Sjette berättelsen. Majniemi slott

[221] |343|

Fältskärns sjette berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

1 När fältskärn slutat sin femte berättelse om konungens jagt och hexprocessen, syntes alla de närvarande hemska till mods. Glöden hade nedbrunnit i den stora spiseln, det enda ljuset brann med rykande veke, och fältskärns långa skjälbössa kastade förunderliga skuggor på väggen i bredd med kruthornet och jagtväskan. Berättaren sjelf satt stum; den vackra Anne Sofi märkte ej, att de hängslen hon virkade åt sin fästman, hade fallit till golfvet; kusin Svanholm tummade begrundande sina mustascher; kusin Svenonius sammanletade med vigtig min de sista snuskornen i sin tömda dosa, och gamla mormor, som annars med sitt friska, praktiska sinne lefde mera i verkligheten, än i fantasien, hade, utan att märka det, stickat sin strumpfot minst ett par tum längre, än välskapade menniskofötter hade behof utaf.

2 Ändtligen bröt den gamla tystnaden och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Jag må säga, kusin, det der var en kuslig historia. Det var för väl att jag skickade barnen bort, när kusin kom till svarta Janes äfventyr. Man kan bli mörkrädd för mindre än så. Och ehuru jag för min del icke tviflar, att ju underbara ting kunna ske, dem vårt blinda förnuft förgäfves söker att utgrunda, så måste jag säga kusin, att sådant otyg som|222| trolldom och signerier äro för en christen menniska vederstyggeligt skrock.konsekvensändrat/normaliserat

3 –konsekvensändrat/normaliserat Nå nå,konsekvensändrat/normaliserat genmälde kapten Svanholm vigtigt, –konsekvensändrat/normaliserat man kan vara en god christen och likväl, i vissa omständigheter, göra bekantskap med fan. Rädd har jag aldrig varit; den som det säger, vill jag kalla en skurk, och jag kunde berätta er något från Karstula ...konsekvensändrat/normaliserat

4 –konsekvensändrat/normaliserat Der bror hade så flinka ben,konsekvensändrat/normaliserat inföll Svenonius.

5 –konsekvensändrat/normaliserat Herre!konsekvensändrat/normaliserat röt kaptenen, men hejdade sig i ögonblicket, ty skolmästarens malitiösa infall begynte genom vanans makt blifva oskadliga som Mithridates’ gift. –konsekvensändrat/normaliserat Jag ville säga,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han ännu smått fnysande, –konsekvensändrat/normaliserat att |344|jag kände en käring fordom i Åbo; det var en hexa, hon spådde 1809 års revolution och 1812 års krig och Napoleons fall och Carl XIII:s död i kaffe.konsekvensändrat/normaliserat

6 Svenonius hade påtagligen ett nytt stickord på tungan, då fältskärn med sin vanliga lugna min, hälften allvar och hälften skämt, genmälde: –konsekvensändrat/normaliserat Bror Svanholm har rätt, jag har i min ungdom sett kuriösa ting i mamsell Arfvidssons kort, och i Paris såg jag en gång hin håles flinkaste elev. Hon hette, vill jag minnas, mamsell Lenormand.konsekvensändrat/normaliserat

7 Anne Sofi, som stundom läst tidningarna, kände sig hastigt besvärad af en ofantelig nyfikenhet. –konsekvensändrat/normaliserat Goda bästa gufar,konsekvensändrat/normaliserat utropade hon lifligt, –konsekvensändrat/normaliserat berätta oss något om mamsell Lenormand.konsekvensändrat/normaliserat

8 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, gör det, kusin,konsekvensändrat/normaliserat sade mormor, som delade med sin dotterdotter mensklighetens och könets älskvärda svaghet att gerna vilja veta mer, än man vet förut. –konsekvensändrat/normaliserat Hur sade kusin? Lenormand?konsekvensändrat/normaliserat

9 –konsekvensändrat/normaliserat Det var en gång en mörk och kulen Novemberqväll,konsekvensändrat/normaliserat började fältskärn. –konsekvensändrat/normaliserat Mins jag rätt, så var det straxt före adventet, som är den rätta spöktiden. På en öds|223|lig gata i Paris hörde man tornurets dåfva slag förkunna midnattstimmen ...konsekvensändrat/normaliserat

10 Vid dessa ord for Anne Sofi upp med ett förfärans rop, och hennes annars så rödblommiga kinder blefvo i hast helt bleka. Fältskärn stannade midt i sin berättelse, och allas blickar vändes åt samma håll, som Anne Sofis. –konsekvensändrat/normaliserat Der rörde sig något i den mörka vrån,konsekvensändrat/normaliserat sade hon.

11 Fältskärn steg upp, utan att ändra en min, och begaf sig till vrån. –konsekvensändrat/normaliserat Här är käppen, bror Bäck, här är käppen!konsekvensändrat/normaliserat utropade Svanholm, hvars martialiska sinne icke fördrog, att hans gamle vän gick obeväpnad till en strid mot okände fiender. Men fältskärn stack oförfärad sin hand bakom Öresundspelsen, som fridsamt hängde på sin knagg vid det farliga stället, och fick tag i något, som icke hörde till pelsen. –konsekvensändrat/normaliserat Fram, munsjör!konsekvensändrat/normaliserat Föremålet stretade emot, men snart visade sig, att fältskärn höll den lille, skrikande Jonathan i luggen.

12 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad!konsekvensändrat/normaliserat sade mormor. –konsekvensändrat/normaliserat Gick du inte din väg med Andreas och de andra?konsekvensändrat/normaliserat

13 –konsekvensändrat/normaliserat Det var så,konsekvensändrat/normaliserat sade gossen snyftande ... –konsekvensändrat/normaliserat det var så, att ... jag ville höra gufar berätta om svarta Jane och barnen i Blåkulla ... och så kröp jag bakom pelsen och hörde alltsammans. Och sen, när gufar började tala om spöken, så stack jag hufvudet fram, och ...konsekvensändrat/normaliserat

14 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, då såg jag, att pelsen rördes,konsekvensändrat/normaliserat inföll Anne Sofi något brydd.

15 –konsekvensändrat/normaliserat Gå nu din väg och låt bli att lyssna en annan gång,konsekvensändrat/normaliserat sade mormor strängt. –konsekvensändrat/normaliserat För i qväll må du slippa med den luggis du fått.konsekvensändrat/normaliserat

16 Jonathan såg åt dörren och rörde sig ej ur fläcken. –konsekvensändrat/normaliserat Jag törs ej gå i mörkret öfver vinden,konsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen med låg röst.

|224| |345|

17 –konsekvensändrat/normaliserat Lys honom, Anne Sofi,konsekvensändrat/normaliserat återtog mormor. –konsekvensändrat/normaliserat Det är följden af att barn få höra saker, som ej äro för deras ålder.konsekvensändrat/normaliserat

18 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tror vi lemna mamsell Lenormand till en annan gång,konsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn.

19 –konsekvensändrat/normaliserat Ja,konsekvensändrat/normaliserat inföll Svenonius; –konsekvensändrat/normaliserat annars vågar ej bror Svanholm gå öfver vinden utan käpp.konsekvensändrat/normaliserat

20 Svanholm morrade i mustascherna, men teg.

21 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har några frågor att göra kusin om den förra berättelsen,konsekvensändrat/normaliserat sade mormor eftersinnande. –konsekvensändrat/normaliserat Att hexeri och trolldom varit allmännare gängse i folktron förr än nu,original: nu än förr, är intet tvifvel. Men att här skulle ha anställts formliga processer, och att understundom menniskor blifvit brända på bål här i Finland för trolldoms skull – förlåt mig, kusin, det är ju en liten roman, hvaraf man tror så mycket man vill?konsekvensändrat/normaliserat

22 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tvingar ingens tro,konsekvensändrat/normaliserat svarade fältskärn något misslynt, –konsekvensändrat/normaliserat och icke heller nekar jag till, att ju allehanda namn och detaljer, dem jag berättar, skulle förgäfves sökas i tideböckerna. Ty jag har den tro om den fria skildringen, att dess sanning består uti att kunna vara sann genom att stämma öfverens med det väsendtliga och allmänna i det man vill skildra; ja jag går så långt, att den ibland kan derigenom blifva sannare än sjelfva verkligheten. Jag kan t. ex. måla Napoleon ätande en smörgås; posito att jag verkligen sett honom äta smörgås; kan jag väl derföre säga, att jag målat Napoleon sådan han var? Men se, nu händer, att jag diktar om honom en stor bedrift, som aldrig händt, men som är honom lik; eller lägger jag i hans mun ett jernfast ord, som han aldrig har sagt, men som slår in på ett hår med hans riktiga lynne; är icke då det jag diktat ihop mera verkligt i väsendet, än den der lilla smörgåsen,|225| som är verklig bara i slumpen? Nå ja, och så är det med svarta Jane och hexprocessen i Åbo. Jag skall säga kusin, det är alldeles visst och kan icke bestridas, att ju hexor blifvit brända också hos oss och att det tillgått med deras processer ungefär så, som jag nyss beskrifvit. Men fastän saken som faktum är obestridlig, så medger jag gerna, att ännu mer än en dunkelhet finnes deri, t. ex. huru något så ytterst befängdt var möjligt ännu i mansåldrar, sedan Finland hade ett universitet.konsekvensändrat/normaliserat

23 –konsekvensändrat/normaliserat Det var mörkrets furste, som förtörnades öfver den evangeliska lärans ljus,konsekvensändrat/normaliserat inföll skolmästaren.

24 –konsekvensändrat/normaliserat Bror Svenonius gör som många andra, han skyller allt på den stackars fan,konsekvensändrat/normaliserat svarade fältskärn. –konsekvensändrat/normaliserat Men jag tror, att orsaken nu, som ofta annars, måste sökas hos menniskorna sjelfva. Här i norden äro seder och föreställningar mycket sega. Jag föreställer mig, att katholska läran, – som till |346|sitt väsende är en blind tro, i motsats mot den evangeliska läran, som är en upplyst tro – ännu vid pass hundrade år efter reformationen hängde envist qvar i sinnena, så att visserligen kyrkan i former och anda var luthersk, men deremot folktron i botten katholsk. Man får icke förgäta, att bibeln den tiden var en stor sällsynthet på svenska och bragtes fullständigt på finska tungomålet först 1642. Nu tänker jag, att så länge lutherdomen stod der i sin första ungdomsvärma, rustad till strid med både trones sköld och det verldsliga svärdet, så länge der var i den en lefvande ande, så länge kände ock de katholska minnena af instinkt, att de trycktes tillbaka af en stor andelig makt, och spjernade väl något emot, men icke på ett vildt och rosenrasande sätt. Deremot vet man, att någon tid efter trettiåra kriget kom en kropps- och själströtthet öfver lutherdomen, så att den visserligen i troslifvet lefde qvar|226| i sin gamla kraft – det bevisar psalmboken af 1695 – men anden flydde ur kyrkans former och förtröttades hos de skriftlärde uti eländiga krig om bokstafven. Det kände de gamla, blinda katholska minnena också af instinkt, – ty folket är ett barn, det resonerar icke, det känner och det handlar – och deraf fingo de makt att resa sina sista ursinniga bål mot trolldomen. Och trolldomen var en fenix, den reste sig nyfödd och starkare ur hvarje bål. Den fick derigenom laga utslag och fullmakt uppå att vara till, och när man i kyrkorna höll förböner deremot, så ville det säga detsamma som att trolldomen var en trosartikel, och allt tvifvel derpå var kätteri. Märk huru lutherdomen här blef sig sjelf otrogen och huru Guds gissel drabbade den. Men det ämnet vore ofanteligt rikt att tala om, särdeles här i Finland, der trolldomen är en arfsynd, och derföre tror jag vi för denna gång lemna det i sitt värde. Emellertid kan jag ej neka, att ju anblicken deraf är storartadt vild och slår en hvar med förfäran. Ty hvad vill det lilla futtiga skrocket i våra dagar betyda mot denna rasande själssjukdom, som på sextonhundratalet grep många tusende och hade sin fulla förskräckliga verklighet i både bödlars och offers tro, ja i sjelfva vetenskapens lärosalar, vid lagens domaresäten och på konungarnes throner! Har bror Svenonius något snus i sin dosa?konsekvensändrat/normaliserat

25 –konsekvensändrat/normaliserat Ne gutta quidemspråk: latin, icke en doft.konsekvensändrat/normaliserat

26 –konsekvensändrat/normaliserat Tack, Anne Sofi, min pulla, jag sköter nog pipan sjelf. Sanningen att säga, är jag glad, att vi nu kommit väl öfver trolldomen, ty ett dystert kapitel i våra framfarna öden är dermed förbi, och den fortfor väl ännu en god tid efter de dagar, vi skildrade nyss, ja, ända in på tredje och fjerde årtiondet af sjuttonhundratalet, men den flammade endast tidtals upp och slock|227|nade slutligen af sig sjelf. Jag menar, att vi få annat att göra och tänka på i nästa berättelse, ty nu kommer den stora reduktionen hand i hand med enväldet, |347|hvarigenom icke blott egendomen, utan hela Sveriges och Finlands inre ställning mycket förändrades. Och sedan komma vi till randen af en ny tid, som begynte med de förskräckligaste olyckor vårt land någonsin öfverlefvat, och det vill mycket till att under allt detta vara vid godt mod.konsekvensändrat/normaliserat

27 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tror, kusin,konsekvensändrat/normaliserat genmälde mormor något häpen, –konsekvensändrat/normaliserat att vi beskedligt gå den tiden förbi och låta den sofva i sin blodiga graf. Hvad tjenar det till att upprifva gamla sår? Jag för min del går aldrig på spektakel för att se ett sorgespel; gråta får man nog här i lifvet ändå. Utan förlåt mig, kusin, jag vill ha nöje af hvad jag ser och hör, och derföre tycker jag mest om komedier, der allt slutas som det bör med ett eller par anständiga giftermål.konsekvensändrat/normaliserat

28 –konsekvensändrat/normaliserat Och litet krig ibland, och några bussiga karlar med ruter i kroppen, det tycker jag om,konsekvensändrat/normaliserat utropade Svanholm, med tanken på Johanna af Montfaucon, som han nyligen sett uppföras af Wiederbergs trupp. –konsekvensändrat/normaliserat Lazarra ber, der han kunde befalla,konsekvensändrat/normaliserat tillade han i mustascherna för sig sjelf.

29 –konsekvensändrat/normaliserat Klassiska stycken framför allt,konsekvensändrat/normaliserat reserverade sig Svenonius med djupsinnig min.

30 –konsekvensändrat/normaliserat Men litet röfvare ändå och mycket hjeltemod,konsekvensändrat/normaliserat inföll Anne Sofi, som hade gråtit af förtjusning vid Hedvig eller Banditbruden och aldrig kunde förgäta Skyddsengeln af Carl Lindegren.

31 –konsekvensändrat/normaliserat Jag menar, att ett större skådespel än stora ofreden ännu ej blifvit uppfördt här i norden,konsekvensändrat/normaliserat återtog fältskärn. –konsekvensändrat/normaliserat Men lyckligtvis ha vi ännu ett stycke dit, och nästa gång lära vi endast få se ridån gå ned öfver sextonhundratalets strider. Det var ett rikt århundrade,|228| och jag måste säga, att jag med saknad lemnar det. Det århundradet hade kropp och själ lika jettestarka, hjerta och hufvud lika kraftigt utbildade; derföre ger det en så hel bild. Men sjuttonhundratalet hade en vekligare kropp till sin stora själ, ett kallare hjerta till sitt lysande hufvud: derföre kan det beundras mera än älskas. Ja ja, jag säger ingenting om Carl XII och Peter den store, ty dessa båda bjessar hade diat sextonhundratalets modersmjölk. Men var så god och ställ Fredrik den ende vid sidan af Gustaf Adolf, så befarar jag, att han synes liten till växten, och jag tviflar uppå, att alla Lehnbergs predikningar uppväga ett enda kraftord af biskop Rothovius eller en enda psalm af den gamle Spegel. Anne Sofi, min vän, tag af ljuset.konsekvensändrat/normaliserat

32 Mormor hade fallit i djupa tankar, och fältskärn trodde förmodligen, att hon begrundade skilnaden mellan Gustaf Adolf och Fredrik den ende. Men när han tystnade, hördes hon fråga temligen tvärt: –konsekvensändrat/normaliserat Den der historien om prinsessan Juliana var väl också en dikt? Var hon verkligen ämnad att blifva Sverigesoriginal: Sverges (källa för ändring: 1874, 1883) drottning?konsekvensändrat/normaliserat

|348|

33 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, bästa kusin, derom kan jag blott säga med förra herrn: nog kan jag svära derpå, men ej vill jag hålla vad. Hvad jag vet är, att folket trodde så, och att hon stod väl hos drottning Hedvig Eleonora, som också trodde derpå och väl drifvit svårare saker igenom än så.konsekvensändrat/normaliserat

34 –konsekvensändrat/normaliserat Kusin hade en anspelning på hennes sednare öden. Jag måste säga, att det gjorde mig ondt om den stackars flickan, ehuru jag befarar, att hon var något lätt.konsekvensändrat/normaliserat

35 –konsekvensändrat/normaliserat Det hade hon i arf af sin mor, pfaltzgrefvinnanoriginal: pfatzgrefvinnan Eleonora Katharina. Jag förtiger den vackra prinsessans sednare äfventyr; det kan vara nog att veta, det hon slutligen gifte sig med en krämare-enkas son, hvilken konungen adlade med namnet Liljenborg. Här finner|229| således kusin ett giftermål sluta komedien, men jag tviflar uppå, att den derföre är hvarken glad eller uppbygglig.konsekvensändrat/normaliserat

36 –konsekvensändrat/normaliserat Och grefve Bernhard Bertelsköld, hvad har det blifvit af honom?konsekvensändrat/normaliserat frågade mormor, glad att afbryta ett ämne, som hotade blifva qvistigt.

37 –konsekvensändrat/normaliserat Det få vi se i sjette historien;konsekvensändrat/normaliserat genmälde fältskärn.

|230|

Majniemi slott.original: Slott.

38 Fyra och tjugu år ha förflutit, sedan berättelsen lemnade Majniemis hexa på Erstans klara vattenspegel. Mycket har åldrats, som förr var ungt; mycket har vissnat, som förr var blomstrande. Nytt har kommit och gammalt gått; nya klara ögon framtitta nu under den hvita barnluggen i Finlands pörten; nya tärnor plocka nu blåklint på Finlands ängar. Omskapande och föryngrande har tiden gått öfver menskliga förhållanden; stora förändringar ha gjort samhället nytt, lyckligtvis denna gång inifrån och mest till det goda – sakta och fredligt, såsom de stora revolutionerna gå öfver jorden. Det verkligt stora braskar icke. Det liknar solskenet om våren: det upptinar i stillhet de frusna marker och hårda isar, det ser på dem med kärlekens milda värma, och de stå ej emot. Alla yxor och svärd skulle ej förmått att sönderhugga isen på Finlands sjöar, och likväl så smälta de för vårens blida leende. Förgäfves tömmer hatet sitt gift; förgäfves slösar våldet sin jättestyrka; kärleken är dem öfvermäktig; han ensam förmår upprätta det fallna och sammanfoga det brustna och gifva de döda lifvet; han ensam bygger verlden ny.

39 Mellan åren 1671 och 1695 låg nära ett fjerdedels sekel, omfattande början och slutet af Carl XI:s regering. Denna tid var i många afseenden en vår öfver vinter|231|snön. Väl kastade enväldet sin skugga öfver flera förhållanden; |349|väl voro der inbördes strider många och partihat och orättvisor icke få; väl kom der ock sedan efter segrar och glans en lång och mörk höstnatt af förhärjande stormar, som läto den nästföregående tidens frukter först efteråt mogna till skörd för seklerna. Men oaktadt dessa skuggor gick der en stor och lifvande ande genom Carl XI:s regering; medan staten samlade en makt, som snart skulle förslösas, begynte der i samhällets inre ett nytt lif, som bibehöll sig midt under stormarna och var det moderssköte, ur hvilket de krafter framgingo, som i en sednare period utgjort den svenska och finska nordens lycka ...

40 Vid dessa ord gjorde fältskärn ett uppehåll, likasom slete han sig ogerna bort från de stora taflorna, för att återgå till de små. Derpå såg han med ett godt leende omkring sig och sade: nu gå vi tillbaka till Majniemi, ty der är något vigtigt å färde.

|232|

1. Förvaltaren.

41 Det var en solklar dag i medlet af Juni månad år 1695. Den föregående vintern hade alltifrån October året förut varit så utomordentligt kall, att man dess like ej mindes alltsedan år 1658, då Carl X tågade öfver Bälten. Efter denna jernvinter, som hade mycken nöd i sitt följe öfver hela Europa, kom en så sen vår, att marken ännu i slutet af Maj var stelfrusen och den förtviflade landtmannen dag efter dag förgäfves väntade på mildare väder att göra sitt vårsäde. Ändtligen nu, när det led till midsommar, hade jorden upptinat, och rundt omkring på de bördiga fälten vid Majniemi sågos slottets landbönder med något gladare uppsyn utså kornet i de upplöjda åkerfälten. Hoppet vidhåller menniskan i det längsta; kanske skulle ännu en varm och fruktbar sommar belöna odlarens möda.

42 Men inne i slottet och dess vidlyftiga omgifningar hade man annat att tänka på. Det var ett stökande och ett fejande öfvermåttan flitigt i de stora, men redan något förfallna praktrummen, ty slottets egare, grefve Bernhard Bertelsköld, hade under de sednaste tjugufem åren blott tre eller fyra gånger, och hvarje gång endast några månader, bebott sitt fädernegods. Här var således mycket att göra, för att återställa rummen i det lysande skick, som anstod slottsherrens rang, praktlystnad och|233| rikedom. Handtverkare af alla slag, enkom hitsända från Stockholm, några till och med från Tyskland, hade redan i två veckor arbetat på slottets iståndsättande, och vid deras sida arbetade hederlige mästare och gesäller från Åbo, hitsända i samma |350|ändamål, ej utan att mången gång med den urgamle nationelle Perkele på tungan knyta näfven åt de öfvermodige nykomlingarne, som ansågo de finske arbetarne långt under sig i både rang och skicklighet. De gode mästarne från Åbo voro vane att sjelfve här i landet gälla för de ypperste, och många bland dem hade i sin ungdom vandrat med ränseln på ryggen och knölpåken i handen genom Tyskland, hvaröfver de sedan gjorde allehanda lustiga gesällvisor, såsom

I Prämen hawer jag wantra

Perfuttan keinun tallarna

Å hawer låti hämtå, säntå

Ortor å rusor,

Linnun launan prassica,

44 m. m. som derom kan läsas i flera sannfärdiga historier. Det var derföre förlåtligt, om de ansågo sig lika vidtbereste och mångkunnige som främlingarne och, när det så passade sig, ej blefvo dem svar skyldige, vare sig med tungan, murslefven eller målareborsten.

45 Tid efter annan, när trätorna blefvo för handgripliga, nödgades förvaltaren på godset blanda sig i saken, merendels som fredsstiftare, någongång likväl som bestraffande myndighet. Kanske ha vi något svårt att igenkänna den trettioårige, undersätsige och starkt byggde mannen i hans blåa vadmals-jacka med de stora blanka messingsknapparna och den gråa filthatten, som beskuggade ett temligen ljust hår, ett par ärliga blåa ögon och ett lugnt, godsint, men derjemte karaktersfast ansigte. Det kan derföre vara godt att så gerna först som sist|234| berätta, huru vi gjort hans bekantskaporiginal: bekatskap en gång förut under helt andra förhållanden, nemligen på Saltviks prestgård och bondbrölloppet i Sund, der kung Carl XI i sina slyngelår jagade inkognito. Det var verkligen samme lille präktige Pehr,original: Per, som fick en ölänning till skänks i stället för sin söndertrampade trähäst och som sedan, stackars liten, så oskyldigt kom att störta en tillämnad drottning från Sveriges thron. Det var första och sista gången i sin lifstid vår Pehr hade blandat sig i statens angelägenheter. Deremot bibehöll han allt fortfarande en stor förkärlek för hästar och var mer än en gång ihop med föräldrarna att få gå in vid kavalleriet, men dertill sade far och mor veto. Således, när Pehr ej hade lust att, som de äldre bröderne, »studera på kragen»konsekvensändrat/normaliserat, var han hjerteligen glad att vid 16 års ålder komma som ridsven till grefve Bertelsköld. Här kom han i stor gunst för trohet och pålitlighet, fick lära åtskilligt på resor |351|i främmande länder, och ehuru Finland den tiden ej hade något Mustiala, befanns vår Pehr efter någon tid vid 28 års ålder qvalificerad att mottaga den lediga förvaltaresysslan på Majniemi. Det gjorde han med så mycket större hjertans lust, som hans far, den hedersgubben, redan för tio år sedan fått pastoratet, hvartill Bertelsköld egde patronatsrätten.

46 Man såg uppå Majniemi, att der rådde en annan styrelse nu, än fordom under mäster Adams tid. Väl behöfde grefven pengar, och ständigt mera pengar nu som förr, men lyckligtvis hade han andra källor än Majniemi att ösa ur, och kyrkoherdens böner och mäster Pehrs rapporter bevekte grefven att efterskänka en stor del dagsverken och andra feodala pålagor, som dittills ruinerat de fattige landbönderne. Man kände knappt igen Majniemis omgifningar. I stället för trasiga, utsvultna ge|235|stalter med hatet och olyckan målade i sina dystra ansigten, såg man nu hurtiga uppsyner, hela, om också tarfliga drägter; der voro hästar för hvarje lass, icke mera, som fordom, en mensklig varelse, tvungen af rättarens piska att framsläpa bördorna. Försvunna voro de fordna eländiga kojorna, som fördystrade hela nejden rundtomkring det praktfulla slottet, och i deras ställe reste sig trefna välbyggda hus med ordentliga fönster af glas, som ända dittills varit en stor lyx, och med lika ordentliga eldstäder, som förut hade hört till sällsynta undantag. Der hade kommit ett förr okändt välstånd i landtmannens boning, och med välståndet hade kommit icke blott yttre hyfsning, utan ock arbetsamhet, gudsfruktan och ett fridsamt lefverne i stället för den fordna lättjan, uppstudsigheten och vildheten i sederna. Der hade skett ett stort och ädelt verk på det fordom så olyckliga Majniemi: bonden, förut behandlad föga bättre än en lifegen träl, hade återfått sin rätt och med detsamma sitt värde såsom menniska. Och såsom i alla tider mensklighet och mildhet, långt mer än hårdhet och slafveri, äfven i yttre måtto bära välsignelsens frukt, så hade också här det förunderliga inträffat, att Majniemi småningom begynte rendera mera under den friare och mildare styrelsen, än mäster Adam förut lyckats sammanskrapa, oaktadt han utan förskoning utpressade folkets sista skärf och sista arbetskraft.

47 Vid bakgårdarna helt nära stranden af sjön voro långa rader af ståtliga uthus, stallet för 50 hästar, ladugården för 100 kor, drängstugan, pigstugan, bryggstugan, bagarstugan, tvättstugan. Öfverallt var samma verksamhet, som uppe i slottet. Öfverallt reparerades,original: repererades, putsades, bakades, bryggdes och tvättades. Der var en rörelse och en brådska, som förebådade vigtiga tilldragelser. Stundom såg man en vördig och gladlynt matrona i blå|236| yllekofta bestyrsamt trippa från den ena stugan till den andra, likasom för att hafva |352|inseende öfver de mångfaldiga arbetena. Frågade man en af pigorna, hvem den präktiga gumman var, som så lätt klef trappa upp och trappa ned, oaktadt sin försvarliga korpulens, så svarades flinkt: –konsekvensändrat/normaliserat Må väl veta, att det är kära mor från prestgården, som hjelper son sin med sysslorna.konsekvensändrat/normaliserat

48 Ja så var det, här träffa vi mer än en god vän från de gamla tiderna. Kära mor från prestgården var nu omkring 56 år, men hade, oaktadt sina 14 barn, hvaraf tio i lifvet, jemte det kloka hufvudet och det glada, fromma och hurtiga hjertat, äfven bibehållit en god del af sin ungdoms raskhet och blomstrande helsa. Den fordom sjuttonåriga simmerskan i Majniemi sund, den sedan trettiotvååriga värdinnan vid konungens besök på Saltviks prestgård, det var allt samma hjertliga, samma genompräktiga Greta, som nu, avancerad till herrskarinna öfver det rödmålade enkla pastorsbostället borta vid kyrkan, hade kommit att hjelpa sin son mäster Pehr med sysslorna på Majniemi. Ganska mildt hade årens snö fallit ned öfver detta vackra hufvud; knappt ett enda grått strå hade på lek smugit in i det fordom så rika, blonda håret; knappt en enda rynka hade ännu plöjt sin fåra i den öppna, ljusa och redliga pannan. De blåa ögonen blickade ännu lika klart, de friska läpparna logo ännu lika godt, blott en enda af deras mjellhvita tänder hade gått förlorad, och den annars lätta gången hade fått en viss vaggning, förorsakad af fetman. Ungdomen förgår, åren härja, men hjertats skönhet sprider dock alltid en förklaring, som öfverlefver kindernas rosor, kärlekens första löjen och sjelfva tiden.*)Vid dessa ord såg Anne Sofioriginal: Sofie med en öm och förtjust blick på gamla mormor, liksom ville hon säga, att det var från henne fältskärn hemtat sitt ideal af en skön ålderdom. Den gamla förstod henne och nickade tacksam, nästan rörd. Men fältskärn låtsade ej märka intrycket af hans ord, utan fortfor med sin berättelse, likasom ingenting passerat.

|237|

49 I tvättstugan höll man just på att mangla fina, holländska duktyger, hvilka under år och dag hade gulnat i skåpen utan att begagnas, men nu måste bereda sig på att göra tjenst. Mangling är ett tungt arbete, vare sig att man drager framåt eller skjuter på, och det behöfs en flink och van hand att under tiden utbreda linnet. Kanske var det just derföre som några af tvättgummorna, hvilka hade det lättare arbetet att släta och utdraga byket, innan det kom under stockarne, ansågo för sin pligt att underhålla sina manglande medsystrar, och sig sjelfva på köpet, med en konversation, som ej kunde beskyllas för tunghäfta.

50 –konsekvensändrat/normaliserat Ni må säga hvad ni vill, Brita,konsekvensändrat/normaliserat sade en af de myndigaste i hopen, –konsekvensändrat/normaliserat jag har sett byken förr i mina dagar. Hvem var det som i så många herrans år |353|tvättade salig bispens nattmössor och stoppade hans strumpor och kanske mer än en gång stärkte hans bispekragar, när han stod der, Gud fröjde själen, så vördig som Aron i Israel? Jo det var just jag, med förlof, och man skall ej säga om mig, att jag tar miste på holländsk dräll och Stockholms linne. Och vill den nådiga frun ej nöja sig med min tvätt, och föraktar hon de bästa dukar, som någonsin breddes under en stekt gris på ett finskt bord, så skall jag säga henne, hvad bispemor brukade säga, – bispemor höll sig ej för god att vara nedrig*)Nedlåtande. mot fattigt folk, så furstelig vederlike hon var ...**)Susanna syftar förmodligen på den pfalzgrefve-värdighet, som kejsar Fredrik III förlänade sedermera biskop Magnus III Särkilax och hans efterträdare, icke biskoparne utan domprostarne i Åbo.

|238|

51 –konsekvensändrat/normaliserat Ert byke, mor Sanna, och vår mangling och hela Majniemi lära visst duga åt den förnäma grefvinnan!original: grafvinnan!konsekvensändrat/normaliserat – skyndade mor Brita att infalla, medan den andra drog andan. –konsekvensändrat/normaliserat Folk säger, att hon är grymt högfärdig.konsekvensändrat/normaliserat

52 –konsekvensändrat/normaliserat Visst har hon rätt att vara högfärdig,konsekvensändrat/normaliserat återtog Susanna, –konsekvensändrat/normaliserat efter hon är en född Sparre, och alla Sparrar äro af hårdt trädslag. Jag må väl veta, att vår grefve är af ung slägt, och fast ens mor råkade vara furstinna, så rår man ej för att ens farmor (här sänkte Susanna rösten) handterat klappträ och såpa som annat hederligt folk. Och så tänkte vår nådige grefve, att hans barns ådror väl kunde tåla en tillsats af högadeligt blod, isynnerhet som grefvinnan ännu dertill var okristeligt rik, men si gull ej annat är än mull, som det står i den sprittnya psalmboken, Gud signe vår nådige kung, för det att han just i år låtit sätta ihop den, alla kristfromma själar till uppbyggelse och själabot. Ja hvad var det jag ville säga? Jo rikedomen den drack och drog af, reduktionsherrarne lade vantarne på grefvens många kyrksocknar både i Liffland och Finland, och grefvinnans egodelar gingo samma väg, och rätt som det är (här sänkte gumman ånyo rösten), så tar hin hårde sjelfva Majniemi. Sanna mina ord, jag har varit med i mäster Adams tid; det orätt fås med sorg förgås. Och si derföre – här höjde hon åter rösten – så tänker jag, att grefvinnan väl får hålla till godo med hvad huset förmår. Ty fast här nu ödas många hundra, ja tusen daler på fåfängeligt fejande och putsande, så skall ingen inbilla mig, att det står så riktigt till här på slottet ...konsekvensändrat/normaliserat

53 –konsekvensändrat/normaliserat Ni skulle skämmas; mor Sanna, att stå här som en nattuggla och spå ondt åt vår milde och gode herre,konsekvensändrat/normaliserat inföll Brita ånyo med en viss tonvigt, som hon ansåg sig böra antaga, när hon stod uppå husets bästa. –konsekvensändrat/normaliserat Har det|239| varit illa förr, så är det bättre nu, det kan ju ett barn förstå. Spotta icke öfver dig |354|och lasta icke dens bröd du äter, säger ordspråket. Det sägs, att kungen har ledsnat vid reduktionen, och blodiglarna ha sugit sig mätta. Jag tänker de låta Majniemi vara i fred.konsekvensändrat/normaliserat

54 –konsekvensändrat/normaliserat Blodiglarna!konsekvensändrat/normaliserat upprepade Susanna i sin tur med en myndighet, likasom stode hon på höga kronans bästa. –konsekvensändrat/normaliserat För det att vår nådige kung har med rätta tagit tillbaka det, som de höge herrarne med lock och pock ha tagit från kronan och det fattiga folket i många herrans år ...konsekvensändrat/normaliserat

55 –konsekvensändrat/normaliserat Känner någon hvad hofmästaren går för, som väntas hit i dag eller i morgon?konsekvensändrat/normaliserat inföll Brita ånyo, kanske för att komma ifrån ett ämne, som ej var utan sina faror i dessa enväldets tider, der mer än ett i otid uttaladt ord blifvit besvaradt med stegel och hjul.

56 –konsekvensändrat/normaliserat Nog rymmes höken i orrens bo, och en Jutes rygg kan jemka sig godt i en svensk stol,konsekvensändrat/normaliserat svarade Susanna.

57 –konsekvensändrat/normaliserat Den tiden Nils Janssenoriginal: Jansen ännu var bara en simpel kammartjenare, hade han det ryktet om sig att vara en elak, högmodig karl, och jag tänker, att menniskan väl sällan blir bättre af stor medgång i verlden. Men den karlen säges ha en så förunderlig lycka med allt hvad han företager sig, att allt går honom i händerna likasom af sig sjelf. Ju fattigare och mildare grefven blifvit, desto rikare och hårdare blef hans hofmästare. Mången tror, att tjenaren är rikare än hans herre; jo, jo, det säges, att många smulor fallit vid sidan af de många socknar och gods, som man fråntagit grefve Bertelsköld. Det känner den elake karlen alltför väl, och derföre har han mera välde i huset, än grefven sjelf. Han råder och styr. Jo jag kunde berätta något jag, hvad som säges om sjelfva grefvinnan, men si det öra var ännu ej skapt, som fick höra en gammal kråka skratta med skatorna.konsekvensändrat/normaliserat

|240|

58 –konsekvensändrat/normaliserat Hvarför afskedar ej grefven, som har makten och herraväldet, en så farlig tjenare?konsekvensändrat/normaliserat frågade en af de yngre i sällskapet.original: sällskapet,

59 –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre?konsekvensändrat/normaliserat upprepade mor Sanna vigtigt. –konsekvensändrat/normaliserat Byk du dina lakan, Sara, och stick ej din näsa i de förnämas nyckelhål. Så mycket kan jag säga dig, att om grefven behåller hofmästaren, så har han sina skäl. Jag har sagt er, att den karlen lyckas i allt hvad han företager sig, men grefven har bara olyckor, der ej hofmästaren hjelper till. Hvem skaffade grefven det rika giftet? Hvem lånade honom pengar att muta reduktionsherrarne, när Majniemi sist var i fara? Hvem frälsade honom ur sjönöd på Ålands haf? Hvem släckte så förunderligt den stora eldsvådan här på slottet för sju år sedan? Jo ser ni, det allt gjorde ... Åh stå ej här och gapa på mig, Sara, som en gers, med utspärrad trut. Jag önskar, att prestemor må komma och lära dig göra skäl för maten, slinka. Det är annat gry i det folket, och jag ville |355|väl lefva den dagen, när jag får se mäster Pehr taga Nils Janssenoriginal: Jansen i kragen, ja, min själ, ville jag det.konsekvensändrat/normaliserat

60 –konsekvensändrat/normaliserat Nå nå, blif ej ond för det, mor Sanna,konsekvensändrat/normaliserat sade Brita försonande, i hopp att få höra mera af det sqvaller, som är så lockande för de ringare, när det gäller de högt uppsatte. –konsekvensändrat/normaliserat Ser ni inte, att alla höra på er som på presten i kyrkan? Ni sade ju, att hofmästaren var ett lyckobarn? Jag vill minnas, att han på ett förunderligt sätt kom i grefvens tjenst. Folk säger, att gamle grefve Bertelsköld, fadren, en vinter i salig kungens tid red öfver hal-isen till Danmark och förde med sig tillbaka en liten pojke, som han röfvat från Jutarnekonsekvensändrat/normaliserat ...

61 Susanna, som fann sig smickrad af att erkännas för ett orakel i tvättstugan, var färdig att på ett lysande|241| sätt motsvara detta förtroende, då i detsamma ett högljudt larm med skrik och hojtande på öfre slottsgården ådrog sig allas uppmärksamhet och för tillfället afbröt den löpande sqvallerkrönikan. För att förklara denna ovanliga tilldragelse, måste vi gå en halftimme tillbaka i vår berättelse.

