[315]

Vernas rosor.

[316][317]

1. Morgonen efter en bal.

1 De, som tala om lyckans vexlingar och härleda allt från slumpen, hade under det minnesvärda året 1789 mycken anledning att förvåna sig öfver tidens skickelser. Medan alla undrade hvad det månde blifva af den vildsinte pojken Frankrike, som begynte blifva så oregerlig, timade sällsamma händelser äfven i det tama, aflägsna och bortglömda Finland. Den 25 Augusti 1788 hade konung Gustaf III lemnat Kymmenegård, på återresa till Sverige, nära nog som en flykting, omgifven af faror och förräderi, förtviflande om sin krona, betraktad af mången såsom en redan afsatt monark, hvars 16:åriga regering icke skulle efterlemna andra spår, än ett misslyckadt attentat mot friheten, inrättandet af kronobrännerier, en ny teater och några välsagda fraser på vers eller prosa. Rysslands Katarina jublade, Sverige vacklade, Finland tycktes förneka sin traditionela trohet med en öppen revolt, folken tvekade, partierna reste åter sina hufvuden efter det förkrossande slag, som drabbat dem 1772; ingen visste i dag det öde, som i morgon skulle slå ned öfver land och folk. Den 5 Juni 1789 beträdde samme konung ånyo Finlands strand vid Åbo, och huru var icke allt förbytt, som taflorna i en trollspegel! Tidens luft fortfor att vara laddad med åskor, men det närmaste ovädret tycktes vara öfverståndet, fienden jublade icke mer, Sveriges mark darrade icke mer under konungens thron, Finland hade kommit till besinning och skakat af sig förräderiet såsom en skymflig lögn, folken fattade mod, partimännen smögo sig öfver gränsen, Gustaf III:s sol lyste ännu en gång före sin nedgångstimme med nästan samma tjusande glans, som i hans första ungdoms och lyckas dagar. Endast historien skref med bortvändt anlete Förenings- och Säkerhetsaktens titel i tideböckerna.

|318|

2 Sveriges väpnade arm, som året förut hade sjunkit, förlamad af inre sendrag, vid första hugget, höjdes nu åter, läkt och kraftig, att fortsätta striden. Härar och flottor hade under vintern rustats med brådskande stridslust, lederna voro fulltaliga, marschordres utfärdade; ingenstädes fattades nu hvarken mod, lydnad eller endrägtig fosterlandskärlek, men väl tre de vigtigaste vilkor för framgången i ett krig: penningar, fältherrar och en djerf, omfattande plan för det blifvande fälttåget. »I krig» – säger Georg Karl von Döbeln – »är ingenting omöjligt, när man förstår att envisas mot hindren, anförtro sig åt en lycklig slump och betvinga sjelfva lyckan.»konsekvensändrat/normaliserat Man kunde tillägga: med en Döbeln till anförare. Gustaf III var utan allt tvifvel ett snille, men icke ett snille i fält.

3 Den lilla staden Lovisa med sitt drottninganamn stod vid denna tid såsom förpost närmast riksgränsen vid Kymmene elf. Här samlades på våren 1789, under generalmajor Kaulbars befäl, den fördelning af svenska armén, som skulle betäcka kustvägen och i ett gynsamt ögonblick framrycka mot Fredrikshamn, – en del af Dalregementet, Uppländingar, Vermländingar och Nerikesmän, jemte Finnar af Kymmenegårds kompani och en sqvadron af Nylands dragoner. Staden var förvandlad till ett läger; men läger och krigsfara funnos nu öfverallt, och största delen af invånarne hade föredragit att qvarstadna i staden framför risken att i skärgården bortsnappas af ryske kryssare.

4 Något skulle de unge officerarne företaga sig, medan de vecka efter vecka förgäfves väntade ordres att rycka vidare framåt. Hvarför skulle de icke njuta behaget af detta unga lif, som en fientlig kula så snart kunde afklippa? På täcka landtliga tärnor och äfven på fint bildade unga fröknar var ingen brist, ty hvad staden möjligen kunde sakna ersattes rikligt af de kringliggande adliga herregodsen. Hvarför skulle man icke dansa i rådhuset?

5 Man gör hastiga bekantskaper under ett fälttåg. Man hade musik, man dansade, som om intet blodigt krig skulle härja några mil derifrån vid stränderna af Savolaks’ sjöar. Den första balen var lyckad och följdes af flera. Man roade sig i Lovisa.

6 Morgonen efter den senaste balen var mottagning, för att ej säga cour, hos generalskan Kaulbars, född Adlerfelt, hvilken besökte sin man i Lovisa och hvars boning för till|319|fället var mötesplatsen för stadens finare umgängeskretsar. Från klockan 11 till 1 anmälde skaror af damer och officerare sin visit, infördes af dejourerande adjutanten, mottogos med tidens ceremoniösa artighet, undfägnades med ungerskt vin, bakverk och inlagd frukt, konverserade en qvart om dagens nyheter och försvunno åter, för att lemna plats åt andra visiter. Fältlifvet medförde ett friare samtalsspråk; chefens gemål var den tongifvande. Allt bugade sig för denna intelligenta personlighet, hvilken var för mycket inflytelserik, för att ej, när det befanns lägligt, äfven göra krigsärenderna till ett stycke kabinettspolitik.

7 – Huru befinner sig min nådiga efter gårdagens segrar? – frågade en gladlynt och något korpulent herre i civil drägt, dekorerad med det nyhetens behag, som ännu åtföljde kungliga Vasaorden. – Hoppas förträffligt? Man är van att se verlden för sina fötter.

8 – Alltid elak, min käre doktor, – svarade generalskan. – Det är er rättighet, det hör till ert yrke. Men hvad vill ni jag skall göra? Jag bär nu med tålamod min trettonde snufva i Finland. Något måste man offra för fäderneslandet. Befaller ni kanske en koppning eller en åderlåtning? Neka icke, att ni är blodtörstigare, än en donsk kosack!

9 – Jag ber, min nådiga, tala icke om blod; låt kriget sörja för åderlåtningarne. Vi ha nyss haft en rätt briljant sådan vid Porrasalmi. Huru fann ers nåd balen i går?

10 – Åh ja, dansen var animerad; det har sitt behag att dansa på en vulkan. Men, min käre doktor, jag börjar bli gammal ...

11 – Ni? Det är icke möjligt. Jag har ännu aldrig hört gracerna åberopa sin ålderdomsbräcklighet som en merit för att vinna pension i det adliga jungfrustiftet.

12 – Hvem vet? Äfven Kellgrens tre gracer skola snart prisa det puder, som döljer för verlden deras första grå hår. Jag betraktade i går ett ungt par, – min niece Cecile Almsköld och den der älskvärde parvenyn derborta, som glömt sin hundrade flamma i går, för att i dag svära evig trohet åt den hundradeförsta.

13 – Hvem? Han der, som egnar sin beundran åt fröken Mandelkrona på taburetten vid fönstret? Fänrik Ros?

14 – Just han. Löjtnant Ros, om ni tillåter. Jag smickrar mig att hafva någon liten andel i hans befordran, som|320| han för öfrigt väl förtjenat. Han var en af de fyra Nylands dragoner, som fäktade så lyckligt vid Värälä i April. Ni mins den affären, der kapten Rosenlev med 56 man repousserade ett fientligt parti om 400 man. Kanske mins ni också Rosens duell med unge Stegenberg om Ceciles handske; ni känner ju den dårskapen?

15 – Om jag känner den? Skulle jag icke känna Göran Ros? Jag har ju kurerat honom för en lunginflammation. Det var ... låt mig se ... den andra balen i rådhuset. De två unge herrarne funno på samma gång det pretiösa bytet från fröken Cecile, rände naturligtvis sina brushufvuden mot hvarandra och gjorde sedan sitt bästa för att ränna värjorna genom hvarandra. Ingenting är begripligare. Men hvem blef handskens lycklige eröfrare?

16 – Ingen. Jag återfordrade den för dess rättmätiga ägarinna, men sedan den kostat blod ... ni förstår?

17 – Ah ... Stegenberg fick efter alla konstens regler en värjstöt ofvanför tredje refbenet. Jag försäkrar ers nåd, att det var en vacker blessyr på sex veckor, alldeles på punkten der den skulle träffa, utan att ruinera den unga karlen. En tum lägre, och hans carrière hade varit med heder förbi. Men Göran Ros förstår att föra sin värja; jag känner ingen bättre fäktare i hela svenska armén. Ers nåd skall få heder af sin protegé. Det fattas honom ingenting annat, än börd och familj ... den gladaste och lättsinnigaste pojke, som någonsin brutit en lans till de skönas ära. Han har förtjent sin befordran, han dansar verkligen som en krigsgud.

18 – Tycker ni? Jag sade till mig sjelf, när jag såg honom föra Cecile i gavotten: se der ungdomen! Bind honom, den som förmår! Man kunde så gerna binda luften. Men det skall förgå, doktor ... och vid mina år har det redan förgått. Ni älskar ju ett godt kök, icke sannt?

19 – Ett godt kök, min nådiga, är en af de första regler i läkarekonsten.

20 – Nåväl, ni vet, att det finns tryffel af flera slag, halfmogen, mogen och öfvermogen. Ni föredrager en pastej af de halfmogna framför en af de öfvermogna?

21 – Tillåter ni? – Och doktorn tog en pris ur sin gulddosa, som han fått af Gustaf III. – Mogen, men fraichespråk: franska ... ptsi! Nu nös jag derpå.

|321|

22 – Låt oss icke mera tala derom. Jag anser det för ett nöje att protegera den unge mannen. Han är älskvärd och (med låg röst) han kan blifva oss nyttig. Ni vet, Platen intrigerar, Siegroth intrigerar, allt beror på krigets hazard. Vi behöfva en ung person med hjerta och hufvud, en som kan gå i elden för oss. Han får icke stå i förbindelse med någon af de gamla familjerna, han måste vara en parveny, som har oss att tacka för allt. Doktor ... jag har förtroende för er. Jag har tänkt på Cecile ... Men man lyssnar på oss (högt). Ni har rätt, jag föredrager gavotten framför menuetten ... isynnerhet när man är ung. Löjtnant Ros!

23 Den unge löjtnanten lemnade pligtskyldigt sin hundradeförsta flamma och närmade sig med en bugning den allrådande herskarinnan.

24 – Doktor Ekströmer och jag ha blifvit oense i en mycket lärd och allvarlig fråga med anledning af balen i går. Vill ni vara god och afgöra vår tvist?

25 – Alltför stor ära för mig, ers nåd! Jag skall göra mitt bästa.

26 – Vi ha disputerat om läkarekonsten. Min stränga doktor säger mig, att jag kan umbära hans råd endast med vilkor att icke dansa. Jag har svarat honom, att den konst, som förbjuder dansen, kan icke vara annat, än ett afskyvärdt qvacksalveri. Hvad säger ni härom, min bäste löjtnant?

27 – Jag påminner mig ett litet epigram, men jag reserverar mig på förhand, det är icke jag, som författat det.

28 – Låt höra!

konsekvensändrat/normaliseratFörskrif med ert latinska pränt

Åt mig att glädjas med de unga,

Att ständigt älska, dansa, sjunga,

Och jag vill vara er patient.

Men är receptet icke så

Och ni med piller lågan släcker,

Farväl, höglärde doktor, då

Och drag så långt, som vägen räcker!

30 – Nå, hvad svarar min käre doktor till detta? Är det icke en sund kritik öfver läkarekonsten?

|322|

31 – Oöfverträffelig, min nådiga, ända till den fjortonde snufvan.

32 – Nej, låt oss icke längre störa löjtnanten med våra lärda tvistefrågor. Är löjtnanten redan betänkt på nya eröfringar efter sina lagrar i går? Förlåt, jag har icke glömt andra slagfält; jag önskar hans majestät och fäderneslandet mången sådan tapper arm, som löjtnantens ... Stegenbergs blessyr är förmodligen redan läkt?

33 – Jag hoppas det.

34 – Godt. Det finns dårskaper, som förtjena ett mildt bedömande, och jag ämnar icke i detta speciela fall votera för arkebusering. Det är likväl ännu ej afgjordt hvem Ceciles handske skall tillhöra.

35 – O, ni är grym, ers nåd! Har jag icke för den satt mitt lif på spel?

36 – Ja visst. Men det har äfven Stegenberg gjort. Det är ej nog, min herre, att visa mod; man måste äfven förstå att vara trogen.

37 – Aj, aj, – inföll doktorn, – ni är förlorad.

38 – Jag förlorad? Hvad tror ni om mig? Befaller ers nåd ett prof?

39 – Kanhända. Men vi få ju ännu en tid behålla er i Lovisa?

40 – Jag är här för att betyga ers nåd min skyldiga vördnad och säga farväl. Klockan 4 i eftermiddag sadlas min häst; jag är kommenderad att mönstra rekryter i Artsjö.

41 – Rider ni ensam? Vägarne äro osäkra.

42 – Jag rider i sällskap med min gamle vän kornett Peura. Våra dragoner äro alla upptagne af tjenstgöring.

43 – Min bäste löjtnant, – återtog generalskan med en varm blick från sina vackra ögon, – jag önskar er lycka på resan och välkommen tillbaka, så snart er tjenst tillåter. Hvartill ni än må användas, skall ni alltid uppfylla er pligt med heder. Men ni är ung, det är förlåtligt att ni älskar äfventyr. Jag ber er, spara ett lif, som kan blifva nyttigt för eder konung, och duellera ej mer för vackra fruntimmers handskar. Skulle ni deremot upptäcka i skogen ett förtrolladt slott, möta en jätte, döda en drake och befria en skön, fången prinsessa, välan, då utnämner jag er till min tappre riddare Sankt Göran, och då ...

44 – Då tillhör fröken Ceciles handske mig.

|323|

45 – Ja, då tillhör Ceciles handske er, med vilkor likväl, att ni afstår från den befriade prinsessans hjerta och hand och förblifver er första dame trogen i tre veckor.

46 – För mycket, två och en half vecka för mycket! – skrattade doktorn.

47 – Ack, ers nåd, hvarför har ni ej förelagt mig tre månader ... tre år ... hela mitt lif?

48 – Sakta! Man bör aldrig lofva mer, än man rimligen har någon utsigt att hålla. Antager ni mitt förslag? I annat fall tillhör handsken er rival, som är den mera värdig, då han ju blödt för att eröfra den.

49 – Jag vore ovärdig all den godhet ers nåd täckts bevisa en fattig krigare, om jag ej med förtjusning antoge detta förslag, likasom äran att blifva ers nåds riddare. Beklagligen är det ringa utsigt att i våra skogar finna förtrollade slott, men om det gör ers nåd ett nöje, må jag väl fresta min lycka.

50 – Topp. Doktor Ekströmer är vårt vittne. Au revoirspråk: franska, min blifvande riddare Sankt Göran!

51 – Farväl, ers nåd! Farväl, herr doktor!

52 Den unge mannen aflägsnade sig med en handkyss och en djup bugning, medan hans beskyddarinna tankfull såg honom försvinna. Hon upptogs nu för en stund af andra gäster, intilldess att doktor Ekströmer fattade sin hatt och skämtsamt yttrade:

53 – Ers nåd är en sfinx, som förelägger sina beundrare olösliga gåtor.

54 – Olösliga gåtor? Hvad menar ni dermed?

55 – Er nye riddare skall ej kunna uppfylla sitt löfte. Det är emot naturens ordning.

56 – Tre veckors trohet? Och ni, som anser detta vara emot naturens ordning, ni begär, att en stackars qvinna skall sätta hela sitt lifs lycka på ett så osäkert kort!

57 – Jag är ungkarl, ers nåd!

58 – Så mycket värre. Men förklara edra gåtor!

59 – Ingenting är enklare. Innan denne Don Juan eller Sankt Göran kommer till Artsjö och åter lyckligt till Lovisa igen, skall han ha hunnit förälska sig tjugu gånger. Och ers nåd begär, att han skall vara trogen i tre veckor. Gif honom en Leporello till följeslagare, och man skall få höra en munter aria om de tusen i Spanien.

|324|

60 – Ni är afskyvärd. Jag skall fråga kornetten, som här spelar Leporellos rol.

61 – Förlåt; derpå skall ej ers nåd blifva klokare. Kornetten Perpetuus, – jag kan aldrig få hans namn i mitt hufvud – är en förträffelig Sancho Panza, men alldeles oduglig att rapportera galanta äfventyr. Jag har sällan sett en dummare karl.

62 – Doktor ... ni är van att leka med menniskolif. Är ni också van att leka med menniskohjertan?

63 – Jag förstår ej ers nåd.

64 – Jag sade er nyss, att jag börjar känna mig gammal. Vore jag ännu ung, skulle en balflamma vara för mig hvad en god supér är för er ... allt! Men det finns ögonblick, när alla dessa små ändamål, för hvilka vi lefva, synas mig toma och betydelselösa. När man upphört att drömma, begär man verklighet. Doktor, förskrif åt mig ett läkemedel för mina fyrtio år!

65 – Kejsarinnan Katarina är sextio år. Potemkin, Yermoloff och många andra påstå, att hon omöjligt kan räkna mer, än högst tjugufem.

66 – Och det kallar ni ett läkemedel. Hvilken obotlig epikuré!

67 – Men förstå mig då rätt. Ers nåd begär stora ändamål. Kan ni icke, som Katarina, lägga Europa och halfva Asien för edra fötter, så nöj er med Finland. Det är icke ett kejsardöme, men det är tillräckligt att lefva för. Ungdomen är ärelysten, och ni skall känna er ung.

68 – Så der resonnera männen. Gif dem en munsbit ära, en lekboll makt, och de skola känna en beundransvärd appetit. Men ni förstår icke ungdomen, doktor. När är man i stånd att försaka allt, uppoffra allt, förgäta allt, bortkasta sitt lif som en trasa och sitt rykte som devisen på en karamell, om icke när man är ung? ... Men förlåt! ... Herr major ... madame ... ni vill då redan lemna oss? ...

69 Och generalskan upptogs nu uteslutande af sina öfriga gäster, hvilka med någon otålighet afbidat slutet af detta förtroliga samtal, för att säga farväl.

70 Doktor Ekströmer bugade sig med sitt vanliga godmodiga, något satiriska smålöje och sade till sig sjelf, medan han knäppte öfverrocken:

71 – Jaså, jag borde ha gissat det. Hon är kär i Rosen, följaktligen svartsjuk på hela verlden. Sådana äro|325| qvinnorna. Alltid så oegennyttigt vänskapsfulla för unga vackra karlar ... alltid så ömt uppoffrande för sina niecer, när de hunnit så långt. Det förstås, det är dock alltid något af fågel att vara tant, när man ej kan vara någonting mer. Stackars folk! De fyratio åren kunna ej kureras med annat, än de sextio åren, och man har exempel, att icke ens det är alltid tillräckligt.

2. Huru två riddare redo i skogen.

72 Söderom de stora, genombrutna dalar, i hvilka Saimas och Päjänes vattensystemer utbreda sig öfver det inre höglandet, smyger sig från öster till vester en sträcka af höjder, omvexlande med tallbevuxna sandåsar, mäktiga massor granit och täcka, med löfskog klädda sluttningar. Söderom dessa höjder, som i vester utgöra den gamla historiska gränsen mellan Nyland och Tavastland, sänka sig åter vida slätter långsamt mot hafvet, ej utan intrång af kullar, pass och vattendrag, der i krigstid en ringa styrka med lätthet kunnat försvara landet mot anryckande fiender. Nejden är vacker med bördig lergrund och tätare befolkad, än många andra delar af Finland. Betydande frälsegods erinra ännu i dag om en fordom mäktig adel, som gifvit landet berömlige krigare och medborgare; men seklernas mal och rost hafva tärt på dessa stora jordagods, många ha förskingrats eller halkat bort ur de gamla familjernas händer, och krigens vexlingar ha här ömsom upprest, ömsom kullstörtat skiljemurar emellan forne bröder.

73 I dessa nejder, i en af skogstrakterna vester om Elimä kyrka, der landtåsen förlorar sig i en angenäm vexling af höjder och dalar, sågos sent en afton i Juni månad år 1789 tvenne ryttare mödosamt bana sig väg genom en oländig och obebodd vildmark. De hade i det längsta följt vägen, som leder norrut från Lappträsk kyrka, men velat taga en genväg och derunder efterhand råkat vilse. Det gick dock framåt sålänge de ännu kunde följa en gångstig, trampad af vandrare, hvilka haft samma mål för sin kosa, som de.|326| Men slutligen förlorades äfven denna ledning, och de båda ryttarne sågo sig tvungne att antingen vända om, eller på måfå fördjupa sig än längre i okända skogstrakter.

74 Vid denna årstid var natten ljus och skulle, under andra förhållanden, anslagit hvarje öppet sinne med behagliga intryck. Talltrasten sjöng outtröttligt sina melodiska visor i skogen och parodierades på afstånd af kornknarrens hesa stämma i det daggiga gräset. En mild förklaring, efterglansen af en förgången sol, som snart skulle uppstå ur grafven, dröjde ännu öfver björkarnes ljusgröna löf och spelade öfver den glänsande fjärden af en liten skogssjö, hvars strimma blänkte mellan trädens stammar. En lätt dimma steg, lik ett tunnt, hvitt flor, från fuktiga ställen i skogen. Stundom uppflög en tjäder, skrämd af ryttarnes ankomst, tätt framför hästfötterna, eller klättrade en ekorre uppför den hängande qvist, som stängde ryttarnes väg och måste böjas åt sidan. Oräkneliga svärmar af myggor dansade i luften och skingrades stundom som en rök för någon yrvaken pust af den somnande nattvinden.

75 – Låt oss vända om, Jack, – sade otåligt den ene af ryttarne, en yngling om vidpass tjugu år, höljd i en kappa, under hvilken Nylands dragoners välbekanta uniform framskymtade. – Vi rida åt öster i stället för åt vester. Hör du icke ett brus på afstånd? Det är Anjala fors.

76 Den andre ryttaren, en man som sett sina femtio vintrar och på hvars ärriga ansigte sol och sabelhugg intryckt märkbara spår, bar samma uniform, hvilken han sökt att bevara mot damm medelst en grof blus af lärft, ej olik Tavastländingens »mekkospråk: finska». Benen voro skyddade med ett slags primitiva damasker af samma tarfliga tyg, hvilket allt stod i en besynnerlig kontrast till ridstöflarna, hatten och den i reglementet föreskrifna oeftergifliga stångpisken. – Anjala fors! – upprepade karlen med ett buttert löje och stark finsk brytning. – Torndyflar är det och ingen fors.

77 – Men jag säger dig, att vi rida åt öster, – fortfor den yngre och elegantare ryttaren, i det att han höll stilla och lyssnade. – Ser du icke huru himmelen rodnar der i sydvest? Vi få storm och regn öfver oss, innan vi komma ut ur denna infama ödemark. Och det är ditt fel, Jack.

78 – Mitt fel? Var det jag, som ville taga genvägen till skogs, för att komma fortare fram? Vi skulle rida åt|327| öster? En sådan kammarpilt, som icke kan leta sig väg utan sol i skogen! Nå, så skall jag lära dig någonting nyttigt, min gunstige herre. Gif akt på barrträdens stammar, så har du kompassen. Den der kala sidan af furan pekar mot norr och den der lummiga sidan åt söder. Förstår du nu, att vi rida mot vester och att himmelen rodnar i nordost före soluppgången? Vi äro minst fyra mil från Anjala fors.

79 – Så rid, karl, och krångla icke med väderstrecken! Jag är hungrig, törstig och trött som en utpiskad trosshäst. Jag får katarrh af den gemena nattkylan; det blir skönt att kommendera i morgon och gala som en hes tuppkyckling.

80 – Är du soldat, Göran? Du skulle ha vadat genom de pommerska träsken och haft gamle Fritzens husarer i hälarna efter dig natt och dag. Hör du icke en koskälla derborta vid sjöstranden?

81 – Torndyflar, Jack, torndyflar! Ro hit med en torparekoja. Soldaten har ögonblick, när också han är en menniska.

82 – Drick vatten ur bäcken!

83 – Tack skall du ha. Gif mig en hålbrödskaka, en bondost, en filbunke, och jag vill glömma alla Helsingfors’ biffstekar lika lätt som alla Stockholms pastejer. Skaffa mig en vrå, en halmkärfve, en fårskinnsfäll, och jag vill platt förgäta alla fältlifvets mödor, Ryssar, riksdagar, konspirationer, tyranner, Sprengtportar, frimurare, stalldrängar och hela rikets välfärd. Jack, min gosse, gif mig endast en fylld hölada, och jag vill som en beskedlig narr och tropligtig undersåte lägga mig först på det ena, sedan på det andra örat, för att drömma om min flicka, – eller rättare mina flickor, Jack, – legio, jag kan icke räkna dem, jag är förälskad hvarenda dag. Ack (och här afbröts talaren af en lång gäspning), en hölada är snart min enda ärelystnad. I dess sköte skall jag vara färdig att sjunga:

konsekvensändrat/normaliseratEr mitt famntag, myriader!

Dig min kyss, du hela verld!konsekvensändrat/normaliserat

85 – Du pratar!

86 – Ja, nu vill jag prata; huru vill du, att jag annars skall sitta qvar på hästryggen? Tanken på en bondost|328| och en hölada ha återgifvit mig mitt briljanta humör. Jack, lifvet är dock en underlig komedi. Jag är en lyckans pilt, jag hittades af dig nästan på landsvägen, du tog mig till nåder, gamla hedersplanta, krökte för min skull din styfva rygg i chefernes förmak, skaffade mig in i latinskolan, i kadettskolan och nändes ej röka tobak på sex år, för att spara ihop till min första uniform. Och ändock – kan du tro det? – har jag ännu för tre timmar tillbaka haft mina ärelystna drömmar om en lysande framtid. Fältmarskalksstafven har ofta tyckts mig så nära, som denna rönn i skogen; en grefvinnas hjerta har synts mig lättare att eröfra, än denna häggblomma, som jag når med handen. Jag har tyckt mig rida så frimodig der vår öfverste nu rider i spetsen för dessa raska leder af Nylands dragoner, och en annan gång har jag ridit på drömmarnas fåle i spetsen för staben, der grefve Meyerfelt nu rider. Ja, sedan jag börjat, som alla andra, svärma i politik, har jag icke ansett en liten storfurstlig krona, sådan som den finska, hänga särdeles högre, än denna tallkott, som jag kan fånga med spetsen af min sabel. Nu deremot, Jack, (ny gäspning) synes mig lifvet likna en ljungmosse, och lyckan, den nyckfulla damen, klingar i mina öron med ljudet af en veritabel koskälla, än här, än der, än nära, än fjerran, beständigt svekfull, gäckande, oupphinnelig ...

87 – Det är skada på dig, Göran, att du ej super. Du skulle ha blifvit en annan Lidner.

88 – Halt, karl, respekt för poeterne! Kunde jag också utdricka en trekannors bål i ett andedrag, aldrig skulle jag kunna skrifva »Spastaras död». Men på blanka allvaret, Jack, jag börjar ledsna vid lifvet. Märk: chefens fru har funnit i mig en hygglig kavaljer för regementsbalerna, och derför har kunglig majestät behagat göra mig till löjtnant, medan du, hedersgosse, som tagit gamle Fritz i kragen när jag ännu red på trähäst, – du, som slitit ondt i kronans tjenst, medan jag dansat, och som är hundra gånger sadelfastare än jag, fortfar att gå som en fattig, bortglömd kornett. Du borde ha haft en förnäm gudfar i vaggan, Jack. Hvad har jag gjort för min lycka? Jag har icke dummat mig mer än lagom i tjensten; jag har dansat för ro skull, druckit för ro skull, älskat för ro skull och konspirerat för ro skull. Det är så uselt att konspirera; jag är nu rojalist par dépitspråk: franska. Få vi ej snart åter slåss,|329| går jag ensam mot Fredrikshamn, skjuter ihjäl den förste Rysse jag möter och säger sedan till någon annan ärlig själ i fiendens gröna jacka: var så god, tag revanche, skjut mig för ro skull, jag har skjutit på er, och det har jag också gjort för ro skull.

89 – Ah, bah! Hvad är det der för filosofi?

90 – Kalla det hvad du vill, kalla det en barnsjukdom: kanske har jag fått messlingen i mitt hufvud. Jag härdar icke längre ut med att lefva för ro skull, som härtills. Andra ha far och mor, syster och bror; andra ha en sådan riktig hjertevän, som jag aldrig har haft. Jag är som den bruna mossen derborta på bergväggen. Ingen enda grön qvist vexer upp i mig. Och det är fatalt.

91 – Jag kan förstå det, Göran. Ingen enda grön qvist, bara en gammal, förtorkad stubbe, som jag, – mumlade Jack med en ovanlig mjukhet uti den sträfva rösten, hvaraf en sjöman skulle ha tagit sig anledning att vädra saltvatten i toppseglen.

92 – Nej, förlåt mig, Jack, – svarade ynglingen, också han med ett vekare tonfall i rösten. – Du är det strå, som håller mig vid lifvet; ja en vidja är du, en riktigt seg och istadig enrisvidja, som binder mig fast. Se så, var ej arg nu; jag pratar dumheter; så gör jag alltid. Tusan ... der ha vi vår idylliska koskälla alldeles nära!

93 I sjelfva verket öfverraskades de båda ryttarne vid anblicken af, icke en, utan femton eller tjugu kor, som fredligt tillbragte sin sommarnatt vid den kyttande röken af en hög fuktiga rötter, itända på en inhägnad trädesåker med öppet gärde. I detsamma ljusnade utsigten, skogen glesnade och lemnade rum för en liten vacker dal af ängar och åkerfält. Men ännu syntes endast här och der en lada, en ria, ingen menniskoboning. Icke ens ett vallhjon kunde upptäckas vid hjordens sida.

94 – Jag börjar ana ett utmärkt nattqvarter, – fortfor den pratsamme Göran. – På min ära, Jack, jag känner en försmak af någonting bättre, än bondost och fårskinnsfällar. Marsch framåt; jag känner i luften stek-os från ett förtrolladt slott. Vi nalkas ett äfventyr. Generalskan har spått som en Cassandra: jag skall vinna Cecile Almskölds handske.

95 Ifall unge herr Göran väntade sig ett slott, eller åtminstone en herregård i den obekanta nejden, fann han|330| sig snart besviken. När de båda vännerna ridit ett stycke längre, smalnade dalen och förlorade sig ånyo uti en djup skog. Icke den minsta koja, icke en enda menniskovarelse kunde vidare upptäckas så långt ögat såg.

96 – Hvad nu? – utbrast ynglingen sömnigt och otåligt. – Slottet har sjunkit i jorden. Jack, du är Tavastländing, grip dig an och trolla det fram! Mins du icke någon af dina gamla besvärjelser? »Ollonspråk: finska, öppna dig!»

97 – Vore jag en Lapp eller Österbottning, skulle jag fresta på. Men hör! ... Skogen talar.

98 En grof bandhundsstämma ljöd inifrån tätaste skogen. Hästarne gnäggade och tycktes vädra närheten af ett stall.

99 Ryttarne följde ljudet af bandhundens skall, ehuru med någon tvekan, ty det ledde dem tvärt åt sidan. Skogen blef så tät, att de måste sitta af och mödosamt bana sig väg mellan snåren och stammarne i en nästan ogenomtränglig park af lummiga granar.

3. Riddarne komma till ett förtrolladt slott.

100 Denna gång gingo de icke förgäfves, ty efter att hafva ledt sina hästar uppför ett högt, skogbevuxet berg och genom en tät björkdunge, sågo de under sina fötter en smal invikning af dalen, genomfluten af en klar bäck och på alla sidor omgifven af betydliga höjder, mellan hvilka en sjö med ovanligt svart vatten glänste fram öfver okända djup. I denna gömda nejd stod, skymd för verldens blickar, en boning af mindre vanlig byggnadsart. För liten att anses för ett adeligt herresäte, var den likväl för stor för att likna en enkel bondgård. En flygelbyggnad, en façad med sex omsorgsfullt tillbommade fönster, en frontespice deröfver med tre fönster utan luckor, en prydlig balkong, ett slags täckt veranda med stängda små fönster mot gårdssidan, ett par uthusbyggnader, likaledes väl tillbommade, en trädgård, en hundkoja, ur hvilken den grofva stämman fortfor att ljuda, – sådan var anblicken af denna ensliga bostad, som utgjorde våra trötte resandes sista för|331|hoppning. Var huset bebodt? Var det öfvergifvet? Och hvilken menniskoskygg varelse hade engång sökt sin fristad i denna ensliga ödemark? Detta måste man undersöka. Ingen bjöd de resande ett gästfritt tak öfver hufvudet. Utom hunden hördes eller syntes ingen lefvande varelse.

101 När de båda ryttarne, varsamt ledande sina trötta hästar, nedstigit utför kullens sluttning, befunno de sig snart framför en låg stenmur, som i en vid cirkel sträckte sig rundtomkring den hemlighetsfulla boningen och trädgården derinvid. Murens höjd ökades genom ett deruppå anbragt rödfärgadt staket, beväpnadt med hotande jernspetsar, och lyckades man klättra deröfver, hade man framför sig på inre sidan en tät, hög, nästan ogenomtränglig häck af törnrosor, hvilka just nu begynt blomma och spridde en förtjusande vällukt i den svala sommarnatten.

102 Otåligt följde ryttarne murens krökningar, länge förgäfves sökande en ingång till gården. Slutligen funno de en liten port i muren, men denna port var stark och väl reglad; omöjligt att besegra dess motstånd. Här var intet annat råd, än att binda hästarne vid ett par lönnar utanför och klättra öfver porten.

103 Göran gjorde början; med ett djerft språng från sadeln, och ej utan märken af jernspetsarne, stod han inne i trädgården. Hans lugnare vän följde honom med ovigare rörelser. De befunno sig nu inom det förtrollade slottets mur och begynte sin rekognoscering.

104 Trädgården erbjöd en ganska ovanlig anblick. Den öfverflödade af sällsynta utländska praktvexter, vårdade med en omsorg, uppdrifna med en skicklighet, som skulle hedrat den erfarnaste trädgårdsmästare. Isynnerhet praktfulla voro rosorna. Ägaren eller ägarinnan måste ha hyst en särskild förkärlek för dessa älskliga vexter. De funnos der till en otrolig mängd och i flera varieteter, än Göran och hans vän någonsin kunnat drömma. Skyddade för vinden, öppna för den väntade solen, visade dessa intagande rosor alla vextens utvecklingsstadier, från den första späda telningen ända till den fullt utvecklade blomningen, som måste hafva förberedts i drifhus, emedan det annars varit oförklarligt huru några bland dessa Floras älsklingar redan hunnit så långt under Finlands svala vårsommar.

|332|

105 Så hastig anblicken var, förfelade den icke sitt intryck på de vandrande riddarne. – Nej, Jack, – sade Göran, – jag slår ej in dörrarna, jag klappar icke ens på, som man har rätt att klappa, när man kommer beväpnad med hunger och törst. Här är någonting, som håller min hand tillbaka. Det är besynnerligt, jag vågar icke ens svärja. Här är någonting oskyldigt rent i luften; jag vill icke för mycket godt göra dessa täcka rosor misslynta.

106 – Alla dörrar stängda, alla fönster i nedra våningen väl tillbommade! – anmärkte den mera prosaiske vännen. – Skällde icke hunden, kunde man anse huset obebodt. Låt oss tjudra hästarne och söka oss skjul i uthusen.

107 – Aldrig med fastande mage! – svarade Göran, som af denna anmärkning återfördes till verkligheten. – Obebodd, säger du? Hvem har då vattnat dessa rosor, som skulle förgås och förvildas utan en ständig och öm omvårdnad? Jack, du är icke född till trädgårdsmästare. Stå på post här nere; jag vill veta något mer om detta förtrollade slott.

108 Vid dessa ord afkastade Göran sin kappa, befriade sig från ridstöflarna och företog sig ett af dessa vågstycken, hvilka man företager sig endast när man är tjugu år, när man är kär, eller när man är dragon, – ifall man ej råkar vara på en gång allt detta. Huset var hvitmåladt och brädbeslaget, så att denna horizontela yttre beläggning bildade ett slags ränder utåt, tillräckliga för en katts fotfäste, men ytterst knappa för en menniskofot. Göran klättrade först uppför knuten, klängde sig sedan fast vid brädfodringen och jemkade sig så småningom framåt väggen, tilldess han lyckades uppnå balkongen, som låg framför mellersta fönstret i frontespicen. Här grep han i jernbalustraden, steg på randen af balkongen utanför denna och kastade inåt fönstret en på samma gång nyfiken, djerf och nästan skyggande blick.

109 – Nå, hvad ser du? – frågade Jack nedanför. – Hvad är det? Spindelväf, klädtvätt eller en tom mjölkhylla?

110 – Jag ser en liten täckt möblerad kammare med dörren öppen till ett rum emot gården.

111 – Klättra upp på balkongen!

112 – Nej, det vågar jag icke. Jag är rädd, Jack. Det är som skulle en osynlig makt beskydda detta hus. Om|333| blott solen ville gå upp! Det är skumt i rummet, jag kan icke urskilja dess inre.

113 – Solen stiger nu öfver kullen. Är der ett fönster åt gårdssidan, måste hon skina in derigenom.

114 – Jack, rutorna rodna ... Jag ser någon ... Det är ett barn ... Nu skiner den första strålen in genom rutan. Solen avancerar ... Jag har misstagit mig, Jack!

115 – Är det hushållerskan?

116 – Nej, en ung flicka. Solskenet förgyller hennes mörka hår.

117 – Han är god den der! Man skall få se, att han dansar ned mellan himmel och jord.

118 – Om du kunde se henne! Aldrig i mitt lif har jag sett någonting så oskyldigt och så täckt.

119 – Göran ... håll stadigt i balustraden!

120 – Tyst, intet ord! Hon beder sin morgonbön. O, så der ville jag kunna bedja ... Gud välsigne dig! ... Nu upplyfter hon sina ögon ... bönen är slutad ... hon nalkas hitåt ...

121 I samma stund gjorde ynglingen en rörelse, likasom för att fly, men glömde sitt smala fotfäste, förlorade jemnvigten och störtade handlöst ned från balkongen.

122 Jack såg honom falla och mumlade något om galna pojkar, som tro sig vara skapade med kattfötter, tilldess att han såg sin myndling blöda. Göran hade slagit sig mot en utspringande kant af stenläggningen, han reste sig med synbar ansträngning, och en fin, röd strimma vid tinningen undgick ej den gamle vännens forskande blick.

123 – Blöder du, gosse? Hvad går åt dig? Svarar du icke? Element! Du är hvit som en vinterhare. – Och Jack sprang att söka i sadeln sin fältbindel, hvilken han bar om armen.

124 Innan han funnit bindeln, inträffade något, som återkallade färgen på Görans bleka kinder. Genom en dörr under balkongen framträdde en ung flicka, – hvarken en hushållerska eller en deja, hvarken en engel eller en fé, – en efter allt utseende dödlig varelse likasom andra, så snart de icke stå i perspektivet af kärlekens färgade synglas. Det var ett barn, eller nästan ett barn, smärt, smidigt, elastiskt, mera sydländskt, än nordiskt, med stora, mörkglänsande ögon och nästan blåsvart hår, konstlöst kastadt tillbaka, så att den hvita pannan och tinningarna|334| lemnades fria. Drägten af ljust musselin röjde i sin enkelhet något, hvari Görans förbländade öga trodde sig upptäcka en konstvanare hand, än en landtlig sömmerskas, och hela gestalten förekom honom i morgonskimret så luftigt fin, så gratiöst förnäm, att han icke kunde värja sig för ett intryck af blygsel öfver det spioneri, hvarmed han stört en så huld varelse i hennes fridlysta boning.

125 Den obekanta tycktes icke hafva någon aning om främlingars närvaro. Hon andades med välbehag den svala, ännu fuktiga morgonluften, gick fram till närmaste häck, der daggperlorna glittrade på kalkar och blad, böjde undan grenarna och betraktade en ännu icke fullt utslagen rosenknopp. Ingenting kunde vara mera naturligt och okonstladt, men det förekom Göran som skulle hon tala till dessa rosor och som skulle de svara henne ... som skulle knoppen vid hennes anblick utveckla sina kronblad och en ny, beundransvärd doft af ungdom och skönhet utströmma i trädgården. Ett blidt smålöje utbredde sig öfver den unga flickans älskliga drag, hon fortsatte sin vandring från buske till buske, bortplockade här och der ett förtorkadt blad, knöt här och der en ostyrig stängel stadigare vid dess stöd, fattade slutligen en sprutkanna, som stod i beredskap vid häcken, och gick till bäcken vid muren för att fylla kannan med vatten. Här fann hon de två främlingarne, som dittills dolts af häckarne, medan riddaren Jack var sysselsatt att rentvå sin väns blödande sår vid tinningen.

