IV. Nyland

IV. Nyland.

1 Nyland (Uusi-maaspråk: finska), så kalladt af de svenska kolonister, som här sökte och funno ett nytt fädernesland, utgör ett af Finlands mindre landskaper och likasom bildar dess botten emot Finska viken. Nyland gränsar i söder till nämnde vik, i vester till Egentliga Finland, i norr till Tavastland, i öster till Gamla Finland. Provinsen Nylands gränser sammanfalla icke till|136| alla delar med länets. I vester och nordvest följa de länegränsen intill Pukkila kapellkyrka, öfverlemna derpå de till länet hörande soknarna Orimattila och Ithis åt Tavastland, derefter, i stället att åtfölja länegränsen långs vestligaste armen af Kymmeneoriginal: Kymene elf, gå de vidare österut, böja sig 3 ½ mil norrom Fredrikshamn åt söder samt tillegna sålunda åt Nyland både denna stad med Vekkelaks socken och de till Wiborgs län hörande Pyttis och Kymmene soknar med Sippola kapell. Nylands läns areala innehåll är omkring 234 qvadratmil; landskapets sträckning från vester till öster omkring 25 och från norr till söder mest 4 och 5, högst 8 mil. Nylands vapen är en silfverbåt mellan tvenne strömmar i himmelsblått fält. Fordom med rang af grefskap, betäcktes dess sköld af en greflig krona.

2 Nylands allmänna lynne är att vara ett slättland, med bördig lergrund, stundom hedar af sand samt vid kusterna klappur och pöslera. Smärre bergs- och höjdsträckningar förekomma i vissa delar af landet, såsom Helsinge socken och det pittoreska Wichtis. Bergarterna äro vid kusten merändels grofternig och röd granit, stundom grå; i nejden af Helsingfors vidtager en betydande kalksträcka; andra utbreda sig på något afstånd från kusten, såsom i Karis och Lojo. Fordom har Nyland haft det rykte om sig, att vara landets rikaste malmkälla, hvarföre Gadd i sin beskrifning om detta landskap kallar det »den säkraste och förnämsta ort af Ertzgebirge i Finland». Här finner man ock flera af de äldsta jernverk (Svartå, Fagervik, Billnäs, Antskog, Fiskars m. fl.) och grufvor, (Orijärvi koppargrufva), till en del numera öfvergifne, såsom Degerby och silfverbrottet i Nurmijärvi. Skiffer har funnits i mängd såsom vid Botby i Helsinge. Nylands talrika sjöar äro små i jemförelse med andra landskaper; störst äro Enäjärvi i Wichtis, Andjärvi och Hirsijärvi i Kisko, den vattenrika Lohjanselkä i Lojo, Lappträsk, Pyhäjärvi och Artjärvi i Lappträsk socken. Mera enstaka än de stora vattendragen, erbjuda dessa sjöar inga vidsträckta farleder. Deremot äger Nyland en af Finlands vattenrikaste strömmar, Päjänesoriginal: Päjänäs utlopp, den fordna riksgränsen Kymmene, som i Pyttis delar sig i tvenne hufvudarmar, hvilka omsluta den s. k. Pyttis ön. Föga betydande åar äro Tessjö, som utfaller mellan Abborfors och Lovisa, Forsby, som genom Sääksjärvi, Artjärvi m. fl. sjöar utfaller i Perno viken; Borgå, segelbar i sin mynning vid staden af samma namn, Helsinge eller Wanda å, med sitt fall vid Gammelstaden invid Helsingfors; Karis, som från Wichtis och Lojo sjöar förbi Karis kyrka utfaller i Pojo viken. Skärgården är rik på större och mindre holmar, de|148| flesta bebodda; kusten vester om Helsingfors merändels långgrund och sank, i öster deremot klippig och djup. Skogarna, fordom rika, föröddesoriginal: förröddes tidigt vid kusterna genom vedexport till Stockholm, sedermera genom timmer för Sveaborgs anläggning; dock finnes ännu förträffligt timmer några mil från kusten, och Helsingfors har rikare tillgång på skeppsvirke, än de flesta af landets sjöstäder. Vester om denna stad i Esbo fanns för hundrade år sedan en herrlig ekskog, hvilken likaledes led af Sveaborgs granskap och nu framvisar endast några vördiga lemningar. Kärkänmaa, den stora skogrika mon mellan Loppis, Wichtis och Lojo, har likaledes glesnat. Lönn, lind, ask m. fl. ädlare trädslag vexa vilda i skärgården; fruktträn af ädelt slag odlas på alla egendomar och trifvas väl i det fuktiga hafsklimatet. Detta, i förening med bördig jord och många egendomars föredömen i rationel landthushållning, gifver åkerbruket i Nyland företräde framför landets flesta öfriga delar; ängsskötseln står icke på samma höjd; hästafveln är god, men hornboskapen, der den ej förbättrats af utländsk race, merändels sämre än annorstädes.

3 Nyland bebos dels af finsk, dels af svensk befolkning. Rent finska församlingar äro Karislojo, Kisko, Mäntsäläoriginal: Mentsälä, Elimä samt Sippola, Nummis, Pusula och Pyhäjärvi kapeller. Till de socknar, der Finnar intaga norra och Svenskar södra delen, räknas Borgå, Esbo, Kyrkslätt, Sjundeå, och Lojo. Om hvarandra bo båda folken uti Kymmene, Pyttis, Wekkelaks, (mest finska), Mörskom, Lappträsk, Thusby, Nurmijärvi, Wichtis. Rent svenska äro endast Perno, Sibbo, Karis, Ingå, Pojo och Tenala. Vanligen har man antagit, att finska befolkningen varit den äldsta och sedan delvis blifvit undanträngd af svenska kolonister, mest från Helsingland, under Erik den heliges och näst derpå följande tid. Nyligen har likväl Prosten Hipping i en utförlig afhandling »om svenska språkdialekten i Nyland», införd i Finska Wet. Soc:s handlingar Tom II, fasc. IV, med mycken lärdom sökt bevisa, att dels Svenskar, dels Tyskar redan långt före svenska eröfringens tid varit bosatte på Nylands kuster. Bland de förnämsta skälen för denna mening anföres den nyländska dialektens påfallande likhet med det gamla Norräna språket, och för Tyskarnes välde de kända historiska fakta om tyske riddarenes besittningar i Kyrkslätt och Ingå, laxfisket i Helsinge,original: Helsinge. ja hela Borgå, Perno och Sibbo socknar. Man gör den anmärkningen, att Svenskar och Finnar äro i Nyland mera blandade om hvarandra än annorstädes. Detta har skadat båda;tillagt av utgivaren|137| man afläggeroriginal: aflagger icke sin nationalitet, utan att ett stycke af karakterens fasthet och redbarhet medföljer. Den finske Nylänningen, af tavastehärkomst, har dock bättre bestått profvet, än den svenske; blott vid de stora farvägarne har han aflagt sitt stamlynne. Den svenske Nylänningen, en god åkerbrukare, en duglig sjöman, sällan driftig fiskare, och med ringa händighet – hans qvinnor äro vanligen raskare arbetare, än han sjelf – har, äfven der han annars är redbarast, någonting löst i hela sitt väsende, en viss slapphet i lynnet, som ledes lätt till ondt och godt. Vid stora strandvägen i nejden af Helsingfors och en del af skären har denna lynnets lätthet urartat till skojeri och skräflande, annars sällsynta i Finland, deremot i Wichtis och andra åt sidan liggande orter visar sig samma lynne i den behagligare formen af ett höfligt, städadt väsende. Nylänningen utmärker sig icke genom lyx i kläder, men väl genom böjelse för vällefnad och ett slags herreaktighet, stundom komisk genom sitt misslyckande; han är den mest prosaiske man i sitt land och älskar att vid högtidliga tillfällen klistra på sina väggar de plattaste rimmade grannlåter. Nationela seder och drägter ha här nästan öfverallt lemnat platsen åt modernare, ofta karrikerade bruk. Blott stundom klingar ännu en svensk folkvisa från fordomtima på allmogens läppar.

4 Nylands område delas, i ecklesiastikt hänseende, mellan Åbo och Borgå stift. Till det förra höra: Raseborgs vestra prosteri med Ingå, Karis, Karislojo, Pojo och Ekenäs, Tenala och Kisko samt Raseborgs östra dito med Lojo, Loppis, Wichtis, Esbo, Kyrkslätt och Sjundeå. Till Borgå stift höra Fredrikshamns prosteri med nämnde stad, Kymmene och Pyttis; domprosteriet med Borgå, Lappträsk, Lovisa, Mäntsäläoriginal: Mentsälä, Mörskom och Perno samt Nyländska prosteriet med Helsingfors och Helsinge, Sveaborg, Nurmijärvi, Sibbo och Thusby. I juridiskt hänseende hör största delen af Nyland (Nylands etc. lagsaga) under Åbo hofrätt; deremot under Wiborgs hofrätt den till landskapet hörande delen af Wiborgs län. Nylands län är fördeladt i 3 provincialläkaredistrikter, |149|Ekenäs, Helsingfors och Lovisa. Landskapet omfattar följande härader.

5 I. Vestligast ligger Raseborgs vestra härad, innefattande Ingå socken med Degerby kapell och Fagerviks bruk, Karis s. med Snappertuna k. och Svartå bruk, Pojo (f. Pohja),tillagt av utgivaren Tenala s. med Bromarfs k. samt Karis-Lojo s. med Sammatti k. och Kisko bohl, som utgör en del af den lika nämnda soknen. Hafvet gör här stora och djupa inskärningar med motsvarande långsträckta landtungor och näs. Märkvärdigast af dessa är Hangö-udd, hvarom mera. Barösund är en hamn i Ingå skärgård, hvarest fordom var tullkammare. Skärgården är berömd såsom en af de vackraste i Finland; Degerön, Elgön, Långön, Thorsön, Odensön, äro öar deri; sistnämnda namn bära vitne om forntida skandinaviska minnen. En annan hamn är Tvärminne i Pojo, 3 mil från Ekenäs. I Karis ligger Svartå jernbruk (Linder),tillagt av utgivaren det äldstaoriginal: älsta i Finland, i gång redan under Carl IX:s tid, och orten har sedan 1751 eget postkontor. Karis-malm kallas en lång sandås, som sträcker sig 3 mils väg från Ekenäs till Lojo. Snappertuna, också ett fornskandinaviskt namn, är, liksom Bromarf, en fiskarbygd af öar och halföar. Orijärvi 50 famnar djupa koppargrufva i Kisko, upptagen omkr. 1760, har skickat sin malm till Antskog kopparhammare i Pojo, hvarest i sednare tider anlagts en klädesfabrik. På Jusarö holme utanför Ekenäs har kronan på sednare tider sprängt malm medelst en arbetsfördelning af fångar.

6 I Pojo socken, 14 mil från Åbo och 11 från Helsingfors, på en behaglig, fordom med ekar bevuxen udde vid den breda och vackra Pojo viken, ligger staden Ekenäs, på finska Tamminiemispråk: finska. Inloppet från sjösidan är uppfylldt med otaliga klippor och holmar, bland hvilka de största äro Gullö samt Skär- och Elgö. Tiden för dess anläggning är obekant; som köping går dess ålder sannolikt upp till 1300-taletoriginal: 1300 talet, då nejdens välmåga torde ha lockat tyske köpmän att nedsätta sig vid Pojo vikens lifliga farled. Fästet Raseborg, under hvilket orten lydde, gaf den en ökad betydelse, och dess grefvar ömsom utsögo staden, ömsom gynnade och förkofrade den. År 1546 utfärdade konung Gustaf I stadens första privilegier, hvilka sedermera stadfästades åren 1569, 1594 och 1614. År 1627 fick staden en marknad och flera kongl. resolutioner förbjödo fiske och landsköp till dess förfång. Men vid samma tid förlorade Ekenäs sin gamla seglationsrätt och återfick den först 1765 på Finska viken och Östersjön samt ändtligen år 1830 fullkomlig stapelfrihet. År 1614 donerades till staden 1 ½ mantal af Birknäs by, och år 1836 tillöste den sig för 50 000konsekvensändrat/normaliserat rub. banko ass. Ekenäs Ladugård, ett berustadt säteri om 1 ½ mantal, hvarefter den numera besitter en ägovidd af vidpass 1 025konsekvensändrat/normaliserat tunnland med fiskevatten. Kyrkan är uppförd af granit åren 1653–1666 på Riksrådet G. A. Lejonhufvuds bekostnad. Jemte postkontor m. m. finnes en lägre elementarskola. Församlingen lyder, med egen kapellan, under pastor i Pojo.|138|Ekenäs har omkring 1 300konsekvensändrat/normaliserat invånare, 8 handlande med öppna salubodar och (1850) en handelsflotta om 437 läster. Förnämsta exportartikeln har intill sednare åren varit Fiskars smiden och gjutgods, dernäst ved, bräder, spanmål och fisk. Ekenäs humla och handskar ha vunnit en viss ryktbarhet. Staden har sedan 1750 rättighet att hålla salubodar i Karis. Seglatsen drefs fordom uteslutande på Stockholm, dock med ständig och stark konkurrens af allmogens skutor; stängde från Sverigeoriginal: Sverge, segla de små fartygen numera till Helsingfors, Reval och Petersburg. Ekenäs har i sitt gamla sigill en ekstam med ollon och löf, i det nyare af 1753 en udde med ek uppå, en fjärd, en segeljakt och en fiskarebåt, som upptager nät.

7 Stadens gamla dokumenter och ålderdomslemningar, bland dem den grefliga Lejonhufvudska familjens residens af sten, blefvo så totalt förstörda och förskingrade under stora ofreden, att numera nästan intet återstår. Man vet endast, att staden tre skilda resor delvis afbrunnit, två gånger i början och medlet af 1700-taletoriginal: 1700 talet samt tredje gången den 14 Juni 1821. Fattigåren 1695–97 och pesten 1710 förödde äfven här befolkningen. Bland stadens märkvärdigheter nämner Carl Bergman, i sin år 1760 utgifna beskrifning öfver Ekenäs, en blind snickare vid namn Samuel Grönlund, hvilken för sin händighet i trädslöjd vann ett sådant rykte, att General Keith år 1743 erbjöd honom att medfölja till Petersburg, hvilket han afslog, hvarpå Keith lät honom för Kejsarinnan Elisabeths räkning förfärdiga en »fruntimmers nattygs låda». Om Kyrkoherden härstädes Sigfrid Aroni Forsius se längre fram.|150|

8 II. Raseborgs östra härad omfattar soknarne närmast öster om den förra, nemligen Esbo, Kyrkslätt och Sjundeå (Siuntiospråk: finska), Lojo (Lohjan p.språk: finska) med Nummis och Pusula kapeller samt Wichtisoriginal: W chtis socken (Wihtien p.språk: finska) med Pyhäjärvi kapell. Kusten har en mängd holmar och uddar; från Kyrkslätt utskjuter långt i hafvet Porkala udde med sin båk, en vådlig farled, hvarest ofta om höstarna fartyg förolyckas. Nejden är vid kusten jemn, högre upp kuperad. Af ålder har den talrika nyländska adeln rest sina boningar i denna nejd; egendomarna voro fordom stora och af en högst betydlig jordvidd, men hafva sedan sönderfallit. Granskapet med Helsingfors har öfversått kringliggande socknar med nya herrgårdar, ofta endast sommarnöjen utan större jordägor. Esbo gård (Myrberg) omfattade fordom halfva Esbo. Esbo brunn, upptäckt för hundrade år sedan, var i sin tid mycket besökt, en samlingsplats för Helsingfors’ och ortens ståndspersoner. Vidare har Esbo Träskända (Fru Karamsin), Dalsvik (Puschkin), Juva (Aminoff), Bodom (Björksten), Tavastkulla (Rotkirchoriginal: Rotkirk), m. fl. Kyrkslätt har det vackra Hirsalö (Saurén), Sundsberg (Adlercreutz), Strömsby (Törnroth), Bergsta (Gyllenbögel). I Sjundeå ligger, förutom Sjundby (hvarom mera), Flemmingarnes gamla Svedja, efter hvilken den berömde Marskalken Clas Flemming titulerades »Svidje-Clas». Wichtis har flera gamla adeliga gods. Här hade Stålhanar och Munckar sitt Irjala, Hästeskoarne sitt stamsäte Sko, Knorringarne sitt Tervalammi, Ekestubbarne sitt Olkala, Tottarne Kourla, m. fl. Samtliga godsen ha numera öfvergått till andra familjer. Lojo malm var fordom mönstringsplats för Nylands och Tavastehus dragoner. Lojo har Girknäs (Christierson), Paloniemi m. fl. Här finnes äfven Ojamooriginal: Ojam grufva, ur hvars djup man i århundraden hämtat Finlands bästa jernmalm, hållande omkring 50 procent. En mindre grufva är fylld af vatten, och tvenne gånger har Lojo sjö med dån och brus svämmat in i den större, men åter förjagats. Vaskning af gamla varphögar har de sednare åren gifvat goda skördar.