62 Den åt inre borggården vända hufvudfaçaden af Majniemi slott var utsirad med den tunga, men storartade aristokratiska lyx, som ännu i dag gör anblicken af sextonhundratalets herregårdar så imponerande. Allt hvad träsnideri och stuckaturarbete kunnat åstadkomma var här anbragt i öfverflöd. Bland annat syntes mellan fönsterraderna kolossala kämpagestalter i halfupphöjdt arbete, bevakande muren med sköld, svärd och hjelm, som vålnader af en förgången riddartid. Regn, blåst och ålder hade likväl ej haft försyn att här och der afbryta än en arm, än en fot, än en hjelmbuske på desse gipskämpar, och man var nu nödsakad att på stegar och ställningar rappa kämparne på ett sätt, som de väl föga fördragit, om de varit af kött och blod.

63 Detta var ett arbete, som endast de tyske mästarne voro rätt hemma uti, och Åbo murare fingo dervid nöja sig med den anspråkslösareoriginal: anpråkslösare rollen af handtlangare. Oaktadt de ej med någon rimlighet kunde pruta emot, aflopp ej kamratskapet med Tyskarne utan glåpord å ömse sidor. Bland Finnarne var en liten axelbred murare vid namn Yrjö, som hade det rykte om sig att lustigare än någon rådbråka svenska språket och med sina visor var en föregångare till den sedan ännu ryktbarare »Eskola kuppen»konsekvensändrat/normaliserat. Ty ehuru Åbo, som ännu i dag är mera finskt till lynne och språk än mången annan stad i landet, var det ännu mera vid slutet af sextonhundratalet, så hade likväl svenskan, både genom universitetet och adeln stun|242|dom ock genom ovise kyrkans män, då redan fått ett slags högre anseende som hof- och bildningsspråk, hvilket de lägre klasserna ej dröjde att efterhärma på deras vis, kanske ej utan medvetande af den satir både öfver svenskan och |356|dem sjelfva, som låg i deras rotvälska och som var ett slags hämd för den nedsättning, som drabbade landets eget tungomål.

64 Högst uppå stegen stod nu den tyske mästaren och rappade kämparnes ben, medan Yrjö stod på gården under honom och framräckte gipsen med den anmärkning, att det vore »sachsisk gröt med en finsk slef»konsekvensändrat/normaliserat. Tysken besvarade denna anmärkning med att tid efter annan, skickligt, men likasom af våda, nedstänka en klump af gipsen i Yrjös panna. Denne höll en stund till godo. Men när Tysken, att förkorta tiden, begynte med hög röst sjunga en af sin hembygds visor, höjde äfven Yrjö sin stämma i en annan tonart och sjöng:

Hyökä perju, juupa talar,

Härät tanssa, miki haakar,

Konkommu, lilla syötövän,

Viska tanssaa suullen hyppijän.

Konkommi, lilla tokka,

Viska tanssaako hoppaa.*)Finnes upptagen i Kanteletar 1: 233,original: 233. (källa för ändring: HT) sid. 241.

66 En stund fortfor denna besynnerliga sångarestrid, och allt tätare nedregnade derunder gipsklumparne öfver Yrjös ansigte, utan att förmå honom till tystnad. Slutligen förlorade mästaren på stegen tålamodet och slungade murslefven med van hand midt i pannan på den oförskämde handtlangaren. Detta var mer, än den lustige muraren från Åbo kunde fördraga. Hastigt krökte han sin starka axel under stegen, lyftade den från mar|243|ken med karlen uppå och gjorde så med sin sprattlande motståndare, som hade all möda att hålla sig fast, en dansande rund kring slottsgården, allt under det han fortfor med sitt

Konkommi lilla tokkaa,

Viska tanssaako hoppa!

68 Den manhaftige Yrjö tyckte sig i detta ögonblick vara en föga ringare karl än Simson, hvilken bar på sina skuldror Gazas portar. Hans kamrater från Åbo, i chorus med slottets pigor och drängar, som ditlockades af bullret, funno uppträdet så kosteligt, att alla instämde i den bekanta melodin, och för hvar gång man kom till orden »tanssaako hoppaa»konsekvensändrat/normaliserat, blefvo murarens |357|krumsprång och Tyskens ställning i höjden allt äfventyrligare. Men dennes landsmän funno saken mindre rolig, och med dem förenade sig Stockholmarne. I en hast hade två nästan jemnstarka partier bildat sig, det ena för att befria fången på stegen, det andra för att fortfara med dansen. Följden blef, som man lätt kunde ana, gräl, skällsord och slutligen handgemäng.

69 –konsekvensändrat/normaliserat Ned med stegen!konsekvensändrat/normaliserat dundrade i detsamma förvaltarens röst från andra sidan af gården. Men de stridande voro döfva för allt annat än sin egen förbittring och fortforo att af alla krafter, ömsom svärande, ömsom skrattande, på hvarandras ryggar trumma takten till

Konkommu, lilla syötövän,

Viska tanssaa suullen hyppijän!

71 –konsekvensändrat/normaliserat Ned med stegen, säger jag!konsekvensändrat/normaliserat ljöd för andra gången mäster Pehrs befallande stämma, och ett par kraftiga örfilar till höger och venster i hopen gåfvo befallningen eftertryck. Yrjö släppte stegen, som han så tappert försvarat, fången hoppade till marken, kämparne åtskildes knotande.

|244|

72 Förvaltaren såg bister ut. –konsekvensändrat/normaliserat Ni skulle skämmas,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat att göda luften med stora ord och stjäla dagspenningen af er herre. Du Yrjö, dansar du härnäst, så dansar du efter karbasen, karl. Och ni, Müller, rappa ni edra beläten på väggen, annars blir ni sjelf den som rappas. Till arbete, säger jag! Har någon lidit orätt, så må han klaga i qväll, sedan klockan ringt. Marsch!konsekvensändrat/normaliserat

73 Den larmande hopen teg helt stilla, tvekande, kufvad af förvaltarens fasta ton. Då hördes oförmodadt en kort och skarp röst: –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är det, som befaller här?konsekvensändrat/normaliserat

74 En främmande man i resdrägt stod med korslagda armar i porten.

|245|

2. Hofmästaren.

75 Den nykomne, som så befallande afbröt striden på slottets borggård, tycktes vara föga öfver 40 år gammal; kort och mager till växten, af ett utseende, som föga imponerade vid första anblicken. Följde man likväl de små hvassa ögonens snabba blickar, och gaf man akt på det drag af djerf, nästan trotsig beslutsamhet, som spelade kring den tunna öfverläppen, så anade man, att här hvarken saknades klokhet att uppgöra, eller kraft att utföra en energisk viljas planer, vare sig goda eller onda. Mannen var klädd i en åtsittande, något sliten grön lifrock, som, jemte den korta hirschfängaren, lät förmoda |358|en jägare; men i stället för jagtbössan framtittade ur hans bälte kolfvarna af ett par små terzeroler, en kort, grå reskappa var kastad öfver axlarna, och det ljusbruna, lindrigt i rödt stötande håret betäcktes af en bredskärmad hatt med silfverspänne, men utan plym.

76 Främlingens röst hade en viss genomträngande skärpa, som gjorde, att hans första ord, ehuru lågt de utsades, likväl hördes mycket tydligt öfver gården och kommo både förvaltaren och arbetarne att ovilkorligt se sig om. I samma ögonblick var också främlingen igenkänd, ty han hade varit i slottet mer än en gång förut, ehuru för flera år sedan, och var ej heller oväntad nu. Ett|246| sakta sorl af bestörtning gick genom hopen: –konsekvensändrat/normaliserat Det är hofmästaren,konsekvensändrat/normaliserat hviskade man.

77 Mäster Pehr rodnade, helsade höfligt och syntes förlägen. –konsekvensändrat/normaliserat Tag ej illa opp, herr Nils,konsekvensändrat/normaliserat sade han; –konsekvensändrat/normaliserat här var en liten osämja mellan arbetarne, men den är redan bilagd.konsekvensändrat/normaliserat – Det bör anmärkas, att herretiteln ännu den tiden sällan gafs åt andre än adeln eller andre högt uppsatte män och var, när den gafs åt en underordnad person, en ovanlig höflighet, som röjde antingen fruktan eller en stor tanke om personens betydenhet.

78 –konsekvensändrat/normaliserat Jag frågar hvem som befaller här,konsekvensändrat/normaliserat upprepade hofmästaren nästan spefullt. –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är du, karl? jag tycker mig ha sett dig förr.konsekvensändrat/normaliserat

79 –konsekvensändrat/normaliserat Jo och det mer än en gång,konsekvensändrat/normaliserat svarade Pehr förtrytsamt, i det han rodnade ända upp till örsnibbarne. –konsekvensändrat/normaliserat Den tiden jag ryktade grefvens svarta sto, var Nils Janssen icke för god att stubba dess svans.konsekvensändrat/normaliserat

80 Med ett hastigt, knappt märkbart ögonkast mätte hofmästaren sin f. d. stallbroder, men denna enda blick röjde tillräckligt, att Pehr hade fått en farlig och oblidkelig fiende. Utan att gifva akt på förvaltarens djerfva svar, vände sig herr Nils till de främmande arbetarne och uppfordrade dem att göra redo för orsaken till larmet och myteriet på slottsgården. De tillfrågade läto ej säga sig detta två gånger och framställde naturligtvis saken så, att all skugga föll på Yrjö, på gårdsfolket och sist äfven på förvaltaren.

81 Hofmästaren lyssnade till denna framställning. Derpå vände han sig kallt till mäster Pehr och sade med en ton, som ej tålde någon motsägelse, i det han pekade på den förbluffade Yrjö: –konsekvensändrat/normaliserat Låt binda den der karlen vid pålen och gif honom tjugu prygel.konsekvensändrat/normaliserat

82 Den hederlige förvaltaren kände blodet lika hastigt|247| rusa tillbaka från sina kinder, som det nyss rusat dit, och blek af bestörtning framstammade han: –konsekvensändrat/normaliserat Det kan ej vara ert allvar, herr Nils!konsekvensändrat/normaliserat

83 Hofmästaren mätte honom med en blick af förakt och vinkade stum med handen, att förbrytaren borde utan dröjsmål gripas. En rysning gick genom |359|alla de närvarande. Det förekom dem, som skulle den gamle mäster Adams tid ånyo lefva opp med hela dess laglösa tyranni, som utan ransakning och dom öfverlemnade menniskors hela välfärd till pris åt godtycket.

84 Mäster Pehr bemannade sig. –konsekvensändrat/normaliserat Tag det ordet tillbaka, herr Nils,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat ty det kan ni ej försvara, hvarken för Gud eller menniskor, eller för grefven, vår nådige herre. Muraren Yrjö har dummat sig, det vill jag icke bestrida, men han är en fri handtverkare och hör ej till slottets underhafvande. Och om han också hörde till dem, så vore han icke för det en träl, som man kan vanhedra och slå efter behag. Utan skall han straffas, så är det lagen, som skall slå honom, herr Nils, och icke er blotta befallning, om ni än såge sju gånger morskare ut, än ni nu gör. Låt stämma honom till tinget, det har jag ingenting emot, men så sannt jag heter Pehr, så skall ni icke derförinnan röra honom med ett finger, det svarar jag för.konsekvensändrat/normaliserat

85 Förvaltarens manhaftiga ord förfelade ej sitt intryck på andra än den, till hvilken de riktades. De godsinte Tyskarnes rättskänsla vaknade: –konsekvensändrat/normaliserat S’ist schon gut, Ihro Gnaden!språk: tyskakonsekvensändrat/normaliserat sade de; –konsekvensändrat/normaliserat lassen wir den armen Teufel laufen.språk: tyskakonsekvensändrat/normaliserat

86 Stockholmarne, – nyss upphetsade af handgemänget, men redlige män, som under kungens egna ögon voro vane att se lagen råda och band läggas på de höge herrarnes egenmäktighet – dröjde ej heller att taga murarens parti och menade, att karlen väl förtjenat ett|248| kok stryk vänner emellan, men ingalunda att offentligen straffas som en gemen missdådare.

87 Den man, som sålunda såg sin myndighet motsägas af en vexande opposition och som påtagligen hade för afsigt att nedsätta förvaltaren genom att utse den stackars Yrjö till syndabock, hörde med skenbar likgiltighet de kringståendes invändningar, likasom vore det under hans värdighet att svara derpå. När hofmästaren tyckte sig hört nog, afbröt han tvärt den tyska, svenska och finska vältaligheten med den korta frågan, om man ville lyda eller ej.

88 För den, som ej kände hofmästaren närmare, kom denna fråga alldeles oväntad, just när man trodde sig ha bevekt honom till ett mildare handlingssätt. Mäster Pehr hörde till deras antal. Han stadnade svarslös; de öfrige likaså. Men ingen hand eller fot rörde sig att lyda den stränga befallningen.

89 Herr Nils tycktes vara beredd derpå. Utan att vidare slösa några ord på denna hop, som han ansåg så långt under sig, framtog han en helt kort pipa, sådan som jägare nyttja att locka hjerpar och hvisslade – en kort skarp hvissling, som olycksbådande skar i den samlade folkhopens öron. Verkan uteblef icke. Sex jägare, alla beväpnade liksom deras herre, inträdde genom porten.

|360|

90 –konsekvensändrat/normaliserat Bind denne skurk vid närmaste träd,konsekvensändrat/normaliserat sade hofmästaren, pekande på Yrjö, –konsekvensändrat/normaliserat och gif honom fyratio rapp.konsekvensändrat/normaliserat

91 Var befallningen kort, så lät ej heller utförandet denna gång vänta på sig. Jägarne grepo den bestörte muraren, och innan någon af de kringstående tänkte på att höja en arm till hans försvar, var karlen redan bortförd och exekutionen i full gång.

92 Var det feghet? Var det öfverraskning? Finska lynnet är långtänkt. Hopen var icke beredd på en främmande inblandning och lät i sin första handfallenhet öf|249|verraska sig. Endast Tyskarne mumlade ett kreutzsapperment, och Stockholmarne yttrade med ett slags medlidande ett uttryck, som fordom var mycket allmänt i Sverige: »När det går tokugt, går det som i Finland!»

93 Den hederlige mäster Pehr behöfde flera minuter att reda sina tankar, och under tiden hade både hofmästaren, jägarne och delinqventen försvunnit från gården. Men när Pehr ändtligen hunnit sansa sig, intogs han af den häftigaste vrede, grep en närastående jernstör och ropade åt gårdens folk, att de skulle följa honom; kosta hvad det ville, måste man befria den oskyldigt vanhedrade.

94 Der voro månge som delade förvaltarens harm, men icke alla delade hans mod. De fleste smögo sig undan, när det hotade blifva allvar af striden, och endast sex eller sju voro genast färdige att med de tillhyggen, som närmast funnos tillhands, vara förvaltaren följaktige. Gamla Susanna framtittade bakom ett hörn af slottsflygeln, der hon inrättat sitt observatorium, och höjde modigt sin stämma, sedan hofmästaren ej mera sågs till.

95 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad nu, mäster Pehr,konsekvensändrat/normaliserat skrek hon öfverljudt, –konsekvensändrat/normaliserat har den lede Belsebub farit uti eder och förvändt edra ögon, så att ni springer efter den gröna rocken som en tjur efter ett stycke röd duk? Vore ni än så god gårdshund, mäster Pehr, det säger jag er, tag er till vara för hela vargskocken och stick ej ert hufvud i gapet, då får ni nästa gång se er om, hvar ni må bära er hatt. Korpen är en lyckofågel för sig sjelf, mäster Pehr, derföre lefver han i hundra år, men rör icke vid honom, ni får värk i fingrarna. Jag har i så många herrans år stärkt salig bispens prestkragar, och det skall jag säga er, att de, som maktena hafva, mot dem är ej värdt att spjerna. Gör som jag och annat förståndigt folk, mäster Pehr, och|250| gif honom böfvelen, när han ej hör på, men akta er att räkna trådarna i hans gröna rock. Se på mig, jag kan tala, när det behöfs, och deremellan hålla min mun, och det har jag godt af, men sådana heta junkrar som ni akta ej stort på hvad gammalt och klokt folk säger till deras eget bästa.konsekvensändrat/normaliserat

96 Dessa sista ord undföllo mor Susanna i förtrytelsen, när hon såg, att förvaltaren ej brydde sig om hennes goda råd, utan rusade åstad med sitt |361|folk att befria muraren. En strid syntes oundviklig och hade väl föga aflupit med seger för den goda saken, ty mäster Pehr förglömde i sin ifver, att både hofmästaren och hans jägare voro väl beväpnade med sidogevär och pistoler. Till all lycka visade sig i rätta stunden prestemor sjelf, den raska och präktiga Greta, hvars moderliga bekymmer för sonen ej tilläto henne att blifva en overksam åskådarinna af ett så farligt företag.

97 –konsekvensändrat/normaliserat Pehr, min egen gosse,konsekvensändrat/normaliserat sade hon och fattade stadigt hans arm, som han förgäfves sökte lösslita; –konsekvensändrat/normaliserat var stilla och lyd din mor, som du alltid gjort. Gif vika för öfvermakten, det förnedrar aldrig en bra karl; gå icke, du min redlige gosse, öfver lagens råmärken, fastän våldet går; stå fast vid det rätta, så hjelper oss Gud allsmäktig i sinom tidkonsekvensändrat/normaliserat ...

98 –konsekvensändrat/normaliserat Men att godvilligt tåla ett sådant öfvervåld, nej mor, det kan ej, det får ej ske,konsekvensändrat/normaliserat ropade Pehr utom sig. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har varit i Estland och Liffland och Polen, jag har sett icke allenast herrarne, utan ock fogdar och halunker behandla arbetaren som ett oskäligt djur; men se det skall ej ske här i Finland, mor, så länge vi ha skrifven lag och ännu en mans arm att försvara den medkonsekvensändrat/normaliserat ...

99 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, Pehr,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Greta, –konsekvensändrat/normaliserat du sliter dig ej lös, säger jag dig. Du vill låta nedskjuta dig som en hund ...|251| vill du? Gå då, gå, men jag följer dig; förrän deras kulor träffa dig, skola de träffa mig. Gå, du halsstarrige pojke, låt döda dig, om du nödvändigt så vill, men du har då också dödat din mor ...konsekvensändrat/normaliserat

100 Pehr brast i tårar. –konsekvensändrat/normaliserat Vill ni då, att jag, som bör ansvara för, att rätt sker alla här på slottet i min herres frånvaro, skall tåla ...? Hvad vill ni då af mig?konsekvensändrat/normaliserat

101 –konsekvensändrat/normaliserat Jag begär blott en liten tids tålamod,konsekvensändrat/normaliserat sade Greta, i det hon förgäfves sökte att behålla den fasta afgörande ton, i hvilken hon talat nyss förut. –konsekvensändrat/normaliserat Var klok, Pehr, var god! Du vet, att grefven har gammal vänskap för oss alla. Han skall höra oss. Han skall ge Yrjö upprättelse och som en rättvis herre bestraffa sina tjenares öfvervåld ...konsekvensändrat/normaliserat

102 –konsekvensändrat/normaliserat Det återstår intet annat, det är nu för sent,konsekvensändrat/normaliserat svarade förvaltaren suckande, med en blick åt slottsporten, der man nu såg hofmästaren återkomma med jägarne efter välförrättad exekution. En af karlarne, som följt mäster Pehr, närmade sig och hviskade i hans öra: –konsekvensändrat/normaliserat Säg bara ett ord, och jag krossar den bofvens skalle med jernstören, så att han aldrig mer låter prygla en hederlig karl.konsekvensändrat/normaliserat

103 –konsekvensändrat/normaliserat Jag förbjuder dig att röra honom,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Pehr, i sin tur afvärjande. –konsekvensändrat/normaliserat Låt vara för den gången, Lampi-Maths! Jag vet du har gammalt groll till småtyrannerne sedan mäster Adams tid; men låt honom vara, min gubbe; vår Herres hand skall göra den saken bättre än du och jag.konsekvensändrat/normaliserat

|362|

104 –konsekvensändrat/normaliserat Det var ändå skada,konsekvensändrat/normaliserat mumlade Lampi-karlen, densamme som mäster Adam fordom lät sätta i qvarnkammaren. –konsekvensändrat/normaliserat Det hade gjort en menniska godt att tysta den skurkens stormodiga mun. Men behöfs det en annan gång, så räkna på mig.konsekvensändrat/normaliserat

|252|

105 Hofmästaren nalkades, ledigt och ogeneradt, med det öfverlägsna hånlöjet på de tunna läpparna, och helsade på prestemor, likasom ingenting hade passerat. –konsekvensändrat/normaliserat Det fägnar mig att se er så rask, mor Greta,konsekvensändrat/normaliserat sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Det skall bli vår nådiga fru grefvinna kärt att göra bekantskap med er och med prestgårdens ypperliga kalfvar och sommarsmör. Lille grefve Gustaf Adolf är en riktig varg, när han slipper i filbunken; jag beklagar edra mjölkhyllor, mor Greta, om det roar honom att ofta göra besök på prestgården.konsekvensändrat/normaliserat

106 –konsekvensändrat/normaliserat Vi få då vänta hennes nåd och barnen rätt snart?konsekvensändrat/normaliserat frågade Greta, glad att komma in på andra och fredligare ämnen än de nyss föregångna, ty mäster Pehr stod allt ännu med mörka blickar vid hennes sida.

107 –konsekvensändrat/normaliserat Sist i öfvermorgon mot aftonen,konsekvensändrat/normaliserat svarade hofmästaren med en favorit-tjenares vigtighet och utan att bevärdiga förvaltaren med en blick. –konsekvensändrat/normaliserat Grefven kan ej slita sig lös från Stockholm förrän längre fram på sommaren, men hans nåd önskade, att grefvinnan och alla barnen, grefve Torsten och grefve Gustaf Adolf och fröken Cecilia, skulle njuta af den vackraste tiden här på Majniemi. Hennes nåds helsa har ej varit rätt god på våren, och grefve Torsten är mycket klen för sina 14 år, men när man ser grefve Gustaf Adolf och fröken Cecilia, skulle ingen tro, att han är bara 12 och hon 10 år, så starka och frodiga se de ut, – just som edra gödda kalfvar, mor Greta, för att nyttja en mera landtlig, än just annars passande liknelse.konsekvensändrat/normaliserat

108 –konsekvensändrat/normaliserat Menkonsekvensändrat/normaliserat – fortfor hofmästaren, afbrytande sig sjelf, i det han helt tvärt och legert vände sig till mäster Pehr – konsekvensändrat/normaliserathär förspiller jag tiden med en stamtafla öfver det grefliga huset och glömmer alldeles, att mycket ännu är ogjordt, som bör vara färdigt i öfvermorgon. Hvad|253| är det jag ser, min bäste förvaltare! Arbetarne sysslolöse som på en helgdag, nu när alla armar böra vara i rörelse! På gården ligga kalk, stenar och stockar; min käre vän, jag ber er komma ihåg, att hennes nåd grefvinnan är van vid den utsöktaste elegans i sin omgifning. Slottsmurarna ännu våta af rappning? Ni borde användt mera folk, ni hade ju instruktion att strö ut guld med båda händerna. Och trappan? På min ära tror jag ej ni ditsatt stänger af jern, i stället för de fordna förgyllda messingsstängerna. Hvad skall det betyda, min vän?konsekvensändrat/normaliserat

109 –konsekvensändrat/normaliserat Ni glömmer, herr Nils,konsekvensändrat/normaliserat sade förvaltaren bistert, –konsekvensändrat/normaliserat ni glömmer, att de förra ledstängerna förstördes vid branden för sju år sedan. Och då jag sällan |363|haft, som ni säger, guld att utströ med båda händerna, lät jag ditsätta stänger af godt Dannemora-jern.konsekvensändrat/normaliserat

110 –konsekvensändrat/normaliserat Men, min bästa förvaltare, hvartill, om jag får fråga, har ni då användt Majniemis revenyer de två sednaste åren? Ty det vet ni bäst sjelf, att hans nåd knappt uppburit så mycket deraf, som värdet af en passabel ridhäst.konsekvensändrat/normaliserat

111 –konsekvensändrat/normaliserat Hvartill?konsekvensändrat/normaliserat upprepade mäster Pehr, nästan morrande af harm. –konsekvensändrat/normaliserat Jo, det skall jag säga er, herr Nils Janssen, ni som så gerna strör ut er herres guld – med ena handen åtminstone. Med grefvens tillåtelse har jag användt godsets revenyer att åter uppodla slottets jord, att upptaga de många ödehemmanen, att dika åkrarna, att inrätta en skola, att bygga menskliga boningar åt folk, som dittills bodde sämre än grefvens sämsta häst; att lindra deras bördor, att förse dem med redskap och dragare, att göra dem till menniskor, herr Nils! Jag tänker, att grefven, som är en god och ädel herre, när han mins sitt Majniemi, huru det förr såg ut, och när|254| han med egna ögon ser, huru det nu ser ut, skall glömma att fråga efter de förgyllda ledstängerna.konsekvensändrat/normaliserat

112 –konsekvensändrat/normaliserat Ni blir varm, min bästa förvaltare,konsekvensändrat/normaliserat sade hofmästaren gäckande; –konsekvensändrat/normaliserat drick ett glas vatten och lugna er, så få vi sedan talas vid om de nya förbättringarna. Ingenting är fullkomligt här i verlden, icke ens er förkärlek för packet här i trakten. Ni har glömt en sak: hvem ni är och hvem jag är och hvem som är herre på slottet. Ni har alldeles för stora omsorger, min vän; jag skall framdeles försöka att lätta er börda.konsekvensändrat/normaliserat

113 Med dessa ord svängde hofmästaren på klacken och begaf sig in i slottet, affekterande en vårdslös öfverlägsenhet, som han kopierat efter de förnäma. Mäster Pehr och hans mor qvarblefvo stumma, förvånade öfver en tjenares djerfhet att spela sin herres rol.

|255|

3. Familjen Bertelsköld.

114 Två dagar förgingo under stora tillredelser på Majniemi. Man måste erkänna, att hofmästaren var en man af ovanlig energi. Han fördubblades, han tredubblades, han var öfverallt. Under hans ögon tvangs hvarje hand att arbeta som fyra. Slottet fick på otroligt kort tid ett helt nytt utseende. Det gällde också egentligen ytan. Än öfversmetades en remna i muren; än skyldes ett förfallet ställe med ny målning; alla uppgångar putsades, pryddes; alla paradrum kläddes med nya tapeter; i rummen utbreddes dyrbara mattor; i trädgården iståndsattes en vattenkonst; gården sirades med rader af unga björkar, visserligen afhuggna och dömda att inom få dagar se sin späda |364|grönska vissna – men hvad betydde väl det? Hofmästaren var en af dem, som ansågo ytan förmer än väsendet och ögonblickets glans ej för dyrt betalad med en hel framtids förvissning.

115 –konsekvensändrat/normaliserat Det ser bra ut,konsekvensändrat/normaliserat sade han med en tillfredsställd blick på sina hastiga verk. –konsekvensändrat/normaliserat Mera guld – mera, mera i den bottenlösa hvirfveln. Grefvinnan skall bli nöjd, mitt verk går framåt!konsekvensändrat/normaliserat tillade han tyst, med en sällsam blandning af löje och dysterhet.

116 Mäster Pehr var vid ett afskyvärdt lynne. Han morrade som en bandhund åt alla, som mötte honom. Ju mera hofmästarens panna ljusnade, desto mera mulnade förvaltarens. –konsekvensändrat/normaliserat Arma Majniemi!konsekvensändrat/normaliserat suckade han.

|256|

117 På tredje dagen om aftonen var allt folket klädt i högtidsdrägter, och hela gården och ett godt stycke af vägen voro beströdda med löf ur skogen och blommor ur drifhuset. Man väntade och väntade. Men kuriren från Åbo, som en half timme förut skulle förkunna grefvinnans ankomst, hördes ej af. Ändtligen kom han sent på natten med bud, att det var motvind i skärgården och att fartyget från Stockholm sannolikt ankrat vid Korpo. Det var en vanlig sak då och länge derefter, innan man ännu kände ångkraftens underverk.

118 Många af de väntande blefvo modfällda. Men hofmästaren tog saken från en annan sida. –konsekvensändrat/normaliserat Vi ha ännu en dag,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat och den måste användas. Mera guld, ännu mera!konsekvensändrat/normaliserat

119 Och från Åbo efterskickades dyrbara vaser med blommor och sällsynta växter, som uppställdes långs trappor och ingångar; triumfbågar byggdes öfver vägen, prydda med draperier och löfverk, och de sex jägarne fingo sina nya livréer af blått sammet med silfverbroderier färdiga. Men ännu en dag blefvo de väntade borta, och så åter en dag och åter en dag, för motvindens skull. Och allt utströdde hofmästaren »mera guld»konsekvensändrat/normaliserat, och för hvarje dag höggos nya björkar och anskaffades nya blommor, och för hvarje dag ökades prakten och anstalterna för grefvinnans emottagande. Hofmästaren gick så långt i sitt nit, att på alla bondstugor i nejden rödmålades den gafvel som vette åt landsvägen. Sjelfva gärdsgårdarne pryddes med flaggor och långs hela raden fortlöpande guirlander af rönnblommor, som spridde en tjusande doft. Men vägarna en hel mil från slottet stänktes med vatten för dammets skull.

120 Ändtligen på sjunde dagen efter hofmästarens ankomst inträffade på eftermiddagen en kurir på sin lödd|257|riga häst och förkunnade, att grefvinnan Bertelsköld skulle vara här innan aftonen, sedan hon intagit middag i Åbo hos landshöfdingen friherre Lorens Creutz.

121 Nu kunde man ej längre tvifla. Den fyra gånger förgäfves inöfvade enthusiasm, hvartill hofmästaren dresserat slottets underhafvande, togs |365|för femte gången i anspråk. Klockan sju på aftonen syntes de grefliga vagnarne, fyra till antalet, eskorterade af två förridare och fyra lakejer till häst efteråt. Det var en vacker qväll och en lifvande anblick. Så långt ögat kunde följa vägens krökningar, var allt idel grönska, blommor, löfverk, äreportar, högtidsdrägter, svängda hattar och hurrarop. En kejsarinna hade ej kunnat emottagas med större landtlig ståt.

122 När främsta vagnen, dragen af fyra hvita hästar, körde in genom slottets hufvudport, hissades, på gifvet tecken, blågula flaggor med Bertelsköldska vapnet på alla slottets fem torn, och ett halft dussin gamla nickhakar, uppställda vid stranden, gåfvo salut. Fader Johannes, pastorn i församlingen, hade föreslagit, att grefvinnan skulle mottagas med en fröjdepsalm, men hofmästaren hade satt sig deremot, och den vördige pastorn erhöll, endast med vilkor att vara mycket kort, tillåtelse att helsa slottets herrskarinna med ett andeligt välkomsttal.

123 Fader Johannes uppfyllde sitt åliggande efter bästa förmåga. Det sällsynta hände, att der förekommo endast sex eller sju latinska fraser, som hörde till tidens förnämsta vältalighetsblomster, men deremot ett lämpeligt antal skriftenes språk. Han liknade grefvinnan vid Sara, Abrahams hustru, som drog med sina tjenare in i det förlofvade landet, och önskade, att Rebeckas och Rachels välsignelse måtte dugga öfver den nådiga frun och hela hennes hus. Han liknade hennes afkomma vid Sarons|258| liljor och Kidrons blomster, flores in horto Dominispråk: latin, och önskade, att Salomos visdom och Gideons hjeltemod månde blifva deras timliga arfvedel, men ärones krona deras eviga. Han glömde ej heller att likna sig sjelf vid dörrvaktaren i Jakobs hus och uttalade visligen det hopp att, om det var Gudi täckeligt, skulle här, under deras grefliga nåders hägn, regna honung och manna öfver dessa Mose barn i deras mödors öken och ... och ...

124 –konsekvensändrat/normaliserat Men så sluta då, fader Johannes, sluta då, annars gör ni oss alla till judar,konsekvensändrat/normaliserat hviskade hofmästaren bekymrad, i det han ryckte pastorn i kaftanen. –konsekvensändrat/normaliserat Ser ni icke, att hennes nåd redan blir otålig?konsekvensändrat/normaliserat

125 I sjelfva verket röjdes en lätt skymt af otålighet i den förnäma grefvinnans vackra ansigte. Hon, för hvilken hela denna ståt var tillställd och som helsades med så vältaliga liknelser, tycktes vara ett fruntimmer af medellängd, föga öfver tjugufem år, ehuru man vid sidan af hennes äldste son måste anse henne för minst trettioett. Hennes drag voro bleka, nästan lidande, ytterst fina och regelbundna, mycket behagfulla, utan att vara egentligt sköna; blå ögon, ljust hår, öppen panna och isynnerhet en ovanligt vacker mun med perlhvita tänder. Hon bar en lång reskappa af ljusgrått sammet med guld|366|häktor och fodrad med dyrbara pelsverk, en försigtighet, som man kunde anse nog långt drifven för denna årstid; en enkel svart hatt med uppslaget hvitt flor förhöjde ännu mera ansigtets ovanliga blekhet, som likväl färgades af en svag rodnad, i det hon afbröt den förlägne kyrkoherdens välönskningar med ett kort: –konsekvensändrat/normaliserat Mycken tack, min goda pastor!konsekvensändrat/normaliserat

126 Derpå vände hon sig, ännu stående på vagnssteget, till den talrika skaran af folket, som trängdes kring vagnarna, och sade med en röst, som var för svag för att|259| höras af andra än de närmast stående: –konsekvensändrat/normaliserat Jag tackar er alla, godt folk, för er välvilja och hoppas, med Guds hjelp, att er vördige pastors önskan må gå i fullbordan.konsekvensändrat/normaliserat

127 Ett förnyadt jubelrop besvarade dessa ord, utan att de längre bort stående visste hvad som var anledningen. Men de kringstående anmärkte, att grefvinnan yttrade de få orden, väl ej utan en viss värma och godhet, men likväl på ett nedlåtande sätt, som visade, att hon ej fann sig synnerligt öfverraskad af alla dessa tillställningar för hennes skull, utan tvärtom syntes vara van vid sådant som en skyldig uppmärksamhet.

128 Medan grefvinnan, så fort det kunde anses passande, drog sig undan till sina rum i slottet, der hon välkomnades af mor Greta, fortfor hopen på gården att mönstra hennes svit. –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är det långa, magra och mörkletta fruntimret, på hvars arm hennes nåd stöder sig?konsekvensändrat/normaliserat frågade mor Brita en fjeskande kammartjenare bland de nyss ankomne.

129 –konsekvensändrat/normaliserat Hennes nåds sällskapsdam, en fattig fröken Sinclair,konsekvensändrat/normaliserat svarade kammartjenaren.

130 –konsekvensändrat/normaliserat Kors,konsekvensändrat/normaliserat sade Brita, –konsekvensändrat/normaliserat jag trodde hon minst var en friherrinna; hon ser lika förnäm ut som hennes nåd sjelf. Och det der andra fruntimret i den rutiga yllekappan, hvem kan hon vara?konsekvensändrat/normaliserat fortfor Brita, i det hon pekade på en flicka af ljust och godsint utseende, men nästan för fet att vara så ung.

131 –konsekvensändrat/normaliserat Jungfru Linderoth, frökens guvernant,konsekvensändrat/normaliserat var det korta svaret.

132 –konsekvensändrat/normaliserat Jo, jag kunde tro det,konsekvensändrat/normaliserat inföll Brita med kännaremin; –konsekvensändrat/normaliserat det finns inte mera adeligt blod hos den tossan än hos mig. Men se der hjelper hon lilla fröken ur vagnen. Ack gudsigne barnet, en sådan vacker Guds engel hon är! Och hvad hon är lik sin mamma! Och|260| han, som hoppar ur vagnen med ett enda språng, det är visst äldsta grefven, lilla Torsten! Och hvad han blifvit stor och präktig! Och hvad han liknar sin pappa!konsekvensändrat/normaliserat

133 –konsekvensändrat/normaliserat Håll då munnen på er, kära vän,konsekvensändrat/normaliserat snäste kammartjenaren, –konsekvensändrat/normaliserat och besvära ej deras nåders öron med ert dumma prat. För resten skall jag säga er, att det ej är grefve Torsten, utan yngre grefven, Gustaf Adolf. Jo grefve Torsten skulle visst hoppa ur vagnen på det sättet!konsekvensändrat/normaliserat

|367|

134 De två barnen, som suttit med guvernanten i andra vagnen, förtjenade verkligen, till sitt yttre åtminstone, det beröm, som mor Brita slösat på dem. Fröken Cecilia var modrens afbild, men förskönad af hela barndomens friskhet och ett visst drag af godhet, som man, oaktadt grefvinnans annars behagliga drag, förgäfves sökte hos henne. Gustaf Adolf Bertelsköld åter, var en kärnfrisk, stark, eldig, liflig och ostyrig pojke med fadrens svarta hår, så svart att det nästan skiftade i blått, mörka spelande ögon, stark och muskulös kroppsbyggnad för sina år. Hans första mandat, när han kom ur vagnen, var att klappa hästarna på halsen, sätta ett krokben för en af kammartjenarne, så att denne föll raklång på gården, och derpå fatta sin syster om lifvet och bära henne, springande upp för den stora trappan, två eller tre trappsteg i sender. Allt detta var gjordt inom mindre tid, än vi berättat det.

135 I tredje vagnen satt grefve Torsten med sin informator, eller kanske rättare guvernör. Torsten Bertelskölds yttre var långt ifrån så anslående för åskådarnes nyfikna blickar, som de öfriga syskonens. Det var ett blandadt tycke af far och mor, ljust hår och bruna ögon, för öfrigt på en gång en viss högdragenhet förenad med ett känsligt, nervöst och lidande utseende. Ynglingen, ehuru blott 14 år, såg ut som vore han mycket äldre.|261| Han satt insvept i en tjock, skinnfodrad kappa, stödde sig, när han nedsteg ur vagnen, på sin guvernörs axel och gick öfver gården med nästan vacklande steg, utan att helsa på någon af de kringstående. Hans ledsagare åter, magister Schönberg, af en gammal, men utarmad och afsigkommen adelig ätt, tycktes vara en man af omkring 40 år, mager, bleklagd och af ett torrt utseende.