126 Hon stadnade förvånad. I hennes lifliga drag speglades ögonblickligen de vexlande intrycken af fruktan, tvekan, förundran; strax derpå bestörtning, medlidande. Hon hade varseblifvit Jacks omsorg att förbinda sin sårade vän.

127 Unge herr Göran fann sig generad i strumpfötterna, ertappad vid ett inbrott på främmande område. – Jag är förtviflad, min fröken, – sade han med en artig bugning, – att störa er på ett så opassande sätt, men vi hade knappt något annat val. Mitt namn är Göran Ros, löjtnant vid kunglig majestäts nyländska dragoner, och min följeslagare är Jakob Peura, kornett dersammastädes.

128 – Eljest kallas jag också Peuronius, efter min bror, presten, – rättade Jack, under ett tafatt försök att tukta den vid ena örat nedhängande hårtofsen, hvilken tyngdes|335| af en blybit, för att hålla denna uppstudsiga ledamot rak, enligt tidens sed och uniformsreglementet.

129 – Kanske, – fortfor Göran, – vågar jag hoppas min nådiga frökens tillgift, om jag tillägger, att vi äro utkommenderade i tjensteärender för landets försvar. Vi komma från Lovisa, ha mönstrat en trupp rekryter i Lappträsk och ämna oss nu i samma afsigt till Artsjö. Man visade oss en genväg öfver skogen, men vi redo vilse och måste bekänna vår fullkomliga okunnighet om det förtjusande ställe, der vi haft lyckan regna ned midtibland rosor.

130 Nu väntade Göran ett svar, men detta uteblef. Den unga flickan räckte honom sin hand, såg honom i ögonen med ett skyggt smålöje och teg.

131 Göran förde den lilla handen till sina läppar. Hon betraktade honom med en oskyldig förvåning och räckte strax derpå handen åt Jack, som ansåg sig tvungen att iakttaga samma då så vanliga artighet. Olyckligtvis hade Jack den fula oseden att tugga tobak. Han ansåg höfligheten fordra en viss putsning af sina grofva mustacher, innan han vågade beröra denna fina hand, och under denna fältmanöver drogs handen hastigt tillbaka.

132 Den hundrade gånger förut förälskade Göran stod bragt ur fattningen. Men vid åsynen af hans blödande panna tycktes den obekanta erinra sig något, som hon förgätit. Hon sprang till den nära bäcken, fyllde sin kanna med vatten, lade sin hand förtroligt på Görans hufvud, undersökte blessyren, aftvättade blodet, hopvek sin näsduk till en kompress öfver såret, löste en röd sidenduk från sin hals och band den öfver kompressen. Hon kunde dervid ej undgå att vidröra ynglingens kind, men hennes hand darrade icke; intet återsken af hans rodnad afspeglade sig på hennes lugna panna. Det var en systers oombedda, milda läkarevård, och när förbandet var lagdt, lät hon med en uttrycksfull åtbörd förstå, att såret var icke farligt, det skulle snart vara läkt.

133 Då intet ljud förnams ifrån dessa vackra läppar, rann det Göran i hågen, att hans vårdarinna sannolikt var en utländska, som icke förstod det svenska språket. Han yttrade sin erkänsla på fransyska; förgäfves; – på tyska; förgäfves; – han ihågkom några engelska ord; lika förgäfves. Han gjorde ett förtvifladt försök med några bland soldaterne uppsnappade ryska svordomar; utan framgång.|336| Jack trodde sig hafva funnit nyckeln till denna obegripliga tystnad och tolkade på finska sin väns ord. Allt förgäfves; mer än hundrade år hade förflutit, sedan detta språk varit hemma på fina fröknars läppar, och hundrade år skulle ännu förgå, innan det åter blef hemvant der. Den unga flickan betraktade främlingarne, än med en likgiltighet, som gränsade till slöhet, än åter med en otålighet, som röjde sig i hennes lifliga åtbörder. Slutligen sprang hon till en af häckarna, afbröt två rosor och räckte dem hvardera en, med frågande blick, liksom ville hon säga: var det detta ni önskade?

134 När hon ej i deras uppsyn läste svaret på sin fråga, tycktes hon erinra sig något annat, vände åter till den dörr, genom hvilken hon utkommit i trädgården, och stadnade väntande.

135 – Hon uppmanar oss att följa sig! – utropade den förälskade Göran.

136 – Gå du förut, medan jag leder hästarne till stallet. Och låt henne förstå, att hon bjuder två filbunkar, ty annars lemnar du ingenting qvar åt mig, – gycklade Jack.

137 – Hut, karl! – svarade Göran, som en timma förut icke drömt om annat, än en god frukost.

4. I slottet bor en förtrollad prinsessa.

138 En gång inne i sagornas verld, borde vi nu upptäcka en fördold grotta i berget, eller åtminstone ett högt torn, hvari en svartsjuk jätte förvarat den undersköna fången i detta förtrollade slott. Men något sådant stod icke att finna. Dörren mot trädgården ledde till en trappa, som åter ledde genom en tillstängd nedre våning upp till tre öfre rum i frontespicevåningen, ett mot gården, ett mot trädgården, det tredje stängdt.

139 Morgonsolen sken in genom fönstret mot gårdssidan och kastade ett rödt sken öfver tvenne täcka, ljusa, behagliga rum, prydda med blommande krukvexter, två fågelburar, en ekorre, äfven i bur, en glaskupa med guld|337|fiskar, en cittra på väggen och några fint utförda blomstermålningar. Den unga flickan mottog sin gäst med ett så blidt och oskyldigt smålöje, att hjelten från balerna i Lovisa kände sig fullkomligt utblottad på alla de intetsägande fraser, hvilka en ung man i hans ställning vanligen håller i beredskap för sådana tillfällen. Aldrig hade han sett ett sådant smålöje förr. Det var sol deri, men icke ett spår af brännande glöd, icke en blink af tjusande koketteri; det var den rena, lugna, svala solglimten i en speglande källa. Den obekanta strålade af barnsligt behag, när hon med en vink af handen bad honom taga plats i den lilla soffan med dess öfverdrag af ljusrödt siden. Knappt hade han följt denna uppmaning, innan hon satte sig på en pall vid hans fötter och såg på honom med frågande ögonkast, – såg beständigt, men utan ett ord.

140 Unge Göran Ros var icke den, som lätt bragtes ur sin rol. Han var en något lättsinnig, något äfventyrsälskande, efter nöjen och omvexling jagande ung dragonlöjtnant, som, utan rotfäste i en egen familjekrets, gerna tog lifvet lätt, utom när han för ombyte tog det tungt, och hvars många flammor på balerna härtills gjort honom temligen frispråkig i fruntimmerssällskap. Han hade det bästa och tanklösaste hjerta i verlden, när han icke, – äfven för ombyte, – någon gång tog sig för att begrunda lifvet, och ännu aldrig hade han befunnit sig i ett läge, der icke ett raskt beslut eller ett frimodigt ord redt honom ur all förlägenhet. Men nu kände han sig förlägen. Detta möte, detta mottagande och denna förunderliga tystnad bragte honom fullständigt ur hans rol som damernas riddare. Under en annan sinnesstämning skulle han funnit uppträdet löjligt; nu hade han icke ens mod att skratta. Den alltid pratsamme unge löjtnanten, som var så van att bära hjertat eller frasen på läpparna, fann icke ett passande ord. Han teg, och en stund förgick.

141 När han så under tystnad betraktat den obekanta, liksom hon honom, kände han sina ögon fuktas af tårar. En alldeles ny känsla hade uppstigit inom hans lättrörda bröst. Den förra tanken i skogen, tanken att han stod så ensam i lifvet, att han aldrig ägt en familj, aldrig en mor eller syster, aldrig en sådan verklig hjertevän, till hvilken han kunde sluta sig med hela sin själ, – ingen, utom denne trogne, trumfige Jack, som var honom så olika i ålder och|338| lynne, – denna tanke uppväckte nu hastigt inom honom en oemotståndlig längtan och fyllde, vid den unga flickans anblick, hans ögon med tårar. En alldeles ny, aldrig förr erfaren känsla af någonting rent, heligt och oskyldigt, – någonting, för hvilket det var värdt att lefva och för hvilket man kunde med glädje dö, – uppfyllde hans själ. Han kunde ej längre förblifva stum, han måste gifva luft åt denna öfverströmmande känsla, om han också måste sönderslita hvarje band af salongernas konvenans. Han fattade den obekantas hand och förvånades sjelf att för första gången höra sig tala naturens språk.

142 – Hvarför ser du på mig? – frågade han. Om det gällt hans lif, hade han nu icke kunnat säga annat än du.

143 När hon icke svarade, fortfor han nästan drömmande:

144 – Jag vet icke hvem du är, och du vet icke hvem jag är. Jag kommer rakt från skogen som en ströfvande falk; hvem säger dig, att jag icke är en röfvare, som vill stjäla din frid? Jag finner dig här som en blomma på ängen, och hvem har sagt dig, att jag ej skall förtrampa dig? Du helsar mig under tystnad, du förbinder under tystnad mitt sår, du mottager mig ensam, värnlös, tigande, och du fruktar mig icke. Hvarför tror du mig? Och hvarför tror jag dig, fastän du är för mig en tillsluten bok? Min rol kan vara förräderi, din rol kan vara förställning: hvarför tro vi hvarandra? Jag vet icke en gång ditt namn, och ett namn betyder så litet, men det förekommer mig som hade vi länge känt hvarandra. Hvarför svarar du icke?

145 Flickan fortfor att uppmärksamt betrakta honom. Göran blef nu varse, att hon såg på hans läppar. En rysning genomilade honom: han vågade knappt fasthålla den tanke, som föll honom in.

146 – Store Gud, – utropade han, – är det möjligt, att ett ett så huldt väsende kan vara dömdt till en evig tystnad? Okända, sköna barn, säg mig ett enda ord, som skingrar min villfarelse! Låt mig icke hädiskt anklaga Skaparen för en så stor brist i ett af hans skönaste mästerverk! Säg mig ett enda litet ord, det minsta, det fattigaste ord, och det skall göra mig lycklig, det skall säga mig, att du hör!

147 Flickan fortfor att betrakta honom utan ett svar, men oro, nästan förtrytelse målade sig nu i hennes lifliga drag.|339| De små, hvita händerna rörde sig snabbt och otåligt på ett sätt, som liknade deras teckenspråk, hvilka naturen alltifrån födelsen nekat hörsel och talförmåga. Mera af ansigtets uttryck, än af dessa obegripliga tecken, började Göran ana, att hon förebrådde honom detsamma, som han nyss förebrått henne: hvarför svarar du icke? Hvarför talar du icke till mig på det språk, som jag förstår?

148 Görans blickar föllo på cittran. Hvartill en cittra, om ingen kan höra dess toner? Om denna unga flicka icke var pröfvad med den stora olyckan af en fullkomlig döfhet, måste hon känna musikens herrliga konst. Hela hennes väsen var ju idel musik.

149 Han nedtog cittran från dess plats på väggen och räckte henne med nästan darrande hand åt den obekanta. Med blicken, mer än med ord, sade han till henne: –konsekvensändrat/normaliserat spela!

150 Hon smålog med en märkbar förlägenhet och begynte knäppa på cittran. Man såg, att hennes hand icke var ovan vid greppen; Göran trodde sig till och med igenkänna en bekant melodi af Haydn: den österrikiska folksången. Men hvilka toner! Cittran var så ostämd, som hade aldrig en ren ton sprungit ut ur hennes sköte; hvarje sträng skorrade mot de öfriga i ett skärande missljud.

151 Åter rördes Göran ända till tårar. Han fattade cittran, stämde henne omsorgsfullt och sjöng, med en lätt förändring af senare versen, en bland dessa ömma sånger af Gustaf Filip Creutz, hvilka då, klädda i nu längesedan förgätna melodier, värmde så många hjertan:

När engång ögat Daphne finner,

Kan det ej lemna henne mer;

Dess åsyn en förvirring ger,

Och när hon ur din syn försvinner,

Du henne i ditt hjerta ser.

Om något sällt är jorden ämnadt,

Så bör så mycket skönt och godt

Med nya sinnen, dem du fått,

Åt sällhet vara öfverlemnadt.

Ack, Daphne, du ej vet din lott!

154 Göran bortlade cittran. Med hvilket hopp, hvilken fruktan hade han ej under sången försökt att läsa i den|340| okändas drag en enda skymt af tonernas makt, ett enda litet tecken, som röjde, att hon hörde hans visa, att hon förstod dess genomskinliga mening! Denna enda skymt uteblef, af detta enda tecken sågs ej ett spår. Den okända hade, som förr, betraktat hans läppar, betraktat hans händer, hon hade med uppmärksamhet följt de vexlande uttrycken i hans ansigte, de hade i samma stund återspeglats hos henne sjelf, men hört honom, ack, det hade hon icke! Den olyckliga sanningen stod nu klar för Göran i hela dess smärta. – Gode Gud, sade han med låg röst till sig sjelf, liksom hade han dock fruktat att blifva hörd, – detta olyckliga barn är döft ... – blomma, men icke fågel ... doft, men icke ton. Aldrig har konstnären framtrollat en täckare bild i färg och form, ... men tonen är borta. Så ung, så skön, så strålande af behag, oskuld och godhet, men stum för alltid!

155 Vid dessa ord kunde ej Göran längre hejda utbrottet af sin smärtfulla öfverraskning. Han kysste den fina, hvita handen, vände sig bort och gret.

156 Hvar finnes ett språk, så vältaligt som tårarnas? Den unga flickan förstod honom genast. I stället att svara, som förr, med att återspegla hans egna känslor, stod hon upp med ett leende af oefterhärmligt behag, fattade hans arm, vände honom mot sig, såg honom i ansigtet med en klar blick och sade med låg, men tydlig stämma det enda ordet: –konsekvensändrat/normaliserat bror.

157 Göran spratt till, liksom skidlöparen på Lapplands ödsliga tundror, när han i natt och snöstorm, långt från menniskors boningar, plötsligen hör en mensklig stämma ropa helt nära hans namn. – Säg om det ännu! – utropade ynglingen med glädjens hänförelse. – Säg om detta enda ord, som återför dig till lycka och lif och straffar min olycksfulla tanke sjufaldt med lögn! Säg, säg detta samma ord, huru var det? Säg!

158 – Bror! – sade flickan ånyo med en min af triumf, likasom ville hon säga: ser du, jag visste nog, att du bedömde mig orätt! Göran märkte, att hon uttalade vokalen ganska ren, men konsonanterna otydliga, i synnerhet r. Det föreföll honom, som hörde han rösten och uttalet af ett litet barn. Han stadnade åter i en underbar tvekan.

159 Barnet, flickan blef utom sig af glädje öfver den lyckliga effekten af hennes enda, oskyldiga ord. Hon skyn|341|dade till sin byrå och framdrog sina små dyrbarheter. Än var det en tafla, än en bok med bilder för barn; än en botanik med planscher; än en ring med små diamanter; än en kråsnål i form af en ros. Göran var för grannlaga, för att icke visa sig road, och det tycktes göra hans unga värdinna lycklig. Men beständigt återkommo samma tvekande frågor i ynglingens själ: hör hon mig? Förstår hon mig? Talar hon? Är hon stum? Hon har dock uttalat ett ord ...

160 Nu räckte hon honom en dyrbarhet, som tycktes vara hennes käraste, ty hon vidrörde den nästan med andakt. Det var en fin guldked med vidhängande medaljon, och på denna såg man bilden af ett ungt, intagande fruntimmer i den drägt, som brukades då för tjugu år tillbaka. Var det en moders bild? Dessa drag voro sydländska, mörkögda, strålande af lif, eld och starka passioner. Fanns der ens en aflägsen likhet med det milda barn, som räckte honom bilden? Ja, der fanns en likhet, men af den art, som när man betraktar samma landskap först genom en ljusröd, sedan genom en mörkröd glasruta. Konturerna voro desamma, men hela intrycket olika. Göran betraktade bilden länge och med synbart intresse.

161 Detta tillvann honom än mer ägarinnans bifall. Hon betraktade än bilden, än Göran, fattade åter hans hand och sade ett ord: – mamma.

162 Således ändock hennes mor. Men huru förklara dessa sällsamma, enstaka, barnsliga och barnsligt uttalade ord? Ännu ett försök, tänkte Göran. Kan hon uttala en mors och en brors namn, så borde hon också kunna uttala sitt eget.

163 Han kysste medaljongen och återlemnade den. – Säg mig, – sade han med ungdomens svärmande hänförelse och med så uttrycksfulla åtbörder, som han kunde ihågkomma, – säg mig, hvad heter då du? Allting i naturen kan jag nämna vid namn, alla vexter, stenar och djur, blommorna i din trädgård och fåglarna i din skog. Dig allena kan jag ej nämna ännu, – dig, som är för mig kärare och vackrare, än alla dessa. Om jag kallar dig min första och enda verkliga kärlek, så är det sannt; du är det. Se, jag förvarar din ros, jag skall gömma den så länge jag lefver. Om jag nu nämner dig skogarnas ros och ödemarkernas skönaste perla, så vet jag, att jag sagt|342| rätt, ty du är det, jag känner det såsom hade jag känt dig i många år. Om jag kallar dig den finaste, luftigaste bild, som någonsin en pensel frambragt på duken och någonsin en mejsel huggit i marmorn, så har jag åter sagt ut en del af ditt väsen, ty sådan är du, jag vet det. Du är för mig så bekant, som hade vi vuxit ur samma rot, och likväl är du för mig en gåta, hvars nyckel jag icke finner och hvars väsen sväfvar för mig i morgonens töcken. Älskade, ljufva barn, allt detta blir bättre, när jag får veta ditt namn, ty då har jag ett ord, som fattar hela ditt väsen i sig. Derför, säg mig, ditt namn ... förstår du mig? Ditt namn, ditt eget ljufvaste namn! ...

164 Flickan betraktade honom med en stor, glänsande blick, nickade derpå, till tecken att hon förstått honom, och svarade: – Verna.

165 – Verna! – upprepade Göran drömmande. Han kände sig lycklig, han frågade icke mer. Morgonrodnaden sken in i det lilla täcka rummet, der en af den sedeslösa och lättsinniga tidens salongshjeltar stod för första gången slagen af beundran inför ett rent och oskyldigt väsen. Ingen af de två märkte, att medan den norra himmelen glödde i purpur, betäcktes den södra af hastigt uppstigande svarta moln. Ingen af dem hörde bruset af den annalkande stormbyn i furornas kronor ...

5. Det förtrollade slottets drake återvänder och ansätter riddaren Jack.

166 Unge herr Göran Ros var redan på bästa väg att uppfylla den romantiska riddarepligt, som hans höga beskyddarinna ålagt honom. Han hade funnit nyckeln till ett förtrolladt slott och namnet på en förtrollad prinsessa; det återstod endast att lösa förtrollningen och befria prinsessan. Men när har en riddare någonsin utfört ett sådant värf, utan att förut ha bestått en hjeltemodig strid mot drakar, jättar och andra sagans vidunder? Den nye Sankt Göran skulle, lika litet som hans föregångare, undgå ett|343| sådant mandomsprof. Läsaren behagade icke taga sig illa vid: det hände verkligen, att draken, som vaktade det förtrollade slottet, kom hem.

167 Kornetten Jakob Peura, i sagan bekant under namn af riddaren Jack, hade icke funnit det rådligt att lemna hästarne utan eftersyn i ett misstänkt grannskap och alltså, med loflig sjelfförsakelse, velat föra dem under tak, innan han tänkte på att tillfredsställa sin egen hunger och törst. Han hade, i denna afsigt, än en gång kringvandrat den hemlighetsfulla boningen, i hopp att finna en ingång för sina trogna följeslagare. Han hade tjugu gånger fört handen till örat, – en bekant åtbörd, som brukas vid vigtiga tillfällen. Han hade, med sin snufva af nattdimman, icke försummat att lika många gånger snyta sig på riddarevis, – ty det finnes ingenstädes omtaladt, att vandrande riddare begagnat näsduk, – och deremellan hade han kastat trängtande blickar upp till de oåtkomliga fönster, innanför hvilka han med skäl borde förvänta en angenäm frukost. Ändtligen hade han äfven kastat en blick på de uppstigande svarta molnen och funnit en längre vistelse under bar himmel mindre inbjudande, hvarför han tog sitt parti, inledde hästarne i en ria, som befann sig tätt utanför gårdsmuren, försåg dem med foder och beslöt att invänta vidare ordres. Han nedkastade sig på halmen och var innan kort försjunken i det goda samvetets fredliga sömn.

168 De nedriga hexor, hvilka alltid sammansvärja sig mot vandrande riddares lugna hvila, hade likväl sörjt för, att denna vederqvickelse ej skulle länge förunnas den trötte nattvandraren. Orediga drömmar, foster af en fastande mage, gycklade för hans inbillning. Än tyckte han sig rida genom en sjö af filbunkar, hvars hvita vågor stego honom upp under hakan; men så snart han öppnade munnen, sjönko dessa läckra vågor åter tillbaka. Än hade han framför sig ett ofantligt grötfat, hvars gula smöröga lyste som en sol på firmamentet; men i hela den vida skapelsen var det icke möjligt att finna en enda sked. Än grep han efter en glänsande ost, som dinglade för hans ögon lik en fullmåne på osynliga trådar; men då förvandlades osten till en afskyvärd hexfysionomi, som med sina hvassa tänder nafsade efter hans hand, och två grofva bandhundstassar grepo honom i kragen, hotande att göra ett sorgligt slut på hans ridderliga äfventyr.

|344|

169 Med förfäran uppreste sig Jack i halmen, gnuggade sina ögon och såg den sista onda drömmen lifslefvande framför sig. Der stod hexan lutad öfver hans person, likasom ville hon uppsluka honom; bandhundstassarne, åtföljda af ett morrande gap, krafsade halmen omkring honom, och en hotande stämma uppmanade Rika, Mårten och Ramström att binda röfvaren.

170 Denna nitiska polis visade sig i skepnaden af en liten hvass gumma, hvilken det endast fattades tre alnars längd, ett par knotiga karlarmar och en tandlös mun, för att i denna märkvärdiga historia motsvara hexan Meg Merillies. Hon bar en svart kamlottskjortel, dragen upp öfver hufvudet, medan en randig underkjol af tvetydig färg syntes bestämd att mottaga alla märken af det oväder, som nu rasade utanför rian. De nakna och bara armarna samt dito fötter (ty strumpor och kängor buros i ett knyte) voro icke egnade att förhöja behaget af den person, som ödet sändt att så föga gästfritt förverkliga riddarens drömmar.

171 Mårten, en saktmodig, snedmundt dräng, och Rika, en gladlynt, rödblommig ladugårdspiga, voro icke sena att infinna sig med ett par tömskaft, som i största hast surrades kring den oskyldige Jacks händer och fötter, innan han ännu kommit till full visshet om han drömde eller var vaken. Ramström, ett slags liten krokig och flintskallig hofmästare i kort jacka med stora messingsknappar, knäbyxor, svarta ullstrumpor och nedkippade skor, gjorde sig ingen synnerlig brådska. – Jag kommer, kära Rebecka, jag kommer! – ropade han. – Håll fast röfvaren, Mårten! Bind honom, mörbulta honom; jag kan ju ej lemna bläsen, han har fått en sticka i foten. Hvad tro ni kapten säger, när bläsen är halt? ... Se huru han linkar; serra tri, det blir inte folk af bläsen mer. Nå, jag kommer, Rebecka, jag kommer ... Ett sådant herrans väder ... käringen må väl ej ha hjerta att neka mig en sup ...

172 Denna sista önskan, som uttalades i en betydligt lägre ton, gaf tillräckligt tillkänna hvem här förde regementet i huset. Alldeles obillig tycktes hans önskan icke vara, ty gubben, liksom alla de öfriga, dröp af regn. Åskvädret hade brutit löst med ovanlig häftighet. Blixtarna korsade hvarandra tätt som svärdshugg, slagregnet stod som spön i backen. Men gubben kunde icke förmå sig att lemna bläsen.

|345|

173 Jack, med sin lofliga finska vana att icke förhasta sig, behöfde en rund besinningstid, men slutligen fann han sig förolämpad. – Hvad kommer åt käringen? Är hon galen? Hör nu, god’ vänner, hvad är detta för dumheter? ... Vill du släppa tömskaftet, lurjus? ... Anamma dig, pigmenniska, om du understår dig, att surra fast mina händer ... Rider eder maran? Jag skall lära eder ...

174 Under dessa mera förvånade, än arga invändningar hade Jacks tålamod ändtligen tagit slut. Den gamle dragonen var icke första gången i bardalek. Han reste sig med ett väldigt språng, ryckte lös sina händer, sparkade hunden, knuffade kull Rebecka, gaf drängen en örfil och jagade pigan på flykten. Sällskapet var tvunget att retirera och segern hade ofelbart stadnat på rättvisans sida, derest icke amazonen, ej mindre tapper än hennes motståndare, lyckats stänga riedörren och tillbomma den utifrån.

175 Jack var fången; det hjelpte honom föga att bearbeta dörren med ett par handfasta näfvar, icke så mycket för egen skull, som ej fastmer af den grundade fruktan, att hans käre Göran torde röna ett lika oblidt emottagande.

176 Amazonen derute, stolt öfver sin seger, blef honom icke svaret skyldig. – Bulta du, rackare! – ropade hon. – Länsman bor icke långt härifrån. Hvad säger du om en stadig black och ett ärligt jernhalsband? Du tänkte göra ett godt kap, medan allt folk var borta på bröllop i byn. En sådan illmarig bof! Ja, du, vi hade varit långt för detta tillbaka, om vi rott öfver sjön, men vi vågade icke för ovädret. Till all lycka visste bröllopsfolket berätta om eder, röfvarepack, som deserterat från Lovisa. Man känner edra fukter ... stjäla hästar och plundra skogstorp. Det är ni, som stulit Pirtti Pekkas bruna vallack ... ni, som slagtat Halkola Aattis svarta tacka ... ni, som mjölkat Tammela Lisus ko i hagen. De der hästarne ha ni också stulit. Hvad sad’ jag, när jag såg gräset nedtrampadt vid muren? In ha de ej kunnat komma, sad’ jag, och flickungen sofver. De måste ha gömt sig någonstädes utanför muren. Låt oss söka i rian, sad’ jag. Men – och här tog Rebeckas ordflöde en vändning, som än mindre behagade Jack, – hvar är den andre ryttaren? Bekänn, kanalje, hvar är kamraten?

177 – Skrik lagom, gamla trollpacka! – ropade Jack inifrån, i ett svagt hopp att leda gårdens polis på villospår.|346| – Hvar hade ni edra ögon, när ni ej såg min kamrat, som sofver bredvid mig på halmen?

178 – Si, det ljuger den skälmen, så lång han är, – svarade plågoanden. – En gammal katt lurar man icke med trådnystan. Han tänker få hjelp af den andre landsstrykaren ... Ramström, ni gamla pertsticka, jag säger er, om ni ej lemnar bläsen, slå de ihjäl oss. Tag ni såstången, Mårten tar bössan, Rika yxan och jag pisken. Jag lofvar, att här skall blifva ett vargskall.

6. Riddaren Sankt Görans strid med draken.

179 Vi lemnade Göran Ros i glad förvåning, när den unga flickan sade sitt namn. Något latin mindes Göran ännu från skolåren, ty dålig var den kronans karl, om ock han bar en värja, som icke på Görans tid kunde deklinera mensaspråk: latin på det klassiska språket. Göran ihågkom således ett ord, vernusspråk: latin, vernaspråk: latin, som säges om båda könen och betyder inhemsk, hemfödd, vanligen om en hemfödd slaf. Men han ihågkom äfven ett annat ord, vernaspråk: latin, som brukas endast om det mildare könet och betyder vårlig, eller till våren hörande, t. ex. aura vernaspråk: latin, en vårfläkt, och han fann det förunderligt, att ännu ingen lärd professor, omgifven af de gamle Romares dammiga folianter, fått det lyckliga infallet att gifva sin dotter två namn, på en gång så klassiska i deras ursprung, så sköna i deras betydelse och så musikaliska i deras klang. Göran kände sig genast böjd att på sin unga värdinna tillämpa den senare öfversättningen. Ett mera vårligt väsende hade han ännu aldrig skådat bland menniskors barn. Men åter, när han tänkte på de tillbommade portarna, på denna ensliga boning, der den unga flickan förvarades som en fånge, hennes värnlöshet och fullkomliga beroende af andras omsorger, – då rann det honom tungt i hågen, att ödets eller menniskors grymma ironi hade lagt i hennes namn den dubbla och tvetungade betydelsen af ett vårens barn och en hemfödd, vid hemmet för alltid bunden slafvinna.

|347|

180 Kanske ökade denna tanke hans stigande hänförelse. Han glömde sin förra tvekan och tilltalade flickan såsom man annars i lifvet talar förtroliga ord till ett länge bekant och älskadt väsende, hvilket har ett öra för orden och ett svar på läpparna.

181 – Verna! – upprepade han. – Huru detta namn kan vara på en gång så gladt och så sorgset! Jag känner, att det utsäger ditt väsendes rätta grund, fastän dess betydelse ännu är så gåtlik för mig. Verna ... nu när jag vet ditt namn, kan jag säga dig, att jag älskat dig från första stunden jag såg dig, ja långt förut, ty det är dig, som jag länge sökt och aldrig funnit. Jag visste ju att jag en gång skulle finna dig, men jag kände dig icke, jag sökte dig i hvarje ung och förtjusande flickas hamn, jag trodde väl hundrade gånger att jag funnit dig, men jag kände mig alltid sviken. Ack, det fanns ingen, ingen sådan som du; ingen, som kunde uppfylla hela min själ, ingen som bar en sådan doft af oskuld på själens osynliga vingar; – alla, alla voro de väsen af jordens stoft, flyktiga drömmar, som dunstade bort, när jag ville fatta och älska dem. Du allena är sådan jag alltid tänkt mig det bästa och renaste i detta lif, och nu har jag funnit dig, nu skall ingen mera slita dig bort från mig, nu äger jag dig, du min ljufvaste dröm, nu måste du vara min och min för alltid!

182 Vid dessa ord föll en svart skugga af åskmolnet in genom fönsterna och rummet förmörkades, men Göran märkte det icke.

183 – Verna! – fortfor han. – Hvar gång jag utsäger ditt namn, känner jag liksom en lifsfläkt af någonting bättre och ädlare genomila min själ. Ack, jag är icke värd, att du ser på mig så; ovärdig är jag att andas den luft, som du andas. Anse mig icke bättre, än jag är. Nej, räck mig icke din oskyldiga hand, den skall fläckas af att vidröra min! Jag är en af de många, som vildt tumlat om i verldens lustar. Alla synder, alla dårskaper ha stormat genom min själ; jag känner mig så oren, så förkastad, som skulle jag stå inför en engels anlete. Men förkasta mig icke, stöt mig icke ifrån dig! Se, jag älskar ju dig ändock; låt mig älska dig, lär mig att blifva god och ren, som du sjelf! Jag begär icke, att du skall älska mig tillbaka, – icke ännu, hur skulle du kunna det? Men låt mig hoppas,|348| att du en dag skall kunna det! Detta hopp skall gifva mig mod att lefva ...

184 Just nu sken en stor, gul blixt med flammande klarhet in genom rummet, och flickan spratt till. Göran märkte det knappt och upprepade: – Icke ännu, Verna, icke ännu! Men en gång likväl ...

185 Det finnes ett språk, som icke behöfver läppar att uttalas eller öron att höras. Den unga flickan förstod honom i ögonblicket, och hennes svar var vältaligt. Hon såg på Göran med en blick, som ej kan beskrifvas. Derefter korsade hon båda händerna öfver bröstet, nedböjde sitt hufvud och rodnade starkt.

186 En hastig solblick genomträngde molnen och strålade öfver den unga gestalten med en sällsam förklaring. Om det är sannt, att kärleken är sammansatt af den högsta fröjd och den djupaste smärta, så hade Göran båda framför sig. Verna, som såg på honom med detta outsägliga ögonkast, det var Verna våren, Verna, hoppet, som i höjden af sin sällhet tömde hela sin själs skönhet i en enda solblick. Hon åter, som böjde sitt hufvud och korsade sina armar öfver bröstet med en nästan österländsk undergifvenhet, det var Verna slafvinnan, Verna fången, Verna sorgen, som i djupet af sin olycka, ödmjuk och försakande nedslog sina ögon inför den frie och stolte ynglingen, hvars ära och lycka hon ansåg sig för ringa att dela. Hvilken underbar motsats i ett enda försvinnande ögonblick mellan sol och blixt!

187 Detta intryck grep Göran så mäktigt, att han förstummades. Tyst och glömsk af den känsla, som nyss förut låtit honom känna sig ovärdig att ens vidröra den älskades hand, förde han nu denna hand till sina brännande läppar, men i nästa ögonblick lät han den falla. Den förra känslan återvände och genomilade honom, såsom hade han förbrutit sig mot en varelse från en högre verld. Huru vågade han, den fallne och syndbefläckade, lyfta sina ögon till oskuldens majestät?

188 Hvarför äro dock sällhet och skönhet på jorden blott en vingad sekund? Innan Görans känslor ännu funno ord, skakades huset af ett väldigt åskslag, rummet svartnade, blixt efter blixt klöf himmelens hvalf, en stormby nedbröt häckar och gärden, störtregnet föll öfver tak och trädgård med ett smattrande ljud. Båda de unga skrämdes ur sina|349| rosiga drömmar. De gingo till fönstret. Dalen, höjderna, skogen, rosengården, hela den nyss så glänsande och fridfulla utsigten öfver det lugna, nordiska sommarlandskapet, allt var med ens förvandladt till en vildskön, dyster tafla af mörker och eld. Björkarnas gröna lockar flögo för vinden som furiers hår; den högsta furan på kullen låg från toppen till roten klufven af ljungelden, och den lilla, sorlande bäcken forsade som en förstörande flod genom den härjade dalen.

189 Då pekade Verna oroligt ut mot trädgårdsmuren. Göran följde hennes blick och varseblef fyra personer, som nalkades gården, tre till fots och en ridande. Det var desamma, som snart skulle så omildt väcka riddaren Jack.

190 Det lände ej den unge riddaren till mycken heder, att han först nu erinrade sig sin trogne vapenbroder och de båda hästarne, hvilka befunno sig ute i det rasande ovädret. En dragon och hans häst äro oskiljaktige, ej heller hade Göran för sed att svika kamrater i nöden; men vid tjugu år kan man för en blick glömma de dyraste pligter. Ynglingens första naturliga tanke var att gå ned, för att öppna den stängda porten. Men knappt märkte Verna hans afsigt, innan hon med de lifligaste åtbörder höll honom tillbaka och försökte med tecken göra begripligt, att en fara hotade, om man blef varse hans härvaro.

191 Icke för allt i verlden ville Göran i denna stund bereda en så älsklig varelse någon sorg. Verna var fånge, hennes fångvaktare anlände; måhända behöfde hon skydd. Han beslöt att dröja och söka upptäcka orsaken till hennes rimliga eller orimliga fruktan.

192 Under tiden tilldrog sig den redan omtalade, mera löjliga, än farliga kalabaliken i rian, och derefter begynte det fruktansvärdt tillämnade vargskallet under Rebeckas anförande.

193 Först öppnades dörrar och fönsterluckor i nedra våningen. Detta medtog en stund, under hvilken inqvisitionen förmodligen undersökte om husets lösegendom befanns oantastad, möjligen också fann nödigt att påtaga torra kläder. Göran märkte med förtjusning, att Verna lyssnade vid dörren till trappan, och med icke mindre förtjusning förstod han, att hon måste hafva hört farans annalkande i drakens person. Hvilken olöslig gåta var denna flicka? Skulle hennes stumhet slutligen endast vara en tvungen förställning?

|350|

194 Amazonens steg dernere voro likväl tunga nog, för att åstadkomma en dallring i huset. Nu hörde man dessa steg i trappan, duns, duns, likasom stenbelätets tungfotade vandring till Don Juans gästabud. Ögonblicket nalkades, sagans förfärliga drake skulle »lukta kristet blod» och inträda, för att uppsluka den vandrande riddaren.

195 Situationen föreföll Göran så komisk, att hans glada lynne vände tillbaka. Han befann sig, okänd och utan någons vetskap, i den förtrollade prinsessans fridlysta gemak. Huru ville hon besvärja den hotande faran? Verna var ett naturbarn; skulle hon begagna sig af naturbarnets instinkt, för att rädda sig med en list? Skulle hon gömma honom i en alkov och kasta sig sjelf på bädden, för att med en låtsad oskyldig slummer bedraga sin fångvakterska? Göran, med sin erfarenhet dittills, var så öfvertygad derom, att han redan hopsamlade hatt, kappa och handskar, på det att icke dessa förrädiska vittnen, som röjt så mången hjertetjuf i en farlig belägenhet, äfven skulle röja hans incognito i detta så omsorgsfullt bevakade fångtorn.

196 I nästa ögonblick gjorde han sitt hjertas herskarinna en ödmjuk afbön i sina tankar. Ja, den unga flickan var ett naturbarn, men hon följde icke vildens instinkt; hon var en fånge, men hon försmådde att rädda sig med en list. Hela hennes väsen var klarhet, oskuld och sanning: hon kunde ej ljuga. Hon stadnade, åter med armarna korsade öfver bröstet, blek och orörlig midt i rummet, medan Göran afbidande drog sig åt sidan bakom en skärm vid eldstaden.

197 Rebecka inträdde och stadnade vid tröskeln. Ett par stora glasögon, hopknipna öfver näsan, tycktes som glimmande drakblickar speja kring rummet. Sand låg vid tröskeln; hvem hade inträdt med sandiga fötter? Ett veck var synligt på golfmattan; hvaraf kom vecket? Cittran var nedtagen; hvem hade spelat på cittran?

198 Göran stod skymd och följde, ännu med ett löje på läpparna, amazonens rörelser. Hon såg ut att vara något öfver sextio år och hade nu påtagit en brun kjol och lifstycke med en röd bindmössa öfver det gråsprängda håret. Ett teckenspråk begyntes och fördes snabbt med öfvade händer. Lyckligtvis syntes denna drake begåfvad med en talför tunga, som kände behof att vara i verksamhet och tid efter annan tolkade teckenspråket.

|351|

199 – Jaså. Tidigt uppstigen ... varit i trädgården ... skrämd af ovädret ... Hvad lipar hon, barnstackare? ... Var inte rädd för åskan, din toka; det finns värre än så ... Frukta Gud och bevara ett godt samvete, det är bättre än lipa för luftens blixtar ... Så? ... Du har ej sett någon röfvare ... vet ej af någon tjuf ... och likväl är gården full af rymmare ... Jag önskar kapten varit hemma; nu hade han fått skjuta sitt lystmäte på annat, än måladt lärft ... Hvad för något? Har du ändock sett en karl? ... En karl, säger du? ... Är han här? ... Här?

200 Det fruktade ögonblicket var kommet. Den uppbragta qvinnan sprutade eld. Hon fattade Verna hårdt i armen. – Bra! Bra! – skrek hon. – Försök att tämja lokattens ungar! Stäng in dem! Svält ut dem! Hugg af deras klor och ryck bort deras tänder, – de skola ändock bita dig, när de en dag blifvit vuxna. Har jag ej alltid sagt det? Äpplet faller ej långt från trädet. Din mor var ... men hvad behöfver jag säga dig hvad din mor var? Du värdiga dotter till den trolösaste af qvinnor, lef som hon lefde, blif hvad hon blef, och dö, som hon dog! Men skyll icke mig! Jag har gjort hvad jag kunnat; nu kan jag ej mer. Det är förbi med dig ... femton års möda ... allt förbi!

201 Och vid dessa ord släppte den rasande qvinnan flickans arm ... Göran tog ett steg framåt för att afböja en personlig misshandling, men han bedrog sig. Furien hade bytt gestalt, hon kastade sig ned på soffan, dolde ansigtet i sina händer och snyftade högt.

202 Ynglingen hade icke varit en likgiltig åhörare af den monolog, som så snart skulle jaga löjet bort från hans läppar. Redan tio gånger hade han velat afbryta den unga flickans plågsamma förhör; men han väntade till sista ögonblicket en list och förgicks af nyfikenhet att förnimma en nyckel till gåtan. Listen uteblef, sanningen uttalades och hade en oväntad påföljd. Göran kände något liknande den känsla, som en vandrare erfar, när han midti en förtjusande trädgård plötsligt ser i mullen framför sig den lilla runda armen utaf ett mördadt barn.

203 Han betraktade flickan. Verna slafvinnan stod för hans ögon. Icke ett ljud, icke en rörelse, icke en tår, men en dödande fruktan afspeglade sig i hennes drag.

204 Furiens snyftande botöfning blef icke lång. Innan ynglingen hann förekomma det, hade hon hastigt rest sig,|352| uppläst dörren till det stängda rummet mot trädgårdssidan, skjutit Verna framför sig in i detta rum och åter tilläst dess dörr. Men nu trädde Göran fram med blossande vrede.