9 III. Helsinge härad, öster om den förra, omfattar socknarne Helsinge, Nurmijärvi och Mäntsäläoriginal: Mentsälä, Sibbo socken (Sipon p.språk: finska) med Östersundom kapell, Thusby (Tuusulaoriginal: Tuusalaspråk: finska) s. med Mariefors bruksförsamling, samt Borgå s. med Borgå, Askola och Pukkila kapeller. Kusten fortfar att bugtas i djupa fjärdar med talrik skärgård; å ömse sidor om Helsingfors skära tvenne vikar in, Esboviken och Kronbergsfjärden, begränsad af det stora, numera med fasta landet förenade Degerö. Nejden är, med undantag af mindre bergsträckor, en slätt. Herrgårdar finnas i stor mängd; Helsinge ensamt har åtminstone 40, bland hvilka här endast må nämnas de gamla och stora egendomarne Hertonäsoriginal: Härtonäs (Stjernscantz), Domarby med sina 5 stenhus (Kavaleff),tillagt av utgivaren Degerö (Rokassovskij), Gumtäckt (von Bonsdorff), Meilans (Besborodko), Hoplaks (Etholén), Håkansböle (Munsterhjelm), Thali (Rotkirch), Botby (Melan) m. fl., vidare Munksnäs (Ramsay), Stansvik (Edelheim) m. fl. I Nurmijärvi märkas det Armfeltska Kytäjärvi (sv. Näs) som fordom ägde jord i 4 soknar, Numlaks (Carger), Mäntsäläoriginal: Mentsälä gård samt Frugård (Nordensköld); i Sibbo Eriksnäs (Nordensköld) m. fl. Mariefors äges af Björkenheim. Borgå omgifves af flera egendomar, bland hvilka Dregsby (Boye), Gammelbacka, Stensböle m. fl. I Helsinge ligger Wanda jernbruk med gjuteri, en stor och kostsam anläggning, som, efter att i tio år haf|139|va uppslukat ett bolags tillgångar, numera delvis öfvergått i privat hand. Sillböle år 1744 upptäckta jerngrufva och Tavastby, en annan dylik, ligga i samma socken.

10 På Helsinge sockens mark reser sig Finlands nya och sköna hufvudstad Helsingfors (f. Helsinki). Enligt sägen, härleder sig namnet från en koloni af Helsingarrättelse i originalet och Gestrikländare, hvilka, 240 personer stark, hit inflyttat vid Konung Erik den heliges tid under anförande af Helsinge lagman Fale Bure den äldre. Konung Gustaf I:s skarpa öga anade ortens framtida vigt, men han misstog sig om stället. Hans afsigt var att på ön Sandhamn, en knapp mil i sydost om det nuvarande Helsingfors, anlägga en stapelort för den nordiska handeln, Nowgorodsoriginal: Novgorods efterträdare och en farlig rival för det dåförtiden blomstrande Reval. Denna plan (1550) fullföljde han ihärdigt, men med förvända medel och ringa framgång. Förgäfves erbjödos Holländare och Lübeckare stora förmåner, om de här ville bilda nederlag. Förgäfves ville han till förmån för sin nya anläggning ruinera hälften af landets få städer, Raumo, Björneborg, Ekenäs och Borgå, hvilkas borgare anbefalltes att flytta till Sandhamn. Den kungliga viljan kunde tillintetgöra handeln med reglementen, men icke befalla dess|151| riktningar. Sandhamn blef öde, såsom det varit, men borgareinstinkten justerade konungabudet och begynte bygga Helsingfors vid Wanda ås utlopp i Sörnäsviken, på den plats man ännu kallar Gammelstaden, en half mil i nordost om den nuvarande. Konungamakten sanktionerade snart detta afsteg från dess vilja. År 1569 den 3 Augusti utfärdade Johan IIIoriginal: Johan IIII stadens första privilegier på fri sjöfart och stapelrätt, förenade med betydliga donationer. Dessa privilegier bekräftades och delvis utvidgades åren 1594, 1600, 1607, 1614 och 1617. De af 1594 beröfvade Borgå dess stapelrätt till förmån för Helsingfors; deoriginal: De af 1607 anbefallte utlänningar, som här vunnit borgarerätt och sedan ville åter bortflytta med sin förvärfvade egendom – hvilket Holländare och Tyskar ofta gjorde – att afstå tredjedelen af denna till stadens förmån.

11 Det första läget var obeqvämt, ån icke segelbar, viken grund, hamnen aflägsen, marken oländig, och det gamla Helsingfors förblef en småstad utan betydenhet. År 1639 den 2 Oktober anbefallte förmyndareregeringen, på Pehr Brahes inrådan, stadens flyttning till dess nuvarande plats på Estnäs-uddens fasta grund af granit. Detta läge är det yppersta en finsk stad någonsin åtnjutit. I norr en välmående och bördig nejd, i öster och vester lika välmående kuster med alla inhemska produkter för en stor stads behofver, på tre sidor hafvet med dess farväg för verldshandeln, en hamn, så rymlig och så djup, att nordens hela örlogs-tillagt av utgivaren, om icke handelsflottor, der få rum, och tillika så trygg, att ingen storm är vådlig här. Lägg härtill, att denna hamn sedan hundrade år försvaras af nordens starkaste fästning, att Helsingfors i medelpunkten af ångbåtslinien mellan Petersburg och Stockholm åtnjuter alla fördelarne af en stor trafik, och man skall erkänna, att naturen sjelf bestämt åt denna stad det främsta rummet i Finland.

12 Den halfö, der Helsingfors är beläget, liknar på kartan Grekeland med dess arkipelag. Störst bland omgifvande holmar och öar äro i vester Drumsjö och Melkorättelse i originalet, i öster Skanslandet, Sandhamn, Degerö och Brändö, i sydost Mjölö. På flera af dessa finnas vackra villor, andra dylika pryda de små, men pittoreska holmarna Sumparn och Knekten. Märkvärdigast af alla äro Wargö skären med Sveaborg, hvarom mera. Vestligast på Helsingforsoriginal: Helsingfors, område ser man Lappviks stora dårhus vid viken af samma namn, till anblicken likt ett feslott i ödemarken. Der gästar eländet i praktfulla salar med utsigt på ena sidan åt lifvet, representeradt af grönskan och fjärden, på andra sidan åt döden, representerad af icke mindre än fyra kyrkogårdar, bland hvilka den lutherska och den grekiska, den förra betäckt af ståtliga minnesvårdar, de hädangångnes stad af marmor och granit. Vägen till dessa går öfver Kampen, en rymlig sandslätt med spridda bergklackar, hvilka om vårarna återskalla af finska gardets jägarexercis. Det var här den svenska armén var lägrad 1742, och det var här den så skymfligt kapitulerade. Följer man vidare kusten åt, så kommer man förbi slagtarhuset samt gardets hospital till Sandviken med dess quaier, en hel stor stadsdel med dess torg, till en del ännu obebygd och hänvisande på en framtid. Här ser man Hr Sinebrychoffs förtrollade trädgård, ett underverk framlockadt ur kala klippan af penningens mäktiga fé, vid sidan af det mera materiela, men ryktbara ölbryggeriet. Sydligaste delen af halfön är, som Morea, ett bergland, ännu för 12 år sedan ödsligt och kalt, men nu försedt med ett Arkadien,tillagt av utgivaren brunnsparken med dess dammar, dess bad- och dess brunnshus, anlagda af ett bolag åren 1834 och 1838 med betydande kostnad – parken ensam har kostat 25 000konsekvensändrat/normaliserat rub. silfver – och omgifna af dels täcka, dels praktfulla villor, såsom Assessor Rabbes Kalliolinna och Furstinnan Yousoupoffs Rauha|140|niemi. Här mötes om somrarna en talrik societé, mest Ryssar, Est- och Liffländare, ofta till tusendetal, för att söka helsan, nöjet eller – ekonomisk besparing. Härifrån leder en rak allé af lindar och lönnar till staden, som på föga afstånd utskickar sina förposter i Badhus-förstaden, de sednaste tio årens verk. Till höger vid stranden har man skeppsvarfvet, nyss så utvidgadt, att ryska kronan der låter timra fregatter; till venster det tretornade observatorium, på samma klippa, der fordom fästet Ulrikasborg beherskade farleden och der Ryssarnes batterier 1808 besköto Sveaborg. Nästintill varfvet ligga nederlagsmagasiner, år 1846 hotade af en vådlig brand, som satte på spel ett egendomsvärde af mer än en million rubel silfver. Derefter vidtaga de reguliera och kostsama quaierna vid den af flera hundrade segel och mäster ständigt uppfyllda södra hamnen, der lastade skepp lägga till|152| invid salutorget, den stora dagliga marknaden för Helsingfors’ och Sveaborgs betydliga konsumtion af landtmannavaror. Närmast derintill ligger den qvadratformiga tredje stadsdelen, mest vackra tvåvånings trädhus, grupperade kring kaserntorget, så benämndt efter finska gardets praktfulla kasern, ett palats, som med sina väldiga flyglar omfattar ett helt qvarter. Vester om denna trakt ligger Nystaden med dess tvenne trianglar, »Skilnaden» och »Trekantiga torget»,konsekvensändrat/normaliserat mest envånings trädhus för det mindre borgerskapet, och bakom den Rödbergen, en oländig nejd, der de fattigas kojor sökt sig en vrå ibland klipporna. Nystadens gräns mot Sandvikens stadsdel är Helsingfors’ bredaste gata, den af alléer beskuggade Boulevarden, och vid dess sida ligger den äldre, dock knappast 30 år gamla och numera alldeles otillräckliga lutherska kyrkan af enformig enkelhet samt omgifven af en äldre, för tjugu år sedan öfvergifven begrafningsplats.

13 Helsingfors afskäres i tvenne lika stora delar af dess sköna och vidsträckta esplanader. Från salutorgets brännande stenläggning går man sommartid så gerna under grönskan af dessa lummiga lönnar, som i fyrdubbla rader med gräsplaner å ömse sidor sträcka sig till det i hjertat af staden belägna lilla theaterhuset af träd, fortsättas sedan vesterut och böja sig derpå mot nordost under en sträcka af minst 1 500konsekvensändrat/normaliserat alnar. Närmast norrom salutorget ligger den äldsta och egentliga staden, numera uteslutande bebygd med stolta stenhus. Här ser man senatstorget, omgifvet af kyrkan, vetenskapen, samhället och staten, representerade i norr af den ännu icke invigda under 19 år bygda nya lutherska Nikolaikyrkan med dess sköna orgel, och dess fem torn, hvaraf det medlersta med sin beundransvärda utsigt synes långt ut på hafvet; i vester af universitetshuset med dess ljusa, lätta och storartade arkitektur, dess många samlingar och dess halfcirkelformiga solennitetssal; i söder af rådhuset och privata stenhus; samt i öster af senatshuset med dess praktfulla thronsal och dess flyglar, som qvadratformigt omgifva en skroflig bergsklack, den midt i centralmaktens säte qvarstående symbolen af forntida barbari, men äfven af klippfast styrka. Vester och nordvest om senatstorget resa sig det sköna bibliotheket med sina 100 000konsekvensändrat/normaliserat volymer, jemte flera af universitetets byggnaderoriginal: bygnader, bland dem anatomiska theatern, som ingen främling bör försumma att se; i samma nejd stå ryska hospitalet och ryska kyrkan. Den hitåt liggande stadsdelen är Gloet, en vidsträckt pöl af dy, hvarest årligen nya gårdar inkräkta och uttorka sumpmarken och hvarest man nu ser stora och välbygda gator der för tjugu år sedan båtar färdades. Man har befarat, att denna trakt med sina osunda dunster förgiftar Helsingfors, och likväl är den mindre farlig för helsan än andra; ja åren 1848 och 1849 var Gloet den enda trakt, som totalt förskonades från koleran. – Följer man salutorgets norra sida österut, förbi den lilla obelisk, som restes här till minne af Kejsarinnan Alexandras besök år 1833, så har man till venster Kejserliga palatset, förlorande sig i raden af öfriga byggnaderoriginal: bygnader; till höger katerhamnen, med sin reguliera trafik af kronoslupar. Derefter passerar man förbi högvakten på en hvälfd bro öfver en för åtta år sedan sprängd kanal, som förenar stadens båda hamnar, och kommer så till Skatudden, en smal och oländig klippudde, bebyggd med en oregelbunden massa af kojor, dock prunkande på yttersta spetsen med finska sjöekipagetsoriginal: sjöekipakets ståtliga kaserner. Trakten är ännu oreglerad, till framtida bruk för kronans räkning. Oändligt mycket kan göras af ett sådant läge; hvilken plats för ett palats!

14 Norrom Skatudden ligger den djupa norra hamnen, prydd af de finska örlogsskeppens mäktiga massor. Närmast dess nyss fulländade kostsama quaier finner man en högländ rymlig, uteslutande med prydliga trädhus bebygd stadsdel, Kronohagen (jemte det fordna »Kärret» och »Estnäsbacken»), nästan utan alla publika byggnaderoriginal: bygnader och med en fri plats vid stranden, »Elisabethstorg». Dess nordligaste del ligger, lik Stockholms Mosebacke, på en hög bergsbrant, i hvars terassformiga afsatser tre rader hus äro bygda ofvanför hvarandra. Utsigten är herrlig. Öfver det ödsligt vilda Brober|141|get nalkas man de tvenne stora broar, som öfver broholmen föra vägen utåt från Tavasttull. Här möter den vackra anblicken af botaniska trädgårdens grönska och blomsterpalats samt vid dess sida allmänna promenadens dammar och slingrande gångar mellan björk, rönn, hägg och lind, till dess man ytterst på udden nalkas det af mörka tallar omsusade Kaisaniemi, skämtsamt benämndt efter en gastronomisk celebritet, Mad:lle Wahllund, som först här residerade. Parken är|153| delvis gammal; man finner här den för 60 år sedan afsomnade frimuraren Major Granatenhjelms mystiska graf på en vacker kulle vid sjön. Men Kaisaniemi är endast tretton år gammalt; i de fordom ensliga lunderna röra sig vår och sommar brokiga grupper; man anser sig här »på landet»,konsekvensändrat/normaliserat man dricker sitt the i det gröna, medan sången ljuder högt eller militärens hornmusik spelar för folket. Fjärden gör här en täck inskärning, Thölöviken, begränsad i norr af nejdens högsta bergstrakt, Kasaberget, der lusteldarna glimma om midsommarnatten och derifrån man har den skönaste utsigt öfver Helsingfors. Rundt kring viken går nu redan en väg; men nejden erbjuder nu knappt en aning om hvad den skall blifva en dag, när »Helsingfors Djurgård» med dess Tivoli och dess ofvan vikens innersta mynning belägna vattenkuranstalt fulländas. Vester om viken ser man Thölö sockerbruk, det enda i landet; strax invid finnes ett värdshus och en fordom berömd trädgård, numera bekanta för sina folknöjen sommartid. Härifrån passerar vandraren åter förbi Geheime-Rådet Walleens dyrbara och smakfulla villa Hagasund, förbi Esbotull och ryska liniebataljonens kasern tillbaka till staden, som här genom en smal bro för gående står i direkt förbindelse med promenaden.

15 Så rikt har naturen på alla sidor utrustat Helsingfors med ett läge tacksamt för alla anläggningar, vare sig uti det nyttiga eller det sköna. Äfven klimatet är här mildare än upp i landet; medeltemperaturen sommartiden + 16º,original: 16º vintertid – 7º 2′. Beläget vid den trängsta bassinen af Finska viken, der många vindar trängas, är orten utsatt för blåst och hastiga vexlingar af väderleken. Numera en medelpunkt för landets styrelse och förvaltning, innesluter Helsingfors, jemte länets och sina egna lokalmyndigheter, landets högsta ofvan uppräknade embetsverk samt det finska universitetet med alla dess inrättningar och lärda sällskaper. Stadens lokala läroverk äro en högre elementarskola, en fruntimmers, en navigations- och en teknisk realskola, en vexelundervisnings-, en söndags-, en slöjd- och en småbarnsskola samt en mängd privata läroanstalter, bland hvilka ett lyceum. Den förenade finska och svenska lutherska församlingens kyrkoherde innehar sedan 1653 tillika Helsinge pastorat. Hela folkmängden, utom finska militären (2 600konsekvensändrat/normaliserat man), beräknas till 16 000konsekvensändrat/normaliserat personer, hvartill ännu kommer rysk militär. Fattigvården kostar årligen omkring 10,600 rub. silfver, hvarförutom en fruntimmersförening årligen depenserar omkring 900 samt en mindre förening i samma välgörande syfte 200 rub. s. m. En sparbank med grundfond af 10 000konsekvensändrat/normaliserat rub. s:r bergar arbetarens skärf undan frestelserna. Stadens inkomster gå till omkring 42 000konsekvensändrat/normaliserat rub., dess municipala utgifter till omkring 37 000konsekvensändrat/normaliserat, dess kronoutskylder, arrenden m. m. till något öfver 8 000konsekvensändrat/normaliserat rub. Under staden lyda ägor af inalles 3 421konsekvensändrat/normaliserat tunnlands vidd, hvaraf sjelfva stadsplanen, utom arrendetomter, omfattar 376 tunnland, fördelade i 6 stadsdelar, 104 qvarter, öfver 750 gårdstomter (oberäknade mer än 300 utom stadens linier), 65 gator och 8 torg. Brandförsäkringsvärdet för 475 gårdar är S:r rub. 2 400 000konsekvensändrat/normaliserat; villor m. m. på stadens jord finnas omkring 200. Byggnadsordningenoriginal: Bygnadsordningen är gifven den 20 Dec. 1825 och brandordningen den 11 April 1838. Här äro dälder fyllda, berg genomsprängda, de flesta quaier bygda på djupa försänkningar. Allt detta har kostat betydligt, och staden åtnjuter i publika lån S:r rub. 82 000konsekvensändrat/normaliserat. Staden har handlande, viktualiehandlande och handlande borgare, af hvardera slaget omkring 60, med inalles 80 öppna salubodar. Här finnas 3 tobaksfabriker, en kort-, en tapetfabrik, ett sockerbruk m. m. Handlande korpsen har en pensionskassa af 8 000konsekvensändrat/normaliserat rub., sjömanshuset en behållning af 12 000konsekvensändrat/normaliserat rub. År 1850 ägde Helsingfors 74 större och mindre fartyg om inalles 3 586konsekvensändrat/normaliserat läster. Sjötrafiken år 1850 bedrefs med 1 412konsekvensändrat/normaliserat fartyg och skutor om inalles 26 751konsekvensändrat/normaliserat läster, förutom 3 483konsekvensändrat/normaliserat roddbåtar. Samma år infördes, bland annat, 17 908konsekvensändrat/normaliserat famnar ved och 21 388konsekvensändrat/normaliserat tunnor salt. Samma år värderades Helsingfors export till S:r rub. 71 637: 78konsekvensändrat/normaliserat, dess import deremot till 1 350 233: 16konsekvensändrat/normaliserat. Tulluppbörden utgjorde 203 723: 95konsekvensändrat/normaliserat, hvaraf importen ensam inbragte 201 785: 11konsekvensändrat/normaliserat. En så omåttligt öfverskjutande importziffra förklaras till någon del af Sveaborgs och badgästernas konsumtion, till en annan del deraf, att Helsingfors utgör transitoort för en mängd varor, som härifrån gå till uppstäderna. Exporten skall sannolikt tredubblas i samma stund Helsingfors får en jernväg åt norden.

