Fjortonde berättelsen. Aftonstormar

Lästext

[133] |1229|

Fältskärns fjortonde berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

1 När fältskärn slutat den berättelse, som bär namn af »Fritänkaren», skakade gamla mormor missnöjd sitt grå hufvud. Hon tyckte ej om en tankefrihet af sådan art som Paul Bertelskölds, och minst ville hon berätta sådana tankar för barn. Hon hade derföre, utan misskund med de små åhörarnes nyfikenhet, skickat dem till sängs vid början af berättelsen om disputationen i Åbo och vägde i sitt sinne, huruvida hon alls borde tillåta dem att vidare lyssna till historier af ett så betänkligt innehåll. Det var också blott på fältskärns bestämda försäkran att ingen vidare gudsförnekelse skulle komma i fråga, som den stränge censuren i vindskammaren gaf sitt lemma startimprimaturkommentar på fortsättningen, såvidt den rörde en minderårig publik. Sjelf förbehöll hon sig lika bestämdt, att framdeles blifva förskonad för sådana hädelser.

2 – Men huru vill kusin, att vi skola befinna oss midt i adertonde seklet, utan att förnimma ett återljud af den skarpa, allmänna förnekelseanda, som denna tid hade gripit verlden och utgjorde på engång tidehvarfvets svaghet och storhet, dess fall och upprättelse, – den brinnande skärseld, ur hvilken sedan en luttrad tro gick renare fram?tomtkonsekvensändrat/normaliserat invände fältskärn saktmodigt.

3 – Såvidt jag förstår,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade mormor, – bekänna vi lutheraner ingen skärseld, och derföre kan man låta allt dumt prat i de förra tider dö bort i vinden. I min ungdom har jag hört mycket, som jag sedan med nöje glömt, och om det funnits smädare|134| och belackare, som roat sig att läsa lemma startkatkesenkommentar bakfram och drifva gäck med det heliga, må man lemna dem åt den domare, inför hvilken de nu längesedan stå till svars för sina gudlösa villomeningar, och icke väcka dem ur grafven att grumla rättskaffens kristnas lemma startenfaldigakommentar tro. Men det är sagdt som sagdt, och kusin kan fortsätta om mera anständiga ämnen. Jag bekänner, att jag är nyfiken att höra, huru grefvinnan Ester derborta reder sig i den förnäma slägten. Jag fruktar att hon en dag får händerna fulla med sina lemma startstjufbarnkommentar, stackars menniska.

|1230|

4 – Det är möjligt – genmälde fältskärn, – och jag vill derföre genast förflytta oss öfver hafvet till Sverige, der vi skola återfinna det grefliga paret i en tidpunkt, som för riket och våra vänner väl kan förliknas vid en aftonskymning, uppfylld af många stormar, men som likväl bar morgonen i sitt sköte.

[135]

Aftonstormar.konsekvensändrat/normaliserat

1. På Falkby i Östergöthland.

5 Minnens I ännu det fordna lilla Falkby borta i Östergöthland, der Gustaf Bertelskölds enka, den ädla och stolta grefvinnan Eva, tillbragte så många ensliga år i sorgdrägt efter sin make; der hennes son, grefve Carl Victor, hade lekt i sin lyckliga barndom och dit han en frusen vinterdag hemförde Ester Larsson, som flydde för sin fars vrede och den svenska hufvudstadens förtal?

6 Sedan denna dag hade lemma start33original: 23 (källa för ändring: HT) årkommentar blifvit bortsköljda af tidens våg, och Falkby var nu helt annat än fordom. Grefvinnan Eva hade blifvit hårdt förföljd af sin mäktige svåger, grefve Torsten Bertelsköld, och största delen af egendomen hade gått under klubban för resterande lemma startutskylderkommentar alltsedan lemma startGörtzens jernhårda regementekommentar i Sverige. Då var Falkby endast skuggan af en svensk adelsmans herresäte, och dess ägarinna kämpade med mera mod, än framgång, mot fattigdomens betryck. Men sedan denna tid hade Falkbys öden betydligt ljusnat.

7 Grefvinnan Eva hade upplefvat den dag, när hennes hjertlöse svåger, oförmodadt bortryckt från sina högtflygande planer, nödgades lemna sin betydliga egendom i arf åt brorsonen, och hon hade slutat sin skiftande lefnad i ostörd lycka, omgifven af välstånd och sonlig tillgifvenhet. Sonen, Carl Victor Bertelsköld, hade icke blott återförenat med egendomen alla dessoriginal: dessa (källa för ändring: HT) fordna tillhörigheter, utan äfven låtit, ett stycke från det fordna anspråkslösa envånings|136|huset, uppföra ett praktfullt slott om tre våningar, omgifvet af en vidsträckt och kostsam trädgård med park, alltsammans efter en gammal ritning, som ännu fanns qvar af Bertelsköldarnes fordna stamgods, Majniemi slott i Finland. Nuvarande grefven hade varit ytterst mån om att uppföra det nya Falkby alldeles i samma stil, och det hade kostat honom artiga summor, men så var ock slottet ett mästerverk i 1600-talets stil, med sköna façader,original: facader, (källa för ändring: HT) dyrbara bildstoder af bronz och andra herrligheter, som närmare beskrifvas i lemma startden sjette af dessa berättelserkommentar. Bakom parkens ekar qvarstod emellertid den |1231|gamla byggnaden orubbad i samma skick, som den beboddes af nuvarande ägarens moder, och vid dess sida residerade ännu den hederlige Bergflykt, trädgårdsmästaren, hvilken i sin ålders blomstermånad hade af vederbörande utsetts till den nuvarande grefvinnans man, ett parti, som med skäl kunde räknas till »de bästa», emedan det icke »blef af», men hvars hågkomst ingalunda störde det vänliga förtroendet mellan herrskarinnan och tjenaren.

8 Den redlige trädgårdsmästaren var nu en fryntlig sextioårig gubbe, som icke heller lagt korgen värre på sinnet, än att han ett år derefter utkorat till sin maka en rödblommig sadelmakaredotter från Linköping, vid hvars sida hans stillsamma lif förflöt som ett blomstrande kål-land utan synnerlig mask på bladen, tilldess han fick det hedrande, men ansvarsfulla uppdraget att anlägga den nya, storartade trädgården efter det något föråldrade mönstret från Ludvig XIV:s tidehvarf. Den beskedlige mannen visste då att han hade sju dagar i veckan, ty hans herre var i denna punkt obeveklig, och ve den häck som ej var klippt efter mönstret, den gång som icke gick sin snörräta bana till målet, eller det träd som icke stod precis der det skulle stå! Med mången djup suck hade Bergflykt ändtligen lyckats göra detta konstmessiga våld på naturen, som i Ludvig XIV:s tid ansågs för höjden af en förfinad smak och, såsom ofta händer, förälskat sig i sitt eget verk, tilldess han var färdig|137| att slå sig i backen på, att ingenting kunde vara skönare eller fullkomligare, än just denna trädgård. Men då, när han nyss blifvit färdig med sin utmärkta modell i den högre lemma startperukstilenkommentar, hände sig, att hans herre en vacker dag för 19 år sedan hemförde hans fordna flamma, den unga grefvinnan, och denna händelse gjorde revolution på Falkby.

9 Grefvinnan Ester Bertelsköld, född Larsson, hade nemligen den medfödda borgerliga smaken att anse naturens egna modeller ojemförligt vackrare, än en fransk trädgårdsmästares mest luminösa påhitt, och då hon förmådde allt hos sin man, så dröjde det ej längre än till nästa vår, innan den stackars Bergflykt åter måste omgöra sitt färdiga mödosamma arbete. De raka gångarna kröktes ånyo, de stubbade häckarna fingo en viss grad af frihet, perukstilen utdömdes och trädgården närmade sig så mycket som möjligt åter den landtliga enfalden. I två år lemma startputtradekommentar Bergflykt i tysthet öfver »den finska kalfhagen, som vore lagom åt oxar»; på tredje året fann han den dräglig nog; ett år sednare tillstod han, att äfven andra än oxar kunde finna behag i hans nya anläggning, och slutligen – sedan en sommar den store Linné besökt Falkby och smickrat honom med några vänliga ord om den lyckade anläggningen, – påstod Bergflykt djerft, att i alla jordens zoner fanns icke en park, som kunde mäta sig med Falkby. »Det är ju det jag alltid |1232|har sagt»konsekvensändrat/normaliserat, menade han, »konsekvensändrat/normaliseratatt en trädgård skall vara för menniskor och icke för stenbeläten, men grefven ville ej höra på det örat, innan jag på sistone lyckades få grefvinnan att taga reson.»

10 Nu, en vacker junimorgon, var trädgårdsmästaren Bergflykt ifrigt sysselsatt att med blommor och löfverk dekorera ett lemma starttäcktkommentar lusthus i parken, till firande af två märkvärdiga tilldragelser i hans herres familj. Den närmare anledningen yppade sig snart i följande samtal mellan trädgårdsmästaren och hans skånska dräng, som störade bönsängarna.

|138|

11 lemma startPine dökommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade skåningen, – hvad käre far pyntar grannt i dag! Det skall lemma startfällekommentar vara för nådig grefven, kan tro?

12 – Ja men, Rasmus,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade mästaren, – det är nådig herrns födelsedag. Han fyller i dag sex och femtio, skall du veta.

13 – Si gu’, jag det vetat. Han ser allt en smul åldriger ut. Han kunde vara kära fars far.

14 – Han är fem år yngre än jag, Rasmus. Men han bröt benet af sig för tretti år sedan, och så har det intet alltid varit så bra med helsan.

15 – Pine dö, bröt han benet af sig? Aldrig kan det ha varit i fyllan, som far min?

16 – Skäms, pojke, och håll din trut, när du talar om nådig grefven! Han har haft sådant att tänka på, som ger grå hår.

17 – Hvad ni säger, far! Justsom en så förnämer herre skulle ha annat att tänka på, än att äta fläsk fem gånger om dagen och sofva till ljusan dag och klä’ sig grann! Men det är fälle hennes nåd, som skall vara så raker och bångstyriger af sig.

18 – Jag säger dig, Rasmus, att om du understår dig glömma den respekt du är skyldig hennes nåd, skall jag lemma startproberakommentar de der rönnkäpparne på din rygg. Ifall det passade sig att tala om nådig herrskapet som man talar om annat simpelt folk, så skulle jag säga dig, att i hela Sveriges rike finns ej en bättre hustru åt en bättre man. Förstår du det, lymmel?

19 – Jaha, jag förstår. Nog är hon duktiger i sitt hus, sägs det, och gifmilder mot de fattiga, fastän det sägs hon kan trolla. Och nog vet hon att det går tjugu marker på pundet, för si, hennes far skall ha varit smörhandlare i Ryssaland, säger folket.

20 – Jag skall smörja dig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade trädgårdsmästaren och fattade i vredesmod närmaste rönnspö, för att verkställa sin hotelse.

21 Rasmus föll till bönboken. – Jag skall hålla näbben som en mullvad,tomtkonsekvensändrat/normaliserat försäkrade han och såg|139| dummare ut än ett åkermöss. – Kära far sad’ ju sjelf, att hans nåd fått grå hår.

|1233|

22 – Det har jag sagt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Bergflykt. – Men det är intet hennes nåds fel, det är unga gref’ Bernhards.

23 – Ja, si så var det. För det sägs, att unga hans nåd skall vara fasligt lemma startkyndogerkommentar och obstinater utaf sig. Och så sägs det, att han intet kan tåla mor sin, för det hon lemma startförstår sig på besmanetkommentar.

24 Trädgårdsmästaren hviftade ett par hvarf med rönnkäppen, men tyckte förmodligen att han sjelf pratat mer än just klokt var och nöjde sig med den förklaring att folket pratade dumheter. Hennes nåd ville just i dag fira unga grefvens återkomst ifrån Spanien, och deraf borde folket förstå, att allt var som det skulle vara.

25 – Pine dö, då är han fälle svart som en lemma startmoriankommentar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll den illmarige drängen. – Hvad har han haft i Spanien att göra?

26 – Han har varit skrifvare åt kunglig majestäts sändebud, och nu kommer han tillbaka till riksdagen, för att se huru den nya kungen svär på friheten.

27 – Nej, svär kungen öfver friheten?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade drängen.original: drängen (källa för ändring: HT, 1884) – Si, det tycker jag om! Men jag kan fälle tro att unga grefven inte tycker detsamma, för det är så, säger folket, att friheten är bra för herrarna.

28 – Åsna!

29 – Nå, nå, kära far kunde så gerna kalla mig häst, för jag har intet varit i Spanien. Är det sannt, att der skall finnas en junker till, som farit till finnarna att lära sig svartkonst? Pine dö, si då begriper jag hvarför hans nåd fått grå hår, för si, det blir nästan för mycket, när både hustru och barn slå sig på att förvända folks ögon.

30 Nu brast den fromme trädgårdsmästarens tålamod, och ett dussin kraftiga rapp af rönnkäppen lärde den illsluge drängen att hafva respekt för sitt herrskap och den finska trolldomen.

[140]

2. Grefvinnan Ester.

31 Medan rönnkäppen ännu lustigt surrade kring skåningens öron, fick denne oförmodadt en bundsförvandt uti nöden. En flicka om åtta år, yster, gladlynt, svartögd, vacker som natt och dag, blef på afstånd varse lemma startexekutionenkommentar och flög som en rakett öfver de krökta gångarna. Innan trädgårdsmästaren ännu anade hennes närvaro, stod hon redan bakom honom, fattade rönnspöet, ryckte det från honom och bröt det tvärt af. – Bergflykt får intet slå Rasmus! Ingen får slåss i parken,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, hälften ond, hälften skrattande.

|1234|

32 Den förvånade mannen släppte delinqventen, vände sig om och puttrade vresigt: – Är hon nu här igen! Lilla fröken gör då ingenting annat, än tokigt. Rasmus är en lymmel, som borde köras ur tjensten.

33 – Bergflykt är bara elak!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade flickan trotsigt. – Jag tycker om Rasmus, jag. Han har gjort båtar och qvarnar åt mig vid bäcken. Nej, gråt intet, Rasmus! Se här får du en lemma startTeljekringlakommentar.

34 – Pine dö,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade skåningen, skamflat och småslug, – intet gråter jag. Jag hade fått litet mull på jackan, och kära far dammade af’et en smul. Han är så obarmhertigt snygger utaf sig.

35 – Jag skall lära dig vara snygg!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hans förbittrade förman och grep efter en annan käpp. Följden af denna hotande rörelse var, att flickan tog Bergflykt om båda armarna, svängde honom omkring och skrattade så hjertligt, att han slutligen måste|141| skratta med. – Jag skall berätta för mamma hvad lilla fröken har för sig, just när vi ha så brådt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat murrade han.

36 – Ja, det kan Bergflykt berätta; se, der kommer mamma!tomtkonsekvensändrat/normaliserat trotsade flickan.

37 Ett stycke derifrån såg man en hög, ståtlig gestalt framskymta mellan de unga löfven i parken. De nitton åren, sedan vi sist sågo grefvinnan Ester, hade föga förändrat i hennes yttre. Den glänsande, mörka, varma blicken var densamma som förr. Hon hade blifvit något fylligare; dragen voro bestämdare, gång och hållning voro kanhända något stoltare. Der var i hela hennes väsen något på en gång aktningsbjudande och behagfullt, som påminte om hennes makes fordna uttryck, att borgaredottren var en född prinsessa. Men af det slags förnämhet, som tillbeder sig sjelf i en konstlad lemma startnedlåtenhetkommentar, fanns hos grefvinnan på Falkby intet spår.

38 – Hvad är det?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan, som såg sin dotter, ostyrig och dansande, fasthålla trädgårdsmästaren.

39 – Han vill slå Rasmus! Han vill köra bort Rasmus!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade flickan.

40 – Drängen har varit lemma startotidigkommentar, och ers nåd ser sjelf huru min tid går förlorad,tomtkonsekvensändrat/normaliserat invände trädgårdsmästaren.

41 – Släpp Bergflykt, Vera!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan. konsekvensändrat/normaliserat Och ni, kära Bergflykt, behöfver ej lägga på sinnet alla onyttiga ord. Många regndroppar falla i sjön, och många vattenskott uppskjuta vid trädens rötter. Är ni färdig med arbetet?

42 – Om en half timma skola ers nåds befallningar vara till punkt och pricka utförda, bara jag får den nåden att vara i fred,tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade Bergflykt med en sidoblick på sin plågoande.

43 – Det är bra,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor grefvinnan, i det hon mönstrade tillredelserna. – Gör allt i ordning, och bry er ej om den lilla yrhättan! Om en timma dricka vi chokolad i paviljongen, och sedan vänta vi rart|142| främmande. Min |1235|äldsta dotter är redan kommen, och grefve Bernhard väntas i eftermiddag. Jag hoppas de skola berömma er goda smak, ty ni har gjort er mycken möda, min goda Bergflykt.

44 Trädgårdsmästaren bugade ceremoniöst, men hans belåtna min visade tydligt, att hans korta vrede var hastigt försonad.

45 – Syster sofver ännu, och klockan är nio på förmiddagen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade fröken Vera, i det hon svängde på klacken.

46 – Syster är trött af resan, och vid hofvet sofver man längre, för det att man vakar längre, än vi bruka på Falkby,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade modren. – Kom; det är tid att du kläder dig för vårt främmande!

47 – Jag tycker jag är bra som jag är, mamma,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade flickan oskyldigt. – Det är ju bara min syster och min bror.

48 – Din syster och din bror äro ej vana att se lemma startkippadekommentar skor och urblekta klädningar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade modren. – Dessutom är det din fars födelsedag.

49 Mor och dotter åtföljdes tillbaka till slottet. Den lilla gick en stund tyst och frågade derpå: – Mamma, är Bernhard högmodig?

50 – Hvarföre skulle han vara det?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade modren undvikande.

51 – Jo; jag mins hur han en gång sade till mamma, när jag var liten: madame, ni har att tacka min far för att jag kysser er hand!

52 – Ack, ni små grytor med era öron!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan förlägen. – Bernhard hade ju rätt: han håller af mig, för det han håller af pappa.

53 – Men,tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade flickan envist, – om han håller af mamma, hvarför säger han alltid madame?

54 – Det säger man åt kejsarinnor och drottningar. Det är ingenting illa deri; det är tvärtom mycket artigt.

55 – Nå, om det är så artigt, så skall jag också börja att säga madame ... madame ... Nej, fy! Hur kan jag säga så åt min egen mamma? Syster Louise,|143| ja se, hon är klok, hon kallar mamma ingenting alls. Men huru gör Paul? Brukar Paul också säga madame?

56 – Det är skilnad med Paul. Han har varit van att säga mamma alltsedan han var liten, men Bernhard och Louise voro nog olyckliga att mista sin mamma, när de voro helt små, och derföre ha de ej vant sig att säga så.

57 Vera gick några steg fundersam, men det var ej hennes natur att länge tiga. – Är ej mamma deras riktiga mamma?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade hon.

58 – Deras goda mor dog bort, och så bad din far mig att blifva för dem en annan mor,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan. – När du blir större, min Vera, skall du förstå, att man sällan kan älska sin andra mor så innerligt, som man älskar sin första. Men man kan vara rätt goda vänner ändå, när man värderar hvarandra.

|1236|

59 – Kan man hålla af sin halfva bror och sin halfva syster så, som man håller af sin hela bror och sin hela syster?

60 – Det kan man visst, och det bör man göra. Lofva mig att vara rätt vänlig, rätt god och hjertlig mot Bernhard och Louise. Det skall ej blifva dig svårt, när ni bli mera bekanta. Du har ej sett Louise på tre år och Bernhard på fem år. Derföre är du främmande för dem och förstår dem ej rätt. Men det blir nog bra. Louise är mycket snäll och förståndig och kan berätta dig sköna saker om hofvet, ty hon har varit hoffröken hos drottningen, innan hon för tre år sedan blef gift med sachsiska ministern baron Clairfeld.

61 – Men jag håller ändå mera af Paul!

62 – Och Bernhard,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor modren, utan att låtsa höra henne, – Bernhard är en ståtlig ung lemma startkavalierkommentar, som sett mycket af verlden på sina utrikes resor. Han kan berätta dig ännu skönare saker om granna spanska riddare och tjurfäktningar och svarta mohrer och Afrikas lejon. Du skall bli förtjust att höra honom.

|144|

63 – Men jag håller ändå mera af Paul!tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade flickan envist och skakade misslynt sitt vackra lockiga hufvud.

64 – Jag tror der sitter ett stycke finska uti dig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skämtade modren. – Håll hjertligt af alla dina syskon; icke behöfver du derföre hålla mindre af Paul.

65 – Men tror ej mamma, att Paul är hundra gånger bättre, än både Louise och Bernhard? Mycket vackrare är han, och mycket raskare, och mycket vänligare, och mycket uppriktigare! Ack, jag har så ledsamt efter min egen bror Paul! Kommer han ej snart tillbaka från det elaka Finland?

66 – Jag väntar snart bref; kanske kommer han att helsa på oss i sommar. Men hvarför är du ledsen på Finland? Både din far och jag äro födda i detta land.

67 – Gamla Beata säger, att finnarne äro bara till hälften menniskor. Och så kunna de trolla ... Folket säger, att mamma också kan trolla och att mamma förhexat pappa. Men det kan jag aldrig tro,tomtkonsekvensändrat/normaliserat bedyrade Vera mycket naivt.

68 Grefvinnan rodnade. Hon kände rätt väl det dumma, smädliga ryktet. Och nu fick hon höra det af sitt eget barn!

[145]

3. Familjen Bertelsköld år 1771.

69 Den fest grefvinnan Bertelsköld arrangerat för sin makes födelsedag var enkel, vacker och värdig, liksom hon sjelf. Programmet lydde: 1) lyckönskan i paviljongen, 2) middag för de fattiga, 3) ett par gamla vänner, bjudne till |1237|qvällen på gammalt ungerskt vin och ett litet fyrverkeri, samt slutligen, såsom festgåfva 4) äldsta dotterns och äldste sonens återkomst, hvilken öfverraskning grefvinnan enkom hade utbedt sig just till denna dag.

70 Grefve Carl Victor Bertelsköld satt i den löfvade paviljongen och i sin blomsterklädda fåtölj. Han hade åldrats; hans fordna höga och raka gestalt var krökt, hans mörka hår hade grånat, hans blick var mattare, hans drag blekare. Men der fanns ännu tillräckligt qvar af den fordom ståtlige mannen, för att fullkomligt uppbära hans anseende som ortens förste magnat. Hans hållning var, som alltid, ädel och mild, och hvarje gång blicken föll på hans maka, såg man en ljusning, som omisskänligt röjde huru högt han älskade henne och huru hon blifvit hela hans lefnads lycka.

71 Paviljongen var afdelad med löfverk i tvenne delar, och den inre, som bildade ett slags berså, var i början dold. Men knappt hade grefven tagit plats, innan löfverket i midten sköts åt sidan och derinnanför stod äldsta dottern, baronessan Louise, i sin farmors, grefvinnan Evas, fordna kostym som hofdam hos prinsessan Ulrika Eleonora. Illusionen|146| var så mycket fullkomligare, emedan baronessan hade mycket tycke af sin farmor som ung, och för att än mera upplifva minnet af denna mor, som grefven varit så ömt tillgifven, såg man grefvinnan Evas lyckade porträtt i naturlig storlek och samma kostym, bekransadt med rosor, pryda fonden af den improviserade bersån.

72 Nu följde en liten enkel lyckönskan på vers. Den hädangångna sade sig hafva fått tillåtelse att än en gång stiga ned från sin ljusa himmel, för att nedkalla välsignelsen öfver sin älskade son och hans ålders lycka. Det var blott åtta rader, men de framsades utmärkt väl. En bortgången mor, som välsignade sin son i hans dotters gestalt och i hans makas närvaro, – detta var en så vacker och rörande tanke, det var så samladt i en bild allt hvad i lifvet är dyrbart för ett menniskohjerta, att föremålet för denna enkla hyllning smälte i tårar. Grefven stod upp med den ömmaste öfverraskning, ty han hade varit okunnig om baronessans ankomst i går sent på aftonen. Han omfamnade och kysste, än sin dotter, än sin maka, som beredt honom denna glada surpris, och derefter tröttnade han ej att betrakta sin mors tvenne afbilder, den målade och den lefvande, i det han jemförde båda och kände sitt varma hjerta flöda öfver af minnen, flöda öfver af kärlek. Den renaste sällhet afspeglade sig i hans ansigte: ingenting fattades i hans lycka, ingenting annat, än de två sönerne.

73 – Vill hans nåd köpa tranbär? Vi ha ej annat den här årstiden,tomtkonsekvensändrat/normaliserat ljöd bredvid honom en barnslig röst, och der stod den lilla Vera, garnerad med löfkransar |1238|från topp till tå. Men det var ej tranbär hon bjöd, det var sällsynta drufvor, framtrollade i orangeriet af Bergflykt, som hela vintern hade beredt sig derpå och ej var litet stolt öfver denna triumf.

74 Fadren upplyftade den lilla lemma startskalkenkommentar uti sin famn och öfverhöljde henne med kyssar. Hon också! Der fanns intet moln på hans himmel; men ett var i antågande, – ett litet strömoln, som snart försvann.

|147|

75 – Skall du ej bjuda bär åt din syster?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade modren. Vera gick fram till baronessan, neg djupt, kanske litet försmädligt, och sade: – behagar madame? – Grefvinnan rodnade, men baronessan förstod ej piken; äfven hon var nu varm om hjertat af sin fars lycka och svarade: – du lilla skogsrå! Det måtte vara en rar skog, som frambringar sådana tranbär.

76 – Min skog är förgylld, som man brukar vid hofvet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Vera med en knyck på sin spotska nacke.

77 Louise drog henne smekande till sig och begynte att ordna hennes vilda påhänge af tio olika löfsorter. Det såg ut, som skulle en förtroligare bekantskap uppstå mellan de båda systrarna. Men grefvinnans vaksamma öga märkte, att Vera med flit derangerade de vackra lemma startfestonerkommentar, med hvilka baronessan draperade hennes hvita klädning. Der var något söndrigt; men det märkte ingen annan, än modersögat.

78 Så gick förmiddagen fridsam och glad. Man gjorde en promenad i parken. I dag berömde grefven allt hvad han såg. Bergflykt fick en lemma startmention honorablespråk: franskakommentar för de nya planteringarna och de utmärkta drufvorna. Louise komplimenterades för sin smakfulla lemma starttoilettkommentar. Och hon förtjente det äfven, ty toiletten var för henne en sak af största vigt. Sällan hade en så fin verldsdam, en så intagande tjugufyraårig baronessa fläktat med sin solfjäder uti Falkby park.

79 I förhållandet mellan dottern och stjufmodern kunde ingen upptäcka annat än vänskap och förtroende. Grefvinnan gjorde från sin sida allt, för att gå sin dotter till mötes. Och det tycktes lyckas henne. Man skämtade, man utbytte med hvarandra dessa små uppmärksamheter, som göra umgänget angenämt. Der fattades endast ett litet grand mera kärlek ännu, och allt hade varit godt ...

80 Dagen var herrlig och solklar. För de fattiga var ett långt bord dukadt i parken, och högsätet intogs af den åttatioåriga soldatenkan Flinta, hon, som på ett så eget vis varit inblandad i lemma startpresidentenkommentar Ber|148|telskölds öde, – hon, hos hvilken grefvinnan Ester, flyende, förtviflad och stelnad af köld, en gång hade funnit skydd i den kalla vinternatten. Fröken Vera läste bordsbönen, och grefvinnan gick sjelf från plats till plats, från den ena fattiga till den andra, |1239|för att tillse, att alla fingo rundligen hvad de behöfde. För alla hade hon ett vänligt och uppmuntrande ord, och de flesta kände henne af gammalt: hon hade ju så ofta sjelf besökt dem i deras kojor och varit för dem en tröstande engel uti deras nöd. Derföre mötte henne också tacksamma blickar, hvar hon gick. När hon kom till Flinta, ville den gamla, som brukligt var på de större herregodsen, böja sig ned och kyssa grefvinnans klädning. Men grefvinnan var icke den, som tillät en så förnedrande vördnadsbetygelse. Hon nödgade den gamla att taga plats, lade sjelf för henne den kraftiga ärtsoppan och hviskade henne i örat: – vill ni då, att jag skall berätta för alla, huru jag en gång var hungrig, och ni gaf mig mat, huru jag var frusen, och ni värmde mig, huru jag var olycklig, och ni tröstade mig? Ni måste ju tillåta mig att vedergälla lika med lika, så godt jag förmår.

81 Tårarne runno utför gummans vissnade kinder. Hon ville tala, men hon kunde blott framstamma: lemma start»Salige äro de barmhertige, ty dem skall ske barmhertighet.»konsekvensändrat/normaliseratkommentar

82 För baronessan Louise var detta icke alldeles ovant, hon hade varit vittne till sådant förr. Men de korta, vida, med hängande lemma startengageanterkommentar prydda ärmarna af hennes sidenklädning tilläto henne icke att vidröra de grofva faten, eller närma sig bordets lemma startruskigakommentar gäster. Hon gjorde en flyktig lemma startrondekommentar på behörigt afstånd och gick sedan att åter kasta en längtande blick mot grinden vid landsvägen.

83 Det grefliga herrskapet ville just återvända till slottet för att intaga sin middagsmåltid, när ett moln af damm syntes på landsvägen. Grinden öppnades, och in sprängde först ett ridande förbud samt några minuter derefter en ståtlig vagn, förspänd med fyra|149| hästar. I denna vagn satt en ung, fin herre vid sidan af en gammal militär.

84 Alla skyndade till trappan, och grefve Bertelsköld gick sjelf att mottaga sin länge saknade, nu så oväntadt återsedda äldsta son. Hans fadershjerta klappade af glädje och stolthet. Detta återseende var kronan på den festliga dagens fröjder.

85 Lätt, men med mycken värdighet, hoppade grefve Bernhard ur vagnen och föll i sin faders armar, – äfven med mycken värdighet. Den unge herrn kom från Spanien. Men man skulle göra honom orätt, om man derföre ville anse honom för en spansk lemma startgrandkommentar, som omöjligt kan glömma etikettens ceremoniösa fordringar, ens när han omfamnar en far efter fyra års frånvaro. Grefve Bernhard var endast en fulländad hofman och verldsman, som redan från sin späda barndom varit page hos prins Gustaf och sedan beständigt, först som kammarjunkare, sedan som diplomat, varit i beröring med många |1240|hof och de utsöktaste sällskapskretsar. Hans förnäma hållning var derföre så otvungen, som en annan natur; hans ceremoniösa värdighet så ledig, hans artighet så intagande, att man vid hvilket annat tillfälle som helst knappt skulle ha märkt bristen på den värma och den hängifvenhet, hvilka man väntat vid ett sådant återseende. Hans far märkte det icke heller, han kunde i sin förtjusning ej nog fägna sina ögon med anblicken af denna lysande, hoppfulle son, som skulle göra hans namn heder, glädja hans ålderdom och sjelf en dag uppstiga till de högsta äreställen.

86 Ty den unge grefven hade alla egenskaper, som lofva lycka i verlden. Sverige ägde icke en älskvärdare ung man med ett mera imponerande yttre, eller en mera fulländad uppfostran. Han var högrest, som hela sin slägt; vacker, manlig, stolt, ridderlig, klok och erfaren. Hvarhelst han visade sig, ansågs han för en öfverlägsen personlighet: på Falkby var han sjelfskrifven herrskare i samma stund han uppträdde der.

[150]

4. Stjufmor och stjufson.

87 Det gifs motsatser i lifvet, hvilka känna sig dragna till hvarandra likasom af ett slags naturnödvändighet; det gifs likheter, hvilka äfvenså nödvändigt måste stöta hvarandra tillbaka. Orsaken är den, att intet menskligt väsende är fulländadt, ensamt tillräckligt i sig och för sig. Alla behöfva hos sig komplettera en brist; men tvenne lika starka sidor stötas emot hvarandra som stål och flinta.

88 Grefvinnan Ester och hennes stjufson grefve Bernhard voro båda i hög grad stolta, starka och karaktersfasta personligheter. Detta var deras likhet och grunden till deras ovänskap, – ty att en sådan fanns, var icke svårt att gissa. Ingendera behöfde i detta afseende en fyllnad i karakteren, och derföre, när de möttes, stötte der hårdt mot hårdt.

89 Men det stål, som klang i grefvinnan Esters personlighet, var mycket mera förädladt. Det trädde ej fram i skarpa kanter, det kunde böjas som fjädern i uret och genast återtaga sin naturliga form. Skiftande öden, en rik erfarenhet, ett älskande hjerta hade lärt denna starka själ att ödmjuka sig, att försaka, att offra; stålet låg gömdt, men det klang ändå, när det vidrördes, och angaf, som stämgaffeln, hennes väsendes grundton.

90 Metallen hos grefve Bernhard var fint polerad och sken som silfver. Men denna glatta yta var spröd som kisel. Böjas, försaka, var en konst, som hans tunga, men aldrig hans hjerta lärt i hofvens salar|151| och diplomatikens hala |1241|slingringar. Han kunde vara god, älskvärd, öm, så länge allt böjde sig för hans vilja; men hvarje sjelfständig karakter var hans naturliga fiende. Och en sådan mötte han i sin stjufmor. Grefvinnan Ester kunde uppoffra allt, utom sin öfvertygelse om det rätta; hon kunde ödmjuka sig, men aldrig förödmjuka sig. De måste således vara fiender.

91 Fastän tvungen att kokettera med de ofrälse stånden, var frihetstidens adel knappt mindre stolt, än fordom drottning Christinas. En grefves giftermål med en borgaredotter var väl icke mera någonting oerhördt eller i lag förbjudet, men dock alltid ännu en dunkel fläck på ett lysande stamträd. Denna borgaredotter, denna »finska trollpacka», hade grumlat familjens adliga blod, hade trängt sig emellan far och son, hade infört i slottet tvenne nya arfvingar, hvilka genom hälften af sin börd måste vara främmande för den fullblodiga racen. För mindre kunde en ung man hata sin stjufmor. Och ingenting, – ingen ömhet, ingen ödmjukhet, intet försök att vinna hans tillgifvenhet – hade kunnat utplåna detta hat, som nu uti nitton år hade alltifrån hans barndom grott uti den unge grefvens själ mot lemma startvanbördingenkommentar, nykomlingen i hans högättade hus.

92 Nu återsågo de hvarandra efter fyra års skilsmessa, och allt tycktes dock vara idel solsken. Grefve Bernhard kysste sin stjufmors hand; hon helsade honom välkommen med vänliga ord. Kanske hoppades hon ännu, att fyra års mognad erfarenhet kommit de fordna intrycken att förblekna.

93 Middagen, eftermiddagen förflöto i ostörd endrägt. Grefve Bernhard berättade med så mycken qvickhet, så mycket behag om de främmande länder och utländska hof, dem han besökt under sin frånvaro, att hans far var förtjust. Baronessan Louise hade aldrig varit vid briljantare lynne och täflade med sin bror i qvickhet och älskvärdhet. Den lilla Vera blef smekt och till hälften eröfrad. Sjelfva grefvinnan glömde ett|152| ögonblick sina farhågor och förenade sig i allas hyllning för den firade, den beundrade sonen i huset.

94 Sällskapet ökades med några närboende gamla vänner. Den officer, som följt grefve Bernhard i vagnen och som icke var någon annan än major Lejonram, den gamle spelaren, som för trettiotre år sedan varit Carl Victor Bertelskölds sekundant vid duellen på spanska värdshuset utanför Stockholm, gjorde anspråk på gammal bekantskap och bjöd grefvinnan sin arm, i det man gjorde en promenad uti parken.

95 – Ni residerar här som en drottning, min nådigaste grefvinna,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Lejonram. – Jag ville, ta mig turken, äga ert Falkby, blott för att kunna lägga det för edra fötter som en gärd af min lemma startestimekommentar. Olyckligtvis har jag ständigt haft tur i raffel, men otur i kärlek. Min vän Carl har beständigt förekommit |1242|mig. Han äger Falkby, han äger er! Fortifikationen var alltid hans sak, och derföre har han anlagt en grönskande fästning, för att bevaka sin skatt. En fördömdt vacker park! Här fattas ingenting annat, än en råbock för gamla jägare.

96 – Om min onkel finner så mycket nöje i dessa fattiga trädstammar, som likna en hop bönder omkring en predikstol, så vore det väl icke omöjligt att improvisera en råbock,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade grefve Bernhard i lätt ton, der han gick straxt efter, ledande sin syster Louise. – José,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade han till sin spanske kammartjenare, som följde med hans kappa, – hämta min jagtbössa.

97 José sprang och var om tre minuter tillbaka. Man hade närmat sig parkens inhägnad, utanför hvilken några får i deras oskuld betade uti hagen.

98 – Se der följden af att lyssna på spanska romanser!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skämtade fadren. – Bernhard ser råbockar, der vi andra ej kunna upptäcka annat än får.

99 – Var så god, min bäste major!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den unge grefven och räckte honom bössan. – Der ser ni vårt villebråd; det kan fullkomligt jemföras med parken. Jag ber er, försök er lycka!

|153|

100 – Nej, jag tackar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Lejonram, – det passar bättre för pojkar. Du kan sjelf försöka, min fina herre! Det vill säga, om din nådiga fru mor tillåter det.

101 – Min nådiga fru mor är allt för nådig, för att vägra oss ett oskyldigt nöje,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog grefve Bernhard, som troligen fann sig retad af Lejonrams artighet mot hans mor och med flit sökte ett tillfälle att visa sin öfverlägsenhet. Med detsamma fattade han bössan och lade an.

102 Grefvinnan rodnade och teg. Men Vera skyndade fram med ett rop af förskräckelse. – Det är min Bijou!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek hon och fattade sin bror häftigt i armen.

103 Bijou var en den täckaste, hoppfullaste afkomling af ladugården, hvit som bomull, enkom förärad åt Vera för två veckor sedan och ett föremål för hennes lifligaste beundran.

104 – Låt det vara!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade fadren; men det var redan för sent. Skottet small; den lilla Bijou, som icke anade något ondt, gjorde ett högt språng och föll blödande ned på det gröna gräset.

105 lemma startFi doncspråk: franskakommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Lejonram, – det der hade du kunnat lemna åt slagtaren!

106 – Bah – svarade grefve Bernhard i sin lätta ton, men sjelf lemma startflatkommentar för sin öfverilning; – onkel skulle se en tjurfäktning!

107 Vera var utom sig. Hon bar i sin hand ett hasselspö; hon slog brodren öfver armen.

108 – Er dotter, madame, är icke väl uppfostrad,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade Bernhard kallt och skakade från sig det rasande barnet.

|1243|

109 Grefvinnans mörka ögon blixtrade. Hon förstod ganska väl, åt hvem den unge grefvens kula egentligen var ämnad. Men hon beherrskade sig och lät, utan ett ord till svar, bortföra den gråtande flickan.

110 Äfven grefve Carl Victor var missnöjd med detta sjelfsvåld och sökte förklara allt som ett skämt. Det ville ej lyckas honom, och de promenerande kommo|154| förstämda till paviljongen. Här stod Bergflykt med mössan i handen, i det hemliga hopp att njuta en ny triumf för sina lyckade arrangementer.

111 – Ah – sade grefve Bernhard föraktligt, – är det ni, Bergflykt? Hvad är det för skräp ni emballerat här i tysthet för er sjelf? Vet ni, min bäste vän, ni gjorde väl i att hålla er till rofvor och morötter, ty parken har ni alldeles fuskat bort, sedan jag for, och det lilla lemma startobstakletkommentar här ser ju ut som ett hönshus. Hvar i himlens namn har ni fallit på en så löjlig idé, som att peta upp löf på väggarna? Det liknar ju en namnsdagsgratulation i en gästgifvarstuga.

112 – Det är allt hennes nåds befallning,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade trädgårdsmästaren, kränkt i sitt allra innersta af denna oväntade kompliment.

113 – Hennes nåd är visst ofantligt snillrik och värd att äga en så nitisk tjenare,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde grefven i samma ton, – men det hindrar ej, att ni i morgon skall stöka undan alla dessa grannlåter. Ni är dessutom gammal och konfys, min vän; ni kommer snart att få en efterträdare, förstår ni?

114 – Jag förstår,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den djupt sårade mannen, – och jag skall ej vänta på mitt afsked, jag skall begära det. Jag har troget tjenat deras grefliga nåder i trettiofem år, och ännu aldrig har någon kallat mig en fuskare i mitt yrke.

115 – Verkligen? Nå, efter en gång skall vara den första, så tillåt mig att göra er denna rättvisa.

116 – Lemna det der; din mor och jag sätta mycket värde på den beskedliga karlen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll grefve Carl Victor otåligt på fransyska.

117 – Ni, min far? Det är en annan sak. Då vill jag förlåta den stackars token. Han har många meriter. Han har ju varit förlofvad med er, madame!

118 De sista orden yttrades så sakta, att endast grefvinnan hörde dem, men hon hade hört nog.

[155]

5. Åskmolnet ljungar.

119 Det finnes ingen seger så svår, intet herravälde så kostbart, som segern och herraväldet öfver sig sjelf. En förolämpad man kan döda sin motståndare, en retad qvinna kan genomstinga honom med ord, hvassare än dolkstygn; |1244|men att tiga, tiga med såradt hjerta, stilla och vapenlös, detta är mer än alla män och mer än de flesta qvinnor förmå.

120 Grefvinnan Ester teg.

121 Det var en herrlig juniqväll. Daggen föll, gräset glittrade, göken gol, och de unga löfven i parken skeno af fägring. Sjön var helt nära och låg som smält silfver i aftonglansen. Man företog nu en utfärd i båt.

122 Grefve Bernhard hade som gosse ägt en segelslup, kallad Delfin, hvilken han älskat nästan lika högt som sin ridhäst. Delfin hade sedan i många år legat uppdragen i båthuset, gömd och glömd, men nu hade grefvinnan, för att göra sin stjufson ett nöje, låtit iståndsätta och nymåla den gamla slupen. Den låg nu vid stranden, vackrare än någonsin: dess vimpel fladdrade för det lätta luftdraget, och dess mast var omvirad med blommor.

123 – Delfin beder om den äran att ännu en gång få bära sin herre öfver sjön;tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade grefvinnan så gladt, som om aldrig ett ovänligt ord stört hennes hjertas frid.

124 Grefve Bernhard fäste på sin stjufmor ett par förvånade blickar, såg sedan på slupen, såg åter på grefvinnan och svarade kallt: – det der är ju ingen båt, det är en bondbrud!

|156|

125 – Hvad!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade fadren, – känner du ej igen din gamla Delfin? Nå, jag medger, att dogen i Venedig möjligen kan färdas ståtligare i sin förgyllda galér, men för att vara i Östergöthland, tycker jag man kan vara belåten med Delfin. Det är din mor, Bernhard, som för din skull ihågkommit det gamla inventariet. Jag hade längesedan glömt, att något sådant fanns till.

