Förklaring angående ett yttrande på årsfesten 1845
Lukuteksti
|1||63|
Förklaring angående ett yttrande på årsfesten 1845.
1 Uppläst vid mötet den 18 Nov. 1845.
2 Mina Herrar Kamrater!
3 Wid sednaste årsfest har jag, med anledning af er vänskapsfulla skål till mig såsom t.f. Curator, tagit mig friheten erinra, huruledes denna fest var Afd:s första offentliga samqväm efter återföreningen, samt framställt den fråga, hvad vi genom föreningen vunnit. Jag har svarat, att vi vunnit massan, och sökt utreda, hvarutinnan detta kan betraktas som en vinst. Jag har anmärkt hvad som gör en massas styrka och hvad som gör dess svaghet. Jag har deraf gjort en tillämpning på Afd. och sagt, att den samverkande individualitet, hvilken bör charakterisera en Afd., rätt förstådd, utgör dess styrka, men, ensidigt framhållen, föranleder dess svaghet. Slutligen har jag anmärkt, att den ensidiga individualisering, hvilken någon gång kommit Afd. att glömma, det den endast har sin betydelse såsom del af en corps, mer och mer vore i försvinnande, jag har ansett denna erfarenhet glädjande och jag har offentligt uttalat den. Ingenting var naturligare, än tillämpningen af en allmän sats, framkallad af dagen och stunden, på Afd. sjelf. Och jag må tillägga det, att just här vid en årsfest, der Afd. såg bland sig sig kamrater från alla fraktioner av Universitetet och hvilken fest just räknar som ett af sina egentliga syftemål det att förbrödra Afd. med den öfriga corpsen, just här och icke på nationsmötena var det rätta forum för en fråga, som uteslutande rörde Afd:s förhållande till andra Afdelningar. Sedan likväl en af Afd:s medlemmar skriftligen bestridit både tillvaron af en separation och lämpligheten af dess omordande på en årsfest, utber jag mig att här få anföra några ord om både det ena och det andra.
4 Till en början bör jag anmärka, att jag aldrig nytjat ordet separatism, utan sagt, att Afd. någongång glömt|2||64| att den äger sin betydelse såsom del af en corps. Separation betyder en medveten och afsigtlig söndring af en del från det hela. Då jag sagt att Afd. glömt sin egenskap af underordnad del, har jag dermed ej velat lägga Afd. till last, att den skulle, medvetet och afsigtligt hafva lösryckt sig från den öfriga corpsen. Tvärtom är det just glömskans natur att icke vara afsigtlig. Men hvar och en vet att glömska under vissa förhållanden kan vara ett stort fel, och från detta fel kan och vill jag icke fritaga Afd.
5 Nej, MM. HH.Mina Herrar jag har ej varnat för den separation, som särskiljer sig i kläder, som afsöndrar sig i umgänge, som afhåller cives från sångmöten och öfriga akademiska samqväm. Jag har ej nog imiterat riddaren af la Mancha för att fäkta mot väderqvarnar och bestrida företeelser, hvilka antingen alls icke finnas eller, der de finnas, lätteligen kunna förklaras som rent af tillfälliga. När derföre förf. af uppsatsen om den Österb. Separatismen försvarar Afd. mot sådana supponerade beskyllningar, går hans försvar paralelt med anfallet, och så villig jag är att berömligen erkänna hans värma för Afd:s heder och hvad han anser rätt vara, nödgas jag bekänna, att hans försvar är förfeladt af det enkla skäl, att han från början misstagit sig om hela materia disputandi.