205 – Hvad vågar ni göra, gamla trollpacka? – utropade han. – Blygs ni icke att förolämpa och misshandla ett oskyldigt barn, hvars enda brott är att hon gifvit förvillade resande ett skydd mot ovädret?

206 Visst väntade unge herr Göran denna gång svar på tal, men åter bedrog han sig. Denna rasande och snyftande drake, som nyss syntes i stånd att utan vidare gripa en dragon i kragen och verkligen gjort det en half timme förut, stod nu orörlig och svarslös, betraktande honom med en blick, så lång och bestört, att hon snarare liknade en menniska, hvars förstånd står stilla vid anblicken af ett spöke på ljusa dagen.

207 – Det fägnar mig, – återtog Göran i något lugnare ton, – att ni tycks blygas för ert beteende. Till tack skall jag säga er, att jag är hvarken en röfvare eller en tjuf, utan bär en så ärlig klinga, som någon annan bra karl i kunglig majestäts och kronans tjenst. Men hvad är det för en arrest, der ni understår er att instänga er fröken? Vet ni väl, madam Ragata eller Barbara, hvad ni må heta, att jag alldeles icke ämnar tillåta en piga att vara oförskämd mot sitt husbondefolk, och med eller utan er tillåtelse ämnar jag göra slut på er näsvishet.

208 Vid dessa ord hade Göran ryckt nyckeln ur Rebeckas hand och uppläst dörren till sidorummet, utan att den nyss så myndiga fångvakterskan gjort minsta försök att hindra det. Hvilken syn! När dagen föll in genom den öppnade dörren, såg Göran ett litet rum, svartklädt från golf till tak, med dess enda fönster så omsorgsfullt betäckt af tillskjutna luckor på insidan, att icke en enda ljusstråle förmådde bana sig väg derigenom. Rummets enda möbel var ett litet bord under fönstret, och på detta bord stod en vattenkruka. En usel gammal halmkärfve låg utbredd på golfvet; Verna hade kastat sig ned på halmen med ansigtet mot golfvet.

209 – Hvad skall detta betyda? – utropade ynglingen häftigt. – Hvilken afgrundsande har uppfunnit denna tortyr? Det är ju icke ett fängelse, det är en graf. Kom, Verna! Kom, olyckliga barn, till frihet och ljus! Icke en sekund mer i denna rysliga håla. Frukta icke, nu är du|353| fri; jag vill se den usling, som mer skall våga att förolämpa eller misshandla dig.

210 Med halft våld ryckte han flickan från halmbädden. Skrämd och viljelös, lät hon sig ledas. Först när hon åter trädde ut i den ljusa sofkammaren och mötte Görans beslutsamma blick, fattade hon mod, smög sig tätt till hans sida och klängde sig fast vid hans arm.

211 Blodet kokade i den unge krigarens ådror, och han vände sig ånyo till fångvakterskan med af vrede darrande stämma. – Hvad ondt har hon gjort dig, eländiga hexa? Huru vågar du behandla en så ung, så skön, så olycklig varelse grymmare än den värste missdådare? Är det så, som jag fruktar, att hörselns gåfva är henne förnekad, då måste ju sol och ljus vara hennes själs glädje, af hvilken hon lefver. Och detta har du, nedriga menniska, beräknat med en grymhet, för hvilken jag icke har något namn. Henne, som mer än någon behöfver en tröstande omvårdnad, lemnar du ensam, hjelplös, och medan hon längtar till ljus och lif, stänger du in henne i det svarta mörkret. Svara mig, hvad är din afsigt? Hvem har gifvit dig rätt dertill?

212 Rebecka fortfor att betrakta den vredgade ynglingen med en oafvänd blick. Hon hörde knappt hvad han sade, något helt annat tycktes ha fått makt öfver hennes tankar. Slutligen yttrade hon med en ton, som skulle föreställa trotsig, men röjde mot hennes vilja en märkbar förlägenhet: – Hvem är herrn? Hvad heter herrn?

213 – Hvem jag är? – upprepade Göran föraktligt. – Jag är en man, som kastar oförskämda gamla trollpackor på dörren något fortare, än de kommit in. Jag är en man, som bär värja i kungens tjenst, men också i nödfall ett ridspö, för att lära näsvisa personer respekt. Dessutom är jag en man, som ej tål orätt och öfvervåld*)Läsaren igenkänner häri de vandrande riddarnes deviser och grundsatser. Hennes nåd i Lovisa hade icke utan skäl kallat den unge hjelten Sankt Göran.. Officer till er tjenst.

214 – Men ert namn? – fortfor Rebecka, allt mera förvirrad.

215 – Jag har sagt er unga fröken mitt namn. Men det är sannt, hon har kanske ej hört mig. Jag är löjtnant|354| Ros, och min kamrat dernere är kornett Peura, om ni behagar. Artighet mot artighet, madam! Hvad heter stället, och hvad heter er herre?

216 – Ros? ... Ros? – genmälde den gamla qvinnan vresigt. – Hvar tredje karl heter Ros nu för tiden. Men det är icke sannt, herrn heter ej Ros. Det vore för märkvärdigt, om herrn skulle heta Ros.

217 Göran, som aldrig hade långt efter löjet, kände en ryckning i de ännu icke fullt martialiska bruna mustacherna. – Hvad nu, vill ni disputera mitt namn? Hör ni ej, att jag frågar hos hvem jag här har den äran befinna mig? Tycker ni ej, att min fråga är höflig nog?

218 Nu begynte åter ett lätt spår af furien att visa sig hos draken i bruna kjorteln. – Herrn må heta ros eller liljekonvalje, så råder jag herrn att packa sig bort allt hvad hästkraken håller. Herrn har ställt till ett vackert spektakel. Tacka sin eviga lycka, att icke kapten är hemma; jag skulle ej gifva sex öre för herrns armar och ben, om han syntes i porten.

219 – Kapten? Nå, hvad är det för en kapten, som brukar så hyggligt emottaga folk af hans eget yrke?

220 – Det är detsamma. Så mycket kan jag säga herrn, att här icke på femton år varit en främmande menniska, och vill herrn vara den förste, så bli vi två om den saken. Vill herrn gå, eller hvad?

221 Och Rebecka ställde sig med sina knotiga armar i hotande ställning tätt framför honom. Göran begynte gapskratta. – Se så, mutter, det är er lycka, att ni kan reta en isbjörn att skratta. Stå icke der som en kalkon, gå nu och skaffa oss något att äta! Säg till åt kornetten, att han leder hästarne i stallet; jag hoppas ni ha något hafre i krubborna. Adjö, mutter, flink expedition! Men gör er icke för mycket besvär, jag håller tillgodo med hvad huset förmår.

222 Och dermed fattade han den morrande draken i båda axlarna, medan hennes klor ännu höllos tillbaka af okända känslor, svängde henne hurtigt omkring och sköt henne ut genom dörren.

|355|

7. Jätten återvänder och medför en trollkarl.

223 Det skulle strida mot all rättvisa, om vi längre lemnade riddaren Jack att försmäkta i fångenskapen, utan att göra oss underkunnige om hans vidare öden. Skall man, glömd af förälskade vapenbröder, svälta ihjäl, så är det åtminstone billigt, att efterverlden får veta det, för att resa en mausolé åt vänskapens uppoffringar.

224 Sedan denne tappre riddare en stund förgäfves pröfvat sina krafter på den obevekliga riedörren, beslöt han taga saken lugnt och afbida bättre tider. Snart måste ju Göran skynda till hans befrielse, såframt ej, – det värsta af allt – den trogne kamraten sjelf vore i en lika dålig belägenhet. Jack hade sannolikt aldrig i sitt lif försport ens ett os af kärlekens flammor. När derför Göran dröjde, misstänkte Jack inom sig, att det stod illa till med hans vapenbroder, och vid denna tanke var han synnerligen hugad att, hårdt mot hårdt, köra hufvudet tvärt igenom den tjocka dörren. Vid närmare besinning kastade han sig likväl ned på halmen och somnade in för andra gången.

225 Åskvädret hade upphört, men svarta molnmassor fortforo att vältra sig som tungt artilleri öfver junihimmelen. Solsken och regnskurar vexlade om som menniskoöden. Elementerna hade ännu icke rasat ut och kommit till lugn; de flämtade efter anden, likasom hafvet i långa dyningar rullar mot stranden efter en storm.

226 Jack sof så tungt, att han icke märkte huru bomen drogs undan och en nyss anländ person, vägledd af drängen Mårten, som höll i betslet två af skum drypande hästar, inträdde i rian. Denna person var, – för att genast utsäga hela den förskräckliga sanningen, – ingen annan, än det förtrollade slottets beherskare, jätten sjelf. Jätte kunde han kallas med skäl, ty hans längd var åtminstone ett hufvud högre, än vanliga menniskors. Hans gestalt var en gentlemans, mörk som oktobernatten. Denne man måste i sin ungdom ha varit skön, men af en skönhet, som injagar fruktan. Nu var han gammal, hans långa mustacher voro stålgrå, hållningen kraftfull och rak, men stel|356| och frånstötande. Under de buskiga ögonbrynen framblickade ett par ögon så skarpa och dystra, att de vid första anblicken röjde, om icke menniskoätaren, dock menniskohataren. Drägten åtsittande och svart alltigenom: den i Adolf Fredriks tid brukliga fracken med lång vest, knäbyxor och damasker, peruk med stångpiske och trekantig hatt; en lång huggvärja, ett par pistoler i bältet och en regnkappa öfver axlarna.

227 Sådan var den man, hvilken nu inträdde i rian och blef varse riddaren Jack utsträckt på halmen. Om hans blick på den sofvande var en sannskyldig jätteblick, så följde äfven handlingen snabbt efter blicken. Jätten grep riddaren med högra handen i kragen, lyftade honom med ett kraftigt tag i höjden och – åt upp honom, tänker den häpne läsaren? Nej, jätten åt icke upp den olycklige riddaren, han kastade honom endast handlöst, som en kappsäck, ut genom dörren, och innan Jack hann vakna, befann han sig liggande raklång i en vattengöl utanför rian.

228 Förvirrad och sömnyr, kafvade han sig upp i ett föga afundsvärdt skick och betraktade jätten med stirrande ögon. Denne bevärdigade honom icke med ett ord, gick till sin häst och gaf drängen sina befallningar. Under tiden fick den nu för andra gången så illa medfarne kornetten rådrum att vakna, – hvartill han alltid behöfde en rund tid, – och att förarga sig, hvartill han behöfde än längre besinning. Sannolikt hade han ännu drakens framfart i godt minne, ty annars vore det svårt att förklara huru en så fridsam krigare kunde blifva så blixtrasande, att han sprang fram och med en vältalig svordom måttade mot jättens hufvud en så förfärlig kindpust, att en tall i skogen kunnat stupa för mindre.

229 Nu är det välbekant af sagorna, att en jätte egentligen finnes till för att dödas af vandrande riddare. Men denne jätte i peruk och stångpiske tycktes icke hafva uppfattat sin bestämmelse så, ty han steg flinkt åt sidan, undvek hugget, framdrog en af de långa pistolerna i bältet och aftryckte den kallblodigt mot riddaren Jack, knappt en aln från dennes venstra öra.

230 Den tiden kände man hvarken knallhattar eller tändnålspatroner, endast mindre pålitliga flintlås, och utan denna okunnighet i en modernare krigföring, skulle väl den tappre riddaren Jack haft föga mer att beställa i denna verlden.|357| Man kunde till och med svära på, att denne jätte aldrig gick utan hvassa flintor i låsen på sina pistoler; men tack vare regnet, hade fängkrutet blifvit vått och pistolen klickade.

231 Jack hade luktat krut i pommerska kriget. Han lät sig icke bekomma, tog i sin ordning två steg tillbaka, drog sabeln och högg ursinnigt löst på den långe, svarte mannen.

232 Äfven denne hade i samma stund dragit sin långa huggvärja och parerade med van hand sabelhuggen. Jack hade funnit en motståndare af ovanlig styrka och skicklighet, så mycket farligare, emedan hans kallblodighet gaf honom en afgjord fördel öfver riddarens blinda raseri. Striden blef het, men icke långvarig. Efter några häftiga utfall låg Jacks sabel, slagen ur handen, långt i det våta gräset; jätten höjde sin förfärliga huggvärja utan förbarmande och ...

233 Hvem har väl någonsin läst i berättelser om jättar och förtrollade slott, att en ärlig riddare blifvit så skändligt afdagatagen, utan att någon välgörande fé i rätta stunden lagt sitt trollspö emellan honom och hans vissa förderf? Vi skulle fela mot all romantisk anständighet, om vi tilläte någonting så oerhördt verkligen ske, och derför må ingen anse det osannolikt eller besynnerligt, att äfven nu en för tillfället passande god genius infann sig, för att i det afgörande ögonblicket åtaga sig rolen af en räddande engel.

234 Denne förträfflige genius, som icke kunde vara någon annan, än den i sådana berättelser oundviklige trollkarlen, lät höra icke en fés klingande glasharmonika, utan en dödlig manspersons något skorrande stämma, som från den nära porten tillropade jätten: – Nej, håll, herr kapten, var ej galen! Det är ju det gamla tjurhufvudet Peura, eller Petronius, hvad han må kalla sig, vid kungl. majestäts nyländska dragoner. Känner honom på mina fem ... Kova pääspråk: finska, herr kapten, en trädskalle utan allt tvifvel, men en ärligare simpa har aldrig simmat emellan Lovisa och Hogland. Se så, var förnuftig, stick in pliten och bjud oss, med er tillåtelse, hellre på en genever i morgonkylan! En sådan nattridt, min bäste kapten, kan vara god nog för pojkar, men icke för den, som är van att kungl. majestät och collegium medicum bestå honom tre hästars skjuts med dagtraktamente, helst in natura. Och ni, min käre Pumponius, går ni i os, efter ni börjar slåss med den heder|358|värde och förträfflige kapten Mörk på hans egen gård? Damma då fram en smula reson ur er tjocka skalle! Supen kallnar, och hvad säger Livius? Insuperabilis Alpium transitusspråk: latin, hvilket jag vill öfversätta med: det må hin rida med torr hals genom skogen.

235 Den person, hvilken i så läglig tid lade sitt vältaliga ord i vågskålen, der riddaren Jacks öde vägde mellan himmel och jord, var en patron af godlynt och jovialiskt utseende, klädd i en lång och väl tillknäppt öfverrock med ett slags karpus uppdragen öfver den med omsorg bevarade hatten och dito peruken, kort sagdt, läsarens redan presenterade vän från mottagningen i Lovisa, doktor Ekströmer. Hans nya tolkning af Livius måtte ha synts honom sjelf öfver måttan lyckad, ty han underlät icke att beledsaga den med ett så ljudeligt löje, att hans något korpulenta mage pröfvade knapparnas styrka i öfverrocken. Desto mindre lycka gjorde beklagligen Livius hos de båda kämparne. Mannen, som kallades kapten Mörk, höll inne sin lyftade värja, men fortfor att genomborra sin motståndare med jätteblicken, medan denne, hvars raseri förflugit med sabeln, stod trotsig och utmanande med sitt breda bröst utan värn mot den lyftade klingan.

236 Doktorn tog humör och gick mellan de stridande. – Herr kapten, – sade han, och ni Petrus eller Päronius, jag har sett mera blod än ni, och skall, när ni behagar, amputera alla edra fyra ben, som vore de korfstickor. Men jag finner det vara ett dåligt skämt, att två hederlige karlar, som jag anser er vara, sticka ihjäl hvarandra för ett lappris gräl. Vet ni väl, herr kapten, att en läkare har att befalla der det är slut med sjelfva kungens latin. Ni har kallat mig till er dotter: vill ni då, att jag skall på ögonblicket rida min väg igen?

237 Detta skäl verkade. Kaptenen stack långsamt värjan i slidan, mumlade något, som skulle föreställa en ursäkt, vände Jack ryggen och bjöd armen åt doktorn, för att ledsaga honom till boningshuset.

238 Doktor Ekströmer var likväl en alltför belefvad man, för att vilja lemna ur sigte höflighetens fordringar. – Hör på, – sade han, vändande sig till den så föga gästfritt emottagne kornetten, – hör nu, min käre Parhasius eller Perkelius – hvem tusan kan ihågkomma ett så krångligt namn? – jag ville säga er, min bäste Pultronius, att ni|359| förmodligen gör oss sällskap på en sup och en smörgås i morgonkylan. Jag kan försäkra er, att ni dermed gör vår förträfflige värd ett synnerligt nöje, icke sannt, herr kapten? Ni skall berätta mig huru ni kommit hit, när jag likväl såg er i går middags lifslefvande i Lovisa. Genom luften, förmodar jag, ty hvad mig angår, ser ni blott hälften af min person; den andra hälften blef qvarhängande på tallstubbar och enrisbuskar. Lyckligtvis för er har jag lemnat mitt fältapotek i Borgå. Ni kan vara lugn, Pontonius; inga mixturer, som sist, när jag kurerade er för frossan. Huru säger Cicero? Molestia et voluptate vita mixtaspråk: latin, man skall vara munter i vått och torrt. Låt oss nu komma på det torra igen!

239 Vid dessa ord svängde den gladlynte doktorn på klacken och klef hurtigt uppför trappan, medan Jack, murrig och tigande, kämpade en hård kamp mellan förargelsen och hungern. Förargelsen vann och föremålet för så många oblida öden låtsade icke höra inbjudningen.

240 På trappan välkomnades värden och hans gäst af hofmästaren Ramström under bugningar, som vid mötet med kaptenens bistra ögonkast blefvo allt djupare och allt ostadigare. Saken var tydlig. Den törstige trotjenaren hade så skickligt begagnat hushållerskans frånvaro från skåpen, att den lilla styrka, som ännu fanns qvar i hans gamla ben efter bröllopsruset, totalt gaf vika vid den oväntade och förskräckligaoriginal: förskäckliga anblicken af hans herre. Efter några ögonblicks balanserande fingo tyngdlagarne öfverhanden,original: öfverhandeu, och hofmästarens sista bugning slöts med en kullerbytta utför den branta trappan.

8. Riddaren Sankt Görans strid med jätten.

241 När jätten, åtföljd af trollkarlen, som bland de dödliga kallades doktor, blef varse den besynnerligaoriginal: beynnerliga välkomsthelsning, hvarmed han mottogs af sin slottsfogde och kastellan, den gamle Simon, anade han oråd och rusade utför trapporna med en hastighet, som hans gäst befann sig ur|360| stånd att efterfölja. Dervid fogade ödet så förunderligt, att han just i öfra trappan möttes af Rebecka, hvilken ögonblicket förut blifvit kringvänd och utskjuten som ur en kanon. Följden var, att kaptenen tog tre trappsteg i sender och inom mindre än en half minut uppenbarade sig i Vernas yttre rum, åtföljd af Rebecka och något senare äfven af doktorn.

242 Här stodo således fem af denna berättelses hufvudpersoner som fientliga makter mot hvarandra, nemligen jätten, prinsessan, trollkarlen, draken och riddar Sankt Göran. Mötet var oväntadt. Den unga flickan hade, i glädjen öfver sin första triumf gent emot sin fruktansvärda fångvakterska, nästan nedfallit för Görans fötter och betraktat honom med en blick full af beundran. Göran hade dragit undan sin hand, hvilken Verna-slafvinnan i sin hänryckning ville kyssa, upplyftat henne och betraktat henne med tjuguåriga ögon. Det var endast några få sekunder, men då blommade Verna våren, och hennes befriare kände sig äga minnen nog för ett långt lif.

243 Jätten inträdde.

244 Tag på ena sidan allt det sköna, ljufva, varma, oskuldsfulla, som kärleken blandar i lifvets färgspel; – tag sedan på andra sidan allt det mörka, bittra, iskalla, död och förderf bringande, som bor i hatet och hämden; – ställ allt detta tillsamman i en tafla med ram af en junihimmel, och skrif derunder: Nattsjö. Motsatsernas mästare Victor Hugo skulle varit förtjust att måla en sådan tafla, men man behöfver icke söka henne långt, hon visar sig i naturen och menniskolifvet hvarje gång ett mörkt åskmoln skuggar en grönskande vår.

245 Jätten stadnade vid dörren, liksom naglad vid tröskeln. En förunderlig bestörtning tycktes ha gripit honom, men ingen häftighet, ingen våldsam rörelse målade sig i hans drag. Snarare kunde man säga, att en isande frost förstelnat hans leder. Han såg på de unga, som snöberget med sin hvita hjessa betraktar dalens blommor.

246 Verna var den första, som varseblef den långe, svarte mannen vid tröskeln. Hon flydde icke, hon bortvände icke sina ögon, hon förblef stående orörlig, och en knappt märkbar darrning förrådde intrycket af en plötslig fasa. Göran erfor en annan känsla. Vi gjorde honom orätt, om vi benämnde den fruktan, men han kände en ovanlig förlägen|361|het, såsom hade han blifvit ertappad i orätta värf, och afbidade stum hvad vidare skulle följa.

247 Denna stumhetens förtrollning, hvilken förlamade allas läppar, bröts först genom den antågande doktorns röst i trappan. – Tillåt mig säga er, min bäste kapten, att ni byggt edra trappor för bevingade varelser, exempelvis höns. Positospråk: latin – uff, ännu fyra steg! – positospråk: latin, säger jag, att en vacker dag elden är lös; hvart tager ni vägen i denna krångliga korkskruf, som ni, förlåt min uppriktighet, behagar kalla en trappa till öfra våningen? Ponera, att ett skåp, en byrå, en säng, som bergas, faller i trappan och stänger utgången; hvart tager ni vägen? Perdu, min bäste kapten; ni sätter klippingen till, ni slutar ert ärorika lif med en asphyxia.

248 På dessa ord följde en kort tystnad, som afbröts af ett eget slags knäppning. Det var kaptenen, som, kanske utan att tänka derpå, uppdrog hanen på den pistol han ännu bar laddad i bältet.

249 Görans öra, vant vid detta ljud, förstod strax dess betydelse. Det återgaf honom mod och målföre. Han närmade sig kaptenen med handen på värjfästet och yttrade med en höflig, men kall bugning: – Jag förmodar, att jag har äran tala till ägaren af detta hus. Mitt namn är Ros, löjtnant vid kungl. majestäts nyländska dragoner. Jag och min kamrat ha sett oss tvungne att anlita eder gästfrihet, emedan vi ridit vilse i skogen. Min uniform torde intyga, att jag hvarken är en röfvare eller en tjuf, som er hushållerska haft artigheten förmoda, och derför, tillåt mig säga, att pistolen är öfverflödig.

250 Nu trädde kaptenen två steg framåt, fixerade Göran med en blick af vild fanatism och utropade: – Ni heter ej Ros. Ni heter Sundhagen. Ni har kommit hit för att förleda min dotter, och ni kommer ej lefvande härifrån.

251 – Min herre, – svarade Göran, bestört mot sin vilja, – jag vet ej hvad som ...

252 Han fick ej fullborda sin mening. Kaptenen höjde pistolen, men utan tvifvel ihågkom han att fängkrutet var vått, ty strax derpå slungade han sitt vapen ut genom fönstret, så att rutorna klingade. I stället drog han ånyo den långa, förfärliga huggvärjan.

253 Göran var ej sen att draga sabeln till motvärn. Verna kastade sig framför honom, höll hans armar, men sjönk i detsamma vanmäktig till golfvet.

|362|

254 I detta ögonblick hade doktorn med en ansenlig puff, riktad mot den i dörren stående Rebecka, banat sig väg till rummet och frågade hvad här var å färde.

255 – Doktor Ekströmer! – utropade Göran, utan att våga vända sin blick från den hotande värjspetsen.

256 – Ros! Min glade, förträfflige Ros! – utropade doktorn i sin tur. – Hvad skall detta betyda? Tillåt mig säga er, min bäste kapten, att ni är i dag vid ett förbannadt dåligt lynne. Var god och stick in pliten. Jag ansvarar för gossen som för min egen son.

257 Men kaptenen, långt ifrån att hejdas, blef allt vildare. – Doktor, ni känner honom? Då vet ni, att det var i går ... nej, i förrgår ... nej, för tjugu år sedan ... Och nu kommer han åter för att ... Bort! Bort! Hans blod eller mitt! ...

258 Och med blickar stirrande af fanatism, såsom ville han döda en skugga, riktade kaptenen mot ynglingen ett fruktansvärdt hugg, som denne endast med största ansträngning parerade.

259 – För ditt lif, Göran, spring ut genom fönstret, karlen är vansinnig! – hviskade doktorn.

260 – Öfvergifva henne ... aldrig!

261 – Jag skall beskydda henne.

262 – Han skall döda henne ...

263 – Pojke, om du ej springer, sker här ett mord. Vill du slåss med en galning?

264 Dessa hastiga ord vexlades under förnyade rasande utfall af den vilde kaptenen. Göran insåg, att hans vän hade rätt, drog sig fäktande till balkongdörren, sprang ut genom den och störtade med ett raskt hopp ned bland trädgårdens rosor, denna gång utan att skada sig.

265 Kaptenen stadnade på balkongen. Han hade förlorat all besinning, hans tänder sammanbetos, hans hand knöts krampaktigt kring värjfästet. – Han har än en gång undkommit mig! – utropade han, stirrande efter den flyende ynglingen.

266 Doktorn ville försöka att lugna den ursinnige, men Rebecka höll honom tillbaka. – Säg ingenting; ni gör honom endast värre. Se om barnet der; jag förstår mig bättre på honom. Jag visste ju, att hans onda stund skulle komma tillbaka. Men så vild har jag icke på länge sett honom.

|363|

267 Derpå trädde hon bakom kaptenen, klappade honom på axeln och yttrade tätt vid hans öra: – Sundhagen är död!

268 Jätten vände sig om, såsom en sömnyr. – Ja, – upprepade hon, – ni vet ju, att Sundhagen är död.

269 – Men han var här ... Jag har sett honom, – svarade kaptenen med tvekande röst.

270 – Ni bedrog er. Sundhagen är död. Han stupade för tio år sedan i Vestindien mot en engelsk kapare.

271 – Besynnerligt! – fortfor den svarte mannen, märkbart lugnare. – Jag tyckte likväl ...

272 – Det är som jag säger. Nu skall kapten på stunden lägga sig. Jag vet hvad som följer på sådana upptåg. Dessutom har kapten ridit natten igenom i regnet. Kapten får hålla sig stilla i minst tre dagar.

273 Med dessa ord ledde hon den nyss så fruktansvärde mannen utan motstånd till trappan, som förde till nedra våningen. Hans öfverretade nerver hade hastigt förslappats, hans långa och magra gestalt hade sjunkit tillsamman, han lät sig ledas som en stapplande sjukling, i det att han beständigt upprepade med klagande röst: – Besynnerligt! Jag tyckte mig se honom här ...

274 Doktorn hade under tiden lyckats återkalla Verna till sans. Hennes skygga blickar sökte Göran och frågade hans öde med vältalig tystnad. Den godsinte doktorn tecknade, att ynglingen flytt genom trädgården. – Stackars barn! – mumlade han vid sig sjelf. – Att ha en galen far ... ja, det är intet tvifvel, att ju karlen lider af monomania i en högst utvecklad potens ... och att sjelf vara döfstum ... hm ... stackars barn!

275 Ekströmer var en af desse menniskovänlige gamle läkare, som alltid gå med karameller i västfickan, för att trösta gråtande barn och tillvinna sig deras vänskap, när den hårda nödvändigheten fordrar att rycka ut en mjölktand, eller gifva in bäska droppar. I sin välmening räckte han Verna en af dessa oskyldiga mutor. Hon mottog den såsom ett barn, men pekade mot trädgården och uttalade det förra enda, obeskrifliga ordet: –konsekvensändrat/normaliserat bror!

276 Om stenen talat vid hans fot, om granen sjungit vid hans sida, om hela vetenskapens system ramlat ned öfver hans hufvud, hade doktor Ekströmer ej blifvit mera förvånad. – Bror? – upprepade han. – Hvaba? Hur var det?

|364|

277 – Verna, – svarade flickan. Hon hade sannolikt missförstått hans förvånade uppsyn.

278 – Tag mig tusan, talar icke flickungen! Och fadren, som sade mig ... Aha, det var således också en monomania. Men när jag betänker, att man kan lära papegojor, skator och starar att sladdra ett meningslöst ord ... Det var en kuriös casus. Kanske kan käringen lemna mig någon indication.

9. Draken biktar för trollkarlen en del af det förtrollade slottets hemligheter.

279 I fall den benägne läsaren skulle ha funnit föregående kapitel nog grymt för en liten harmlös berättelse om ett förtrolladt slott här i höga norden, bedja vi honom endast kasta en blick på trollkarlen doktor Ekströmer, der han, en timme efter katastrofen, sitter lugn och frimodig i salen af nedra våningen, vid ett välförsedt frukostbord, bjudande på genever, graf lax med förlorade ägg, smultron och grädde, stekta kycklingar med hjortron och gurkor samt en butelj delikat portvin; och så hoppas vi, att alla kusliga hågkomster af jättens galenskaper skola lemna rum för den glada sympati, hvarmed äfven läsaren torde bevittna en sådan anblick. Vi kunna dervid endast hjertligen beklaga, att våra vänner, riddarne Göran och Jack, som upplefvat så många äfventyr på fastande mage, ej fingo vara med om denna angenäma frukost, utan sannolikt i samma stund irrade ånyo omkring i den öde trakten, sökande en torparekoja, som kunde erbjuda dem de två efterlängtade delikatesserna bondost och filbunke.

280 Doktorn hade icke förgäfves ridit en hel natt genom ödemarkerna. Sedan han tömt laxkarotten, gjort rent hus i smultronfatet och gräddsnäckan samt förpassat tre eller fyra menlösa kycklingar till deras bestämmelseort, begynte han känna sig böjd att betrakta det framfarna, närvarande och tillkommande i en mildare dager. Han ihällde med|365| filosofiskt lugn sitt fjerde vinglas, vände sig till den inträdande Rebecka, upplät sin mun och sade:

281 – Sofver patienten?

282 – Han svettas, – var svaret.

283 – Det är bra. Det låter oss hoppas, att kongestionen åt hjernan skall aflöpa utan svårare påföljder. Och lilla mamsell i öfra våningen?

284 – Fröken är stilla.

285 – Hör på, min bästa madam, – och doktorn strök sig med servietten om munnen, – jag skulle tro, att kapten Mörk icke är adelsman, att döma af namnet. Men kanske misstager jag mig?

286 Rebecka svarade icke. Hon gick ej heller; hon väntade, påtagligen i afsigt att duka af bordet, under det att hennes hvassa ögon tycktes fråga: har du ej ätit nog, snålvarg?

287 Doktorn var icke oerfaren i det husliga lifvets diplomatiska finter. – Jag ville säga, att ni har en alldeles förträfflig lax, min bästa madam. Kan han vara fångad vid Anjala? På min ära, jag har ej ätit bättre i Halmstad. Och smultronen sedan? Delikata!

288 Rebecka teg.

289 – Hvad kycklingarna angår ... tusan, det bestås icke fetare afkomma i Stockholm på Malmens källare. Eget hönshus, ej sannt? Er skål, madam! Portvinet har ni bestämdt från kungens hofmästare; bekänn, att ni ha edra utliggare i det kungliga köket. Men säg mig, min aktningsvärda vän, hur katten har ni burit er åt, att smuggla in sådant vin till ... ja, på min ära jag vet hvad stället heter.

290 – Nattsjö.

291 – Nattsjö? Kapten Mörk på Nattsjö? Jag får bekänna, att man stundom möter förunderliga öfverensstämmelser. Således Nattsjö? Gerna för mig, isynnerhet midsommartiden vid ett delikat frukostbord. Men om höstarne måtte här vara något ruskigt, ej sannt? Jag beklagar er, min hederliga vän. Er husbonde tycks icke alltid vara vid det bästa lynne. Förmodligen olyckor och förargelser i hans yngre år?

292 – Olyckor? Det är väl möjligt.

293 – Ja, ja, man blir icke för ro skull så der litet besynnerlig. Man bosätter sig ej af ett infall så midt i ödemarken. Hvar bodde er kapten förrän han flyttade hit?

|366|

294 – Vet icke.

295 – Hvaba? Men den der Sundhagen, som var en kapare ... och det der, som hände för tjugu år sedan ...

296 – Vet icke.

297 – Jaså, tag ej illa upp! Apropos af kycklingar, – jag kan ej glömma edra kycklingar, jag skall berömma dem för hela kungliga svenska armén. Föder ni dem med hafregröt och potatesmjöl? Ursäkta att jag frågar, men jag ville nästan slå mig i backen på att ni gifvit dem sönderhackade pomeransskal.

298 Rebecka smålog, frostigt som en februaridag, men likväl ett godt tecken. – Det har aldrig fallit mig in, – svarade hon.

299 – Men hvarför ej tillstå sanningen? Ni har bestämdt brukat det nya franska sättet med kycklingarne. Liksom jag ej skulle märka af steken, att ni gifvit dem pomeransskal. Ah, jag förstår, det är kanske er unga fröken, som matat dem? Vore jag femton år yngre, skulle jag fria till henne för att hon haft en så förträfflig lärarinna i kokkonsten ... och hönskulturen.

300 – Är herrn ungkarl, så fria! Icke vore det mig emot. Så sluppe jag ...

301 – Hvad sluppe ni?

302 – Ingenting.

303 – Jag skall verkligen tänka på saken. Om blott icke den stackars flickan vore döfstum ...

304 – Döfstum? Hvem har sagt det?

305 – Hvaba? Således menar ni, att hon verkligen hör?

306 – Det har jag icke sagt.

307 – Men så menar ni då, att hon talar?

308 – Det har jag icke heller sagt.

309 – Men om hon ej hör och ej talar, så är hon ju döfstum.

310 – Åhnej, det är hon visst icke.

311 – Det var mig en kuriös casus. Om hon ej hör och ej talar och ej är döfstum, hvad är hon då? Det vore jag nyfiken att veta.

312 – Hvad kallar herrn att vara döfstum?

313 – För tusan, det kallar jag ett subjekt, som af en eller annan orsak födes utan hörsel och följaktligen ej kan lära sig tala.

314 – Nå ja, herrn kan tryggt fria till Verna. Icke är hon döfstum mer än herrn eller jag.

|367|

315 – Det vore väl katten. Huru kan ni bevisa det?

316 – Har ej herrn hört henne tala?

317 – Ja, besitta, ni har rätt. Hon har sagt två ord.

318 – Nej, tre talar hon. Tre ord, är ej detta bevis nog, att hon icke är döfstum? Fria tryggt!

319 – Hör nu, min högst aktningsvärda madam, som uppfostrar så delikata kycklingar; efter ni tyckes vara en förståndig menniska och vän i huset, så vill jag ej dölja för er, att kapten Mörk sökt upp mig i Lovisa i går, för att bedja mig kurera hans dotter. Det är sannt, att han talade något oklart ... ni förstår ... något förvirradt i diagnosen ... han ville ej fram med mer än halfva sanningen. Men så mycket trodde jag mig förstå, att hans dotter var döfstum. Jag sade honom rent ut, att der står läkarekonsten svarslös; men tror ni han lät sig nöja dermed? Han svängde hit och dit, liksom vore han icke så viss på, att hon verkligen vore döfstum, att der icke vore någon annan hake i mekaniken, och då jag råkade ha ledigt för tillfället, lät jag förmå mig att följa honom hit. Nå ja, numera, sedan jag gjort bekantskap med edra kycklingar, förlåter jag honom den infama strapatsen i enrisbuskarna. Ni tror då verkligen, att flickan icke är döfstum?

320 – Det kan herrn lita på.

321 – Hm ... flickan behagar mig. Jag är en rangerad ungkarl i mina bästa år, knappt 48; ni sade ett ord. Men någonting är här på sned, som först måste ställas på rätt. Ni förstår väl, att om en läkare skall kunna bota ett lyte, det må nu vara hvilket som helst, måste han först känna det, som är i olag. Ni måste säga mig hvad som fattas henne och huru hon blifvit så. Förstår ni mig?

322 – Ja. Om så är att herrn är doktor och kan ställa det ena, som är i olag, på rätt, så är jag väl nödtvungen att säga herrn det, som jag annars aldrig skulle ha sagt. Gammal tand kan också hållas för gammal tunga.

323 – Jag tror er, jag tror er, min bästa madam. Men för att komma till saken, så hur var det ni sade? Flickan hör och hör icke, talar och talar icke, är döf och icke döf, stum och icke stum. Om allt detta är sannt, så medgif åtminstone, att det icke är mycket begripligt.

324 – Kanhända, men så är det likväl. Har ni icke märkt, att hon uttalar orden på ett ovanligt sätt, likasom skulle ni höra ett litet barn?

|368|

325 – Ja, verkligen. Jag tyckte mig märka något ditåt.

326 – Nå, deri är hela gåtan; gissar ni ej?

327 – Nej, såoriginal: Nej ,så sannt jag försvurit mig åt Esculapius, Hippokrates och två medicinska fakulteter i Åbo och Upsala, en sådan casus är icke förutsedd i vår farmakopé.

328 – Nå, då skall jag säga herrn något, som ej står att läsa i böcker. Verna föddes så frisk och sund och med så friska öron, som något annat menniskopyre. Hon var det allrasnällaste barn, och när hon var ett år gammal, sade hon redan mamma – ty hon hade en mor, – men för fadren var hon rädd och kunde aldrig förmås att säga det ord, som en far gerna hör, om han annars är hvad en far skall vara. Efter det första ordet blef ett stillestånd i språklådan, så att nära ett halft år förgick, utan att flickan lärde sig flera ord. Jag tror det är så med de flesta barn. Men herrn är ungkarl ...

329 – Kan vara, kan vara. Nå, och sedan ...

330 – Sedan lärde hon hastigt de två orden bror, – ty hon hade en bror – och Verna, som vi stafvade för henne, och nu gladde vi oss åt att hon snart skulle tala, såsom barn bruka i den åldern, när de mest likna Guds englar i himmelen. Ja, då var hon så präktig och rar (här aftorkade Rebecka sina ögon med förklädsnibben), att man väl sällan sett hennes like, och alla, som sågo henne, sade, att intet kungabarn kunde vara dägeligare. Då med ens ...

331 – Nå? Då med ens ...

332 – Hon blef sjuk.

333 Doktorn tog en pris. Detta syntes honom alls icke ovanligt. – Messlingen? – frågade han.

334 – Hon blef sjuk, och så miste hon hörseln. Sedan lärde hon sig aldrig mer, än de tre orden. Och säkert skulle hon glömt också dem, om jag icke beständigt stafvat dem för henne, medan hon var liten, ty det gjorde mig ändå så godt att höra henne säga dem. Hon såg på mina läppar, och så sade hon efter det, som hon kunde förut. Men ingenting annat kunde hon lära sig. Allt annat måste vi teckna åt henne.

335 – Hm, hm ... det är verkligen den första casus i sitt slag, som förekommit i min praktik. Det måtte ha varit en svår sjukdom, förmodligen sharlakansfebern. Han kastar sig icke sällan på ögon och öron.

|369|

336 – Värre än så. Gud såg, att verlden hade blifvit ett nytt Egypten, och derför sände han en ny mordengel, som den tiden hvarken skonade hög eller låg. Dem han skonade till lifvet, dem sparade han lytta och vanskapliga, blinda, döfva eller fåniga till uselhet och elände. Det märkvärdiga var, att flickan ej fick ett enda ärr i ansigtet ...

337 – Hm ... det var således ...

338 – Ja, det var kopporna.

10. Trollkarlens frestelse.

339 Samtalet mellan de personer vi tagit oss friheten benämna trollkarlen och draken hade hunnit till sin afgörande vändpunkt, när det afbröts af en ringning från kaptenens rum – eller, för att tala i stilen, – jättens håla. Rebecka skyndade ut, och doktorn lemnades ensam med sina betraktelser.

340 Utan tvifvel vore det märkvärdigt och upplysande att kunna följa det medicinska tvifvel, de fysiologiska, psychologiska, nosologiska, nosografiska, diagnostiska, terapeutiska och alla öfriga barbariska inkast, hvilka med anledning af detta samtal uppstodo hos den höglärde och vidterfarne ledamoten af de två berömda medicinska fakulteterna i Upsala och Åbo. Men då det är troligt, att dessa betraktelser, insvepta i så många lärda och mystiska termer, skulle vara föga begripliga för vanlige dödlige, lärer läsaren få nog af slutresultatet, som var, att den hederlige doktorn beslöt på det noggrannaste »examinera subjektet», för att komma till en bestämdare öfvertygelse om beskaffenheten af ett så ovanligt lyte och möjligheten att kurera detsamma. Detta beslut hade knappt hunnit mogna, när doktorn inkallades till gårdsherren, kapten Mörk, i hans sängkammare.