126 – Om min far tillåter,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade sonen, – stiger jag hellre i en båt, som bär mindre lemma startbjeffskommentar, men säkrare planka. Jag har färdats för mycket på sjön, för att segla med blommor. Kom, Louise! – Och han räckte sin syster handen, för att stiga i en bredvidliggande större båt, medan de öfriga anförtrodde sitt lif åt Delfins misstänkta planka.

127 Båtarne styrde till enkan Flintas lilla torp, som låg beläget på andra sidan om viken. Kursen var icke lyckligt vald, ty grefve Bernhard hade, redan förra gången han var på Falkby, velat låta nedrifva torpet, för att der uppföra en jagtpaviljong, emedan skogen i denna trakt var rik på villebråd. Hans stjufmor hade då förstått att rädda den fattiga enkans fristad, och detta hade grefve Bernhard icke glömt.

128 Han hade knappt stigit i land och sett gumman sittande med sin stickstrumpa på trappan, innan han yttrade med sin vanliga lätta ton till fadren, pekande på kojan:

129 – Den der, min far, låta vi rifva i nästa vecka.

|1245|

130 Och utan att vänta på svar, tillade han, vändande sig till gumman:

131 – Ni kan göra er färdig att flytta i morgon.

132 – Det är likväl hårdt med den stackars gumman; vi skola tänka på saken!tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde fadren, något förlägen för den tvärsäkra tonen.

133 Men enkan Flinta, med sina åttatio år på nacken, var dock en soldathustru och alldeles icke hugad att taga saken för afgjord.

134 – Skall jag flytta i morgon?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade hon.

|157|

135 – Ja, min gumma, ty i qväll är det något sent, och vi unna er nattro,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefve Bernhard.

136 – Jag flytta! Jag, som bott här i mer än fyratio år!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast den gamla. – Och för hvad skall jag flytta?

137 – För att det så behagar er nådiga herre. Han behöfver platsen.

138 – Har han ej skog och mark så långt ögat kan se? Ryms ej hans nåd på det stora, vida Falkby, utan att jaga mig bort från min fattiga torfva?

139 – Min kära gumma, ni behöfver motion, ni kan spatsera en smula, så sofver ni bättre,tomtkonsekvensändrat/normaliserat gäckade den unge grefven, som väl märkte, att hvarje ord var för hans stjufmor ett nålstygn i hjertat.

140 – Skall jag gå? Och hvart skall jag gå?tomtkonsekvensändrat/normaliserat jemrade gumman, utom sig af häpnad.

141 – På rote, min kära gumma,tomtkonsekvensändrat/normaliserat gycklade grefve Bernhard. – Ni har alldeles för enformigt, ni behöfver variation.

142 – Jag gå på rote!tomtkonsekvensändrat/normaliserat och den tröstlösa gamla vred sina händer.

143 Grefve Carl Victor blygdes för sonens hjertlöshet. Han beslöt inom sig att låta enkan bo qvar, men gick under tiden till de öfriga, för att icke låta något nytt missljud förstöra aftonens trefnad. Endast grefvinnan hade förnummit de sista gäckande orden.

144 Nu gick hon fram, fattade gumman vänligt vid handen och sade: – förstår ni då icke, att unga grefven endast för ro skull vill skrämma er? Nej, kära gumma, ni skall aldrig behöfva gå uppå rote, ej heller skall ni flytta ifrån er fattiga koja, så länge ni lefver.

145 – Tror ni det, madame?tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade grefve Bernhard skarpt.

146 – Jag är öfvertygad derom,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefvinnan lugnt.

147 Nous verronsspråk: franska; vi skola se.

148 – Jag skall aldrig se det, och icke du heller. Det kan icke vara ditt allvar.

|158|

149 – Om det aldrig varit mitt allvar, så var öfvertygad, att det nu skall blifva det – genmälde den unge grefven, i det han sänkte sin röst ända till hviskning. – Ni har så länge varit herrskarinna på Falkby, madame, att ni alldeles förgätit er verkliga ställning. Ni borde likväl ihågkomma hvem ni varit och |1246|hvem ni är, madame. Ni bleknar? Så mycket bättre. Skulle det genera er att vara så anspråkslös, så ser jag mig tvungen att påminna er derom. Jag bedyrar, att jag för min fars skull gör det ganska ogerna, men ni borde finna, att en person som ni aldrig bör på er plats anse sig mer än på sin höjd tolererad.

150 Grefvinnan Ester hade verkligen bleknat, men blott ett ögonblick. Hon återvann genast denna beundransvärda fattning, som räddat henne så mången gång i hennes händelserika lif. Hon såg sin motståndare fast i ögonen och svarade lugnt:

151 – Om jag bleknade, så var det derföre, att jag nu ser klart den olycka jag så länge anat och som skall förbittra en hel familjs lif. Bernhard, min vän, min son, – ty mot din vilja måste jag ännu kalla dig så, – det har då verkligen kommit så långt, att icke ens aktningen för din far, icke ens deltagandet för hans lycka eller kärleken till dina yngre syskon, kan ur ditt hjerta utplåna detta hat, som jag icke förtjenat! Du vet ganska väl, att det icke är jag, som trängt mig in i denna familj. Du borde också veta, att jag aldrig beredt och aldrig skall bereda din slägt någon vanära. Hvarföre vill du då slita detta band, som borde vara dig heligt? Hvarföre vill du hata mig, som aldrig bevisat dig annat än kärlek? Hvarföre talar du så till mig, som du icke kan skymfa, utan att skymfa din far?

152 – Ni talar som en bok, madame,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog grefve Bernhard, – men ni glömmer ännu engång, att det icke är fråga om er rang, utan om er makt. Jag är ju villig att medgifva er alla rättigheter: jag kysser ju er hand; ni kallas ju hennes nåd, och det borde smickra er, tycker jag, ty ni var en gång be|159|låten med mindre. Ni har er lyckliga ställning, behöfver ej sörja för annat än att roa er, kläda er, höra artigheter och afgudas af min far, som verkligen är så svag för er, att han blifvit till hälften plebej. Jag tycker, med ett ord, att ni borde åtnöja er dermed och icke försöka att herrska i ett hus, der ni fordom har varit kammarpiga. Om min far är svag, madame, så borde ni förstå, att jag icke är alldeles så medgörlig. Ni borde återkalla i ert minne från någon läsebok för barn, som ni kanske studerat i Wasa, Gustaf Wasas bekanta ord, att lemma start»eder nåd och min nåd rymmas ej under samma tak»konsekvensändrat/normaliseratkommentar. Var blygsam, madame, det skulle kläda er obeskrifligt, och jag ser ej hvad som skulle hindra oss att sedan umgås som vänner. Hvarför skulle jag hata er? Man hatar blott sina vederlikar. De öfriga, – dem skakar man af sig, när de blifva för närgångna.

153 Grefvinnan smålog sorgset:

154 – Det är nog. Jag har redan hört mer än jag bordt höra. Här kan jag ej svara dig. Men vi måste komma till klarhet. Vi måste göra det snart.

|1247|

155 – Lefve Carolus!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hördes i detsamma Lejonrams något mosiga stämma från stranden, och vännerne tömde ett glas ädelt ungerskt vin för värdens födelsedag.

[160]

6. Afskedet.

156 Solen hade gått ned, det lilla fyrverkeriet var afbrändt på gårdsplanen, gästerne hade efter en glad afton skingrat sig, och ingen anade det mörka moln, som samlat sig öfver familjens lycka, ingen utom de två, hvilka det närmast rörde, och äfven bland dem förstod blott den ena att uppskatta dess hela betydelse.

157 När de voro allena, fattade grefvinnan Ester sin makes hand och sade: – Jag har en bön till dig!

158 – Hvad kan du begära, som jag ej genast är glad att uppfylla?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade grefven.

159 – En försakelse,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade hon.

160 – Jag samtycker obetingadt. För din skull kan jag försaka allt, utom dig sjelf.

161 – Men om jag nu begärde just detta enda af dig?

162 Grefven betraktade henne med en förebrående blick.

163 – Det kan du aldrig begära,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade han.

164 Hon teg länge. Hennes hjerta var för fullt.

165 – Skulle du mycket sakna mig, om jag ... till exempel gjorde en lång resa?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade hon efter en stund.

166 – Det är omöjligt. Hvarföre skulle du resa?

167 – Jag kunde ju hafva ett vigtigt skäl. Om det till exempel gällde allas vår lycka?

168 – Gode Gud, är du sjuk? Behöfver du begagna baden i Spaa eller Pyrmont, så nämn blott ett ord, och jag följer dig dit!

169 – Oroa dig ej, jag är fullkomligt frisk. Men föreställ dig, att jag likväl måste lemna dig för en tid ... Vill du då lofva mig, att bära denna smärta med lugn?original: lugn! (källa för ändring: HT) Vi skola ju återse hvarandra!

|161|

170 – Men, min älskade vän, jag förstår dig icke!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade grefven allvarsamt missnöjd.

171 – Näst dig sjelf, är det Veras uppfostran, som mest oroar mig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor grefvinnan, utan att låtsa märka det moln, som låg öfver hennes makes panna. – Jag ville ej gerna öfverlemna henne åt Louise. Louise håller af |1248|henne, jag är öfvertygad derom, men vi uppfatta verlden mycket olika. Jag önskar att Vera skall uppfostras i flärdlöst allvar, i enkla seder, i oskrymtad gudsfruktan. Derför har jag tänkt, att vi skola utse åt henne en gouvernante efter vårt sinne. Hvad säger du om fröken Sjöblad? Hon är en fattig, men väl uppfostrad flicka om några och tjugu år; tillräckligt af börd, för att kunna uppträda i din salong, men enkel, god, förståndig och from. Hennes mor, vill jag minnas, var af ofrälse härkomst. Skola vi skrifva till henne i morgon?

172 – Gör som du vill, jag har ingenting deremot. Din blick, min Ester, ser klarare än min, och jag har alltid funnit mig väl af att lyda ditt råd. Men för himlens skull, förklara mig hvad du egentligen menar med dessa dunkla frågor!

173 – I morgon skall du få veta det. Och nu godnatt, du min ungdoms älskade, du min lifstids vän! Älskar du mig ännu, min Carl?

174 – Jag borde straffa dig för en sådan fråga med att svara dig – nej!

175 – Ja, du älskar mig! Vredgas då icke på din maka, om hon någon gång gör dig sorg. Gud den allvetande känner, att jag hundrade gånger ville köpa din lycka med offret af min egen ... Godnatt! Minns hvad jag bedt dig om Vera! Var en far för vår Paul, ty han behöfver kärlek i lifvet! Och haf mig alltid i kärt minne, min Carl!

176 Ur stånd att längre beherrska sig, lutade hon sig vid dessa ord mot sin makes skuldra, kysste hans grånade hår och badade hans kinder med sina tårar. Han slöt henne rörd i sina armar. Äfven hans ögon fuktades, och han visste ej hvarföre.

|162|

177 – Nej, sade han, – jag kan ej låta dig gå, innan du anförtrott mig det, som så upprör dig. Säg mig det!

178 – Fråga mig icke nu! Det skall ju allt, allt blifva klart, och jag har lofvat, att du i morgon skall veta det,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefvinnan, aftorkade hastigt sina tårar och visade honom ett lugnt, nästan leende ansigte, men som strålade utaf ömhet. Aldrig i hennes ungdoms stoltaste fägring hade hon varit skönare än nu.

179 – Godnatt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade hon än en gång, och skyndade bort, likasom fruktade hon sin egen ömhet, om hon qvardröjde längre.

180 Hon gick till sin dotters sofrum. Vera slumrade oskuldens sömn i sin lilla vackra bädd utaf valnöt med röda sparlakan. Modren böjde sig öfver det sofvande barnet och tryckte på dess läppar en brinnande kyss. – Hvad ämnar jag göra?tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade hon och vred sina händer. – Hur är det möjligt, hur är det möjligt att öfvergifva dig, mitt barn, som Gud allsmäktig har gifvit mig att vårda, att ansvara för? Och likväl måste det ske, om än mitt hjerta |1249|skall brista. Men gif mig ett tecken, min Gud, gif mig ett tecken, att jag ej handlar orätt, så vill jag utan knot underkasta mig din vilja!

181 Hon väntade, väntade länge, andlös och ångestfull. Endast det sofvande barnets lätta andedrägt susade som en ljuf hviskning igenom det tysta rummet. Då rörde sig barnets läppar, och Vera sade, sörjande ännu i drömmen: – Min Bijou!

182 Modrens ansigte klarnade. – Tack, du mitt barns skyddsengel,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade hon sakta; – nu förstår jag dig. Den kula, som var ämnad mot din moders hjerta, skall icke mera döda, som i dag, din oskyldiga fröjd. Lef väl! Guds heliga englar välsigne och bevare dig, mitt älskade barn!

183 Med denna tysta bön smög hon sig sakta bort och inneslöt sig uti sitt rum, för att der ännu »rådgöra med sin Herre och Gud», som hon fordom lärde|163| af sin längesedan hädangångna fromma syster Veronica, efter hvilken Vera hade fått sitt namn, fastän något förkortadt.

184 Grefve Carl Victor Bertelsköld tillbragte en sömnlös, orolig natt. Han var icke van att hos sin maka finna spår af qvinnonycker. Denna starka, öfverlägsna och dock ödmjuka qvinna hade länge lärt den svåra konsten att beherrska sig sjelf, och dock syntes hon nu vara fallen ur sin herrliga jemnvigt. Hvarföre? Han visste det icke. Han sökte förgäfves utgrunda en förklaring. Mer än en gång var han i begrepp att uppstiga från sin bädd, skynda till henne och än engång bedja henne anförtro honom allt. Men det var natt ... hon sof; hon hade lofvat honom förklaring, han borde ju med sin tåliga väntan gifva henne ett nytt bevis på sitt oinskränkta förtroende ...

185 Knappt grydde likväl den tidiga sommarmorgonen och de första stegen hördes af tjenstflickan, som städade salen derute efter gårdagens fest, innan grefven stod upp och smög sig på tå till sin makas rum, som var beläget i andra våningen och till hvilket man kom från grefvens rum uppför en smal spiraltrappa af jern. Han fann det tomt. Grefvinnans säng stod orörd. En byrålåda var utdragen, den var tom. Grefve Bertelskölds hjerta klappade fortare. En sällsam, obestämd fruktan intog hans själ. tomtkonsekvensändrat/normaliseratHon har kanske gått ut i parken,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte han, för att lugna sig sjelf.

186 Han sökte henne i parken: hon fanns icke der.original: der, (källa för ändring: HT) Han återvände till slottet; han undvek att fråga tjenstefolket, på det att ingen skulle märka hans oro. Ingen yttrade heller ett ord om grefvinnan. Man trodde förmodligen att hon gått ut på en af dessa tidiga morgonpromenader, när hon ensam besökte sjuka och fattiga. För grefvens hågkomst stodo likväl nu de oförklarliga, betydelsefulla ord hon hade sagt honom, när de skildes i går. Förfärande |1250|aningar sammankrympte hans hjerta. Blek, men utan att inviga någon i sin isande fruktan, skyndade han åter upp till grefvinnans rum.

|164|

187 På hennes skrifbord fann han nu ett försegladt bref, som han i sin första förvirring ej blifvit varse. Det var adresseradt till honom. Han bröt det med darrande hand och läste:

188 tomtkonsekvensändrat/normaliseratMin älskade!

189 Läs dessa rader med lugn, och läs dem ensam! Var en man, min Carl, och den allsmäktige Guden, som pröfvar oss, skall gifva dig mod att lefva utan din maka.

190 Du, min Carl, har aldrig misskännt, aldrig missförstått mig. Du, som mot mig har varit idel ömhet, idel förtroende, för hvilket jag skall vara dig tacksam, så länge mitt hjerta slår, – du vet, att jag aldrig eftersträfvat din rang, ditt namn, dina rikedomar, utan endast din kärlek. Men minns du hvad jag sade dig engång i min fars trädgård, när du begärde min hand? Det var en olycka, sade jag, att vi ej blefvo förenade i vår ungdom; vi skulle då ha brutit oss väg genom murar af is. Senare ha vi hvarken haft makt eller rätt att omskapa verlden. Mellan oss stodo numera två, som på dig hade äldre anspråk, och dessa två barn voro en verld mellan oss. De måste se med sin samtids ögon, de måste tänka sin tids fördomar, och derföre kan jag ej tadla dem, ej hysa mot dem den minsta ovänskap, för det de ej sett klarare, ej tänkt högre, än hela den tid, i hvilken de lefva. Jag har redligt sökt att mot dem uppfylla en mors pligter. Jag har länge hoppats, att min kärlek till slut skulle bryta den mur, som bördens fördom har upprest emellan oss. Men jag har bedragit mig. Huru skulle en svag qvinna förmå ändra den verld, som så månge vise tänkare icke förmått återföra till jemnlikhet mellan menska och menska! Dina äldre barn, min Carl, måste derföre alltid se ned på den ringa qvinnan, hvilken du upphöjt till deras moder. Men om den ringa modren ock kunnat försaka alla egna anspråk på aktning och undseende, så skulle hon icke varit värd att kallas din maka, om hon låtit|165| sig trampas i stoftet. Hennes heder är din, och hennes egna barn skola veta en dag, att de ej må förakta sin moder.

191 Derföre, min älskade, har jag, i den hårda striden emellan tvenne pligter, nödgats uppoffra den ena. Förlåt mig, dyre vän, att jag öfvergifver dig, för att icke förspilla din, min egen och mina barns aktning! Med mig försvinner hvarje söndring, hvarje ofrid ur detta hus. Den ringa borgaredottern återgår till den obemärkta plats, som hon aldrig bordt |1251|öfvergifva, och skall aldrig upphöra att nedkalla välsignelse öfver dig och hela ditt hus. Invig ej verlden i våra husliga sorger. Säg, att jag rest för min helsa utrikes. Sök icke heller att utspana hvart jag flyr: mitt beslut är oryggligt. Men jag kan icke lefva, utan att veta mig ännu af eder med kärlek ihågkommen, och derför skall jag stundom skrifva till dig och våra barn samt kyssa med tårar de rader I skänken mig. Lef lycklig, du min själs älskade! O, att jag kunde vara din maka, utan att rodna för dina barn! Helsa min Paul, min Vera! Helsa äfven Bernhard, helsa Louise, och bed dem förlåta mig, för min kärleks skull, all den sorg jag gjort eder.

192 Ester Larsson,

193 fordom grefvinna Bertelsköld.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

194 – Min far,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefve Bernhard, som i detsamma inträdde, – behagar ni stiga ned? Min bror Paul har just anländt, tillika med sin mentor, en något förläst person, som kallar sig Erik Ljung.

195 – Paul! I detta ögonblick!original: ögonblik! Hvad skall jag svara honom, när han frågar efter sin mor?

[166]

7.original: 8. Vallflickans visa.

196 lemma startEn dag är för Herren såsom tusende årkommentar och för folken såsom femtio. Deras dag förgår, deras afton kommer, som alla andras. Och en morgon, när de vakna, finna de med förundran allting nytt.

197 På frihetstidens urtafla i norden pekade visaren mot elfte timman af dygnet, och dess långa, stormiga dag var nära förliden, när många ännu trodde den stå i dess middags solsken. Endast här och der stod en väktare i det höga tornet, der blicken ej skymdes af menniskornas äflan, och aktade, full af orolig väntan, på tecknens betydelse.

198 De voro klara nog för dem som ville förstå, och dock förstod man dem icke. Såsom det nu var, kunde det omöjligt länge förblifva. Riket var sjukt af inre tvedrägt, och bakom det tunna sminket på kinderna såg man tidens anlete blekt som döden. Den ena armen brottades med den andra; dit den ena foten ville, dit ville icke den andra gå. Det ena ögat såg, och det ena örat lyssnade emot venster, medan det andra ögat och örat vändes mot höger. Hvarje nerv var öfverretad, men hvarje muskel slapp utaf trötthet. Hjertat klappade ojemnt; alla onda lidelser tycktes hafva stigit i hufvudet och förmörkade blicken. Det nordiska lejonet var på sin ålderdom förvandladt till |1252|en hydra med femhundra hufvuden, i stället för ett, och alla dessa hufvuden betos och refvos inbördes.

199 Hvarför allt detta? Var då friheten en så stor olycka, att bättre dagar blott kunde randas öfver dess graf? Nej, friheten – den sanna friheten!tomtkonsekvensändrat/normaliserat är|167| folkens helsa och lycka, deras jordiska mål, deras högsta lifsvilkor, förutan hvilket ingen varaktig välgång, ingen sann utveckling finnes. Men i friheten beror allt på hennes sedliga botten. Bygg henne på en sådan, och hon skall, lik elden, värma och lysa. Ryck henne derifrån, och hon skall, lik elden, bränna och ödelägga. Friheten liknar luften, hvars osynliga massor ständigt sträfva till jemnvigt. Der jemnvigten rubbas, uppstår storm. Frihetstiden i Sverige och Finland föll, för det att friheten gått från sin sedliga grund, och med detsamma hade hon så oförmärkt gått öfver sitt mått och slagit om i sin motsats. Frihetstiden föll, för det att rikets gyllne pokal, som var grundad på två fötter, balanserades på den ena.

200 Sent en afton i Juni år 1771 gingo tvenne män under ekarna och kastanjerna i Ekolsunds park.

201 Den äldre af dem var en hög, ståtelig herre om vid pass femtio år, med synbar, nästan prudentlig omsorg klädd i den tidens hofdrägt, som trotsade sjelfva landtlifvets frihet, och lyssnade vördnadsfullt på den yngres ord, under det att moln af bekymmer tycktes förmörka hans höga panna. När han stundom yttrade några ord till svar, var det kort och afmätt, likasom efter ett ceremoniel, men hans ord röjde den pröfvade statsmannen och antyddeoriginal: antyddde (källa för ändring: HT) på en gång ett klart omdöme och ett orubbeligt lugn.

202 Den yngre af de två var endast fem och tjugu år gammal, också han i en brokig kostym efter den tidens franska mode. Öfver de korta, svarta lemma startunderklädernakommentar af sammet, knutna med röda lemma startbandrosorkommentar, den gula sidenvästen och den blå sammetsrocken hade han vårdslöst kastat en kort spansk kappa af svart kläde. Han bar spetshalsduk, manchetter, peruk, lemma starthårpungkommentar och trekantig hatt, men allt detta med den ledigaste, behagfullaste elegans, och han talade med ytterst lifliga, uttrycksfulla åtbörder, i det han än påskyndade sina steg, än stadnade tvärt, än fattade sin ledsagare under armen, än åter drog sig tillbaka och gestikulerade med händerna, likasom behöfde han alla|168| dessa vältaliga tecken, för att komplettera ett språks fattigdom. I hans vackra, fria, intelligenta ansigte spelade oupphörligt hvarje muskel i de mest vexlande uttryck, och isynnerhet hade de stora, blå, glänsande ögonen en lemma startunderbarkommentar makt att återspegla hvarje nyans af känslorna i hans inre, liksom det lugna hafvet skiftande speglar solglans och skyar. Och dock var det sagdt om dessa ögon, att de voro lika ogenomskådliga, som uttrycksfulla, lika gåtfulla, som |1253|fängslande, ty sådan var denne ynglings hela personlighet. Naturen hade danat honom öppen som dagens ljus, men lifvet hade af honom gjort en sluten bok. Han hade uppvuxit under en tid af så många ränker och stod så beständigt omgifven af hemliga fiender, att förställning hos honom blef en nödvändighet, inlärd från spädaste barndom, och aldrig såg man ett mera beslöjadt inre döljas bakom en skenbart mera okonstlad uppriktighet.

203 Likväl funnos ögonblick, när äfven detta dolda innersta blef klart för de få invigde, som hade det sällsynta förtroendet att skåda dit in. Det var konungens fordne guvernör, grefve Scheffer, för hvilken Gustaf III nu, i ett sådant ögonblick, öppnade, om icke hela, dock tre fjerdedelar af sitt hjerta.

204 Ställningen låg klar för dem båda; de öfversågo den likt ett schackbräde, på hvilket konungen, omgifven på alla sidor af herrsklystne och herrskande motståndare, ej kunde röra sig ur fläcken, utan att sätta kronan, kanhända lifvet, på spel. Tvungen att stå orörlig, skulle äfven denna ställning långsamt, men säkert kosta hans krona, och enda utvägen var att sätta andra pjeser i rörelse, för att så småningom bereda den kungliga schackdockan friare spelrum, mera sjelfständighet.

205 Omgifven, firad, beundrad af allt hvad Paris hade gladt, snillrikt och lysande, hade den unge konungen för tre månader sedan mottagit budskapet om sin faders hastiga död och sin egen tunga, maktlösa krona. Derefter hade han skyndat att försäkra sig om Ludvig|169| XV:s sympathier och understöd; han hade utan betänkande underskrifvit den konungaförsäkran svenska rådet skyndade att förelägga honom;original: honom: (källa för ändring: HT) han hade på återresan besökt sin berömde och farlige morbroder, kung Fredrik i Potsdam, och nu stod han beredd att öppna den svenska riksdagen, der hans oförsonliga fiender, mössorna, efter sitt nederlag två år förut, hade återfått makten och der Ryssland och England med fulla händer utströdde penningar, för att hindra hvarje försök till att uppresa riket ur dess djupa förnedring.

206 Om allt detta hade konungen rådgjort med sin förtrogne, och ställningen var så förtviflad, att ingen annan räddning syntes möjlig, än att obetingadt förödmjuka sig under partiernas maktspråk. Man hade talat om att till en början försöka medla mellan partierna och smickra de förbittrade mössorna med några platser i rådet.

207 Detta var att börja sin regering med en bitter förödmjukelse, så mycket bittrare, emedan mössorna fordrade åtal mot den aflidne konungens rådgifvare. Den unge konungens kinder glödde af harm. – Ah,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade han, i det han slog sig för pannan, – finns uti verlden en olyckligare konung, än den, som ej äger annat val, än att rodna inför sig sjelf, eller gifva sitt rike till spillo?

|1254|

208 – Ja, Sire,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefve Scheffer värdigt, – det finns en olyckligare, och det är den, som måste underkasta sig båda delarna.

209 – Det är sannt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog konungen lugnare. – Mitt rike ligger i vanmakt, min krona vacklar för hvarje vindfläkt, och dock ville jag ej byta Sverige mot Polen, eller min krona mot Stanislai. Det finns en tredje utväg, och ännu äger jag valet fritt.

210 – Jag vågar tvifla derpå,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefven.

211 – Hvad? Om alla mina bemödanden misslyckas; om jag förutser Stanislai öde, kan jag ej abdikera?

212 – Ers majestät vet bättre än jag, att lemma startSveriges öde då skall ofelbart blifva Polenskommentar.

|170|

213 lemma startSoitkommentar.språk: franska Min heder blir lemma startsauveradkommentar för efterverlden.

214 – Ingen ära skall för eders majestät öfvergå den, att hafva räddat sitt rike.

215 – Tror ni?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade konungen tankfull. – Ack, min grefve, en usel mössa är i detta ögonblick mera värd, än hela min krona!

216 De samtalande hade nu närmat sig till parkens omhägnad, och innan grefve Scheffer hann svara, hördes derutanför en vallflickas friska sång, när hon på gångstigen dref sina kor ifrån betet. Vandrarne lyssnade. Det var en af dessa melodiösa visor, hvilka så ofta i Sverige likasom leka i löf och toppar:

Och när jag får krona, när jag blir brud,

I rosor och blader,

Si, då skall jag dansa fin i min skrud,

Och då är jag glader.

Min krona, hon är granner och grön

I rosor och blader,

Och aldrig så finns en krona så skön,

Och då är jag glader.

Der ingen gosse dansar mig kull

I rosor och blader,

Och trollet får ej min krona af gull,

Och då är jag glader.

220 – Se der en profetia!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skämtade grefve Scheffer.

221 – Ja i sanning,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade kung Gustaf leende. – Jag skall ock se till, att ingen dansar mig kull, och då hoppas jag, att trollen ej skola taga min krona.

[171] |1255|

8. Ett fädernesland på auktion.

222 Riksdagen i Stockholm lemma startutblåsteskommentar den 13 Juni 1771, och enhvar gjorde sig beredd, om icke att göra sig förtjent af sitt fädernesland, så åtminstone att förtjena derpå.

223 Samma dag skulle borgare och bönder välja sina talmän.

224 Den unge riksdagsmannen Jonas Bertila ifrån Storkyro var nyss uppstigen och satt fördjupad i läsningen af sitt morgonkapitel i bibeln, när någon knackade på dörren till hans lemma starttarfligakommentar rum på Söder, och in trädde i välfriserad peruk en ung vice häradshöfding, privatsekreterare hos hattchefen baron Höpken.

225 – Är det riksdagsman Bertila?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade den friserade mannen med inställsam ton.

226 – Ja. Hvarmed kan jag vara till tjenst?

227 – Jag ville bara fråga hur det är med helsan, efter riksdagsman ej var med i går afton på källaren Röda Tuppen. De flesta af hedervärda bondeståndet voro tillstädes och språkade om rikets bästa vid en mugg af det bästa Rostocker öl, som ännu blifvit tömdt för den goda saken. Jag förmodar, att riksdagsman känner affären. Man röstar på Erik Andersson, och kontanta erkänslan är hundra lemma startplåtarkommentar, som jag här beder få afbörda mig.

228 – Hvad skall det tjena till?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade den unge, ännu oerfarne riksdagsmannen, när hans friserade gäst, utan vidare krus för en så naturlig och vanlig sak, begynte uppräkna sin sedelpacke på bordet.

|172|

229 Den fine herrn missförstod frågan. – Summan är väl ej så stor, som min lemma startprincipalkommentar skulle önska och en man med så stort inflytande kunde förvänta,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog han, utan minsta förlägenhet, – men tiderna äro knappa, och riksdagsman kan vara förvissad att vid första tillfälle blifva särskildt ihågkommen. I förtroende sagdt, vi ha kungen och friheten på vår sida! Det blir således vid Erik Andersson, det är ju afgjordt?

230 – Ja, visst har jag tänkt rösta på Erik Andersson, men icke behöfver herrn eller någon annan blåsa det i mitt öra,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde den hederlige Jonas, hvars tröga finska blod nu ändtligen började komma i gäsning. – Hvad vill herrn med de der usla sedellapparna? Tänker herrn köpa min röst?

231 tomtkonsekvensändrat/normaliseratJag gissade strax, att det var för litet; finnrackarn blir lemma startdyrlegdarekommentar, än jag trodde, men man får hålla honom vid humör, han kan influera på andra!tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte Hattarnes underhandlare förargad inom sig och framdrog, med något mera krus än förut, en ny sedelpacke. – Jag är säker på, att alla af hedervärda bondeståndet från Finland votera, som riksdagsman Bertila, |1256|för den goda saken,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade mannen, i det han betydelsefullt smällde sedlarne uti bordet.

232 Detta var temligen tydligt.tomtkonsekvensändrat/normaliserat Bertila hade väl kommit med en rar oskuld in i detta stora mäklarkontor, som kallades riksdag, men han hade varit ett komplett pundhufvud, om han ej förstått ett så vältaligt teckenspråk. Han hade också småningom hunnit fatta beslut, och resultatet var, att han grep den fine herrn i armen, ledde honom till dörren och kastade sedelbundtarne efter honom i trappan.

233 – Der har herrn traslapparna!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade den förbittrade bonden efter honom. – En annan gång kan herrn lära sig veta hut, när herrn talar till fria bönder.

234 – Anfäkta och regera, att jag ej hade guldmynt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat knotade Hattarnes ombud misslynt under vandringen utför trappan. – Tiderna bli allt sämre,|173| och dessa bondlurkar bli för hvar dag sturskare. Förr fick man dem att dansa fandango för en mugg öl. Nu duger det ej ens att proppa dem med sedelmynt fulla som korfvar; det skall, kantänka, vara en silfverkanna, eller ett armband åt mor, eller en pung äkta dukater! Jag är säker på, att Mössorna hunnit förut och låtit den dumma lemma startfinnkolekommentar höra klangen. Han voterar på vår motpart, det är klart som dagen, och det har kungen för att han gnider på lemma startfyrkarnakommentar.

235 tomtkonsekvensändrat/normaliseratStår det så till med Hattarnas ärlighet, ger jag dem böfveln,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte på sin sida Jonas Bertila vid sig sjelf, i det han satte sig att, dagen till prydnad, afskrapa sitt skägg med en rakknif, tillverkad uti hans egen smedja. tomtkonsekvensändrat/normaliseratNej, då vill jag tro, att Mössorna äro hederligt folk, som ej krypa på smygvägar fram till målet. Jag går öfver till Mössorna; då få vi fattiga finska bönder åtminstone lefva i fred för ryssen.

236 Icke förr hade han kommit till detta, som han tyckte, kloka beslut, innan åter någon knackade på hans dörr, och denna gång med en betydligt gröfre näfve. Dörren öppnades, och in stöflade en f. d. riksdagsman af bondeståndet, hvilken, sedan hans hemman gått under klubban, anlagt ett bränneri på general Pechlins gods och brukades till att springa ärender för Mössornas chefer till gamla vänner i bondeståndet. Mannen var en lemma startgrofhuggarekommentar, enkom bestämd att imponera på bönderne med en dryg portion framfusighet, som skulle föreställa ett rättframt väsende, och en oförskämdhet utan like, som skulle passera för lemma startroutinkommentar i affärerna.

237 – Nå, hur står det till, gubbe?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade detta värdiga ombud och slog sig ned på den andra målade trädstolen, ty flera än två funnos icke i rummet. – Bra med helsan och ännu bättre med kassan? Hvad tusan, Bertila, jag tror att ni gör er fin? Låt skägget vexa, gubbe, så kan ni tala ur skägget, och lemna den |1257|der släta hakan åt kungens morsgrisar. Vi äro fria bönder, som ej förstå att lägga våra ord i kru|174|milurer, och vårt ansigte får duga sådant det är. Brukar ni ta er en sup på morgonqvisten? För min del dricker jag hellre svenskt öl.

238 – Hvem är ni?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Bertila, som aldrig sett karlen förr och ej fann sig särdeles smickrad af hans påflugenhet.

239 – Hvem jag är? Det var en fråga! Det hörs, att ni är nybakad i riksdagströjan. Annars känner hela Sverige den ärlige, gamle Hallberg, som aldrig krusat för hög eller låg. Men det är detsamma; vill ni ha en vän, som ni kan lita på och som är bonde till kropp och själ, så säg bara ett ord. Hvarför kom ni ej i går till källaren Solen? Vi bönder rådslogo der om rikets bästa, så det yrde kring knutarna. Här skall bli annat ljud i skällan, skall ni få se, och nu tänka vi stoppa kungen uti vår högra stöfvel och herrarne i vår venstra. Vi tänka votera på Josef Hansson från Elfsborgs län; det är en karlakarl, och derför voterades han ut ur ståndet för två år sedan, när Hattarne matade oss med fransk konfekt. Jag slår vad om en gödgris till nästa jul, att ni tänker lika som jag. Fattiga äro de som gräshoppor, och lemma startsnömoskommentar bjuda de oss; men en ärlig karl förtjenar sin dagspenning, det är min katekes, och ni skall ha ert, Bertila. Hvad säger ni om femti plåtar? Det har ni allt en bra oxe för och dessutom en silkesduk, så att ni blir välkommen hos mor.

240 – Femti plåtar?tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Jonas, som nu begynte förstå hvartåt talet lutade. – Här var en herre nyss, som bjöd hundra.

241 – Falska sedlar, bara utprångladt tjufgods, lita på det, Bertila, så sannt jag är bonde till kropp och själ. Nå, ni var väl så klok, att ni gaf honom respass utför trapporna?original: trapporna! (källa för ändring: HT)

242 – Ja, det gjorde jag.

243 – Sade jag icke det? Ni är en krona till riksdagsman, och derför skall ni få sjuttio plåtar, äkta, gångbart mynt, som ni ej kommer att hänga för.

244 – För hvad välgjordt?

|175|

245 – För hvad? För er ärlighet, er dugtighet, och för att ni står på rikets bästa.

246 – Men om det nu icke faller mig in att sälja min röst?

247 – Om? Jo, ni är en lustig kurre, Bertila. Hör på, jag skall säga er en sak i förtroende. Ni skall få hundra plåtar, med vilkor att ni ej talar om det för någon kristen själ. Hvad säger ni om det, hvasa?

248 – Vet hut. Jag är ingen tjuf.

249 – Jaså. Sjunger ni ur den ton, så är det er egen skada. Gerna för mig kan ni låta tjufvar och rackare styra riket. Jag säger rent ut min mening och råder er som en vän. Ni kan väl icke begära hundrafemti heller? Här finnas nog andra, som mena väl med fäderneslandet. Och så skall jag hviska er något |1258|i örat: kungen är på vår sida! Ja, hvad tycker ni, är det ej f–n? Nå, får gå för hundrafemti, efter ni är så finsker utaf er!

250 – Är det nu slut med auktion?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Bertila, i det han bortlade rakknifven och reste sig hotande upp.

251 – Ni var mig en turk!tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde underhandlaren, som åter missförstod meningen och grep med en grimas i sin bröstficka. – Sannerligen, min gubbe, är ni icke en smula lemma starthundfattkommentar. Men går det ej af för mindre och lofvar ni göra skäl för er, så – kör för tvåhundra! Det är mitt sista ord, så sannt jag är bonde till själ och kropp.

252 – Och så sannt jag är bonde till kropp och själ, skall jag lära er huru en ärlig karl svarar på sådana rackarknep!tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde Bertila, grep karlen i kragen och kastade honom lemma startburduskommentar utför trapporna.

253 lemma startSakramentskadekommentar finnkole!tomtkonsekvensändrat/normaliserat mumlade underhandlaren, i det han tog sig om ryggen. – Det är bara för att Hattarna bjudit honom tvåhundrafemti!

254 – Jag märker att Mössor och Hattar kunna taga hvarandra i hand!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Bertila föraktligt. – Arma fädernesland!

[176]

9. Högsta anbudet.

255 Uppfylld af harm, gick Jonas Bertila till sin slägting Thomas Larsson, sonson till borgarekungen och riksdagsman för Wasa stad, sedan Grönberg afsagt sig. Ännu lemma starten timma eller parkommentar återstodo, innan man skulle gå att votera i stånden, och den unge bonden ville höra borgarens mening.

256 Thomas Larsson var en stel, fåordig man om 40 år och, liksom far och farfar, en köpman från hjessan till fotabjellet. Han var driftig, arbetsam, klok, som hela hans slägt, och derföre icke heller sinnad att slösa med fadrens förmögenhet; men den åder af jern, som dittills genomgått slägten och i farfadren hårdnat till skarpaste stål, hade begynt mjukna i de sednare två generationerna. Man visste ej mera ondt om Thomas Larsson, än om andra rika småstadsmagnater, på hvilka afunden gerna naggar; men det troddes, att han icke var så lemma startosäljbarkommentar, som hans ekonomiska ställning kunde hafva tillåtit honom, och derföre var det ej utan tvekan Jonas begaf sig till denne sin småkusin, för att af honom begära råd.

257 – Gör som du vill,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den försigtige köpmannen. – Jag voterar för Mössorna. Vår slägt har varit Mössor i femtio år, och derföre blef jag vald.

258 – Har du fått betaldt för det?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Jonas, mörk i hågen.

259 – Betaldt eller ej, jag röstar för den jag anser för bäst.

|1259|

260 – Och du har samvete att mottaga ryska pengar!

|177|

261 – Eller engelska,tomtkonsekvensändrat/normaliserat smålog Thomas med buttert löje. – Man vet ej så noga; de lukta hvarken sulläder eller stenkol. Det skulle ej skada dina affärer att vara mindre skenhelig. Tager ej du, så tager en annan. Penningar komma in i riket, och det är hufvudsaken.

262 – Är det hufvudsaken? För hvad anser du då nationens heder och välfärd? För hvad anser du ditt eget samvete?

263 Köpmannen skakade otåligt på hufvudet. – Så är det, när man skickar pojkar till riksdagen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat brummade han. – Fraser och återigen fraser och ingenting annat än fraser! Nationens heder? Landets välfärd? Det låter allt mycket vackert, men sådant få vi här höra från morgon till qväll af hvarenda skojare, han må kalla sig Hatt eller Mössa. Mitt samvete är tio år äldre än ditt, och när ditt blir tio år äldre, skall du lära dig sörja för landets bästa på samma gång som för din ekonomi.

264 Punkt. Med detta besked gick den unge bonden till ståndets samlingsplats, och se, der höllos verkligen de fagraste tal om rikets bästa, fäderneslandets sanna välfärd och medborgares pligter, här och der späckade efter behof med förespeglingar om utvidgade privilegier för det hedervärda bondeståndet. Alla talare brukade samma fraser, endast med den skillnad, att Hattevännerna framställde Mössorna som de nedrigaste riksförrädare, hvilka någonsin skådat dagens ljus, medan Mössorna på sin sida bedyrade, att all ofärd i riket kom från de ilskne Hattarne och att landet aldrig skulle få lugn, innan dessa odjur blifvit i grunden utrotade. Den ärlige Jonas Bertila uppfylldes med blygsel och afsky: han visste ju, att alla dessa tal voro skrifna i de osynlige chefernas kansli. Han visste nu, att alla, eller nästan alla, af dessa högljudde fosterlandsvänner sålt sin patriotism för kontant betalning, de enfaldigaste för femtio plåtar, de slugare för hundra, hundrafemtio eller tvåhundra, allt efter deras skicklighet att lemma startprejakommentar underhandlarne, som slump|178|vis åtagit sig att lefverera så eller så många röster och hade sin lofliga profit på allt hvad de kunde pruta.

265 De fientliga partierna syntes i början ungefär jemnstarka, d. v. s. lika väl lemma startbesoldadekommentar. Men snart visade sig, att Mössorna betalat rundligare, och de segrade således vid omröstningen med 84 mot 61. Jonas Bertila hade tillhört minoriteten. Han tyckte icke om Hattarne, men ännu mindre om Mössorna.

266 På samma sätt gick det i borgareståndet. Mössorna segrade med 72 mot 55. Aldrig hade partierna varit oförskämdare, aldrig djerfvare användt alla möjliga medel för att tillrycka sig segern. Engelska och ryska ministrarne öste ut guld med slösande händer, för att betrygga Mössornas framgång, och |1260|franska ministern, Hattarnes skyddspatron, vände förgäfves ut och in på hela sin börs. Medan lemma startmadame Du Barryskommentar knähund bar ett halsband utaf juveler, hade hennes herres minister baron Vergennes ej mer än lumpna 200 000konsekvensändrat/normaliserat francs att mata uti de glupske riksdagsmännen, och kung Gustaf nödgades låna utaf Vergennes! Sveriges rike gick på auktion åt den mestbjudande, och general Pechlin vågade hånande säga konungen midt i ansigtet, att mutorna voro frihetens bästa värn.

267 Nu skulle presterne välja talman. De voro få till antalet och derföre dyrast att köpa. Men de hade en fjerdedel utaf makten: hvarföre skulle de sälja sitt land för lemma starthackorkommentar? De gode andans män, hvilkas rike dock icke bordt vara af denna verlden, de sålde sig med så mycken skicklighet, att deras bord en lång tid efteråt dignade under silfver, likasom deras lekamen under bördan af deras mage.