136 I fjerde vagnen sutto fyra kammarjungfrur med allehanda saker för nytta och nöje, hvaribland två knähundar, fröken Cecilias favorit-kattunge, en markatta vid namn Bobbo, två papegojor och en holländsk dverg vid namn Dick. Efteråt följde ännu flera packvagnar med tillbehör för en sommarsejour, der ingenting, som hörde till tidens aristokratiska lyx, fick umbäras. Åskådarne tröttnade icke att begapa dessa herrligheter, af hvilka många voro för dem ända till namnet obekanta. Mesta uppseendet väckte likväl dvergen, markattan och papegojorna. Men deras rykte skulle snart fördunklas af en ännu vidunderligare syn.

137 –konsekvensändrat/normaliserat En tocken liten och nätter herre! Hvad heter den lilla herrn?konsekvensändrat/normaliserat utropade mor Brita inställsamt och lutade sig fram öfver vagnen, för att bättre se markattan, som satt der hopkrupen i en vrå med sin galonerade hatt på hufvudet. Bobbo ansåg förmodligen detta som en invit till närmare bekantskap, ty med ett skutt satt hon grensle öfver mor Britas nacke och begynte frisera hennes hår på den fason, att gumman gallskrikande tog till fötter, i tanke |368|att hon hade lifslefvande f–n på nacken. Mor Susanna, som varit i Åbo och stärkt salig bispens kragar, hade mer än en gång i sina dagar sett markattor på torget och talade föraktligt om »folk, som ej kunde skilja menniskor ifrån kräk»konsekvensändrat/normaliserat. Derföre, när lilla Dick, dvergen, ville stiga ur vagnen, passade mor Susanna på,|262| tog honom i famnen, strök honom som en katt och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Kiss kiss, hvad han har vackra kläder, aj, så vacker rock, kisse lilla!konsekvensändrat/normaliserat Men Dick fann sig alldeles ej trakterad af sådana karesser, spände sina naglar i den bestörta gummans kinder och ropade fräsande af vrede: –konsekvensändrat/normaliserat Katt vara du sjelf och inte jag, sakramentskade katta!konsekvensändrat/normaliserat

138 Skrek mor Brita nyss, så skrek nu mor Susanna sju gånger värre. I den allmänna uppståndelsen öfver gummornas missöde hördes hästtraf vid porten, och in leddes sex sköna ridhästar, hvar och en med sin jockey, samt i spetsen för dem en morian, klädd i grann silfverstickad jacka, men svart som synden. Förskräckelsen blef allmän; åt alla sidor skingrades åskådarne. Morianen, antingen han harmades öfver den afsky, han väckte, eller var road af att öka den okunniga hopens fruktan, gjorde en grym grimas, sträckte ut tungan och visade två rader hvita och hvassa tänder. Villervalla, rop och böner mot den lede fienden hördes om hvarandra. Mor Susanna hemtade sig likväl så mycket, att hon klyftigt uträknade, huruledes »djefvulen väl måste hafva sin hand med, der menniskor blifvit kattor och kattor menniskor; men»konsekvensändrat/normaliserat, tillade hon triumferande, »rädd är han ändå för prestefar; han tordes ej komma hit förrän den gudsmannens tal var slut»konsekvensändrat/normaliserat.

139 Rätta förhållandet var, att morianen, som hade det svarta namnet Nero, var grefvinnans stallmästare och hade i sakta mak kommit efter från Åbo med ridhästarne.

140 Morgonen efter sin ankomst till slottet satt grefvinnan Bertelsköld i den praktfulla sängkammaren och betraktade en herrlig utsigt öfver Majniemi sund, medan kammarjungfrun upplade hennes rika blonda hår med samma noggrannhet, som hon skulle ha gjort det nyss före en lysande fest i den svenska hufvudstaden. På|263| bordet bredvid grefvinnan stod en silfverbricka med servis af chinesiskt porcellin, i hvilken man nyss serverat choklad, och hennes små fötter, vårdslöst instuckna i guldstickade tofflor, hvilade på en sidendyna, lagd framför toiletten, likasom vore icke ens den mjuka persiska mattan nog fin och varm för den fot, som trampade den. Från rummet bredvid hördes papegojornas otäcka kuttrande, som alldeles förtog ljudet af fågelsången i björkarna vid stranden, äfven om dessa vårens barndomsröster kunnat intränga genom rutorna af de omsorgsfullt slutna fönsterna.

141 Klockan var omkring 7, och naturen strålade i hela den daggiga glansen |369|af en skön Junimorgon. Det var en herrlig utsigt öfver lummiga löfstränder, mellan hvilka spegelblanka vikar smögo sig fram likt silfverband på en ljusgrön sammetsmatta. Hafvet, det mäktiga, stora, som gick i djupa dyningar långt borta i taflans bakgrund, hade hitskickat endast sina blidaste döttrar, de smala fjärdar och sund, hvilka kärligt omslöto uddar och öar, bevuxna med rönnar, björkar och blommande häggar.

142 –konsekvensändrat/normaliserat Skjut bättre undan gardinen, Karin,konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan, betagen af den tjusande anblick, som utbredde sig öfver nejden. –konsekvensändrat/normaliserat Bertelsköld hade rätt,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon tankfullt; –konsekvensändrat/normaliserat detta land i allt sitt armod är dock mycket skönt, nästan lika skönt som mitt Westergöthland.konsekvensändrat/normaliserat

143 –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd bör ej exponera sig för luftdraget,konsekvensändrat/normaliserat yttrade kammarjungfrun med en favorits beställsamma förtrolighet. –konsekvensändrat/normaliserat Du milde himmel, hvad ers nåd i dag ser bra ut, ja riktigt förtjusande; jag slår vad, att grefven skulle säga detsamma. Hvem hade också kunnat tro, att den infama blåsten på sjön och den kalla finska luften skulle bekomma ers nåd så väl! Förlåt ... ännu den ena locken ... så der. Det lönar visst mödan att vara|264| så älskvärd för toma väggarna eller en tråkig prest eller några andra tölpar här uppå bondlandet. Ack, ers nåd!konsekvensändrat/normaliserat

144 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad suckar du åt, toka?konsekvensändrat/normaliserat

145 –konsekvensändrat/normaliserat Ack ers nåd, Finland är ändå ett afskyvärdt land, hvarför skulle vi hit? Ödemarker och tallskogar, ett troll bakom hvarje stubbe, och ett språk sedan, kix, kax, kux! Jag tänker på våra resor i Frankrike och Italien. Der kunde man få smak för att bo uppå landet. Hvar man gick, så badade man ordentligt i blommor och vällukter; socker på alla läppar, vid hvarje steg en markis, i hvarje buske en vicomte. Han var ändå bra söt, den vackra vicomte d’Ayrac i Rouen ...konsekvensändrat/normaliserat

146 Kammarjungfrun väntade troligen att se sin djerfva anspelning besvarad med en lätt rodnad eller ett smålöje, men i stället röjdes en hastig blekhet på grefvinnans fina kinder. –konsekvensändrat/normaliserat Hvar är Sinclair?konsekvensändrat/normaliserat frågade hon kort afbrytande.

147 –konsekvensändrat/normaliserat Jag ser henne komma der borta i trädgården. Hon går med en bok i handen; hon hvarken hör eller ser. Men ... hon stannar, hon syns bestört. Ja verkligen, hon ropar på hjelp. Hon slår omkring sig med sin eldröda shawl ... hon springer ... det är första gången en dödlig sett fröken Sinclair springa! ... nu stadnar hon åter. Men hvad går åt henne? Nej se, ers nåd, se! Det är för löjligt!konsekvensändrat/normaliserat

148 Och den sjelfsvåldiga kammartärnan utbrast i ett så hjertligt löje, att grefvinnan mot sin vilja lockades till fönstret att se hvad som kunnat ge anledning dertill. Hvad hon såg var äfven af det slag, som kunnat locka |370|allvaret sjelf att glömma sin värdighet. Fröken Sinclair stod vid trädgårdsmuren, der hon ej mera hade reträtten öppen och slog förtvifladt omkring sig med den röda shawlen, för att afvärja ett helt dussin kalkoner, hvilka med utsträckta halsar och spärrade stjertar|265| angrepo henne; och ju mera hon slog med shawlen, desto ursinnigare blefvo hennes befjädrade fiender.

149 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är säker, att alltsammans är ett upptåg af Gustaf Adolf,konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan både misslynt och skrattande. –konsekvensändrat/normaliserat Spring ned, Karin, och befria fröken; skicka upp min vildbasare, om du ser honom.konsekvensändrat/normaliserat

150 Karin gick och kom snart tillbaka med både Gustaf Adolf och den befriade fröken, den sednare lika högröd af harm, som nyss hennes shawl. Det blef på stället ransakning. Gustaf Adolf förklarade, att han varit i stallet och ryktat hästarne med Nero. Derefter hade han varit med förvaltaren på åkern och försökt »lära sig plöja»konsekvensändrat/normaliserat. Derefter hade han råkat öppna trädgårdsporten för kalkonerna ...

151 –konsekvensändrat/normaliserat Det gjorde grefven med flit, för det att han såg mig promenera der,konsekvensändrat/normaliserat sade fröken hvasst.

152 –konsekvensändrat/normaliserat Ja,konsekvensändrat/normaliserat sade Gustaf Adolf med en trotsig öppenhet, som klädde honom förträffligt, –konsekvensändrat/normaliserat jag tyckte det var synd, att fröken skulle gå så ensam, och ville skaffa fröken ett passande sällskap.konsekvensändrat/normaliserat

153 Om också modershjertat var böjdt att advocera för den vackre, mörkögde förbrytaren med den glada, frimodiga pannan, så förstod grefvinnan mästerligt att dölja det. –konsekvensändrat/normaliserat Det är föga passande för en adelsman att lära sina seder i stallet,konsekvensändrat/normaliserat sade hon strängt, –konsekvensändrat/normaliserat och ännu mindre att gå som en bonde efter plogen. Du har dessutom betett dig oskickligt mot fröken Sinclair. Jag vill, att du ber henne om förlåtelse.konsekvensändrat/normaliserat

154 Gustaf Adolf bet sig i läppen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag ber er om förlåtelse, min mor!konsekvensändrat/normaliserat sade han.

155 –konsekvensändrat/normaliserat Men jag fordrar, att du ber fröken om förlåtelse.konsekvensändrat/normaliserat

156 Gossen teg ett ögonblick. Derpå sade han fyndigt: –konsekvensändrat/normaliserat nej, min mor, det passar inte en adelsman att göra|266| afbön hos den, som kalkonerna gjort illa. Tror ni, att jag är skyldig fröken upprättelse? Ja, då nekar jag ej alls, om hon vill slåss med mig ...konsekvensändrat/normaliserat

157 Ett knappt märkbart löje röjde, att den svaga modren, hvars styrka var mera skenbar än verklig, hade möda att bibehålla sin stränghet. I detsamma kom äldre brodren, grefve Torsten, och hörde utmaningen. –konsekvensändrat/normaliserat Gustaf är icke rädd för mer än en fiende,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat och det är ledsnaden.konsekvensändrat/normaliserat

158 –konsekvensändrat/normaliserat Du har rätt,konsekvensändrat/normaliserat sade modren, glad att finna en utväg, som var mindre förödmjukande för hennes älskling. –konsekvensändrat/normaliserat Tillåt, min bästa fröken, att jag ber |371|er om tillgift i stället för min halsstarrige son. Men du, Gustaf Adolf, du går genast upp i ditt rum och blir der till aftonen i arrest. Det må vara ditt straff för denna gång.konsekvensändrat/normaliserat

159 Den dömde förbrytaren gjorde en stel bugning och lydde. Han hade knappt kommit ut ur rummet, innan lilla Cecilia, som lyssnat vid dörren, flög honom om halsen och utropade halfgråtande: –konsekvensändrat/normaliserat Var inte ledsen, Gustaf, jag skall vara hela dagen hos dig. Jag skall söka fram alla mina dockor åt dig, bara du lofvar att inte, som sist, hänga upp dem i spjällbandet.konsekvensändrat/normaliserat

160 –konsekvensändrat/normaliserat Låt mig vara!konsekvensändrat/normaliserat sade gossen vresigt. Men straxt derpå ångrade han sig, och tårarna kommo honom i ögonen. –konsekvensändrat/normaliserat Nog skulle du ha roligare derute,konsekvensändrat/normaliserat sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Men kom ändå. Du är bra god, som bryr dig om mig. Aldrig mera gör jag dina dockor illa.konsekvensändrat/normaliserat

161 De båda syskonen gingo att dela arresten. Men inne i sängkammaren fortfor en rådplägning mellan grefvinnan, hennes sällskapsdam och unge grefve Torsten.

162 –konsekvensändrat/normaliserat Gustaf Adolf är alltför lätt ledd till oseder,konsekvensändrat/normaliserat sade modren ursäktande. –konsekvensändrat/normaliserat Det är skada, att han ej har ett|267| bättre passande sällskap, än betjening och bönder här på Majniemi.konsekvensändrat/normaliserat

163 Fröken Sinclair, ännu echaufferad, nämnde ett ord om den alltför sjelfständiga min, som slottets underhafvande togo sig. Hon hade just i trädgården med förtjusning studerat en ny roman af Scudery, då hon oförmodadt blef angripen af ... och dervid såg hon flera af trädgårdsdrängarne arbeta på kort afstånd ifrån henne, men ingen hade rört en fot, för att komma henne till hjelp. Ja, förvaltaren, som kom öfver gården, hade understått sig att skratta ...

164 Torsten upptog denna anmärkning på ett sätt, som vittnade om de aristokratiska grundsatser, han tidigt insupit af sin lärare, kanske till någon del af sin far. Majniemi, sade han, har alldeles för länge saknat en herre på stället. Folket har vant sig att lefva på egen hand; det måste vänja sig vid den beroende ställning, som tillkommer det. Han tyckte ej illa om förvaltaren; det såg ut att vara en bra karl, men alldeles för egenmäktig. Hofmästaren hade berättat om en mycket klandervärd uppstudsighet. Sådant borde förekommas en annan gång.

165 Grefvinnan betraktade tankfull den sköna utsigten. –konsekvensändrat/normaliserat Låt säga förvaltaren,konsekvensändrat/normaliserat sade hon vårdslöst, –konsekvensändrat/normaliserat att han ej vidare lär Gustaf Adolf plöja. Låt säga honom, att underdånighet, yttre och inre, är hans pligt och hans folks. Kom, Torsten, se hit! Ser du den glimmande blåa randen der bortom löftopparna? Det är hafvet, Torsten! O hvad storheten är skön, när den förstår att vara mild!konsekvensändrat/normaliserat

|372|

166 Torsten såg bortåt hafvet. Han senterade den inre motsägelsen i sin mors ord. Han svarade med ett uttryck|268| vida öfver sina år: –konsekvensändrat/normaliserat Men, min mor, är det ej storhetens största pligt att vara stor?konsekvensändrat/normaliserat

167 –konsekvensändrat/normaliserat Just derföre,konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan, –konsekvensändrat/normaliserat behöfver den ej förringa något annat vid sin sida. Ser du, Torsten, detta är det Finland, som man målat för oss så ödsligt och vildt. Mig förekommer det likväl på en gång så skönt och så stort.konsekvensändrat/normaliserat

|269|

4. Fester och faror.original: Faror.

168 Carl XI:s kraftfulla, nyktra, allvarliga, nästan trumpna regering hade plötsligen satt en damm för svenska adelns öfverdådiga lyx, som strömmade ut öfver alla bräddar alltsedan drottning Christinas tid. Det blef ett hastigt slut på alla dessa praktfulla och veckotal långa fester, ringränningar, tornerspel, komedier, dueller, strömmar af vin, hjordar af stek, förgyllda statsvagnar, frasandet af siden och klangen af det utströdda silfret öfver hela Sveriges rike. Finland icke undantaget. Det blef tystare, nästan ödsligt i de stolta adelsborgarne; festernas larm hade förklingat, bordens dignande öfverflöd hade smultit ihop, ståten hade bleknat, silfret hade vandrat genom reduktionen i konungens skattkamrar. Och i stället kommo de styfva allongeperukerna, de långa predikningarne, de skarpa räfsterne, det jernhårda duellsplakatet, och med dem en viss butter råhet, i hvilken konungen personligen föregick med exempel. Men likasom hade mörkrets makter harmats öfver den gudsfruktan, det allvar och den stränga sedlighet, som under allt detta blef sed och lag, så begynte den farligaste och mest förstörande fienden för hela nordens lugn att vid samma tid smyga sitt gift i samhällets kärna. Lyxen gick bort, och bränvinet kom.

169 I de sista åren af den väldige adelstämjarens tid var det derföre något ovanligt, ja oerhördt, att se den|270| till största delen utarmade adeln utveckla en del af sin fordna prakt, och det skedde då endast i trakter så aflägsna, att man trodde sig säker för reduktionsherrarnes ständigt lurande blickar. Om detta var fallet med Majniemi, skola vi snart erfara. Det säkra är, att straxt efter den grefliga familjens ditkomst, sommaren 1695, begynte en rad af fester så lysande, så slösande, att de föga syntes öfverensstämmaoriginal: öfverenstämma hvarken med tidens sed, rikedomens faror eller det landtliga lugn, till hvilket grefvinnan Bertelsköld hade dragit sig undan, för att vårda sin vacklande helsa.

170 Ehuru grefve Bertelsköld hörde till den yngre adeln, Christinas skapelse, så hörde likväl hans grefvinna, född Sparre, till de äldsta familjerna och |373|delade deras sympathier och deras missnöje med den nuvarande styrelsen. Tyvärr har icke denna sannfärdiga berättelse förvarat namnen på alla de högättade och stolte gäster af den kringboende gamla adeln, som vid denna tid besökte Majniemi och deltogo i dess fester.

171 Likväl kan man taga för afgjordt, att der icke saknades hvarken Hornarne till Kankas – af hvilka likväl öfverste Evert Gustafson aflidit 1687 och Finlands generalguvernör Henrik Horn, friherre till Marienborg, lemnat verlden 1693 – ej heller den stolta friherrinnan på Lemsjöholm, Anna Maria Cruus, född grefvinna Horn, eller de icke mindre förnäma Flemingarne till Willnäs, som då hade återgått från den grefliga till den friherrliga ätten af samma namn. Der saknades visst icke heller landshöfdingen i Åbo friherre Lorens Creutz till Cassaritz, herre till Sarfvelax, Tjusterby och det nyss anlagda Tykö, jemte hans förnäma friherrinna, Hedvig Eleonora Stenbock, hvars mor var en De la Gardie. En talrik skara af adeln från Åbo och trakterna deromkring följde dessa sina chefer till Majniemi.

|271|

172 Sommaren var regnig, kall och föga gynnsam för lustbarheter i det fria. Det var som förgjordt; hvar gång grefvinnan arrangerat en rätt glad fest i det fria, begynte himlen mulna, der kom störtregn och blåst, allt var förstördt, och man fick roa sig inom slottets murar. I slutet på Juli beslöt hon likväl att fira höbergningen med en rätt lysande tillställning och kallade på sin hofmästare. –konsekvensändrat/normaliserat Min kära Janssen,original: Jansen,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat elementerna ha sammansvurit sig mot mig; ni deremot har alltid god väderlycka; bestäm en dag i nästa vecka, när jag bör bjuda våra vänner på slotteröl. Nästa måndag till exempel?konsekvensändrat/normaliserat

173 Hofmästaren var genast beredd. –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd skämtar,konsekvensändrat/normaliserat svarade han. –konsekvensändrat/normaliserat Om jag eger någon lycka, som förtjenar att kallas så, är det lyckan att kunna uppfylla ers nåds befallningar. Måndagar och fredagar anses för ogynnsamma dagar. Behagar ers nåd befalla nästa thorsdag ...?konsekvensändrat/normaliserat

174 –konsekvensändrat/normaliserat Så sent? Då vore det kanske skäl att invänta grefven. Men lika godt, vi bestämma thorsdagen. Har ni penningar?konsekvensändrat/normaliserat

175 –konsekvensändrat/normaliserat Den lilla summa, grefven skickat, är längesedan slut,konsekvensändrat/normaliserat svarade hofmästaren, –konsekvensändrat/normaliserat och jag har uppburit allt hvad jag kunnat utpressa af förvaltaren. Den karlen har en beundransvärd talent att nedgräfva alla godsets inkomster i bottenlösa kärr. Emellertid (och härvid bugade sig Janssenoriginal: Jansen mycket ödmjukt) behöfs det blott en vink af ers nåd, liksom förut ...konsekvensändrat/normaliserat

176 –konsekvensändrat/normaliserat För att åter låna af er, menar ni?konsekvensändrat/normaliserat inföll grefvinnan stolt. –konsekvensändrat/normaliserat Min herre, jag kan umbära mina tjenares gracer. När jag behöfver ert biträde, skall jag tillsäga derom.konsekvensändrat/normaliserat

|374|

177 –konsekvensändrat/normaliserat Som ers nåd befaller,konsekvensändrat/normaliserat svarade hofmästaren i samma ton som förut, men med en hemlig blixt af såradt högmod, och beredde sig att lemna rummet.

178 –konsekvensändrat/normaliserat Vänta,konsekvensändrat/normaliserat återtog grefvinnan, –konsekvensändrat/normaliserat jag erinrar mig, att gref|272|ven, min man, bör vara här om två veckor. Ni kan derföre ännu denna gång tillskjutaoriginal: tillkjuta kostnaderna; det blir knappt några dagars förskott. Huru mycket är jag er skyldig?konsekvensändrat/normaliserat

179 –konsekvensändrat/normaliserat En obetydlighet, ers nåd, som jag ej kan påminna mig,konsekvensändrat/normaliserat svarade ögontjenaren allt i samma ton. –konsekvensändrat/normaliserat Mitt minne är mycket kort för allt annat än ers nåds befallningar.konsekvensändrat/normaliserat

180 –konsekvensändrat/normaliserat Och det är förmodligen för det att ert minne är så kort, som ni hvar gång låtit mig på förhand underskrifva ett qvitto öfver beloppet? Janssenoriginal: Jansen ... om ni skulle bedraga mig?konsekvensändrat/normaliserat

181 –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd, detta misskännande ...! Jag går genast att för ers nåds ögon sönderrifva dessa olyckliga qvitton, som beröfva mig det jag anser dyrbarast på jorden, ers nåds förtroende!konsekvensändrat/normaliserat

182 –konsekvensändrat/normaliserat Det är onödigt, stanna qvar. Tror ni, att fyra hundra daler silfvermynt förslå till i thorsdag för alla uppköp i Åbo, – kostymer, musik, fyrverkeri, drufvor, kryddor etcetera?konsekvensändrat/normaliserat

183 –konsekvensändrat/normaliserat Om ers nåd tillåter mig att besörja uppköpen med omtanke och hushållning, hoppas jag kunna för trehundra daler ...konsekvensändrat/normaliserat

184 –konsekvensändrat/normaliserat Omtanke! Hushållning! afbröt grefvinnan häftigt. Jag begär inga tiggaretjenster af er, min herre. Ni känner min vilja; hushålla och spara för er räkning, icke för min. Till i afton uppsätter ni en plan för festen, och hvad kostnaderna angår, se här ...konsekvensändrat/normaliserat

185 Grefvinnan gick hastigt till skrifbordet och uppsatte, med knappt läslig stil, följande qvitto, som hon lemnade hofmästaren:

186 konsekvensändrat/normaliseratJanssenoriginal: Jansen har att fordra 400 daler i silfver. Qvitteras. Ebba Christina Bertelsköld, född Sparre.konsekvensändrat/normaliserat

187 Thorsdagen kom, och för första gången på länge|273| såg man den klarnade himlen bebåda en vacker sommardag. Klockan vid pass 8 på morgonen lät hofmästaren anmäla sig för att emottaga grefvinnans sista befallningar.

188 Han inträdde ljudlöst i kabinettet, hans steg förlorade sig på den broderade mattan; hans herrskarinna tycktes ej blifva honom varse. Hans blickar hvilade obemärkta på den behagfulla, ännu ungdomliga gestalten i dess lätta morgondrägt. Grefvinnan satt tankfull och fördjupad i läsningen af ett nyss ankommet bref.

|375|

189 Hofmästaren väntade en stund i tystnad, men slutligen förlorade han tålamodet, ty minuterna voro dyrbara. –konsekvensändrat/normaliserat Jag kommer för att höra, om ers nåd har något mera att befalla,konsekvensändrat/normaliserat yttrade han ödmjukt. –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd har gjort orätt uti att misstro sin lycka. Dagen blir förtjusande, och festen skall äfven blifva det.konsekvensändrat/normaliserat

190 Grefvinnan såg upp – något förtrytsamt kanske, ty hon svarade kort och nästan vresigt: –konsekvensändrat/normaliserat Festen blir icke af. Låt kontramandera alltsamman.konsekvensändrat/normaliserat

191 –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd! ...konsekvensändrat/normaliserat stammade hofmästaren.

192 –konsekvensändrat/normaliserat Behöfver jag säga er mer än en gång hvad ni har att göra? Festen blir icke af.konsekvensändrat/normaliserat

193 –konsekvensändrat/normaliserat Förlåt mig, ers nåd, det är omöjligt. Allt är i ordning. Hans excellens i Åbo och deras nåder på Willnäs, Lemsjöholm, Kankas och andra förnäma gäster blefvo bjudna i går på morgonen och skola vara här vid middagstiden. Man kan ej mera skicka dem återbud.konsekvensändrat/normaliserat

194 –konsekvensändrat/normaliserat Gör hur ni vill. Festen blir icke af.konsekvensändrat/normaliserat

195 –konsekvensändrat/normaliserat Man måste åtminstone ha ett skäl att förebära ...konsekvensändrat/normaliserat

196 –konsekvensändrat/normaliserat Behöfver jag redogöra för mina skäl? Sinclair, var god och kom hit. Tror ni, att det behöfs skäl?konsekvensändrat/normaliserat

197 Fröken Sinclair kom. –konsekvensändrat/normaliserat Jag fruktar, att ers nåd ej kan undvika en förklaring,konsekvensändrat/normaliserat svarade hon förlägen. –konsekvensändrat/normaliserat Dessa Hornar och Flemingar fordra égard. Deras börd, deras rang ...konsekvensändrat/normaliserat

|274|

198 –konsekvensändrat/normaliserat Säg dem hvad ni vill. Rår jag för, att min man är oförnuftig? Hör sjelf hvad han skrifver: »Politiska skäl fordra, min dyra vän, att du denna sommar lefver så rètirèespråk: franska som möjligt. Inga fèter, ingen luxe, det är i högsta grad risquabelt att visa en splendeur, som kunde ådraga oss vissa personers jalousie. Mina soupçoner skall jag sjelf innan kort explicera för dig. Till dess, ma très chèrespråk: franska, vore jag dig obligerad, om du ville visa attention för mina desseiner.»

199 –konsekvensändrat/normaliserat Om jag vågar säga min tanke,konsekvensändrat/normaliserat yttrade fröken något brydd, –konsekvensändrat/normaliserat så kan herr grefvens mening pas du toutspråk: franska vara den att lägga obstacle i vägen för en fètespråk: franska, som ers nåd redan annoncerat. Det måste alltid blifva en question de demainspråk: franska.konsekvensändrat/normaliserat

200 –konsekvensändrat/normaliserat Hans nåd,konsekvensändrat/normaliserat inföll hofmästaren, –konsekvensändrat/normaliserat skulle säkert med chagrin erfara, att personer af den qualité, som t. ex. friherre Creutz, skulle mankeras genom att kontramandera en gjord invit.

201 –konsekvensändrat/normaliserat Men hvad bör jag göra?konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefvinnan misslynt. –konsekvensändrat/normaliserat Min mans önskan är klar, ehuru jag ej kan fatta dess orsak.konsekvensändrat/normaliserat

202 –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd supponerar, att brefvet kommit i morgon och icke i dag,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Sinclair modigare.

|376|

203 –konsekvensändrat/normaliserat Dagen blir herrlig, festen blir skön,konsekvensändrat/normaliserat inföll hofmästaren i samma ton. –konsekvensändrat/normaliserat En sådan dag kommer ej åter. Man skall erkänna ers nåd för den tongifvande bland hela finska adeln.konsekvensändrat/normaliserat

204 Grefvinnan vacklade. Men hon var sin man i hög grad tillgifven och skulle sannolikt ändock ha deciderat sig att följa hans önskan, derest icke lilla Cecilia inkommit utom sig af förtjusning öfver sin nya kostym, som hon skulle bära vid festen och som föreställde en dryad eller skogsnymf. Moderssvagheten tog öfverhand.|275| Efter någon tvekan beslöt grefvinnan att festenoriginal: festen, dock skulle ega rum, »men blott för denna gång»konsekvensändrat/normaliserat.

205 Sinclair och hofmästaren skyndade hvar åt sitt håll, triumferande öfver att ha genomdrifvit sina planer. Då anmälde kammarjungfrun förvaltaren. Grefvinnan var icke vid lynne att mottaga den bistre unge mannen, som oftare visade henne trumpna miner än glada, men lät slutligen förmå sig dertill.

206 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad vill ni?konsekvensändrat/normaliserat frågade hon kort.

207 Mäster Pehr var icke buskablyg, när det gällde att brottas med sjelfva björnen, men här kände han sitt mod försvinna. Han hade öfverläst en så skön lexa på vägen; nu hade han glömt den totalt och brummade otydligt något, som skulle föreställa en lyckönskan öfver det vackra vädret.

208 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bra,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefvinnan otåligt. –konsekvensändrat/normaliserat Var det något mera ni ville säga mig?konsekvensändrat/normaliserat

209 Mäster Pehr morrade några ord ungefär af den mening, att årsväxten vore mycket klen och att ängarne borde få växa bättre, innan de slogos.

210 Grefvinnan förlorade tålamodet, som just ej var af längsta sorten. –konsekvensändrat/normaliserat Illa nog att ni ej har hö,konsekvensändrat/normaliserat sade hon; –konsekvensändrat/normaliserat det är ert fel. Mina gäster skola berga slottsängen i dag. Är det för liten växt, så låt slå de närmaste ängarna och för det slagna till slottsängen. Jag vill, att det skall se ymnigt ut. Majniemi är rikt; ängarna få ej vara fattiga. Adjö med er; gör som jag sagt.konsekvensändrat/normaliserat

211 Innan mäster Pehr visste ordet af, var han åter på väg utför slottstrapporna. –konsekvensändrat/normaliserat Du fördömda tjurskalle!konsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf. –konsekvensändrat/normaliserat Hade jag ej så skönt läst öfver, huru jag skulle öppna grefvinnans ögon för hela sanningen. Huru hästarna beta våra fetaste ängar! Huru jägarne trampa våra bästa åkrar! Huru säden ej matas! Huru|276| gräset förtvinar! Huru missväxt grinar på alla fält! Huru hungern klappar på alla dörrar! Huru öfvermodet förtrycker oss! Huru snikenheten prejar oss! Huru lättjefulle, sturske betjenter huttla med bonden efter behag! Huru allt förslösas! Huru folket knotar! Huru man ljuger! Huru man stjäl! Huru Majniemi går till spillo! Huru hela mitt verk förstöres! Gode Gud, nej icke mitt verk, utan ditt! Beskydda du detta |377|olycksslott, att icke de dagar må vända igen, om hvilka män och gubbar ännu med bäfvan tala!konsekvensändrat/normaliserat

212 Dessa ord framqvällde, otydliga, likt bruset af ett aflägset vattenfall, ur förvaltarens breda bröst. Men han hade icke längre tid att öfverlemna sig åt dessa sorgliga tankar. I trapporna var han nära att springas omkull af kammartjenarne; på gården bestormades han från alla håll. Der skulle vara hafre, hö och stallrum för hundrade hästar, riklig förplägning för gästernes talrika svit; flaggor på tornen; nya löfsalar; nya triumfbågar; alla slottets underhafvande skulle vara på sin post, högtidsklädde, väl dresserade, framförallt med glada miner. Alla förråd skulle tömmas, alla källrar aflemna sitt innehåll. Majniemi skulle visa sig rikt, grefligt, fursteligt, kungligt, medan nöden smög i dess kojor och farorna lurade bakom bländverket af dess glänsande ståt.

213 Mäster Pehr var en enkel och ärlig landtbrukare. Han kunde ej fatta, huru en så skimrande slöja kunde kastas öfver en så hotande ruin. Men en tanke utgjorde hans tröst: –konsekvensändrat/normaliserat Bara grefven kommer, skall allt bli bättre! Grefven är ädelmodig, grefven är rik! Han skall förstå sitt folks betryck! Kanske skall han kasta en tunna guld uti nödens gap; och mera än guld: han skall kasta en solblick af mensklighet i detta mörker af tyranni!konsekvensändrat/normaliserat

214 Men den, som ej, likt mäster Pehr, var invigd i en|277| del af slottets mysterier – ty han kände långtifrån alla – den tänkte helt säkert gladare tankar i den herrliga sommardagens solsken. Der reste sig det stolta slottet med sina fem torn öfver den gröna nejden som en konungaborg, omgifven af hela sitt rike. Majniemis siskor sjöngo i lunderna; sommaren var så sen, att naturen lefde ännu uti vårens efterglans. I sakta vågor gungade vikarnas silfver rundt kring stränderna. I granarnas mörka kronor susade minnet af den tid, som förgått; i björkarnas ljusa lockar vaggades hoppet om kommande vårar. Hvad den menskliga stoltheten någonsin förmått att framkalla på Finlands jord, det försökte den här; men praktfullare än dess prakt, herrligare än dess herrlighet, utbredde naturen sin klara, sin strålande frid öfver Majniemis blommande stränder.

|278|

5. Slotterölet.

215 Klockan tolf middagstiden begynte gästerna anlända. Der kommo långa rader af den tidens tunga heltäckta vagnar, som behöfde ett spann af fyra hästar för att röras ur fläcken. Och vid deras sida galopperade lätt och behag|378|fullt sirlige ryttare i brokiga drägter, unge ädlingar, som, än till höger, än till venster om vagnarna, läto sina hästar dansa i kråmande rörelser med högburna, frustande hufvuden, för att tillvinna sig en beundrande blick från de sköna ögon, som tittade ut genom vagnsfönstren.

216 Vägarne voro stänkta med vatten och beströdda med björklöf, blandadt med blommor. Långs gärdesgårdarne hängde, liksom vid grefvinnans ankomst, guirlander af små rönn- och granqvistar, bundna på snören. Innan man vände inåt stora inkörsporten, åkte man omkring hundrade alnars sträcka genom ett konstgjordt hvalf af björk och gran, som spred en angenäm svalka i sommarhettan. Från alla fem tornen svajade åter de blågula fanorna i den genomskinliga luften, och den största fanan på hufvudtornet var prydd med Bertelsköldska vapnet, en ryttare i full rustning, på ena sidan en nedfälld vindbrygga, syftande på Marienburg*)Vid Würtzburg, der ättens stamfader först inträngde öfver slottets vindbrygga., och på andra sidan Fyens|279| vapen, som Gustaf Bertelsköld erhöll af konung Carl X rättighet att bära, när han först bland alla red öfver Lilla Bält.

217 Middagen serverades i stora slottssalen precis kl. 1, som var ovanligt sent för lefnadsordningen i Carl XI:s tid, då man vanligen stod upp kl. 4 på morgnarna, åt middag kl. 11 och gick till sängs kl. 9. Salen förtjenar en egen beskrifning. Den var så stor, att hundrade gäster – ty vid pass så många voro de – godt fingo rum kring borden, som voro dukade i ett B, naturligtvis med nödigt mellanrum, för att inkomma inom de båda halfcirklarna. Likväl kunde man säga, att salens höjd var ännu större i proportion, och från midten af taket nedhängde en tolf-armad ljuskrona af gediget silfver, ett konstrikt och ytterst dyrbart arbete, som under trettioåriga kriget blifvit plundradt från något tyskt fursteslott (hvem vet kanske från en klosterkyrka) och hemfördes bland andra skatter af den äldre Bertelsköld. Taket var siradt med en stor mängd afbildningar. Här såg man de sju Egyptens landsplågor, Israeliterna i öknen, Josuas och Makkabeernas strider m. fl. uppbyggliga taflor ur gamla testamentet, valda på det sätt, att man tydligen kunde märka slottsherrens förkärlek för krigiska ämnen. Väggarne röjde samma smak i ännu högre grad, ty de vorooriginal: vore (källa för ändring: HT, 1874, 1883) från golf till tak beklädde med kolossala oljemålningar, föreställande scener ur trettioåra kriget och Carl X:s fälttåg. Stilen röjde en holländsk målares hand, och kavallerifäktningar utgjorde hufvudämnet. Här såg man, bland annat, Wallensteins anfall mot Stålhandske och Finnarne i slaget vid Breitenfeld; öfvergången af Lech; Gustaf Adolfs intåg i München; Gustaf Adolfs död vid Lützen; slagen vid |379|Nördlingen och Wittstock; slaget vid Warschau m. fl. ryktbara tilldragelser. Senare tillkommen och af en original: och (källa för ändring: HT, 1874, 1883) annan hand var en stor tafla före|280|ställande öfvergången af Lilla Bält; man såg på afstånd konungen segrande landstiga på Fyen, medan närmare i förgrunden en ryttareskara med vagnar och tross sjönk ned under bristande is, och ofvanföre syntes ryktets gudinna hållande en svart vapensköld, på hvilken lästes i förgylld skrift:

Gustavus Bertelsköld, comes, obiitspråk: latin 29 Jan. 1658.

Jacet indomitus victor pro rege sub unda.språk: latin*)Gustaf Bertelsköld, grefve, dog den 29 Jan. 1658. Okufvad och segrande för sin konung, hvilar han under vågen.

219 Vägledd af denna tafla, kunde man lätt på de öfriga taflorna, och merendels invid Gustaf Adolfs eller Carl X:s sida, särskilja den gamle grefve Bertelskölds resliga kämpagestalt, utdelande sina hugg i det hetaste stridstumlet. Målaren hade naturligtvis icke förklenat den tappre grefvens bedrifter; men det måste erkännas, att verkligheten erbjöd hans pensel rika ämnen. Likasom för att mildra intrycket af dessa blodiga taflor, såg man på midten af stora väggen framför ingången en annan af fredligare anblick, föreställande drottning Christina utdelande grefvevärdigheten åt en stålklädd krigare, och under lästes det likaledes förgyllda datum 20 Okt. 1650. Mellan de sex fönsterna på långsidan sågos för öfrigt fem stora porträtter, bland hvilka man vid första anblicken igenkände Gustaf Adolf, Christina och Carl X Gustaf. Fjerde taflan, en riddare i full rustning, var porträttet af samme den förste grefven Bertelsköld, som förherrligats öfverallt af målarens hand, och den femte taflan visade den undersköna bilden af hans tidigt hädangångna grefvinna med datum af hennes dödsdag den 24 Juni 1653. Nuvarande grefvens och grefvinnans porträtter hade erhållit en anspråkslösare plats i den s. k. marmorsalen.

|281|

220 Det vore förgäfves att söka beskrifva måltidens prakt. Vare det nog sagdt, att servisen för alla hundrade gästerna var af silfver, med Bertelsköldska vapnet stämpladt ofvanför ett numera obekant polskt vapen, som antydde, att denna dyrbarhet, ej mindre än ljuskronan, var ett byte från kriget och hemtadt från något eröfradt slott uti Polen. Krigens minnen gingo igen; man såg numera endast deras glans, man hade glömt deras tårar.