341 Kaptenen befann sig nu i en mycket lugnare sinnesstämning och satt halfklädd, halfliggande på en svart skinn|370|soffa i det halfdunkla rummet, der dagern med möda trängde in genom ett par tjocka, mörka gardiner. Rummets hela utseende var tungt, melankoliskt, dystert och mörkt. Dess enda prydnad var porträttet af en officer i svensk marinuniform, måladt i olja, naturlig storlek, men detta porträtt var så genomborradt af små runda hål i hufvud och bröst, att om det i tiden liknat sitt original, var det numera oigenkänneligt.

342 – Det förvånar er att se honom i mitt rum – sade kaptenen, som märkte att doktorn betraktade porträttet. – Ja, är det icke besynnerligt? Men det har sina skäl. Man behöfver någon förströelse. Jag roar mig ibland att skjuta till måls på honom.

343 – Detta rum är för mörkt och tungt, – anmärkte doktorn. – Luft och ljus äro de första vilkoren för er att återvinna helsa och krafter.

344 – Bekymra er icke om mig, – genmälde kaptenen föraktligt. – Jag vill veta, om min dotter är sjuk eller frisk.

345 – Utan tvifvel – var svaret – lider hon af en svår och långvarig döfhet, men om den kan kureras, beror af dess orsak och beskaffenhet. Är der en organisk missbildning, en paralysi eller förlamning af hörselnerven, så är all konst förgäfves; cedamus naturæspråk: latin, min bäste kapten, det är uthvissladt, när läppen är borta. Deremot om, som jag i det längsta vill hoppas, det onda skulle ha uppkommit af tillfälliga orsaker, såsom stockningar i hörselkanalen ... jag har botat en trosspojke, som varit döf i sju år efter en örfil ... han fick den af löjtnant Hammar vid Åboländingarne, ett riktigt hammarslag ... ja, då skola vi försöka hvad konsten förmår ...

346 – Det är icke det jag menar, – afbröt honom åter kaptenen otåligt. – Jag frågar om ni anser hennes tillstånd vara naturligt eller tillgjordt.

347 – Huru? – utbrast doktorn förvånad. – Tillgjordt? Min bäste kapten, kan ni imaginera er? ...

348 – Jag förstår. Ni har då icke märkt något. Jag hade icke heller märkt något på länge, fastän hon är min dotter. Men nyligen ... det var en natt ... jag kunde ej sofva ... då märkte jag något.

349 – Hvad märkte ni?

350 – Hvad jag märkte? Ingenting. Jag försäkrar er, ingenting. Skulle jag lyssna?

|371|

351 – Ni hörde henne tala, var det ej så?

352 – Aha, ni vet det? Nå ja, efter ni vet det, skall jag tillstå för er, att jag verkligen hörde henne tala. Då sade jag till mig sjelf: hon brås på sin mor. Förstå mig rätt: hon kunde brås på sin mor. Den der tystnaden är förställning, sade jag till mig sjelf ... förställning i femton år! Det är mycket. Men hon talar så bra, som ni och jag.

353 – Åh fanken, en sådan filur!

354 – Tillfälligtvis hade jag hört er berömmas såsom en skicklig läkare. Då sade jag till mig sjelf: jag vill tillkalla Ekströmer, han skall demaskera henne. Ack, doktor, jag har sett sådana der qvinnoögon skrymta förut. Ni känner det der, ni skall demaskera henne. Doktor ... vill ni ha min dotter?

355 – Hvad befalls?

356 – Vill ni ha min dotter?

357 – Min bäste kapten, er fråga är så oväntad, så smickrande ... Jag vet ej huru jag skall ...

358 – Verna är en klok flicka ... endast för klok för mig ... men icke för er, doktor! Vacker är hon, det torde ni medgifva, och god ... ja, tro mig, rätt god! Hemgiften skall konvenera er; enda barnet, och icke håller jag ut i århundraden. Tag henne, doktor; gift er med henne! Jag har fått nog af att vakta qvinnor.

359 – Men hon sjelf skulle kanske vara af annan mening.

360 – Hvad? Är ni en man och talar om en qvinnas vilja? Tror ni, att min dotter skulle våga hysa en annan mening, än sin far?

361 – Godt, herr kapten. Edert anbud är hedrande, jag är er förbunden derför. Jag hoppas göra mig värdig ett sådant förtroende. Men tillåt mig påminna er, att ni sjelf har högsta behof af några timmars stärkande sömn.

362 – I paradiset få vi sofva, herr doktor. Gå till Verna ... Säg henne: din far förlåter dig, att du är din mors dotter!

363 Med dessa ord vände sig kaptenen mot väggen och låtsade vilja sofva. Doktor Ekströmer lemnade honom ostörd, upptog gulddosan, som han fått af Gustaf III, tog en rätt ansenlig pris och utlät sig: – Karlen är galen. Här är ingenting att göra. Ptsi! Det nös jag på.

364 – Jag vill gå till flickan, – fortfor han vid sig sjelf, i det han genast satte beslutet i verket och steg upp|372|för trapporna. – Noga öfvervägdt, är det icke för bittida, att jag ändtligen gifter mig. Man kunde då ändtligen få en ordentlig middag hemma. Jag kan icke se ett fältkök eller en ungkarls matportör, utan att mista den dosis aptit, som en normal digestion ännu stundom förunnar mig. Och hvad äro våra värdshus i Finland? Gästgifvargårdar, hållstugor; biffstekarna flottiga, sopporna mer eller mindre studentsoppor från Åbo, omrörda med talgljus. Positospråk: latin, att jag lyckas kurera subjektet? Nå, i sådant fall ser jag icke hvad som skulle hindra att gifta mig med den unga menniskan.

365 – Men, – fortfor han åter – hvarför bjuder man så enträget ut henne? Skulle hon verkligen vara ett intrikat stycke? ... Förställning? ... Otroligt. Åter en fix idé. Flickan ärfver egendomen; skulle den vara intecknad? Jag vill höra mig för. Är den ograverad, så konvenerar den mig fyra månader om året, när jag vill njuta af landtluften.

366 – Men – och nu uppstod en ny betänklighet – har jag icke bevittnat en tète à tète? Skulle svafvelstickan Göran Ros fattat eld? Naturligtvis ... för i dag. Och skulle hon vara betagen i de ljusbruna mustacherna? Också naturligt, ... Aj, aj, se dig väl för, min käre Ekströmer! Gossen kan kureras, men sådant der sitter i fruntimmer som mysk ... Man känner af det i tjugu år.

367 Dessa hemliga rådslag upptogo jemnt så mycken tid, som behöfdes för att med doktor Ekströmers makliga vanor klifva uppför en rad af branta trappsteg. Ju närmare han nalkades målet, desto obeslutsammare blef han. Hvem har ej någon gång stått, som han, i lifvets vindeltrappa, der hvarje steg visar en annan utsigt? – Tag henne! – sade första trappsteget. – Akta dig! – sade det andra varnande. – Men ett så intressant casus! – inföll det tredje. – När har man sett en läkare gifta sig med ett casus? – frågade fjerde trappsteget. – Åh, det ser man alla dagar, – anmärkte det femte. – Men om hon ej kan kureras? – invände åter det sjette. – Det skall lyckas dig, – menade sjunde trappsteget. – I alla händelser blir du en löjtnants rival! – invände åter betänkligt, det åttonde steget. – Du gamle farbror! – sade det nionde spetsfundigt. Och när doktorn hunnit tionde trappsteget, tyckte han sig höra det knarra af ett återhållet löje. –|373| Det vore en pikant anekdot för hela svenska armén! – skrattade alla de återstående plankorna under hans fötter ...

368 – Hvad tusan tänker jag på? – utropade doktorn i det muntraste lynne och inträdde, försonad med sitt öde, till den unga patienten.

11. I Salmela gård.

369 Lyckliga tjugu år, när man vid anblicken af två vackra ögon kan förgäta allt, för att lefva i en försvinnande sekund och uppgå i ett älskadt väsen såsom en fackla i solskenet! Lyckliga tid, när den sjelfviska menniskoanden kan odelad bortskänka sig sjelf med alla sina anspråk på ära och lycka, när hela den oändliga verlden inrymmes inom de trånga murar, der den älskade bor, och alla brokiga, stormande, fladdrande tankar, smälta bort i den enda, hvarom sjelfve den snöige Lappgossen sjunger på sin ensliga färd öfver fjellet:

konsekvensändrat/normaliseratSen jag dig fick se,

Tusen tankar jag

Har båd’ natt och dag,

Tusen äro de,

Och blott en ändå,

Att dig äga få.konsekvensändrat/normaliserat

371 Säg oss icke, att dessa tusen tankar, samlade i en enda, äro den flyktigaste bubbla, som någonsin uppstigit ur tillvarons ocean, – att denna sekund icke har någon efterverld och denna sjelfförsakelse ingen morgondag. Hvarje uppgående sol gör verlden ny; hvem minnes i denna stund, att solen åter skall nedgå och begrafva verlden i natt? Snabbt ila de tjugu åren med dagens timmar och förvandlas till fyratio, sextio, åttatio; och likväl belysas de ständigt af samma uppgående sol; likväl fördunklas ej deras glada blick öfver lifvet, deras drömmar förblifva ständigt|374| desamma, deras underbara förmåga att uppoffra allt, för att vinna allt, är beständigt sig lik. De tjugu åren hafva fört verlden framåt, de tjugu åren hafva gjort det bästa historien vet, just för denna deras obetingade hängifvenhets skull och för att intet stort eller högt kan ske utan sjelfuppoffring. Det, som i dag gäller eröfringen af ett hjerta, det gäller i morgon kampen för ett fädernesland och i öfvermorgon en seger för menskligheten. Roten är densamma; kärleken vid tjugu år är endast det första hjertbladet af ett lifsträd, som är bestämdt att sträcka sin krona mot himmelen. Om och huru detta träd förmår vexa upp till stam och krona, beror sedan af många lifsvilkor; det vissa är blott, att furans flygande frö måste bortskänka sig sjelf för furan. Den, som bevarar sitt lif, skall mista det; den, som kastar det bort, skall få det rikare åter.

372 Det lärer icke förundra någon, att den unge vandrande riddare, som lyckats besegra en drake, men blifvit slagen på flykten af sagans jätte, lemnade Nattsjö gård med de tusen tankarne samlade i en enda brännpunkt: Verna. Före henne hade han intet mål eller fäste; han var det hemlösa, af alla dagens vindar kringkastade fröet af furan, som sökte och ännu ej funnit sin rot. Hvarför hade ej han, som mången annan, kunnat taga sitt lif som en lek och, obekymrad om framtiden, njuta ungdomens fröjder? Hvarför hade ej han, som tusende unge krigare, kunnat finna sin lycka i den första epåletten, den första bragden, den senaste balflamman eller den hoppfulla utsigt till befordran och ära, som kriget öppnade? Ja, han hade ju ofta trott det sjelf och sorglös som fjäriln njutit af blommor och vår; men det var icke nog, han fann icke deri sin andes fäste. Midt i denna sorglösa ro steg der stundom en dimma upp ur hjertats fördolda djup och omtöcknade hela det leende landskapet af hans lätta krigarlif; det blef öde och tomt; han utsträckte sin famn och kände intet hjerta klappa mot hans; han törstade efter ett mål, för hvilket det lönade mödan att strida och lefva. Plötsligt stod det framför honom i gestalten af ett olyckligt barn, en oskyldig fånge, ett rent och älskeligt väsen, förtrampadt af menniskor: Verna våren, Verna slafvinnan! Nu hade han något att lefva och dö för: hennes befrielse, hennes lycka skulle blifva hans lefnads mål.

|375|

373 – Jack, – sade han till sin trogne kamrat, som tålmodig och fastande inväntade honom med de sadlade hästarne utanför trädgårdsmuren vid Nattsjö, – hvad är ditt råd? Böra vi genast bryta oss in och befria henne, eller skola vi vänta till nästa natt?

374 Jack till fots var en menniska som alla andra och ingalunda fritagen från menskliga svagheter, men Jack i sadeln var från hjessan till fotabjellet dragon. Han hade ej undgått sin dryga andel af nattens äfventyr, men om hvad derinne tilldragit sig hade han ej den minsta aning och svarade, som hvarje dragon skulle ha svarat i hans ställe:

375 – Vi ha mönstring i Artsjö.

376 – Marsch! – kommenderade Göran. Mönstringen hade såsom en sval dusch återfört honom från drömmarnas rike till verkligheten.

377 Solens höjd angaf vid pass klockan sju på morgonen. Hunger, törst, nattvak och trötthet, allt måste vika för tjenstens fordringar. De två ryttarne befunno sig i skogstrakterna vester om Elimä kyrka och hade antagligen minst två mil att rida till Artsjö. De lyckades finna en vallflicka, som vaktade gårdens kor, och fingo af henne en anvisning på närmaste väg, som ledde till deras bestämmelseort. Så obekanta dessa skogstrakter voro åt Elimäsidan, så välbekant var för Göran det vänliga Artsjö. Det var hit hans vän Jack hade fört honom i hans tidiga barndom under beskydd af Jacks morbroder, den högt ansedde förre riksdagsmannen, häradsdomaren Thomas Salmela. Här på den bergiga, af svederna härjade stranden af Vilikka sjö eller på kyrkbacken vid det blånande Pyhäjärvi – den heliga sjön, som har så många namnfränder i Finland; – här hade Göran från fyra till tio års ålder byggt sina qvarnar i bäckarna och ridit barbacka på ungfålarne till beteshagen; här hade han skalat rofvor, nedkastat rönnbärsklasar, plockat tallbarr ur sina bara fotsulor och ansett en liten grof skjorta vara det enda plagg en rätt friherre behöfde om sommaren, intill dess att han sändes till Borgå skola, der friherren ikläddes byxor och skor. Ännu från latinskolan hade han under ferierna vandrat i sin vadmalsjacka den bekanta vägen till Artsjö, men i kadettskolan upptogos dessa fritider af rekognoscering och vapenöfningar. Göran vexte från sina bondaktiga vanor, blef en|376| gentleman, officer och salongshjelte, hade ej sedan sju år återsett sitt tarfliga barndomshem och blygdes måhända i adelsjunkrarnes sällskap att tala derom. Nu skulle tjensten åter föra honom dit, han hade sjelf utbedt sig ordres dertill, och detta skulle ha gjort hans hjerta heder, om icke en bitanke på leksystrarnas, Iltas och Helkas förundran blandat en dosis fåfänga i den gamla vänskapen.

378 Ända till den punkt, der den smala skogsstigen mynnade ut i stora landsvägen vid Artjärvi by, hade Vernas smärta barngestalt oupphörligt beledsagat Göran, än framför honom på sadelbommen, än i luften, än på björkarnas gungande grenar, än som ett florslikt töcken bakom de sotiga, spöklika stammarne af en halfbränd skog. Först vid de bekanta åkerfälten, der hvarje stör i gärdet helsade honom välkommen, och vid anblicken af byn, der hvarje grå gafvel uppmanade honom att nedkasta getingbon, glesnade töckenlinierna af Vernas täcka profil och försvunno slutligen bakom den gamla kyrkan. När han red in på Salmela gård och band sin häst vid den höga stegen mot taket, der han så ofta klättrat upp för att se tornet af Mörskom kyrka, kände han sig åter vara tio år gammal, lös och ledig från alla kärlekens griller.

379 Han sprang in i den stora stugan och fann gårdsfolket, husbonde, slägt och tjenare, församladt vid middagsmåltiden. Han igenkände den gamle riksdagsmannen med det vackra, långa grå håret och det hvita skägget, kanske litet gulare i hyn och litet djupare fårad i pannan än förr, men ännu så förvånande kraftfull och rak vid sina 75 år. Han såg den ståtliga, få år yngre husmodren, Brita Salmela, kronan för alla gårdsvärdinnor vida omkring, hon, som förr vid sina blomstrande trettio år följt sin man till Stockholm, varit bjuden till slottet och fått taga kung Fredrik i hand, när Salmela med öfriga riksens ständer stod fadder åt arfprinsen. Han återfann gårdssönerne, de fordne ynglingarne Mathias och Lauri, som kraftige män med hustrur och barn, ja, han anade, att de två vackra, gladlynta flickor, hvilka nu serverade grytans goda gröt i rymliga fat för middagsbordet, voro inga andra, än hans förra rödnästa lekkamrater, Mathias Salmelas ljushåriga dotter Ilta, som så gerna visade sina hvita tänder, och fosterdottren i huset, den brunögda, öfverdådiga Helka. En skara barn och nye tjenare hade tillkommit på de sju|377| åren, bland barnen en liten döfstum gosse, Sikku (Sixtus), son till Mathias Salmela. Göran förstod hans olycka, tog honom på sitt knä och lät honom beundra sitt ur. Der fanns bland det unga slägtet äfven en vän från längst förflutna tider, husets hedersgäst, den 90:årige inhysingen och karolinen gamle Posti, som fordom varit den längste vid bordet och nu satt, krökt under årens börda, på sin gamla plats vid husbondens sida bredvid det låga fönstret. Endast Sipuri Sara, rotgumman, saknades på sin förra sjelfskrifna plats vid nedra bordsänden, och den i hela byn så välbekante tiggaren Zefanias, Seffa benämnd, sågs icke mera sitta på stubben vid ugnen. Någonting skulle de sju åren sopa bort från jorden, och de hade varit skonsamma, de hade undanstädat de fattiga spånorna, men lemnat timret qvar att mogna för Herrens skördar.

380 Om Göran föreställt sig, att en ung officers inträde skulle väcka ett ofantligt uppseende i den tarfliga bondstugan, fann han sig mycket besviken. Ingen rörde sig från sin plats eller lät störa sig i sin målro; endast Ilta, som rörde sig fram och åter i sysslorna, röjde en plats åt den nykomne på bänken vid eldstaden. Anblicken af en officer var ej mer något sällsynt i Artsjö.

381 – Tack för sist, fader Thomas! – utropade Göran muntert och räckte sin hand åt den gamle husbonden. – Gud signe er, mor! Alltid lika präktig, som när ni förr neg för kungen. Der bredvid Helka hade jag fordom min plats, och kanske har ni ännu en mujka qvar för en hungrig pojke?

382 Värdinnans skarpsynta öga igenkände genast den forne vildbasaren. – Det är Yrjö, – nickade hon åt sin gubbe, men ihågkom strax den höflighet hon lärt sig i Stockholm och tillade: herr Yrjö.

383 Det undgick ej Göran, att hon betraktade honom med en förvåning, som nästan påminte honom om drakens blick vid deras möte på Nattsjö.

384 – Ingen herre här, – fortsatte han i samma muntra ton och räckte sin hand åt barndomsvännerne. – Se på gamle Posti, som ännu slåss till sista man! Och Mathias! Och Lauri! Och Annika, lika ung som för sju år sedan! Och Ilta ... nej Helka ... nej Ilta ... Tusan, flickor hvad ni ha blifvit långa och vackra! Mins du, när du klöste mig för att jag sotade din lappdocka svart i|378| rian! Och mins du, när jag föll i brunnen och ni två hissade mig som en groda, upp med brunnshinken?

385 Gamla minnen och godt skämt finna en genväg äfven till den fåordige, slutne Finnens hjerta. Mottagandet blef hjertligt och så utan krus, att Göran snart var en hungrig gäst vid mujkor och gröt. Jack stöflade in, han behöfde ej presenteras, ej bjudas; han gaf sig knappt mödan att helsa Guds fred, innan han dunkade ned på bänken vid bordet. Det skulle vara Salmelas grytor och fat, för att icke ens två sådane landsvägsriddares aptit efter ett dygns fasta, vakor och skogsäfventyr måtte förorsaka en gästfri värdinna någon förlägenhet.

386 Efter middagen blef mönstring med rekryterne och fortsattes följande dagen. Göran var ömsom mönsterherre, ömsom tjufpojke. Understod sig en för detta lekkamrat att fubbla i exercisen, – fältväbel, låt gifva honom tjugu på ryggen! Efter mönstringen hette det: se här en tuggbuss, var glad igen, Pekka! Mins du, när vi stulo rofvor i Petoses backe? – Ingen pojke kunde då eller senare få i sitt hufvud, att plundring af rofvor hemföll under ordalydelsen af det sjunde budet.

387 På aftonen denna andra dag, en lördag, var mönstringen afslutad, och korporal Hugg hade fått ordres att med rekryterne afgå till Elimä, der de skulle inmönstras. Gårdsfolket hade församlats till den gemensamma aftonbönen; husfadren hade tillagt en ur hjertat gående fredsbön och Jack hade låtit höra sin omusikaliska stämma i psalmen. Göran kände sig besynnerligt varm om hjertat. Det var länge sedan han hört ett fridens ord från andra läppar, än fältpredikantens, hvilken så sirligt och städadt brukade deklamera sin lexa vid gudstjensterna.

388 Qvällen var ledig. Jack begagnade tobak i alla former, hvartill den fine herr Göran aldrig kunde förmå sig, och hade bjudit sin morbror riksdagsmannen en pipa af de »fem blå bröder», som vid denna tid voro en rar lyxartikel. Man satt ute på bänken vid trappan. Juniqvällen var daggig och klar, allt arbete slutadt för veckan, göken gol i björken vid beteshagen, och på den blanka fjärden af Pyhäjärvi plockade svanorna sina hvita vingar i aftonlugnet.

389 – Hvad är detta för en ny tillbyggnad vid sidan af loftet? Är det ett boningsrum? – frågade Göran, som fästade sig vid alla i gården tillkomna nya förändringar.

|379|

390 – Ja, – var det korta svaret.

391 – Och hvem bor der? Jag tyckte mig se ett blekt, skäggigt ansigte i det lilla fönstret betrakta rekryternes marsch.

392 – En sjuk herre, – svarade riksdagsmannen lika kort och i en ton, som afböjde vidare frågor.

393 Men Göran var nu i sitt pratsamma lynne. Han hade undfägnat Salmelas värdinna med allt hvad hon velat höra om honom sjelf och litet mera dertill. Han hade förnyat alla gamla bekantskaper och knutit nya vänskapsband. Han hade språkat med gamle Posti, medan denne band på sin notkil, om karolinernes krigsbruk och särdeles deras berömda konst att med ett djerft anlopp mot fienden rida kull både häst och karl. Han hade lockat Ilta och Helka att åter visa deras blänkande tandrader i äkta friska flicklöjen och icke ens försmått att pröfva om gårdens trafvare fann sig förnärmad af att bära en dragon i sadeln. Nu hade han beslutat finna en nyckel äfven till den gamle riksdagsmannens väl tillåsta språklåda och fortsatte, utan att låtsa märka det snäfva svaret:

394 – En sjuk herre, säger ni? Är det gamle assessor Barkenfelt? Han säges ha flyttat någonstädes på landet.

395 – Nej.

396 – Fader Thomas, – sade löjtnanten efter en stunds tystnad, för att ombyta samtalsämne, – tag ej illa upp att jag frågar. Jag har varit som barn här i gården; jag känner ju hela er slägt, utom er äldste son, som i min barndom var borta utrikes. Lefver han än? Jag vill minnas han hette Thomas, som ni?

397 Jack blinkade betydelsefullt åt sin löjtnant, och när denne ej tycktes fatta meningen, anmärkte kornetten, att hästarne flöjat in i den nyss sådda kornåkern.

398 – Ilta! – ropade riksdagsmannen.

399 Icke en, utan två hurtiga flickor efterkommo denna kallelse och voro snart i språng för att bortjaga inbrottstjufvarne. Göran reste sig. Det var lika omöjligt för honom att vid en sådan anblick stadna overksam, som fiskmåsen kan likgiltigt se en löja spritta i vattenbrynet.

400 Salmela lade med ett sträft smålöje sin hand på hans skuldra. – Här i gården behöfva döttrarne intet biträde ... och inga grannlåter.

|380|

401 – Det är en bra fuchs, den der, – återtog löjtnanten, slagen ur fältet. – Jag skulle värdera honom till 80 riksdaler godt mynt. Vill ni sälja honom åt kronan?

402 – Kronan tager hvad hon behöfver, utan att fråga priset. Vi få ju betaldt i papperslappar.

403 – Har ni lidit förluster på kriget?

404 – Krig är ingen barnlek för bonden, – svarade riksdagsmannen tålmodigt. – Något skall man fördraga. Jag är född i en granriskoja vid Hietana berg i stora ofredens dagar; far låg slagen uti vår brända by, mor lefde af tranbär och renmossa i ödemarken. Posti mins bättre den tiden. När jag var i mina bästa år, kom Ryssen i landet under husaråren; han brände icke den gången, han tog endast kor, hästar och får, och det var mot generalernas vilja. Nu ha vi inqvarteringar och transporter, kronan tager hö, spanmål, hästar och karlar. Det kunde vara värre än så. Grödan står skaplig, kungen går med i kriget. Gud välsigne kungen och hålle honom vid regementet mot adelsherrarne. Bonden står på hans sida.

405 – Ni har varit med om frihetstiden, – genmälde ynglingen varmt. – Medgif, att kungen icke skall röra vid folkets lagliga frihet. Det var ett styggt tilltag i vintras, det der papperet, som kallas förenings- och säkerhetsakten.

406 – Var det? – menade riksdagsmannen med sitt orubbliga lugn, i det han knackade sin korta masurpipa mot stenen. – Jag förstår; herrarne tyckte ej riktigt om det. Först tog kungen ifrån dem många blanka guldmynt: franska, engelska, ryska; det var ju en tid lofligt att sälja rikets välfärd. Sedan ville kungen ej godvilligt låta afsätta sig från regementet. Ändtligen tog han makten från herrarne; ja, tänk, att de ej mer få underhandla med fienden! Sådan kung är han, att han understår sig regera. Det tycka herrarne är mot friheten, men bonden tycker, att så skall det vara. Jag har varit med om den ena friheten och den andra. Skall jag välja mellan kungsstyrelsen och herrestyrelsen, svarar jag: när kungen råder, får bonden sitt. Men herrarne ha en annan mening. Fråga kapten Mörk på Nattsjö, han är den rätte.

407 – Kapten Mörk? På Nattsjö, här österut i Elimä skog? Känner ni honom? – frågade Göran, hvars tankar plötsligt fingo en annan riktning.

|381|

408 – Hvem har icke sett ufven i bergsskrefvan? Det är nu mer än tjugu år, sedan han flyttade hit, köpte ett ödeshemman och byggde ett lusthus efter sitt sinnelag. En underlig herre.

409 – Vet ni om han har några barn och hur han behandlar dem?

410 – Vet icke. I kyrkboken står intet annat, än att hustrun begrofs för tretton eller fjorton år sedan. Hon dog hastigt, sades det, och begrofs med stor ståt dagen efter. Det var enda gången någon såg kaptenen i kyrkan. ... Yrjö ... jag förstår mig icke på fina talesätt, jag kallar löjtnanten som jag förr varit van ...

411 – Tack, fader Thomas!

412 – Nåväl, Yrjö, det rinner mig något i hågen. Har han rena papper i Anjala saken?

413 – Jag har nyss blifvit befordrad, – svarade löjtnanten undvikande.

414 – Godt, vi skola då tro, att här är det klart, som på andra håll är i dimma. Så vill jag säga honom, att om han vid marscherna skulle stöta på kapten Mörk, så gif hästen sporrarne och se ej tillbaka. Kom icke den karlen en half mil nära. Det har sina skäl.

415 – Har han varit inblandad i Anjala saken?

416 – Kanske, kanske icke. Det är lifssak, och man skall akta sig att yttra något utan bevis. Länsman Kallio är på spaning; jag tror ej han funnit något, men icke vill jag gifva en utsvulten häst för Nattsjö gård. När sker återresan?

417 – Ännu i qväll. Tjensten kallar mig till Lovisa.

418 – I morgon är söndag. Vill ej Yrjö höra vår nye prest? Han kan lära unga och gamla två nyttiga ting: frukta Gud och ära konungen.

419 – Ni behöfver ej lära det, fader Thomas. Jag är en skolgosse. Gud gifve jag visste för hvad jag lefver.

420 – Vid hans ålder är man en gräshoppa, Yrjö. Men det är inte alltid sommar i skogsbackarna. Man måste berga till hösten ett godt samvete och en ärlig lifsgerning. Han är krigsman, jag bonde. Han bygger gärdet, och jag sår tegen. Gärda kring landet en fast mur, att åkermannen må så sina tegar i fred!

|382|

12. Gåtor och nycklar.

421 Ännu samma qväll satt Göran Ros, åtföljd af Jack och två dragoner, till häst på den väg, som från Artsjö leder söderut mot Lappträsk och Lovisa. Knappt hade han vändt ryggen åt Salmela gård och byn, innan åter Vernas gestalt begynte i aftondaggen sväfva framför honom öfver granar och björkdungar, ständigt pekande åt venster till ödemarkerna. Den unge krigaren red en stund tankfull och tyst; hans beslut var fattadt, men krigsplanen ännu icke uppgjord. Allt hvad han sett och hört om den man, som spelade jättens rol i sagan, lemnade honom intet val öfrigt. Han måste befria Verna från detta odjurs våld; huru, det visste han icke ännu, men nästa morgonsol skulle se henne fri eller honom död.

422 Tankfull förde han handen till bröstfickan för att betrakta Vernas ros, som han bar i sin plånbok, när han märkte ett groft gult pappersblad, instucket i fickan. Han uppvecklade det och läste:

423 konsekvensändrat/normaliseratRid till Filppula, flodstranden, 400 steg norrom färjstället. En stor rödbrun sten, liknande en häst; vid dess sida en mindre sten, grå med en hvit fläck. Upplyft den mindre stenen. Det skall löna sig.konsekvensändrat/normaliserat

424 Ingen underskrift.

425 Huru hade detta papper funnit en väg till Görans uniform? Han räckte det tigande åt Jack, som likgiltigt läste dess innehåll, stack det i barmen och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Det angår länsman Kallio.

426 Jack hade något annat på hjertat, tvärt emot hans tystlåtna vanor. – Hvad skulle det tjena till att tala om den häst, som bröt benet af sig för tjugu år sedan? – började kornetten, likasom talande högt för sig sjelf.

427 – Hvilken häst? – frågade Göran.

428 – Thomas. Den yngre Thomas. Han, som skulle ärfva Salmela gård.

429 – Det har jag aldrig hört. Hvad var det om honom?

430 – Thomas var sprakfålen. Skulle få allt, blifva riksdagsman, likasom far, och mera dertill. När han var 18|383| år, skulle han gifta sig med rika Hetta från Viljamaa i Orimattila. Då gaf fadren honom Salmen-aitausspråk: finska hemman. Deraf tog han sig namnet Sundhagen. Hvad skulle en svensk officer taga sig för med ett finskt namn?

431 – Ja, hvad skulle det finska namnet Peura duga åt presten Peuronius? Men Sundhagen? Hvar har jag hört ett sådant namn? Sundhagen? ... Var det icke den galne kaptenen på Nattsjö, som sade till mig: ni heter ej Ros, ni heter Sundhagen? ...

432 – Thomas var vid min ålder. Före din tid. Vacker karl, ostadig, våghals; ville framåt i verlden. I stället att gifta sig till Viljamaa gård, rymde han till Borgå, tog hyra som sjöman. Det var nu engång i honom det gry, att han ville se sig omkring. Morbror vardt rasande. Gaf hemmanet åt Mathias. Hetta gifte sig med Kekälä Rietrik, som sedan körde in på svag is i Villikka sjö och lemnade Hetta med elfva barn.

433 – Bara elfva? Jag trodde att det var tolf. Men hur gick det med Thomas?

434 – Han hade godt hufvud, som fadren. Läste navigation, blef sjökapten. Tog tjenst på örlogsflottan. Råkade i dåligt sällskap. Började rumla. Måste ta afsked. Strök verlden omkring. Drunknade, hängdes eller dog i ett fattighus, ingen vet. Hvad skulle du röra i gamla sopor? Icke säger någon till den, som mist ena armen i qvarnen: hvar har ni glömt er andra skinnvante?

435 Vid dessa ord höll Göran stilla. Man hade kommit till den smala skogsväg, som ledde till ödemarkerna kring Nattsjö och på hvilken ryttarne fredagsmorgonen hade uppnått stora landsvägen.

436 – Jack, – afbröt Göran, – följer du mig?

437 – Hvad är det? Rider du dit?

438 – Ja. Klockan är nu tio. Vi ha tolf timmars tid. Klockan 1 äro vi vid Nattsjö. Klockan 4 eller 5 äro vi tillbaka i Artsjö och lemna Verna i din morbrors beskydd. Klockan 6 äro vi åter på väg, och klockan 10 i morgon förmiddag aflemna vi rapport i Lovisa.

439 – Hm, – mumlade Jack. – Väl uträknadt. Sparar hvarken folk eller kampar. Hvad skall det nu tjena till?

440 – Du har hört kapten Mörks meriter. Om jag icke befriar Verna, dödar det vilddjuret henne. Vill du vara med om en god gerning?

|384|

441 – Lagen vet ett annat namn för sådana gerningar. Lagen kallar dem hemgång, inbrott, qvinnorof. Kanhända något annat, jag är ej lagfaren.

442 – Möjligt. Jag skall befria henne.

443 – Hör nu, Göran, bevisa, att han vill döda henne! Kan du icke bevisa, heter det: inbrott, rån; miste lif sitt.

444 – Så? Du resonnerar? Du är rädd för din hals? Drag för tusan, karl, och tag dragonerne med! Jag rider ensam till Nattsjö.

445 – Jag menar, att vår väg går söderut.

446 – Din väg, men icke min. Jag är din förman, jag rider åt Elimä och befaller dig: marsch till Lovisa!

447 – Myteri, löjtnant. Spatten tage min häst, om han understår sig att flytta en framfot på andra vägar, än din. Har jag någonsin öfvergifvit dig, Göran?

448 – Se på en sådan uppstudsig kanalje! Det är sannt, när jag var fyra år gammal, fann du mig ensam och gråtande på en gata i Helsingfors.

449 – Du visste ingen bostad, intet namn, utom ditt eget. Sådan liten stackare! Allt hvad du visste om mor din var, att hon ofta gret.

450 – Derpå upptog du mig, som din egen son, förde mig till Salmela och så vidare. Men nu är jag din förman, gubbe, och kommenderar: marsch till Lovisa! Det vore väl attan svedda granater, om jag icke skall få dig att lyda.

451 – Göran, det är ett pojkstreck. Sväng om hästen, och jag skall lyda dig som en hund.

452 – Jack, min gosse, du är en bra dragon, du känner hvar prick i tjensten, men i hjertefrågor är du ett riktigt spenabarn. Lemna mig, låt mig falla, om så skall ske. Jag har då gjort något gagn med mitt onyttiga lif.

453 – Du falla? Prat! Du är född till general, du har ej rättighet att desertera ur tjensten. Jakob Peura är född till att rykta hästar.

454 – Alltså lyder du icke ordres?

455 – Kommer aldrig i fråga, sad’ mjölnarn om ärligheten.

456 – Marsch! – kommenderade löjtnanten. Och alla ryttarne redo in på skogsvägen.

457 De hade ej hunnit långt, innan de mötte två andra ryttare, som nalkades från Elimä sidan. Tiderna voro|385| osäkra, natten mulen och skogarne uppfyllde af desertörer från de stridande härarne. Båda ryttaretrupperna gjorde halt och spände hanarne på sina pistoler.

458 – Lösen? – frågade chefen för den starkare truppen.

459 – Gustavus! – svarade en bekant röst från den mindre manstarka.

460 – Vägen fri! – ljöd åter den unge löjtnantens stämma, och hans folk fick befallning att låta de mötande passera förbi.

461 Desse närmade sig med fingret på tryckpinnen och befunnos vara en herredräng i blå jacka samt en oformlig figur i tillknäppt öfverrock, filtstöflar, en kudde i sadeln och ett litet elegant flaskfoder hängande vid sadelknappen.

462 – Lurjus! – hördes nu Jacks hesa stämma i aftonskymningen. Kornetten förenade med sina många goda egenskaper äfven den sämre, att icke så snart kunna glömma oförrätter. Han hade igenkänt sin vederdeloman i äfventyret på Nattsjö, den snedmundte Mårten.

463 – Doktor Ekströmer! – utropade Göran på samma gång, ej mindre öfverraskad.

464 – Tag mig tandvärken, är det icke Göran Ros. Och min gunstig herre anfaller fredlige resande som en kosack! Högerom, marsch, denna väg bär till noli me tangerespråk: latin, hvilket på min latin betyder: hoppa icke dit, Wetterblom!

465 – Halt, gossar! – kommenderade löjtnanten. – Jag har ett ord att tala med doktorn.

466 – Nå, hvad är det? – begynte den gladlynte doktorn, sedan de båda ridit utom hörhåll för den öfriga truppen. – Hon mår väl och undanbeder sig all militärisk honnör. Nattsjö är barrikaderadt, balkongdörren väl tillbomad, och fängkrutet har fått tid att torka.

467 – Ni kommer således från Nattsjö? Och han har ännu ej dödat henne?

468 – Stickor heller! Jag red derifrån klockan 7 på aftonen och skulle nu vara i Lappträsk, om icke det der anatomiska missfostret fört mig en galen väg. Men låt oss nu tala ett förnuftigt ord. Jag förmodar, att min unge herre ämnar ännu en gång mäta sin barnklinga med den långa huggvärjan?

|386|

469 – Skratta ni, doktor! Ja, jag ämnar verkligen befria den olyckliga flickan. Jack har en morbror i Artsjö; hon skall föras i godt beskydd.

470 – Jaså, Petronius har en morbror? Det var verkligen mera förstånd, än jag trott honom om. Men, unge man, huru är det med ditt eget förstånd? Det är ett kuriöst ställe, detta Nattsjö. Goda frukostar, dålig nattro. Luften är så impregnerad med delirium, att en person med anspråk på vanligt vett knappt två timmar inandas denna förgiftade atmosfer, innan han känner sig kollrig. Ponera, att du lyckligen undkommer alla torra pistoler, alla galna huggvärjor, befriar en far från omsorgen om hans dotter och rymmer med henne till morbror Pumponius; hvad menar du Kaulbars säger derom? Och vänder du dig till Armfelt, som haft sina galanta äfventyr, så mins, att vi här ej stå på fientligt område. Folket muckar, man måste hålla på krigstukten. Alltså, min gosse, i dag äfventyr, i morgon krigsrätt. Kungen sjelf skulle ej kunna hjelpa dig, och jag skulle få den äran att intyga din ordentliga arkebusering.

471 – Det är mig likgiltigt.

472 – Hör på den! Och törs jag fråga hvem som ger min herre rättighet att befria en annans fästmö?

473 – Fästmö? Hvem skulle förlofva sig med ett döfstumt barn?

474 – Hvem? Till exempel en, som hoppas kurera flickan. Diagnosen ingifver en sådan förhoppning.

475 – Ni skulle verkligen? – utbrast Göran öfverraskad.

476 – Tusan, vill du höra det om igen? Göran, jag vill icke utmana dig, jag har kurerat dig för en lunginflammation, och man fattar vänskap för patienter, som taga reson. Men så mycket vill jag säga dig, att saken är afgjord sedan i dag på morgonen. Notabene om jag får flickan att höra och tala, hvilket är en probabilitet af 2 mot 3. Begriper du nu hvarför jag försummat min dyrbara tid i ugglenästet derborta, der man sannerligen behöfver en delikat kyckling och ett äkta portvin för att rädda den smula sundt förnuft man ännu har lyckan behålla på lager. Tycker du det är för bittida för mig att engång blifva rangerad karl?

477 Göran sporrade sin häst och tilldrog på samma gång så häftigt tygeln, att hästen stegrade sig.

|387|

478 – Nå, – fortfor doktorn, – rid nu din väg; hvarför rider du icke? Din skål, tappre löjtnant!

479 Vid dessa ord öppnades det eleganta flaskfodret, doktorn fyllde två slipade glas och räckte sin vän det ena, som preservativ mot nattkylan.

480 Det sjöd inom den unge krigarens bröst, men han kunde icke undgå att finna situationen löjlig, och han var känslig för åtlöjet. Utan att svara och utan att dricka, svängde han om sin häst, kommenderade truppen att följa och red i sporrsträck tillbaka till stora landsvägen.

481 Doktor Ekströmer, ehuru en skicklig ryttare, kände ingen lust att afvika från sina beqvämliga vanor för kärlekens pojkstreck. Han fortsatte i lugnt traf ridten åt Lappträsk och uppnådde denna ort vid midnattstiden. Här tog han in i ett godt gästgifveri och hvilade ut efter den besvärliga resan.

482 Följande morgon klockan 6 stod Göran Ros vid hans bädd. Dragonerne hade funnit för godt att rasta i samma by.

483 – Doktor, – sade Göran, numera betydligt lugnare, – tag icke illa upp min häftighet i går afton. Ni har alltid visat mig vänskap, och tro mig, jag är icke otacksam.