268 En egen skickelse hade fogat, att medlemmar af Larssonska slägten sutto vid denna riksdag i alla de tre ofrälse stånden: i bondeståndet Bertila, i borgareståndet Thomas Larsson och bland presterne hans farbror, prosten Bertel Larsson, yngre son till borgarekungen. Till denne prelat gick Jonas Bertila dagen före talmansvalet. Det hade gått Jonas som mången annan i stormiga tider: han hade föresatt sig att icke|179| tillhöra något parti och blef dock småningom tvungen att sluta sig till endera af de kämpande. Han hade på försök blifvit en Hatt, han som andra, och gick nu till prosten, som var hans mors kusin, för att begära råd hos denne ansedde man, hvilken Jonas allt från barndomen hört omtalas såsom ett mönster uti hans stånd.

269 Prosten Larsson var dock en så fullständig motsats till sin fromma dotter Cecilia, som en mage af jordiskt stoft kan vara till ett öga af himmelens glans. Han var en jättelik gubbe om ett par och sextio år, blid och leende under de buskiga ögonbrynen, mycket andäktig, när så behöfdes, men aldrig tänkande på annat än egen fördel. Han var nu tredje gången riksdagsman, och det hade kostat honom vackra fyrkar åt hans ståndsbröder på hemorten, men det var ock en affär, som han förstod att sköta med utmärkt skicklighet. När Hattarnes ombud bjöd honom 500 plåtar, höjde han blott på axlarna och förklarade, att han icke åsyftade någon timlig vinning, utan tänkte votera för Mössorna, hvarefter anbudet stegrades småningom ända till 3 500konsekvensändrat/normaliserat, som uppräknades kontant på hans bord och med den blygsammaste min strökos in i den stora lådan. Då ändtligen fann sig prosten öfvertygad om att Hattarne hade rätt. Och när dagen derefter Mössornas ombud kom för att erbjuda honom en lika fullvigtig kontant erkänsla, förklarade prosten Larsson, i enlighet med sina nya principer, att han ingalunda ville hafva |1261|några syndapenningar, emedan hans samvete bjöd honom att votera med Hattarne. Följden var, att anbudet höjdes med 500 plåtar i sender, och när man på detta sätt kommit till den nätta summan af 5 000konsekvensändrat/normaliserat plåtar samt det förmärktes att måttet var fullt, begynte prosten till sin stora förundran finna, att Mössorna ej hade alldeles orätt. Man skulle endast bereda sig på den sorgliga möjligheten, att den gamle, halfblinde domprosten Pryss i Åbo en vacker dag kunde vandra all verldenes väg, och för en så bedröflig händelse vore det af mycken|180| vigt, att hans plats skulle intagas af en fosterländskt sinnad man, som förstod att bevaka ståndets intresse, hvarföre han, Larsson, vore beredd att uppoffra sig för detta tunga och ansvarsfulla kall, ifall han dertill erhölle skriftlig försäkran om lemma startsurvivancenkommentar. Förbindelsen utfärdades – ty hvad förmådde ej Mössorna?tomtkonsekvensändrat/normaliserat och nu ändtligen insåg den vördige mannen, att Hattarne hade i högsta grad orätt och Mössorna deremot voro fäderneslandets ende sannskyldige grundpelare. Affären var ej att förakta. Hvilket oskattbart värde har ej en öfvertygelse, som först på ena, sedan på andra sidan inbringar den vackra frukten af inalles 8 500konsekvensändrat/normaliserat plåtar och en domprostevärdighet!

270 Jonas Bertila fann sin slägting vid det briljantaste lynne och fattade i sin oskuld mod att beklaga sig öfver det oförskämda mutsystem, som rådde vid riksdagen.

271 Prostens breda läppar krusades af det behagligaste smålöje. – Du må väl säga!tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade han och höjde blicken andäktigt mot taket. – Verlden är full af ondska, och Mammons trälar tänka på intet annat, än sin köttsliga lusta. Vi måste rusta oss till en hård strid och ej heller försmå verldsliga vapen. Vi måste se till, att en ringa del af denna verldens håfvor kommer på värdiga händer, den goda saken till fromma. Vi få ej stöta ifrån oss de timliga gåfvor himlen kan skicka oss, för att befordra kyrkans och landets bästa.

272 – Det förstås; men vördige far tar väl icke mutor ändå?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade bonden oskyldigt.

273 – Bevare oss!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade prosten, något förlägen med all sin hårda panna. – Hvem skulle taga mutor! Jag menar allenast, att man icke försmår någon ringa skärf, som kan komma en fattig församling till godo, i synnerhet, när man vet sig göra landet en tjenst dermed.

274 – Vördige far tager således mutor?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Jonas än en gång, ty han tyckte sig känna ett os af ondt samvete uti dessa slingringar.

|181|

275 – Man skall icke vara för sträng, min son!tomtkonsekvensändrat/normaliserat förmanade prosten i faderlig ton. – Vi äro alla svaga dödliga; vi måste tänka på våra fattiga barn och icke försmå hvad himlen beskär oss af detta jordiska goda.

|1262|

276 – Och vördige far sitter dock med ett fett pastorat och ett stort arf!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Bertila uppbragt.

277 – Jag är en fattig Herrans tjenare, som knappt har mitt dagliga bröd, det vet du ganska väl, käre son!

278 – Djefvulens tjenare är du, fördömde prest, som säljer ditt fädernesland!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Jonas Bertila i fullt raseri, smällde dörren i lås och rusade ut.

[182]

10. En audiens hos Gustaf III.

279 Alla Hattarnes omkostnader voro förgäfves; tvåhundratusen francs lågo kastade uti sjön. Mössorna segrade uti presteståndet med en rösts pluralitet, och biskop Forsenius ifrån Skara blef deras talman. Det hade kostat dem tre tunnor guld i rublar och pund sterling, men de hade också nu trefjerdedelar af makten. Den sista fjerdedelen återstod: adeln skulle välja sin landtmarskalk. Detta skulle göra segern på ena sidan, nederlaget på den andra fullständigt.

280 I det svenska riddarhuset, med dess gamla lysande anor, skulle man således sluta auktionen. Alla rustade sig att segra eller dö – för fäderneslandet? Nej, för sin andel i rofvet.

281 Den hederlige Jonas Bertila hade nu på en vecka sett och hört mycket, hvarom han ej kunnat drömma, men ett var för honom obegripligt, nemligen hvad kungen kunde mena om allt detta. Jonas förstod ganska väl huru herrarna kifvade om att styra riket, huru det ena ståndet ville skaffa sig privilegier på de andras bekostnad och huru det ena var sniknare än det andra att roffa penningar; men han förstod ej hvad konungen, som ingen uppenbart brydde sig om, men alla i hemlighet åberopade, hade att göra med alla dessa intriger. Med sin gamla ärfda vördnad för landsens fader, kunde Jonas ej annat tro, än att kung Gustaf var okunnig om det skändliga ocker, som här på alla sidor bedrefs med landets välfärd, och han ansåg det vara sin pligt som trogen undersåte|183| att upplysa den stackars bedragne monarken om huru illa hans ständer foro med landets heder.

282 tomtkonsekvensändrat/normaliseratDen gode kungen är ännu så ung och ovan,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte Jonas vid sig sjelf. tomtkonsekvensändrat/normaliseratHan vet ingenting, han tror att allt går ärligt till, och hans hofherrar akta sig att låta honom titta i korten. Men jag vill gå till honom och säga honom rent ut huru det är, om än min snåle kusin i borgareståndet skulle spricka af harm, och om än min vördige morbror i presteståndet skulle sju gånger läsa litanian öfver mig.

|1263|

283 Sagdt och gjordt. Jonas hade nyss läst i lemma startPosttidningenkommentar, att kunglig majestät i nåder tillät alla sina undersåter, höga och låga, att personligen frambära till honom deras klagomål eller önskningar alla måndags-, tisdags- och onsdagseftermiddagar klockan mellan 4 och 5, uti kungliga slottet. Det var just nu en onsdag, och Jonas begaf sig raka vägen till majestätet.

284 När han nalkades slottsporten, när han såg vakterna och när den stora, majestätiska byggnaden med sina stenmassor likasom tryckte honom till intet, då kände Jonas för första gången sitt hjerta klappa fortare än vanligt. Hvad hade han här att göra? Och huru skulle han, en okunnig bonde, förstå att lägga sina ord för så höga herrar? Gjorde han ej klokast att vända om? ... Men nej, – han såg ju svalorna flyga lika oförskräckt in genom den höga porten, som han sett dem flyga under hans låga takås i Storkyro, och var han icke förmer än svalorna? Var han ej riksdagsman? Kom han ej uti ärliga afsigter? Han klef på.

285 I förrummet fick han vänta, medan jourhafvande kammarjunkaren införde supplikanterne till audiens i den ordning de anmält sig. Här sågos invalider på trädben från lemma startpommerska krigetkommentar, tjenstemäns enkor med åtta plåtar i pension, fattiga kaplaner som sökte pastorat, bankrutterade köpmän som ville anlägga såpsjuderi, madamer som höllo krog och klagade på polisen, stensprängare som blifvit blinda af krut, afskedade aktörer som deklamerade stycken ur lemma startDon Ranudo|184| di Colibradoskommentar, utsvultne poeter som buro i fickan lemma startalnslångakommentar plakater af lemma startfägnerimkommentar, skomakarpojkar med öronen i lås af deras mästares örfilar, sotare som ramlat ned genom skorstenen, kort sagdt en profkarta på all verklig eller inbillad nöd, och alla dessa hade på förhand öfverläst långa lexor, hvarmed de ville bestorma konungens medlidande. Men emedan den korta timman på detta sätt knappt skulle räckt till för en eller två, tillsades hvar och en att expediera sin sak på två minuter, derest ej hans majestät behagade särskildt fråga dem, och derföre stodo nu alla med svetten i pannan, begrundande bästa sättet att tala kort och begripligt, medan kammarjunkaren stod obeveklig med klockan i handen och afklippte harangen. Märkvärdigt var emellertid att se, huru de fleste gingo häpne in och kommo strålande ut, ty kung Gustafs berömda konst att vinna menniskohjertan med ett vänligt ord eller en nådig blick förnekade sig aldrig vid dessa tillfällen, och han hade nu mera skäl än någonsin att tillvinna sig hjertan, ty alla dessa voro ett kapital i hans rörelse. Han försmådde icke den ringaste, han behöfde dessa menniskor kanske mer, än de behöfde honom.

286 Jonas tyckte sig igenkänna en af supplikanterne. Det var Mössornas lemma startlöparekommentar, Hallberg, i egen hög person. tomtkonsekvensändrat/normaliseratVänta du!tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte den ärlige bonden.

|1264|

287 Ändtligen kom turen till Jonas, och innan han i tankarna blifvit färdig med det märkvärdiga tal han ämnade hålla till kungen om riksdagens ofog, stod han redan ansigte mot ansigte inför Sveriges, Finlands och Storkyros beherrskare.

288 Kung Gustaf satt i en något enklare drägt, än vanligt, vid ett litet arbetsbord af ebenholtz, och bredvid honom stod, jemte vakthafvande adjutanten, en sekreterare, som mottog supplikanternes ansökningar.

289 Väntande att höra den unge bonden i hans vadmalsjacka frambära någon supplik om eftergift uti skatterna, egnade konungen den inträdande en flyktig och frågande blick. Men Jonas var icke så genast|185| färdig; den ena minuten förgick, och med den gick hälften af den bestämda tiden för hans audiens.

290 – Hur står det till, min vän?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade kungen, utan minsta tecken till otålighet. Han hade särskild orsak att vilja stå väl hos bönderne.

291 Bosatt i Storkyro, men född i Munsala, talade Jonas Bertila lika ledigt svenska som finska, och denna färdighet hade kommit honom väl till pass vid riksdagen, der de bönder, som blott kände finska språket, stodo sig ganska slätt, en emot åtta eller tio, som de vanligen voro uti det förenade svenska och finska bondeståndet. Jonas skrapade således med foten och svarade:

292 – Gud bevare hans majestät! Det står illa till.

293 – Hvad har du att klaga? Går ditt hemman i mät för lemma startkronorestkommentar, eller har du blifvit lemma startbetungad med långa landsvägarkommentar?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade kungen.

294 – Tackar som frågar,original: frågar. (källa för ändring: HT, 1873)tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Jonas, hvilken nu begynte få mål i munnen. – Jag står mig lemma startbergandeskommentar lagom, fastän lemma startmantaletkommentar tynger, men det står illa till med riksens lemma startkoraljerkommentar. Det bär rakt åt fanders, skall jag säga nådig majestät.

295 Kungen smålog och gaf en vink åt kammarjunkaren, som med sin klocka i handen var färdig att tvärt klippa af denna hotande början. – I hvad afseende står det så illa till?tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog han.

296 – Jo,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Jonas, – det står så till, att de mjölka andras kor till höger och venster här vid riksdagen. Nådig majestät skall tro, att de grassera värre än lemma startmönsterskrifvarekommentar. Här löper folk i smyg, som tasslar med bönderne och tasslar med borgarne och tasslar med presterne och ha fickorna fulla med sedlar och silfverdalrar, lemma startlirum larumkommentar, åt hvem som vill ha. Och bönderne bocka, och borgarne bocka, och presterne bocka och säga: tackaremjukast, på hvem skall jag rösta? Jo, svaras det: rösta på Hansson! Rösta på Sebaldt! Rösta på Forssenius! Och tok gör som galen ber. Si, så går det till. Men det bär sig intet, ser nådig majestät, och om de skulle slå ihjäl mig på|186| stället, så säger jag: det är blankt rackeri! För der är ännu en knut i härfvan, som de |1265|akta sig att tala om, och derför kan nådig majestät aldrig i verldens tid få nys om alla svinhunderier.

297 – Hvad kan det vara? Tala fritt, min redlige lemma startdannemankommentar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade kungen, road af bondens frimodiga språk och genomskådande hans ärliga afsigt.

298 – Jag ber om nåd, ifall jag talar hufvudet af mig, för det kan hända jag talar hufvudet af andra med,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Jonas försigtigt, – men si saken är den, att det har allt varit i säck, innan det kom i påse. Nådig majestät kan aldrig tro hur det är.

299 – Nå, hur är det?

300 – Jo, fransman har köpt en part i riket, och engelsman två, och ryssen två och en half. Det finns folk, som sålt riket åt alla tre. För si, det är deras pengar!

301 – Nej, är det möjligt? Det har jag aldrig vetat,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade kungen mycket allvarsamt.

302 – Jag kunde tro det,tomtkonsekvensändrat/normaliserat nickade Jonas. – Och det är så godt att nådigt majestät får veta det, innan de schackra hans krona kaputt. Jag för min del tycker att det är skamlöst.

303 – Det tycker jag med,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade kungen. – Men hvad vill du att jag skall göra med sådana menniskor? Icke kan jag hänga upp hela riksdagen.

304 – Nej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade Jonas, i det han såg sig försigtigt omkring. – Nådig majestät skulle ta vantarna af dem.

305 – På hvad sätt då?

306 – Det understår jag mig ej att begripa. Nådig majestät är slugare, än han ställer sig; nog förstår han det bäst. Jag säger bara som förra spelman.

307 – Hur sad’ lemma startförra spelmankommentar?original: spelman. (källa för ändring: HT, 1884)

308 – Han sad’: det är utspeladt, när fingrarne äro borta.

309 En hastig, forskande blixt sköt ut ur de glänsande, stora blå ögonen och genomborrade den djerfve talaren. Kanhända misstänkte kung Gustaf, att denne|187| bonde, som i all sin enfald icke saknade en god portion slughet, var en af Mössorna utsänd spejare. Men han lugnade sig och sade strax i sin förra nådiga ton: – Jag har hört ett annat ordspråk: i nödfall dansar man på trädben. Tack emellertid för din goda mening. Är det något du önskar för egen räkning?

310 – Tackar som frågar. Ingenting annat, än att nådig majestät kör Hallberg på porten, ty så har jag gjort. I förrgår lopp han med Mössornas ärender, och nu står han derute och vill bocka sig in.

311 – Godt, godt, jag skall hafva dig uti minne.

312 Audiensen var slut, och Jonas trädde af. Till sin ytterliga förvåning såg han, att den, som näst efter honom fick audiens, var ingen annan, än – Hallberg.

[188] |1266|

11. Paul Bertelskölds hemkomst.

313 Vid den tid, när partierna i Stockholm ifrigast besköto hvarandra med gyllene kulor, hade den högst oväntade händelse, hvilken omtalas i början af denna berättelse, spridt en obeskriflig förvirring inom den grefliga Bertelsköldska familjen på dess egendom Falkby i Östergöthland. Vi påminna oss, att familjens öfverhufvud emottog den förfärande underrättelsen om sin makas flykt i samma ögonblick hans yngre son Paul, åtföljd af Erik Ljung, inträffade uti fädernehemmet.

314 På den ädle, men svage mannen gjorde denna nyhet ett intryck, såsom hade jorden vikit undan hans fötter och som hade han från ett hem af huslig lycka plötsligen blifvit förflyttad midt i en folktom ödemark. Hans första förtviflan vände sig mot äldre sonen, grefve Bernhard, hvilken, okunnig om hvad som händt, förökade hans smärta med sitt kalla hån öfver Pauls relegation.

315 – Ovärdige son,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den olycklige grefven, – du har förkrossat din faders hjerta; du har jagat ifrån hans hus den ädlaste qvinna jorden bär!

316 Det var något i denna förebråelse, som kom äfven den högdragne unge mannens kind att blekna, alldeles mot hans vana. Han mottog stillatigande det bref hans fader räckte honom och som innehöll förklaringen öfver hans stjufmors beslut.

317 Grefve Bernhard läste, och hans kind blef allt blekare. Detta hade han icke väntat sig. Han hade bedömt sin stjufmor ur vanliga menniskors synpunkt,|189| såsom en klok, men ärelysten qvinna, hvars förmätna anspråk att vara hans jemnlike han borde tillbakavisa och straffa, ej blott för sin egen, utan äfven för sin fars och sina syskons skull, hvilka måste i verldens ögon lida af lemma starten mesallianskommentar. Om hans far af svaghet låtit fånga sig i denna rangsjuka borgaredotters nät, så tillhörde det honom, äldste sonen och arfvingen, att upprätthålla familjens heder. Och om han ej kunde göra det skedda ogjordt, så ville han åtminstone göra det oskadligt, genom att låta stjufmodren känna hennes beroende och hans öfverlägsenhet, – genom att återförvisa henne till den anspråkslösa ställning af en tolererad person, som var det högsta hon borde eftersträfva. Att hans stjufmor skulle i det längsta söka bibehålla sin plats af jemnlike, derpå var grefve Bernhard beredd; men att hon skulle fordra allt eller intet, och att hon, hellre än att köpa en titel med en förödmjukelse, skulle med ett så djerft beslut afhugga den knut hon ej förmådde på annat sätt lösa, detta hade aldrig fallit honom in. För sent insåg han nu, att han misstagit sig om denna högborna själ, lika stolt som |1267|hans egen, blott mera upphöjd, och en flyktig känsla af ånger eller häpnad intog hans beräknande sinne. Jag hade bordt handla varsammare, tänkte han vid sig sjelf. Blir denna händelse bekant, skall den väcka skandal; man skall framställa den förrymda som en martyr, vår familj blir komprometterad, jag sjelf kan lida deraf, och det blir lemma startdesagreabeltkommentar att efter en sådan lemma startrupturekommentar möta den vildhjernan Paul. lemma startEnfinspråk: franskakommentar, här äro goda råd dyra; man måste göra allt för att kasta en slöja öfver denna lemma startsottisekommentar.

318 Inom kortare tid, än det här blifvit omtaladt, hade grefve Bernhard fattat sitt beslut. – Lugna er, min far!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han i en aktningsfull, nästan öm ton. – Det är ett beklagligt missförstånd, som jag hoppas vi snart skola ställa till rätta. Denna rupture är icke obotlig, blott vi lyckas att gifva den en mildare färg. Tillåter ni mig att handla i ert ställe?

|190|

319 – Gör som du vill,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade den förkrossade fadren. – Blott intet steg, som kan sätta en fläck på din moder, ty hennes heder är vår!

320 – Det är också min tanke. Öfverlemna blott saken åt mig och jag lofvar att allt skall ställas till rätta.

321 Med dessa ord skyndade grefve Bernhard ned från öfra våningen och yttrade i en snäsande ton åt sin fars kammartjenare, som mötte honom i trappan:

322 – Hvarför var du ej på din post i natt, när grefvinnan reste?

323 – När grefvinnan reste?tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade tjenaren, ytterst förvånad.

324 – Är det din vana, drummel, att sofva, då din herre behöfver dig? Här kom ju bud i natt, att grefvinnan måste på ögonblicket resa till Norrköping; – fartyget låg segelfärdigt, som skulle föra henne till helsokällan i Pyrmont.

325 – Jag försäkrar nådig herr grefven, att hvarken jag eller någon annan af betjeningen vetat det minsta derom,tomtkonsekvensändrat/normaliserat bedyrade kammartjenaren, ännu mer förvånad.

326 – Och sådana lymlar till sjusofvare lönar man i sin tjenst!tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor grefve Bernhard med en väl spelad vrede. – Hans nåd och jag hade ingen annan än min spanska José, att betjena grefvinnan, när vagnen kom att afhämta henne. Men om hans nåd varit för efterlåten mot er, vill jag införa en annan ordning. Minns det till en annan gång, min kära Söderlund, såframt du vill stadna qvar i din tjenst, och säg dina kamrater detsamma. Hvar är gref Paul?

327 – Han gick i matsalen och frågade efter grefvinnan. Men se, der kommer den unga grefven!

328 Paul kom i detsamma rusande uppför trappan, omfamnade lifligt sin bror och utropade med hela förtjusningen af ett adertonårigt hjerta, som åter känner sig klappa i fädernehemmet:tomtkonsekvensändrat/normaliserat – Här har du mig, Bernhard! O |1268|hvad jag är glad att åter vara hos er! Hvar är min mor? Och huru mår vår far, Bernhard?

|191|

329 – Åh, det var kärt att se dig åter; du är ju lång som en lemma startgranadörkommentar! Vår far mår ej alldeles bra, men ej heller illa, och skall bli förtjust att få omfamna dig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefve Bernhard, med mycken fattning undvikande den ena frågan, som var svår att besvara.

330 – Och min mor, Bernhard, min mor? Jag hoppas att hon mår väl? Hvar är hon, säg? Hvarföre har jag ej redan fått omfamna henne? Jag frågade dem dernere, men fick obegripliga svar.

331 – Jag hoppas vår goda mor mår förträffligt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade brodren, med ett för tillfället antaget uttryck af mycken tillgifvenhet.

332 – Du hoppas? Hvad vill det säga? Är hon sjuk, eller hvarför hoppas du, säg? Men hvar är hon då?

333 – Ah, du vet således ej att grefvinnan är bortrest! Du har rest förbi brefvet? Men hvarför skref du ej om din hitkomst? Hade vår mor haft den minsta aning derom, så hade hon säkert uppskjutit sin resa, ty så lemma startpressantkommentar var den väl icke; hon hade kunnat välja ett annat fartyg.

334 – Bortrest? Min mor bortrest!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Paul bestört, i det att tårarna kommo honom i ögonen. – Och jag hade så innerligt gladt mig att nu få återse henne! Ack, Bernhard, hvilken olycka just nu, när jag så väl behöft att få kyssa hennes hand och öppna för henne hela mitt hjerta!

335 – Jag vet det, jag hörde det nyss af Ljung, att du blifvit relegerad från akademin. Det var ej rätt af dig, Paul, att handla så obetänkt; men vi skola rådgöra tillsammans om något lemma startmoyenspråk: franskakommentar och om hvad du nu bör företaga dig. Vi skola öfverlägga med vår far om din framtid och din carrière.

336 – Min framtid, ah, det är mig likgiltigt, den reder sig nog. Men min mor, Bernhard, för himlens skull, säg mig, hvarföre har min mor rest bort? Och hvart har hon rest? I hennes sista bref nämnde hon ej ett ord derom.

|192|

337 – Det var naturligt, hon ville ej oroa dig. Du vet kanske ej, att hon redan i några år haft svagt bröst?

338 Hon svagt bröst? Det är omöjligt. Jag har studerat anatomi, och jag försäkrar dig, Bernhard, att min mor är så starkt byggd, som en så välbildad qvinna kan vara. Hvad hon än må lida utaf, men ej kan det vara af svagt bröst.

339 – Du har ej sett henne sedan två år. Hon har blifvit mycket nervsvag.

340 Hon nervsvag? Men det är ju absurdt. Tror du, att hon blifvit bortklemad, som vår tids modedockor? Om någon har starka, friska nerver, så är det min mor!

|1269|

341 – Hvad vet jag? Det må läkaren afgöra. Doktor Winge talade också om något lefverlidande. Kort sagdt, han föreskref grefvinnan en resa till Pyrmont som oundviklig för hennes helsa.original: hela. Vi arrangerade om ett fartyg för hennes öfverresa, och i natt kom oförmodadt bud, att skeppet var segelfärdigt och vinden lemma startfavorablekommentar. Följaktligen måste grefvinnan afresa med en sådan hast, att knappt betjeningen visste deraf, och se der orsaken, hvarföre du fick obegripliga svar.

[193]

12. Det farliga ämnet.

342 – Och intet bref till mig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Paul tankfull.

343 – Det är troligt att grefvinnan skrifvit med posten; hennes afresa var så oförmodad ... Men vår far väntar dig.

344 – Ej en rad till mig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat klagade den vekhjertade sonen. – Huru länge dröjer hon i Pyrmont?

345 – Det beror på huru kuren bekommer henne. Läkaren ger oss det bästa hopp, och vi kunna sannolikt vänta henne åter i September eller Oktober. Jag ber dig, Paul, lipa ej så der barnsligt för en simpel sak, som har ingenting att betyda. Vår far behöfver se glada ansigten; du kan lemma startimaginera digkommentar, att han är lemma startpreoccuperadkommentar och saknar sitt vanliga sällskap. Låt oss lemma startamuserakommentar honom, låt oss distrahera honom. Louise skall blifva förtjust att återse dig.

346 – Förlåt mig, Bernhard, ännu en fråga! Hvaraf kom det sig, att min mor for så ensam ... att ingen af hennes närmaste, att ingen enda vän ledsagade henne, när hon, som du säger, var sjuk och lidande?

347 – Både vår far och Louise erbjödo sig att följa henne till Pyrmont,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefve Bernhard dristigt, – men hon afslog det så bestämdt, att vi slutligen måste gifva vika. Hvad mig angår, vet du, att jag med allraförsta måste resa till riksdagen, för att representera vår familj på riddarhuset. Man säger, att de vigtigaste frågor skola der komma före, och jagtillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) är,|194| som du påminner dig, afgjord Hatt. Vi måste till hvad pris som helst hindra Mössorna att åter komma till makten, och den nye konungen är ej att lita på. Han torde vilja flyga högre än vingarna bära.

348 – Jag förstår,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul sorgset. – Men ingenting skulle hindrat mig att följa min mor. Hvarföre kom jag icke i går? ... ja, så är det. Jag har en idé. Kom,original: Kom (källa för ändring: HT, 1884) låt oss gå till min far!

349 Ett ögonblick derefter låg Paul i sin fars armar. En uppriktig tillgifvenhet hade alltid nära förenat grefve Carl Victor Bertelsköld och hans yngre son. |1270|Återseendets glädje var nu likväl mycket blandad. Grefven betraktade med innerligt välbehag den bildsköne ynglingen, som i hvarje drag, isynnerhet de mörka, glänsande ögonen, påminte om modren; men just detta minne uppfyllde honom med en sorg och en förlägenhet, som han förgäfves sökte att dölja. Paul åter njöt af sin fars ömhet, men han fann honom åldrad under de två år, som förgått sedan deras förra möte, och grefvens synbara förlägenhet undgick icke hans skarpsynta blick. Båda väntade, och den ena fruktade en förklaring öfver den gåtlika tilldragelse, som blandat så mycken bitterhet uti detta återseende.

350 – Paul vet redan allt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade grefve Bernhard, i det han vexlade en hastig blick med sin far. – Jag har underrättat honom om doktor Winges lemma startregimekommentar, som tvang vår mor att så hastigt lemna oss, för att i Pyrmont söka en lemma startcourkommentar för sitt lefverlidande, och jag har sagt honom huru gerna min far varit lemma startdecideradkommentar att följa madame, derest hon ej bestämdt hade önskat resa allena. Paul är ej mera ett barn, min far; frukta således ej någon lemma startridicule desespoirspråk: franskakommentar. Han förstår att lemma starttranquiliserakommentar sig i en så vanlig sak, och vi äro lemma startd’accordspråk: franskakommentar om att hoppas det bästa. Sitt missöde i Åbo vill han lemma startrevangerakommentar med en fördubblad succês i Upsala eller Lund.

351 – Berätta mig utan fruktan ditt felsteg,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade|195| fadren, glad att afleda samtalet från det farliga ämnet. – Hvad än en Bertelsköld må hafva förbrutit, är jag förvissad derom, att han aldrig kunnat handla mot hederns fordringar.

352 – Jag tackar er, min far. Ni har gissat fullkomligt rätt;tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul och berättade nu i korthet sin djerfva opposition emot den rådande theologin, utan att dölja den öfverilning, hvartill han låtit hänföra sig. – Men,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade han, – jag ber om min fars tillstånd att få godtgöra mitt fel på ett annat sätt, än min bror föreslagit. Från Stockholm afgår snart en naturhistorisk expedition till Spanien och Afrika. Min vän Ljung har förut erbjudit sig att genom arkiatern Linné förskaffa mig tillfälle att deltaga deri. Jag afböjde då detta förslag, emedan jag var oberedd på de händelser, som sedan inträffat; men nu skulle jag anse mig lycklig att få göra en resa, så mycket mer, emedan jag derunder finge tillfälle att besöka min mor i Pyrmont.

353 Grefve Bernhard vexlade åter en blick med sin far och skyndade att svara:

354 – Men min bäste Paul, det är omöjligt att du genast åter vill lemna vår far, som nu så väl behöfver ditt sällskap, när jag reser bort. Gif dig tålamod till ett lägligare tillfälle, och vill du lemma startpartoutkommentar resa, så uppskjut din resa åtminstone till nästa höst.

355 – Jag underkastar mig min fars vilja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Paul. – Men om jag kan vara min mor till någon nytta, om jag kan bereda henne någon glädje, der hon |1271|nu är ensam och kanhända sjuk i främmande land, så är jag säker uppå, att min far ej skall afslå min bön.

356 – Du är en god son, Paul, och vi skola närmare tänka på ditt förslag – sade grefven, i hög grad förlägen för det farliga ämnet. – Men du måste finna det lemma startbilligtkommentar, att jag ej genast vill åter förlora dig, när jag fått dig tillbaka. Låt oss i dag glömma alla bekymmer och endast tänka på den närvarande stunden.|196| Hvar är Erik Ljung? Det är icke gästfritt af oss att så glömma hans härvaro.

357 Med dessa ord och med en panna, som alltför tydligt målade bekymmer, hvilka han sade sig vilja glömma, gick grefven att välkomna sin makas slägting, der denne, anspråkslös och ovan att finna sig omgifven af så mycken prakt, väntade i salongen, tills någon fann för godt att ihågkomma hans tillvaro.

358 Grefve Bertelsköld tryckte hjertligt den redlige vännens hand och tackade honom med varma ord för de tvenne år Paul i hans hus haft ett annat hem. Snart voro de fördjupade i ett samtal om detta ämne, och Paul fick tillfälle att uppsöka sin lilla syster Vera, hvilken, ostörd af nattens händelser och utan aning om att det kostat henne en mor, hade sofvit oskuldens sömn, när hennes broder anlände.

359 Klockan var ännu ej mer än åtta på morgonen, och Paul ville smyga sig in till Veras sofrum, när han i dörren mötte baronessan Louise, ännu halfklädd och uppskrämd i sin morgonslummer af kammarjungfrun, som förde till henne det oförklarliga ryktet om grefvinnans försvinnande.

360 – Hvad ser jag? Paul?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade hon. – Och hvar är din mor?

361 – Ah, Louise,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han. – Hvarför frågar du mig derom?

362 – Jag trodde du visste ... svarade hon förvirrad. – Har ej grefvinnan gått för att möta dig på vägen?

363 – Möta mig? Gode Gud, hvad skall detta betyda? Min mor har ju rest; du måste veta det bättre än jag.

364 – Rest? Ja, du har rätt; det vill säga, jag förmodar att hon rest till Stockholm,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog baronessan, som väl märkte att något låg under allt detta, men ej visste hvad hon borde tro eller säga derom. Till all lycka kom i detsamma grefve Bernhard, som hade sina skäl att ej ett ögonblick släppa sin bror ur sigte.

|197|

365 – Men Louise, jag förstår ej hvad du menar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Paul, bestört öfver denna okunnighet.

366 – Du misstager dig, min vän,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skyndade grefve Bernhard att infalla. – Det är icke öfver Stockholm, det är öfver Norrköping, som madame i natt reste till Pyrmont. Och då hon uttryckligen förbjöd att väcka dig, bör det ej |1272|förvåna Paul, att se din lemma startsurprisekommentar öfver den oförmodade afresan,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade han med en blick på systern, oviss om huru långt hon komprometterat sig i det farliga ämnet.

[198]

13. Oförklarliga gåtor.

367 Paul svarade icke, men der stadnade något oklart qvar i hans själ. Han gick till sin syster Vera och fann den lilla nyss vaknad, men ännu liggande och upptagen att betrakta sin vackra, hvita fot, som hon, koketterande för sig sjelf, stack fram under sängtäcket.

368 När Vera blef varse den långe, främmande ynglingen i dörren, drog hon täcket öfver hufvudet och kunde alldeles intet förmås att dyka upp ur den fridlysta hamnen. Men när brodren med ömt våld befriade hennes brunlockiga hufvud från omhöljet och hon ändtligen igenkände den kära rösten, som hon icke på länge hört, då strålade Veras ögon med ett solsken, som liknade modrens i hennes glada dagar, och det dröjde ej länge, innan hon flög upp, så lätt kostymerad hon var, och hängde sig, ömsom skrattande, ömsom gråtande, vid den älskade brodrens hals. Den Bertelsköldska familjen hade ju alltsedan de yngre barnens födelse varit tvenne klufna hälfter af samma äpple, och de två hade ständigt slutit sig nära tillsammans emot de äldre syskonens köld. Nu hade Vera sin Paul tillbaka, nu var allt åter godt, nu skulle de leka som förr i den gröna parken, och nu, – det var hon säker uppå – skulle den stygge Bernhard ej mer våga skjuta hennes små lamm. Inom några minuter hade hon berättat och frågat honom tusen saker, utan att vänta på svar, och slutet var alltid ett glädjerop öfver – mammas glädje.

369 – Men du är ju längre än mamma,tomtkonsekvensändrat/normaliserat afbröt hon plötsligt sig sjelf, i det att hon rodnade och för|199|lägen smög sig tillbaka under det skyddande täcket. – Nu får du beskedligt gå din väg, tilldess att jag klädt mig, och det skall ej dröja fem minuter. Jag vill se huru mamma ser ut, när hon ser på dig. Hvarför kom hon ej med dig, säg? Hvarför har hon ej kommit att läsa min bön med mig, som hon gör alla morgnar? En dag i vintras glömde hon det, när pappa mått illa, och den dagen blef ingen morgonbön alls, men, Paul, den dagen gick illa. Jag slog ihjäl Bergflykts vackraste blomkruka, jag vrickade min fot, jag hade tandvärk, jag trätte med långa Karin i köket och fick grymma bannor. Det är aldrig bra, när man glömt att läsa sin morgonbön.

370 – Vet du ej af att mamma rest bort?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Paul, som kände sig underlig till mods.

|1273|

371 Vera betraktade honom med ett par stora ögon. – Rest bort?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon. – Det skall ingen inbilla mig; tror du jag är så lätt narrad, som förr?

372 – Jag förstår. Hon ville ej väcka dig, när hon så oförmodadt måste resa i natt.

373 – Tror du det? Hur kan du vara så enfaldig? Min mamma skulle resa, utan att säga adjö åt mig? Nej, det der har de inbillat dig, för att göra dig något spratt. Du skall få se, att när du går ut, så gömmer mamma sig bakom dörren och tar dig med båda händerna om ögonen och säger: gissa hvem det kan vara! Se, då skratta de åt dig, för det du lät narra dig.

374 Hvilken underbar makt ligger ej i den barnsliga tron!original: tron? (källa för ändring: HT) Den lilla Veras fasta tillförsigt hade något så smittande, att Paul hastigt öppnade dörren, för att se, om ej allt var endast ett elakt skämt och om ej hans mor stod leende bakom dörren, färdig att med båda händerna skymma hans ögon och säga de kära orden, som hon brukade säga, när han var barn: gissa hvem det är!

375 Men bakom dörren stod ingen, och han satte sig åter bedröfvad på kanten af Veras säng.

376 – Vår mor sade väl stundom ändå, att hon skulle resa bort för sin helsa?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade han.

|200|

377 – Det gjorde hon aldrig. Hvarför skulle hon säga det hon aldrig ämnade göra? Min mamma kan ej säga osannt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade flickan mycket bestämdt.

378 – Påminn dig likväl! Kanske yttrade hon något, till exempel i går, att du skulle vara lydig, när hon var borta, eller att du ej skulle glömma din morgon- och aftonbön, fastän hon ej på en tid kunde läsa med dig.

379 – Det sade hon icke. Jag såg blott, att hon var mycket ledsen ibland, när Bernhard var stygg emot henne och kallade henne madame. Mamma tyckte ej om att kallas madame, fastän det är ett artigt ord, sade hon, och brukas när man talar till kejsarinnor och drottningar.

380 – Var Bernhard ej artig mot mamma?original: mamma! (källa för ändring: HT)

381 – Åhjo. Han är alltid artig, när han är riktigt försmädlig.

382 – Hvad sade mamma, när du kom för att säga godnatt?

383 – Jag kysste henne på handen, och hon kysste mig på pannan. Sof sött, sade hon.

384 – Ingenting mer?

385 – Jo, sedan sade hon: säg, att Beata ej glömmer släcka ljuset! Det var mörkt i natt, fastän det är sommar; vi hade främmande och lade oss senare än vi bruka. När mamma gick, vände hon sig om i dörren och sade: Gud beskydde dig!

|1274|

386 – Men ingenting om en resa?

387 – Du med din resa! Gå din väg, att jag lemma startslipper uppkommentar, så skall du se, att jag söker rätt på min mamma!

388 Paul lemnade henne och gick ut i parken, för att söka i naturen den klarhet han saknade i sitt dunkla inre. Det är likväl så, sade han till sig sjelf. Hon har rest utan afsked, för att spara både sig sjelf och Vera den första skilsmessans smärta.

389 Under tiden blef grefve Bernhard kallad till sin far.

390 – Denna förställning blir olidlig och ovärdig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den gamle grefven, hvars öppna, ridderliga karak|201|ter ej kunde förlika sig med den sällsama intrig, hvari han såg sig invecklad emot sin vilja. – Jag står ej ut med att hyckla för Paul ett låtsadt lugn, under det att jag måste bedraga honom och medan jag sjelf är ett rof för tvifvel och oro. Vi måste göra ett slut derpå, och jag är beredd att säga honom allt.

391 – Jag besvär er, min far, att icke förhasta er – bad grefve Bernhard. – Innan vi med säkerhet känna något om grefvinnans försvinnande och medlen att godtgöra hennes lemma startsauve qui peutspråk: franskakommentar, skulle vi risquera allt, om vi anförtrodde denna familjehemlighet åt en uppbrusande pojke, en lemma startGilblas, en Don Quixotekommentar, som skall sätta himmel och jord i rörelse, för att återfinna sin mor. Ännu litet tålamod, min far; Louise är nu invigd lemma startau fond des chosesspråk: franskakommentar, och vi tre skola gemensamt uppbjuda allt, för att upptäcka och återföra den flydda. Lyckas det oss, som jag har allt skäl att supponera, så blir det oss sedan lätt att låta madame t. ex. ha kommit för sent till Norrköping. Fartyget hade redan afseglat vid hennes ankomst dit, och hon återvänder, emedan någon celeber läkare föreskrifvit henne en annan lemma startregimekommentar, t. ex. i Ramlösa, om det nödvändigt så skall vara. För himlens skull, ingen oro, inga frågor, som kunna förråda oss, ty lemma startdomestikerne ärkommentar ännu endast till hälften öfvertygade! Men när de se oss fullkomligt trankila, skola de slutligen tro den fabel jag låtit utsprida; vi skola vinna tid, och derpå beror allt.

392 – Hvilken skymf, att nödgas som en brottsling undvika och bedraga sina egna tjenare, sina egna barn!

393 – Och för hvems skull göra vi det? Är det icke allt för hennes skull, som beredt oss denna förlägenhet?

394 – Du glömmer din egen andel deri, du som drifvit din andra mor uti nöd och landsflykt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast fadren förbittrad.

395 – Min far, också jag kunde svara er något härpå, men vi hafva ingen tid till lemma startreprocherkommentar för det som skett; vi måste gemensamt söka att godtgöra dess följder. Ännu engång, låt mig handla, och allt skall bli|202| godt, men förstör ni |1275|i förtid mina bemödanden, så är rupturen obotlig och skandalen omöjlig att undvika.

396 – Gör då hvad du förmår,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade grefven motvilligt. – Men inom tre dagar måste allt vara klart. Längre kan jag ej uthärda en bedragares rol.

397 Ett spotskt, knappast märkbart löje krusade grefve Bernhards läppar, i det han lemnade sin far och gick att gifva sin spanske kammartjenare, den ende som ägde hans förtroende, nödiga instruktioner. Sjelf gick han att med största försigtighet och slughet insamla alla spår, som kunde leda till upptäckande af grefvinnans flykt och nuvarande vistelseort.

398 Hennes flykt måste ha skett mellan kl. 1 på natten, när hon lemnade sin makes rum, och kl. 4 på morgonen, när tjenstefolket begynte komma i rörelse. Hon hade medfört en del af sina kläder, väl blott något linne och några hvardagsklädningar, men likväl mer än hon sjelf förmått bära. Hon måste således hafva ägt en medhjelparinna; men hvem?

399 Grefve Bertelsköld öfvertygade sig, att intet färskt hjulspår ledde från Falkby gård åt landsvägen, med undantag af den lemma startschäskommentar, som hitfört Paul och hans ledsagare. Grefvinnan måste således antingen hafva gått till landsvägen, eller ock flytt öfver sjön, och sistnämnda förmodan tycktes bekräftad deraf, att en af de i går vid bryggan fastgjorda båtarna var försvunnen. Men omöjligt hade hon ensam kunnat våga sig ut öfver sjön. Någon måste ha rott henne öfver och var kanhända ännu icke tillbakakommen. Hvem var denne roddare?

400 Grefve Bernhard gjorde sig i hemlighet underrättad, om någon af gårdens tjenare händelsevis var borta. Ingen saknades. Hans misstankar föllo på Bergflykt: den gamle trädgårdsmästaren fanns butter, men lugn, sysslande med sina plantororiginal: plantor. (källa för ändring: HT) som förr.