221 Kaffe var icke okändt, men dracks ännu ej vid större tillfällen. I stället serverades efter de många Stockholmska bakverken och franska konfityrerne |380|vid slutet af måltiden ett sött spanskt vin i små, slipade glas med fötter af elfenben. Grefvinnan, som intagit högsätet vid sidan af baron Creutz, uppreste sig straxt derpå, gästerne följde exemplet, och måltiden slöts kl. 4 på eftermiddagen.

222 Nu bjöd hvarje kavaljer sin arm åt en dam, och man gick ut att promenera i slottsträdgården. Historien har icke antecknat hvad de sade hvarandra, dessa förnäma gäster på Majniemi, under promenaden i löfsalarnas svalka. Månne utsökta artigheter i det halfsvenska, half-fransyska språk, som den tiden var i bruk och som ännu icke blifvit rensadt genom konungars föredömen eller skaldernes nit för det nordiska modersmålet? Väl möjligt, ty bland sällskapet funnos herrar och damer af en äldre skola, som personligen hemtat sin bildning i närheten af »det stora seklets» glänsande medelpunkt, honom, till hvilken man såg upp som till en sol och en afgud, all fullkomlighets mönster, all bildnings orakel, den mäktige, omättlige, lysande halfguden Ludvig XIV. Men dessa äldre voro på väg att utträngas af ett yngre slägte, som uppvuxit under Carl XI:s barska allvar, antingen i Stockholm eller hemma på deras slott, emedan rikedomen ej mera förslog till slösande resor ut|282|rikes. Och dessa yngre hade af sin tids förfining endast fraserna i behåll; bakom dem dolde sig icke sällan landtjunkarens ärliga råhet eller soldatens plumpa näfrättsidéer.

223 Men jag tycker mig se dem ännu, såsom Dahlberg aftecknar dem i sitt dåvarande Suecia hodierna på 1695 års plancher – dessa herrar i skor, silkesstrumpor och kortbyxor, i sina långa rockar, som visade alla ryggens krökningar, med de långa knappraderna, de oformliga, nedhängande uppslagen, den fina, hvita spetshalsduken och den vidunderligt yfviga allonge-peruken kring ett ansigte af mjölk och bär – och dessa sköna damer i sina urringade, kortlifvade, snäfva, men mycket långa klädningar med deras många garneringar, med den korta mantillen, som man återsett i 19:de seklet, med de bara armarna, den koketta solfjädern och den ovanligt höga hufvudbonaden à la Maintenon – nej, icke den allraheligaste Maintenon, bevars för det – utan kanhända ...

224 Slottets båda hufvudfaçader lågo mot norr och söder. Mot norr voro inkörsporten, borggården och stora uppgången. Södra façaden åter vette mot trädgården, öfver hvars klippta häckar man från slottsfönsterna hade den skönaste utsigt öfver hafsviken. På östra sidan lågo de vidsträckta uthusen, der vi i början af denna berättelse voro med om byket, medan den vidsträckta parken utbredde sig i vester om slottet och på denna sida stod i förbindelse med trädgården genom en bro, som förde öfver en konstgjord damm.

|381|

225 För att beskrifva Majniemis trädgård, skulle fordras mycket detaljerade insigter i den tidens hortikultur, på hvilken otroliga kostnader nedlades och för hvilken man enkom förskref de skickligaste holländske trädgårdsmästare. Vår tids smak skulle kanske finna mycket bizarrt,|283| som den tiden ansågs vara höjden af elegans; våra enklare känslor skulle kanske uppröras vid anblicken af det våld, eller rättare den list, med hvilken man inpressade naturens täcka oregelbundenhet i snörräta mathematiska figurer, som på ögat göra ett enformigt, nästan ängsligt intryck. Men i trädgårdsskötseln som konst hade man den tiden gått långt, kanske längre än nutiden, emedan man då uppoffrade summor, som nu skulle synas fabelaktiga, på detta nöje, som hade blifvit en vurm i Holland, ett mode i Frankrike, en lyx i England, en passion i Tyskland, och som i alla dessa länder drefs framåt till sina yttersta möjligheter, ja stundom till vidunderlighet, och som den praktlystna svenska och finska adeln, kanske mera af härmningsbegär, än af verklig böjelse, tillegnade sig. Ty vid sidan af sydligare länders yppiga vegetation måste dessa nordiska anläggningar synas bleka; den saftiga grönskan felades, det varma luftperspektivet öfver blommornas glödande färger saknades. Men i samma mån som naturen här uppe ej förmådde uthärda en täflan med den sydländska i rikedom, i samma mån ansträngde konsten här alla sina resurser att fylla dessa luckor, att dölja denna underlägsenhet.

226 Majniemis trädgård blef sannolikt öfverträffad af mången annan, den tiden i Sverige, om också ej i Finland. Och likväl kunde den i konst och måhända i prakt täfla med månget kungligt lustslott i nittonde seklet. I åtta stora snörräta fyrkanter, hvardera omgifven af klippta acacie- eller rosenhäckar, utbredde den sig lik en sammetsmjuk matta nedanför slottsfönsterna. Hvarje qvarter var konstrikt arbetadt i rococostil med blomsterrabatter, dyrbara tulpaner, krökta, ytterst smala sandgångar och ett fint, utländskt grässlag, som lät forma sig efter behag i fantastiska schatteringar. I medel|284|punkten af hvarje qvarter stod dessutom en marmorstaty på sin piedestal; Jupiter, Juno, Mars, Venus, Apollo, Minerva, Merkurius och Ceres hade sålunda hvar och en för sig sitt lilla rike af blommor och grönska. I hvardera af de fyra yttersta hörnen, som bildades af de åtta qvarteren, sedda såsom en enda fyrkant, var en glänsande springbrunn, der en plaskande triton sprutade sin klara stråle i höjden. Men i medelpunkten af trädgården var en cirkelrund damm, vid pass 10 alnar i diameter, uti hvars midt en förfärlig drake med tre hufvuden ur hvardera af de tre gapen uppkastade en bred vattenstråle, sålunda att de tre strålarne korsade hvarandra och bildade ett i solen glimmande B.

|382|

227 När man tröttnat vid anblicken af blommorna och springbrunnarna, behöfde man ej gå långt, innan man fann svalka i en stor sexarmad stjerna af humle, som klängde sig uppför sina spjelor af trävirke, sammanböjda upptill, så att de bildade behagfulla båghvalf, der vandraren fann täcka bänkar att hvila uppå. Medelpunkten af denna stjerna bildade en rund doftande humlesal, i hvars midt stod ett bord af marmor och en täck staty af Hebe, öfver hvars hufvud dagern föll, mildrad af grönskan, genom det luftiga löfhvalfvet.

228 De äldre bland sällskapet hvilade här några ögonblick, medan de yngre spridde sig långs stranden, der fem eller sex lätta båtar voro i beredskap för en utfart på sjön. Kavaliererne rodde, damerna bortfläktade myggorna med sina solfjädrar, och så gjorde man en tur kring holmen, der Svarta Janes koja ännu qvarstod förfallen och obebodd som en ruin från fordna dagar. Minnet af den till döden dömda hexan hade rotat sig i folktron; stället betraktades med vidskeplig fasa, och ingen hade kunnat förmås att bosätta sig i det illa beryk|285|tade huset. Båtsällskapet reste också hastigt förbi, med den skämtande anmärkning att Majniemis skatter voro här begrafna. Ljudet af en flöjt for smekande öfver den blanka vattenytan, ungdom och kärlek gungade bort i båtarna, och de vackra fröknarna böjde sig öfver båtkanten, och när de sågo sina kinder rodna i vattenspegeln, doppade de sina hvita händer i vattnet och stänkte lekfullt några droppar på roddarne, som hotade att till straff sätta dem i land på den misstänkta holmen.

229 Länge fick färden ej dröja ändå, ty nu gafs signal, att höbergningen tog sin början på slottsängen. Mäster Pehr stod der och brummade, att daggen begynte falla på det utbredda höet, som var så dyrbart i nuvarande missväxtår, men hans mulna panna ljusnade, när den lilla guvernanten Linderoth, åtföljd af Cecilia klädd till herdinna, hoppade fram öfver ängen och brådskade att få räfsor åt fröknarna. Mäster Pehr var besegrad; det begärda hemtades fram, väl trettio fina, lätta, blåmålade räfsor, enkom gjorda för händer, som voro vana att behandla arbetet som en lek. Alla de äldre togo plats på gräsbänkar och ditflyttade soffor, men alla de unga grepo hurtigt till arbetet. Det blef ett stoj och ett ras och ett skämt, så att Majniemis stränder genljödo deraf. Bland de fina damerna voro somliga mycket ovana och betedde sig befängdt roligt vid räfsningen, somliga åter voro uppvuxna på landet och hade mer än en gång hållit i räfsan förut. Men goda makter, hvilket arbete här blef! Mäster Pehr, hvars praktiska sinne alltid tänkte främst på det nyttiga, hade blott ett ögonblick låtit besticka sig med den täcka anblicken af dessa hulda räfserskor på den gröna ängen. Snart såg han |383|med en landtbrukares förtviflan, huru höet, som »kopades»*)Samlades i stackar eller små kullar. af några,|286| åter kringkastades af de öfriga, som öfverdådigt hoppade midt i »koporna» eller skuffade hvarandra omkull deri, medan somliga togo famnen full och kastade öfver de andra. Värst bland alla var unge Gustaf Adolf; han for öfver ängen grasserande och förstörande som Attila, Hunnernes konung, ty växte der också gräs i hans spår, så växte åtminstone intet hö för ladugården. De andre adlige junkrarne låtsade hvad de kunde att bära höet på slädarna, hvari det kördes till ladorna, men tappade dervid hälften omkring. Olyckliga voro i denna stund allongeperukerna; ingen frisör i Åbo eller Stockholm skulle utan den djupaste grämelse ha kunnat betrakta dessa stolta aristokratiska mästerverk af deras babyloniska byggnadskonst! Nedplattade, förstörda, fulla med höstrån och dam, blefvo de arma perukerne slutligen hängda på trädens qvistar, en lekboll för de ostyriga aftonvindarne. Der gick allt litet vildt och icke alldeles förnämt till på slottsängen vid Majniemi; de gamla skakade missnöjda sina hufvuden med deras långa orubbade peruklockar; men hvad kunde de göra, sederna hade en smula förvildats sedan deras ungdom, och de fingo nöja sig med att snaska de delikata hjortron och körsbär, som ymnigt kringbjödos af kammartjenarne, klädde till herdar och skogsrån.

230 Emellertid begynte solen småningom sänka sig i vester bakom parkens ekar och björkar, de improviserade arbetarne begynte att tröttna, och de verklige fingo utföra resten. Då hördes trumpetstötar från parken, och fram redo tvenne ryttare, den ena kolsvart från hufvud till fot på en svart häst och den andre likaså snöhvit på en hvit häst, förkunnande under fanfarer, att om det högvälborna sällskapet ville stiga upp till Floras borg, så ville prins Vintersnö och prins Höstnatt med sina tje|287|nare våga en dust till gästernes ära. Sällskapet lät ej säga sig detta två gånger och satte sig genast i rörelse till parken.

231 Floras borg var en temligen hög kulle midt i parken, och på dess topp var ett lusthus, från hvilket man hade en utomordentligt glänsande utsigt öfver sjön, parken, trädgården och de långa raderna af drifhus, hvilkas fönster glimmade som guld uti aftonsolen. Gästerne mottogos här af fröken Sinclair i skepnad af Flora, som från sin stora korg räckte åt hvar och en, i den ordning de kommo, en utsökt bukett af rara blommor, förklarande sin tacksamhet för det att gästerne arbetat i hennes rike. Nedanför kullen på östra sidan var en sandad plan, som sträckte sig till randen af dammen, och här voro anstalter till en ringränning; turkhufvuden af papp, ringar och fladdrande dufvor, fastbundna med snören.

|384|

232 Så snart gästerne intagit sina platser, inredo från olika sidor prins Höstnatt, åtföljd af fem andra ryttare lika becksvarta som han, och prins Vintersnö, åtföljd af fem ryttare lika snöhvita som han. De två partierna saluterade gästerne; trumpeterna smattrade, och ringränningen begynte. Det gällde nu att med spetsen af en tre alnar lång lans, under stark ridt kring rundeln, än uppfånga en sväfvande ring, än nedstöta ett grimaserande turkhufvud, än genomborra en stackars förskrämd dufva, som förgäfves sökte att undfly sin fara. Svarta prinsen och hans folk visade sig häruti märkbart öfverlägsna hvita prinsen och hans folk. I säkert öga, vig hand och skicklighet att manövrera sin häst var prins Höstnatt oöfverträffelig; han hade tagit sex ringar, lika många turkar och fyra dufvor, innan ännu prins Vintersnö förmått taga mer än en af hvardera. Också helsades han af åskådarnes lifliga bifall, och på gifvet tecken nedka|288|stade Flora sin blomsterstaf uppå banan, hvarpå täflingen upphörde, prins Höstnatt förklarades för segrare och erhöll af lilla Cecilia, smyckad som féernas drottning, det första priset, bestående i en jagtväska knuten af silke och fylld med franska karameller, det sednare hennes egen uppfinning, hvaröfver hon ej var litet stolt.

233 Nu serverades mjöd, man hvilade några ögonblick, och derpå begynte den andra och allvarsammare delen af leken, en reminiscens från fordom, som väl öfverensstämde med tidens krigiska lynne – denna tid, då de Caroliner vuxo upp, som få år derefter skulle med sitt rykte uppfylla hela Europa. Det var likväl den ej obetydliga skillnad mellan dessa lekar och forntidens, att de verklige riddarne sutto här som åskådare, medan striden utfördes af deras tjenare och personer af lägre stånd.

234 Gustaf Adolf, som med brinnande liflighet följt täflingens gång, smög sig under tiden till prins Vintersnö och hviskade honom i örat: –konsekvensändrat/normaliserat Stå på dig, mäster Pehr, låt se, att du är rask och kastar den elake Janssenoriginal: Jansen i backen. Akta dig för Nero, han har den vigaste hästen; låt ej honom stöta dig från sidan, han är stark som en varg. Var ej rädd, Pehr; är han en varg, så är du en björn; laga att du drifver dem båda i dammen, ja gör det, Pehr, så tycker jag om dig.konsekvensändrat/normaliserat

235 Prins Vintersnö svarade icke, han nickade bara godt och spände på sig sin stormhufva och sitt läderkyller.

236 Alla kämparne väpnade sig nu på samma sätt som den hvite prinsen med stormhufvor och läderkyller. När det var gjordt, gafs signal att börja leken ånyo.

237 Banan var för trång, för att tillåta alla på en gång deltaga i striden. Man hade derföre öfverenskommit, att kämparne skulle mötas parvis, en hvit och en svart i|289| sender, sålunda att de först uppställdes bredvid hvarandra; derpå |385|red den ene åt höger, den andre åt venster, tills de möttes på motsatta sidan af banan, hvarigenom deras hästar fingo ett lagom anlopp, för att kunna drabba tillsamman med fart och kraft. Meningen var nemligen, att motståndarne skulle med sina lansar af asp*)Lansarne gjordes vid sådana tillfällen af ett skört trädslag, på det att de skulle brista, om stöten blefve så häftig, att den, som träffades deraf, kunde lida skada till lif eller lem. försöka att stöta hvarandra af hästen. Men emedan anloppet skedde i en halfcirkel, hände sig, att ryttarne genom centrifugalkraften svängdes utåt och lätt blefvo osäkre i sadeln, hvilket åter fordrade stor beräkning och skicklighet, för att ej inverka på stridens utgång.

238 Följden blef också den, att den förste hvite och den förste svarte ej förstodo att undvika denna fara, när de drabbade hop, utan tumlade båda på en gång af hästryggen och föllo i sanden, till åskådarnes stora förlustelse. Sanden var mjuk, båda uppstego oskadade, men höljde af dam och afträdde harmsne åt sidan med utmanande åtbörder.

239 Båda anförarne begagnade denna otur, för att hviska en varning i örat på de kämpar, som härnäst vågade sig fram. Anloppet skedde nu med större försigtighet och stöten blef mera afgörande. Den hvite föll, den svarte höll sig hurtigt i sadeln och helsades af åskådarnes bifallsrop som segervinnare.

240 Båda partierna, och på samma gång åskådarne, begynte att värmas af striden. Man hörde hotelser, tillrop och uppmaningar; der uppe på Floras borg höllo herrarne vad för det ena eller andra partiet, och damerna kastade stundom blommor, stundom konfekt ned till de stridande.

|290|

241 Uppmuntradt häraf, red tredje paret ut, på en gång varsamt och raskt, men den hvite var för häftig, hans lans brast af; den svarte svängde genast åt sidan och kastade sin motståndare med en hastig stöt under högra axeln ur sadeln. Ånyo voro de hvite besegrade, ånyo höjdes ett högt jubelrop från de svartes vänner på Floras borg.

242 Fjerde parets sammandrabbning blef oafgjord, likasom första parets. Efter ett alltför ifrigt anlopp föllo båda af hästryggen, och den hvite vrickade dervid så illa sin fot, att han måste bortledas från stridsplatsen.

243 Nu återstodo af de hvite endast två, men emedan två af de svarte segrat och hade rättighet att ånyo försöka sin lycka, voro de inalles fyra. I samma proportion stego vaden på Floras borg, så att man höll fyra på de svartas lycka mot två på de hvitas. Hvad som ännu uppehöll de hvitas mod var, att deras ypperste kämpar ännu icke pröfvat sin lycka. Men äfven de svarte hade sparat sina bäste till sist.

|386|

244 Prins Vintersnö skickade nu sin ende återstående kämpe i striden, och Gustaf Adolf, som afgjordt tagit parti för de hvite, kunde ej låta bli att ropa: –konsekvensändrat/normaliserat Stå på dig, Lampi-Maths, stå på dig som en karl och slå de svarte i backen! ...konsekvensändrat/normaliserat Den hvite tycktes taga unge grefven på orden. I två anlopp å rad fällde han två af de svarte till marken – desamme, som förut hade besegrat hvar sin motståndare af de hvite. Glädjerop och skymford hördes om hvarandra bland åskådarne. De hvites aktier hade stigit; de voro nu jemnstarke med sina motståndare, två mot två.

245 Prins Vintersnö fann likväl rådligt att låta sin ende qvarblifne kämpe hvila ett ögonblick och sporrade sjelf sin häst mot en af de svarte. Redan vid första anloppet|291| märkte han, att hans motståndare var honom jemngod, om icke öfverlägsen i skicklighet att manövrera sin häst. I det de möttes, hukade den svarte sig ned, undvek prinsens välmåttade lans och gaf honom, i det han svängde hästen, en så stark stöt från sidan mot stormhufvan, att prinsen ofelbart störtat af hästen, om icke remmarna brustit och stormhufvan fallit af. Hela sällskapet igenkände nu i prins Vintersnö mäster Pehr, som röd af harm och blygsel upptog sin jernhufva, för att börja leken om igen.

246 –konsekvensändrat/normaliserat Svarta hund,konsekvensändrat/normaliserat mumlade han för sig sjelf, –konsekvensändrat/normaliserat den här gången skall du ej undkomma mig!konsekvensändrat/normaliserat Signalen gafs, ryttarne stötte tillsamman, men åter felade mäster Pehrs lans, ty den svarte hade, med endast högra foten i stigbygeln, kastat sig hängande ned långs hästens högra sida och måttade derifrån en ny försåtlig stöt, men som endast träffade hans motståndare i benet. Prins Vintersnö förstod sig icke på sådant skämt, svängde om, grep sin fiendes häst med venstra handen i tygeln och gaf derpå med högra armen den hängande stöt på stöt, under det att hästarne stegrade sig, tills den svarte slutligen nödgades släppa sitt tag och föll tungt till marken. Dervid afrycktes stålgallret, och under hufvan grinade af smärta morianen Nerosoriginal: Bobbos (källa för ändring: 1883) korpsvarta ansigte.

247 Nu återstod prins Höstnatt ensam mot de två hvite. Men snart nog blef jemnvigten återställd, ty redan i första anloppet fällde han en af de hvite till marken. Det var Lampi-Maths, som gick miste om sin efterlängtade hämnd. Han var för het, han stötte miste och stupade i samma stund för den svarte prinsens kraftiga anfall.

248 Voro så endast de båda anförarne qvar uppå platsen. Allas blickar riktades på dem; båda hade redan|292| visat prof på både styrka och skicklighet. Vaden på kullen jemnades; ingen kunde med någon visshet förutsäga utgången. Man anmärkte endast, att den hvite prinsen var tröttare, emedan han nyss förut bestått en hårdare dust. Deremot trodde man sig märka, att hans häst var starkare och vigare, än hans svarte motståndares.

|387|

249 Kämparne redo långsamt till sina platser och helsade hvarandra på riddaresed. Man kunde ej se genom stålgallren, huru fiendtligt de mätte hvarandra med blickarna, ehuru allt skulle vara endast ett skämt.

250 Trumpeten smattrade, hästarne kände sporren och genomflögo i en blink hvar sin motsatta halfcirkel. När de möttes, splittrades båda prinsarnes lansar, och båda ryttarne vacklade af stöten, men blott för ett ögonblick. Båda sutto de qvar i sadeln, och en storm af handklappningar och bifallsrop röjde tydligt åskådarnes nöje och beundran öfver denna vackra ryttarelek.

251 Ryttarne vände om till sina platser, och trumpeten smattrade ånyo. Andra anloppet höll på att gå olyckligt för svarta prinsen. Hans häst snafvade, och det skulle varit en lätt sak för den hvite att nedstöta honom från sidan, men han gjorde det ej. Han vände lugnt om, under åskådarnes högljudda bifall, och man begynte för tredje gången.

252 Den svarte syntes ej förstå sig på ädelmod, han. När de möttes, splittrades hvite prinsens lans för andra gången, men den svarte hade med flit gjordt en lättare stöt och behöll sitt vapen. Nu var han ej sen att begagna det; en våldsam stöt kastade den hvite prinsen oförberedd ur sadeln, men han föll icke, han blef en sekund hängande i stigbygeln och lyckades, emedan han fasthöll tygeln, att svänga sig upp igen. Utan vapen red han i raseri mot den svarte, hvars häst stegrade sig,|293| gick bakåt, söndertrampade staketet och nära nog hade kastat sin ryttare i dammen. Men den svarte förlorade ej fattningen. I det afgörande ögonblicket, just vid randen af dammen hann han nätt och jemnt lyfta sin lans och måtta en stöt mot den hvites ansigte. Det skedde så våldsamt, att näsa och mun frustade i blod och den hvite prinsen hufvudstupa störtade af hästen och ned i dammen.

253 Ett rop af förskräckelse hördes från damerna på kullen. Men faran var likväl ej så stor, ty de besegrade hvite skyndade genast till och uppdrogo ur vattnet sin afsvimmade anförare, som återfördes till slottet för att erhålla nödig vård. De svarte hade nu segrat; deras anförare, prins Höstnatt, red fram till Floras borg och mottog det utfästade priset, ett vackert jagthorn af förgylldt silfver.

254 Sådan var denna något vilda lek, som lätt kunnat få en sorglig utgång, men som icke var mera hårdhändt än mången annan vapenöfning i Carl XI:s tid, der mer än en gång blod flöt och halsar brötos och refben knäcktes på skämt i de blifvande Carolinernes bistra lekar. Få ögonblick derefter hade sällskapet på kullen för nya nöjen glömt de nyss föregående. Sommarnattens lätta skymning bröt in, och i dess skuggor lyste mot den lätt omtöcknade natthimmelen ett briljant fyrverkeri i solar, stjernor och bländande raketer. |388|Det var ett lysande lif på Majniemi vid den tiden, och rundt omkring förplägades folket, och den talrika främmande betjeningen rumlade muntert om i slottets lägre våningar, och väl hundrade hästar utspillde hafran ur de öfverfyllda krubborna.

|294|

6. En objuden gäst.

255 Just medan fyrverkeriet brann som herrligast i Majniemi park, och dess raketer, stigande högt öfver trädens toppar, plöjde sina eldstrimmor i den bleka natthimmelen, galopperade tvenne ryttare på stora landsvägen, som ledde från Åbo. Komne till hägnaden vid slottsparken, veko de af till höger på en sidoväg och stego af vid en bakport, genom hvilken man kunde komma in till parken. Här mottog den ene ryttaren hästarne under sin vård, medan den andre hastigt försvann bland parkens skuggor.

256 Om en stund syntes han åter närmare Floras borg och stannade der några ögonblick lutad mot ett träd, med korslagda armar betraktande fyrverkeriet. En mörk kappa skyddade honom för nattkylan och betäckte en del af hans ansigte. Brokiga gestalter, herdar och fauner från dagens fest, svärmade kring honom i eldskenet. Från kullen ljöd en glädtig musik, och så långt man kunde se, var parken uppfylld af skämt och sång, af munterhet och öfverdåd. Der hade, utom slottets egne, samlats flera hundrade åskådare från närmaste bygd, och för att ej låta musiken gå obegagnad, svängde sig än här, än der en yster skara af dansande grupper i gröngräset mellan träden.

257 Den nykomne syntes föga vid lynne att dela nattens munterhet och gjorde min att gå vidare, då han oför|295|modadt antastades af en bland slottets jägare, kring hvars gröna jacka hängde qvarlefvor af säf, som utvisade, att han i dagens nöjen spelat rolen af någon sorts sjögud. Den lustige jägaren hade tagit något för mycket till bästa och ansåg förmodligen den vid trädet stående tyste mannen för en af de förnäma gästernes betjening, som åter fått för litet af välfägnaden. Jägaren ansåg derföre slottets heder fordra, att han vid tillfället gjorde les honneursspråk: franska som värd. Han grep derföre den främmande i skuldran, svängde honom ett hvarf omkring och gnolade på en gammal visa:

konsekvensändrat/normaliseratSkam åt den bäck, der ryttarens häst

Stupar af törst vid dess lopp!

Skam åt den värd, som låter sin gäst

Nykter se solen gå opp!konsekvensändrat/normaliserat

|389|

259 –konsekvensändrat/normaliserat Seså, inga invändningar, min bästa Merkurius, eller Dromedarius, eller hvad d–n du har spelt för en rol i dag!konsekvensändrat/normaliserat utropade den honette värden på slottets vägnar, i det han förgäfves sökte att draga den mantelhöljde och dystre mannen med sig. –konsekvensändrat/normaliserat Är icke jag Neptunus eller Necken eller Böfvelen från i dag till i morgon? Och ser du min lille bror, efter jag hör till det våta, så har jag arbetat i mitt element – f–noriginal: F–n (källa för ändring: HT) sådan kurfurste vi ha till hofmästare! De inbillade sig derinne, att det spanska vinet var bara för de förnämas munnar, men så sannt jag här står – förlåt, lilla bror, jag står inte, jag seglar, jag simmar som en fisk – så lät Nils Janssen hemta åt oss det sista ankaret ur denna usla slottskällare, der sjelfva råttorna hädanefter få dö af törst, ty ser du, min hjertans gulle vän, Nils Janssen är vår grefve, och gamla herrn der borta i Stockholm – måtte han florera som en enrisbuske på torra stenbacken, darum kein Feindschaft nichtspråk: tyska, sad’ juden åt jesuiten. Vete hin hvad som|296| blir att äta eller dricka i morgon, det får Nils Janssen sörja för, han har guld som nötter i hasselskogen; men grefven, ser du, han är så fattig som en bayersk munk i en svensk sakristia. Lita på det, bror lille, rättnu är det slut med grefven, kapitalt, exflinkt, herunter putzwechspråk: tyska.konsekvensändrat/normaliserat

260 Jägaren försökte att vid dessa ord sänka sin röst till en hviskning, likasom berättade han en märkvärdig hemlighet, och fortsatte sina försök att draga den förmente kamraten med sig. Denne hade likväl hufvud och fötter bättre i sin makt och lät sig skenbart ledas, men var i sjelfva verket den, som styrde bådas vandring och styrde den så, att de undveko folkhoparna.

261 –konsekvensändrat/normaliserat Jaså,konsekvensändrat/normaliserat sade den främmande, ej utan en viss egen betoning af rösten, –konsekvensändrat/normaliserat det är då slut med grefven, och hvaraf vet du det?konsekvensändrat/normaliserat

262 –konsekvensändrat/normaliserat Hvaraf vet jag det?konsekvensändrat/normaliserat upprepade jägaren stammande, ty det syntes, att nattluften förbryllade hans hufvud i stället att göra det klart. –konsekvensändrat/normaliserat Hvaraf? Jo det skall jag säga dig, du Jupiter eller Posidonius, eller hvad du heter; ty si gudomliga äro vi alla. Hvaraf? Måtte väl veta det, att grefven har äran, grefvinnan har nöjet, och hofmästaren har pengarna. Om icke Nils Janssen lånade sina pengar till ära och nöje för det grefliga herrskapet, så vore det hvarken ärofullt eller nöjsamt att lefva här på Majniemi.konsekvensändrat/normaliserat

263 –konsekvensändrat/normaliserat Du ljuger, skurk!konsekvensändrat/normaliserat utbrast den främmande; men i samma ögonblick hejdade han sig och försökte att sänka rösten till samma ton af rå förtrolighet, som mest tycktes öfverensstämma med jägarens lynne. –konsekvensändrat/normaliserat Jag menar,konsekvensändrat/normaliserat tillade han, –konsekvensändrat/normaliserat att du ljuger som en hel karl. Det der har hofmästaren skrutit för dig, när han tittat för djupt i bägaren.konsekvensändrat/normaliserat

264 –konsekvensändrat/normaliserat I bägaren? Håll litet, jag skall säga dig något.|297| Nils Janssen har ett fel, han tittar aldrig i bägaren, nej, vassera, rundarum nichtsspråk: tyska, säger Tysken. Men jag vet något, som inte du vet, Posidonius!konsekvensändrat/normaliserat

|390|

265 –konsekvensändrat/normaliserat Nå hvad vet du då, store Neptunus!konsekvensändrat/normaliserat sade främlingen.

266 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet, att långe Valentin har hört af Kerstin och Kerstin har hört af Karin, att Nils Janssenoriginal: Jansen suckar af kärlek till en viss hög dam, och Karin har sagt åt Kerstin, och Kerstin har sagt åt Valentin, och Valentin har sagt åt mig, att en viss hög dam ej vore så obenägen att skänka en viss hofmästare en nådig blick, och ... hut i dig, Posidon ....konsekvensändrat/normaliserat

267 Den lustige jägaren blef på ett obehagligt sätt afbruten i sina små meddelanden ur slottets cronique scandaleusespråk: franska. Han hade ännu icke talat till punkt, innan den främmande, likasom fattad af en plötslig vrede, grep honom hårdt öfver båda axlarne och kastade honom handlöst och hufvudstupa till marken. Detta råkade ske i närheten af dammen invid Floras borg, och jägaren föll med sin halfva person i det våta, tillräckligt ändå för att bättre än det spanska vinet erinra honom om sin menskliga skröplighet, oaktadt gudarollen, som han åtagit sig. Svärande och till hälften nykter reste han sig opp med den föresats att taga revanche på sin otacksamme Posidonius, men denne var försvunnen och stod ingenstädes att finna.

268 Vi låta emellertid jägaren anställa sina jemförelser öfver de våta elementernas helsosamma egenskaper invärtes eller utvärtes och förflytta oss i hast till en annan punkt uti slottets grannskap.

269 Det var sent på natten, eller rättare tidigt på morgonen; de fleste gästerne hade lemnat slottet, några hade qvarstannat och blifvit inqvarterade i gästrummen, som|298| upptogo en hel flygel och ständigt stodo i ordning att mottaga bekanta eller obekanta, som vädjat till Majniemis gästfrihet. Det blef småningom tystare på den nyss så stojande borggården; tystare blef det i salarna, det ena ljuset efter det andra slocknade i fönsterna. Blott ifrån parken kunde man ännu höra spridda ljud af nattsvärmares efterspel, och borta i sidobyggnaderna hördes stundom slamret af silfver och porceliner, som flitiga pigor under prestemors inseende diskade under natten, för att till morgondagen undanrödja en del af festens ruiner.

270 Men hvilken natt! Försvunnen var redan hvarje flik af skuggornas slöja öfver vatten och löf; der qvittrade fåglar i hvarje gren af Majniemi park, och öfver löfdungarne i nordost steg en rodnande sol i hela sin klarhet opp ur den korta hvilans sköte. Och allteftersom solen steg högre, begynte först de högsta tornfönstren i slottet glimma som guld; så kom ordningen till de lägre tornfönstren, så till småfönstren under takranden, derpå till fönstren i tredje våningen, derpå till andra och sist till nedersta våningen, tills slutligen sju eller åttahundrade rutor alla på en gång glänste i lågor af guld och slottet syntes likasom simmande i en flod af strålar och rosenglans. Hvad |391|som gjorde denna tafla ännu mera storartadt skön var det, att i motsatt riktning mot solen höjde sig i sydvest ett svart åskmoln, som redan stigit till en tredjedel af himmelens höjd och bildade en mörk fond, mot hvilken den stolta byggnaden glimmade i sin ljusprakt likt sagornas slott, framtrolladt af féerna midtemellan ljusets och mörkrets verld, – idel herrlighet på solsidan, idel sorg uppå nattsidan, perlor och kristall omgifna af krusflor och fasa, – här förklaringen, friden, sällheten, – der hotet, stormen och olyckan – här en uppgående morgon, som randas i tjusande skönhet – der|299| en annalkande dag, som gömmer sina blixtar i nattsvarta moln!

271 Taflan var verkligen så hänförande, att man kunde förstå, huru åtminstone en man, försjunken uti dess anblick, glömde nattens mödor och hvilans ljufhet. Denne man var densamme, som en stund förut hade så tvärt afbrutit jägarens förtroliga bekännelser. Ensam, orörlig och tankfull, betraktade han slottet i hela dess sköna belysningoriginal: belysning, af morgonrodnaden bruten mot åskhimmelen. Utan att han tänkte derpå, smög sig en suck ur hans barm, och han sade till sig sjelf: –konsekvensändrat/normaliserat Herrlighet, som förgår, makt, som svigtar, storhet, som sjunker! Ännu några korta försvinnande solhvarf, och detta stora sekel är slut, och dess verk förgås, och dess bragder lefva endast i sagorna. Han, som reste detta slott med skatter, vunna i krigets våld på en främmande jord, han trodde sig kanske ha byggt ett verk för seklerna och rest en evärdelig minnesvård i sten uppå Finlands jord för familjens ära och efterkommandes beundran. Och hvem vet – denna sol går opp så skön, och det är kanhända Majniemis sista sol, och den tid, som kommer, skickar i förväg sina stormiga skyar att slunga en blixt öfver stolthetens drömmar och den förgängliga storheten af ett förmätet menniskoverk!konsekvensändrat/normaliserat

272 Vid dessa ord spratt han hastigt till, ilade bort och försvann genom en okänd lönntrappa till det inre af slottet.

273 Ungefär vid samma tid på morgonen satt grefvinnan Bertelsköld sömnlös vid fönstret i sin sängkammare och betraktade tankfull den förtjusande tafla, som utbredde sig för hennes blickar i den uppgående solens sken. Festen hade varit lyckad och glänsande; alla de högförnäma gästerna hade uttryckt sin beundran öfver Majniemis herrlighet, dess kostbara anläggningar, dess|300| slösande prakt, dess utsökta smak. Grefvinnans fåfänga var tillfredsställd; men der blandade sig likväl en annan förlåtligare känsla i den unga och praktlystna damens drömmande tankar. Hon hade uppvuxit i skötet af en familj, som ännu bibehållit ej obetydliga qvarlefvor af den svenska aristokratiens fordna rikedom och som på aflägsna slott, långt undan den bistre, allvarlige kungens ögon, haft rådrum att utveckla en del af den |392|fordna ståten i sin omgifning. Med illa dold missbelåtenhet hade den sköna grefvinnan några år bortåt nödgats foga sig i det indragna, trumpna lefnadssätt, som rådde vid hofvet och i konungens närmaste grannskap. Det var ursäktligt, om hon här i sin landtliga frihet hoppades ega rätt att återtaga sin ungdoms vanor och omgifva sig med den furstliga prakt, som tillkom hennes börd, hennes rang och hennes rikedom.

274 Stundom blandade sig i dessa tankar en lätt fruktan, en tvekan om hvad grefven, hennes gemål, skulle säga härom, och hon hade skäl att tvifla på hans beredvillighet att dela hennes åsigter i allt. Men förhållandet mellan de båda makarna hade varit godt, om också de sednare åren stundom något kallt. Grefvinnan litade på trollmakten af sina behag, om hvilka hennes spegel sade, att de ännu voro mäktiga nog att besegra en makes invändningar. Oerfaren i dagens politik, okunnig om skälen till grefvens betänkligheter, ansåg grefvinnan dem snarare härröra af dåligt lynne, nycker och måhända svartsjuka, än af allvarsammare orsaker. Hon föresatte sig derföre att vid hans ankomst mottaga grefven med nya fester, än smakfullare, än mera lysande, öfvertygad att hon derigenom skulle smickra hans stolthet och genom en kärleksfull uppmärksamhet muta sig till hans bifall.

275 Intagen af dessa planer, ringde grefvinnan på sin|301| kammarjungfru, för att fråga, om fröken Sinclair ännu gått till hvila. Hon kände ett behof att meddela åt en förtrogen sina nya idéer – och dessutom var det ej mera natt, det var morgon, och grefvinnan kunde ej sofva. Dörren öppnades, och hon vände dervid ryggen åt dörren.