484 – Är det du, nattsvärmare? Nå, det gläder mig att se dig kurerad för kollern. Hvad säger Tibullus: fovet consilia noxspråk: latin, man gör alltid klokast i att sofva på saken. Sätt dig, min gosse; studera landshöfdingens intressanta kungörelser på väggen, medan jag ikläder mig en värdigare skepnad. Min reskantin står der bredvid den nedrökta kakelugnen. Servera dig det glas, som du försmådde i går; ett sådant vin dricka endast kungar och galningar. Jag underlät ej att fylla min flaska på Nattsjö.

485 – Ni nämnde i går, – återtog Göran, när den makliga toiletten var slutad, – ni yttrade ett par ord om en intimare förbindelse med familjen på Nattsjö. Skulle det konvenera er att meddela mig något om denna familj?

486 – Äro vi åter vid detta kapitel? Låt mig känna din puls!

487 Göran framräckte småleende handen, och doktorn fann pulsen tillfredsställande.

488 – Godt, – sade han. – Och du lofvar mig, att icke, när du åter sadlar din häst, förirra dig i de infama enrisbuskarna borta mot Elimä?

|388|

489 – Klockan tio i dag på förmiddagen bör jag aflemna min rapport till general Kaulbars.

490 – Tusan, då ha vi ej lång tid att berätta sqvallerhistorier. Jag skall vara så kort som en qväkares bikt. Du såg kanhända en markatta derborta, vid namn Rebecka?

491 – Jag hade den äran.

492 – Jag är van att umgås med alla slags odjur. Det kostade mig någon möda; men när det först gällde att kurera flickan och sedan att gifta mig med henne, trillade småningom det ena förtroendet efter det andra fram, som ärter ur spruckna skidor. Kapten Mörk ... så heter min blifvande svärfar ...

493 – Ja, jag vet. Fortsätt!

494 – Han tjenade i Sverige, men flyttade sedan öfver till Finland, som det troddes, för sina dueller. Ett lif mer eller mindre är en småsak för sådane herrar. Under en utrikes resa gifte han sig med en italienska, en operasångerska, Theresia Balbi. Du kan ana fortsättningen. Den unga damen hade haft många tillbedjare. Behöfs det mer för att blifva Desdemona åt en Othello?

495 – Han var svartsjuk?

496 – Som en afrikan. Han var svartsjuk på lefvande och liflösa ting. Hon älskade blommor och musik. Han tålde ej, att hon älskade något annat, än honom allena, slog cittran i stycken och kastade blomkrukorna ut genom fönstret. Nattsjö bygdes i vilda skogen för att lättare kunna bevaka henne. Ingen fick se henne, ingen besöka henne. Sådant der, Göran, retar en qvinna. Kom ihåg det, när du gifter dig!

497 – Han dödade henne?

498 – Vänta litet; så galen var han icke med vett och vilja. Det infama tyranniet hade sina följder; det der kan man räkna ut som matematik. Det förbjudna lockar ... tänk dig en sydländska, sammansatt af törnrosor och eld! Alltnog, en tid fördrog hon och led, men så begynte hon hata. Akta dig, Göran, för en qvinna, som hatar!

499 – Hon blef honom otrogen?

500 – Ja och nej; det vet jag verkligen icke. Men hon bedrog honom. Var han svartsjuk, så var hon listig. Han slog jerngaller för hennes fönster, han stälde sin säng om natten framför hennes dörr, och likväl bedrog hon honom.|389| Göran ... det är dumt att gifta sig. Jag tror vi göra klokast att alltid förblifva ungkarlar.

501 – Han hade då inga bevis?

502 – Nej, inga bevis, så fångvaktare han var. Han älskade och rasade i sex eller åtta år. Till slut brast det spända bandet; en ankarketting kan brista för mindre än så. Jag har glömt säga, att Anckarström hade två barn.

503 – Anckarström?

504 – Sade jag det? Nåväl, jag ämnade låta det vara osagdt, jag har gifvit mitt löfte derpå. Men hvad skadar det, om du känner hans rätta namn? Georg Anckarström, en farbror, tror jag, till den halfgalne gardeslöjtnanten Jakob Johan Anckarström. Slägten är af Wallonska bergsmän; der är jernmalm, bergskrut och grufmörker i dem. De hade, som sagdt, två barn, önskebarn, en gosse och en flicka. Gossen var nära fyra år, flickan ett och ett halft. Fadren kunde ej tåla pojken för en viss likhets skull. Jag kan säga dig det. Der hade funnits i Stockholm en marinlöjtnant vid namn Sundhagen ...

505 – Sundhagen? Är ni säker derpå?

506 – Alldeles säker. En vacker karl, hurtig och gladlynt; hade tjenat sig upp från simpel sjöman, rest mycket och stått i gunst hos signoran redan i Neapel. Alltnog, med eller utan skäl, fadren kunde ej tåla lille Georg ...

507 – Georg, säger ni?

508 Ja, den tiden brukade många uppkalla sina barn efter kungen i England. En dag bygde gossen dammar i bäcken ...

509 – Han bygde dammar i bäcken?

510 – Och plaskade i vattnet med uppvikna skjortärmar. Då kommer fadren dit och får se ett rödt märke på gossens högra arm.

511 – En röd strimma nedanför högra armbågen?

512 – Det är möjligt; ingenting är vanligare, än sådana fläckar i huden, jag skall en annan gång berätta dig huru de uppkomma. Nu hade kaptenen en gång råkat i tvist med Sundhagen på en maskrad, innan gossen var född; naturligtvis jalousi. Värjorna hade flugit ur slidan, Sundhagen hade fått en rispa i armen, och fruntimren hade förbundit honom. Du kan tänka dig, att kaptenen blef vild, när han såg den blodiga strimman på gossens arm. Hade|390| ej Rebecka råkat vara i trädgården, skulle gossen ej kommit lefvande upp ur bäcken.

513 – Och då lyckades hon förmå kaptenen att bortskicka gossen med en flintskallig man?

514 – Alldeles riktigt, med gamle Ramström. – Hvem har sagt dig det der?

515 – Fortfar! – hviskade Göran nästan ohörbart.

516 – Du är blek, min gosse, du har ridit för skarpt, du har vakat som en nattuggla. Nå ja, för att berätta vidare, blef signoran utom sig, när hon fick höra gossens bortförande, förbannade sin sköna röst, som först hade tillvunnit henne tyrannens kärlek, och bad i sitt raseri, att hennes dotter måtte bli stum, för att icke en dag få erfara modrens öde. Verna hade då redan sagt något ord, men hon fick kopporna, förlorade hörseln och upphörde att tala.

517 Göran teg. En enda tår droppade ned från hans ögonvinkel och föll osedd till golfvet.

518 – Från denna dag, – fortfor doktorn, – hade den sista skymten af lycka försvunnit från detta osälla hus. Någon tid derefter erfor eller inbillade sig kaptenen, att Sundhagen visat sig i närheten af Nattsjö. En höstnatt, när den svartsjuke mannen, efter sin vana, postade beväpnad utanför huset, – han sof aldrig mer om nätterna, – såg han en gestalt, höljd i en kappa, smyga sig bakom trädgårdens löflösa häckar. Han trodde sig igenkänna Sundhagen ...

519 – Det är nog. Jag begär ej att veta mer.

520 – Skadar icke, min gosse; det skall lära dig, att om du olyckligtvis gifter dig, aldrig blifva en annan Othello. Kort sagdt, kaptenen gaf eld och träffade, men icke Sundhagen, utan sin hustru.

521 Göran vände sig bort.

522 – Ja, se så galen kan en karl blifva af svartsjukans inbillningar! Saken tystades ned, men från denna stund blef kaptenen en menniskohatare. Halfförryckt var han förut, stormgalen blef han efteråt. Han hade nu endast flickan, och någonting måste man älska i verlden. Han slösade på henne blommor och dyrbarheter, hon skulle måla och spela cittra ... Ramström lärde henne några grepp i de strängar hon icke hörde ... men hon skulle icke bedraga fadren, som hennes mor gjort, hon skulle aldrig utan|391| hans vetskap se någon främmande, och vid minsta försök till frihet stängdes hon in i ett mörkt fängelse. Der har du gåtan af Vernas uppfostran ... Men hvad går åt dig, gosse? Är du från vettet? Se på den, han snyftar ju som en skolpojke i secunda efter två dussin plaggor!

523 Görans undertryckta sinnesrörelse hade ändtligen gifvit sig luft. Han betäckte ansigtet med sina händer och svarade icke.

524 – Aj, för tusan! – utropade doktorn, som plötsligt trodde sig ha funnit förklaringen till ett så ovanligt utbrott. – Hvem hade trott hennes nåds riddare om att i tre dagar vara betagen uti en vanlytt flicka? ... Göran ... min raske, hederlige Göran, se upp, var karl! Strunt i sorgen, det är då rakt ingenting att lipa för. Jag skulle vara förlofvad, jag, Ekströmer, som känner hvar muskel, hvar nerv, hvar hysterisk blodvallning i det bräckliga kärl man kallar en qvinna! Jag, som alla dagar kurerar sådana spindelväfvar för migrän, tandvärk, mask, spasmer etcetera, etcetera, jag gifta mig! Allt annat! Tokprat var det, för att du icke skulle rida i varggapet till det ursinniga Nattsjö. Nå, vill du ha flickan? Gerna för mig. Tag henne, kyss ihjäl henne, ät upp henne som en stekt rapphöna med gurkor och lingonsylt! Jag skall blifva marskalk på bröllopet, bota lilla frun för migrän och förskrifva prinsens droppar åt första pojken, när han får tänder.

525 Om doktorn väntat solsken, utrop och omfamningar till lön för detta sitt ädelmod, fann han sig snart bedragen. Göran beherskade sig, upplyftade mot honom sina ännu tårfyllda ögon, tryckte hans hand och sade:

526 – Tack, jag förstår er. Men ni misstager er, doktor. Om jag ett ögonblick varit svag, så är det icke ni eller er förlofning, som varit skulden dertill. Handla så, som ni finner förenligt med pligt och samvete. Jag är åter densamme, som jag var för tre dagar sedan ... rikare eller fattigare, huru man tager det ... men mer än någonsin beredd att bortkasta mitt lif som en utskjuten förladdning. Farväl ... Min häst, Jack! Vi ha ej en qvart att förlora.

527 Doktor Ekströmers underläpp sköt betydligt fram om den öfra. – Hvad går åt pojken? – upprepade han och tog sig en pris. – Nej, det är då förgjordt, att näst gamla qvinnor finns intet krångligare här i verlden, än unga karlar.

|392|

13. Kaipiais.

528 Sommaren 1789 lemnade lika litet i Finland, som i den öfriga verlden, någon tid öfrig för hjertats ömmare känslor. Göran Ros hade aflemnat sin rapport om mönstringen och på aftonen uppvaktat sin gynnarinna, generalskan Kaulbars. Hon hade skämtande frågat honom, om han redan lyckats fullgöra sitt riddareprof för Cecile Almskölds handske. Han hade svarat henne, icke fullt med sitt förra glada lättsinne, att han verkligen stormat ett slott, funnit en förtrollad prinsessa, besegrat en drake och stridt med en jätte, men ännu icke lyckats befria den sköna prinsessan. Derpå hade beskyddarinnan med ett lätt slag af solfjädern uppmanat honom att fortfarande vara sin riddarepligt trogen, att, efter fullständigt utfördt prof, föra till henne den befriade fången och mottaga sin belöning, – om han dåmera åstundade den. Hvartill Göran svarat, att hennes nåd kunde vara förvissad om hans trohet: han skulle möjligen eftersträfva den befriades vänskap, men ej hennes hand.

529 – Jag litar på er, min tappre riddare, – hade då generalskan genmält med en varm blick och med mera allvar än förr, – och till ett bevis derpå har jag utverkat åt er en anställning som adjutant hos min man, generalen. Ni bör veta, min vän, att Kaulbars har fiender, som göra allt för att störta honom och beröfva honom konungens gunst. Hans ställning kan endast betryggas med framgångar i fält; ett nederlag vore hans säkra fall. Se der, bäste löjtnant, hvarför jag önskar, att han må omgifvas af pålitlige vänner. Lyckan kan ingen binda vid sina fanor, men alltid äran. Min man skall icke svika sin pligt, och jag hoppas, att trogne, modige krigare skola förhjelpa honom till segern. Men i alla händelser, löjtnant, vill ni lofva mig att anse er chefs ära lika dyrbar, som gällde det eder egen?

530 – Ja, ers nåd, – hade Göran svarat, – jag känner mig stolt öfver detta förtroende. Jag förstår, att det gäller lifvet; jag står till er disposition.

|393|

531 Generalskan hade då tryckt hans hand, han hade aktningsfullt fört hennes till sina läppar, och de hade åtskilts, för att en dag återse hvarandra under mycket ändrade förhållanden. Det var en qvinnas egoism, men en högsinnad egoism, i det lifsfarliga uppdraget åt en ung adjutant att skydda sin chefs ära.

532 Kriget var i full gång. Det flammade icke upp i höga, förhärjande lågor, det sprakade som en skogseld än här, än der öfver gränstrakterna. Den 3 Juni lemnade konungen Stockholm, red med skjutshäst öfver Åland och ankom den 5 Juni i en liten båt till Åbo. Kort derefter befann han sig vid högqvarteret i Borgå. Han hade 13 000konsekvensändrat/normaliserat man vid Kymmene, icke fullt 6 000konsekvensändrat/normaliserat under Stedingk i Savolaks och lika många på finska skärgårdsflottan. Med sina 19 000konsekvensändrat/normaliserat till lands ville han taga Nyslott, Fredrikshamn och Viborg, medan flottan skulle taga eller förstöra Kronstadt. Oaktadt förra årets så grymt besvikna förhoppningar, hade Gustaf III ännu mod att drömma om hastiga segrar. Han hade icke öfvergifvit sig sjelf, när alla tycktes öfvergifva honom. När Finland tycktes svigta under hans fötter, hade han kastat sig i Sveriges armar och icke bedragit sig. Nu kände han äfven Finlands mark så fast som graniten under sin fot; nu bars han framåt på folkets skuldror. Troheten skulle godtgöra hvad förräderiet brutit.

533 Statsmannen, som genomdrifvit förenings- och säkerhetsakten, skalden, som svärmade för teatern, trodde sig nu vara fältherre och räknade miste, som han vanligen räknade, men lyckades slutligen få plus och minus att motväga hvarandra. Man har starka skäl att betvifla Gustaf III:s räknekonst, men man har icke skäl att betvifla hans mod.

534 Den stora ryska makten föraktade motståndaren och trodde sig påtagligen hafva emot sig 1788 års Sverige. 15 eller 16 000konsekvensändrat/normaliserat man, stödande sig på Viborg, troddes vara tillräckliga att mota det nya angreppet.

535 Men om de ryska stridskrafterna voro svaga, voro de svenska och finska vanmäktiga genom sin splittring. Hela detta års fälttåg upplöste sig i små strider vid den sönderhackade, af sjöarna genombrutna gränsen. Den odödliga hjeltebragden vid Porrasalmi den 13 Juni förmådde icke hindra Ryssarnes framträngande i Savolaks. Konungen|394| beslöt då att framtränga i den ryska härens rygg öfver Kymmene till Villmanstrand.

536 Några få antydningar torde vara tillräckliga att belysa skådeplatsen för gränsstriderna i 1789 års krig.

537 Gränsfloden Kymmene utströmmar strax nedanom 61:sta breddgraden ur den sista af de många och stora sjöar, hvilkas vatten han bär till hafvet, och störtar sig der från norr till söder, något bugtande åt öster, utför en sluttning af mer än 5 svenska mil, ned emot Finska viken. Hans stora vattenmassa är, till följd deraf, ganska strid och stupar ofta i väldiga forsar, som vid Anjala erbjuda betraktaren ett icke högt, men brant och imponerande fall. Mellan dessa forsar utbreda sig jemförelsevis farbara lugnvatten, äfven de snabbt strömmande och mångenstädes besådda med öar, holmar och klippor. Dessa vatten äro nu, nästan hela sommaren, uppfyllda af stockflottor, som nedflötas utför elfven och betäcka stränderna med deras i forsarna afskalade bark. Men vid tiden för denna berättelse voro sågarna ännu i sin barndom och lugnvattnen tjenade, bättre än nu, till öfvergångsställen mellan de båda flodstränderna.

538 Icke fullt två mil söderom Kymmenes utlopp ur Pyhäjärvi sjö bryter sig floden väg genom Stängselåsen, och här framila i våra dagar bantågen på en jernbro vid Kymmene station, hvarefter de fortsätta sin väg åt Viborg och Petersburg långs den breda åsen, med en middagsrast vid Kaipiais station. År 1789 voro framtågande arméer hänvisade blott till landsvägarne, och dessa utmynnade vid flodstränderna på de punkter, der lugnvattnen gjorde en öfvergång möjlig på bro eller färja. Sådana strategiskt vigtiga punkter voro, räknade från norr till söder, Filppula, Värälä, Ummeljoki, Anjala m. fl. sydligare på svenska flodstranden samt Kouvola, Viiala m. fl. på den ryska. Från Kouvola gick stora landsvägen österut till Villmanstrand, från Viiala och Anjala deremot åt sydost till Fredrikshamn. Antingen det gällde försvar eller anfall, voro således dessa punkter de vigtigaste vid elfvens nordligare lopp. De sydliga öfvergångsställena vid Kymmenes utloppsarmar kunna vi här förbigå.

539 Den 18 Juni gick gardet från Lovisa till Elimä. Den 20 Juni flyttades konungens högqvarter från Borgå till Peipola. Midsommarsolen såg honom gå öfver Kymmene|395| elf och slå läger på fientliga området vid Kouvola by, der vägen gör en tvär bugt åt öster och följer landåsens sträckning till Villmanstrand. Der är åter samma Stängselås, samma Salpausselkä, hvilken afstänger höglandssjöarna i norr såsom vallen af en damm och hindrar dem att öfversvämma de lägre liggande bördiga slätterna af sydvestra Karelen. Denna ås, genom hvilken Kymmene bryter sig fram och der nu jernvägen linierar sandmon med sina enformiga skenor, bildar en temligen jemn kamm af 2 till 4 000konsekvensändrat/normaliserat alnars bredd och omgifves nedanför sluttningarna af skogar, sjöar och kärr.

540 Här ryckte konungen fram, för att med en djerf marsch framtränga i den ryska härens rygg, och fann den 28 Juni på morgonen fienden stängande vägen med 6 kanoner på åsen vid Uttis malm. Det var en liten, men rask affär mellan två boxare på en spång; det gällde att skuffa ned hvarandra utför branten i träsken. Svenska hären, – det var mest svenska trupper, – splittrad, som vanligt, för att bevaka den långa floden, utgjorde knappt 2 500konsekvensändrat/normaliserat man, den ryska styrkan knappt 2 000konsekvensändrat/normaliserat. Artilleriet framryckte på vägen, infanteriet på sluttningarna kringgick fiendens position och efter en liflig, hårdnackad eld på båda sidor tvangs fienden att retirera till Kaipiais. Det är om denna glada strid »soldatgossen» sjunger:

konsekvensändrat/normaliseratPå Uttis malm för Gustafs land

Min farfar dog med svärd i hand.konsekvensändrat/normaliserat

542 Men om konung Gustaf förstod att segra, förstod han icke att begagna sin seger. En snabb marsch på Villmanstrand skulle, enligt samstämmande intyg, gifvit fälttåget en afgjordt lycklig vändning genom att afskära den ryska hären i Savolaks från dess förbindelse med Viborg. Men segraren retirerade, gick tillbaka till Kouvola, till Viiala, der han fruktade fiendens öfvergång, och derifrån åt sydost till Liikkala, för att göra en ändamålslös diversion mot Fredrikshamn. Här blef han, sedan han undanträngt en fientlig kår, stående i tre veckor overksam under den gynsammaste årstiden.

543 Göran Ros hade åtföljt Kaulbars fördelning till Heinola, utan att möta fienden, när chefen mottog konungens ordres att åter marschera söderut och fördrifva fienden från|396| Kaipiais, der denne befarades hota svenska arméns venstra flank. Kaulbars kom den 13 Juli med 2 000konsekvensändrat/normaliserat man till Kouvola, fick löfte om en förstärkningoriginal: förstärkniug af 1 500konsekvensändrat/normaliserat man under Friesendorf från Liikkala och marscherade dagen derpå till Uttis, samma väg, der konungen segrat och retirerat två veckor förut. Det var samma dag, som Bastiljen stormades.

544 Den 15 Juli på morgonen stod Kaulbars framför Kaipiais österom Uttis, allt på samma breda ås med träsk och moras på dess båda sidor. Men Ryssarne hade här intagit en fastare ställning, än vid Uttis; de hade nedhuggit skogen framför sin front och uppfört skansar med artilleri tvärt öfver åsen. Kaulbars tvekade likväl icke ett ögonblick att anfalla dem. Hans artilleri körde fram på vägen och öppnade en häftig eld, medan Helsingarne till venster, Elfsborgare och Östgötar till höger på sluttningarne, blottade för fiendens eld, trängde fram för att kringgå hans flanker.

545 Det vardt en djerf och blodig strid. De ryska kulorna hade öppet fält, de splittrade trädstubbarne, bortsopade ljungen och fällde man efter man af de anfallande, hvilka, än krypande, än springande, än snafvande öfver stenar och trädstammar, närmade sig i oordnade leder. Gång efter gång måste de vända om eller kasta sig ned på marken. Fienden såg det, framryckte ur sina skansar och öfvergick i sin tur till anfall.

546 Göran Ros var än i hetaste elden, än åter vid chefens sida, för att mottaga och framföra hans befallningar. Vid middagstiden hade två hästar stupat under honom och han besteg, sjelf oskadd, den tredje, när Kaulbars sade till honom:

547 – Det går icke. Friesendorf hörs icke af, Östgötarne anfallas af en öfverlägsen styrka. Rid till högra flygeln med ordres att retirera!

548 – Ers excellens, – sade adjutanten och gjorde honnör, – gif mig tjugu dragoner af artilleriets betäckning, och jag skall förskaffa Östgötarne luft!

549 – Tag dem! – sade Kaulbars, hvilken hvarje ögonblick riktade sin kikare mot skogen till höger, der den efterlängtade förstärkningen borde uppträda och afgöra striden.

550 Göran högg in med sina tjugu dragoner, hans tredje häst sårades af en kula i benet, hans kyller uppslets af|397| ett bajonettstygn, fyra af hans dragoner störtade ur sadeln, men Östgötarne fingo andrum och begynte åter att rycka framåt.

551 – Det går! – utropade han, ridande tillbaka och redan på långt håll saluterande chefen.

552 – Åt fanders går det, herre! – ropade chefen vredgad emot honom. – Hälften af vårt artilleri är demonteradt, och Friesendorf hörs icke af.

553 – Vår tolfpunding derborta har förlorat ett vagnshjul; det kan hjelpas! – svarade adjutanten, fick några man med sig och ersatte det sönderskjutna hjulet med ett oskadadt från en nedskjuten vagn. Snart hördes den tystade kanonens stämma åter muntert deltaga i leken, och dess första kula bortsopade en framryckande pluton af det fientliga infanteriet.

554 – Det går! – ropade Göran åter vid chefens sida. – Fienden retirerar!

555 – Herre, – svarade chefen, rörd af den unge krigarens mod, – ni vore karl till att ensam storma fiendens skansar. Men ni skall också snart vara ensam. Helsingarne på venstra flygeln hålla ej längre ut, och Friesendorf hörs icke af. Rid dit ned, och gif ordres att retirera!

556 – Ingen reträtt, ers excellens! – utropade adjutanten i en gladlynt ton, som betog hans ord det förmätna i insubordinationen. – Här finnas ännu tjugu dragoner af betäckningen till disposition; gif mig dem, och jag ansvarar för Helsingarne.

557 – Tag dem! – svarade chefen med blandade känslor af hopp, förtviflan, beundran och vrede. Han riskerade förlusten af sitt artilleri, om fienden oförmodadt bröt fram på landsvägen, men ännu i sista minuten väntade han den olycksalige Friesendorf och omfattade begärligt hvarje utsigt att uppehålla striden till förstärkningens ankomst.

558 Göran gaf sin häst sporrarne; det sårade djuret segnade till marken under sin börda. En lös dragonhäst, hvars ryttare stupat, flöjade skygg vid sidan af vägen. Han fångades, Göran var ånyo i sadeln och red i spetsen för sina nya tjugu dragoner in i ljungen på norra sidan af åsen. Kaulbars, numera endast omgifven af sina betjenter och|398| en fåtalig stab, såg ynglingen försvinna i krutröken och mumlade vid sig sjelf:

559 – Min hustru hade rätt. Pojken duger till annat, än att anföra gavotten.

560 Aflägsna hurrarop och en fördubblad gevärseld på venstra flygeln läto snart generalen ana, att Helsingarne höllo stånd, att de till och med vunno terräng. Striden svigtade fram och åter, häftig, hårdnackad, utan afgjord framgång för någondera sidan. Timmarna gingo, det led mot qvällen, och inga räddande bajonetter visade sig till höger i skogen. Då begynte slutligen först den utmattade högra flygeln, snart äfven den likaså dödströtta venstra svenska flygeln att vika. Krutsprängda, blodiga, med uniformer, som slitits i trasor af busksnåren, återvände de glesnade rotarne af det svenska infanteriet till landsvägen och ordnades der till det numera oundvikliga återtåget.

561 – Hvar är löjtnant Ros? – frågade generalen de få från venstra flygeln återkommande dragonerne.

562 – Stupad, – svarade en.

563 – Sårad, – inföll en annan.

564 – Han föll, när vi ville taga medlersta skansen, – rapporterade en tredje dragon med handen vid pannan.

565 Ambulanserna befunno sig vid detta fälttåg i ett ganska bristfälligt skick; ingen hade tid att tänka på sårade eller döde. Anfallet var tillbakaslaget, striden förlorad, och klockan 9 på aftonen anträddes reträtten. Den oroades hela natten af förföljande fiender, och general Kaulbars skattade sig lycklig att den 16 juli klockan 6 på morgonen åter befinna sig med sina slagna trupper i Kouvola. Svenskarne hade förlorat på slagfältet 265 man, utom förspridde och lätt sårade, hvilka på omvägar genom skogarna senare uppnådde sina bataljoner.

566 En gåtlik tilldragelse är förenad med minnet af detta de svenska vapnens nederlag, hvilket så mycken tapperhet ej kunnat afvända. Öfverstelöjtnant Friesendorf hade afmarscherat med sina 1 500konsekvensändrat/normaliserat man för att understöda Kaulbars. Han genomtågade oländiga trakter, hvaraf marschen fördröjdes, men hann likväl på den utsatta dagen till Enäjärvi sjö ½ mil söder om Kaipiais, när han fick ordres att vända om och verkligen vände om. Hvem gaf honom dessa ordres? Det är icke bekant. Det ser ut, som om|399| generalskan Kaulbars’ fruktan för hemliga ovänner ej varit gripen ur luften.

567 För Kaulbars hade nederlaget smärtsamma påföljder. I Kouvola hotades han af ryska hufvudstyrkan under general Michelson, blef tvungen att lemna det fientliga området och öfvergick floden vid Värälä. Här fråntogos honom Helsingarne jemte Elfsborgarne, och, när han, sålunda försvagad, anfölls af den öfverlägsna fienden, nödgades han den 21 Juli retirera söderut långs högra flodstranden till Ummeljoki.

568 Konung Gustaf vardt mäkta förgrymmad öfver denna reträtt, som blottstälde hans venstra flank, då ingenting numera hindrade fienden att öfvergå floden vid Värälä och intränga på svenska området. Endast en hastig marsch från Liikkala till Anjala, der han öfvergick Kymmene, kunde rädda denna hans återtågslinie. Michelson följde efter och började från venstra flodstranden vid Anjala beskjuta det svenska lägret. Följden var, att svenska armén från dess stolta offensiv på fientlig mark blef trängd tillbaka och nödgades försvara sig på sitt eget område.

569 Öfverste Hamilton sändes genast till Ummeljoki att afsätta Kaulbars och der öfvertaga befälet. Detta var icke nog; Kaulbars blef ställd för krigsrätt och dömd till döden. Hamilton, en tapper krigare, och Klingspor – den för Finland 19 år senare så olycksbringande Klingspor – blefvo generalmajorer, den senare för att han lyckats berga arméns förrådsmagasin vid Anjala.

570 Rätta orsakerna till Kaulbars onåd och stränga dom äro icke klara. Han hade anfallit vid Kaipiais, utan att invänta förstärkningen; men denna var honom lofvad och han stred i tolf timmar under förväntan derpå. Hvarför fick han vänta förgäfves? Hvarför fråntogos honom tre bataljoner vid en så vigtig punkt, som Värälä, der man i hvarje ögonblick kunde vänta fienden? Och slutligen hvarför skulle han med sin ringa styrka forcera detta samma Kaipiais, som konungen sjelf icke ville eller vågade anfalla två veckor förut?

|400|

14. Jack rider ut som parlamentär.

571 När general Kaulbars tågade ut att anfalla Kaipiais, qvarlemnade han vid Kouvola öfverstelöjtnant Leijonhufvud med två sqvadroner Nylands dragoner och något artilleri för att bevaka byn, i händelse fienden skulle visa sig i hans rygg. Jack Peura och hans Nyländingar hade således ej fått deltaga i äran och nederlaget den 15 juli.

572 Den 16 juli tidigt på morgonen stod Jack på vaktgöring, när den slagna härens förtrupp begynte visa sig på vägen från Uttis. Det var Östgötar, raskt folk, som han ett par dagar förut sett marschera bort i nya uniformer, med blanka gevär, skrattande, sjungande och med segerns visshet i deras hurtiga steg till stridsfältet. Jack kände dem knappt, han trodde ej sina ögon. De återvände i oordnade leder, bleka, trasiga, smutsiga, med släpande steg, med dignande knän, somliga utan gevär, andra utan hattar eller med fältbindlar kring sitt sårade hufvud, alla tigande, många så utmattade, att de vid ankomsten till sina qvarter i byn icke ens brydde sig om att taga de sista stegen till stugan, utan kastade sig handlöst ned i det daggiga gräset vid trappan. Ingen behöfde fråga stridens utgång; nederlaget hade tryckt sin tydliga stämpel på desse tappre män, hvilka bivuakerat under vapen natten förut, marscherat på morgonen, stridt utan afbrott i tolf timmar och slutligen, förföljde af fienden, sista natten anträdt sitt återtåg utan minsta rast fyra mil från slagfältet.

573 Bister och tålmodig afbidade Jack stabens ankomst, men före staben anlände artilleriet, som först måste bringas i säkerhet, och af dess betäckning återstodo vid pass femton dragoner. Af desse fick Jack veta mer än han önskade. Mot sin vana fattade han raskt sitt beslut, red fram till generalen, innan denne ens hunnit stiga ur sadeln, gjorde honnör och frågade:

574 – Löjtnant Ros?

575 – Fallen, – var det lika entoniga svaret.

576 – Kanhända svårt sårad? Det sägs, att många sårade ligga på mon.

|401|

577 Derpå hade generalen i den brådstörtade reträtten ej hunnit tänka. Han var till mods såsom en slagen fältherre är till mods, och kornettens påflugenhet förbättrade ej hans lynne. Men Kaulbars var icke otillgänglig för menskliga känslor; han erinrade sig adjutantens glada mod och svarade med en krigared: – Hvad tunnor den och den vill kornetten, att jag skall göra?

578 Jack förde åter handen till pannan och genmälde: – En parlamentär, att begrafva de döde och bispringa de sårade.

579 – Rid! – sade generalen efter något betänkande. – Kornetten medtager en trumpetare och en fältskär.

580 – Ordres?

581 – Här. – Och generalen skref ordres med blyertspenna, begagnande sadelbomen som stöd.

582 Jack fick sin trumpetare och sin fältskär med nödiga bindtyg, var färdig inom en qvart timme och red ut åt vägen till Kaipiais.

583 Sårade hästar och soldater vid sidorna af landsvägen, här och der en söndrig, öfvergifven trossvagn, ett bortkastadt patronkök, ett gehäng eller en afbruten huggare utvisade spåren af den slagna här, som nyss tågat fram.

584 Men Jack hade ej hunnit långt, innan han mötte kosacker. Nu blef det trumpetarens sak att göra sin tjenst; den medförda hvita flaggan tillkännagaf parlamentären. Ordres voro öfverflödiga, ty kosackerne kunde ej läsa.

585 De åtnöjde sig med att afväpna parlamentären och skickade honom under bevakning till ryska befälet, hvilket Jack mötte vesterom Uttis. Det var general Michelson sjelf, nyss anländ från Savolaks, och han medförde tolk.

586 Michelson var vid det bästa lynne efter den vunna framgången, granskade parlamentärens fullmakt, lät bjuda honom en fältflaska och frågade huru general Kaulbars befann sig.

587 – Färdig att nästa gång lyckas bättre, – svarade kornetten morskt.

588 – Det fägnar mig att höra, – skrattade generalen. – Medgif, att han i går mottogs med varma servietter till frukost, middag och qväll. Man har sagt mig, att ni hade en käck karl bland edra dragoner. Han var nära att taga vår medlersta skans.

|402|

589 – Vi hade många käcka karlar, – svarade Jack, men vid sig sjelf mumlade han: –konsekvensändrat/normaliserat Göran!

590 – Se här mina ordres till kapten Lubomirski vid skansen. Ni har tillåtelse att begrafva edra döde. Edra sårade må ni förbinda på slagfältet, hvarefter de transporteras som fångar till Viborg.

591 Generalen red vidare att fullfölja sin seger, och parlamentären fördes till skansen vid Kaipiais, der han, allt under bevakning, tilläts att börja sitt sorgliga värf med biträde af ryske soldater, fältskärer och uppbådade bönder, hvilka redan begynt undanskaffa de närmast liggande.

592 Den breda sandås, der nu bantågen pusta sin fredliga ånga, erbjöd den 16 juli 1789 en blodig anblick. Vägen var redan befriad från allt, som kunde hindra truppernas marsch, men fårad af artilleriet, som här utbytt varma artigheter, och fläcktals röd af de fallnes blod. På båda sluttningarna qvarlåg deremot allt som i går, – hästar och karlar, döda, halfdöda, stympade, sårade, – ljungen, enrisbuskarna, granriset, stubbarna och de fällda trädstammarne dels upprifna af kulorna, dels slippriga af lefrad blod; sjelfva mossan på stenarne tycktes sucka och blöda. En regndimma låg tung öfver nejden, korparne kretsade i luften öfver de döde, vargspår syntes här och der i den sumpiga gyttjan, och i ett qvarstående träd hördes skatans hesa skratt öfver denna eländets skådeplats.

593 De dödes begrafning var enkel. Man gräfde långa, gemensamma grafvar för vänner och fiender på hvardera sidan om åsen; en rysk pop och en från Valkiala tillkallad finsk prest läste turvis välsignelsen öfver desse i grafvens sämja förenade fiender. Under tiden uppsöktes de ännu lefvande, som lågo, försmäktande af törst, på den våta sandmon. Jacks fältskär, en ung man vid namn Bäck, hade från skansen fått till sitt biträde en gammal tysk barberare. Medan desse flitigt skötte sitt yrke, trafvade kornetten i ljungen från den ene fallne kämpen till den andre. De lågo der kringströdde i de mest olika ställningar, somlige utsträckte så lugnt som till nattens sömn, andre med vilda, af smärtan förvridna drag, händerna gripande i det blodiga gräset, hufvudet borradt in i den fuktiga mossan. Okunnig om stridens skiften, hade Jack börjat på Östgötarnes sida om åsen. De fallne lågo här spridda på en sträcka af nära en half mil, det tog tid och solen lutade|403| till nedgången, när kornetten, uttröttad af sitt fruktlösa sökande, ankom till norra sluttningen, der Helsingarne hade förgäfves sökt att kringgå de ryska skansarne.

594 Två långa grafvar, hvardera inrymmande hundrade döda, voro redan igenfyllda. Jacks trogna hjerta isades af förfäran vid tanken att han måhända kommit för sent, att dessa dystra högar af sand redan betäckte allt hvad han i denna verlden hade kärast och dyrbarast. Men ännu återstod att berga förgängelsens sista skörd vid sidan och i ryggen af den starkaste skansen. Här hade den sista grafven redan fått sina invånare, spadarne skyfflade stenar och jord öfver desse bleke döde, hvilka en mor eller en maka aldrig skulle återse mer. Jack hade förlorat ända till sista återstoden af sitt tålmodiga, trumpna finska lugn; han var icke mera sig sjelf, han rusade som en ursinnig mot de förvånade arbetarne, ryckte spadarne ur deras händer och kastade sig handlöst ned i den halffyllda grafven, trampande på de döda. Här upptäckte han en arm, här en fot, här ett sönderskjutet hufvud: han sökte en bekant uniform och glömde, att om en sådan funnits, hade den redan under natten blifvit plundrarnes byte. Halfnakne ryckte han ur sanden dessa bedröfliga qvarlefvor, under fruktan och hopp att dock slutligen upptäcka de kära dragen, men förgäfves; han kunde knappt mera urskilja vän ifrån fiende.

595 – Vräk undan den galna menniskan eller begraf honom med de andra! – befalde otåligt en rysk underofficer.

596 Trötte och förvildade af sitt dödgräfvareyrke, följde soldaterne den senare uppmaningen. Spadarne kommo åter i rörelse, den ena sandhögen efter den andra störtades öfver Jack, men han märkte det knappt, han hade funnit en arm, – en arm med en röd strimma nedanför armbågen, och vid armen en hand af finare hull, än den grofve soldatens. Denna arm måste han undersöka. Han böjde sig ned och upplyftade den tunga, liflösa kroppen af en ung krigare, som redan varit till hälften betäckt af jord, och med denna börda arbetade han sig, sjelf nära begrafven, upp till de lefvandes område.

597 Här mötte han motstånd och vreda ord. Skulle man tillåta en galen karl att rycka en död ur hans graf? Det vilda soldatlynnet brusade upp; ett dussin händer fattade Jack och visade tydligt sin afsigt att åter kasta honom med sitt byte tillbaka i den grift han så fräckt hade vanhelgat.

|404|

598 Till Jacks lycka anlände i detta kritiska ögonblick en officer från skansen. Parlamentären fick tillåtelse att framvisa sin fullmakt, och officern lät tillkalla en fältskär för att, på Jacks begäran, undersöka den döde.

599 Blod och sand betäckte ända till oigenkännelighet den härjade qvarlefvan af en yngling, som ännu i går måste ha strålat af ungdom och lifskraft. Men Jack hade igenkänt honom; det var hans son, hans vän, hans allt; det var Göran Ros.

600 – Han är död, – sade fältskärn efter en flyktig undersökning och med ett föraktligt löje öfver att något annat ens kunnat sättas i fråga.

601 – Lika godt, – sade Jack i samma föraktliga ton, medan allt blod i hans ådror rusade till hjertat. – Han är finsk officer; jag anhåller, enligt generalens ordres, att sjelf få begrafva honom.

602 Detta kunde icke förvägras. Men i stället att, såsom de kringstående väntat, genast bevisa sin landsman den sista tjensten, lyckades Jack anskaffa en bondkärra och bortförde sitt byte från grafven på en byväg till ett aflägset skogstorp i Valkiala, en mil från slagfältet. Fältskärn Bäck och trumpetaren följde pligtskyldigt sin parlamentär.

603 – Nu, – sade Jack med ett buttert löje, sedan den döde blifvit lagd på en bädd och omsorgsfullt rentvådd af torparhustrun, – nu ha vi narrat Ryssarne. De tänkte begrafva honom, och se, nu få de icke ens föra honom som fånge till Viborg! Han är dem för slug, han har lurat dem som en karl, den hederlige gossen.

604 – Hvad menar kornetten? – frågade fältskärn, som började tro, att hans följeslagare af sorg och ansträngning förlorat förståndet.

605 – Hvad jag menar? Jag menar, att Göran med flit ställer sig död, för att lura fienden.

606 – Jag tviflar derpå, – sade fältskärn medlidsamt.

607 – Det hörs, käre Bäck, huru litet ni känner Göran Ros. Han var en pojkvasker om sju eller åtta år, när han en gång fick det rara nöjet att följa Salmela till noten vid Pyhäjärvi. På vägen trampade han en glasbit in i sin bara fot, men tror ni han vände om? Nej, halfva dagen gick han der med sin glasbit i foten och lät ingenting märka, för att de ej skulle skicka honom hem. Den gossen|405| tål något; icke är han död, han bara ställer sig så. Men det kan vara tid att förbinda hans sår.

608 – Det är knappt nödigt. De blöda icke mer.

609 – Hvad är det Bäck säger? Blöda de icke? Det var besynnerligt; visst måste de blöda. Låt oss närmare undersöka. Ett sabelhugg öfver venstra armen? Det är knappt en skråma. Ett bajonettstygn i högra axeln. Det har slintat mot epåletten. En katt skulle ej dö af en sådan rispa. Nej, han tror sig ännu vara i fiendens klor, han ställer sig död. Men hvarför var han så blodig, när hufvud och bröst äro fullkomligt oskadade?