[203]

14. Annalkande stormar.

401 På aftonen kom den spanske José tillbaka från sina efterspaningar och afgaf rapport. Han hade genomströfvat hela nejden, under förevändning att uppköpa hästar, men allt förgäfves. Han hade utlofvat höga belöningar åt den, som kunde upptäcka spåret af en föregifven tjuf, hvilken under natten stulit hans herres jagtbössa, och man hade utpekat för honom en vandrande vestgöte, som varit synlig i nejden samma natt.

402 – Du är ett oskickligt nöt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hans herre förtretad. – Jag har upptäckt mera än du: en af båtarna vid bryggan är borta.

|1276|

403 lemma startPer dio, signorespråk: italienskakommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade spanjoren, – jag vill låta hänga mig, om någon annan begagnat båten, än jag sjelf, när jag rodde öfver sjön på ers nåds egen befallning.original: befallning

404 Grefve Bernhard bet sig i läppen. – Här,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – äro tio speciedaler för det att du uträttar något, och hundra, när du skaffar mig full visshet om den vi söka.

405 lemma startGratiaskommentar, signore, ni skall blifva belåten med mig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade kammartjenaren, med en klippsk blinkning på ögonen.

406 På Falkby fanns ännu en annan, som tillbragte hela sin dag med efterspaningar, och det var Vera. Hon kunde omöjligt öfvertygas derom, att hennes mor hade rest ifrån henne utan afsked. Hon började med att genomsöka hela huset, från vinden till källaren, från det stora, massiva klädskåpet af valnöt ända till|204| de små draglådorna i hennes dockskåp. När hon ej fann någon der, anställde hon en visitation i trädgården och drifhusen, med det hemliga hopp att finna sin mor gömd bakom en buske eller en blomkruka. Från trädgården gick hon till parken, derifrån till Bergflykt, derifrån till arbetarnes stugor och godsets underhafvande, ständigt med samma fråga, om någon ej sett hennes mamma, som de stulit ifrån henne. Och när ingen visste ett svar uppå denna sällsamma fråga, förklarade Vera, att hon ville gå ut »så långt vägen räckte» i samma ärende, tilldess ändtligen hungern, mer än Beata, hennes lemma startbonnekommentar, förmådde henne att återvända till hemmet.

407 Hade icke grefve Bernhard så djupt föraktat de låga dödlige, som icke födas välborne till verlden, så skulle han tagit sig tillvara för alla de hviskningar, åt hvilka Veras barnsliga efterspaningar gåfvo en ökad fart. Tjenstefolket på Falkby var, såsom grefven riktigt anmärkt, endast till hälften öfvertygadt om den besynnerliga resan till Pyrmont och Norrköping, hvarom ingen dittills vetat ett ord; och hvad skulle de tänka, när yngsta fröken, grefvinnans älskling och skötebarn, visste ännu mindre än de? Innan dagen förgick, hade ryktet om grefvinnans plötsliga försvinnande, förstoradt och tolkadt på tjugu sätt, spridt sig från Falkby gård till hela det kringliggande vidsträckta godset.

408 Men nu voro meningarne delade om grefvinnans person. Hennes stora välgörenhet emot alla, förenad med så mycken värdighet, hade förvärfvat henne många tillgifna vänner, under det att andra ännu ej glömt de rykten, som varit gängse om hennes finska svartkonst. – Hon var en engel från himmelen, och derför fick hon ej lefva,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade några. – Hon var en trollpacka från afgrunden, och hennes tid var ute,tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade andra.

|1277|

409 Ty det rykte blef snart allmänt, att grefvinnan ej mera fanns till, att hon förliden natt plötsligen försvunnit, man visste ej huru; och medan några förmodade att hon hoppat i sjön, gingo andra så långt, att|205| de vågade framkasta gissningar om en våldsam död, – genom hvems tillskyndan, det aktade man sig att säga högt, men hvar och en hade sin mening för sig. Kort sagdt, hela bygden råkade i en allmän bestörtning. Noga taget, hade grefvinnan på herrgården ändock varit en god moder för alla sina underhafvande, och tillochmed en trollpacka af så älskvärda egenskaper kunde ej utan saknad, ej utan uppror i alla hjertan, försvinna ur verlden så hastigt, så hemlighetsfullt.

410 Okunnig om allt detta, gick Paul på aftonen ut med Erik Ljung, för att visa honom slottets vackra omgifningar och sjelf återse ställen, som varit honom kära från barndomsdagar. De gingo genom parken till sjön och derifrån öfver ängarna till den lilla kyrkan och byn, som njöto af det täckaste läge i dalen nedanför den höjd, der det grefliga slottet prunkade uti all dess herrlighet. Aftonen var mild och solklar, nejden stod ljusgrön i sommarens första fägring. De båda vandrarne voro förtjuste; Paul glömde sina sorger för nöjet att se de vackra odlingar och nybyggnader, hvarmed hans fädernegods blifvit förskönadt de senare åren, och hans botaniska vän fann uti nejdens yppiga flora ett nöje, som öfvervägde alla dess öfriga skönheter.

411 – Kom,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul, i det han styrde sina steg emot kyrkan, – det är lördagsafton, och då bruka gossarne i byn slå boll på kyrkbacken.

412 Snart stodo de vid den sluttning af dalen, som nästinvid kyrkan var ungdomens vanliga lekplats; men i stället för leken sågs nu en grupp om tjugu eller trettio personer af byns invånare, hvilka tidigare än vanligt lemnat sitt arbete. De tycktes ifrigt samtala om något vigtigt ämne; ett moln af bekymmer låg öfver de flestas ansigten, och några bland qvinnorna fällde tårar.

413 – Det goda folket,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul till sin vän, – de måste hafva något på sinnet, som oroar dem. Kom, låt oss fråga dem om orsaken till deras bekymmer; kanhända vi kunna gifva dem ett godt råd.

|206|

414 Paul Bertelsköld hade, liksom hans syster Vera, varit en favorit hos godsets underhafvande. De hade redan genom sin mor stått folket närmare, än deras högadliga syskon, och de hade från barndomen lärt att erkänna menniskovärdet äfven hos kojans invånare. Ofta hade Paul deltagit i bygossarnas lekar; alla kände honom, alla brukade hjertligt besvara hans vänliga helsning, och nu, när han återvände efter en så lång frånvaro, – nu tystnade plötsligt hopens sorl, när den blef honom varse, ingen helsade, ingen bad honom vara välkommen, alla stodo förlägna, och den, som kunde, smög sig i tysthet bort.

|1278|

415 – Hvad nu, Petter,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul till en af sina förra lekkamrater, en ung dräng, som motsträfvigt grep i sin blå mössa, – har du gapat dig blind på flickorna i byn, när du ej känner igen mig, sedan vi sist lemma startslogo trissakommentar vid korsvägen?

416 Drängen skrapade sig i luggen och svängde på klacken, utan att svara.

417 – Och du, Mårtensson,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Paul, i det han vände sig till en groflemmad bonde, som varit lemma starträttarekommentar på herrgården, – hur är det med dig, gubbe? Lefver din gamla vallack ännu, han som kastade mig i backen, när jag skulle visa min skicklighet, och som alltid slog upp, när man kittlade honom på halsen?

418 – Tackar som frågar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade bonden med vidtspärrade ögon, – oss har ingenting ondt vederfarits.

419 Der var en tonvigt på detta oss, som gjorde att Paul ånyo frågade:

420 – Hvarför stå ni då här och tjuras, som om fienden vore i landet? Hvad är det ni rådslå om så vigtigt i qväll?

421 – Hvad skulle vi rådslå?tomtkonsekvensändrat/normaliserat var svaret. – När stora herrar rida, går bonden ur vägen.

422 – Vore jag bonde, skulle jag rida med,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skämtade ynglingen. – Och ni, Risa-mor, som gör de bästa|207| ostar i byn, har ni glömt, gumma, att jag var en utaf edra bästa kunder?

423 – Gud bevare den unge nådige herrn för allt ondt i dessa onda tider!tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade gumman och neg ända till marken, under det att tårarna tillrade utför hennes vissnade kinder.

424 – Är ni så bedröfvad att se mig åter, eller har Mårtenssons hund slukat hela er filbytta?

425 – Si, när man är ung, kan man ännu vara glader af sig, fastän det händt, som aldrig bordt hända,tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade gumman och gret ännu bitterligare.

426 – Nå, hvad är det då, som har händt?

427 – Gud bevare, att det någonsin skulle komma öfver min mun. Hon var så hjertemild och fager under ögonen; en sådan få vi visst aldrig mer. Men vi äro alla usla menniskor. Ingen vet sin timma och stund, när Herren kallar oss.

428 – Stackars gumma! Har ni mistat er dotter? Jag vill minnas, att hon gick ur verlden för fyra år sedan.

429 Den gamla teg. Paul märkte till sin förundran, att alla de öfriga smugit sig undan, och han befann sig allena med gumman, medan äfven hans följeslagare begagnat tillfället att undersöka några mossarter på stenarna.

430 – Hvad menar ni? Och hvarför smyga sig alla bort, likasom hade de ondt samvete?

431 Gumman såg sig försigtigt omkring, och när hon trodde sig säker att ingen hörde henne, lutade hon sig mot ynglingens axel och hviskade i hans öra:

|1279|

432 – Tag er till vara för den spanske lemma starttattarenkommentar!

433 – José? Hvad vill det säga?

434 – Det är han!

435 – Jag förstår er icke.

436 – Gud gifve er öppna ögon och öron, nådige herre, ty vi lefva uti en ond verld, och ingen af oss är säker för mörksens pilar. Tag er till vara, och minns att jag sagt det. Samma yxe, som fällt det|208| mogna trädet i dess kraftiga ålder, kan ock fälla telningen i hans fägrings blomma. Si, fienden har gått fram öfver det mogna axet; hvarför skulle hans fot icke trampa den späda brodden?

437 – Men, Risa-mor, jag förstår icke ett ord af det der!

438 – Så gifve Gud, att han aldrig förstode en bokstaf utaf’et,tomtkonsekvensändrat/normaliserat puttrade gumman och lunkade med en nigning tillbaka till byn.

[209]

15. Remnan i isen.

439 Lifvet har stundom blifvit förliknadt vid en isbelagd sjö, på hvilken den sorglösa menniskan trampar med lätt fot och der slädarna ila fram, utan tanke på brons bräcklighet eller på djupet som väntar derunder, tilldess att isen, än långsamt töar, än plötsligt brister, och den sorglösa hopen försvinner.

440 Stundom också, när skridskoåkaren ilar fram på sin blanka bana, höres ett dämpadt brak, och när han ser sig om, har der uppstått en remna i isen. Kanhända är det en varning, kanhända betyder det ingenting. Den tanklöse fortsätter obekymrad sin färd, den kloke ser sig om efter stranden.

441 Paul Bertelsköld befann sig nu på en sådan osäker is, och de oförklarade vinkar, de hemlighetsfulla varningar han erhållit i byn, hade på hans förstämda lynne gjort ett djupare intryck, än han sjelf ville medgifva. Tankfull och ordlösoriginal: ordlös, (källa för ändring: HT) gick han vid Erik Ljungs sida tillbaka till slottet, när han vid den smala vägen, som ledde till stranden och der stalldrängarne brukade rida att vattna hästarne, såg skåningen Rasmus komma på ett besynnerligt vis dinglande på hästryggen.

442 Gossen var icke känd för att taga ett glas för mycket, och Paul frågade hvad som fattades honom.

443 I stället för svar begynte Rasmus att snyfta värre än en lemma startsyrpmaskinkommentar, – ifall sådana den tiden varit i bruk.

444 Hans unge herre var icke vid godt lynne och lyftade hotande ridspöet.

445 – Håll kreaturet stilla och ryck ej i grimman! Svara mig: är du sjuk?

|210| |1280|

446 – Jag är förgjorder!original: förgjorder? (källa för ändring: HT)tomtkonsekvensändrat/normaliserat snyftade gossen.

447 – Hvad vill det säga?

448 – Jag är trollader!

449 – Hvem har trollat dig?

450 – Pine dö, det törs jag ej säga. Nådig junkern är så arger utaf sig.

451 – Vill du svara? – Och ridspöet lyftades.

452 – Lofvar junkern att inte bli arger, så lemma startfälle visstkommentar skall det fram,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor gossen med en desperat ansträngning att tysta syrpmaskinen.

453 – Jag lofvar dig stryk, om du tiger, och en plåt, om du talar ärligt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul, som anade att gossens förtviflade snyftningar stodo i något sammanhang med folkets underliga miner i byn.

454 – Så fälle skall jag snacke allt som det är,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Rasmus, – för si junkern skall ändå få veta’t, och jag rår inte för att salig hennes nåd var så trollsker af sig. För si, nog var hon en kristen menniska, fast det inte skall stå så rätt till i Finnmarken och Ryssaland, der hon skall vara barnfödder, som folket säger. Gu’ signe själen.

455 – Hvilken hennes nåd?

456 – Ja, si det var knuten, sad’original: sad (källa för ändring: HT) skomakarn, när han fick en loppa i becktråden. Pine dö, hvem annan skall det vara, än salig grefvinnan, mor hans?

457 – Är du förryckt, eller har lemma starttjocka Hans narrat dig med sig på krogenkommentar?

458 – Si, nu blir junkern arger igen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade gossen och makade sig försigtigt åt sidan.

459 – Du ser ju, att jag är lugn!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul, och allt hans blod var i svallning.

460 – Fälle kunde jag tro han visste det redan,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Rasmus, allt ännu färdig att i nödfall rädda sig med en hastig flykt. – För si, jag snackade något i går om salig grefvinnans svartkonst, och det fick jag betaldt för af mästaren. Men tungan är ett ondt ting, sad’ käringen, när hon tog lemma startdropparkommentar, och i natt red mig maran. När jag steg upp, var hufvudet lemma startsom ett blykommentar, och lemma startden fulekommentar har knipit mig hela dagen ända|211| in i lillfingret. Intet kan jag stå, och intet kan jag gå, och när jag skall rida, dansar hvar gärdsgårdsstör som en lemma startgolfståndarekommentar på ett gästabud. Si, det har jag för det jag var breder i mun.

461 – Gå och lägg dig, du är sjuk!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul, som nu begynte förstå, att gossen talade uti yrsel.

462 – Intet är det jag, som gjort af med henne,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Rasmus förvirrad. – Det är Josef, ser junkern. I natt, när jag inte kunde sofva, gick jag till fönstret, och det var ännu halfmörkt, när jag såg hennes nåd gå öfver gården, alldeles som hon gick här i verlden, och en karl följde henne, som bar hennes saker, och de gingo åt sjön. Men från sjön kom hon aldrig tillbaka, ser |1281|junkern. Folket säger, att sådant folk flyter en tid som spånor på vattnet, och sedan, när deras tid är till ända, sjunka de tvärt som stenar till bottnen.

463 – Hem med dig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Paul, fattade hästen vid grimman och ledde honom till gården, der Rasmus instängdes och lades till sängs.

464 Der var ett ord i hans yrsel, som liknade remnan i isen, och det var »salig grefvinnan»konsekvensändrat/normaliserat.

465 Vera väntade sin bror vid trappan. – Jag har något att säga dig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade hon. – Jag stod vid köksdörren, utan att någon såg mig, och hörde långa Karin berätta för de andra, att ingen vagn varit här i natt. Det är intet sannt, att mamma har rest, sade hon. Ingen vagn har här varit, och ingen i hela gården har vetat deraf. Jag kunde ej höra hvad hon mera berättade, men hon talade stygga ord om Bernhards José.

466 – Är du en fröken Bertelsköld och lyssnar vid köksdörren på pigornas prat?tomtkonsekvensändrat/normaliserat bannade brodren, under det att en rysning genombäfvade alla hans leder.

467 – Förlåt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat bad flickan. – Jag skall ej göra så mer. Nu hör du, att vår mor har ej rest; hon har gömt sig, för att skrämma oss och för att vi skulle bli rätt glada, när hon kommer tillbaka.

468 Paul kysste henne, utan att svara. Det var nu hans tur att råka ur jemnvigten. Han skyndade att|212| uppsöka sin far, med det fasta beslut att skaffa sig ljus i detta förfärliga mörker, ur hvilket de hemska orden: »salig grefvinnan» ständigt ljödo som en själaringning uti hans öron.

469 Grefven hade ridit ut att se på en nyodling och var ännu ej återkommen. Paul mötte i stället sin syster Louise, som förskräcktes öfver hans förstörda utseende.

470 – Gode Gud, hvad du är blek! Mår du ej väl?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade baronessan, som för sin vackra yngre bror hyste all den ömhet hennes flyktiga, af verldsliga tankar fångade hjerta förmådde inrymma och som hon ej redan skänkt åt den äldre brodren.

471 – Hvar är min mor?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul.

472 – Madame?tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Louise, förvirrad och häpen. – Hvarför frågar du mig? Hvad vet jag derom?

473 Detta madame, som hans mor icke kunnat fördraga af sina stjufbarn, var olja på elden.

474 – Jag frågar dig icke efter madame, jag frågar dig: hvar är min mor?original: mor! (källa för ändring: HT)tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Paul och fattade systern häftigt i armen.

475 Menoriginal: Men, (källa för ändring: HT) Paul, bäste Paul, jag ber dig, lugna dig! Du är sjuk; du har förkylt dig på resan.

|1282|

476 – Hör mig, Louise; jag är ej sjuk, jag är ej vansinnig, fastän jag kunnat blifva det af allt hvad jag hört sedan en timme. Jag vill vara lugn; du ser att jag är lugn. Allt är som förr, solen skiner, Falkby står ännu på sin plats, jag rycker ej ned dessa murar, jag går ej beväpnad med svärd och pistoler, som i en röfvarekula. Jag frågar dig endast: hvar är min mor? Du är ju min syster, och Bernhard är min bror, och min far är min far, och jag är jag sjelf; men hvar är min mor? Jag vill veta hvad ni gjort af min mor!

477 – Släpp min arm! Jag förstår ej hvad du säger;tomtkonsekvensändrat/normaliserat klagade baronessan, nästan lika blek som brodren och nära att dåna.

478 I detsamma inträdde grefve Bernhard, som, hela dagen upptagen af sin vidsträckta korrespondens, varit|213| urståndsatt att bevaka Pauls steg, såsom han föresatt sig att göra.

479 – Rädda mig, rädda mig! Paul har blifvit vansinnig!tomtkonsekvensändrat/normaliserat jemrade Louise och sjönk vanmäktig i grefve Bernhards armar.

480 Paul släppte hennes arm och vände sig med gnistrande ögon mot brodren:

481 – Tag henne! Förvara henne inom glas och ram, den stackars Louise, som ej har mod att svara mig: jag har ljugit! Nu är turen hos dig!

[214]

16. Stormen brister lös.

482 Bernhard Bertelsköld hade icke förgäfves studerat diplomaternes berömda konst att vid de mest brydsamma tillfällen bibehållaoriginal: bihehålla en orubblig kallblodighet; att med största lugn förklara svart för hvitt; att ömsom reta, ömsom blidka, slutligen uttrötta sin motståndare, för att vid första gynsamma tillfälle afväpna honom och taga förlorade länder igen. Han insåg, att Paul visste något och beslöt att låta honom rasa ut, i förhoppning att detta något icke var allt.

483 – Min bästa Paul,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – är det sådana vilda hemseder du lärt i Finland, så förundrar det mig icke, att dina lärda vänner i Åbo skickat dig hit att civiliseras ... Se här, Louise, ett glas vatten! Dåna ej mer, min söta vän, fastän jag medger att det klär dig förträffligt. Så ... tag plats! Paul väntar blott att få kyssa din hand och bedja dig om förlåtelse.

484 – Oroa dig ej, det är redan förbi,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade baronessan, i det att hon återhämtade sig med en talent, som bevisade att hon icke dånade första gången. – Min närvaro torde blifva öfverflödig, och jag ber att få lemna herrarna ensamme.

|1283|

485 Grefve Bernhard bjöd henne armen. – Akta dig,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade hon; – han är vild!

486 – Jag känner konsten att tämja vilda fålar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade diplomaten.

487 Paul fick tid att återvinna fattningen. Men det fortfor att koka inom honom. Han liknade ett kärl med brinnande olja, som vid minsta rubbning spills öfver bräddarna.

|215|

488 – Jag har frågat Louise hvar min mor är,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han med dyster beslutsamhet, medan hans mörka ögon hvilade på brodren med ett farligt, olycksbådande lugn.

489 – Jaså,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefve Bernhard; detta ryktbara svenska jaså, som kan vara sjudhett eller iskallt, vänligt eller fientligt, artigt eller försmädligt, allt huru det säges. – Och hvad svarade hon?

490 – Ingenting. Och ingenting är för litet.

491 – Det finns frågor, på hvilka ingenting är det bästa svar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade grefve Bernhard likgiltigt. – Var förnuftig, min bästa Paul, och slå bort dina toma griller. Jag hoppas madame befinner sig ganska väl.

492 – Hvar?

493 – I Norrköping naturligtvis, ifall hon ej, som jag förmodar, redan har gått ombord.

494 – Du ljuger!

495 – Hvad? Åter ett prof på din finska lemma starteducationkommentar. Jag ber dig, min unge herre, att något mera väga dina lemma startbons motsspråk: franskakommentar. Jag ämnar ej dåna, som Louise, men jag tycker ej om komplimenter, som smaka af lemma starthållstugankommentar.

496 – Jag vill också bedja dig om något,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul. – Lägg af den der nonchalanta tonen, som du kan begagna, när du talar till barn eller till damerna på en bal. På mig gör den intet intryck. Du känner mig icke. Jag är icke mera den jag var, när vi skildes. Det är något inom mig, som säger att vi måste blifva fiender, och det vore hårdt, Bernhard; vi äro ju bröder! Jag ber dig, tala ärligt, tala uppriktigt, tala till mig som en bror, och svara mig: hvar är min mor?

497 – Alltför gerna. lemma startSoyons amisspråk: franska, Cinnakommentar; jag begär ej bättre. Måste jag nödvändigt vara lika sentimental och lika excentrisk som du sjelf, för att vinna din nådiga lemma startapprobationkommentar? Hvilka interjectioner skall jag begagna, för att tala i din smak? Hvilka eder skall jag svära, för att bli trodd? Jag svär vid Jupiter, att du misstager dig! Jag bedyrar vid Odin, Thor och Freya, att du fått en hop befängda griller uti ditt hufvud. Är du belåten dermed, eller måste jag ännu uppsöka|216| andra gudomligheter? Med undantag af Olympen, der jag är lemma startchez moispråk: franskakommentar, fruktar jag, att min mythologi kommer till korta mot din.

|1284|

498 – Är detta allt hvad du har att svara mig? Tänk dig i mitt ställe. Föreställ dig, att du har, liksom jag, en mor, hvilken du älskar öfver allt annat i verlden, och att hon plötsligt försvinner, ingen vet hvart. Skulle du ej tvinga sjelfva stenarna att tala, när du frågar dem: hvar är min mor?

499 – Gå och fråga stenarna vid vägen, och de skola svara dig, i stenstil naturligtvis: hon for till Norrköping.

500 – Min mor har ej rest till Norrköping.

501 lemma startEh bienspråk: franskakommentar, du besvarar sjelf dina frågor. Hvad begär du då utaf mig?

502 – Sanning. Jag vill veta hvar min mor nu befinner sig. Jag har rätt att fordra det, och alla hala undflykter skola ej längre bedraga mig.

503 – Min käre Paul, du borde erkänna, att jag med det beundransvärdaste tålamod lyssnat på dina orimliga declamationer. Tag då ditt förnuft tillfånga och säg mig i himlens namn: hvad skall jag vidare svara derpå? Madame har rest, efter allt hvad vi veta, för att gå ombord på ett fartyg der och der, och nu pretenderar du att jag skall vara en visionär, en spåman, en Svedenborg, som bör berätta dig hvar hon för ögonblicket har den godheten befinna sig. Medgif, min vän, att detta är ridicylt!

504 Paul teg. Han hade ju inga bevis. Skulle han utsätta sig för sin brors löje genom att berätta honom alla de lösa ord, på hvilka han grundade sina misstankar?

505 Men grefve Bernhard, som för bittida ansåg sig säker om segern, kom honom till hjelp. – Jag vill visa dig mera öfverseende, än du förtjent,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han. – José skall ännu i afton skickas exprès till Norrköping, för att inhämta de noggrannaste underrättelser om madames afresa, och i morgon före middagen bör han vara tillbaka. Är du nöjd dermed?

|217|

506 – José?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Paul, och alla hans mörka tankar kommo tillbaka. – José, säger du? Nu genomskådar jag dig. Här är likväl något, som du vill dölja, och för att föra mig bakom ljuset, vill du inbilla mig att sätta tro till en usling, som är ditt lydiga kreatur och färdig till allt, för att gå dina ärender. Vid himlen, som du anropar, Bernhard, jag börjar nu att tro, att du är den störste bof, som jorden bär! Men mig skall du icke bedraga. Jag svär – icke vid dina usla gudar, utan vid min heder och min adliga sköld, som kan mäta sig med din egen, – att derest du icke på ögonblicket svarar mig ren, solklar sanning, så reser jag sjelf till Norrköping, innan solen gått ned, och ve dig, om jag beträder dig med en lögn! Ty har du vågat komma min mors lif eller heder eller lycka med minsta ord för nära, så skall hvarken min fars son eller något i verlden skydda dig för min arm, och jag skall ställa dig till räkenskap derför, om det än skulle kosta dig och mig och oss alla lif och välfärd. Vill du nu svara mig?

|1285|

507 Den brinnande oljan hade spillts öfver bräddarna. Pauls svarta ögon gnistrade, hans hand fattade brodrens, – han var skön och förfärlig i detta ögonblick.

508 Men innan grefve Bernhard hann uppfinna en ny skicklig vändning, för att undkomma den rasande, lemma startskengalnakommentar fålen, som han skulle ha uttryckt sig, hördes vid trappan utanför ett stoj af menniskor, och in störtade José, den spanske kammartjenaren, blodig, med sönderrifna kläder, vildt stirrande blickar och förskräckelsen målad i sitt bruna, magra ansigte, medan det långa, svarta håret flög i vild oordning öfver hans panna.

509 – Rädda mig! För den heliga jungfruns och alla helgons skull, rädda mig, lemma startsennorkommentar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat stammade han och omfattade i den högsta ångest sin herres knän.

510 Orsaken blef genast tydlig, ty i den öppna dörren visade sig under höga rop en larmande folkhop,|218| som hejdade sig vid anblicken af de två grefvarne, och blef stående vid tröskeln, utan att våga intränga i salen. Paul förstod strax deras mening. Nyheten om grefvinnans försvinnande hade i början endast framkallat en stum bestörtning bland godsets underhafvande. Under dagens lopp hade sedan det ena ryktet, öfverdrifnare än det andra, förvandlat bestörtningen till ett gäsande uppror, som fått en ny näring af Pauls besök i byn och slutligen satt de annars fredlige östgötharne i fullt raseri. Från mun till mun flög berättelsen om den älskade grefvinnans ömkliga död, och hvem var närmare att beskylla för denna illgerning, än den nykomne spanske tattaren, som folket kallade honom, och som med sitt bruna, främmande ansigte, sina underliga blickar och sitt öfvermodiga sätt hade genast vid första anblicken väckt fruktan, afsky, kanhända afund tillika?original: tillika. (källa för ändring: HT) Allt hade dock sannolikt stadnat vid blotta hotelser, derest ej José, okunnig om dessa misstankar, hade varit nog oförsigtig att visa sig uti byn, der han genast blef omringad och svårt misshandlad af den förbittrade folkhopen.

[219]

17. Den gamla sagan om två bröder.

511 – Hvad vilja dessa dumma bönder? Hur ha de vågat förgripa sig på min kammartjenare?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade grefve Bernhard, i det han mekaniskt grep ett par laddade lemma startterzerolerkommentar, dem han i Spanien vant sig att ständigt bära i bröstfickan.

512 – Det är stenarna vid vägen, som tala, när du tiger,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade Paul med en af sorg och vrede darrande röst. – De kunna ej fatta, att en person försvinner utan orsak, och de tillskrifva José en andel deri.

|1286|

513 – Således dina bundsförvandter!tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Bernhard kallt. – Gå din väg, José! Ingen skall våga förolämpa dig en gång till, och innan jag i öfvermorgon reser till Stockholm, vill jag låta lemma startexemplarisktkommentar straffa de uppstudsige lymlarne. Söderlund, – och han ringde på sin fars gamle trotjenare – stäng dörren der, och säg åt stalldrängarna, att de med sina ridpiskor drifva det oförskämda packet tillbaka till byn!

514 – Icke förr än du bevisat att de ha orätt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll Paul trotsigt.

515 – Charmant! Jag skulle underhandla med bönder! Och hvarom, ifall jag får fråga? Vet du, min vän, att jag börjar få en lika klen tanke om ditt förstånd, som om dina öfriga lemma startaimablakommentar egenskaper. Men jag borde ej undra öfver dina sympathier för pöbeln. Det är naturligt; de ligga i blodet.

516 Knappt var detta sagdt, innan Paul tryckte så våldsamt hans venstra hand, att tre fingrar brötos ur|220| led och blodet pressades ut genom naglarna. – Jag har sagt, att du skall stå mig till svars för minsta skymf emot min mor!original: mor? (källa för ändring: HT)tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade ynglingen mellan tänderna.

517 Till all lycka voro de allena i salen, ty det uttryck af dödligt hat, som med ens uppflammade i grefve Bernhards stolta och kalla drag, var så förfärande, att Paul sjelf skyggde tillbaka och släppte den ledbrutna handen. Det varade blott hälften af en sekund, men det var tillräckligt för att belysa den oöfverstigliga afgrund, hvilkenoriginal: hviken från denna stund måste för alltid åtskilja de båda bröderne.

518 – Vanvettige pojke!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast grefve Bernhard, i det han behöfde all sin berömda konst, för att bekämpa på en gång raseriet och den fysiska smärtan. – Ännu har jag min högra hand att tukta dig för den venstra, och hade jag ej den olyckan att nödgas kalla en miserabel lemma startvanbördingkommentar min bror, så skulle ingenting hindra mig att besvara din handtryckning så, som hvarje adelsman skulle göra i mitt ställe. Men för denna gång kan det vara nog att du får veta hvarför du som en galning rusat åstad att utbasuna din egen vanära. Det må vara min revange och ditt straff.

519 – Jag har sedan en halftimma endast begärt sanning från dina lögnaktiga läppar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul lika stolt – och du hade kunnat bespara dig min handtryckning, om du beviljat min bön. Säg det värsta du vet, skymfa mig så mycket du behagar, endast skymfa icke min mor, och tala sanning! Någon vanära skall du aldrig kunna förebrå mig.

520 – Döm sjelf – sade grefve Bernhard och kastade sig med en axelryckning i närmaste fåtölj. – Behagar du taga plats, ty dina karesser ha den egenskapen att lemma startfatigerakommentar.

521 Paul tog plats bredvid honom. Blott en fots längd skilde dem åt, och likväl hade afståndet mellan dem sedan några minuter vuxit till många mil.

|1287|

522 – Alltså – började Bernhard – skola vi nu,|221| för ombytes skull, vara fullt uppriktiga mot hvarandra. Jag vet ej heller hvarför jag hittills gjort mig besvär att skona din finkänslighet, då naturen tyckes hafva så stjufmoderligt försett dig med denna egenskap. Men apropos af stjufmor, så mins du kanhända, att din mor engång varit kammarpiga på Falkby, der hon fann en fristad efter vissa små äfventyr i Stockholm, hvilka det är onödigt att omtala.

523 – Du glömmer vår öfverenskommelse!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast Paul hotande. – Du börjar med en lögn och fortsätter med en smädelse.

524 – Jag undanber mig alla vidare karesser, min herre! Men sätt dig, jag ber, och låt oss i all lemma starttrankilitékommentar komma till saken. Som du kanske vet, var min far nog svag att vid par och tjugo års ålder förälska sig i en flicka ur hopen – jag påminner mig ej för tillfället hennes namn, – och denna galanta förbindelse afbröts, när han gifte sig med min mor. Olyckligtvis fick han ej länge behålla en maka, som i alla afseenden var honom värdig; hon dog och efterlemnade tvenne barn, min syster och mig. Någon tid derefter följde min far salig kungen på hans eriksgata genom Finland, och den nämnda flickan – det är verkligen fatalt, att jag glömt hvad hon hette; antingen var det Österlund eller Äppelros, men det kan vara detsamma – alltnog, hon hade någon liten förmögenhet, lemma startskirad af smör och talgkommentar, och när min far råkat bryta benet af sig, insåg den kloka, redan något bedagade flickan, att tillfället ej borde försummas. Hon lade balsam på min fars ömma ben, han åter på hennes ömma hjerta. Kort sagdt, hon vann sin afsigt och blef grefvinna.

525 – Usle smädare! ...

526 – Nej, för all del, inga komplimenter! Jag var den tiden endast sex år och min syster fyra, men vi voro gamla nog, för att känna oss olyckliga öfver en förbindelse, som gjorde vår far löjlig. Det är möjligt att förhållandet mellan oss och vår styfmor var något svalt; intimt blef det aldrig. Men man finner sig i|222| allt, och vi funno oss slutligen i den äran att räkna prester, bönder och krämare, kort sagdt hela den ofrälse mobben, bland våra närmaste slägtingar. Den nya grefvinnan skänkte vår far tvenne barn – önskebarn, liksom vi, – och det såg ut att blifva rätt lemma startamicaltkommentar emellan oss. Emellertid reste jag ut, min syster blef gift, och vår far, som är en mycket medgörlig man ...

527 – Du smädar äfven vår far!

528 – Litet tålamod, om jag får be. Vår far, som är en medgörlig man i sina husliga angelägenheter, fann sig under vår frånvaro småningom uti att låta vår tappra stjufmor styra och ställa på Falkby som hon behagade. En dag kommer jag tillbaka och finner en hop platta, smaklösa anordningar, som smaka hälften hönshus, hälften marknadsstånd, hvarom jag tager mig den |1288|lemma starthardiessenkommentar att yttra min ringa mening. Detta misshagar naturligtvis för detta kammarpigan, numera grefvinnan ...

529 – Säger du detta en gång till så skall jag, så sannt du är en nedrig lögnare, skicka din högra hand att göra den venstra sällskap!

530 – Mycket förbunden; jag har, i utbyte mot sådana vänskapsprof, ett par leksaker i min ficka. Således numera grefvinnan fann naturligtvis min smak vara högst underlägsen hennes egna upphöjda åsigter om hönshus-arkitekturen, och jag vill påminna mig att vi vexlade derom några förtroliga ord. Jag vågade till och med betvifla hennes absoluta suveränitet, och ett sådant majestätsbrott var mer än en kejsarinna från köket ansåg förenligt med sin nya värdighet. Hon gjorde oss då en liten surpris: hon rymde från Falkby förliden natt.

531 – Hvad? Min mor?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Paul och sprang bleknande upp.

532 – Ja visst. Hon ansåg förmodligen en af oss två vara temligen öfverflödig, och när det ej föll mig in att det kunde vara jag, ansåg hon mig för rebell och beslöt lemma startabdikera.

|223|

533 – Min mor?

534 – Ja, säg, var det icke en idé, som Maria Theresia eller Katharina den andra skulle afundatskommentar henne? Hon gick, eller red, eller rodde, jag vet ej rätt huru, alltnog hon beröfvade oss sitt agreabla sällskap, utan att säga farväl. Hon lemma startechaperadekommentar med en verklig virtuosité, som bevisade, att det var icke första gången hon på detta sätt hedrade landsvägen med sin närvaro.

535 – O min mor, min arma, förskjutna mor!tomtkonsekvensändrat/normaliserat klagade Paul och vred sina händer.

536 – Lugna dig; alla suveräner äro sensibla för makten, och i stället att lemma startcederakommentar en enda paragraf af sin öfverhöghet, i stället att nedstiga till andra trappsteget af thronen, för att lemna vår far det första, föredrog madame att öfvergifva hus och hem med en lemma startéclatkommentar, som ej skall förfela att göra skandal och lemma startdeshonorerakommentar den familj, som gjort madame den äran att upphöja henne ur kryddboden. Jag var likväl nog onödigt generös att vilja lemma startcacherakommentar hennes lemma startfaux passpråk: franskakommentar under slöjan af en resa till Pyrmont, men min förträfflige bror har gjort allt hvad i hans förmåga stått, för att bortrycka slöjan och blotta sin fru mor i hela verkligheten af hennes naturliga behag. Det har lyckats honom, med tillhjelp af mobben, till hvilken han har en medfödd attraktion, – och se der, min unga herre, hvad jag har att svara på dina fantasier. Du har begärt att få veta sanningen, och du har fått hvad du begärt.

537 – Jag tackar dig, svarade Paul med bruten röst. – Mellan dina smädelser läser jag blott alltför klart en förfärlig verklighet. Hon, som jag älskar mer |1289|än mitt lif, hon, hvars upphöjda själ du med all din verldserfarenhet är för låg att begripa, hon irrar nu förskjuten, olycklig och ensam i verlden. Jag vet nu allt; jag skall handla derefter.

[224]

18. Svenska Botten.

538 Fallande riken, fallande kronor, huru lika är ej öfverallt edert öde! Banden lossna, krafterna sprängas åtskils, viljorna söndras, de sjelfviska länkarna vittra bort ifrån kedjan, och slag på slag faller tidens hammare mot de döda murar af lagen, som kringgärda det hela. Trädet är murket, safterna äro förtorkade, stormen kommer, grenarna braka; – brusa, vindkast! Den gamla eken störtar med dån, och dess fall är stort.

539 Den gamla eken var Sveriges rike på våren år 1772. Ännu stod han upprätt, ännu syntes han för de fåkunnige majestätisk och vördnadsbjudande på den kulle i nordens snö, som han fortfor att kalla sin och der hans djupaste rötter utbredde sig under jordytan. Men huru gnagde ej maskar hans vissnande blad, huru skakade ej vinden hans förtorkande krona! Riket liknade en lungsigtig, hvars återstående blod strömmar till kinderna, för att framkalla helsans stulna rosor, under det att hjertat klappar ojemnt och händer och fötter bortdomna i kyla.

540 Riksdagen fortfor. Man var nu uti April månad, och ännu syntes intet slut på de ändlösa tvisterna. De blefvo tvertom alltmeraoriginal: allmera (källa för ändring: HT, 1873, 1884) hotande, sedan lemma startdemokratinkommentar fått öfverhanden och hotade att uppsluka adeln, såsom adeln förut hade uppslukat konungamakten. Det var hälften af den gamle borgarkungens idéer, – en konung, ett folk, – som nu hade kommit till makten, och frågan gällde ingenting mindre, än att afsätta hela det adliga rådet.

|225|

541 De högadliga Mössorna stodo rådvilla och bleka af skräck för det spöke de sjelfva frammanat till sitt bistånd. De ännu mera högadlige Hattarne skälfde af fasa och klängde sig i sin nöd med krampaktig ifver fast vid masten af statsskeppet, hvilken de lemma starttillförenekommentar varit så nitiske att hugga omkull och störta öfver bord. För dem syntes ingen räddning mera, utom hos den förhånade, den bundna, den misshandlade konungamakten.

542 Vid denna tid samlades en afton på en af Stockholms källare den klubb af unga adelsmän, som var känd under namn af Svenska Botten och som till största delen lefde af franska underhållspenningar. Klubben var brokigt sammansatt af alla slags elementer. Vid sidan af aristokratiskt fullblod i alla grader, yngre söner utan arf och utan framtid, de fleste tjenstgörande i |1290|arméns lägre officersgrader, redligt sinnade, men lätt uppbrusande män och ynglingar*)Bland dem läsas de för Finland bekanta namnen: lemma startDe Carnalloriginal: Caruall (källa för ändring: 1873, 1884), Stålhandske, Pinello, Nordensköld, von Becker, Creutz, Ramsay, Gripenberg, Boije, Finkenberg, Aminoff, Kulefelt, Rehbinder, von Kothen, Lagerborg, Jägersköld, Essen, Wadenstjerna, Tigerstedt, Döbeln, Sprengtportenoriginal: Sprengtporten, (källa för ändring: HT, 1884) (J. M.), Ehrenrooth, Ehrenström, v. Gerdten, Tandefelt, Uggla, Konow, v. Schantz, De la Motte, Cederskjöld,original: Cedcrskjöld, Cremer, Nassakin, Cronhjelm, v. Christierson, Armfelt, Edelfelt och Benzelstjerna.original: Bentzelstjerna. (källa för ändring: HT, 1884)kommentar, sågos ruinerade spelare, afsigkomne lemma startpossessionaterkommentar, förbigångne tjenstemän, missnöjde ränksmidare, – kort sagdt, en förunderlig blandning af goda och förderfvade elementer, likväl med en stark färg af allt det missnöje, som länge samlat sig mot det rådande samhällsskicket och hvars egentliga tendens var att, med tillhjelp af konungen, omstörta den bestående ordningen, utan att man derföre klart gjort sig reda för hvad man borde sätta i stället. Det bör nemligen tilläggas, att alla medlemmarne ursprungligen voro Hattar, hvilka framför allt voro angelägne om att göra slut på Mössornas herravälde. – Således ungefär hvad man i Polen skulle ha kallat en konfederation. Chef för klubben var lemma startden sedan så ryktbare Jakob Magnus Sprengtportenkommentar.

|226|

543 De yngste och ifrigaste af herrarne hade för tillfället samlat sig kring en rykande bål i källarsalen, der röken från femtio lerpipor steg i skyar mot taket, under det att de finare i sällskapet, som buro afsky för tobaksröken, diskuterade dagens frågor vid ett glas rhenskt vin eller limonade uti sidorummen. Tiden var rik på tändämnen, dem en gnista kunde sätta i låga, och sådana fattades ingalunda i denna unga och hetsiga klubb, som åsyftade att på ett verksamt, i nödfall våldsamt sätt ingripa i dagens politiska frågor.

544 Af den lifliga, stundom heta ordvexlingen vid bålen kunde man sluta, att något särdeles vigtigt nu lemma startvar å banekommentar. Till en början upplästes den nyaste nummern af tidningen lemma start»Svenska Uppsyningsmannen»kommentar, der adeln ganska oförtäckt kallades riksförrädare, röfvare, slösare, och der svenska folket tillråddes att så fort som möjligt följa Schweitzarnes exempel och skaffa sig denna landsplåga från halsen.

545 Ett löje af harm och hån, blandadt med hotelser, genomgick hela det högljudda sällskapet.

546 – Det är de friborne, som tala!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utbrast en ung löjtnant, i det han föraktligt kastade bladet ifrån sig. Det hörde nemligen till tonen ibland de ofrälse att kalla sig sjelfve friborne, i motsats emot de välborne i landet.

547 – Akta dig, Pfeiff,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll en annan – att göra din kur hos den rika borgartossan vid Skeppsbron! Kom ihåg borgmästar Sundblads motion, att sådant är högst otillständigt; borgarblodet måste bibehållas uti dess renhet.

|1291|

548 – Och du, Gripenmarck,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade en tredje, – akta dig att söka häradshöfdingesysslan i Göinge; bönderna vilja dömas af sina likar till fyratio par spö.

