Den 30 Maj 1853.

Har vetenskapen ett fädernesland?

Sång, tillegnad de med allernådigste tillstädjelse den 30 maj 1853 vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland promoverade sextioen Philosophiæ Magistrar.

Evig tro åt mensklighetens ära

Och åt fosterlandet!

Choraeus, Menniskans Värde.

I.

Du stolta ande, som med snillets makt

Igenom alla verldens zoner svingar,

Som ger på minsta blommas väfnad akt

Och spanar med ditt synrör stjernors trakt

5Och elementerna till lydnad tvingar;

Böj ned din hjessa för en flyktig stund

Och lyssna på ett ord från Sångens mund!

Hon är din syster. Tvenne strålars par

Ur samma evigt sköna källa rinna.

10Obruten är den ena, ljus och klar,

Den andra bruten, färgrik, underbar;

För lifvets högsta mål de båda brinna.

Och Vetenskap, du klara, är ditt namn,

Och Konsten bjuder dig sin syskonfamn.

15Se, Sången är ett barn i blommor gömdt;

Men, liksom du, hon nya verldar spanat,

Och, liksom du, hon ej sitt ursprung glömt.

Allt hvad du vet, det har hon länge drömt;

Allt hvad du söker har hon länge anat.

20Så har hon rätt att fråga dig i dag:

Har också du ett fosterland, som jag?

Hvad ord! Din höga panna, krusas hon

Af tviflets rynka, som på flykten jagar

Den barnsliga, den oskuldsfulla tron

25På hemmets minnen, på den kära ton

Utaf en moders röst i barndomsdagar?

Har du ej mer ett hem i lifvets strid?

Har du i stormen ej en hamn af frid?

Vid dessa ord i iskallt majestät

30Du pekar, evigt lugn, på tankens riken

Och svarar: Sångare, sök mina fjät

I lifvets trånga kretsar ej; förgät

Hvad jag förgätit, svikande och sviken!

Jag har ej hem; sök ej min hyddas härd!

35Mitt fosterland, det är den vida verld.

Jag har ej mor – jag har förnekat käckt

Den oskuldstro, som var min barndoms amma.

Jag har ej far – det ljus, som först mig väckt,

Den gnista, som mig födt, jag har den släckt,

40Jag har förnekat korsets offerflamma.

Jag har ej bror – jag har förnekat allt,

Allt – utom tanken! Och mitt bröst är kallt.

Ja, allt har jag förnekat – verld och Gud!

Jag har ryckt ned från hvalf af evigheten

45De stjernor, som i nattlig högtidsskrud

Bebådade för folken himlens bud.

Jag sökt i grafvens lik odödligheten,

Jag sönderdelat sjelfva ljusets glans,

Jag har bevisat att en Gud ej fanns!

50Ty Tviflet är min väsenlösa mor.

Förnekelsen af allt hvad hjertat vördar

Och allt hvad sinnet i sin oskuld tror

Och allt hvad utom tankens fattning bor,

Det är den grund, som hvarje annan mördar,

55Det är den klippa, hvaruppå jag byggt

Mitt stolta slott, min himmelshöga flygt.

Från denna början till ett bättre slut

Jag törstande, förskjuten, hemlös irrar

I tankens solförbrända öknar ut,

60Att bygga ny och bättre än förut

En verld, den inga villor mer förvirrar.

Med outsäglig möda, sten för sten,

Mot himlen reser sig mitt tempel re’n.

Jag tror det ej – jag vet att Gud är till,

65Jag vet naturens fast beskrifna lagar,

Jag vet hvad menskoanden kan och vill,

Jag vet att tankens verk står aldrig still,

Jag vet att ingen död dess makt försvagar.

Men frågar du mig än min hyddas härd,

70Jag svarar dig: det är den vida verld.

Ty, Fosterland, din glöd förkyler sig

Mot Vetenskapens första barndomsminnen.

Mitt väsen, det är att förneka dig,

Allt från min omedvetna ålders stig.

75Det första A, som stod för barnets sinnen,

Var det väl ditt? O nej, du stjäl det än

Från Rom, från Grekland, från Fenicien.

Och se’n – den första ziffra barnet såg,

Var den väl din? Nej, från Araben lånad.