610 – Det är blod, som flutit ur venstra örat. Han har fått ett dödligt slag med ett trubbigt vapen, troligen en gevärskolf. Hjernan är krossad, allt är slut.

611 – Gå ni till skogen med edra gevärskolfvar! – utbrast kornetten förargad och likväl darrande. – Utom en liten rispa vid örat, finns här icke tecken till skråma i hufvudet. Tror ni man blåser ihjäl en så rask pojke? Jag har sett honom falla från tolf fots höjd mot stenarna, och en qvart derefter kunde han säga grannlåter åt en fröken.

612 – Jag kan verkligen icke upptäcka en enda blånad, – anmärkte fältskärn förvånad, efter en noggrannare undersökning.

613 – Sade jag icke det? Se på honom; ser han ut som en död! Har Bäcken någonsin sett en vackrare pojke sofva? Han skulle vara död! Han är ju ännu varm!

614 I stället att svara, fortsatte fältskärn med stigande förundran sin undersökning. Han tyckte sig finna en svag, knappt märkbar, återstod af lifsvärme i trakten kring hjertat. Han höll den döde ynglingens hand mot eldskenet, och fingrarne syntes ännu ljusröda, halft genomskinliga, icke af den askgrå färg, som antyder blodets förstelning och dödens vissa inträdande. Af hjertslag och andedrägt märktes intet spår, men när torparehustrun framsökte en rar klenod i kojan, biten af en sönderslagen spegel, och denna hölls för den dödes mun, visade sig på glaset en fin dimma.

615 – Han lefver! – utropade den unge fältskärn med glad öfverraskning.

616 – Nå, jag sade ju det! Hvad skulle han annat än lefva! – instämde kornetten, denna gång stapplande på|406| orden. En äkta Finne blir icke rädd förrän faran är öfverstånden, men då händer, att han med ens förlorar alla koncepter. Vid Jacks sista ord var det slut med den gamle kornettens kurage. Det svindlade för hans ögon, hans krafter öfvergåfvo honom, och han sjönk vanmäktig ned på golftiljorna i Valkiala torp.

15. Frågor och flykt.

617 Medan Stedingk den 21 Juli slog Ryssarne vid Parkumäki, fortgick kriget vid Kymmenes stränder med marscher och fäktningar utan afgörande resultat. Inemot fyra veckor hade förflutit efter nederlaget vid Kaipiais, när vi i medlet af Augusti få en anledning att återvända till Nattsjö gård, för att förnya bekantskapen med de märkeliga personer, hvilka i berättelsen uppträdt såsom jätten, prinsessan, draken och trollkarlen.

618 Den sistnämnde, känd under namnet doktor Ekströmer, hade tid efter annan upprepat sina besök, för att öfvertyga sig om framgången af sina bemödanden att återgifva åt slottets olyckliga prinsessa hörsel och talförmåga. Såsom erfaren läkare hade han föreskrifvit, jemte en lokal behandling af öronlidandet med renande och lifvande medel, äfven stärkande bad, omsorgsfull diet, lugn, ljus, frihet och en nästan ljudlös tystnad omkring patienten. Den vilde kaptenen hade med oväntad fogsamhet medgifvit dessa anordningar. Befriad från sin olidliga misstanke att Vernas stumhet var endast förställning, hade hans kärlek till detta barn, det enda band, som fästade honom vid lifvet, återvaknat med samma öfverdrift, som förut hans svartsjuka misstro. Nu var han svartsjuk på Rebecka, på tjenarne, på allt och alla, som omgåfvo föremålet för hans faderliga omsorger. Nu kände han sig i stånd att nedskjuta den oförsigtige, som vågade i Vernas närvaro väcka det minsta buller eller ens uttala ett ord med mer än hviskande stämma. Nu skulle hon endast omgifvas af småleende godhet, tyst vänlighet; alla hennes önskningar skulle|407| nu uppfyllas, utom den enda att lemna gården eller mottaga besök. All upptänklig vård slösades på hennes älsklingar, rosorna. Ramström, hvilken med sina andra befattningar äfven förenade den af en skicklig trädgårdsmästare, utsändes att eröfra åt Nattsjö allt hvad Finland eller Stockholm i denna gren af blomsterodlingen ägde rarast och dyrbarast. Till och med från Petersburg anlände, man visste ej huru, de praktfullaste arter af rosornas talrika slägte. Trädgården med dess drifhus stod i skönare skrud, än någonsin, och Verna skulle ha upplefvat den sorgfriaste, lyckligaste tid af sitt unga lif, om hon kunnat lösgöra sig från minnet af en junimorgon, som utgjort en vändpunkt i hennes tillvaro.

619 Sommaren var ostadig, skiftevis regnig, klar och varm. Alla vackra morgnar och alla milda qvällar tillbragte Verna i trädgården ensam med sina rosor, hufvudet ombundet med den mjuka silkesduk, som skyddade hennes öron mot blåsten. De finare, sydländska rosenarterna hade längesedan blommat ut, men den mera nordiska centifolian fortfor att utveckla sina stora, mörkröda blommor, blandade med knoppar och spridande sin doft öfver hela trädgården. En naturlig sympati drog den unga flickan till knopparna, till det ännu outvecklade, hoppfulla, löftesrika blomsterbarnet, så skönt i sin oskuld, så förtjusande i sin lyckliga tro på en evig sommar. Dessa knoppar skulle, om årstiden tillät dem lefva och blomma, redan se den börjande hösten, men det visste de icke, det tänkte de icke på. De voro barn, de trodde på en oändlig framtid; hvad angick dem en stundande höst?

620 Rosornas doft är den döfves musik. När Verna andades denna vällukt af skönhet och ungdom, kände hon naturens stora harmoni flyta in genom osynliga portar i hennes tillstängda själ. Ögat blef hennes öra och dofterna hennes toner. Hon talade med dessa naturbarn ohörbara ord, och de svarade henne med ljudlösa sånger. Hon sade dem, att hon älskade dem, och de bedyrade för henne sin kärlek tillbaka. Hvad behöfde hon mer? Var hon ej lycklig och rik, som dessa älskade knoppar? Var ej allt som förr? Hade ej Verna slafvinnan åter förvandlats till Verna våren?

621 Nej, det var icke allt som förr; det var något förändradt, alltsedan denna underbart sköna och dock förskräck|408|liga morgon, när för första gången en främling slog ned som en okänd fågel i Vernas rosengård. Hon hade sett läppar röras förr och menniskors anletsdrag vexla i olika uttryck, men aldrig som denna morgon. Det var något i dessa läppar och dessa drag, som hon icke förstod. Hvarför sökte icke han, som alla andra, göra sig begriplig med teckenspråk? Hvad var det, som förvånade honom, när hon icke förstod honom? Såg hon ej tårar i hans ögon, likasom hade han funnit sig besviken i något kärt hopp? Hvarför tycktes det smärta honom, när hon ej kunde röra sina läppar som han? Hvad väntade han? Hvad saknade han? Ingen annan hade ju väntat eller saknat något hos henne förr. Var det då något, som fattades henne? Och om så var, hvad fattades henne?

622 Hon försjönk i djupa tankar. Detta okända något oroade henne. Hon försökte att eftersinna hvari hon skulle vara olik alla andra. Var hon icke skapad som de? Kunde hon ej röra sig, se, känna, gråta och skratta som andra menniskor? Hon saknade icke alla kunskaper. Tusenkonstnären Ramström, som var musikälskare och spelade flöjt, hade lärt henne spela cittra. Rebecka hade lärt henne läsa, men icke skrifva, af den enkla orsak att Rebecka kunde det icke sjelf. Fadren, som icke trodde på någon religion, hade gifvit henne Fants nya föreläsningar öfver allmänna historien, Rousseaus Emile, några resebeskrifningar och – Lidners skaldestycke Yttersta domen. Det var ofattliga gåtor för ett döfstumt barn. Men Rebecka hade gifvit henne en bibel; den läste hon hellre, der förstod hon dock stundom en berättelse, stundom ett ställe om Guds oändliga kärlek. Tala, det trodde hon sig förstå, det var att på ett eget sätt röra läpparne eller teckna med händerna. Äfven hunden, fåglarna, träden, rosorna, bäcken, åskmolnet kunde tala; hon gissade det af deras rörelser, hon förstod deras språk. Men röst, sång, ljud, hvad kunde menas dermed? Var också detta något, som hon kunde se, lukta eller fatta med händerna? Hon beslöt att fråga.

623 En dag fann Rebecka henne begrundande det första bladet i hennes bibel och öfverraskades af frågan: –konsekvensändrat/normaliserat hvad betyder det, att Gud sade: varde ljus? Rörde Gud sina läppar, eller tecknade han med händerna?

624 – Gud tänkte, – svarade Rebecka flinkt, – och det var detsamma som att han sade.

|409|

625 – Är då tänka detsamma som säga? Huru förstår du mina tankar, om jag ej tecknar dem?

626 Rebecka stod svarslös.

627 – Här står i tredje kapitlet, – fortfor Verna, – att menniskorna »hörde Guds röst gångande i lustgården». Sågo de rösten, och kunde rösten gå? Var rösten ett djur?

628 – De sågo träden i lustgården buga sig för sin skapare, och då förstodo de, att det var Guds röst, – svarade den förlägna lärarinnan, som ej i hast kunde finna en begripligare tolkning.

629 Verna fann detta mycket troligt, men skakade missnöjd sitt lilla mörklockiga hufvud. – Det är något, som du döljer för mig, – sade hon. – Hvarför tecknar du åt mig, men ej åt min far? Alla andra förstå dig, när du rör läpparna, men mig förstå de icke utan händernas tillhjelp. Det var en, som icke heller förstod mina händer.

630 – Din far skall rida bort; han vill säga farväl åt dig, – genmälde Rebecka, för att komma ifrån det farliga ämnet.

631 Kaptenen hade de senare dagarna fått någon oroande underrättelse. Han hade ej vågat sofva om nätterna; han hade brännt en mängd papper; det såg ut som om han beredde sig till en längre resa. Han väntade otåligt doktor Ekströmer, men doktorn kom icke.

632 När Verna inträdde i hans rum, fann hon honom laddande sina pistoler, och när detta tycktes förskräcka henne, gömde han brådskande vapnen i bältet. – Det är ingenting, – tecknade han, – man måste alltid vara beväpnad mot röfvare. Barn ... älskar du mig?

633 Verna slafvinnan stod med korsade armar och nedslagna ögon framför den fruktansvärde, hvilkens anblick aldrig förmått hos henne framkalla andra känslor, än bäfvan.

634 – Barn, älskar du mig? – upprepade han häftigt uti en ansats af sitt vilda lynne. Men utan tvifvel ihågkom han i detsamma det skonsamma lugn, hvilket doktorn så strängt föreskrifvit, ty han beherrskade sig och vinkade henne att taga plats bredvid honom på soffan, – en ära, hvilken han aldrig förut bevisat sitt enda barn.

635 – Det kan hända, att jag reser bort på en tid, – fortfor han, tecknande så mildt han förmådde. – Jag ville helst föra dig med, men du bör vårda din helsa. Tänk|410| icke på Ekströmer; jag har lofvat honom din hand, men det var endast för att sporra hans nit att göra dig frisk. Sådana äro läkarne, sådana äro alla menniskor; utan betalning göra de aldrig en god gerning. Du får icke älska någon annan, än mig ... förstår du? Aldrig, aldrig någon annan, än mig ... din far, din beskyddare, ditt allt!

636 Och åter förvildades den mörke mannens drag, men åter betvang han sig och fortfor, medan dottern svarslös och darrande satt vid hans sida:

637 – Jag behöfver ju en gnista af kärlek, en enda varelse, som älskar mig, utan att ljuga. Svara mig icke, att jag har Caro! Ja, Caro bedrager mig icke, men unna mig något meraoriginal: mera, än en hunds kärlek! Du måste älska mig, du, jag har ingen annan. Om du icke älskar mig, barn, så dödar jag dig ... dig och mig! Hvarför skulle du icke älska mig? Eller älskar du honom ... honom ... Sundhagen? Svara mig, älskar du honom?

638 Vid detta förhatliga namn, som mot hans vilja undföll honom, sprang kaptenen, trots alla goda föresatser, upp i fullt raseri, fattade hårdt i dotterns båda händer och genomborrade henne med sina mörka, brinnande ögon, som ville han med facklor genomlysa de dolda djupen i hennes själ. Men när han såg henne blekna af förfäran, ihågkom han än engång läkarens föreskrift, slog sig för pannan, ringde ursinnigt och befalde den inträdande Rebecka att bortföra flickan.

639 – Är han nu åter der med sitt onda lynne och skrämmer barnet? – snäste hushållerskan vresigt. – Se på den stackarn, hon är ju mera död, än lefvande. Hvad skall doktorn säga? Det hjelper visst att plåstra med läkemedel morgon och qväll, gå på tå som en katt och ställa sig väl med det olyckliga barnet, när hennes egen far rifver ned allt hvad andra med möda byggt upp! Kapten är sjuk, kapten skall lägga sig i blanka minuten. Och med ett sådant elände skall man dragas år efter år!

640 – Förstår jag mig på sådana lättskrämda våp! – genmälde kaptenen, märkbart förlägen. – Gå din väg!

641 – Ja, jag går, men om ej kapten beter sig förnuftigare, går jag med allo. Jag står ej längre ut med ett sådant lefverne.

642 Jätten, som ånyo blifvit ett barn, kastade sig, utan att svara, matt på soffan. Rebecka gjorde sig all upp|411|tänklig möda att lugna sin skyddsling, förde henne i trädgården, visade henne en nyss utslagen ros och gaf henne vatten att dricka ur bäcken. Verna förblef stilla, men trött och tankfull. Det var, i hennes tillstånd, att befara en kris, som ingen kunde beräkna.

643 Morgonen derpå var kaptenen borta. Det var icke ovanligt, att han red ut om nätterna, men denna gång saknade Rebeckas vana öga en nattsäck, ett par linnen och några gångkläder, hvilka hennes husbonde ej annars brukade medföra på sina nattliga ströftåg.

644 Fram mot middagen förklarades denna hastiga bortresa på ett oväntadt sätt. En trupp ryttare närmade sig gården och utställde vaktposter vid alla utgångar. De befunnos vara länsman Kallio, åtföljd af en underofficer och sex lifdragoner, hvilka kringrände Nattsjö.

645 Kronans myndige befallningshafvande fordrade inträde i konungens namn och blef utan gensägelse åtlydd. En noggrann undersökning företogs i alla rum, vinklar och gömställen, och när gårdens herre ej kunde upptäckas, lades beslag på alla hans papper, hvarefter länsmannen vidtog åtgärder att inqvartera truppen på obestämd tid för att invänta ägarens återkomst.

646 I denna kritiska situation anlände doktor Ekströmer, åtföljd af en betjent och ridande i maklig passgång på den smala gångstigen vid sjön.

647 Vid porten mötte honom Rebecka med en suck af lättnad. – Hur står till? – ropade doktorn emot henne. – Hoppas att min unga tystlåtna vän befinner sig väl och att hennes förträfflige far är måttligt galen, hvilket är allt hvad man billigt kan begära. Vill ni vara så älskvärd att hemta mig ett rätt svalt krus af ert sockerdricka, det är en törstgifvande väg, jag vill rekommendera den åt collegium medicum som ett ofelbart medel mot dålig matsmältning. Men hvad ser jag? En Martis son vid ingången till detta galenskapens fridlysta bo! Aldrig må väl min tappre riddare Sankt Göran ånyo ha företagit en stormning af sitt förtrollade slott?

648 Rebecka skyndade att taga honom ur denna hans villfarelse och berättade med flödande tunga kaptenens bortresa samt det misstänkeliga besöket af kronans utskickade. Doktorn glömde sitt sockerdricka, hans lärda panna lade sig i nästan lika betänkliga veck, som för en ampu|412|tation, och han begaf sig direkte till kronans befallningsman för att inhemta nödiga upplysningar. Svaret undanröjde alla tvifvel om ändamålet med höga kronans visit på Nattsjö. Kapten Mörk var anklagad för hemligt förstånd med fienden och delaktighet i förra årets sammansvärjning. Han hade lyckats undkomma med flykten, man efterspanade honom och ville bevaka gården, i händelse han fördristade sig att komma tillbaka.

649 – Nå, – utropade doktorn, – så galen trodde jag icke att han skulle vara! Men huru har man fått väderkorn på ett dylikt kanaljeri? Jag trodde, att Anjalasaken vore fjolgammal snö.

650 – Jag fick anvisningen af kornett Peura, som kom till högqvarteret för att hemta läkare åt en sårad. En sten vid flodstranden var gömstället för hemliga bref till fienden. Jag red till Filppula, fann stenen och derunder ett bref till major Klick, ni vet, han som flöjat öfver till Ryssland. Nätterna äro nu mörka, vi bevakade stället och knepo en gynnare, som rodde öfver från ryska sidan för att hemta korrespondensen. Brefvet var ifrån kapten Mörk.

651 – Hm ... så, så. Men att Pumponius skulle vara en så slipad räf, hvem hade kunnat tro det om en sådan rhinoceros? Gratulerar honom och er, min bäste befallningsman, det gäller befordran. Ni talade om en sårad? Det måtte väl icke ha varit löjtnant Ros? Der Petronius visar sin trädskalle, der är den flinke gossen sällan långt borta.

652 – Det är mig obekant. Ros? Jag vill påminna mig ha hört, att en Ros stupat vid Kaipiais.

653 – Han skall så tusan heller! – utbrast doktorn med en återstod af menskligt deltagande, som krigets dagliga blodsrapporter ännu ej hunnit utplåna. – Får det ej lof att vara en Grönros eller en Rosengren? Sådan kanonmat ha vi fullt upp i svenska armén. Men Ros? Drag åt skogen! Sedan fyra veckor är min Sankt Göran ute på äfventyr. Och ingen bulletin ... Hm, der ha vi följden af hans majestäts nådiga vana att kungöra idel segrar för allmänheten. Men apropos af Ros ... här är en ung dame, som icke står i hemligt förstånd med någon annan fiende, än koppornas eftertrupper. Jag förbehåller mig, att hon icke oroas.

|413|

654 – Herr doktorn har att befalla, – genmälde kronans nitiske ombud, bugande sig för en så inflytelserik person, som han visste doktor Ekströmer vara, en person, som fått gulddosa af kungen.

655 Doktorn begaf sig till sin patient och fann henne i det tillstånd, som följt efter mötet med fadren. Hon var trött, likgiltig, känslolös, med ett ord i ett tillstånd, som kan bringa en läkare till förtviflan.

656 – Madam! – sade doktorn.

657 Rebecka kom.

658 – Det faller mig något in. Har ni upplyst flickan om det, som fattas henne? Vet hon, att hon är döf och stum?

659 – Gud bevare, att vi skulle ha sagt henne det! Hennes tröst har varit att icke veta det. Det är derför hon hållits afstängd från andra menniskor.

660 – Men nu vill jag, att hon skall få veta det.

661 – Hvad i alla dagar? Vill doktorn göra det stackars barnet dubbelt olyckligare, än hon redan är?

662 – Jag medger, att det är en risk, om vi icke lyckas. Men ha vi då annat val? Ni förstår icke det der, men jag vill försöka att göra det så tydligt, att till och med edra kycklingar borde begripa det. Kuren är förberedd, flickan har blifvit känsligare för intryck utifrån; jag har hoppats, att det skulle gå af sig sjelf, att intrycken skulle utbreda sig från andra nervtrådar till hörselnerven. Har ni ej märkt, att hon börjat ana sitt lyte?

663 – Ja, Gud bättre, det har hon gjort, och senast i går.

664 – Godt. Nu har der kommit en kris, som vi ej kunnat beräkna. Hela den svaga spindelväfven af nerver är nu afdomnad, och fortfar det så, kan hon domna bort i fullständig slöhet. Vi måste utfinna ett medel, som varsamt upplifvar henne och på samma gång riktar hjernverksamheten direkt på hörselnerven, – jaså, det der är kanske latin för edra kycklingar. Lika godt, patienten bör veta, att hon icke hör ... det väcker henne ... och att hon skall återfå hörseln ... det gifver henne mod. I dag är det för sent. I morgon bittida skola vi gå med Verna i trädgården, och, bära eller brista, då gäller det.

|414|

16. En ny verld.

665 Nordbon, hvars skönaste sommar ej vet af natt, upplefver först i Augusti det skådespel, som södern upplefver alla dagar: mörker och grönska. Först vid den tid, när sommaren redan börjar vissna till höst, är det nordbon förunnadt, att hvarje qväll se naturens fägring dö och hvarje morgon se den uppstå i ny ungdom. Uppståndelsen i Maj är som en ny tidsålder, förberedd länge förut och varaktig långt framåt i ljusets årstid. Uppståndelsen i Augusti är ögonblicklig och flyktig, hastigt kommen och hastigt förbi, men, liksom den förra, vederqvickande själ och kropp.

666 En sådan skön och lifvande augustimorgon, vidpass klockan 7 satt doktor Ekströmer med sin unga patient på en grönmålad bänk vid rosenhäckarne, medan Rebecka, fruktande att lemna sin skyddsling ur sigte, krattade trädgårdsgången i hennes närhet. Morgonens sakta vestvind drog öfver häckar och grenar; borta i parken hörde man Ramströms flöjt, der han på bästa sätt begagnade sin frihet i husbondens frånvaro. Verna hade sofvit oroligt, hon var trött och svag, men morgonluften och rosornas älskade doft hade framkallat en glans i ögonen, en färg på kinderna, hvilken ej märktes i går. Doktorn betraktade henne med nästan faderlig ömhet. Han hade tillstått för Göran, att en läkare fattar vänskap för patienter, som taga reson, och det desto mer, ju svårare strid en seger kostar. Hvad han ej anade och hvad han knappt velat tillstå för sig sjelf, det var, att så mycken oskuld och så mycken olycka denna gång på ett oväntadt sätt förvandlat hans eget sjelfviska ungkarlshjerta. Läkarens lott är att småningom hårdna för vekare känslor; det är för honom ett lifsvilkor, han skulle ej annars stå ut med den ständiga anblicken af menskligt lidande. Men äfven hos honom måste ett öfvermått af lidande stundom utkräfva hjertats tribut af deltagande ömhet. Ekströmer skröt att vara egoist af princip; han bedrog sig, han var det endast af|415| yrke och vana. I detta ögonblick förvånades han att känna sig nästan rädd.

667 Efter en stunds tystnad framtog han ur sin vestficka en leksak, som då var bruklig bland ungdom, ett slags mungiga, bestående af en fin stålfjäder, som gaf en äfven för döfva hörbar ton, när man lade den mellan tänderna och knäppte derpå. Han profvade instrumentet, liksom på lek, aftorkade det omsorgsfullt och räckte det åt Verna. Hon upprepade småleende samma försök, bleknade och begynte darra.

668 – Hvad fattas dig? – tecknade Rebecka, nu, som alltid, doktorns tolk.

669 – Jag vet ej, – svarade flickan. – Det gick så underligt genom mitt hufvud.

670 – Är jag icke ett nöt? – mumlade doktorn misslynt och återtog instrumentet. – Det der är ett klappträd; nej, ingen hästkur!

671 Han begynte fråga och skämta om Vernas rosor.original: rosor Han ville veta deras slägtskap inbördes, hvem som var deras mor, hvilka som voro hvarandras systrar eller kusiner, om blomsterbarnen alltid varit lydiga, om de behöft ris, om de fått gå i skola och lära sig sjunga.

672 Han hade väl beräknat det sista ordet, ty Verna, åter lifvad, försäkrade honom med en uttrycksfull åtbörd, att rosorna kunde sjunga förträffligt, och som bevis härpå inbjöd hon honom enträget att lukta på en af dem.

673 Den hederlige doktorn rördes nästan till tårar. Han förde Verna till en för vindarne skyddad plats, aftog – åter liksom på lek – den täta, mjuka silkesduk, hvilken nu i mer än sju veckor varit natt och dag bunden för flickans öron, och iakttog med spänd uppmärksamhet hennes drag, der hvarje känsla ögonblickligen afspeglade sig.

674 Det första uttrycket visade en känsla af kyla. Det försvann och lemnade plats för nyfikenhet, nöje, undran, slutligen andakt. – Jag ser Guds röst, – tecknade hon med knäppta händer, såsom när hon brukade tänka sin tysta morgonbön.

675 – Huru ser du honom? – tecknade Rebecka på doktorns befallning.

676 – Jag ser honom »gångande i lustgården». Träden och rosorna buga för honom.

677 – Tillslut ögonen!

|416|

678 Verna tillslöt ögonen, och en ny undran, blandad med förskräckelse, målades i hennes lifliga anletsdrag. – Jag ser honom ändå! – tecknade hon.

679 – Nej, du hör honom! – tecknade Rebecka snyftande, när hennes skyddsling efter en lång och förvånad paus åter öppnade ögonen.

680 – Hör nu, min bästa madam, – hviskade doktor Ekströmer, alltid praktisk, äfven när han kände ett ovant smält vax i hjertgropen, – var så god och låt bli att lipa! Det är möjligt, att krisen i förrgår påskyndat kuren, i stället att, som jag befarade, afbryta den. Det är till och med sannolikt, att flickan hör Ramströms flöjt der borta i parken och att hon således äfven hör edra högst malplacerade snyftningar. Men vi skola ej förhasta oss. Teckna åt henne att åter tillsluta ögonen och sedan säga oss, om hon ännu ser rösten.

681 Verna lydde, och doktorn stängde smekande hennes båda öron med sina händer. Nu förklarade Verna, att hon icke såg något mer.

682 Beviset var oemotsägligt. Det var den största triumf doktor Ekströmer upplefvat, en triumf, som de lärda fakulteterna i Upsala och Åbo med skäl kunde afundas honom. Men i stället att, såsom hjertat och yrkesstoltheten frestade honom, utbrista i högljudda jubelrop, nöjde han sig visligen med att omfamna den olyckliga, som han räddat, och trycka en faderlig kyss på hennes rena panna. En befallande vink bjöd Rebecka att tiga. Intet sträft ord, inga missljudande snyftningar skulle i detta betydelsefulla ögonblick såra så ytterst finkänsliga nerver, hvilka nu för första gången sedan en späd barndom förnummo ljudets vibrationer och hvilka en oförsigtighet kunde så hastigt åter förlama. En helig tystnad – helig, emedan den gällde att bevara ett under af den Allsmäktiges nåd, – skulle ännu någon tid omgifva det räddade barnet, till dess att hörselnerven gradvis och småningom lärt sig att utan ansträngning förmedla de nya intrycken. Duken bands åter med största omsorg för ljudets nyvaknade portar; den nyss så vanlottade flickan, som icke anade, att hon var återgifven åt menskligheten, fördes med öm omvårdnad tillbaka till sitt rum, och de strängaste föreskrifter anbefalldes för hennes vidare behandling, när doktorn samma dag måste återvända till fälttjensten.

|417|

683 Doktor Ekströmer var fritänkare, han som andra; hans tidehvarf trodde på menskligheten, men han kände sig stundom böjd att ännu derutöfver tro på en Gud. – Vet ni hvad, – sade han till Rebecka, när han efter en god middag åter gjorde sig redo att stiga i sadeln. – Vår Herre är sannerligen icke nogräknad om sina redskap, när han vill göra en god gerning. Jag ville ha gifvit min gulddosa för att de första ljud flickan fått höra varit en moders röst, en lärkas qvitter eller en trogen älskares glada förtjusning; och se, nu var gamle Ramströms miserabla flöjt och edra högst omusikaliska snyftningar det första hon hörde. Medgif, att det var skada. Men så är hela flickan i stället en fin romans. Det är rart, det der, i våra dagar, sedan herdinnorna upphört att valla får. För att i vår tid behålla en liten qvarlefva af verklig natur, måste man instängas i femton år, bevakas af en drake, kujoneras af en jätte och befrias af en trollkarl. Om det sen heller hjelper ... Aj, för tusan, nu är det jag, som vunnit Cecile Almskölds handske! Tackar ödmjukast; är det meningen att handen följer med handsken, cederar jag bonis ... Adjö, madam, se väl om flickan! Stackars Göran ... bedragen på allt ... kanhända på lifvet!

684 Och doktorn red bort, gnolande på en munter visa, för att förskingra de sista tankarne på handskar och menniskoöden.

685 Dagarne gingo. Bevakningen drogs bort från gården, sedan man öfvertygat sig, att kapten Mörk lyckats fly öfver gränsen till Ryssland. Rebecka blef ensam med sin skyddsling, Ramström och tjenarne. Regn och stormar förebådade hösten. Granarnas skuggor blefvo längre och tätare, vägarne i skogen alltmera sällan trampade af en vandrares fot eller en ryttares hästhof. Det blef tyst och ensligt på Nattsjö gård.

686 Men tystnad och enslighet voro den moderliga natt, ur hvilken Vernas nya verld skulle klarna till dag. Den oväntade och underbara framgång, som krönt doktor Ekströmers kurmetod, hade ingifvit Rebecka en hög tanke om läkarekonsten. Ingen huskatt kunde mera troget bevaka ett råtthål, än Rebecka bevakade sin anförtrodda skatt. Föreskrifterna följdes punktligt. Hvarje dag aftogs öronbindeln och hvarje dag en qvart timme längre. Intet|418| ord, endast sakta musik. Ramström tillkallades, stämde tigande cittran, knäppte en svag melodi och lät Verna upprepa den. Hennes förvåning var stor, när strängarna befunnos hafva en annan egenskap, än blott den att darra; hennes glädje än större, när hon uppfattade melodin. Det var som om rosornas tysta musik, länge begrafven, men länge anad, med ens stigit fram ur de dolda djupen. Cittran lärde henne hvad hon dittills icke förstått, att man ej kunde se, ej lukta ljudet, att det måste förnimmas med ett härtills okändt organ. Hon behöfde tid att fatta en så sällsam upptäckt; hon jemförde, hon lyssnade och hvarje dag medförde erfarenheter. Hon hörde ett väggur knäppa och kunde i timtal begrunda dess enformiga ljud. Bandhunden Caro kunde ej förmås att lyda polisordningen, han inkallades, tilläts att gläfsa med måtta, och Verna föreställde sig, att det var detta man kallade tala. Katten i huset och korna vid hägnaden kunde lika litet dömas till en obrottslig tystnad. Verna föreställde sig, att detta kallades säga.

687 Om några dagar fick hon åter besöka trädgården. Med bindeln för örat såg hon allt som förr och dock allt olika, ty hon visste nu, att bakom de yttre synliga föremålen fanns ett förunderligt lif, som kallades ljud. Bindeln aftogs, och plötsligt sprang detta nya, okända lif fram ur tystnadens omhölje. Nu hörde hon bäcken sorla, träden susa, sparfvarna qvittra. Tranorna, som flyttade bort i kilformiga skaror, nedkastade till henne ljud från den toma höjden. Sjön, som brusade på afstånd, tycktes stänka ljud i den blå luften. Hon förskräcktes, hon visste icke hvarifrån alla dessa intryck träffade hennes öron. De kommo till henne så förvirrade, sammanblandade, dånande starka, de syntes henne så öfverväldigande, hemlighetsfulla och fruktansvärda, att hon ej kunde afvärja ett intryck af skrämsel. Hon begärde åter sin skyddande bindel och flydde bestört till den tysta kammaren.

688 Men redan andra gången, när Rebecka enligt föreskrift vågade samma försök, hade den stumma flickan öfvertygat sig, att naturens nya röster icke voro fientliga mot hennes tillvaro, att de fastmer vore bundsförvandter och vänner. Hon fattade hastigt skilnaden mellan bäckens sorl och vindens susning i träden; hon lyssnade förgäfves efter en särskildt förnimbar röst från dessa rosor, hvilkas språk|419| förut varit så vältaligt. Ack, de hade nu alla blommat ut, detta var orsaken till deras tystnad. Nästa vår, när deras älskade knoppar åter öppnade sin späda blomkalk mot ljuset, då skulle de tala, som förr. Hvilken väntan tilldess, hvilken glädje då!

689 Tala! Bed ett barn om mindre än två år tala, och det skall, som Verna, icke förstå hvad man fordrar af det. En gång öfverraskade hon sig sjelf, när hon varseblef sin mors porträtt, med det barnsliga ord, som hon så länge uttalat, utan att höra det: mamma! Hon förskräcktes för dessa främmande ljud från sina egna läppar och vågade icke upprepa dem.

690 Men Vernas förståndsutveckling hade under den djupa tystnad, i hvilken hon lefvat, hunnit långt framom det tvååriga barnets. Hon hade tänkt mycket, begrundat mycket, men på sitt eget sätt, med oklara och fantastiska föreställningar om många begrepp, hvilka vid hennes ålder längesedan äro bekanta och klara för alla andra. När derför Rebecka, allt enligt föreskrift, begynte efter en vecka tala till henne och förklara orden med teckenspråket, fattade hon med förvånande snabbhet ordens betydelse. Endast abstrakta begrepp, dem intet tecken förmådde göra begripliga, förblefvo ännu länge för henne en gåta. Der måste hon gissa sig fram med ofullkomliga likheter från bekanta föreställningar. Gud hade hon alltifrån barndomen betecknat med något mycket högt eller stort; kärlek med en utbredd famn; evighet med en cirkel; tid med att efterhärma pendelns svängningar; frihet med en fågels flygt o. s. v. Lättare hade det varit för Verna att namngifva de få personer, af hvilka hon omgafs. En rynkning af ögonbrynen betecknade fadren, en hand på hjessan den skallige Ramström; ett pekfinger på kinden betydde Rebecka, som pryddes af en vårta på denna framstående del af sin person; en grimas angaf den snedmundte Mårten; en rörelse, såsom när man mjölkar kor, betecknade Rika, ladugårdsdejan, och hunden antyddes med att visa tänderna.

691 Hela detta, än barnsliga, än sinnrika system af tecken skulle nu utbytas mot ord. Det var icke mer en skola för döfstumma, ty här tillkom det nya och rika hjelpmedlet af en återvunnen hörsel. Det var icke heller en missionsskola för vildar, ty här fanns ett färdigt förråd af utvecklade högre begrepp. Verna liknade en fånge, som från|420| barndomen uppvuxit i ett trångt, ensligt fängelse och nu för första gången utsträckte sina domnade leder i den fria naturen, det brokiga menniskovimlet.

692 Det var ännu en lång och mödosam väg från det ord hon hörde, det begrepp hon förstod, till det ord, som hon kunde uttala. Begreppet hade varit länge förberedt; icke så den tekniska skickligheten af läppar och tunga att frambringa artikulerade ljud. Det återstod, om icke hela den skala af öfningar och joller, som det tvååriga barnet genomgår, så likväl en sällsynt naiv rad af misslyckade försök, isynnerhet med konsonanterna. Hon blygdes för sin okunnighet, hon begynte i enrum, härmande Rebeckas uttal, sina första öfningar i den nya, svårlärda ljudskalan. Cittran lärde henne rhytmen; ett musikaliskt gehör lät henne ana, att hennes lärarinna icke var ett fullgiltigt mönster i det vackra, det bildade uttalet. Hon var lärgirig, hon var tacksam, men ack, hvarför fanns han ej här, den underbart tjusande främling, som engång hade gråtit, när hon icke förstod honom?

17. Förbytta roler.

693 Det icke minst märkvärdiga, som tilldrog sig på Nattsjö, var Rebeckas förvandling. Hon uppfostrade ett barn till fullvuxen flicka, men detta barn uppfostrade lika mycket henne sjelf. Den gamla häftiga, kantiga, stundom rasande draken, sådan vi först lärt känna detta kapten Mörks motvilliga redskap och hans olyckliga dotters fångvakterska, hade ombytt natur. Det var som om händelserna, slag på slag, hade uthamrat detta hårda, hvassa jern till en mjuk stålfjäder, som väl ännu någon gång kunde återtaga sin oböjliga hårdhet, men föredrog att smidigt böja sig kring en värnlös varelse och blifva dess skydd. Hon hade mottagit ett olyckans, ett eländets barn och älskat det redan då, älskat det äfven i vredens utbrott. Nu omskapades inför hennes ögon denna fattiga fånge till ett Guds under af förr okänd fägring; Verna slafvinnan förbyttes|421| med hvarje dag mer till Verna våren, och den forna draken blef hennes lydiga tjenarinna.

694 Solen sken klar och en mild höstvind drog genom de gulnade löfven, när dessa två, lärarinnan och lärjungen, en dag i medlet af September åter befunno sig i den ensliga trädgården. Rebecka hade nedplockat äpplen och päron; Verna, denna gång utan bindel, hade uppsamlat en del af de frukter, som fallit till marken. Gång efter gång afbröt hon sitt arbete, för att lyssna på naturens röster omkring henne. Hon kunde ej lösslita sig från den föreställningen, att rosorna dock engång skulle tala, när våren kom. Hvarför var det så långt till våren?

695 – Barn, – sade Rebecka, alltjemt förklarande sina ord med tecken, och hon uttalade detta barn, såsom skulle hon sagt: eders kungliga höghet! – förstår du nu hvad du härtills saknat? Förstår du nu, att du hör?

696 – Ja, – tecknade Verna, – nu förstår jag det. Nu vet jag hvarför han gret.

697 – Tänker du ännu på den unga karlen, som var här vid rosentiden?

698 – Vid rosentiden? Ja.

699 – Man skall icke tänka på unge krigsmän. De komma och gå, säga mycket och glömma fort. Det har aldrig varit lyckligt för din slägt, att tänka på krigsmän.

700 – Han spelade, han sjöng och jag kunde ej höra honom. Han sade mig de skönaste ord, och jag förstod honom icke. Jag var mycket olycklig då, och jag visste det icke.

701 – Du såg på hans läppar?

702 – Jag förstod icke allt. Han sade så mycket, som du aldrig sagt!

703 – Tänk ej mera på honom. Du mins huru din far blef utom sig den morgonen. Den unge karlen liknade en man, som var hans dödsfiende. Nej, tänk ej på honom, han kommer aldrig tillbaka.

704 – Han kommer nog.

705 Rebecka kände en flyktig ansats af draklynnet, men lugnade sig och fann rådligast att åter afbryta ett farligt ämne. – Kom, – sade hon – blåsten är kylig; vi få ej stadna längre här ute.

706 Vid det att de gingo, visade sig den numera ytterst sällsynta anblicken af fyra ryttare, hvilka varsamt när|422|made sig på gångstigen från skogen. Det var dragoner; den första naturliga tanken var att bevakningen återvände. Men snart upptäcktes, att ryttarne medförde en sårad med ombundet hufvud.

707 De höllo stilla vid porten och utsände en parlamentär för att fråga om kapten Mörk var hemma. Vid det nekande svaret begärdes höfligt inträde. Man vågade icke vägra, man hade lärt sig respekt för dragoner.

708 Rebecka och Verna stodo vid trappan, när två af de nykomne närmade sig till fots. Knappt blef Verna dem varse, innan hennes kinder öfvergjötos af rodnad, hon tog några steg framåt, stadnade förvirrad och blef stående som en bildstod. Främlingen med det ombundna hufvudet skyndade fram, omfamnade henne och kysste henne på pannan. Hans följeslagare räckte handen åt hushållerskan med en uppsyn midtemellan god dag och vet hut.

709 – Icke hade vi mycket att tacka för sist, – utlät sig denne gamle ohyflade krigare med en trumpen grimas. – Löjtnantenoriginal: Löjnanten ville hit; jag fick följa i släptåg.

710 Hade Rebecka varit samma drake, som för tre månader sedan, skulle hon icke stått så svarslös, som hon nu stod. Hade hon blott igenkänt röfvaren från rian skulle hon frestats att åter tillställa ett vargskall. Men hon hade på samma gång igenkänt den yngling, hvars anblick en junimorgon slog henne med häpnad, och hon skyndade utan invändning, dragande Verna med sig, att iordningställa ett rum åt de oväntade gästerne.

711 – Hvila dig, Göran! – sade Jack Peura, pekande på bädden, när de införts uti kaptenens toma bostad, ty på Nattsjö fanns intet gästrum.

712 Och Göran Ros behöfde hvila efter den ansträngande ridten. Han var endast skuggan af sig sjelf för två månader sedan, blek, aftärd, stapplande, hufvudet tungt, händerna darrande, blicken glanslös. Man uppstår icke med röda kinder ur en till hälften igenmyllad graf. Sådant är kriget, alltid en Moloch. Kaipiais hade tagit hans ungdomsblomma.

