till aflägsnare orter, höllo sammankomster, gingo från man till man med bevekande uppmaningar och skickade ombud till styrelsen, att anhålla om räntefria lån för stadens återupprättande. De framställde med öfvertygelsens värme, att hvad ett glest befolkadt land behöfde, var icke några få stora städer med ödemarker emellan sig, utan väl placerade mindre stapelorter, som skydda mot monopoler och erbjuda landtbefolkningen ett val mellan flera marknader, der man betalade bäst. Tidningarnes tid var ännu icke kommen att öppna ett stridsfält för sådana frågor: de små »avisor», som utgåfvos i Åbo och Helsingfors och uppnådde landsorten en eller högst två gånger i veckan, sparade sitt trånga utrymme för lärda afhandlingar, stiftsnyheter eller kärleksnoveller och hade få rader öfriga för en brunnen stad eller dess ovissa framtid. Det muntliga ordet gick, så godt det förmådde, ut i härtåg för hvad man ansåg rätt eller nyttigt; grumlade sig genom ryktet, förifrade sig genom personliga antipatier, men slutade med att bilda en opinion, som reste sig mot penningens öfvermakt. Allt sammanlagdt, var dock denna opinion, för eller emot, en betydande vinst för två städer, som dittills ihjälklöst sig sjelfva och hvarandra i små personliga frågor. De hade nu fått ett allmänt mål, för hvilket det lönade mödan att strida; det förenade splittrade viljor, det styrkte och föryngrade dem: angriparen kände kraft att vexa, den angripne kände mod att lefva.

539 Vid pass fyra veckor efter branden hade striden och spänningen mellan de två städerna nått sin höjd. Afgörandet berodde nu främst på landets styrelse, som väl icke kunde med forna tiders maktspråk direkt tvinga den ena staden att flytta in i den andra, men deremot kunde vinna samma mål genom att förvägra Xby allt understöd, indraga dess tullkammare, inbespara dess postmästare och|358| framför allt fördröja i oändlighet stadens nya reglering. Det, som i våra dagar synes omöjligt, var, med den tidens oberäkneliga och af personliga inflytanden beroende statskonst, icke allenast möjligt, utan syntes äfven för mången sannolikt. De två mäktige allierade, Halm och Gråberg hade i sina händer icke allenast båda städernas borgmästare, utan äfven landshöfdingen och – hvad mera betydde – landshöfdingskan, som åter stod i nära skyldskap med en då allrådande man i spetsen för styrelsen. Alla driffjädrar voro satta i rörelse, alla hjul voro smorda, – i de lägre regionerna med klingande, i de högre med öfvertygande skäl, ty hvad man än må hafva att förebrå finske tjenstemän, mutor taga de icke och togo ej heller då. Under allt detta låg dock djupast i bottnen en handelsfråga, det är: en penningefråga; alltså skulle penningen än en gång segra i detta oblodiga, men hårdnackade krig. Herrarne Halm och Gråberg voro så öfvertygade om penningens seger, att de redan i hemlighet börjat, så allierade de voro, sitt underjordiska inbördes krig om staden Ybysoriginal: Y:bys förnämsta nederlagsplatser, som skulle få ett fördubbladt värde genom staden Xbys ditflyttning.

540 Huru visse de än må vara om segern, underlåta försigtige fältherrar aldrig att öka styrkan af sin position med ett nytt försvars- eller anfallsmedel, der ett sådant ligger inom det möjligas gräns. Ett sådant medel återstod ännu, för att imponera på staden Xby. Båda städernas hamnar hade nemligen delat hela vestkustens öde, att under tidernas lopp uppgrundas af den allt omskapande landhöjningen, som i dessa trakter sänker hafsytans medelhöjd med 4 fot i seklet. Lyckades nu Yby framvisa en bättre hamn än Xby, så vore detta ett nästan oemotståndligt skäl för flyttningen. Kunde icke naturen tvingas att framvisa detta talande skäl? Ja, hon kunde det genom att uppmuddra en fordom använd, numera tillgrundad beqvämare farled. Det kostade något, var alltså, äfven detta, ett penningens artilleri; men penningen hoppades man få som ett amortissementslån på femtio år. De nu lefvande skulle vinna, de efterkommande skulle betala.

541 Borgerskapet sammankallades, häpnade öfver kostnadsförslaget, men tycktes foga sig lydigt i de mäktiges visa orakelspråk. Allt var nära att gå efter önskan, då en oväntad motståndare uppträdde.

|359|

542 Konsul Lars Gråberg hade en gammal, barnlös farbror, en f. d. rådman och fiskhandlare, Rufus Gråberg, ett original, som numera sällan var synlig annorstädes än vid fiskerierna, der han som fackman gaf goda råd för saltning och packning. Den lille magre och fryntlige gubben, med sin sneda peruk, sin röda ylletröja under vadmalsjackan och sina flödande ordspråk, var känd af alla för sitt klippska hufvud och sitt satiriska lynne. Om stadens affärer hade han sedan långa tider brytt sig så litet, att det väckte allmän förvåning, när han nu uppträdde i spetsen för en opposition mot sin egen brorson.

543 – Jag har hört sägas, – började han, – att myggans surrande höres icke till himmelen*)Finska ordspråk., men jag har också hört sägas: så dåligt är intet hufvud, att der ej kan rymmas ett pepparkorn af förstånd*)Finska ordspråk.. Nu viljen I muddra Wirtta sund, för att locka grannarna hit, och när de komma hit, viljen I låta dem betala. Men våt mark behöfver intet vatten*)Finska ordspråk.; de ha nog att betala sin egen skada; hvarför skulle vi låta dem betala vår fördel? I menen, att i en god brunn finnes nog plats för två grodor*)Finska ordspråk., men jag skall säga eder: att samla på sig främmande folk, det är som när fiskaren sätter sina barn att rensa: – rensa de en fisk, så äta de två*)Finska ordspråk.. Låt Xby vara i fred; hvar och en kokar gerna sin egen gryta, om der ock finnes endast en mager rofstjelk*)Finska ordspråk..

544 Den lilla grå gubben stod der tapper och morsk bland ett yngre slägte, der mången inom sig hyst men icke vågat uttalat samma mening som han. Det blef uppror i lägret, meningarna delade sig: motpartiet hade fått talman. Edvardson var borta någonstädes i mullvadsgångarne; borgmästaren hade råkat i delo med staden om löneförmånerna; Lars Gråberg vågade icke stöta en barnlös farbror, – hvilken man misstänkte för att ämna disponera sin betydliga förmögenhet till allmänna inrättningar. Hans Herman Halm hade icke samma skäl att tiga. Han framställde stadens fördel af en förbättrad hamn och en fördubblad handelsflotta, men han talade icke med vanlig kraft, han var förströdd, han tänkte på något annat. Den envise gubben mötte honom med sina ordspråk: ord bygga inga broar, dertill behöfves stock*)Finska ordspråk., och hvad fågeln har i|360| näbben har han ännu icke i kräfvan*)Finska ordspråk.. Beslutet kunde ej genomdrifvas; penningen hade förlorat en förpostfäktning, det afgörande fältslaget återstod, och detta skulle stå i styrelsens medelpunkt.

545 – Gamle Rufus är dock en hvass karl, – hviskade sig emellan det segrande motpartiet. – På honom kan man tillämpa ett af hans egna ordspråk:

Gammal hund må ej föraktas,

Han kan bita intill benet.

18. I de båda kontoren.

Han kan tiga; han kan ännu blifva en köpman.

547 – Hvad nytt? – sade konsul Lars Gråberg till den inträdande kapten Edvardson på slaget 11 förmiddagen.

548 Kaptenen strök sin hatt, hängde den varligt på knaggen och svarade: – solsken i masttoppen, slask på däck. Det gick galet i går i borgerskapet?

549 – Gick så. Spelorren var borta. Bror har varit i Xby?

550 – Ja. Och hos landshöfdingen. De rota sig hop som myror i askhögarna. Hin får icke bugt med dem. Jag har nu lagt 80 000konsekvensändrat/normaliserat i virke och tegel, enligt brors ordres; jag har borttingat deras bäste arbetare; Millberg och Anderson ha slitit ut sina stöflar för den goda saken, och likväl går det rasande. Hvad tycks? Ceder och Alrot ha påbörjat grundvalen till sina nya hus? Jag menar, att regleringen, om den i tiden kommer, skall bota dessa herrar för snufva. Men den kommer icke, bror Gråberg; Landshöfdingskan är vår; jag har det af säker hand, hvad betyder då småfolket?

551 – Qvinnotycken, aprilsnö!

|361|

552 – Naturligtvis, om tycket gäller en karl. Men nu råkar vänskapen gälla en annan qvinna. Den nådiga frun kan aldrig förgäta, att hennes barns fattiga guvernant blifvit upphöjd till en bottenrik kommerserådinna Halm. Detta är den nådiga fruns verk, åtminstone tror hon så, och hvem har icke den svagheten att tycka om sina dockor? Alltså: Halm hviskar ett ord åt sin fru, lilla frun hviskar ett ord åt hennes nåd, hennes nåd hviskar samma ord åt sin onkel, ministern. Xby är förloradt; dess framtid är icke så mycket värd, som en blyertspenna ...

553 Vid dessa ord afbröt kaptenen, liksom i tankarna, en af de sex blyertspennor, som alltid lågo prydligt radade på hans principals skrifbord.

554 – Men, – anmärkte Gråberg, bitande på en gåspenna, – lilla frun här vid torget kan en dag få det infallet att hviska ett ord om oss.

555 – Bror har rätt, – genmälde kaptenen. – Det är dertill vi behöfva en hake, och jag tror mig ha funnit den. Snart skall jag veta hvad jag behöfver om kommissarien Sten Halm. Det gäller slägtens heder. Var lugn; kommerserådinnan skall icke få det infallet att hviska ett ord om huset Gråbergs affärer.

556 – Bror Edvardson! ... Bror är en fiffikus! ... Vet bror, att Lars Roderik åter sadlat om och rest in till akademin?

557 – Hvad är det för pojkstreck? Såg jag icke honom och flickan spela efter noter vid Xby brand? Jag trodde, att de unga redan förlofvat sig.

558 – Jag förstår mig icke på pojken. Ena dagen kontoret, andra dagen en utrikes resa, tredje dagen åter akademin. Det ser illa ut med brors skuldsedel på 1 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler. Jag lät honom resa. När han en gång börjat, må han svalka sig med magistergraden.

559 – Bror Gråberg ... förlåt, det är nu en gång min princip, att en affärsman aldrig bör vara ärelysten. En magister? Kantänka! Halm trampade sin kommerserådsfullmakt under fötterna, men när han besinnat sig skall han numera icke sälja den för ett skepp. Gerna för oss. Hvarje ärelystnad är en dålig affär ... Lars Roderik en förläst magister! Har han icke talat om flickan?

560 – Icke ett ord.

|362|

561 – Han kan således tiga; det är dock något hopp. Att kunna tiga vid tjugu år, det är att kunna sköta affärer vid fyratio. Han kan ännu blifva köpman.

562 Konsul Gråberg suckade. Han befarade, oaktadt denna tröst, att hans ende son aldrig skulle intaga sin faders plats i detta kontor. Men han skulle blifva magister; det var dock någon tröst för en olärd far, som nödgats läsa geografi på gamla dagar, för att se åt till hvilken ände af verlden han skickade sina skepp.

563 Vid samma tid hade kommerserådet Halm på sitt kontor genomögnat posten och sade till bokhållaren Stenman:

564 – Otava är i London. Snabb resa, tio dagar. Kingslaw & Söner notera den högsta frakt på Odessa i mannaminne. Tur och retur öfver 60 000konsekvensändrat/normaliserat. Tervola har gjort sin sak som en karl.

565 – Tervola hade för två veckor sedan bordt vara tillbaka, – genmälde Stenman, utan att se upp från sin kontobok.