276 –konsekvensändrat/normaliserat Kerstin,konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan, utan att se sig om och utan att afbida frökens ankomst, – var icke denna fest förtjusande? Måltiderna, promenaderna, båtfärderna, slottern, ringränningen, lansbrytningen, fyrverkeriet, kostymerna, musiken, danserna ... säg, tror du, att den finska adeln någonsin sett något dylikt hemma hos sig? Ah, jag har förödmjukat dem, dessa herrar på Kankas och Willnäs och den stolta friherrinnan på Lemsjöholm. Men nej, Kerstin – det var icke derföre; det var för att ge dem ett föredöme; de skola följa det, mon enfantspråk: franska, och så ha vi alla roligt deraf. Hvad menar du? Nästa fest, när grefven kommer, skall bli dubbelt så lysande. Redan i morgon resa vi in till Åbo, för att beställa de nya kostymerna. Vi måste ha ett fullkomligt herdespel, eller hvad tror du, kanske vore det bättre att uppföra ett allegoriskt eller ett mythiskt stycke? Jag skulle bli Diana och bära en måne af diamanter. Sinclair kan gerna passera för en Juno, hon tycker om att bära en stolt air. Torsten får bli Apollo – nej, han är för krokig, han kan heldre bli en Merkurius;original: merkurius; (källa för ändring: HT, 1874, 1883) Torsten är diplomat. Gösta blir Mars, Cecilia blir Eos, |393|morgonrodnaden, och Linderothoriginal: Linderot hoppas jag kan tilldraga snodderna i sitt snörlif och bli Minerva. Nero blir Vulkanus och Bobbo Cerberus. Magister Schönberg skrifver verserna, likväl ej på latin. Pastorns orationer undanbe vi oss. Ja Kerstin, vi resa till Åbo, vi tömma handelsbodarna; vi plundra alla trädgårdar och orangerier; det är så skönt att slösa! Fyrahundrade fanor skola fladdra på båda sidor om vägen.|302| Öfver rosor skall grefven åka, under ständiga triumfbågar hvart 20:de steg, en hel mil innan han nalkas sitt slott, och när han kommer, skola kanonerna dåna och musiken ljuda och hela slottet vara klädt i blommor och löf, och jag mottager honom i min åtsittande riddrägt af grön sammet, och han kommer lycklig och stolt öfver min kärlek, utbreder sina armar och säger ...konsekvensändrat/normaliserat

277 Grefvinnan tystnade. Hänförd af sina planer, tvekade hon likväl ett ögonblick hvad grefven verkligen skulle säga vid ett sådant tillfälle ... Då ljöd bakom henne en röst:

278 –konsekvensändrat/normaliserat Och han säger: Ebba, du har glömt din makes böner; du har lönat hans förtroende med att bereda hans undergång!konsekvensändrat/normaliserat

279 Grefvinnan spratt till. I den stora spegeln framför sig såg hon de första solstrålarna, som funnit en väg genom rutan, belysa hennes makes gestalt, som stod der bakom henne och betraktade henne med blickar på en gång af kärlek, vrede och sorg.

280 Tiden var vidskeplig, och grefvinnans första tanke var, att bakom henne stod ett spöke. En hastig fasa målade sig i hennes vackra ansigte; de också annars så mjellhvita kinderna blefvo nu hvitare än snön, de nyss så uttrycksfulla ögonen stirrade oafvändt på det hemska föremålet i spegeln, och hennes nyss så vältaliga läppar hade icke styrka att uttala ett enda ord. Det uppstod en paus, under hvilken gestalten förgäfves tycktes vänta ett svar.

281 Men grefve Bernhard Bertelsköld – ty det var dock han – var, som läsaren kanske minnes, en i grunden vek och mild karakter, i hvars lynne det aldrig låg att hafva en njutning af andras lidanden. Det smärtade honom, att hans ankomst, nyss beskrifven med en|303| sådan hänförelse, skulle väcka så motsatta känslor mot dem, hans maka föreställt sig. Han skyndade fram, tog grefvinnan i sina armar och tryckte en kyss på hennes bleka panna.

282 –konsekvensändrat/normaliserat Lugna dig, min älskade Ebba,konsekvensändrat/normaliserat sade han med ett obeskrifligt uttryck af mildhet och värdighet i dessa ännu så ädla drag, som i ungdomen voro ett mönster af manlig skönhet. –konsekvensändrat/normaliserat Jag kommer till dig som ett spöke i nattens tystnad, och det vet Gud, att jag ej kommer med glada känslor. Men du är lika högsint, som du är stolt, och stör jag dina fester, min Ebba, så vet jag, att din själ har rum för större tankar än så, och du skall kunna bära äfven |394|det hårdaste, allenast vi under tyngden af vår fallande storhet bevara tvenne skatter okränkbara: vår heder och vår kärlek!konsekvensändrat/normaliserat

283 Grefvinnan såg upp – tvekande, fruktande, orolig. Färgen vände tillbaka på hennes kinder, men i stället fördunklades hennes ögon af tårar; hon besvarade med en obestämd rädsla sin makes kyss. –konsekvensändrat/normaliserat Du hårda, grymma vän,konsekvensändrat/normaliserat sade hon; –konsekvensändrat/normaliserat hvarföre kom du så till mig, och hvad betyda dina gåtlika ord?konsekvensändrat/normaliserat

284 –konsekvensändrat/normaliserat Säg mig, Ebba; fick du mitt bref af den 14 Juli?konsekvensändrat/normaliserat

285 –konsekvensändrat/normaliserat Jag fick det,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefvinnan darrande.

286 –konsekvensändrat/normaliserat Och likväl ...konsekvensändrat/normaliserat Grefven tystnade. –konsekvensändrat/normaliserat Men,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han efter en paus, –konsekvensändrat/normaliserat du måste dock veta allt. Ja, jag har kommit till mitt slott som en förbrytare – frukta ej, jag har ingenting brutit, – ty ryktet om din lysande fest träffade mig genast vid öfverkomsten till Åbo, och jag har sagt, att denna fest blir vår undergång. Derföre red jag hit ensam, åtföljd blott af en enda ridknekt, ty jag hade ej hjerta att le åt mitt öde, för det att det äfven är ert. Höljd i min mantel, såg jag okänd i parken dina fester och fyrverkerier. Musikens dån och dansens jubel|304| genomborrade mitt hjerta. Jag ville åter fly från anblicken af så mycket lättsinne på sjelfva farans branter, då en usling trugade på mig sitt eländiga kammarsqvaller. Lyckligtvis var det ännu skumt. Hade det varit dager, min fru, så skulle mina egna domestiker sett mig rodna af blygsel.

287 –konsekvensändrat/normaliserat Men jag förstår icke ... Förklara er, min grefve!konsekvensändrat/normaliserat inföll grefvinnan, hvars lifliga blod, liksom Bertelskölds eget, sällan hade långt till kokpunkten.

288 –konsekvensändrat/normaliserat Oroa dig ej, jag är nu lugn (denna försäkran motsades likväl af grefvens röst), men der ute hade jag varit i stånd att fläcka min värja med vissa uslingars blod, ty de nämndes vid namn. Säg mig, hvem har förskjutit dig omkostnaderna för dessa fester, dessa försköningar, som egt rum under min frånvaro? De medel, jag skickat dig, ha tyvärr varit otillräckliga för så betydande utgifter?

289 Grefvinnan rodnade starkt. –konsekvensändrat/normaliserat Monsieur le comtespråk: franska,konsekvensändrat/normaliserat sade hon med tonvigt, –konsekvensändrat/normaliserat som min make har ni rätt att göra sådana frågor, men det hade anstått er bättre som ädling att icke göra dem. Spara mig den förödmjukelsen att använda första timmen af vårt återseende på dylika redovisningar. I morgon skall ni få se alla dithörande papper.original: papperkonsekvensändrat/normaliserat

290 Det fel man minst af alla kunde förebrå Bernhard Bertelsköld var girighet, ej ens under dess vackrare slöja af ekonomisk omtanke. Grefvinnans anspelning vidrörde en ömtålig sträng. Han gick ett par slag med häftighet fram och åter öfver golfvet.

291 –konsekvensändrat/normaliserat Min fru,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat jag har egt större besittningar än mången furste, och jag har förlorat dem, – kanske i denna stund alla. Jag har egt millioner, |395|och jag har sett dem försvinna, tusende efter tusende. Ni|305| borde veta, ni min grefvinna, att alla dessa förluster icke kostat mig en suck eller en sömnlös natt. Om ni slösat af böjelse, så har jag gjort det af grundsats; deruti ha vi intet att förebrå hvarandra. Men det guld, jag kastade bort, det var mitt. Det ni strödde ut uppå vägarna, det var er tjenares, det var en uslings, som hade den djerfheten att erbjuda er lån, att upphäfva sig till sin herrskarinnas fordringsegare, att kanske tro sig dermed ha pålagt henne en förnedrande erkänsla. Jag skulle ej ha sagt er det, min fru, ty hade jag förolämpat min maka med den ringaste misstanke om hennes heder, så stode jag nu ej här ... men efter ni säger mig hvad en ädling bör göra, så vill jag säga er hvad en grefvinna Bertelsköld icke bör göra. Vet ni väl, hvart det fört, detta lättsinniga anlitande af edra tjenares gracer? Jo, min grefvinna, det finns ingen bland edra domestiker, som ej hviskar derom, som ej ger ert rykte till pris för skandalen. Ni har dansat i dag, ni har gifvit en lysande fest; förblindade! Under det att ni slösat edra nöjen och edra gåfvor, hviska druckne betjenter i örat på den förste, som vill höra det, att grefvinnan Bertelskölds hofmästare vågar lyfta sina blickar ända till hans herrskarinnas person!konsekvensändrat/normaliserat

292 Grefvinnan uppstod hastigt, häftigt. Hon ville svara, men orden dogo på hennes läppar. Förgäfves reste sig stoltheten i hennes bröst; hon kände sig förödmjukad som qvinna, som maka, och hennes känslor bröto sig ordlösa i en ström af tårar.

293 Bertelsköld kände sin vrede smälta. –konsekvensändrat/normaliserat Svara mig icke, Ebba,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat eller hellre: svara mig endast med dina tårar.konsekvensändrat/normaliserat

294 Grefvinnan aftorkade likväl tårarna, höjde åter sitt sänkta hufvud och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Det är nog. Min hofmästare kan icke förolämpa mig. Han jagas på porten ... det|306| är allt. Och derpå lemna vi detta Finland, som bjuder oss endast harm och förödmjukelser. Ej sannt,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon häftigt: –konsekvensändrat/normaliserat vi resa åter till Sverige, snart, mycket snart?konsekvensändrat/normaliserat

295 –konsekvensändrat/normaliserat Finland är min fosterbygd, det är mig kärt alltifrån vaggan,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven. –konsekvensändrat/normaliserat Det har gett oss hvad det hade att gifva: en landtlig fristad, trohet och tillgifvenhet; våra olyckor förde vi hit med oss öfver hafvet. Jag delar din tanke, att Nils Janssen måste afskedas, och för hvad pris som helst.konsekvensändrat/normaliserat

296 –konsekvensändrat/normaliserat Men ... det kan ju ej genera dig att betala de lumpna tusen daler eller så bortåt, dem han eger att fordra?konsekvensändrat/normaliserat

297 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem vet! Han är en farlig man, klok, vinningslysten och hämdgirig. Janssen är ett arf af min far; jag skulle längesedan afskedat honom, om jag ej ansett mig ha något att godtgöra honom. Du mins, att vid det märkvärdiga tåget öfver Bälten 1658 var min far den förste, som red öfver isen till Fyen. |396|Som bevis att han varit ditöfver, medförde han till konungen en dansk gosse, fem år gammal, som han bortryckt ur folkhopen och ur en mors armar på Fyen. Denne gosse är Janssen. Jag högaktar Danskarne, det är ett redbart folk. Men alltför våldsamt och onaturligt blef denna telning från danska jorden flyttad öfver bland främlingar; han växte opp under krig och vanvård; det var derföre han vanslägtades från sitt folk och blef en bof. Olyckligtvis är det en skuld, som tynger min slägt. Jag har velat godtgöra den, – förgäfves! En Nemesis blef frukten af det våld, som ryckte denne gosse öfver till oss. Han blef en orm vid min barm. Uppvuxen i vårt hus alltifrån barndomen, känner Janssen mer, än han borde veta. Jag fruktar att han kunde störta oss.konsekvensändrat/normaliserat

|307|

298 –konsekvensändrat/normaliserat Åter en gåta! En man som han, en vanbörding, en simpel domestik, skulle vara i stånd att störta en grefve Bertelsköld!konsekvensändrat/normaliserat

299 –konsekvensändrat/normaliserat Ack, Ebba, grefve Bertelsköld är, eller blir kanhända innan kort en tiggare. Du känner ej du denna fruktansvärda liga, som sträcker sina klor efter adelns makt och egodelar, som plundrat och utarmat de rikaste, som störtat och hånat de mäktigaste och som, ännu ej mättad af rof, beständigt öppnar sitt vida gap att uppsluka återstoden af den svenska aristokratiens häfdvunna besittningar. Så vet då, att denne Molock i sin brännande kopparugn hotar att uppsluka äfven oss, och dess namn, för hvilket Sverige och alla dess provinser bäfva, är – reduktionen!konsekvensändrat/normaliserat

|308|

7. Reduktionen.

300 –konsekvensändrat/normaliserat Reduktionen!konsekvensändrat/normaliserat upprepade grefvinnan Bertelsköld med en häpnad, hvarsoriginal: hvas orsak hon sjelf ej rätt kunde fatta. Hon kände alltför väl detta namn – hvem kände ej det? – men hon hade blott en oklar aning om fulla betydelsen af denna stora hvälfning, der tvenne störtsjöar, den ena från höjden, den andra ur djupet, slogo tillsamman öfver den svenska adelns hufvuden och hotade att straffa dess förmätenhet med en total tillintetgörelse af dess makt.

301 Grefven fattade sin makas hand och satte sig vid hennes sida. –konsekvensändrat/normaliserat Det är nödvändigt,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat att du lär känna vår ställning och de faror, af hvilka vi omgifvas. Jag nalkas den ålder i lifvet, då skuggorna båda aftonens närhet. Jag kan gå bort en dag, och du står då ensam med tre omyndiga barn, utan något manligt stöd vid din sida. Men du är en klok qvinna, Ebba, om också stundom vilseledd; försynen har gifvit dig en stark själ, som af motgången endast skall vinna en ny spänstighet. Har du tålamod att höra mig? Men du är trött, du behöfver hvila. Låtom oss uppskjuta detta samtal till längre fram.konsekvensändrat/normaliserat

|397|

302 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat inföll grefvinnan med sitt lynnes häftighet, – konsekvensändrat/normaliseratjag känner ingen trötthet. Säg mig allt, och säg det utan förskoning. Tror du väl, att jag kunde sofva under bördan af ett halft förtroende, med intrycket af|309| okända faror, som hota hela vår framtid? Jag ber dig, jag fordraroriginal: fordar det: säg mig hela sanningen. Ty du sade rätt, jag har styrka att bära den.konsekvensändrat/normaliserat

303 –konsekvensändrat/normaliserat Nåväl,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven. –konsekvensändrat/normaliserat Du vet, att familjen Bertelsköld är af ung adel; vårt sköldemärke daterar sig blott från 1636. Men drottning Christinas gunst, jemte vissa familjehemligheter, upphöjde tidigt min far i jemnbredd med rikets äldsta ätter. Vår grefvevärdighet är af 1650; våra första rikedomar voro dels krigsbyte från Tyskland, dels min moders furstliga hemgift. Dessa skatter skulle dock snart ha blifvit uttömda, ty nyheten af vår adel föranlät min far att söka i slösande prakt öfverbjuda de gamla familjerna. Men vid samma tid erhöll min far stora förläningar i jordegendomar, dels i Finland, dels i Liffland, och dessa förläningar ökades betydligt af konung Carl X, under polska kriget och efter tåget öfver Bält, der min far omkom. Så sträckte sig mina besittningar vid denne konungsoriginal: koungs död 1660 öfver fyra socknar i Finland med mer än 300 hela hemman, och mina gods i Liffland räknade mer än 12 000konsekvensändrat/normaliserat lifegne.konsekvensändrat/normaliserat

304 –konsekvensändrat/normaliserat En furste var du i makt.konsekvensändrat/normaliserat

305 –konsekvensändrat/normaliserat Ja jag var. Men jag bör säga dig något, som jag hittills förtegat. Anse det för en barnslighet, om du så vill, men min far trodde derpå, och jag kan ej neka, att slumpen märkvärdigt rubbat min otro i detta hänseende. Öfver vår slägt hvilar den dubbla, stridiga makten af en välsignelse och en förbannelse. Denna hemlighet står i förbindelse med en ring, en amulett, hvars historia min äldste son en dag skall finna i ett konvolut bland mina hemliga papper. Nog af, denna ring bars en lång tid af konung Gustaf Adolf och kom sedan till min far. Så länge han bar den, följde honom en högst sällsynt, ja otrolig medgång i alla hans företag, men på samma gång frestelsen till en lika omätelig stolthet|310| och ännu dertill olycka för hans närmaste. Denna ring förlorades. I en usel by på Jutland uppstod en duell, dervid två finger på min fars venstra hand blefvo afhuggna; fingren återfunnos, men icke ringen. Två dagar derefter omkom min far. Ringen förblef borta, och med den vek lyckan från vår slägt. Största delen af min lefnad har sedan varit en kedja af yttre motgångar och likväl en inre tillfredsställelse. Vid hofvet omgafs jag af intriger; ofta vid randen utaf mitt fall, upprätthölls jag af drottning Hedvig Eleonoras ynnest. Jag sökte äran under Turennes och Condés fanor; äran fann jag, men aldrig framgången. Nästan i hvarje strid blef jag slagen, och segrade den fana, under hvilken jag stridde, så kunde |398|jag vara säker uppå att derförinnan genom en blessyr vara urståndsatt att deltaga i triumfen. Drottningen utverkade åt mig diplomatiska beskickningar till utländska hof. Jag vågar säga, att jag utförde dem skickligt och samvetsgrannt, men beständigt med motgång. Jag hade byggt på en suveräns ynnest: han dog. Jag hade en minister fullkomligt i mina händer: han föll. Jag var nära att utverka åt Sverige en lysande allians: slaget vid Fehrbellin gjorde allt om intet. Och under tiden smälte mina rikedomar tillsamman som snöhus i vårsolens sken. En del af mina besittningar i Liffland pantsattes och förlorades. En annan del uppslukades af reduktionens första hvirflar. Jag sörjde dem ej, ty kärlekens ljufva lycka återstod. Den sköna Ebba Sparre räckte mig sin hand. Förunderliga öde! Medan den yttre verldsliga lyckan gäckades med mig, i fullkomlig motsats till min far, syntes allt omkring mig blomstra af sällhet. Sjelfva detta Majniemi, fordom så olyckligt och förtrampadt i all sin prakt, gick gladare dagar till mötes under en trogen och menniskoälskande tjenares vård.konsekvensändrat/normaliserat

|311|

306 –konsekvensändrat/normaliserat Och likväl är det något, som smärtar dig?konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan ömt. –konsekvensändrat/normaliserat Har du ej mod att försaka den yttre utmärkelsen för hjertats tystare fröjder?konsekvensändrat/normaliserat

307 –konsekvensändrat/normaliserat Mod!konsekvensändrat/normaliserat upprepade grefven dystert. –konsekvensändrat/normaliserat Du vet, att jag icke svigtat. Men mannen tillhör ej endast sig sjelf; han har högre intressen att lefva och kämpa för. Jag är indragen i en stor och på djupet af samhället rasande strid. Kanske har jag sagt dig, att min fars moder var en bondedotter från det bördiga, det sjelfständiga Österbotten. Denna min farmor hade en far, som hela sitt lif igenom kämpat för en idé, nemligen den, att all mellanmakt, som ställde sig mellan konungen och folket, vore ett förderf och ett oting. Försynen och hans egen ärelystnad fogade så, att just hans egna ättlingar, hans dotters barn inkastades bland adeln och måste genom sin ställning blifva adelns naturlige sakförare. Då förbannade den gamle bondekonungen sin egen slägt, adopterade en sin väns son och tog det heliga löfte af honom och hans efterkommande, att oförsonligt kämpa för adelns utrotande, för dess fullkomliga tillintetgörelse. Detta löfte har redan burit sina frukter. Skickelsen fogade, att denne Larssons barn, som sålunda inträdde i min fars morfars arf och åsigter, blefvo på en gång förmögne, redbare, högt aktade män och ännu dertill kloke partichefer. Så hände, att den ene blef riksdagsman för bondeståndet från Finland, den andre åter för borgareståndet. Desse män voro bland de verksammaste adelsfienderne vid 1680 års riksdag och bidrogo i sin mån till det stora förstörelseverket. Det är således mellan mig och dem ett ärftligt ståndshat, och de arbeta i denna stund på att i grund ruinera mig. Men jag bör säga till deras heder, likasom |399|jag vet om mig sjelf, att personerna försvinna för de stora frågornas fall eller|312| seger. Det gäller icke mig eller dem, det gäller om Sverige och Finland mera skola ega en adel utom den, som lismar i konungens förmak och för stat med hans nådegåfvor. Åh – man har ej sparat sina frestelser äfven för mig. Man har trott, att jag, såsom tillhörande en yngre familj, skulle ställa mig bland leden af dessa uppkomlingar, som bygga sin lycka på den gamla adelns ruin. Men man har misstagit sig. Af grundsats har jag ställt mig på högadelns sida; jag har oskiljaktigt knutit mig vid dess intressen genom min förbindelse med dig, och hvarken jag eller mina barn skola någonsin samtycka till ett otygladt folkvälde, en obunden konungamakt och en ofri, krypande tjensteadel.konsekvensändrat/normaliserat

308 –konsekvensändrat/normaliserat Och det är derföre ...?konsekvensändrat/normaliserat

309 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, det är derföre jag skulle känna mig olycklig att förlora all makt, allt inflytande i den stora strid, som efter min öfvertygelse gäller rikets inre välfärd. Redan reser motpartiet med skadefröjd sina hufvuden, för att frossa vid anblicken af vårt fullkomliga nederlag. Men de triumfera ännu för bittida, dessa okunnige bönder, dessa snikne krämare, dessa skenhelige prester – de, som från predikstolarna offentligen förkunna att undersåterne icke äro annat än konungens trälar.*)Historiskt. Vår tid skall ännu komma, när vi återtaga från dem deras rof och tillbakavisa dem till deras mullvadshål! Och då ve denna påtrugade envålds- och pöbelmakt och dessa affällingar från adeln, desse Gyllenstjernor, desse Wachtmeistrar,original: Vachtmeistrar, denne Klas Fleming och allt deras anhang, och alla de parasiter, som solat sig i deras sken med Lindsköld i spetsen; – det skall, vid Gud, komma en efterräkning, och de skola se, att den gamla ekens hjerta ej|313| finnes hvarken i dess rot eller i dess topp, utan i dess friska, märgfulla kärna allena!konsekvensändrat/normaliserat

310 Grefve Bertelsköld hade uppstått och mätte golfvet med häftiga steg, som röjde hans upprörda känslor. I stället för de väl högsinta och energiska, men alltför hatfulla och partiska drag, med hvilka han afmålade reduktionen, skola vi söka att i några korta ord ge en mera opartisk framställning af denna märkvärdiga hvälfning i Sveriges och Finlands inre tillstånd den tiden.

311 Sveriges och Finlands jord var delad, såsom den är det ännu i dag, i kronojord, frälsejord och skattejord. Genom sina egare och sina privilegier representerade den första konungen, den andra adeln, den tredje massan af folket. Mellan alla tre voro sedan urminnes tid ebb och flod, täflan och omflyttningar, än lagliga, än våldsamma, än långsamma, än plötsliga. Under |400|medeltiden tog det s. k. andeliga frälset öfverhanden genom gåfvor till kyrkor och kloster. Gustaf Wasa indrog det allt, mer än 20 000konsekvensändrat/normaliserat hemman, till kronan, som nu blef den störste jordegaren. Derefter begynte det adeliga frälset, gynnadt af krigen och statshvälfningarna,original: statshvälfningar, (källa för ändring: HT, 1874, 1883) att få öfverhand och slå under sig större delen af rikets jord, tills det störtades af Carl XI:s reduktion. I en nyare tid är det skattejorden – rättare bondeståndet, ty en del jords »natur» är numera oföränderlig – som beständigt utvidgar sig på bekostnad af krono- och frälsejord. Hvardera klassen har således haft sin tid och sin öfvermakt, som tyngt i vågskålen af statens inre angelägenheter.

312 I Sverige och Finland funnos år 1655 vid pass 65 000konsekvensändrat/normaliserat hela hemman af alla slag. Af dessa hade Gustaf Adolf, Christinas förmyndare och isynnerhet Christina sjelf, dels sålt, dels bortskänkt 38 750konsekvensändrat/normaliserat kronohemman|314| med mer än en million daler i årlig inkomst, och nästan alla till adeln, så att adeln vid den tiden, sina förra besittningar inberäknade, egde mellan 40 och 50 000konsekvensändrat/normaliserat hemman. Palmsköldska samlingarne redogöra för adelns förläningar i Christinas tid. Se här ett prof. Hela Österbotten var bortgifvet, utom Kronoby socken. Der funnos följande friherredömen: Stjernskiöldarne hade Kemi; Åke Axelson Natt och Dag hade Ijo och Pudasjärwi; Gyllenstjernorna hade Uleå; familjen Taube hade Carlö; Soopfamiljen hade Limingo; Brahe-slägten hade Kajana, Paldamo, Sotkamo, Salo, Brahestad, Siikajoki, utom Pielisjärwi, Nurmis, Idensalmi och Kuopio; Falkenberg och Nils Bjelke delade Pyhäjoki; Shering Rosenhane hade Kalajoki; Hornarne till Kankas hade största delen af Lochteå; Rosenholm hade resten, och hans enka fick på köpet Kelwiå; Banérerne hade Gamla Carleby;original: Gamla-Carleby; slägten De la Gardie hade Pedersöre och Jakobstad; Klas Tott hade NyCarleby,original: Ny-Carleby, (källa för ändring: HT) Lappo, Ilmola och hälften af Wörå som grefskap; resten af Wörå var Paikulls friherredöme; Oxenstjernorna hade Storkyro, Lillkyro, Mustasaari och Wasa; Bonde-slägten hade Malaks och Lajhela; riksrådet Helmfelt hade Lappfjärd. Och det var dock detta samma Österbotten, som så blodigt hade kämpat för folkfriheten ett halft sekel förut under klubbekriget.

313 Hade detta förhållande ostördt fortgått, så skulle innan kort både Sveriges och Finlands fria, jordegande bondestånd blifvit förvandladt till adelns hyresgäster, åbönder, torpare och inhyseshjon. Det var dit som högadeln syftade. Exemplet af Polen, af Danmark, af Liffland, af Estland, der adeln betydde allt och den lifegne bonden mindre än den häst, som svettades för hans plog, när han ej drog den sjelf – detta exempel var ju så lockande! Men deremot uppreste sig folkets urgamla sjelf|315|ständighet i förbund med ståndshatet och stundom lägre motiver, som på alla håll |401|samlade hop en storm emot adeln. Konungarne hade ju ej rätt att bortgifva statens oförytterliga egendom. Statskassan var nära bankrutt. Bönderne buro dubbelt tyngre skatter och utskrifningar än adeln. Var det derföre de hade spillt sitt blod för rikets vinning i krigen! Skulle Sveriges ära innebära folkets träldom! Första stormen mullrade 1650 och brast ut 1655, då adeln gaf med sig en ringa del i den s. k. fjerdepartsräfsten, som sedan flera gånger upprepades. Denna storm gick öfver, den mullrade ånyo 1672, leddes bort, stadnade af, men blott för att från år 1680 bortsopa två tredjedelar af svenska adelns omätliga egendomar.

314 Tillgången dervid låta vi grefve Bertelsköld måla – väl i partiets mörka färg, men ock till en stor del i sanningens.

315 –konsekvensändrat/normaliserat Denne kung,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat tenderar alltför mycket åt enväldet. En Gud, en kung, en kyrka – ja väl; men här får ingen tro hvad ej kyrkan vill och ingen ega hvad ej konungen vill. Kring sådane furstar saknas aldrig de, som med rynkad panna och ögonbryn tala om skattkammarens vinst och det allmänna bästa, uppmanande att fördenskull taga undersåternes egodelar. De satte sig tillsamman emot oss; drängar och skrifvare voro deras rådgifvare; den störste bandhund i Sverigesoriginal: Sverges (källa för ändring: 1874, 1883) rike var deras hufvudman*)Johan Gyllenstjerna.. De låtsade ingenting annat vilja, än lättnad i rikets nöd. Tasslare förde deras ord till ständerna; lejde smygskrifvare klappade på deras dörrar och framsmögo nidskrifter mot adeln. Så kom frågan å bane, och bakom marionetterne logo de, som drogo på trådarna. Bland adeln funnos affällingar, som skreko så|316| högt, att de ansågos för flertalet. Så blef der en omröstning, den vidunderligaste man någonsin hört; ty de, som hade mesta halsen och minsta samvetet, bedyrade, att alla voro af deras mening, och så gick ett beslut igenom, medan några af oss hade bortgått att klappa på konungens stängda dörr. Den dagen var den 29 Oktober 1680, och derifrån daterar sig Sveriges vanmakt. Ty inom sköldborgen var den makt bruten, som värnade medborgerlig frihet mot konunganycker, och utom borgen förvandlades Estlands och Lifflands ridderskap, som offrat så mycket för Sverige, till tiggare, tvungne att kasta sig i armarne på den förstkommande, som lofvade att återställa åt dem deras förlorade rättigheter. Der nedsattes kommissioner, som skulle granska kronans och undersåternes rätt och döma öfver båda, medan konungen stod bakom och tog; och der sutto män, dem samvetet icke besvärade och lagliga gåfvobref föga bundo. Och de togo allt hvad de kunde, först från de mäktigaste, derpå från de förmögne, slutligen ock från de ringaste. Och då uppstod der en veklagan bland dem, |402|som hade blinde lupit i partimännens snara, ty de kände den nu kring sin egen hals, och den drogs så hårdt till, att sjelfva deras nödrop förqväfdes. Och medan några få blefvo rika och hoverade i sina röfvade skrudar, blefvo alla fattiga, och der uppstod öfver hela riket en sådan veklagan af utblottade familjer, af plundrade enkor och store, förtjente mäns barn, dem man beröfvade priset för fädernes blod, att dess like aldrig blifvit hörd, ej heller någonsin kommer att höras, der ej fienden härjar landets innersta.konsekvensändrat/normaliserat

316 Grefven teg ett ögonblick, och vi vilja begagna hans tystnad, för att ytterligare komplettera hans skildring från andra sidan.

|317|

317 Mellan Sveriges störste då lefvande häfdatecknare, Geijer och Fryxell, fördes för några år sedan en häftig strid om »aristokratfördömandet i svenska historien»konsekvensändrat/normaliserat. Det kan vara vanskeligt att gifva den ene eller den andre uteslutande rätt. Men att Geijer i hufvudsaken trängt längre med sin historiska skarpblick, bevisa Fryxells egna, sednare utgifna arbeten, der han med berömlig oveld, emot all den glans och de stora förtjenster, som onekligen måste tillerkännas isynnerhet sextonhundratalets aristokrati, tillika framställer de vådor, som hotade både konungamakt och folkfrihet genom adelns tryckning åt båda sidorna. Enligt Geijer, har det föresväfvat den svenska aristokratien på dess mest lysande höjd, från Gustaf Adolfs död och till Carl XI:s reduktion, ingenting mindre än att förvandla Sverige till ett annat Polen, med en vald, icke ärftelig konung, bunden af ett öfvermäktigt råd, och ett folk, som under lifegenskapens tyngd skulle ödmjukt kyssa de höge herrarnes fot. Man måste medge, att detta mål var nära att uppnås vid den tid adeln, med den mest lysande krigsära, med de mest öfvermäktiga privilegier, innehade två tredjedelar af Sveriges jord. Men Christina, som gjorde 17 nye grefvar och 46 nye friherrar*)Förut funnos endast 6 grefvar och 14 friherrar., vidgade derigenom en klyfta mellan högadel och lågadel, som söndrade ståndet inom det sjelf och, derigenom att högadeln föll i vanpris och derigenom att lågadelns afund retades till ytterlighet, klöf den starka aristokratiska makten i tu och gjorde det möjligt för de ofrälse stånden att nedifrån genombryta dammen. I sjelfva verket kom störtfloden uppifrån, ehuru fördold, lik en bergsflod, hvilken man ser oemotståndligt uppvälla vid klippornas fot och som likväl har sitt ursprung och sin kraft ifrån topparna.|318| Resultatet blef emellertid en öfversvämning, som bortsopade först grefvepalatsen och baronierna, hvilka alla från den tiden blefvo toma titlar, derefter de lägre feodalpalatsen uti dess väg, slutligen ringare boningar, till sist äfven kojorna. Reduktionen |403|liknade verkligen ett dammbrott deruti, att den öppning, man trodde sig i början så noga begränsat, efterhand blef allt vidare, så att der voro månge, som i början ropade ja och juchhej och sedan med förskräckelse funno, att vågorna nådde äfven dem. Det är en lång sägen om alla de orättvisor, dem reduktionen begick, och somliga voro sådana, att de skriade mot skyn. Också de politiska följderna voro både onda och goda, men det står dock fast, att det stora flertalet, det allmänna intresset, folkets och statens, ännu i dag välsigna reduktionen uti dess hufvudsak, i statsverkets reglering, i egendomens fördelning, i folkfrihetens betryggande, i den allmänna välmågan och i bildningens nedgående till massorna, der den förut varit nästan en saga.

318 –konsekvensändrat/normaliserat Men,konsekvensändrat/normaliserat inföll grefvinnan, –konsekvensändrat/normaliserat du har ännu ej sagt mig, huru det blef möjligt för dig att under femton år, som förflutit sedan stormens utbrott, bevara vårt Majniemi, medan rundt omkring oss alla Christinas förläningar indrogos till kronan.konsekvensändrat/normaliserat

319 Grefven sade: –konsekvensändrat/normaliserat Det var en gång en fader, som gick en vinterafton i skogen med sina barn. Der omgåfvos de af vargar, och snart såg fadren, att förderfvet nalkades alla. Då, för att rädda de öfriga, kastade han ett af sina barn åt vargarne ...konsekvensändrat/normaliserat

320 –konsekvensändrat/normaliserat Så grym skulle aldrig en mor ha varit!konsekvensändrat/normaliserat utropade grefvinnan med fasa.

321 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven lugnt; –konsekvensändrat/normaliserat hon skulle kanske ha kastat sig sjelf till offer, och då hade likväl alla förgåtts|319| med henne. Nå väl, vargarne, upptagne af bytet, lemnade vandrarne en stund i ro, men derpå kommo de åter. Då utkastade fadren sitt andra barn, och efter en stund det tredje. Men för hvar gång vanns endast ett kort försprång. Slutligen hade han blott ett barn qvar, och det var hans käraste. Då sade han: Nej, detta barnet kastar jag ej mera ifrån mig. Hellre må vi båda förgås ...konsekvensändrat/normaliserat

322 –konsekvensändrat/normaliserat Och sedan ...?konsekvensändrat/normaliserat frågade grefvinnan andlös.

323 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, hvad som sedan hände,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven dystert, –konsekvensändrat/normaliserat det skall den närmaste framtiden utvisa.konsekvensändrat/normaliserat

|320|

8. Den otrogne tjenaren.

324 Då grefve Bertelsköld ej syntes böjd att ingå i några närmare förklaringar om det sätt, hvarpå han lyckats tills vidare behålla sitt Majniemi, undvek grefvinnan med en för henne naturlig takt alla vidare frågor derom*)Vi torde längre fram få kasta en blick i dessa och andra detaljer af reduktionstiden. och |404|vågade endast en skygg anspelning på gårdagens fest. Hon kunde ej, sade hon, inse något sammanhang mellan den och reduktions-frågorna.

325 Grefven sade: –konsekvensändrat/normaliserat Jag bör göra Carl XI den rättvisan, att personerna för honom betydt mindre än saken. Han började reduktionen mot sin fasters man och sin egen halfbror, och han lät dess störtvåg med föga åtskillnad gå öfver vänner och ovänner. Men emedan han beherrskas af en idé, nemligen en rikshushållnings-mani, så beherrskas han tillika af sådana intryck, som stå i samband dermed. Konungen är nu allt, konungen är lag, konungen är samvete, konungen är god sed. Den enskilde åter är intet; hans gerningar få ej vara andra än konungens gerningar, hans ord ej andra än konungens ord och, om det vore möjligt, hans tankar ej andra än konungens tankar. Derföre måste numera all lefnad, alla seder, så långt de synas offentligen, foga sig efter konungens lefnad och konungens seder. Och konungen är|321| en barsk, en strängt allvarsam, trumpen och sparsam herre. Derföre måste sammanlefnaden rundt omkring honom taga samma färg af granitens gråhet, och der får ej finnas en annan glans än stålets. Du mins, huru indraget vi lefde de sednaste åren i Stockholm, huru omsorgsfullt vi undveko ända till skenet af en ståt, som var konungen misshagelig. Blott derigenom lyckades jag, ehuru af ett mot reduktionen fiendtligt parti, stämma konungens sinne så blidt, att han tog blott det mesta och icke allt. Mitt friherredöme är indraget, men Majniemi står qvar, på den grund, heter det, att godset ligger i en »oförbuden» ort och att min far har erhållit det som ersättning för ett regemente af 1 000konsekvensändrat/normaliserat man, som han år 1644 under Lennart Torstenson på egen bekostnad uppsatte i kriget mot Danmark. Men denna rättsgrund är föga att bygga på, sedan Åke Tott, som för samma orsak hade kungligt gåfvobref på finska kronogods, miste dem, utan att någon tänkte uppå att ersätta honom hans utlagda kostnader. Fyra gånger har Majniemi redan stått på reduktionens svarta tafla; fyra gånger har det åter strukits ut. Men ju längre reduktionen gått fram, ju mera den uppslukat, desto omättligare har den sett sig om efter nya rof, och desto mera har det ringa ännu qvarblifna, som kunde tagas, kommit i trångmål. För två veckor sedan rapporterade mina hemliga vänner i reduktions-kommissionen, att Majniemi för femte gången kommit i fråga. Gyllenborg är min bittraste fiende; Piper icke mindre; Lovisin vacklar, och mycket beror på Hastfer. Men på konungen sjelf beror till sistone allt, och lyckas man bevisa honom, att familjen Bertelsköld upplifvar förmyndaretidens lyx på Majniemi, så är denna sista återstod af en omätlig förmögenhet utan räddning förlorad.konsekvensändrat/normaliserat

|322|

326 –konsekvensändrat/normaliserat Men,konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan med någon oro, –konsekvensändrat/normaliserat till denna aflägsna landsort tränga ej konungens blickar. Hvem skulle väl ha sagt honom ...?konsekvensändrat/normaliserat

|405|

327 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem!konsekvensändrat/normaliserat utropade grefven ej utan häftighet. –konsekvensändrat/normaliserat Enväldet är alltid misstänksamt; det har ett öga i hvarje buske och ett öra i hvarje vägg. Der offentligheten är stum eller vänder blott en sida utåt, der förvrides det enklaste, der förbittras det oskyldigaste; der ser man i hvarje mygga en elefant. Konungen har sjelf utgifvit skrifter till reduktionens försvar, men vid straff af hans högsta onåd har ingen fått skrifva något deremot. Och du frågar ännu, hvem som skulle ställa oss i en förhatlig dager? Trehundrade menniskor ha varit vittne till festen i går, och du tror, du oerfarna, att ej ryktet derom skulle hinna till deras öron, som spana efter hvarje misstänkt ljud uti verldens fyra väderstreck! Dessutom vill jag säga dig en sak. Här måste finnas i vår närmaste omgifning en förrädare, en spion, besoldad af Gyllenborg.konsekvensändrat/normaliserat

328 –konsekvensändrat/normaliserat Är det möjligt!konsekvensändrat/normaliserat utbrast grefvinnan med häpnad.

