Femte berättelsen. Hexan

[125] |283|

Fältskärns femte berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

1 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, kusin, nej,konsekvensändrat/normaliserat förklarade gamla mormor med den egna bestämda tonen, som klädde henne så väl och som kunde vara så amper, när det gällde rena allvaret – men här var det skämt, ty den gamla kunde aldrig förmå sig att anse fältskärns berättelser för allvar – konsekvensändrat/normaliseratnej kusin, kom aldrig och påstå, att äldre Bertelsköld blifvit hvad han kunnat blifva och anständigtvis bort. Jag frågar: är det rätt? Han var en förhoppningsfull yngling, när vi först träffade honom i slaget vid Breitenfeld; något vek, något blyg, det tillkom hans ålder, för resten ömsint, hygglig och rask, jag medger det, men alldeles inte vild. Hvem hade kunnat tro, att af honom skulle bli en sådan hård krabat, ja rent af en omenniska, som er general Bertelsköld? Det är oförsvarligt, kusin, och jag får säga, att om ni låter Bernhard Bertelsköld, som ännu är ung och beskedlig, med tiden blifva en dylik som far hans, så vill jag platt inte mera veta af honom, nej se det bryr jag mig inte om.konsekvensändrat/normaliserat

2 Vid dessa ord hade gamla mormor blifvit en smula varm – hon blef så lätt varm för allt hvad hon ansåg vara sannt och rätt här i verlden – och det hade alltid den följd, att ungdomen rundtomkring teg stilla som muren, ty gumman hade respekt med sig, så hjertinnerligt god hon än var. Anne Sofi fortfor att rensa lingon|126| med en min, som hade hon suttit i kyrkan; kanske var det, för det att hennes fästman var bortrest på hösten till Lübeck att köpa krimskrams. Kusin Svanholm framtog betänksamt sin dosa med Köpenhamns-pickanell, och kusin Svenonius hade fått tag i ett qvartark papper, hvaraf han vek tuppar och kryddlådor åt barnen.

3 –konsekvensändrat/normaliserat Min goda kusin,konsekvensändrat/normaliserat genmälde fältskärn ganska saktmodigt – konsekvensändrat/normaliserattillåt mig att göra den frågan: huru anser kusin, att hjelten i en roman bör sluta sin lefnad?konsekvensändrat/normaliserat

4 –konsekvensändrat/normaliserat Romaner och komedier böra sluta med giftermål, det är ett anständigt och hederligt slut, och dertill på köpet glädjande för åhöraren att veta sina vänner vara i behåll, sedan de godt och väl fått hvad de ville. Allt hvad der|284|utöfver berättas är onödigt och kunde vara osagdt; ja, jag medger, att man väl tål vid något litet tillägg, såsom t. ex. att det unga paret efter många herrans år sitter omgifvet af barn och barnabarn hela stugan full. Men sorgliga slut på böcker äro ett oting, som borde förbjudas af censuren. Huru en romanhjelte skall sluta? Jo, som jag nyss sade kusin, han skall sluta som äkta man.konsekvensändrat/normaliserat

5 –konsekvensändrat/normaliserat Kusin kan ha deri ganska rätt; en verklig romanhjelte gör klokt uti att sluta på det sättet. Men mina Bertelsköldar, förlåt mig det, kusin, äro inga romanhjeltar efter Lafontaines mönster; det vore mycket bekymmersamt för mig, som gerna önskar uppfostra dem till menniskor af samma sort som vi andra dödliga. Och det så mycket mer, som de ha liksom en snäf af historisk anstrykning. Var god och tänk litet tillbaka på äldre Bertelsköld. Redan från första början grodde hos honom ärelystnadens frö, och det fröet hade en ypperlig jordmån på trettiåra krigets blodiga mark. Men ärelystnaden bär inom sig fröet till egoism, och om dessa frön få hejdlöst mogna under inflytandet af ständiga hårda|127| strider, der merendels hvar och en är sig sjelf närmast, så blir resultatet deraf en karakter sådan som Gustaf Bertelskölds. Säg icke, att denna karakter är sig sjelf otrogen; tvärtom, den är trognare, än både kusin och jag hade önskat. Kusin tyckes tro mig ha rättighet att tillyxa mina hjeltar sådana jag behagar, ungefär som Anne Sofi roar sig att af samma deg baka stundom bullar och stundom kringlorkonsekvensändrat/normaliserat ....

6 Anne Sofi ryckte fältskärn i rocken, ty hon såg, att mormor icke tyckte om denna jemförelse.

7 –konsekvensändrat/normaliserat Ja ja,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Bäcken mildrande, –konsekvensändrat/normaliserat jag vet alltför väl, att kusin gör skillnad mellan bullar och menniskolynnen. Men den första pligten för en berättare är att vara sannfärdig, nemligen så, att han mäter sina skildringar med den inre sanningens måttstock; och så har han ingalunda frihet att låta en menniska blifva annat än hvad hon måste blifva, nemligen en produkt af naturens anlag och lifvets inflytanden. Nu är det väl troligt, att om Bertel blifvit uppfostrad hos Storkyro bondekungen, hans morfar, i stället för att skickas till Stockholm i sällskap med de adlige junkrarne och derifrån ut i kriget; ja till och med om han i mannaåren fått sitta stilla i huslig trefnad på Majniemi, så hade de mildare anlagen af hans lynne fått rådrum att utvecklas, i stället för den hårdhjertade ärelystnaden, och han hade då blifvit en annan, än han blef. Men derom kan endast sägas, att hade icke om varit, så hade käringen ... ja ja, tyck ej illa vara, kusin, så är det verkligen. Tag dertill i beräkning hvad en ständig medgång inverkar på en karakter, som icke från början har en motvigt i nog fasta grundsatser, och ni skall finna, att jag har rätt.konsekvensändrat/normaliserat

|285|

8 –konsekvensändrat/normaliserat Äldre Bertelsköld må nu vara som han är,konsekvensändrat/normaliserat återtog gamla mormor, som blott till hälften gaf med sig,|128| –konsekvensändrat/normaliserat men lofva mig att icke på samma sätt göra af den unge Bernhard en hårdhjertad despot. Det skulle göra mig ondt om gossen; han är litet lätt kanhända, men så mycket jag kan finna, af hjertat god, ja mycket bättre än hans far.konsekvensändrat/normaliserat

9 –konsekvensändrat/normaliserat Jag lofvar ej mer, än jag kan hålla,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Bäcken eftertänksamt. –konsekvensändrat/normaliserat Kusin påminner sig, att en mors välsignelse och en morfars förbannelse kämpa om slägten Bertelskölds öden; det kommer an på, hvilken af dem får öfverhand. Vi stadnade sist vid den tid, då generalen Bertelsköld utspelt sin lefnads roll. Hans son Bernhard var vid den tiden ännu ganska ung, vid pass aderton år; och att vid aderton år blifva faderlös och komma i besittning af ofantliga egodelar, helst i en orolig tid, har stora faror och frestelser. Ty lyckan är alltid sådan, att ger hon mycket, så kräfver hon än mera tillbaka, och ni mins, att högmod och ärelystnad voro bestämda att hos Bertelsköldarne utgöra deras lyckas ständiga fiende.konsekvensändrat/normaliserat

10 –konsekvensändrat/normaliserat Rex regi rebellisspråk: latin, rättare: in regemspråk: latin,konsekvensändrat/normaliserat inföll Svenonius med djupsinnig min.

11 –konsekvensändrat/normaliserat Sådant pjunk kan jag ej tåla,konsekvensändrat/normaliserat inföll i sin tur kapten Svanholm, hvars martialiska uppsyn redan länge röjt förargelse och otålighet. –konsekvensändrat/normaliserat Rexspråk: latin hit och rexspråk: latin dit, hvad tunnor tusan, skall man bena en tapper soldats själ, som man benar en sill! Låt Bertelsköldarne vara hvad vår Herre skapat dem till, en smula stolta kanhända, hvad d–n gör det? Hufvudsaken är, att de äro dugtigt folk, ena h–s bussar, som klappa fienden brun och blå, så att det gör svenska och finska namnet heder. Jag mins ännu vid Karstula, när vi rätt kommit oss in i eldenkonsekvensändrat/normaliserat ....

12 – ...konsekvensändrat/normaliserat Så var bror glad att komma väl derifrån,konsekvensändrat/normaliserat afbröt honom den obeveklige Svenonius.

|129|

13 Kaptenens buskbeväxta läppar öppnades till ett svar, som väl icke blifvit ett af de mildaste, derest ej gamla mormor skyndat sig att förekomma ovädret. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är säker uppå,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat att kusin Bäck denna gång har mycket annat att berätta, än blott om Bertelsköldarne. Vi äro fredligt och borgerligt folk, vi hålla icke i längden ut med de förnäma och deras krigsbuller. Jag längtar att höra något om den lustige Larsson och hans beskedliga fru, som vi ej på länge hört af; jag hoppas de lefva och äro vid helsan.konsekvensändrat/normaliserat

14 –konsekvensändrat/normaliserat Och jag,konsekvensändrat/normaliserat utropade Anne Sofi, –konsekvensändrat/normaliserat vill gerna höra något mera om den lilla Greta på Majniemi. Är hon verkligen så svag för Bernhard Bertelsköld, som man har skäl att tro, så beklagar jag henne. Att älska en sådan fjärilgrefve – nej dåkonsekvensändrat/normaliserat ... Anne Sofi teg.

|286|

15 – ...konsekvensändrat/normaliserat Då föredrar jag en hygglig ung man af borgerskapet, ville du säga,konsekvensändrat/normaliserat inföll fältskärn. –konsekvensändrat/normaliserat Ja godt och väl,konsekvensändrat/normaliserat tillade han i allvarsammare ton, –konsekvensändrat/normaliserat jag hatar icke adeln, och beviset derpå är, att jag så ofta indrar den i mina berättelser, enkannerligen derföre att dess historia är så nära inflätad i hela landets, och aldrig annars så mycket som på sextonhundratalet. Ja jag vill påstå, att adeln på den tiden, åtminstone i Sverige och Finland, var det virke, hvaraf man byggde historien. Men eftersom både börd och lefnadserfarenhet ha ingifvit mig lika mycken vänskap för de ofrälse stånden, så måste jag tillstå, att man gör illa, om man låter dem i historien bortskymmas af de förnäma. Tänk t. ex. derpå, att största delen af vår anseddaste medelklass nu för tiden i Finland leder sin härkomst från män, som arbetat sig fram till heder och namn under sextonhundratalet och början af det sjuttonde; ja, jag tror att ingen ens af de lärde herrarne vid akademien skall slå mig på fingrarna, om jag bekän|130|ner, att finska historien alltsedan stora ofreden tagit sitt mesta virke ur denna ofrälse medelklass. Derförekonsekvensändrat/normaliserat – och fältskärn vände sig till mormor – konsekvensändrat/normaliseratfår kusin vänligen ursäkta, att, medan vi ännu befinna oss på sextonhundratalet, jag likasom har en liten förkärlek för adeln, deri att jag låter den stå mera fram i taflornas förgrund. När vi en gång, om vår Herre ger helsan, byltat igenom seklerna så långt som till sjuttonhundratalet, lärer förhållandet blifva omvändt. Åtminstone har det alltid synts mig, som skulle de finska prest- och köpmannaslägterna ha sin egen lilla och märkeliga historia för sig – märkelig just derföre, att den i långa och starka trådar väfver tillsamman en ny borgerlig aristokrati.konsekvensändrat/normaliserat

16 –konsekvensändrat/normaliserat Kusin talar i gåtor.konsekvensändrat/normaliserat

17 –konsekvensändrat/normaliserat Framtiden talar alltid i gåtor. Betänk, att vi ännu stå midt i sextonhundratalet.konsekvensändrat/normaliserat

18 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad har kusin ännu att berätta derom?konsekvensändrat/normaliserat

19 –konsekvensändrat/normaliserat Oändeligt mycket, och likväl oändeligt litet, i jemförelse med detta århundrades rikedom på ämnen af största intresse för minnet och eftertanken. Vi lefva nu i ordnade och upplysta tider, när alla förhållanden gå sin regelbundna gång, på vägar, dem samhället noga utstakat, när lagens herravälde är erkändt af alla och fördomarna, om än i tysthet verksamma, icke mera träda med trotsig panna midt i Guds ljusa dager, hotande med svärdet och bålet dem, som ej afsvärja till deras förmån sin öfvertygelse. Det kan vara nyttigt och godt att en gång blicka in i det innersta af en annan tid, när åtskilligt var bättre, men, sanningen att säga, ännu mycket mera var sämre beställdt än nu.konsekvensändrat/normaliserat

|287|

20 –konsekvensändrat/normaliserat Det är ej möjligt, kusin. Den gamla, goda tiden var mycket bättre än våra dagar.konsekvensändrat/normaliserat

21 –konsekvensändrat/normaliserat Vi få se. Nu vill jag börja min femte berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

|131|

Hexan.konsekvensändrat/normaliserat

1. Kung Carls jagt.original: Jagt. (källa för ändring: 1883)

22 Åter ha tretton år förgått, sedan vi sednast sågo Carl X Gustaf på sin lyckas höjd och grefve Gustaf Bertelsköld begrafven i Bältens vågor. Borta är det skimrande bländverket af Pfaltzer-konungens krigiska storhet; lyckan hade på sistone öfvergifvit sin trotsiga gunstling; ingen kula hade förkortat hans äfventyrliga krigarebana; den tysta döden på sjukbädden hade öfverraskat honom midt under nya vidtutseende planer att befästa herraväldet i norden; – han föll som ett svärd, afbrutet i slidan, ett ögonblick innan man väntade att på nytt se det ljunga öfver fiendens hufvuden. Och efter de stora segrarna, köpta med folkets blod, efter de glänsande eröfringarna, vunna med så otroliga ansträngningar, återtog tröttheten sin rätt – statens nerver domnade af matthet, dess tillgångar, alltför hårdt anlitade, syntes nära att försina, och de förvildade åkerfälten, de öde och utfattiga byarna, de tömda offentliga kassorna, allt syntes anklaga Carl Gustafs omättliga krigslystnad för en begynnande allmän ruin.

23 Sverige i dess europeiska betydelse såsom en makt af första ordningen var en småväxt yngling, iklädd en jättes rustning och stolt öfver en jättes bragder. Ynglingen hade lefvat för fort, hans krafter syntes uttömda, och rustningen tyngde honom tidtals till jorden. Men|132| segrarnas minne är ett stort arf; när ett folk bär inom sitt bröst den stolta sjelfkänslan att vara ett af jordens yppersta och tappraste, så förgäter det för en tid sitt rinnande blod, sin förslösade märg, dess muskler behålla sin spänstighet, dess hand förblir orubbeligt knuten kring fästet af segerns svärd, och det dör icke – det lefver ännu, kämpar ännu, segrar ännu – det har ännu att hoppas en framtid af ära, uppvuxen ur en forntid af glans.

24 Det är makten och storheten af en idé, som hålla ett folk upprätt.

25 Men det materiella underlaget – kroppen, som tjenar till verktyg för denna stora själ – måste vårdas och skonas. Utan Carl XI skulle, långt förrän Pultava, ett slagfält blifvit den svenska storhetens graf och minnesvård. Må vara att denne konung var långtifrån en så vis statsman, som man före|288|ställt sig – att han, i motsats mot hjelten och äfventyraren, hans fader, satte idéernas makt för lågt och den statsekonomiska vinningen för högt: det var dock genom honom som Sverige ännu femtio år efter Carl X:s död tyngde starkt i Europas vågskål. Hans reduktion förberedde Östersjöprovinsernas fall, säger Fryxell; ja väl, men hans inre lagstiftning utvecklade nya och rika hjelpkällor, tillräckliga för hundrade år, derest icke sonen dem slösat på tjugu.

26 När Carl X Gustaf föll, som träffad af en ljungeld, på hälften af sin bana, såg sig Sverige om efter en konung och fann, att dess krona bars af ett barn om fyra år. Tolf års regering af förmyndare var ingen lycklig tid; det skulle vara lugnets tid efter stormarna, hvilans tid efter strider och blodförluster; det blef i stället en tid af de storas split och de smås förtryck, af den enskilda vinningens plundringar och det allmänna bästas åsidosättande. Adeln syntes nära att uppnå det mål,|133| för hvilket den arbetat under Christina och som Carl Gustaf stäfjat, men icke tillintetgjort. Sverige var en oligarki, ett fåmannavälde, der några få af de stora slägterna ensamma sögo statens yppersta must.

27 Finland hade blödt i de stora utländska krigen; Karelen var härjadt och stora sträckor öde sedan 1656. Allt var i vanmakt, allt utom folkets tåliga mod. De några åren af Pehr Brahes förvaltning hade slocknat, förgått som en dager af blå himmel mellan de mörka skyar. Knappt var han borta, innan oredorna åter begynte. En del af adeln förtärde utom landet sina stora förläningars skatter; en annan del huserade hemma likt den vilde jägarens ridt i den stormiga höstnatten. Fogdarne utpressade bondens sista skärf; vrånghet stafvade lagens domar; råhetens oljud förnummos i sjelfva kyrkorna; medan dogmerna i sin fanatism hade störtat Terserus från biskopsstolen, reste vidskepelsen sitt hufvud högre än någonsin; de hemska vanvettiga hexprocesserna grasserade som en farsot i alla sinnen och domsalar. Men genom dessa mörka tider glimmade likväl två oförgängliga ljus, dessa tiders evärdeliga ära och gryningen af en bättre framtid: den finska bibeln och det finska universitetet.

28 O huru efterlängtad var han ej då, den unge konungen Carl XI, som nu skulle fatta regeringens tyglar, hvilka – säger en utmärkt författare – härtills hade »släpats i smutsen»konsekvensändrat/normaliserat! Många tusende ögon sågo upp till honom i tidernas betryck såsom till en engel i nöden. Han var ung, och ungdomen har alltid ett hjerta. Så kunde man hoppas af honom ett hjerta för landets nöd.

29 Vår berättelse dröjer en stund vid de dagar, då han första gången, ännu omyndig, trädde på Finlands jord. Väl icke egentligen på Finlands, ty den jorden var då|134| mera svensk än finsk. Men en sednare tid har kallat den finsk, |289|och naturen, som ställt dessa trakter likt utposter vid landets yttersta gränser i vester, har varit af samma tanke.

30 Hafvet har många döttrar vid Finlands kuster, många trotsiga sköldmör, som bjuda åt vågen sin barm af granit – många älskliga barn i gröna drägter af gungande björk och al. Men störst bland dem alla är den klippfasta jungfrun längst i sydvest, de tre hafvens dotter, det grönskande Åland.

31 Bottenhafvets fjerran vågor storma med nordan emot dess strand; sydostvinden jagar Finska vikens böljor emot dess klippor, och sunnan kastar hela Östersjöns väldiga vattenmassor i skum mot dess kust, medan en fjärd af den sistnämnda, Ålands eget haf, med sommarens vestan försöker sin kraft mot dess obevekliga murar af granit.

32 Åland räknar mer än 80 bebodda öar, utom otaliga klippor och obebodda skär, der stundom ankrar fiskarens båt och den ensamma svanen utbreder sina hvita vingar om våren. Jorden är ofta hård och karg; klippan ger intet bröd, sanden intet bete, men hafvet är desto gifmildare, och på dessa stränder bor ett härdadt folk af sjömän och fiskare.

33 Midt i denna grupp af öar och holmar höjer sig »fasta Åland» med sina kyrkor och byar för seglarens syn. Vid tiden för vår berättelse var det mindre befolkadt och mindre odladt än nu. Täta skogar, dem yxan ej vågade vidröra, utbredde sig öfver större delen af ön, och i dessa skogar betade nordens ädlaste högdjur, elgen. Ty större delen af ön lydde under Kastelholms kungsgård, hvars ruiner ännu i dag spegla sig i en smal vik af sjön, och dess skogar voro fridlysta jagtmarker, der|135| ingen annan än slottets beherrskare eller konungen egde rätt att jaga. Så stränga voro jagtlagarna, att enligt sjelfve den milde konung Gustaf Adolfs stadga af d. 2 Aug. 1620, »den, som å Åland något elgdjur nedsloge, skulle straffas till lifvet»konsekvensändrat/normaliserat, men derest han af synnerlig gunst benådades, skulle allt hans gods vara förverkadt till kronan och han sjelf försändas till Ingermanland, »utan hopp och förlossning för hela sin lifstid»konsekvensändrat/normaliserat. Denna stadga har veterligen aldrig blifvit tillämpad i hela dess stränghet, men landsförvisning, gatlopp och fästningsarbete ha blifvit ådömda för elgars fällande. Nyare tider ha fallit i motsatta fel. Det ädla, det sköna djuret har utan allt skydd blifvit barbariskt förföljdt och snart totalt utrotadt af jägarens kula.

34 När man, kommande från Åbo, passerar först Skiftet, sedan Delet, lemnande Bomarsunds fästning till höger samt Lumparland och Lemland till venster, inkommer man i en bred, sedan smalnande vik, på hvars inre strand man ser den spetsiga, korsprydda tornspiran af Sunds kyrka, den största på Åland, samt icke långt derifrån Kastelholms ruiner. Den 31 Aug. |290|år 1671 var hela denna nejd i den lifligaste rörelse, ty man väntade ingen ringare gäst, än konung Carl XI sjelf, åtföljd af prinsessorna och större delen af hofvet. Lyckliga lott att komma som han, en konung till sitt folk, högt älskad och efterlängtad, innan han ännu var sedd, innan han ännu var känd! Men Sveriges och Finlands framtid kommo med honom; detta var nog.

35 Dagen hade varit stormig och regnig; elementerna kurtisera icke de höge på jorden. Men mot aftonen klarnade himlen, stormen aftog, böljorna gingo fredligt till hvila, och qvällens rodnad färgade vikar och sund i en skimrande glans. Åländningarne, de, som hade något|136| att skörda, hade försummat sin skörd, fiskaren hade glömt sina nät, vallhjonet sina hjordar. Alla strömmade ned till stranden, för att invänta konungen, ty redan två eller tre dagar förut hade en del af hofvets betjening anländt för att beställa rum och förnödenheter för de kungliga, dels på Sunds prestgård, dels hos fogden, som bebodde en nyare byggnad af trä vid sidan af det redan förfallna slottet, – dels äfven i några af de största och bäst försedda bondgårdarna.

36 Inemot klockan fem på eftermiddagen såg man från yttersta kusten den stolta, kungliga fregatten Iris majestätiskt klyfva den salta vågen och, styrd af nejdens erfarnaste lotsar, försigtigt närma sig viken vid Sund. Tvenne täcka speljakter, Kastor och Pollux kallade, enkom byggda för kungens nöje – ty Carl XI var i sin ungdom en djerf seglare, likasom han var en oförvägen ryttare – loverade i koketta bugter än vid fören, än vid sidan af fregatten, som förde blott smärre segel, för att icke äfventyra en förhastad bekantskap med Ålands grund. Mången anade, att konungen sjelf befann sig på en af jakterna och lemnat åt damer och rädde hofjunkare fregattens tryggare däck; men så var det ej, ehuru lusten ej fattades. Ty konungens guvernör, den styfve pedanten Krister Horn, hade medföljt på tåget af undersåteligt nit, och den unge monarken, ehuru otåligt han fördrog den besvärliga uppsigten, hade gifvit vika för Horns pligtskyldiga anhållan, det hans majestät måtte under stormen bevara sin dyra person om bord på fregatten.