80Det första språk, som mödat gossens håg

Och främst som mönster för dem alla låg,

Var det ditt språk? Nej, re’n af ålder grånad,

Dock evigt ung, det var en Romardikt,

Det var Europas tusenåra bigt.

85Och se’n – var han ditt verk, den glob, som klar

Utbredde jord och himmel för mitt öga?

Magnetens ankar, månne ditt det var?

Och gnistan lockad ur metallers par?

Och teleskopet, riktadt mot det höga?

90Och folianters snille, dyrt förvärfdt,

Har jag af dig, o Fosterland, det ärft?

Nej, hvad jag ärft, det har jag ärft af dig,

Du myra, som i sekler sammandragit

Ditt strå, – du mensklighet, som idkelig

95Har, sandkorn efter sandkorn, röjt min stig

Och som ditt tjäll i alla zoner slagit.

Dig egnar jag mitt hufvud och min hand;

Se’n – tag deraf din lott, mitt Fosterland!

II.

Han slöt, den höge genius, som tryggt

100Natur och ande på sin vågskål dömde.

Då har den blyga Sången ömt och skyggt

Ur jordens famn en späd Linnaea ryckt

Och räckt åt honom, som sitt land förglömde,

Och sagt till tankens konung dessa ord:

105Den blomman vuxit på din fosterjord!

Hör hon ej verlden till? Hvem sådde här

Dess frö? Ack, skogens vind. Den hulda färgen,

Hvar fick hon den? Af ljusets flamma skär.

Och saften, som i hennes ådror är?

110Af qvällens moln, som seglar öfver bergen.

Allt har hon lånat, och dock är hon vår,

Ty med sin rot hon i vårt hemland står.

Och du förnekar oss! Fåfänga hot!

Sitt väsens innersta man ej föröder.

115Den djupa, oförgängeliga rot,

De tusen fina trådar, som vår fot

För evigt binda vid det land oss föder,

Förneka dem, och dina läppars röst

Med lögn bestraffas af ditt eget bröst!

120Förneka tron! Säg mig en tankes skymt,

Som ej i andens grund, den evigt ena,

Är tro? Nämn mig ett tvifvel, trotsigt, grymt,

Som himmel, evighet och Gud har skymmt

Och som ej sist förnekar sig allena!

125Nämn mig en natt, så svart som grafvens bår,

Ur hvilken ej förklarad morgon går!

Gå, bygg på tviflets väsenlösa grund,

Och känn den svigta som ett rö för skuren!

Hvart trotsigt Nej från otrons lösa mund

130Besvara tusen Ja i samma stund

Från himlen, jorden, anden och naturen,

Och klarare än förr ur död och brand

Gå evighet och Gud och fosterland.

Fritt låna från den vida verldens bygd

135Dess skatt af ljus, dess vishets rika flöden;

Fritt när din son med Romarns höga dygd

Och låt hans unga ande gro i skygd

Af Greklands lagrar, gröna än i döden;

Ställ honom midt uti hans samtids glans,

140Men glöm ej bort det land, som dock är hans!

Hans friska hjerta lär att klappa högt

För mensklighetens sak, för allt det sanna,

Det sköna och det goda anden sökt

Och seklers arbete fullkomnat, ökt,

145Och som med ära krönt vårt slägtes panna,

Men, varm för hela mensklighetens väl,

Han egne Fosterlandet främst sin själ!

Lär honom fritt, att du hör verlden till,

Att ej din glans är endast vår, men allas;

150Bekämpa den, som, föga vittnesgill,

Sitt trånga skal, lik snäckan, sluta vill

För allt det ädla, som ej inhemskt kallas;

Men säg din son, att allt hvad vist han lärt

Dock sist som fosterländskt är minnesvärdt.

155En man arbetar för sin hydda nöjd,

En blomma doftar ju för ängens glädje,

En fågel sjunger ju för skogens fröjd;

Skall endast du, på tankens nakna höjd,

Du vishets tolk, till den vi alla vädje,

160Skall endast du, för mensklig kärlek kall,

De dina ge till pris åt nöd och fall?

Nej, blif vårt stöd, näst Det, som dock är störst,

Du höga Vetenskap, du svala källa

För menskoandens ständigt heta törst!