549 – Jag proponerar – sade den fjerde, – att vi hädanefter lemma startbära ett alnsmått, i stället för värjakommentar vid sidan. Det är modernt och kan i alla fall duga att slå ihjäl hundar med.

|227|

550 – Och jag,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll en fänrik, som förgäfves rakat sig två gånger i veckan, utan att ännu förmå framkalla annat än gåsfjun på sina mjölkhvita kinder, – jag proponerar, att vi dekorera oss med trädskor, i stället för sporrar, och hänga en prestkrage som vindflöjel på ryggen.

551 – Med en nattmössa öfver peruken!tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade en auditör vid krigsrätten, försedd med en peruk, som kunnat tjena till modell för Götha lejons mahn.

552 – Fan anamma alla mössor;tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade en rödbrusig grofhuggare till kapten, som var van att gå rakt på saken. – Låt oss i morgon gå raka vägen till kungen och begära slut på käringpratet. Hvarom icke, vet jag ett råd, huru vi böra göra med mössorna.

553 – Var så god och meddela oss er vishet. Hvad är det vi böra göra med Mössorna?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade en spetsig assessor, som tyckte mera om krokvägar.

554 – Jo, så här,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade kaptenen, i det han ur fickan framdrog en blå snusnäsduk, knöt hörnen i knutar, så att den föreställde en mössa, gjorde dermed en gest, som ej kan beskrifvas, och kastade sedan den improviserade mössan i den stora öppna spiseln, der hon i ögonblicket förtärdes af lågorna.

555 Ett högljudt bifall från en del af sällskapet besvarade denna manöver, som blott alltför mycket talade till den upphetsade sinnesstämningen, men andra funno mindre nöje deri och gingo till chefen, för att bedja honom afböja förhastade beslut.

556 Öfverste Sprengtporten satt i sidorummet, fördjupad i ett förtroligt samtal med grefve Bernhard Bertelsköld, hvilken – så rik, högättad, verldserfaren och klok, som han var – genast vid sitt första uppträdande hade intagit en framstående plats bland Hattarnes chefer.

557 – Det blir dervid,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade öfversten med låg röst på franska. – Ni gör ert bästa med presterne. Lyckas det oss att söndra dem från de öfriga, ha vi två stånd mot två, och spelet är vårt. Lyckas det|228| ej, så försöker ni med bönderne; men lyckas ej det,original: det; (källa för ändring: HT, 1873, 1884) står spelet förtvifladt, och vi måste decidera oss för andra moyenger.

558 – Ni glömmer, min bästa baron, att vi disponera ännu ett tredje stånd, som i penningen lefver, röres och hafver sin varelse,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade Bertelsköld.

|1292|

559 – Smickra er ej att någonsin imponera på borgarne,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Sprengtporten med en axelryckning. – I borgarståndet ligger demokratins egentliga härd; det skall aldrig nöja sig med mindre än hela makten, för att ensamt disponera hela vinsten. Hvad er sjelf angår, min bästa grefve, kan ni vara förvissad om rådstaburetten, men icke ännu.

560 – Som ni behagar. Jag står till er tjenst.

561 Här blefvo herrarne afbrutne af de mera sansade i klubben, som kommo för att bedja chefen tygla de alltför stormiga sinnena derute i salen. Sprengtporten gick ut. Hans falköga öfverfor den böljande massan och uppfattade genast vådan af ställningen.

562 – Mina herrar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han lugnt, men med stark stämma, för hvilken sorlet tystnade, – vi äro här för att öfverlägga om fäderneslandets räddning och ej om partitvister. Man vill afsätta rådet i massa, och vi äro ense om, att detta skall föra hela riket till upplösning.

563 – Jemte adeln;tomtkonsekvensändrat/normaliserat knotade flera röster.

564 – Jemte adeln; det är sannt. Och derföre skall riket räddas jemte adeln; är icke detta allas vår mening?

565 – Det är sannt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropades ifrån alla håll.

566 – Den 11 April förekommer frågan i de ofrälse stånden, och vi hafva nu den 8:de. Vilja herrarne, på skäl, dem jag ej nu kan uppgifva, men som snart skola blifva för alla klara, bevilja mig tre dagars uppskof för att dirigera affären, så lofvar jag att, om vi då icke lyckats, vi alla skola gå i deputation till konungen, för att begära riksdagens upplösning.

567 – Om tre dagar är det för sent,tomtkonsekvensändrat/normaliserat invände några.

|229|

568 – Om tre dagar har man kanske upplöst klubben,tomtkonsekvensändrat/normaliserat knotade andra.

569 – Tvärtom,tomtkonsekvensändrat/normaliserat smålog chefen, – har jag säker lemma startaviskommentar derom, att klubbens underhållspenningar, som man hotat indraga, åter utbetalas i öfvermorgon.

570 – Må göra, vi skola vänta!tomtkonsekvensändrat/normaliserat var svaret, ty den glada nyheten om underhållet hade en märkvärdig verkan att lugna sinnena.

571 – Lefve konungen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade chefen.

572 – Lefve konungen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ljöd snart från allas läppar.

[230]

19. Konspiratör mot konspiratör.

573 konsekvensändrat/normaliserat »Ni kan vara förvissad om rådstaburetten, men icke ännutomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade grefve Bernhard Bertelsköld med det försmädliga smålöje, som klädde honom så förträffligt uti hans egna ögon och som han nu icke hade minsta |1293|skäl att undertrycka, ty han satt ensam i sitt arbetsrum, upptagen af några bref, dem hans kammartjenare José nyss hade lemnat honom. – Icke ännu? Jag är er mycket förbunden, min bäste baron Sprengtporten. Ni är utan allt tvifvel ett af de bästa hufvuden och, om man får tro er sjelf, den förträffligaste konspiratör, som Sverige för närvarande har den äran att uppvisa. Men ni glömmer, att ni möjligen kunde äga en rival i er ädla konst. Ni anser er sjelf så alldeles oöfverträffelig och oss andra små dödlige så enkom skapade för nosgrimman, att ni tror er kunna kasta åt oss sådana små sockerbitar, ställda på om och när, som man brukar, då man vill hafva knärackor att sitta. Jag känner verkligen en oemotståndlig lust att spela er något puts, om ej för annat, så för att gifva er en behöflig lektion i modesti ... En rådstaburett! Det är, på min ära, en lemma startpauvrekommentar offert i dessa tider, tillochmed utan konditioner. Der fattades bara ett »icke ännu», för att falla från det sublima direkt i det löjliga. Och med hvilken utsökt lemma startcontenancekommentar förstod jag ej att se högst allvarsam ut, när jag svarade: »Som ni behagar; jag står till er tjenst!» Man kunde ha tagit mig för en grand af Spanien, som håller stigbygeln åt en dum lemma startinfantkommentar. Jag måste i sanning beundra mig sjelf.

|231|

574 – Men låt se,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor han, i det han med flyktig hand bröt det ena efter det andra af brefven på skrifbordet. – Från min far? Naturligtvis åter de gamla klagovisorna ... Riktigt. Han är sjuk af sorg och saknad. Madame är oersättlig, det förstås, att se om ladugården och sköta hönsen och läsa högt om qvällarna för lemma startmon cher papaspråk: franskakommentar ... Han har tagit en guvernant för Vera ... en fröken Sjöblad. Nå, det är då åtminstone ett namn. Man skall få se, att lemma startvår gamle Celadonkommentar förälskar sig i henne och en vacker dag gifter sig med henne. Jag är, lemma startpar hazardspråk: franskakommentar, ej svag för stjufmödrar, men gifs ej annat medel att få den österbottniska tjärångan ur huset, så lemma startà la bonheurspråk: franskakommentar! ... Paul är lemma starti Upsala och studerar med en ung man vid namn Thorildkommentar ...

575 Grefve Bernhards blick mörknade. Han tände brefvet hastigt uppå en liten spritlampa, som enkom för detta ändamål beständigt brann på hans bord. Der var ett ord i brefvet, som brände hans hand. Han fördrog ej att läsa sin broders namn.

576 – Hvad ser jag?tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor han, brytande nya bref. – Från min älskvärda markisinna! Och så parfymeradt! Hon inviterar mig i morgon afton till en lemma startsoirée en famillespråk: franskakommentar. Det vore grymt att såra henne med en lemma startrefuskommentar. – Från Lejonram! Han anhåller om femhundra riksdaler. Godt; han skall få hundra, jag kan behöfva honom ... Från Hägerflycht? Han skickar mig en utmaning apropos den lilla Lisette. Bagatell, vi lemma startdejeunerakommentar tillsammans, och ett glas lemma starttokayerkommentar är all den lemma startsatisfaktionkommentar han begär ... Från assessor Mannelin. Han |1294|ber om mitt förord till hofrättsrådssysslan. Icke illa! Man börjar vädra mitt inflytande. Vi kunde göra ett undantag för den ofrälse bläcksuddaren, om ej för annat, så för att göra klubben förtret ... Aha, prosten Larsson! Det är en af de fiskar, för hvilka min genialiske chef har anbefallt mig att utlägga noten ... Jag kunde tro det: en hel predikan på fyra lemma startqvartsidorkommentar. Låt oss hoppa öfver tre och en half, för att läsa sens moralen i slutet ...

|232|

577 – Slipadt nog för en så tjock medvurst!tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog grefven, sedan han genomögnat de sista raderna. – Den fromme mannen låter under de allra ödmjukaste bugningar förstå, att han är färdig förklara fan för ett helgon, allenast hans trogna tjenster belönas i sinom tid med en biskopskräkla. Men för närvarande är intet att göra; ståndet är lemma startskengaletkommentar ... nej, hör hur han smickrar sina ärevördige embetsbröder! ... Och han sjelf måste för närvarande tjuta med ulfvarne – han menar förmodligen herdarne – intilldess att han inför högvälborne herr grefven o. s. v. kan nedlägga sin underdåniga vördnads tackoffer på trohetens altare ... Superbt! Karlen har fått bättre betaldt af Mössorna, men vill hålla reträtten öppen, för den händelse att vi än en gång skulle komma till kassa. lemma startC’est finispråk: franskakommentar, min bäste friherre af den Svenska Botten! Den porten spränger ni icke med fraser. Hvad vill ni att jag skall göra? Jag skall framlägga för er detta pretiösa dogmatiska mästerstycke, och ni skall begripa, att hos presterne återstår för er ingenting annat, än att bönfalla om deras absolution.

578 – Emellertid – fortsatte grefven efter något betänkande – vill jag så punktligt som möjligt lyda ordres. Turen är således nu att sondera bönderne ... José!

579 Kammartjenaren kom.

580 – Har du låtit hitkalla karlen från BadstugatanSöder?

581 – Han väntar der ute ers nåds befallningar.

582 – För honom in!

583 José gick och återkom strax derpå med en ung bonde af godt, ärligt och lemma startresolveradtkommentar utseende. Grefven skänkte honom en flyktig blick och syntes förvånad öfver hans ungdom.

584 – Ditt namn?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade han.

585 – Jonas Bertila, riksdagsman från Storkyro,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade bonden utan förlägenhet.

586 – Ni är något ung att bekläda ett så vigtigt förtroende,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade grefven, i det han fann för godt att inlägga mera höflighet i den vårdslösa tonen.

|233|

587 – Mina socknemän ansågo mig gammal nog,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade bonden.

588 – Godt. Ni vet hvarom fråga är. Det finns personer, som mena väl med |1295|bönderne och anse dem alldeles för högt skattlagda. Tills lemma startkronoutskyldernakommentar komma att minskas, hvilket ej lärer länge dröja, är det af vigt att lemma startafstäckakommentar presterskapets oskäliga anspråk. Som det nu är, klippa herdarne fåren till bara hullet. Den der vederlagsspanmålen, ni förstår ...

589 – Det var fråga derom i går. Men vi bönder tycka bäst om att plöja och så vår egen åker.

590 – Det förstås. Men om någon god vän anvisar åt eder en bättre plog, som plöjer djupare fåra, så är det ju till er egen fördel.

591 – Det kommer an på. Vi ha nu förtiden så många goda vänner, och man får ej döma hund efter håren.

592 – Jaså. Ni är Mössa?

593 – Nej, jag är Hatt, om det nödvändigt skall vara en hufvudbonad.

594 – Så mycket bättre, då tänka vi lika. Bertila? ... Jag vill påminna mig, att jag någongång hört det namnet.

595 – Det torde väl hända, efter jag äger det hemman, derifrån ers nåds slägt härstammar i sjette led och hafver sitt namn – svarade bonden käckt.

596 Grefven bet sig i läppen. – Det är möjligt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade han i likgiltig ton, – och så mycket mera skäl är det, att vi hålla tillsammans. Bönderne gå ej in på förslaget, säger ni?

597 – Nej.

598 – Jag skall säga er något i förtroende, min vän. Deri göra bönderne ganska rätt. De ha så länge dansat efter herrarnes pipa, att de nu ändtligen kunna bestå sig musiken sjelfva.

599 På Bertilas småsluga min såg man, att han icke trodde sådana ord af en grefve mer än jemnt.

600 – Detta förundrar er?tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Bertelsköld. – Ni skulle hysa mera förtroende till mig, om ni visste att jag lefvat utrikes ibland fria folk, som afskaffat|234| all adel och funnit sig väl deraf. Derhän, min kära Bertila, skall det komma också hos oss. Få vi till en början det adliga rådet ur vägen och ofrälse i deras ställe, skall resten gå som en dans; eller hvad tror ni?

601 – Jag tror ingenting,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade bonden.

602 – Kan jag lita på er tystlåtenhet?

603 Bertila nickade.

604 – Nåväl. För att bevisa huru ärligt jag menar, skall jag hviska er något i örat. Kungen ställer sig, som ville han taga parti för rådsherrarne, men i tysthet vill han ingenting hellre, än att hela rådet lemma startafdankaskommentar. Rätten eder derefter, I gode lemma startdannemänkommentar, och hafven intet förbarmande, hvad än herrarne vilja inbilla er! Förstår ni mig nu?

|1296|

605 – Kanhända. lemma startRösten är Jakobs, men händerna äro Esaus.kommentar

606 – Farväl. Behöfver ni något, så vänd er till mig. Och kom ihåg hvad jag sagt: hålla bönderne stadigt ihop med prester och borgare, så stryker rådet på foten, och makten är eder!

607 Bonden skrapade på foten och gick sin väg, till slut ändock förbryllad och osäker huru han borde förstå en så oväntad uppmaning. Bertelsköld åter kastade sig bakåt i fåtöljen och skrattade så hjertligt, som det för honom var möjligt.

608 tomtkonsekvensändrat/normaliseratSköna lärdomar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte han vid sig sjelf. tomtkonsekvensändrat/normaliseratJag ville på min ära ha betalt lemma starten half tunna guldkommentar, för att ha haft hela Svenska Botten till åhörare och sett de goda patrioternas häpnad. Mina rekognosceringar hos prester och bönder ha lyckats förträffligt. Jag förstod utlägga betet så groft, att fiskarne kände kroken. Nu återstå borgarne; min chef skall bli nöjd. Vi skola lemma starttrissa omkommentar med dem så, att icke blott de, utan hela rådet skall lemma starttappa koncepternakommentar. konsekvensändrat/normaliserat José!

609 Kammartjenaren kom.

610 – Med dessa biljetter går du genast till borgmästarinnorna Sebaldt och Sundblad samt handelsmanskan Larsson. Men akta dig väl att låta dem veta|235| hvem som skickat dig. Håll god min och låt dem tro, att du kommer direkt ifrån biskop Forssenius eller någon annan af Mössornas chefer. Derefter går du med denna biljett till förste vaktmästaren vid Storkyrkan och låter honom förstå, att det är baron Höpken eller någon annan af Hattarnas chefer, som skickat dig. Kom väl ihåg, att de tre första biljetterna komma från Mössor, men den sista från Hattar. Det kan ej skada att låta ett ord om kungen undfalla dig hos vaktmästar Östergren, som är deciderad Hatt, följaktligen för tillfället royalist. Förstår du mig?

611 – Sennor skall bli nöjd.

612 – Godt. Min gode baron af Svenska Botten skall också bli nöjd med mig.

[236]

20. Borgarfruarna.

613 Vid den tid, när så vigtiga saker voro å bane, skulle man mycket bedraga sig, om man ansett fruntimmerna likgiltiga för deras mäns öfverläggningar. De följde tvärtom partiernas segrar eller nederlag med nästan lika mycken uppmärksamhet, som de egentliga aktörerne i dagens skådespel, och säkerligen ofta med mera passion. Åtminstone sades det, att mer än en fru af Mössornas parti stod i spändt förhållande till den eller den af sina fordna väninnor, som råkat blifva lemma startaf Hymen fastkedjad vidkommentar en Hatt, och omvändt berättades, |1297|att mer än en hennes nåd af Hattarnes parti gjorde sig noga underrättad, när hon städslade en huspiga, huruvida den ifrågavarande personen hade tjenat i välsinnade hus, eller om hon möjligen borde misstänkas för att ha insupit dåliga grundsatser under en föregående tjenst hos någon hennes nåd utaf Mösspartiet.

614 Det var visserligen mindre vanligt, att riksdagsmän från landet medförde sina fruar till Stockholm, alldenstund dessa i månget fall kunde anses hinderliga för statens affärer, eller mindre pålitliga i bevarandet af riksvigtiga hemligheter. Men från denna regel skedde vid nu pågående riksdag månget undantag, både i anseende till riksdagens längd, som gjorde skilsmessan betänklig, och isynnerhet derföre att man kunde förvänta allehanda högtidligheter vid den nye konungens förestående kröning. En förlåtlig nyfikenhet hade således församlat ett ovanligt talrikt antal|237| riksdagsfruar vid deras mäns sida i hufvudstaden, och kanhända finner man deri en förklaring, hvarföre riksdagen aldrig ville taga slut och hvarföre debatterna, som kanske på förhand blifvit inöfvade i den husliga kretsens talföra småklubbar, nu blefvo ovanligt heta.

615 Bland de riksdagsmän, som sålunda delade sin omsorg om fäderneslandets väl med deras bättre hälfter, var äfven handlanden Thomas Larsson från Wasa, hvars trogna maka ej gifvit sig någon ro, innan hon förliden höst fått öfverlemna huset i döttrarnas vård och sjelf rest öfver till Stockholm, för att der under vintern skingra de moln, dem landets bekymmer kunde samla på hennes gubbes panna. Det borgerliga paret bebodde ett litet hus på Kungsholmen, hvarifrån mannen hvar morgon for i en lemma startkullbåtkommentar öfver strömmen till sina vigtiga värf, medan hans gumma följde honom till lemma startRöda bodarna eller lunkade på egen hand till Korntorgetkommentar, för att göra uppköp för dagen.

616 Medan likväl hennes Thomas ofta dröjde ute långt in på dagen, och sjelfva qvällarna ej voro säkra för klubbar och sammanträden, hände sig, att tiden ofta blef den goda fru Larsson lång – ty det gamla, ärliga »kära mor», hvarmed hon hållit till godo i Wasa, dugde icke mera i det förfinade Stockholm, – och då fann hon alltid en eller annan fru af borgarståndet, som i samma belägenhet gerna språkade bort en stund vid en två öres pepparkaka eller, när det skulle vara fint, vid en Arbogakringla med ingefärssylt och sockerdricka. Och då dessa goda borgarfruar i deras första oskuld hade föga reda på skilnaden mellan Hattar och Mössor, bildade deras förmiddagskonklaver länge ett neutralt område, der politiken fick lemna plats åt de vigtigare frågorna om priset på smör och kött, om det bästa lemma startlärftetkommentar, den vårdslösaste pigan eller den resonablaste kryddboden i deras grannskap.

|1298|

617 Denna oskyldiga tid tog en ände frampå vintern, när de ofrälse stånden begynte spela herrar på täppan. Deras riksfruar fingo nu dagligen höra så mycket om sina mäns, följaktligen äfven om deras egen|238| betydenhet uti staten, tilldess de sjelfva blefvo fullkomligt öfvertygade om att rikets öde berodde på deras värdiga hållning. Borgarfruarna ville icke mera gifva någon af de förnäma efter i längden af deras lemma starttriumfantströjorkommentar, i de röda klackarna af deras skor eller i de breda bandrosorna på deras mössor, och när de, åkande i sinaoriginal: deras (källa för ändring: HT, 1884) lemma startkareterkommentar som annat folk, mötte på vägen till Humlegården någon af de adliga nåderna i all deras prakt, var der tu tal om hvem som förde sig med mera medvetande af sin värdighet, eller med mera beskyddande min nedlät sig att helsa på den andra. Om någonsin en borgarfrus högburna hufvud numera böjde sig djupare än vanligt, så skedde det för en biskopinna, som hade den äran att vara ofrälse, eller för talmanskan i deras stånd, borgmästarinnan Sebaldt, hvars lilla knubbiga figur med en småstadsdrottnings oförlikneliga sjelfbelåtenhet lemma startgjorde les honneursspråk: franska förkommentar hela ståndet vid sådana tillfällen.

618 Nu satt den fryntliga, i grunden genombeskedliga, men af sin nya vigtighet intagna gumman Larsson en sådan ensam lördagsförmiddag vid sin kringla och sitt sockerdricka, inbegripen i ett förtroligt samtal med en god vän om den verkan, som rådets förväntade afdankande möjligen kunde hafva på Norrlandslärfter och danskt hvetmjöl, när till henne lemnades en biljett på rosenrödt papper, enligt pigans utsago framburen af en kammartjenare hos prestaståndets talman, biskop Forssenius. Undrande hvad denne högvördige chef för Mösspartiet kunde hafva att förkunna henne, bröt gumman Larssonoriginal: Larssen (källa för ändring: HT) den välluktande skrifvelsen och läste:

619 tomtkonsekvensändrat/normaliseratÄrade och Välaktade Fru!

620 Då Min Fru utan tvifvel icke lemma startabsenterarkommentar i morgon i Storkyrkan, för att profitera af prosten Wijkmans lemma startedifiantakommentar predikan, skulle det för fäderneslandets conditioner och de Ofrälse ståndens reputation vara synnerligen lemma startencouragerandekommentar, om Ärade Frun, jemte Borgmästarinnan Sebaldt och några andra lemma startprecieusakommentar Fruar af Borgareståndet, ville vara så lemma startgratieusekommentar och icke|239| placera sig i Ståndens vanliga bänkar, utan i Riksrådens fruars bänk, hvilken står disponible och som man snart hoppas för alltid skall stå till Ärade Fruns och dess Wälaktade Gelikars continuerliga disposition.tomtkonsekvensändrat/normaliserat

621 Punkt och ingen underskrift. Den goda fru Larsson läste och omläste denna högst intressanta biljett, men kunde icke blifva rätt klok på innehållet, i anseende till de många och granna franska orden. Att der var en |1299|smak af politisk ingefära, tyckte hon sig förmärka, likasom att borgarfruarna numera skulle förkofras till riksrådsvärdighet, hvilket var ett slags socker i bottnen och ingalunda syntes henne otroligt. Men då hennes Thomas var borta och en så vigtig sak förtjenade mogen öfverläggning, fann gumman för godt att i hast påstufva sin allra grannaste helgdagsmössa och begifva sig till borgmästarinnan Sebaldt, för att begära ett godt råd.

622 Ditkommen, fann hon före sig borgmästarinnan Sundblad och borgmästarinnan Hæggström i alldeles samma ärende. Sedan fruarna med mycket krus tagit plats, befanns att talmanskan erhållit en för öfrigt lika lydande invit, dock med det listiga tillägg, att »för den händelse Ärade Frun skulle lemma startdependera af Wälaktade Borgmästarens consentementkommentar, ville man härmed endast i största lemma startconfidencekommentar hafva framburit lemma startden obligeanta proposkommentar, att Ärade Frun och öfriga mest precieusa Ståndsfruar måtte lemma startanimeraskommentar occupera den rang och den plats i kyrkan, som med rätta borde åt dem lemma startcederaskommentar

623 Detta var något att tänka på! Den mäktiga talmanskan befanns högst intagen af en så luminös idé, som att placera sin lilla person i riksens fruars bänk, men fann det deremot ganska obehagligt, att i ett så rättmätigt förehafvande anses bero af sin herres och mans consentement. – Min Sebaldt – yttrade hon med mycken värdighet, som skulle vara fransysk, men råkade vara småländsk – min man är visserligen en personage, som för närvarande kan lemma startembrassera|240| ett riksråd i hvar stöfvelkrage, och hela verlden vet, att han endera dagen blir justitiekansler, men dermed är icke sagdt, att han bör vara en Kristofer Tyrann i sitt hus och neka sin gemål ett litet oskyldigt amusement. Tänka fruarna persvadera sina mäns protektion att promenera i kyrkan och placera sig på hvilken plats de konventionera?

624 – Jag ville just ha frågat hvad Thomas säger, men han var icke hemma,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde fru Larsson mycket beskedligt.

625 – Min man har aldrig någon annan mening än min,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade fru Sundblad med en knyck på den eldröda bandrosen i sin nacke.

626 – Och min man,tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde borgmästarinnan Hæggström, – begär alltid mitt råd i rikets angelägenheter. Vi rådgjorde just i går om ordalagen i kungaförsäkran.

627 – Alldenstund så är,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog talmanskan med hela högtidligheten af ett protokoll – så lärer ingen af våra män vilja konstruera våra fri- och rättigheter. Men för att ej dependera af deras consentement, (orden uttalades med en högst fransysk prononciation), så vore det kanhända execrabelt att icke inventera våra män med en sak, som icke angår dem; eller hvad tycka fruarna?

|1300|

628 Fru Larsson hyste några betänkligheter, men pluraliteten instämde i talmanskans åsigt.

629 – Det är således instrueradt, att vi i morgon kl. 9 precidera oss i Storkyrkan och konfundera vår tillkommande situation?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade ordföranden vidare.

630 – Ja visst,tomtkonsekvensändrat/normaliserat lydde svaret.

631 – Behaga fruarna abstrahera sig in till mig på vägen, efter jag råkar logera mig vid Köpmantorget helt nära till kyrkan, så kunna vi ackompagnera hvarandras conduitkommentar.

632 – Tackar allra ödmjukast, om vi få lof,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade fruarna och aflägsnade sig under djupa nigningar.

[241]

21. Riksens fruars bänk.

633 – Går du i kyrkan i dag, min söta vän?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade fru Larsson med den oskyldigaste min i verlden till sin gubbe på söndagsmorgonen, sedan hon hela natten ej fått en blund i sina ögon af bekymmer för sin nya, ovana och hemlighetsfulla riksrådsvärdighet.

634 – Har ej tid,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade mannen buttert.

635 – Jag ämnar mig till Storkyrkan, ifall du ej har något deremot,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade hans trogna, väl lemma starteduceradekommentar maka.

636 – Jaså.

637 Prosten Wijkman predikar om den störste i himmelriket. Han är en lemma startsnällkommentar predikant, och så patriotisk sedan!

638 – Jaså.

639 – Vi behöfva alla påminnas om att vara ödmjuka, när oss blifvit beskärda så höga värdigheter. Skulle du ej ha lust att höra Wijkman predika?

640 – Nej.

641 – Hvarför ej det, käre Thomas?

642 – Han predikar alla dagar i ståndet.

643 – Kan det vara sannt, att alla ofrälse riksdagsmän hädanefter blifva riksråds vederlikar?

644 – Dumheter.

645 – Men jag har hört sägas, att alla riksdagsmäns fruar skola hädanefter sitta i kyrkan på en förnämligare plats.

|242|

646 – Enfaldigt prat.

647 – Men, söta du ...

648 – Låt mig vara i fred.

|1301|

649 Den goda makan visste hvad detta betydde. Hon vågade icke lemma startknysakommentar ett ord vidare om den vigtiga hemligheten, som låg henne på hjertat, ehuru den lemma startmed all gewaltkommentar ville fram. I sitt stora bekymmer beslöt hon att än en gång inhämta de andra fruarnas råd, klädde sig i sin grannaste kofta och gick till fru Sebaldt.

650 Här voro redan fruarna Sundblad och Hæggström inbegripna uti en ny öfverläggning med deras talmanska. Det befanns, att båda de förstnämnda lika litet som fru Larsson kunnat alldeles förtiga den stora hemligheten för sina följeslagare genom lifvet, men båda hade blifvit skrämda till tystnad af deras mäns invändningar, innan de ännu hunnit yppa sakens hela vigt och beskaffenhet. Alla tre väntade derföre det afgörande utslaget ifrån talmanskans visa läppar.

651 – Jag för min del,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utlät sig borgmästarinnan Sebaldt med mycken vigtighet, – jag för min del har beslutat obstruera min man en agreabel surpris. Han är så modifierad, min gode Sebaldt, att han kanhända af lutter modesti skulle cidera den estimé riksens ständer behaga pretendera för honom och oss. Jag proponerar att vi possidera vår situation, som det redan är sagdt. Icke för vår egen skull, gubevars, utan för att sauvrera friheten och fäderneslandet.

652 – Naturligtvis,tomtkonsekvensändrat/normaliserat instämde fruarna Sundblad och Hæggström. – Det är alltsammans för att sauvrera friheten.

653 Gumman Larsson teg. Hon var öfverröstad, innan hon ännu vågat öppna sin mun.

654 Alltså begåfvo sig alla fyra fruarna, den ena grannare utstyrd än den andra, i marschordning, med talmanskan i spetsen, till den nära belägna Storkyrkan, för att höra prosten Wijkman predika om den störste i himmelriket.

|243|

655 Innan vi följa fruarna vidare på deras hoppfulla väg till riksfruvärdigheten, är det i sin ordning att omtala en biljett, som vaktmästar Östergren vid Storkyrkan erhållit dagen förut och som han förmodade vara honom tillskickad från Hattchefen baron Höpken. I denna biljett, eller ordre, som han ansåg den vara, underrättades väktaren, huruledes några fruar af borgarståndet förehade den förmätna planen att under nästa högmessogudstjenst tränga sig in i riksens fruars bänk, hvarföre han, Östergren, ägde vidtaga nödiga mått och steg för att hindra en sådan oförskämdhet. Men för att förvissa sig om att djerfheten hos de ofrälse stånden verkligen gick så långt, tillråddes han att till en början med flit lemna bänkdörren öppen, på det man måtte erfara hvilka de voro, som på detta sätt ämnade trotsa all lag och anständighet.

|1302|

656 Det behöfdes icke mer. Vaktmästar Östergren hade till sin nuvarande syssla blifvit befordrad från den visserligen ärofulla, men mera beroende befattningen af en kammartjenare hos rikets störste magnat, grefve Axel Fersen. Följaktligen var denne kyrkans tjenare icke allenast en durchdrifven Hatt från hjessan till fotabjället, utan, om möjligt, en ännu mera lemma startinmyradkommentar aristokrat, som hatade alla ofrälse värre än synden, isynnerhet om detta pack, som han uttryckte sig, ännu dertill hade den skamlösheten att vara Mössor.

657 Alldeles okunniga om den fara, som hotade dem, anlände fruarna emellertid till Storkyrkan och trädde dristeliga in under lemma startSankt Göran med drakenkommentar. Gudstjensten var ännu icke börjad, och likväl var kyrkan redan uppfylld af åhörare, som infunnit sig för att höra en riksdagsman predika. Såsom vanligen sker vid en sådan väntan före gudstjensten, voro församlingens tankar för ögonblicket af ganska verldslig natur. De flesta fördrefvo tiden med att begapa de inkommande och med att göra anmärkningar öfver den eller den, som ville tränga sig in i en fullsatt bänk, eller andra, som ej gåfvo plats, fastän bänken var endast till hälften besatt.

|244|

658 Nuförtiden är sed i Stockholm, att nästan alla sittplatser äro på förhand abonnerade medelst en särskild bänkafgift, och först när predikstolspsalmen börjar, lemma startuppläserkommentar väktaren en del bänkar, hvilkas innehafvare icke i tid infunnit sig. Vid tiden för denna berättelse voro sådana abonnerade bänkar endast förbehållne åt adeln och statens högre embetsmän samt riksens ständer. Under den kungliga läktaren främst till höger, när man stod vänd mot altaret, voro riksens råds och deras familjers bänkar; derefter hade andra förnämlige personer och slutligen ständerna deras noga bestämda platser.

659 Mönstrade, liksom andra, när de gingo framåt, närmade sig fruarna med sin talmanska i spetsen de vanliga bänkarne för borgerskapet, men gingo till allas, – deribland borgmästarne Sebaldts, Sundblads och Hæggströms – stora förundran förbi och trängde sig, i känslan af sin betydenhet, allt längre fram genom folket på gångarna, tilldess att de slutligen banat sig väg till riksfruarnas bänk.

660 Ett par grefvinnor sutto redan der i all deras prakt, men när dörren befanns oläst, fattade borgmästarinnan Sebaldt hurtigt i vredet, öppnade dörren och klef utan betänkande in. De öfriga följde henne, sjelfva häpna öfver sin dristighet, men med det fasta beslut, att våga allt »för friheten».

661 Att beskrifva de redan placerade nådernas min, eller de öfrigas förundran öfver detta i Stockholms och Storkyrkans annaler oerhörda tilltag, dertill skulle allraminst behöfvas lemma starten Hogarths penselkommentar. Åskådarne nästintill trodde |1303|knappt sina ögon, och de längre bort sittande reste sig att stå i bänkarne. Om en apa visat sig på den kungliga läktaren, hade hon ej kunnat åstadkomma en större kyrkoförargelse.

662 – Nej, käraste, låt oss gå ut igen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat bad den beskedliga fru Larsson, i högsta grad rädd och förlägen för denna uppståndelse.

|245|

663 – Vi sitta der vi sitta,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade talmanskan oförskräckt.

664 Icke förr var detta sagdt, innan vaktmästar Östergren visade sig, mörk och bister som Sankt Görans drake, vid bänkdörren.

665 – Madammerna stiga ut; det är riksens fruars bänk!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den trogne vårdaren af aristokratins värdighet, tillräckligt högt, för att höras af hundra personer i närheten.

666 lemma startMadammerna! Det klack i talmanskans öra som den nedrigaste förolämpning.kommentar Men fruarna voro döfva och låtsade icke höra.

667 – Madammerna stiga ut!tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade vaktmästaren hotande.

668 Talmanskan såg sig om. Borgerskapet satt för långt för att komma henne till hjelp, men, det oaktadt, ville hon ingalunda lemma startcedera boniskommentar, helst alltsammans kunde vara ett missförstånd.

669 – Jag är borgmästarinnan Sebaldt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade hon, i den säkra förmodan att, hvad än kunde drabba hennes medsystrar i olyckan, hon åtminstone skulle få sitta i orubbadt bo.

670 – Det angår mig intet. Jag säger att madammerna stiga ut!tomtkonsekvensändrat/normaliserat upprepade än en gång den obeveklige tjensteanden, och när denna hans tredje tillsägelse ej tycktes hafva bättre verkan än de föregående, fattade han utan krus den ena stretande frun efter den andra i armen och ledde dem ut ur bänken.

671 Tre af dem lydde som skrämda lamm, men icke så talmanskan. – Vet ni väl, oförskämda karl, att min man är talman för borgareståndet och att jag är inventerad af Biskop Forssenius och att riksens ständer skola låta sätta er i lemma startrosenkammarenkommentar!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade den högst förbittrade frun.

672 – Och jag skall sätta madam i lemma startstocken, om honkommentar står här och gör kyrkoförargelse! – Vill hon maka sig ur vägen och hålla sin trut?

|246|

673 Fruarna smögo sig, högröda af harm och blygsel, ur kyrkan. Ack talmanska, talmanska, om hela församlingen i Stockholms Storkyrka kunnat läsa uti ditt hjerta, såsom den blef åsyna vittne till ditt oerhörda nederlag, hvilket omäteligt fall skulle den ej ha upptäckt från ärans högsta trappa till förödmjukelsens djupaste dal!

[247] |1304|

22. Markisinnan Egmont.

674 På aftonen samma dag, när fruarna blefvo afsatta från riksrådsvärdigheten, var soirée en famillespråk: franska hos markisinnan Egmont vid Drottninggatan. Lik en glänsande meteor, hade denna unga fransyska nyss uppstigit på horizonten, för att fördunkla alla andra. Enka vid några och tjugu års ålder efter en gammal öfverste, hade hon för ett år sedan hos lemma startsin mans niece, den ryktbara grefvinnan Egmontkommentar i Paris, haft den äran att blifva presenterad för kronprinsen af Sverige, och antingen det var denna höga bekantskap, eller begäret att se norden, eller blott en nyck – ty hvilken ung dam i hennes ställning skulle ej anse detta sista skäl fullkomligt tillräckligt?original: tillräckligt! (källa för ändring: HT, 1884) – alltnog, markisinnan hade förliden sommar gjort en lusttur till Sverige på några veckor, och dessa veckor voro ännu icke tilländalupna. Hon hyrde en vacker våning, omgaf sig der med en lyx, som lät ana ofantliga rikedomar, och såg allt hvad Stockholm då hade förnämt och lysande trängas i hennes salonger. Konung Gustaf i främsta rummet, hans högdragna, men snillrika mor, enkedrottningen, hela hans hof, hans statsmän, hans krigare, de förnämsta particheferne, konstnärerne, skalderne, literatörerne, alla svedde sina vingar på denna sydländska sol, eller täflade åtminstone att visa henne sin hyllning, – alla, utom en enda, och det var drottning Sofia Magdalena, konungens unga, fromma, men blyga gemål. Hon ensam hade ej kunnat förmås att låta för sig presentera den nya förtjuserskan; långt mindre hade hon nedlåtit sig att hedra|248| henne med ett besök. Och det alltid färdiga hofsqvallret trodde sig ganska väl känna orsaken dertill. Man sade att drottningen var svartsjuk, – och ej utan skäl.

675 Hvarför skulle också drottningen vara den enda utaf sitt kön, som icke i hemlighet hyste sådana känslor? Alla unga och många äldre förnäma damer voro i tysthet ense derom, att markisinnan Herminie Egmont hade kunnat anses för en någorlunda välskapad, till och med icke obehaglig person, – derest hon icke haft den ovanan att blinka med ögonen, – derest icke samma ögon varit af en alltför odeciderad färg, – derest icke hennes näsa varit för stor, hennes mun för liten, hennes hår för svart, hennes hy för brun, hennes vext för fyllig, hennes gång för dansande, hennes klädning för kort, hennes fötter för små, etcetera, etcetera. Kunde någon neka, att hon läspade? Var hon icke alldeles för kokett? Hörde hon icke gerna komplimenter? Och så skrattade hon för mycket, och så gret hon för mycket, och så pratade hon för mycket, och så – kort sagdt, hon skulle i damernas ögon ägt alla möjliga förtjenster, derest hon icke i stället ägt alla möjliga fel. Den största bristen |1305|var naturligtvis den, att hon djerfdes förtjusa alla män, unga och gamla, som kommo i hennes närhet.

676 Hvad allt hade man icke redan hunnit berätta och ljuga om denna älskvärda, glada fransyska, för det hon icke gick, stod, satt, tänkte, talade, gret och skrattade precis liksom alla andra! Hvilka smädelser hade man icke redan satt i omlopp, hvilka ömma förbindelser hade man icke redan hunnit pådikta henne, utan att för dem äga ett sken af bevis! Och hon visste det ganska väl, men hon log deråt. Hon liknade denna fabelns glänsande svan, på hvilken afunden ständigt kastade massor af smuts, men som skämtande dök i den klara böljan och åter dök upp lika hvit som förut.

677 Nu hade hon samlat omkring sig en liten krets af intima vänner; de kunde vara omkring hundra personer. Här glömde Hattarne sin hatt och Mössorna|249| sin mössa; partierna abdikerade inför behagens universalmonarki; tidens stojande ofrid tycktes hafva stadnat som en rusig lakej med kappan på armen ute i förstugan. I dessa ljusa, behagliga salar, kring denna älskvärda fé, som lekande strödde blomdoft omkring sig, hvar hon gick, såg man redan en morgonstrimma utaf det solsken, som snart skulle glänsa öfver Gustaf III:s dagar. Derföre trifdes konungen gerna der, likasom fjäriln uppsöker solstrålen, men de styfva, prudentliga damerna från det förra mössätna hofvet, der hvarje steg uttyddes som politik, der hvarje uppriktighet var en synd och hvarje försonande smålöje en protest emot riksdagsgrälet, – de trifdes icke gerna i markisinnan Egmonts salonger, ehuru de besökte dem ofta nog af nyfikenhet, eller – »för att rädda friheten».

678 En af »de intima» i denna utvalda societé var grefve Bernhard Bertelsköld, hvilken gjort markisinnans bekantskap uti Paris och varit den förste, som lemma startanimeratkommentar henne att besöka norden. De, hvilka med oss sett den unge verldsmannen endast från en mindre behaglig sida, skulle kanske ha varit böjde att justera sitt omdöme, ifall de sett honom i en sådan salong, till hvars manliga prydnader han med skäl kunde räknas. Han lyste der med alla de egenskaper, som göra en man omtyckt i sällskapslifvet: han var glad, underhållande, qvick och, när det så behöfdes, äfven elak; han berättade väl och outtömligt, men aldrig för mycket; han kände fullkomligt detta fina galanteri, som aldrig tyckes smickra och likväl smickrar i hvarje ord; han ägde briljanta kunskaper, utan att tyckas veta deraf; han var helt och hållet öga och öra för den han talade med, och under det att en fin beräkning dolde sig bakom hvarje hans steg, tycktes han aldrig fästa det minsta afseende vid sin egen person.

679 Men om grefve Bernhard genom allt detta var en fulländad fransman, |1306|isynnerhet i den konst, som då utgjorde blomman af tidens förfinadeoriginal: förfinande (källa för ändring: HT, 1884) bildning och|250| sällskapslif, nemligen konversationen, så hade han i markisinnan Egmont funnit sin mästarinna. Icke för det att hon skulle ha öfverträffat honom i qvickhet, talenter och talförhet; men hos henne fanns detta något, som grefven saknade, – denna varma fond, som ger alla partier en högre relief och som aldrig kan ersättas af en skimrande yta utan djup. Liksom alla andra, hade grefven i början ansett henne för en af dessa damer af stora verlden, hvilkas hela innehåll, likt blomstervasen, består af de förgängliga buketter, hvarmed man pryder dem. Men han bedrog sig: han fann der något, som trotsade all hans skarpsynthet och som han hvarken lyckades genomskåda eller öfverlista, och det var ett qvinnohjerta.

680 Hade väl detta bordt afskräcka honom? Hvad betydde för honom en qvinnas hjerta? Hade han ej hundrade gånger utkramat sådana likttillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) citroner och sedan kastat dem toma ifrån sig? Men denna besynnerliga fransyska lät alldeles icke utkrama sig. Hon tycktes hafva hjertat på tungan, och likväl kunde det lika litet fångas, som månskenet uti källan. Grefve Bernhards fåfänga retades af detta trots. Han använde skiftevis den qvicka, den sentimentala, den öfvertygande genren, men allt förgäfves. Han bortskjöt alla pilar ur sitt koger, och alla studsade lika maktlösa tillbaka från detta lilla, obetydliga qvinnohjerta, hvilket tycktes vara ett rof för den förste narr, som ville plocka det framför sina fötter, och likvisst gäckade den mest routinerade lemma startgrossörkommentar, som någonsin schackrat med dylika varor.