566 Principalen teg. Den unge bokhållaren hade uträttat sitt värf och gjort det väl; hvad det sedan blifvit af honom, var visserligen en bisak. Men äfven en solid affärsman är icke fritagen från menskliga svagheter, och Halm kände något, som liknade en faders välvilja för den raske, duglige ynglingen. Tervola var ju hans verk ...

567 Efter en half timmes tystnad, egnad åt afgående bref, sade Halm till Stenman: – Vi ha kristning i dag.

568 – Gratulerar, – svarade bokhållaren torrt.

569 – Stenman ... jag har fått dåliga underrättelser om John. Han spelar ...

570 Stenman skakade på hufvudet, tog sig en pris snus och fortfor att skrifva.

571 – Det är nu tredje gången jag får betala hans skulder. Det går icke, Stenman. Jag skickar honom ordres att ofördröjligen resa hem öfver Sverige.

572 – Midt i vintern?

573 – Ja, midt i vintern. Nordsjön och Ålands haf äro ett intet mot Londons spelhus. Om jag skulle förlora honom ... Gud straffar oss, Stenman! ... Då återstår mig blott den nyfödde pojken, han som skall döpas i dag. Stenman, vi måste göra något för de fattiga; det är ingen välsignelse med våra barn, om vi ej göra något för andra. Annotera 500 till sjömanshuset för enkor och barn. Men|363| det är ej nog, Stenman; vi skola inrätta en sparbank i Yby till minne af denna dag. Jag gifver 1 000konsekvensändrat/normaliserat till grundfond.

574 – Patron har anslagit 2 procent af Otavas frakt på Odessa till handlandes understödskassa. Torde utgöra 1 000konsekvensändrat/normaliserat eller 1 200konsekvensändrat/normaliserat.

575 – Det är sannt, det hade jag glömt. Men lika godt; fågeln är icke plockad ännu. Annotera 500 åt sjömanshuset och 1 000konsekvensändrat/normaliserat åt sparbanken. Lyckan är ostadig, man måste göra någonting godt. Man måste lemna ett minne efter sig ... Om jag skulle dö, Stenman, har jag ihågkommit dig i mitt testamente.

576 – Hvad tjenar det till? Patron lefver tretti år längre än jag.

577 – Tanken på John lemnar mig ingen ro. Nå, ja ... Borgerskapet satte sig på tvären i går; gamle Rufus gjorde sig qvick. Det är mig likgiltigt; jag börjar ledsna vid trasslet. Gråberg har inköpt den nya nederlagsplatsen vid hamnen. Edvardson strör ut pengar som torra sviskon. Det är hans påfund, Stenman.

578 – Jag har ju sagt patron, att det finnes ingen hel bit i den karlen. Firman vet hvad han går för. Minerva gjorde i tiden goda frakter, men hvad blef der öfver? Bodmeri blef det; process blef det. Firman tackade icke Edvardson, tror jag. Och med en sådan karl inlåter patron sig i nya affärer!

579 – I affärer, Stenman, skall man se upp, men man skall ock kunna glömma. Gråberg kan icke glömma; derför är och blir han en småkrämare ... Jag går nu till min bror Sten. Han är bjuden till fadder.

580 – Kommissarien? – frågade Stenman, mäkta förvånad, och glömde att föra sin pris till näsan.

581 – Förundrar det dig? Han är ju min äldste bror.

582 – Ursäkta, – svarade Stenman förlägen, – jag trodde, att han var tokig.

583 – Besynnerlig är han, men icke tokig. Margret håller honom i bur. Det är min skyldighet att se till huru han har det på gamla dagar.

584 Kommerserådet fattade hatt, käpp, pelsrock och var snart försvunnen. Den gamle bokhållaren såg efter honom, begynte formera en ny gåspenna och mumlade vid sig sjelf: Fadern var den klokaste af dem alla, tills han blef|364| galen ... Sten var den vågsammaste, tills han också blef galen ... Otto Kristofer var den dummaste och beskedligaste; han behöll sin smula förstånd ... Hans Herman är den bäste af alla; skall nu han blifva galen? ... John brås på Sten Halm; han mister förståndet. Dålig affär ... saldo till favör haveri, haveri!

19. Syrachs bok.

Gif dig icke ut i mångahanda handel.

585 Fru Margret Halm dref, som vi veta, sin egen handelsrörelse och bebodde sin egen välbyggda gård vid Köpmansgatan. Bokhållaren stod bakom disken i handelsboden, vägde kaffe, socker, ingefära och sulläder, mätte långtobak och lybska kattuner, prånglade ut röda sidendukar åt tjärböndernes hustrur och höll deras barn vid godt lynne med sviskon och ryska prenikor. Innanför butiken var bodkammaren, som beständigt luktade af bresilja och der Lisu tjenstgjorde som kontorist, när hon icke ropades ut att biträda i boden. Innanför bodkammaren var fru Margrets enskilda arbetsrum, der hon mottog sina förnämligaste kunder; innanför detta åter en ytterst omsorgsfullt städad sal, ett dito ödsligt förmak med långsoffa och förgyllda gripar i spegelramen samt slutligen ett rymligt kök, utom folkstugan för drängar och kunder på andra sidan af gården. I öfra delen af huset funnos, enligt tidens sed, två stora kamrar, en på hvardera sidan af den ofantliga vinden och ursprungligenoriginal: ursprunligen bestämda till gästrum, men numera bebodda, den norra af kommissarien Halm, den södra af hans brorsdotter Lisu, de få stunder hon ägde att disponera för egen räkning. De med enris beströdda trapporna och förstugorna blänkte af renlighet, hela huset vittnade om sparsamhet, ordning och solid förmögenhet, utan andra tecken till lyx, än förmaket, som eldades två gånger om året för oundvikliga kaffebjudningar, men deremellan stod öfvergifvet,|365| kallt och otrefligt, likasom en på knaggen hängande paraduniform.

586 Kapten Edvardson befann sig hos fru Margret, stadd på kunskaperi, när kommerserådet Halm inträdde hos sin svägerska, som för tillfället stickade strumpa. De båda herrarne helsade hvarandra höfligt, men kallt, hvarefter kaptenen tog sin fina hatt, strök dess lo med sina gula handskar, kysste värdinnans väldiga hand och rekommenderade sig i hennes fortfarande ynnest. Fru Margret svarade med ett lätt slag af ullstrumpan och lät förnimma, att de nog skulle vara goda vänner, blott kusin Edvardson lade af att tubba hennes tjärbönder till Gråbergs. Hvad Xby angick, var det fru Margrets mening, att den, som sticker sin sked i en annans kål, må skylla sig sjelf, om han bränner tassen. –konsekvensändrat/normaliserat Adjö, kusin; glöm icke bort mig ... Och svåger Hans, se, det var ju rart! Får jag bjuda ett glas vin med pepparmynta?

587 Svåger Hans behagade icke pepparmynta, strök fru Margrets utmärkt hvita och utmärkt lata katt samt förklarade, att han icke litat på bjudningskorten, han ville sjelf förvissa sig om att svägerskan ville bära hans lille gosse till dopet. Dessutom gällde besöket i dag bror Sten, som ock var bjuden, om helsan tillät.

588 Fru Margret tackade för äran; hon skulle nog komma, och Lisu med, efter svåger Hans behedrat henne med bjudningskort, men till gubben deruppe kunde man skicka kristningskonfekten; han gjorde klokast att sitta som en ekorre i sin bur.

589 – Margret, – sade kommerserådet, – om du hade en olycklig bror och han bodde några steg från ditt hus, skulle du blygas att erkänna honom som din anförvandt?

590 – Säg det, svåger! Nej. Men klok skall han vara. Det var icke för tolf skilling sundt förnuft i Sten, när jag släpade honom hit från Storkyro. Det gamla otyget satt i honom, och bevare mig, sådana griller han hade om att godtgöra något slags missgerningar! Menniskan är ett skröpeligt ting, svåger; vi få icke böka i denna verldens goda, som osjäliga djur, lägg det på minnet, Hans; der går en Belials bäck genom Halmska slägten. Nå, det förstås, icke är det stort bättre krut i oss andra; det sitter i Gråberg och hela kodiljen. Nu var Lisu den enda, som fick någon makt med svåger Sten; derför tänkte jag: hvad tjenar det|366| till att betala doktor och apotekare? Här hjelper ingen cremortartarispråk: latin. Jag tog Pokkises Anna att sköta honom för två riksdaler och mat i veckan, sådant får man ej spara på, och sjelf såg jag om honom alla dagar, att han hade ordentligt med löskokta ägg och fisk och hönssoppa. Salig Otto Kristofers nattrock och tofflor hade han vid sin säng, brädspelet, det var onödigt att flytta. Visst ville han ut ibland i sin galenskap, men då skickades Lisu till honom, och då blef han stillsam. Lisu läste alla dagar Guds ord för honom; jag tänker, att det var hans apotek. Penningar fick han aldrig se, det var förgift för honom; men när han blef skaplig i hufvudet, började Lisu att utdrifva det trollska otyg, som satt i honom. Först bar hon, likasom händelsevis, en gul halsduk; der blef en grimasch, kan svåger tänka, men efter det var Lisu, lärde han tåla duken. Sedan vande han sig att tåla en gul handske, en gul citron och slutligen messingsljusstaken. Det stod till, när Lisu vågade visa honom sin guldring, liksom på skämt; vi trodde, att han skulle blifva blankt tokig igen. Pokkises Anna och jag stodo vakt vid dörren, han ville ju ut; långa, starka karlen; der hade vi kommit till korta, om icke Lisu fått honom spak. Tre dagar derefter kunde han fördraga guldringen, och nu tål han se allt, utom penningar. Säg det, svåger; han tål icke se en sedel eller en sexstyfverslant! Ingen menniska, utom vi tre, Lisu, Anna och jag, har sedan fem veckor fått tillträde till honom; svåger blir den förste. Edvardson ville nog också in, men det satte jag p för.

591 – Hellre hvilken annan som helst, än Edvardson! Jag är glad, Margret, att du varit så vänlig mot stackars bror Sten; den dag kommer, när ditt besvär skall rikligen ersättas. Du förstår likväl, att hans affärer ej kunna så lemnas vind för våg. Skuldsedlar kunna förfalla, obligationer kunna uppsägas eller utlottas. Hvad är din mening? Vill du, att jag skall taga boet om händer?

592 – Min mening, – svarade fru Margret med en skalkaktig nick, som betydde: det tror jag nog, min herre, men dit nosar man icke; – min mening är, att när svåger Sten nu börjar få sitt förnuft tillbaka, sköter han sina affärer sjelf. Nå ja, i den saken äro både rutor och ränder; hvad skall man tänka om en karl, som bränner upp sina skuldsedlar inför gäldenärernes ögon? Men jag|367| vill icke väga ett pund lin mer, om icke Lisu kurerar honom. Låt oss vänta till våren. Vidströmskan tager vård om boet i Storkyro, jag har skickat länsman att inventera det, och kassakistan har jag förseglat i vittnens närvaro. Låt oss vänta, svåger! Sten är en desperat karl, det ligger i blodet ... Lisu!

593 Lisu inträdde från bodkammaren.

594 – Tror du, att farbror Hans i dag kan besöka honom deruppe?

595 – Han är lugn nu. Farbror kan stiga upp. Men tala icke om penningar!

596 – Hvem skulle tala om rep i hängd mans hus? Gå med du, Lisu, gå med; man vet ju aldrig hvad som kan hända.

597 Några ögonblick derefter befann sig kommerserådet med sin brorsdotter i kommissariens vindskammare. Den gamle mannen satt vid ett bord och filade ståltrådar till en fågelbur. Han bar sin brors, Otto Kristofers ryktbara nattrock och tofflor, såg aftärd ut, men icke förvirrad. Bröderne hade icke sett hvarandra sedan trettio år.