16 En half mil sydost om Helsingfors höjer det starka Sveaborg (f. Wia porispråk: finska) sina hotande murar vid hamnens inlopp. Nödvärn efter 1741 års olyckliga krig tvang Sverige till detta jätteverk,|154| hvaraf äran tillhör Augustin |142|Ehrensvärd, som här hvilar »omgifven af sina verk». År 1749 begyntes anläggningen, som efterhand utvidgades samt kostade otrolig möda och stora summor; dockor sprängdes i klipporna, farleder gjordes obrukliga genom försänkningar, murar af granit och tegel restes på kala berghällar. Namnet Wargskär härledes, med eller utan grund, från Warägerne. Här hvilar hufvudfästningen på fem holmar: Wargön, stora och lilla Öster-Svartöoriginal: Öster-svartö, Wester-Svartö samt Lännan. Nära med dem förbundet ligger det med konstens hela uppfinningsförmåga befästade Gustafssvärd, hvars kanoner gentemot Skanslandet beherska sundet af samma namn, det enda smala inloppet för örlogsmän. Enstaka och dystert ligger utanverket Långörn. Sveaborgs besättning i fredstid utgör omkring 6 000konsekvensändrat/normaliserat man; öfrige innevånare omkring 3 000konsekvensändrat/normaliserat af alla trosbekännelser. Med förvåning och häpnad dröjer ögat vid dessa mäktiga hvalf och murar, dessa trånga farvägar, dessa skeppsdockor och arsenaler, vittnen om så stora ansträngningar. Här förvaras brottslingar och lösdrifvare från hela Finland. Ryska örlogsskepp ligga ständigt här förtöjda, några afmastade såsom blockskepp och inredda till boningar, andra i hela den koketta skruden af sin krigsrustning. Trädgårdar bekläda stundom de gråa murarna med sin lifliga grönska. Det dystra i anblicken förtaga de ej.

17 Den enda märkvärdiga tilldragelse i det gamla Helsingfors’ annaler är riksdagen år 1616. Det var hit den unge hjelten Gustaf II Adolf talrikt inkallade Finlands ständer under det farliga kriget med Ryssland och Polen; det var här han den 29 Jan. nämnde år höll till dem ett tal fullt af klarhet och värdighet, hvilket så vann Finnarnes hjertan, att de utan knot underkastade sig de drygaste krigsgärder. Femton år hade förflutit sedan det äldsta Helsingfors med allo öfvergafs, då det nya år 1657 totalt förstördes af eldsvåda, och det var blott genom drottning Hedvig Eleonoras frikostighet samt flera beviljade friheter staden ånyo förmådde repa sig. De svåra åren 1695–97 inströmmade till staden en tallös mängd af tiggare, som här omkommo af hunger och sjukdom till den mängd, att en ny kyrkogård måste inhägnas på Kampen. Än sorgligare var början af 1700-talet. Pesten utbröt här år 1710, hitförd af tvenne qvinnor från Liffland, och utbredde sig allt mera, sedan krigsfolket öfverfördes från samma orter till Porkala. Så våldsamt rasade denna försynens gissel, att från början af Augusti till början af December sagde år 1 185konsekvensändrat/normaliserat personer, utgörande mer än två tredjedelar af stadens dåvarande folkmängd, deraf bortrycktes. År 1712 den 29 April nedbrunno flera gårdar i Gloet. Samma år den 31 Augusti anlände några ryska galerer till Estnäs sundet och lossade kl. 6 på söndagsmorgonen flera skott. I staden blef stor bestörtning, och folket lopp ut från finska gudstjensten; dock drog sig fienden utan vidare anfall bort till Pellinge. Mindre lyckligt aflopp följande året 1713, då ryska flottan hit anlände en bönesöndag midt under gudstjensten. I staden funnos endast 800 man finska trupper, hvilka, för svage att göra motstånd, antände staden, upprefvo broarne och fattade posto vid Gammelstaden. Ryssarne släckte och bergade hvad de kunde, som ej var mycket, gingo på stockflotta öfver sundet vid Thölö viken och tvungo Finnarne, efter en kort strid, att draga sig tillbaka. Sjelfve behöllo de staden endast några få dagar och retirerade, vid svenska galerernas ankomst, till Borgå, men återkommo på hösten och innehade Helsingfors ruiner intill år 1721. Alla innevånare hade flytt till Sverige, de qvarlefvande återkommo efter freden. Deras stad var en ödemark, mellan askhögar och fallna murar vexte på de fordna gatorna högt gräs; fiendens qvarlemnade kaserner voro de återvändes enda tillflykt. Dock reste sig staden ånyo skönare, rikare än förr och blef, vid medlet af 1700-talet, näst Åbo, den bäst bebyggda i Finland. År 1742 blef Helsingfors vitne till ett nytt krig och år 1743 till kapitulationen, hvarom mera. Staden led den gången mest af skrämsel, i det att en mängd innevånare flydde, men återkommo mangrant följande år. Under 1788 års krig, der flottorna spelade en så vigtig roll, voro Sveaborgs fästning och Helsingfors hamn af väsendtlig nytta, ett stöd och en tillflyktsort vid alla sjömanövrer. Under detta krig såg staden ingen fiende; men år 1808 utrymdes staden redan den 2 Mars af finska trupperne och besattes af de ryska, som från höjderna besköto Sveaborg, hvilket, enligt konvention af den 3 April, kapitulerade den 3 Maj. Svårt härjade lågorna samma märkvärdiga år. Tre fjerdedelar af Helsingfors lades i aska. Redan år 1812 den 27 Mars förklarades Helsingfors för Finlands hufvud|155|stad, och år 1819 hitflyttades från Åbo Kejserliga Senaten med samtliga centrala embetsverk. Fullständig blef centralisationen, då Åbo brand år 1827 följande året medförde universitetets flyttning till Helsingfors. Bland nyare tilldragelser intager jubelfesten år 1840 ett lysande rum i Helsingfors annaler.

18 I samma härad, vid en vik af saltsjön och mynningen af den liknämnda ån, reser sig det gamla Borgå (Porvospråk: finska). Namnet och en på Borgbacken in|143|vid stadens norra linie ännu befintelig jordvall tyda på en forntida befästning, möjligen en af dessa Erik Emundsons jordborgar, om hvilka Thorgny Lagman talar. Ty alla sednare häfder tiga om detta fästes tillvaro. Sannolik är den gissning, att kusten tidigt varit besökt af tyske köpmän, af hvilka ett spår ännu återfinnes i namnet Saxby. Likaså tidigt fanns här en kyrka, och marknaderna bildade kring den en köping. Borgåboers egen uppgift af år 1698 förklarar staden vara grundlagd, d. ä. priviligierad af konung Magnus Smek år 1346; dock nämnes intet härom i det gåfvobref af 1351, som till Padis kloster i Liffland förlänade, bland annat, pastors inkomster af Borgå socken*)Dessa återköptes af biskop Magnus II år 1428 för 100 engelska rosenobler, motsvarandeoriginal: mots varande 450 mark Åbo mynt.. Säkert är, att staden år 1424 hade borgmästare och råd. Sina första kända privilegier erhöll Borgå af Gustaf I år 1546; två gånger var Borgå nära att uppslukas af sin gynnade granne Helsingfors, ena gången år 1550 vid planerna för Sandhamn, andra gången 1594, när Borgå låg i ruiner efter kriget och all dess utrikes handel förbjöds, men återficks 1602. Vidunderliga reglementen hindrade äfven här all verklig förkofran, intill dess staden år 1765 fick inskränkt handelsrätt på utrikes ort och år 1830 fullständig stapelfrihet. Efter freden i Nystad flyttades biskopssätet från Wiborg till Borgå. Freden år 1743 hotade deremot Borgå med förlusten af hela dess välstånd och betydenhet, genom det af gränseflyttningen föranledda förslaget att flytta biskop, domkapitel och gymnasium till GamlaCarlebyoriginal: Gamla Carleby, en fara som ansågs så stor, att vid dess afböjande 1746 consistorium upptog detta årtal i sitt sigill, jemte Noachs ark och en omskrift, att denna numera, undkommen vågorna, hvilade på framtidens säkra klippa.

19 Det fordna Borgå, sådant det ännu för få år sedan tedde sig för betraktarens blickar, utgjorde en nästan på slump hopgyttrad massa af hus och gator vid ån, grupperande sig kring den åldriga domkyrkan och besvärad af höjder. Den nya regleringen af år 1833, först de sednare åren med berömvärd drift i verket satt, förvandlar Borgå efterhand, och utan att förbida den annars vanliga regleringen genom eld och brand, till en regulier rektangel af 66 qvarter, 306 tomter, 2 kyrkoplatser, 2 promenadparker, 1 torg och 16 gator. Domkyrkan af sten förmodas vara uppförd år 1418, finska trädkyrkan 1740, gamla gymnasiihuset 1759, det nya 1849, rådhuset 1768. Byggnadsordningenoriginal: Bygnadsordningen är gifven 1823. Sedan staden 1833 erhållit Ånäs säteri, disponerar den numera 2 854konsekvensändrat/normaliserat tunnland ägor, deraf 165 ingå i stadsplanen. Folkmängden utgör omkring 3 000konsekvensändrat/normaliserat personer. Stadsförsamlingen hör till Borgå pastorat och vårdas af domprosten. Borgå har biskop och gymnasium, högre och lägre elementarskola m. m., 20 handlande och 15 öppna salubodar, boktryckeri och bokhandeloriginal: bokhanhandel, en tobaks- och en kardfabrik. Stadens import är betydlig; handelsflottan utgjordes 1850 af 8 fartyg om inalles 688 läster.

20 De äldsta anteckningar om stadens öden röra, som vanligt, allmänna olyckor. År 1571, vid det då uppkomna långvariga kriget med Ryssland, härjades Borgå så svårligen med eld och svärd, att all rörelse försvann och man de följande åren begynte att tala endast om »Borgå by». De qvarstående usla kojorna brändes ånyo 1578, och knappt hann staden något repa sig, innan den ånyo brändes af fienden i Februari 1590. Derefter förgick ett helt århundrade utan svårare hemsökelser, intill hungeråren 1695 och ff., då i det närliggande Mäntsälä 300 personer ihjälhungrade. Kommo så stora ofredens fasor. Den 11 Maj 1708 ankommo Ryssarne 300 man starka till Haikko, brände denna gård och Pepot samt nalkades landvägen till Borgå, der 80 af stadens ungdom i hast ordnade sig till motvärn. Knappt hann man upprifva några stockar midtpå bron, då fienden började skjuta; men Borgåboerne svarade så tappert, att han med 50 mans förlust fann för godt att draga sig tillbaka. Bud på bud skickades till Öfverste Ramsay på Jackarby, att han måtte infinna sig, för att leda försvaret och medföra manskap från byarne. Men ingen hjelp hördes af, och|156| med fasa såg man följande morgon fienden landstiga vid Tarkkis. En mängd folk samlades, för att gå honom till mötes; men illa beväpnade och odisciplinerade, nödgades Borgåboerne, efter en kort strid vid Tarkkis, draga sig tillbaka, hvarefter fienden inträngde i staden, som plundrades och till en del uppbrändes med dess arkiver och kassor. Likaså brändes Näse, Johannisbergs, Storgårds och Kroknäs egendomar. – År 1710 bortryckte pesten i Borgå stad och socken 652 personer. År 1713 återkommo Ryssarne och behöllo staden till 1721. Af de följande krigen led Borgå jemförelsevis föga. År 1760 den 11 Juni brann genom vådeld större delen af staden, men kyrkorna och gymnasiehuset räddades. År 1809 församlades här i gymnasiihusets stora sal och i H. M. Kejsar Alexanders närvaro den minnesvärda landtdag, som blef af så väsendtligt inflytande på Finlands framtida ställ|144|ning och som i historien utmärkes genom ortens namn. En stor i gymnasium befintligoriginal: defintlig oljemålning bevarar för efterverlden anblicken af monarken och deoriginal: be församlade ständerne.

21 IV. Perno härad, öster om den förra, omfattar Perno socken (Perniöspråk: finska) med Liljendahlsoriginal: Liljendahls kapelloriginal: kapell och Forsby bruk (Koskenkyläspråk: finskaoriginal: Kosenkyläspråk: finska), Mörskom (Myrskyläspråk: finska), Lappträsk s. med Artsjö k. (Artjärvispråk: finska), Strömfors k., Elimä s. med Anjala k. Till Tavastland höra Ithis och Orimattila. Kusten fortfar att vara genomskuren af hafsvikar och kantad af öar och holmar, såsom Wåtskär, Käfsalö, Tjufö, Wahterpääoriginal: Wahtenpää. Segelleden förbi Pellinge skär österut är vacker, men vådlig. Landets härtills öfvervägande slättnatur afbrytes, ju längre man kommer österut, af höjder och mindre bergssträckor. Perno, som, enligt sägen, erhållit sitt namn af en Skotte, Teet af Pernå, hvilken redan år 1250 här anlagt en kyrka, har flera adeliga gods, såsom Tetom, Malmgård,tillagt av utgivaren Sarvlax, Tjusterby och Tervik (de Geer). Här föddes Michael Agricola; här dog Carl Gustaf Armfelt på sin egendom Isnäs; här voro Wildemänner, Creutzar, Boyjar m. fl. af ålder mäktige slägter. På Forsön i Perno var fordom ett silfverbrott hvaraf kyrkans kalk och patén vore gjorda med årtalet 1612. Forsby jernbruk i samma socken är anlagdt af Lorentz Creutz år 1682; Strömfors vid samma tid. Liljendahl bildade sig kring kärnan af ett öfversteboställe, Mörskom af ett säteri, Lappträsk af en kungsgård. Elimä har å ömse sidor om sjön de för sin ost bekanta egendomarna Moisio och Mustila, samt i söder Peipola, likasom Anjala, ett f. d. Wredegods. I Muhuniemi by finnas ättlingar efter den af Carl IX skapade knapadeln, hvarom mera längre fram. För öfrigt röja dessa trakter många spår efter deras fordna egenskap af gränsnejd mellan tvenne ständigt mot hvarandra rustade makter. På Wilickala, ett annat gammalt Wredegods, finnas spår af befästningar från 1788 års krig. Werälä by uti Elimä är märkvärdig för den der under uppslagna tält afslutade freden år 1790.