6 Jag upprepar det MM. HH.Mina Herrar, det är ingen afsigtlig separatism, det är en glömska jag anmärkt hos er och oss alla. Det är begäret att stå högst och främst der vi icke förtjena det, det är skrytet med våra anor och framförallt är det glömskan af huru litet vi äro dem värdiga. Äfven den generation, som nu är, har haft sina perioder af dvala och lif, men jag dömer icke efter den allena. Jag har på ganska nära håll sett tre generationer Österbottningar komma och gå. Jag har sett tider – såsom exempelvis 1837 före delningen – då Österb. Afd. varit så andeligen förfallen, samfundsandan så domnad, att aldrig Nylänningar och Borealer varit mera döda och bortkomna från det akademiska lifvet, än vi då. Men – och jag ber er märka|3||65| det, ty det förklarar min mening – jag har ännu icke sett den tid, då icke Östb. Afd., äfven under den djupaste vanmakt, trott sig vara förmer än alla andra afdelningar. Icke för ro skull hafva andra smickrat oss och förestafvat oss våra förfäders ära; vi hafva sjelfva tärt derpå såsom på ett outtömligt kapital och beropat oss derpå i tid och otid. Jag har sett Österbottningar under orgier och vilda slagsmål skryta af sitt namn. Än mer! Jag har sett dem nyktra, förståndiga och småleende lägga armarna i kors, icke göra ett strå för Afd. och likväl förhäfva sig öfver sitt Österbottniska namn. De hafva funnits, och de finnas i denna stund bland oss, som, utan att göra det ringaste för akademiska samfäldta sträfvanden, gerna förhåna och kriticera andras åtgöranden härutinnan så utom som inom Afd. Hand på hjertat, MM. HH., och låtom oss ärligt bekänna, att hvar och en af oss, åtminstone någongång, förgätet, att hvad studenten är, det är han ytterst genom sitt akademiska samlif, och, hvad Afd. är, det är den genom sin sjelfförwärfvade ställning öfver eller under univ:s öfriga afdelningar.
7 Den utaf er, kamrater, som har lust att förebrå mig, det jag underkänner Afd:s betydelse i förhållande till corpsen och ifrar för en ljum kosmopolitism, vill jag erinra, hvad jag engång yttrat i tal och tryck, att vi för att blifva goda medborgare måste börja med att vara goda Österbottningar. I vår egendomlighet som Ö:bottningar, rätt uppfattad, och i vårt samlif som sådana ligger vår styrka, vår statsborgerliga och akademiska uppfostran, vårt hopp att blifva och verka något när vi en dag gå ut att arbeta i vidsträcktare kretsar. Men läggera manvi denna egendomlighet i namnet, i traditionen, betrakta vi oss som en priviligierad kast och tro vi oss utan eget åtgörande stå på en utmärkt plats, fridlysta för allt tadel öfver vår håglöshet, vår oduglighet, så ligger i samma egendomlighet vår svaghet och vår yttersta vanmakt.|4||66|
8 I denna sanning och farhågan att den än framdeles kunde äga sin tillämpning på oss ber jag att I viljen söka anledningen till mina ord på årsfesten. Jag ber er äfven märka, att jag sagt, det dent ensidiga framhållandet af vår individualitet, utan att vara försvunnet, dock är i försvinnande. Det är min tro att så är; framtiden skall besanna eller wederlägga den. Jag bekänner uppriktigt att sednaste möte något rubbat denna tro, ty en ömtålighet som sätter sig upp mot hvarje tadel är sannerligen icke något godt tecken. Det vore mycket att tillägga om Afd:s nuvarande ställning; fåfängt villa vi neka att bland oss råder en synnerlig omtanke om egen beqvämlighet och en lika synnerlig oginhet att för Afd. något göra och för dess skull inkommodera sig. Men jag har i dessa hastigt och ofullständigt framkastade ord endast velat hålla mig till det omtvistade ämnet, den s. k. separatismen, och beder endast, att ni ej må misstyda en kamrats ord, som framkallats af hans öfvertygelse och uttalats vid ett tillfälle som han ansett både tillständigt och lämpligt.
9 Zachr. Topelius.
Kommentaari
Kommentar
Den 9 november 1845 höll Topelius i egenskap av tf. kurator tal på Österbottniska avdelningens årsfest. Talet, som inte är bevarat, ledde till ett genmäle av avdelningens sekreterare Carl Gustaf Borg, »Om den Österbottniska separatismen eller enstörigheten», en uppsats som upplästes vid nationens sammankomst den 11 november.
Av protokollet för den 11 november, antecknat av Borg, framgår att den »enstörighet» som Topelius omtalat på årsfesten väckt reaktioner: Om den finns och om man skall kunna hoppas på att den försvinner, bör den »göras till en fråga på Afdelningens möten, ej omtalas blott vid årsfesten, såsom hittills skett». Eftersom flertalet av avdelningens medlemmar ansåg att beskyllningen var ogrundad påminde Topelius om att då han omtalat denna enstörighet »hvilken han ansåg böra bevisas af hvars och ens inre, då detta blefve rådfrågadt» också hade framhållit att just denna, »blott den vore måttlig, utgjorde Österbottningarnes styrka.» Yttrandet framkallade en livlig diskussion och Topelius lovade att skriftligen bemöta Borgs uppsats och motivera sin ståndpunkt.