681 Grefve Bernhard var icke van att gå slagen från valplatsen. Han svor inom sig, att han skulle äga detta gåtlika väsen, om ej för annat, så för att straffa henne, och när denna tanke engång fått plats i hans diplomatiska hufvud, fann han densamma alldeles icke oäfven. Han sade till sig sjelf, att, oberäknadt alla föremålets personliga behag, var en markisinna med sådan rang, sådan förmögenhet och sådana mäktiga relationer både uti Paris och Stockholm ett ganska|251| konvenabelt parti. Nåväl, hvad hindrade honom att förvandla henne till en grefvinna Bertelsköld? Ingenting annat, än hennes samtycke.

682 tomtkonsekvensändrat/normaliseratNous verronsspråk: franska, tänkte grefven. tomtkonsekvensändrat/normaliseratVi skola se.

683 Denna afton var den politiska lemma startgäsningenkommentar så stark i Stockholm, att icke engång markisinnan Egmonts salong kunde bevara sin kända neutralitet. Medan man i grefvinnans närmaste granskap sjöng, dansade eller med blandad förtjusning och axelryckningar lyssnade på en deklamation ur lemma startden första, af Gustaf III framtrollade operan Thetis och Peléekommentar, föll en skugga af tidens mörka moln på de aflägsnare delarna af salongen och sidorummen, |1307|der några herrar af »Svenska Botten»original: Botten», (källa för ändring: HT, 1873, 1884) i tysthet diskuterade dagens frågor med deras chef, baron Sprengtporten.

684 – De tre dagarna äro förgångna,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade de till honom, – och ställningen blir med hvarje ögonblick mera hotande. Hvad böra vi göra?

685 – Vänta,tomtkonsekvensändrat/normaliserat var svaret.

686 Fredrik Aminoff har nyss träffat personer, som kommit från Mössornas klubbar. Demagogerne föra det oförskämdaste språk och förklara öppet, att adeln bör utrotas. Bönderna morra, borgarne knyta näfven, och presterne ringa som galningar i stormklockan. Något borde vi likväl företaga oss. Men hvad?

687 – Vänta.

688 – Vänta? Det är omöjligt. Packet är ursinnigt. Rådet går bestämdt förloradt i morgondagens voteringar, och i öfvermorgon original: får (källa för ändring: HT, 1873, 1884) vi se prostar, borgmästare och nämndemän yfvas på taburetterna. Tror baron verkligen, att vi kunna åse allt detta spektakel med armarna i kors? Hvad i himlens namn skola vi företaga oss?

689 – Vänta!

690 Ett mer än vanligt sorlande löje från en krets längre bort afbröt de talande. Det var grefve Bertelsköld, som berättade historien om de fyra fruarnas missöde i Storkyrkan.

[252]

23. Stormstegen till ett hjerta.

691 Anekdoten om de fyra fruarna gjorde lycka. Alla funno det ytterst pikant, att borgarhögfärden ändtligen lyckats väcka en allmän kyrkoförargelse, och alla täflade om att göra de arma fruarna till föremål för sina bitande infall.

692 lemma startGrodan i Lafontaines fabelkommentar skulle ej ha gjort det bättre,tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade någon.

693 – Damerna ha alltid det företrädet att uttala herrarnes mening – yttrade en annan.

694 – Och plikta derför!tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll en tredje.

695 – Församlingen hade bordt uppstå och sjunga lemma starttedeumkommentar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat gäckade somliga.

696 – Så mycket mer, som prosten Wijkman vid samma tillfälle skall ha hållit en mycket uppbygglig predikan om de störste i himmelriket,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll grefve Bertelsköld.

697 – Näst borgarfruarna, äro onekligen prostarne de störste i himmelriket.

698 – Men hvarför lät man ej bourgeoisin sitta qvar?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade dagens unga värdinna, med en liten otålig kastning uppå sitt vackra hufvud.

|1308|

699 – Hvarföre?tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Bertelsköld. – För det att icke alla damer åtnöja sig med att herrska endast med sina behag. Damerna af bourgeoisin fingo i kyrkovaktmästaren en kavaljer, som fullkomligt anstod dem och som egnade dem all den artighet de kunde sentera. Medgif, att han bevisade dem en verklig riddaretjenst. Hade han ej i dag obligerat dem att beröfva|253| damerna af riksrådet deras agreabla sällskap, så skulle de nästa söndag ha hedrat den kungliga läktaren med sin närvaro.

700 – Än sen?

701 – I kungliga läktaren?

702 – Ja, hvarför icke? Äro ej alla lika inför konungarnes konung? Böra ej alla platser uti en kyrka ha samma rang?

703 – Det kan min nådiga säga, som är upphöjd öfver all rang,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade grefven, – men vi andra svaga dödliga lida af vissa fördomar. Vi tro till exempel, att ett alnsmått icke rätt passar till en spira.

704 – Är ni säker derpå? Jagoriginal: jag (källa för ändring: HT, 1873, 1884) vill påminna mig, att lemma startett köpmanshus vid namn Medici debuterade icke illa på thronenkommentar. Och för öfrigt, om bourgeoisin gör oss sin reverens på gatan eller i vårt förmak, för det att vi bära en titel, i hvilken lag står det skrifvet, att vi skola frambära vår fåfänga till foten af Allmaktens thron? Tror ni verkligen, min bästa grefve, att efterverlden skall med samma högtidliga allvar som vi betrakta våra rangplatser i kyrkan? Och när vi gå så långt i vår djupa reverens för makten, att vi kalla våra döde furstar och konungar högst saliga, – har det aldrig fallit er in, att man en dag skall småle med ett odödligt löje åt sådana dårskaper?

705 – Ni är Rousseaus landsmaninna, min nådiga. Ni har rättighet att vara rebell.

706 – Nej, förlåt mig, Rousseau är född i Geneve, en liten punkt af verlden, som har den äran att vara republik, liksom Sverige. Skilnaden är blott, att man i Geneve hedrar snillet med kungliga ärebetygelser, medan man i Sverige beklagar sig öfver att äga ett snille på thronen ... Tillåter ni?

707 Och markisinnan fattade hans arm med den ogenerade frihet, som de svenska damerna af den gamla tiden funno så föga passande.

708 De promenerade genom salongen och togo plats i halfdunklet af ett praktfullt, svagt belyst kabinett. tomtkonsekvensändrat/normaliseratNu eller aldrig! tänkte grefve Bernhard. Han hade|254| förgäfves slösat fraser af alla genrer på denna nyckfulla varelse. Han måste finna ut något nytt.

709 – Madame,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, ni är i sanning den värsta rebell jag vet. Det är ej nog att ni trotsar den ömmaste beundran af en man, som tillber er; ni är i stånd att trotsa ett helt rike.

|1309|

710 – Verkligen? Skall det vara en kompliment?

711 – Huru ni behagar. Ni föregifver er vara demokrat, och ni konspirerar för konungamakten.

712 – Jag?

713 – Ni sjelf. Ni har hedrat Sverige med ett besök, blott för att omstörta hvad ni kallar dess republikanska statsform och åter sätta på thronen en enväldig konung.

714 – Åh, min herre, ni gör mig verkligen alldeles för mycken ära.

715 – Det är mitt fullkomliga allvar. Hela verlden vet, att ni är lika farlig, som älskvärd. Men hela verlden vet icke, att ni är en politisk person. Förlåt att jag vågar vara den förste, som säger er det.

716 – Nej, hvad är det ni säger? Jag en politisk person! Åh, det är förträffligt. Jag beundrar er skarpsynthet, men ni skulle göra mig mycket förbunden, om ni behagade meddela mig något mera om er vigtiga upptäckt.

717 – För det första äger ni alla de egenskaper, som fordras för en politisk intrig. Ni är lika snillrik som skön, lika djerf som snillrik och lika klok som ni är djerf. Så otroligt det synes, så är ni till och med i stånd att bevara en hemlighet. Ingen misstänker er, och ni har all möjlig frihet att sätta er i förbindelse med alla partier, likasom ni samlar omkring er ett lifgarde af alla möjliga färger, men som alla äro ense om att blindt lyda er minsta vink. Har jag gissat rätt?

718 – Fortfar! Jag är högst intresserad att erfara alla mina meriter.

719 – Ni förbereder en statskupp, madame. Och hvarföre skulle ni ej våga detsamma, som så många an|255|dra sköna damer före er ha vågat och utfört? lemma start»Försynen skulle ju verka alltför omedelbart, om den tillät en revolution försiggå utan fruntimmer och prester.»konsekvensändrat/normaliseratkommentar Jag pretenderar likväl ej, att spela rolen utaf er biktfar. Ni är personlig vän till lemma startgrefvinnan Daschkoff, som Catharina den andra har att tacka för thronenkommentar. Jag är öfvertygad, att hon gifvit er de bästa råd, till exempel att försäkra er om kungliga gardet eller – Svenska Botten. Men likväl måste jag varna er, madame, ty ni är på god väg till – klostret eller lemma startschavottenkommentar.

720 Markisinnan fäste på talaren sina små, skälmska, bruna ögon, och ett spefullt löje krusade hennes förföriska läppar. Likväl tyckte grefve Bernhard sig märka, att rosorna på hennes kinder mistade färgen, i det hon nickade:

721 – Fortfar! Er berättelse blir allt mera romantisk.

722 – Ni har beräknat allt, madame, – utom de ögon, som genomskådat er. Ett enda fel är tillräckligt att förstöra effekten af alla edra utmärkta egenskaper, och ni är icke alldeles felfri. Tillåt mig säga, att ni är mycket oförsigtig.

|1310|

723 – Ah! Ändtligen en skuggsida i min politiska personlighet!

724 – Ja, ni är oförsigtig. Ni hade ej bordt rida i går till Haga, under förevändning af en promenad. Man har upptäckt, att ni haft hemliga möten med konungen. Och på återvägen hade ni ej bordt låta er häst skena, för att stänga er inne i går hela dagen, under förevändning att ni blifvit lemma startaltereradkommentar af skrämseln, eller kanhända skadat er genom ett fall.

725 – Jag ser, att ni är väl underrättad. Saladin, min unge arab, blef skrämd af en gumma, som hemtade granris till staden, och jag var verkligen nära att kastas ur sadeln. Hvarför jag icke blef det, kan ej intressera er. Se der, hvarför jag i går ej kunde mottaga besök. Men, som ni ser, är jag i dag så återställd, att jag utan fara kan fortsätta min väg till klostret eller schavotten.

|256|

726 – Ännu en gång madame, jag är icke er biktfar. Jag har aldrig heller betviflat ert mod, men jag betviflar er framgång. Lita icke på konungen; all hans ridderlighet skall ej hindra honom att öfvergifva er, när hans krona behöfver ett offer. Associera er hellre med en man, som aldrig skall öfvergifva er och som skall anse det för en ära att tjena er, när han derigenom kan bereda sitt fäderneslands lycka.original: lycka

727 – Huru? Ni skulle vara nog ädelmodig att ingå ett politiskt handelsbolag med en person, som i morgon kanhända blir anklagad för högförräderi?

728 – Hör mig, madame! Jag tillhör ett parti, hvars öde för närvarande är nära förbundet med konungens och som derföre skall uppbjuda allt att bereda framgång just åt den plan, hvarom vi talat. Hattarnes parti står och faller numera med konungamakten. Utan oss förmå hvarken ni eller konungen genomdrifva en statshvälfning. Med oss är deremot allt utförbart. Det torde ej heller vara er obekant, att jag äger ett inflytande, som kan gagna eller skada, antingen det användes med eller emot. Således, – jag vill ej falla er besvärlig med en kärleksförklaring, ehuru det står i er makt att göra mig till den lyckligaste bland dödlige,original: dödlige (källa för ändring: HT, 1873) men tillåt, att jag visar mig värd er vänskap!

729 – Och om det ej faller mig in att skänka er den, så blir ni naturligtvis min bittraste fiende?

730 – Hvarföre det? Låt oss vara fullkomligt uppriktiga. Ni är ung och förtjusande, men ni är tillika ärelysten, och jag klandrar er ej för ett fel, som ni delar med alla upphöjda själar. Nåväl, madame, jag bjuder er allt hvad en rättmätig ärelystnad kan finna önskvärdt i lifvet. Ni skall omstörta en usel statsform och i dess ställe sätta ett mönster för alla tidehvarf. Ni skall rädda en ung konung, som har blott ett enda fel, det, att han ej kan tillhöra er, liksom ni ej kan tillhöra honom, och ni skall blifva förtjent, icke blott af Sveriges, men af hela Europas beundran. Allt detta tillbjuder jag er, om ni ...

|1311|

731 – Faller ned och tillbeder mig?

|257|

732 – Jag trodde icke, att den bok ni citerar skulle finnas i ert bibliothek. Det är jag, som skall tillbedja er, madame! Allt detta tillbjuder jag er, om ni skänker mig denna förtjusande hand, som hela verlden skall afundas mig.

733 Markisinnan teg några ögonblick, hoppade derefter, lätt som en fågel, till blommorna vid fönstret och kom leende tillbaka med en liten korg, fylld med drufvor.

734 – Behagar ni, lemma startmonsieur le comtespråk: franskakommentar? Ni är lemma startechaufferadkommentar, ni behöfver något att läska er med.

735 – Markisinna!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade grefve Bernhard, i det att vredens rodnad öfverhöljde hans kinder och all hans diplomatiska fattning var nära att svika honom; – man skämtar icke ostraffad med mig!

736 – Jag skulle skämta med er! Hvad tror ni om mig? Tag plats, jag ber er. Jag har sparat er en liten angenäm surpris, för hvars skull jag tog mig friheten föra er hit. Jag tror jag berättade er, att jag i går var nära att kastas ur sadeln, då en ung man plötsligt störtade fram och hejdade med egen lifsfara min skenande häst. Skulle ni kanske gissa, hvem min räddare var?

737 – Jag gissar aldrig gåtor, madame.

738 – Det kan likväl intressera er, liksom det intresserar mig, ty den unge mannen skänkte mig i går sitt sällskap, medan jag var allena, och hade den godheten vara ganska uppriktig mot mig. Nå, monsieur le comtespråk: franska, ni gissar ingenting? Ni är ej svartsjuk engång? Vet ni, den der fula minen skall ni lägga bort, ty den klär er icke, och i stället skall ni få göra bekantskap med den unge mannen, ni vet. Jag försäkrar er, det är en älskvärd yngling. Döm sjelf!

739 Med dessa ord öppnade markisinnan en liten sidodörr och sade: – var god och kom ut, monsieur; här är någon, som önskar göra er bekantskap!

740 En svartklädd yngling trädde ut i halfdunklet.

741 – Paul!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade grefve Bernhard, bleknande.

742 Det var Paul.

[258]

24.original: 24 Hat och kärlek.

743 I samma ögonblick grefve Bernhard igenkände sin bror, förstod han, att markisinnan var invigd i deras familjs hemligheter. Han trodde sig förstå, hvarför hon afslagit anbudet af hans hand. Kanske hade hon redan skänkt Paul sitt hjerta, såsom belöning för den riddaretjenst han haft lyckan bevisa henne. Nåväl, hon skulle också dela det hat, som grefve Bernhard bar i sitt |1312|hjerta och som i hast vexte, likt tistlar öfver rosorna, vida högre, än den flyktiga känsla han nyss kallat kärlek.

744 Han bugade sig kallt, högdraget, och gick, utan att säga ett ord.

745 Markisinnan vände sig till Paul, som, stum och blek, hade stadnat vid dörren.

746 – Jag har nu betalat en del af min skuld till er – sade hon med en varm blick. – Er bror begärde nyss min hand, och jag räckte honom denna korg. Han hatar nu mig lika hjertligt som er, och det gläder mig, ty jag får kanske derigenom någon rättighet att anse er som min vän.

747 – Huru är det möjligt att hata er?tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul med låg röst.

748 – Jag skulle kunna svara er, återtog markisinnan, – att hatet aldrig finner en öppnare port, än i en försmådd kärlek. Men det vore att göra er brors känslor för mycken ära. Sårad fåfänga, ville jag säga. Sådane äro männen. De öfverhölja oss med smicker, blott för att kedja oss som troféer vid deras egen triumfvagn. De säga till oss: ni skall göra mig till|259| den lyckligaste bland dödlige! Möjligt! Men vår lycka eller olycka generar dem icke det allraminsta. Om de vore kloka, skulle de åtminstone söka att förtjena vår aktning. Men de inbilla sig, att vi äro essenceflaskor, som icke tjena till annat än att parfumera deras egen gudomliga sjelfbelåtenhet. De behandla oss som solfjädrar, hvilka man utbreder eller hopviker efter behag och hvilkas hela betydelse är en vindpust. Ni är ännu så ung, monsieur, att ni ej hunnit lära er det der, och derföre kan jag vara uppriktig mot er. Men också ni skall lära er att leka med qvinnohjertan, och mins då hvad jag säger er: vi äro ej alla dockor af porcellin. Vi äro hvarken knähundar, dem man får att sitta med sockerbitar, eller kattungar, dem man lockar med ett trådnystan efter sig. Vi fordra, min herre, att behandlas som tänkande varelser!

749 Markisinnan Egmont var vacker och stolt i detta ögonblick. Hennes kinder brunno, hennes ögon glänste, hon glömde allt för det ämne, som intresserade henne. Paul kunde ej vända sina ögon ifrån henne.original: henne Han var hänryckt, han var stum af beundran. Stackars gosse, hans hjerta hade ännu ej flammat för något annat, än hans mor och hans böcker. Han hade varit fri som fågeln i skogen, men nu, – nu sveddes hans vingar för första gången.

750 Hvarföre skulle han också möta just denna farliga qvinna, när han en dag rest in till Stockholm från Upsala, för att söka ett spår, som han trodde sig hafva funnit af sin förlorade mor? Hvarför skulle han hejda hennes skenande häst? Hvarför skulle han antaga hennes inbjudning till följande dagen och tillbringa nästan hela denna dag allena med en sirén, som var i stånd att inom tio minuter förvrida hufvudet på gamla, routinerade statsmän, långt |1313|mera på en ung svärmare, sådan som han? Och hvarför skulle han slutligen låta af hennes älskvärda fransyska öppenhet förleda sig att svara med samma uppriktighet och bikta för henne allt hvad som låg på hans hjerta? Onyttiga frågor! Han gjorde dem icke sjelf; hans|260| tanke stod stilla; han rusade blindt som myggan mot ljuset.

751 – Men jag glömmer alldeles hvarför jag i afton bedt om er närvaro,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor den sköna förtrollerskan efter en liten paus. – Det är andra hälften af min skuld, som återstår att betala. Monsieur de Bertelsköld, jag ber om den äran att få presentera er för hans majestät!

752 – Mig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Paul förvirrad och öfverraskad.

753 – Och hvarför skulle jag annars varit nog oartig att låta er vänta här i mitt kabinett? Vi måste begagna tillfället; det var en idé, som föll mig in i går, sedan ni gått. Hans majestät har varit så nådig och lofvat hedra min soiré med sin närvaro i qväll kl. 11, och hon felar nu endast en qvart. Olyckligtvis kunde jag ej undvika att invitera er bror, och jag ville bespara er ett möte, som varit er pinsamt, ifall det skett i mångas närvaro. Se der, hvarför jag skref till er och bad er hafva godheten infinna er genom den lilla trappan till mina inre rum och hvarföre jag nödgats låta er vänta så länge. Nu deremot, sedan er bror skänkt mig sin onåd och befriat oss båda från sin närvaro, hindrar mig ingenting att bedja er vara välkommen ibland mina öfriga gäster. Ni skall der finna er syster, baronessan Clairfeld. Jag måste endast tillägga den bön, att ni åter går ned och passerar stora trappan till salongen, ty jag behöfver ej säga er hvad följden skulle blifva, om man såge en ung man, som ej blifvit presenterad för sällskapet, oförmodadt framträda från mina inre rum ...

754 Och den sköna markisinnan nickade så vänligt, så förtroget, som hade de varit bekanta i många år. Paul hade ingen vilja mer: han lofvade lyda.

755 Au revoirspråk: franska således!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hviskade hon och försvann.

756 Emellertid hade grefve Bernhard, stolt och leende som från ett triumftåg, retirerat genom salongen och var just i begrepp att försvinna, när en hand lades på hans|261| axel och öfversten baron Sprengtporten stod bredvid honom.

757 – Ett ord, herr grefve!

758 – Till er tjenst, min baron!

759 – Jag har nyss fått den sjette rapporten i qväll från Mössornas klubbar. De äro utom sig af raseri, bland annat öfver den skymf, som i dag på förmiddagen tillfogats fyra fruar af borgarståndet. Denna händelse hade aldrig kunnat inträffa i ett fatalare ögonblick. Man påstår, att alltsammans varit en |1314|listig intrig med falska biljetter, för att afsigtligt skymfa de ofrälse stånden, och denna droppe har rågat måttet. Skulle ni händelsevis känna något om en sådan intrig?

760 – Jag har hört historien af min kammartjenare, som roar sig att gå i kyrkan, så katolik han är, för att begapa jungfrurna; det är en osed, som han medfört ifrån Madrid. En intrig, säger ni? Hvartill skulle den tjenat? Dessa goda damer af bourgeoisin behöfde inga uppmaningar. De äro pretentieusa nog.

761 – Emellertid har ett par af dessa falska anonyma bref cirkulerat på klubbarna, och saken är således utan allt tvifvel en lemma startcoup de mainspråk: franskakommentar. Vill ni veta min tanke derom?

762 – Det skall rätt mycket intressera mig.

763 – Jag tror att det är ni, som tillställt det der.

764 – Det är charmant. Och med hvad skäl, om jag vågar fråga?

765 – Det torde ni veta bättre än jag. Ni har misslyckats i allt hvad ni åtagit er att genomdrifva.

766 – Förlåt mig, min bäste baron, jag tjenar er af nöje, men icke af skyldighet, och tycker således ej om reprimander af er. För resten har ni ju läst prosten Larssons svar.

767 – Ni är en öfverlöpare, herr grefve!

768 – Jag undanber mig ...

769 – Ni är en förrädare mot vårt tomttryckvarians: vårt parti, som för närvarande också är kungens.

770 – Det är nog, herr baron. Är det er mening|262| att söka gräl, så hade ni kunnat välja ett lägligare tillfälle. Men som ni behagar; jag står till er tjenst.

771 – Jag tackar er. Ni har lycka i kärlek, herr grefve; derför har ni otur i spel. Markisinnan skulle vara otröstlig, om något ondt skulle hända er. Åtminstone inbillar ni er det.

772 – Åh,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll grefve Bernhard med sitt försmädliga löje, som kunde reta en sten, – jag tror verkligen, att baron är svartsjuk. Jag hade bordt gissa det, när ni öfverfaller mig så utan rim och reson. Kan jag tjena med så litet, så vill jag med största nöje cedera min plats hos vår lemma startaimablakommentar värdinna. Som ni torde ha märkt, har jag ej haft skäl att beklaga mig öfver hennes kallsinnighet. Men lätta segrar ha aldrig varit min smak. Jag öfverlemnar mina lemma startlagrarkommentar åt chefen för Svenska Botten.

773 – Hvad? Jag tror ni vågar skymfa markisinnan Egmont?

774 – Det är ju ni sjelf, som anser mig ha lycka i kärlek. Och hvem af oss är det, som här uttalat det ena skymfordet efter det andra?

775 – Godt. Bestäm tid och mötesplats!

|1315|

776 – I lemma startSolna skogkommentar. Min tid är något upptagen, men i morgon kl. 10, sedan jag lemma startdejeuneratkommentar, tror jag mig få en halftimmas ledighet att expediera en galen baron.

777 – I morgon? Det går ej an. Vi måste båda öfverlefva dagens voteringar. Men i öfvermorgon?

778 – Som ni behagar.

779 – Vapnet?

780 – Pistoler.

781 Au revoirspråk: franska, herr grefve!

782 Au revoirspråk: franska, herr baron!

783 – Hans majestät konungen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmälde i detsamma en kammartjenare, och sorlet i salen tystnade som genomtillagt av utgivaren (källa för ändring: HT, 1884) ett trollslag. Allas uppmärksamhet riktades emot stora ingången.

[263]

25. Konung Gustaf III.

784 Dörrarne uppslogos, och konungen inträdde, mött och ledsagad af värdinnan ända från öfversta trappsteget af stora uppgången.

785 tomtkonsekvensändrat/normaliseratGustaf III var vid denna tid 26 år gammal, ännu omgjuten af ungdomens hela behag, hvilket aldrig fullkomligt slocknade kring honom ens då, när år och bekymmer hade omtöcknat hans lif. Den höga, fria pannan, omgifven af ljusa, bakåtstrukna, lätt pudrade lockar, som slutade i ett ytterst omsorgsfullt konstverk, – de stora, blå ögonen med deras utomordentliga glans, – de fint bildade anletsdragen, hvilkas omtalade snedhet knappt märktes af andra än dem, som sökte bristerna, – de fint leende läpparna med deras uttryck af godhet, – den hvita, nästan qvinnliga hyn, det högburna och likväl ständigt rörliga hufvudet, – den egna kastningen på nacken, som var så karakteristisk, – rörelsen med de vackra, ringprydda händerna, omgifna af deras spetsmanchetter, – den lifliga, alltid värdiga, alltid behagliga, alltid uttrycksfulla mimik, som åtföljde hvarje ord och hvarje gest, – den lediga, okonstlade hållningen, som likväl ej ett ögonblick glömde sig, – allt gaf tillsammans en bild, hvilken ingen någonsin kunde förgäta, som en gång sett den. Der låg dock snillets egna tjusning, som aldrig kan efterhärmas, det odödliga ljusskimmer, som aldrig kan fördunklas af små fläckar och som oemotståndligt beherrskar menniskorna mot deras vilja.

786 Hvad allt har man ej sagt om denne konung redan i hans yttre uppträdande! Hur begärligt har man|264| ej hopletat hvarje skugga, som kunnat |1316|förmörka hans bild för efterverlden! Hur har man ej karrikerat hans gestalt, hans åtbörder, hans ord, likasom man karrikerat hans historiska person, hans karakter och hans menniskovärde, från dubbelheten i hans ansigte och bandrosorna i hans drägt ända till dubbelheten i hans samvete och flärden af hans regering! Hvad betyder all den smuts man stänkt på hans granna sidentröja mot den afgrund af förnedring, i hvilken man velat nedskuffa hans moraliska personlighet. Det finnes i lifvet knappt något brott så svart, någon skändlighet så upprörande, som man ej fräckt har pådiktat denne konung. Allt hvad fantasin målar mörkt och fasansfullt, allt hvad den sedliga känslan djupast afskyr, allt det lumpnaste, som någonsin varit föremål för en despots lustar eller en lemma startlazaronskommentar usla begär, allt detta har man tilltrott Gustaf III, och om man ej kunnat uttänka något ännu förskräckligare eller mera motbjudande, så har felet icke varit deras, som så hafva skildrat honom, felet har endast varit en ofullkomlighet i den menskliga inbillningskraften, som ej kunnat uppfinna än starkare färger eller än nesligare bevekelsegrunder.

787 Och likväl inträdde han nu i denna vackra salong alldeles omedveten om den förfärliga rol af lemma startentillagt av utgivaren (källa för ändring: HT, 1873, 1884) Nero, en Caligula, en Heliogabaluskommentar, som man en dag skulle erbjuda honom i hans lands historia. Der syntes icke minsta spår af blod på hans mjällhvita händer. Der droppade intet gift från hans krusade, ormlika lockar. Ur fickan af hans blå sidenrock framstack intet fäste af någon förborgad dolk. Ingen fräck blick ur hans blå ögon lät ana en tyrann, som kallblodigt mördade mäns heder och qvinnors oskuld. Ingen lönndörr öppnades, för att på hans vink begrafva en fiende uti evigt fängelse. Hur väl han kunde förställa sig, den trolöse »komedianten»konsekvensändrat/normaliserat! Der låg en sådan ljusning af glad värdighet öfver hela hans person, att man genast vid hans inträde tyckte vaxljusen brinna klarare, de stora speglarna glänsa, blommorna i fönstren dofta starkare och ett skimmer utbreda sig öfver hela salongen.|265| Och liksom alla plantor luta sig emot dagen, så följde alla de närvarandes blickar hans lätta, behagfulla gång genom deras vördnadsfullt vikande leder.

788 Han helsade åt alla sidor med en böjning på hufvudet. Man skyndade att uppfånga hans minsta blick; man lyssnade på hvarje ord från hans läppar som på ett välljud. Alla kände sig bundna som af en förtrollning och likväl fria, sorglösa, angenäma till mods.

789 Var detta den despot, hvarom man läser i så många partiskrifter? Nej, svara tidens ekon, icke ännu. Han skulle endast blifva det inom kort. – Blef han det? Derpå visste ingen ett ord till svar i April år 1772.

790 Helsningen på båda sidor var formad efter etikettens och dansskolans stränga mönster. Der var mycken ceremoni i sjelfva förtroligheten. Kon|1317|ungens värdighet skulle under frihetstiden ersätta allt hvad der brast i konungens makt. Hans vakthafvande kammarherre följde honom äfven i den förtroliga aftoncirkeln, och tvenne pager afvaktade vid dörren sin kunglige herres befallningar.

791 – Jag kommer sent, men låt det ej störa er i edra regeringsomsorger, min bästa markisinna!tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade konungen i den förbindliga och skämtande ton, hvarmed han vanligen tilltalade damer af den högre societén. – Jag ser, ni har hela ert hof församladt omkring er. Ni är i sanning afundsvärd. Ni regerar enväldigt, och likväl har ni ej en enda rebell i ert rike. Men hvad nytt från Paris? Jag hoppas er älskvärda tante befinner sig väl?

792 – Så väl man kan befinna sig tvåhundra lemma startlieuskommentar från ers majestät,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade markisinnan i samma ton. – Min tante är ännu ej så gammal, att hon skulle förlorat sitt minne, och hon tänker med saknad på lemma startsista vinternkommentar, när hon hade den nåden träta med ers majestät.

793 – Jag kan heller aldrig förgäta våra skärmytslingar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog konungen, mycket lifvad af det angenäma minnet. – Näst grefvinnan de la Marck, hade jag ingen fruktansvärdare fiende i Paris, än grefvinnan|266| Egmont, och jag kan tillägga, ingen trognare vän. Kan ni tro, att dessa förtjusande damer ansatte mig hårdt för hvad de kallade mina absoluta sympathier. Ni vet, att man ingenstädes är så frisinnad, som i Paris. Man drömmer alltid om det man ej äger sjelf. Jag har aldrig sett en afgjordare republikan, än er tante. Det var i hennes loge jag mottog den sorgliga nyheten från Stockholm, och hvarmed tror ni hon tröstade mig? Hon varnade mig för en enväldig konungamakt.

794 – Förlåt henne, ers majestät! Hon borde tillbringa denna vinter i Stockholm, för att justera sin opinion.

795 – Tror ni det? Men Paris är likväl alltid Paris. Jag skall visa er de mest förtjusande brodermönster, som jag nyss fick med posten. Minns ni den unge Vestris, dansören med de gudomliga benen, son till sin far? Han skrifver på fullt allvar och föreslår mig att engagera en lemma startbalettkorpskommentar i Stockholm. Och den lilla täcka lemma startMorelli, – dotter till salig kungens premierdansös, som var med och invigde Chinakommentar och som sedan blef förgiftad af sin rival i Bologna, – hvad tror ni hon har i sinnet? Hon vill lemma startpartoutkommentar komma hit och dansa vid kröningen!

796 – Det skulle ej skada, om ers majestät engagerade henne som lärarinna i danskonsten, t. ex. för borgareståndet. Men behagar ers majestät taga plats? Vi ha en liten högst anspråkslös lemma startpas de printempsspråk: franskakommentar. Det är en gammal lemma startnouveautékommentar, som skall ha blifvit dansad i Stockholm för mer än trettio år sedan hos grefve Tessin.

|1318|

797 – Hos grefve Tessin? Ah, jag påminner mig att jag hört talas derom. Det var då salig drottningen svimmade, när hon igenkände fröken Taube. Det var också då, som Vårens parti dansades af en liten täck lemma startparvenuekommentar, en flicka af bourgeoisin, som skall ha lemma startescamoteratkommentar fröken Stenbocks kostym. Hon blef sedan gift med en grefve Bertelsköld, far till vår spanske lemma startchevalierkommentar. Grefve Tessin berättade mig det engång, den tiden han och jag voro intima vänner.

|267|

798 – Ah!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade markisinnan, synbart öfverraskad. – Jag ämnade just bedja om den nåden att för ers majestät få presentera en ung person, hvilken, om jag ej misstager mig, är son till samma grefve Bertelsköld i hans senare gifte med nämnda person.

799 – Aj, aj, min bästa markisinna, när en dame vid er ålder intresserar sig för en ung man, kan man svära på, att hon dertill har högst bevekande skäl. Jag hoppas, att han åtminstone är ful, enögd, puckelryggig, eller åtminstone magister; ty då kunna edra öfriga tillbedjare vara lugna.

800 – Ers majestät torde vara så nådig och döma sjelf. Här är han ... Grefve Paul Bertelsköld.

801 Konungen betraktade med välbehag den smärte, vackre ynglingen, som i sin enkla, svarta drägt, med den blyga rodnaden på sina kinder och de mörka, sorgsna, svärmiska ögonen snarare liknade hjelten i ett sorgespel, än den galante och sprättande gardesofficer, som hans majestät sannolikt hade väntat sig.

802 – Madame,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Gustaf III leende och med sitt oefterhärmliga behag, – jag beklagar edra tillbedjare!

803 – Jag vågar tro, att ers majestät misstager sig första gången i sitt lif,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade den sköna markisinnan, döljande med solfjädern ett förrädiskt vittne på hennes kinder, som ännu icke glömt konsten att rodna.

804 Konungen fortfor att med nöje betrakta den unge mannen. Det sköna i lifvet lemma startanslogkommentar honom, hvar han mötte det, och man har anmärkt, att alla Gustaf III:s gunstlingar voro vackra karlar. – Har ni någon önskan, som står i min makt att uppfylla?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade han Paul. – Jag känner er far och er bror. Det skall vara mig ett nöje att se er anställd vid hofvet.

805 – Jag tackar ers majestät,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul. – Det jag för närvarande högst önskar, står ej i ers majestäts makt att uppfylla.

806 – Och hvad är det?

807 – Att återfinna min mor.

808 – Hvem vet? Ni skall berätta mig det der. Jag känner på sätt och vis också er mor.

[268] |1319|

26. Bref och varningar.

809 Tredje dagen efter de uppträden, som äro beskrifna i föregående kapitel, satt Paul Bertelsköld bittida på morgonen i sitt tarfliga rum vid Lilla Nygatan i Stockholm, när man hämtade honom ett bref, som anländt med posten från Upsala qvällen förut. Han igenkände sin fars hand, bröt sigillet och läste brefvet med blandade känslor. Det innehöll, jemte underrättelser om det enformiga lifvet på Falkby, en mängd faderliga råd, hvaribland det, att Paul ofördröjligen borde försona sig med sin bror Bernhard, emedan brödernas fiendskap i annat fall skulle lägga deras fader i grafven.

810 – Och intet ord om min mor!tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade ynglingen dystert.

811 Men han bedrog sig. På tredje sidan af brefvet stod ett postskriptum, som han icke genast varseblifvit.

812 »Käre son», skref grefven med en förlägenhet och en rörelse, hvilka man lätt kunde läsa mellan hvarje rad, – »jag bör ej lemna dig i okunnighet om att vi haft bref af grefvinnan, din mor. Det kom med posten från Stockholm och innehöll, att hon befinner sig väl till helsan och hvar dag innesluter oss alla i sina böner. Vi skola, skrifver hon, icke söka att utforska hennes vistelseort: hon bor hos goda menniskor och saknar ingenting annat, än sällheten att än engång i lifvet få omfamna oss, hvilket allt hon lägger i Guds den Allsmäktiges hand. Hon säger sig ofta få underrättelser om oss, ehuru jag sannerligen ej begriper huru sådant är möjligt. För dig tyckes hon vara lemma startprèoccuperadkommentar af många bekymmer, men yttrar sin belåtenhet|269| öfver fröken Sjöblads method med Veras uppfostran och gifver i detta afseende noggrannaoriginal: nogranna (källa för ändring: HT, 1873, 1884) föreskrifter. Fröken Sjöblad är också en rätt aimable och intelligent person, på hvilken man kan sig i allo förlita. Må väl, käre son. Din förtrogna fader

813 C. V. B.»

814 Det var något i slutet, som Paul ej rätt tyckte om. Men hvad betydde väl detta mot den stora, för honom så uppskakande nyheten om ett bref från hans mor! Hon lefde således ännu! Redan denna visshet kunde ej betalas med berg af guld. Hon lefde, undergifven sitt öde, hon lefde i minnet, hon tänkte på sina barn! O hvar, hvar lefde hon då, och hvarför kom hon ej att aftorka sin sons tårar, den endes på jorden, som var i stånd att för henne uppoffra allt?

815 En liten lemma startapostillekommentar på barnslig fransyska medföljde från Vera:original: Vera ... lemma start»Sachez, mon très chér frère, que notre mére nous a écrit et qu’elle se porte bien, |1320|quoiqu’elle pleure tous les jours notre absence et prie le bon Dieu de nous garder. C’est que j’avais parfaitement raison, n’est ce pas, qu’elle n’était nullement partie, qu’elle reste encore près de nous, et qu’elle reviendra un jour nous embrasser, si nous sommes très sages et très obéissants. Quant à moi, je ferai mon possible, et vous le ferez mille foi mieux que moi. Sachez aussi, que mon père m’a donné, le jour de ma naissance, un autre petit agneau, qui se nomme Bibi, au lieu de mon pauvre Bijou, qu’on m’a si affreusement tué, et il est tout blanc, c’est à dire que la tête seule est toute noire comme le pot de Långa Karin, vous vous en souvenez. Adieu, mon plus chèr ami, je vous baise soixante dix fois votres moustaches, si vous en avez quelques uns, et je suis votre très petite, très sotte et très obeissante soeurspråk: franska

816 Vera Bertelsköld.»kommentar

817 Paul kysste brefvet. – Vi äro dock två, som hålla tillsammans i lif och död,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han tyst vid sig|270| sjelf. Men huru skulle han begagna de vinkar dessa bref innehöllo om hans mors vistelseort?

818 Någon rörde vid låset på hans dörr. Den öppnades, och in trädde ett af dessa trasiga tiggarbarn, som ströko i mängd kring Stockholms gator. Det var en flicka af samma ålder som Vera, och denna likhet anslog Pauls lättrörda hjerta. Innan flickan ännu frampipat den vanliga gnällande bönen om en slant, hade Paul redan räckt henne ett silfvermynt, som för hans kassa var en ej obetydlig uppoffring.

819 Flickan neg och räckte honom tigande ett stycke groft papper. Han uppvecklade och läste till sin ytterliga förvåning:

820 »Skynda er genast till Solna skog. Er brors lif sväfvar i fara.»

821 Ingen underskrift och stilen okänd. – Hvem har skickat dig?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Paul.

822 Flickan tecknade med en gest att hon ej kunde svara. Hon var döfstum.

823 – I sådant fall stadnar du här i mitt rum, tills jag kommer tillbaka,tomtkonsekvensändrat/normaliserat tecknade Paul och fattade genast sin hatt, för att skynda till Solna. Uppmaningen måtte komma från hvem som helst, han måste hörsamma den, han hade ju dertill två starka skäl: det gällde hans bror, och denne bror var hans bittraste fiende.

824 Men i dörren mötte han markisinnan Egmonts fransyska kammarjungfru, den lilla Babette, om hvilken ryktet sade, att hon visste mer om sin frus hemligheter, än en kammarjungfru med rätta bör veta. Hon ställde sig dristigt i vägen för den bortilande Paul. – Ett ord, monsieur!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon med tvärsäkerheten af en favorit, som ej låter af något hinder afskräcka sig.

|1321|

825 Paul stadnade.

826 – Madame anhåller, att monsieur ville ha godheten nu genast besöka henne. Hennes vagn väntar här utanför.

|271|

827 – Jag skall komma om en timma eller två; för ögonblicket är det omöjligt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul.

828 – Förlåt, madame ber mig tillägga, att monsieur ej bör förlora ett ögonblick. Det är af högsta vigt.

829 – Har Babette någon aning om hvad det är?tomtkonsekvensändrat/normaliserat och ett guldmynt, hans enda, smögs i den mäktiga kammarjungfruns vana hand.

830 – Jag vet ej. Förmodligen något tapisserimönster, som madame vill rådgöra om,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Babette med spetsfundig min.

831 Paul tvekade. Han såg sig om efter den döfstumma flickan: hon var försvunnen. Han fattade för andra gången en hatt och skyndade ut.

832 – Hvad skall monsieur med två hattar?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade den näbbiga budbärerskan.

833 Om några sekunder satt Paul i vagnen, som flög mot Norrbro och sedan mot Drottninggatan, så att det gnistrade i gatstenarna.

834 – Vänta härutanför!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul till kusken, när de stadnade vid lemma starthotelletkommentar.

835 Klockan hade nyss slagit 9. Det var en ovanlig timma hos markisinnan Egmont, som aldrig mottog något besök förrän tidigast klockan 12. Likväl hade hon redan gjort sin toilett, hvilken med tidens hårklädsel måste, redan den, ha upptagit minst en timma. Det var en lätt, men omsorgsfull morgondrägt. Hon såg ovanligt allvarsam ut, och likväl hade hon aldrig varit mera förtjusande.

836 Hon satt vid sitt chokolade, när Paul inträdde, och tycktes ha väntat honom med otålighet.

837 – Förlåt min enträgenhet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, – men det är icke för min skull jag besvärat er hit, det är för er. Var god och tag plats. Jag måste göra er en indiscret fråga. Har ni någon fiende här i Stockholm?original: Stockholm. (källa för ändring: HT)

838 – Kanhända,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Paul.

839 – Då är det som jag anat. Det kan ej vara någon annan än er bror.

840 – Ack, madame, jag måste bekänna för er, att jag står som på nålar. Jag har nyss fått en anonym|272| uppmaning att genast skynda till Solna skog, emedan min brors lif sväfvar i fara.

841 – Hvad säger ni? Anonym? ... Låt se, det kan icke vara annat än en maska i det infama nät af intriger, hvarmed man tyckes börja att omsnärja er. Jag vill berätta hvarför jag bedt om ert besök. Som ni minns, var hans majestät mycket nådig i förrgår. Sedan ni gått, behagade han göra mig flera |1322|frågor om er person, och jag, – jag utmålade er icke alldeles som ett vilddjur, det kan ni förstå. Hvad kan jag göra för den unge mannen? frågade hans majestät slutligen. lemma startSirekommentar, sade jag, försätt honom i tillfälle att visa hvartill han duger. Gif honom någon liten anställning i närheten af ers majestäts person ... lemma startMais sispråk: franskakommentar, sade konungen med sitt fina smålöje, tror ni han skulle vara smickrad af en kammarjunkareplats? Det understår jag mig betvifla, svarade jag; men en liten handsekreterarebefattning tror jag skulle anstå honom bättre, om det också vore blott för att skrifva adresserna på ers majestäts correspondance ... Han skall få den, sade konungen, och på ert ansvar, madame, ty den enda plats jag har ledig är just för min hemliga correspondance. Är han lemma startfidelkommentar och discret? ... Som grafven, svarade jag. Det är bra, sade konungen.