713 Han hade sofvit en timme, när han, stärkt af hvilan, uppstod, gick till Vernas rum och fann henne ensam. Hvilket olika möte nu och en morgon i Juni! Det var åskväder då, men sol bakom molnen, sol i två unga hjertan. Nu var höst ute, höst i ett hjerta om tjugu år.

|423|

714 Hon hörde hans steg i trappan, hon gick till hans möte med utbredd famn, men när hon såg honom afklädd den resdrägt, som dolt hans gestalt vid ankomsten, tog hon ett steg tillbaka, hennes kinder bleknade, hennes utbredda armar sänktes. Han fattade hennes hand, kysste den stum och skref på ett pappersblad följande ord:

715 konsekvensändrat/normaliseratNu dela vi samma lott. Jag hör lika litet, som du. Älskade syster, jag är din bror.konsekvensändrat/normaliserat

716 Han visste ej, att deras lott blifvit så oväntadt ombytt. Nu saknade han hvad hon hade återfått.

717 Verna tog papperet, rodnade och bleknade åter. Hon kunde ej läsa det, hade aldrig skrifvit, aldrig fått något bref. Hon såg frågande på honom, såg åter på bladet och åter på honom. De förstodo icke hvarandra och betraktade hvarandra under förvånad tystnad.

718 Snart voro dock Vernas händer i liflig rörelse. Hon frågade honom med sitt teckenspråk hvarför han ej talade till henne och berättade med glädjestrålande ögon, att hon nu kunde höra honom. Dessa tecken voro för honom ofattliga, men han gissade, att de innehöllo en fråga. I stället för svar pekade han på sitt ombundna hufvud och sina öron. Verna var van att tyda tecken, hon förstod den sorgliga sanningen, och nu var det hennes ögon, som fuktades, – nu var det hon, som gret samma deltagande tårar öfver en stor olycka, hvilka denne yngling en gång hade gråtit öfver en vanlottad flicka.

719 Men hon gret icke länge. En ny tanke upprann i hennes lifliga själ. Hon aftorkade tårarna, hennes drag strålade af ömhet, hon fattade hans hand och uttalade det ord, som en gång hade så djupt rört honom: – bror!

720 Han läste det på hennes läppar och nickade varmt, såsom ville han säga: ja, ja, du har rätt, jag är din bror.

721 Hon såg, att det gladde honom, men det var icke tillräckligt, hon ville säga någonting mer. När då alla hennes tecken förblefvo oförstådda, nödgades hon, blyg och tvekande, anlita sin nya konst att tala, lade sin arm kring hans hals, lutade sitt hufvud emot hans axel, såg honom klart i ögonen och sade: –konsekvensändrat/normaliserat jag älskar dig!

722 Det var de första ord, utom barnjollret, som Verna talat till någon dödlig varelse. Doktor Ekströmers önskan hade blifvit uppfylld på ett sätt, som han icke förutsett. Sorgens och olyckans barn hade icke fått höra de första|424| orden från älskade läppar, men hon hade talat dem till en hjertevän.

723 Det var någonting i situationen och någonting i denna oskyldiga bekännelse, som påminte Göran om deras förra möte vid åskvädret. Han förstod henne, såsom hon då förstått honom. Han såg läpparnes rörelse, men det föll honom icke in att hon talade. Han trodde, att den stumma bigtade för den döfve sitt hjerta, och det var nog för honom.

724 För Verna var det ej nog. För att kunna älska henne tillbaka, måste han veta, att hon icke mer var den förra beklagansvärda, vanlottade, som blott kunde göra anspråk på hans medlidande. Han måste veta, att hon var, eller skulle blifva hans jemnlike, hvilken han kunde anförtro allt och som kunde besvara förtroendet. Men huru underrätta honom derom?

725 Hon fattade cittran och spelade en melodi. Han såg det med nöje, men utan förvåning. Hon hade ju spelat förr, och han hörde icke nu, att cittran var stämd.

726 När detta misslyckades, företog sig Verna det djerfva försöket att sjunga. Det lyckades icke bättre; han hörde det icke.

727 Hon måste åter pröfva den ovana talekonsten. Hon fattade båda hans händer, der han satt bredvid henne på soffan, och begynte en af dessa barnsliga talöfningar, hvilka hon dittills vågat endast när ingen hörde henne. Hon sade till honom med ett naivt bemödande att besegra de motsträfviga konsonanterne:

728 – Jag älskar dig (dessa ord gingo förträffligt, men de följande stretade mot). Jag ... vill ... du ... älska ... mig ... Jag ... vill ... du ... beskydda ... mig. Jag vill ... du blifva ... frisk ... Gud ... göra dig ... frisk ... Du lycklig ... Verna lycklig.

729 Det var en skön elfva, som första gången stammade menniskors språk. Hvad hade icke Göran Ros velat gifva, för att höra dessa ord, hvilkas mening han gissat af den strålande blicken och de rodnande kinderna! Han hörde dem icke, men han varseblef nu, att hans stumma fé kunde tala. Öfverraskad, hänryckt ända till tårar, följde han dessa hulda läppars rörelser, glömmande sin egen olycka, i glädjen att se en så älsklig varelse återgifven åt menskligheten.

|425|

730 Detta egendomliga samtal stördes af Rebecka, som kom att tillsäga om middagsmåltiden. De vandrande riddarne skulle icke denna gång fasta på Nattsjö.

731 Vernas drake hade ett godt minne och nöjde sig med ett par kärfva ord. Om den unge herrn glömde att han sjelf var sjuk, borde han icke glömma, att dottern i huset var under sträng läkarevård.

732 Göran samlade sina tankar, uppstod, trädde fram till den fordom så fruktansvärda draken, blottade högra armen och visade en röd strimma tätt under armbågen.

733 – Skall jag omlägga förbandet? – frågade Rebecka, troende att det gällde en halfläkt blessyr.

734 – Dammen var djup och gossen liten, – svarade Göran. Han talade styft och ogerna, men han talade dock.

735 Den gamla qvinnan stirrade på armen, betraktade ynglingen, sökte bekanta drag och tvekade en stund i obeskriflig förlägenhet. Ändtligen kunde hon icke tvifla mer, och hennes känslor gåfvo sig luft på ett sätt, som åter påminte om draklynnet. – Men det är ju han! – utbrast hon. – Det är ju vår egen Georg, vår kära lilla beskedliga Georg! Hvar hade jag mina ögon? – Hvarpå hon i vild förtjusning slöt honom i sina armar och nästan qväfde honom med sina kyssar.

736 Jack inträdde och stadnade som en förvånad åskådare af detta uppträde. – Nej, hör nu, madam, – morrade han i den förlåtliga tron, att hans gamla motståndarinna antingen i sin tur blifvit galen i detta galna hus, eller hade något ondt anslag i sinnet, – hvad tager ni er för? Skäms ni icke, att bete er så oblygt mot kronans officer? Ser ni icke, att han är blesserad?

737 – Är han blesserad? Vår Georg, är han sjuk? Håll er mun, jag förstår mig på sådant, vi skola göra honom frisk igen, vi ha funnit råd för värre saker än så. Ja, se huru blek han är, den stackars gossen! Georg skall på ögonblicket lägga sig: jag skall se om det kära sjuka hufvudet. Nej, icke i kaptens rum; skulle jag lägga min egen gosse i det otäcka mörka rummet, der sjelfva stolarna äro från vettet! Här skall han lägga sig, här är ljust och godt, här blir han frisk. Verna flyttar till mig. Så ... lägg dig på soffan, allrakäraste gossen min! Du skall snart blifva karl igen. Vi vänta ju hvar stund doktor Ekströmer.

|426|

738 – Lika gerna kan ni skrika åt väggen, – morrade Jack. – Han hör icke ett ord.

739 – Hör han icke? Hvad pratar ni? Georg har öron, så att han kunde höra gräset vexa. Jag må väl veta hvem af dem Gud straffat med sådant, och det är allt åter på rätt. Har du icke märkt något förunderligt, Georg? Verna hör!

740 – Men han hör icke mer! – tecknade Verna.

741 – Hvad för något? Är det så illa med det stackars sjuka hufvudet? Nå, det går om, det är ingenting, det är en fluss. Lägg dig, Georg!

742 – Jag menar ni kunde bjuda honom något att äta, – återtog kornetten, som icke var sinnad att denna gång afstå från sina berättigade anspråk på husets gästfrihet.

743 – Gå ni, och bruka munnen till något nyttigare, än att stå här och morra. Bordet är dukadt der nere, edra karlar få gröt i köket. Jag skall sörja för hönssoppa hit upp åt Georg.

744 Föremålet för dessa välvilliga omsorger lät behandla sig som ett barn. Han var utmattad och svag, men ett lyckligt smålöje röjde hans tacksamhet att för första gången hafva återfunnit ett hem, en syster, en tillgifven, vårdande qvinlig hand. Jack kände, att han fått två rivaler, hvilket icke bidrog att förbättra hans dåliga lynne.

745 På aftonen anlände doktor Ekströmer och fann två patienter, i stället för en. Resultatet af hans undersökningar skola vi snart erfara.

18. Lille Georg.

746 – Hvad nu flickan angår, – utlät sig den lärde doktorn följande morgon i ett förtroligt meddelande med Rebecka, – är jag nöjd med behandlingen. Jag gratulerar er, min bästa madam. Näst edra kycklingar har ni aldrig lyckats så väl i att uppfostra embryoner till folk. Hon hör och skall höra, det är påtagligt, och taleförmågan infinner sig genom öfning. Ni förstår, att en tunga, som tigit i femton år, icke kan i flygande rappet berömma sig|427| af en så afundsvärd rörlighet, som er egen. Men det går framåt, jag har låtit henne stafva för mig en vers af Kellgren. Ännu fem eller sex veckor framåt måste öronen aktas för blåst och skarpa, skrällande ljud; sedan kan ni profva henne med att låta henne åhöra en träta mellan er och Ramström, och står hon ut dermed, kan ni tryggt låta affyra en kanon utanför trädgårdsmuren. Förutsatt nemligen, att er högst respektable och konfyse husbonde icke tager sig det orådet för att återvända till Nattsjö. Har ni hört något af honom?

747 – Han har skrifvit till Ramström och befallt honom föra Verna till Petersburg, när hon blir frisk.

748 – Har han det? Hm ... kanske vi vänta litet med resan. Lyckligtvis ha vi krig, och det gör mig ondt, att er husbonde är anklagad för fula saker i hofrätten. Nattsjö gård står på spel.

749 – Måste vi flytta? – frågade Rebecka häpen.

750 – Var obekymrad tillsvidare; trassliga härfvor äro icke så snart utredda. Hvad nu angår Göran Ros ... Men det är ju alldeles befängdt, att en så gladlynt och klok pojke kan vara son till en ... ja, ursäkta mig, till ett så sprittgalet nattspöke, som er kapten! Är ni säker derpå?

751 – Så sägs det.

752 – Sägs det, hvaba? Nå, det skola vi sedan bena vidare ut; det är en gåta för vetenskapen och allt menskligt förnuft. Nu vill jag säga er, att ni får ett svårare kasus under er behandling, än flickan. Mindre sällsynt, det medgifves, men tusan så compliceradt.

753 – Hvad är det annat, än en fluss? Han har sofvit i dragiga rum med fuktiga sängkläder.

754 – Pass, min gumma, nej, det är en annan knut på den tråden. Han blef sårad vid Kaipiais. Käck var han alltid, men der var han rosenrasande. Att rida emot en kanon och få den affyrad mot sig så godt som midt i flinten, på tjugu stegs afstånd.

755 – Hvad säger doktorn!

756 – Och sedan blifva lefvande begrafven ... men det var en småsak. Kanoner, min bästa madam, ha den infama vanan att taga armar och ben af folk, i fall de ej råka taga hufvudet, eller stycka sin man i två delar. Det är det vanliga, jag känner det der. Men understundom händer, att en sådan oförskämd best, som en kanonkula,|428| råkar passera ett stycke på sidan om det der hufvudet, som hon ämnade snyta af, ... tolf tum, sex tum, tre tum på sidan, allt hur det faller sig. Ni förstår, att i sådant fall lemnar hon hufvudet qvar på kroppen, men sedan är det ej heller mycket värdt. Det finns någonting, som kallas lufttryck, till exempel när man blir döf af en åskknall ...

757 – Och Georg skulle ...

758 – Jaså, ni kallar honom Georg? Gerna för mig. Frågan är, om det ej varit bättre för den präktige gossen, att kulan gått tre tum närmare och tagit hans ärliga hufvud. Nu lemnade hon det i behåll, men så massakreradt af lufttrycket, att en ljungeld skulle varit mera barmhertig. Sådant kallar man kontusion. Man kan stupa der man står af en kontusion, men man kan också behålla en rest af lifshanken och dragas ur grafven döf eller fånig för hela sin tid. Det vore för märkvärdigt, om fädernearfvet skulle på detta sätt gå igen.

759 Rebecka vred händerna af förfäran. Hennes Georg, hennes vackra, glada, lilla Georg, som hon en gång räddat från dammen och nu skulle återse förlorad för menskligheten, just när hon återvunnit åt lifvet sitt andra hjertebarn!

760 Den godhjertade doktorn kände sig rörd. – Hvad är det värdt att lipa? – återtog han. – Jag har sett två sådana fall i min praktik. Det ena var korporal Långström i pommerska kriget; han kom på dårhus. Det andra var N:o 14 Lax vid Åboländingarne, han låg ett halft år konfys, och sedan blef karlen kry igen. Alltså minus ett och plus ett, en marschordre och en kontraordre. Kanske har ni hört talas om Döbeln, Georg Carl. Han fick pannan bräckt af en gevärskula vid Porrasalmi. Trösta er, det blir karl af Döbeln, det kan också blifva karl af er Georg. Sådant händer. Jag börjar märka Guds finger midtibland våra dårskaper. Hvarför skulle Pumponius stöfla fram på sandmon vid Kaipiais just i det ögonblick man höll på att mylla ned pojken? Hvem skickade dit ett sådant tjurhufvud, som icke tog någon reson, fastän alla förklarade uslingen död? Nej vars, den Rosen skall ännu se fjärlar i verlden. Två månader låg han knäckt i ett torp derborta, och hade jag vetat det, vore han kanske bra nu. Pultronius trodde sig göra väl, när han anlitade kloka käringar ... ni ser hvad de duga till. Gjordt som gjordt. Gossen ville hit, vi skola nu börja vår andra kur. Kalla|429| omslag, blodiglar, hvila och lugn, se der hvad patienten behöfver. Intet pip! Flickan får hjelpa er, under förbehåll, att han ej blir kär i henne, det gör feber i blodet ... Ah, jag mins, hon är ju hans syster!

761 Rebecka suckade.

762 – Madam, – sade doktorn, – jag finner mig befogad att kalla er en ganska förståndig menniska. Ni har skött min första patient på Nattsjö med en skicklighet, som skulle göra er förtjent af kronans medalj. Ni har förstått att kujonera en galen husbonde på ett sätt, som gör heder åt er tunga och edra näfvar. Ni tillreder obestridligt utmärkta frukostar, och edra kycklingar äro upphöjda öfver allt beröm. Men med allt detta måste jag erinra er, att man icke får vända sig till en läkare med halfqvädna visor. En läkare måste veta hela sanningen, och ni torde hafva den godheten säga mig hvad ni menar med edra orakelspråk och edra jemrande pustar.

763 – Hvad skulle jag mena? – upprepade hushållerskan.

764 – Jo, först lät ni förstå, att det inte vore så visst, att Göran Ros är son till kaptenen. Och när jag hoppas, att han icke skall blifva kär i sin syster, pustar ni som en smidebälg. Vill ni, eller vill ni icke se gossen frisk?

765 – Käre herr doktor, hvad skulle jag högre önska?

766 – Nå, ut med sanningen då! Tror ni, att jag låter leka blindbock med mig?

767 – Men ni vet ju redan huru det var, – invände Rebecka motvilligt.

768 – Ni har berättat mig, att kapten Mörk, eller hvad han må heta, hade två barn med sin hustru Theresia Balbi, operasångerskan. Om Georg var det ena barnet och Verna det andra, måste de ju vara syskon.

769 – Så var det ... nej, icke alldeles så. Theresia hade en syster vid namn Antonia. Hon dansade i teatern, och det ansågs för värre, än sjunga. Jag mins ej huru det kallades.

770 – Vid baletten. Fortfar!

771 – När Sundhagen icke fick Theresia, gifte han sig med Antonia. Det var en sommar, jag hade nyss kommit i tjenst hos kapten. Han var borta utrikes, men kunde för vissa orsaker ej föra sin hustru med sig. Vid samma tid var Sundhagen ute med flottan. Antonia bodde på söder och hade knappt; Theresia hade fem vackra rum i ett|430| stort hus vid Regeringsgatan. Theresia sade till sin syster: det är så och så med oss, du kan flytta till mig, medan våra män äro borta.

772 – Vill ni vara så god och uttrycka er litet kortare.

773 – Nå ja, Antonia flyttade till oss i rummet bredvid sin syster; de sjöngo och dansade, som deras sed var, till dess att de båda blefvo sjuka på samma dag. Klockan fyra på morgonen anlände en liten flicka till fru Theresia. Nå, sade jag till fru Bredström, som skötte båda systrarna, nu ville jag icke vara i min frus ställe. För hvad då? sade hon. För att kapten har väntat en pojke, sade jag, och han är i stånd att slå ihjäl moder och barn. Är det ej annat? – sade Bredströmskan ...

774 – Litet kortare, om jag får be.

775 – Den, som vill veta något, får gifva sig tålamod. Är det ej annat, sade Bredströmskan, så kunna vi byta. Här i rummet bredvid skriker en duktig pojke. Pojke eller flicka, det kommer på ett ut för Sundhagens, det angår ingen, båda mödrarna äro så sjuka, att de ej veta om Stockholm sjunker i saltsjön.

776 – Och ni bytte?

777 – Vi bytte. Litet måste man gripa in i Vår Herres kugghjul. Hade det varit bättre, att kapten kastat flickan i strömmen?

778 – Hm ... Och gossen hade en röd strimma under högra armbågen?

779 – Ja. I början liknade han sin mor, men vid tredje eller fjerde året begynte han likna sin far, och det tilltog med åren. Det kunde kapten för sin död ej fördraga. Han hatade lille Georg.

780 – Hvad blef det af flickebarnet?

781 – Hur skall jag veta det? Hon döptes till Helga, Sundhagen kom på förfall, hans hustru dog. Alltid fanns någon, som förbarmade sig öfver barnet. Två år derefter föddes Verna. Så var det, nu vet ni allt. Ni må taga det på ert samvete, att det blifvit sagdt, som bäst varit osagdt.

782 – Låt det också tillsvidare vara osagdt för alla andra. Och skyll icke mig för att ni velat vara visare, än Vår Herre. Var det klokt, tycker ni, att kasta ut i verlden er husbondes rätta barn och upptaga ett annat, som stiftade ofrid i huset? Var det vist, att, till följd af allt detta, utkasta er lille Georg på gatan i Helsingfors?

783 – Fadren skulle ha dödat honom.

|431|

784 – Ja, för ert bytes skull. Två rätta systrar i huset skulle ha gjort fadren tam, varit modrens tröst och stöd. Gå åt skogen med edra käringkurer! En galen far, en ihjälskjuten mor, två öfvergifna barn, trassel, falskhet, brott, sorger och olyckor, se der er vishet, som gripit in i försynens kugghjul! Uppfostra ni kycklingar, det är ert kall, men akta er att vilja förändra menniskoöden!

785 Och doktorn gick förgrymmad till sina patienter, medan den gamla hushållerskan, nedslagen, förkrossad, gick att tillreda hönssoppa åt sin lille Georg.

---

786 Landkriget fördes under Augusti och September månader 1789 med samma svaga, spridda, resultatlösa marscher vid gränserna, som förut. Den 24 Augusti angreps svenska skärgårdsflottan under amiral Ehrensvärd af en öfverlägsen fientlig flotta vid Svensksund. Det första anfallet afslogs segerrikt, Ehrensvärd, hotad af fiendens hufvudstyrka, ville draga sig tillbaka med de tagna priserna, men konungen, som från Kotkas stränder bevittnat segern, befalde honom upptaga striden äfven mot hufvudstyrkan. Följden blef ett nederlag, och Ehrensvärd prisade sig lycklig att den 25 Augusti kunna rädda en svag återstod af sin slagna flotta till Svartholm.

787 Hela Oktober månad förblefvo de stridande arméerna stilla i sina läger och gingo derpå i vinterqvarter. Doktor Ekströmer lyckades nu erhålla permission, för att odelad kunna egna sig åt sina patienter på Nattsjö. Jack och hans dragoner voro längesedan borta i tjenstgöring.

788 De tjugu årens ungdomskraft stred en hård kamp mot följderna af kanonkulan. Den bleka höstsolen såg in genom rutorna på en slagen yngling, som dag efter dag, vecka efter vecka icke förbättrades, snarare blef alltmera kraftlös och tung i sitt sjuka hufvud. Han vårdades i Vernas rum, talade icke mer och tynade medvetslös bort. Allt i denna lilla förtjusande bostad måste nu vara ljudlöst tyst; icke ett steg fick höras mot mattorna, icke en regnskur smattra mot fönstren, icke en qvarlefvande fluga surra mot sänggardinen. Det var en nästan hopplös, men icke fruktlös tystnad, ty under dessa tålmodiga omsorger utvecklade sig Vernas nya blomstrande ungdom, likasom för att trotsa förvissningen ute och förhärjelsen inne. Ur|432| detta barns knopp uppvexte hastigt en god, en älskande och försakande qvinna. Hon ensam hoppades, när läkaren sjelf begynte förtvifla. Hon var lugn och glad, en solstråle i hösten, vårlig och varm, som hennes rosor i Juli. Under förväntan på den lyckliga dag, när hon skulle få glädja den älskade brodren med att vara hans jemnlike, begagnade hon hvarje ledighet från sitt kall som sjukvårderska till att öfva sig i talets försummade konst, lära sig skrifva och inhemta de kunskaper, hvilka hon saknade. Doktor Ekströmer var hennes skicklige lärare, han hade nu god tid, han hade alltmera fattat en faderlig vänskap för detta barn och tillbragte som informator sina angenämaste stunder i nedra våningens sal, der man fritt vågade tala högt och ännu kunde skämta. Det enda, som bekymrade honom var, att hans lärjunge förblef så okunnig i det lärda språket. Räknekonst, historia och geografi voro beklagligen de först nödvändiga; citaterna ur Cicero, Livius och Tibullus måste tillsvidare förblifva utom horizonten på Nattsjö.

789 Man hade hunnit till första dagarne i November, när Rebecka, som vanligt, en morgon lade det kylande omslaget kring sin lille Georgs blytunga hufvud och vinkade doktorn att närma sig bädden. Han kom och fann till sin förvåning en hvass upphöjning i huden bakom patientens venstra öra. Han undersökte varsamt detta sällsamma föremål, och två minuter derefter hade han utdragit en liten skarpkantad jernspillra, som suppurerat ut från hufvudet. Han betraktade med yttersta noggrannhet, än stället, än jernstycket; hans förundran vexte med hvarje ögonblick. Rebecka tyckte sig märka, att han skiftade färg.

790 – Hvad är det? – hviskade hon.

791 – Hvad det är? – upprepade doktorn tankspridd med sin vanliga röst. – Kalla hit Verna!

792 – Dör han?

793 –konsekvensändrat/normaliserat Dumheter! Kalla hit flickan!

794 Verna tillkallades och afbidade, liksom Rebecka, i andlös häpnad underrättelsen, att allt vore slut.

795 – Barn, sade doktor Ekströmer, denna gång med en grimas, som skulle dölja hans rörelse, men som icke förmådde hindra en högst ovan och för läkareyrket högst opassande tår att perla fram ur hans ögonvinkel, – barn, omfamna din bror! Han är räddad!

|433|

19. Nattsjö och Salmela.

796 Doktor Ekströmer fann jernspillran i den unge krigarens hufvud så märkvärdig, att han derom insände en lärd afhandling till svenska läkaresällskapet. Han trodde sig, på grund af förloppet, böra antaga en dubbel orsak: först kontusionen af en kanonkula, hvilken på mycket nära håll passerat förbi den sårades venstra öra och åstadkommit en paralysi, en förlamning af stora hjernan; dernäst och samtidigt springandet af en granat, hvaraf en fin spillra inträngt i nedra venstra fliken af lilla hjernan och der förorsakat en inflammation, som hindrade all förbättring och ofelbart haft en dödlig påföljd, derest densamma icke genom naturens egen kraftiga reaktion blifvit aflägsnad och slutligen framträngt genom den yttre huden. Kanske böra vi här tillägga, att denna förklaring icke af andra kirurger ansågs fullt tillfredsställande och föranledde en hvass kritik, som gaf den gode doktorn mycket hufvudbry. Herrar yrkesbröder antogo med den envishet, hvilken i sådana lärda strider endast är verldsbekant, hela kanonkulan som en myth och granatskärfvan såsom den enda lifsfarliga blessyren, hvarom beklagligen herr doktorn så länge sväfvat i okunnighet. Hvaraf motståndarne ledde sig till den förnärmande slutsats, att herr doktorns behandling, enligt alla konstens regler, bordt medföra döden, derest icke den moderliga naturen fått det infallet att rädda patienten oaktadt läkarevården.

797 Huru nu dermed förhållit sig, må de lärde afgöra. Visst är, att de lyckliga följderna af jernspillrans aflägsnande visade sig hastigare, än ens läkaren vågat hoppas. Redan samma dag befann sig den sårade märkbart bättre och kunde tala; om mindre än en vecka hade han återfått hörseln, utom att venstra örat förblef något lomhördt. Snart försvann den olidliga tyngden i hufvudet, och i slutet af November var den sårade så återställd, att han ville anmäla sig som frisk. Detta djerfva beslut strandade mot doktorns bestämda vägran; men emedan man fått tidigt slädföre och Ekströmer måste återvända till sin tjenstgöring|434| vid fälthospitalet, beslöts, att Göran Ros skulle åtfölja honom på en rekreationsresa till Artsjö.

798 Dessa höstmörka dagar i November voro lyckliga, ljusa dagar på Nattsjö gård. Den ene af dess älsklingar uppblomstrade ur förvissningen till ny lifskraft; den andra utvecklade sig med hvarje dag mer till en rosornas syster. Båda de nyss till tystnad och teckenspråk dömda unga fingo den efterlängtade glädjen att kunna som fria varelser meddela sig med hvarandra. Verna tröttnade icke att lysa med sin ovana talekonst; Göran återfick en del af sin forna munterhet vid de befängda misstag om ordens betydelse och uttal, hvilka en så ny talarinna ej kunde undvika. Det var en språksamhet, som kom sjelfva Rebeckas talföra tunga att tystna, och när doktorn inföll med sin latin och Ramström med sin flöjt, tycktes den nyss så ljudlösa tystnaden på Nattsjö hafva slagit om till det bullersamma sorlet hos en skara stojande barn.

799 De lyckliga, som aldrig saknat hörsel och talförmåga, huru litet ana de deras öde, hvilka skickelsen förnekat själens portar och strömmande floder mot den omgifvande verlden! Ensliga, stumma, gå dessa sorgens barn sitt lif igenom som främlingar på jorden. Rundtomkring dem herskar den eviga tystnaden; likgiltiga eller häpna, vanka de fram i en verld af skuggor, och menniskorna gå dem hemlighetsfulla, obegripliga, känslolösa förbi. De sluta sig inom sig sjelfva, de hafva ej annat val, men den längtande själen sträcker sin famn mot lifvet och skapar sig der en drömverld af föreställningar om hvad de möta, men icke fatta, ana, men icke begripa. Syn, lukt, smak och känsel äro skärpta till en otrolig finhet; de äro insekternas spröten, hvarmed de stumma trefva sig fram i verlden, men om ljud, ton, tal hafva de ingen erfarenhet. Franzén har lyckönskat den döfve att undgå så många onyttiga ord, så mycken smädelse, förtal och dårskap i verlden. Ack, skalden har glömt, att musikens verldsspråk, och mer än så, att den ljufva rösten af en moder, ett barn, den outsägligt skiftande, uttrycksfulla tonskalan i en älskad varelses ömma tilltal aldrig vibrera i den döfves stängda öra. Endast det hinduiska helgonet på sin pelare vågar prisa den fattiga lyckan att vara kastad tillbaka uteslutande på sig sjelf. Rikare och mera mensklig är lyckan att kunna dela andras fröjder och sorger; rikast af allt att kunna bortgifva sig sjelf för det man i verlden vet bäst.

|435|

800 Åter, när denna jernhårda, obevekliga mur sjunker bort, hvilken så länge rest sig mellan hans och andras tillvaro, mellan aningarnas tysta verld inom honom och det högröstade yttre lif, som härtills brusat okändt förbi honom med sina välljud och sina missljud, – hvilket uppvaknande! Fri går han ut ur fängelset och undrar huru han kunnat lefva så länge i dess instängda luft. Än en gång öppnar han sin länge försmådda famn; verlden faller honom om halsen, menniskorna erkänna honom för sin jemnlike. Han öfverskattar sin lycka, såsom vore hon allt, då hon likväl är blott en del af hans medborgarerätt i menskligheten. Han är tiggaren, som gick mätt från den gifmildes bord, men frös, fann en tröja på vägen och ansåg sig rik.

801 Sådant var det förhänge för en ny framtid, som nu upprullades för de unga på Nattsjö gård. Skilnaden var, att Verna slafvinnan, som blifvit Verna våren, var ett naturbarn, som trodde på lifvet, medan Göran Ros icke mera trodde derpå. Midti det lekande skämtet föll han stundom i djupa tankar. Han kände, att han icke mer var som förr, och han visste ej hvarför.

802 Den uppmärksamme läkaren tyckte ej om dessa förströdda tankar. Patientens hjerna hade varit för starkt angripen, för att så snart kunna återtaga sin normala verksamhet; man måste söka någon omvexling i det enformiga lifvet på en gård i skogen.

803 Herrarne reste till Artsjö för att besöka Görans barndomshem i Salmela gård. Det var en klar och frostig decemberdag, söndag. Folket hade nyss kommit från kyrkan och spridde sig öfver nejden, somliga åkande eller gående långs vägen, andra ilande på skidor öfver sjöarnas is. Middagsbordet stod åter tillredt i stugan; de resande inbjödos att taga plats vid måltiden. Göran hade nöjet att presentera sin läkare.

804 Han hade nämnt de närvarande vid deras välkända namn, då han varseblef en okänd, till utseendet mycket gammal man, hälften herre, hälften bonde, ytterst blek, med insjunkna ögon, stapplande steg och förfallet utseende, intaga den plats, der karolinen Posti förr var sjelfskrifven gäst.

805 – Hvar är Posti? – frågade Göran.

|436|

806 – Der, hvarest stridens vagnar krossas och allt blodigt örlig i eld uppbrännes, – svarade riksdagsmannen. – Han gick för tre veckor sedan att möta kung Karl i himmelrike.

807 – Låt oss skyllra gevär! – suckade Göran. – De sista lederna från kung Karls dagar marschera af till vinterqvarteret.

808 – Posti var länge marschfärdig. Den nya tiden var honom för mjuk. Han fann ej mer en dragon, hvilken, som han i unga dagar, kunde lyfta sin häst öfver stenmuren. Men, – fortfor värden lugnt, – på hans plats är här en, som Yrjö ej lärer känna. Det är min äldste son Sundhagen.

809 – Sundhagen! – upprepade Göran och doktor Ekströmer på samma gång.

810 – Thomas Sundhagen, före detta kaptenlöjtnant vid kunglig majestäts örlogsflotta. Han har bott två år i gården, fastän omständigheter och sjukdom hindrat honom att förrän nu visa sig med oss andra.

811 – Fägnar mig att göra herrarnes bekantskap, – sade den nye gästen med darrande röst. Det var rösten från en ruin, men ruinen af en gentleman.

812 – Thomas har slitit ondt i tjensten – återtog fadren, likasom för att mildra intrycket af detta lefvande spöke. – Betrakta honom, Yrjö. Sådan du nu är, sådan var engång han. Mor påstår, att du är upp i dagen Thomas för trettio år sedan.

813 Göran ryste och vände sig till riksdagsmannen med en fråga om nyheter från kriget.

814 – Hvad skulle det vara? – blef svaret. – Konungarnes konung regerar nu öfver land och vatten. De döde begrafvas, de sårade läkas, soldaten hvilar, bonden tröskar, skeppen iståndsättas efter Svensksund, krut tillverkas, kanoner borras, för att nästa år anskaffa nya döda och nya sårade. Jag kom i går från Anjala. Der talade man om kapten Mörk.

815 – Hvad är det om honom?

816 – Natten mot i förrgår märkte vakten vid Anjala gård en karl, som ville smyga sig öfver från ryska sidan. Man skall vara Mörk, för att i denna årstid rida nattetid öfver isen nedanför fallet.

817 – Hvad säger ni?

|437|

818 – Vakten gaf eld och träffade karlen i benen. Det var öfverflödigt. Isen brast, häst och karl bortfördes af floden. I går på morgonen fann man dem i öppna strömmen vid Muhniemi*)Numera Vredeby..

819 – Kapten Mörk?

820 – Ja kapten Mörk. Hvad ville han här? Han var ju i säkerhet; kungens fiskaler ha intet att säga på ryska sidan.

821 Göran och doktorn vexlade en blick. De förstodo hvarför den olycklige funnit döden. Han hade ej kunnat motstå sin längtan efter denna dotter, hvilken han misshandlat så grymt, men hvilken han älskade med den mest sjelfviska faderskärlek. För att återse henne, hade han offrat sitt lif.

822 Medan gårdsfolket ännu fördjupade sig i gissningar öfver denna sällsamma tilldragelse, uppfyldes stugan småningom af grannar från byn. En doktor hade anländt till gården; hvad var naturligare, än att alla gamla och nya krämpor skulle begagna detta sällsynta tillfälle att visa sig i all sin märkvärdighet? Och krämpor äro, som man vet, icke besvärade af någon onödig grannlagenhet. Doktor Ekströmer fick fullt upp att göra med skrikande barn, talföra mödrar, orkeslösa gubbar, som med full tillförsigt väntade, att han skulle göra dem unga på nytt. Han var icke ohjelpsam, den berömde doktorn. Han förhäfde sig icke öfver sin gulddosa eller två fakulteters diplom gentemot dessa ringa och fattiga kunder. Han körde endast hälften af församlingen höfligt på dörren och utvalde bland återstoden allt, som kunde kureras med koppning, åderlåtning, mixtura simplexspråk: latin, essentia dulcisspråk: latin, Riga balsam och Janine plåster bakom öronen. När allt detta var behjelpligen undanstökadt, såg han Helka stå tålmodigt väntande bakom hans stol.

823 – Nå? – frågade doktorn och tog henne skämtande under hakan. – Aldrig kan jag tro, att någon af dessa blanka perltänder gör dig besvär? Eller är det en hjerteklämma? Tror du mig vara så vis, att jag kan trolla åt dig den gosses kärlek, som du helst ville ha?

824 – Nej, – svarade flickan, skakande sitt brunlockiga hufvud, – jag ville fråga doktorn om honom derborta i loftkammaren. Han är ej frisk.

|438|

825 – Hvem bor derborta i loftkammaren?

826 – Han. Doktorn vet ju. Min far.

827 – Är du icke dotter i huset ... Mathias Salmelas dotter?

828 – Jag trodde, att farfar sagt honom huru det är. Det är ingen fara numera, när den svarte kaptenen är död.

829 – Kära barn, jag begriper icke ett ord. Hvad angår dig kapten Mörks död? Har han varit elak mot dig?

830 – Mot mig? Åh ... Nej, mot far. När far kom tillbaka för två år sedan, byggde farfar loftkammaren. Ingen själ skulle få veta, att far var här. Den svarte kaptenen skulle ha skjutit ihjäl honom.

831 – Låt mig se ... jag börjar förstå. Helga ... så var det. Din farfar tog dig från Stockholm, när du var liten flicka. Thomas Sundhagen är din far?

832 – Se nu, han visste det ändå. Visst är jag hans barn, och farfar säger, att jag skall få gå i frökenskola hos presten. Men far är ofta sjuk. Var så beskedlig och skrif goda droppar åt honom!

833 – Jag skall försöka i morgon. Consilia fovet noxspråk: latin ... det betyder, att i qväll skall du först vända dig tre gånger med sols, sedan skall du försöka tiga i tjugu minuter, derefter kamma ditt bruna hår, så att hälften faller rätt åt öster och hälften åt vester; sist skall du drömma om den du har kär. Det är högst vigtigt för att botemedlet skall lyckas.

834 Flickan betraktade honom förvånad och sprang derpå bort med ett klingande skratt.

835 Doktor Ekströmer gick till råds med den enda lärda fakultet han hade att rådfråga: sig sjelf. Hvad borde göras? Hvad borde upptäckas och hvad förtigas? Ekströmer hade icke lyckats upptäcka själen i anatomisalen, men han hade studerat hennes fibrer i lefvande subjekt och kommit till det resultat, att såsom det kan finnas en sorglig kunskap, kan det äfven finnas en lycklig okunnighet.

836 De resande fingo gemensamt sofrum i gästkammaren och kunde ostördt språka om dagens händelser, – om desse två dödsfiender, af hvilka den ene så oväntadt trädt fram, när den andre lika oväntadt trädde tillbaka. Kapten Mörks död hade förändrat allt. Skulle icke Göran nu blifva tvungen att tillkännagifva sin börd? Borde han icke|439| uppfylla den sonliga pligten att begrafva sin fader? Borde han icke framträda såsom sin systers naturlige målsman? Slutligen, måste han icke öfvertaga det tvifvelaktiga arfvet af Nattsjö, hvilket på goda skäl befarades vara förbrutet till kronan? – Och allt detta för en karl, som icke angår honom! – knotade Ekströmer för sig sjelf.

837 – Göran, – sade doktorn följande morgon, – jag har betänkt saken. Du är min patient och långtifrån återställd. Jag kan ej tillåta dig att öfvertaga trassliga affärer, eller förkyla dig vid en begrafning i denna årstid. Förblif tillsvidare Göran Ros, och jag lofvar dig att försöka rädda Nattsjö åt Verna. Jag intygar på min embetsed, att kaptenen var galen.

838 Görans hjerta var i uppror, men hans vän hade rätt.

839 – Vet du väl, – fortfor doktorn, – att Helka är Sundhagens dotter? Der har du förklaringen af den hemlighetsfulla angifvelsen mot kapten Mörk. Sundhagen hade utspanat gömstället under stenen, och Helka instack angifvelsen i din uniform.

840 – Hvilken nedrighet!

841 – Säg nödvärn, ty för en patriotism lära vi icke få anse papperet i din ficka. Sundhagen hade sina skäl att önska kaptenen ur vägen: han vågade icke visa sig utom dörren af fruktan för dina gamla vänner, de långa pistolerna. Men apropos af Sundhagen, han har begärt läkarevård. Det sägs, att du liknar honom, när han var ung. Vill du besöka honom?

842 – Förskona mig från hans åsyn! Jag har aldrig sett en karl, som ingifvit mig mera afsky, än han.

843 – Hm ... Umgås förståndigt med vin, kärlek och kort, så är du säker att icke likna honom, när du blir gammal. – Inom sig tänkte doktorn: –konsekvensändrat/normaliserat Det var en krånglig son och krångliga fäder. Den ene ville ränna värjan genom pojken, den andre kan pojken ej tåla. Nej, nu lägger jag af att söka fäder åt Göran Ros.

844 En stund derefter befann sig doktor Ekströmer i kaptenlöjtnanten Sundhagens rum. Den fordom ståtlige, bildsköne mannen låg gulblek, förfallen och flämtande på sin bädd. Hans första utflygt i går i den isande decemberluften hade verkat som ett dödande gift. Doktorn undersökte hans puls och fann, att han ej hade många timmar att lefva.

|440|

845 – Var god, tag plats! – sade den sjuke med ett förbindligt småleende. – Ursäkta min tarfliga kajuta ... ingen kanapé ... ingen pipa Virginia ... Vore mig ett stort nöje att kunna bjuda ett glas äkta madera. Hvad säger doktorn om helsan? Litet lappsalvad i dag ... skutan är läck, men den läckan skola vi stoppa. Så snart skall man ej slopa en gammal kryssare. Jag känner mig som nyriggad sedan ... ja, ni vet ju, att kapten Mörk råkat ut för ett haveri. Det är beklagansvärdt ... en god fäktare är numera sällsynt ... Något jalouxspråk: franska ... hvem är icke jalouxspråk: franska, när man för en så vacker brigg, som hans hustru? ... Jag försäkrar er, att hon sjöng som en näktergal ... ni skulle ha hört henne som Iphigenie! Brunette ... hvilka toppsegel! Hennes syster Antonia ... min hustru ... var mera cendrée ... elev af Vestris ... dansade som en najad. Ni såg henne kanske? ... Ni mins henne kanske i den förälskade Arlequin? En sådan Colombine ... oh, doktor, ni skulle ha strukit flagg ...

846 – Tala icke så mycket, det anstränger er.