37 Klockan 7 på aftonen kastade Iris ankar ute på den glimmande fjärden, och de kungliga, jemte hofvet, embarkerade dels på de mera grundgående jakterna, dels i slupar, för att närma sig stranden. Ett omäteligt jubel från hela den talrika folkskaran helsade konungens ankomst på Ålands jord.

|137|

38 Från det ställe, der man landsteg, var vid pass en åttondedels mil till prestgården. Emedan marken var uppblött af regnet, kunde de höge gästerna ej gå till fots, och vagnar funnos inga andra på Åland, än tunga fyrhjuliga bondvagnar. Hvad skulle man göra? För konungen, drottningen och de förnämsta bland hofdamerna funnos ridhästar i beredskap, enkom ditförda |291|från Stockholm; men de flesta öfriga af hofvets fina herrar och damer hade att välja mellan två onda ting: antingen att promenera i slasket eller att uppstiga på ryggen af feta bondkampar, betäckta med hemväfda ylletäcken. Några valde det ena, några det andra; der var både löje och förtret, men allt detta roade konungen mycket.

39 Tilläggom det, att vägen ända till prestgården var beströdd med enris och friska björklöf, hvilka spredo en behagelig doft i aftonens svalka.

40 Så framskred det lysande tåget, hvilket, betjeningen inberäknad, säkert uppgick till omkring hundra personer. Här såg man den unge konungen med hans långa, vackra och lockiga hår, hans små, lifliga ögon, hans elghudskyller, hans stora huggvärja och mera pojkaktiga, än kungliga hållning; enkedrottningen Hedvig Eleonora med den knubbiga växten och det borgerliga utseendet; prinsessan Juliana, konungens sköna, sedan så förtretligt ryktbara kusin, då endast nitton år och i mängdens ögon blifvande drottning af Sverige. Der såg man hennes medtäflarinna i skönhet, Stina Wrangel, hoffröken hos drottningen; der såg man riksråderna Krister Horn och Johan Gyllenstjerna, sinsemellan politiska fiender och rivaler om makten; der såg man stallmästaren Mårten Reutercrantz, hofjunkaren Gustaf Gyllenstjerna och månge bland konungens yngre stallbröder, fjärilar, som redan begynte att svärma i skenet af den uppgående solen.|138| Med undantag af konungen sjelf, hvars drägt var den enklaste af alla, visade sig största delen af hans svit i den slösande prakt, som utmärkte förmyndaretiden – denna tid, som nu var en sol i sin nedgång och ännu icke blifvit reformerad af Carl XI:s stränga sparsamhet.

41 Folkmassorna hade vid landstigningen sjelfmant bildat en haj, der man såg hoftjenarne fjeskande skynda förut, än för att näpsande visa tillbaka en närgången pojke, som trillade i fötterna, än för att nedtysta en alltför pratsam gumma, som högljudt utskrek sin förundran öfver den aldrig här sedda prakten. Genom denna haj passerade nu de kungliga jemte hofvet – konungen helsande åt alla sidor – de höga damerna glada att väl ha kommit i land undan hafvets stormar – de unge adelsmännen stolt och vårdslöst blickande omkring sig på folkhopen, i det de här och der nedläto sig att nicka åt de vackraste bondflickorna.

42 Hufvudet högre än alla de öfriga, gick i konungens svit en bildskön ädling af omkring trettio år. Enligt den tidens sed flöt det långa, svarta håret i lockar kring hans skuldror – ett mode, som förebådade de just då uppkommande allongeperukerne. Hans drag voro manligt ädla, snarare veka, än trotsigt befallande; en blick från hans mörka ögon genomilade folkskaran |292|med ett eget uttryck af mildhet och behag. En vid reskappa omslöt hans skuldror och hindrade att urskilja, om drägten var civil eller militär; en hatt med breda skyggen, uppfästad med en agraff af juveler, beskuggade en del af ansigtet och de svarta lockarna.

43 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, se på den!konsekvensändrat/normaliserat utropade temligen högt en af de närmast stående bondflickorna, en liten älskelig tös, som af nyfikenhet uppspärrade de klara, blå ögonen. –konsekvensändrat/normaliserat Vet du hvad, Greta, den der är visst kungen sjelf – ty så skall en kung se ut.konsekvensändrat/normaliserat

|139|

44 –konsekvensändrat/normaliserat Huru kan du veta det, Lisa?konsekvensändrat/normaliserat svarade hennes granne, en annan blomstrande, mörklockig flicka, strålande af helsa och oskuld i det öppna glada ansigtet. Aldrig i verlden har du sett en konung förut.konsekvensändrat/normaliserat

45 –konsekvensändrat/normaliserat Liksom jag intet visste det ändå!konsekvensändrat/normaliserat återtog den första med naivt sjelfförtroende. –konsekvensändrat/normaliserat Hög som en tall, vacker som en vårmorgon och mild lik en sommarqväll – så skall en kung se ut; det har jag hört af hönsgumman på prestgården; hon har i sin ungdom varit vid hofvet och vallat drottning Kerstins kycklingar.konsekvensändrat/normaliserat

46 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det som töserna prata?konsekvensändrat/normaliserat snäste en rödblommig fiskaregumma, som infunnit sig i hopen med färska flundror i sin kasse, i hopp att få kungligt betaldt. –konsekvensändrat/normaliserat Begriper ni inte det, att kungen går der långt framföre – han med det förnäma, majestätiska utseendetkonsekvensändrat/normaliserat – och dervid pekade hon på Krister Horn.

47 –konsekvensändrat/normaliserat Kors att se så gammal ut och vara bara sexton årkonsekvensändrat/normaliserat – utropade Lisas granne med barnslig förundran.

48 –konsekvensändrat/normaliserat Än sen då?konsekvensändrat/normaliserat puttrade gumman. –konsekvensändrat/normaliserat Vore det underligt, om en kung hade rynkor i vaggan?konsekvensändrat/normaliserat

49 –konsekvensändrat/normaliserat Visst vore det underligt, mor,konsekvensändrat/normaliserat svarade flickan oskyldigt.

50 –konsekvensändrat/normaliserat Du talar, som du har förstånd till,konsekvensändrat/normaliserat återtog Krister Horns beundrerska myndigt, och derpå var det slut med flickornas invändningar.

51 Men en fjerde person hade, likasom de, med sina blickar följt den högväxta herren i kappan och den juvelprydda hatten, och hennes kinder färgades derunder ömsom röda som smultron, ömsom hvita som vintersnö. Det var unga prestmor från Saltvik, då kapell, hon, som hitkommit för marknadens skull och så fått vara med om det kungliga besöket. Hvem skulle i henne ha igenkänt den hårde mäster Adams milda dotter, Majniemis|140| vänaste blomma, hon som redan för sex år sedan räckt sin hand åt studenten Johannes, när han ändtligen, efter långa år af mödor och kathederkrig, hade kommit så långt som till en komministerbefattning borta i Ålands skär? Den, som hade sett henne den tiden, hade väl utan svårighet märkt, att hjertat sörjde en förlorad ungdomsdröm – men nu voro år förgångna, kinderna |293|hade återtagit sin fyllighet, hjerta och själ hade återvunnit den helsa, som är gudsfruktans och de redliga stridernas lön – allt var åter godt, det förflutna stod der som en skön dröm i dagern af ett aflägset fjerran – då plötsligt en anblick uppref hjertats läkta sår och kom dem att åter blöda, väl blott för ett ögonblick, men ack så djupt, så djupt. Ty den unga qvinnan hviskade knappast hörbart till sig sjelf: –konsekvensändrat/normaliserat det är han – det är Bernhard – Bernhard Bertelsköld! Och han såg mig icke! Han kände mig ej!konsekvensändrat/normaliserat

52 Men Bertelsköld fortsatte med det öfriga tåget sin väg till prestgården, der en måltid var dukad för konungen och de förnämste, så många som der fingo rum, medan de öfriga spridde sig enhvar till deras på förhand utsedda boningar. Det var ett krusande, man kan lita derpå. Redan vid stranden hade kyrkoherden med sin ända till marken nigande gumma mottagit de höga gästerna, och Krister Horn, han den fordne rumlaren, som nu blifvit så prudenteligt förnäm, såg noga till, att rangordningen följdes till punkt och pricka. Närmast efter de kungliga följde grefvar och friherrar, medan den lägre adeln knotande såg sig, nu som alltid, tillbakasatt genom de betitlades anspråk och inom sig svor att vid första tillfälle rycka makten ur de förhatliga händerna. Men den unge konungen fördrog med afsky och otålighet detta styfva ceremoniel. Han hade hoppats att här,|141| i naturens sköte, en gång få njuta af sin menskliga rätt att vara ung och fri; – detta hopp blef bedraget genom hans mors farhågor och hans guvernörs misstänksamma Argusblickar; – hvem undrar att konungen längtade efter den stund, då han finge på Ålands slätter »styra sjelf sin raska häst» – och, tillade i sina tankar den blifvande envåldsherrskaren: »styra sjelf mitt land – är det ej bäst?»

53 Följande dag, den 1 September, var väderleken åter elak; regnet störtade i strömmar; ingen af damerna och blott några af hofherrarne vågade sig utom dörrarna. På prestgården var qvalmigt och tungt, rummen voro små, gästerna många och drottningen ej vid det bästa lynne. Prostefar och prostemor, hvilka sjelfva utflyttat i ett torp invid gården, hade nåden att bjudas till middag vid deras eget bord, som af hofvets mästerkock var rikligen försedt med läckra anrättningar. Hedvig Eleonora lefde rätt godt, också på resor. Taffeln serverades i åsyn af det på gården församlade folket, som genom de låga fönsterna lätteligen såg allt hvad derinne förehades.

54 På aftonen, medan regnet fortfor, lektes bland hoffolket allehanda lekar, och för ombytes skull indrog man några af bondflickorna i det förnäma sällskapet, der man roade sig åt deras förlägenhet. Skada att salen var så liten; man kunde ej dansa. Och skada att förnämheten var så stor på vissa håll; man kunde ej roa sig så, som man väl haft lust till.

|294|

55 Men hvar är hans majestät? frågade hofherrarne sig emellan, och mången af tärnorna frågade i tysthet detsamma. Han jagar, var svaret. I hällande regn? Ja visst. Äfven konungar älska friheten. Hvad frågade Sveriges unge monark efter en genomvåt kappa eller fläckade stöflar af sämsk, när det gällde den stora njutningen att en|142| hel dag förgäta konungakronan! Med stallmästaren Reutercrantz, med öfverdådingen Gustaf Gyllenstjerna, hans närmaste vänner den tiden, irrade Carl XI från morgon till qväll genom skogarna, geväret på axeln, jagthornet på bröstet, sporrarne i hästens sida, och så, hi och husch, öfver berg och backar, öfver bäckar och gärdesgårdar, utan förskoning för hästar eller ryttare. På någon ordentelig jagt var icke att tänka i dag: man sköt hvad som först kom i skotthåll, än en kråka, än en ekorre, än en tjäder, än en hare, än – sanningen att säga – en fredlig gumse eller en skäggprydd getabock, som i sin oskuld begapade de i sporrstreck framilande ryttarne; det förstås, att egaren sedan fick dubbel ersättning. Rida var hufvudsaken i dag, det öfriga bisak, och drypande af regn, uppsökte ryttarne en aflägsen fiskarestuga, der de höllo till godo med färsk ströming och Ålands ost. Så drefvo de förnäme vildbasarne hela dagen i skogen, och på qvällen aktade sig konungen, säker om snubbor, att återvända till prestgården. I stället logerade han för natten vid Kastelholm, der ett antal af de yngre junkrarne slagit sig ned vid bägare och tärningar, och ett knapphändigt bud underrättade sent på qvällen den bekymrade drottningen, att hans majestät mådde väl och skulle i morgon infinna sig, om väderleken vore gynnsam.

56 –konsekvensändrat/normaliserat Ack,konsekvensändrat/normaliserat suckade drottningen, –konsekvensändrat/normaliserat gref Horn, gref Horn, hvad tror ni om Sveriges framtid?konsekvensändrat/normaliserat Och gref Horn skakade pligtskyldigt sitt hufvud i undersåtligt nit. Hvarken han eller hans herrskarinna anade, att denne nu så vilde konungslige jägare i en framtid skulle tillbringa sexton timmar i dygnet vid sitt arbetsbord och blifva den flitigaste, den mot sig sjelf strängaste arbetaren i hela sitt rike.

|143|

2. Prinsessan och prestfrun.original: Prestfrun.

57 Den 2 September var en söndag. Himlen fortfor att med mulna ögon betrakta den kungliga jagten. Men icke den klaraste sol skulle i dag blifvit farlig för skogens invånares lugn. Så glödande varm var ännu lutherdomen, nyss utgången ur stridernas hetta, så stränga voro ännu den tidens religiösa fordringar, att icke Christinas lättsinniga gyckel, icke Carl X:s vilda krigarelif, icke förmyndaretidens aristokratiska flärd förmått afnöta ens de yttre |295|banden der, hvarest fritänkeriet och njutningslystnaden maskstungit kärnan invertes. Så snart hofvet uppträdde officielt, om också blott på en jagt, vågade ingen af dess medlemmar att försumma söndagens gudstjenst. Konungen infann sig bittida om morgonen på prestgården, icke utan spår af en genomvakad natt; den moderliga lexan uteblef ej, men den hördes med tålamod. Stallbröderne från Kastelholm vexlade sneda blickar med Horn, menoriginal: med (källa för ändring: 1883) det stadnade ännu vid blickar.

58 Det behöfver icke sägas, att kyrkoherdens predikan i Sunds kyrka den dagen var lång, grundelig och späckad med exempel ur gamla testamentet alltifrån Nimrod, som var en jägare inför Herranom. Den dagen behöfde icke väckaren med sitt spö puffa sofvande gummor i nacken; var icke andakten alltid så stor, så var nyfikenheten desto större. Konungen lade i håfven tio dukater, drottningen fem och hofvet i proportion.

|144|

59 Mot aftonen klarnade himlen, hofvets ungdom begynte att längta efter länge uppskjutna nöjen, och konungen lät, med sin guvernörs tillåtelse, arrangera en målskjutning. Högt i toppen af en svigtande stång bands gång efter gång en fladdrande dufva, och de snällaste skyttarne försökte sina kulor. Rundtomkring stodo flera hundrade åskådare; för hvarje bomskott hörde man hofdamernas gäckeri, och för hvarje dufva, som föll, hördes mängdens hurrarop. Högst ändå, när dufvan föll för konungens kula.

60 Först den 3 September gick den egentliga jagten lös. Dagen var herrlig och mild; intet afundsamt moln fördystrade mera Kung Carls jagt. Hela det lysande sällskapet begaf sig än ridande, än gående, än åkande ut till skogarna inemot gränsen af Saltvik. På en täck kulle, omgifven af ekar, lindar och björkar, uppslogos tälten, väl tolf till antalet; två, som voro bestämda för de kungliga, original: voro (källa för ändring: 1883) det ena af röd sammet, det andra af hvitt siden, och från bådas toppar svajade högt den blågula fanan.

61 Halloh – och så släpptes kopplen lösa, holsteinska jagthundar af den ädlaste race, införskrifna af grefve De la Gardie till konungens nöje. Konungen och sju eller åtta de bäste ryttarne satte sig till häst, de öfrige jägarne intogo till fots sina anvista platser, medan damerna ströfvade ut under allehanda lekar och upptåg vida i skogsbackarna.

62 Blott en af dem hade vågat till häst följa jagten åt, och det var prinsessan Juliana. I sanning, det fordrades fasta tyglar och oförskräckt mod till en sådan ridt. Ofta var skogen så tät och snåren af enris och epilobier så höga, att hästarne vägrande kastade om i starkaste farten och galopperade bortåt friare nejder, alltefter som|145| de hörde hundarnes välkända skall. Ofta hände oförmodadt, att tufvorna svigtade under hästarnes hofvar, en försåtlig |296|gungfly lurade under en falsk matta af gräs, eller stod man vid randen af ett kärr, i hvars sanka fuktighet små oaser, bevuxna med vide, här och der bjödo ett vådligt fotfäste. Eller höggo sig ryttarne väg med värjorna genom en tät småskog af al, i hopp att bakom den finna ett byte, men sågo i dess ställe det vida, blanka hafvet straxt invid deras fötter i kullrande dyningar sqvalpa mot kiselstenarna.

63 Prinsessan Juliana var ständigt en af de främsta och oförvägnaste. Buskar och träd hade ingen respekt för konungens kusin. Granen utsträckte sin lummiga gren och tog i den hukande farten hennes koketta barett med dess plym af en rosenfärgad strutsfjäder; tallen gjorde allt för att med sin sega kåda fasthålla hennes åtsittande, långa ridklädning af svart sammet; aspen öfverströdde henne med sitt hvita fjun; den yfviga enrisbusken grep i förbifarten efter hennes små, guldkantade ridstöflar; den kullfallna hundraåriga furan lade sig i hennes väg; branterna lurade, kärret lurade, alla ville de hafva den sköna, den öfverdådiga ryttarinnan. Men hon ilade framåt, lik en Valkyria, med glödande kinder, med flygande, mörka lockar, ståtlig och stolt att skåda; ingenting uppehöll henne, ingenting afskräckte henne, allraminst det att hon förstörde sin dyrbara drägt, ty den var tillspillogifven; alla hofvets damer och de fleste af herrarne bortskänkte, hvar afton sedan de jagat genom skogarna, hela sin kostym åt betjeningen och påtogo nästa morgon en ny, för att nästa afton på samma sätt bortskänka den.

64 Allt hade varit förträffligt, om endast elgarna varit artiga nog att låta skjuta sig. Det är bekant, att detta|146| snabba djur med största fördel jagas vintertiden, när skaren brister under dess fot och jägaren på lätta skidor hinner dess bringa med spjutet eller kulan. Sommartiden, såsom nu, är elgen, som obehindradt löper tre mil i timmen, svår att upphinna. Den snabbaste hund kan ej följa hans lopp. Den kungliga jagten fick erfara detta. Vana att ständigt ostörda beta i sina skogar, blefvo de ädla djuren uppskrämda af det aldrig förr hörda larmet i deras fridlysta hem; jagthornens ljud, hundarnes skall, hästarnes gnäggande, jägarnes rop, som korsade skogen i alla riktningar, uppfyllde elgarne med fruktan, och man såg på afstånd hela skaror ila undan med vindens snabbhet. Fåfängt ansträngde hundarne sin yttersta kraft att häfda sitt gamla rykte som skogarnes skräck; en efter annan kom flämtande tillbaka med hängande tunga, eller funnos de »döde af nit» vid stranden af en bäck, der de velat släcka sin törst. Fåfängt sporrade jägarne sina hästar, galop ventre à terrespråk: franska; – öfver kärren, genom skogssnåren funno de förföljda djuren sina kända stigar, der ingen vågade eller kunde följa dem. Fåfängt spändes starka nät öfver smala näs, öfver öppna pass, der djuren måste fram; de störtade sig |297|i sjön och simmade förbi; de kastade sig in i skogen och trängde sig igenom. Jägarne voro utom sig af jagtlust och harm; två gånger hade konungens häst sjunkit ned i kärret och med möda blifvit uppdragen; två gånger hade Reutercrantz, den skickligaste ryttare i Sveriges rike, blifvit af hängande trädgrenar sopad af hästryggen; ännu hade man ej sårat, långt mindre fällt en enda elg.

65 Mot aftonen måste jagten, för jägares, hästars och hundars trötthet, upphöra. Konungen lät framkalla de tyske elgvaktarne, som här enkom voro tillsatte, och utfor i temligen hårda ord för deras försumlighet att ej|147| bättre stänga elgarnes flykt. Väktarne svarade frimodigt, att derest hans majestät ville återkomma i Februari eller Mars, kunde de med säkerhet lofva en bättre fångst.

66 Emellertid var qvällen herrlig och mild, hvarföre det höga sällskapet beslöt sig att stadna qvar öfver natten i tälten. Endast drottningen logerade i en nytimrad torpstuga och fördref aftonen, jemte Horn och ett par hennes hofdamer, med femkort och trumf. Hedvig Eleonoras svaghet för detta spel var så bekant, att gycklare sade, ej utan syftning på den tidens slöseri, att drottningen med de fem förmyndarne spelte femkort och trumf om rikets inkomster.

67 Följande dag blef vacker och klar, och nu gick jagten lös i en större stil. Man avancerade nu långt in på Saltviks område, der terrängen var, om möjligt, än oländigare, men elgarnes flykt också derigenom försvårad. Konungen hade, med den sedan så välbekanta envisheten i hans lynne, föresatt sig att med en sammanhängande jägarkedja drifva elgarne ända till fasta Ålands yttersta uddar och der anställa massaker i stor stil. Lyckligtvis afstod han derifrån, när man föreställde honom, att elgarne, bragte i trångmål, skulle alldeles nedtrampa och förstöra de nysådda rågfälten. Man nöjde sig derföre med ett rastlöst guerillakrig, i hopp att instänga och nedgöra ett i sender af de stolta djuren. Detta lyckades bättre i dag. Den första elgen föll nära Saltviks prestgård för prinsessan Julianas kula. Ett allmänt jubel belönade hennes lycka och djerfhet. Blott konungens håg mörknade; än oförvägnare sporrade han sin häst öfver klippor och branter; han hade fått i sigte en ståtlig elg, och djuret haltade, det hade mellan stenarna vrickat sin hof; allt mattare blef dess lopp ... det drefs emot stranden, flykten var stängd. Hundarne rusade till, elgen|148| tvärstadnade, vände sig om och inväntade med förtviflans resignation sina förföljare. Man vet, att dessa ädla djur, när de se sin undergång gifven, betrakta jägaren med en blick så rörande, nästan menskligt sorgsen, att det hårdaste hjerta kunde vekna deraf. Men konungen hvarken hörde eller såg något annat än det efterlängtade bytet; han |298|höll inne sin häst, han lade an ... då small ur småskogen ett skott af okänd hand, och den stolta elgen stupade i sitt blod, fallen för främmande kula, i det ögonblick konungen trodde sig säker om äran att vara hans baneman.

68 Den sextonårige jägaren glödde af harm. Man genomsökte skogen – utan spår. Man måste börja jagten ånyo, ty utan byte, fallet för egen hand, hvarken kunde eller ville den kunglige jägaren återvända.

