[163]

Julen i kedjor.

[164][165]

1 Örat är en öppen port, många ljud gå där in, vibrera sin tid och förlora sig slutligen vid den ändlösa horizonten af medvetandet. En skön musik tränger långt, ett kärlekens ord än längre; missljuden förgå i regeln hastigt, men några hänga upp sig på hakar i bakgrunden och vilja ej vika. Har du en julqväll hört kedjor rassla?

2 En knapp half mil i sydost från Finlands hufvudstad resa sig ur hafvet mörka grå murar, – grafmurar, eldsmurar, trotsmurar, – hvilka åt sjösidan stänga för ovännen stadens portar. Det är Ehrensvärds skapelse, Nordens Gibraltar, det i Finlands historia sorgligt ryktbara Sveaborg. Murarna minnas intet nederlag; de ha vuxit ur klippan. Obevekliga som tron, gäcka de fienders hot, vänners nyfikenhet, vårens grönska. Tre dagar och två nätter låg Europas fruktansvärdaste sjömakt, de förenade franska och engelska flottorna, i en halfcirkel utanför dessa grå murar och öfversållade dem med bomber om 120 skålpunds vigt under ett samtidigt eldregn af kongrevska raketer. Allt, som kunde förstöras, – menniskolif, tegelpalatser, krutkamrar, arsenaler, torg, gator, blomsterrabatter, – allt, utom Ehrensvärds graf, blef tillintetgjordt, men granitmurarna qvarstodo orörda, som hade de endast motstått sommarens hagelskur. Flottorna drogo dädan, bulletinerna förkunnade en total ödeläggelse, och nästa år, när tegelgruset var bortröjdt, när lefvande varelser återfått tak öfver hufvudet, var allt som förut.

3 Det dystra och hotande intrycket af Sveaborgs murar förminskades icke däraf, att finska brottslingar|166| där förvarades, intilldess att de för tjugu år sedan fingo en säker bostad i det nya stora cellfängelset utanför Helsingfors. Fångarna voro mest lifdömde, som inväntade transport till Sibirien, men äfven andra grofva förbrytare. Här hade jag sett den tiofaldige mördaren Johan Adamsons bleka ansigte bakom jerngallret, där han satt lefvande inmurad i ensam cell, sedan han dömts till döden, men på schavotten benådats med lifstidsfängelse. Hvilken nåd! Efter 1825 har mången dödsdom blifvit afkunnad, men ingen verkställd i Finland.

4 En af mina promotionskamrater, August Cygnæus, var för femtio år sedan fångpredikant i Sveaborg. Han var en nitisk beskyddare af sina fångar och villfor gerna min begäran att en gång få se dem. En julafton klockan fem infann han sig i staden och sade till mig: – Isen bär; vill du se min församling fira jul?

5 Vi satte oss i släden. Den halfva milen öfver ensliga isar gick snabbt i tystnad. Mulen, stjernlös himmel, ödemarksstämning, ingen jul i naturen, endast på afstånd enstaka ljus från menniskoboningar. De mörka murarna mottogo oss, gäster från lifvet, med grafvens lugn. Här en skyltvakt, där en matt oljelykta, skuggor af grå scheneller, mörka fönster, en tarfligt belyst butik, ett os af stekt lök; intet tecken till glad högtid. Ryska julen firas tolf dagar senare än vår och anses som en bisak mot ryska påsken.

6 Fängelset var en stor tegelbyggnad af äldre konstruktion, långa korridorer och förgallrade fångrum, beräknade för två eller fyra invånare hvardera. Dörrarna stodo nu öppna mot den väl bevakade korridoren, som upplystes af oljelampor. Julen till ära brann ett talgljus i hvarje cell. Vi möttes af en varm luft, vädrad för tillfället, och dock obeskriflig. Frysa behöfde dessa uslingar icke.

7 De sutto fördelade, ensliga eller i små grupper, och skulle senare församlas till aftonmåltiden. Några spelade dam – ett tillåtet julnöje, – andra sofvo, några läste en andelig bok eller sjöngo ur psalmboken, andra åter berättade halfhögt gamla tjufhistorier och belönades med ett undertryckt skratt. Än flera stirrade med en slö, frånvarande blick på det ovana ljusskenet och bevärdigade oss icke med någon uppmärksamhet. Hela antalet|167| uppgick till öfver hundrade. Emedan de flesta buro handklofvar och några de farligaste ännu därtill fotbojor, uppstod vid hvarje rörelse ett döfvande rassel af kedjor. Några få gingo lösa, till belöning för godt uppförande. Mot renligheten var föga att anmärka; fängelset var skuradt, fångarne hade fått bada, några hade rakat sig. Desto mer förhöjdes blekheten i dessa, än slappa, än förvildade, än sorgset resignerade ansigten af den rutiga fångdrägten.