847 – Jag ber, icke det minsta ... Sedan han nu är död, ämnar jag åter ingå i tjenst. Kanske litet gammal att föra ett flaggskepp, men vi ha nu krig, jag är van att rangera linie ... Ehrensvärd kunde ha något att lära af mig ... icke dumma sig med en bredsida mot tjugu, som vid Svensksund ... Hade jag fått beskjuta prinsen af Nassau långskepps och sedan äntra! ... Men det skall godtgöras ... Välkommen nästa gång ombord på fregatten! Doktor, vi skola manna rå för er! ... Och sedan fulla segel mot fienden ... bränningar förut ... kanonerna klara ... signal till attack ...

848 De sista orden voro knappt hörbara. Sjömannen, som tumlat så vildt om på lifvets haf, försjönk i en slummer, från hvilken han först på en annan strand skulle uppvakna. Hans sista tankar hade återgått till hans yrke.

849 – Det fanns likväl en gnista mod hos den gamle rumlaren, – tänkte doktor Ekströmer vid sig sjelf, när han gick.

|441|

20. I Aachens rosengård.

850 Det är oss icke tillåtet att vidare följa konung Gustaf III på krigets vexlande irrfärder under året 1790; – icke till de stridande härarnes fortsatta försök att störta hvarandra i Kymmene elf, – icke till oförsigtigheten och hjeltebragden i Viborgs vik, – icke till det andra sjöslaget vid Svensksund, som blef en seger för svenska flottan, – icke ens till freden i Väräläkonsekvensändrat/normaliserat, som afslöt kämpaleken utan vinst eller förlust af land, men med en glans af vapenära, som läkte många sår och öfverskylde många felsteg. Den jättelika ryska örnen hade ej utan oväntad ansträngning skakat ifrån sig det afmagrade svenska lejonet, som än engång vågat antasta dess byte. Lejonet befann sig något hårluggadt och med värkande ramar, men med glad förvåning märkande, att det ännu kunde segra. Båda de stridande fingo ledighet att rikta sina blickar mot en vida större och mera skrämmande vådeld, som uppflammade i sydvest och hotade att med sina lågor omslingra hela Europa. Den okynnige pojken Frankrike, hvilken suveränerne härtills hoppats kunna afbasa med en väl afpassad stut, började bete sig såsom en vuxen man, med anspråk på att icke blott ställa om sitt eget hus, utan äfven rensopa andras. Innan kriget ännu var slutadt, tänkte Gustaf och Katarina redan på möjligheten af ett förbund.

851 Något mindre än två år efter senast skildrade tilldragelser, sommaren år 1791, återfinna vi några välbekanta personer från denna berättelse i den då moderna badorten Aachen. Staden, som sett Karl den stores vagga och innesluter hans graf, hade i nyare tid blifvit ryktbar för sina svafvelhaltiga källor, men var tillika medelpunkt för den tyska och holländska blomsterodlingen. Ingenstädes, om icke i Leyden och Amsterdam, kunde man finna en större och praktfullare samling tulpaner och liljor; ingenstädes, om icke i Persien eller Provence, en rikare mångfald af de skönaste rosor. Den stora botaniska trädgården var bokstafligen en stad af blommor; den hade indelats i strängt afskilda qvarter och förstäder, der de mest|442| gynnade blomsterfamiljerna enväldigt herskade, hvar på sitt område. Hvar man än gick mellan dessa förtjusande konungariken af blomster, möttes man af en intensiv, nästan öfverväldigande doft – man skulle ha sagt nationalitet, i fall nationaliteternas tid varit kommen ännu – från närmaste rikes invånare. Endast tulpanerne och de då för 6 år sedan till Europa öfverflyttade dahlierna utmärkte sig, granna och dumma, genom oförmågan att utandas sitt lifs mening i den omgifvande sommarluften.

852 Det var en af lätta moln svalkad julidag vid pass klockan 8 på morgonen. En dragonofficer, bärande en här okänd uniform, närmade sig rosenriket, ledande vid armen ett ungt fruntimmer. De kommo från baden och togo plats på en prydlig, grönmålad hvilobänk vid sidan af gångvägen. Den unga damen sade till sin följeslagare: – Här ville jag bo.

853 – Ja, hvarför icke? – var det skämtsamma svaret. – Det gifves två utvägar. Antingen flytta vi Nattsjö hit, eller flytta vi denna trädgård till Nattsjö. Men låt oss alltid bo här i Juli månad.

854 – Är här snö om vintern?

855 – Jag förmodar det, men icke så som hos oss.

856 – Lika godt, jag ville bo här i alla årstider, för att beständigt veta mig vara rik. Kan du höra rosornas doft, Göran?

857 – Höra doften? Nej, det kan blott du.

858 – Jag kan det icke mer, som jag kunde det förr. Men gif akt: hör du verkligen icke en sakta musik?

859 – Ja, jag inandas en stark vällukt. Svaga personer kunde få ondt i hufvudet.

860 – Nej, icke så. Jag vet ej om det är sång eller tal, men jag hör det tydligt. Hvarför skrattar du åt mig, när jag säger att rosorna tala?

861 – Derför att du är det älskvärdaste lilla barn, som ännu sett nitton somrars rosor blomma. Du afundsvärda, som ännu kan »se Guds röst gångande i lustgården».

862 – Tror du ej, att jag ofta tänkt derpå? Det, som du kallar se, höra, lukta och smaka, det känner jag allt, som vore det ett. Jag känner behag eller obehag af mycket, som jag ej kan fatta med något sinne. Jag känner vänskap för några, motvilja för andra, och jag vet icke hvarför. Jag skulle känna din närvaro äfven om|443| jag saknade alla yttre sinnen. Hvarför skall du skratta åt mig?

863 – Nej, förlåt! Du är ett barn i hjertat, ej i förståndet. Du har tänkt mycket och lärt mycket under det år du bott i Elimä prestgård och läst tillsamman med Helka Sundhagen. Du fortfar att tänka och lära, sedan du följt Helka hit under friherrinnan Wredes beskydd, för att stadga din helsa. Men med allt detta återstår dig ännu att uppfatta lifvet sådant det är. Du skall en dag blifva en bra karls hustru ...

864 – Jag är nöjd med dig, jag begär ingen annan.

865 – Ser du nu hvilken barnslig toka du är! Är jag icke din bror? Och om jag ännu icke gjort mina rättigheter gällande, så är det för att du härtills icke behöft mitt beskydd. Ekströmer är din förmyndare, och jag ... byter ogerna namn.

866 Den unga flickan ritade med sin parasoll streck i sandgången. På en annan af gångarna närmade sig fyra fruntimmer, promenerande efter baden. Det var friherrinnan Marie Wrede, född Sparre, maka till då nyss utnämnde öfversten för Nylands infanteriregemente och dragoner, sedermera fältmarskalken grefve Fabian Wrede, en af rikets utmärktaste ädlingar. Fin, behagfull och ännu föga öfver trettio år, åtföljdes denna förnäma dame af två andra fruntimmer, hörande, likasom hon, till de högre umgängeskretsarne. Efter dem gick blygsamt på något afstånd en ung kammarjungfru, i hvilken vi ej utan svårighet igenkänna den förra skalkaktiga fosterdottern i Salmela gård, Helka Sundhagen.

867 – Se der våra flyktingar, dem jag förgäfves letat i badhuset! – utropade friherrinnan gladt vid anblicken af de två, som förut intagit platsen. – Tillåt mig presentera generalskan Kaulbars ... fröken Almsköld, nyss anländ till Aachen ... fröken Anckarström ... löjtnant Ros!

868 – Jag är förtjust att göra den unga frökens bekantskap, – yttrade generalskan i den lätta, angenäma ton, som Göran Ros så väl igenkände. Hon hade lidit och åldrats betydligt på dessa två år; doktor Ekströmer skulle ha anmärkt, att de fyrtio åren icke behöft invänta de sextio, för att kureras. Men det fanns likväl någonting qvar af den forna herskarinnan på balerna i Lovisa.

|444|

869 – Hvad löjtnanten angår, – fortfor generalskan, – vill jag påminna mig, att vi sett hvarandra förut. Kanske misstager jag mig.

870 – Ers nåd, – svarade Göran och kysste vördnadsfullt den fallna storhetens hand, – anse mig icke nog otacksam att kunna förgäta den godhet ers nåd täckts bevisa mig!

871 – Min bäste löjtnant, – återtog generalskan med de fyrtio årens värma och litet dertill, – om någon betalt sina skulder, så är det ni. Vet ni väl, min nådiga friherrinna, att denne unge man har uppstått ifrån de döda? Jag kan icke med hela mitt lifs erkänsla betala grafven vid Kaipiais. Men huru finner jag löjtnanten här? Jag hoppas, att blessyren icke efterlemnat betänkliga följder för helsan?

872 – Jag var tvungen att under återstoden af kriget inskränka mig till garnisonstjenst på Sveaborg, och Aachens svafvelbad skola bortskölja den sista krutröken från mitt sårade hufvud. Huru befinner sig hans excellens generalen?

873 – Som man kan befinna sig, när man icke blifvit arkebuserad. Ni vet ju, att hans majestät benådat en tapper krigare, som uppfyllt sin pligt, med att endast mista tjenst och befäl. Min man planterar ärtskockor i Linköping och finner detta mera lönande, än att tjena sin konung.

874 – Ärtskockor! – utropade friherrinnan Wrede, älskvärdt begagnande första tillfälle att afleda samtalet från smärtsamma hågkomster. – Men det är ju alldeles som den romerske kejsaren i Salona! Får jag besvära min nådiga generalska med en reqvisition till Linköping? Ärtskockor äro min största delikatess.

875 – Ni smickrar min man; han skall blifva förtjust att få sända ett prof på sin skicklighet. Men apropos af en kejsare i Salona ... hur är det med min tappre riddare Sankt Göran? Har han ännu befriat sin förtrollade prinsessa?

876 – Hon står här, ers nåd, för att frambära sin ödmjuka hyllning.

877 – Hvad? Fröken skulle vara? ... Cecile! Det är löjtnant Ros, som vunnit din handske.

878 Den unga damen gjorde en sirlig bugning, nästan lika djup som i menuetten, och förklarade skrattande, att hon underkastade sig prisdomarinnans utslag, derest löjtnanten|445| ännu bevärdigade hennes obetydliga pant med en så stor ära. Det undföll icke Göran, att en hög rodnad motsade hennes gäckande ton och i samma ögonblick kastade purpur äfven på Vernas kinder. Två rivaler, – en balflamma och ett naturbarn, – vexlade en hastig blick, den första och den sista, i Aachens rosengård.

879 – Ceciles anmärkning är riktig, – återtog generalskan. – Löjtnanten torde påminna sig ett vilkor, som doktor Ekströmer ansåg omöjligt att uppfylla. Min riddare skulle förblifva sin dame trogen i tre veckor.

880 – Jag förmodar, – svarade Göran, – att detta vilkor är uppfyldt. Den lycklige, som befriat prinsessan, och den ännu lyckligare, som vunnit fröken Almskölds handske, är icke jag. Denna afundsvärda lott har tillfallit doktor Ekströmer.

881 – Hvad? Ekströmer? Hur är det möjligt?

882 – Om en ung person tillbragt sitt lif i ett mörkt fängelse, – om en skicklig läkare öppnar fängelsets portar – om han säger till denna älskvärda och olyckliga fånge: var fri, träd ut i verlden, njut lif, ungdom och glädje med samma rätt, som vi andra dödliga! – är det icke han, som brutit förtrollningen, befriat fången och vunnit den dyrbara pant, hvilken två oskicklige medtäflare förgäfves eftersträfvat?

883 En tystnad uppstod, under hvilken det spotska löjet försvann från fröken Ceciles läppar och generalskan dolde sin förlägenhet bakom den aldrig svikande solfjädern. Hon betraktade Verna, betraktade Göran Ros, förstod sitt nya nederlag och var nog högsint att finna sig deri som en fulländad verldsdame.

884 – Löjtnanten talar i gåtor, – sade hon, vänd till sin följeslagarinna; han skall en annan gång förklara sig tydligare. Se der, min bästa friherrinna, ett föredöme för oss. Hvarför skulle fältherrar och läkare ensamme ha fått det lyckliga företrädet att befria oskyldiga fångar? Kunna vi icke alla godtgöra en orättvisa eller trösta en olycklig? I lyckans dagar var jag ofta otillfredsställd med mig sjelf, jag fann det icke nog att tillbringa tre fjerdedelar af min tillvaro i ändamål att under den återstående fjerdedelen kunna lysa vid en hofcirkel eller en bal. Nu har jag en man, som behöfver mig, jag har inrättat en liten skola i Linköping, jag gläder mig att se elevernes framsteg, jag|446| har något att lefva för, jag är lyckligare nu, än i medgångens dagar ... Men det blir tid att uppsöka vår enkla badfrukost. Farväl, min fröken, farväl, löjtnant Ros! Om en moderlig väns aktning och eviga erkänsla kunna bereda er någon tillfredsställelse, så ... glöm icke bort mig! I mina hågkomster, de glada såväl som de sorgsna, skall ni alltid förblifva min tappre och trogne riddare Sankt Göran.

21. Satinis låda.

885 Göran Ros hade åter permission och befann sig en dag i slutet af Mars månad 1792 i Nattsjö park. Ingen jagtlag hade ännu fridlyst det matnyttiga villebrådet, och den unge löjtnanten gick, åtföljd af Jack Peuronius, med bössan på axeln i skogen, stundom fällande en kuttrande orre, stundom egnande en granskande blick åt Ramströms räfsaxar. Ramström var skicklig i allt, hade tid för allt och behöfde nu ytterligare en eller par pelsar af Mickel, för att kunna erbjuda Verna ett fullständigt räfskinnsfoder till vinterkappa.

886 Jägarne stöflade genom smältande drifvor ned åt sjön, när de varseblefvo en släde på isen och igenkände sin gamle vän doktor Ekströmer, instufvad upp under hakan i en grå vargskinnsfäll. Doktorn hade icke på länge haft tid att besöka sina forne patienter, och mötet blef hjertligt.

887 – Hvar skulle man finna Sankt Göran, om icke i fält mot drakarne! – utropade doktorn muntert. – Hvad säger Virgilius: juvat predaspråk: latin etcetera. En ovanlig konstruktion, hvilken vår lärde Adlerbeth öfversätter med

konsekvensändrat/normaliseratDrager sin båtnad af dagliga rof och lefver af byte.original: byte».

889 ... Och se här vår Sancho! Goddag, Perpetuus, alltid ett perpetuum mobilespråk: latin i hälarna på vår irrande riddare! Kan du begripa, min käre Göran, att jag besvärat min dyrbara person i menföret ända från Åbo, för att genskjuta dig? När jag ej fann dig vid original: vid sqvadronen i Helsing|447|fors, sade jag till mig sjelf: Ekströmer, fyll din kantin med kalla kotletter; dig förestår ännu ett dygns vedermödor till Nattsjö. Men så är jag också laddad med nyheter, svarta och hvita, puh! Skaffa mig först en ätbar frukost! Jag hoppas, att draken ännu är vid lif ... drakar bruka vara seglifvade ... och jag har verkligen intet att invända mot de der kycklingarne, du vet, ... de der, som äro uppfödda med pomeransskal.

890 – Sqvadron, marsch! – kommenderade Göran. – Fjäll och klor hafva nu fallit af Nattsjös drake. Rebecka skall spinna som en huskatt af glädje att se er.

891 – Så? Tiderna ändras, men jag är för hungrig nu, för att uttrycka mig derom på klassisk latin. Prinsessan mår väl?

892 – Som sina egna rosor i drifhuset.

893 – Godt. Låt gå för en kyckling!

894 Innan kort voro släden och jägarne välbehållne på deras bestämmelseort, frukosten uppdukades och erhöll förtjenta loford. När denna vigtiga förberedelse lyckligt var undangjord och Jack gått att, efter sin vana, bibringa stalldrängen Mårten något slags vett i att rykta hästar, tog Nattsjös forne trollkarl sin plats i den forne jättens skinnsoffa, öppnade gulddosan med ett betydelsefullt slag på locket, nöp en hemlighetsfull pris och sade:

895 – Kungen är skjuten.

896 – Hvad! – utropade Göran bestört.

897 – Skjuten i venstra sidan den 16 Mars vid en maskrad i operan. Han lefver ännu ... man har till och med hopp att kunna läka såret, men jag tillåter mig tvifla derpå. Det gäller två rännkulor, spiknubbar, skrot, och en del fås ej ut. Man skall icke vara en fjäril, man skall vara en häst eller en dragon från Kaipiais, för att gå genom det der.

898 – Olycklige kung ... så glänsande, så höghjertad ... så älskad, så hatad! ...

899 – Göran, jag vill minnas, att du engång pratade litet vid sidan af dina mustascher, som alla andra.

900 – Ah, hvem har ej pratat dumheter? Och nu ville jag med glädje gifva mitt lif för kung Gustafs.

901 – Ärlige gosse, det tror jag om dig. De der rännkulorna hafva gjort ett svart hål i Sveriges rike. Hvem tror du har afskjutit dem?

|448|

902 – Hvem? En nedrig bandit, hvars namn fläckar menskligheten!

903 – Hans namn är Jakob Johan Anckarström.

904 Göran uppreste sig bleknande och tillsåg, att dörren till det yttre rummet var omsorgsfullt stängd.

905 – Öfverflödigt, – tillade doktorn lugnt, – det är redan allmänt bekant; jag skall sedan berätta dig hela tillgången. Tacka nu din lycka, min gosse, att du lydde mitt råd och behöll det namn du hittat på landsvägen. Hvad flickan angår ...

906 – Verna!

907 – Det är klart, att hon icke kan behålla ett så blodigt och skymfadt namn. Enklast vore, att hon gifte bort det med allraförsta.

908 – Ni har rätt. Hon måste byta namn, men huru? Vi sälja Nattsjö, vi resa utomlands, bosätta oss i Tyskland eller Schweiz under ett annat namn ...

909 – Vi? Och åter vi? Hvem gifver min gunstige herre rätt att bestämma hvad vi böra göra? Om någon annan än flickan kan säga vi, förmodar jag, att det är förmyndaren. Och hans mening är, att Verna bör byta sitt namn mot en mans.

910 – Doktor ... vill ni då göra mig rent af ursinnig? Måste jag då bekänna för er det ni borde ha anat långt förut, att det, som i tre år gifvit mig ingen ro natt eller dag ... det, som aldrig i tiden skall gifva mig någon ro och som härtills, mer än någon jernspillra i hufvudet, hindrat mig att blifva fullkomligt återställd ... det är just det, att jag icke kan gifva Verna mitt namn. Förstår ni då icke, att en bror och en syster, som äro allt för hvarandra och likväl ej någonsin kunna blifva mer än bror och syster, äro dömda till en falsk ställning för hela sitt lif? Åt hvem skulle jag gifva Verna? Åt hvem skulle hon gifva sig sjelf? Kanske åt er, doktor? Bedrag er icke! Ni är en aktad man, ni är vår uppriktige vän, och om någonsin tacksamheten skulle kunna förvexlas med kärlek, skulle jag ännu engång säga till eder: tag henne! Men det är omöjligt. Verna skall dö ogift, likasom jag skall göra det. Bort måste hon från detta land, der hennes namn är en skymf. Och jag följer henne. Jag har funnit ett annat mål för mitt lif, än krigets hazardspel.

|449|

911 – Jaså. Hvem hade kunnat tro det om balernas hjelte, Göran Ros? Nå, res du, jag har ditt afsked på fickan?

912 – Hvad säger ni? Redan? Jag har väntat det först med öppet vatten från Stockholm.

913 – Jag erhöll det af din öfverste i Helsingfors. Det kom med samma kurir, som öfverbragte nyheten om attentatet mot konungen. Sannolikt var ditt afsked bland det sista han undertecknat. Och om Kaipiais gjort Gustaf III orättvis mot Kaulbars, har han bevisat mera rättvisa mot dig. Detta tycker jag om, det är kungligt att erkänna ett misstag. Du har afsked som ryttmästare med svärdsordens kors och hundra daler om året till sårabot. Kronan har icke råd att slösa stora pensioner.

914 – O, att jag kunde bevisa kungen min tack genom att än engång blöda för honom!

915 – Kanske låta vi det vara ogjordt. Men för att återkomma till Verna ... sade jag icke, att jag medför både svarta och hvita nyheter?

916 – Ni har redan meddelat mig nog af båda.

917 – Ännu återstår något i Satinis låda. Du mins den bekante kringvandrande juden. När han utbredt allt och man ansåg hans låda tömd till sista fliken, befanns, att han ännu hade något märkvärdigt fint och rart, som socker på bottnen. Kalla hit Rebecka! Kalla hit Verna! Jag vill tömma Satinis låda, om jag också skulle debutera för er som Barberarn i Sevilla. Du känner ju det lättfärdiga stycket, hela verlden känner det. Den som blef lurad, det var förmyndaren.

918 – Hvad är det då mer? Är det om Nattsjö? Vi ha er att tacka för allt: – lif, helsa, framtid. Har ni nu äfven lyckats rädda en statsförbrytares förmögenhet? Det är ni, som lurat oss, doktor, ja skamlöst har ni bedragit oss med idel välgerningar.

919 – Så? Äro vi nu åter der med vårt vi? Nå, hvad Nattsjö angår, har du icke så orätt. Jag attesterade på embetsed, att en viss person i lifstiden skulle behöft en låssmed, kort sagdt, att en skruf var lös, och jag måste bekänna till kungens ära, antingen han i denna stund regerar i Stockholms slott eller gått till hvila i Riddarholmskyrkan, att han betett sig här som en vis konung. Verna behåller Nattsjö med mobilier och kontant förmö|450|genhet, uppgående, som du vet, till bortåt sextio tusen riksdaler. Mitt råd är, att hon säljer Nattsjö till Salmela, som skickar hit en af sina söner att odla upp ödemarken. Här är något att göra, säger Salmela. Jordmånen är en af de bästa i landet, folk, och icke galna kaptener, skall här skapa en lustgård. Får Nattsjö engång vägar och plogar, skall man få se något annat, än en pension för kycklingar.

920 – Ser ni, doktor! Sade jag icke, att ni ställer er så menlös och gör likväl allt för oss?

921 – Jag? Och du tror det, min gosse? Nåväl, jag är läkare, jag har sett hvad vår klokhet förmår. Vi tycka oss tillställa allt så visligen efter konstens regler, att patienten borde vara rent af befängd, om han ej toge sig för att bli kry som ett vinterny. Men se, just då händer, att subjektet kreverar midt i händerna på oss. En annan gång säga vi: der är intet att göra, tag mått till kistan! Och hvad tycks? Då är patienten nog oförskämd att komma till lifs. Nå, det der borde jag, enligt sundt förnuft och till konstens ära, förklara för idel slump. Men jag kan icke hjelpa, att jag ju upptäcker i vårt brädspel om lifvet en klokare Mästares hand, än vår. Så är det med allt, med Nattsjö och hela kodiljen. Hvem bad dig hitta ett namn på gatan? ... Men hvar är qvinnfolket? Jaså, de vänta på audiens. Kalla hit Ramström med!

922 Verna, Rebecka och Ramström inträdde.

923 – Hör nu, Ramström, – började doktorn, i det han betänksamt knackade dosan mot bordet, – hvad var det för en pojke ni lemnade ensam på gatan i Helsingfors för vid pass tjugu år sedan? Ut med sanningen, gamle syndare!

924 – Det skedde på kaptens befallning, – svarade Ramström dröjande. – Lille Georg var det, hans egen son. Var så nådig och fråga Rebecka; hon gaf mig gossen.

925 – Så? Och hvad blef det af pojken? Hvad vet ni om honom?

926 – Hvad skulle jag veta? Han blef förmodligen upptagen af kristna menniskor.

927 – Är det allt hvad ni vet? – Och doktorn såg ut, som vore han färdig att afsåga ett ben.

928 – Det vill säga, jag vet ingenting ... jag tror ...

|451|

929 – Hvad tror ni? – (Bensågen var i full verksamhet.)

930 – Jag tror, att nådig herr löjtnanten är lille Georg.

931 – Säg, att ni vet det, eller skickar jag efter länsman Kallio! – (Sågen tycktes drypa af blod.)

932 – Ja, jag vet det, – pustade hofmästaren.

933 – Godt, der ha vi första haken. Märk nu väl, Ramström, att löjtnanten der – jag ber om förlåtelse, ryttmästarn Ros – är samma person, som kapten Mörks lille son Georg! Kommer det för rätta, måste Ramström kunna svära derpå.

934 – Om nådig doktorn befaller det ...

935 – Tig, karl! Jag befaller ingenting, jag vill veta sanningen. Anteckna hans vittnesmål,original: vittesmål, Göran! Vi komma nu till den andra haken. Hvarför hatade kapten Mörk sin son? Hvarför skickade han bort honom?

936 – Hur skall jag veta det?

937 – Jaså, ni gör krumbugter? Rebecka, säg till, att Mårten sadlar bläsen och rider att hemta länsman Kallio!

938 – Nej, haf förbarmande, nådig herr doktor, jag vill bekänna allt! Kapten fördrog icke att se lille Georg, för att Georg liknade porträttet på väggen som ett bär det andra.

939 – Sök fram porträttet!

940 Den genomskjutna taflan framletades och doktorn fortfor:

941 – Nu är det er tur, Rebecka. Hvem föreställde den der måltaflan, när porträttet ännu kunde igenkännas?

942 – Kapten Sundhagen, – svarade hushållerskan, i sin tur tvekande.

943 – Ni menar kapten-löjtnant Thomas Sundhagen vid örlogsflottan, är det ej så?

944 – Ja, han kallades kapten.

945 – Nå, svara mig, hvarför liknade lille Georg denne officer som ett bär det andra? Var det en slump?

946 Rebecka teg.

947 Bensågen kom åter i gång. – Tig, när ni bör tiga, menniska, och tala, när ni bör tala! Begriper ni icke, att en så ovanlig likhet kastar skugga på en rättskaffens hustrus minne?

948 – Och om jag tiger, hvad angår det er? – svarade Rebecka trotsigt, med en icke så liten liknelse till det forna draklynnet. – Herre, rör icke i kolen af slocknad|452| eld! Det är allt aska nu; hvad angår det er huru den elden brunnit ... och hvad den förtärt? Hvem har satt er till domare öfver de döda?

949 – Jag, – sade Göran, mycket blek.

950 – Stilla, du der. Ni kan gå, Ramström; det som följer angår icke er.

951 Ramström lunkade af, mäkta nyfiken, men med betydligt lättare hjerta. Verna fortfor att vara en tyst och häpen åhörarinna.

952 – Madam Rebecka Lönnfors, eller hvad ni heter, – fortfor doktorn, allt med bensågen i full verksamhet, – jag frågar er hvarför lille Georg liknade kapten-löjtnant Sundhagen som ett bär liknar det andra?

953 – Det hade kunnat vara osagdt. Men efter ni vet det ... Georg var hans son.

954 Pennan föll ur Görans darrande hand.

955 – Det är icke nog, – återtog den obeveklige domaren. – Ni måste bekänna allt.

956 – Rådde jag för, att Bredströmskan bytte om barnen?

957 Anteckna det der, Göran! Hvad nu? Kan du ej skrifva? Stackars gosse, jag förstår ... att mista en tokig far och få en ... nå ja, en afsigkommen i stället! Men betänk, att du dermed mister ett namn, som ... Räck mig pennan, jag skall fortsätta. Det är nödvändigt, att ingen knut får qvarstå i denna trassliga härfva. Fortfar, madam Lönnfors!

958 Det fanns något, som blef äfven draken på Nattsjö öfvermäktigt. En blick på denne fordom så älskade lille gosse, hvars rättighet att höra den fulla sanningen hon ej kunde förneka, tvang Rebecka att motvilligt upprepa den bekännelse hon en gång förut låtit doktor Ekströmer aflocka sig. Den antecknades punktligt, som ett protokoll inför häradsrätten. – Verna har nu fått en syster, – anmärkte den praktiske doktorn, när allt var i ordning. – Det vore klokast för Helka att förblifva en Sundhagen ... man vinner icke alltid på att ombyta namn ... men hvad skola vi göra med hennes fädernearf? Låt se; heter hon Sundhagen, skall hon ärfva sin nuvarande farfar. Frågan gäller då, om hon vinner eller förlorar derpå. Jag vill anförtro denna kinkiga sak åt vår vän riksdagsmannen. Han må afgöra. Min mening är, att Helka behåller sitt förra namn. Men hvad gör Göran Ros?

|453|

959 – Förskona mig, doktor! Låt också mig behålla mitt ärliga namn!

960 – Se på den! Han är redan trött vid Satinis låda. Liksom der ej skulle finnas ännu ett sockergryn! Hör jag icke min vän Petronius stöfla derute i salen? Madam Lönnfors, förhöret är slutadt, bed honom derute skänka oss förmånen af sitt nöjsamma sällskap! Och du, Göran, gör dig i ordning till stora gesten!

961 Jack trädde in, mycket lugn och utan att märka de spår hans våta stöflar, steg efter steg, qvarlemnade på det blankskurade golfvet. – Vet han väl, min käre Pontonius, att här går till som i nygifta hus? Verna har fått en liten syster.

962 – Jag kallas Peuronius efter min bror presten, om doktorn nu ändtligen vill lägga af att vända mitt namn, – genmälde Jack stött.

963 – Hur var det? jag har blifvit litet lomhörd på senare tider. Pimpelonius? Riktigt, jag skall komma ihåg det. Som jag säger, Verna har fått en syster och ... kom hit, barn ... midt framför Göran! Presentera gevär! Utbredda armar ... hela verlden i famn, och mig med! ... Verna har fått en syster och ... mist en bror!

964 Läsare, har du sett den täta dimman en vårmorgon betäcka sjön, stranden, bergen, åkerfälten, byn, kyrkan och nyss löfvade, doftande skogar? En ogenomtränglig gardin är fälld framför utsigten, det omornade landskapet ligger töcknigt, ofattligt framför dig, dimman sänker sig ned ända till ängens blommor, och allt är grått, fuktigt, oklart, som en mulnande höst. Då kommer ett luftdrag, en frisk vindfläkt bortsopar töcknen, förhänget upprullas, landskapet klarnar, solen förgyller den glittrande sjön, bergens toppar, kyrkans fönster, fältens skördar och kullarnas första daggiga sippor ... Utsigten vidgar sig långt, långt mot en varm sommar, en leende framtid ...

965 Bland dessa ögon med dagg och hjertan med vårtankar fanns endast en missnöjd. Det var Jack Peura, på latin Peuronius, som icke kunde förlåta, att doktor Ekströmer i detta högtidliga ögonblick kallat honom Pimpelonius.

|454|

22. Sista kapitlet om Vernas rosor.

966 Tre månader senare var Nattsjö med alla dess dystra minnen såldt, för att, som annex till Salmela gård i Artsjö, nyskapas till ett hem för odling och flit. Den, som nu genomreser den fordom stiglösa skogsbygd, der de två vandrande riddarne en gång redo vilse i ödemarken, skall icke mera finna förtrollade slott med jättar, drakar och fångna prinsessor; han skall på banade vägar färdas mellan bördiga åkerfält, trefna landtgårdar och betande boskapshjordar. Nattsjö är försvunnet ända till namnet. Den, som nu vill uppsöka dess forna plats, må draga ungefär en rak linie mellan Artsjö och Elimä kyrkor samt på denna linie leta en sjö med svart vatten, ett brant berg, en smal invikning af dalen vid bergets fot och lemningarna af en fordom med stenmur inhägnad trädgård, der numera linets täcka blommor äro de ende arftagarne af Vernas rosor. Gårdens nuvarande finska namn må den nyfikne vandraren sjelf utleta. Nya tider, nya namn.

967 Enligt gammal god sed återstår att tillägga några ord om de mer eller mindre märkvärdiga invånarne i det förtrollade slottet samt deras bekantskaper. Hushållerskan Rebecka Lönnfors flyttade till Lovisa stad och vann stort anseende som matfru vid högtidliga tillfällen, der man icke nog kunde prisa hennes berömda konst att tillreda kycklingar. Hofmästaren Ramström, som dugde till allt, utom att förvalta nyckeln till vinkällaren, fick anställning som trädgårdsmästare vid Anjala gård, dresserade gårdens jagthundar, bryggde äkta punsch, gaf lektioner på flöjt och nedlät sig på lediga stunder att låta beundra sin skicklighet som spelman vid bondbröllop. Snedmundte Mårten ingick äkta förbund med dejan Rika. Bandhunden Caro blef, efter den ärofullaste strid, en afton i Januari vargarnes byte.

968 Riksdagsmannen Salmela och hans hustru Brita firade sitt guldbröllop tre år efter freden. Samma lyckliga dag räckte sondottern Ilta sin hand åt en ung dräng i gården,|455| men Helka, som gått i frökenskola och uppstigit till värdigheten af kammarjungfru, nöjde sig med ingen ringare man, än länsman Kallio, – en förbindelse, som lätt kunnat föranleda en trasslig process om arfvet från Nattsjö, derest icke de, som kände sanningen, och främst Rebecka, haft sina skäl att hålla tand för tunga. Unga fru Kallio förblef okunnig om sin börd och hölls skadeslös genom det arf från Salmela, hvilket rätteligen bordt tillfalla ryttmästaren Ros.

969 Jack Peura tvekade länge hvad han borde företaga med sitt olyckliga namn, som blifvit så vanvördigt missfirmadt af läkarekonsten, men beslöt ändtligen sätta sig öfver menskors förtal, tog afsked från krigstjensten vid fyllda sextio år med värdighet af löjtnant och trettio plåtars pension samt framlefde sedan tjugu fridsamma år på Salmela med att inrida hästar, anlägga varggropar, fila gäddkrokar och binda not. Sin käre Göran kunde han lika litet förgäta, som denne honom, och det var en högtid på Salmela, när Göran stundom besökte honom med familj och Jack fick lära de två äldste pojkarne sitta raka i sadeln med enkom uppskörtade stigbyglar, så att pysarnes tåspetsar kunde uppnå ett fäste. Men att flytta till Göran, som denne föreslog, dertill kunde Jacks ärliga tjurskalle icke förmå sig. Doktor Ekströmer var ju Görans daglige gäst, och att än en gång höra sig kallas Pimpelonius, för att ej säga någonting värre, det öfversteg gränserna för ett menskligt tålamod. Hellre afsade sig Jack Peura hela den latinska fåfängan och förblef en oslipad bonde med löjtnants rang, heder och värdighet.

970 Doktor Ekströmer stod icke fullt lika högt i gunst hos förmyndarregeringen och Gustaf IV Adolf, som hos den aflidne konungen. Åtminstone vankades ingen ny gulddosa, men väl professorstiteln, guldmedalj för nit och slutligen Carl XIII:s orden, då ju doktorn uppnått en hög grad som frimurare. Han tjenstgjorde som öfverfältläkare ännu vid början af 1808 års krig, men att marschera med flygande lazaretter femtio mil, det blef den gamle beqvämlige mannen till slut för starkt; han sökte transport och flyttade till Stockholm undan krigets vedermödor. Der lefde han ännu tio år, en gladlynt och språksam gammal ungkarl, alltid med fickorna lika fulla af karameller, som språklådan uppfylld med klassisk latin.

|456|

971 Sin unge vän Göran fick han tillfälle att ofta besöka, medan denne bodde i Åbo. Det gällde då medicinska råd af en säregen beskaffenhet. Göran Ros hade med ungdomens hänförelse trott sig finna detta lefnadsmål, som han så länge förgäfves sökt och som hägrat för honom alltsedan en minnesvärd junimorgon år 1789 i Nattsjö gård. Han hade under sin resa i Tyskland besökt den berömda anstalt, hvilken Samuel Heinicke grundlagt i Leipzig för döfstummas undervisning. Att återgifva dessa olyckliga åt den Gud de ej kände och den mensklighet, från hvilken de voro utstötta, detta syntes den unge mannen vara ett så ädelt, så upphöjdt mål, att det väl kunde fylla ett långt menniskolif. Dessa arma vildar, dessa mellan djuret och menniskan stående varelser, inom hvilkas bröst dock ett menskligt hjerta kunde klappa så varmt och i hvilkas odödliga själar dock bodde samma törst efter utveckling och fullkomning, som hos hvarje annan, – o, att han kunde berga dem som skeppsbrutna spillror på lifvets strand och blifva för dem hvad hans vän Ekströmer en gång blifvit för Verna, befriaren, upprättaren, tröstaren, menniskovännen!

972 Göran Ros anförtrodde denna plan åt sin unga hustru, som omfattade den med förtjusning. De ägde förmögenhet, de reste till Leipzig, der man lärde döfstumme tala, men i Paris, der man lärde dem teckna, herrskade vid denna tid Marat och Robespierre. Efter hemkomsten bosatte sig det unga paret i Åbo och grundlade der den första tysta skolan i Finland. Måhända är denna ringa början glömd, såsom hjertbladet glömmes, när plantan uppvexer. Hvem mins då mer den första kärlek, som sådde fröet, den första hand, som vattnade vexten, den första varma blick, som gladdes åt groningen? Det var ofullkomligt, såsom all början, men det hade en framtid, det vardt med tiden ett stort och välsignadt verk. Nu, när snart flera hundrade af dessa olyckliga stumma barn uppfostras under en kärleksfull vård till tänkande menniskor, – nu, när de återfått sin Gud och sin menniskorätt, – nu ha de blifvit, om icke i talet, så dock i tanken, hvad ett sådant stumt barn blef i denna berättelse: Verna slafvinnan, förbytt till Verna våren.

973 Göran fick en civil tjenst, som var hans yrke för verlden och lemnade honom en del af eftermiddagarna|457| ledig för hans skyddslingar. Verna blef första lärarinnan i den förunderliga, svårlärda konsten att kunna meddela sig med andra tänkande varelser. Men när Ekströmer en tid bortåt, och med de flesta förgäfves, upprepat det försök, som så underbart lyckats med Vernas hörsel, föredrogs Fransmännens teckenspråk framför Tyskarnes talöfningar. Hvilken af dessa metoder, som utfaller lyckligare för de döfstumme, torde än i dag vara oafgjordt.

974 Det lilla huset i Åbo hade en trädgård, der rosorna trifdes nästan lika väl, som i Aachen. Den döfstumme Sikku från Salmela blef deras trädgårdsmästare och hade lyckats tillegna sig Ramströms berömda konst att anlägga rosengårdar. Ett särskildt rum i huset var inredt till vinterbostad för mera ömtåliga arter. Derför hade redan den första vårsolen så mycket att omhulda och de första bien så mycket att samla i Vernas rosengård. Hon upphörde aldrig att älska sin barndoms förtrogna rosor; hon förstod ännu deras tysta språk, hon lärde sina skyddslingar att, såsom hon, blifva barndomsvänner med blomsterverlden. Och det var rörande att se huru snart de stumma barnen i skolan lärde sig samma förtrogna kärlek till Vernas älsklingar. Ingenting kunde vara enklare. Allt hvad ögat såg, hvad tungan smakade och känseln uppfattade, det hade de lärt, att på sitt sätt beräkna. Luktsinnet kunde ej mätas med samma måttstock, det gjorde på dem samma hemlighetsfulla intryck, som en ton för de hörande. De stumma barnen inandades de stumma rosornas doft och trodde sig höra dem sjunga.

975 Verna hade föreställt sig, att alla sinnen äro i grunden ett enda. Och hvad äro de annat, än fönster och portar åt olika sidor i detta samma underbara palats, der Gud allsmäktig bosatt menniskoanden under dess jordiska tillvaro? Två stora kristallfönster skåda mot himmelen; två öppna dörrar lyssna på jordens ljud; genom ett öppet fönster inströmmar blomstrens vällukt, genom ett annat inflyter behag eller obehag från den remont, som skall underhålla palatset, och slutligen är denna underbara byggnad på alla sidor genomborrad af små skottgluggar, som mottaga eller återgifva intrycken från den omgifvande verlden. Stäng ett fönster, och skuggan faller öfver dess sida af tillvaron; öppna en port, och åt detta håll öppnar sig verlden. Men anden, som bebor detta bräckliga, sköna|458| palats, är på en gång dess herre och beroende hyresgäst. Han kan flytta, när han vill, men icke komma tillbaka; tillintetgöra palatset, men icke bygga det. Gif honom ljus från alla hans fönster, luft från alla hans portar, och han skall uppfylla detta praktfulla, förgängliga slott med evighetstankar, – han skall beherska verlden och räkna stjernorna, men blott för att i ödmjuk tillbedjan knäböja vid foten af den Allsmäktiges thron. Hvilken försal till det oändliga, som en gång med nya och fullkomligare sinneverktyg skall vidga sig för den törstande menniskoanden! Bered honom dertill, lös hans fjettrar redan här, på det att han derborta må uppvakna mogen för friheten, och han skall redan här med hänryckt beundran »se Guds röst gångande i lustgården»!konsekvensändrat/normaliserat

 

 

1. *)Läsaren igenkänner häri de vandrande riddarnes deviser och grundsatser. Hennes nåd i Lovisa hade icke utan skäl kallat den unge hjelten Sankt Göran.
2. *)Numera Vredeby.