69 Emellertid hade prinsessan, öfvermodig af framgången, beslutit, kosta hvad det ville, att nedlägga ännu en elg. Följande hundskallet, aflägsnade hon sig alltmera från det öfriga sällskapet, hvars hästar redan voro uttröttade. Hennes stora holsteinska springare galopperade framåt öfver buskar och gärden med spetsade öron och frustande näsborrar ... allt häftigare blef skallet, allt vildare blef ridten ... prinsessan befann sig på en liten bergshöjd, bevuxen med spensliga tallar, och nedanföre i dalen banade sig den flyende elgen väg. Den djerfva ryttarinnan ville genskjuta honom och sporrade raskt sin häst utför den af regnet slippriga kullen. Holsteinaren lydde, vågade försöket, men snafvade och störtade i flygande fart öfverända med sin kungliga börda.

70 En ensam ryttare hade på afstånd följt den öfverdådiga ridten och ilade nu till hjelp. Prinsessan låg afdånad vid roten af en hög fura;original: fura: den ädle Holsteinaren låg döende med krossade refben vid hennes sida. Ryttaren|149| tog prinsessan på sina armar, bar henne till en källa och badade hennes hufvud med det kalla vattnet. Om en stund uppslog hon sina vackra ögon och betraktade sin räddare med ett obeskrifligt uttryck. –konsekvensändrat/normaliserat Är det ni, Bertelsköld!konsekvensändrat/normaliserat hviskade hon. –konsekvensändrat/normaliserat Det är bra; låt mig nu dö.konsekvensändrat/normaliserat

71 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bernhard Bertelsköld – ty det var han – konsekvensändrat/normaliseratSveriges blifvande drottning har en högre bestämmelse. Värdigas ers höghet sätta sig upp på min häst; jag vill leda den fram till prestgården, som icke är långt borta.konsekvensändrat/normaliserat

72 Prinsessan svarade icke ... hon fasthöll hans hand, som försökte slita sig lös. Hundarnes skall hade tystnat, jagten hade dragit sig åt ett annat håll, och vida omkring i den ensliga skogen hördes endast källans sorl och hafvets sakta dån mot den aflägsna stranden.

73 Stridande känslor kämpade om väldet i Bertelskölds bröst. –konsekvensändrat/normaliserat Ers höghet,konsekvensändrat/normaliserat återtog han, –konsekvensändrat/normaliserat lef för en stor framtid, lef för nordens ärorikaste krona! Konungen, min herre, skall med oro sakna er. Kom, låtom oss söka för er en bättre vård.konsekvensändrat/normaliserat

74 Prinsessan besvarade hans maning med en blick på en gång af harm och lidande. –konsekvensändrat/normaliserat Konungen!konsekvensändrat/normaliserat upprepade hon. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad frågar han efter mig, denne känslolöse pilt, som endast har sinne för soldater och hästar! Sveriges krona! |299|Hvad frågar jag efter den, när mitt hjerta är brutet! ... Bernhard,konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon med glödande häftighet, –konsekvensändrat/normaliserat jag vet, att jag skall dö, och då är dettillagt av utgivaren (källa för ändring: 1874, 1883) detsamma hvad de säga om mig. Jag vill dö – hos er!konsekvensändrat/normaliserat ...

75 Der stod han på knä vid hennes sida, han den skönaste riddaren vid Carl XI:s hof – och hon tryckte hans hand mot det våldsamt klappande hjertat, och hans långa, svarta lockar blandade sig med hennes bruna. Men blott några ögonblick. Utan att svara, fattade grefve|150| Bernhard sin kungliga skyddsling ånyo om lifvet och bar henne till sin väntande häst. Varsamt steg han i sadeln med prinsessan i sin famn och vände mot den en qvart mil derifrån belägna prestgården. Ingen af de båda sade ett ord.

76 Men på prestgården var ingen hemma. Alla, både stora och små, vorooriginal: vore ute att se på den kungliga jagten. Blott en halfvuxen flicka satt der och vaggade ett barn uti linda.

77 Grefve Bernhard gick in och stödde med sin arm den vacklande prinsessan. Saltviks prestgård var, liksom de flesta andra den tiden, hvarken bättre eller rymligare än nu för tiden en ganska vanlig bondgård. Från den lilla förstugan kom man i en sal med stor spisel, den s. k. stugan, och innanför den var en liten kammare. Detta var allt. Men en vårdande hand hade förstått att öfver denna enkla boning utbreda trefnad och prydlighet. Allt var så tarfligt och dock så inbjudande, golfvet beströdt med fint enris, väggarna af grof furu otapetserade och likväl glänsande hvita, kokkärlen blankt skurade, sjelfva mjölkhyllan med dess framskymtande bunkar och fat så aptitligt täck. De små fönstren hade gardiner af fint linne, ty bomullen var då ännu en lyxartikel; i kammaren sågos ett skrifbord och en bokhylla, i alla fönster stodo resedor, löfkojor och neglickor. Öfverallt röjde sig spåren af en god ande, som sväfvat genom dessa rum och tryckt på dessa väggar stämpeln af sin tillvaro.

78 Grefve Bernhard förde prinsessan in i den lilla kammaren, tryckte hennes hand till sina läppar och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Ers höghet, ni är sjuk, det häftiga fallet har skadat er. Hvila er här några ögonblick, medan jag skyndar att underrätta konungen om er helsa och hitskicka edra hofdamer till er vård.konsekvensändrat/normaliserat

|151|

79 –konsekvensändrat/normaliserat Bernhard,konsekvensändrat/normaliserat hviskade prinsessan med matt röst – konsekvensändrat/normaliseratöfvergif mig icke! Det är kanhända sista gången vi träffas så. Säg, att jag är sjuk, att jag yrar, att jag är vansinnig, säg hvad ni vill, men öfvergif mig ej. Ni vet ej hvad jag lider bland alla dessa intriger, midt i den hjertlösa väfnaden af denna politik, som utsett mig till ett redskap för sin egennytta. Hatad af några och smickrad af andra, har jag ingen verklig vän, ingen, som älskar mig af odeladt hjerta. Drottningen, som skulle vara min mor, är hård och kall; hon vurmar för |300|sina lustslott, hon grubblar öfver sin son; hon älskar mig mindre än ett palats af sten. En gång vågade hon säga till mig: Juliana, låt varna dig af din mors exempel! Ah, den afskyvärda, hon vågade tala så om min mor! Blott ni, gref Bernhard, har visat mig vänskap och deltagande – jag har läst det i edra ögon, våra själar ha länge förstått hvarandra, oaktadt pligten tillslutit edra läppar. Nåväl, jag frisäger er från denna pligt – jag älskar ej konungen, jag skall aldrig tillhöra honom – hör ni det: aldrig!konsekvensändrat/normaliserat

80 Och den häftiga flickan betraktade åter sin räddare med dessa glödande blickar, i hvilka en själ af passioner, upplöst i en enda fråga, afspeglade sig.

81 Men grefve Bernhard var nu en man; han vek icke så hastigt för den farligaste frestelse, hvilken ännu mött honom under hans lefnad, som på detta slags faror varit så rik. Ännu en gång förde han den sköna handen till sina läppar och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Ers höghet, ni är prinsessan Juliana, konungens kusin och blifvande gemål. Jag är blott er undersåte, och mig återstår blott den rättigheten att vörda er, att beklaga er och att evigt gömma i mitt hjerta minnet af er godhet. Farväl!konsekvensändrat/normaliserat

82 Ett ögonblick teg prinsessan helt stilla. Derpå sade|152| hon kallt och befallande: –konsekvensändrat/normaliserat Jag tackar er, grefve, för ert nit. Gå, hemta mina hofdamer; jag vill afbida dem här.konsekvensändrat/normaliserat

83 Bertelsköld gick, och straxt derpå hörde man hofslagen af hans häst, som i sträckgalopp ilade bort från prestgården. Men nu, när hon åter var ensam, brast prinsessans korta stolthet i en flod af tårar, så häftiga, så hejdlösa, som endast den försmådda kärleken kan gråta vid sjutton år. Den härtills döfvade smärtan af hennes fall återkom med fördubblad häftighet; hon kastade sig på en bädd, en brinnande feber glödde i hennes ådror, det susade för hennes öron, hennes medvetande förgick, och en hastig yrsel lockade på hennes läppar ord, dem ingen annan bort höra än han, som nyss haft mod att försaka deras betydelse.

84 Icke länge efter grefvens bortfärd inträdde i stugan dess älskeliga värdinna, den unga prestmor – ty ingen lägre än biskopens maka hette då för tiden fru – och i hennes släp följde ej mindre än fyra pojkar, hennes söner, alla högljudde och storligen uppspelte af den kungliga jagtens ovanliga skådespel. Prinsessans afkastade ridkappa var den första anblick, som mötte den unga modren i hennes stuga. Flickan vid vaggan sprang i hennes famn och ropade: –konsekvensändrat/normaliserat Mor, mor, derinne i kammaren är en prinsessa, som gråter så mycket och ropar på en grefve, som heter Bernhard Bertelsköld.konsekvensändrat/normaliserat

85 Vid dessa ord vek färgen så hastigt från den unga qvinnans kinder, att barnet bekymradt frågade: –konsekvensändrat/normaliserat Mår du ej bra mor?konsekvensändrat/normaliserat

|301|

86 Greta – låtom oss kalla henne så, ty det var ju kapellanens unga hustru, vår fordna vän från Majniemi – Greta bortvisade sina nyfikna barn och inträdde i kammaren. Hvad såg hon der? En ung och skön flicka i lång åtsittande robe af mörkgrönt sammet – marmor|153|blek med tillslutna ögon, lutad öfver bädden. Greta kände henne sedan landstigningen; hon begrep, att det var prinsessan; hon märkte hvad grefven ej märkt, att hennes högborna gäst blödde af en stark kontusion öfver venstra tinningen. Hon skyndade att med kalla omslag afkyla det vackra, brunlockiga hufvudet.

87 Men prinsessan fortfor att med häftighet och i stark yrsel uttala afbrutna meningar, för hvilkas betydelse hennes vårdarinna darrade.

88 –konsekvensändrat/normaliserat Akta er, Bertelsköld ... vet ni väl, grefve, att jag är drottning af Sverige ... ah, hvad jag hatar er. Ni afskyvärde ... ni tror, att jag älskar er. Ser ni schavotten der på Brunkebergs torg ... er schavott ... min schavott ... hela Sverigesoriginal: Sverges (källa för ändring: 1874, 1883) schavott! O ... ni skall blöda ... mycket! och jag skall blöda med er ... ty ni vet, att jag äl... Säg icke det ordet, grefve, ty då dödar jag er! ... Tyst ... drottningen kommer ... ja, ers majestät ... ni har att befalla. Jag lyder.konsekvensändrat/normaliserat

89 Nu suckade prinsessan djupt, hennes läppar slötos och hon syntes slumra in. I detsamma hördes röster ute i stugan, Greta skyndade dit och såg framför sig ... konungen och Reutercrantz.

90 Ingen af dem hade träffat Bertelsköld; ingen af dem kände prinsessans härvaro. Greta märkte det snart och lugnade sig.

91 –konsekvensändrat/normaliserat Gudsfred!konsekvensändrat/normaliserat utropade kungen raskt med en blick på mjölkhyllan. –konsekvensändrat/normaliserat Vi äro mycket hungriga. Gif oss en kaka bröd och en filbunke.konsekvensändrat/normaliserat

92 –konsekvensändrat/normaliserat Om ers majestät håller till godo med vår ringa kostkonsekvensändrat/normaliserat ... svarade Greta, rodnande upp till örsnibbarna.

93 Konungen vände sig förtretad bort. –konsekvensändrat/normaliserat Det är ändå odrägligt att allestädes vara igenkänd,konsekvensändrat/normaliserat sade han sakta till Reutercrantz.

|154|

94 –konsekvensändrat/normaliserat Min goda värdinna,konsekvensändrat/normaliserat utropade denne muntert, –konsekvensändrat/normaliserat jag tror, att ni anser den lille pilten för en kung! Nå vid min krona, det kallar jag att vara menniskokännare. Jo det vore skönt; en sådan kung skulle Dansken breda på smörgås och äta upp i en munsbit. Men, efter vi äro igenkända, så vill jag ej längre dölja mig.original: mig Min vän – jag är konungen! Hit med filbunken!konsekvensändrat/normaliserat

95 Och dervid såg Reutercrantz majestätiskt befallande ut. Greta utvalde den delikataste bunken, framtog några kakor ypperligt färskt bröd af årets växt och ett smör så gult som en fullmåne på klar himmel. Det tarfliga kapellanshuset hade blott en enda silfversked; denna tog Reutercrantz utan krus, för att visa sin kungliga värdighet, men kungen sjelf grep hurtigt till |302|träskeden. Och derpå begynte båda att angripa bordet med en så bondaktig aptit, att den äldste af pojkarna ryckte modren i kjolen och hviskade: –konsekvensändrat/normaliserat Är det der en kung, så är jag också en kung.konsekvensändrat/normaliserat

96 Reutercrantz, som hörde detta, vände sig om, strök sig om munnen och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Ser du, min vän, en kung måste också vara en smula filosof – och filosofien är en aktningsvärd vetenskap,konsekvensändrat/normaliserat tillade han, i det han åter gjorde en djup grop i filbunken.

97 I detta ögonblick hörde man tydligt prinsessans röst från kammaren. –konsekvensändrat/normaliserat Rädda mig, grefve ... kungen kommer!konsekvensändrat/normaliserat

98 Kungen och Reutercrantz vexlade en blick. Silfverskeden stadnade orörlig på sin färd till filbunken; träskeden stadnade lika orörlig på sin färd till konungens läppar. Greta skyndade, blek af häpnad, in i kammaren.

99 Rösten derinne fortfor: –konsekvensändrat/normaliserat Och ni tror ännu, grefve, att jag skall bli hans! ... Ah, den odräglige pojken med|155| sina hästar och hundar och soldater ... jag har ju sagt, att jag afskyr honomkonsekvensändrat/normaliserat ...

100 –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät!konsekvensändrat/normaliserat sade Reutercrantz och reste sig häftigt opp.

101 Konungen rodnade lindrigt, men blef qvarsittande och svarade skenbart likgiltigt, i det han åter begynte använda träskeden: –konsekvensändrat/normaliserat Min mor har alltid fruktat för Finland; hon tror, att här spökar.konsekvensändrat/normaliserat

102 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, i sanningkonsekvensändrat/normaliserat sade den andre och satte sig ånyo.

103 Nu hörde man derinne en liflig röst tala lugnande ord, men prinsessan blef deraf än häftigare. –konsekvensändrat/normaliserat Bort!konsekvensändrat/normaliserat ropade hon. –konsekvensändrat/normaliserat Döda mig! Skymfa mig! Jag vill ej bli drottning! Docka åt en docka, mycket artigt! Bort, ers majestät, bort, bort, bort! Jag har ju sagt er, att jag älsk... nej, jag har ej sagt det. Ni kan döda mig, Sire, men jag har ingenting sagt.konsekvensändrat/normaliserat

104 Kungen steg opp. Han var ju ej annat än en gosse ännu. Han ville visa sig mycket lugn, mycket kall; han gick också med stadiga steg öfver stugan, men han såg ej, att han stötte till vaggan, kullstjelpte en bänk och söndertrampade en af piltarnes trähästar. I det ögonblick han ville inträda i kammaren, mötte honom Greta i dörren. –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät,konsekvensändrat/normaliserat sade hon darrande, men beslutsamt, –konsekvensändrat/normaliserat jag ber som en nåd, att ni ej oroar min vansinniga syster.konsekvensändrat/normaliserat

105 –konsekvensändrat/normaliserat Er syster?konsekvensändrat/normaliserat

106 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, min stackars olyckliga syster, som fordom var kammarjungfru hos hennes majestät drottningen, er mor. Min syster led af en olycklig kärlek, hennes förstånd har varit borta alltsedan dess. Hon tror sig ännu vara vid hofvetkonsekvensändrat/normaliserat ...

107 –konsekvensändrat/normaliserat Besynnerligt! sade konungen nästan ohörbart. Rösten liknade ... men det är ju också orimligtkonsekvensändrat/normaliserat ...

|156| |303|

108 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, är det icke?konsekvensändrat/normaliserat inföll Reutercrantz skrattande, i det han vexlade en hastig blick med Greta i dörren. –konsekvensändrat/normaliserat Hade jag icke för en timme sedan sett hennes höghet prinsessan rida åt ett helt annat håll, så hade jag kunnat ge mig Belsebub i våld uppå att ... Ja, hennes majestät har rätt, här spökar kapitalt, och det midt på ljusa dagen. Kom, befaller ers majestät, så söka vi opp våra rymmare. Jag tycker mig höra hundskall der borta i småskogenkonsekvensändrat/normaliserat ...

109 Konungen svarade icke, men i det han gick, tryckte han en dukat i den äldste gossens hand. Pilten höll det gula myntet mot dagen och visade det åt de mindre. En af de yngre fick deraf kurage, sprang efter kungen i dörren och ropade öfverljudt: –konsekvensändrat/normaliserat Vänta, hör du, gif mig också en penning; du har trampat sönder min häst.konsekvensändrat/normaliserat

110 Kungen vände sig leende om. –konsekvensändrat/normaliserat Nå,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat har jag trampat sönder din häst, så skall du få en annan i stället.konsekvensändrat/normaliserat Derpå ilade han bort med Reutercrantz.

111 Och för att nämna hvar sak på sitt ställe, så kunna vi genast tillägga, att följande morgon stod under prestgårdens fönster en den vackraste lilla Öländning, fullt munderad med sadel, stigbyglar och ridtyg, och ridsvennen, som ledde honom, förde en helsning, att hans majestät skickade här en häst i stället för den han söndertrampat.

|157|

3. De två från fordom.

112 Men vi återvända för ett ögonblick till prinsessan. Knappt var konungen borta, innan den unga prestmor med rask och van hand öppnade en af de fina blåa ådror, hvilka smögo sig under det hvita hullet af prinsessans arm. Den tidens prester och prestfruar voro nästan alla, mer eller mindre, hemma i huskurer och enkel praktisk läkedom; ty lärde herrar doktorer funnos i landet inga, och fältskärerne voro en raritet, som ej stod att tagas på hyllan*)Här ansåg fältskärn passande att egna ett utförligt loftal åt den lyckliga tid, då man ännu knappt visste af fakulteter och en fältskär kunde jemföras med en arkiater nu för tiden.. Åderlåtningen hade till följd, att yrseln förgick, febern lugnades, och snart föll prinsessan i en välgörande sömn.

113 I detta ögonblick återkom Bertelsköld med konungens läkare och två af hoffröknarna, åtföljda af deras kammarjungfrur för att taga vård om den sårade. Grefven steg brådskande in i stugan och ämnade sig, utan vidare |304|förfrågan, med sitt följe in i kammaren, då han midt i stugan hejdades af en lindrigt darrande hand, som fattade hans arm. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarthän, grefve Bertelsköld?konsekvensändrat/normaliserat sade en röst, som på grefven gjorde ett eget intryck, utan att han straxt kunde göra sig reda derför.

114 –konsekvensändrat/normaliserat Är hennes höghet mycket sjuk?konsekvensändrat/normaliserat utropade grefven och ville ånyo skynda förbi.

|158|

115 –konsekvensändrat/normaliserat Hennes höghet prinsessan är ej mera här,konsekvensändrat/normaliserat återtog samma röst, och den unga presthustrun stod ånyo i grefvens väg.

116 –konsekvensändrat/normaliserat Huru? Jag lemnade henne här för knappa två timmar sedankonsekvensändrat/normaliserat ... återtog grefven både förvånad och uppbragt.

117 –konsekvensändrat/normaliserat Hennes höghet befann sig straxt derpå bättre och fortsatte jagten till häst,konsekvensändrat/normaliserat svarade den unga qvinnan med nedslagna ögon och fortfor att bevaka kammardörren. Öfver dessa rena läppar hade väl knappt en nödlögn kommit någonsin förr, och hon blygdes för barnen, som ej kunde undgå att märka hennes osanning.

118 Bertelsköld märkte denna osäkerhet, utan att ana dess orsak. Underliga föreställningar genomkorsade hans panna. Äfven han, ehuru född Finländare, var icke fri från tron på sina landsmäns trollkonster. Den unga qvinnans envishet, hennes nästan uppenbara osanning måste hafva en hemlig grund. Alltmera uppbragt, fattade grefven häftigt hennes arm och ryckte henne åt sidan. –konsekvensändrat/normaliserat Ni ljuger!konsekvensändrat/normaliserat utropade han. –konsekvensändrat/normaliserat Prinsessan måste vara här.konsekvensändrat/normaliserat

119 Men Greta vek icke. För tredje gången ställde hon sig beslutsamt framför kammardörren och sade med låg röst: –konsekvensändrat/normaliserat Nej, grefve, ni slipper icke in. Ni skulle döda min vansinniga syster, och det kan jag ej tillåta.konsekvensändrat/normaliserat

120 Bertelsköld vände sig till ridknektarne, som medföljt i stugan, och ropade med vredens stämma: –konsekvensändrat/normaliserat Ryck den oförnuftiga qvinnan från kammardörren. Prinsessan måste finnas derinne, död eller lefvande.konsekvensändrat/normaliserat

121 Ridknektarne närmade sig, barnen begynte gråta. Blott en af gossarne, lille Pehr, han, som sprang efter kungen, kastade sig i vägen för den främste af knektarne, hängde sig vid hans ben och försökte stjelpa honom omkull med en käringkrok. –konsekvensändrat/normaliserat Gör du illa åt mor,konsekvensändrat/normaliserat ropade han, –konsekvensändrat/normaliserat så slår jag ihjäl dig med min träsabel.konsekvensändrat/normaliserat

|159|

122 Knekten sökte förgäfves göra sig lös och lyftade sitt ridspö, för att blifva qvitt det besvärliga påhänget på hans ben. Detta var mer, än modersögat kunde uthärda. Ett ögonblick stred Greta med sig sjelf; derpå ilade hon tätt intill grefven, steg på tå, ty han var lång, och hviskade i hans öra dessa ord: –konsekvensändrat/normaliserat Bernhard, du, men ingen annan, får ingå i kammaren. Jag ber dig, skicka bort dessa menniskor!konsekvensändrat/normaliserat

|305|

123 Verkan af dessa ord var förunderlig. Man såg grefven hastigt rodna, vända sig om och betrakta den unga presthustrun med häpna, ovissa blickar. Men blott ett ögonblick. Straxt derpå vände han sig till sina följeslagare och sade med en röst, hvars starka rörelse all hans sjelfbeherrskning ej kunde dölja: –konsekvensändrat/normaliserat Hon har rätt. Prinsessan har verkligen ridit bort och befinner sig troligen redan hos hennes majestät drottningen. Förlåten, mina damer, att jag besvärat er hit. Jag ber er, skynden förut, jag skall snart ha den äran att följa er.konsekvensändrat/normaliserat

124 Hviskande sinsemellan, aflägsnade sig hofdamerna och deras följe, ovisse hvad de borde tänka om denna plötsliga förändring i grefvens handlingssätt.