8 – Är här helgfrid i min församling? – frågade pastorn den axelbrede, kärfve uppsyningsmannen, som ledsagade oss.

9 – Flit är vårt nöje, – svarade denne med sitt buttra smålöje. Han kände det ryska svaret på sådana frågor.

10 Men flit hade icke alltid varit dessa fångars nöje. Jag ihågkom från min ungdom, huru de en gång, när de kommenderades ut på sandsläpning, hade dödat bevakningen, klädt sina anförare i soldaternes uniform och på ljusa dagen afmarscherat till skogarna norrut, föreställande en transport af fångar. Två veckor hade de huserat i skogsbygderna, innan de slutligen omringades af ett kompani militär på bron vid Kaivanto, norr om Tammerfors, och nödgades gifva sig, efter ett skarpt skjutande, med döde och sårade på hvardera sidan.

11 Vi gingo från grupp till grupp, vexlande några ord med fångarne. Det lönade sig sällan att fråga om deras lefnadsöden.original: lefnadsöden Finnens fåordighet hade icke blifvit vältaligare i fängelset. Vi hörde icke ens den vanliga försäkran, att de kommit oskyldige hit. De förhärdade frågade oss begabbande, om vi hitkommit för att frigifva dem. Andra misstrodde oss och ansågo mig ditsänd att utspionera dem. De flesta tego eller sågo till golfvet med enstafviga ord.

12 Min pastor kände sitt folk och presenterade några med en halfhög hviskning. – Här är Ikonen, stortjufven, ändtligen öfverbevisad om tredje resan inbrott ... Här är Kärkki för rån på landsvägen ... Här är Piezza, den berömdaste rymmare i hela vårt land. Se på hans små händer; han skakar handklofvarne af sig som ullvantar; man måste fästa dem med kedjor vid lifbojanoriginal: lifbojen (källa för ändring: följetongen).|168| Här är Mårtensson, dömd för sju resor mordbrand ... Här är Sillman, för detta student ...

13 – Magister! – anmärkte fången grinande.

14 – Så mycket sämre, – svarade pastorn, höjande rösten. – Ni bör tillägga: magister Sillman, som förfalskat sin fars testamente.

15 – Lögn och juristknep! – inföll magistern.

16 – Här, – fortfor pastorn, utan att bevärdiga honom med ett svar, – här är Mustakangas, som af svartsjuka strypte sin hustru ...konsekvensändrat/normaliserat Här Karkku, som förgiftat sin morfar ... Här Luumäki, som rånade en arkangelsk landthandlare och nedgräfde honom lefvande i en sandgrop ... Här är Sandberg, som skuffade biskop Tengström i Aura å ...

17 – Jag var fjorton år då, herr pastor! – genmälde en lång, vacker, hvithårig gubbe, en af de få, som befriats från handklofvarna.

18 – Det är sant, – svarade pastorn vänligt. – Berätta för oss huru Sandberg fick ett så olyckligt infall!

19 – Biskopen skilde mig från Åbo skola för att mina föräldrar stulit. Jag gick vid åstranden och tänkte det vore så godt att hoppa i strömmen. Biskopen råkade komma till strandbryggan, ensam spatserande, som hans vana var. Det var olyckligt, att han kom just då ... Jag visste ej hvad jag gjorde ...

20 – Men, – sade jag, – han räddades ju i en båt. Icke var det för ett barns okynne Sandberg blef straffad med lifstids fängelse?

21 – Ja och nej; det var en lång historia. Jag flydde till skogen, tiggde och svalt genom hela Finland. Kom till Torneå, kom till Sverige ... tog krigstjenst ... Efter sex år borta fick jag hemlängtan ... vandrade åter samma väg ... hade en riksdaler på fickan, ärlig arbetsförtjenst. Då var där vid vägen ett torp, där jag sex år förut stulit fyra brödkakor ... enda gången jag stulit i hela mitt lif. Jag lade min riksdaler om natten på hyllan i matboden. Kom till Åbo ... blef igenkänd ... gripen som lösdrifvare ... jag var då tjugu år gammal.

22 – Men icke kan Sandberg ha suttit alltsedan i fängelse?

|169|

23 – Det var femtio år vid sista allhelgona, sedan jag kom att höra till pastorns församling.