329 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är öfvertygad derom. Genom mina hemliga vänner erfor jag, att Gyllenborg kände dina fester i början på sommaren och förstått att i tjenlig dager framställa dem för konungen. I sammanhang dermed kom Majniemis reduktion ånyo i fråga. Nu förstår du anledningen till mitt bref. Än mer, din stora fest i går var bekant i Stockholm för en vecka sedan, ja innan den var känd ens i Åbo, och det var derföre jag skyndade hit, förrän jag ämnat, för att, om möjligt, förekomma den. Jag kom fyra och tjugu timmar för sent.konsekvensändrat/normaliserat

330 –konsekvensändrat/normaliserat Den var känd i Stockholm för en vecka sedan?konsekvensändrat/normaliserat Men det är omöjligt. Då visste jag knappast sjelf derutaf.konsekvensändrat/normaliserat

331 –konsekvensändrat/normaliserat Samla ditt minne, tänk efter, om du ej för vid pass två veckor sedan talat derom med någon af din omgifning.konsekvensändrat/normaliserat

|323|

332 –konsekvensändrat/normaliserat Jag kan ej påminna mig det. Kanske har jag skämtat med Sinclair derom. Men ... låt se, jag drar mig dunkelt till minnes, att jag för två veckor sedan talade med min hofmästare om några kostymer, som skulle göras i Åbo, i händelse här blefve ett slotteröl.konsekvensändrat/normaliserat

333 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvad svarade han dertill?konsekvensändrat/normaliserat

334 –konsekvensändrat/normaliserat Han framställde så lifligt omvexlingen och behagen af en sådan fest i landtlifvets enformighet, att mitt beslut från det ögonblicket var fattadt. Jag tror till och med, att jag ungefär nämnde dagen och några andra detaljer.konsekvensändrat/normaliserat

335 Grefvinnan rodnade af blygsel vid dessa ord, och grefven sammanbet tänderna. –konsekvensändrat/normaliserat Det var förmodligen han också, som gaf planen till de öfriga festerna förut i denna sommar?konsekvensändrat/normaliserat

336 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tillstår, att han var så uppfinningsrik, så skicklig och smakfull som arrangör, att jag ...konsekvensändrat/normaliserat

337 –konsekvensändrat/normaliserat Nog, min grefvinna, jag vet nu tillräckligt. Hvad tycker ni väl, när ni afreste från Stockholm, lofvade migoriginal: mig, den mannen heligt med hand och mun |406|att – naturligtvis med all vördnad för edra befallningar – iakttaga den yttersta sparsamhet i det, som angick hans tjenst, att hålla den strängaste uppsigt öfver den medförda betjeningen, med ett ord att undvika allt, som i någon mån kunde göra mitt slott bekant för ett slösande eller öfverdådigt lefnadssätt! Och när jag öfverraskar de mina midt under sommarnattens tystnad, hvad finner jag då! En ursinnigt slösande fest, hvars rykte i Carl XI:s tider måste gå land och rike omkring – flera hundrade menniskor kringsvärmande i natten – en drucken betjening – hånfulla ord på deras läppar – och sannolikt mina underhafvande bragte till tiggarstafven! Men mitt slott, det glänser rikare än någonsin af all den lyx, som ännu|324| en utländsk köl burit till Finlands enkla bygder – silfver och guld och marmor och dyrbara drifhus – allt som skulle anstå en furste och en Bertelsköld för trettio år sedan, det finnes här i öfverflöd, medan egaren till all denna herrlighet går fridlös som en skugga i natten, trampande på de rosor, man utstrött öfver hans mark, med den känslan att han kanske i denna stund eger mindre än intet – ja mindre än intet, min fru, ty största delen af denna prakt är ett lån af hennes nåds hofmästare, af en skurk, som förråder oss alla! Ty nu är det klart: Janssen är Gyllenborgs spion, och allt detta är en öfverlagd plan, för att störta oss!konsekvensändrat/normaliserat*)Grefve Bertelsköld hade för sed att, alltid när han var uppretad, tala fransyska, hvarföre han då också tilltalade sin maka med ni. Vi ha likväl ansett bäst att återge hans ord på svenska.

338 Grefvinnan svarade endast med tårar, och denna anblick hade den vanliga verkan att något lugna grefvens upprörda sinnesstämning. –konsekvensändrat/normaliserat Tillåter du, att jag genast kallar Janssen i förmaket?konsekvensändrat/normaliserat sade han med något mildare ton. –konsekvensändrat/normaliserat Men – det är bättre om du ringer på din kammarjungfru och låter kalla honom, utan att han vet min härvaro förut. Torka dina tårar, Ebba; det är ett föga värdigt ämne att fukta så sköna ögon. Säg mig, du delar ju min tanke, att denne bof ej ett ögonblick längre bör stanna i vårt hus?konsekvensändrat/normaliserat

339 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ja!konsekvensändrat/normaliserat svarade grefvinnan beslutsamt och fattade ringklockan. Grefven steg bakom de vida förhängena af sin makas bädd, och man öfverenskom, att grefvinnan först skulle mottaga den förrädiske tjenaren.

340 Klockan var inemot fem på morgonen, och solen hade redan höjt sitt gyllene klot öfver björkarna vid Majniemis stränder. Nattsvärmarnes stoj hade tystnat i|325| parken; hela slottet, hela trakten sofvo så djupt, som man sofver efter en dag full af mödor eller ett dygn fullt af tröttande nöjen.

341 Kammarjungfrun lät vänta på sig. Slutligen kom Kerstin, yrvaken, och frågade stirrande med sina dimmiga ögon, hvad hennes nåd befallde.

|407|

342 –konsekvensändrat/normaliserat Kalla genast hit min hofmästare!konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan. –konsekvensändrat/normaliserat Nå, förstår du mig? Hit till förmaket.konsekvensändrat/normaliserat

343 Flickan blef af förvåning nästan vaken. –konsekvensändrat/normaliserat Hofmästaren?konsekvensändrat/normaliserat upprepade hon, liksom hade hon ej hört rätt. –konsekvensändrat/normaliserat Han sofver visst nu, och jag törs ej väcka honom,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon.

344 Grefvinnan blef ond. –konsekvensändrat/normaliserat Gå,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat jag befaller dig det. Men väck ingen annan i slottet, klappa sjelf på hans dörr och säg, att jag önskar tala med honom om en sak, som ej tål uppskof.konsekvensändrat/normaliserat

345 Kerstin var en något framfusig och bortskämd kammartärna, men hon var sin fru uppriktigt tillgifven och tyckte sig böra våga en invändning mot hvad hon ansåg för en orimlig nyck. –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat det är så godt som midt i natten, och hvad skulle folket säga, om ...konsekvensändrat/normaliserat

346 Det var för starkt för grefven att höra. Han steg fram. Kerstin skrek till af förskräckelse, när hon såg en lång karl framträda bakom förhängena. –konsekvensändrat/normaliserat Är det ej nog, näsvisa toka, att du hör din frus befallningar? måste du höra dem också af mig? Gå, men våga ej för ditt lif att yppa för någon min härvaro!konsekvensändrat/normaliserat

347 Flickan skyndade hastigt på dörren. –konsekvensändrat/normaliserat Grefven!konsekvensändrat/normaliserat utropade hon sakta för sig sjelf; –konsekvensändrat/normaliserat nu ville jag ej vara i Nils Janssens ställe.konsekvensändrat/normaliserat

348 –konsekvensändrat/normaliserat Ni hör nu sjelf, min fru,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven, ånyo uppbragt, –konsekvensändrat/normaliserat ni hör nu följden af en tjenares gracer. Hvarje|326| daler, gifven af honom, emottagen af er, har varit ett sandkorn i grafkullen öfver ert goda rykte. Så långt leder en obetänksamhet. Jag vill nu sjelf höra hvad ni har att säga honom.konsekvensändrat/normaliserat

349 Grefvinnan teg. En qvarts timme förgick.

350 –konsekvensändrat/normaliserat Han brådskar ej att lyda, er smakfulle arrangör,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven otåligt.

351 Några minuter sednare hörde man dörren till förmaket öppnas, och grefvinnan gick ut, efter att ha ordnat sin toilett. Dörren till sängkammaren förblef halföppen, så att grefven tydligt kunde höra hvart ord, som sades derute.

352 Hofmästaren måste, liksom Kerstin, ha ansett kallelsen för en af dessa nycker, som äro så vanliga hos dem, hvilka endast lärt att befalla och aldrig att lyda. Han kom, okunnig om faran, alldeles med en favorits sjelfförtroende, helt lugnt, litet vårdslöst, så att han ej ens brydde sig om att dölja sina gäspningar. Mycket ogeneradt frågade han, hvad grefvinnan hade att befalla.

353 –konsekvensändrat/normaliserat Huru mycket är jag er skyldig, Janssen?konsekvensändrat/normaliserat frågade grefvinnan med en röst, som skulle vara kall och stolt, men som likväl darrade af harm öfver det förödmjukande i den korta frågan.

354 Janssen hade snarare väntat få höra en kompliment för den lyckade fest, hvaraf han tillskref sig mesta förtjensten, men han fattade sig likväl genast och svarade med en ny gäspning: –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd behagar skämta. Jag har glömt |408|alla andra förbindelser än min egen. Det är jag som är skyldig. Ers nåds godhet har gjordt mig för alla tider till dess tacksamme gäldenär.konsekvensändrat/normaliserat

355 Och dervid trädde han dristigt ett steg närmare.

356 När hofmästaren tog ett steg framåt, tog grefvinnan omedvetet ett steg tillbaka. –konsekvensändrat/normaliserat Är detta nog?konsekvensändrat/normaliserat utropade|327| hon, ur stånd att längre hejda sin harm, och vid dessa ord kastade hon för hans fötter ett dyrbart juvelarmband, så hårdt, att ett par af de glimmande diamanterna flögo ur infattningen och trillade likt vattendroppar långs den turkiska matta, som betäckte förmaksgolfvet.

357 Hofmästaren tog tillbaka det steg, han nyss tagit framåt. Han hajade till, men blott en sekund. I nästa sekund hade han öfvertygat sig sjelf, att det gällde ett utbrott af dåligt lynne, som ej var något ovanligt hos den annars älskvärda damen. Han upptog armbandet, lade det på bordet och bugade sig, utan att svara ett ord.

358 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad!konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan, ännu mera uppretad af denna tystnad, som liknade besinningens öfverlägsenhet öfver passionen – konsekvensändrat/normaliseratser ni ej, att armbandet är värdt minst sextusen daler? Är det ej nog att betala er? Vill ni ha mera? Se här! Och se här! Och se här – tag alla mina nipper, begär hvad ni vill, men våga ej att anse er ha lånat något åt mig – ni, en simpel domestik, som jag kan låta kasta på porten för hans obegripliga oförskämdhet!konsekvensändrat/normaliserat

359 Vid dessa ord tömde grefvinnan med blind häftighet en låda i sin byrå, hvari hon hade sina bästa nipper förvarade, och guldkedjor, ringar, äkta perlor och diamant-örhängen föllo utan åtskillnad för Janssens fötter.

360 Hofmästaren upplockade alla och lade dem, med en hållning, som ej anstod honom illa, på bordet. –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd,konsekvensändrat/normaliserat sade han aktningsfullt, –konsekvensändrat/normaliserat den minsta af dessa dyrbarheter är tillräcklig att betala den summa, hvarmed jag haft den olyckan att misshaga ers nåd. Denna ringkonsekvensändrat/normaliserat – och han valde den minsta – konsekvensändrat/normaliseratskall jag, med ers nåds samtycke, emottaga som ersättning, och den skall beständigt hvila uppå mitt hjerta, såsom ett minne af den dyrbara gunst, ers nåd fordom behagat visa mig.konsekvensändrat/normaliserat

|328|

361 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad ni bär på ert hjerta,konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan, –konsekvensändrat/normaliserat är mig likaså likgiltigt, som hvad ni bär innanför hjertat. Gif hit mina skuldförbindelser. Har ni dem ej hos er, så gå efter dem – gå! gå! gå!konsekvensändrat/normaliserat – och grefvinnan stampade dervid sin lilla fot med sidenskon uppå mot den ljudlösa golfmattan.

362 Hofmästaren bugade, framtog en liten plånbok, som han alltid bar hos sig, och räckte sin herrskarinna en bundt små pappersblad, 15 eller 20 till antalet, som alla buro grefvinnans underskrift. –konsekvensändrat/normaliserat Jag lyder ers nåds befallning,konsekvensändrat/normaliserat sade han i samma ton som förut. –konsekvensändrat/normaliserat Behagar ers nåd se åt, om de äro riktiga?konsekvensändrat/normaliserat

|409|

363 Mannens hela hållning var så välberäknad, så skicklig, att grefvinnan mot sin vilja kände sig nästan afväpnad. För att dölja sin förlägenhet, låtsade hon genomse papperen, och derunder beslöt hon nedlåta sig till en list, för att demaskera hycklaren och komma till ett resultat, der hennes häftighet nyss hade visat sig vara så fruktlös.

364 –konsekvensändrat/normaliserat Tag ej illa upp,konsekvensändrat/normaliserat sade hon efter en paus. –konsekvensändrat/normaliserat Dessa sedlar ha oroat mig; jag ansåg beloppet vara större, än det är, och grefven tycker ej om, att jag lånar. Händelsevis dröjer han ännu någon tid i Stockholm. Tror ni väl, att man under tiden kunde arrangera en skördefest, när rågfälten mogna?konsekvensändrat/normaliserat

365 Hofmästaren var för slug att falla i snaran. –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåds befallningar äro min lag,konsekvensändrat/normaliserat sade han undvikande, i det hans misstänksamma blickar sökte utspana hvad denna hastiga förändring innebar. Men grefvinnan förstod antaga en så otvungen uppsyn, att hans rekognoscering ej ledde till något resultat.

366 –konsekvensändrat/normaliserat Detta landtlif,konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon, –konsekvensändrat/normaliserat är dödande enformigt; ständigt samma vyer, samma ansigten, samma snäckgång|329| i alla ens sysselsättningar. Grefven är ej road af omvexlingar; det är naturligt, att man vid hans ålder mera älskar stillhet och allvar. Ni måste hjelpa mig, Janssen, att uppfinna något nytt, något rätt förtjusande roligt. Om vi bara hade närmare till Stockholm! Åbo är en småstad, allt hvad der finns ha vi redan sökt ut. Men tyvärr eger jag ingen i Stockholm, till hvilken jag kunde anförtro ett uppdrag att köpa hvad vi behöfva.

367 Hofmästaren tog ett halft steg närmare. –konsekvensändrat/normaliserat Det torde bli svårt,konsekvensändrat/normaliserat sade han försigtigt, –konsekvensändrat/normaliserat men ers nåds befallningaroriginal: befallninnar kunde kanhända göra det omöjliga möjligt. Jag har väl inga relationer i Stockholm, men befaller ers nåd, så vill jag försöka.konsekvensändrat/normaliserat

368 –konsekvensändrat/normaliserat Tack, Janssen, ni ensam förstår mig. I min ställning, ser ni, är man så bunden ... det finns fördomar, det finns nycker, och jag har aldrig älskat klosterlif. Men vi skulle ju tala om festen. Det är kanske bäst ändå att ej tänka derpå för grefvens skull?konsekvensändrat/normaliserat

369 Janssen tog ett helt steg närmare. Han tyckte, att för honom plötsligt uppgick ett ljus. Denna häftighet, denna vrede i början var då endast ett konstgrepp, en inledning till ... Hans djerfvaste drömmar syntes honom nära att förverkligas, och denna oväntade upptäckt förblindade honom så fullkomligt, att all hans klokhet svek honom. Han vågade falla på knä, och grefvinnan drog sig icke tillbaka.

370 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, ers nåd,konsekvensändrat/normaliserat utropade han, –konsekvensändrat/normaliserat så mycken godhet skall icke vara förspilld på en otacksam. Tillåt mig här vid edra fötter bedyra min oinskränkta tillgifvenhet! Befall, och alla edra minsta önskningar skola uppfyllas! Jag skall |410|lefva blott för er, jag skall dyrka blott er! Tala om denna fest, tala om allt, som gör er ett nöje, och allt vill jag uppfylla! Ni vet kanske ej, att lyckan|330| står mig bi uti allt – men jag har en visshet derom, och om jag tviflade, skulle jag förstå det här vid edra fötter, ers nåd! Ni anser mig blott för en ringa tjenare, och det är sannt, jag är ju er slaf, sköna, förtjusande grefvinna! Men vid himlen, jag har mera makt, än ni tror. Jag har vänner, jag har gynnare, som förmå allt. Ett ord af er – och ni är fri från det tyranni, som förtrycker er, från den ovärdiga behandling, man vågat bruka mot er. Ett ord af mig, och jag bär ett namn och en vapensköld, värdiga er börd och er rang! Långt i den herrliga södern, omgifven af glans, nöjen och rikedom, skall ni beundrad ila från triumf till triumf, och er trogne, er dyrkande slaf skall för allt detta begära endast en blick från edra sköna ögon, ett bifallande ord från edra förföriska läppar, och jag skall glömma allt, för att minnas blott er, ja er ...!konsekvensändrat/normaliserat

371 –konsekvensändrat/normaliserat Och mig!konsekvensändrat/normaliserat utropade grefve Bertelsköld, som i samma ögonblick stod bakom Janssen, fattade honom hårdt i axeln och kastade honom så våldsamt tillbaka, att han stupade raklång på den mjuka sammetsmattan.

372 Det förgick en minut i tystnad, hvarunder grefvinnan kastade sig i sin makes armar, likasom för att söka skydd mot en så oerhörd förolämpning och mot det våld, hon nyss gjort på sin stolthet och sina känslor som qvinna.

373 Hofmästaren gäspade icke den gången. Han uppreste sig mycket blek, utan att svara ett ord. Hans vanliga fattning hade öfvergifvit honom, och han behöfde tid för att återvinna den.

374 Grefven mätte honom med en förkrossande blick af förakt. Derpå sade han kallt: –konsekvensändrat/normaliserat Plocka upp det der (två ringar lågo ännu på golfvet), och lägg det på bor|331|det. Ni vet att grefvinnan ej tål någon vårdslöshet af sina domestiker.konsekvensändrat/normaliserat

375 Hofmästaren lydde mekaniskt.

376 –konsekvensändrat/normaliserat Och nu,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven i samma ton, –konsekvensändrat/normaliserat vill jag se edra räkningar. Summan gör 6 200konsekvensändrat/normaliserat daler silfvermynt. Är det allt?konsekvensändrat/normaliserat

377 –konsekvensändrat/normaliserat Det är allt,konsekvensändrat/normaliserat svarade Janssen mellan tänderna.

378 –konsekvensändrat/normaliserat Jag saknar likväl en revers af sednare datum, som bör ha stått i förbindelse med festen i går. Gif hit den.konsekvensändrat/normaliserat

379 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har ingen sådan, herr grefve.konsekvensändrat/normaliserat

380 –konsekvensändrat/normaliserat Verkligen? Gif emellertid hit den ringen, ni skulle bära på ert hjerta. Ni kan, om ni vill, få en annan af kammarjungfrun. Grefvinnan tål ej, att lakejer smutsa ned hennes nipper, – och vid ert hjerta skulle sjelfva guldet förlora sin glans.konsekvensändrat/normaliserat

381 Det måste ha kokat i hofmästarens bröst, men vanan att alltifrån barndomen vara hans herres ögontjenare var likväl så stark, att han förvirrad stack |411|handen i barmen och framtog en ring. I det han ville räcka den åt grefven, märkte han, att ringen var knuten vid en silkessnodd. Det var således ej den rätta. Med en hastig rörelse sökte han dölja sitt misstag och framräckte i stället den ring, som grefven begärt.

382 Bertelsköld märkte det genast, och mannens förvirring syntes honom förunderlig. Han fortfor likväl, som hade han ingenting märkt: –konsekvensändrat/normaliserat Gå, hemta grefvinnan en pall. Ni tycks glömma edra skyldigheter i hennes nåds presence.konsekvensändrat/normaliserat

383 Hofmästaren tvekade, men lydde. I det han nedlade pallen för grefvinnans fötter i en ställning så olik den han nyss intagit, sökte hans blickar upptäcka, om denna förändring i situationen skett med eller utan hen|332|nes vetskap. Den stolta damens föraktliga min sade honom slutligen hela sanningen, och detta bestämde hans vidare handlingssätt.

384 Han uppreste sig trotsigt, blickade grefven djerft i ansigtet och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Nu är det nog, herr grefve! Ni har lönat min långa tjenst på ett sätt, som frikallar mig från all vidare förbindelse till er. Från denna stund är jag icke mera er tjenare, som ni efter behag kan misshandla och förödmjuka. Jag är en fri man, och jag skall veta att bruka min frihet. Akta er, grefve Bertelsköld, ni känner för litet den man, ni vågat att förolämpa. Ni talar om edra skuldsedlar, men ni har glömt, att också jag är er något skyldig. Och det skall betalas en dag, och med ränta.

385 Grefvens blod brusade upp. –konsekvensändrat/normaliserat Jag känner,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat en nedrig varelse, som jag uppfödt i mitt hus och öfverhopat med mina välgerningar, – hvars skurkstreck jag förlåtit, hvars försnillningar jag ej låtsat märka, ehuru de kostat mig ofantliga summor. Denne usling har betalat mitt förtroende med det svartaste förräderi, och till lön för sin herres nåd har han varit nog låg att förolämpa sin herres gemål och nog vansinnig, att ej genast begripa, huru blixten sväfvade öfver hans eländiga hufvud. Känner ni kanske något mera om den karlen, så säg, jag vill ännu ett ögonblick nedlåta mig att höra er.konsekvensändrat/normaliserat

386 –konsekvensändrat/normaliserat Jo, herr grefve, jag känner ännu något mera,konsekvensändrat/normaliserat svarade Janssen. –konsekvensändrat/normaliserat Det var en gång en faderlös gosse om fem år, god och oskyldig, som barn oftast äro, när de icke förderfvas. Han hade en mor, hvars enda barn han var, och som älskade honom öfver allt annat i verlden. Hon var lycklig i all sin fattigdom; hon hoppades, att hennes son en dag skulle blifva en redlig man, som|333| hans fader varit. Men en dag kom der en man ridande öfver det frusna hafvet till ön Fyen i Danmark, och emedan han sade sig vara ett budskap om fred, som alla efterlängtade, så samlades kring honom en harmlös, godtrogen folkhop, som ville höra, om ej det olycksfulla kriget snart skulle få en ände. Bland denna folkhop stodo äfven gossen och hans mor. Då lemnade främlingen |412|sin störtade häst, spände på fötterna ett par skridskor, och utan att någon anade minsta ondt, grep röfvaren, trolösare än vintern, som byggde bryggor åt landets fiender, den lille gossen i kragen, kastade honom på en kälke, ilade bort utåt det vida, blanka isfältet och försvann. Gossen grät och ropade på sin mor, och hon hörde hans klagande röst och sprang efter röfvaren på det vida hafvet, men hennes fot och hennes hjerta voro ej, som hans, utaf jern, – hon halkade, föll, stod upp, sprang åter, föll ånyo, stod åter upp och föll ånyo, tilldess hon icke mera stod upp och man fann henne andlös på isen med hjertat brustet i hennes bröst.konsekvensändrat/normaliserat

387 Bertelsköld teg dystert, och Janssen fortfor:original: fortfor.

388 –konsekvensändrat/normaliserat Så liten han var, kunde gossen sedan aldrig förgäta de sista ljuden, han hörde ännu af sin moders förtviflan på isen. De ljödo i hans öron dag och natt genom hela lifvet, och om han blifvit en god menniska, skulle de kanske haft bättre följder för honom sjelf och andra. Men ur detta barnarof växte ej ett brott allena, utan otaliga. Denne gosse, ryckt från sitt hem och sin fädernejord, uppväxte, midt under krigets förvildning, bland råe soldater och alla slags laster; han blef för hela sin tid utan hem och fädernesland. Så drefvo de onda makterna fritt sitt spel med hans unga själ, och han blef – hvad han blef. En gång blef detta honom för tungt, och han beslöt att fly tillbaka till sitt barn|334|domsland och blifva en bättre menniska; men när han kom dit, kände ingen igen honom mer, och man ansåg honom för en svensk spion och jagade honom bort. Då svor denne gosse, ännu helt ung, ett oblidkeligt hat mot dem, som vållat all hans ofärd ... och grefve Bertelsköld, ni vet nu hvad ni har att vänta, jag försmår att vidare ljuga för er. Det är jag som i många år plundrat edra skatter och gjort dem till mina. Det är jag som undergräft hela er välfärd. Det är jag som öfverlemnat er i reduktionens klor, och som ej skall sluta, stolte herr grefve, innan jag gjort er till en ärelös tiggare. Befall mig ännu en gång med den der högdragna uppsynen, som klär er så väl, att lyfta pallen under er grefvinnas fötter! Kalla mig ännu med den der grefliga tonen domestik och lakej! Det felades ännu något i min hämnd, och ni har gjort det om intet, men triumfera ej för bittida, ni har ännu ej sett slutet af den nemesis, som följer er faders brott, och jag är en man, som lyckas i allt!konsekvensändrat/normaliserat

389 Med dessa ord bugade hofmästaren ironiskt, och innan grefven tänkte på att hindra honom, var han försvunnen.

390 Då uppstod Bertelsköld, slog sig för pannan och utropade, betagen af en plötslig förfäran: –konsekvensändrat/normaliserat Ebba, min maka, vi äro förlorade! Den mannen har konungens ring!konsekvensändrat/normaliserat

|335| |413|

9. Björnjagten.

391 Berättelsen går nu vid pass sju månader framåt – sju månader af bekymmer och pröfningar. Ju mera Carl XI:s kraftfulla regering led emot slutet, desto mörkare tätnade skuggorna kring dess afton och svartnade slutligen till en natt af dystra olyckor, i hvilken Carl XI:s stjerna gick ned och Carl XII:s gick upp.

392 Vi stå nu på svensk mark. Det är en för denna årstid ovanligt mild dag i Februari år 1696. Naturen syntes vid denna tid på ett förvånande sätt ryckt ur sin regelbundna gång. Var förra årets vinter öfver all jemförelse kall och hård, så var vintern 1696 likaså ovanlig genom en förtidig vårluft. Redan den 2 Februari hade man sett fingerslångt gräs vid vägarna i Stockholms grannskap, och den 17 Februari begynte Djurgården grönska. Vid samma tid töade Mälarens isar, och på dess kuster var slädföret redan i det närmaste slut.

393 På vägen, som från Sörmland gick åt Vestmanland förbi Arboga till Carl XI:s favoritställe, det ryktbara Kungsör, såg man bittida på morgonen tvenne slädar mödosamt sträfva norrut på de sista lemningarna af vintersnön. De hade härvid någon hjelp af en lindrig nattfrost, som glattade vägen och belade dess vattengölar med tunn, papperslik is. I den främre af slädarne, förspänd med tre hästar, sutto grefve Bertelsköld och|336| hans äldre son Torsten; i den efterföljande, dragen af två hästar, satt yngre sonen, Gustaf Adolf, med sin mest afhållne jägare vid namn Daniel, yngre bror till mäster Pehr och yngste son till fader Johannes och mor Greta på Majniemi. Grefvens panna skuggades af moln; stundom betraktade han i dyster tystnad den mörkgröna barrskogen; stundom vexlade han några ord med sonen; stundom vände han sig om och gaf en missnöjd vink åt släden, som följde efter.

394 Orsaken dertill var, att tiden blef unge Gösta för lång. Än fattade han tömmarne och försökte på ett halsbrytande sätt öfver stubbar och diken köra fadren förbi. Än blef han varse en snöripa eller en hjerpe i småskogen, höll stilla, grep Daniels långa lodbössa och sköt, vanligtvis utan att träffa och med den påföljd, att hästarne skyggade och voro nära att skena. Än åter steg han af och roade sig med att försöka hålla släden tillbaka, medan hästarne drogo på med förenad kraft, ty den endast trettonårige gossen begynte att visa en jättestyrka, som redan mer än en gång kastat fullvuxne karlar till marken. Det var en småsak för honom, när släden sjönk in i ett dike, att ensam lyfta den upp igen.

395 Under tiden mulnade himlen, en häftig blåst uppstod, och med blåsten en snöyra, som innan kort kom de nyss så gråa vägarne att hvitna. Färden |414|gick nu fortare, och kanske var det derföre grefvens mörka lynne något mildrades och hans tystnad oftare afbröts. Af de ord han dervid vexlade med Torsten kunna vi inhemta några upplysningar om familjens nuvarande ställning och afsigten med resan.

396 Familjen hade redan i Augusti förlidet år lemnat Finland och tillbragt hösten samt större delen af vintern i Stockholm. Nu hade grefve Bertelsköld och hans|337| söner ledsagat grefvinnan och fröken Cecilia till Sparreslägtens familjegods uti Östergöthland, der grefvinnan hade nära anförvandter och ämnade tillbringa den vackra årstiden. Men grefven sjelf var för stolt att länge njuta af en gästfrihet, som i hans nuvarande läge syntes nästan förödmjukande. Han hade efter få dagar, tillbragta hos hans makas anhöriga, återvändt norrut, likväl icke direkt till Stockholm, utan, som vi finna af hans nuvarande marschruta, till Kungsör. Orsaken dertill var hans önskan att få personligt företräde hos konungen, som just då tillbragte någon vecka på sitt älsklingsställe, och dertill åter hade grefven skäl, som för honom voro af högsta vigt.

397 Majniemi, hans sista sköna och rika fädernegods hade ändtligen, när det för femte gången hotades af reduktionen, blifvit uppslukadt af dess omättliga störtvåg. Förgäfves hade Bertelsköld och hans vänner användt hela återstoden af sitt inflytande. Förgäfves hade hans egna dyrbarheter och hans hustrus juveler uppoffrats i mutor åt visse af reduktionens handtlangare, som icke försmådde denna inbringande rörelse, äfven om de ej lyckades, eller kanske ej på allvar ville drifva åtgärden tillbaka. Liqvidationskommissionen hade ännu en gång för sken skull granskat grefvens rättsanspråk och funnit dem underhaltiga. Majniemi förklarades, som så många andra donationer, för kronans oförytterliga egendom, hvilken drottning Christina ej egt rättighet att bortskänka.

398 Men, invände Bertelskölds fullmäktig, Majniemi är endast vederlag för det regemente, grefve Gustaf Bertelsköld uppsatt år 1644.

399 Må vara, sade reduktionsherrarne, då är det i alla fall en »ofruktbar» fordran. Ofruktbara fordringar|338| kallades sådana, på hvilka kronan ej ansågs skyldig att betala ränta, och som sådana fordringar ansågos obetalda löner, förskotter, varor, förnödenheter, trupper m. m., dem enskilde hade att fordra af kronan; men fruktbara, d. v. s. räntebärande, ansågos endast kontanta penningelån af enskild man åt staten. När då under krigens penningenöd de flesta kronans skulder betalats med kronogods, och dessa sålunda bortkomne gods nu reducerades, d. v. s. drogos till kronan igen, så uppkastades frågan: har innehafvaren erhållit dem för en fruktbar eller för en ofruktbar |415|fordran? I förra fallet fick egaren behålla godset så länge, till dess att dess afkastning ansågs motsvara hans fordran både till kapital och ränta, så att om årliga afkastningen endast motsvarade årliga räntan, så förblef godset oantasteligt; i annat fall drogs det in, när hela beloppet ansågs ersatt. I sednare fallet, der fordringsegaren endast skulle få en ersättning för kapitalet, räknade man ut, huru många års afkastning af godset borde motsvara detta kapital, och var den tiden förlupen, drogs godset in. Men ej nog dermed. Hade egaren utöfver den tiden dragit nytta af godset i den tro att det vore hans, så återfordrades nu icke blott sjelfva godset, utan ock så många års afkastning, som han ansågs ha olagligt åtnjutit deraf; ej nog således, att han miste sin egendom, han befann sig oförmodadt stå i skuld till kronan, och vanligen till ett belopp, som ruinerade honom desto säkrare, emedan det kom så oväntadt. Detta var just fallet med Majniemi. Familjen Bertelsköld hade nu egt det i 48 år, och kommissionen räknade ut, att 20 års afkastning bort vara tillräcklig att betala det uppsatta regementet. I följd häraf dömdes Bertelsköld icke allenast att lemna godset tillbaka, utan ock att ersätta kronan 28 års afkastning deraf,|339| hvilken, beräknad till 10 000konsekvensändrat/normaliserat daler om året, belastade honom med en oväntad skuld af 280 000konsekvensändrat/normaliserat daler.

400 Dylika åtgärder voro vanligen fullgångna och okullkasteliga i samma stund de beslötos, ty hvad kronans jernarm en gång gripit, släppte den sällan eller aldrig numera tillbaka. Men emedan grefven besvärat sig öfver utslaget, behöfdes undantagsvis konungens bekräftelse, innan reduktions-domen kunde gå i verkställighet, och denna bekräftelse hade ännu ej blifvit utfärdad. Härpå byggde grefven sitt sista svaga hopp, att domen ännu kunde gå tillbaka, och det var derföre han hastade att personligen uppsöka majestätet i Kungsör.

401 Det var icke med lätt sinne den stolte grefven underkastade sig denna förödmjukande färd. Hans ridderliga själ hade mer än en gång med vedervilja nedlåtit sig till underhandlingar med reduktionens svampar. Han var ej den man, som ville tigga af nåden hvad han ansåg sig böra fordra af rättvisan. Men det gällde för honom något mer än Majniemi. Det gällde hans barns enda arf, det gällde hans samhällsställning; ty utan Majniemi egde han ej qvar mer än klangen af sitt namn och minnet af sina rikedomar; och det gällde något mer än allt detta, nemligen försvaret af de aristokratiska principer, för hvilka han lefvat och hvilka han nu med hela öfvertygelsens värma sökte att inplanta hos sin äldste son.

402 –konsekvensändrat/normaliserat Det är på dig, Torsten, jag bygger,konsekvensändrat/normaliserat sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Göstas lynne är annat; han blir en god soldat, jag är öfvertygad derom, en driftig landtbrukare, jag |416|är säker derpå; men han blir ingenting mer. Du är ung, Torsten, men du visar en mogen mans beräknande klokhet. Du skall förvärfva dig kunskaper, erfarenhet; du skall ingå på statsmannabanan. Kanhända skall du en dag uppnå en plats, der dina ord ega en afgörande vigt i|340| rikets rådkammare. Mins då, min son, att hvad än klokheten i öfrigt föreskrifver, du aldrig må köpslaga med din pligt, dina grundsatser och din öfvertygelse. Gör ej som någre af vårt parti, hvilka sökt afvända faran genom att concedera åt alla sidor och smickra det parti, som herrskar för dagen. Sök aldrig popularitet; det är en flägt, som ena minuten lyftar den lätta fjädern mot skyn, för att nästa minut kasta honom under hvar mans fötter. Stå fast, min son, vid det du anser för rätt, sannt och godt; stå fast, om än gunsten vill locka dig, eller skriket förkättra dig. Buga dig aldrig för konungars nåd; för god är din sköld, för att tjena till en furstlig toffels stigbygel. Buga dig aldrig för hopens ynnest; när dagens fladdrande meningar skrika sig hesa och ropa: sanningen är här! sanningen är der! – så lägg handen på ditt hjerta och svara dem saktmodigt: nej, hon är här! Mins, att om jag ej skulle lemna dig något annat arf uppå jorden, så lemnar jag dig arfvet af en idé, och denna idé är upprätthållandet af en medlande makt mellan enväldet och mångväldet, mellan konungens absoluta rätt, som förnekar alla andras rätt, och hopens tygellösa makt, som upplöser allt i partier. Andra tider skola kanske finna en annan försoning mellan dessa evigt kämpande motsatser. Men för min tid och för din tid, Torsten, finns denna försoning blott hos en oberoende adel; – lofva mig, att du beständigt kämpar för adelns medlarerätt!konsekvensändrat/normaliserat

403 Torsten, af ett kallare och beslutsammare lynne än den hetsige, nästan svärmiske fadren, såg honom fast i ögat och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Det är för litet. Min far gör adeln till ett mellanting mellan två makter, som båda två måste önska att störta den. Det är för litet. Adeln skall vara allt, och jag lofvar min far, att den skall bli det.konsekvensändrat/normaliserat

|341|

404 Grefven studsade för den bestämdhet, med hvilken den femtonårige gossen uttalade dessa ord. –konsekvensändrat/normaliserat Beständigt,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat tror sig ungdomen göra verlden ny, och det är sannt, att deri ligger ungdomens makt. Men gif akt, Torsten, på erfarenhetens lärdomar. Jag har lefvat i Frankrike och jag har sett dess fordom mäktiga adel försjunka till en krypande skara af hofmän, täflande om en solblick af halfguden Ludvig XIV:s nåd, eller ett smålöje från helgonet Maintenons läppar. Jag har lefvat i Venedig och Schweitz, som kalla sig republiker och till grundsatsen erkänna folket som konung, och jag har sett det ena partiet efter det andra tyrannisera folket, sin herre. Jag har också lefvat i Polen ...konsekvensändrat/normaliserat

|417|

405 Grefven teg. Torsten förstod honom och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Ja i Polen är adeln allt!konsekvensändrat/normaliserat

406 –konsekvensändrat/normaliserat Gå ej för långt, min son,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld med en axelryckning; –konsekvensändrat/normaliserat noblesse obligespråk: franska. Intet Frankrike. Intet Polen. Intet Venedig. Men England efter 1688. Aristokrati och frihet. Konungen herrskar, men styr icke. Adeln styr, men herrskar icke. Folket lyder, men trälar icke. Förstör ej hvarken toppen eller roten, men låt kärnan utgöra trädets styrka.original: styrka,konsekvensändrat/normaliserat

407 På Torstens läppar sväfvade samma framtidsord »för litet»konsekvensändrat/normaliserat, som ännu en gång var bestämdt att upplefva sin tid ett fjerdedels sekel derefter, då en oväntad händelse afbröt samtalet mellan far och son.