842 – Men madame ...

843 – Inga men. Ni bör veta, min bästa Bertelsköld, att från en sådan plats är vägen alltid öppen till hvilken annan som helst. Ingenting hindrar er, att om några månader begära en officersfullmakt vid gardet, om den lemma startconvenerarkommentar er bättre. Jag tänkte genast derpå, men jag ansåg det vara bättre, att ni får tid till besinning.

844 – Hur skall jag tacka er för så mycken godhet?

845 – Genom att höra på hvad jag säger och ej se ut som ni vore med edra tankar i månen. Kort sagdt, ni var så godt som säker om platsen, när jag i natt på en bal hos enkedrottningen fick höra, att någon hade förtalat er hos hans majestät. Man hade sagt kungen, att ni blifvit bortvisad för något infamt lemma startetour|273|deriekommentar från ett universitet i Liffland eller Finland, jag mins ej hvar; med ett ord, att ni vore en högst indiscrèt och opålitlig person. Olyckligtvis var hans majestät ej mera på balen, och i dag middagstiden reser han ut till Ekolsund.original: Ekolssund. (källa för ändring: HT) Ni måste derföre på ögonblicket skynda till slottet och begära enskildt företräde; jag har arrangerat så, att ni får det. Ni förklarar der öppet orsaken till er förvisning, hvilken ej kan äga någon lemma startignobelkommentar anledning. Hans majestät är förberedd, han skall höra er med godhet, han skall gifva er denna förtroendepost, som fäster er dagligen vid hans person, och er lycka är gjord.

846 – Men jag kan ej fara till slottet i detta ögonblick. Ni glömmer min bror ...

847 – Ah, er bror! Och hvarmed har han gjort sig förtjent att ihågkommas?

[274] |1323|

27. Intriger och spindelnät.

848 – Vore ni i min belägenhet,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade Paul, – är jag öfvertygad om, att ert hjerta genast sade er hvad ni borde göra. Min far lider af vår olyckliga tvedrägt och befaller mig att söka förlikning. Min mor ... ja, hvarföre skulle jag dölja min aning för er? Den anonyma uppmaningen kommer kanske från min mor.

849 – Och ni tror att er mor skulle bedja er rädda sin dödsfiende!

850 – Just derpå igenkänner jag henne, madame. Ett bref från min mor har anländt till Falkby. Hon är antingen här, eller har hon här en förtrogen.

851 – Nej, min bäste grefve,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog markisinnan efter något betänkande – ni är alltför oerfaren uti intrigens kortkonster. Den person, som skrifvit uppmaningen, vet troligen ganska väl, att hans majestät i middag lemnar staden, att ni sedan ej får tillfälle att rättfärdiga er och att den afundsvärda post ni skulle bekläda blir under tiden bortgifven åt en annan. För att hinna fram och åter till Solna, der man nog skall draga försorg om att uppehålla er, behöfver ni minst två timmar. När ni kommer tillbaka, är konungen lemma startinvisiblekommentar och er lycka förspilld. Se der orsaken, hvarföre man skickat er denna försåtliga lemma startapostillekommentar.

852 – Tillåter ni, att jag begagnar er vagn och edra hästar?

853 – Med nöje. Men jag försäkrar, att jag blir|275| allvarsamt ond på er, om ni är nog envis att försmå ett godt råd. Far icke till Solna, far direkt till slottet, och sedan ni demaskerat det nedriga förtal man lagt som en krutmina under er lycka, kan ni ju resa hvart ni behagar.

854 Och markisinnan fattade hans hand med en så bedjande, så oemotståndlig blick, att den hade kunnat göra en kardinal till affälling.

855 – Nej, madame,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul. – Öka er godhet med att förlåta min ohörsamhet. Jag skall söka att godtgöra den med hela mitt lif.

856 – Bertelsköld, jag besvär er, för min skull, om ej för er egen, – far ej till Solna! Far till slottet!

857 – Har ni något annat att befalla?

858 – Hvad? Ni går?

859 – Dröjer jag längre, blir jag min pligt otrogen. Ni, som så väl vet uppskatta en qvinnas hjerta, lär er, madame, att äfven uppskatta en mans!

860 Paul störtade ut.

861 Markisinnan Egmont uppstod, blek af vrede, och ringde häftigt på kammarjungfrun. – Babette,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, – när grefven kommer tillbaka, blir han icke emottagen.

|1324|

862 – Men om han passerar lilla trappan? ... frågade flickan och snörpte på läppen.

863 – Nej, nej, nej, säger jag. Han tages ej mot under någon förevändning. Han är en otacksam ...

864 – Men om han ångrar sig? ... Om han skjuter ihjäl sig? Han är i stånd till allt ... och han ser bra ut, när han är vild,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Babette, som ingalunda var likgiltig för en vacker ung man och ett vackert guldmynt.

865 – Gå, jag vill vara allena!

866 Babette gick. – Blåser vinden från det hållet nu?tomtkonsekvensändrat/normaliserat puttrade hon vid sig sjelf. – Nå, litet gnabb ibland, det kan allt vara en variation. Men jag vill vara en bondpiga, om jag ej får contraordres inom en timma ... Nu redan? Jaså.

867 Ringklockan ljöd.

|276|

868 – Babette, tog grefven min vagn?

869 – Ja, ers nåd. Han var verkligen nog oförskämd.

870 – Det var jag, som erbjöd honom den. Han kommer säkert tillbaka, men du kan säga honom, att jag nyss ridit ut.

871 – Och om han kommer i qväll?

872 – Så är jag ej hemma.

873 – Men om han kommer i morgon?

874 – Du är odräglig. I morgon få vi se.

875 Babette gick, men hon hade ej hunnit tillsluta dörren, innan ringklockan ljöd för tredje gången.

876 – Jag är hemma i qväll. Men du kan säga honom, att jag är mycket ond.

877 – Skall jag visa honom tillbaka, om han kommer på förmiddagen?

878 – Är du icke en lemma startkardborrekommentar, du? Nåväl, han må komma. Men stora trappan, förstår du?

879 – Det skall ske, ers nåd.

880 Väntaoriginal: Vänta, (källa för ändring: HT) ... Jag tar ej emot någon annan i dag. Jag har migraine.

881 – Jag tycker, att ers nåd aldrig sett så blomstrande ut.

882 – Blir jag lydd?

883 – Ers nåds befallning skall följas till punkt och pricka.

884 – Gå din väg.

885 Babette försvann. – Nå, det visste jag straxt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat knotade den bortskämda tjenarinnan med en knyck på sin trubbiga näsa. – Det var så säkert, som solsken efter ett åskregn.

886 Emellertid måste vi för en stund lemna markisinnan Egmont allena med sina älskvärda nycker, för att inträda i en annan förnäm våning vid |1325|Drottninggatan, der grefve Bernhard Bertelsköld samma morgon satt upptagen af några bref, som tycktes för honom hafva ett särskildt intresse.

887 Affären numero ett,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf, i det han sorterade brefven. – Ju mera jag tänker|277| derpå, desto naturligare, ja, nödvändigare finner jag, att min far gifter sig med fröken Sjöblad. Det är det enda medlet att för alltid afklippa madames spekulationer. Hon anser sig oumbärlig, hon pretenderar att vi på våra knän skola bedja henne komma tillbaka. Naturligtvis väntar hon då, att hon skall blifva återkallad lemma startmed en eclatkommentar, som skall gifva henne fullständig revange. Men hon skall bedraga sig. Vi skola sörja för att rupturen blir irreparable, och det sker bäst genom en efterlysning i Posttidningen. Agreabelt är det väl icke att låta illustrera lemma startavisornakommentar med vårt namn, men hvad gör man ej för sin fars lycka! Man skall beundra min sonliga uppoffring. Svårt, kanske omöjligt blir det att förmå mon chér papaspråk: franska till ett så afgörande steg. Jag känner honom: der behöfs ej mer, än att Vera lipar eller Paul deklamerar, så lemma startsticker han tågkommentar. Det är derför bäst, att jag tager det afgörande steget. Han skall lamentera, det är tydligt, men han skall finna sig i det som ej mera kan ändras. Således en annons af följande lydelse:

888 »Alldenstund min hustru Ester, född Larsson», – det bör heta: min hustru, – »på okändt sätt förlupit min bostad och icke heller utredas kan, hvar hon för närvarande håller till», – håller till, det är bra! – »alltså varder hon, Ester Larsson, härmedelst lagligen uppmanad, att inom natt och år infinna sig till sammanlefnad med mig, i lemma startvidrigtkommentar fall», – det vidriga vore, om hon infinner sig på lemma startreqvisitionkommentar, – »i vidrigt fall träder jag i annat äktenskap. Falkby 6 April 1772. Carl Victor Bertel...», – pennan ger icke bläck! – »Bertelsköld; grefve, generalmajor och riddare af Kongl. Svärdsorden samt Kongl. Danska Dannebrogen och Kejs. Ryska S:t Anne ordens första klass».

889 – Så der, nu är saken i ordning. lemma startAvis au lecteurkommentar.språk: franska Som hvarje god komedi, innehåller slutet af ena akten uppränningen till den andra. José!

890 – Sennor!

|278|

891 – Detta papper bär du i dag till Posttidningens tryckeri, med tillsägelse att det införes i morgondagens nummer.

892 – Det skall ske, sennor.

893 Affären numero två,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog grefve Bernhard. – För den händelse, att min herr bror skulle lyckas innästla sig hos hans majestät, oaktadt allt hvad jag redan låtit lemma starttranspirerakommentar om hans nobla person, blir det nödigt, att genom grefve Scheffer låta hans majestät i tid få del af morgondagens annons. Vår nådige konung har, med allt sitt koketteri för de ofrälse stånden, en mycket |1326|fin näsa för aristokratiskt fullblod och en ännu större lemma starthorreurkommentar för publik skandal. lemma startMerci, mon genie!språk: franskakommentar Denna annons liknar hästen på ett schackbräde: han slår snedt, men han slår åt alla håll och hoppar, om det behöfs, öfver kungen sjelf ... José!

894 – Sennor!

895 – Denna biljett bär du till riksrådetoriginal: riksrådet, (källa för ändring: HT) grefve Scheffer.

896 – Skall ske, sennor.

897 Affären numero tre. Turen är hos er, min nådiga markisinna! Jag har här ett utkast, som jag hoppas skall bereda er en angenäm surpris. Låt höra: »Huru länge skola redlige Svenskar låta utländske lemma startTartufferkommentar», – nej, det duger icke, språket måste rätta sig efter publiken, således plumpt som en slagtarhund. – »Huru länge skola redlige Svenskar låta utländske fähundar, lemma startulfspeglarkommentar och liderligt slödder, som göder sig af ärligt folks svett och blod, lemma starthuttlakommentar med landets välfärd? Man känner ganska väl ett illa beryktadt hus vid D..gatan, der alla qvällar nedrigheten utbreder sin påfågelsstjert i den kungliga nådens solsken och lasten frossar af den gråtande dygdens blodiga tårar.»konsekvensändrat/normaliserat – Bra; det der skall komma mobben att snyfta. – »Man känner också en viss förnäm Spader Dame, som kallar sig Mark...a E..t och som berättar för hvem som vill höra det, att alla Svenskar äro dummare än slagtoxar, hvarpå hon anför som ovedersägligt bevis,|279| att hon nu mer än ett halft år så till sägandes sparkat dem hvar dag som fän utför trapporna. Man vet också, att besagde Spader Dame, som har ett godt öga till Ruter Kung, varit, förr än hon kom hit, prinsessa på ett lemma startspinnhuskommentar och låtit öfvertala sig att behedra» – behedra, det är korfmakarstil – »Sverige med sin person, på det vilkor, att hon skall uppbära här en pension af trettitusen» – det är för litet – »femtitusen riksdaler, för att lära oss, dumma lemma startåkarekamparkommentar, göra lemma startkabriolerkommentar efter nyaste modet. Hon har för närvarandeoriginal: nävarande tjugufyra» – låt vara tjugunie – »förklarade kurtisörer, som för hennes räkning manövrera på riddarhuset, för att alldeles göra kål på de ofrälse stånden, hvarefter besagda Spader Dame skall upphöjas till Trumf Ess och styra riket med lemma startSvälter Räfkommentar. Huru länge skola redelige Svenskar» o. s. v. – Vi skola tillägga en fin uppmaning i slutet, att folket sjelf bör förskaffa sig hämd för dygden och rättvisan, som trampas så nedrigt under fötterna. José!

898 – Sennor!

899 – Detta papper bär du till redaktören för tidningen lemma startRiksfiskalenkommentar och helsar från mig, att han inför det som vanligt, strängt anonymt och med det första. Säg honom, att accordet fördubblas för denna gång.

900 – Skall ske, Sennor.

[280] |1327|

28. Affären numero fem.

901 Affären numero fyra,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor grefve Bernhard. – Rådet är formligen afsatt, tack vare den lilla lemma startdufningkommentar jag i rätta ögonblicket förstod att gifva det ofrälse högmodet. Det sig så kallande fäderneslandet är räddadt, och den sig så kallandeoriginal: kallade (källa för ändring: 1873, 1884) friheten kan vara belåten. I detta grumliga vatten skall mer än en fiskare utkasta sin not. Den klokaste och djerfvaste kommer att fånga de största fiskarne. Jag vet en, som är klok, men icke djerf, och det är vår nådige suverän med sina theatraliska gester. Jag vet många, som äro djerfva, men icke kloka, och deribland vår ridderlige chef för Svenska Botten.original: botten. (källa för ändring: HT, 1873) – Ah, jag hade så när glömt, vi ha något otaldt vid Solna, och klockan är redan 9. Det är således affären numero fem; klockan 11 bör allt vara slut, och då finns antingen en narr mindre i verlden, eller ock två narrar mera, som gå att spisa middag, sedan de tagit motion. Hela narrspelet är blott en parenthes uti numero fyra.original: fyra). (källa för ändring: 1884) Hvad den affären angår, vet jag en, som är klok och djerf på en gång; således bör segern ej vara tvifvelaktig. Rådstaburetten, – lemma startça n’est plus mon gradespråk: franskakommentar. Men för att icke lemna något medel obegagnadt, återstår ännu affären numero sex.

902 Grefve Bernhard framletade några äldre, redan gulnade anteckningar och jemförde dem med ett nyss anländt bref. Ett nästan hemskt uttryck vexlade tidtals om med det vanliga spefulla löje, som numera nästan beständigt bosatt sig på hans läppar.

|281|

903 – Jag vet i sanning ej, fortfor han – om min fars onkel, grefve Torsten Bertelsköld, var en så raffinerad statsman, som han sjelf tyckes låta påskina i dessa hans hemliga memoirer; men hvad jag med säkerhet tycker mig finna, är att han var en lemma startdupekommentar för sin vidskepelse och sin lifliga fantasie. Med hvilken löjlig lemma startsuperstitionkommentar talar han icke om denna ring, som han ansåg vara en osviklig talisman för all jordisk makt, ära och lycka! Och har han icke gifvit sig mödan att hopdikta om alla dess underverk en legend, som kunnat hedra en kapucinermunks uppfinningsgåfva! Anteckningarna sluta med en dunkel antydning om förhoppningar, så förmätna, att mina små ministerplaner i jemförelse med dem äro en skolpojkes korthus. Men se här i brädden en anteckning af annan hand: »förlorad genom en mened till enkan Flinta»konsekvensändrat/normaliserat ... Flinta? Förmodligen samma flinta, som kom min stjufmor att gnistra; det var väl, att jag kom ihågoriginal: ihog (källa för ändring: HT, 1873, 1884) den gamla hexan ...

904 – Jag kan ej neka likväl,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog grefven, efter någon besinning, – att min käre grandonkels legend har väckt hos mig en viss nyfikenhet. Det vore, lemma startpar curiositéspråk: franskakommentar, rätt lemma startamusantkommentar, att äga ett sådant litet stycke monopol på den |1328|handelsvara, som är kurantast på marknaden. Hvilket löjligt infall af mig, att låta efterforska den gamla kopparbitens senare öden! Vår vän Ljung tyckes ha varit sednaste kände innehafvaren. Se här hvad han skrifver till mig: ringen har blifvit honom frånstulen för tjugu år sedan. Han har,original: Han, har (källa för ändring: 1873, 1884) på min begäran, förgäfves låtit efterlysa den i kyrkorna såsom en familjeklenod och råder mig att icke fästa någon vigt vid denna gamla vidskepelse, hvilken endast gjort menniskor galna. Rådet är utan tvifvel ganska förståndigt, men ... finns här ingen lyckans förklarade gunstling, af hvilken jag kunde återfordra mitt rättmätiga arf? ... En qvart på tio! Det är tid att expediera vår affär numero fem.

|282|

905 Grefve Bernhard framtog ett par rikt med guld inlagda pistoler, prydda med det kungliga spanska vapnet, undersökte dem noga, ombytte flintor i låsen, instack dem i fickan på sin långa, pelsbrämade öfverrock, steg i sin väntande vagn och befallte kusken köra till Solna.

906 Nordvest från Stockholm, uti den landtligt stilla nejd, der nu lemma startChoræuskommentar hvilar nära den gamla kyrkans mur och dit sällan ett genljud tränger af stadens larm, hade vårsolen redan bortsmält snön, och de första lärkorna qvittrade högt i den blå rymden. Vester om kyrkan låg en liten talldunge och vid den en bondgård, der stundom en och annan hederlig Stockholmare sommartid brukade med barn och blomma söka sig en filbunke eller en korg med läskande smultron, men nu var nejden så enslig i menförestiden, att knappt ett mera passande ställe kunde väljas för det slags affärer »numero fem», som hörde till adelns hvardagsnöjen, men vid hvilka den högadlige grefve Bertelsköld likväl tycktes fästa så ringa vigt.

907 Båda motståndarne voro precisa och ankommo nästan på slaget tio, baron Sprengtporten åtföljd af sin sekundant, kapten Wagenfelt. Hvarken lärkornas qvitter, eller det glada solskenet, eller vårkänslan uti hela naturen tycktes på herrarne göra det minsta intryck. De helsade hvarandra höfligt, men kallt, och platsen bestämdes vid foten af talldungen, hundra steg ifrån bondgården, hvars innevånare, icke ovana vid sådana gäster, knappt tycktes bevärdiga dem med en flyktig uppmärksamhet.

908 Emellertid fattades ännu en fjerde person. Bertelskölds sekundant, auditören Hägerflycht, som lofvat rida ut på bestämd tid, lät vänta på sig.

909 Herrarne blefvo otålige. – Er sekundant, herr grefve, tycks ha förglömt sig vid frukosten,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade Sprengtporten.

910 – Han justerar troligen protokollet öfver rådets afsättning,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld med en retsam anspelning på anledningen till deras tvist. – Det hin|283|drar oss icke att uppgöra affären, ifall kapten Wagenfelt har den godheten betjena oss båda.

|1329|

911 – Nej, herr grefve, det är en artighet af er, som jag ej kan mottaga, genmälde motståndaren. – Tillåter ni mig att bjuda ett glas madera, medan vi vänta? – Och han framtog ur fickan en fältflaska, hvars påskrufvade tennpropp tjenstgjorde som bägare.

912 – Med största nöje,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld, ty vårvinden blåste kall från staden och man hörde uret i Jakobs kyrktorn slå half elfva.

913 – Det säges, att herr grefven äger de bästa pistoler i Sverige,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Sprengtporten. – Skola vi förkorta tiden med en liten profskjutning?

914 – Om det roar baron. Jag hade den lyckan att på en jagt i Aranjuez nedlägga ett vildsvin, som angripit infanten af Spanien, och hans höghet behagade förära mig pistolerna till ett minne af min obetydliga tjenst. De träffa verkligen ej illa. Se der! ...

915 En sparf flög upp från den nära gärdesgården. Skottet small, och den vingade invånaren i Solna skog föll med krossadt hufvud till marken.

916 – Bravo! Väl träffadt, min bäste grefve;tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Sprengtporten. – Infanten af Spanien skulle ej göra det bättre. Jag vet verkligen ej, om jag vågar försöka en täflan, men kanske får jag bedja kapten Wagenfelt vara god och hålla denna lemma startlouisdorkommentar mellan tummen och långfingret. Ja, var lugn, jag ansvarar för fingrarna!

917 Kaptenen tvekade ett ögonblick, men seende Bertelskölds spefulla min, fattade han guldmyntet med motsträfvig hand och ställde sig på åtta stegs afstånd.

918 – Nej, femton, om jag får be,tomtkonsekvensändrat/normaliserat nickade baronen leende. – Det är ju i dag den öfverenskomna distansen.

919 Och nästan utan att sigta, höjde han pistolen. I samma ögonblick flög den lätta blå röken ut från dess mynning, och guldmyntet låg plattadt af kulan några steg derifrån. En skickligare skytt än Sprengtporten fanns knappt den tiden.

|284|

920 – Jag återgifver herr baron sin kompliment,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld kallt. – Detta skott borde belönas med en fältmarskalkstaf. Emellertid torde herr baron tillåta, att min sekundants oförklarliga dröjsmål ej längre uppehåller oss. Min tid är upptagen.

921 – Min också. Men jag kan ej döda er utan laga vittnen, herr grefve!

922 – Jag deremot finner mig alldeles icke generad att döda er, herr baron!

923 – Der kommer ändtligen Hägerflycht!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade kapten Wagenfelt, pekande på en vagn, som med trötta hästar långsamt närmade sig på den dåliga vägen.

924 – Det är icke han,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld, – det är en främmande person.

|1330|

925 Den främmande kom närmare, och ur vagnen sprang med brådskande hast en svartklädd yngling. Det var Paul Bertelsköld.

926 – Ah, det kommer oss förträffligt till pass. Det är er bror, herr grefve, som erbjuder sig att blifva er sekundant.

927 – Med hvems tillåtelse är ni här, min herre?tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade grefve Bernhard, blek af vrede. – Aflägsna er på ögonblicket härifrån!

928 Paul låtsade icke höra dessa ord, eller brydde han sig ej om att svara. Han vände sig med en höflig helsning till baron Sprengtporten och sade:

929 – Tillåt, herr baron, att jag blir den förste, som vexlar en kula med er!

930 – Hvad behagas?

931 – Jag anhåller om den äran att få byta kulor med er.

932 – Är ni galen, herre? Hvad f–n ha vi obytt med hvarandra?

933 – Ingenting. Men jag förnyar min anhållan.

934 – Hör på, min unge vän, klockan är strax elfva, vi ha ej tid att prata bort hela dagen med barnjoller. Var god och mät ut platsen med kapten Wagenfelt, och ställ er sedan på er plats som sekundant!

|285|

935 – Herr baron,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog Paul, – jag är ej något barn, som ni kan skrämma med lemma startbusenkommentar och jag förklarar, att ifall ni ämnar slåss med grefve Bernhard Bertelsköld, måste ni först slåss med mig. Vägrar ni det, så förklarar jag er i dessa herrars närvaro för en skurk och en usling.

936 – Hut, herre! Nej, hör på den morsgrisen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade Sprengtporten, hälften förargad, hälften leende. – Han talar ju som en gammal karl. Har ni då en så utomordentlig lust att låta skjuta ihjäl er, min unge herre?

937 – Det qvittar mig lika. Jag vill slåss med er.

938 – Hvad säger ni, herr grefve, om denna lemma startpropositionkommentar? Ni har obestridligt en äldre rättighet till min kula. Det tillhör således er att samtycka eller vägra.

939 – Jag svarar, att denne pojke är förryckt och att den, som obedd blandar sig i en hederssak, förtjenar att jagas härifrån af våra lakejer. Emellertid, och då min sekundant ännu dröjer, lemnar jag herr baron fullkomlig frihet att expediera honom som ni finner för godt.

940 – Jag tackar er,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade Paul med en lätt bugning. – Kanske får jag bedja grefve Bertelsköld vara min sekundant. Jag skall sedan bevisa honom samma tjenst, om det står i min makt.

941 – Hör nu, mina herrar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade baronen med synbar förvåning, – har jag hört galet, eller äro herrarne icke bröder?

[286] |1331|

29. Slutet på affären numero fem.

942 – Har jag hört galet? Äro icke herrarne bröder? – Denna fråga grep Paul Bertelsköld; han tog fyra steg framåt, närmade sig grefve Bernhard och bjöd honom handen, utan att med ett ord förråda de känslor, som kämpade i hans inre.

943 – Er bror bjuder er handen, herr grefve!tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade Sprengtporten.

944 – Ja, hvad vill ni man skall göra med de dumma pojkarne på riddarhuset?tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade grefve Bernhard till Wagenfelt, utan att låta märka den försoning och sjelfförsakelse Paul erbjöd honom. – Skicka dem hem till far och rekommendera dem till en risbastu!

945 Paul drog sin hand tillbaka och sade till Sprengtporten:

946 – Herr öfversten har första skottet.

947 – Nå, om ni ändtligen är ledsen vid lifvet, så à la bonheurspråk: franska. Men jag mottager ej någon fördel och proponerar, att vi skjuta på samma gång. Ni kan lita på mina pistoler: den ena klickar aldrig, när den andra ger eld; de två äro bröder!

948 Sekundanterne utmätte platsen; denna väntjenst kunde grefve Bernhardoriginal: Bernhurd (källa för ändring: HT) ej vägra sin bror. Man delade vind och sol lika; man öfverenskom, att de två stridande skulle från tjugu stegs afstånd avancera emot hvarandra och vid femton stegs afstånd båda skjuta på samma gång.

|287|

949 Det skedde, signalen gafs, och de aldrig svikande vapnen brunno så på samma gång af, att knallen liknade den af ett enda skott.

950 Paul hade stått nära en tall. När röken skingrades, såg man honom vacklande gripa efter trädets stam.

951 – Ett köttsår! En extra kottlett uti venstra skulderbladet. Har ingenting att betyda, är bra om två veckor!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade baron Sprengtporten med glädtig min, i det han skyndade fram, ty han var van att på pricken beräkna hvar kulan skulle slå in.

952 – Det är ingenting!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Paul. I detsamma hvitnade hans kinder, och han sjönk till marken, under det att hans maktlösa hand gled ned långs trädstammen.

953 Två af herrarne skyndade till: den tredje stod orörlig. Det befanns, att kulan träffat nästan på den prick, som var henne föreskrifven, endast en half tum för lågt, och denna halfva tum gjorde »kottletten» i skulderbladet ganska betänklig.

954 – Det var f–n,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Sprengtporten. – Jag hade ändå ett stycke sol i ögonen. Vill ni vara god, herr kapten, och skaffa den unga karlen vård i |1332|bondgården, tilldess jag hinner anskaffa en läkare? Jag sjelf behöfver för närvarande en skräddare både för rocken och hullet; men se här ett bindtyg, som jag alltid för med mig! – Och han visade sin blödande högra arm, på hvilken Pauls kula uppsprättat ärmen så skickligt, att ingen sax kunnat göra det bättre, från armbågen ända till skuldran.

955 – Hvilken olycka! Ni är sårad, ni blöder, min bästa baron!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade nu grefve Bernhard, och det var det första tecken till deltagande, som förnams från hans läppar.

956 – Ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat lydde svaret, konsekvensändrat/normaliserat för denna gång måste ni ursäkta mig, herr grefve, att jag ej kan servera er med en kula för pannan, hvartill jag tycker mig känna alltmera lust, ju närmare jag haft den äran att profitera af er bekantskap. Som ni ser, är jag urstånd|288|satt att föra mitt vapen. Det är således er bror, som ni har att tacka för ert lif, kanhända med uppoffring af hans eget. Herrarne voro likväl bröder, ser jag!

957 – Jag ber er ihågkomma, att vår liqvid är uppskjuten, men icke afgjord!tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog grefve Bernhard, mörk i hågen.

958 – Jag hoppas det, om det annars finns någon gudomlig rättvisa,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Sprengtporten. – Den der unga karlen, er bror, som jag såg första gången i förrgår och med hvilken jag lemma startaldrig haft ett hastigt ord obyttkommentar, hvarför tror ni att han uppsökt oss här och surrat mig som en geting mot ögonen? Det der är just icke vanligt, herr grefve, ty ryktet om mina förra lemma startrencontreskommentar har en förundransvärd effekt att hålla flygfän på afstånd. Men jag vill byta min värja mot en oskalad rödbeta och mitt adliga namn mot en tattares prestbevis, om icke den unga narren kom enkom för er skull och fordrade lemma startpréferencenkommentar. Och likväl, – när han bjöd er handen, hade ni ej tillfälle att skänka honom någon uppmärksamhet. Fy, herr grefve, det är ignobelt af er! Säg mig det värsta en bror kan fela emot den andra, – säg att han stulit min älskarinna, att han plundrat mitt arf, att han smädat min heder, om möjligt, att han dödat vår gemensamme far eller vår gemensamma mor – ty så infamt kan ej naturen förneka sig, att ni två kunna hafva både far och mor gemensamma – och likväl, om han komme till mig i en sådan stund, när ingen vet hvem som lefver en timma härefter, – och om han komme för att köpa mitt lif med att erbjuda sitt – och räckte mig handen i ett sådant ögonblick, – nej, herr grefve, om jag i den stunden toge på mitt samvete att visa hans hand tillbaka, då skulle jag aldrig kunna se en ärlig karl uti ögonen mer, och jag skulle anse mig stå utstruken som en skamfläck ur menniskoslägtet, hvars heligaste bud jag trampat som en kannibal under fötterna! ... Der har ni mitt afskedsord, ni, er så kallande grefve, som ej har i edra ådror så mycket ädelt blod, som |1333|min sämste lemma starttrosspojkekommentar, och som icke|289| af er spanska beskickning lärt er mer, än högmodet, kamarillaintrigen, dolken, vendettan och kanhända, som kronan på dessa ovärderliga egenskaper, konsten att drapera er mantel, så att ni ser ut som en röfvaranförare ... Se om den unge karlen, Wagenfelt! Jag skyndar att genast återskicka min vagn och en läkare.

959 Med dessa ord vände baron Sprengtporten föraktligt sin motståndare ryggen och återreste till staden, gnolande på en favoritmelodi ur lemma startoperan Zenaidekommentar, medan Bernhard Bertelsköld, till utseendet fullkomligt likgiltig, följde honom i sin vagn några steg derefter. Paul blef emellertid införd i bondstugan, der kapten Wagenfelt undersökte blessyren och fann att kulan måste hafva passerat igenom en flik af högra lungan, eller åtminstone mycket nära dertill. Blödningen var stark och nästan omöjlig att hämma.

960 I stugan voro endast ett åldrigt par med deras barnbarn och en medelålders qvinna, som vid de främmandes inträde satt och läste för bondfolket.

961 – Det dera skulle mora från Östanlid reprera, så’et sitter hop, för annars bloar han ihjäl sig till middag,tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade gubben, skakande på hufvudet.

962 Vid dessa ord lyftade den läsande qvinnan långsamt sina ögon från boken, hoplade permarna mycket ordentligt och närmade sig den sårade, ännu sanslöse ynglingen.

963 – Vill I låta mig lag’ om’et?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade qvinnan, och utan att vänta på svar, sköt hon de andra åt sidan.

964 – Mora repererar lemma startkritterkommentar och annat folk,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll gubben med hela värdigheten af ett lemma startkollegium medicumkommentar, som utfärdar intyg för en kammarjägare eller en tvålfabrikant. – Herren kan så gerna si om sig der himma i staden en timma; nog svarar mora för lifshanken.

[290]

30. Än en försvunnen.

965 För markisinnan Egmont skredo timmarna framåt med snäckans långsamhet. Gång efter gång ringde hon på Babette, för att fråga, om något besök blifvit anmäldt vid stora trappan, om vagnen blifvit återskickad, om något bud väntade nere i förstugan och tusen andra saker, hvarmed otålighet och ledsnad bruka plåga sig sjelfva och andra. Man måste göra Babette den rättvisan, att hon förstod med en viss skicklighet variera de enformiga svaren. Ena gången hette det: – Nej, madame!tomtkonsekvensändrat/normaliserat andra gången: Åh, bevars!tomtkonsekvensändrat/normaliserat tredje gången: Hvem skulle det varit?tomtkonsekvensändrat/normaliserat och en knyck på nacken kompletterade meningen.

966 – Babette!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade markisinnan slutligen; – jag tyckte mig höra en vagn.

|1334|

967 Babette gick och återkom med det svar, att unga grefven skickat vagnen tillbaka från Solna.

968 – Gå, fråga kusken hvilka personer han träffat vid Solna.

969 – Det har jag tagit mig friheten fråga på egna vägnar,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Babette lemma startillparigtkommentar – och Andersson har trott sig igenkänna öfverste Sprengtporten, men de andra två herrarne kände han icke. De lära ha roat sig att skjuta till måls.

970 – Befall Andersson åter spänna för, jag vill genast åka ut;tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade markisinnan bleknande. Hon förstod nu allt, och hon darrade för baron Sprengtportens kända konst att döda.

|291|

971 – Hästarne äro trötta, madame!

972 – Så låt sadla araben!

973 Befallningen åtlyddes, men den halftimma, som förgick, innan markisinnan Egmont satt till häst och sprängde, åtföljd af sin ridknekt, långs Drottninggatan, uppför Kungsbacken och vidare förbi Rörstrand utåt Carlberg och Solna, denna halftimma syntes henne längre, än den månad hon tillbragt på hitresan från Paris.

974 I närheten af Carlberg mötte hon en ryttare; det var kapten Wagenfelt, som återvände till staden att frukostera. Hans förlägna min undföll ej den unga ryttarinnans skarpsynthet, och i stället att med en lätt helsning passera förbi, svängde hon hastigt tvärs öfver vägen och spärrade för kaptenen hvarje utväg att undkomma henne.

975 – Förlåt,tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade hon, – är allt redan förbi, när herr kapten kommer ensam tillbaka?

976 – Grefve Bertelsköld och baron Sprengtporten återvände till staden för vid pass en timma sedan.

977 – Oskadade ...? Svara mig utan tvekan, jag känner allt, och äfven om jag ej gjorde det, skulle kapten ej lyckas att föra mig bakom ljuset.

978 – I sådant fall,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Wagenfelt med en artig bugning, – kan jag lugna ers nåd med den försäkran, att allt var en bagatell. Baron Sprengtporten fick endast högra armen lätt upprispad; det är en skråma, som är läkt i öfvermorgon.

979 – Och grefve Bertelsköld?

980 – Ej ett hår är krökt på hans hufvud, lemma startsåframtkommentar han ej skulle ha åkt omkull på hemresan, ty i detta väglag är allting möjligt.

981 Markisinnan fixerade offret för hennes nyfikenhet. – Baron Sprengtporten har ej varit lycklig i dag. Han har sårats, och hans motståndare är oskadad. Tillstå, herr kapten, att detta är – hur skall jag uttrycka mig? – mindre sannolikt.

|1335|

982 – Ers nåd blir i tillfälle att få de tillförlitligaste upplysningar af grefve Bertelsköld sjelf, ty om|292| jag ej misstager mig, är det hans vagn och han sjelf, som synas der borta återvända från staden,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade kaptenen och gjorde ett skickligt försök att komma på flykten, men misslyckades.

983 – För en timma sedan, säger ni, for grefve Bertelsköld från Solna till staden, och nu återvänder han från staden till Solna. Förklara mig en så ovanlig sympathi för landtlifvet, herr kapten!

984 – Han torde hafva något skäl, som han känner bättre än jag.

985 – Hvar är hans bror, unge Paul Bertelsköld?

986 – Ers nåd har en utmärkt vacker häst. Hvad har den kostat i inköp?

987 – Jag frågar kaptenen än en gång: hvar är Paul Bertelsköld?

988 – Och jag svarar underdånigast än en gång, att jag aldrig sett en så smärtbyggd Algierare.

989 Markisinnan framdrog ur sadelhölstret en den prydligaste lilla terzerol, inlagd med perlemor, spände hanen och vände mynningen mot arabens klippande öra.

990 – Min häst tyckes ha vunnit herr kaptens bifall,tomtkonsekvensändrat/normaliserat yttrade hon, lekande med vapnet. – Nåväl, jag har ett förslag. Antingen säger ni mig genast och utan omsvep hvar den unge mannen befinner sig, som herrarne dödat, eller ock skall min Saladin i nästa ögonblick ligga död för edra fötter, och det beror då på er att lemna mig till fots på landsvägen ...

991 Wagenfelt tvekade. Han visste ganska väl, att den beslutsamma lilla fransyskan kunde hålla ord, när hon en gång fått något i sitt hufvud.

992 – Om ers nåd rider framåt Solna kyrka, synes vester om kyrkan en liten talldunge och nära invid den en rödmålad bondstuga. Der är Paul Bertelsköld. Men jag besvär ers nåd ...

993 – Är han död?

994 – Icke ännu.

995 – Godt. Jag tackar er för min Saladins lif och önskar er en angenäm ridt, herr kapten.

|293|

996 Med dessa ord lemnade markisinnan Egmont passagen fri och lät sin arab sträcka ut med en snabbhet, som hade han under sina hofvar kännt öknens brännande sand. Innan kort var hon försvunnen i riktningen mot Solna.

997 – Det var f–n!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade kaptenen med det nationela svenska uttrycket för den högsta grad af förundran. – Hvilken qvinna! Hur stolt, hur intagande i sjelfva sina nycker! Jag vore, på min ära, frestad att byta med den unga narrn derborta och taga hans kula i kroppen. Hon är kär i honom, det slår jag |1336|mig i backen på; – hon är rent galen af kärlek. Och ändå, – hvilken qvinna! hvilken förtjuserska! I hela Sverige finns ej hennes like!

998 Få minuter derefter var markisinnan vid bondgården, sedan hon lemnat sin flämtande ridknekt långt efter sig. Hon inträdde i stugan. Det gamla paret var allena och syntes öfverraskadt af detta nya besök.

999 – Hvar är den sårade unge mannen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade markisinnan, blek som en vissnad ros, oaktadt ridten bordt öfverstänka hennes kinder med pionens högröda purpur.

1000 Gubben skakade på hufvudet och låtsade icke förstå hennes brutna svenska.

1001 – Se här!tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor markisinnan och kastade åt honom en börs, som klang mot det gamla furubordet. – För mig genast till honom; jag är – hans syster.

1002 – Unga herrn är, tro meg,original: meg (källa för ändring: HT) sin kos, det var fälle hans slägtingar, som drog åf m’en,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade gubben tvekande och sannolikt bevekt af börsens klingande vältalighet.

1003 – Hvad vill det säga? Hvilka slägtingar?

1004 – Si, det blef’ vi ej klokere på. Strax som kaptena for sta te at äta i sta’n, för si höga herrar ä lemma startsultnakommentar som ulfvar på morgonqvista, kom här ett lemma startkraklamente te vagnkommentar och for åf m’en, sa’ dom, te doktoren.

1005 – Hvartåt?

1006 – På landsvägen.

|294|

1007 – Hvartåt på landsvägen?

1008 – Si, det blef ingen klokere på.

1009 En hastig misstanke for genom markisinnans hufvud! Skulle grefve Bernhard ...? Men här kom han ju sjelf; han trädde just in genom dörren. Han hade på återresan till staden hunnit betänka huru det måste skada hans anseende, om det blefve bekant att han lemnat sin bror i denna belägenhet, och derföre skyndade han att förekomma Sprengtporten och hämtade nu sjelf, med en broderlig ömhet, som verlden måste beundra, en läkare ut till Solna.

1010 – Er vänskap kommer för sent; Paul är försvunnen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade markisinnan.

1011 – Försvunnen? Det är omöjligt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat genmälde grefve Bernhard, dubbelt öfverraskad, och icke angenämt.

1012 – Ni öfverträffar er sjelf. Det är ni, som låtit bortföra honom, för att vara säker om hans död!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade markisinnan skarpt.

[295] |1337|

31. Avisorna och deras publik.

1013 I mössornas borgareklubb sutto några välaktade riksdagsmän vid deras lerpipor och ölmuggar, inbegripne i vigtiga öfverläggningar. De hade nyss fördelat de lediga riksrådsplatserna och lemma startuppgjort Polens affärerkommentar, när kypargossen inträdde med dagens avisor och uppbar för dem sin vanliga lemma startsportelkommentar af två styfver kunden. »Avisorna» voro då ännu i sin första hoppfulla barndomsknoppning, men arten satt redan i dem, likasom nyfikenheten i deras läsare. Herrarne sutto en stund högtidligt tysta, hvar och en med näsan öfver sitt blad.

1014 – Bror Larsson!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade slutligen en af rådmännen.

1015 – Hvad behagas?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade riksdagsmannen.

1016 – Här är något, som angår bror i första rummet och ståndet uti det andra ... »Alldenstund min hustru Ester, född Larsson, på okändt sätt förlupit min bostad och icke heller utredas kan, hvar hon för närvarande håller till» ...

1017 – Gif hit!original: hit; (källa för ändring: HT, 1884)tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Thomas Larsson, hvilken, som nästan alla österbottningar, var slägtkär och mån om slägtens heder. Man såg huru hans solbrynta, barska panna fårades och huru hans läppar sammanbetos, när han läste den smädliga kungörelsen, der hvarje bokstaf var beräknad att mörda ett qvinnohjerta.

1018 – Är hon icke brors köttsliga faster?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade rådmannen.

1019 Larsson nickade.

|296|

1020 – Nå, det är klart att det skulle så gå, när hon gaf sig i höknästet. Vi lefva sannerligen i verldens sista tid. Har bror hört hvad de säga om Bertelsköldarne?

1021 – Nej.

1022 – De säga, att i den slägten ha aldrig funnits två bröder, som ej ha varit hvarandras argaste fiender, och det är ej längre sen, än i går, när två af dem skjöto ihjäl hvarandra och gräfde ned hvarandra vid Carlberg.

1023 – Jaså.

1024 – Rådman Falberg är dalkarl – smålog borgmästar Hæggström, som fann historien så god, att han bjöd åt sagesmannen en lemma startpriskommentar spanskt snus.

1025 – Tackar som bjuder,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor rådmannen, – det skall ha skett för det att de kommit i gräl om en markgrefvinna ...

1026 – Apropos, mina herrar, se här en alldeles förträfflig bit i tidningen Riksfiskalen,tomtkonsekvensändrat/normaliserat inföll en lemma startsmalbentkommentar apothekare från Norrtelje, känd som riksdagspoet. – Det kallar jag att skrifva kärnfullt och ärligt, utan alla falska krumbugter. Nej, hör en sådan inpiskad kanalje till karl att skrifva gentilt och |1338|uppbyggligt. »Huru länge skola redelige svenskar låta utländske fähundar, ulfspeglar och liderligt slödder, som göder sig af ärligt folks svett och blod, huttla med landets välfärd!» ... Se, det kniper, god’ herrar. Det der är något hvassare, än Cicero, hvad befalls?