125 De två från fordom blefvo allena, omgifna allenast af barnen. Ingen af dem sade ett ord. Minnets makt öfver de fordom glödande hjertan – ungdomens ljufvaste vår – saliga drömmar af oskuld och kärlek – o huru sorgligt ljufva tankar vakna vid eder anblick, der J stån som en horizont i fjerran för menniskans syn, en horizont af stjernor och morgonrodnad, af blommor och dofter från en längst förfluten tid! År förgå, och lifvet kämpar sina heta strider; hjertat betäckes med ärr af läkta sår, medan somliga blöda ännu; tankar och sinnen åldras, färgerna blekna, blommorna mista sin doft, och än här, än der faller ett gult, förvissnadt löf från lifvets|160| träd; men oåtkomligt för tiden, ovissneligt, heligt, underbart står den första kärlekens minne ristadt i själens djup: det är en morgon, som kan skåda sin qväll, men hvars skära rodnad flämtar ännu i skyn, när hela jorden betäckes af natt.

126 Femton år hade förgått, sedan Bernhard Bertelsköld och hans hjertas första kärlek hade sagt hvarandra farväl i parken vid Majniemi. Hvad var nu han, och hvad var hon? Han var en verldsman, en hofman, som under långa utrikes resor, under strider och äfventyr, under ständigt umgänge i de högsta kretsar hade samlat en rik erfarenhet af lifvet i godt och ondt, en man, hvars hjerta haft rum för tjugu älskarinnor sedan dess och för hvilken kärleken redan hade blifvit »en gammal daglig saga»konsekvensändrat/normaliserat. Hon var vid två och trettio års ålder ännu nästan ett barn i oskuld; hennes lefnad hade flutit stilla och jemnt som en bäck i skogen; litet brus ibland öfver stötestenarna, litet hastigare fart i de nejder, der sluttningen är starkare på lifvets mark; men för resten det ständiga, stilla, oskyldiga sorlet af en vänligt förrinnande våg, hvars friska svall är en välsignelse för stränderna rundtomkring. Nu stodo de åter vid hvarandras sida, landtflickan och verldsmannen, båda förstummade af jemförelsen mellan hvad som varit och hvad som var.

127 Lille Pehr var den förste, som bröt tystnaden. –konsekvensändrat/normaliserat Mor,konsekvensändrat/normaliserat ropade han med en ganska tydlig sidoblick på grefven, – konsekvensändrat/normaliseratsägoriginal: Säg då åt den elake herrn, att han går sin väg.konsekvensändrat/normaliserat

|306|

128 Barnets lilla vrede rörde den stolte grefven nästan till tårar. Han tog pojken i sin famn, kysste honom och sade mildt: –konsekvensändrat/normaliserat Icke vill jag göra din mor illa. Vet du väl, min gosse, att din mor och jag ha hållit mycket af hvarandra – i fordna tider,konsekvensändrat/normaliserat tillade han sakta.

|161|

129 Dermed var isen bruten. Men Greta fruktade det farliga ämnet. –konsekvensändrat/normaliserat Låtom oss icke mera tala derom, herr grefve,konsekvensändrat/normaliserat sade hon afböjande.

130 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld, –konsekvensändrat/normaliserat låtom oss tala just derom. Du vet ej du, hvilken svalka för hjertat som finnes i minnet af länge förgätna oskuldsdagar. Mins du ännu gamla Janes spådomar? Jag tror hon räknade sjutton flammor,konsekvensändrat/normaliserat tillade han på en gång skämtande och vemodigt. –konsekvensändrat/normaliserat Hon hade orätt, hon räknade dem för få. Hon kunde ha sagt trettio. Och likväl är det blott en enda bland dem, som är oförgätlig.konsekvensändrat/normaliserat

131 –konsekvensändrat/normaliserat Ni är skyldig ett vad sedan dess, herr grefve,konsekvensändrat/normaliserat sade Greta. –konsekvensändrat/normaliserat Ni lofvade mig er fars koppar-ring i byte mot en blåklint.konsekvensändrat/normaliserat

132 –konsekvensändrat/normaliserat Jag kan ej hålla mitt löfte, om jag äfven ville det. Konungens ring försvann vid en duell i Schlesvig, dervid min far förlorade två finger af sin venstra hand. Jag har sedan ej återfått ringen, och jag önskar det knappt, ty ehuru jag sjelf har lidit deraf, ha mina underhafvande vunnit. Jag har haft olyckor sedan dess, jag har mer än en gång varit sjuk, sårad och nära döden; jag har haft många sorger, men de mina ha återfått välstånd och lycka. Min nye förvaltare skrifver till mig, att Majniemi för hvarje år repar sig ur sin vanmakt, och att mina underhafvandes välstånd tilltager. Jag längtar att snart återse mitt fädernehem. Säg mig, Greta, lefver gamla Jane ännu?konsekvensändrat/normaliserat

133 –konsekvensändrat/normaliserat Ack ja, herr grefve, menkonsekvensändrat/normaliserat ...

134 –konsekvensändrat/normaliserat Men? ... Du säger detta så sorgset?konsekvensändrat/normaliserat

135 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ty ... jag vet ej, om jag bör säga er det. Hon är anklagad för trolldom, och processen skall i dessa dagar begynna. Ack om ni kunde resa dit!konsekvensändrat/normaliserat

|162|

136 –konsekvensändrat/normaliserat Trolldom!konsekvensändrat/normaliserat upprepade grefven betänkligt. Det är i dessa tider en svår anklagelse. Öfver hela Sverige brinna nu för tiden bål vid bål, och de vidunderligaste saker berättas om hexorna. Du har rätt, jag måste utan dröjsmål resa till Majniemi. Men ...konsekvensändrat/normaliserat fortfor han skämtande, –konsekvensändrat/normaliserat du kallar mig icke mera du?konsekvensändrat/normaliserat

137 –konsekvensändrat/normaliserat Jag, herr grefve?konsekvensändrat/normaliserat frågade Greta rodnande.

138 –konsekvensändrat/normaliserat Du gjorde det likväl nyss förut.konsekvensändrat/normaliserat

139 –konsekvensändrat/normaliserat Emedan ni annars ej skulle ha igenkännt mig, och då hade ... er trettiondeförsta kärlek varit förlorad,konsekvensändrat/normaliserat återtog Greta naivt.

140 –konsekvensändrat/normaliserat Min trettiondeförsta ...? Ah, du erinrar mig om prinsessan. Hon är härinne?konsekvensändrat/normaliserat

|307|

141 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, hon sofver. Hon vet icke, att kungen nyss var här ... att han hörde henne i yrsel yppa sin afsky för honom och sin kärlek för en annan, hvars namn hon till all lycka ej nämnde ... hon vet ej, att jag, med knapp nöd och med hjelp af en osanning, hindrade konungen att upptäcka henne och afledde hans misstankar. Konungen får ej veta, att hon var i kammaren under hans härvaro, ty derpå skulle Sverige förlora en drottning och ni enkonsekvensändrat/normaliserat ... Greta kunde ej utsäga ordet.

142 –konsekvensändrat/normaliserat Och det var derföre du ...?konsekvensändrat/normaliserat

143 –konsekvensändrat/normaliserat Det var derföre jag var tvungen att tilltala er med en benämning från fordna tider. Annars hade ni varit orsaken till en stor olycka.konsekvensändrat/normaliserat

144 –konsekvensändrat/normaliserat Beundransvärda qvinna, det var då för att rädda hvad du kallar min kärlek ...konsekvensändrat/normaliserat

145 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, herr grefve,konsekvensändrat/normaliserat svarade Greta med nästan förebrående ton, –konsekvensändrat/normaliserat det var för att rädda en ung flickas framtid och heder. Det var för att afvända skymf och oenighet från konungens familj. Jag har gjort hvad jag bort; det återstår för er att göra hvad ni bör.konsekvensändrat/normaliserat

|163|

146 –konsekvensändrat/normaliserat Du har rätt, min vän,konsekvensändrat/normaliserat återtog grefven tankfullt. –konsekvensändrat/normaliserat Der slår ett högt och ädelt hjerta under din enkla drägt – mer grefligt än mitt, mer konungsligt, än högborna kungabarns. Vi måste rädda prinsessan, men huru?konsekvensändrat/normaliserat

147 –konsekvensändrat/normaliserat Hennes höghet har endast behöft en åderlåtning och stärkande sömn, för att återvinna sin helsa. Det ena har jag besörjt och naturen det andra. Hon skall snart vara i stånd att obemärkt lemna prestgården och återvända till de kungliga. Det blir er sak att finna en passande förevändning för hennes frånvaro.konsekvensändrat/normaliserat

148 –konsekvensändrat/normaliserat Greta, du är lika klok, som ädel. Hur skall jag tacka dig?konsekvensändrat/normaliserat

149 –konsekvensändrat/normaliserat Dermed ... att Sveriges blifvande drottning ej mera kan vara grefve Bertelskölds ... älskarinna.konsekvensändrat/normaliserat

150 –konsekvensändrat/normaliserat Du englasjäl ... huru vackert du förstår att anslå de goda strängarna i mitt innersta! Ack, ofta ha lättsinnet och fåfängan vunnit segern öfver mina bästa föresatser. Det är derföre att jag ej då haft en god ande, som hviskat vid min sida: akta dig, under dessa rosor dölja sig brottet och ångern! O, var du min goda engel, såsom du fordom var! Sådan som du var ingen, – ingen under hela mitt lif!konsekvensändrat/normaliserat

151 Och från den stolte verldsmannens öga droppade en tår på den unga qvinnans hand, som han förde till sina läppar. Men Greta lösgjorde sakta sin hand, drog med tårfulla ögon tvenne af sina gossar till sitt sköte och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Ser ni, herr grefve, dessa äro mina goda englar. Bed Gud, att ni en gång må förstå den sanna kärleken; då skall ert hjerta ej blöda ensamt mer!konsekvensändrat/normaliserat

|164| |308|

4. Slutet af Kung Carls jagt.

152 Jagten fortgick de följande dagarna i herrligt höstväder. Antingen högdjuren voro tröttare eller jägarne genom vanan skickligare, alltnog, det lyckades vida bättre nu, än i början. Konungen fällde med egen hand en elg, Reutercrantz en annan, Gustaf Gyllenstjerna den tredje, flera af hofherrarna likaledes hvar sin. Den unge fursten var vid gladt lynne; han antecknade i sin dagbok alla skott, både lyckliga och olyckliga; han ströfvade kring hela fasta Åland och stundom utöfver sunden, när en jagad elg hade simmande tagit sin tillflykt till en holme. Hans ridter voro öfverdådigare än någonsin; fyra gånger om dagen ombytte han häst. Men drottningen och riksråden voro icke vid det bästa lynne. De begynte att längta tillbaka till Stockholm och sågo med oro konungens vilda lefnadssätt. Man hviskade, att det stundom gick hett till vid bägarne på Kastelholms fogdeboställe, och att majestätet alltför ofta förglömdes för pojkens öfverdåd.

153 En dag var det marknad i Sund, och många tusende menniskor ditströmmade från hela skärgården och från Åbo, många blott för att få se de kungliga. Här voro rader af marknadsstånd uppslagna i nejden af kyrkan, och de kungliga hade låtit uppslå några tält på en höjd, der man hade en öfversigt af hela folkhvimlet.|165| Drottningen med hofvet gjorde en promenad mellan de brokiga skarorna af krämare, fiskare, matroser och bönder; länsmän och rättare sökte förmana den stojande hopen till tystnad, hofvets lägre betjening underlät ej heller att visa sin vigt i staten med att näpsa de påträngande. Men det oaktadt voro ceremoniel och hofseder den dagen aflagda; man såg hoffröknarna skrattande köpa band och mössor af krämarne; de adlige sprättarne fästade tuppfjädrar, köpta af bondpojkarne, i sina sammetsbaretter; drottningen sjelf köpte med egen hög hand den fisk, som skulle anrättas till middagen och hvilken, om man får tro sagan, bestod af flundror och sik. Men konungen sågs ej till. Hvar höll den vilde pojken nu åter hus?

154 –konsekvensändrat/normaliserat Hvar?konsekvensändrat/normaliserat upprepade den raska och munviga fröken Stina Wrangel, som händelsevis blef vittne till ett af dessa utrop, der drottningen glömde sig och modren röjde sig. –konsekvensändrat/normaliserat Hvar! Tillåter ers majestät mig att tala uppriktigt?konsekvensändrat/normaliserat

155 –konsekvensändrat/normaliserat Tala; du har rätt att prata tok i dag!konsekvensändrat/normaliserat – Stina Wrangel var nemligen en favorit hos drottning Hedvig Eleonora.

156 –konsekvensändrat/normaliserat Jag ville blott säga, att ädla högdjur måste fångas med list. Så länge ers majestät går ut bland folket i glansen af sin kungliga värdighet, skola de alla buga allerödmjukast, men ingen skall yppa, hvar konungen är. Om vi |309|deremot – jag menar ers majestät och några af oss flickor som lifvakt – skulle gå ut förklädda i skymningenkonsekvensändrat/normaliserat ...

157 Drottningen smålog. –konsekvensändrat/normaliserat Det vill säga,konsekvensändrat/normaliserat återtog hon, –konsekvensändrat/normaliserat att jag skulle ha det nöjet bli ett förkläde för edra dumheter ... Men lika godt, skaffa oss fort några bonddrägter och låt fyra man af lifvakten följa oss på afstånd,|166| utan att väcka uppseende. Inga andra än Juliana, du, Märtha Lejonhufvud och Ebba Wachtmeister få vara med om förtroendet. Marsch!konsekvensändrat/normaliserat

158 Sagdt och gjordt, den lilla öfverdådiga hoffröken flög af som en pil, och en timme derefter syntes drottningen förvandlad till en ärevördig Ålandsgumma i söndagsdrägt, medan hennes fyra hoffröknar, utstyrda i brokiga band, dem de köpt af krämarne, hoppande af munterhet visade sig som sannskyldiga bondflickor. Prinsessan Juliana ensam var ännu blek och lidande sedan fallet med hästen. Alla fem voro redan färdiga, då drottningen begynte frukta, att drägterna ej vore nog, att inkogniton kunde bli röjd och äfventyret möjligen kompromettera hennes värdighet. Efter någon besinning lät hon tillkalla gunstlingen, grefve Bertelsköld, invigde honom i förtroendet och befallde honom att följa med som beskydd för alla händelser. Grefven förvånades icke litet; han hade svårt att finna en bonddrägt passande för sin resliga växt, men lyckligtvis hade man ett antal i förråd för maskerader, och så voro ändtligen alla färdiga. Klockan var 7 på aftonen, och mörkret hade redan inbrutit. Alla smögo sig i tysthet ut från prestgården och begåfvo sig nedåt byn.

159 Den tiden var bränvinet väl bekant; men det hade ännu icke förvandlat marknaderna till skådeplatser för oljud och slagsmål; dock funnos ölkrogar, der det gick något bullersamt till. Med hemlig fruktan skickade drottningen Bertelsköld att utspana, om konungen fanns på ölkrogarna. Grefven gick, fick här och der boxa sig fram, här och der uppbära knuffar och skällsord, men återkom med det lugnande besked, att konungen ej sågs till uppå krogarna.

160 Vid ändan af byn var en stor bondstuga, kring|167| hvilken mycket folk hade samlat sig. Inifrån hördes ljudet af en säckpipa, ackompagnerad än af sjungande röster, än af en stor puka af kalfskinn. Man kunde höra, att derinne lektes och dansades. Drottningen gaf de sina en vink, Bertelsköld banade väg, och så trängde man sig försigtigt fram mellan folkhopen. Om man får tro berättelsen, aflopp detta icke alldeles utan nederlag. Några lustiga bröder mötte de kommande vid trappan; en tog drottningen om lifvet och svängde gumman ett par hvarf omkring; en annan tog Stina Wrangel om nacken och tryckte på hennes läppar en smällande kyss; en tredje tog |310|Ebba Wachtmeister under armen och ville sans façonspråk: franska enlevera henne. Alla damerna voro halfdöda af skrämsel och ångrade redan tusen gånger sin obetänksamhet; men Bertelskölds kallblodighet räddade allt. Han ropade temligen högt och med så åländsk brytning han kunde: –konsekvensändrat/normaliserat Kom gossar, der midtemot låter kungen slå tappen ur öltunnorna, och hvar och en får dricka så mycket honom lyster.konsekvensändrat/normaliserat – Detta slog an. Största delen af hopen rusade ditåt, och damerna blefvo befriade från sina påhängsne tillbedjare, som lupo från dem till Bachi nöjen.

161 –konsekvensändrat/normaliserat Låtom oss vända om, grefve,konsekvensändrat/normaliserat sade den korpulenta drottningen, som ännu pustade efter den ansträngande snurredansen och redan hade nog af äfventyret.

162 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, låtom oss vända om,konsekvensändrat/normaliserat hviskade de räddaste af flickorna. Men, den som icke lät sig förskräcka, var Stina Wrangel. –konsekvensändrat/normaliserat Vänta, låt mig titta litet, innan vi gå,konsekvensändrat/normaliserat sade hon sakta, och utan att vänta på svar, var hon redan till hälften inne i den öppna stugudörren. De öfriga voro, med eller mot sin vilja, tvungne att vänta i farstun och höllo sig der undanskymda i en mörk vrå.

163 Derinne var ett bröllop. Stugan var temligen stor och uppfylld af folk, så att blott i midten af rummet|168| en plats var öppen, och här lekte man danslekar. Säckpiparn blåste så kraftigt och så länge lungorna räckte till; när han tröttnade, föllo bondflickorna in med sin sång, och deremellan intonerade pukan vid passande tillfällen. Brinnande pertor och talgljus, ställda i urholkade rofvor, upplyste rummet och fläktade för luftdraget, som genom de öppna fönstren underhöll en behaglig svalka. Ungdomen tycktes ha mycket roligt; här och der drogs en gammal fiskare eller en bedagad matrona med i ringen och skumpade der af hjertans grund. Alldeles fint gick det visst icke till; dessa näfvar, vana vid noten och yxan, buro naturens handskar och grepo rätt stadigt i, der de blott fingo tag; stegen voro ej heller lärda i Alina Frasas dansskola, men ärligt och hederligt gick der till; denna plumphet hade sin oskuld, som väl kunde uppväga hofvets förfinade lättsinne, och den lilla hoffröken i dörren hade en hjertelig fröjd att betrakta detta för henne ovanliga skådespel.

164 Hastigt smög hon sig åter ut i farstun, ryckte drottningen i kjolen och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät, kungen är der.konsekvensändrat/normaliserat

165 Kungen var verkligen der med två eller tre af sina förtrogne. Alla voro klädde i simpel jägaredrägt ungefär som hofvets ridsvenner; Reutercrantz hade varit nog försigtig att den aftonen sysselsätta knektarne på andra håll, så att man ej behöfde frukta deras inblandning i konungens äfventyr. Omöjligt är det icke, att ju några af bondfolket anade, hvilka gästerne voro, ja, det |311|väckte en billig förundran, när tre dukater funnos lagda bland silfver- och kopparslantarne på det stora brudfatet; men de, som märkte oråd, hade nog förstånd att icke låtsa märka något, och så gick dansen obehindradt, utan att någon generade sig för de främmande jägarne. Man såg på konungen, att han trifdes väl – såsom Carl XI äfven|169| sedermera alltid trifdes bättre i obildade kretsar, än i högre och finare bildade, der hans blyghet och brist på umgängeston hade svårt att reda sig. Han svängde om med både gummor och flickor, så det var lust och glädje att se uppå, och när gårdens silfverbägare gick omkring bland de förnämligare gästerne, fylld till brädden med franskt vin, försatt med kummin och kardemumma, smög sig konungen hellre till den väldiga ölstånkan, som på ett bord vid spiseln stod framsatt för den stora hopen af gästerne, och tog sig derifrån en klunk på äkta bondevis.

166 Emellertid var det skrifvet i stjernorna, att de höge gästernes inkognito icke skulle den aftonen aflöpa utan äfventyr. Lille Pehr från prestgården hade med sin mor kommit till marknaden och, såsom hörande till andliga ståndet, jemväl blifvit bjuden till brölloppet. Der hade han krupit upp i ett hörn just nära ölstånkan. Knappt fick han sigte på den unge jägaren, förrän han ropade:original: ropade. –konsekvensändrat/normaliserat Tack skall du ha för hästen.konsekvensändrat/normaliserat Konungen vände sig bort.

167 Modren sökte tysta den lille och lyckades för en stund, men det dröjde ej länge, innan vår gode Pehr åter fick sigte på jägaren och ropade så högt, att alla kringstående hörde det: –konsekvensändrat/normaliserat Se der är den beskedliga kungen, som gaf mig en häst.konsekvensändrat/normaliserat

168 Den tysta aningen, som redan länge hade grott hos flera bland bröllopsgästerna, fick nu en oväntad bekräftelse ur barnets mun. Man begynte att med förlägna blickar betrakta hvarandra, och snart märkte de främmande jägarne till sin stora förtret, att rundt kring dem bildade sig en tom ring och att en mängd personer ställde sig att begapa dem på behörigt afstånd. Straxt gaf konungen sina vänner ett tecken och närmade sig dörren för att i tysthet draga sig ur spelet. Men ryk|170|tet om hans härvaro hade som en löpeld flugit genom hela bröllopsskaran och äfven hunnit till åskådarne ute på gården, hvilka nu i sin tur strömmade in, för att också få se en skymt af landsens unge herre och konung. Trängseln i dörren blef derföre så stark, att i den stunden ingen slapp in eller ut, och der stod nu kungen, förlägen och brydd, huru han bäst skulle undkomma folkets efterhängsenhet.

169 Vid samma tid hade drottningen, prinsessan, Bertelsköld och hoffröknarna trängt sig i dörren, för att betrakta konungen, och stodo nu fångna, inklämda mellan dem, som ville ut, och dem, som ville in. Äfven unga prestmor från Saltvik hade velat draga sig undan med sin pilt, förlägen öfver |312|den villervalla, hans lilla pratsamma tunga åstadkommit. Barnet blef klämdt och började gråta; en närastående sjöman tyckte det vara synd om den lille och lyftade honom på sina breda axlar, för att hjelpa honom ur trängseln.

170 Nu tyckte sig lille Pehr vara en hel karl, der han från sjömannens axlar hade fri utsigt öfver hela bröllopssalen och var hufvudet högre än alla öfriga. Han såg sig omkring som en kung på sin thron, och slutligen stannade hans små ögon på några ansigten, dem han tyckte sig känna igen. –konsekvensändrat/normaliserat Akta dig, mor,konsekvensändrat/normaliserat ropade han, –konsekvensändrat/normaliserat der är den elake grefven, som ville göra dig illa hemma hos oss.konsekvensändrat/normaliserat

171 Händelsevis stod konungen just i samma ögonblick nära bredvid; han hade nyss förut igenkänt den lille och sett ett prof på den skarpa observationsförmåga, som man ej sällan finner hos barn med goda hufvuden. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad säger du?konsekvensändrat/normaliserat sade den kunglige jägaren och fattade piltens hand.