22 På Perno sockens mark och vid en der inskjutande vik af hafvet, 49 verstoriginal: virst från Borgå och 67 från Fredrikshamn, grundlades genom fundationsbref af den 26 Juni 1745 staden Degerby, hvilken sedermera, vid konung Adolf Fredriks besök derstädes år 1752, efter regerande drottningen erhöll namnet Lovisa. Dess anläggning föranleddes af 1743 års olyckliga fred, som beröfvade riket dess mest betydande gränsorter och blottade nejden på egna städer alltintill Borgå. Några från Willmanstrand och Fredrikshamn utflyttande köpmän anhöllo att här få bosätta sig, och regeringen, som insåg nyttan häraf, inköpte för 300 daler kopparmynt sätesgården Degerby af Lektor Kraftman i Borgå. Den nya staden, som tillika intill år 1779 var säte för landshöfdingen öfver Kymmenegårds län samt genast från början erhöll stapelrätt och betydande förmåner, friheter och ägor (3 811konsekvensändrat/normaliserat tunnland) uppblomstrade hastigt, så att folkmängden redan år 1775 utgjorde 2 198konsekvensändrat/normaliserat personer, inemot lika mycket som dåförtiden Helsingfors, en folkmängd, hvilken sedermera på 75 år icke ökats med mera än 600. Mot slutet af 1700-taletoriginal: 1700 talet sjönk Lovisas välstånd. Henrik Backman uti sin beskrifning om Lovisa år 1776 beklagar stadens olycksöde, att under första mansåldern af dess tillvaro hafva förlorat 19 skepp, de flesta ganska stora och nästan alla under första resan. Efter dessa olyckor ägde staden år 1776 blott ett skepp om 280 läster; år 1850 ägde Lovisa 13 fartyg om 1 429konsekvensändrat/normaliserat läster. Stadens förnämsta export bestod i början af smiden och jern från bruken; sedermera ha sågarne tillverkat en betydlig brädexport. Staden har 32 in- och utrikes handlande; en stor del af importen går till uppstäderna. Hamnen är grund, och det 3 mil långa smala inloppet från Orrengrunds båk besväras af|157| klippor, såsom Kungssten och Braskens Öltunna. Lovisa, som, jemte vanliga kommunala inrättningar, har en lägre elementarskola och en ovanligt rikt doterad fattigvård, utbreder sig långsträckt på vikens vestra sida. Det är handeln, som småningom planterat sina magasiner, jemte arbetarens kojor, i en smal rad söderut långs Trädgårdsgatan intill brädgården och Kuisma udden, och åt denna sida ligger en liten publik trädgård vid stranden. Den äldre och egentliga staden ligger norrom Saltbodtorget och Skeppsbron, grupperad i reguliera qvarter kring den raka Drottninggatan samt den i spetsig vinkel dermed sammanlöpande Stora Strandgatan. Från denna kommer man till den midtpå ett torg belägna trädkyrkan, och norrom denna utbreder sig en oregelbunden stadsdel, genomfluten af en i tvenne grenar delad liten å.

23 En rad af kaserner med deras militär och exercisplats påminner om ortens militära bestämmelse. I början hade man för afsigt att befästa sjelfva staden, hvarom öfvergifna vallar på östra och nordöstra sidan ännu vitna. I stället befästade man den 1 mil från staden vid inloppet af fjärden liggande Svartholmen, hvars bestämmelse blef att försvara inloppet. Denna lilla|145| fästning ansågs i början af större betydenhet, än den sedan visade sig vara. Illa försedd och illa försvarad, gaf den sig i Mars 1808 medelst kapitulation åt fienden.

24 V. Kymmene härads vestliga del är af ålder räknad till landskapet Nyland och omfattar soknarne Pyttis (Pyhtään p.språk: finska), Kymmene (Kymen p.språk: finska) och Wekkelaks (Wehkalahtispråk: finska) med Sippola kapell. Landet blir allt mera kuperadt, kusten fortfar att utströ sin skärgård. De många höjderna, i förening med de talrika och bugtande grenarna af Kymmene elf, gifva nejden en ökad omvexling. Elfvens vestra arm, som fordom var riksgräns och kringflyter i en halfcirkel Pyttis ön, delar sig, efter att ha bildat bassinen Tammijärvi, och omsluter en större ö med Stor-Abborfors gentemot Lill-Abborfors på vestra sidan, samt vid utloppet en mindre ö, Mogenpörtö. Östra armen grenar sig likaledes, efter att hafva genombrusat det praktfulla Högfors, och omsluter i vester Kymmene fästningsverk, i öster Kymmene kyrka. 1788 års krig hade på dessa gränsnejder fästat båda de stridande parternas uppmärksamhet. Å ryska sidan dels anlades, dels förbättrades på 1790-taletoriginal: 1790 talet af General Suvoroff m. fl. en stor mängd skansar och batterier, såsom Fort Slava, Kotka, Kymmene, Tuohikotti, Kärnäkoski, Järventaipal, Davidsstad, Uttis. Några af dessa ligga inom Savolaks. Af dessa är numera endast ön Kotka med dess amiralitetshus, kyrkor, hospitaler m. m. af någon betydenhet, såsom station för en större militärstyrka. Kotka ligger invid det befästade historiska Svensksund, på finska Ruotsinsalmi, vida berömdt under 1788 års krig för tvenne blodiga sjöslag och för dess förträffliga örlogshamn. Längre ut i den vida kringströdda skärgården ligger Aspö, hvars olyckliga ryktbarhet daterar sig från åren 1741 och 1742, då den här stationerade svenska örlogsflottan så förfärligt härjades af sjukdomar, att den för hela detta krig råkade i fullkomlig vanmakt. Om Hogland längre fram.

25 Invid Finska viken i Wekkelaks socken af Wiborgs län ligger staden och fästningen Fredrikshamn, på finska Haminaspråk: finska. En sägen omtalar, att nejdens inbyggare fordom vid inträffad missvext här funnit i öfverflöd den till nödbröd begagnade roten af missne, på finska Wehkaspråk: finska, samt derföre nedsatt sig här och kallat orten Wehkalahtispråk: finska, hvaraf svenska tungan sedermera gjort Wekkelax. Eget är, att, förutom denna sväfvande sägen, inga säkra uppgifter finnas om stadens anläggande, icke ens om tiden. Med någon sannolikhet förmodas den vara anlagd år 1632 och förekommer år 1656 under namnet Wekkelax, hvilket orten behöll till år 1723, då den uppkallades efter då regerande konungen. Förstnämnde år erhöll staden uppstadsprivilegier och år 1709 en donation af 9 hemman, men brändes och förstördes kort derefter nästan totalt år 1712 under stora ofreden. 1721 års fred, som så betydligt flyttade riksgränsen, fästade regeringens synnerliga uppmärksamhet på Fredrikshamn. Här ville man göra ett nytt Wiborg. Förgäfves föreslog den erfarne general Cronstedt att draga rikets egentliga försvarslinie långs Kymmene elf. Riksrådet grefve Löven befästade Fredrikshamn och Willmanstrand, båda så svagt, att de vid första anfall föllo ett rof för fienden. Från år 1723 datera sig Fredrikshamns egentliga privilegier; staden erhöll då stapelrätt, fritt prestval, skolor och 100 daler i räntor från kronohemman. En kortare tid (1723–27) residerade här landshöfdingen öfver |158|Kymmenegårds länoriginal: Kymmenegårdslän; 1742 inrättades här ett konsistorium. Åren 1784 till 1787 stod staden under rysk civilstyrelse; år 1816 bekräftades stapelrätten och 1817 de öfriga privilegierna.

26 Fredrikshamn, med sitt läge mellan Bamböle träsk i norr och saltsjön i söder, liknar en på näset mellan tvenne vatten krupen snäcka. Den egentliga staden är nästan cirkelrund, med undantag af en afplattning åt Bamböle sidan. I medelpunkten ligger torget med rådhuset i dess midt, – om man så behagar, rättvisan vapnens medelpunkt, – och derifrån utlöpa likt radier 8 gator åt alla väderstreck. Å ömse sidor om torget resa sig tvenne kyrkor, den lutherska och den grekisk-ryska; i öster finska kadettkorpsens vidlyftiga byggnaderoriginal: bygnader, i söder och vester en mängd kaserner. Allt detta omslutet af fästningsverken, upptager endast 75 tunland, men utom fästningens murar utbreda sig fyra förstäder: den Wiborgska i öster med 157 tunlands område; Sandby i sydvest med 30; Sockneholm äfven i sydvest gentöfver viken med 44 samt Saviniemi i vester med 69 tunnland. Stadens hela jordvidd utgör således 375 tunnland. Fredrikshamn har 3 000konsekvensändrat/normaliserat invånare; dess lutherska finska och svenska församlingar räknas till Wekkelaks pastorat. Af mer än 250 här inskrifne handlande finnas endast 20 i staden; de öfrige äro ryske köpmän, som i stöd af Kejs. förordningen af d. 30 April 1838 begagna sig af denna förmån, men under tiden fortfara att vistas i Ryssland. Staden exporterar icke obetydligt skogsprodukter och hade år 1850 åtta fartyg om inalles 878 läster.

|146|

27 De staden omgifvande fästningsverken uppfördes år 1722; om våren 1742 tröttade general Levenhaupt garnisonen med deras iståndsättande; år 1790 tillbygdes och förstärktes de af Ryssarne. År 1836 indrogs kommendantsembetet, hvarefter fästningsverken öfverlemnades till stadens förvaltning och vidmakthållande. Tvenne gånger, åren 1712 och 1742, blef staden härjad af krigets brandfackla; tvenne gånger, åren 1821 och 1840, af stora vådeldar. Den sednare stora branden är ännu i friskt minne. Det var den 22 Maj 1840, och det blåste en frisk nordan, som fram på förmiddagen tilltog i häftighet. En piga uppgjorde eld i ett brygghus nära finska kyrkan, för att skura, gick bort från elden och lemnade dörren öppen. Luftdraget tryckte lågan i ugnen inåt det smala rummet; motstående väggen och en vedhög antändes. Kl. 4 på morgonen stod huset i ljus låga, elden spridde sig undan vinden och antände rådhuset. Från denna högst i staden belägna punkt, derifrån ett korsdrag spelade genom de utmed sluttningen åt alla håll gående 8 gatorna, utbredde sig branden samtidigt öfver de flesta stadsdelar. Först mot aftonen blef man herre öfver elden, som delvis fortfor ända till följande morgonen. Båda kyrkorna och kadettkorpsens byggnaderoriginal: bygnader räddades, men 60 gårdar hade brunnit. Pigan, som vållat olyckan, dömdes sedermera att till Allmänna Brandstodsbolaget ersätta dess förlust, 200 000konsekvensändrat/normaliserat rubel banko, men tillgång saknades och ersattes med 28 dygns fängelse. Sedan dess har staden ånyo rest sig med hastighet.

Nylands Minnen.

1. Folkminnen.

28 Få traditioner äro så allmänt utbredda i Finland, som jättesagan om Hiisispråk: finska och Hiien-väkispråk: finska. Knappt finnes någon ort med skog, berg och sjö, ja ofta äfven på odlade slätter, der icke sägnerna omtala en forntida jätteskepnad, menniskors skräck och någongång deras hjelpare. Så långt som finska tungan går i Nyland, finnas de äfven der. I Artsjö*)Dessa detaljer äro meddelade af Mag. Reinholm. är en insjö, Pyhäjärvi, tre qvart mil lång och så djup, att då man engång pejlade djupet, har en haltiaspråk: finska ropat: »mät först längden och mät sedan djupet!» På dess andra strand höjer sig ett brant berg, som varit tillhåll för Hiietspråk: finska. Ganska fredligt umgingos de med menniskorna i granskapet, och då dessa voro längre komna i konstfärdighet, nalkades Hiietspråk: finska ofta deras stugor för att låna sig än ett såll, än en slaga, än en granriskrok att röra i gröten, men deras tunga påfann egna ord för att uttrycka tingens bestämmelse; de kallade sållet »viipsun vaapsutin»språk: finska, slagan »höykin pöykytin»språk: finska och grankroken »hierin lieritin».konsekvensändrat/normaliseratspråk: finska Understundom gåfvo de spånad åt qvinnorna och skänkte dem till belöning en god mjölkko. Om jättarnes resliga vext kan|159| man göra sig en föreställning deraf, att när de lade sig att sofva tvärs öfver vägen med knä i krok, kunde både hästar och vagn obehindradt färdas under deras knän. Enligt en tradition från Ithis, skall en Hiisi jemväl haft sin bostad i nejden af Helsingfors. Här hade han någon mäktig fiende, som tvungit honom att flytta från orten. Engång återkom han likväl, träffade på vägen några bönder, som förde tjära till staden och ville af dem få veta »om Roikala gubben med sina breda byxor lefde ännu».konsekvensändrat/normaliserat Derpå ville han veta hvad de förde på sina lass. De svarade: tjära. Nå så gif mig då ännu engång, genmälteoriginal: gemälte jätten, »finskt bränvin» att smaka på. Dertill voro bönderne föga villige, men han tog utan krus tre tunnor tjära, utdrack dem alla och yttrade derpå mycket förnöjd: nog har det ännu sin gamla goda smak!

29 Vid många orter af Nyland fästa sig traditioner af nyare ursprung, och flera sådana anföras längre ned. Bland dessa må här nämnas endast ett litet, men rörande minne från Borgnäs*)Ur Borgå Tidning 1839 N:o 72.. De af alle jättar så högt fruktade kyrkklockorna hade i detta lilla kapell gått förlorade under stora ofreden. I trots af den stora fattigdomen, som så allmänt tryckte Finland i följd af detta långa och olyckliga tjuguåriga krig, hade invånarne i en aflägsen del af Borgå socken, då kallad Ålänet, ingen lifligare önskan än att få sig en egen kyrka och prest. Det förra lyckades snart, det sednare gick äfven i verkställighet, ehuru presten måste kallas allt ifrån närheten af Åbo, och först en längre tid derefter, eller år 1729, erhölls, efter många öfvervunna svårigheter, kunglig sanktion för kapellets existens. Nu felades blott kyrkklockor, äfvensom alla tillgångar att inköpa sådana. Särskilda förslag att erhålla medel förkastades snart, i anseende till svårigheten att bringa dem till verkställighet.|147| Då åtaga sig samtliga det nya kapellets värdinnor, till antalet 65, att under loppet af åren 1730 och 31 spinna lingarn och deraf väfva så mycket fint lärft, som kunde erfordras till anskaffande af åtminstone en klocka. Företaget bringas med allmän enthusiasm i verkställighet, och sistnämde år afgå till Stockholm ettusende tvåhundrade sjuttiotvå alnar fint lärft af gummornas i Borgnäs tillverkning. Drottning Ulrika Eleonora, härom underrättad genom Öfverstelöjtnant A. W. Ramsays föranstaltande, skall äfven tagit till spinnrocken och anmodat sina hofdamer att göra detsamma, samt derefter uppköpt allt sålunda erhållet garn för en summa, nog stor att dermed uppköpa det till klockan erforderliga silfver. Gummornas garn var tillräckligt till öfriga omkostnader, och sålunda tilvägabragtes redan år 1731 en förträfflig klocka, som ännu begagnas, vägande något öfver 66 ½ lispund. – På klockan befintliga vidlyftiga finska verser, tillkännagifvande dess uppkomst, äfvensom inskriptionen: pro peccata mundispråk: latin, som läses ofvanom ett krucifix på motsatta sidan af densamma, vitnar ej lika fördelaktigt om författarens, troligen prestens, skicklighet i metriken och latinska gramatiken, som sjelfva företaget om gummornas färdighet i spinnrockens handterande. – Endast med denna klocka hjelpte sig församlingen till år 1751, då gubbarne åtogo sig att anskaffa en annan, som lärer väga något öfver hälften af gummornas präktiga klocka.

2. Berömde Män.

30 Äfven Nyland har skattat sin gärd åt Finlands ära. Det har åt kyrkan gifvit Michael Agricola, åt vetenskapen Sigfrid Aronus Forsius, åt kriget Stålhandske, åt finska mythen Elias Lönnrot – och jemte dem ett stort antal andre, förtjente af fäderneslandet, dess försvar och dess kultur. Agricola, född i Perno, är förut skildrad i dessa teckningar, sid. 83 och ff. Bland de öfrige må här anföras tre Helsingforsare och fyra Borgåboer.

