17. En smedja i närheten af Åbo

Lukuteksti

|70|

illustration17. En smedja i närheten af Åbo.

1 (R. W. Ekman.)

2 En dag i Oktober månad är Matts Aitto från en af gränssocknarna mot Tavastland inrest till Åbo med råg och hampa. Hösten är regnig och vägarna gropiga. Hans tungt lastade kärra har länge nog vacklat från grop till grop, som ett fartyg i svår sjögång, intilldess att skenan på venstra hjulet ändtligen uppsäger kontraktet och tager sig för att brista. Matts Aitto lemma startskrufvar ett par gånger sin låga filthattkommentar, begrundar en stund sitt missöde, surrar derpå hjulet med rep, så godt han förmår, och anländer med knapp nöd till destinationsorten. När han der sålt sin vara, vill han åter begifva sig hemåt med salt, men kan icke undgå att derförinnan låta reparera|43| sitt hjul. lemma startEfter grundligt betänkande och sedan han flera gånger upprepat den bekanta gesten med handen vid öratkommentar, begifver han sig slutligen till en smedja vid venstra flodstranden och anmäler sitt ärende. Smeden, en mycket anlitad varfssmed, som gått på sin tid i lemma startfolkskolakommentar och hos hvilken man skönjer en icke ringa anstrykning af en mästares värdighet i lemma startdet smidekunniga Åbokommentar, bevärdigar länge den nykomne ej med en enda blick, intilldess att slutligen den vältaliga klangen af några markstycken förmår honom att nedlåta sig till en väntjenst åt den strandsatte bonden. Arbetet gripes genast an, mästaren har lagt den brustna skenan i sin glödande lemma startässjakommentar och aktar sig icke ens för god att sjelf draga lemma startpustenkommentar, medan lärlingen håller hjulet. Matts Aitto sätter sig förnöjd på en gammal kista vid kolskäppan, stoppar sin pipa och inlåter sig i ett samtal med den mindre herremanslike smedslärlingen, som icke har något emot att bruka munnen, medan armarna hvila, och som gör sig med mycket intresse underrättad om priset på rofvor. I detta ögonblick inträder Ekman.

3 Den berömde målaren har, efter ett par timmars arbete, vandrat ut på sin vanliga promenad i den milda höstmorgonen och kommer nu för att byta några skämtsama ord med sin vän smeden, ty Ekman studerar folktyperna i alla riktningar och har en särskild förkärlek för smeder och smedjor, sannolikt för den effektfulla belysningen ifrån ässjan. Han uppfattar genast med sitt skarpa öga situationen, fattar sitt ritstift ochoriginal: ech aftecknar i några raska drag de tre figurerna, jemte hela interiören med dess mångfaldiga lemma startstaffagekommentar af de mest olika föremål, från ässjan, pusten, städet, skrufbänken, kolkorgarna, vattenbaljan, släggorna, skoflarna och annat mer, ända till den öppna dörren med dess utsigt öfver|71 | elfstranden och den aflägsna domkyrkan i töcknig höstluft. Han glömmer icke ens smedens hund, som i utmanande ställning postar vid dörren (en figur, som, i parenthes, framträder något obegriplig uti gravyren). Den ende han glömmer att teckna är målaren sjelf.

4 Ekman är en afgjord idealist, och vare det sagdt till hans ära, ty detta hindrar honom icke att, såsom här, med en stor samvetsgrannhet afbilda de mest prosaiska föremål. Men om en realist ville anmärka, att i denna smedja endast kolen äro rätt sotiga och att man särskildt i den unge lärlingens person vore böjd att misstänka en förklädd flicka, så kunna vi derpå endast svara, att lemma starthan, som ensam kunde bemöta lemma startinkastetkommentar, finns icke merkommentar. Smeden sjelf är deremot en lifslefvande typ, och hvem igenkänner icke i bondens hela uttryck den mästerliga humor, som endast Ekman har förmått uppfånga i en trumpen, lemma starttrumfigkommentar finsk fysionomi och som finns der i verkligheten såsom ett nationelt drag af satir?

5 Icke af en tillfällighet har den finska smedjan fått en plats ibland dessa bilder. Smidet var detta folks första slöjd och äldsta ryktbarhet. När den finska mythen ville framställa en man i hela fulländningen af kraft och klokhet, valde hon dertill den evärdelige smeden Ilmarinen. Och alltfrån hedendomens tider har finska folket hållit smeden och hans yrke i synnerlig ära. Den man, som tämjer det hårda jernet, tämjer äfven den hårda jorden; han kufvar äfven sitt hårda öde, han är »sin lyckas smed.» Detta visste Ekman: han kände sitt folk och sin finska myth, han ville ej att smeden skulle saknas i främlingens finska resa.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    2 skrufvar ett par gånger sin låga filthatt Topelius använde ett likadant uttryck för att beskriva en betänksam inställning hos allmogen också i novellerna »Huruledes Herr Henrik kuskade himlavagnen till Helsingfors» (HT 8/4 1843) och »Trollkarlens dotter» (Noveller, ZTS IV, stycke 19).

    2 Efter grundligt betänkande [...] handen vid örat Samma uttryck använde Topelius i novellen »Salig Fänrikens Tofflor» (1847): »Minst fyra gånger tog sig torparen på det väl bekanta stället bakom öronen, som Finnens högra hand så gerna besöker i hvarje brydsam stund» (Noveller, ZTS IV, stycke 267).

    2 folkskola Med »folkskola» avses här sannolikt Bell-Lancasterskolan i Åbo, se t.ex. Jens Grandells kommentar i Finland framställdt i teckningar (ZTS XII, stycke 119).

    2 det smidekunniga Åbo Tack vare Åbos nära läge till Sverige var det där förhållandevis lätt att importera de nödvändiga svenska råvarorna för järnbruken. Bl.a. Åbo järnmanufaktur, vars verksamhet inleddes 1859, växte till en av de största i landet under 1860-talet.

    2 ässja smideshärd.

    2 pusten blåsbälgen.

    3 staffage mindre bifigurer eller detaljer i en landskaps- eller genrebild, tillförda för att ge ökat liv åt motivet.

    4 han, som ensam [...] finns icke mer Robert Wilhelm Ekman dog 19/2 1873.

    4 inkastet invändningen.

    4 trumfig kort och satt.

    Faksimile