1027 – Läs vidare!tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor en lemma startkryddkramhandlare, som gjorde i ofrälse varorkommentar.

1028 – »Man känner en viss Spader Dame, som har ett godt öga till Ruter Kung» ... Var så god och lägg märke till Dame och Kung! Det är gudomligt! Mina herrar, jag är en så loyal undersåte, som någon, men jag påstår, att Riksfiskalen är den bästa tidning i Sverige och att dess redaktör, magister Bollfras, är en sann patriot, som gjortoriginal: gjor (källa för ändring: HT) sig väl förtjent af fäderneslandet.

1029 – Naturligtvis,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog borgmästaren med en ny pris. – Han klöser för närvarande ögonen ur|297| adeln, men var det ej samme Bollfras, som i höstas klöste all ära och redlighet ur de ofrälse stånden?

1030 – Ja, ja,tomtkonsekvensändrat/normaliserat skreko de andra i deras tur.

1031 – Var så god och lägg märke till »D...gatan»! Det kan ingen gissa. Och se här »Mark...a E...t» – det kan heller ingen uttolka. Medgif, att det är en slipad karl! ... Och femtitusen riksdaler uppbär hon i lön, för det hon förderfvar riket!

1032 – Kan det vara möjligt?

1033 – Möjligt? Det är så säkert, som att ett folk af englar till slut kunde mista tålamodet. Jag hörde i qväll någonting hviskas på Kornhamns torg, och det stod icke rätt till der nere bland lemma startbecktröjornakommentar vid Skeppsbron. Jag ville ej vara i Spader Dames ställe klockan 10 i afton ...

1034 – Åh, skulle de verkligen ...

1035 Och den ena efter den andra af de yngre bland sällskapet smög sig i tysthet på dörren.

1036 – Nå, ämnar rådman göra någonting med den infama kungörelsen?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade borgmästar Hæggström.

1037 – Jag vet icke,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Larsson. – Det var aldrig slägtens vilja, att min faster skulle gifva sig och sin förmögenhet åt den högfärdige grefven. Som hon kardat, så har hon spunnit. De vilja nu bli henne qvitt. Gerna för mig. Jag har gudskelof ett stycke bröd för min faster också. Icke skall hon behöfva svälta, så länge jag lefver.

1038 – Men adelspacket borde ej få sin onda vilja fram. Hvad menar rådman om en process? Det skulle knäcka de sturska grefvarne.

1039 – Det går ej,tomtkonsekvensändrat/normaliserat menade Larsson.

1040 – Det har sina sidor,tomtkonsekvensändrat/normaliserat återtog juristen, – men vinns der ej annat, så får man lemma startchikanerkommentar i gång. Den der historien i går med grefvarne kommer just enkom.

|1339|

1041 – Hm, jag skall skrifva till far i Wasa.

1042 – Apropos af far, är det sannt, att gubben skall ha råkat i händerna på en jude, som plundrar och bestjäl honom, under förevändning att göra guld?

|298|

1043 – Dumt prat!

1044 – Så mycket bättre. Jag kan ej heller tro det om far, som alltid varit en klok karl och mån om sitt bästa ... Men hvad kan det vara för buller på gatan?

1045 Ett högljudt sorl af en stojande folkhop hördes utanför klubben, som var belägen vid en tvärgata ej långt ifrån Drottninggatan.

1046 Utanför markisinnan Egmonts hotel hade efterhand en vexande folkmassa begynt att skocka sig, i början med glåpord af oskadlig beskaffenhet, men som snart öfvergingo till skrik och hotelser, i den mån hopen, efter sin vana vid dylika tillfällen, lyckades småningom uppreta sig sjelf. Det ofta så rikt eklärerade hotellet var visserligen i qväll alldeles mörkt, och ingen rimlig anledning fanns, som hade bordt uppväcka pöbelns ovilja, men »Riksfiskalen» hade icke förgäfves vädjat till »redelige Svenskar», som borde hindra Spader Dame att »upphöjas till Trumf Ess och styra riket med Svälter Räf». Det på alla håll gäsande missnöjet sökte ett offer, lika godt hvilket, och vände sig nu mot en stackars värnlös qvinna, som hade de fem oförlåtliga felen att vara ung, skön, rik, älskvärd och främling i Stockholm.

1047 – Bruden ut! Bruden ut!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade många röster, liksom vid bröllopp.

1048 – Ut med damen; hon är bara en hacka mot kungen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skreko andra.

1049 – Alla hackor bort!tomtkonsekvensändrat/normaliserat stojade andra, och i detsamma flög en sten mot en ruta i öfra våningen.

1050 Detta var signalen. Den första stenen efterföljdes ögonblickligt af femtio andra, och med rutornas klingande blandade sig rasslet af sönderslagna speglar inne uti den praktfulla våningen. En och annan skygg polis smög försigtigt kring gathörnen, rädd att ens visa sig för den uppretade hopen.

1051 Lyckligtvis var markisinnan icke i staden. Hon hade rest på morgonen, man visste ej hvart, och hennes betjening höll sig fördold i gårdsrummen. När ingen ruta mer fanns att söndra mot gatan, försökte|299| hopen att storma porten, men dess fasta, jernbeslagna ekplankor trotsade hvarje anfall.

1052 – Kom, låt oss helsa på grefven derborta, der är ljus i fönsterna!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade några, som tröttnat vid det lönlösa arbetet.

1053 – Hon är der! Hon är der! Spader Dame är i qväll hos Klöfver knekt!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skreko andra i vild förtjusning.

1054 Genom en af dessa sällsamma omkastningar, hvilka äro så vanliga i folkraseriet, hade man nu fått i sitt hufvud, att markisinnan befann sig i |1340|grefve Bertelskölds hotel, som låg icke långt derifrån, och då allehanda mörka rykten om ett brodermord, föröfvadt vid Solna dagen förut, hade retat sinnesstämningen emot den förmodade mördaren, behöfdes icke mer, för att helt oväntadt leda hela det blinda raseriet mot Bertelsköld. Pöbeln på Stockholms gator visste icke sjelf huru riktig dess instinkt den gången var. Ingen anade, att man vände sig mot sjelfva den hemliga driffjäder, som nyss, för att tillfredställa sin egen hämd, hade satt alla dessa stojande skaror i rörelse mot ett oskyldigt föremål.

1055 – Hackorna bort! Ned med alla grefvar och markiser!tomtkonsekvensändrat/normaliserat röt den framstormande hopen, och utan vidare krigsförklaring haglade en skur af stenar mot den klart upplysta våning, der grefve Bernhard Bertelsköld just i qväll hade samlat några af sina politiska vänner, för att bereda dem nöjet att blifva vittnen till markisinnan Egmonts skymf och nederlag. Effekten af denna generalsalva måste ha varit lika snabb, som oväntad, ty man såg förvirrade skuggor derinne skymta bakom gardinerna, och om några minuter var våningen folktom.

1056 Men hopen var icke nöjd; den ville hafva ett personligt offer att begabba eller tillintetgöra.

1057 – Bruden ut! Bruden ut!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skreks ånyo, ursinnigare än förr.

[300]

32. Spindeln i nätet.

1058 Grefve Bernhard Bertelsköld hade stått vid sitt fönster och lyssnat uppå tumultet med detta spefulla, sjelfbehagliga smålöje, som så troget afspeglade hans karakter. – Det är endast några af markisinnan Egmonts beundrare, som bombardera henne med sockergryn,tomtkonsekvensändrat/normaliserat hade han svarat, när någon af hans gäster frågade anledningen till stojet, och emedan de närvarande icke hörde till markisinnans beundrare, hade infallet gjort mycken lycka.

1059 – Det är kören ur Zenaide, som hembär sin hyllning åt första aktrisen vid kongl. majestäts lemma startopéra comiquekommentar – tillade en kammarjunkare, som gjort förtviflade, men fåfänga ansträngningar att blifva inviterad till markisinnans sednaste soirée.

1060 lemma startClaquenkommentar har goda näfvar, hon blir applåderad efter förtjenst!tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade en maskäten president, som tillhörde den unga fransyskans många afvisade tillbedjare.

1061 – Hör, publiken närmar sig hitåt! De föra henne med sig i triumf!tomtkonsekvensändrat/normaliserat anmärkte en annan dito.

|1341|

1062 Baron Vergennes skall blifva lika förtjust öfver madames triumfer, som hon sjelf!tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade Bertelsköld.

1063 Icke förr var det sagdt, innan en sten flög in genom rutan tätt bredvid honom och krossade en smäktande Venus af alabaster vid den motstående väggen.

|301|

1064 – Hvad vill det säga?tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade gästerna bleknande.

1065 – En förflugen kula, ämnad åt andra håll,tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld. Men i detsamma flög ånyo en sten genom andra fönstret, och strax derpå följde ett hagel af dylika helsningar, här och der skrubbande en peruk eller sönderkrossandeoriginal: sönderkrossande, (källa för ändring: HT) än en lemma starttrymåkommentar, än en ljuskrona.

1066 – Bruden ut! Bruden ut!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropades utanför.

1067 Gästerne flydde förskräckta in i närgränsande rum. Värden sjelf syntes ett ögonblick bestört. Men hvad man än kunde förebrå Bernhard Bertelsköld, – feg var han icke. Han nöjde sig att i hemlighet skicka en vink till öfverståthållaren att rensa gatan, men dertill måste han vinna tid. Han öppnade dörrarne till balkongen och trädde ut.

1068 Gatlysningen bestod af några eländiga oljelyktor, af hvilka dessutom flera blifvit sönderslagna, men man igenkände grefven vid skenet af ljusen från hans egen salong. Ett vildt rytande, likasom af tusen lössläppta odjur, höjdes vid hans åsyn från det mörka, böljande folkhvimlet på gatan.

1069 – Ned med brodermördaren! Bort med grefverackaren! Fram med bruden!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek den ursinniga hopen, och åter surrade ett stenregn, tätt som skuren ifrån ett åskmoln, kring den förmätnes hufvud, som vågade trottsa det fria folket.

1070 tomtkonsekvensändrat/normaliseratBertelsköld stod kall med korslagda armar och väntade tåligt, tilldess att det gräsliga oljudet något saktade sig. Då upphof han sin höga stämma och sade: – Jag tackar hvarje ärlig svensk, som är här närvarande, för det han icke skonar hög eller låg, när det gäller att hämnas fäderneslandet.

1071 – Hvar har du din bror, fähund!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skreko några.

1072 – Tyst, låt oss höra hvad han ljuger för oss!tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade andra.

1073 – Jag tackar hvarje redlig svensk,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor Bertelsköld, – för det han hämnats den förtrampade|302| dygden och det förolämpade fäderneslandet på en utländsk bedragerska, som hitkommit för att roffa frukten af vår svett och möda, för att stjäla brödet ur den fattige arbetarens mun. Det är ärligt och hederligt gjordt af er, gossar! Jag sjelf har uppsagt allt umgänge med den nedriga qvinnan, som I söken i qväll, och jag skall ej gifva mig någon ro, innan hon blifvit med spö och ris förjagad ifrån vårt gamla Sverige, som är för godt och för fritt att utsugas af främmande tjufvar!

|1342|

1074 – Bra! Bra! Nej, hör, han talar som en karl!tomtkonsekvensändrat/normaliserat sorlade den lätt förblindade hopen, medan några röster längre bort ännu fortforo att mumla: – Han gömmer henne hos sig! Hvar har han sin bror?

1075 – Skicken några bland eder att genomsöka hela mitt hus, och om jag gömmer förräderskan hos mig, så lemnen här icke sten på sten!tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortsatte talaren. konsekvensändrat/normaliserat Hvem frågar efter min bror? Ha icke min bror och jag utmanat en förnäm herre, som jag icke vill nämna, men som bor derborta vid lemma startbollhusetkommentar, för det att han skymfade folkets rättigheter och förklarade att alla de ofrälse stånden borde piskas bort ifrån riksdagen? Har jag icke voterat för rådets afsättning? Har jag icke försvarat konungen mot hans fiender, som vilja styra Svea rike efter franska och ryska befallningar? Lefve konungen! Lefve folket! Lefve friheten! Lefve det gamla Sverige! Hurra!

1076 – Hurra! Hurra!tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek den omvända folkhopen, som fann sig fullkomligt öfvertygad, att en man, hvilken talade så vackert om den förtrampade dygden och det förolämpade fäderneslandet, en man, som kämpat så manhaftigt för folket och friheten, omöjligen kunde vara den mördare eller förrädare man nyss hade föreställt sig. Och i detta allmänna, skallande hurra blandade sig snart en mängd hesa, försupna röster, som skreko af alla krafter: lefve Bertelsköld!

1077 – Jag tackar er,tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven med en nästan kunglig bugning, som klädde honom så mycket|303| bättre, emedan ingen i den svaga belysningen kunde varseblifva hånlöjet på hans läppar, – jag tackar er, i det räddade fäderneslandets namn, och beder eder göra er en glad afton för edert välförhållande.

1078 Vid dessa ord lät han tre börsar, fyllda med silfvermynt, sannolikt till ett värde af tre, fyra hundra riksdaler, nedfalla bland folkhopen, hvars jubel nu öfversteg alla gränser. Hurraropen ville ej taga någon ände, en mängd trasiga hattar flögo i luften, och om talaren nu stått dernere, hade han säkerligen blifvit buren i triumf genom gatorna.

1079 – Till krogen! Till krogen!tomtkonsekvensändrat/normaliserat hördes nu ett stormande rop, blandadt med andra röster, som föreslogo, att man först borde tukta förrädaren vid bollhuset, Sprengtporten, han som velat bortpiska de ofrälse stånden från riksdagen. Der blef gräl, och upploppets rasande böljor begynte att vända sig mot hvarandra.

1080 Allt ännu stod Bertelsköld på balkongen, i sitt hjerta hånleende åt denna lättfärdiga pöbel, hvars blinda vrede han så väl förstod att omsvänga för sina ändamål. – Det går bra, sade han till sig sjelf. I morgon betyder mitt namn i Stockholm en frihetens försvarare, och på axlarne af detta dumma pack |1343|vill jag klifva så högt, att sjelfva majestätet skall darra ... Ändtligen! Der komma mina nya efterskickade aktörer i komedin! Mobben skall nu betala fiolerna för mina krossade rutor. Men jag tvår mina händer. Rår jag för, att dragonerna mörda friheten? Det är ju jag, som försvarat henne.

1081 Det bud Bertelsköld i hemlighet skickat till öfverståthållaren hade icke förfelat sin verkan. Denne herre hörde till Mössornas parti, som under det starka missnöjet i hufvudstaden hvarje ögonblick fruktade att se riksdagen sprängas genom en revolution, och för honom behöfdes således ej mer än en vink att qväfva det hotande upploppet genast i lindan. Han hade derföre i största hast gifvit ordres åt en sqva|304|dron af lifdragonerne att sitta till häst och till hvad pris som helst rensa gatorna.

1082 Medan alltså den stojande folkmassan ännu fortfor att tvista, om man borde begifva sig till krogarna eller till bollhuset, sprängde sqvadronen från Norrmalmstorg åt venster och sedan åt höger inåt Drottninggatan, drifvande åt sidorna alla, som kommo uti dess väg. Ett anskri af harm och bestörtning gick framför ryttarne och meddelade sig snart åt massorna utanför hotellet, som oförmodadt sågo sig angripna af en fruktansvärd öfvermakt. De mest rasande satte sig till motvärn och upprefvo stenar från gatläggningen, men innan de ännu hunnit reda sig till ett ordnadt försvar, voro dragonerne öfver dem och höggo blindt in i de täta skarorna, först med flatsidan af sablarna, snart nog äfven med klingan. Allt motvärn var fåfängt. Till höger och venster stupade folk under hästarnes hofvar, svordomar blandades med jemmerrop, och efter några minuter hade sqvadronen ridit förbi, allt vidare drifvande framför sig flyende och skingrade skaror, som slutligen förlorade sig i de aflägsnare sidogatorna.

1083 Bertelsköld hade dragit sig något tillbaka, men stod ännu i balkongdörren med en hemlig skadefröjd, sådan han icke på länge erfarit. Allt hade lyckats honom: han njöt i fullt mått af den hämd han hade tagit på alla sina fiender, af den fara han så skickligt afvändt ifrån sitt eget hufvud och af den folkgunst han så plötsligt tillegnat sig på bekostnad af denna föraktliga pöbel, hvilken helsat honom som sin försvarare, utan aning om att den strax derpå, genom hans föranstaltande, skulle ligga blödande och förtrampad under hästarnes hofvar. C’est tout accomplispråk: franska, det är allt färdigt! sade han till sig sjelf.

1084 Men han bedrog sig. Allt var ännu ej färdigt. Något återstod.

1085 Bland folkhopen utanför hotellet hade äfven en af markisinnan Egmonts trotjenare af nyfikenhet smugit sig in, för att se hvad den vettlösa hopen vidare äm|305|nade företaga sig. Gömd i portgången midt emot, hade den trogne tjenaren med en gränslös förbittring varit en åhörare af de skymford, |1344|hvarmed grefven ifrån balkongen öfverhopat hans tillbedda herrskarinna, och han rufvade i sitt sinne på hämd. När då tumultet på gatan skingrats och Bertelsköld ännu stod qvar i balkongdörren, fattade mannen i portgången en sten och slungade den med en så infernalisk skicklighet, att stenen träffade grefven midt öfver venstra tinningen och fällde honom blödande ned vid dörren till balkongen.

1086 De få ännu qvarblifne gästerne skyndade till. Grefve Bertelsköld lefde ännu, men utan hopp. Spindeln hade blifvit slagen i medelpunkten af sitt nät.

 

 

  1. *)Bland dem läsas de för Finland bekanta namnen: lemma startDe Carnalloriginal: Caruall (källa för ändring: 1873, 1884), Stålhandske, Pinello, Nordensköld, von Becker, Creutz, Ramsay, Gripenberg, Boije, Finkenberg, Aminoff, Kulefelt, Rehbinder, von Kothen, Lagerborg, Jägersköld, Essen, Wadenstjerna, Tigerstedt, Döbeln, Sprengtportenoriginal: Sprengtporten, (källa för ändring: HT, 1884) (J. M.), Ehrenrooth, Ehrenström, v. Gerdten, Tandefelt, Uggla, Konow, v. Schantz, De la Motte, Cederskjöld,original: Cedcrskjöld, Cremer, Nassakin, Cronhjelm, v. Christierson, Armfelt, Edelfelt och Benzelstjerna.original: Bentzelstjerna. (källa för ändring: HT, 1884)kommentar

Kommentar

Kommentar

stycke – textställe – kommentar

1 imprimatur tryckningstillstånd.

3 katkesen katekesen.

3 enfaldiga enkla.

3 stjufbarn formvariant av styvbarn.

6 33 år Grundtexten har 23 år, följetongen (HT 22/12 1865) 33. Händelsen som föregående stycke anknyter till utspelas i november 1738 (jfr »Borgarekungen», kap. 29 »Ester Larssons flykt», s. 920, r. 14–18), drygt 32 år före berättelsens nu. Det är möjligt att Topelius har ändrat 33 i följetongen till 32, som sättaren har kastat om.

6 utskylder skatter.

6 Görtzens jernhårda regemente Den holsteinske friherren Georg Heinrich von Görtz (1668–1719) var Karl XII:s förste minister 1716–1718 och hade i uppdrag att bl.a. skaffa medel för att sätta upp en ny svensk armé. Hans ekonomiska politik gjorde honom impopulär.

7 den sjette af dessa berättelser Se »Majniemi slott», i synnerhet kap. 5 »Slotterölet» (s. 377–388).

8 perukstilen barockstilen eller stil som präglas av stel gammalmodighet.

9 puttrade muttrade.

10 täckt vackert.

11 Pine dö kraftuttryck, jfr död och pina.

11 fälle väl, förmodligen.

18 probera pröva.

23 kyndoger stolt, högfärdig.

23 förstår sig på besmanet förstår sig på affärer; anspelning på grevinnans familjebakgrund; besman: enkel handvåg.

25 morian mörkhyad person.

31 exekutionen här: bestraffningen.

33 Teljekringla Södertäljekringla.

37 nedlåtenhet vänlighet i umgänge med personer av lägre social rang.

40 otidig oförskämd.

48 kippade nedkippade.

62 kavalier hovman.

74 skalken spjuvern, skojaren.

77 festoner festonger.

78 mention honorable (fra.) hedersomnämnande.

78 toilett klädsel, frisyr m.m.

80 presidenten chefen för ett ämbetsverk.

81 »Salige äro [...] barmhertighet.» Matt. 5:7.

82 engageanter spetsmanschetter.

82 ruskiga illa klädda.

82 ronde (fra.) runda.

85 grand titel för medlemmar av den högsta adeln i Spanien.

91 vanbördingen personen av ofrälse härkomst.

95 estime (fra.) högaktning.

105 Fi donc (fra.) fy.

106 flat förlägen, generad.

111 obstaklet hindret.

126 bjeffs stavningsvariant av bjäfs: pynt, grannlåt.

152 »eder nåd [...] ej under samma tak» Möjligen efter Fryxell, som tillskriver uttrycket Gustav Vasa (Berättelser ur Svenska Historien 3 1828, s. 89). Citatet förekommer även i tolfte berättelsen, kap. 8 »Strider om makten», s. 999, r. 2–3.

196 En dag är för Herren såsom tusende år Ps. 90:4.

202 underkläderna byxorna.

202 bandrosor stora, runda rosetter av fina band.

202 hårpung till mansfrisyr hörande liten tygpåse som nackhåret samlades i, varefter påsen omknöts med rosett eller dylikt.

202 underbar märkvärdig.

212 Sveriges öde [...] blifva PolensPreussen, Ryssland och Österrike blandade sig i Polens inre angelägenheter i växande grad under 1700-talet, och i synnerhet Ryssland bidrog till att upprätthålla dess inre splittring. Polen uppdelades successivt mellan de tre makterna 1772, 1793 och 1795.

213 Soit (fra.) må vara.

213 sauverad räddad.

222 utblåstes kungjordes ha börjat.

224 tarfliga enkla.

227 plåtar sedlar värda två daler silver eller 16 skilling; ursprungligen om plåtmynt av samma värde.

229 principal arbetsgivare, chef.

231 dyrlegdare dyrare att leja.

234 finnkole nedsättande benämning på finländare; SAOB har detta belägg av Topelius.

234 fyrkarna pengarna; ordet ’fyrk’ förekommer i synnerhet i svenskan i Finland med denna betydelse, ursprungligen svenskt mynt från 1400- till 1600-talet.

236 grofhuggare storväxt eller bastant person.

236 routin stavningsvariant av rutin.

239 snömos tomma ord eller löften.

251 hundfatt oblyg eller orimlig i sina anspråk om betalning.

252 burdus bryskt; SAOB har detta belägg av Topelius.

253 Sakramentskade förbaskade.

255 en timma eller par Utelämnad artikel framför par förekommer i finländsk svenska.

256 osäljbar omutlig; SAOB har detta belägg av Topelius.

264 preja pungslå, skinna.

265 besoldade mutade.

266 madame Du Barrys Jeanne du Barry (1743–1793), Ludvig XV:s mätress 1769–1774.

267 hackor små penningsummor, struntsummor; SAOB har detta belägg av Topelius.

269 survivancen den på förhand givna rätten att tillträda en tjänst när den blir ledig.

283 PosttidningenStockholms Post-Tidningar.

285 pommerska kriget Sveriges krig mot Preussen 1757–1762.

285 Don Ranudo di Colibrados komedi från 1723 av den danske författaren Ludvig Holberg (1684–1754).

285 alnslånga en aln motsvarar två fot, d.v.s. knappt 60 cm.

285 fägnerim glädjerim; här: hyllningsdikter.

286 löpare springpojke.

293 kronorest kronoutskylder som inte hade betalats inom uppbördstiden, skatteskulder.

293 betungad med långa landsvägar betungad med underhållet av långa sträckor landsväg.

294 bergandes ganska (dialektalt).

294 mantalet skatten.

294 koraljer Ordet har inte kunnat beläggas, här antagligen i betydelsen affärer eller angelägenheter.

296 mönsterskrifvare civilmilitära tjänstemän med uppgift att sköta rullföring och kassatjänst.

296 lirum larum alltid samma visa.

297 danneman bonde, ärlig och redbar man.

307 förra spelman pleonastiskt uttryck som betecknar person i vars mun ett gängse talesätt läggs; förekommer i svenskan i Finland, jfr fi. entinen.

317 en mesallians ett icke ståndsmässigt äktenskap.

317 desagreabelt otrevligt.

317 rupture (fra.) ruptur: brytning.

317 Enfin (fra.) nåväl.

317 sottise (fra.) sottis: dumhet.

329 granadör formvariant av grenadjär: reslig och ståtlig elitsoldat.

333 pressant (efter fra.) brådskande, överhängande.

335 moyen utväg, tillvägagångssätt.

341 favorable gynnsam.

345 imaginera dig föreställa dig.

345 preoccuperad upptagen av tankar.

345 amusera roa, förströ.

350 regime föreskrift.

350 cour stavningsvariant av kur.

350 deciderad fast besluten.

350 ridicule desespoir (fra.) löjlig förtvivlan.

350 tranquilisera lugna.

350 d’accord (fra.) ense, överens.

350 revangera ta revansch för.

354 partout nödvändigtvis, absolut.

356 billigt rimligt.

366 surprise (fra.) överraskning.

387 slipper upp kan stiga upp (finlandism).

391 sauve qui peut (fra.) (vilda) flykt.

391 Gilblas, [...] Don Quixote titelpersonerna i pikareskromanerna Histoire de Gil Blas de Santillane (1715–1735) av Alain-René Lesage och El ingenioso hidalgo Don Quijote de la Mancha (1605, 1615) av Cervantes.

391 au fond des choses (fra.) helt och hållet.

391 regime kur.

391 domestikerne är pro äro; följetongen (HT 2/2 1866) har »tjenstefolket är», troligen har Topelius glömt att ändra predikatsverbet från singularis till pluralis när han bytte ut tjenstefolket mot domestikerne för att förfranska Bernhards språk i bokupplagan.

395 reprocher förebråelser.

399 schäs tvåhjulig vagn.

403 Per dio, signore (ita.) Vid gud, herrn.

405 Gratias (spa., gracias) tack.

406 bonne barnsköterska (ofta fransktalande).

415 slogo trissa slå trissa: lek där en skiva eller ring sätts i snurrning eller rullning.

417 rättare arbetande förman.

432 tattaren använt om resandefolk.

443 syrpmaskin eller sörpmaskin: hackelsemaskin, d.v.s. maskin för skärning av halm, hö och grönfoder; SAOB har detta belägg av Topelius.

452 fälle visst helt visst, utan tvivel.

457 tjocka Hans narrat dig med sig på krogen Anspelar på den lögnaktige och njutningslystne komiske hjälten Sir John Falstaff, av sina vänner kallad tjocka Hans, i Shakespeares Henrik IV.

460 droppar flytande läkemedel som togs i små doser.

460 som ett bly tungt som bly.

460 den fule djävulen.

460 golfståndare golvståndare, objuden gäst; förekom i svenskan i Finland, SAOB har detta belägg av Topelius.

495 education uppfostran.

495 bons mots (fra.) kvickheter.

495 hållstugan väntrummet på skjutsstation.

497 Soyons amis, Cinna (fra.) låt oss vara vänner, Cinna; Augustus replik till Cinna som har planerat att döda honom, i pjäsen Cinna (1641) av Pierre Corneille.

497 approbation godkännande.

497 chez moi (fra.) som hemma.

501 Eh bien (fra.) nåväl.

508 skengalna vilda, förryckta.

509 sennor (spa. señor) herrn.

511 terzeroler små pistoler med en eller flera pipor.

513 exemplariskt för att statuera exempel.

515 aimabla ämabla, älskvärda.

518 vanbörding här: anspelning på att Pauls mor är ofrälse.

520 fatigera utmatta.

524 trankilité stavningsvariant av trankilitet: lugn.

524 skirad af smör och talg här: extraherad av smör och talg.

526 amicalt vänskapligt.

528 hardiessen djärvheten.

532–534 abdikera. [...] en idé, som Maria Theresia eller Katharina den andra skulle afundats Maria Theresia (1717–1780) var tysk-romersk kejsarinna och Katarina (1729–1796) rysk.

534 echaperade rymde, jfr sjappade.

536 cedera avstå från.

536 éclat glans.

536 deshonorera vanhedra.

536 cachera dölja.

536 faux pas (fra.) felsteg, snedsteg.

540 demokratin här: de tre ofrälse stånden.

541 tillförenetidigare, förut.

542 possessionater godsägare.

542 den sedan så ryktbare Jakob Magnus Sprengtporten Överste Sprengtporten (1727–1786) medverkade till Gustav III:s statskupp 1772.

544 var å bane pågick.

544 »Svenska Uppsyningsmannen»Den Swenska Upsynings-Mannen utkom januari–augusti 1772 och innehåller bl.a. politiska uppsatser (Bernhard Lundstedt, Sveriges periodiska litteratur I 1895, post 168). Tryckfrihetsförordningen (december 1766) möjliggjorde kortlivade publikationer med titlar som Stockholms Sqwallerbytta, Karbasen och Harlequins-Tröjan, alla från 1772 och karakteriserade som »parnassens ohyror» (Ingemar Oscarsson, »Med tryckfrihet som tidig tradition» 2000, s. 154, se även Karl Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria II 1911–1912, s. 111).

549 bära ett alnsmått, i stället för värja Skräddare och klädeshandlare kallades nedlåtande riddare av alnen, d.v.s. alnsmåttet eller mätstickan, medan värjan var förbehållen adelsmännen.

569 avis underrättelse.

573 pauvre torftig, skral.

573 contenance självbehärskning, besinning.

573 infant spansk och portugisisk titel för prins av det kungliga huset.

574 mon cher papa (fra.) kära pappa.

574 vår gamle Celadon den gamle kvinnotjusaren.

574 par hazard (fra., par hasard) händelsevis.

574 à la bonheur (fra.) låt gå.

574 i Upsala och studerar med en ung man vid namn ThorildDen historiske Thorild (1759–1808) hette Thorén fram till 1785 och studerade i Lund i slutet av 1770-talet.

576 soirée en famille (fra.) soaré i familjekretsen; här: i en trängre krets.

576 refus avböjande svar.

576 dejeunera äter frukost.

576 tokayer stavningsvariant av tokajer: ungerskt vin från trakten kring staden Tokaj, i synnerhet viss typ av sött och starkt vin.

576 satisfaktion upprättelse.

576 qvartsidor sidor i kvartformat, stort format.

577 skengalet alldeles galet.

577 C’est fini (fra.) det är över.

583 resolveradt resolut.

588 kronoutskylderna skatterna.

588 afstäcka stäcka; SAOB har detta belägg av Topelius.

604 afdankas avskedas.

604 dannemän allmogemän, bönder; hedrande tilltal till bondeståndet under ståndsriksdagarnas tid.

605 Rösten är Jakobs, men händerna äro Esaus. Jfr 1 Mos. 25:29–34.

608 en half tunna guld 50 000 riksdaler silvermynt.

608 trissa om snurra omkring; uttrycket förekom i svenskan i Finland, SAOB har detta belägg av Topelius.

608 tappa koncepterna förlora fattningen.

613 af Hymen fastkedjad vid gift med; Hymen – bröllopets gud i grekisk och romersk religion.

615 kullbåt rodd- och vevbåtar som sköttes av dalkullor och var allmänna transportmedel på Stockholms vattendrag från 1820- till 1860-talet; här anakronistiskt.

615 Röda bodarna [...] Korntorget Röda bodarna avser troligen magasin vid kajen i närheten av nuvarande Konstakademin, på Norrtullsidan mitt emot Gamla stan. Korntorget är sannolikt Kornhamnstorg.

616 lärftet linnetyget.

617 triumfantströjor tröjor i triumfant, en typ av exklusivt mönstrat siden- eller ylletyg.

617 kareter större fyrkantiga, slutna vagnar.

617 gjorde les honneurs för företrädde, representerade.

620 absenterar är frånvarande.

620 edifianta uppbyggliga.

620 encouragerande uppmuntrande.

620 precieusa här: värderade.

620 gratieuse vänliga.

622 dependera af [...] Borgmästarens consentement vara beroende av borgmästarens samtycke.

622 confidence förtroende.

622 den obligeanta propos det förbindliga förslaget.

622 animeras uppmuntras.

622 cederas överlåtas.

623–631 embrassera ett riksråd i hvar stöfvelkrage, [...] conduit Embrassera (efter fra.) betyder omfamna, omringa eller omsluta. Talmanskans ordval här och i följande kapitel är ofta nonsens eller motsatsen till vad sammanhanget antyder att hon menar. Ordflödet är en motsvarighet till kapten Larssons svada i första och tredje berättelsen, och Burchardts i den tionde. Förväxlingen av Kristofer (1418–1448) med Kristian Tyrann (1481–1559) blir en drift med hennes brist på bildning. Jfr inledningen s. XLII.

635 educerade uppfostrade.

637 snäll begåvad, klok.

649 knysa knysta; ordet förekommer i svenskan i Finland.

649 med all gewalt till varje pris.

656 inmyrad inbiten; SAOB har detta belägg av Topelius.

657 Sankt Göran med draken Skulpturgruppen »Sankt Göran och draken» i Storkyrkan.

658 uppläser låser upp.

661 en Hogarths pensel Anspelar på den brittiske tecknaren och målaren William Hogarth (1697–1764), känd för sina satiriska och moraliserande motiv samt sin karikerande människoframställning.

666 Madammerna! [...] nedrigaste förolämpning. Från slutet av 1700-talet användes ’madam’ endast om kvinnor i den lägre medelklassen.

668 cedera bonis här: ge upp.

671 rosenkammaren tortyrkammare och fängelsehåla i Stockholm.

672 stocken, [...] hon skamstocken, kyrkstocken där delinkventens ben fastsattes och hen måste sitta i allmänhetens åsyn; tilltal i tredje person förekom uppifrån ner och är här en ytterligare förödmjukelse.

674 sin mans niece, den ryktbara grefvinnan Egmont Grevinnan Septimanie d’Egmont (1740–1773) var dotter till hertigen av Richelieu. Hon höll salong i Paris, umgicks med den svenska ambassadören Scheffer och 1771 med dåvarande kronprinsen Gustav som hon senare korresponderade med.

678 animerat uppmuntrat.

680 grossör grosshandlare.

683 gäsningen jäsningen.

683 den första, af Gustaf III framtrollade operan Thetis och PeléeLibrettot är författat av Johan Wellander, efter Gustav III:s utkast, och bygger på Fontenelles libretto Thétis et Pelée (1689). Musiken komponerades av hovkapellmästaren Francesco Uttini. Kongl. Svenska Operan invigdes den 18 januari 1773 med operan.

692 Grodan i Lafontaines fabel Jean de La Fontaines »La Grenouille qui se veut faire aussi grosse que le Bœuf», om paddan som ville bli lika stor som oxen och blåste upp sig tills den sprack.

695 tedeum lovsång.

704 ett köpmanshus vid namn Medici debuterade icke illa på thronen Bankiren och mecenaten Cosimo Medici övertog styrelsen i Florens på 1430-talet, sonsonen Lorenzo (1449–1492) personifierar renässansfursten: vitter mecenat och politiker.

719 »Försynen skulle [...] fruntimmer och prester.» Efter Minnen ur Sveriges nyare historia. Första delen 1855, s. 139. Citatet återfinns ursprungligen i Adolf Ludvig Hamiltons minnesanteckningar om den svenska historien under Gustav III:s tid, där det utgör en kommentar till grevinnan Posses (Ulrika Eleonora Wrangel af Lindeberg) och hennes »broders», egentligen avlägsna släktings, hovpredikanten Wrangels (Carl Magnus Wrangel af Sage och Waschel), andel i Gustav III:s statskupp. På uppgifter av den senare skall grevinnan ha varnat Gustav III om mössornas planer på att låta arrestera honom, vilket kan ha bidragit till att han påskyndade verkställandet av kuppen (ibid., s. 137–139).

719 grefvinnan Daschkoff, som Catharina den andra har att tacka för thronen Furstinnan Jekaterina Romanovna Dasjkova (1743–1810) ansåg åtminstone själv att hon hade bidragit till statskuppen 1762 som avsatte Peter III och placerade hans gemål Katarina på tronen. Hon ska ha övertalat garnisonen i S:t Petersburg att sluta upp kring Katarina (jfr följande mening).

719 schavotten ställningen där brottslingar utställdes till allmänt beskådande eller livdömda avrättades.

724 altererad uppskakad.

734 monsieur le comte (fra.) herr greve.

734 echaufferad varm.

761 coup de main (fra.) kupp.

772 aimabla ämabla, älskvärda.

772 lagrar här: segrar.

776 Solna skog En bekant plats för de initierade läsarna, slutet i Almqvists Drottningens juvelsmycke utspelas där.

776 dejeunerat frukosterat.

786 lazarons tiggares; ursprungligen om de fattigaste i Neapel.

787 en Nero, en Caligula, en Heliogabalus romerska kejsare kända för grymheter och utsvävningar.

792 lieus franska mil; en lieue motsvarar ca 4 km.

792 sista vintern i fjol vintras.

795 balettkorps balettrupp.

795 Morelli, [...] invigde China Se tolfte berättelsen, kap. 11 »Festen i China», s. 1013, r. 23–26; China – Kina slott, kungligt lustslott vid Drottningholm utanför Stockholm.

795 partout absolut.

796 pas de printemps här: vårdans; av fra. pas de danse, danssteg, och printemps, våren, jfr Ester Larssons dans på maskeraden i elfte berättelsen »Borgarekungen», s. 886, r. 21–25.

796 nouveauté nyhet.

797 parvenue parveny: uppkomling (nedsättande).

797 escamoterat på ett fiffigt sätt satt sig i besittning av.

797 chevalier kavaljer, hovman.

804 anslog gjorde intryck på, tilltalade; SAOB har detta belägg av Topelius.

812 prèoccuperad upptagen.

815 apostille här: brev.

815–816 »Sachez, mon très chér frère, [...] Vera Bertelsköld.» (fra.) Vet, käraste bror, att vår mor har skrivit till oss att hon befinner sig väl, fastän hon ständigt begråter vår frånvaro och ber den gode Guden bevara oss. Jag hade, inte sant, fullständigt rätt i att hon ingalunda rest bort, utan fortfarande finns nära oss, och att hon kommer att återvända en dag för att omfamna oss, om vi är mycket snälla och mycket lydiga. Vad mig beträffar kommer jag att göra mitt bästa, och ni kommer att göra det tusen gånger bättre än jag. Vet också att far, på min födelsedag, gav mig ett annat litet lamm, som heter Bibi, i stället för min stackars Bijou, som dödades så förskräckligt, och han är alldeles vit, det vill säga att enbart huvudet är helt svart, som Långa Karins gryta, som ni minns. Adjö, min käraste vän, jag kysser era mustascher sjuttio gånger, om ni har några, och jag förblir er mycket lilla, mycket dumma och mycket lydiga syster Vera Bertelsköld.

834 hotellet hotell: en förnäm persons residens, privatpalats.

841 Sire ers majestät; tilltalsord till kungar och kejsare.

841 Mais si (fra.) javisst.

841 fidel pålitlig.

843 convenerar passar.

845 etourderie (fra., étourderie) obetänksamhet, dumdristighet.

845 ignobel oädel.

851 invisible (fra.) här: oanträffbar.

851 apostille här: meddelande.

878 kardborre envis person; SAOB har detta belägg av Topelius.

887 med en eclat på ett uppseendeväckande sätt.

887 avisorna tidningen; pluralis kunde ursprungligen även användas om enskild tidning.

887 sticker han tåg ger han sig, faller han till föga.

888 vidrigt motsatt.

888 reqvisition begäran.

889 Avis au lecteur (fra.) här: prologen.

893 transpirera läcka ut.

893 horreur (fra.) fasa.

893 Merci, mon genie! (fra.) en lysande idé.

897 Tartuffer hycklare.

897 ulfspeglar bedragare.

897 huttla slösa; SAOB har detta belägg av Topelius.

897 spinnhus straffanstalt för i synnerhet lösdrivande kvinnor.

897 åkarekampar utslitna åkarhästar.

897 kabrioler stavningsvariant av kaprioler: hopp, språng.

897 Svälter Räf kortspel där en spelare efterhand berövar motspelarna på alla kort.

899 RiksfiskalenRiks-Fiscalen (riksåklagaren) utkom 1771–1772, möjligen enbart under riksdagarna.

901 dufning tillrättavisning.

901 ça n’est plus mon grade (fra.) det är inte längre min rang.

903 dupe narr.

903 superstition vidskepelse.

904 par curiosité (fra.) av nyfikenhet.

904 amusant (fra.) roande.

906 Choræus Österbottningen Michael Choraeus (1774–1806), skald och teologieadjunkt vid Karlberg.

916 louisdor franskt guldmynt slaget mellan 1640 och 1793.

935 busen uppdiktat väsen som man skrämde barn med.

938 proposition förslag.

958 aldrig haft ett hastigt ord obytt aldrig utväxlat ett oöverlagt ord.

958 rencontres (fra.) dueller.

958 préferencen företrädesrätten.

958 trosspojke pojke i trossen, d.v.s. arméns underhållsförband.

959 operan Zenaide Möjligen komedin Zénéïde av Louis de Cahusac från 1743 som Topelius nämner redan i tolfte berättelsen, s. 984, r. 25. Stanislaus Spindlers opera Achmet und Zenaide är senare, från 1796.

964 kritter boskap.

964 kollegium medicum Collegium medicum var rikets högsta medicinalmyndighet och kontrollerade alla läkares yrkesutövning; jfr kommentar till 126, 38.

969 illparigt illmarigt.

980 såframt om.

1004 sultna hungriga.

1004 kraklamente te vagn illa gjord vagn; jfr dialektala ’krackel’ eller ’krakel’, fuskverk, och ’krackelrede’, ostadig kärra, möbel o.d.

1013 uppgjort Polens affärer ägnat sig åt (utrikes)politiska spekulationer; jfr Bellman, »Fredmans Epistel 45» (Fredmans epistlar 1 1990, s. 147).

1013 sportel biinkomst, här troligen dricks.

1024 pris nypa.

1026 smalbent klen, dålig.

1027 kryddkramhandlare, som gjorde i ofrälse varor Innebörden troligen nedsättande och förminskande: minuthandlare som gjorde affärer i vanliga, alldagliga varor.

1033 becktröjorna sjömännen (skämtsam benämning).

1040 chikaner ärekränkande förolämpningar, bråk.

1059 opéra comique (fra.) komisk opera.

1060 Claquen klacken, grupp personer som mot betalning applåderar vid föreställningar.

1065 trymå stor väggspegel.

1075 bollhuset Stora bollhuset på Slottsbacken användes som teater.

Fotnot De Carnall, [...] Benzelstjerna. En förteckning över medlemmar i klubben Svenska Botten finns i Minnen ur Sveriges nyare historia. Första delen 1855, s. 391 f., som Topelius ägde (Museiverkets förteckning över Topelius boksamling).

Faksimil