172 –konsekvensändrat/normaliserat Ja ja,konsekvensändrat/normaliserat pratade den lille, munter och uppspelt af|171| sin höga hedersplats, –konsekvensändrat/normaliserat tror du jag inte känner dig? Du är kungen, och der står grefven, och der står prinsessan, som var inne i kammaren, när du var hos oss. Åh, nog känner jag er, fast ingen känner igen mig.konsekvensändrat/normaliserat

173 Kungen följde med ögonen gossens pekfinger och trodde sig igenkänna prinsessan Juliana i bondedrägt, ehuru hennes ansigte var till hälften doldt af ett hvitt huckle. –konsekvensändrat/normaliserat Var hon inne i kammaren, när jag var hos er?konsekvensändrat/normaliserat upprepade han med en lindrig darrning i rösten.

174 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad pratar du för dumheter, Pehr?konsekvensändrat/normaliserat hörde man modren hviska straxt bredvid. –konsekvensändrat/normaliserat Här har du en hvetebrödsbullakonsekvensändrat/normaliserat – och dermed ville hon stoppa hans mun.

175 Men den lille fortfor att prata, i det han mumsade på bullan: –konsekvensändrat/normaliserat Visst var hon i kammaren, när du åt filbunke och trampade ihjäl min trä-Polle, och sedan så rispade mor henne i armen, att hon blödde, och sedan sad’ mor åt grefven: det är min syster, sad’ mor. Inte har mor någon syster.konsekvensändrat/normaliserat

176 Emellertid hade Bertelsköld lyckats undantränga folkhopen i farstun och bereda sina damer fri reträtt. Alla de höge gästerne kommo ändtligen ut på gården, och drottningen, som ej längre kunde styra sin vrede, fattade sin kunglige son i armen och hviskade: –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät, är det så en konung af Sverige bevarar sin värdighet i folkets ögon?konsekvensändrat/normaliserat

177 Konungen rodnade starkt och hviskade lika sakta: –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät, gref Horn har alltid framställt ert höga exempel för mig till efterföljd. Dessutom, hvem är den damen i hvita hucklet, som äfven har hedrat denna fest med sin närvaro?konsekvensändrat/normaliserat

178 –konsekvensändrat/normaliserat Det är den blifvande drottningen, som med rätta har oroats öfver den blifvande konungens pojkstreck.konsekvensändrat/normaliserat

|172| |313|

179 –konsekvensändrat/normaliserat Helsa då den blifvande drottningen, att den blifvande konungen, »den odräglige pojken med sina hästar och soldater»konsekvensändrat/normaliserat, icke vill göra henne till »docka åt en docka» – nej, ers majestät, denna blifvande drottning blir aldrig drottning – åtminstone icke i Sverige, så vida hon ej vill vänta på min efterträdare!konsekvensändrat/normaliserat

180 Och med dessa ord ilade konungen bort, qvarlemnande drottningen i bestörtning och vrede öfver något, som för henne var en fullkomlig gåta.

181 Det återstod nu endast att så obemärkt som möjligt uppnå prestgården. Sagan förmäler ej, hvilka vidare äfventyr derunder händt, och det är troligt, att en mans djerfhet och fem qvinnors list voro tillräckliga, för att utan hinder uppnå målet. Men folket i bröllopsgården, långtänkt som alla våra landsmän, hade först efter de kungligas bortgång rätt hunnit fatta den ära, som dem ovetande hade vederfarits brölloppet. Och nu först utbrast deras gamla kärlek till konungahuset i ett skallande hurrarop, som i qvällens tystnad hördes ända till prestgården.

182 Men Greta från Saltvik tryckte med tårar den lille Pehr till sitt hjerta och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Olyckliga barn, du har krossat en krona!konsekvensändrat/normaliserat

183 Pehr blef i förstone häpen, ehuru han ej begrep det ringaste. Men så mycket förstod han, att han troligen gjort något illa. Han stod rätt fundersam en stund; derpå sade han: –konsekvensändrat/normaliserat Var ej ledsen nu, mor! Kungen har trampat sönder min häst och gaf mig en annan i stället. Har jag trampat sönder hans krona, skall jag göra honom en annan i stället. Var ej ledsen nu mor!konsekvensändrat/normaliserat

184 Greta smålog: –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det, som ett barn ej kan!konsekvensändrat/normaliserat

185 Men säkert är det, att det icke var prinsessan Juliana, som sedermera blef Carl XII:s moder. Hvem vet,|173| hur det då sett ut här i norden? Det kom en dag, när Sveriges tillämnade drottning skattade sig lycklig att kunna skyla sina felsteg med en krämares hand – när hon nödgades byta den kronas glans, som skimrat öfver hennes ungdom, mot tvungen landsflykt, ett fläckadt namn, ett lif af ånger och en graf af glömska. Arma och sköna prinsessa – hvem kastar på dig den första stenen!

186 Dock – återvändom, för att egna en hastig afskedsblick åt slutet af konungens jagt.

187 Den 6 September 1671 var bestämd för återresan. Drottningen och riksråden lemnade med glädje Ålands stränder, men konungen och hela det yngre hofvet sade med saknad farväl åt det fria lifvet i skog och mark. Man sade, att en del af den yngre adeln här velat utföra en plan att göra konungen myndig ett år före den lagliga tiden, och dertill allenastyrande; denna plan gick om intet. Och det var väl; enväldet kom ändock sedan tids nog, när dess stund var inne.

|314|

188 De kungligas besök var utmärkt af flera barmhertighetsverk. Man säger, att kyrkor och fattige fingo betydliga gåfvor; derom tiga nu kyrkoböckerna, som sedan förstördes under stora ofreden. En af Ålands raskaste skyttar, som fällt en elg och dermed förverkat sitt lif, fick nåd af konungen. Hvad elgarna angår, så såg man ännu fyrtio år derefter deras högburna, stolta horn mellan löfven i Ålands skogar. Men stora ofreden, som förödde så mycket, förödde äfven dem. År 1710, när fienden väntades, blef, på svenska regeringens befallning, en stor massaker anställd bland elgarne; deras kött insaltades, deras hudar gjordes till kyller åt Carl XII:s ryttare. Fiendens kulor medtog de få öfverblefna. Efter den tiden irrade här och der ett enstaka par omkring|174| på de fordna betesmarkerna, till dess år 1778 den sista elgen sköts på Flaka hemmans egor i Lemlands socken.

189 Detta besök var Carl XI:s första och enda besök på finsk jord. Den kungliga fregatten låg redo med hundrade svajande vimplar, sluparna lade från land – de talrika skaror, som rundt omkring betäckte stränder och vikar, uppstämde ett tusenstämmigt hurra för den älskade konungen – och fregattens kanoner helsade tillbaka ett dånande farväl. När röken af sista skottet skingrats, såg man konungen med blottadt hufvud vinka sin sista helsning – och snart klöf den stolta fregatten en bred fåra i vågen, som glänste likt guld uti aftonrodnadens glöd.

|175|

5. Barnen i Blåkulla.

190 Innan vi gå vidare i denna berättelse, måste vi först taga ett steg af vid pass fyra månader tillbaka. Det var vid Valborgsmessotiden år 1671. Marken hade kort förut blifvit bar, några herrligt ljumma regn hade efterföljts af ett lika herrligt solsken; en lätt ånga höjde sig från den ännu gula marken, der nu de första stråen begynte uppspira; man tyckte sig höra gräset växa; man trodde sig timme efter timme se, huru ängarne blefvo gröna och träden knoppades.

191 Och åter äro vi i nejden af Majniemi några få mil från Åbo. Sedan vi sist besökte denna nejd för femton år tillbaka, har den antagit ett gladare och vänligare utseende. Der råder väl ännu mycken fattigdom i de små kojor, som omgifva det stolta slottet; men den nöd, den förtviflan och det hat, som rådde der under salig grefvens tid, äro nu mycket mildare. Grefve Bernhard Bertelsköld har ombytt fogde på sitt slott: den gamle mäster Adam har, rädd för sina förre underhafvandes hämd, flyttat sin boning till Åbo stad och nedsatt sig der, att som draken vakta de rikedomar, han |315|utpressat af den fattige bonden. Den nye fogden har af sin herre erhållit stränga instruktioner att förfara skonsamt med bönderne, att understödja de flitigaste med små lån och de fattigaste med eftergifter på arrendet. Så haoriginal: har (källa för ändring: HT) en del af|176| de många öde gårdarne åter blifvit befolkade,original: befolkad, (källa för ändring: HT) de förvildade fälten åter besådda med korn och kärna; man kunde hoppas en bättre tid, derest bonden på de adeliga godsen hade någon säkerhet för framtiden. Men hvem kunde försäkra honom derom, att icke hans nuvarande milde herre en dag skulle efterträdas af en despot, som åter behandlade sina underlydande likt de osjäliga djuren? Och så arbetade bonden för dagen, nöjd när han hade fred och bröd för ögonblicket; men på framtida uppodlingar, på kommande slägtens väl tänkte ingen, ty hvem ville en dag se sitt arbete komma en ny mäster Adam till godo?

192 Nära en qvart mil från slottet låg Arvio by, densamma som blifvit nästan totalt ödelagd genom upprorets följder i mäster Adams tid. Största delen af folket var på utarbete under den vackra eftermiddagen; på vägen, som gick genom byn, såg man en ensam gumma vandra. Hon var helt och hållet svartklädd i groft, men renligt ylletyg. Den böjda gestalten vittnade om en hög ålder, men den skarpa genomträngande blicken vittnade om en klok och verksam själ, medan hennes raska rörelser läto förmoda en kroppslig styrka, som åldern ännu ej kunnat märkbart bryta.

193 Såg man nogare på den gamla, så igenkände man utan svårighet »Svarta Jane»konsekvensändrat/normaliserat, hvilken läsaren torde minnas från förra berättelsen. Den, som icke kände henne, skulle tagit henne för omkring sextio år; andra visste rätt väl, att hon nu måste vara minst sjuttiofem. Man såg henne försigtigt vandra vägen fram och här och der se sig omkring på gårdarne i byn. Så snart hon trodde sig ha ingenting att befara, gick hon med sitt knyte in i stugorna, dröjde någon stund, återkom med knytet ständigt större och fortsatte åter sin väg till andra gårdar.|177| Hvad hade hon der att skaffa, och hvad medförde hon derifrån?

194 På det att inga misstankar oskyldigtvis måtte stanna på en person, för hvilken vi ha en sorts gammal vänskap, vilja vi följa henne på några af dessa besök. I första gården var matmodren hemma och kärnade smör. Svarta Jane blef väl emottagen, instängdes en stund i mjölkkammaren och bortgick med många tacksägelser och ett par nya strumpor i knytet. I andra gården var en flicka om aderton eller tjugu år hemma för att ha tillsyn öfver de små barnen. Här var Jane lika välkommen, en brasa upptändes, och i askan af den nedbrunna glöden lästes tillkommande ting. Resultatet måste ha utfallit den unga flickan till synnerligt nöje, ty vid bortgåendet ökades knytets |316|innehåll med en stor ost. I tredje gården var husbonden hemma och låg sjuk. Jane blef inkallad och kom icke gerna; dock lät hon förmå sig att läsa öfver den sjuke och erhöll till belöning en blank daler silfvermynt med löfte om dubbelt, derest mannen i morgon kunde gå ut. I fjerde gården mötte henne en piga, som drog henne in i ladugården och i tysthet berättade, att hennes fästman öfvergifvit henne; Jane skulle derföre reda åt honom en trolldryck. Hvad svaret blef, förmäler icke historien, men säkert är, att Jane kom derifrån med ett par nya strumpeband. I femte gården bleforiginal: blef, hon bortjagad med hotelser och hårda ord; värdinnan beskyllde henne att der ha stulit ull om påsknatten och förgjort korna, så att de icke mjölkade. I sjette gården blef hon åter väl emottagen, en häst hade sjuknat och var nära att krevera; Jane gaf hästen bränvin, band en påse under hans hals och erhöll till belöning en kappe salt. I sjunde gården behöfdes god lycka för brygden; Jane tvättade bryggkaren med ett afkok på rönn,|178| ljung och porsris, hvilket borde medföra lycka, och erhöll för denna väntjenst ett par kakor färskt bröd och ett par marker smör. Så gick det ur gård och i, och slutligen hade den gamla, saltpåsen inberäknad, en så stor börda, att hon skäligen ej ansåg sig kunna bära mera för en gång. Och efter det redan led till qvällen, fann hon för godt att begifva sig på hemvägen, utan att låtsa förstå de vinkar, hon ännu här och der märkte vid nästan hvarje stuga hon passerade. Ty dylika besök i byn skedde icke alla dagar, och Jane hade stor praktik äfven i andra byar. Hvar och en ville derföre passa på tillfället.

195 Emellertid begynte männen hemkomma från arbetet, och Jane fann icke för godt att möta dem, der hon kom med påse och knyte. Hon visste, att de flesta fruktade henne, men hon visste äfven, att många beskyllde henne för allt ondt, som hände i byn, och hotat angifva henne, hvilket i dessa tider var en vådelig sak. Hon tog derföre en genväg öfver ängarna och vek derifrån inåt gångstigen, som ledde genom skogen till stranden.

196 Dit hade hon ännu vid pass en fjerdingsväg, och huru raskt hon än gick, rann aftonsolen ned bakom topparna, medan Jane ännu var i skogen. Natten kom, och det var väl icke så farligt här i landet i Maj, när mörkrets flor sväfvar helt tunnt öfver grenar och toppar, likt en behaglig dröm, medan talltrasten sjunger sina sorgligt vackra visor i den mörka barrskogen. Ja, der var ännu en sångare, som lät höra sig på afstånd vid sjön och vid hvars toner talltrasten upphörde med sina; det var näktergalen, som då, likasom stundom ännu, var en kär sydländsk gäst uppå Finlands södra kust.

197 Likväl påskyndade Jane sina steg, ty hon var icke säker uppå, att ju ej en skälm kunde ha tagit hennes båt vid stranden, och då hade hon fått |317|tillbringa natten i sko|179|gen. Vid det hon gick så allena och natten var så skön och underliga tankar från fordom runno i hennes håg, hörde hon i skogen ett främmande ljud. Det var icke orrens kuttrande, icke vargens tjut, icke nattskärans skorrande ljud på renen i rågfälten. Det var rösten af ett gråtande barn.

198 Jane var barnkär och gick åt det håll, der hon hörde rösten. När hon så gått en lång omväg, upptäckte hon tre barn, en gosse och två flickor, alla om fem eller sex år, hvilka sutto hopkrupna vid roten af ett träd, och två af dem sofvo oskuldens sömn på den fuktiga marken, men den ena af flickorna var vaken och grät för sig sjelf af hunger och räddhåga. Jane gick fram till barnen. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre ären J så ensamme här i skogen?konsekvensändrat/normaliserat frågade hon.

199 –konsekvensändrat/normaliserat Ack,konsekvensändrat/normaliserat sade flickan, –konsekvensändrat/normaliserat vi följde korna på vall för första gången i dag, då kom regnet i middags, och der var en präktig regnbåge. Då sade Tommu; kom låt oss ta fast regnbågen, han är der helt nära i skogsbacken. Men när vi kommo dit, var han ännu ett stycke bort, och så kommo vi längre och längre i skogen, tills vi ej mera hittade hem.konsekvensändrat/normaliserat

200 Jane log nästan sorgligt. Kanske tänkte hon uppå, huru dessa barn sprungit efter regnbågen, likasom menniskorna springa efter lyckan. De säga, som barnen: hon är helt nära, låtom oss taga henne! Och när de komma dit, är hon åter ett stycke borta, och när de komma dit, syns hon åter glimma fjerran i skyn, och så följa de dödlige hennes försvinnande spår, tills de sluta med att förvillas i djupa skogen.

201 –konsekvensändrat/normaliserat Följen med mig,konsekvensändrat/normaliserat sade Jane, –konsekvensändrat/normaliserat så fån J sofva i natt i min stuga. I morgon skall jag visa er vägen hem.konsekvensändrat/normaliserat

202 De sofvande fingos med möda på benen, och så fort|180|satte hela sällskapet vägen till stranden. Barnen gingo tysta och illa till mods; de kände nog svarta Jane och visste hennes rykte, de hade kanske hellre blifvit qvar uti skogen, men de vågade ej yppa sin fruktan. Blott Tommu hade mod att halfgråtande säga: –konsekvensändrat/normaliserat Jag vill ej gå med trollet i skogen; jag vill gå hem till mor.konsekvensändrat/normaliserat

203 –konsekvensändrat/normaliserat Vi vill’ gå hem till mor,konsekvensändrat/normaliserat snyftade båda flickorna.konsekvensändrat/normaliserat

204 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad nu, små tokar?konsekvensändrat/normaliserat puttrade Jane. –konsekvensändrat/normaliserat Mor sofver, och till byn är en half mil. Se så, klifven raskt på; hos mig fån J sedan smörgås och mjölk.konsekvensändrat/normaliserat

205 Smörgås och mjölk! Hvem har ej varit barn och varit hungrig och hört dessa ord, som i den stunden innefattade all jordisk lycka och läckerhet! Tårarna upphörde att rinna, och barnen stego på med förnyade krafter; blott den ena af flickorna bröt stundom små qvistar och strödde dem efter sig på gångstigen. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre gör du så der?konsekvensändrat/normaliserat hviskade den andra. –konsekvensändrat/normaliserat Tyst!konsekvensändrat/normaliserat svarade den lilla. –konsekvensändrat/normaliserat Farmor har berättat för mig om en flicka, som blef bortförd af |318|trollen i skogen och strödde qvistar på vägen, och sedan när hon såg qvistarna, hittade hon vägen hem igen.konsekvensändrat/normaliserat

206 Om Jane hört dessa ord, hade hon haft skäl att darra. När en idé, en fördom eller hvilken föreställning som helst har gripit ett folk, så skall man grannt märka dess omfång och vigt i de små barnens mun. Veta de ingenting deraf, då kan man vara säker uppå, att den idén ännu ej blifvit en lifsfråga och en hjertesak. Men begynner den föreställningen att spöka på barnens läppar, då må den glädjas, som vinner derpå, och då må den darra, som drabbas deraf, ty då kan han klart förstå, att den idén gått till djupet af alla hjertan, inträngt i familjernas innersta, ja i sjelfva modersmjölken, och kan icke utrotas på många mansåldrar.

|181|

207 Vid den tid, hvarom vi tala, var tron på hexor och trolldom en sådan föreställning, som, urgammal i sig sjelf, hade ånyo blossat upp på ett förskräckande sätt. Just i det stora århundrade, som hade födt Newton, Leibnitz och på slutet Voltaire, just vid den tid, när reformationen hade för en stor del af Europa låtit morgonrodnaden dagas af en ljusare tid, just då uppstod denna märkvärdiga reaktion af hedendomens och medeltidens djupaste mörker. Kättarebålen i det katholska Europa hade ännu icke upphört att brinna, när hexornas bål begynte att tändas i den protestantiska verlden. Trolldomen blef på den tiden en trosartikel, på hvilken de klokaste män ej mera tviflade. Allmänna bönedagar utskrefvos, för att afvända »Satans raseri»konsekvensändrat/normaliserat, kungliga kungörelser varnade menigheten, styrkte dess tro och upphetsade dess inbillning; trollkommissioner nedsattes, till hälften af andlige,original: adlige, till hälften af verldslige män, och dömde många hundrade att å båle brännas »för sin själs salighets skull»konsekvensändrat/normaliserat, hvarom allt mera skall berättas längre fram. I Sverige begynte detta oväsende i Norrland under Gustaf Adolfs tid, tog sedan fart, grasserade öfver hela landet och grymmast i Dalarna. Finland, trolldomens hemland sen urminnes tid, blef hastigt och starkt anstucket deraf, så att här brunno bålen i full låga under nästan hela sednare hälften af sextonhundratalet; ja i Sverige behöfdes icke mer än att vara finska och vara gammal och ful, för att dragas inför de förfärliga domstolar, som dömde utan förskoning, emedan de dömde utan sans. Och hvilken märkvärdig roll de små barnen härvid spelade, skall af det följande blifva klart.

208 Men vi återvända till Jane och barnen i skogen. Det var redan sent lidet på natten; när de hunno till stranden, stego de i båten och rodde öfver till Janes stuga,|182| hvilken läsaren torde minnas sedan förra berättelsen. Här var allt sig likt som för femton år sedan, med den skilnad att nedifrån taket |319|hängde på tråd en underlig prydnad – en grinande dödskalle. Antingen det nu var för att afskräcka det vidskepliga folket från besök i hennes stuga (ty Jane tålde inga besök), eller af den besynnerliga förkärlek för det hemska, som ofta födes af ensamheten – alltnog, när Jane tände de torra spånorna i sin spis, såg man dödmannens toma ögonhålor likasom ur luften stirra på de nykomne.

209 Barnen skreko högt af förskräckelse. –konsekvensändrat/normaliserat Hållen er mun,konsekvensändrat/normaliserat sade Jane förtretad. –konsekvensändrat/normaliserat Sådana som den der skola vi alla blifva, ty menniskan är en mask på jorden. Se så, kära barn, sätten er här vid bordet och äten er mätta; sen få ni krypa till kojs i min egen säng.konsekvensändrat/normaliserat

210 Och dervid framtog hon ur sitt knyte de färska bröden och det gula smöret, nedtog från hyllan sin enda sparade filbunke och bjöd barnen af godt hjerta att stilla sin hunger. Ja för att ännu dervid fägna deras ögon, framtog hon tre blanka messingstallrickar, som glänste likt guld, och tre skedar af samma metall, en qvarlefva från fordna tider. Men barnen kröpo i en vrå och tordes af skrämsel ej röra sig. Slutligen nödgades de med halft våld att komma till bordet.

211 Hos de stackars små stred hungern hårdt med förskräckelsen. Ändtligen var hungern nära att segra, då en obetydlighet åter betog dem all deras aptit. En af dessa oskyldiga skalbaggar, en sådan som barnen kalla »blåmask» och som vårtiden ofta har sitt tillhåll i väggspringorna, hade råkat sitta på filbunken och företog sig att promenera öfver filet som en menniska öfver isen. Knappt blefvo barnen honom varse, innan|183| de kastade ifrån sig skedar och smörgåsar och kröpo ånyo darrande i vrån. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad går åt er?konsekvensändrat/normaliserat ropade Jane harmsen. Barnen svarade ej. Hon upprepade frågan och trädde närmare. Då började alla tre storskrika, och den äldre af flickorna ropade öfverljudt: –konsekvensändrat/normaliserat Aldrig äta vi trollens mat; trollens mat blir förvandlad till maskar.konsekvensändrat/normaliserat

212 Jane sökte förgäfves att lugna de små, då i detsamma dörren öppnades och två personer af besynnerligt utseende inträdde. Den ene var nästan alldeles svart – af naturliga orsaker, ty det var en kolare från grannskapet. Den andra var en gammal qvinna underligt utstyrd i röd kjol och tröja med allehanda utsydda tecken, och kring halsen bar hon ett perlband af dessa musslor, dem bönderne anse för ormhufvuden och hvarmed de ännu i dag bruka pryda sina betsel. Vid denna nya förfärande syn kröpo barnen under sängen och lågo der helt tysta, utan att knappt våga andas och utan att märkas af de nykomne.