På följande möte den 18 november uppläste Topelius sin förklaring, och ställde därefter frågan om avdelningen ansåg sig sårad av yttrandet på årsfesten. Frågan besvarades nekande. Diskussionen visar emellertid på en tilltagande ideologisk klyfta mellan Topelius och avdelningen. Drygt två år senare, den 11 april 1848, avsade han sig kuratelet för nationen. Se »Till Österbottniska Afdelningen».
Förklaringen ingår som manuskript i Nationalbibliotekets Topeliussamling, 244.115.
Förklaring angående ett yttrande på årsfesten 1845.
1 Uppläst vid mötet den 18 Nov. 1845.
2 Mina Herrar Kamrater!
3 Wid sednaste årsfest har jag, med anledning af er vänskapsfulla skål till mig såsom t.f. Curator, tagit mig friheten erinra, huruledes denna fest var Afd:s första offentliga samqväm efter återföreningen, samt framställt den fråga, hvad vi genom föreningen vunnit. Jag har svarat, att vi vunnit massan, och sökt utreda, hvarutinnan detta kan betraktas som en vinst. Jag har anmärkt hvad som gör en massas styrka och hvad som gör dess svaghet. Jag har deraf gjort en tillämpning på Afd. och sagt, att den samverkande individualitet, hvilken bör charakterisera en Afd., rätt förstådd, utgör dess styrka, men, ensidigt framhållen, föranleder dess svaghet. Slutligen har jag anmärkt, att den ensidiga individualisering, hvilken någon gång kommit Afd. att glömma, det den endast har sin betydelse såsom del af en corps, mer och mer vore i försvinnande, jag har ansett denna erfarenhet glädjande och jag har offentligt uttalat den. Ingenting var naturligare, än tillämpningen af en allmän sats, framkallad af dagen och stunden, på Afd. sjelf. Och jag må tillägga det, att just här vid en årsfest, der Afd. såg bland sig sig kamrater från alla fraktioner av Universitetet och hvilken fest just räknar som ett af sina egentliga syftemål det att förbrödra Afd. med den öfriga corpsen, just här och icke på nationsmötena var det rätta forum för en fråga, som uteslutande rörde Afd:s förhållande till andra Afdelningar. Sedan likväl en af Afd:s medlemmar skriftligen bestridit både tillvaron af en separation och lämpligheten af dess omordande på en årsfest, utber jag mig att här få anföra några ord om både det ena och det andra.
4 Till en början bör jag anmärka, att jag aldrig nytjat ordet separatism, utan sagt, att Afd. någongång glömt|2||64| att den äger sin betydelse såsom del af en corps. Separation betyder en medveten och afsigtlig söndring af en del från det hela. Då jag sagt att Afd. glömt sin egenskap af underordnad del, har jag dermed ej velat lägga Afd. till last, att den skulle, medvetet och afsigtligt hafva lösryckt sig från den öfriga corpsen. Tvärtom är det just glömskans natur att icke vara afsigtlig. Men hvar och en vet att glömska under vissa förhållanden kan vara ett stort fel, och från detta fel kan och vill jag icke fritaga Afd.
5 Nej, MM. HH.Mina Herrar jag har ej varnat för den separation, som särskiljer sig i kläder, som afsöndrar sig i umgänge, som afhåller cives från sångmöten och öfriga akademiska samqväm. Jag har ej nog imiterat riddaren af la Mancha för att fäkta mot väderqvarnar och bestrida företeelser, hvilka antingen alls icke finnas eller, der de finnas, lätteligen kunna förklaras som rent af tillfälliga. När derföre förf. af uppsatsen om den Österb. Separatismen försvarar Afd. mot sådana supponerade beskyllningar, går hans försvar paralelt med anfallet, och så villig jag är att berömligen erkänna hans värma för Afd:s heder och hvad han anser rätt vara, nödgas jag bekänna, att hans försvar är förfeladt af det enkla skäl, att han från början misstagit sig om hela materia disputandi.
