34. Ladoga

34. Ladoga.

1 (B. Lindholm.)

2 Ladoga är den största och djupaste dalbotten på Europas fastland. Der stadnade oceanens vågor, när det breda sundet mellan Hvita hafvet och Östersjön blef igensandadt, och förlorade småningom sin sälta genom källor och floder. Undantager man Finland och Skandinavien, skulle Europas öfriga insjöar, alla tillsamman, icke fylla Ladogas bäcken. Det är 17 svenska mil långt, 10½ mil bredt, 292 qvadratmiloriginal: □ mil i areal, och djupet i några trakter af södra bassinen, der sänklodet icke finner botten på 200 famnar, öfvergår Östersjöns största djup. Formen är oval, eller snarare en rektangel med utvikningar i söder; längdsträckningen går från nordnordvest till sydsydost. Ladoga uppsamlar genom 70 större och mindre floder vattnen från tusende sjöar på båda sluttningarna af Maanselkä och afbördar dem genom Neva till Finska Viken. Likasom biens Vise, mottager denna vattnens furstinna tributen af tallösa najader; – ett genomskinligt vatten, klart som kristall och alltför oskuldsfullt, för att bortskölja en stor hufvudstads grumliga dy.

3 Af kringboende folk kallas Ladoga haf, och ett haf är denna sjö, som från ingen strand kan öfverskådas. Namnet härledes af några från ett gammalt svenskt fäste, Aldoga, på sydöstra kusten; af andra från det finska ordet aaltokasspråk: finska, vågig. Och vågig är Ladoga mer än de flesta andra sjöar, ty dess lätta vatten uppröres af minsta vindfläkt och begrafvar mången seglare i sina fruktade böljor.|57| Ladogavågen har också ett eget namn i finska språket: han kallas karespråk: finska, stundom maininkispråk: finska. Under kalla vintrar tillfryser den stora sjön i slutet af|96| Januari, men blånar ånyo i slutet af Februari. Man tror sig ha märkt, att dess yta periodiskt faller och stiger.

4 Hufvudbassinen är en blank, oöfverskådelig vattenspegel utan en enda ö; endast vid den bergiga, inskurna norra kusten finnes en skärgård, och tre mil från kusten höja sig der de klippöar, på hvilka det berömda Walamo kloster uppreser sina förgyllda tornspiror. Vid södra kusten intränger sjön med tre breda bugter i Ingermanlands lösare jord.

5 I våra dagar är Ladoga till hälften finsk, till hälften rysk: det är hela norra och största delen af vestra kusten, som tillhör Finland. Men vid alla dess kuster bo folk af finsk stam, och i långt aflägsna sekler var Ladoga medelpunkten i de vestfinska stamfolkens vidsträckta område. Kring denna sjö grupperar sig deras äldsta, dunkla historia; om dess stränder hafva de kämpat i längesedan förgätna strider. Här söker man skådeplatsen för Kalevalas täflande makter, Wäinölä och Pohjola; härifrån har, enligt någras mening, Rurik blifvit kallad att grundlägga ryska riket. Här gick under hela sednare hälften af medeltiden vesterlandets stora handelsväg till östern och Nowgorod; härifrån uppsugar Petersburg än i dag en del af vesterns och nordens starka tillförsel. Ladoga är, som hon varit, den ostfinska handelns stora lifskälla.

6 Lindholms tafla visar oss i förgrunden en öde bergstrakt vid vestra kusten i Kronoborgs socken på finska sidan. Några få glesa tallar och granar uppspira ur klyftorna, en liten fårahjord söker i den sitt magra bete, och herdegossen samtalar med en ung man, som gått en genväg öfver bergen. Längre bort synes en tät löfskog: der sjunger näktergalen, der ligger törhända en bortgömd fiskarekoja. En smal vik af sjön tränger in mellan klipporna, och bortom denna vidgar sig utsigten öfver Ladogas omätliga vattenyta. Hon ligger nu der i sitt sköna, silfverglänsande lugn, belyst af en solstrimma emellan molnen, så fridfull och klar, som visste hon aldrig af stormars brus, som bure hon aldrig seglares lif och nationers öden på ryggen af sina vågor. Vattnens furstinna hvilar; störom ej hennes korta blund, der hon vaggas till ro af ödemarkens ensliga tystnad!