598 Hans Halm var ingen hjertlös man. Tårarne stego honom i ögonen, när han återsåg denne en gång så beundrade, sedan så afskydde broder, hvilken, tjugu år äldre än han, varit slägtens hopp, tilldess att han blef dess förtviflan, – denne bror, som brutit så mycket, men äfven lidit så mycket.

599 – Känner du mig icke, bror Sten? – frågade han.

600 Den gamle betraktade honom utan märkbar rörelse. – Bror Sten? – upprepade han. – Jag har haft två bröder. Är du Otto Kristofer eller Hans Herman?

601 – Otto är död, jag är Hans. Jag kommer för att än en gång i verlden trycka din hand och fråga, om jag kan vara dig på något sätt nyttig.

602 – Jaså, du är Hans? – genmälde kommissarien med samma likgiltiga lugn. – Du har blifvit gammal; det är icke alltid en lycka att blifva gammal. Och du vill trycka min hand? Ja, ja, vi voro ju bröder. Men här är ingenting att ärfva, Hans, icke så mycket som en utsliten rock. Jag är en fattig man, Gudskelof, att jag är en fattig man. Jag lefver på mina slägtingars barmhertighet. Räck mig din hand; det är beskedligt af dig.

603 – Är du frisk nu, bror Sten? Är du nöjd?

|368|

604 – Mycket frisk. Mycket nöjd. Jag har aldrig varit så nöjd, alltsedan jag åkte kälke i Kallises backe. Då fanns du ännu ej till i verlden, Hans. Och hvad hade du här i verlden att göra? Här är synd och ofrid, ingenting annat.

605 – Kan jag vara dig till någon nytta, bror Sten? Behöfver du icke någon beqvämlighet? Tycker du om Virginia knaster? Eller kanhända ett godt, styrkande vin?

606 – Nej, tack, jag behöfver ingenting. Jag har det godt, som du ser. Jag är nöjd som det är. Nå, ja, skicka mig litet ståltråd! Jag gör nu fågelburar, för att förtjena mitt uppehälle. Jag gör också metkrokar; du kan sälja dem i din bod. Du har väl en bod? Eller är du kanhända fattig, som jag? Det vore lyckligt för dig, Hans.

607 Det rika kommerserådet nedslog ögonen. – Jag skall sända dig ståltråd. Jag skall sälja dina burar och metkrokar.

608 – Ja, gör det Hans; det var beskedligt. Men tag icke för mycket betaldt för dem. Lek icke med penningar, Hans! Jag kunde berätta dig något, men det är en så bedröflig historia. Det är förskräckligt, vet du, att leka med penningar.

609 Lisu skyndade att afbryta det farliga ämnet och anmärkte, att hon icke i dag hade läst något för sin farbror.

610 – Ja, läs, barn, läs något för mig! Hans kan också höra det. Är det icke sannt, Hans? Guds ord fördrifver onda tankar. Hvar stadnade vi?

611 – Vid Syrachs bok, 11:te kapitlet, 10:de versen.

612 – Rätt så. Fortsätt, barn. Ser du, Hans, jag är icke så fattig, som du tror. Hvar dag stiger en engel ned och vidrör den förtorkade, pestbesmittade dammen uti mitt syndiga hjerta. Då springer en källa upp i den eländiga, törstiga pölen, och det är den klara, djupa vattenkällan, ur hvilken strömmar evinnerligt lif. Ja, jag är rik, Hans; dock icke af mig sjelf, utan af hans fullhet, som är allt i oss alla. Läs, barn, läs!

613 Lisu läste:

614 »Min son, gif dig icke ut i mångahanda handel, ty om du tager dig mångahanda före, vinner du der icke mycket uppå; om du än fast står derefter, får du det icke dess hellre. Ehvart du dig vänder, så kommer du icke derur.»konsekvensändrat/normaliserat

|369|

615 »Mången mödar sig och fikar efter rikedomar och går blott så mycket mera tillbaka. En annan är långsam, behöfver andras hjelp, hafver brist på kraft och öfverflöd på armod. Den ser Gud till med nåde och hjelper honom ut ur uselhet och låter honom så komma till ära, att månge förundra sig på honom.»konsekvensändrat/normaliserat

616 »Det kommer alltsamman af Gudi, lycka och olycka, lif och död, fattigdom och rikedom. De fromma gifver Gud de rikedomar, som blifva, och hvad han beskärt hafver, det hafver alltid framgång. Mången man är karg och spar och varder der rik igenom och tänker, att han hafver nog lagt tillhopa för sig, och säger: nu vill jag hafva goda dagar, äta och dricka af mina ägodelar. Och han vet icke, att stunden så när är, att han måste allt lemna åt andra och dö.»konsekvensändrat/normaliserat

617 »Blif vid Guds ord och öfva dig deruti, och åldras uti ditt verk. Och sköt intet efter huru de ogudaktige fara efter gods. Sätt din tröst till Gud och blif uti din kallelse, ty det är Herranom alldeles lätt att göra en fattig rik. Herrens välsignelse är den frommes lön, och inom kort tid låter han sin välsignelse uppblomstra. Säg icke: hvad gör det mig nytta? Och hvad godt kan jag vänta härefter? Säg icke heller: jag hafver nog; huru skall mig någonting fattas? ... Rosa ingen före hans ände; och hurudan en man varit, det visar sig på hans barn ...»

618 Lisu afbröt läsningen. Hennes yngre farbroder Hans, den starke mannen, hade bleknat, och stora svettdroppar uppstego på hans panna. Han stod upp för att gå. – Bror Sten, – sade han, – jag har en bön till dig.

619 – Hvad kan det vara, bror Hans?

620 – Min yngste son bäres i dag till dopet. Jag ville bedja dig och Margret och Lisu, att vara tillstädes som faddrar.

621 Kommissarien teg några ögonblick och svarade:

622 – Jag har läst någonstädes om en man, som vardt bjuden och kom utan högtidskläder till gästabudet. Den mannen blef kastad i det yttersta mörkret.

623 – Du skall icke blifva den mannen, bror Sten. Dopet sker klockan 3 eftermiddagen; klockan före 2 skall en fullkomligt passande svart klädnad ligga färdig till ditt|370| begagnande. Den har tillhört Otto Kristofer, som var af din vext; jag har köpt den af Margret.

624 – Jag skall komma.

625 – Nej, farbror, nej! – utropade Lisu, bestört öfver följderna af ett sådant uppträdande i en större krets af obekanta personer.

626 – Frukta icke, – sade den gamle lugnt. – Jag fördrager nu allt. Hela verlden må veta, att jag är en fattig man och lefver af mina slägtingars godhet. Hans har icke blygts att erkänna en sådan usling som jag för sin bror; skulle jag blygas att komma i lånade kläder?

627 – Men farbror är katolik!

628 – Nej, barn, jag har ju sagt dig, att jag bekänner kristna läran utan åtskilnad till konfession. Är du nöjd dermed, Hans?

629 – Ja, bror Sten. Klockan 3 således. Farväl.

630 – Farväl.

20. Ett barns bomärke.

Tacka Gud, att du icke fått en siares blick.

631 Kommerserådet Hans Herman Halm hade vid denna tid fått en hjertesorg, vida kännbarare, än han låtit påskina i några flyktiga ord till sin ende förtrogne, bokhållaren Stenman. Hans äldste son, John, fadrens och firmans stolthet, hade steg för steg sjunkit djupt i förderfvet. Hvarje bref från det hus, der John varit anställd på kontor i London, hade innehållit allt mera smärtande underrättelser. Det sista hade meddelat, att John Halm var skild från kontoret, och på samma gång bilagt en förfalskad vexel med fadrens accept, hvilken huset inlöst, för att dock rädda namnets heder. Hemligheten var väl bevarad: ingen på hemorten anade den, men den hade sönderslitit fadrens bröst och trängt alla andra tankar i bakgrunden.

|371|

632 En tröst återstod: – denne lille pilt, som försynen nu hade sändt att ersätta den förlorade sonen, han skulle ärfva all den kärlek, som hittills slösats på äldre brodern; han skulle en dag blifva familjens stöd och firmans upprätthållare. Derför måste välsignelsen nedkallas redan öfver hans vagga; derför måste ju nåd af höjden köpas till hvilket pris som helst: – frikostiga donationer, enkors förböner, erkännandet af en olycklig, föraktad bror ... slutligen äfven brorsdottern Lisus bön vid detta barns dop. Ty i Hans Halms hjertekontor infann sig stundom, när affärerna tego, en hemlighetsfull, länge förgäten fordringsägare, som icke stod uppförd i kontorsböckernas debet och credit, och vittnade om ett annat bokslut, en annan verlds räkenskap. Lisu Halm var förtrogen med denne pockande fordringsägare; hon ensam hade kastat en blick innanför portarna till denna fruktansvärda, okända verld, der inga jordiska ziffror och alnsmått gälla. Hon fick ej saknas, hon måste teckna sitt qvitto på dopsedeln, för att denna skulle gälla som inträdeskort till ett lif af välsignelse.

633 Den vanliga timmen för middagsmåltiden var klockan 1, alltså, enligt seden vid kristningar, kaffebjudningen klockan 3. Det rika huset, glänsande af en lyx, som dittills varit okänd på orten, uppfylldes snart af gäster från stadens förnämsta umgängeskrets. Man hade ännu icke lärt att inskränka dessa bjudningar till slägt och närmaste vänner: staden betraktades vid sådana tillfällen som en enda stor familj, och derför kunde intet bröllop, intet dop, ingen begrafning firas, utan ett släp af gäster till hundradetal.

634 Husets unga värdinna befriades i sitt reserverade rum från dessa likgiltiga åskådare af hennes nyfödde sons inträde i den kristna församlingen. Äfven hon nedkallade välsignelsen öfver detta barn, men hon köpte den icke, hon bönföll derom för intet.

635 Stadens kyrkoherde framträdde med sin handbok, vördig och välmenande i välstärkt krage, mottagande namnsedeln, som skulle stämpla den nyfödde med ett bomärke bland menniskor. Han var van att uppläsa döpelseformuläret med en sjungande ton, som anslog mängden. Han visste, att han skulle göra sin sak väl, att icke en prick skulle utelemnas; detta var nog för hans samvete; timlig och evig belöning skulle ej uteblifva. Någon tanke eller|372| bön, att detta barns namn en gång, efter stridernas ände, måtte inskrifvas derofvan i lifvets bok, rann icke den beskedlige och välmenande presten i hågen. Han hade döpt flera hundrade af dessa små, som höra Guds rike till, och han hade döpt dem såsom en slottsvaktmästare uppläser palatsets port för landsherrens undersåter, men qvarstadnar sjelf derute på torget.

636 Den unga modren derinne kunde se honom genom den halföppna dörren. Hvad rörde henne presten? Hon tänkte på detta barn, som skulle rotas i rikedomens drifbänk och måhända sluta sitt lif på armodets sophög. Ett sådant lifsfrö, en sådan stackars liten gosse, insvep honom i den mjukaste, med spetsar garnerade linda, omgif honom med de ömmaste smekningar, vårda honom med den afundsjukaste omsorg; – ingen kan säga en mor hvar och huru han en dag skall sluta ett stormigt lif ... kanhända begrafven fjerran i öknens sand, i polens drifvor eller i verldshafvets omätliga djup. Moder, moder, njut för i dag den renaste fröjd, som jorden beskär dig, – slut med tårar af kärlek din älskling till detta det trognaste bröst, som klappar för en annan varelses lycka, – måla hans framtid i den ljusaste färg, som hoppet drömmer vid gryningen af en mensklig tillvaro, – men tacka en mild försyn, att du icke fått en siares blick i den okända framtiden!

637 Faddrarne uppställde sig. Fru Margret, som frambar den nyfödde till dopet hade intagit sin plats gentemot konsul Gråberg; – handelsrivaliteten har intet att skaffa med barndop. Till sin förvåning upptäckte gästerne i faddrarnes rad en för de fleste obekant lång och mager gestalt med nedböjdt hufvud. Hvem är han? – hviskade man. – En resande svensk militär – gissade några. – Det är kommissarien Halm – sade med låg röst kapten Edvardson, hvars skarpa blick hade igenkänt den man, hvilken för många år sedan vann ett så tvetydigt rykte genom silfveraffären.