6 Jag upprepar det MM. HH.Mina Herrar, det är ingen afsigtlig separatism, det är en glömska jag anmärkt hos er och oss alla. Det är begäret att stå högst och främst der vi icke förtjena det, det är skrytet med våra anor och framförallt är det glömskan af huru litet vi äro dem värdiga. Äfven den generation, som nu är, har haft sina perioder af dvala och lif, men jag dömer icke efter den allena. Jag har på ganska nära håll sett tre generationer Österbottningar komma och gå. Jag har sett tider – såsom exempelvis 1837 före delningen – då Österb. Afd. varit så andeligen förfallen, samfundsandan så domnad, att aldrig Nylänningar och Borealer varit mera döda och bortkomna från det akademiska lifvet, än vi då. Men – och jag ber er märka|3||65| det, ty det förklarar min mening – jag har ännu icke sett den tid, då icke Östb. Afd., äfven under den djupaste vanmakt, trott sig vara förmer än alla andra afdelningar. Icke för ro skull hafva andra smickrat oss och förestafvat oss våra förfäders ära; vi hafva sjelfva tärt derpå såsom på ett outtömligt kapital och beropat oss derpå i tid och otid. Jag har sett Österbottningar under orgier och vilda slagsmål skryta af sitt namn. Än mer! Jag har sett dem nyktra, förståndiga och småleende lägga armarna i kors, icke göra ett strå för Afd. och likväl förhäfva sig öfver sitt Österbottniska namn. De hafva funnits, och de finnas i denna stund bland oss, som, utan att göra det ringaste för akademiska samfäldta sträfvanden, gerna förhåna och kriticera andras åtgöranden härutinnan så utom som inom Afd. Hand på hjertat, MM. HH., och låtom oss ärligt bekänna, att hvar och en af oss, åtminstone någongång, förgätet, att hvad studenten är, det är han ytterst genom sitt akademiska samlif, och, hvad Afd. är, det är den genom sin sjelfförwärfvade ställning öfver eller under univ:s öfriga afdelningar.
7 Den utaf er, kamrater, som har lust att förebrå mig, det jag underkänner Afd:s betydelse i förhållande till corpsen och ifrar för en ljum kosmopolitism, vill jag erinra, hvad jag engång yttrat i tal och tryck, att vi för att blifva goda medborgare måste börja med att vara goda Österbottningar. I vår egendomlighet som Ö:bottningar, rätt uppfattad, och i vårt samlif som sådana ligger vår styrka, vår statsborgerliga och akademiska uppfostran, vårt hopp att blifva och verka något när vi en dag gå ut att arbeta i vidsträcktare kretsar. Men läggera manvi denna egendomlighet i namnet, i traditionen, betrakta vi oss som en priviligierad kast och tro vi oss utan eget åtgörande stå på en utmärkt plats, fridlysta för allt tadel öfver vår håglöshet, vår oduglighet, så ligger i samma egendomlighet vår svaghet och vår yttersta vanmakt.|4||66|
8 I denna sanning och farhågan att den än framdeles kunde äga sin tillämpning på oss ber jag att I viljen söka anledningen till mina ord på årsfesten. Jag ber er äfven märka, att jag sagt, det dent ensidiga framhållandet af vår individualitet, utan att vara försvunnet, dock är i försvinnande. Det är min tro att så är; framtiden skall besanna eller wederlägga den. Jag bekänner uppriktigt att sednaste möte något rubbat denna tro, ty en ömtålighet som sätter sig upp mot hvarje tadel är sannerligen icke något godt tecken. Det vore mycket att tillägga om Afd:s nuvarande ställning; fåfängt villa vi neka att bland oss råder en synnerlig omtanke om egen beqvämlighet och en lika synnerlig oginhet att för Afd. något göra och för dess skull inkommodera sig. Men jag har i dessa hastigt och ofullständigt framkastade ord endast velat hålla mig till det omtvistade ämnet, den s. k. separatismen, och beder endast, att ni ej må misstyda en kamrats ord, som framkallats af hans öfvertygelse och uttalats vid ett tillfälle som han ansett både tillständigt och lämpligt.
9 Zachr. Topelius.