213 Jane kastade på sina nya gäster en butter blick och frågade snäft: –konsekvensändrat/normaliserat Nå hvad är det nu igen? Jag har ju sagt, att jag ej kan hjelpa er.konsekvensändrat/normaliserat

|320|

214 Mannen tog till orda och sade nästan ödmjukt: –konsekvensändrat/normaliserat Var icke ond nu, Jane, för att vi komma vid denna tiden. Det är nu midnatt, och Vapuri säger, att ingen annan än du kan hjelpa mig. Redan i fyra nätter har jag sett drakelden lysa i skogen; jag har kastat stål derpå, jag har tigit som muren, men kitteln har ändå ej kommit upp till jordytan. Vapuri säger, att Böfvelen rider grensle deröfver och kan ej fås bort med mindre, än att du besvärjer honom sju resor med drakeblod och sjelfspillingars ben och små mördade barns lillfingrar. Derföre såkonsekvensändrat/normaliserat ...

215 –konsekvensändrat/normaliserat Ja derföre så måste du hjelpa honom,konsekvensändrat/normaliserat inföll den|184| gamla qvinnan med häftighet. –konsekvensändrat/normaliserat Gör dig ej till, det veta nog alla, att ingen kan det så bra som du, ty du är bekant och god vän med hin onde. Herre Jesus, der är han jukonsekvensändrat/normaliserat ... skrek hon till i detsamma, i det hon blef varse dödskallen, som hängde i taket.

216 –konsekvensändrat/normaliserat Vill du hålla din mun!konsekvensändrat/normaliserat skrek Jane förargad. –konsekvensändrat/normaliserat Skäms du icke att komma med sådana ord här i min egen stuga!konsekvensändrat/normaliserat

217 Den främmande qvinnan missförstod hennes mening och svarade förlägen: –konsekvensändrat/normaliserat Ja det var dumt af mig, Jane, att här hos dig åkalla Guds namn, ty det förtager din konst all kraft och verkan. Men se här skall du få se, att jag godtgör mitt fel.konsekvensändrat/normaliserat – Och dervid tog den halft vanvettiga, af trolldomens farsot anstuckna qvinnan tvenne halmstrån, lade dem i kors på golfvet samt trampade och spottade på korset. –konsekvensändrat/normaliserat Se så,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon triumferande, –konsekvensändrat/normaliserat nu skadar det ej mera, att jag uttalat Guds namn.konsekvensändrat/normaliserat

218 Den olyckliga, hon visste icke hvad hon gjorde. Vidskepelsens mörka demon hade fått makt öfver henne; vantrons spöke hade stigit fram ur sin väsenlösa tomhet och vuxit opp till en förfärande verklighet, till en synd, som hånade det allraheligaste.

219 Äfven Jane stod under vantrons välde, men hon uppslukades icke deraf. Vapuris hädelse upprörde hennes innersta. Hon sprang upp och ropade med hotande åtbörder: –konsekvensändrat/normaliserat Ut från min tröskel, ni gudsförsmädare! Ut, ni förtappade! Ut! Ut! Ut!konsekvensändrat/normaliserat

220 Jane var icke god att trotsa i detta ögonblick. Hon reste sig i hela sin längd; det gråa håret fladdrade, den knotiga handen höjdes hotfullt. Kolaren och hans följeslagerska skyndade på dörren, men Vapuri mumlade ondskefullt för sig sjelf: –konsekvensändrat/normaliserat Hon vill ensam behålla sin konst, men detta skall hon ej ha gjort för intet.konsekvensändrat/normaliserat

|185|

221 Jane gick ut att samla örter, ty just i natt var det fullmåne. När hon kom åter, erinrade hon sig de af skrämsel halfdöda barnen. Deras gömställe under sängen var tomt. Hon sökte dem öfverallt, men förgäfves. De voro försvunna utan spår.

|186| |321|

6. Vattuprofvet.

222 Tidigt en vacker morgon i början af Juni år 1671 rörde sig på Åbo gator och långs stränderna af ån en stor folkmassa. Det var påtagligt, att man väntade någon synnerlig och ovanlig tilldragelse och likväl icke rätt visste ställe och tid. Ty än hördes vid stranden ett larm, och straxt skyndade flera hundrade dit att se åt hvad det var; än skockade sig en folkhop på torget utanför domkyrkan, och straxt växte hopen af nyfikne, som från alla håll tillströmmade; än blänkte gevären af en patrull på den då nyss anlagda slottsgatan, och straxt hastade hoparna dit till dess möte. Aura å var uppfylld af båtar och skutor, hvilka behagligt utbredde sina hvita segel att torka i den lugna och solklara morgonluften, och från landsidan inkommo rader af kärror, hvilkas egare förde sina produkter till torget och med förundran stannade i trängseln af de sysslolöse åskådarne.

223 Bland de nyss ankomne var en heldäckad skuta, som syntes större och förnämligare än de andra och som, lastad med yppersta Wasa-råg, hade trängt sig upp ända till närheten af den enda bro, hvilken den tiden underhöll kommunikationen mellan båda åstränderna. Ur dess lilla kajuta framkröp en kort och tjock gubbe, hvars hvitnade hår, mustascher och pipskägg förunderligt stucko af mot det jovialiska och ännu rödblommiga ansigtet.|187| Straxt efter honom framkröp ur samma gömma en likaså liten och likaså rundelig gumma, något tiotal yngre än gubben, men lika gladlynt och godmodig att påse som han. Båda vexlade några ord med ett par unge män, som utgjorde skutans öfriga besättning, och begåfvo sig sedan i land, ej utan besvär, ty ingen båt kunde röras mellan de trångt sammanpackade farkosterna, och de gamla måste derföre, innan de uppnådde stranden, klifva öfver andra båtar, som lågo mellan denna och skutan.

224 De båda gamla sågo så hjertans belåtna ut med hvarandra. Gubben räckte gumman sin hand vid den obeqväma passagen; när det gällde att hoppa på stranden, tog han henne om lifvet och lyftade henne med ungdomsraskhet upp på det torra. Hon åter tackade med en gladlynt nick, och så begåfvo sig båda framåt torget, för att uppsöka den köpman, till hvilken de ville sälja sin råg. Under vägen hände sig emellertid, att de kommo in ibland folkhopen och att gumman oskyldigt fick en och annan knuff af bredaxlade matroser eller näsvise gatpojkar. Gubbens hvita ögonbryn rynkades härvid temligen barskt, och under ett »blitzdonnerkreutz-pappenheim» sköt han, med en ynglings kraftiga arm, de påträngande åt sidan. –konsekvensändrat/normaliserat Hör på, gode vän,konsekvensändrat/normaliserat sade han till en gammal, groflemmad man, som nyss kommit från landsidan med ett |322|lass rotfrukter, –konsekvensändrat/normaliserat äro då menniskorna här i Åbo rent af galna? Hvad springa de efter så bittida på morgonen, mane manium et sero venientibus ossaspråk: latin, som vi fordom brukade säga, den tiden jag gick här i kathedralskolan?konsekvensändrat/normaliserat

225 Den tilltalade vände sig flegmatiskt om, valkade en stor tuggbuss mellan tänderna och svarade efter någon betänketid: –konsekvensändrat/normaliserat Det är svarta Jane, som skall undergå vattuprofvet.konsekvensändrat/normaliserat

|188|

226 –konsekvensändrat/normaliserat Så så,konsekvensändrat/normaliserat svarade gubben, i det han uppknäppte sin korta fårskinnspels, som blef något varm i sommarluften; –konsekvensändrat/normaliserat svarta Jane är då en trollpacka, mala sibyllaspråk: latin, efter hvad jag kan förstå?konsekvensändrat/normaliserat

227 –konsekvensändrat/normaliserat Jo men,konsekvensändrat/normaliserat svarade mannen vid lasset enstafvigt.

228 –konsekvensändrat/normaliserat Då är hon visst från Österbotten?konsekvensändrat/normaliserat frågade gumman med en lindrig utländsk brytning i talet.

229 –konsekvensändrat/normaliserat Nej men,konsekvensändrat/normaliserat svarade åter den enstafvige. Men derpå tillade han med en blandning af stolthet och skygghet, likasom han ville tillegna sig en del af Janes rykte, men likväl fruktade dess följder: –konsekvensändrat/normaliserat Jane är hemma från Majniemi.konsekvensändrat/normaliserat

230 –konsekvensändrat/normaliserat Min vän,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den lille gubben med komiskt allvar, –konsekvensändrat/normaliserat jag vill hålla min skuta med råg och råttor emot ett gammalt öskar, att du vore bättre kamrat på en nattlig öfverrumpling, än som talare på ett namnsdagskalas. Majniemi! Jag vill vara skapt som en kroat, om jag känner den socknen. Ubi nunc ecclesiaspråk: latin ... det är för märkvärdigt, så snart jag återser den hederliga domkyrkan, der jag fordom sköt så många kajor med sprättbåge, så växer latinet opp igen, som rågaxen mellan stubbarna på ett gammalt svedjeland.konsekvensändrat/normaliserat

231 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vill minnas, att grefve Bertelsköld har ett stort säteri med detta namn,konsekvensändrat/normaliserat inföll den lilla, runda gumman, i det hon gjorde ett fåfängt försökoriginal: försökt att fortsätta promenaden och draga gubben med sig.

232 –konsekvensändrat/normaliserat Bertelsköld?konsekvensändrat/normaliserat mumlade den gamle. –konsekvensändrat/normaliserat Jaså, nå nå, det är således grödan på hans åker. Han sådde trolldom och han skördar hexor, det är i sin ordning, hoc est in suum ordinemspråk: latin, som de gamle så sannt uttryckte sig. Kom, mor lilla, vi låta dem doppa hexan; var säker på, att hon flyter, om hon är af rätta sorten.konsekvensändrat/normaliserat

233 De båda gamla ville nu gå, men mannen vid lasset hade fattat gubben med ena handen i pelsen, medan|189| andra handen med ett omisskänneligt uttryck af förlägenhet for hit och dit under hundskinnsmössan, som betäckte landtmannens gråa hår. –konsekvensändrat/normaliserat Skulle det ... skulle det vara kapten?konsekvensändrat/normaliserat stammade karlen och betraktade gubben och hans pels med underligt varma och ärligt dumma ögonkast.

234 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad nu ... sapperment, dig har jag sett en gång förr,konsekvensändrat/normaliserat sade gubben och fixerade den fordom muskelstarka gestalten, hvars rygg blifvit krökt |323|under årens tyngd. –konsekvensändrat/normaliserat Blitzdonnerkreutz, är du icke Pekka, numero 30 vid Larssons sqvadron af salig kungens finska dragoner?konsekvensändrat/normaliserat

235 –konsekvensändrat/normaliserat Jo men är jag så, och ni är min kapten,konsekvensändrat/normaliserat svarade mannen vid lasset, i det en enda, men trohjertad tår sökte sig en väg utför den solbrynta fårade kinden och föll på fårskinnspelsen, hvars fåll den gamle tryckte till sina skäggiga läppar.

236 Den lille gubben – i hvilken läsaren kanhända redan igenkändt vår gamle gode vän Larsson från Gustaf Adolfs tid – glömde i hast sin latin och minnet af domkyrkans kajor, för att stadigt och trofast skaka den gamle kamratens hand. –konsekvensändrat/normaliserat Blitzpappenheim, är det du Pekka!konsekvensändrat/normaliserat utropade han. –konsekvensändrat/normaliserat Så finns det då ännu en rask gosse från salig kungens dar; ja ja, vi äro icke många qvar uppå denna jorden, som kunna säga oss ha sett hvitögat på gamle korporalen vid Breitenfeld och blödt en ärlig droppe blod med vår store kung uppå Lützens fält. Så, Pekka, du är nu bonde, ser jag, och kör ditt lass, och bonde är jag också, min gubbe, och för min skuta hit med egna pojkar och egen råg. Här ser du min gumma, ja ja, liten smul fetare om lifvet och gråare i hufvudet har gumman blifvit, sedan vi första gången spetsade mun åt hvarandra i Würtzburgs tornkammare och lurade jesuiterpacket, så det var lust och glädje att|190| se uppå. Men så skall jag ock säga dig, att gumman sedan dess har gifvit mig åtta pojkar och sex flickor, summa fjorton, min hederlige vän, och af dem lefva nu tolf, nemligen hälften af hvardera sorten. Ja ja, Kätchen, icke är det värdt, att du ser så högfärdig ut för det. Säg mig, hvad för en Belsebub for då i vår Bertel på sednare tider, att han icke mer var sig lik? ... Men,konsekvensändrat/normaliserat tillade han, –konsekvensändrat/normaliserat här står jag och pratar bort den tid jag skulle träffa köpmannen; mun har jag i behåll, gudskelof, och öl ryms deri ännu på gamla dagar. Om en stund är jag här tillbaka, och då skall du komma om bord på min skuta och dricka en ärlig kanna öl med din gamle kapten.konsekvensändrat/normaliserat

237 Det gamla paret fortsatte nu sin väg. Men under tiden hade folkhoparne fördelat sig, somliga till kyrkan, somliga till slottsgatan. Orsaken blef snart tydlig. Från slottet nalkades en fångkärra, åtföljd af ett kommando soldater med dess korporal i spetsen. På kärran satt en blek, mager och tynande gestalt, i hvilken man knappt kunde igenkänna svarta Jane, som ännu för en månad sedan var så kry för sina år. Hopkrumpen, fastläst med kedjor om händer och fötter, syntes hon känslolös för sin skymf och sin olycka. I åskådarnes sinne omvexlade vid hennes anblick fruktan och afsky med glädjen att nu ändtligen se henne, den länge så ryktbara hexan, i hennes förnedring och straff. Ingen förbarmande blick, ingen medlidandets tår sågs i dessa många hundrade ögon, som nu betraktade henne. Det föll ingen |324|enda in, att denna gamla qvinna var ett af de många olyckliga offren för den blindaste vantro; ingen anade, att äfven i hennes bröst ett menskligt hjerta klappade och led; ingen tviflade på, att ju trollpackan, som försvurit sin själ åt afgrundens furste, med detsamma|191| afsvurit alla menskliga känslor och förverkat sin rätt att behandlas, att ömkas som menniska.

238 Långsamt fortgick det bedröfliga tåget under åskådarnes smäderop: –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre har man ej gifvit hexan en qvast att rida på? – Jane, Jane, hvar är nu djefvulen, som ej kommer att hjelpa dig? – Blås kedjorna af dina händer! Tag korpvingar på axlarna och flyg i ugglehamn till Blåkulla; det vore just präktigt att se!konsekvensändrat/normaliserat – Men många gjorde i tysthet korstecknet, ett minne från den katholska tiden, hvilket ännu var qvar, oaktadt reformatorernes nit, och brukades i hemlighet af gammalt folk.

239 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad har då det trollet gjort?konsekvensändrat/normaliserat frågade Larsson, hvilken, med sin gumma under armen, återvände från köpmannens hus.

240 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad hon gjort?konsekvensändrat/normaliserat upprepade en närastående, rödbrusig borgare. Ja det är icke lätt att uppräkna. Pränta hennes synder på pergament, och den listan skall räcka från Åbo till Wiborg. Hvad hon gjort! Han frågar det! Så mycket skall jag säga honom, att hon förhexat menniskor och djur, att hon förvandlat ärlige christne till vargar och fört många oskyldiga barn till mörksens samqväm i Blåkulla.konsekvensändrat/normaliserat

241 –konsekvensändrat/normaliserat Nå så bränn då det otyget,konsekvensändrat/normaliserat mumlade den hederlige kaptenen förargad, –konsekvensändrat/normaliserat men stå ej och försmäda en fånge, som ej kan röra hand eller fot. Donnerblitz, det kan förarga mig in i själen, när jag ser flera hundrade män bruka sin mun mot en gammal kärring, som ej kan försvara sig.konsekvensändrat/normaliserat

242 Nu var tåget vid domkyrkan, der allt folket hade samlat sig till morgonbönen. Klockan var sex. Man var den tiden mera bittida i rörelse än nu; dagens arbete begynte i alla klasser af samhället klockan 5 på morgonen och slöts klockan 8 på aftonen. Nu gick det|192| ryktet, att den stränge biskop Gezelius sjelf skulle förrätta bönen i domkyrkan. Men trollpackan, hvars orena ande kunde besmitta Guds hus, fick icke inkomma i templet. Hon nödgades stanna med sin vakt i den trånga förstugan till södra korset och derifrån, för öppna dörrar, afhöra bönen.

243 Och ryktet hade ej misstagit sig. Efter psalmen och den vanliga bönen, uppträdde biskopen sjelf midt på stora gången framför södra korset, läste först en kraftig bön mot trolldom och satans list, som i denna onda och gudlösa tid bragt så många själar i evigt förderf, samt vände sig derpå direkt till fången med en lika kraftig förmaning att ändtligen göra bot inför Guds församling och, sig till fromma, androm till varning och varnagel, öppet |325|bekänna djefvulens funder och det syndiga umgänge, hon med den lede frestaren plägat hade.

244 Vid dessa ord trädde biskop Gezelius helt nära till dörren, der Jane stod, och fixerade henne med sina genomträngande ögon. Hela den då femtiosexåriga prelatens gestalt hade ett manligt, ett strängt befallande uttryck; den friska färgen på hans kinder, den skarpt böjda näsan, det långa, krusiga och redan hvitnande håret, det gråa skägget, som flöt öfver bröstet i rika vågor, – allt imponerade hos denne den kraftfullaste man, som alltsedan hierarchen Magnus I suttit på Åbo biskopsstol. Det var hexan i Endor, som hade besvurit Samuels ande ur grafven.

245 Denna blick, för hvilken prester och lekmän darrade alltfrån Åbo till Torneå, kom äfven Jane att darra. Men efterhand tycktes hon åter fatta mod; en liflig rodnad färgade hennes vissnade kinder, hon vågade tid efter annan upplyfta sina ögon; ja, slutligen vågade hon, hvad onda samveten aldrig vågade: hon såg biskopen rakt i|193| ansigtet; blixt mot blixt. Kyrkans öfverhufvud teg och väntade bekännelsen från synderskans läppar.

246 Men den fem och sjuttioåriga qvinnans böjda gestalt uppreste sig helt rak, i det hon sade ett enda ord, som slog alla närvarande med förfäran. –konsekvensändrat/normaliserat Kättare!konsekvensändrat/normaliserat utropade hon.

247 Biskopen studsade. Han erinrade sig nu, att bland de svåraste (och rimligaste) anklagelserna mot Jane var äfven den, att hon aldrig i mannaminne hade besökt Herrans nattvard. Han begynte att ana en annan orsak dertill, än blott ett gudlöst förakt för sakramenterna. Och biskopens lynne var lika häftigt, som kraftfullt. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad vågar du säga?konsekvensändrat/normaliserat utbrast han, i det äfven hans kinder färgades af en lifligare rodnad.

248 –konsekvensändrat/normaliserat Jag säger, att du, som kallar dig kyrkans herde och som står här för att bigta mina synder, icke är annat än en kättare i Guds hus. Du och ditt kapitel och dina prester och hela ditt folk, J ären icke annat än förtappade affällingar från den rätta tron. J sitten till doms öfver en rättrogen katholik, men jag säger eder: det vore bättre, att J klädden eder i säck och aska och gingen till Rom att söka den helige fadrens aflat för eder egen svåra synd. Ja, jag säger dig, att jag är katholik, och det trogna Bayern är mitt fädernesland. I mer än trettio år har jag varit vittne till eder kätterska otro; jag har nödgats förneka min tro och gömma mitt radband, som tjufven gömmer en stulen altarkalk, och jag har icke upplåtit min mun. J hafven fängslat mig oskyldigt för ringa ting och kastat mig sex famnar under jorden i det förskräckliga håltornet af edert slott här i Åbo; der har jag frusit och hungrat och utstått alla mörkrets och ensamhetens fasor, och jag har fördragit det utan klagan. Nu dragen J |326|mig för edra dom|194|stolar och fören mig, fattiga, gamla och värnlösa qvinna, till döden att brännas på bål, och jag fördrager äfven detta, såsom de heliga martyrer det fördragit i fordomtima. Men när J dragen mig i eder kyrka och viljen att jag, en troende, skall bigta för eder, otrogne, då uppreser sig mitt hjerta, och jag upplåter min mun för första gången på mer än trettio solhvarf, och säger till eder: visserligen är jag en stor synderska, men J ären dock större syndare än jag: J ären allesamman kättare och affällingar, och likasom den timliga elden skall förtära min kropp, så skall den eviga elden förtära eder själ, J förlorade barn af den stora allmänneliga katholska kyrkans modersköte!konsekvensändrat/normaliserat

249 Hvad sade biskop Gezelius, han, den stränge och mäktige protestanten, till denna sista uppflammande låga från trettioåra krigets glödande vulkan? Han beherrskade sin af vrede darrande stämma, upphof sina händer och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Jag tackar dig, min Gud, att dessa hädiska ord icke äro sagda i ditt tempel, utan allenast i ditt tempels förstuga. Visserligen tillåter du djefvulens makt på jorden vara ganska stor, då han ikläder sig sjelfva trones mantel och trotsar i dess skrud det allraheligaste. Dock är jag viss uppå, att du hafver satt honom ett mål före, och han skall icke undkomma det, ehvad han i sin list må förebära armod eller oskuld eller något slags undskyllan. Fören bort denna förstockade qvinna till det prof, som lagarna föreskrifva, och först när lagen henne dömt, är det tid för kyrkan att ännu en gång, och för sista gången, bjuda henne nådens själabot.konsekvensändrat/normaliserat

250 Och biskop Gezelius aflägsnade sig med högburen panna. Men Janes aftynande gestalt hade åter fallit tillsamman efter det häftiga utbrott, som medtog hennes krafter, och hon lät utan allt motstånd föra sig bort till det grymma gyckelspel, som väntade henne i lagens namn.

|195|

251 Nygirige, utan medlidande, utan förskoning, som fordom Romarne vid djurfäktningarne i circus, väntade tusen åskådare utanför kyrkan på hexans vattuprof. Knappt visade sig Jane, och knappt spridde sig bland mängden ryktet, att hon icke bekänt, innan ett stormande jubel utbröt och helsade fången med höga glädjerop. Nästan i triumf följdes hon till stranden af ån – men det var en grym triumf, det var kattens smekningar till råttan, det var en gycklares fröjd, att offret för hans begabberi ej mera kunde undkomma. Så förvildade voro redan sinnena genom dessa vidunderliga, tätt på hvarandra följande hexprocesser; så förvirrade voro genom dem begreppen om mensklighet och medlidande, att man trodde sig göra Gud en tjenst med att håna den olyckliga i hennes skymf och förnedring. Och när det ännu dertill blef bekant, att Jane i förstugan till sjelfva domkyrkan |327|skymfat biskopen och öppet bekänt sig tillhöra den hatade papistiska läran, då kände hopens jubel och raseri ingen gräns; hade man icke väntat ett så stort nöje af vattuprofvet, så var fara värdt, att man redan derförinnan slitit den stackars fången i stycken.