408 Yrvädret hade under tiden tilltagit i häftighet och betäckt vägarna med så ojemnt hopade drifvor, att hästarna endast med möda framskredo. Skjutskarlen hade då vändt af på en ginväg genom skogen, der blåsten var mindre och man kunde förmoda ett jemnare snöfall. Men här hade en fura fallit tvärsöfver den smala vägen, och man var tvungen att stanna. Medan unge Gösta|342| och karlarna arbetade på att få trädet åt sidan, hördes plötsligt hundskall helt nära i skogen, och straxt derpå framluffsade gravitetiskt en stor slagbjörn, alldeles nedsnögad i sin yfviga, bruna pels. Hvar gång hundarne, snabbare än han, gjorde min af att kasta sig öfver honom, vände han sig om och visade, brummande, tvenne rader fruktansvärda tänder, alltid med den verkan att hundarne höllo sig på tillbörlig distans. Men anblicken af hästarne, slädarna och de resande tycktes icke behaga nalle. Kommen på vid pass 50 steg ifrån dem, gjorde han en tvär vändning och vek åter af inåt skogen, utan att synnerligen bry sig om sina förföljares gläfsande.

409 Denna nalles kryss åt vägen varade emellertid tillräckligt länge, för att sätta unge Göstas blod i den häftigaste rörelse. Utan att höra eller se något annat än björnen, grep han Daniels laddade bössa och sprang genom drifvorna efter nalle inåt skogen. Förgäfves varnade och hotade fadren. Gösta försvann bakom träden, och der var intet annat råd, än att skicka Daniel och kusken i vildbasarens spår.

410 Minut efter minut förgick under orolig väntan, och hvarken Gösta eller karlarne syntes till. Hästarne spetsade öronen och tycktes dela de resandes oro; man slapp hvarken fram eller tillbaka, och snön föll så tätt, att luften liknade ett utbredt hvitt lakan. Hundskallet aflägsnade sig, kom närmare, gick i halfcirkel och aflägsnade sig åter. Med ens öfvergick det till ett uthållande tjut, och straxt derpå hördes ett skott och så åter ett och åter ett. En paus uppstod, och derpå smällde ännu ett fjerde skott. Grefven var för gammal jägare, för att ej genast igenkänna knallen.

411 –konsekvensändrat/normaliserat Det fjerde var Göstas!konsekvensändrat/normaliserat utropade han.

|418|

412 De fyra på hvarandra följande skotten läto förmoda,|343| att någonting var å färde i skogen, fastän träden och snöfallet skymde all utsigt för de resande på vägen. Vi gå derföre tillbaka till det ögonblick, när Gösta Bertelsköld med mera ifver än öfverläggning företog sig att ensam springa efter björnen mellan de lummiga granarna och de djupa drifvorna.

413 Gösta sjönk ofta ned öfver knäet, snafvade öfver stubbarna och sönderref sina kläder mot de nedhängande qvistarna. Men var hans väg mödosam, så syntes nalle icke mindre generad af den djupa snön, hvars årstid han annars brukade makligt sofva bort i sitt mjuka vinteride. Gösta begrep ej rätt, hvarföre björnen lemnat sin trygga fästning och begifvit sig ut på en så äfventyrlig färd; ty han hade hört, att skogens konung vanligen brukar försvara sig der till det yttersta och föga bry sig om fyrbente fienders retsamma, men oskadliga gläfsande. Om Gösta kommit att tänka på årstidens ovanliga, vårliga mildhet, så skulle han kanske ha gissat, att nalle var »veckovill»konsekvensändrat/normaliserat. När han väcktes ur dvalan af hundskallet och snusade vårluft med sin breda nos, trodde han sig förmodligen ha lurat länge nog på sitt öra och ansåg sig vara i April, i stället för Februari. Så fick han lust att åter se, huru verlden såg ut efter hans långa middagslur och begrep sitt misstag, först när han fick att processa med de nya drifvorna.

414 Nalle hade snart nog af promenaden och tycktes, som försigtig fältherre, böjd att retirera till sin fästning igen. Men till hans synnerliga förargelse blef han varse, att reträtten var stängd af några jägare, som ringat idet och förgäfves sökt honom der. Brummande företog han sig en ny kryss inåt skogen, men det aflopp icke bättre, ty Gösta märkte, att en ordentligt organiserad jägarekedja hade kringränt den väldige skogsfursten, och för|344| hvarje minut blef ringen trängre. Det förekom Gösta obegripligt, att jägarne ej sköto, ehuru björnen mer än en gång måste ha varit inom skotthåll. Man kunde nästan tro, att de sparade honom för värdigare kulor.

415 Och så var det verkligen. Knappt hade nalle, generad af sin starka motion, för andra gången närmat sig idet, innan ett skott small af bakom en yfvig gran. Kulan var väl måttad, men afståndet ännu för stort; det måste ha varit en ung och hetsig hand, som afsköt den. Ett ögonblick stannade björnen, ruskade på sig, likasom han afskakat en broms, och gick derpå vidare. Då small andra skottet på vid pass 60 steg, men äfven det förmådde blott obetydligt rispa den bruna, nedsnögade pelsen ofvanför högra frambogen.

416 Detta raljeri begynte slutligen reta nalles tålamod, så mycket mer, som hundarne fingo kurage af skotten och jägarnes närhet samt tjutande ansatte honom från alla sidor. Från sitt makliga lugn öfvergick han nu till en vresig |419|förtrytsamhet. En vacker brun tik af engelsk race var den första, som fick erfara hans onda lynne. Qvickare, än någon anat, vände han sig om, och ett enda slag af hans breda ram sträckte den närgångna tiken död till marken.

417 Nu small det tredje skottet och träffade björnen midt i bringan. Det var för mycket för att vara ett narri. Med ett förfärligt brummande reste sig nalle på bakfötterna, blodet sipprade utför hans ludna barm, och med af vrede gnistrande ögon sökte han sin dolde fiende.

418 Stället var mycket oländigt; der lågo kullfallna träd, täta snår och stora bullerstenar i vägen för den retade björnen. Det hade sannolikt varit lätt för jägaren att från sitt gömställe gifva nalle ett eller par skott|345| till, men han tycktes förakta en så oridderlig strid. Gösta, som andlös krupit helt nära intill, såg med förvåning en helt ung man, nästan en gosse, liksom han sjelf, kasta den afskjutna bössan ifrån sig, gripa ett kort jagtspjut och springa fram till envigeskamp mot den väldige. Denna djerfhet var nära att kosta den unge jägaren dyrt. Björnen fattade spjutet mellan framtassarne och bröt det lätt som en leksak i små stycken. Jägaren steg tillbaka och drog sin hirschfängare, men innan den ännu var dragen till hälften, kastades han omkull af den fruktansvärda, breda ramen och stupade i snön.

419 Ett rop af förfäran undföll de öfrige jägarne, som stodo bakom. Skjuta kunde de ej, af fruktan att träffa kamraten. Två af dem sprungo fram med sina spjut, men det var tydligt, att de skulle komma för sent, ty blott en enda sekund ännu, och björnen skulle ha krossat den smärte ynglingen under sina fötter så lätt, som en örn kramar sönder en hämpling i sina klor.

420 Sveriges, Finlands, Rysslands utseende skulle kanhända nu vara ett annat, om denna sekund gått utan räddning förbi.

421 Men knappt tio steg till höger derifrån låg Gösta Bertelsköld bakom ett stort vindfälle, och mynningen af hans bössa, stödd emot grenen, hade redan några ögonblick följt björnens hufvud, utan att han likväl vågade trycka af. Nu begrep han, att lif eller död berodde på en blink. I samma sekund som ynglingen föll och björnen för andra gången lyftade sin ram för att krossa den fallne – i samma sekund small Göstas skott.

422 Med ett vildt klagande läte tog björnen tre steg tillbaka, förde framtassen till sitt hufvud, balancerade ett ögonblick på bakfötterna och föll, tung, stel, ross|346|lande. Blodet frustade ut genom båda hans näsborrar och färgade snön der han låg. Skogens starke konung sträckte ännu en gång ut sina jätteramar; derpå rörde han sig icke mer; han var död.

423 Jägarne störtade fram och uppreste varsamt den fallne ynglingen, som, döfvad af det förfärliga slaget, behöfde några minuter för att åter hemta |420|andan. Knappt var han ånyo på fötter, innan han med hela ungdomens ifver kastade sig öfver sin stupade fiende, för att utröna hans bane. Det befanns, att en ganska liten kula af knappast en ärts storlek hade trängt in genom högra örat och sannolikt stadnat i hjernan samt derigenom vållat en nästan ögonblicklig död. En större kula hade stadnat i bringan och kändes utplattad der emot de inre delarna af höftbenet. Björnen var en af de största man sett och ännu i sitt fall ett föremål för jägarnes beundran och hundarnes stora förskräckelse.

424 –konsekvensändrat/normaliserat Det var mig en muskovit!konsekvensändrat/normaliserat utropade ynglingen, på en gång både glad och ond, ty det kostade på hans ambition, att en annan skördat segern af hans djerfva bragd. –konsekvensändrat/normaliserat Jag tar er till vittnen, gode herrar, att det var min kula, som borrat det breda märket i baddarens yfviga pels. Men en annan gång, Fleming, måste du ge mig ett bättre spjut, och det skall vara af bok eller ek, ej, som den der pekstickan, af björk. Det var en försvarlig örfil han gaf mig; den föll öfver mig som ett berg, men jag slant tillika, och derföre föll jag. Tack skall du ha, Rosen, för sista skottet. Aldrig såg man ett vackrare stycke bly; jag hörde det pipa som en satunge tolf tum öfver mitt hufvud, och på fläcken tog det, annars hade jag aldrig spändt en hane mera. Här har du min hirschfängare, annat har jag ej att gifva dig. Men tala ej om för min far, att jag föll.konsekvensändrat/normaliserat

|347|

425 –konsekvensändrat/normaliserat Björnen har tolf mans styrka,konsekvensändrat/normaliserat svarade Rosen tröstande; –konsekvensändrat/normaliserat det är ingen skam att falla, en emot tolf.konsekvensändrat/normaliserat

426 –konsekvensändrat/normaliserat Tror du?konsekvensändrat/normaliserat genmälde ynglingen eftersinnande. –konsekvensändrat/normaliserat Godt, så skall jag lära mig att falla, om det behöfs, men vika – aldrig! Det måste ändå vara skönt att segra en mot tolf! Låt vara en mot tio – jag är icke högfärdig. Men hvad? ... Den kulan har ej lupit från din mynning, Rosen; dertill är hon alldeles för liten.konsekvensändrat/normaliserat

427 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade Rosen något förlägen, –konsekvensändrat/normaliserat det var ej jag som skjöt sista skottet. Någon af ers höghets jägare var lyckligare än vi, som ej kunde skjuta, emedan ers höghet sjelf låg i skottlinien.konsekvensändrat/normaliserat

428 –konsekvensändrat/normaliserat Säg,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den unge kämpen, –konsekvensändrat/normaliserat har du någonsin sett en så stor best stupa för en så liten kula? Man kunde tro honom vara skjuten med en ärt. Det är endast Norrlänningar och Finnar som bruka så liten kaliber, för att spara krut och bly. Hollah, gossar, hvem af er skjuter björnar med sparfhagel? Fram med gevären! Fyra dukater i premie för sista skottet!konsekvensändrat/normaliserat

429 Gösta, utom sig af förlägenhet och glädje, vågade ej röra hand eller fot, oaktadt uppmaningen ganska tydligt gällde honom. Han såg jägarne samlas kring ynglingen, som kallades ers höghet och som han tyckte sig ha sett förut uti Stockholm. Han gissade genast på kronprinsen Carl, men honom |421|hade Gösta beständigt sett i en oformligt stor peruk, som föll i långa lockar ända ned på axlarna å båda sidor om det fina, nästan qvinliga ansigtet. Den unge jägaren, som nu stod framför honom, bar kortklippt brunt hår under en mössa af bäfverskinn, en blå lifrock af groft kläde med ett läderbälte om lifvet och på fötterna storstöflar, som gingo lagom högt på benet, för att ej hindra gången. Hela gestalten varoriginal: gestalvar långtifrån kämpalik. Med den smärta växten, de|348| milda blå ögonen, de mjellhvita, af kölden purprade kinderna och de mera spensliga, än starkt byggda lemmarna, kunde man ha tagit den unge jägaren för en förklädd flicka, derest icke rösten, som just var i målbrottet, hade haft någonting sträft och hela hans hållning någonting hurtigt, som visade vana att vistas i skog och mark.

430 Samtlige jägarne bedyrade sanningsenligt, att ingen af dem hade lossat skottet, ehuru alla påstodo sig ha ämnat göra det, om de ej blifvit förekomne. Medan man tvistade härom, närmade sig en trupp af sex eller sju ryttare skogsbrynet, så långt de kunde komma för den oländiga marken och snön, hvarpå en af dem steg af, trefvade fram till valplatsen och frambar konungens fråga hvad som vore å färde i skogen. Ett högt hurra var svaret; nalles tunga lekamen lades på en i hast hopflätad bår af unga björkar och bars i triumf, under stoj och jubel, ned till den väntande konungen.

431 Under tiden låg Gösta inkrupen mellan de täta lummiga grenarne af den kullfallna granen. Han hade hemligen både fruktat och hoppats att blifva upptäckt, men hans gömställe var bättre, än han trott. Hela skaran drog så tätt förbi, att den nästan trampade på honom, och likväl blef ingen under det allmänna jublet varse, att någon låg mellan grenarna.

432 Skamflat, nästan harmfull, steg gossen upp och begaf sig i jägarnes spår nedåt vägen. Här mötte han Daniel och kusken, som förgäfves hade sökt honom och nu stodo gapande af förundran vid anblicken af jägareskaran, som dels till häst, dels till fots aflägsnade sig på vägen åt Kungsör.

433 Gösta Bertelsköld återvände till sin far och sin bror, som väntade honom med otålighet. Grefven var misslynt; i stället att helsas som segrare, fick Gösta uppbära|349| skarpa förebråelser. Knappt vårdade sig grefven att göra en fråga om björnens öde; Gösta saknade mod att skildra den besynnerliga andel han hade deri som krypskytt, och så blef hans seger obekant för alla, utom för Daniel, i hvars sköte den okände segervinnaren nedlade förtroendet om sin framgång, sin blygsel och sitt missöde. Till Kungsör hade man ännu en dryg svensk mil, men innan man kom dit, hände sig något på närmaste gästgifvargård.

|350| |422|

10. Kronofogden.

434 När de resande anlände till Mölna gästgifveri tre qvart mil från Kungsör, var gården uppfylld af folk, som hade församlats dels för konungens dervaro, dels för att betrakta den fällda björnen. En jägare höll som bäst på att uppläsa en kungörelse af innehåll, att den okände skytt, som kunde bevisa sig ha varit björnens baneman, egde att begära en nåd af konungen.

435 Många gissningar voro i svang och lupo från mun till mun. Berättelsen om det mystiska fjerde skottet hade redan fått en bismak af tidens vidskepelse. Några påstodo, att det kommit ur luften, andra att det knallat ur jorden. Somliga voro fullt och fast öfvertygade, att skogsrået och ingen annan vore den sannskyldige. Ännu andra trodde sig veta, att kronprinsen hade en tomte vid sin sida och stod i alla faror under hans beskydd, och ehuru tomten för det mesta behagade vara osynlig, funnos de, som påstodo sig ha sett honom i en grå jacka, röd mössa och röda vantar, hvaraf man slutade, att mycket blod skulle flyta under nästkommande regementstid. De slutligen, som ansågo sig vara klokare än andra, betraktade med en knipslug min konungens favoritjägare, gamle Håkan, som vanligen brukade skickas vid farliga tillfällen att hafva öga på prinsen och som man nu i tysthet ansåg för björnens verklige baneman.

|351|

436 Men hvarken Håkan eller någon annan framträdde för att göra anspråk på den utlofvade belöningen. Konungen, sade man, var deröfver ganska missnöjd. De, som kände hans af naturen häftiga och misstänksamma lynne, begynte frukta, att om skytten länge dröjde att visa sig, kunde den kungliga nåden lätt förvandlas i kunglig onåd.

437 Bertelsköld anmärkte, att folkhopen på gården var ovanligt tyst och endast hviskade sinsemellan. Omkring tjugu hästar stodo sadlade för konungen, prinsen och deras svit. Men det sades att återfärden till Kungsör blifvit fördröjd. Konungen hade ridit för häftigt, kanske förkylt sig, och led af sin vanliga åkomma de sednaste åren, kräkning och hufvudvärk. Kronprinsen åter hade fått en hastig svindel. Man sade, att det tunga slaget af björnens ram hade nu först visat sin efterkänning och att prinsen hade en känsla, som vore alla ben i hans kropp sönderkrossade. Likväl funnos hvarken läkare eller medikamenter att tillgå, ej ens på Kungsör. Sådant föraktade Sveriges Carlar.

438 Under dessa omständigheter var ej att tänka på audiens, och grefven gick in i hållstugan, för att tålmodigt vänta på hästar. Han hade ej suttit der länge, då ett oväntadt sorl uppstod på gården. Fruktande att konungen möjligen |423|vore illa sjuk, hastade Bertelsköld ut, för att fråga hvad larmet betydde. Men orsaken var en helt annan. En liten spetsfundig gubbe, berömd trollkarl från Wermlands finnskogar, hade råkat vara till hands och hört berättas om konungens sjukdom. I hopp att göra sin lycka, hade han dristigt trängt sig in ända till konungens rum och med stormodiga ord erbjudit sig att på ögonblicket läsa bort alla krämpor hos den höge patienten. Konungen hade en stund hört på honom och|352| derpå, som god kristen, blifvit högeligen uppbragt öfver ett sådant tillbud, sprungit upp från sängen, fattat en käpp och med egen hög hand pryglat trollkarlen ut på dörren. Man tillade, att detta varit en verklig trollkur, ehuru i annan mening än dermed åsyftades, ty den häftiga vreden hade med ens jagat krämporna på flykten, och konungen kände sig åter stark nog att stiga till häst. Värre deran var prins Carl; ehuru konungen ingalunda var hård mot sina barn, när han ej ansattes utaf sitt mörka lynne, hade han en särdeles stor afsky för kroppslig svaghet och skonade hvarken sig sjelf eller andra. Prinsen var ganska blek och såg lidande ut. Men det halp icke. Inom få minuter satt hela sällskapet till häst (man hade förgäfves sökt öfvertala konungen att åka), och sjuke och friske galopperade i samma sporrsträck derifrån.

439 –konsekvensändrat/normaliserat Der rider envåldskonungen med sin förste slaf,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Torsten Bertelsköld, som med sin nästan pjåkiga försigtighet om helsan var en fullkomlig motsats till kronprinsen.

440 –konsekvensändrat/normaliserat Taisez vousspråk: franska,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven strängt. –konsekvensändrat/normaliserat Örnen lär sin unge flyga. Hvad det för resten blir af prins Carl, det står till Gud och framtiden, men ett är säkert, och det är att han blir hvad du aldrig blir, min son, – en god soldat.konsekvensändrat/normaliserat

441 Hästarne voro nu förspände, och de resande begåfvo sig åter på väg till Kungsör ett stycke efter det snabbt framilande kungliga jagtsällskapet, hvilket de ej gjorde ens ett försök att upphinna. Gösta Bertelsköld hade härunder högst vigtiga rådplägningar med sin Daniel. Hemligheten af det lyckliga skottet surrade i hans hufvud som en torndyfvel i en glasburk, och likväl vågade han ej släppa den lös. Men det var en vigtig öfverläggning|353| hvad han borde begära, till huru högt pris han borde sälja sin hemlighet. Det var Daniel, som framkastade ordet »sälja»konsekvensändrat/normaliserat, men det befanns icke i den lille ädlingens smak. –konsekvensändrat/normaliserat Jag handlar ej med kulor,konsekvensändrat/normaliserat svarade han förtretad; –konsekvensändrat/normaliserat men vill kungen utnämna mig till page hos kronprinsen, så vore det alls inte för mycket. Min far säger, att page hade jag bort vara långt för detta; men ser du Daniel, kungen och han äro ej riktigt goda vänner. Jag kan ej tåla somlige af de andra pagerna; de tycka sig vara grufligt förnäma, fastän de äro bara simpla adelsmän, och somlige af dem ha blifvit grefvar och baroner i förrgår. |424|Men kronprinsen är en karl! Jag slår vad, att han är mycket starkare, än du tror, Daniel, fastän han ser ut som en flicka.konsekvensändrat/normaliserat

442 Daniel svarade med att gifva hästen ett rapp, och så nalkades man Kungsör en god halftimme efter jagtsällskapets ankomst. Kungsör ligger vid Arboga ås utlopp i sjön Galten vid Mälarens innersta fjärdar och har aldrig haft någon stor betydenhet, utom det vackra läget och Carl XI:s synnerliga tycke för stället. Till höger om ån var en obetydlig köping, bebodd af bönder, stalldrängar, fiskare och några landthandlare. Till venster lågo vidlyftiga stall för det här anlagda stuteriet – hästar voro en af Carl XI:s svaga sidor – och närmare åmynningen såg man den egentliga kungsgården, en oansenlig byggnad af tegel med inalles 15 eller 20 rum, uteslutande bestämda för konungen och hans närmaste vänner. Följden var att konungen aldrig kunde bjuda de talrika resande och de många utländska sändebud, som här besökte honom, herberge på kungsgården, utan de voro nödsakade att, så godt de kunde, skaffa sig qvarter i köpingen på andra sidan om ån, der af denna orsak ett slags ganska medelmåttigt värdshus hade upp|354|stått. Konungens fiender sade, att han af girighet bodde så trångt, för att ej behöfva undfägna dyra gäster, men rätta orsaken var sannolikt den, att hanoriginal: hans med sitt skygga lynne och ringa vana att representera kände sig generad af främlingars påträngande, hvarföre han helst ville vara hemma hos sig på egen hand, utan att nödgas underkasta sig en plågsam etikett.

443 Grefve Bertelsköld fann alla rummen på värdshuset upptagne af resande, ty konungens närhet brukade samla dit en mängd folk af alla stånd, som hade något att andraga eller bönfalla hos majestätet. Tilloppet nu var ovanligt stort, och grefven skulle ha varit tvungen att söka sig rum i de kringliggande kojorna, derest ej värden, en Stockholmare, skulle artigt ha upplåtit två af sina egna rum och inpackat sig och de sina i det tredje. Det var obeqvämt, men stod ej att hjelpa.

444 Tankfull, orolig, kastade sig grefven på en soffa. Hans ställning var icke angenäm. Han nalkades konungen för att söka en rättvisa, och likväl skulle det tagas som ville han söka en nåd. Konungen var sjuk, retlig, snäsig; borde väl Bertelsköld underkasta sig att kanske få smaka den kungliga käppen, hvilken likaså lätt kunde träffa en ädlings skuldra, som den simplaste tjenares? Vid denna tanke kom grefvens blod uti kokning. Majniemi var honom mycket kärt, det var nödvändigt för hans familj, det behöfdes till sönernas uppfostran. Men nu, när dess öde kanske berodde på en kunglig mages dåliga matsmältning, var det väl värdt att köpas för priset af en personlig förödmjukelse? Nej – Bertelsköld beslöt att våga hvad han borde våga, nemligen en audiens |425|och en framställning af rättsgrunderna för sin sak, men också icke en hårsmån deröfver. Hända hvad hända ville,|355| med stolt och upprätt panna skulle han framträda; med stolt och upprätt panna skulle han gå.

445 Han skickade att anmäla sig och erhöll, nästan emot sin väntan, det svar, att han skulle få audiens kl. 4 på eftermiddagen. Budet visste berätta, att hans majestät åter befann sig bättre och att man tillredde en björnfest på kungsgården.

446 Soffan stod framför en nu stängd dörr till gästrummen. Medan grefven hvilade ut i förväntan på middagen, som ingen efterlängtade högre än Gösta, förnam han röster i rummet bredvid och kunde ej undvika att höra följande afbrutna ord, som uttalades af personer, hvilka inkommo under ett häftigt samtal:

447 –konsekvensändrat/normaliserat Han afkläder oss inpå kroppen.konsekvensändrat/normaliserat

448 –konsekvensändrat/normaliserat Han fråntager oss frukten af många års mödor.konsekvensändrat/normaliserat

449 –konsekvensändrat/normaliserat Han rycker sjelfva jorden undan våra fötter.konsekvensändrat/normaliserat

450 –konsekvensändrat/normaliserat Städernas donationsjord! Oerhördt!konsekvensändrat/normaliserat

451 –konsekvensändrat/normaliserat Skogs-kommissionen! Ren galenskap!konsekvensändrat/normaliserat

452 –konsekvensändrat/normaliserat All skattejord kronans! Tyranni!konsekvensändrat/normaliserat

453 –konsekvensändrat/normaliserat Är ej Schillers galge färdig ännu?konsekvensändrat/normaliserat

454 –konsekvensändrat/normaliserat Det var ändå vi, som ....konsekvensändrat/normaliserat

455 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, när det gällde att lossa på adelns pung ...konsekvensändrat/normaliserat

456 –konsekvensändrat/normaliserat Böra vi tåla en så grof otacksamhet?konsekvensändrat/normaliserat

457 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad vill du göra? Han är enväldig!konsekvensändrat/normaliserat

458 –konsekvensändrat/normaliserat Men utan borgareståndet ...konsekvensändrat/normaliserat

459 –konsekvensändrat/normaliserat Men utan bönderne ...konsekvensändrat/normaliserat

460 –konsekvensändrat/normaliserat Tyst, tala saktare!konsekvensändrat/normaliserat

461 Ett föraktligt, spefullt löje krusade Bertelskölds läppar. –konsekvensändrat/normaliserat Nåväl, mina herrar borgare och bönder,konsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf, –konsekvensändrat/normaliserat ären J nu ändtligen komne derhän? Begripen J nu reduktionens klyftiga gåtor? Förstån J nu ändtligen hvad enväldet innebär? Huru sött, huru ljufligt har det ej smakat er, när J under edert stora nit|356| för kronans och rikets bästa skjutit med båda händerna på det stora verket, som skulle bortsopa adeln, likt annat ogräs, från jordegendomen i landet! Huru lätt var ej då er möda! Huru kärt ert besvär! Huru patriotisk er ifver! Men bladet har vändt sig, det hungriga barnet börjar att uppäta fader, moder, ammor, jordegummor, faddrar och hela det fromma barnsöls-sällskapet. Och J skratten ej mera! J nedkallen ej mera all himmelens manna öfver den stora egyptiska köttgrytan, der hvar och en af eder hoppades fiska en fet stek! Men så ropen då hurra, ty ert verk |426|har ju artat sig öfvermåttan väl, det har öfverträffat er djerfvaste väntan, det har uppslukat oss, och nu uppslukar det äfven er, J store, förträfflige patrioter för godt köp! Reduktionssoppan är färdig, och kockarne sjelfve förvånas deröfver. Vid himlen, det är superbt. Jag önskar er af hjertat en smaklig måltid och beklagar blott, att ej de helige herrar prester äro med om er uppbyggliga litania!konsekvensändrat/normaliserat

462 Se här några ord till förklaring öfver det, som grefve Bertelsköld kallade borgares och bönders litania.

463 Alla tre ofrälsestånden, i förening med småadeln, hade med glädje samtyckt till Carl XI:s reduktion, i det trefaldiga hopp att rikets nöd dermed vore hulpen, högadelns makt bruten och de sjelfve tryggade för tidens stormar. Det sista hoppet blef mot all förväntan sviket. Lågadeln, som hoppats få behålla gåfvogods under 600 dalers ränta, begynte redan 1682original: 1642 (källa för ändring: HT) få slå vantarne i bordet. Samma år väckte högadeln, brinnande af hämndlystnad, reduktionens hunger mot städernas donationsjord, som ock till en del blef indragen; 1686 och 1689 anställdes stränga räfster med borgerskapets bevillningar af skeppsparter, handelskompanier m. m., och man föreslog en förhatlig kontroll öfver både ärfd och för|357|värfd förmögenhet. 1687 indrog reduktionen presternas vederlag för s. k. gästning, och 1695 blef alarmoriginal: allarm (källa för ändring: HT) och oro, när förteckning infordrades öfver alla de inkomsteroriginal: inkomster, (källa för ändring: HT) kyrkor och presterskap åtnjöto af kronan. Men presterne, konungens gunstlingar och ifrigaste anhängare, sluppo dock för bästa köpet. Bönderne undsluppo bedragaren Schillers anslag, som var nära att genom en förfalskad urkund indraga till kronan 4 000konsekvensändrat/normaliserat hemman. Men de ledo, jemte borgarne,original: borgrarne, af den s. k. skogskommissionen, som efter 1694 undersökte och åklagade alla olagliga inkräktningar på kronans skogar, sjöar och strömmar, och der gällde icke ens urminnes häfd. Vådligare än allt detta var den ofta uttalade satsen, att kronan vore rätte egaren äfven till skattejorden. Åsigten – enväldets yttersta konseqvens, från hvilken man endast hade ett steg till den satsen, att all egendom vore kronans – kunde, till rikets, frihetens och eganderättens lycka, aldrig genomdrifvas. Men efter 1693 begynte många skattehemman återgå till krono-, emedan detta var ett vilkor för hemmantalets förmedling vid indelningsverket. I allmänhet grep reduktionen under konungens sista lefnadsår omkring sig på bredden. Osäkerheten tilltog. Konungamakten tätnade, skattkammaren fylldes, men dess breda grundval på folkets skuldror begynte undergräfvas af fruktan och missnöje. Man frågade sig, om kronan ville ha allt, för att lemna åt undersåtarne det enda, som återstod, en spartansk fattigdom!

|427|

464 Dock, vi återgå till berättelsen.

465 Efter middagen roade sig unge herrarne Bertelsköld en hvar efter sitt lynne. Gösta gick att bese stuteriet och de sköna hästarna; Torsten satte sig att studera Hugo Grotius. Grefven, deras far, iklädde sig den tidens hofdrägt, den ofantliga allongeperuken, den fina|358| hvita spetshalsduken, den åtsittande, långlifvade, blåa sammetsrocken med de oformligt vida nedhängande ärmuppslagen, den gula sidenvesten, som gick ned öfver midjan, de korta, blåa pantalongerna, de svarta sidenstrumporna, de upp till vristen gående skorna eller halfstöflarna, prydda med stora bandrosor, den fjädrade baretten, den hängande, långa huggvärjan och hvad mera som hörde till en fulländad gentlemans yttre personlighet. Om värjan bör anmärkas, att den enligt franska modet borde vara helt spenslig och kort, men Carl XI tålde ej dessa pennknifvar, som han kallade dem, och det var naturligt, att hans hofmän, om också ogerna, följde exemplet.

466 Grefve Bernhard Bertelsköld, nu 56 år gammal, hade i yngre år varit en af svenska hofvets ståtligaste kavaljerer under förmyndaretiden. En fin belefvenhet, parfymen af Ludvig XIV:s tidehvarf, – denna utsökta smak, denna förfinade bildning, som då endast kunde vinnas under mångårig vistelse vid utländska hof och i närheten af sjelfva den man, som bländade seklet, – allt detta förenade sig hos Bertelsköld med en stolt, beslutsam hållning, mera en följd af de många faror och skiftande öden han genomgått, än af hans naturliga lynne, som var mildt och ursprungligen mycket vekt. Han var ej född för partihat; det grumlade blott hans annars klara blick, det förbittrade hans annars kärleksfulla själ. Likt Magnus De la Gardie, hade han eftersträfvat rollen af en högsint mæcenat, en ädling, lysande genom kunskaper och förtjenster, ej mindre än genom börd och rikedom. Men Bertelskölds ärelystnad gick ej så högt, den åtrådde icke makten, endast glansen, icke fruktan, endast kärlek, kanske stundom beundran, ty menniskohjertat är svagt. Om det berott på honom, skulle han ejoriginal: ej han (källa för ändring: HT, 1874, 1883) egt några fiender,|359| och likväl egde han många sådana. Känslan deraf hade plöjt fåror i hans panna och kommit hans fordom så sköna, blåsvarta hår att gråna; men ännu reste sig hans harmoniskt sköna gestalt ett halft hufvud högre än andra menniskor; ännu brann i hans blickar den intelligenta, milda glans, som tjusat så många qvinnohjertan, och hans stämma hade bibehållit hela sitt fordna intagande välljud. Tilläggom, att han de sednare åren, när han ej mer användes i diplomatiska beskickningar, tjenstgjorde vid hofvet som drottning Hedvig Eleonoras stallmästare, upprätthållen af hennes gunst, som likväl ej förmådde rädda hans förmögenhet. Ludvig XIV hade infört |428|uniformerna bland militären, och de fleste regenter, äfven Carl XI, hade efter hand följt exemplet, men för civile tjenstemän fanns ännu ingen föreskrift i detta hänseende, och derföre bar äfven Bertelsköld den drägt, som allmänt brukades af svenska adeln och hofvet.

467 Sådan var den man, som nu skulle uppträda inför Carl XI, och man måste tillstå, att den spänning, som rådde mellan konungen och hans undersåte, var grundad på både inre och yttre motsatser i bådas lynnen, vanor och tänkesätt. Carl XI var en kraftfull ande, utmärkt af höga personliga dygder, dem ej ens hans bittraste fiender kunnat förneka; han var ock, när det gällde att uppfatta stora mål, såsom hans rikes väl, en stor regent, hvarföre månget af hans verk i sekler öfverlefvat stormarna och blifvit en välsignelse för slägte efter slägte. Men som menniska sjönk han stundom ända till litenhet; han saknade fullkomligt hvad man kallar ridderlighet och kunde t. ex. aldrig uppfatta Gustaf II Adolf, hvilken han och hans vänner, i mening att dermed antyda något högtspelande och äfventyrligt, bru|360|kade kalla kung Orre. Och likasom en Nemesis velat återgälda detta kungliga spenamn med ett dylikt efterträdarens gyckel öfver föregångaren, så är det bekant, att hundrade år derefter Gustaf III, hvilken lika litet kunde uppfatta Carl XI, som denne kunde uppfatta Gustaf Adolf, brukade kalla samme Carl XI Kronofogden – dermed antydande reduktionsväsendet, som i all sin riksgagnelighet ofta urartade till en småaktighet, ett trakasseri, en snikenhet, som voro Gustaf III:s afsky.

468 Efterverlden vet ej af furstesmicker!

469 Bertelsköld inför sin konung, det var Gustaf III:s framtid inför Carl XI; det var en kung Orre inför Kronofogden; det var riddaren inför statshushållaren; – motsatser, som aldrig kunde förlikas, lynnen, som af inre nödvändighet måste beständigt vara mot hvarandra fiendtliga.

470 På slaget 4 stod Bertelsköld i konungens förmak, ty kring Carl XI rörde sig allt med afmätt punktlighet. Den gången fick han dock vänta vid pass tio minuter. Man sade honom, att två Finnar, en borgareoriginal: horgare och en bonde, hade audiens hos konungen.

471 Två män om några och femtio års ålder kommo ut. Bertelsköld igenkände genast i dem sina gamla ovänner, f. d. riksdagsmännen bröderne Larsson, den ene köpman i Wasa, den andre bonde i Storkyro. Båda sågo nedslagne ut; deras ärende måste ha aflupit illa. De vexlade en styf helsning med grefven. Kanske flög i denna stund ett flyktigt löje öfver hans läppar – ett ofrivilligt löje öfver det sällsamma öde, som här sammanförde de två kämpande makterna: adelsvälde och folkvälde, bönfallande inför den tredje |429|makten, enväldet, som uppslukat dem båda. Larssönerne, vane partichefer, fattade straxt|361| hans mening. –konsekvensändrat/normaliserat Herr grefve,konsekvensändrat/normaliserat hviskade bonden i förbigående, –konsekvensändrat/normaliserat om vi falle, faller icke derföre folket.konsekvensändrat/normaliserat

472 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven i samma ton, –konsekvensändrat/normaliserat det faller icke, det knäfaller!konsekvensändrat/normaliserat

473 –konsekvensändrat/normaliserat Mellantaket är borta, golfbjelkarne stå qvar,konsekvensändrat/normaliserat yttrade borgaren.

474 –konsekvensändrat/normaliserat Ja,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven; –konsekvensändrat/normaliserat derföre regnar det in genom takresningen, och golfvet tar röta.konsekvensändrat/normaliserat

475 Nu blef Bertelsköld inkallad, och den korta, men bittra ordvexlingen afbröts.

476 Carl XI tecknas i sednare åren af sin samtida Puffendorff på följande sätt:original: sätt. Han är till växten mindre än medelmåttig; håret svart och krulligt, vårdadt med mycken flit intill 1687, då det i förtid grånade, hvarefter konungen lade sig till peruk. Hans panna är lagom hög, ögonen små och vänliga, näsan rak, kinderna röda, hakan spetsig, läpparne stora, skuldrorna breda, ställningen vacker, händerna stora*)Skapade enkom för att taga mycket, sade hans fiender. och fötterna små. Han haltar något, sedan han bröt sitt venstra ben, är mycket stark, skicklig i kroppsöfningar, outtröttlig i arbete och på resor, äter hastigt, dricker måttligt, sofver litet; är gudfruktig, sparsam, tapper i krig, älskar hästar och soldater, men är kallsinnig mot fruntimmer. Han har icke något förnämt utseende; man ser ingenting majestätiskt i hans person; om man ej kände honom, skulle man aldrig taga honom för en konung. Hans väsende är enkelt och okonstladt; dock kan han förställa sig. Hans själsgåfvor äro hvarken af de sämsta eller de bästa, men hans uppfostran har blifvit mycket vårdslösad, han talar hvarken latin eller fransyska och kan knappt skrifva sitt|362| namn. Han har ett svårt uttal, stammar något och kan ej underhålla en konversation. Han kläder sig enkelt, bär ständigt en åtsittande rock och en lång värja ...