638 – Kommissarien? – hviskade åter de närmast stående och frågade hvarandra med blickarna huru något sådant var möjligt.

639 – Han är ju bror till kommerserådet – anmärkte kaptenen kallt.

640 Tornuret visade nära 4 på eftermiddagen, när döpelseakten begynte. De fyra små flickorna, tre på egna fötter|373| och en på sköterskans armar, betraktade med oskyldig förundran presten, dopfunten, den lille brodren och de många främmande menniskorna. Dagen var klar och frostig; salens fönster vette emot sydvest. Den nedgående januari-solen begynte att kasta ett guldgult sken genom rutorna. Presten hade hunnit till orden: »barn, afsäger du djefvulen och alla hans gerningar?» – när en klar, guldgul solstråle sken öfver alla barnen och fladdrade öfver den nyföddes hufvud som en glänsande gloria. I samma ögonblick hördes ett tungt fall. Hvad var detta? Det var endast kommissarien Sten Halm, som sjunkit till golfvet.

641 En förvirring uppstod, presten stadnade midt i meningen; man bortförde den vanmäktige. Åter gick en hviskning genom salen, men denna gång högljuddare: det är Sten Halm ... han med silfverlasten!

642 – Ja, – anmärkte åter kapten Edvardson med samma köld, som om han trampat en fluga, – det är kommerserådets bror.

643 Lisu hade försvunnit från faddrarnes rad, men fru Margret stod stadigt i ledet med barnet på armarna. Äfven kyrkoherden stod qvar på sin plats med handboken uppslagen och handen doppad i dopvattnet, tilldess att man hunnit lugna sig efter det störande afbrottet. Han kunde nu fortsätta: jag döper dig, Sten Otto Johan ...

644 Akten var till ända och en ny medlem införd i den kristna församlingen. Värden visade sig älskvärd och lugn som alltid. Beklagligen led hans bror Sten, som nyligen bosatt sig på födelseorten, ofta af svindel; man skulle icke oroa sig, det hade ingenting att betyda. Man antog eller låtsade antaga denna förklaring; den rikliga undfägnaden tillstoppade mången pratsam mun, men detta oaktadt förblef kommissarien aftonens samtalsämne. Hvem kände ej hans historia? Var det icke han, som, två gånger ruinerad, två gånger åter rik och två gånger vanryktad, flytt från skulder och fädernesland, för att återkomma som ockrare och menniskohatare, gömma sig undan för verlden och se spöken? Huru vågade kommerserådet, huru vågade hans så illa beryktade bror att vid detta tillfälle ...? Men kommissarien var åter rik, hans slägt skulle ärfva honom; hvad vågar ej penningen? Fattigt och hederligt folk skulle aldrig tillåta sig något sådant. Ja, Hans Herman Halm var visserligen en mycket aktad|374| man och en gästfri värd; hans hus var mycket angenämt ... blott alltför slösaktigt grannt ... sådana mattor, speglar, taflor, gardiner ... men om slägten har man haft mycket att säga; högmod går före fall ... Och dermed höll man tillgodo den utsökta konfekten, de sköna drufvorna, sockerstrufvorna ... smekte barnen, var mycket öm om kommerserådinnansoriginal: kommerserådinnans, nya helsa och drack den nyföddes skål i champagne.

645 – Nå, Gråberg! – sade spetsfundigt en tjock herre af minoriteten bland borgerskapet, – har bror hört dagens stora nyhet? De brandskadade i Xby ha fått 50 000konsekvensändrat/normaliserat i direkt statsunderstöd och dubbelt så mycket i räntefritt lån, att amorteras på 20 år. Xby står fast som ett hälleberg der det står.

646 – Välbekomme, – svarade konsul Gråberg torrt.

647 – Den nyheten skulle bror hellre berätta åt värden i huset, – inföll kapten Edvardson. – Det kan man kalla en halmlåge. Man har den lyckan att stå i relationer med fruntimmersvägarna ... man anlägger en mina för att spränga i luften en konkurrent ... minan springer under ens egna fötter, och konkurrenten skrattar.

648 – Ja, den roligheten lärer allt ha kostat vår värd några modiga dalrar, – smålog den tjocke herrn.

649 Värden, alltid artig och förekommande, tycktes icke märka det tal, som kryddade hans konfekt. De fyra små täcka flickorna märkte det icke heller, der de i sina hvita, finstrukna klädningar flögo som fjärilar mellan brickor och gäster. Äfven värdinnan i sin reserverade sängkammare förblef i en lycklig okunnighet. Hon tryckte den nyfödde till sitt hjerta, såsom ville hon skydda honom mot allt ondt förtal, alla faror och frestelser i denna falska verld.

650 Den, som märkte det mera och lade det mera på sinnet, var fru Margret Halm. När gästerne aftroppat efter téet, fattade hon sin svåger kommerserådet i knappen på hans svarta frack och sade till honom:

651 – Svåger Hans, hvarför skulle du bjuda Sten till kristningen?

652 – För att han är min bror, – svarade Hans Halm.

653 – Säg det! Just samma ord hörde jag dem hviska öfverallt här i salen. Nå, jag säger intet ondt om svåger Sten; vi äro alla skröpliga menniskor; men hvarför skall|375| man uppgräfva fjolgammal snö? Det faller på slägten, Hans. Och han sjelf, stackare, han hade gjort bättre att äta konfekten i sin fredliga vindskammare.

654 – Svindel, Margret!

655 – Svindel? Det skall du inbilla mig! Såg du ej huru solen lyste som guld kring gossens hufvud, när jag bar honom fram och presten doppade sin hand för att ösa vatten på barnets hufvud? Lisu hade så klokt förstått att vänja svåger Sten vid allt gult, men icke vid solen, som kommer sjelfva guldet att blekna. Mins du icke mer hvad din mor berättade om Sten Halms dop, när din far såg guldhinnan öfver hans hufvud och från den stunden blef galen?

656 Kommerserådet fattade henne hårdt i armen. – Margret ... gör mig icke ursinnig! Beröfva mig icke den återstod af förnuft jag så väl behöfver! Hvad är detta för vidskepligt prat? Låt mig behålla den lille pilten ... snart, snart har jag kanhända ingen annan ...

657 Och den annars så lugne, klart tänkande affärsmannen kastade sig uttröttad på en stol, döljande med handen för ögonen de frambrytande tårarna.

658 Fru Margrets goda hjerta blef rördt. – Nej, Hans, – sade hon tröstande, – bry dig icke om den dumma historien; skulle Guds klara sol kunna göra barnet illa? Har icke solen skinat på de andra kära barnen, på Anna och Lotten och Margret och Lilly, när presten öst vatten på dem? Icke ha de blifvit vilddjur för det. Och hvad angår oss menniskors prat? Var det nu icke så klokt att bjuda Sten, så var det i stället hederligt gjordt, att icke förakta en usling, som är din bror. Det skall Gud en gång löna dig för, svåger Hans! Farväl och tack för välfägnaden! Jag går att se åt huru det är med honom derhemma.

659 Kommerserådet satt ensam med den äldsta af de små döttrarna på sitt knä, när gamle Stenman inträdde och anmälde ett besök.

660 – I morgon, Stenman; jag är trött.

661 – Det är Tervola.

662 – Ah! Bed honom stiga in!

663 I den vackra salen, der betjenten släckte ljusen i kronan, inträdde stapplande en ung man, blek som en skugga.

|376|

664 – Hvad? Är det du, Tervola? Och så mager, så blek? Sätt dig! Är du sjuk?

665 – Icke rätt frisk, herr kommerseråd! – svarade ynglingen, i det han nedsjönk på stolen. – Jag har dröjt länge ... Jag har legat sjuk i Wiborgkonsekvensändrat/normaliserat.

666 – Stackars gosse! Du har uträttat ditt ärende som en karl ... Men du slet ondt?

667 – Hästarne voro borttingade femton mil framåt ... Jag måste resa fem nätter å rad ... det var kallt ... jag lärer förkylt mig ... blef sjuk på återresan ... Kommerserådet har lofvat tänka på min fattiga mor ...

668 Han förmådde ej mer. En ström af blod forsade öfver hans läppar.

669 – Detta fattades! – sade principalen med låg röst. – Otavas frakt står dyr till boks. En mor förlorar sin son, och jag har dödat min bäste tjenare.

21. Pröfningar.

Gif aldrig din själ åt penningen!

670 Dagarna gingo, det blef vårvinter, vår och slutligen sommar. Grannstaden Xby fick sin nya reglering och begynte, såsom en ung björk på svedjemarken, uppstå ur askan! Rom hade ännu icke strött sitt salt på Karthagos ruiner. Spindelväfvarne voro bortblåsta, guldnätet sprängdt; penningen hade förlorat ännu ett fältslag i tidernas äflan. Men det gifves månget nederlag, der äfven den slagne vinner. Båda städerna uppreste sig till en förnyad täflan; modet vexte, varfven arbetade, handeln blomstrade. Den utländska marknaden var icke alltid fördelaktig för landets export, men desto gynsammare för dess fraktrörelse. Den fåvitska handelsbalans, som årligen publicerades i Finlands Allmänna Tidning, visade, oaktadt alla ansträngningar att gruppera ziffrorna, ständigt minus och åter minus, men detta hindrade icke handelsflottan, och|377| med den sjöstäderna, att hastigt tillvexa. Statsekonomerne skärpte förgäfves sin skarpsinnighet, för att utgrunda huru ett land, som beständigt utgifver nära dubbelt mer, än det inkasserar, icke blir skattevrak, icke stupar för utländska vexlar, utan fastmera ständigt tillvexer i välstånd och kapitaler. Hemligheten af denna gåta låg då i fraktrörelsen, som införde till landet okända och oreglementerade miljoner. Inga orimliga tullförfattningar hade lyckats tillstoppa denna flödande källa af verldsmarknadens guld. I en senare tid, när ångan blifvit en farlig konkurrent för de finska segelfartygen, har man endast behöft lemna handelsflottan utan verksamt understöd, för att låta miljonflödet sina ut. Man söker det nu i trädvaruexporten ... så länge yxan finner en skog att sköfla.

671 Handelshusen Halm och Gråberg gjorde goda affärer. Halm & kompani – Stenman var kompani – assurerade sina fartyg, förlorade ett och fick skadan ersatt. Gråberg förlorade äfven ett, men ersatte förlusten genom att inbespara assuransen för sex andra fartyg. De båda rika firmorna hotades af en ny konkurrent: ett bolag. De mindre kapitalerna begynte, efter grannstadens föredöme, förena sig och bygga fartyg. Hvad gjorde då de mäktige? De ingingo båda i detta bolag och lyckades afbryta spetsen af konkurrensen. Man hade nu tre stormakter i Yby: två monarkier och en republik.

672 Kapten Edvardson hade sörjt för att kommissarien Halms tidigare öden blifvit allmänt bekanta, och skuggan föll på hela familjen. Afunden misstydde, förtalet svärtade kommerserådets förbindelse med en olycklig bror. Fru Margret hade rest till Storkyro, för att taga vård om det dyrbara boet på Yrjölä. Enligt kommissariens önskan, såldes det på auktion, men betalades lågt, omkring 18 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler. Denna summa fördelades, likaledes enligt kommissariens disposition, jemnt mellan de fattige i Storkyro och i hans födelsestad. Han ville vara fattig, och han blef fattig, men trodde man det? Nej, der fanns ännu kassakistan, hvars försegling han icke tillät att bryta före sin död, och der borde naturligtvis finnas omätliga skatter.