252 Så snart Jane med sin bevakning var kommen till det utsedda stället vid ån, uppställde sig soldaterne i halfcirkelformig spetsgård omkring henne, för att afhålla den ständigt vexande folkmassan. Derefter föreläste en stadstjenare på embetes vägnar det utslag af den dertill nedsatta trollkommissionen, hvari förbemälda enka, svarta Jane benämnd, såsom den der idkat trolldom och gemenskap med djefvulen, men likväl icke kunnat förmås att sådan stor synd i godo på sig bekänna, nu skulle, till Guds ära och sanningens utrönande, underkastas det osvikeliga vattuprof, hvaraf klarligen skönjas kunde, om hon mäktade med trolldom afvända från sig naturens|196| ordning, den der vid handen gifver, att en menniska, kastad bunden i vattnet, utan djefvulens bistånd måste af vattnet uppslukas*)Dessa vattuprof voro, likasom de motsvarande eldprofven, der en anklagad måste bära glödande jern, redan långt för detta i bruk och återfinnas ofta i medeltidens krönikor. Här antogs, besynnerligt nog, att endast djefvulen kunde rädda den brottslige, medan de s. k. gudsdomar inneburo, att Gud skulle genom ett underverk rädda den oskyldige..

253 Jane nedlyftades från kärran. Hennes händer och fötter sammanbundos stadigt, obarmhertigt hårdt med starka tåg, och i detta jemmerliga tillstånd bars hon ut på en låg brygga, som sträckte sig utåt, nära det djupaste stället af ån. Icke ett ord eller en klagan undföll hennes läppar. Men åskådarnes nyfikenhet steg till sin höjd. I detta ögonblick voro, så långt man kunde se, alla plank, alla tak och isynnerhet bron uppfyllde af gapande munnar och utsträckta halsar; ja, soldaterne i spetsgården voro tvungne att med pikar och korsgevär afhålla de påträngande.

254 –konsekvensändrat/normaliserat Hundra daler mot femtio, att hon flyter!konsekvensändrat/normaliserat ropade samme rödbrusige borgare, som en stund förut hade förargat Larsson.

255 –konsekvensändrat/normaliserat Vare sagdt,konsekvensändrat/normaliserat svarade denne med en harmfull och utmanande blick på sin vederdeloman.

256 Ännu i sista ögonblicket ute på bryggan frågade rättens tjenare med hög röst den anklagade, om hon ville godvilligt bekänna sig skyldig. Hopen darrade af fruktan, att hon skulle göra det. Men från Janes läppar hördes endast ett sakta, men beslutsamt »nej»konsekvensändrat/normaliserat.

257 Detta nej var afgörande. Tvenne starka karlar fattadeoriginal: fatade den olyckliga, en i fötterna, en under armarna, svängde henne ett par gånger, för att taga fart, |328|och|197| slungade henne derpå långt ut i den af vårfloden uppsvällda strömmen. Plaskandet af den gamla qvinnans kropp, när den nedföll i vattnet, åtföljdes i samma ögonblick af ett outsläckligt hurrarop från den förvildade folkmassan.

258 –konsekvensändrat/normaliserat Hon sjunker – jag har förlorat!konsekvensändrat/normaliserat utropade borgaren med förtrytelse. I samma stund som Jane föll i vattnet, försvann hon under strömmens yta, der endast ett lätt skum utvisade stället för hennes fall. Det skallande jublet tystnade; hvar och en kände dock tyst inom sig, att detta skämt var för groft och föga bättre än ett mord.

259 Båtar utsattes genast, för att uppsöka och rädda den drunknade. Sällsamma slutsats! Att hon sjönk, skulle vara ett bevis på hennes oskuld, men detta bevis skulle kosta henne lifvet. Sanningen att säga, var man icke förberedd på denna inkonseqvens; rättens tjenare hade tagit för afgjordt, att trollpackan skulle flyta.

260 Jane hade blifvit kastad i strömmen ofvanför bron. Med ens uppstod nu på bron ett larm, som snart öfvergick till den vildaste fröjd. –konsekvensändrat/normaliserat Hon flyter! Hon flyter!konsekvensändrat/normaliserat ropade man, och några de spefullaste skyndade att tillägga: –konsekvensändrat/normaliserat Upp mot strömmen med kärringen! Upp mot strömmen!konsekvensändrat/normaliserat

261 I sjelfva verket syntes för ett ögonblick Janes hufvud på vattenytan nära bron. I nästa ögonblick sjönk det åter, men båtarna voro i närheten och lyckades uppfiska den olyckliga, innan strömmen för alltid behöll henne i sitt djup. Sanslös blef hon återförd till slottet.

262 Bland folkmassorna uppstodo larm, skrik och ordvexlingar. Hade hexan flutit? Hade hon sjunkit? Båda delarna kunde besvaras med ja, båda med nej. Hvarken Larsson eller borgaren erkände sig hafva förlorat. Men|198| de fleste stannade vid det som närmast passade in i deras vidskepliga tro, nemligen att trollpackan flutit, och alla desse voro ense derom, att man icke behöfde vidare bevis på hennes brottslighet. Under mycket stoj och oväsende skingrade sig hoparna åt alla håll, och dermed hade detta skamliga, men för tidehvarfvets seder betecknande uppträde sitt slut.

263 Underbara kontrast! Samma flod, som nu gaf tillbaka sitt och vidskepelsens rof – samma flod, som sålunda blef vittne till ett det gröfsta barbari, som nyare tider veta att omtala – det var samma ryktbara Aura, vid hvilken Finlands bildning så skönt uppblomstrade – samma Aura, som skalderne sedan så varmt besjöngo – samma Aura, hvars namn alltid skall vara förenadt med allt hvad Finland, under de första seklerna efter universitetets stiftelse, egde utmärktast i vetenskap, konst och litteratur!

|199| |329|

7. Ransakningen.

264 Den stora eldsvåda, som den 29 Maj 1681 ödelade största delen af Åbo stad, hvilken nyss hade återhemtat sig efter branden år 1656, förstörde äfven hofrättshuset och större delen af dess vigtiga handlingar. Törhända hade man annars af dem fått någon upplysning om den långvariga rättegången mot hexan från Majniemi 1671.

265 Hela sommaren, som förflöt efter det grymma vattuprof, vi nyss omtalat, hade svarta Jane suttit fängslad i Åbo slott. Alla medel användes, för att få henne till bekännelse; sjelfva det fruktansvärda håltornet i hufvudbyggnaden af slottet, dit mörka gångar ledde än uppföre, än nedföre och der den anklagade, afklädd till blotta linnet, lemnades att försmäkta i mörker och köld 6 famnar under jorden – äfven det blef fåfängt anlitadt. Jane bekände icke, och ehuru hon ansågs förvunnen med mer än halfva skäl, vågade domarena ej fälla henne till bålet, emedan vattuprofvet utfallit tvetydigt och ej kunde anses fullt bevisande. Sannolikt bäfvade man ännu på denna sidan hafvet för den gamle Brahes upplysta tänkesätt – han, som redan räddat mer än ett af vidskepelsens rof från dess domares fåkunniga vantro.

266 Emellertid förmäler denna historia, att ransakningen fortsattes inför Åbo hofrätt i medlet af September år 1671, och då dylika ransakningar ofta förekomma|200| som märkeliga skildringar af tidens seder och åsigter, är det icke utan sitt särskilda intresse att i någon mån följa dess gång.

267 I den trånga förstugan utanför hofrättens sessionsrum stod den anklagade, omgifven af vakt och vittnen, bland hvilka sednare sågos flera barn. Torget utanföre och trappan till huset voro uppfyllda af nyfikna, som med spänd otålighet afbidade ransakningens gång.

268 Ändtligen visade sig i förstugan hofrättens vaktmästare och inkallade den anklagade. Jane följde honom med vacklande steg. Hennes krafter voro brutna af fängelsets luft och det långa lidandet; hennes ögon glänste i sällsam glöd; hon såg omkring sig med förvirrade blickar, hennes fordom så snygga svarta drägt hade fallit i trasor, och det hvitnade håret omgaf i tofviga lockar det vissnade, gulbleka ansigtet.

269 Vid det stora bordet i sessionsrummet sågos blott några få af hofrättens ledamöter. Presidenten, riksrådet Sparre, var frånvarande på resa till Stockholm. Sekreteraren Johan Gartzius, en redan gråhårig man, förde protokollet, och advokatfiskalen Laurentius Wigelius framställde anklagelsen. |330|Tvenne medlemmar af trollkommissionen, en verldslig och en andelig, voro äfven tillstädes.

270 Wigelii framställning gick ut på att visa, huruledes det grufveliga trolldomsväsendet, Gud bättre! i dessa onda tider tagit så hasteligen till, att man ju icke utan ömkan och gruelse kunde se så många återlösta själar genom Satans list blifva förde i evigt förderf. Och ansåg han fuller sakens verklighet vara utom allt tvifvel, hvad ock de gudlöse filosofer vågade deremot invända; dock ville han, till dess ytterligare bestyrkande, anföra sjelfva hans högvördighets biskop Gezelii intyg derom i hans encyclopedia synoptica, hvarest det klarligen och med|201| stor lärdom utredes, att ju trollqvinnor, medelst djefvulens åkallande, kunna skada årsväxten, förderfva boskapen, göra menniskor halta, döfva och blinda, ja ock sätta horn på menniskor, uppsluka böndernes hästar och kärror m. m. sådant olideligt och försmädeligt ofog.*)Gezeliioriginal: Gezellii den äldres minne af J. J. Tengström sid. 106. Har ock den vördige och lärde Dominusspråk: latin Enevald i en dissertatione theologicaspråk: latin fuller intygat, att man på torget i Prag sett en trollkarl för betalning uppsluka en lefvande gris. Och vore det allom välbekant, icke allenast att onda qvinnor ända till sednaste tider sina djefvulska konster brukat, såsom rättegången mellan högvördige biskopen och salig Dominispråk: latin Alani enka**)Jmfr samma arbete sid. 142 ff. Biskopen anklagade Alani enka att ha brukat en Virmo qvinna till fördömliga konster, låtit igenskaffa ett smycke och några stycken fläsk, plågat Dn.språk: latin Enevald med trollskott och velat förderfva biskopinnan sjelf, under hennes sjukdom, med en trolldryck. Målet varade i nära fem år och vädjades slutligen till rådet i Stockholm, som 1671 dömde biskopen att till enkan betala 400 daler silfvermynt. det nogsamt vid handen gåfve, utan ock många sådana tillförene både här och i Sverige blifvit dömde och för trolldom brände, förutan att oväsendet ändock någon märkelig diminuationemspråk: latin förspörja låtit, fastmer ju längre desto obstinatare i bygderna continuerat.

271 –konsekvensändrat/normaliserat Nu,konsekvensändrat/normaliserat fortfor aktor, –konsekvensändrat/normaliserat vore här tillstädesvarande qvinna, svarta Jane benämnd, till mångahanda syndiga konster och djefvulens umgänge halft förvunnen, de der vore för vidlyftiga att nu alla uppräkna. Dock som hon af träffelig ondska fortfar att neka härtill och jemväl det henne ålagda vattuprof, genom den lede fiendens tillskyndelse, vore dubiaspråk: latin underkastadt, ville aktor, å hög befallning, henne ytterligare om dessa ärender spörja och genom|202| vittnen fälla, görandes allt detta till Guds ära, sanningens främjande och månge fattige själars räddning ur evigt förderf.†)Fältskärns insigter i den juridiska procedyren då för tiden kunna med skäl sättas i fråga, hvarföre läsaren behagade ursäkta de misstag, som kunna förekomma deri.

|331|

272 Efter denna inledning skreds till förhöret, hvars frågor Jane i början besvarade nästan trotsigt. Det hufvudsakliga deraf var följande.

273 Fråga. Hvar hon vore född och huru hon kommit hit. – Svar. I byn Oppelsbach nära Augsburg i Bayern. Blef vid tjugu års ålder gift med en finsk soldat och följde honom, efter många öden och ströftåg, hit till landet år 1640. Blef kort derpå enka och bebodde sin mans stuga på Majniemi egor.

274 Fråga. Hvarföre hon kallas svarta Jane, och om detta icke härrörde af hennes rykte för svartkonst. – Svar. Hon kallas så, emedan hon alltid bar sorgdrägt.original: sorgdrägt Hon sörjer sin man, sin tro och sitt fädernesland.

275 Fråga. Hvad tro hon bekänner. – Svar. Den rättrogna allmänneliga romerska kyrkan.

276 Fråga. Om hon icke visat den lutherska tron och sakramenterna sidovördnad. – Svar. Icke annars än när eder biskop ville förmå mig till bigt i sin kyrka. Då har jag kallat honom en kättare, som han ock är.

277 Härpå inkallades vittnen, som intygade, att Jane väl varit misstänkt för påfviska läran, eftersom hon aldrig besökte någon kyrka, men att hon aldrig svarat, när man frågat henne derom. Kapellanen Stigzelius, medlem af trollkommissionen, intygade, att den anklagade enständigt vägrat svara på de frågor och förmaningar man gjort henne i fängelset att afsvärja den fördömliga|203| påfviska vantron. Förmantes att än vidare arbeta på hennes omvändelse.

278 Fråga. Hvarmed hon lifnärt sig de trettio åren efter hennes mans död. – Svar. Med spinnande och med goda menniskors gifmildhet.

279 Fråga. Om det är sannt, att i närheten af hennes stuga vore en skatt förborgad i jorden. – Svar. Den, som det vet och tror, må söka den.

280 Kolaren, som den omtalda natten var i Janes stuga, inkallades och betygade på ed, att han sett en drakeld brinna på holmens strand. Tillfrågades, om Jane lärt honom trolldom för skattens finnande. Svarade, att han det i en svag stund begärt, men att Jane med hårda ord kört honom på dörren. Förmanades att söka skatter i Guds ord och icke i något djefvulstyg.

281 Fråga. Det vore ju allom bekant, att Jane brukade spå i aska; hvarföre neka dertill. – Svar. Enfaldigt folk ha bedt henne derom, och hon har tyckt sådant ingen synd vara. När trädet förbrinner, synas i glöden allehanda syner, som icke annat äro än eldens lek. Med sådant roar man barn, och klokt folk skrattar deråt.

282 Icke mindre än fyra bondflickor inkallades och betygade, att Jane spått åt dem i askan, åt somliga fästman, åt andra rikedom; och tre betygade under tårar, att de ännu förgäfves väntade spådomens fullbordan. Endast |332|den fjerde teg och svarade, på tillfrågan, under hög rodnad, att redan veckan derpå hade allt blifvit uppfylldt. Derföre hade hon gifvit åt Jane sju alnar lärft. Som antecknades.

283 Fråga. Om hon icke förgjort mäster Adams dräng, som stulit en säck mjöl ur sin husbondes qvarn. – Svar. Jag har icke förgjort honom, allenast gjort honom sjuk. Mäster Adam befallte mig det, så framt jag|204| ville behålla torpet. – Mäster Adam tillkallades och sade sig icke minnas detta.

284 Fråga. Huru hon betedde sig för att göra drängen sjuk. – Svar. Jag tog en gammal örtug, vecklade beck deromkring, kastade honom på marken och sade: »Avaa korvas, herra Jumala, ja anna varkaan palkansa saada.språk: finska»konsekvensändrat/normaliserat*)Öppna, herre Gud, dina öron och låt tjufven få sin lön. – Jmfr Åbo Tidn. 1795 N:o 8. Detta har jag lärt af Puujumala från Uleåborg.

285 Fråga. Om hon åter gjort drängen frisk, och hvarmed. – Svar. Jag läste öfver honom evangelium om påskdagen, och deraf blef han helbregda, sedan han fört det stulna mjölet tillbaka.

286 Fråga. Om hon brukat läsa i salt. – Svar. Understundom, för att bota sjuka menniskor. Detta vore ingen synd. – Fråga. Om hon brukade läsa öfver modstulne kreatur. – Svar.original: Svar, (källa för ändring: HT, 1874, 1883) (efter något betänkande) ja. – Fråga. Hvad ord hon dertill brukat. – Svar. Dessa ord: »Jungfrun Maria klagade sig, min ko är spildt och illa vildt, det skall blifva bot, sade Jesus. Jesus gick på ett brinnande berg och såg de vanne qvinnor. Jag manar dig du vanne qvinna, du får mig mitt igen, fullt som ett ägg, rödt som en blomma, innan tre solsätt, tecknadt eller korsadt.»**)Jmfr Åbo Tidn. 1792 N:o 19. – Som antecknades.

287 Fråga.original: Fråga Om hon kan bota bryggningar, och hvad man dertill brukar. – Svar. Jag tager dertill en, rönn och ljung, hugger det fint och sjuder i vatten. Med detta låter jag tvätta bryggekaren. – Fråga. Om hon likaledes gör god smörlycka, och hvarmed. – Svar. Jag lägger en gråsten i sjudande vatten och dermed tvättar jag tjärnan. Detta är ingen synd. – Många vittnen framhades och intygade, att så skett. Förmanades|205| strängeligen att afhålla sig från sådan vidskepelse. Gummorna från Arvio by bedyrade under tårar, att de aldrig mer skulle sådant bruka.

288 Fråga. Om hon icke en gång undsagt ett helt brölloppslag och hotat göra dem till vargar. – Svar. Jag var bjuden af värdinnan, men jagades på dörren af värden. Då några kastade stenar efter mig, sade jag till dem: »J faren fram som ville vargar i skogen.»

|333|

289 Vittnen framkallades, som intygade, att Jane ropat till dem: »Jag vånne J voren vargar.» Derpå hade en af de unge män, som kastat stenarne, inrusat under skriande och oregerliga åthäfvor bland brölloppsgästerne, velandes bita några af dem. Dock blef han klok igen, sedan presten läst öfver honom. Härpå svarade Jane, att gossen varit drucken af öl. Som bestreds, hvarefter vittnesmålet antecknades.

290 Fråga. Om det vore sannt, att hon ridit ryggen af en ko, den hon sedan intorkat och icke tillrättafört. – Svar. Det har hon aldrig gjort. – Vittnen intygade sig hafva sett Jane spotta på smör, och straxt blef det förbrändt. När hon var i byn, har ofta händt, att boskapen stadnat och sett på henne. Som antecknades.

291 Ransakningen öfvergick nu till den vigtigaste delen af anklagelsen, nemligen Blåkullafärderne. Under loppet af frågorna fylldes salen efterhand ända till trängsel af de många inkallade vittnena, till största delen qvinnor och barn, och på allas ansigten lästes de vexlande intrycken af fasa, afsky och spänd nyfikenhet. Det var just sådana vidunderliga, på fullt allvar af i öfrigt kloke och ansedde män hållne ransakningar, som verksamt bidrogo att bland menigheten stärka och utbreda tron på trolldomens fruktansvärda verklighet.

292 Fråga. Om det är sannt, att hon om påsknät|206|terna, och äfven deremellan, farit till Blåkulla, tjenat djefvulen och till samma stora synd förfört små oskyldiga barn, samt huru dermed tillgått. – Svar. Det har hon aldrig gjort. Allt hvad menniskor derom säga är idel skrock och sqvaller. Hon kunde taga Gud till vittne derpå. – Förmanades ytterligare att godvilligt bekänna och gaf derpå enahanda svar.

293 Nu framkallades vittnena. Det första, en mjölnares hustru, intygade, att hon en pingstnatt sofvit i qvarnen, medan mannen var bortrest. Vid midnattstiden hade hon vaknat deraf, att fanen med sina englar kom flygande med stort gny, och straxt derefter fyra eller fem trollpackor, bland dem äfven svarta Jane, ridande på qvastar, och dessa hade burit på ryggen bördor af stulen ull. Då har fanen vägt ullen med falskt bessman och funnit den vara alltför ringa, hvarpå han bultat hexorna i ryggen med knoppen af bessmanet och sagt till dem: »dubbadera! dubbadera!»*)Efter muntliga traditioner. När trollpackorna kommit, hafva de sagt: »nu äre vi här, herre»konsekvensändrat/normaliserat. Och när de farit: »nu drage vi bort, herre»konsekvensändrat/normaliserat. Och hvar gång de tilltala den onde, hafva de sagt: »stå fanen»konsekvensändrat/normaliserat; och han har svarat: »fanen står»konsekvensändrat/normaliserat. Och hela natten har varit ett underligt |334|schås och brus i vattuhjulet, men vittnet har legat i ett hörn och dragit toma säckar öfver hufvudet. Frågades, huru hon då kunnat se och höra något. Svarade, att hon stundom under mycken ångest tittat fram. Derpå har hon af ängslan somnat, och när hon vaknat, har spökelsen varit till ända, och qvarnen har stått. Som antecknades.

294 Flera vittnen intygade, somlige att de sett, somlige att de hört hexorna påsktiden rida genom luften, och|207| bland dem äfven svarta Jane. Detta synes bäst på taket af ett tre gånger flyttadt hus. Och hvar gång när hexorna reda sig att flyga, smörja de sig med salva ur ett bockhorn, och säga dervid: »opp och neder, och ingenstädes veder»konsekvensändrat/normaliserat. Hvaraf de som fåglar svinga upp genom skorstenen och icke stöta sig. Men en har af förseelse sagt: »konsekvensändrat/normaliseratopp och neder och allestädes veder»konsekvensändrat/normaliserat; hvarefter hon stött mot alla väggar och träd och af dem blifvit krossad till döds. Och komma de under flygten för nära ett kyrktorn, straxt dragas de deremot och stötas sönder mot tornet m. m.

295 Sedan vittnena flera gånger blifvit förmanade att hålla sig endast till hvad som rörde Janes person, intygade flera af dem, att deras barn varit borta nattetid, utan att någon visste hvar, och i deras sängar har varit lagdt ett stycke träd eller en sten. Och när barnen andra morgonen kommit tillbaka, har man frågat dem: »har du varit i Blåkulla i natt?» hvartill barnen svarat ja; och när man frågat dem, om svarta Jane fört dem dit, hafva de ock dertill med tårar jakat. Mödrarne tillsades nu att framföra dessa barn, hvilket skedde; och såg man tydeligen, att barnen med stor räddhåga betraktade den anklagade, och månge af dem fingos ej att öppna sin mun, innan Jane för tillfället utleddes i yttre rummet.

