16. Skogstrakt i Hauho

Lukuteksti

illustration16. Skogstrakt i Hauho.

1 (H. Munsterhjelm.)

2 Snö finns på Alperna, på Karpatherna, på Pyrenéerna, ja, på Atlas under Afrikas sol, men det friska lifvet i snön finnes endast i norden. Här, der den stiglösa, otillgängliga ödemarken beständigt tränger sig tätt intill menniskors boningar, är den första isen med sina broar, den första snön med sina vägar, en kärkommen vän. Utan dem skulle våra skogar förmultna, våra skepp gå toma, våra hjordar förhungra och elden på våra härdar slockna i vinternatten. Vi sjelfve skulle under halfva året vara stängde från våra grannar, och det långa mörkret skulle i vår enslighet förekomma oss dubbelt dystrare.

|69|

3 Den första hvita snön i November är som en solstrimma i hösten. Luften ljusnar, vägarna hvitna, fälten beströs med socker, och hela naturen utbyter förvissningens hopplösa drägt mot ett fint struket linne af glänsande hvithet, under hvilket hon sofvande väntar en ny vår. Då qvittrar snösparfven, då lifvas åter menniskans dufna sinne, släden ilar, lätt som ett flygande moln, och Munsterhjelm har sin tafla färdig.

4 Det är en snöig skogstrakt i Tavastland. Drifvor betäcka markens ljung, de skrofliga klipporna, snåren, stubbarna, trädens grenar. Barrskogen står der i sin eviga grönska, men tyngd af snö, och i denna klyfta till höger har kanhända björnen sitt ide. Betrakta den flik af himmelen, som synes till venster i bakgrunden! Det är en tät, grå gardin, som innan qvällen skall nedskaka nya, manshöga drifvor, men landskapet har ej kunnat finna en fördelaktigare fond, ty mot honom afteckna sig trädens konturer med en beundransvärd mjukhet. Allt är tyst, lugnt, ensligt och stort. Naturen tyckes begrunda sin egen gåta. Blott stundom förnimmes ett prassel af ekorrens språng från gren till gren, och ripans lätta fot har tryckt sina lätta spår i den nyfallna snön.

5 Två lefvande varelser synas vara de enda, som andas. Hvad gör denne man i sin grå jacka och sin bruna skinnmössa, der han står lutad vid sitt arbete invid den unga furan? Han högg sin ved förra vintern i denna skog. Veden radade han i trafvar nedanför kullen, lät den torka under sommaren och kommer nu, för att köra den hem till gården. Medan han pålassar släden, har han med tömmarna bundit sin häst vid en ung tall. Öfverflödig försigtighet! Det trogna djuret står der, med sitt nedböjda hufvud och sitt lemma startvinterredekommentar med lemma startlokakommentar, så tåligt förbidande, så undergifvet fogande sig i sin lott, som hade det stallet och krubban framför sig, icke en half mil oländig skogsväg, och bakom sig ett tungt lass.

6 Om en stund har mannen med sin häst försvunnit ur sigte, och skogen står der i sin ostörda enslighet. Icke ett barr rör sig på granens grenar, men den tunga grå himmelen börjar att nedsända stora, mjuka flingor, hvita som svandun, öfver den ensliga nejden. Flingorna fästa sig vid stammar och grenar; de blifva allt tätare och falla rätt ned, som en hvit ridå mellan himmel och jord; omöjligt att säga hvar luften upphör och drifvan börjar. Man ser icke tjugu steg framför sig; allt är så ljudlöst tyst, och dock är det lemma starttre elementerkommentar, som hviska naturens hemlighetsfulla språk till hvarandra. Ohörbart lägger sig drifva på drifva, och Tavastland är begrafvet i snö.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    5 vinterrede tillbehör eller utrustning till kärra eller släde, används i Finland för t.ex. skaklar.

    5 loka hög träbåge över hästens nacke som fastspänns mellan bogträna och skaklarna, finns på seldon av viss typ, s.k. rysk sele.

    6 tre elementer jorden, vattnet (snön) och luften (vinden).

    Faksimile