673 En skickelse fogade under tiden, att det giftiga sqvaller, som öfverallt var i rörelse om det Halmska huset, fick en mera berättigad anledning att sysselsätta sig med det Gråbergska. Konsul Lars Gråbergs farbror, den lille|378| fiskhandlaren och ordspråksryttaren Rufus Gråberg, hade tidigt på våren kört in på svag is och drunknat. Vid bouppteckningen befanns, mot förmodan, att hela förmögenheten endast steg till 22 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler, och den var testamenterad till en gammal och medellös enka, fru Hallberg, en slägting på långt håll, som i 30 år förestått den aflidnes hushåll. Lars Gråberg föreslog fru Hallberg att flytta till honom och afstå förmögenheten; i annat fall ville han klandra testamentet. Fru Hallberg vägrade. För en Lars Gråberg voro 22 000konsekvensändrat/normaliserat riksdaler ej mer, än hvad ett enda af hans skepp kunde insegla på några månader, men kapten Edvardson upptäckte en obetydlig formalitet, som Rufus Gråberg underlåtit vid vittnenas tillkallande, och testamentet klandrades.

674 Knappt hade sqvallret fått denna stoppnål att sticka i sidan på Gråbergska huset, innan det fick en grof syl att sticka i Halm. John Halm återvände från England, såsom tyvärr mången rik mans son återvändt från guldets, verldens och ungdomens förenade frestelser. Icke ens hans brott var längre en hemlighet: vexelaffären hade transpirerat från London genom Gråbergs korrespondenter. Förgäfves sökte den olycklige fadren instänga för menniskornas blickar sin förstörde son. En småstad har ögon i alla vinklar och vrår: unge John stal sig ut om nätterna och återfanns på dagarna i stadens sämsta krogar, drickande med deras liderligaste slödder. Slutligen skickade fadren honom under sträng uppsigt till ett sågverk långt uppe i landet, och der förblef han i väntan på fadrens död, då han hoppades göra sina rättigheter gällande.

675 Likasom hade denna pröfning ännu ej trängt nog djupt till hjertat, inträffade en ny mot slutet af våren. Den unge, redbare och ovanligt duglige bokhållaren på Halms kontor, Tervola, dukade under för den galopperande lungsot han ådragit sig under den forcerade vinterresan i fem sömnlösa nätter till Riga. Under de fyra månader, som förflöto sedan Tervolas hemkomst, kände Halm, att han älskade denne yngling mer än den son, som så illa lönat hans kärlek. Ingenting sparades för att hejda mordengeln, men der kärleken stod vanmäktig, log döden åt penningen. När Otavas redare stod vid sitt bleknade offer och såg den öfvergifna modren knäböja i tårar vid|379| sonens bädd, då – ja då först kände Hans Herman Halm, att allt hans guld var en hand full stoft.

676 – Hädanefter, – sade han till den förgråtna enkan, – hädanefter skall jag vara er son.

677 – Jag tackar er, – svarade modren, utan att ana den udd, som låg i hennes harmlösa ord; – jag behöfver så litet. Gif mig en graf vid min sons sida!

678 Hans Halm återvände till sitt kontor, gaf Stenman ordres för dagen och uppsökte sin familj. Det var första gången hans maka såg honom inträda till sig under kontorstimmarna. De små flickorna dansade förtjusta kring honom och visade honom sina dockor. Han smekte dem, kände sig lugnare och upptog ur vaggan den nyfödde på sina armar. – Du, – sade han, – du, som endast beredt mig glädje, men ännu aldrig en sorg, – skall jag se dig blifva en bättre menniska, än din far? O min son, min lille Sten, gif dig icke ut i mångahanda handel ... eller om det skall blifva din lott, gif aldrig din själ åt penningen!

679 Hans maka förstod honom; qvinnan förstår allt med sitt hjerta. – Nej, – sade hon och slog sina armar kring hans hals, – vår lille Sten skall lära sig att älska Gud öfver allt och sina medmenniskor som sig sjelf. Han skall aldrig göra dig någon sorg.

22. Kapten Edvardson.

Han var en fiffikus.

680 Konsul Lars Gråberg hade af vexande affärsgöromål tvungits att gifva sin förste bokhållare Södergren plats i kontoret och sade till honom, när posttimmen nalkades: – hvar dröjer Edvardson? – Denne punktlige man hade, mot sin vana, försummat att infinna sig på slaget 11.

681 – Kapten Edvardson seglade ut till redden klockan 7 på morgonen, – svarade bokhållaren.

|380|

682 – Hvarför just i dag, när det blåser så hårdt?

683 – Kommerserådets Argo hemkom i förrgår. Besättningen skall afmönstras, och kapten Edvardson ville i god tid tala vid styrmannen och de bäste matroserne. Vår Solide skall påmönstra besättning i nästa vecka.

684 – Alltså i den affären? Men det blåser ju, så att stickorna stå. Jag ser icke till flaggstången derborta vid packhushörnet.

685 – Han blåste omkull för en timme sedan.

686 – Och Edvardson är ute på redden i sådan storm!

687 – Gammal sjöman, herr konsul.

688 Gråberg teg. Han behöfde nu Edvardson mer än någonsin för en storartad affär, som denne skicklige mäklare uttänkt. Det gällde ingenting mindre, än att slå under sig vårens hela saltimport för de två grannstäderna, ty saltet hade stigit till 9 riksdaler tunnan och huset Gråberg var det enda, som låg med ett större förråd af denna oumbärliga vara. Men dertill fordrades skyndsamma ordres till Liverpool och S:t Ybesoriginal: St. Ybes, – ordres, som endast Edvardson med sin språkkännedom kunde uppsätta.

689 – Hvarför har jag ej lärt engelska? – suckade Lars Gråberg, alltmera orolig, ju närmare posttimmen nalkades. – Södergren, kalla hit min son!

690 Lars Roderik hade hemkommit några dagar förut och infann sig på kontoret.

691 – Kan du engelska?

692 – Något litet. (Af utländska språk studerades denna tid i skolorna tyska och en barbarisk fransyska, men ingen engelska.)

693 – Uppsätt efter min diktamen ett bref till Hawkes & Söner, Liverpool!

694 – Ett bref? – frågade studenten förlägen. – Jag har läst något engelska, men aldrig talat eller skrifvit detta språk.

695 – Icke skrifvit! – utbrast den förtörnade fadren. – Kostar penningar redan på tredje året och har icke lärt så mycket, som att bistå din far med ett simpelt bref. Hvartill tjenar då hela din lärdom?

696 – Med min fars tillåtelse ämnar jag blifva skollärare.

697 – Hvad? Skollärare? – utbrast fadren åter, mäkta förvånad. – Således icke magister?

|381|

698 Det fanns en tid, när olärde praktiske män sågo med vördnad upp till magistergraden såsom ett inbegrepp af all tänkbar lefnadsvishet. Sedan har kommit en annan tid, när titeln magister i en affärsmans föreställningar blifvit liktydig med en konfucius eller odåga.

699 – Först graden, min far, – svarade sonen.

700 – Du skollärare? Du? Och med min tillåtelse? Aldrig. Min son skollärare! Min ende son! Är du galen?

701 – Det gör mig ondt, att jag icke kan vara min far till nytta, men jag känner alldeles ingen lust för handeln. Tillåt mig att följa min böjelse. Det är mitt fasta beslut. En skollärares kall är anspråkslöst, min far, men högst aktningsvärdt.

702 – Ja, så ofantligt aktningsvärdt, att han går med samma rock i tjugu år, köper åtta lod kaffe i sender till sin vederqvickelse och står i bok för skulder, som han aldrig betalar. Lars Roderik ... om du, som kan blifva en ansedd och oberoende man, vill gifva dig i träldom och fattigdom, hvad skola då fattige unge män, som ej ha en bättre utsigt, taga sig för? Pojkfantasier! Slå det ur hågen! ... Endast 20 minuter qvar till posttimmen, och Edvardson kommer icke!

703 – Hvilka ordres önskar min far tillsända det engelska huset?

704 – Salt! Salt! Berg af salt! – utropade den förtviflade köpmannen.

705 – Nå väl, min far skrifver: Hawkes & Sonsspråk: engelska, Liverpool. Salt! Salt!språk: engelska ... Det är kort och begripligt.

706 – Pojke, vågar du drifva gäck med din far?

707 – Saltspråk: engelska är god engelska. Jag har läst om en ny inrättning vid namn telegraf, lufttelegraf, som begagnas i England. Den består af signaler, som synas på långt håll och upprepas från station till station. De ordres man skickar på detta sätt bestå alltid af några få ord.

708 – Ah ... prata i vädret! Hvad skall man säga om ett så löjligt bref?

709 – Man skall finna det originelt, men man skall förstå det.

710 – Ordres böra skyndsamt expedieras. Hvad heter qvickt eller prompt?

711 – Det heter qvick och prompt.

|382|

712 – Hm ... På detta sätt kan ju hvem som helst skrifva engelska. Men det gifves ingen annan utväg. Får gå på Edvardsons risk. Skrif!

713 Det originella brefvet expedierades och torde vid framkomsten ha väckt en munter stämning i Hawkes & Söners kontor, Liverpool. De flesta engelska hus, som stodo i förbindelse med de nordiska länderna, hade då redan för korrespondensen anställt nordbor i sina kontor, men det gafs fall, när flera än en icke språkkunnig finsk köpman kunde råka i samma förlägenhet, som konsul Lars Gråberg.

714 Vid middagstiden gick konsuln, orolig öfver Edvardsons dröjsmål, ut till hamnen. Han hade möda att komma fram för den hvinande stormen, som gick i täta, regntjocka byar. Än stödande sig på sitt spanska rö med dess guldknapp, än banande sig väg med sidan mot vinden, såg han öfverallt spår af elementernas våldsamma framfart. Splittrade rutor, nedblåsta skorstenar och taktegel, kullstörtade plank uppfyllde gatorna. Ett vedupplag vid tullen låg kringkastadt som spånor. Hafsvattnet hade stigit och strömmade öfver en del af hamnvägen. En galeas låg vräkt på sidan mot stranden och öfverspolades af vågorna; alla fartyg i hamnen redo för dubbla ankaren och hade nöd att berga sig, oaktadt de lågo i lä för de hårdaste byarna.

715 Halms Argo, som var ett stort, tungt lastadt skepp, låg längre ut på den djupare redden och hade der något skydd af en skogbevuxen bergsholme. Men för att komma till eller från denna redd, måste en båt passera den på vindsidan skyddslösa Kallis fjärd, der stormen och öppna hafvet lågo på med all deras makt. Mot denna fjärd riktade Gråberg sina spanande blickar, än väntande att se ett segel kämpa mot stormen, än åter önskande att ingen måtte våga sig ut. Kallis fjärd var nu storartadt vild att skåda under lufthafvets tryck. Icke en enda punkt hade behållit hafsvattnets gröna färg; man såg endast ett fält af hvitskummande snö, öfver skummet en tät grå gardin af flygande sjötjocka och öfver denna en himmel så hotande svart, som en annalkande natt.

716 Våtpiskad af vinden och regnet, inträdde Gråberg i en fiskarstuga vid stranden och frågade om man sett kapten Edvardson. Man hade sett honom segla ut klockan 7 i laber kultje, men segla tillbaka ... nej, den hampa var|383| icke spunnen ännu, som ville taga sådana byar från babord i segelduken.

717 – Ni tror således, att kapten Edvardson stadnat på Argo till aftonen?

718 – Fick så lof.

719 Konsul Gråberg återvände, något, men icke fullkomligt, lugnad från hamnen. Edvardson hade uttänkt saltaffären, han visste, att den var brådskande, att ordres derom skulle afsändas i dag och att han behöfdes för att uppsätta dessa ordres. Det var icke hans vana att försumma en sådan posttimme.

720 Aftonen kom, vinden mojnade, hafvet utbytte sin snöhvita drägt mot gröna, glittrande vågor, och segel vid segel dansade åter fram mellan redden och staden. Gråberg gick än en gång ut till hamnen. Argos slup hade nyss lagt till vid bryggan. – Hvar är kapten Edvardson?