31 I slutet af sextonde seklet uppstod här en man, som i fullaste mått representerade sin tids på en gång högsta lärdom och sällsamaste villfarelse. Sigfrid Aronus Forsius – enligt andra uppgifter S. Aroni – föddes på 1560-taletoriginal: 1560 talet af numera okända föräldrar i det nyss anlagda Helsingfors, som på det lärda språket stundom hette endast Forsia och hvaraf han tog sitt slägtnamn. Man vet icke säkert hvar han först studerat, i Åbo eller i Greifsvald, men ung ännu blef han upptagen som lärare på Kankas och åtföljde derifrån en af dess unga hjeltetelningar, vare sig Claes eller Gustaf Horn, som guvernör på resor i Tyskland. Här insöp Sigfrid Aronus tidens högsta insigter i naturvetenskaperna. Åter|160|kommen derifrån, blef han, jemte Hieronymus von Birkholtz, skickad att undersöka Lappmarkens läge m. m., hvilket temligen noga bestämdes, och deras uppgifter lades länge till grund för alla kartor öfver dessa nordliga nejder. Sigfrid Aronus blef härigenom vida berömd och år 1603 professor i astronomin och mathematiken vid Upsala universitet. Före hans tid begagnade ännu Svenskar och Finnar de gamla runstafvarne att mäta årets tider; någon gång hade man öfversatt en tysk almanacka, utan att ens förstå att rätta den efter ortens läge. Sigfrid A. utgaf den första svenska almanacka år 1597 och sedermera år 1605 en fullständigare, hvarefter han under de flesta följande 18 åren utgaf nya, dedicerade dels till majestätet, dels till högtuppsatte män. Dessa almanackor medförde stort rykte, men tillika stora faror för utgifvaren. De voro barn af sin tid; de innehöllo, jemte vanliga tidsbestämningar, vidlyftiga underrättelser om väderleken och framför allt prognostica eller förutsägelser, hämtade från stjernorna om hvad som tima skulle det året. Så beskrifves i den till arffursten Gustaf Adolf dedicerade prognostican för år 1608 huruledes krigshärar slagits på himmelen samt generalerne trädt afsides och dagtingat. År 1605, när Carl IX personligen begaf sig i fält mot Polackarne, skall den lärde Sigfridus hafva högeligen afrådt detta, emedan hans piga på himlahvalfvet förmärkt ett tecken att konungen skulle blifva slagen, hans häst skjuten och hans lif hotadt, hvilket ock sedan inträffade i slaget vid Kerkholm, der endast Henrik Wredes uppoffrande trohet räddade konungen. Den något otillförlitliga berättelsen tillägger, att konungen lönat spåmannens varning med sträckbänken, der Sigfridus »blef något sträckt, dock icke till döds».konsekvensändrat/normaliserat Visst är, att Sigfridus åter blef tagen till nåder och år 1608 kunglig mathematiker och astronom samt kyrkoherde vid Riddarholmskyrkan i Stockholm. Här stötte han sig med Tegel och andre den tiden högt uppsatte, förmedelst ett i almanackan infördt omildt omdöme om de högas yppighet, anklagades för hemligt förstånd med den afsatte Sigismund och inspärrades under svåra misshandlingar på Örebro slott intill 1611, då han af riksdagen frikändes och frigafs, sedan han under fångenskapen fulländat ett vidlyftigt arbete i fysiken, hvilket dock aldrig blef tryckt.

|148|

32 Fängelset hade brutit den arme plågade mannens kraft, men icke rubbat hans tro på sina älskade stjernor. Den milde Gustaf Adolf erbjöd Sigfridus hvilken passande tjenst han sjelf önskade. Sigfridus begärde det minsta pastorat i riket och erhöll 1613 Ekenäs med Pojo samt 50 tunnor kronospanmåloriginal: kronospannmål årligen. Här vakade han hvarje stjernklar natt med blicken orubbligt fästad på himlahvalfvet; derunder var han engång nära att blifva ihjälskjuten af en resande, som tog honom för ett spöke. Men värre faror väntade den gamle stjerntydaren. I dedikationen af 1618 års prognostica yttrade han nog skarpt sin förundran deröfver att flera prester funnit hans kära stjernor anstötliga. Följande årets prognostica innehöll dessutom ett förhastadt försvar för en svärmande djekne Jöns. Åter samlade sig en storm öfver magister Sigfridus, som blef kallad att stå till svars först för konungen, sedan för Upsala domkapitel, som yrkade afsättning. Det är icke bekant om så skett, men visst är, att Sigfridus, som återkallat en del af sina yttranden, dömdes till hvad som var hårdare: att afsäga sig umgänget med sina stjernor och icke vidare spå i händerna. Det sednare sade han sig blott hafva gjort under fångenskapen i Örebro, när drottningens hoffröknar hämtade honom mat och ville veta kommande öden. Äfven stjernorna synas hädanefter ha blifvit stumma vänner, men väderlek spådde Sigfridus som förr. I nejden af Ekenäs var engång ett bröllopp på Sellvik och samtlige gäster från staden redde sig att färdas öfver Pojo viken i båt. Sjön var lugn, men magister Sigfridus spådde storm och gick landvägen. Förgäfves hade han afrådt de öfrige; de begåfvo sig till sjöss, men hade knappt hunnit halfvägs, innan en orkan kom båten att kantra och alla omkommo. Likaså skall Sigfridus hafva 6 veckor före sin död förutsagt timman och stunden, och tros hans dödsår vara 1637. Utom sina almanackor och sin fysik har den lärde mannen efterlemnat en mineralhistoria, – bland annat med den alkemistiska uppgift att guldet födes af rent rödt qvicksilfver och rödt icke brännande svafvel, båda väl blandade och tempererade –; vidare en med många noter försedd latinsk öfversättning af Esras 3 och 4 böcker, andra arbeten att förtiga. Psalmen 286 i gamla svenska psalmboken har han öfversatt och tillagt sista versen, på det att initialerne af hvarje vers må sam|161|manlagde bilda namnet Sigfridus Aronus; likaså har han skrifvit psalmen 207, der initialerne bildade namnet Sigfridus, hvilket dock sedermera rubbats genom Boethii ändringar.

33 Vid den tid då Sigfrid Aronus som ifrigast utgaf sina prognostica, föddes Henrik Carstenius år 1612 i Helsingfors. Prestvigd redan vid 20 års ålder, fortsatte han sina studier i Tyskland, blef kyrkoherde i Borgå, sedermera domprost, slutligen 1679 biskop i Wiborg och dog 1683. Carstenius var en man, som hade mod att säga till samma universitet, der hexor och trollkarlar dömdes till döden: »att honom syntes den philosophi vara den bästa, som känner det gudomliga och tyglar det menskliga; som mindre grubblar på det öfvernaturliga, än efterforskar det naturliga» o. s. v. Hos sin samtid åtnjöt han stor aktning och utmärkelse. För öfrigt var det öfver honom biskop Petrus Bång höll det som mönster för den tidens klyftiga vältalighet berömda liktal, som läses i H:fors M:blad 1835 N:o 80, och det var hans son, Petrus Carstenius, som i sina studentaår skref den äfven på sitt sätt ryktbara komedin: »Thet himmelska Consistorium tillhoopa kallat, för våra första Föräldrars ynkeliga affall skull.» Carstenii efterträdare som domprost i Wiborg var Arvid Forstadius, äfven en född Helsingforsare, död 1683. Han har ett namn i Finlands kulturhistoria hufvudsakligen för den mot honom riktade vidunderliga anklagelse att hafva undervisat en gymnasist i Wiborg uti Kabbala och andra hemliga konster i Satans tjenst, hvilket ådrog Forstadius en vidlyftig rättegång, suspension och nära nog tjenstens förlust.

34 Uti handskriftssamlingen på Skokloster finnes en uppgift*)Anföres, jemte nedanstående detaljer, efter W. G. Lagus. af följande lydelse: »I hvad värde Finska nation var i K. Gustaf Adolphs tid beskrifva Historierna nogsamt, men bland annat är notabelt att i Dr. Christinas tid uti en Socken allenast, eller Borgå Socken voro födde 4 Generalspersoner och 4 Öfverstar, hvilka tillika jemväl bodde i Socknen, nemligen generaler: 1) Fältmarskalken och Kongl. Rådet Grefve Arvid Wittenberg, född på Johannisberg; 2) Generalen och Kongl. Rådet Arvid Forbes, född på Jackarby gård; 3) Generalen Torsten Stålhandske, född på Hummelsunds gård; General-Majoren Carl Ruuth, född på Bergesta gård»; hvarefter handskriften uppräknar öfverstarne Johan Wittenberg, Mathias Forbes, Cobron och Ruuth såsom födde i samma socken. Nämnde fyra generaler räknades, som bekant, bland de yppersta härförare, hvilka under trettioåra kriget utgingo från Finland. Wittenberg († 1657) genomkämpade hela detta långa krig med stor ära och lysande lycka. Det var han som 1641 tillintetgjorde en hel|149| fientlig här vid Wolfenbüttel; det var han som anförde högra svenska flygeln vid Jankowitz 1645; 1655 intog han en stor del af Polen, året derpå försvarade han det eröfrade Warschau. Otaliga voro hans segrar, få hans nederlag; dock dog han i fångenskap. Han var grefve till Nyborg, hade stora förläningar och en graf i Åbo domkyrka, men ligger begrafven i Riddarholmskyrkan; hans ätt utgick med sonen Johan Leonard. – Arvid Forbus af förnäm skotsk ätt – Forthe Beast, emedan en af förfäderne nedgjort en förfärlig björn – född 1598, † 1665, slogs med stor vapenära under hertig Bernhard af S. Weimar och utmärkte sig i en sednare tid som guvernör öfver Pommern och som riksråd. Han åtnjöt stort förtroende, blef friherre af Kumo och fick, jemte många andra donationer, Artjärvi, der han bygde Kinttulaoriginal: Kinttala, Ratula, Willikkala; i Pyttis hade han 7 hemman. Han dog i Stettin, lät mura sin graf i Borgå kyrka, men hvilar dock i Riddarholmskyrkan. Han efterlemnade blott en dotter, gift med grefve Axel Julius de la Gardie; ättlingar af familjens andra grenar lefva ännu i Finland. – Torsten Stålhandske af svensk ätt, f. 1594 † 1644, utmärkte sig först under »snöplogen» Åke Tott, kämpade i spetsen för sina finske ryttare vid Breitenfeld, vid Lech, vid Altenberg. Oförgätlig blef hans ära vid Lützen; ytterst på högra flygeln krossade han med sina Finnar Isolanis Kroater; kungen var fallen, Pappenheim kom för att rycka den vunna segern ur Svenskarnes händer. Midt i striden mötte han Stålhandske och stupade för hans arm. Nördlingens olycka skulle utplånas vid Wittstock, men förgäfves anföll Banér; då ilade Stålhandske på en omväg i fiendens rygg, allt föll i hans väg, och den blodiga segern var vunnen. Hårda år fulla af kamp, nöd och segrar följde härpå; Stålhandske var outtröttlig; i det andra slaget vid Breitenfeld anförde han, jemte Wittenberg, högra flygeln, sårades|162| svårt, men slog fienden fullkomligt. Slutet af sin hjeltebana utkämpade han under Torstenson och dog barnlös i Hadersleben. Hans stoft hvilar i Åbo domkyrka. Han ägde, bland sina många ägor, 24 hemman i Borgå socken samt Tervik i Perno. Det var han som lade grunden till Åbo akademis bibliothek genom en föräring af 900 volymer krigsbyte. – Carl Ruuth af ursprungligen dansk ätt, inflyttad i Finland under Gustaf I, kämpade med ära under hertig Bernhard och Banér och utförde flera lysande härtåg, intill dess han för blessyrer gick ur aktiv tjenst och blef kommendant i det vigtiga Landsberg. Födelse- och dödsår äro båda okända. – Samma Borgå socken har ock i en sednare tid visat sig ovanligt fruktbar på berömlige härförare: Friherre Fabian Berndes till Gammelbacka, dragonöfverste, en af Carl X:s tappre; Johan Carl Ramsay, generalmajor, en af Carl XII:s bussar; hans brorson Anders Henrik Ramsay, generallöjtnant; den tappre Odert Reinhold von Essen, generalmajor – de tre sistnämnde alla till Jackarby – och slutligen hjelten Carl Johan Adlercreutz, född på Kiala gård nära Borgå.

3. Krigsminnen.

35 Nyland är icke utan andel i något af de krig, som blodat Finland. Men, sällsama skickelse! Denna provins, som fostrat så många berömde krigare, har icke ett enda berömdt fältslag att uppvisa; dess ryktbaraste krigsminnen äro tvenne kapitulationer: 1742 och 1808, samt ett förräderi: 1788.

36 Sverige hade år 1741 begynt det lättsinnigaste krig. Wrangel var slagen vid Willmanstrand; Levenhaupt och Buddenbrock lågo med svenska och finska hufvudstyrkan i Fredrikshamn, insöfda af vapenhvilan och hoppet om en snar fred. Hvilan kostade mer än den blodigaste strid. Farsoter utbröto; förfärligt härjade dödsengeln; inom få månader sammansmalt armén utan ära, utan nytta, utan strid till mindre än en tredjedel. Förräderi, oenighet och befälets otroliga feghet fulländade denna dystra tafla. Fienden uppsade stilleståndet d. 25 Febr. 1742. I Fredrikshamn uppstod en förvirring utan gräns; utan att ännu hafva sett en fiende, föreslog öfverste Lagercrantz att uppbränna staden, antända örlogsflottan, spränga artilleriet, härja hela landet intill Anjala och derpå – retirera! Fienden kom icke; man blygdes, man erhöll förstärkningar, man stod ånyo rustad. Då öfvergafs skändligt det fasta passet vid Mendolaks och fyra dagar derefter, den 28 Juni, lika skändligt Fredrikshamn, der allt hvad brännas och förstöras kunde brändes och förstördes. Kl. 11 om aftonen sprungo krutkällrarna i luften; kort derefter stod tyghuset i ljusan låga, kanonerna på vallarna sprängdes, bomber och granater kreverade; det var en förfärlig natt. Ryssarne stormade till; de ansågo en så stor feghet omöjlig. Och nu begynte den stora reträtten, utan hejd, utan sans. Kustvägen från Fredrikshamn till Helsingfors erbjuder öfverallt positioner lätta att försvara, svåra att forcera. Man öfvergaf alla utan strid; man öfvergaf och brände Kymmene gård af fruktan att kringgås vid Anjala; man öfvergaf Lilla Abborfors af samma skäl och emedan galerflottan drog sig tillbaka; man öfvergaf det af kärr och åsar betryggade Forsby; man gjorde min af att försvara Borgå, och man öfvergaf äfven det. Slutligen öfvergaf man, efter en|150| obetydlig fäktning, den fastaste position på Helsingemalm och retirerade till Helsingfors. Ett återtåg som detta är utan exempel; man kan säga, att hela strandvägen från Fredrikshamn till Helsingfors var betäckt af svenska befälets vanära och finska soldatens förtviflan. Hoptals deserterade denne från de skymfade fanorna.

37 Den 11 Augusti 1742 ryckte svenska armén genom Helsingfors, afbrändeoriginal: afbrända bron och slog läger på Kampen. Staden hade då knappt en tredjedel af sitt nuvarande omfång*)Jemför »Hertiginnan af Finland», sidan 79 och ff.. Armén innehade här vestra sidan af det näs, som förenar halfön med fasta landet och å ömse sidor betäckes af sjön. Ställningen var således i hög grad fördelaktig, endast man hade sjösidan fri. Likväl hände det, att samma armé, som nyss hade öfvergifvit de starkaste positioner för blotta skenet att blifva kringränd, här verkeligen blef det. General Levenhaupt trodde sig här betäcka vägen till Åbo och således möjligheten till vidare reträtt. Fienden förekom honom; en förrädare, säger man, visade Ryssarne en ginväg genom skogen, och innan kort hade desse, på ena sidan vid Hoplaks, på|163| andra sidan vid Gumtäckt, kringränt svenska armén, på samma gång som en öfverlägsen rysk flotta bortjagat den svenska och inneslutit Helsingfors från sjösidan. Levenhaupts ställning syntes förtviflad; trupperna gingo i trasor, hästarna störtade af foderbrist, flera hus i staden nedrefvos till bränsle och – det värsta af allt! – man kunde numera ingenstädes retirera, för att »conservera» armén. I häpnaden öfver en sådan olycka förglömde det svenska befälet, att man ännu i sista stunden hade en armé af 16 000konsekvensändrat/normaliserat man, som brann af begär att strida; att man hade en oerhörd skymf att utplåna, ett fädernesland att rädda och en fiende, hvars styrka föga öfversteg den svenska. Allt detta glömde man för häpnaden öfver en afskuren reträtt; man skärmytslade något litet, eller, som det då hette, man »amuserade» fienden, man sökte att vinna tid, för att vältra ansvaret och skymfen från sig på regeringen; slutligen kapitulerade man den 23 Aug., allt gamla stilen. Hela svenska armén sträckte gevär; de finska regementerna skingrades och gingo hem till sina rotar, de svenska fördes sjöledes till Stockholm, men kringströdde under den långa resan på alla holmar sjuka och döende; kavalleriet gick landvägen öfver Torneå, men icke en tiondedel af dess hästar uppnådde Sverige; 25 000konsekvensändrat/normaliserat man ståtliga trupper hade uttågat från Stockholm och 2 500konsekvensändrat/normaliserat eländige, i trasor höljde sjuklingar återvände dit. Helsingfors besattes af Ryssarne, som här funno 90 kanoner, 50 fanor, stora arsenaler och förråder af alla slag. Hela Finlands eröfring blef en följd af denna oerhördt nesliga kapitulation. Generalerne Levenhaupt och Buddenbrock hade icke undertecknat densamma. Få dagar förut, när redan allt hotade med ruin och likväl allt kunnat räddas, blefvo desse arméns högste chefer bortkallade, för att stå till svars inför riksdagen. Bådas hufvuden föllo såsom försoningsoffer för felsteg utan like, men hvilka efterverlden icke hvälfver på dem allena.

38 Gustaf III hade angripit Ryssland år 1788. Missnöjet gäste bland adeln och gaf sig luft i allehanda planer att omstörta det bestående. En del ville förklara Finland sjelfständigt under ryskt beskydd. Andra ville blott inskränka konungamakten. Den 3 Aug. nya st. exploderade minan. Konungen hade ryckt öfver gränsen och ville angripa Fredrikshamn till lands och sjöss. Då vägrade den af befälet missledda armén att lyda; en händelse härtills oerhörd, otrolig. Officerarne framträdde och förklarade fäderneslandet i fara; konungen hade utan ständernas hörande företagit ett anfallskrig; konungen måste vända om. Och konungen vände om. Öfverraskad, förlorade han rätta ögonblicket; kriget, börjadt med hopp om en lysande framgång, vacklade sedan mellan segrar och nederlag, för att ändtligen sluta vid samma mål der det börjat. Anjala-förbundets historia är ännu uppfylld af gåtor. Man känner dess uppenbara underhandlingar med fienden, dess förbundsakt, daterad Anjala den 12 Augusti, dess »underrättelse till de svenska regementerna om sina företag och afsigter».konsekvensändrat/normaliserat Man vet att det räknade åtminstone 206 medlemar och att flera bland desse hade för afsigt att arrestera konungen. Man känner äfven dess förskingring, dess rättegångar och domar, lydande på fästning eller schavott. Men öfver det hela, dess dolda driffjädrar och dess hemliga planer, hvilar ännu delvis en mystisk slöja.