165Ditt land behöfver dig bland alla först.

Du är den grund, der våra öden välla;

I dig och genom dig i glans gå opp

Vår forntids klarhet och vår framtids hopp.

Sin glans har hon ändå, den vida verld;

170Nationer, rikare, oss öfverbjuda,

En med sitt guld, en med sitt blanka svärd,

En med sin höga konst, beundran värd,

En med de namn, som genom sekler ljuda.

Vi ha ej guld, ej makt, ej konst, ej namn,

175Vi ha vår bildning – och den flyr vår famn!

III.

Och Sången teg, och klar en tår

Sågs perla i dess ögonhår.

Men hennes ädle broder tog

Dess barnahand och log.

180Väl, sade han, må jag bli varm,

När Sången glöder utaf harm;

Men lugna dig; jag skämtat blott,

Och vi förlikas godt.

Som du, så tänker jag också:

185Den dag han randas sist ändå,

När tro och veta glömt sin strid

Och sämjas uti frid;

Och när de mörka tvifvel fly

Och anden skapar verlden ny

190Och Gud och fosterland och hopp

Ur natten klart stå opp.

Ty Vetenskapen utan Gud,

Det är en vår i vinterskrud,

Det är en blomma utan ljus,

195Förglömd i natt och grus.

Men Vetenskapen utan hand

Och hjerta för sitt fosterland,

Är blomman utan rot och grus,

Förbränd af idel ljus.

200Så se dig om! Den vises pligt

Att vårda landets väl och vigt,

Hvem har förstått den sköna lott

Som Finland den förstått!

Så långt som ögat spanar än,

205En rad af ädle finske män

I snillets lagrar flätat grön

Medborgarkronans lön.

Allt från Agricola och se’n

Den långa raden till Castrén,

210Hvem nekar Vetenskapens rätt

Till tack af Finlands ätt!

Ty det var den, som skref vår lag

Och tände våra häfders dag

Och lisade vår nöd och skref

215Guds ord, att vårt det blef.

Och hvad församlar här i dag

Det festliga, det glada lag

Af allt hvad Finland äger skönt

Och vist och ärekrönt?

220Är det ej Vetenskapens vår

I Finlands vår! Och trygg den går

Att söka mod och hopp och tröst

Vid fosterlandets bröst.

Med vintersnö på silfverlock,

225Men vårliga i hjertat dock,

Stå här de ädle vittnen qvar

Från flydda vårars dar,

Då Finland stod vid Auras våg

Och såg, som nu så varmt i håg,

230Parnassen klädd i rosors doft,

Som längese’n är stoft;

Då lagern knöt sin friska krans,

En kungalön i kungaglans*)I Kungaglans. 1802 års promotion, då nuvarande Jubelmagistrar erhöllo sin första krans, hedrades med DD. MM.Deras Majestäter Konungens och Drottningens närvaro.,

Och, högre än i dag, en klang

235Ur vigda lyran sprang.

Ty Gratiers och Musers vän,

Choræus, eldad stämde den

För Menskans värde*)2) Menniskans värde. Detta skaldestycke författades och utdelades vid samma 1802 års promotion af dåvarande Theol. Adjunkten vid Carlbergs Krigsakademi, skalden Michael Choræus, samt finnes tryckt i hans samlade skrifter, andra uppl., pag. 43., då ännu

Ej erkändt så som nu.

240Och Menskans värde har gått ut

Som segrande idé till slut,

Och lär deraf, du unga vår,

Som kring Parnassen står,

Att genom natt och tid och död

245I seger bryter ljusets glöd!

Den sanning, som försmåtts i dag,

Hon är i morgon lag.

Och tid och öden bytas om.

Han liknar ej, den dag som kom,

250Den dag som var. I vänners krets

Står härjaren tillreds.

Men svär, ehvad som hända må,

För ljus och sanning fast att stå,

Och helga blomman af din själ

255Åt fosterlandets väl!

Då skall ditt namn i fjerran tid,

Gömdt eller glömdt i lifvets strid,

Med kärlekens, med ärans rätt

Dock vittna, äfven det:

260Att allt det ädla i vår verld

Dock rotas först i hemmets härd,

Att Vetenskapen vigt sin hand

Åt älskadt Fosterland.