721 – Kapten Edvardson? Han lade ut från Argo i dag klockan 10 på morgonen. Styrde sin egen slup Trafalgar och hade en jollgast i fören.

722 – I sådan storm!

723 – Gammal sjöman.

724 Det är en sägen om gamle sjömän, att de vanligen drunkna i egen hamn. Dagen derefter fanns kapten Edvardsons slup Trafalgar uppkastad af hafvet på en klippa vid redden. Långt på en obebodd strand vid Kallis fjärd funno, en vecka derefter, några metande gossar en fordom fin, svart silkeshatt, fylld med sand och skafvad af kiselstenarne. Dessa voro de enda spår man i denna verlden fann af en bland tidens klokaste, driftigaste, men äfven minst nogräknade mellanlöpare mellan handelskontoret och verldsmarknaden. Han hade sjunkit på sin post, midtunder planerna till en glänsande affär och midt under omtanken att tubba från medtäflaren dennes bäste sjömän. Lars Gråberg sörjde honom uppriktigt. Ofta under de brydsamma stunderna i kontoret, när affärerna trängde på och ett klokt hufvud, en finspetsad engelsk penna behöfdes att utfärda ordres till utländska hamnar, hörde man Gråberg halfhögt säga till sig sjelf: – Om jag nu hade Edvardsonoriginal: Edvarson här! Han var en fiffikus! Han hade bordt lefva, för att få sina skuldsedlar qvitterade.

|384|

23. Ett slut.

Den sanning, som gör oss fria.

725 Vi förlorade kommissarien Sten Halm ur sigte i det ögonblick han erfor ett så tillintetgörande intryck af solens guld på ett barns hufvud vid kristningen hos sin bror kommerserådet. Naturen hade begåfvat denne på sin tid beryktade person med en kropp af jern, som hittills motstått alla hårda puffar af lifvet och dess passioner, utom den vidskepliga föreställning, som var ett arf inom hans slägt. Nu hade han träffats af ett lindrigt slaganfall; han återhemtade sig väl småningom, under sin brorsdotters ömma vård, men det länge rostade jernet hade brustit och gled steg för steg utför den sluttande banan framåt smältugnen, der äfven det starkaste stål en gång skall bortflyta ur tiden. Sten Halm upplefde dock den stora lyckan, att mer och mer klarna, mer och mer mjukna mot slutet. Den hårdnackade mannen böjde sig ändtligen motvilligt, men allt afgjordare för den frälsningens fria nåd af tron, hvilken hans tåliga vårdarinna dagligen uppreste som en mur mot egenrättfärdigheten och på samma gång som ett fast värn mot det förfärliga gyllene spöket. Lisu Halm var praktisk i sin kristendom, liksom i allt annat. Hon nöjde sig icke med dogmer allena, som väl hafva en djup betydelse för den tänkande menniskoanden, men som ständigt behöfva en tillämpning på det jordiska lifvet, för att ingripa som lifsmakter i hjertats, i handlingens område och der skapa allting nytt. Hon vädjade beständigt till sin farbrors egen erfarenhet under hans mer än tjuguåriga besynnerliga och verkheliga botöfningar. Han kunde ju icke förneka, att den inbillade frid och försoning, hvilken dominikanerne förespeglat honom såsom en frukt af goda gerningar, fattigdom och verldens försmädelse, visat sig vara en hjelplös försoning, en falsk frid, den der icke ens kunnat skydda honom mot glansen af ett guldstycke eller mot ett bländverk af solen. På denna väg skulle det aldrig blifva nog; hundrade år af försakelser eller goda verk|385| skulle icke förmå godtgöra ett enda brott eller en enda blodskuld. Derifrån funnes i himmelen och på jorden ingen annan förlossning, än Kristi försoning, omfattad af tron, utan all menniskans egen förtjenst; men hade han en gång kommit till denna obetingade underkastelse under Guds nåd i Kristus, då skulle de goda gerningarna under daglig bättring följa den nya menniskan åt, då skulle han finna den frid han sökte, och den »kristendom i allmänhet», hvaröfver han var så stolt, skulle då slutligen visa sig vara en luthersk kristendom, grundad på den eviga sanningens ord.

726 Lisu Halm var en ödmjuk, olärd flicka, nu 19 år, hade icke fått någon högre bildning, än mången annan förmögen köpmans dotter på denna tid, och kunde icke framställa sin uppfattning af trosfrågorna i ett sammanhängande föredrag. Men hon hade ett godtoriginal: gedt naturligt förstånd, ett klart omdöme, en vana att tänka och tala i andliga ämnen, hvilken hon inhemtat under denna tids religiösa sammankomster i Stockholm och Finland, utan att inlåta sig i de s. k. läsarnes stränga och ofördragsamma fördömande af andra vägar, på hvilka Guds kärlek kan leda en sökande ande till den eviga lifskällan. Endast vid bibelordet höll hon sig fast såsom en jernring i klippan; der medgaf hon ingen prutning, der lät den saktmodiga, ödmjuka, kärleksfulla flickan icke rycka sig en tumsbredd till höger eller venster. Och deri låg hennes styrka; – ett barns hand och en hjeltes sköld, en jungfrus blyghet och en verldsbesegrares kraft.

727 Kommissarien Sten Halm erfor makten af denna fasta tro och denna ödmjuka kärlek, såsom den unge studenten och det affärsvana kommerserådet erfarit den, såsom hvarje vacklande öfvertygelse, hvarje rotlöst tvifvel i lifvet slutligen skall erfara samma makt. Detta hårda skal krossades med en bomullshammare, detta kopparberg smälte som ett isblock för vårsolen. Sten Halm höll icke mer på sin förmenta fattigdom som på en förtjenst; han aktade icke mer sina botöfningar eller sina goda verk såsom nycklar till himmelrikets port; han ödmjukade sig, han underkastade sig obetingadt frälsningens nåd, han gaf sig helt, såsom både den sanne Guden och afgudarne vilja att man skall gifva sig; han mottog allt för intet, och han fann frid.

|386|

728 Mot slutet af våren aftynade hans krafter dag efter dag. Lisu Halm lemnade honom icke mer; han kunde icke umbära henne: hon var en af dessa fridsenglar, om hvilka det är skrifvet, att de föra själarne bort till eviga hyddor. En afton i Juni sutto Margret Halm och Hans Herman Halm jemte henne vid den döendes bädd. Solen i sin nedgång sken in genom vindskammarfönstret, kastade sina strålar öfver bädden och öfvergjöt alla föremål i rummet med en strålande guldglans. Lisu ville fälla gardinen. – Nej, – sade den gamle, – låt mig se solen! Ser du, hon kommer till mig i mitt sista, för att erinra mig om min dårskap och vittna om min förlåtelse. Hvarför skulle jag frukta solen? Hvad rör mig mera det guld, som varit min lust och blifvit min ofärd? Det är allt, allt jordens stoft ... Men se, så skiner Guds kärlek öfver den uslaste syndare! ... Ingen förtjenst, idel ovärdighet, allt nåd! ... Lyfta mitt hufvud, barn, att jag ännu en gång får se solen ... tacka och lofva ...

729 Dessa ord voro hans sista. Sten Halm, den utsväfvande ynglingen, den sjelfviske mannen, den hejdlöse slösaren, svindlaren, spelaren, mördaren, ockraren, ärans tillbedjare, guldets tillbedjare och offer, den af skam höljde landsflyktingen, den sjelf bedragne och andra bedragande botgöraren, Guds, sina likars och sin egen styggelse, den mest förkastade och den mest förtviflade af menniskors barn, – äfven han hade funnit nåd hos sin förbarmande Gud, äfven han kunde dö i frid med en lofsång på sina läppar ...

730 Den besynnerlige, en tid så gåtlike mannens historia är härmed afslutad. Han följdes, tvärt emot ortens sed, till grafven endast af närmaste slägt och af sin forna hushållerska, madam Vidström, i hvilken fru Margret funnit så mycket behag, troligen för likheterna i kurage och lynne, att hon tog henne till sig för att hålla reda på tjärbönderne.

731 Ryktet om den gamle kommissariens omätliga rikedom bibehöll sig envist, till trots för den gamles förmenta fattigdom, hvarmed han velat bedraga verlden. Äfven fru Margret och hennes svåger kommerserådet trodde på tillvaron|387| af dyrbara värdepapper i den förseglade kassakistan. Lisu Halm och hushållerskan voro de enda, som hyste en annan förmodan.

732 Och de fingo rätt. När sigillerna brötos på den i sin tid så innehållsrika, messingsbeslagna ekkistan, befunnos dess nuvarande skatter utgöras af katolska legender, reliker och bönböcker, värdelösa qvittenser, defekta ströskrifter från Napoleon I:s tid och en af flitig läsning utnött lunta af Paracelsus om »konsten att göra guld».

733 Lisu hade träffat sanningen blott alltför nära i den misstanke, hvilken hon en gång yppat för sin kusin. Sten Halm hade tjenat två herrar, när han trodde sig tjena endast en. Ännu under sin långa botöfning hade han icke kunnat lösslita sig från den förfärliga afgud, hvilken han afsvurit, men som fortfor att beherrska honom från de innersta klyftorna af hans själ.

734 Nu var han fri. Han hade ändtligen funnit den sanning, som upplöser hvarje villa och bryter hvarje fjetter, – den sanning, som gör oss fria.

24. Slägterna Halm och Gråberg.

Det var penningens naturliga död ...

735 Oss återstår endast att tillägga några ord om öfriga, ur lifvet lånade gestalter, som visat sig i skuggspelet af denna berättelse. Deras öden ligga nu så långt tillbaka i tiden, att hågkomsten deraf hunnit förblekna och att, om något igenkännes af ännu lefvande, dessa må låta diktens gräs (eller ogräs) vexa öfver tufvorna af det förgångna, behålla verklighetens minnen för sig och icke misstyda berättarens goda afsigt att erkänna all den förtjenst, som förtjenar ett erkännande.

736 Hans Hermanoriginal: Hermam Halm, kommerserådet, fortfor länge att vara en af landets solidaste köpmän, liksom hans familj fortfor att vara en af de älskvärdaste på sin ort. År och|388| pröfningar hade icke gått spårlösa förbi denne i grunden ädle och rättänkandeoriginal: rätttänkande man. Hans affärsklokhet blef allt mindre sjelfvisk, hans verksamhet allt mera oegennyttig, hans hjelpsamhet allt mera uppoffrande. Han fortfor att vara lugn, alltid klar, alltid beherrskande sina känslor och lidelser, men han blef tillgängligare, öppnare, hjertligare; han fick verkliga vänner, och han förtjenade dem. Förmögenheten gick något tillbaka under de ofördelaktiga konjunkturer, som sedan inträffade, men var likväl betydlig nog, för att tillförsäkra hans yngre son och efterträdare, Sten Otto Herman Halm, en ansedd ställning, en vidsträckt handelsrörelse. Äldre sonen, John Halm, dog lyckligtvis före fadern, genom följderna af sin dryckenskap; hann således icke blifva för slägten det plågoris, som en eller annan af hans likar blifvit i samma förhållanden. Kommerserådinnan hade sorgen att förlora en af sina små täcka döttrar i messlingen, men såg de tre öfriga lyckligt gifta, två med köpmän, den tredje med en högtbetrodd tjensteman, som blef familjens juridiska biträde vid den stora processen med firman Gråberg. Tervolas mor fick en egen stuga och rundligt underhåll, men öfverlefde endast två år sin son. Bokhållaren Stenman satt vid pulpeten så länge han såg formera en gåspenna, men föraktade i grund de nya stålpennorna, hvilka han ansåg enkom uppfunna att förderfva en god handstil. Om Halmska huset bör tilläggas, att det efterlemnat högst betydande donationer för välgörande ändamål samt att ortens sparbank ännu i dag hedrar sin stiftares minne. Man har sig icke bekant, att något gyllene spöke af samma beskaffenhet, som Hans Kristofer och Sten Halms furie, sedan denna tid gått i arf och oroat slägten.