39 I Februari 1808 ryckte ryska armén öfver gränsen vid Abborfors, Anjala och Keltis. Första skottet föll på Nylands område uti Elimä. Klingspor hade åtagit sig att under detta fälttåg spela Levenhaupts roll, och finska armén retirerade åt norden. Den 2 Mars inryckte Ryssarne i Helsingfors, der de i krigsbyte togo 18 kanoner, 1 haubitz, 4 500konsekvensändrat/normaliserat gevär, en stor mängd kulor och ett välförsedt sjukhus. Sveaborg omringades med 4 bataljoner fotfolk och 200 ryttare först under Rajevskij, sedan under Kamenskij; van Suchtelen led|151|de belägringen och förstod att med underlägsen styrka alarmera denna starka fästning, som försvarades af sitt läge, af 6 000konsekvensändrat/normaliserat man, af ett fruktansvärdt artilleri och af veteranen amiral Cronstedt. Helsingfors skonades af vän och fiende. Från Blekholmen, från Ulrikasborg och flera kringliggande punkter, stundom äfven från isen, sköto ryska batterier. Förlusten å ömse sidor var ringa. Öfverrumpling befarades. Svartholm hade gifvit sig. Rykten gåfvo både Sverige och Finland förlorade. Underhandlingar öppnades, och den 3 April afslöts en konvention, i följd hvaraf fästningen kapitulerade den 3 Maj, sedan fienden redan förstnämnde dag, enligt konventionen, besatt Långörn samt Vester och Lilla Öster Svartö. Fästningen gaf sig med 58 metall- och 1975 jernkanoner, 2 000konsekvensändrat/normaliserat centner krut, ett stort förråd kulor|164| och vapen af alla slag, 88 örlogsfartyg hörande till skärgårdsflottan, 208 officerare och inemot 6 000konsekvensändrat/normaliserat man. Te Deum afsjöngs af Ryssarne vid Ehrensvärds graf.

4. Jubelfesten år 1840.

40 Krigens åskor hade upphört att dåna, deras blod hade förtorkat, i askan och gruset af deras förstörelser hade fredliga hyddor rest sina tak. Detta arma Finland, som lidit så mycket, så länge och så oförtjent, det andades ändtligen ut, det såg sina skördar blomma, och det kunde ändtligen hoppas att se dem mogna, innan de hunno förtrampas under fiendens hofvar. Med ett ädelmod, som glömmer en oförrätt i samma ögonblick den godtgöres, hade Finland hastigt förgätit alla sina lidanden; de qvarstodo i häfderna, deras minnen, på engång så vemodiga och så stolta, funno en efterklang i sång och saga, men deras bitterhet var glömd, försonande bjöd landet sin famn åt öster och vester; det ville äga deltagare i sin lycka, det ville värdigt visa sin tillgifvenhet för bildningen, dess ära, och för den institution som fostrat den. Det finska universitetet, invigdt den 15 Juli 1640, hade genomkämpat två århundraden, länge under stora försakelser, mången gång under stora olyckor. Sedan ett halft sekel tillbaka hade dess öden ljusnat; Finlands sista svenska monarker hade åt sånggudinnorna upprest en borgerlig boning till nödtorft försedd; dess första ryska hade åt muserna rest ett palats, begåfvadt med kejserlig frikostighet. Nu firade universitetet sin andra jubelfest, denna högtid var hela landets, och den utgör Nylands gladaste minne.

41 När det led inemot medlet af Juli månad 1840, såg man från alla orter af Finland talrika resande strömma till Helsingfors. Med dem förenade sig svenske och isynnerhet ryske och tyske resande till lands och sjöss, så att tilloppet var ofantligt. Aldrig har Helsingfors inrymt en sådan menniskomassa. Alla vägar hvimlade af vagnar, och hästar stodo knappt att fås, oaktadt tredubbla uppbud; alla ångfartyg ankommo nedtyngda af passagerare; alla hôteler och de flesta enskilda hus voro öfverfulla af gäster, lifsmedlen stego betydligt, ehuru tillförseln var fördubblad; hyrorna än mera; för ett välbeläget rum betalades 100 rubel banko för två veckor, en möblerad våning kostade för samma tid ända till 500 rubel. Men det ovanliga var icke massan allena, det var anblicken af så mycken inre och yttre utmärkelse, så mycken bildning, rang, rikedom och skönhet här församlade såsom uti en brännpunkt. Finland sjelft hade hitsändt alla sina andliga och verldsliga notabiliteter, den vördnadsvärde Melartin, den ädle statsmannen Rehbinder, veteranen Gadolin, skalden Runeberg, folkvännen Lönnrot m. fl. Ryssland hade hitsändt som deputerade från sina akademier vetenskapsmännen Pletneff, Fuss, Erdmann, Preller, Trautwetter, Lentz, vår landsman Sjögren, literatörerne Grot, Bulgarin och Sollohub, att förtiga många andra gäster af högt anseende. Sverige representerades af den lärde Schröder och af Franzén, den oförgätlige, han som nu för första gången såg i Finland en ny tid och ett nytt universitet och som sedan skref deröfver en rörande sång, full af innerlig kärlek för det folk och det land, som aldrig upphört att stå hans hjerta närmast. När Franzén den 14 Juli landvägen ankom från Åbo, var studentkorpsen honom till mötes vid Thölö. Ingenting kan förliknas med den enthusiasm, som här omgaf den älskade gamle sångaren. Omätliga voro jubelropen, Holsti hade skrifvit sköna verser, Cygnæus talade sköna ord om de ljufva sånger, hvilka redan från vaggan i dessa ynglingars själ vuxit tillsamman med deras moders bön, deras faders välsignelser, och lärt dem att älska Franzén. Rörd lyssnade den gamle med blottadt hufvud till denna ett nytt slägtes ärfda kärlek, han talade milda tacksama ord, men rörelsen bröt hans röst, han gret .... och den stunden förgäter ingen som der var med.

42 Den 15 Juli bröt in. Dagen var mild, och sommarens hetta svalkades af flyende moln. Klockan 6 på morgonen begynte det på salutorget uppställda grofva artilleriet dåna. Kl. 10 hade alla stater och korpser samlats i senatshuset, derifrån de tågade i lång procession till den nya, ännu jungfruliga kyrkan, som sålunda invigdes af vetenskapen. I altarets ställe stod här kathedern, prydd med bysterna af Christina, Alexander och Nikolai. Rundt kring|152| den var en vid parnass, hvars skrank var beklädt med sharlakan. I kyrkans skepp placerades till höger religionen och vetenskapen, till venster staten och kring dem det i brokiga massor grupperade|165| folket, alla representerade af sina högsta och mest bildade medlemar. Det var anblicken af en hel samtid. En herrlig musik, ledd af Pacius, nedströmmade från läktaren ofvanför parnassen; det var en högtidlig koral, och derpå följde körer ur Händels Messias, slutligen hans odödliga Halleluja. Rector Magnificus Ursin uppträdde i kathedern med ett latinskt tal om dagens betydelse; efter honom Linsén med ett svenskt och e. o. professoren i ryska språket Solovieff med ett ryskt tal öfver samma ämne. Medaljer slagna för tillfället utdelades. Efter ceremonin aftågade processionen till gamla lutherska kyrkan, der Prosten Crohns predikade öfver Math. 13: 1–8, hvarefter den akademiska staten återtågade till universitetet och der åtskildes efter tryckta och muntliga lyckönskningar. Kl. 4 e. m. gaf universitetet i societetssalongen en middag för 350 personer; här flödade tokajern under kanoners dån, och middagen varade till aftonen, medan eliten af de många tusende åskådare, som hela dagen betäckt alla gator och torg, på qvällen samlades vid en ända till olidlig trängsel besökt bal i brunnssalongen.

43 Den 15 Juli var en onsdag, och hvarje dag i veckan hade sin märkvärdighet. Thorsdagen var theologiæ doktors promotion, dervid 19 hattar utdelades. Promotor var domprosten Gadolin; vid gudstjensten predikade D:r Ekman från Wiborg, hvarefter de nypromoverade gåfvo en middag. Samma dag om aftonen gaf handelssocieteten i Helsingfors till universitetets ära en lysande bal för 1 400konsekvensändrat/normaliserat bjudne gäster. Här representerades Finland, Ryssland och Tyskland af sina skönheter, champagnen strömmade och kanonerna dånade vid soupérn kl. 3 på morgonen. – Fredagen var juris utriusquespråk: latin doktorspromotion. Glansen af denna högtidlighet ökades genom de röda hattarnas utdelande åt 9 honorär-doktorer, valde bland landets högste embetsmän, bland hvilka prokuratorn och fyra af senatens ledamöter samt de tre hofrätternas presidenter. Öfriga doktorer voro 6, bland dem universitetets hela juridiska fakultet, förutom promotor, W. G. Lagus. I kyrkan predikade F. L. Schauman. – Lördagen var medicinæ doktorspromotion. Promotor var N. G. Ursin, som utdelade hattar åt 28 licentiater samt en honorär och en jubeldoktor frånvarande. I gamla kyrkan predikade Prosten Hipping. Derefter gåfvo de nypromoverade läkarne en middag som varade till klockan 11 på aftonen. Alla promotionerna skedde, liksom jubelfesten, i nya kyrkan. Otaliga verser och programmer utdelades; åt damerna bjöds konfekt under akten.

44 Fredagen och söndagen voro brunnsbaler, till hvilka man hvarje gång sålde 1 000konsekvensändrat/normaliserat à 1 200konsekvensändrat/normaliserat biljetter. Väderleken fortfor att vara angenämt sval, med något litet regn. Måndagen var philosophiæ doktors och magisterpromotion, den sista och mest glänsande af alla. För första gången i Finland utdelades doktorshattar i denna fakultet; 14 in- och utländske män erhöllo dem som hedersbetygelse, 3 såsom rättighet. Sahlberg, den grånade entomologen, var promotor. Högst på parnassens hedersplatser såg man jubelmagistrarne Franzén och Gadolin, de ende öfverlefvande sedan 1788 års promotion, der Gadolin var primus*)Frånvarande voro jubelmagistrarne Lilius och Rosenback.; huru skön var dock den friska lagern på deras silfverlockar! Och rundt kring dem stodo i dubbla rader 74 närvarande af 96 nye magistrar. Händels halleluja ljöd åter från höjden, för hvarje krans föll ett kanonskott. Promotionen skedde ännu i sin gamla latinska ståt med böckers öppnande och tillslutande; studentuniformerna glänste af guld. Den skönaste af Finlands tärnor, fröken Rosina Haartman, hade bundit kransarna; högsinta verser af Fredr. Cygnæus utdelades. Allt förenade sig att göra denna framtidens fest till ett värdigt motstycke af det förgångnas fest, som började raden. Efter ceremonin var ännu engång gudstjenst i gamla kyrkan, der D:r Norring från Wiborg predikade. Bekransade, med blottade hufvuden och följda af en tallös menniskomassa, återvände de nypromoverade till universitetet. Följde så en kring Franzén grupperad middag i brunnssalongen, derefter en bal, sedan vida berömd och smyckad af allt hvad Finland hade skönast och mest lysande. Ännu kl. 5 på tisdagsmorgonen dånade kanonerna; derefter fortforo hela tisdagen qvarlefvorna (rääpiäis’språk: finska) med deras häfdvunna förtrolighet mellan äldre och yngre. Detta var sista skimret af festens glans ... åt alla håll strömmade långväga gäster bort, och inom få dagar var Helsingfors mer öde än någonsin, beröfvadt sin glans, men gömmande qvar en oför|166|gätlig hågkomst mera. – Till ett minne af denna betydelsefulla fest behagade H. M. Kejsaren anslå tvenne nya löner för universitetetsprofessores emeritispråk: latin samt med utmärkelser hugna flera af dess medlemar. Universitetets bokhandlare Hr G. O. Wasenius förärade 5 000konsekvensändrat/normaliserat Rubel B. A. till en stående stipendiifond. Nervander utgaf den 15 Juni sin »Jephtas bok»,konsekvensändrat/normaliserat cStenbäck sina »dikter».konsekvensändrat/normaliserat Nordströms|153| sedan så berömda »Bidrag till svenska samhällsförfattningens historia» voro bestämda att utkomma samma dag, men fördröjdes af sjukdom.

45 När detta skrifves, hafva ännu icke elfva år förgått sedan jubelfesten, och redan har mycket af det som då utgjorde dess högsta glans förbleknat. Bort har han gått, den ädle Rehbinder, han som så värdigt stödde sitt land vid thronen; han stod i det sista skimret af sin lefnads qväll, och 8 månader derefter var han ej mer. Bort har han gått, den älsklige gamle Franzén, i hvars förklarade blick man redan läste strimman af en högre verld. Bort ha de gått, den gamle Gadolin, representanten af Porthans tidehvarf; den ärevördige milde Melartin med sin försonande välvilja i tidens strid; den frejdade Hällström, ung ännu i sitt lynnes liflighet; den genialiske Nervander, fallen i förtid från ofulländade verk och en lysande framtid. Deras röst har förstummats, men deras minne lefver, och qvar står för dagens och framtidens skördar det universitet, hvars prydnad de voro.

Lokala Detaljer.

Planche 32. Torp vid Rilaks.

46 Tenala socken med dess vapenprydda kyrka är med rätta prisad för dess leende milda och fruktbara nejder med deras rikedom på ädla, vildt vexande trädslag samt för dess redbara folk. Långs tvärstupande sjöstränder färdas den resande, öfver det romantiska, fordom kringflutna och enligt sägen befästade näset vid Lindö, till det fiskrika välmående Bromarfs kapell med det praktfulla Rilaks, der presidenten m. m. Grefve Aminoff tillbragte aftonen af sitt händelserika lif. Här njuter ögat af en dyrbar samling af målningar, en af de största i Finland. Det var bland dessa konstskatter vännerne Aminoff och Ehrenström, båda gamla, tillbragte somrarna under samtal om förflutna dagar, och den sednare har här efterlemnat ett minne af Carlstens fästning, tecknadt på näfver. Det var också här, som den 26 Januari 1835 elfva då qvarlefvande officerare af Björneborgs regemente, anförde af landshöfding Langensköld, samlades att betyga deras tillgifvenhet för sin fordne chef, som då inträdde i sitt 80:de år. Inalles voro då ännu 28 officerare af denna berömda trupp bland de lefvandes antal; 16 år derefter qvarlefva knappt 4. – Rilaks omgifves af en lummig park samt en stor trädgård med orangerier; blott från öfra våningen har man en vidsträckt och omvexlande utsigt. Svårigheten att erhålla någon friare vy af Rilaks gård synes ha föranledt tecknaren att för planchen välja ett fiskartorp, allenast ett stenkast aflägset från hufvudbyggnaden. Utsigten har något varmt, fridfullt, sommarlikt; i den täcka viken söfvas saltsjöns vågor, likasom lifvets passioner slumra bort i den åldriges barm.

33. Hangöudd.

47 Derborta på den ensliga klippan, kringyrdt af bränningars svall, står det höga tornet med sin blänkfyr i natten; det är båken på Hangöudd. Vägen från Pojo ut till Finlands sydligaste och hafvet djerfvast trotsande landtunga är ödslig och sandig; sällan en boning, mörk tallskog, och mellan dess grenar skymten af ett stormande haf. Närmare udden blir marken hårdare, graniten ljuder under vandrarens fot. Här finnes en liten militärstation, Drottningsberg; tvenne små fästen, Gustafssvärd och Gustaf Adolfs fäste, äro uppförda på klippor i närheten, och 3 ½ verstoriginal: virst från udden reser sig båken på Rotsaari kala, här och der sparsamt gräsbevuxna klippholme, bebodd af en öfver- och 3 underfyrvaktare, 4 lotsar och 2 lärlingar. Fyren, som hvarje minut omvexlar, 40 sekunder mörk och 20 sekunder ljus, tändes vid första öppna sjö om våren, släckes den 27 Maj, tändes åter den 13 Juli och släckes när hafvet betäckes af is vid årets slut. Hafvet har i dessa klippor borrat djupa jättegrytor; sällsamt afsticker deras ödsliga nakenhet mot den leende skärgården rundtomkring. Inskrifter huggna|167| i granithällarna utmärka vattnets höjd för hundrade år sedan. Hangöudd förekommer ofta i Sveriges nyare sjökrigs historia. För den fredlige seglaren är den en skräck i stormiga höstnätter, och med vaksam oro spejar han efter fyrens sken mellan de rytande bränningarna. – Det var här den tappre Nils Ehrenskiöld (född i Åbo 1674) i Augusti 1714 tre timmar slogs som ett lejon mot Apraxins 210 fartyg och 20 000konsekvensändrat/normaliserat man, tilldess amiralskeppet Elefanten äntrades af Rysslands store Peter i egen person, och det var för denna bedrift Czar Peter af senaten befordrades till vice amiral. Sjelf tapper, förstod Czaren att värdera Ehrenskiölds mod och frigaf honom efter krigets slut med flera bevis på utmärkt aktning.