296 Hufvudsumman af barnens förvirrade berättelser var ungefär denna: Jane har nattetid tagit dem ur deras säng och fört dem genom luften till Blåkulla. Der äro många rum och mycket präktigt. En stor svart karl döper barnen i hett vatten; derefter tappar han ut deras blod, skrifver dermed på ett papper och lärer dem läsa. Små barn har han stoppat i en kittel och skummat flottet af dem, sedan de kokat; andra har han stött sönder|208| till mjöl, och deraf har han gjort en smörjelse åt trollpackorna. Jane har derunder haft horn på fötterna och försökt rycka dem ut, och för hvar gång har hon sagt: »förbanna dig horn, som icke går ut»konsekvensändrat/normaliserat. En afton har hon haft på sig en kragetröja och flugit kring barnen rätt som en skata. I Blåkulla är en englakammare, hvarest böner läsas och psalmer sjungas, men dit slippa barnen ej in. Den stora svarta karlen lärer dem att läsa trones artiklar bakfram, och de, som det väl göra, få städjegåfvor, som likna guldpenningar, men andra morgonen äro de torra löf o. s. v.

|335|

297 Sist framhades jemväl de tre barn, som varit hos Jane om Valborgsmessonatten, och berättade derom följande:*)Hvilket läsaren behagade jemföra med den föregående skildringen af samma besök. Jane har flugit framför dem som en kråka och lockat dem in i skogen. Der har hon tagit dem och fört dem till Blåkulla, och der ha de sett den onde, som grinade mot dem rätt som en dödskalle. Derefter har hon gifvit dem mat på guldtallrikar, men äldsta flickan har läst bordsbönen, och dervid har maten förvandlats till stygga maskar. Straxt derpå har den onde inkommit alldeles svart och med honom en trollpacka. De hafva handlat med Jane om barnens själar, men ej kommit öfverens om priset, hvarpå de flugit med stora svarta vingar sin väg. Jane har då flugit på samma sätt efter dem, men då ha barnen sprungit sin väg och funnit en båt vid stranden. Med den ha de rott flera hundra mil öfver ett stort haf, och så har en karl funnit dem halfdöda af hunger i skogen.

298 Efter denna berättelse inkallades Jane, protokollet blef henne föreläst, och hon tillfrågades, hvad hon derom|209| hade att säga. Hvar och en väntade att höra henne enständigt neka, såsom hon tillförene gjort, men på dessa få timmar hade en märkbar förändring med den olyckliga qvinnan föregått. Lidandet hade uttömt hennes krafter; hvad alla andras vittnesmål icke förmått, det hade de små barnens berättelser verkat på henne. När hon hörde dem, darrade hon i alla leder, hennes blickar förvirrades, och hon svarade knappast hörbart: –konsekvensändrat/normaliserat det måste väl vara sannt, eftersom barnen säga det.konsekvensändrat/normaliserat

299 Hon bekänner! ljöd det från alla läppar, och i alla ansigten målade sig en förvåning och en afsky, större, om möjligt, än förut, när trollqvinnanoriginal: trollqvinnnn icke bekände. Hennes domare sjelfve kunde icke värja sig från en rysning. –konsekvensändrat/normaliserat Du bekänner då,konsekvensändrat/normaliserat sade ordföranden, –konsekvensändrat/normaliserat att du plägat umgänge med mörkrets furste?konsekvensändrat/normaliserat – konsekvensändrat/normaliseratJa.konsekvensändrat/normaliserat – konsekvensändrat/normaliseratAtt du med syndig trolldomskraft förhexat menniskor och djur?konsekvensändrat/normaliserat – konsekvensändrat/normaliseratJa.konsekvensändrat/normaliserat – konsekvensändrat/normaliseratAtt du, af hårdt hjerta och i ondt uppsåt, förfört de små barnen till allehanda djefvulskap, farit med dem genom luften till Blåkulla, förrådt dem, sålt dem och öfverantvardat dem åt menniskoslägtets fiende?konsekvensändrat/normaliserat – konsekvensändrat/normaliseratJa. Efter barnen så säga, har jag fuller det gjort.konsekvensändrat/normaliserat

300 Efter denna fällande bekännelse uppstod ett ögonblicks tystnad. Då reste sig den sextioårige Olof Walleniusoriginal: Vallenius (källa för ändring: HT, 1874, 1883),**)Sju år derefter adlad med namnet Wallenstjerna. assessor i hofrätten, med vredens rodnad på sin ärevördiga panna och begärde ordet: –konsekvensändrat/normaliserat Mig tyckes redan länge,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat att jag suttit i ett gelag af sqvallrande käringar och icke i en allvarsam rätt af kloke domare, de der döma efter Guds och menniskors lag med förnuft och samvete. Varandes uppenbart för alle, som ögon och öron hafva, att alle desse vittnen äro betagne|210| af grof vidskepelse, så att de |336|visserligen sannfärdige äro i deras egen tro, men af lögnens fader med allehanda ömkeligt skrock besmittade. Vill ock icke neka, att ju åtskilligt kan vara sannt, det nu för tiden både lärde och olärde förtälja om djefvulens list, dock fuller det mesta idel prat och villfarelse. Och undrar jag högeligen, att rättens ledamöter det intet aktat, huruledes denna qvinna, som härtills nekat, hafver det gjort, emedan hon då ännu hade förnuft mer än J alle att sådant göra. Men nu, när hon af ett omenskeligt fängelse är vorden till kroppen eländig och af månge menniskors vrånghet till själen förvillad, nu har hon icke kunnat uthärda, att barnen om henne intygat all galenskap, och har sålunda, af kropps och själs vanmäktighet, mistoriginal: misst (källa för ändring: HT, 1874, 1883) sina sinnens bruk och bekänner det på sig, hvilket hon aldrig gjort. Fördenskull reserverar jag mig mot all ransakning, den der med en fånig menniska föres, och förnekar hennes bekännelse all kraft och verkan, intilldess genom förfarne läkares intyg utrönas må, i hvad mån hon varit gill att inför lag stånda och svara för hvad hon om sig och sin trolldom tillstått hafver.konsekvensändrat/normaliserat

301 Sådana ädla och upplysta tänkesätt dyka stundom fram ur den tidens blinda vantro, men blott för att göra mörkret omkring dem än mörkare för efterverlden. Efter Walleniioriginal: Vallenii (källa för ändring: HT, 1874, 1883) tal blef inom rätten larm och split. Somlige höllo med reservanten, men de fleste voro af annan tanke. Vittnena och den anklagade visades ut, och efter en häftig öfverläggning stadnade rätten – vid det beslut, tror läsaren, att inhemta läkares intyg om Janes förnuft? – nej, vid det beslut, att låta syna henne på axlarna, om hon der hade det vanliga trolldomsmärket. Och se, det befanns, att hon på högra axeln hade tvenne linier i kors, och detta tecken befanns så klart bevisande,|211| så afgjort fällande, att numera ingen reservation kunde komma i fråga.

302 Men vi hasta förbi denna mörka tafla af förfäders barbari. Efter behörig justering och öfverläggning afkunnades enhälligt, Wallenii röst undantagen, den dom, att alldenstund trollpackan Jane från Augsburg, svarta Jane benämnd, genom fullgiltiga skäl och egen bekännelse blifvit saker fälld att hafva sig med hednisk trolldom, djefvulens umgänge och kristen ungdoms förförande svårt försyndat, jemväl ock, i sin papistiska vantro, den högvördige biskopen och den rena evangeliska läran hårdt försmädat, alltså varder hon, Jane från Augsburg, sig sjelf till själabot, androm till skräck och varnagel, dömd att, efter föregången beredelse, i den kristna församlingens åsyn å båle brännas; som afkunnades i Åbo den 10 September år efter Christi börd ettusen sexhundradesjuttioett.

303 Nyheten om denna dom, som i ögonblicket spriddes kring hela staden, helsades af de på torget församlade nyfikne med skallande hurrarop.

|212| |337|

8. Erstans vågor.

304 Man säger om hösten, att han är dyster och vild, och han är väl stundom så, och vemodig är han alltid, emedan han lefver i minnet af det glada, som varit och icke mera är. Också när han ler, är hans löje så blekt, som vore det blott en bemantlad sorg, och när han är som skönast, så är det en döende skönhet, som ännu en gång ser sig om med himmelska ögon, i den stund hon förgås.

305 Men obeskrifligt herrlig är hösten ändå, när de gula björkarna, när de röda rönnarna och de mångfärgade asparna stå vid sidan af evigt gröna granar på stranden af en speglande sjö – när aftonsolen sjunker så saligt som en god ande ned uti nattens famn och en osägelig stilla förklaring breder sig öfver de tysta vattnen och de vissnande stränderna. Det är naturens höga resignation, hennes tålmodiga, fridsälla, strålande blick emot döden – ty hon vet, att hon i sjelfva döden är oförgängelig, och att nya vårar skola sakta upprinna ur askan af det förgångna. En sådan herrlig förklarad höstafton är alltid som maningen om ett lif på andra sidan om grafven: dödlige, hvarföre klaga att din hydda förgås och att lefnadens blommor så hastigt vissna? Se på mig; jag är tålig och mild, och jag dör med leende frid, ty hoppet dör ej med mig, det lefver evinnerligt, och äfven jag|213| skall lefva, och min andes skäraste blommor skola lefva med mig, för att aldrig mera förvissna!

306 Och en sådan rörande vacker afton var det nu, två veckor efter de dystra händelser, vi nyss ha omtalat. Ensam i ett af fängelserummen på Åbo slott satt den dömda trollqvinnan Jane, qvällen före den dag, då hon skulle brännas på bålet. Hennes fönster vette mot slottsfjärden, och bortom den syntes Erstans vågor glimma i aftonrodnadens glans. Det röda skenet föll in genom det trånga gallerfönstret och färgade muren midtemot på ett ställe rosenröd; och emedan skenet återkastades från en sakta gungande dyning i sjön, såg man skenet på väggen dallra med fin och behaglig glans, så älskeligt täck, att sjelfva den obevekliga muren tycktes dallra och skimra, som vore han byggd af klara rubiner. Jane såg derpå, och hvad hon tänkte vet den, som ser i det tysta; kanske tänkte hon på sina glada barndomsdagar vid stranden af Lech, och aftonrodnadens sken öfver fängelsemuren, det var minnets sista glädje, som följer den olyckliga intill gränsen af lifvet.

307 Vid det Jane helt stilla satt och betraktade aftonskimret, öppnades sakta dörren, och in trädde en gammal man af ännu kraftfull gestalt, ehuru med hvitnande hår. Han klappade Jane lätt på axeln. –konsekvensändrat/normaliserat Sofver du?konsekvensändrat/normaliserat sade han.

308 Jane såg upp och igenkände mäster Adam, den fordne tyrannen på Majniemi. Men hon svarade icke.

|338|

309 –konsekvensändrat/normaliserat Hör mig,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamle, utan att bry sig om hennes likgiltighet. –konsekvensändrat/normaliserat Derhän har det kommit nu med dig, Jane, för det du ej lydt mina råd och delat skatten med mig. Nu ser du för sista gången solen gå ned; redan bygges ditt bål utanför Tavast-tull, och det har kostat mig guld, mycket guld, för att få tala med dig.|214| För hvem vill du numera gömma din skatt? Barn har du inga och ingen slägt; af föräldrar och syskon har du ingenting hört på mer än trettio år. Var då en gång förnuftig, Jane, och visa mig stället hvar skatten är. Till tack vill jag låta dig fly ännu i natt.konsekvensändrat/normaliserat

310 Jane betraktade gubben ett ögonblick. –konsekvensändrat/normaliserat Hvartill vill du då bruka min skatt?konsekvensändrat/normaliserat sade hon långsamt och nästan tvekande.

311 –konsekvensändrat/normaliserat Hvartill? Ah – jag vill samla den i mina källrar; jag behöfver guld, mera, mera guld; utan guld kan jag ej lefva. Du vet ej du hvad det vill säga att hungra och törsta efter den gula metallen. När jag var yngre, Jane, då rasade många passioner i min själ – jag kunde älska och hata och hämnas och döda; nu är jag stilla som ett lam, kall som en klippa, utan kärlek och utan hat. Blott den enda tråden binder mig ännu vid lifvet: guld! guld! och jag måste ha mera guld. Hör du, jag måste ega din skatt, annars skall du i morgon brinna.konsekvensändrat/normaliserat

312 –konsekvensändrat/normaliserat Aldrig skall du ega den du,konsekvensändrat/normaliserat sade Jane torrt.

313 –konsekvensändrat/normaliserat Nej säg icke det, förbarma dig, Jane; ser du, jag har ingen fred hvarken på jorden eller i grafven, så länge jag vet, att så stora rikedomar kunde bli mina och icke blifva det. Hvad vill du jag skall göra, för att ega dem? Du är katholik; vill du då, att jag skall gifva en del deraf till dina kloster i Bayern?konsekvensändrat/normaliserat

314 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat svarade Jane. –konsekvensändrat/normaliserat Dessa rikedomar äro röfvade ur kloster och kyrkor med synd och våld, och till kloster och kyrkor skola de återkomma. Men icke du, ovärdige, skall föra ut de välsignade verk. På tre ställen äro de gömda, och ett är uppgrafvet. Bertelsköld har jag gifvit den minsta af skatterna, och jag vet, att han deraf förärat en krona af fint silfver till kathedralen i Augsburg. De öfriga två skola hvila i jorden intilldesskonsekvensändrat/normaliserat ...

|215|

315 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad säger du?konsekvensändrat/normaliserat

316 –konsekvensändrat/normaliserat Intill dess Finland återvändt i den romersk-katholska kyrkans sköte.konsekvensändrat/normaliserat

317 –konsekvensändrat/normaliserat Besinna dig, Jane; hvad du säger är en omöjlighet. Hvem skall du då anförtro stället, der skatterna äro begrafna?konsekvensändrat/normaliserat

318 –konsekvensändrat/normaliserat Den heliga jungfrun vet det nog.konsekvensändrat/normaliserat

319 –konsekvensändrat/normaliserat Jane, Jane, gif mig ditt guld – det förföljer mina tankar, det tynger min själ! Jane, gif mig ditt guld!konsekvensändrat/normaliserat

320 –konsekvensändrat/normaliserat Omvänd hela Finland, och jag skall gifva dig det.konsekvensändrat/normaliserat

321 –konsekvensändrat/normaliserat Så brinn då på bålet, eländiga trollpacka!konsekvensändrat/normaliserat utropade gubben och störtade bort.

|339|

322 Jane blef ensam. Hon föll på sina knän och bad. Man hade fråntagit henne radband och krucifix. Men på det ställe, der vågskimret speglade rödt på fängelsemuren, hade hon ristat ett litet kors. För detta knäföll hon; det skimrade för hennes ögon som ett gyllene krucifix, och hon trodde derpå. Det var en skön villa, och likväl var hon icke mera vansinnig i detta ögonblick.

323 Solen gick ned, skuggorna föllo allt tätare öfver nejden, och det trånga fängelset mörknade. Jane låg ännu qvar på knä för korset, som hon ej mera såg. Hon bad, den olyckliga, om Finlands omvändelse.

324 Då öppnades dörren sakta ånyo, in trädde en qvinlig gestalt, insvept i vid kappa, och tillslöt varsamt dörren efter sig. –konsekvensändrat/normaliserat Jane,konsekvensändrat/normaliserat hviskade hon, –konsekvensändrat/normaliserat känner du mig?konsekvensändrat/normaliserat

325 –konsekvensändrat/normaliserat Greta!konsekvensändrat/normaliserat utropade den gamla, sprang upp och föll den nykomna om halsen. –konsekvensändrat/normaliserat Nyss var din far hos mig, för att begära mitt guld. Kommer också du, för att fresta mig?konsekvensändrat/normaliserat

326 –konsekvensändrat/normaliserat Tala sakta, Jane, att fångknekten ej hör oss derute i korridoren. Jag kommer för att rädda dig. Fort, tag denna kappa, hölj mitt huckle om ditt hufvud och gå|216| rak, om du kan. Öppna sedan dörren, och när du möter knekten, så fäll detta guldmynt i hans hand, men akta dig, att din hand ej vidrör hans,original: hans (källa för ändring: HT, 1874, 1883) då märker han, att det icke är jag. Sedan, när du passerar vakten vid slottsporten, gif honom det andra guldmyntet, se här. Straxt utanför porten vänta dig Bertelsköld och min man. De föra dig till stranden, en båt står beredd, och vår skuta är ankrad ej långt härifrån på fjärden. Genast i natt skall den segla med dig till Åland, och derifrån går ett fartyg i morgon till Danzig. Skynda dig, ingen tid är att förlora.konsekvensändrat/normaliserat

327 –konsekvensändrat/normaliserat Och du sjelf, Greta, hvad skall det blifva af dig?konsekvensändrat/normaliserat

328 –konsekvensändrat/normaliserat Jag stannar qvar i ditt ställe. Tror du väl, att man skall bränna mig, såsom man ämnar med dig?konsekvensändrat/normaliserat

329 –konsekvensändrat/normaliserat Men vet du väl, Greta, att jag är en elak trollpacka, som förhexar både djur och menniskor? Akta dig, du har små barn; jag kunde till lön för min räddning föra dina barn i förderfvet.konsekvensändrat/normaliserat

330 –konsekvensändrat/normaliserat Menniskorna ha trott illa om dig, Jane, men jag känner dig bättre. Du har sysslat med fåfängliga ting, men ingenting ondt har du menat dermed.konsekvensändrat/normaliserat

331 Hexan tryckte den unga qvinnans händer hårdt i sina. –konsekvensändrat/normaliserat Du tror då icke, att jag förvandlat menniskor till vargar?konsekvensändrat/normaliserat sade hon.

332 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, det har du aldrig gjort.konsekvensändrat/normaliserat

333 –konsekvensändrat/normaliserat Och jag har icke fört de små barnen till Blåkulla?konsekvensändrat/normaliserat

334 –konsekvensändrat/normaliserat Aldrig, Jane: det har man ljugit på dig.konsekvensändrat/normaliserat

|340|

335 –konsekvensändrat/normaliserat Och jag är ännu en menniska och har ett menskligt hjerta, och har ej horn på mina fötter och vingar på mina axlar och afgrunden i min själ?konsekvensändrat/normaliserat

336 –konsekvensändrat/normaliserat Du är en menniska, som vi andra, stackars Jane!konsekvensändrat/normaliserat

337 –konsekvensändrat/normaliserat Tack! tack! utropade den gamla, böjde sig ned och kysste Gretas klädningsfåll. –konsekvensändrat/normaliserat Ja nu vet jag det, jag|217| är en menniska som ni andra, och jag har en Gud, som ni; det var en tid, då jag icke trodde det. Ty, ser du, Greta, de ha behandlat mig som det vildaste djur. Och jag får återse mitt fädernesland, mitt sköna Bayern, min barndoms elfvar, min ungdoms gröna vinkullar och spirorna af det gamla Augsburgs kyrkor! Hur skall jag tacka dig, barn!konsekvensändrat/normaliserat

338 –konsekvensändrat/normaliserat Skynda er, Jane, tiden förgår, och de vakter, vi mutat, kunde bli aflösta.konsekvensändrat/normaliserat

339 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ja ... Gud signe dig, barn!konsekvensändrat/normaliserat

340 Och den gamla hastade, dold af den vida kappan, bort. Men Greta, der hon qvarblef i mörkret, knäppte sina händer och bad: –konsekvensändrat/normaliserat du gode Gud, förlåt, att jag felat mot verldslig lag; din lag skall icke döma henne eller mig. Hon var för mig en moder; så har jag handlat mot henne, som en dotter handlat. Och sjelf är jag en moder; så förlåt min menskliga bön: bevara nu också mig, bevara mig åt mina barn!konsekvensändrat/normaliserat

341 Men ute öfver fjärden gungade kort derpå en båt mot den väntande galeasen. Der satt vid styret den stolte ädlingen, och nedhukad på båtens botten satt den arma, förföljda hexan från Majniemi. Så hunno de galeasen utan hinder, och dess hvita segel väntade otåligt att utbredas i morgonvinden. Och månen hade höjt sin skifva öfver bergen och bildade i den lugna vattenytan en lång, darrande pelare af ljus. Då lutade sig Jane öfver relingen och såg med underliga profetiska blickar ned i den sakta dyningen, som långsamt höjdes och sänktes i breda, kullriga vågor, oaktadt vindstillan.

342 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad läser du i Erstans vågor?konsekvensändrat/normaliserat frågade Bertelsköld, i det han lätt vidrörde den gamlas arm.

343 –konsekvensändrat/normaliserat Finlands framtid,konsekvensändrat/normaliserat svarade Jane med låg röst.

|218|

344 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvilken är denna framtid?konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven med en blandning af nyfikenhet och otro.

345 Jane betraktade honom skarpt. –konsekvensändrat/normaliserat Långa smärtor och sena fröjder, evärdelig strid och evärdelig lön, mycket mörker och omsider ljus,konsekvensändrat/normaliserat svarade hon med profetiskt allvar.

346 Grefve Bertelsköld log. –konsekvensändrat/normaliserat Gå till hvila, stackars Jane,konsekvensändrat/normaliserat sade han; –konsekvensändrat/normaliserat trolldomens ande har ännu makt öfver dig. Men på det fria herrliga hafvet brinna inga bål; på dess blanka yta skrifvas inga orättfärdiga domar mer.konsekvensändrat/normaliserat

347 Och natten kom och gick.

|341|

348 Morgonen derpå var bålet färdigt och hela Åbo i rörelse, för att skåda hexan brinna. Men fågeln var utflugen och buren tom. Den stora hopen rasade i sin bedragna nyfikenhet. Men domarena yrkade inga stränga åtgärder; Greta frigafs med några vresiga ord, vakterne ställdes under krigsrätt. De gode herrar i hofrätten, män af heder, oaktadt deras och tidens fördomar, anade måhända, att en kommande tid skulle mildare än de döma hexan från Majniemi.

[342]

 

 

1. *)Här ansåg fältskärn passande att egna ett utförligt loftal åt den lyckliga tid, då man ännu knappt visste af fakulteter och en fältskär kunde jemföras med en arkiater nu för tiden.
2. *)Dessa vattuprof voro, likasom de motsvarande eldprofven, der en anklagad måste bära glödande jern, redan långt för detta i bruk och återfinnas ofta i medeltidens krönikor. Här antogs, besynnerligt nog, att endast djefvulen kunde rädda den brottslige, medan de s. k. gudsdomar inneburo, att Gud skulle genom ett underverk rädda den oskyldige.
3. *)Gezeliioriginal: Gezellii den äldres minne af J. J. Tengström sid. 106.
4. **)Jmfr samma arbete sid. 142 ff. Biskopen anklagade Alani enka att ha brukat en Virmo qvinna till fördömliga konster, låtit igenskaffa ett smycke och några stycken fläsk, plågat Dn.språk: latin Enevald med trollskott och velat förderfva biskopinnan sjelf, under hennes sjukdom, med en trolldryck. Målet varade i nära fem år och vädjades slutligen till rådet i Stockholm, som 1671 dömde biskopen att till enkan betala 400 daler silfvermynt.
5. †)Fältskärns insigter i den juridiska procedyren då för tiden kunna med skäl sättas i fråga, hvarföre läsaren behagade ursäkta de misstag, som kunna förekomma deri.
6. *)Öppna, herre Gud, dina öron och låt tjufven få sin lön. – Jmfr Åbo Tidn. 1795 N:o 8.
7. **)Jmfr Åbo Tidn. 1792 N:o 19.
8. *)Efter muntliga traditioner.
9. *)Hvilket läsaren behagade jemföra med den föregående skildringen af samma besök.
10. **)Sju år derefter adlad med namnet Wallenstjerna.