737 Konsul Lars Gråberg, som aldrig assurerade sina fartyg, spelade en tid med framgång lyckans hazardspel, men slutligen tröttnade denna trolösa vän att »med assuransen för sex fartyg betala det sjunde». Ett år gingo tre skepp förlorade, andra året ett skepp och två briggar. Gråberg begynte assurera, men nu gick behållningen till assuranspremier; frakterna föllo, trädvarorna föllo, saltspekulationerna misslyckades. Edvardson fanns icke mera, mekaniken gick utan kugghjul. Då ville Lars Gråberg inbespara på skepparnes månadshyra och kapplake hvad han förlorat i handelsvinst, men följden blef, att han öfvergafs af sina dugligaste befälhafvare och antog för bättre köp|389| slarfvar. Skeppsböckerna visade numera sällan annat, än haverier och skulder; slutligen försvann skeppet Danaë, kapten Hammelmann, med full last och besättning, icke i ett guldregn, utan i oceanens dimmor. Man antog det hafva spårlöst sjunkit, och Gråberg gjorde anspråk på assuransen. Men assuradörerne, som hade sina kunskapare i alla verldsdelar, lyckades uppdaga, att kapten Hammelmann behagat göra affärer för egen räkning, sälja lasten, göra briljanta skulder, lemna den finska besättningen tillfälle att rymma i San Francisco, förhyra en ny besättning af alla nationers afskrap och så vidare fortsätta affärerna på Peru och Bolivia, der han försålde skeppet. För redaren återstod af Danaës guld endast Hammelmanns skulder, som utan nåd måste gäldas, och dermed var en stormakt i Yby knäckt.

738 Vid samma tid invecklades huset Gråberg i en vidtutgrenad och långvarig process, som tog sin början med arfsfrågan efter Rufus Gråberg. Arftagarinnan, fru Hallberg, var fromsint, men envis, två egenskaper, som synas motsatta, men i verkligheten icke sällan förenas. Processen gick genom alla instanser, vanns och förlorades, vanns åter och förlorades åter. Slutligen invecklades deri den gamle medtäflaren, huset Halm & komp., som hade del i ett sågverk, hvilket Gråberg funnit för godt att behandla som sin egendom, innan ännu processen var afgjord. Detta sågverk sågade stockar, på hvilka huset Halm likaledes gjorde anspråk som delägare. Dessa stockar befunnos åter vara olofligen huggna i kronans skogar, och derigenom inblandades i processen ingen mindre, än hans majestät sjelf, dess senat för Finland, dess kronoombudsmän, fogdar, fiskaler, länsmän och öfrige vederbörande. Likasom detta trassel ännu ej varit nog, råkade äfven landskommunerna i den trakt, der stockarne blifvit afverkade, i delo, å ena sidan med kronan om skogsskiftena, å andra sidan med Gråberg och öfriga parter om vissa afverkningar, som förmenades vara skedda på kommunernas område. Det blef en härfva, som ingen fiffikus mer kunde utreda, sedan den rätte spelorren flaxat ned uti Kallis fjärd med stormbyn öfver sina utbredda vingar. De 22 000konsekvensändrat/normaliserat, hvilka Lars Gråberg icke unnat den fattiga enkan, vexte i hans kontoböcker till fyra gånger detta belopp, L. Gråberg debet. Denna såg klöf honom i stycken, dessa stockar rullade ned öfver honom.|390| Nu hade Rufus Gråberg kunnat, för ombyte, använda den finska gåtan om skogselden: »Loppan sprang i skogen, ficks ej hem med hundra hästar.»konsekvensändrat/normaliserat

739 Staden uppfylldes, efter mer än 10 års fred och blomstring, ånyo af tvedrägt och partisöndringar, hvilka ökades af ett vexande ekonomiskt betryck. Enda räddningsplankan blef den från det brunna Xby importerade associationen, som strid och nöd en gång hade lärt de brandskadade, och sålunda blef den på sin tid så mycket beklagade och omtvistade branden en verksam häfstång för de båda städernas framtida välmakt.

740 En dag, en bister dag, en dag af blandade känslor för staden Yby, fanns den gamla ansedda firman Lars Gråberg icke mer bland de lefvande firmornas antal. Allt gick under klubban; fallet var så fullständigt, att de prioriterade fordringsägarne fingo tjugu procent, men de oprioriterade knappa fem. Och dock hade det störtade huset ännu ägt skogar, sågar, skepp och byggnader, i värde öfverstigande alla dess skulder, men allt detta smalt till vatten under den mördande klubban. Om Lars Gråbergs kontorspenna, ledd af Edvardson, fordom drupit af guld, så förstod klubban att uthamra detta guld i så tunna trådar, att de slutligen blefvo nästan osynliga. Ingenting är vanligare: det är penningens naturliga död; så falla dess stormakter. Den nya naturvetenskapen tror sig hafva funnit det resultat, att intet, som haft tillvaro, mer kan försvinna. De många cessionernas historia i vårt land bevisar motsatsen: under gode mäns och auktionsmäklares händer ser man dagligen huru något, ofta mycket, förvandlas till intet.

741 Lars Gråberg ägde dock i sin olycka något qvar, som uppvägde mer än ett fullastadt skepp, och det var hans son. Denne yngling, hvilken den moderliga naturen icke skapat till köpman och firmans upprätthållare, men i stället gifvit ett godt hufvud och ett varmt hjerta under allt det skum, hvarmed rikedom, ungdom och lättsinne inhöljt hans första studietid, blef, mot all förväntan, sin faders stöd i dennes fattiga ålderdom. Så länge allt gick väl, var Lars Roderik Gråberg omvexlande fjäril och örn: än njutande lifvet och friheten, än på allvar betänkt att framdeles blifva en verksam man, en rättskaffens medborgare, men alltid afsättande mycket penningar. Han studerade på graden, som så mången annan, förnämligast för att derunder få en rundlig|391| betänketid. Vi hafva sett honom förvåna sin far med det »fasta» beslutet att en dag blifva skollärare. Detta fann han, vid närmare besinning, tråkigt, och nu ville han blifva jurist. Men hvarför skulle han öka raden af så många lönlösa vicehäradshöfdingar? Lars Roderik besinnade sig åter och beslöt blifva läkare. För att förbereda sig dertill, besökte han en dag anatomisalen, men detta besök hade till påföljd, att den unge mannen allvarsamt begrundade, om icke hans kallelse egentligen låg åt den teologiska banan. Emellertid blef han kandidat och magister: nu gällde det, och han blef – glasblåsare.

742 Fru Margret Halm ägde ett litet glasbruk, Metsäpirtti, i ödemarken. Lars Roderik mottog sin mosters anbud att förvalta Metsäpirtti, för att kunna bereda sin ruinerade fader en fristad, och beslöt, nu ändtligen på fullt allvar, att blifva en man. Denna gång höll han ord. Han arbetade sig med kraftig vilja in i sitt nya kall. Metsäpirtti hade skog i öfverflöd, förkofrades, utvidgades, fick en väg till hafskusten och lemnade om några år en vacker behållning. Lars Roderik kunde nu bjuda sin fader ett nytt hem och en lugn ålderdom.

743 Den unge förvaltaren var då 28 år och begynte att finna ödemarken enslig. Han reste till staden, besökte sin moster och redovisade för senaste årets förvaltning. Lisu bokförde dessa räkenskaper, såsom hon bokförde alla andra. Förvaltaren och kontoristen arbetade tillsammans vid böckerna. Fru Margret stickade strumpa, betraktade bokföringen och fick en idé.

744 – Lars Roderik, – sade hon till sin systerson, – du har folkat dig bra nog, men du behöfver en klok hustru. Hvarför gifter du dig icke?

745 – Hvad skulle en fattig karl tänka på sådant!

746 – Skäms litet att anklaga vår Herre, när man fått två starka armar, ett skapligt förstånd och magisterkransen i glas och ram på sin kammarvägg! Jag menar, att du räknar dina modiga tusen rubel silfver om året med försäljningsprocenten.

747 – Det är sannt, moster. Men jag har skulder.

748 – Så, så, det var illa det; lärdomen kostar. Men icke kan du vara skyldig åt hela verlden. Far din betalte ju allt till för tre år sedan. Huru mycket kan det nu vara?

|392|

749 – Två tusen rubel.

750 – Åh strunt, icke mer? Det kan du med god hushållning betala på fyra år.

751 – Jag hoppas det. Men gifta mig kan jag ju icke derförinnan.

752 – Hm ... så du tror det? Kan så vara. Visst finns det nu ock en annan utväg.

753 – Jag vet ingen annan.

754 – Om du till exempel gifter dig med en flicka, som har förmögenhet.

755 – Jag vill icke ha min hustru att tacka för min bergning. Jag vill berga mig sjelf och henne med.

756 – Skäms litet, hvad är det för högfärdigt prat? Likasom någon bra karl skulle blifva sämre deraf, att hustrun icke kommer tomhändt i boet? Men det är väl så, – tillade fru Margret spetsfundigt, i det att hon slog sin systerson med ullstrumpan öfver axeln, – det är väl så, kan jag tro, att unga herrn har förgapat sig i någon fattig fröken der söderut ... en som kan spela fortepiano och dansa fandangen ... en som skall lefva med grädde och sockerbröd, åka i vagn med fyra hästar och sjåpa med en ny sidenklädning hvarannan vecka ... Det har unga herrn icke råd till, derför går han och suckar.

757 – Om moster sagt mig detta för några år sedan, hade jag kanske svarat: möjligt! Nu svarar jag: misstag! ... Men om vi nu skrifva sju för tu i kontot för Metsäpirtti, så är det mosters fel.

758 – Åh, skäms! Om du är bortblandad, kan Lisu addera. Hon vore i stånd att sköta Metsäpirtti allena ... och dig med, storslösare!

759 Systersonen smålog. Han hade tänkt något ditåt. Han betraktade än engång sin kusin, som radat ziffra vid ziffra med ett orubbligt lugn, men nu kände färgen på sina kinder stiga. Hon var 26 år, hon hade blifvit litet fylligare, litet mera solbrynt, händerna hade förlorat den första ungdomens mjuka hull, men i öfrigt hade hon icke förverkligat idealet af en marknadsmamsell. Hon var dock, med all sin bokföring, en behaglig flicka.

760 – Moster sade något, – genmälde Lars Roderik. – Men hvad säger Lisu derom?

761 – Summa brutto inkomst för året 19 624konsekvensändrat/normaliserat: 40. Netto 12 315konsekvensändrat/normaliserat: 10 – genmälde Lisu.

|393|

762 – Nå, der hör du! – skrattade modren med sin muntraste bas, grep systersonens hand och skakade den med en kraft, som skulle kommit en glashytta att springa i stycken. – Der hör du! 12 315konsekvensändrat/normaliserat: 10; jag menar, att det förslår för ett ungt hjonelag och för björnarne med. Tag henne, min kära gosse, tag henne! Gud välsigne er!

763 Härmed var förlofningen skedd utan mycket krus, och då Lisus utstyrsel längesedan låg prydligt uppradad i det ordentliga husets kistor och linneskåp, firades bröllopet tre veckor derefter. Farbrodren Hans Herman Halm inledde bruden och förärade henne en dyrbar servis med hennes initialer, enkom beställd för flera år sedan i England. Hans tre unga döttrar voro de älskvärdaste brudtärnor, och gamle Stenman anförtroddes att brygga punschen. Det stelfrusna förmaket strålade nu i hela sin prakt. Icke blott allt, som i staden Yby var berättigadt att bära frack, tyll, siden, löslockar och handskar, utan äfven mången ärlig vadmalsjacka och bindmössa af husets kunder, trotjenare och bönder, voro bjudne till bröllopet och hemförde derifrån fickor och näsdukar uppfyllda med goda saker. Det var ett hederligt bröllop, der ingen åtskilnad mera fanns mellan dem, som i tiden prisat Gråberg och förtalat Halm, eller prisat Halm och förtalat Gråberg. Värdinnan, fru Margret, hade ju alltid stått med sin dubbla slägtskap som en förmedlande trumpet mellan de båda slägternas dissonanser. Och var icke brudgumen nu en Gråberg, bruden en Halm? Romeo hade denna gång fått sin Julia oskadd i lifvets varma omfamning: slägterna Capulet och Montague voro nu oupplösligt förenade.