34. Fiskars.

48 Denna leende sköna och lifliga nejd med det landtliga slottet till höger är det i Pojo belägna Fiskars, Finlands största bruk och största landtegen|154|dom, med undantag af donationerna i Wiborgs län. Med välbehag dröjer ögat vid denna tafla, der den fosterländska industrin sökt sig en så täck fristad i skötet af en fosterländsk natur. Redan år 1649 erhöll Handlanden P. Thorvöst i Åbo privilegier att anlägga masugn, stångjernshammare och manufakturverk i Fiskars ström. Ännu i början af 1700-taletoriginal: 1700 talet ägdes bruket af denna familj, men sedan ombytte det ofta ägare. År 1752 vet man att det försåldes af John Montgomery till Hrr C. & W. Tottie i Stockholm. 1755 köptes det af J. Jenning och R. Finlay, och 1778 öfverlätos alla verken af Finlays konkursmassa till J. & C. Hasselgren i Amsterdam. 1783 köptes samtliga anläggningar af B. M. Björkman, hvilken 1815 försålde dem åt sin son Ludvig, som åter år 1822 försålde dem åt nuvarande ägaren, Bergsrådet John Julin. Det är också först i denne utmärkte bergsmans hand, som Fiskars blifvit hvad det nu är, ett mönster för egendomar, en prydnad för Finlands industri, en härd för dess yppersta smiden och gjutgods, ägande blott det enda fel att icke äga flera sina likar*)Sedan några år har Hrr Cowie & Eriksons mekaniska verkstad i Åbo begynt i vissa brancher täfla med Fiskars..

49 För närvarande bestå Fiskars verk af: 1) en stångjernshammare med 2 härdar, närmast bestämda att utsmida tackjern från Koskis masugn; 2) ett koppargarverk och en kopparhammare för utsmide af kopparbleck och bottnar, anlagd 1818; 3) verkstäder för finare jern-, stål- och messingsarbeten, anlagde först 1830 och sedan småningom utvidgade; 4) en mekanisk verkstad med gjuteri, anlagd 1836 och producerande ångmachiner, blås-, kross- och valsverk m. m.; 5) en knipjerns- och 2 spikhamrar, bygde 1843 för både jern och kopparsmide; samt 6) en kopparslagareverkstad för alla slags arbeten af denna metall. Fiskars exporterar sina saxar, knifvar, ljusstakar m. m. för det mesta på Est- och Liffland, äfven inom Finland, der det länge haft att kämpa med fördomar för det utländska och otillräckliga kommunikationer. Fiskars sysselsätter en befolkning af 500 personer, förutom flera här anställde utlänningar med deras familjer; vid dess underlydande grufvor och verk räknas 850 personer, förutom dem som mantalsskrifva sig sjelfva. Sedan 1826 finnes här en bruksskola. – Under Fiskars lyda egendomar i Bjerno, Pojo, Tenala, Kisko, Karislojo. Karis och Somero om sammanräknade 76 mantal samt dessutom följande, till en del betydliga grufvor och verk: 1) Orijärvi koppargrufvor i Kisko, upptäckte 1757, med 7 dagöppningar och djupaste bottnen 300 fot; deras största tillverkning (år 1804) har uppgått till 791 skeppund, men sedermera fortfarande aftagit från 5 till 2 procent koppar af malmen, med föga hopp om förbättring, hvaraf deras nedläggande torde blifva en följd, derest de icke af staten öfvertagas. Få grufvor äro angenämare att besöka, än dessa med deras rymliga salar, uppburna af ofantliga pelare. Här anlades för några år sedan en jernväg, för att lätta malmens transport till sofringsplatserna. 2) Malmbergs, Haukia, Pahalaks, Charlotteberg och Kilkala jerngrufvor. 3) Kärkelä kopparbruk i Karislojo, anlagdt 1765. 4) Koskis jernbruk i Bjerno, priviligieradt 1679. För malmtransportens lättande äro kostsama slussar anlagde af nuvarande ägaren. 5) Antskog, fordom jernbruk, intill dess hamrarna år 1779 flyttades till Fiskars, har bok- och vaskverk samt klädesfabrik, i verksamhet sedan 1843. 6) Emiliedals såg- och mjölqvarn i Kisko. Bland öfrige egendomar böra nämnas Hornarnes fordna Haapaniemi i Kisko och Boyarnes fordna|168|Gennäs i Pojo. Vid Sällviks gård i Pojo finnes ännu en gammal lind, under hvilken sägnen förmäler att Czar Peter en dag spisat middag i stora ofredens tid.

35. Billnäs.

50 Från Karis kyrksjö nedflyter till hafvet en liten å. Brådskande, likasom kunde den icke fort nog genomila sin korta bana, gör ån vid Billnäs i Pojo ett fall, som, för dess ypperliga tillfälle till flera vattenverk, utgör ställets största och enda märkvärdighet. Ty Billnäs bruk, som lyder under Fagervik och i två århundraden delat med detta ägare och öden, har för samma sitt beroendes skull hvarken egen historia eller praktfulla byggnaderoriginal: bygnader. Bruket, priviligieradt 1642, har en stångjernshammare med två härdar, en knip- och en spikhammare, en enbladig och en cirkelsåg, ett blåsverk med cylinder, en stål- och en jernqvarn, slipverk m. m. Tackjern hämtas från Skogby. Billnäs, egnadt åt nyttan och fliten, tröstar sig med fördelen af beqväma kommunikationer öfver saknaden af en skön natur.

36. Fagervik.

51 En rik ersättning bjudes ögat vid anblicken af det stolta och sköna Fagervik i Ingåoriginal: Ingo, en af landets prydligaste egendomar och en som gör skäl för namnet. Bruket anlades 1646 af Carl Billsteen, undergick stor förödelse i|155| början af förra seklet, men nybyggdes åter med betydlig kostnad af Grosshandlaren i Stockholm Michael Hising, som på 1720-taletoriginal: 1720 talet köpte af Billsteenska slägten såväl detta, som Billnäs och Skogby.tillagt av utgivaren Det var hans i finska bergväsendets och jordbrukets historia så berömde son, Bergsrådet Johan Hisinger, som, efter att ha tillträdt dessa egendomar på 1750-taletoriginal: 1750 talet, lät med den honom egna drift ombygga och utvidga samtliga verken, som fortfarande tillhöra den numera friherrliga familjen Hisinger. År 1775 led bruket af en förhärjande brand. Vid Fagervik finnas en masugn, en knip- och tvenne stångjernshamrar, slipverk, qvarn och bränneri. En bleck- och en plåthammare funnos här från 1730 till 1816, då de dukade under i den ohämmade konkurrensen med ryska och svenska fabrikater. Läget vid den täcka viken med Fagerö i dess inlopp är intagande, parken skön och vidsträckt, orangeriet ett af de äldsta i landet. De högresta trevånings stenhusen, hvilka så lifligt erinra om 1700-taletsoriginal: 1700 talet svenska aristokrati, omgifvas af lägre, men glada nutidsboningar. Fagervik har egen kyrka, uppförd 1656, raserad 1736 och nybygd 1738; den har en liten orgel och en vacker hundraårig altartafla målad i Frankrike. Predikanten aflönas af bruksägaren. Församlingen, som på 1780-taletoriginal: 1780 talet uppgick till 500 personer, har sedan något minskats, men utgör ännu omkring 400.

37. Ekenäs, Raseborg.

52 Den lilla täcka staden är aftagen från landssidan i nordost, och man ser öfver dess låga tak en del af Pojo vikens fjärdar. Den mest framstående punkten är stadens gamla stenkyrka af okänd ålder, men, som man förmodar, till större delen uppbyggd af riksrådet Gustaf Adolf Lejonhufvud. Ekenäs aftecknadt i sommarens grönska, qvarlemnaroriginal: qvarlemmar intrycket af trefnad utan anspråk, och qvarnstenen, tecknad i förgrunden, synes erinra om dess landtliga flit.

53 I Snappertuna kapell icke långt från Ekenäs höjer sig den berömda ruinen af Raseborg, hvaraf en teckning utdelats som profplanch till detta verk. Blott en kort tid spelade Raseborg rollen af fäste. Sannolikt daterar det sin ålder från en aflägsnare tid, än den, när Bo Jönsson Grip byggde eller ombyggde det. Indraget af kronan efter hans död 1386, gick Raseborg en tid ur hand i hand som förläning, innehades på 1400-original: 1400 och 1500-taletoriginal: 1500 talet än af Carl Knutson Bonde, än af biskop Conrad Bitz, än af Tönne Erikson Tott, än af Erik Fleming, till dess slottet år 1569 förlänades som grefskap åt Sten Lejonhufvuds enka, den ryktbara »Grefve Ebba», och qvarstadnade i denna för sitt tyranni mot bönderne kända familj intill reduktionen år 1680, hvarefter det i en sednare tid blef öfversteboställe vid Nylands regemente. Det var här den gamle vankelmodige Hemming Gadd blef halshuggen den 16 December 1520 jemte Nils Erikson Banér. Flera gånger eröfradt och härjadt, sednast under danska fejderna i början af 1500-|169|taletoriginal: 1500 talet, blef slottet sedermera icke bibehållet som sådant. Vid den nu uppgrundade viken qvarstår ännu större delen af dess gråa ringmur till betydlig höjd, omgifven af nutidens leende grönska.

38. Torp i Sammatti.

54 Sammatti är ett litet kapell under Karislojo. När man från dess prestgård reser till Haarijärvi boställe, kröker sig byvägen förbi den lilla trädkyrkan, går öfver en ödslig tallmo och smalnar alltmera, ju längre man kommer. Höjder bevuxna med vild barrskog, här och der den glimmande randen af en enslig sjö, här och der ett enstaka skogstorp, äro de föremål, som möta den resandes blickar. Vidpass 4 verstoriginal: virst från kyrkan tager man af åt höger och varseblifver då tvenne björkar, hvilka, högre än andra, med sina lummiga kronor beskugga Paikari torp vid stranden af Valkjärvi sjö. Betrakta denna ensliga insjönejd! Är den icke mild och ljuf som den älskliga finska folksången, och likväl allvarlig som den, med ett lätt drag af vemod uti dess leende skönhet? Det är vid stranden af en sådan klar sjö, under björkar likt dessa, den finska dikten sjungit sina rörande sånger; född vid en sådan strand, behåller man ett intryck deraf för hela sitt lif och lär sig att, midt i det brokiga hvimlet af en nyare tid, dock ständigt med hjertats heligaste känslor sluta sig till detta fattiga, gömda folk, som lefver här i sitt ädla armod. Detta lilla Paikari torp, betrakta det än engång, ty det är icke det minst märkvärdiga i Finlands bygder. I denna låga koja föddes en man, hvars namn hela Finland med kärlek nämner, den finska sångens räddare, den finska forntidens återuppväckare, fosterlandsvännen, folkvännen Elias Lönnrot. Förstår du nu, o läsare, hvarföre torpet i Sammatti här fått en plats och huru det var möjligt att en Lönnrot här kunde födas?

39. Utsigt från Paloniemi.

55 Lojo är rikt på skogar, höjder och sköna vexlande utsigter. Mellan dess många herrgårdar färdas en resande behagligt i båt mellan de otaliga vackra holmarna af Lojo sjö. Kyrkan, i göthisk stil, fängslar ögat med sina många|156| brokiga bilder, kyrkogården med sina prydliga monumenter af jern och sten. En half mil derifrån, på en med höga björkar bevuxen udde i sjön ligger Paloniemi eller Fagernäs, som för närvarande tillhör Majorskan Elfving. Tecknaren, som icke funnit en tillfredsställande vy af gården med dess talrika fruktträn, har föredragit att återgifva en del af den rika utsigten öfver sjön, der man ser några af de 12 holmar, som underlyda egendomen. Det är en af de täcka insjövyer, på hvilka Finland är så rikt, och Lojo har ej bordt förgätas bland dessa.

40. Sjundby.

56 Sjundeå har, bland ett stort antal nyare egendomar, tvenne af de äldsta och minnesrikaste, Sjundby och Svedja. Det förra är här aftecknadt från motsatta sidan af den lilla ån, som bildar en likaså liten bassin. Dess äldste kände ägare var Lasse Skytte omkring år 1417. År 1539 befinnes egendomen hafva öfvergått från Hindrik Rafvaldson till Nils Jesperson. År 1561 erhöll Erik XlV:s med Catharina Månsdotters brorsdotter gifte sekreterare Hans Erikson Sjundby i kraft af ett gåfvobref, som ännu förvaras på stället. År 1595 försålde hans söner egendomen åt Sigrid Wase, första gången gift med Hindrik Claesson Tott, hvarefter Sjundby i tre leder tillhörde Tottarne, tilldess Claes Åkeson Tott år 1653 försålde det till sin fars syssling, drottning Christina, som följande året donerade godset åt Gustaf Larsson Sparre. Derefter tillhörde Sjundby någon tid Creutzarne och öfvergick från dem till öfverste Löven, hvilken år 1698 försålde egendomen åt kamereraren Teuterström, sedan adlad med namnet Adlercreutz. Efter hans död 1710 disponerades Sjundby än af den ene, än den andre arfvingen, och tillföll 1722 Helena Adlercreutz, gift med v. Krebs; hennes söner sålde det 1757 åt löjtnant Stålhammar, som åter 1772 försålde det åt assessoren Adlercreutz, i hvars familj det sedermera förblifvit. År 1723 nedbrann hela gården totalt, hvarefter den nuvarande hufvudbyggnadenoriginal: hufvudbygnaden med sina massiva murar uppfördes i 1700-taletsoriginal: 1700 talets stil. Sjundby har en stor park, men inskränkt utsigt. I närliggande berg finnas tvenne djupa jättegrytor och en klyfta, som för sin vildhet erhållit namnet Teufelsthal.|170|

57 Flemingarnes gamla Svedja, berömdt genom »Svedje Clas»,konsekvensändrat/normaliserat gick år 1730 från denna familj till Fältmarskalken Wrangel, från honom 1754 till Riksrådet Reuterholm, från denna slägt 1819 till Baron Stjerncrantz, hvarefter Svedja, efter flera ombyten af ägare, 1838 köptes af Löjtnant von Zansen. Byggnadenoriginal: Bygnaden, först uppförd 1545, har sedan utvidgats och förskönats, isynnerhet af Reuterholmarne. Här, berättar folktron, finnes en stor skatt begrafven. På Svedja bodde engång en fru, som i många år förgäfves sökte denna skatt. Slutligen fick hon höra, att i Stockholm funnes en spåqvinna, som af jordens beskaffenhet kunde utgrunda om någon skatt låg gömd deri. Då begaf sig frun till Stockholm, medförande i skilda strutar jord från alla gårdens källrar. Spåqvinnan bestämde ock ganska riktigt den jordart, der skatten fanns, och glad reste frun tillbaka, men o ve, under vägen förblandades strutarne, och skatten förblef omöjlig att finna.

58 Sjundeå stenkyrka, uppförd år 1460, är märkvärdig för sina adliga vapen och för sina Reuterholmska grafskrifter, ehuruväl alla de hädangångne af denna familj, som hvilat här, år 1815 förflyttades till Sverige.

41. Helsingfors.

59 Utsigten, tagen från nordvest, utbreder för ögat de norra delarna af Finlands vackra hufvudstad. Längst åt venster ser man Nikolaikyrkan, nära derintill bibliothekets kupol, kliniska institutets façad, i bakgrunden observatorium och längst till höger gamla kyrkans torn. Botaniska trädgårdens alléer, allmänna promenadernas gröna parker och Kaisaniemioriginal: Kajsaniemi ytterst på udden försköna stränderna. Vattenpartierna tillhöra Thölöviken, förenad genom ett sund med norra hamnen. Detta är Helsingfors’ insjönejder, mera behagliga, än storartade. Från sydost presenterar staden sin stolta sida, sina praktfullaste façader, sin lifligaste hamn, sin hafsnatur. Här från nordvest har vyn något landtligt; man kan icke se något vackrare, än en soluppgång här, när alla tornspetsar och flera tusende fönster glimma af guld.

42. Ulrikasborgs Brunnspark.

60 Här åter är nejden helt annan. I bakgrunden utbreder det vida, med klippor vid kusten beströdda hafvet sin glimmande spegel. Från badhusförstaden kröker sig vägen inåt den sköna parken med sin raka allé af lönn och lind, som leder till badhuset längst till venster i fonden, medan den ljusa och lätta brunnslokalen, en af de lyckligast utförda byggnaderoriginal: bygnader i Helsingfors, höjer öfver träden sitt tak i taflans midt. Till venster om allén bör man tänka sig en rad|157| af dels täcka, dels praktfulla villor, dem taflan ej kunnat inrymma. Till höger synes en ståtlig bergshöjd, alla främlingars beundran för hafvets anblick, som här är herrlig, och för den halft naturliga, halft konstgjorda trappa, som här genom en klyfta leder ned till parken och dess skymda dam. Höger om den framskymtar hafvet med ett kommande ångfartyg. Sommaren igenom hvimla gångar och parker af brokiga vandrare; här rör sig i siden och sammet en utländsk verld, som, stundom gäspande, stundom förtjusad, tycker sig njuta landtbygdens nöjen på brunnsbalerna och landtbygdens oskuld vid tysk table d’hôtespråk: franska.

43, 44. Hoplaks och Munksnäs.