24 – Huru är detta möjligt? En lösdrifvare? Sitter ej Sandberg här för andra brott?

25 – Fråga fångjournalen! Jag vet intet annat, än detta dumma pojkstreck, när jag var fjorton år gammal. Man är här ... och man glöms!

26 – Men detta är ju omenskligt. Gud kan ej tillåta en så skriande orättvisa. Fängelsechefen och alla myndigheter kunna intyga Sandbergs goda uppförande. En ansökan till hans majestät kan ej möta afslag. Anförtro den åt mig!

27 – Jag tackar för gunstig benägenhet. De sade mig detsamma för tjugu år sedan. Men för hvad skall jag numera lefva utom Sveaborgs murar? Vänner och anförvandter, alla, som fordom känt mig, äro längesedan döda. Här känna mig alla, här är mitt hem, här vill jag dö. Det är så, ser pastorn, att Gud uppfostrar oss olika, såsom vi bäst behöfva. Och detta behöfde jag för att tukta mitt obändiga lynne. Det är icke orättvisa, herr pastor, det är oförskyld nåd, ty hvad hade jag blifvit utan detta? Kanske en röfvare. Och sedan har Gud gifvit mig här ett verk att uträtta. Se på dessa uslingarne! Lagen kallar dem tjufvar, rånare, mördare, och jag säger icke, att lagen har orätt. Men Gud, som ransakar publikaner och syndare, vet hvad desse nu äro, likasom han vet hvad de varit. Något litet vet jag ju ock, som har varit så många år med dem, och jag säger herr pastorn, att bland många förhärdade och många vankelmodiga finnas äfven några, för hvilka himmelens englar prisa Gud. När nu fångarne misshandlas eller befälet af snikenhet inknappar kosten, då välja de mig till sin talman. Jag skrifver till kommendanten eller prokuratorn: så och så är det. Ibland lyckas det, ibland får jag åter göra bekantskap med handklofvarna, och de finnas törhända, som ville steka mig som en sill på spettet. Men lika orädder säger jag ut. Säg mig nu sjelf: hvarför skulle jag öfvergifva de enda, för hvilka jag ännu kan vara till gagn här i verlden?

28 Han var vacker, den långe gubben, vid dessa frimodiga ord. Jag tryckte hans hand och sade till honom:|170| – Rätt så, gamle hedersman! Också för er skola englarna prisa Gud.

29 Han betraktade mig förvånad; där kom något vått i hans ögonvrå! – Hedersman? – mumlade han. – Hedersman! Det är första gången i mitt lif någon har kallat mig en hedersman.

30 Hans lif! Ett lif om sjuttio år, hvaraf sex i landsflykt och femtio i fängelse. Sandbergs historia är naken verklighet; han sände mig sedan sin egenhändigt skrifna sjelfbiografi. Honom sjelf såg jag aldrig sedan. Han sades ha lefvat ännu en tid framåt, alltid samme orädde talman för dem, hvilka lagen dömt och evangelium förlåtit. Erbjuden friheten, fortfor han att qvarstanna där han trodde sig bäst behöfvas. När och hur han slöt, är obekant. Han försvann lika glömd, som han lefvat.

31 Min pastor stannade qvar i fängelset för att vid aftonmåltiden hålla bön med fångarne och sjunga en julpsalm. Jag återvände, förföljd af kedjornas rassel, till det festsmyckade Helsingfors. Enligt gammal god sed är om julaftonen, som vid bröllop, intet upplyst fönster stängdt af gardiner. Glädjen därinne vill fritt stråla ut, vill delas af alla.

32 O, dessa kedjor, dessa kedjor! Jag hamnade i en lycklig familj med många barn. Granen var tänd, klapparna inburos, tindrande små stjernögon lyste af fröjd, öfverraskningar, skämt och högljudda glädjerop mötte mig, hvart jag såg. Och ändock såg jag dessa bleka gestalter i den rutiga fångdrägten, ändock hörde jag midt i glädjeropen kedjornas rassel. Lycklige, du som vill fira en ostörd julfröjd, gå ej förut till fängelsets mörker! Eller hellre, – du, som känner den sanna lyckan, du som vill dela din fröjd med lidande likar, gå du dit, gå just dit, där eländet är störst och kedjorna rassla kring kropp och själ, men gå ej, som jag, en åskådare blott, gå med hugsvalelse, gå med vederqvickande tröst, och när du då vänder tillbaka till barnen kring julgranen, då rasslar där ingen kedja mer!