764 – Din hand! – sade Hans Herman Halm till Lars Gråberg denna afton vid anblicken af de nygifta.

765 De två forne medtäflarne, den fallna och den ännu upprättstående stormakten, båda pröfvade, båda förödmjukade, räckte hvarandra handen, utan att slösa ett ord på det förflutna.

766 Gamle Stenman såg detta, obemärkt i sin vrå, och det rörde hans förtorkade pappershjerta. – Hvem skulle ha trott det? – sade han, småflinande och halfgråtande, vid sig sjelf. – Halm & Gråberg! Nå, om icke Vår Herre accepterar den firman, så vill jag aldrig skrifva ett saldo mer.

|394|

25. Det gyllene spöket.

Jag vill skrifva på dig ett bomärke.

767 Den fjerde skapelsedagens första sol såg ned på den nyfödda jorden, såg ett stoft af bergen och qvarlemnade i detta stoft en glimt af sin glans. Stoftet vardt guld, och guldet var godt, såsom allt Guds verk.

768 Någon tid efter menniskans fall ströfvade ormen utanför paradisets stängda portar och fann detta guld i sanden. Han betraktade det med sina ormögon, fann det tjenligt för sina ändamål och sade: –konsekvensändrat/normaliserat guld, du skall blifva min tjenare.

769 – Jag tjenar min skapare, – svarade guldet. – Jag är hans verk.

770 – Qvinnan och äpplet voro äfven Guds verk, – sade ormen. – Mig är makt gifven att bruka allt skapadt till frestelse, på det att menniskan må välja fritt mellan mitt rike och Hans, som jag icke får nämna.

771 – Hvad skall jag göra? – frågade guldet.

772 – Du skall tjena två herrar. Du skall behålla i dig ett återsken af solens oskyldiga ljus, men på samma gång ormglansen från mina ögon. Gå, uträtta ditt verk. Jag vill skrifva på dig ett bomärke, hvarpå du kännes igen.

773 Och ormen skref på guldet den sjelfviska andens bomärke: MITT. Han visste väl, att den eviga kärlekens insegel betyder en sjelfförsakelse: DITT.

774 Två gossar, vid namn Kain och Abel, lekte på flodens strand och sågo en skinande sten, hvars glans behagade dem. Båda utropade: mitt! och utsträckte på samma gång sina händer att fatta guldstycket. Men Kain var den starkare och stötte undan sin broder. Detta var den första strid mellan bröder, och den gällde mitt!

775 Menniskoanden härstammar af ljus och älskar allt lysande. Guldet sken i menniskornas ögon med solglans, med ormglans och blef begagnadt till sköna smycken. Det prydde Faraos hjessa, Sodoms portar, Thamars lockar, Brahmas pagod, Isis’ tempel och den gyllene kalfven.|395| Herren sade till guldet: hvarför tjenar du tyranner, hädare, skökor och afgudar? – Guldet svarade: jag vill ock tjena dig, Herre, och dina rättfärdiga. Hvarpå det krönte Deborahs hjelm, Davids hufvud och Salomos tempel allt in i det allraheligaste.

776 Guldet fortfor att tjena två herrar, smyckade barnets vagga, Achilles sköld och Maccabéernes svärd. – Det är icke nog, – sade ormen, – gå till smältdegeln och blif ett mynt!

777 Guldet gick till smältdegeln och blef en värdemätare för hvad menniskorna kalla mitt. Dermed blef det något annat, än hvad det var i sig sjelf, föreställde egendom och kallades penningar. Härtills hade det bländat ögonen; nu fick det makt öfver själens smedja, inbillningskraften. När tankens smed gick ut, när hans slägga viljan hvilade och hans moder känslan blåste på glöden, kommo drömmens ostyrige dvergar in i smedjan och hamrade ässjans slagg. Från denna tid begynte guldet att spöka.

778 Guldet gick genom tiderna, folken och länderna, gick med sin solglans och ormglans, tjenade alltid två herrar och bar på sitt änne: mitt. Det spökade i sina båda gestalter, som smycke och penningar, för menniskornas blickar: det ledde Argonauterne att uppsöka deras gyllene skinn, det plundrade Troja och Jerusalem, det hopade sina skatter i Rom, och cesarerne funno det icke stinka af folkens tårar. Det ledde barbarernes väg till den gyllene staden, det ledde vikingens drakar till guldlanden i söder, gick med Columbus att uppsöka Indien, med Ferdinand Cortez att eröfra Mexiko och med Cook att kringsegla verlden. Det uträttade stora ting för Guds rikes utbredning i aflägsna verldsdelar, det koloniserade ödemarkerna, blef en moder till stora upptäckter, nyttiga uppfinningar, organiserade handeln och förenade folken. Men under allt detta fortfor ormblicken att spöka.

779 Guldets solglans lade sig öfver allt förvärf, det redliga som det falska. Hvarför skulle icke statsmannen, som stiftade visa lagar, se sitt land i guldglans? Hvarför skulle icke fabrikanten, som gaf så många arbetare bröd, spinna guldtråd i sina väfstolar? Och daglönaren, som arbetade för hustru och barn, hvarför skulle icke han, när han började veckans arbete, öfverräkna hur mycket han hade att fordra vid veckans slut och derunder se sin plog,|396| sin yxa, sin såg förgyllda af guldets glans? Men åter – och här blandade sig ormögat i solskenet, – hvarför skulle icke krigaren, som drog ut att eröfra främmande länder, förespegla sig i det aflägsna fjerran berg af guld? Hvarför skulle icke ockraren, när han utsände sina papperslappar och svarta streck på rof, med förtjusning tänka på deras gyllene gröda? Hvarför skulle icke spelaren drömma om sin vinnande nummer eller sitt lyckliga kort?

780 Den vise satt vid sin ensliga lampa och utforskade i natten tingens yttersta grund. Spöket framträdde till honom, höll sin hand framför lampan och visade i skuggan sitt glänsande anlete. – Jag förstår, – sade forskaren, – du är alltings upphof, lifselixiret, de vises sten! – Och han sökte denna sten i sin smältdegel, tilldess att hans ögon förblindades, hans arm dignade och hans lifs lampa slocknade ut.

781 Då log ormen, när han än engång, såsom vid kunskapens träd, öfverlistat den forskande menniskoanden. Men Herren sade till guldet: –konsekvensändrat/normaliserat hvad gör du? Du frånröfvar mig de högsta drifter jag nedlagt i menniskan.

782 – Herre! – svarade guldet, – ser du icke mina nyttiga verk? Är jag icke en moder till fliten, en sporre för uppfinningsgåfvan? Trycker jag icke min ring på den lyckliga brudens finger? Klingar jag icke skönt i sparbössan för de fattiga? Har jag icke grundlagt otaliga välgörande inrättningar och spridt öfver verlden ditt heliga ord? Herre, ser du icke, att jag gör bot i kyrkorna? Stråla icke deras altaren af mitt återsken? Kläder jag icke din Sons bild och hans moders skrud? Skiner jag icke som en gloria kring helgonens hufvuden?

783 Herren visste väl allt detta, men han lät tiderna nå sin fullbordan. Guldet gick med vexande makt framåt i verlden. – Det är icke nog, – sade ormen, – att du bär på ditt anlete: mitt. Du skall vid dess sida inskrifva: mera!

784 Guldet skref på sitt änne: mera, beständigt mera! Det hade nu uppnått vår tid, begynte hopa sig så omätligt, som det aldrig hopats förut, och antog papperet i sin tjenst. Såsom det sjelf föreställde i penningen något annat, så föreställde nu papperet guldet. Detta var beqvämt; det tyngde så litet, tog föga plats, och nu gällde ett uselt, litet pappersblad, som en fläkt kunde bortblåsa,|397| en gnista uppbränna, mer än högar af guld. Men med denna förvandling hade guldet än djupare inträngt i inbillningens smedja, och desto ursinnigare begynte dvergarne hamra dess slagg. Nu spökade icke allenast guldet sjelf, utan ock dess fullmäktige: sedeln, vexeln, obligationen, aktien i hundrade former. Alla dessa bitar af lump syntes numera förgyllda i ägarens hand; de stego, de föllo i värde, de förvandlades till lump, som de varit, men reste sig åter i nya gestalter och bedårade verlden. Och om dessa toma, bräckliga spöken af lump, som säga sig vara guld, såg man menniskorna kifvas. Guldet var nu jordens beherrskare: det förde krig mot sina rebeller, de ädlare känslorna, de upphöjda, oegennyttiga ändamålen, vann segrar och led nederlag, men uppreste alltid ånyo sin mäktiga spira. Det hade länge bedårat qvinnor och gubbar; det hade länge lagt dolken i röfvarens hand och messing i falskmyntarens smältugn. Det hade sålt land och köpt oskuld. Nu begynte det intränga i ynglingens drömmar om ära, om framtid och handla med frimärken i barnkammaren. Det blef en Moloch, i hvars brinnande gap en ny hedendom inkastade sina barn under afgudarnes jubel.

785 Till den ene efter den andre af guldets tillbedjare sade Herren: i denna natt skall din själ tagas ifrån dig! Och det skedde så, men sonen glömde sin faders öde. Den fattige sade beständigt: mitt! Den rike sade beständigt: mera!

786 Då uppsteg plötsligt ur den ofantliga, lystna massan af desse guldets och lumpens tillbedjare, såsom bubblan ur hafvet, en röst, som gjorde uppror mot guldet och sade: egendomen är stöld!

787 Hvad? Stöld? För första gången darrade guldet och sade: –konsekvensändrat/normaliserat det är ute med mig, jag kan icke tjena tre herrar. – Frukta dig icke, – tröstade ormen, – denna röst är en af de mina. Han vill endast säga: din egendom är stöld, min är den lagliga!

788 Guldet gick oförskräckt fram mot okända kommande dagar och visste icke, att en annan och högre verldsmakt länge arbetat i själarnas smedja. Många sekler igenom hade kärlekens ande filat på guldets sjelfviska inskrift MITT, för att i dess ställe inskrifva sitt försakande bomärke DITT, och för hvarje sekel skar filen djupare in, men det märktes icke: guldhinnan låg öfver detta stora D, som för|398| mängdens ögon ännu liknar det obetvingliga M. Ormen såg det, men alla hans slingringar lyckades icke afnöta den nya bokstafven, som grodde under den förra. Han vet det nu och rasar, ju längre desto mer.

789 Den dag skall randas för ofödda slägten, när mitt förvandlas till ditt och när mer på samma gång förvandlas till intet. Då skall Herren fråntaga guldet dess solglans och ormglans och säga: blif lump, som du är!

790 Guldet skall svara: ormen såg på mig.

791 Herren skall säga till ormen: gif mig igen de många tusen och miljoner själar, hvilka du röfvat från mig med det gyllene spöket!

792 Ormen skall säga: du har tillåtit det.

793 Herren vet sina ändamål och föraktar den list, som vill hvälfva på honom det ondas upphof. När han skapar den nya jorden och den nya menniskan, skola hvarken solguld eller ormguld finnas deri: det skall allt vara ett ljus, en herre, ett rike. Och dess namn är Kärleken.

 

 

1. *)Finska ordspråk.
2. *)Finska ordspråk.
3. *)Finska ordspråk.
4. *)Finska ordspråk.
5. *)Finska ordspråk.
6. *)Finska ordspråk.
7. *)Finska ordspråk.
8. *)Finska ordspråk.