61 När man från Helsingfors reser Åbovägen ut genom Esbo tull och hunnit förbi Thölö med dess bruk och villor, har man till venster en rad af egendomar, hvilka, sköna redan genom sitt läge, årligen alltmera förskönas af konsten. Meilans, Munksnäs, Hoplaks, Alberga, Otnäs omgifva här den med holmar beströdda Hoplaks viken, hvars östliga del gör en djup och smal inskärning i fasta landet. Hoplaks – ett namn, som återfinnes i tvenne byar och ett litet träsk i samma nejd och hvilket sannolikt ursprungligen varit Hopialahtispråk: finska, Silfverviken – tillfaller efter vissa år staden och disponeras nu af kommerserådet J. Etholén, som der efterträdde handlanden Sederholm. Karaktersbyggnaden, uppförd af den sistnämnde, höjer sig i en täck däld vid stranden; trädgården kultiverar en stor mängd blommor, som afsättas i Helsingfors. – Munksnäs med sitt lilla stenpalats är en skapelse af possessionaten Matheizen, hvilken försålde det åt general Ramsay, som med|171| betydliga kostnader förskönat stället. Planchen visar Munksnäs endast på afstånd och i nog liten skala, sedt från landsvägen.

45, 46. Degerö, Thurholmen.

62 Den största af alla öar i Helsingfors skärgård är Degerö i öster från staden. Ön skiljes från fasta landet genom Strömsund; ett annat inlopp har, för att afböja fiendtliga infall, dämts medelst försänkningar. Förutom de föga bebygda, men för sin skönhet berömda sommarboningarna Jollas och Tammelund, höja sig här de vackra byggnadernaoriginal: bygnaderna af Degerö gård, Stansvik och Thurholmen samt på fasta landet gentöfver fjärden Hertonäs. Degerö gård, i sednare tider styckad, har derunder öfvergått från Hr Rosenbröijer till bergmästaren Tengström och af honom försålts till general Rokassovskij, som med stora depenser förskönat stället sedan planchen tecknades. Thurholmen, ett kaptensboställe med föga odlingsbar mark, men desto rikare naturskönheter och isynnerhet en väl vårdad herrlig park, disponerades än af en, än af en annan på Sveaborg stationerad högre militär, intill dess stället på arrende öfvertogs af handlanden Weckman och slutligen af numera kommerserådet Borgström, hvars vårdande hand så väl förstått att afslöja, fullända och höja ställets behag. Både Degerö och Thurholmen kunna räknas bland de mest intagande punkter i Helsingfors omgifningar, men bådas tycke är olika, så att då det jemna Degerö tjusar ögat med anblicken af en stilla insjönejd, erbjuder Thurholmen med sina branta höjder och skogbevuxna klippor med utsigt öfver staden, fästningen och Finska viken alla de vexlande behagen af en blomstrande hafsnejd.

47. Eriksnäs.

63 Mellan de lummiga träden framskymtar Eriksnäs i Sibbo, nu tillhörande Nordensköldarne. För 250 år sedan ägdes denna gamla sätesgård af grefve Wittenberg, hvars kända tillgifvenhet för konung Sigismund fästat vid stället en rörande tradition. Sommaren 1599, under brinnande fejd med Sigismund, landsteg hertig Carl vid nyländska kusten och rastade med sina män på Sibbo prestgård. Nu skulle fiendens krafter splittras, hans anhängare förgöras, och främst bland dem den stolte grefven på Eriksnäs. Detta hörde dåvarande kyrkoherden i Sibbo Mäster Anders, hans hjerta bevektes, han lyckades bedraga hertigens vaksamhet och skickade med sin trogne tjenare en varnande biljett till grefve Wittenberg. Hals öfver hufvud flydde grefven, och knappt var det gjordt, innan hertigen i spetsen för sina ryttare galopperade fram mot Eriksnäs. Gården besattes, men ägaren söktes förgäfves; endast den olyckliga biljetten fanns qvarglömd på bordet. Då uppflammade hertigens vilda Wasalynne; gården antändes, väpnare sändes att hitsläpa Mäster Anders, processen blef kort, och den ärevördige mannens blod, utgjutet på stupstocken, fuktade de glödande ruinerna af det vackra Eriksnäs.

48. Borgå.

64 Staden är aftecknad från vester, vid den punkt, der man från Helsingfors sidan passerar in i staden öfver bron. Den gamla domkyrkan, uppförd, som|158| kyrkor bruka, i öster och vester, försmår att rätta sig efter en nyare tid och visar endast sin korsprydda gafvel; f. d. gymnasiihuset deremot visar façaden. Hvad man här ser, utgör blott stadens nordliga del; dess större och bäst bebygda delar må betraktaren föreställa sig till höger, utmed stranden af ån, der äfven ångbåtar och mindre fartyg lägga till. Regleringen står för öfrigt i begrepp att alldeles förändra stadens utseende, och har redan till stor del gjort det. Den nya stadens reguliera rektangel skall sannolikt från fågelperspektiv erbjuda någonting liknande enformigheten af en engelsk trädgård; men horizontelt betraktad, afbrytes denna enformighet af höjderna, ån och den om regleringen obekymrade domkyrkan.

49. Dregsby.

65 Två verstoriginal: virst från vägen till Helsingfors och 7 verstoriginal: virst från Borgå ligger Dregsby gård, nu tillhörande sekreteraren Boye. Icke långt från det ställe, der vägen tar af till Dregsby, färdas man på allmänna vägen öfver en backe, kallad Stålarmsbacken, hvarom en|172| sägen vet att förmäla följande. Samma år 1599, då hertigen brände Eriksnäs, ägdes Dregsby af en Stålarm, förmodligen en slägtinge till den tappre Arvid Stålarm, Sigismunds härförare. Antingen nu herren till Dregsby lifvades af lika nit för sin konung, eller hyste enskildt hat till hertig Carl, alltnog, han har vid denna backe lagt sig i försåt med sitt folk, för att nedskjuta hertigen. Detta misslyckades likväl, och Stålarm måste rädda sig med flykten. – Fyra verstoriginal: virst från Dregsby tar vägen af åt Borgnäs, der inom Halkis bys område finnes en märkelig tradition. För flera mansåldrar tillbaka, säger sagan, har en prins vid namn Julus varit hårdt förföljd af sin farbroder, Sveriges konung, och jemte några följeslagare tagit sin tillflykt uti en koja i Halkis skog. Hvar dag, när man eldade kojan, har Julus, förklädd till qvinna, kommit till byn att hämta mat. En dag kommo konungens utskickade till Nikula hemman, medan prinsen var der. Med en rådighet, som påminner om Gustaf Wasa i Dalarna, har då värdinnan med hårda ord skickat prinsen att tvätta några mjölkbunkar och sålunda afböjt alla misstankar. Efter en vinter tillbragt i ödemarkerna har prinsen förnummit att faran var öfverstånden och derpå försvunnit; men en kulle nära hans fordna bostad kallas ännu Juluksensaari och den väg, han upptrampat till byn, Juluksen tieoriginal: tieä. Man har gissat på prins Gustaf, Erik XIV:soriginal: XIV landsflyktige son; andra förmoda, att det varit nyssnämnde Stålarm, som af sagan blifvit gjord till en prins.

50. Pyttis Kyrka.

66 Det gamla templet är beläget på vestliga stranden af Pyttis ö, det blomstrande Delta, som omflytes af Kymmene. Det står icke här för sin egen märkvärdighets skull, ty man vet derom endast att det härrör från katholska tiden och att det ur stort förfall blef upprest af herren till Pyttis, Anjala, Elimä och Strömfors, den här ofta nämnde Lorentz Creutz år 1671. Det står här som representant för många dess likar i bygderna, små och mörka tillflyktsorter resta för andakten under en mörkare tid. Århundraden hafva, likt sommarregnet, halkat utför detta branta tak, utan att qvarlemna ett spår, och när bygdens ungdom stundom en sysslolös söndag betraktar de väldiga stenar, som äro fogade in i kyrkans mur, går det tal mellan dem, att det icke är menniskoverk: jättarne hafva byggt det fordomdags.

51. Mörskom Kyrka. Wichtis.

67 Här är nutidens landtliga verk, för hvilket inga jättar skyllas. Mörskom har en egen härledning för sitt namn. En anteckning i kyrkoboken förmäler nemligen, att en Skotte vid namn Teet skall hafva nedsatt sig i denna trakt och att man lånat ur hans språk den ändelse om, hvilken här och i närliggande del af Perno är gemensam för 13 byar samt flera hemman (Muttom, Hardom etc.). Namnet Teet är för öfrigt ännu ett bondenamn i Borgå.

68 När talet är om kyrkor, bör Wichtis ej förgätas, hvaröfver en teckning utdelats som andra profplanch till detta verk. Man ser ruinen af dess gamla kyrka, skönt belägen på en udde i Kyrksjön och sannolikt ett af Nylands äldsta tempel. En sägen berättar, att man, för att låta Guds dom bestämma kyrkans blifvande plats, lössläppt tvenne vid oket sammanbundna oxar, hvilka slutligen stadnat vid sjöstranden. Det var i denna gamla kyrka major Schmidefelt den 23 Nov. 1695 tidigt på morgonen ingick, kullstjelpte alla bänkar, tog majorskan Ekestubbes lik ur grafven och bar det långt ifrån kyrkan. Sedan denna trotsat många tiders skiften, bygdes år 1772 en ny. Den gamla såldes år 1801 på auktion för 6 riksdaler 12 skilling banko och klockstapeln för 2 riksdaler. Då förstördes allt på det mest vandaliska sätt, bland annat den graf, som förvarade den för sin styrka berömde ryttmästaren Nils Stål|159|hanes graf († 1657). Sedan denna tid flydde äfven de spöken, som dittills hvarje julnatt dansat på kyrkovallen. Men de visste att hämna sig. Den 22 Juli 1818 nedbrann den nya kyrkan genom åskeld. Med stora ansträngningar bygdes en tredje, som försågs med en vacker orgel. Också den förstördes af åskeld den 8 Aug. 1846, och Wichtis har nu sin fjerde kyrka.

52. Anjala.

69 Anjala allodialsäteri om 6 ½ mantal i Anjala kapell, som deraf har sitt namn, utgör hufvudbeståndsdelen af den högst betydande|173| donation, som Carl IX skänkte afkomlingarne af Henrik Wrede, hvilken så ädelmodigt offrade sitt lif genom att lemna konungen sin häst i slaget vid Kerkholm år 1605. Genom giftermål och försäljning är nu det mesta skingradt, så att den i alla tider för sina ädla tänkesätt berömda Wredeslägten numera äger blott tre egendomar, Wredeby och Rabbelugn i Anjala samt Werälä frälseby i Elimä. Efter att i 230 år hafva tillhört denna slägt, försåldes Anjala år 1837 åt grefve Creutz, som åter 1842 försålde det till finska kronan, hvarefter H. M. Kejsaren den 14 April samma år utfärdade gåfvobref på denna egendom åt H. D. Furst Menschikoff såsom fideikommiss. Nuvarande corps de logis är ett tvåvånings trädhus, uppfördt efter 1788 års krig, då det gamla trevånings stenhuset af Ryssarne sköts i brand. Läget är utmärkt vackert; till höger det brusande vattenfallet med stranden bekransad af sekelgammal barrskog; till venster en lugn vik, som smyger sig in mellan bördiga åkerfält, der fursten, hvars vigtiga värf blott en kort tid af sommaren tillåta honom vistas här, genom ett rationelt vexelbruk velat med godt exempel föregå landets jordägare. – Anjala är för öfrigt ryktbart genom de der för några och tjugu år sedan grasserande spökerier, hvilka den tiden utgjorde ett allmänt samtalsämne och hvilka, enligt gammalt folks utsago, der skola hafva förmärkts äfven några decennier förut, men isynnerhet genom det vida bekanta Anjala förbundet, hvarom ofvan är nämndt.

53. Ratula.

70 Denna egendom såldes af öfverstlöjtnant Ehrnroth åt grefve Alexander Armfelt, hvilken nu äger densamma. Ratula ligger i Artsjö kapell, bekant för sina stora lerfält, som gifva en förträfflig råg och der man trott sig besanna det klimatologiska rön, att skogarnas uthuggning minskar den årliga qvantiteten af nederbörd. Ratulas värde är mera nyttans, än skönhetens; naturen är här en omtänksam husmoder, som mera tänker på visthuset, än på toiletten. Men konstens vårdande hand har deruti förekommit henne, och Ratulas trädgårdar, dess vackra alléer, erbjuda det af slätternas anblick tröttade ögat en angenäm hvila.

54. Högfors.

71 Det brusande fallet, der östra armen af Kymmene elf med ungdomens häftighet störtar till hafvet, är aftecknadt i högsommaren, då dess vattenmassor icke erbjuda den imponerande anblick, som tidigt på våren. Öfver bron ofvanom fallet går stora strandvägen från Fredrikshamn till Helsingfors. Den 1 och 2 Juli g. st. 1742 var här å ömse sidor om strömmen en stark kanonad mellan den anryckande ryska och den återtågande svenska armén. Frivillige gingo från båda sidor ned till stranden och försökte sin lycka; dock skedde hvarken vän eller fiende synnerlig skada, med undantag af byarna som brändes af båda, och den 3 Juli lät general Levenhaupt blåsa till reträtt. Äfven för 1788 års krig var Högfors en liflig skådeplats.

55. Svensksund.

72 Namnet Svensksund intager i Sveriges och Rysslands sjökrigs historia ett lysande rum genom de tvenne der lefvererade sjöslag, vid hvilka krigslyckan, delande lika, skiftade åt hvardera makten en seger och ett nederlag. Den 24 Aug. n. st. 1789 blef svenska skärgårdsflottan under amiral Ehrensvärd här attackerad af den ryska under prinsen af Nassau. 11 timmar varade striden. En division af ryska flottan under amiral Kruse föll den svenska i ryggen från Kutsalö sidan, men blef tillbakaslagen. Prinsen af Nassau hade bättre lycka; han genombröt med ryska hufvudstyrkan försänkningarne i Majansaari sund, inträngde i Svensksund och tvang svenska flottan kl. 9 om aftonen att retirera med betydlig förlust till Svartholm. Fem svenska fartyg togos af fienden, flera skötos redlösa, ett sprang i luften, ett sjönk och 16 uppbrändes. Förlusten i fångne, döde och sårade var 45 officerare och 1 300konsekvensändrat/normaliserat man.

73 Följande året 1790 den 9 Juli kl. ½ 10 f. m. angrep prinsen af Nassau för andra gången svenska skärgårdsflottan under konungens eget befäl vid Svensksund och sökte med hela sin styrka forcera passagen från Musta till Kotka. Två gånger försöktes genombrytningen, två gånger slogs den med förlust|160| tillbaka, och|174| mörkret afbröt striden. Följande morgon fortsattes denna med alltmera deciderad framgång för Svenskarne, sedan en mängd af fiendens fartyg drefvo i land och der måste gifva sig. Resultaterne blefvo afgörande; 53 ryska fartyg dels togos, dels sjönko, dels uppbrändes af Ryssarne sjelfva, som förlorade omkring 4 000konsekvensändrat/normaliserat man i sårade, fångne och döde. Båda flottorna försattes genom sina förluster i overksamhet den följande delen af sommaren. Öfver detta andra sjöslag slogs den s. k. Svensksundsmedaljen, och konung Gustaf III är på sin staty i Stockholm afbildad uti den uniform han bar på denna minnesvärda dag.

56. Kymmenegård.

74 Kymmenegård, en gammal kungsgård i Kymmene socken, var ett bland de gods som Bo Jonsson donerade till Wadstena kloster, hvilket derom förde en vidlyftig process på 1400-taletoriginal: 1400 talet, blef sedermera förlänt åt Sten Sture den yngres enka Christina Gyllenstjerna på lifstid och har i nyare tider varit ett Fersiskt gods, med underlydande frälsehemman och godt laxfiske. Hela egendomen köptes år 1790 af kronan för 30 000konsekvensändrat/normaliserat rubel; på sjelfva stommen anlades Kymmene fästning; hela fisket samt en betydlig del åker och ängar donerades då åt Walamo kloster, och åboerne besitta ännu hemmanen mot kronoräntans erläggande. Gården har för öfrigt varit underkastad de vexlande öden, för hvilka en gränseort är utsatt. Det är nämdt att den år 1742 brändes af svenska armén. Under 1788 års krig var gården ständigt en tummelplats för kriget; i denna nejd kamperade svenska hufvudstyrkan en stor del af sommaren 1789 under strider med omvexlande lycka. Kymmenegårds län är förut nämdt.

 

 

1. *)Dessa återköptes af biskop Magnus II år 1428 för 100 engelska rosenobler, motsvarandeoriginal: mots varande 450 mark Åbo mynt.
2. *)Dessa detaljer äro meddelade af Mag. Reinholm.
3. *)Ur Borgå Tidning 1839 N:o 72.
4. *)Anföres, jemte nedanstående detaljer, efter W. G. Lagus.
5. *)Jemför »Hertiginnan af Finland», sidan 79 och ff.
6. *)Frånvarande voro jubelmagistrarne Lilius och Rosenback.
7. *)Sedan några år har Hrr Cowie & Eriksons mekaniska verkstad i Åbo begynt i vissa brancher täfla med Fiskars.