477 Vid grefvens inträde satt konungen vid ett stort skrifbord af ek, som upptog nära en fjerdedel af det ganska tarfliga arbetsrummet. Bakom den högkarmade, bruna läderstolen stod reduktionsmannen, apothekaresonen Jakob Gyllenborg, han, som ansågs för konungens onde genius. Bertelsköld anade genast hvad han hade att vänta. Han bugade tigande, under väntan att blifva tilltalad.

478 Men konungen tycktes ha väntat detsamma och yttrade efter en tvär helsning och en kort paus: –konsekvensändrat/normaliserat Nå, hvad är det? Ni har besvärat er öfver Majniemis reduktion?konsekvensändrat/normaliserat

479 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ers majestät!konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld lugnt.

|430|

480 –konsekvensändrat/normaliserat Det var onödigt. Med hvad rätt besvärar ni er öfver en laglig åtgärd, som endast har det fel, att den kommit femton år sednare, än den bort?konsekvensändrat/normaliserat

481 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har i min inlaga utvecklat rättsgrunderna för mina anspråk och kommer för att personligen vädja till eders majestäts landsfaderliga rättvisa.konsekvensändrat/normaliserat

482 –konsekvensändrat/normaliserat Se åt hvad grefven har att anföra,konsekvensändrat/normaliserat sade konungen, vändande sig till Gyllenborg. Medan denne bläddrade i en stor portfölj, som innehöll löpande handlingar, genomgick konungen förra årets nyss inlemnade räkenskaper för Kungsörs stuteri, nedsatte med egen hand åtskilliga kronan påförde utgifter och nagelfor strängt med alla deri förekommandeoriginal: förekommade (källa för ändring: HT, 1874, 1883) siffror. Stundom syntes hans sparsamhet råka i strid med hans passion för hästar; en redan öfverkorsad och ändrad siffra blef ånyo ändrad och förra ändringen korsad; en i randen tecknad anmärkning blef öfverstruken; ett lönetillskott blef tillagdt de bästa stalldrängarne.

|363|

483 Fördjupad i detta göromål, syntes konungen alldeles ha bortglömt Bertelskölds närvaro. Vare sig att de sökta handlingarne verkligen voro svåra att finna, eller, hvad som är troligare, att Gyllenborg ej ogerna lät den stolte grefven känna sitt öfvertag, alltnog, sökandet räckte länge nog, och Bertelsköld fick under tiden vänta stående under djup tystnad, blott då och då afbruten af konungens hosta eller ett halfhögt utbrott af hans missnöje med räkenskaperna.

484 Slutligen fanns det sökta papperet, och Gyllenborg resumerade dess innehåll: –konsekvensändrat/normaliserat Grefve Bertelsköld åberopar ett gåfvobref af drottning Christina, men enligt kgl.kunglig majestäts och ständernas beslut gäller intet kungligt bref till förfång för kronans oförytterliga rätt.

485 Grefven vill det oaktadt hafva godset ansedt som vederlag för en hans framlidne herr faders fordran hos kronan sedan 1644, stor 100 000konsekvensändrat/normaliserat daler s. m.silvermynt; men kommissionen utreder, att i thy fall godset är att betrakta som pantegods, hvilket enligt 1686 års riksdagsbeslut, endast så länge bör åtnjutas, intilldess att det af kronan inlöses eller afkastningen betäckt kronans skuld jemte 5 procents årlig ränta. Alldenstund Majniemi afkastar 10 000konsekvensändrat/normaliserat daler årligen, och således kronans skuld med ränta borde vara gulden efter 20 års förlopp, eller år 1667, har grefve Bertelsköld med rätta blifvit godset fråndömd och ålagd att till kronan återgälda hvad han derutöfver uppburit, nemligen 28 års afkastning, med 280 000konsekvensändrat/normaliserat daler sagde mynt.konsekvensändrat/normaliserat

486 –konsekvensändrat/normaliserat Herr grefven*)Gyllenborg blef adlad 1682 (?), friherre 1689, grefve 1695. Det gick fort den tiden. förgäter min underdåniga öfversigt af Majniemis afkastning de sednaste 30 åren,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Deraf framgår |431|ovedersägligen, att afkast|364|ningen endast tvenne år, nemligen 1682 och 1689, uppgått till det maximum, hvilket kommissionen antagit som medeltal. Jag har utredt, att afkastningen månget år nedgått ända till 3 och 2 000konsekvensändrat/normaliserat daler samt att medeltalet icke med någon billighet kan beräknas högre än till 6 500konsekvensändrat/normaliserat daler om året. Redan detta gör för kronans påstådda fordran under 48 års tid en afkortning af 168 000konsekvensändrat/normaliserat daler.konsekvensändrat/normaliserat

487 –konsekvensändrat/normaliserat Det kommer oss icke vid att pröfva,konsekvensändrat/normaliserat genmälde konungen mulen. –konsekvensändrat/normaliserat Vi ha fördenskull en kommission, efter hvars pröfning ni har att rätta er.konsekvensändrat/normaliserat

488 –konsekvensändrat/normaliserat Och kommissionen,konsekvensändrat/normaliserat inföll Gyllenborg, –konsekvensändrat/normaliserat har ej kunnat taga i beräkning, att godset möjligen någon tid blifvit vanskött och afkastningen minskad derigenom. Kronan bör ha sitt.konsekvensändrat/normaliserat

489 –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld, utan att bevärdiga reduktionsmannen med en blick – konsekvensändrat/normaliseratjag har ej kommit hit för att upptaga min konungs dyrbara tid med enskilda räkenskaper. Jag vädjar till andra och högre skäl, som icke gälla min fördel, min ruin, det vore ett ringa ting, utan allas väl och rikets. Eders majestät har för Sveriges makt och välfärd gjort hvad få konungar hafva gjort tillförene. Törhända har eders majestät rönt ringa tack derföre härintills, men efterverlden skall förstå, att eders majestät har velat en sak framför allt, nemligen landets och folkets väl. Fördunkla icke den storhet, som breder sin glans öfver så ädla mål, genom små åtgärder, som kunna inbringa staten några hundra tusen daler, men som kosta den och kosta eders majestät hvad som ej kan uppvägas med millioner, nemligen det som är högre, oförytterligare än sjelfva kronans, folkets och eders majestäts egen fördel: rättvisan! Tro ej dessa krypande gunstlingar, som intala eders majestät, att kronans vinning är någonting annat än undersåtar|365|nes! Om rikets nöd har rättfärdigat reduktionen, så låt det nu vara nog: många tårar komma slutligen sjelfva silfret att rosta. Riket är räddadt, dess makt betryggad, dess upplysning befordrad, dess skattkammare fylld, dess här och flotta i aktningsbjudande skick. När eders majestäts regering burit så lysande frukter, låt det vara tillfyllest, begär icke mera, gif ej eders majestäts fiender och belackare vapen i händerna! Adelns makt är bruten; var mild, ers majestät, var klok! Trampa icke på den redan fallne, pressa icke sista skärfven ifrån den redan fattige! Eders majestät är enväldig konung: på den stora makten tynger ett lika stort ansvar, och hvad än ständerna besluta, eller kommissionerna pröfva, eller sjelfgjorda lagar döma, det återfaller allt på eders majestät och dess rådgifvare för Guds dom, för folkets tro, för samtid och efterverld. Jag besvär eders majestät vid alla de höga dygder, som verlden beundrar hos Carl XI (här böjde grefven ett knä för konungen), |432|lyssna till sanningens röst från en man, som redan offrat sju åttondedelar af sina besittningar åt staten och som ej kommit att tigga om nåd för den sista återstoden, allenast om rättvisa, ej blott för sig, men för alla! Sätt en damm för reduktionens vidare efterräkningar! Upphäf deras sednaste orättvisor! Afskeda dessa män, som sälja eders majestäts ära för en spottpenning! Akta på försynens varningar! Lyssna till hungerns nödrop och de förorättades klagan! Var stor, eders majestät, var ädel! Och varaktigare än på den slema vinningens grund skola eders majestäts rykte och rikets väl byggas på den evärdeliga grunden af rättvisan, ädelmodet och ett helt folks odelade kärlek!konsekvensändrat/normaliserat

490 Bertelsköld uppstod, afbidande hänförd, nästan ödmjuk, verkan af sina ord, dem Gyllenborg ett par gånger förgäfves sökt afbryta.

|366|

491 Konungen, förvånad öfver ett språk, som han ej på länge hört, hade tigande låtit den djerfve undersåten tala till slut. Men han hade uppstått från sin plats, en mörk rodnad betäckte hans annars bleka panna, och han hade fattat Gyllenborg så hårdt i armen, att denne gjorde en grimas af smärta. När Bertelsköld slutat, kommo först endast några afbrutna ord öfver konungens läppar. En storm var i annalkande.

492 –konsekvensändrat/normaliserat Ansvar!konsekvensändrat/normaliserat utropade han. –konsekvensändrat/normaliserat Ansvar? ... Hade jag ej rätt ... de skola uppresa sig mot sin herre och konung! ... De ha förtryckt mitt folk! ... Småkonungar! ... De ha frossat på sina fester med rikets guld ... Franska apor! ... och nu ställa de mig till ansvar ... Vanvettige! Rebeller ...!konsekvensändrat/normaliserat

493 Och konungen gick med hastiga steg kring rummet, sökande sin värja, som lyckligtvis nyss vid hans sjukdom blifvit aflagd. Utom sig af vrede, när han icke fann värjan, rusade han ut, uppslog dubbeldörrarne och ropade, pekande på Bertelsköld, till tvenne drabanter, som stodo på vakt med sina långa musköter: –konsekvensändrat/normaliserat skjut den hunden!konsekvensändrat/normaliserat*)Historiskt. Händelsen passerade med öfverste Liewen.

494 Bertelsköld afspände sin värja och nedlade den tigande för konungens fötter. I hans ansigte förändrades icke ett drag; lugn, högrest, vördnadsfull qvarstod han på sin plats, och blott hans mörka, glänsande blickar betraktade konungen på en gång mildt, sorgligt och förebrående.

495 Gyllenborg stod af häpnad orörlig. Drabanterne visste af förskräckelse ej hvad de skulle företaga sig. Den ene af dem föll på knä, den andre höjde geväret, men tvekade ännu att vidröra tryckpinnen ... En paus uppstod, hotfull, oviss, plågsam för alla.

|367|

496 Konungen gick åter några steg häftigt fram och tillbaka, likväl utan att förnya befallningen. Derpå stannade han tvärt framför Bertelsköld, som |433|stod der orörlig, med samma sorgsna blick, såg honom skarpt i ansigtet och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Är ni ej rädd?original: rädd! (källa för ändring: HT, 1884)konsekvensändrat/normaliserat

497 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Vid Warschau och Köpenhamn under ers majestäts herr fader, och vid Lund under ers majestäts eget befäl, har jag lärt mig den svenska seden att icke frukta.konsekvensändrat/normaliserat

498 Carl XI stampade i golfvet. –konsekvensändrat/normaliserat Men jag vill det jag, att man skall frukta Gud och konungen!konsekvensändrat/normaliserat sade han.

499 Bertelsköld svarade icke. Han böjde helt litet, men med en åtbörd af vördnad, sitt vackra grånade hufvud och fortfor att betrakta konungen med denna obeskrifliga blick, hvars milda glans kunde röra ett hjerta af sten.

500 Det är svårt att säga, hvilka makter i detta ögonblick kämpade om konungens själ. Kanhända vägde han mellan två stridiga känslor: den ena manade honom att låta nedskjuta rebellen, den andra frestade honom att trycka rebellen i sin famn. –konsekvensändrat/normaliserat Gå er väg!konsekvensändrat/normaliserat sade han ändtligen med en röst, som skulle vara sträng, men som långt mera förrådde striden mellan de båda fiendtliga intryck, som kämpade om herraväldet i konungabarmen.

501 Bertelsköld märkte detta, men ville ej spänna strängen högre. –konsekvensändrat/normaliserat Må Gud allsmäktig upplysa och bevara eders majestät i alla edra lifsdagar!konsekvensändrat/normaliserat sade han ödmjukt och aflägsnade sig med lika fasta steg, som han inträdt i det kungliga arbetsrummet.

502 Dörrarne stängdes efter honom, och drabanterne återtogo sin post, glade att saken aflupit så, som den gjorde. Då, när konungen blef ensam med Gyllenborg, säges, att han häftigt vändt sig till denne och sagt: »Det är ni som skall svara inför Guds dom för allt det|368| onda man säger om reduktionen!»*)På sin dödsbädd säges Carl XI ha hvälft detta ansvar på Gyllenborg. Och hvad Gyllenborg dertill svarat, vet man icke, men visst är, att reduktionen ändock hade sin gång allt intill konungens lefnads slut.

503 Medan detta tilldrog sig i kungsgården, hade unge gref Gösta företagit sig att jemte konungens stalldrängar rida hästarne att vattnas till ån, som redan afkastat sitt istäcke. Stalldrängarne hade af elakhet gifvit honom en ung, ännu ej inriden fåle, i hopp att se honom hastigt och lustigt kastad till marken. Men Gösta var ej den, som lät taga tygeln af sig. Utan sadel, med blotta betslet, redde han sig så, att fålen efter några fåfänga stegringar nödgades erkänna hans öfvermakt och villigt lät rida sig både fram och tillbaka. Prins Carl hade råkat se det och med kännareöga förundrat sig öfver den främmande gossens skicklighet. Detta tillfälle tog den trogne Daniel i akt, smög sig till värdshuset efter bössan och yppade, med beviset |434|i händerna, för prinsen, huru saken hängde ihop med björnen. Följderna blefvo afgörande för Gösta Bertelskölds hela framtida lefnadsbana.

504 Prinsen ville dock ännu en gång pröfva den unge ryttarens mod, satte sig derföre till häst och red i sporrsträck emot de kommande. Knappt mötte han dem, innan han företog sig att rida tvärt inpå sidan af Göstas fåle, i afsigt att rida honom omkull, – en något våldsam och vådlig lek, som konungen hans fader ofta brukade. Men detta misslyckades. Gösta, ehuru oberedd, vände så flinkt åt sidan, att prinsen endast snuddade lätt förbi, hvarpå denne genast kastade om, fattade gossens hand och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Jag ser du duger både att rida och|369| skjuta, du! Vill du bli hos mig, så skall du få en bra bössa och en god häst.konsekvensändrat/normaliserat

505 –konsekvensändrat/normaliserat Ja det vill jag visst!konsekvensändrat/normaliserat svarade Gösta, utom sig af glädje.

506 –konsekvensändrat/normaliserat Topp!konsekvensändrat/normaliserat sade prins Carl.

507 En timme sednare erhöll grefve Bertelsköld, jemte sin värja, som återsändes med en af konungens adjutanter, af Carl XI följande egenhändiga bref, hvars skrala orthografi mer än tillräckligt uppvägdes af det kungligt ädelsinnade i dess innehåll:

508 konsekvensändrat/normaliseratHerr Greve

509 Wj sende herhoss Edhor Wärja medh önskan at J thensame en widhare i Wår tienst medh ärone bruka wile. Edhor Mainemj ståår för laghsens skuldh ej til at hiälpa – ewad therutöwer är edher påfalland wele Wj thet nu ok altidh efterskiänka. Til Bewis af Wår kgl.kunglige Nådhe wele Wj herhos utnämna Edher till Wår kgl.kunglige ambasaddör i Berljn sampt Edhor Son Göstaff till pasje hos Wår kjäre Son h. furstl.hans furstlige Nådhe Printz Carl. Wj befalle Edher Gud Allsmächtig nådheligen.

510 Kongsöhr 24 Febr 1696.

511 CAROLUS.konsekvensändrat/normaliserat

|370|

»11. Stora hungersnöden.

512 –konsekvensändrat/normaliserat O Wasa, du stolta, du ärorika namn, det främsta på nordens vapensköld – du strålande stjerna, till hvilken seklerna skådat upp – du starka fana, kring hvilken hjeltar ha blödt – du fredliga kärfve af ax, som lofvade odlingens skördar – det är då här, som du funnit en tufva i geografien, der du kunde sätta din fot uppå och der du kunde hoppas att lefva från slägte till slägte ännu sedan kronornas glans förbleknat! Jag har rest genom verlden: Europa |435|var fullt af ditt rykte, och det har öfver oceanerna gått till Nya Sverige; men jag har ej funnit en hydda, som burit din inskrift öfver sin dörr, ej en sten, som skulle ha burit ditt namn, om icke Schwedenstein, der din störste kämpe föll. Jag har rest genom Sverige och alla dess provinser rundt kring Östersjön, hvilken de famntaga som en brud; allt Sveriges rike var berusadt af din ära, som tillika var dess, så att det för din skull glömde sina blödande sår och sina söners hvitnande ben på en främmande jord; men förgäfves har jag letat på dess kartor och sport på dess vägar, jag har ej funnit mer af ditt namn, än en liten bondgård i Skeptuna socken och nu denna obetydliga fläck vid Bottenhafvets kust. Är då storheten så ödmjuk, att den på en gång kan uppfylla verlden och nöja sig med några alnar jord till sin grift och några hundrade|371| fots bredd till sitt namns förherrligande! Lyckliga lilla Wasa, hvar finnes en stad på den vida jordens ring, som du skulle afundas och som ej afundas dig! Rom, Alexandria, Konstantinopel, verldens hufvudstäder, bära med stolthet sina hjeltars namn, och det namnet tillhörde dock en enda. Men ditt namn, du gömda fristad för hågkomsten af det stora, det bär i sitt sköte en hel rad af minnen, hvilka historien älskar och folken beundra, och dör också du sjelf, så var viss, att ditt namn icke dör, det kommer att lefva från sekel till sekel evinnerligen!konsekvensändrat/normaliserat

513 Dessa ord undföllo grefve Bertelsköld, när han, åtföljd af sin förvaltare mäster Pehr, på kustvägen genom Malaks och Solw närmade sig Wasa, och den lilla staden med dess trånga gator och rödmålade hus täckt utbredde sig för hans ögon i solskenet. Det var nu i början af Mars år 1697. Orsaken hvarföre vi nu finna grefven i Finland, då vi likväl känna, att konungen utnämnt honom till sin ambassadör i Berlin, var i korthet den, att Bertelsköld undantagsvis och af kunglig nåd fått anstånd med Majniemis afträdande till nästa fardag d. 14 Mars 1697 och i följd deraf begärt och fått permission att resa öfver till Finland, för att ordna sina angelägenheter och taga farväl af sitt fädernegods. Orsaken åter, hvarföre grefven nu befann sig i nejden af Wasa, sammanhänger med en af de dystraste hågkomster förflutna sekler qvarlemnat i norden, – de såkallade hungeråren, eller stora hungersnöden åren 1695, 1696 och 1697.

514 Slutet af Carl XI:s regering hemsöktes af en lång rad missväxter, förorsakade af ovanliga rubbningar i årstidernas regelbundna gång. Alltifrån 1688, då den första missväxten inträffade, och sedan i jemnt stigande alla de nästföljande åtta åren syntes naturen likasom bragt ur sin jemnvigt. Sommaren 1689 var ovanligt het och|372| hösten så torr, att säden förtvinade och folket ofta måste färdas flera mil, för att vattna sin boskap och mala sin |436|säd. Derpå följde en mycket sträng vinter med sådan hungersnöd i Dalarne, att stora skaror utvandrade derifrån, för att söka nya och bättre hemvist. Båda åren 1689 och 1690 hemsöktes af farsoter och skogseldar. År 1691 kom våren tidig och brådstört; redan den 28 April plockades mogna smultron i Stockholm. Under sommaren hörde man mycket stark åska, hagel och störtregn omtalas. År 1692 i April kom en så hård köld, att man dess like aldrig mindes på den årstiden. Man åkte då utåt isarna långt till hafs. Många menniskor fröso ihjäl. I mellersta Europa föll en ovanlig mängd snö, hvarpå följde öfversvämningar och jordbäfningar. År 1693 var vintern mycket kall, våren och sommaren mycket heta. Ofantliga svärmar af gräshoppor härjade Ungern och Tyskland; vulkanerna blefvo oroliga: Etna och Hekla sprutade eld. Förebuden hopade sig. I Sverige föll hög snö i Maj, men derefter kommo torka och hetta hela sommaren igenom. Säden blef småväxt, sädesprisen stego till 20 daler tunnan.

515 Åren 1687 och 1688 hade Finland haft missväxt, men de derpå följande åren till och med 1693 hade gifvit god, stundom ymnig afkastning, så att det berättas, när man sedan såg tillbaka på »den gamla goda tiden»konsekvensändrat/normaliserat, huru spannmål då fanns i sådan myckenhet, att sädeslassen ofta fingo stå flera dygn på torgen i städerna, utan att finna köpare. Men alla lefde för dagen, ingen tänkte på framtiden. Inga allmänna magasiner funnos, inga förråder upplades; himmelens fåglar åto den utspillda säden, och menniskorna gjorde sig glada dagar, utan att lyssna till naturens anande suckar och redan|373| börjande varningar rundt omkring. Och så kom ofärden tung, hastig och oväntad öfver nordanländerna.

516 År 1694 inträffade täta jordbäfningar i södern, dyr tid och hungersnöd i mellersta Europa. I det lysande rika Paris skola det året 92 000konsekvensändrat/normaliserat menniskor ha omkommit af svält och sjukdomar. Hagel förstörde grödan i den ena af Sveriges kornbodar, Pommern. I den andra, i Finland, blef knapp skörd, och förra årets förråder hade nätt och jemnt räckt till. Redan nu grep man till trädens bark, och redan nu såg man stundom ihjälsvultna menniskor ligga döda vid vägarna.

517 År 1695 gick in med en vinter så kall, att man ej visste dess make sedan 1658, då Carl X tågade öfver Bält. I Tyskland voro floderna belagda med så tjock is, att katholikerne fingo i några orter äta kött under fastan, emedan ingen fisk stod att fås, om den uppvägdes med guld. Många fröso ihjäl; Finlands kyrkoböcker omtala, huru vargarne angrepo menniskor hemma i husen. I Portugal och Spanien dog en tredjedel bland boskapen af brist på foder. På denna vinter följde en sen och kall vår, som vi redan sett uppå |437|Majniemi, så att vårsädet ej hann slutas, förr än vid midsommar, och på denna vår följde en kall och regnig sommar. Säden kom ej till mognad; på åkrarna sågos några få gröna strån och för öfrigt svarta jorden, hvarföre detta år var kändt under namn af stora svartåret. I Nyland blommade rågen först i slutet af Juli, och i början af September gjorde frosten slut på den halfmogna växten. Nöden tog till. Rågtunnan kostade 10 riksdaler, ett oerhördt pris! Herremän och förmögnare bönder begynte afskeda hälften af sitt tjenstefolk, för att slippa att föda dem. Konungen lät förbjuda utförsel af spanmål och införskref|374| sådan från utlandet. Sju skeppslaster förgingos under höstens stormar i Qvarken.

518 Året 1696 ingick med helt olika, men ej mindre ovanliga förebud. Vintern blef så mild som en vår. Redan d. 2 Februari såg man vid Stockholm fingerslångt gräs. Omkring d. 20 Februari försvunno isarna, i Halland infunno sig svalorna, och mången begynte redan sitt vårsäde. Men d. 7 Mars kom kölden tillbaka, alla sjöar och fjärdar isbelades ånyo så starkt, att man åkte öfver dem fram och tillbaka. Vårsädet var förstördt, höstsädet hade multnat i jorden. De få, som ännu hade något att så, bedrogos ändock i sitt hopp. Sommaren blef kylig. Natten mot den 8 Augusti var i somliga trakter af Finland en så stark frost, att sädesaxen funnos om morgonen öfverdragne med tjock is. Fyra nätter å rad efter d. 22 Augusti kom en ny frost, som gjorde slut på återstoden. Deremot blef hösten så mild, att man i Stockholm åt mogna smultron d. 1 September och friska hallon d. 10 Oktober*)Öfverallt gamla stilen.. Skörden blef nästan ingen. Från det året omtalas i Mäntsälä kyrkobok, att harar och en del fåglar, såsom göken, försvunno, tuppen upphörde att gala, det annars så skygga lodjuret trängde in i byarna, råttor kommo uthungrade i grufveliga hopar, der man aldrig vetat utaf dem förr, och förtärde allt hvad de öfverkommo. I Kesälaks berättas, att okända utländska fåglar visade sig i skogarna.

519 Nu först begynte Carl XI märka enväldets tyngd, ty allt folk kastade ansvaret för sin nöd på honom, som hade hela makten och ville hafva hela egendomen. Redan 1696, när i Norrland och Finland så många soldater hungrade ihjäl, att regementena knappt hade halfva antalet i behåll, fanns mången, som påminde sig, huru|375| dessa trupper varit konungens stolthet, och man liknade honom vid konung David, hvilken Gud straffade, för det han af högmod lät räkna sina folk. Konung Farao, sade man, hade dock en Josef, som tydde hans varnande drömmar; här gingo många tecken förut, men ingen Josef hade förstått dem. Sådant gick konungen mycket till sinnes. |438|På de två åren 1695 och 1696 undsatte han folket till lågt pris med 110 682konsekvensändrat/normaliserat tunnor säd, men det förslog icke långt.

520 Ty nu – från Michaëlioriginal: michaëli 1696, hela året 1697 och inpå det följande – blef en sådan hård och allmännelig nöd i hela norden, att man dess like aldrig upplefvat, ej heller, med Guds bistånd, någon tid torde komma att upplefva en gång till. Den, som vill se hvad ett folk kan bära utan att förgås, ja färdigt att två eller tre år derefter ånyo besegra halfva Europa, – han följe oss.

521 Ingen af Sveriges provinser, om icke möjligen Skåne, undgick den tidens vedermöda. Lindrigast hemsöktes södra Sverige; dernäst Pommern; dernäst mellersta Sverige. Norrland led mycket, Estland och Liffland än mera, Finland troligen mest af alla.

522 Följande voro de skepnader, under hvilka nöden allmännast visade sitt bleka ansigte – allt blekare och förskräckligare ju längre det led framåt våren 1697. Först begynte husbönderne afskeda sina tjenare, och tjenarne, jemte inhysingar, öfvergifva husbönderne, der desse ej mera kunde skaffa dem uppehälle. Hopar af sådant löst folk sökte sig till städerna; arbetslönerna, låga redan förut, föllo till mindre än intet, så att man för blotta maten fick flera arbetare, än man behöfde, och unge karlar trängdes om krigstjenst. Men de flesta städer, utom några, såsom Stockholm, Åbo, Riga, Reval, voro sjelfva fattiga, nära brödlösa, och de, som ej voro det, blefvo|376| det innan kort. De hopar, som strömmade dit från landsbygden, funno hvarken arbete eller bröd, utan drefvo omkring under jemmerligt tiggande och omkommo slutligen till större delen af hunger och allt slags elände. Fryxell anför en berättelse från Stockholm af d. 24 April 1697: »Många tusen fattige hafva från landet begifvit sig till hufvudstaden. De vackla, krypa, eller ligga öfverallt på gatorna. Ingen vill taga dem i sina hus. Sålunda måste dessa arma olycksoffer tillbringa de ännu vinterkalla nätterna under bar himmel, liggande än här, än der vid väggarna. Många stå aldrig upp igen, och om morgnarna kommer stadsvakten och för bort de döda kropparna, hvilka kastas i stora gropar och der på en gång jordfästas.»

523 Det var således den lösa befolkningen*)Hvad man nu förstår med proletärer fanns egentligen icke den tiden. Dagkarlen, tjenaren, inhysingen, backstuguhjonet ansågo sig under vanliga förhållanden tillhöra husbondens familj eller jord., som först hade känning af nöden. Men snart gick den längre. Den jordegande, eller dock jordbrukande bonden med sina torpare grep snart till barken; ty den var, icke ens under vanliga år, något sällsynt i Finland och norra Sverige. Denna bark |439|(furubark) maldes till mjöl och gräddades till bröd, eller ock höggs den sönder, hackades fin, stampades, kokades med vatten till ett slags välling eller gröt och åts utan vidare sofvel. Anrättningen var ingalunda smaklig eller helsosam, men den gick dock med, så länge man hade att blanda deri något råg- eller kornmjöl. Dock allt tunnare blefvo mjölnyporna; slutligen försvann denna tillsats hos de fleste alldeles. Nöden såg sig nu om på andra håll. Det rena barkbrödet var svart och hårdt som sten. Man försökte|377| då tillblanda stampmjöl af torra, uttröskade råg- eller kornax, och detta var ännu en läckerhet. När det tröt, så följde i ordningen malde agnar, sådor, halm, mäsk. Också de togo slut, och nu försökte man gräs, nässlor och andra växter, hvaribland rötter af missne (calla palustrisspråk: latin). Sådant bröd var svårt att tillreda, det föll sönder vid minsta vidrörande och brändes lätt till aska i bakugnen. Bonden var van vid sitt jästa spisöl (kalja), men nu fanns icke malt. Man försökte då brygga dricka än på halm, än på enbär eller porsris, men det ficks ej i jäsning, blef osundt och illasmakande. Rofvor och kålrötter voro en tid någras tillflykt; potäterna kände man ej ens till namnet – denna välsignade amerikanska rotväxt, som nu ger finska bonden nära hälften af hans föda och mer än något annat gör återkomsten af ett nytt 1697 nära omöjligt. I skärgårdarna och en del insjötrakter stod man sig bättre, emedan man åtminstone hade fisk, och det är icke antecknadt, men sannolikt, att denna vattnets skörd har räddat många tusende från undergången. Ty boskapens mjölk och kött räckte icke långt; foderbrist hade sällat sig till hungersnöd; en dubbel anledning att bortslagta ladugårdarne, så att slutligen blott de rikaste hade ett kreatur att utsläppa på betet under 1697 års sorgliga vår.

524 När kringströfvande uthungrade menniskohopar anträffade ett lefvande kreatur, slogo de på stället ihjäl det, sönderrefvo det, drucko dess blod och åto dess kött, utan att ens gifva sig tid att koka det. Skogsfågeln var sällsynt, emedan dess yngel förgåtts under de kalla somrarna. När hornboskap, svin och får begynte tryta, kom ordningen till hästar, hundar och kattor, råttor, kråkor, djurhudar, störtade kreatur och allt slags afskräde. Det stannade icke dervid. Sägner, för hvilka menskligheten|378| ryser, berätta, att föräldrar förtärt sina döda barn och att barn i förtviflan stillat sin hunger med sina döda föräldrars kroppar.

525 Från bondens stuga fann nöden en väg till prestgårdarne, de aflägsnaste först, andra derefter. Barkbröd och stampmjöl dukades upp på fattiga kaplansbord. Sist kom äfven den hårda tiden till städerna, uppstäderna förr, sjöstäderna sednare. Isarne stängde deras hamnar, stormarna dränkte |440|deras skepp. Hungrande landtfolk förtärde dem, likt råttorna ätande allt hvad de öfverkommo. I sjelfva Stockholm plundrades en bagarebod. Konungen lät undersöka hvarje hus; hvem helst som hade ett större förråd, än han oundgängligen behöfde, måste sälja det. Men ingenting förslog. Rågtunnan kostade 15 till 20 riksdaler. Också det sista tog slut på våren. Danske ministern kunde ej få köpa så mycket säd, som hans hushåll behöfde för några veckor, utan måste efterskrifva den särskildt från Helsingör. I de mindre städerna var det fast värre. Hela riket hungrade, från den lägste dagsverkaren allt upp till de högste i samhället.

526 Af detta allt, af hungern, af allt slags umbärande och af de osunda födoämnen, man var tvungen att tillgripa, uppstodo kraftlöshet, sjukdomar och död. De friske blefvo så svage, att de med möda höllos på sina fötter, än mindre kunde något uträtta. Hos många svullnade kroppen och blef alldeles styf; hos andra förtorkade lemmarne, huden blef mörkbrun, ansigtet oigenkänneligt. Öfverallt såg man menniskor vanka omkring som skuggor, tills omsider den barmhertiga döden gjorde slut på deras lidande, ofta helt plötsligt i kyrkan, på gården, på vägen, vid arbetet. Tiggarens hand förstelnade, i samma ögonblick han sträckte den ut; moderns röst förstummades midt under det hon sökte med vaggvisor söfva|379| sitt hungrande barn. Farsoter följde nöden i spåren; mordengeln rasade utan hejd öfverallt.

527 På 11 mil norr om Stockholm, säger ett samtida vittne, sågos vid vägarna högst få lefvande menniskor, blott här och der utmärglade varelser, hvilka sutto vid ihjälhungrade djurs kroppar. »Jag ryser ännu»konsekvensändrat/normaliserat, säger en samtida i Dorpat, »när jag tänker på allt elände, jag nödgats bevittna, nemligen huru utsvultna menniskor, unga och gamla, dagligen kröpo kring gatorna med sina af hunger skrynklade och svarta ansigten.» De dogo så hoptals, att man slutligen ej hann begrafva dem, utan de kastades hoptals öfver hvarandra på kyrkogårdarna. »Vid den tiden»konsekvensändrat/normaliserat, – säger H. Forsius i sin år 1755 utgifna beskrifning öfver Helsingfors, – »blef den på Kampen varande begrafningsplatsen invigd till de dödes hvilorum, såvida stadsens kyrkogård ej var tillräckelig att inom sina gränser berga de många från landet inkomne menniskor. Kan väl någon utan blödande sinne höra af våra gamle berättas, att folk, då de gingo på gatorna, måste i brist af födan stupa på hvarandra? Kan väl någon utan smärta påtänka, då man hörer, huru mången då gick till grafven, att der afbida sin annalkande förlossning? De sågo sjelfve det stället, hvarest deras matta ben skulle få hvila. Deras söndriga slarfvor bli deras svepduk och likkista. Tvenne svaga ben blifva nu deras likebår och en hungrog maga deras medföljda process till det tysta. Låtom oss ej läsa |441|detta, utan att kyssa Herrans hand, som i långliga tider bevarat vårt Svea från en sådan hungersnöd!»

528 Intet fullständigt bokslut öfver den stora förödelsens siffra har kunnat uppgöras. Man beräknar, att i Estland och Liffland 50 000konsekvensändrat/normaliserat menniskor hungrat ihjäl. För flera orter af Finland saknas uppgifter, af orsak att|380| så många den tidens kyrkoböcker dels förstördes kort derpå under stora ofreden, dels bergades undan till Sverige eller på annat sätt förskingrades. Hvad man vet är dock tillräckligt, för att i någon mån mäta förödelsens vidd.

529 I Mars 1697 säges konung Carl XI på en gång ha mottagit sex poster från Finland. De innehöllo, att 80 900konsekvensändrat/normaliserat menniskor der lidit hungerdöden, att nio socknar voro utdöda och deras kyrkor stängda*)Enl. Fryxell. Torde ej få tagas alldeles efter bokstafven. Kyrkorna kunde äfven stängas, till följd deraf att deras presterskap dött eller af nöd och brist tvungits att bortflytta.. Fjorton dagar derefter fick konungen samma underrättelse om fem andra kyrkor der i landet. I en enda socken hade på en enda dag 156 personer svultit ihjäl. Det sades, att nästan alla soldaterne vid Nylands regemente dött af svält. Från den 1 September 1696 till samma dag 1697**)Enligt andra, från Michaëli 1696 till midsommar 1697. hade i Åbo stift på detta sätt 60 371konsekvensändrat/normaliserat menniskor omkommit, inom Österbotten ensamt 19 540konsekvensändrat/normaliserat, inom Nylands och Tavastehus län 28 248konsekvensändrat/normaliserat, snarare lågt, än högt räknadt. Inom det sistnämnda blefvo 857 hemman öde. Följande siffror tjena till prof. Lojo räknade inom nämnde tid 840 döde, Karis 436, Janakkalaoriginal: Janakhala (källa för ändring: HT, 1874, 1883) 1 152konsekvensändrat/normaliserat och 69 främmande tiggare, Tammela 658 och 124 dito, Sääksmäki 789 och 116 dito, Nådendal 401 och 178 dito, Raumo 370, Björneborg och Ulfsby 716, Hvittis 671 och 173 främmande, Letala 373 och 71 dito, Tyrvis 865, Kangasala 1 304konsekvensändrat/normaliserat, Birkala 789, Orihvesi 840, Ruovesi 1 017konsekvensändrat/normaliserat, Längelmäki 685 och 150 främmande, Messuby 873 och 25 dito, Uleå stad och socken 1 592konsekvensändrat/normaliserat (staden ensam 713), Limingo 895 och 122 främmande, Kalajoki 1 238konsekvensändrat/normaliserat och 66 dito, Brahestad 484 och 38 dito, Kemi 676, Pal|381|damo 1 612konsekvensändrat/normaliserat, Sotkamo 1 584konsekvensändrat/normaliserat, Gamla Carleby 814, NyCarlebyoriginal: Ny Carleby (källa för ändring: HT) 514, Pedersöre 1 026konsekvensändrat/normaliserat o. s. v. Blott i Maj 1697 jordades i Åbo 165 döde.

530 För Borgå stift saknas summan. Man vet, att i Borgå stad och socken år 1697 afledo 2 294konsekvensändrat/normaliserat, i Helsinge 439, i Sibbo 533, i Perno 815, i Hollola 1 906konsekvensändrat/normaliserat, i Orimattila 540, i Elimä 670, i Hauho 1 266konsekvensändrat/normaliserat, i Lampis 1 165konsekvensändrat/normaliserat o. s. v.†)Tillgängliga uppgifter finnas sammanställda i statsrådet Pippings »historiska underrättelser om boktryckeriet i Finland» (F. Vet:s-Soc:s Handl. 1846).. I rundt tal uppskattas Finlands hela menniskoförlust under det enda året 1697 till 100 000konsekvensändrat/normaliserat och för alla tre hungeråren till minst 150 000konsekvensändrat/normaliserat döde, eller 7 till 8 |442|gånger mer än under vanliga år. Allt detta medan Finlands hela folkmängd sannolikt ej steg högre än till vid pass tredjedelen af dess nuvarande, eller omkring en half million menniskor.

531 Så svåra försynens straffdomar gingo ej öfver utan sår och ärr. Odlingens, ljusets stora eröfringar afstadnade, ödemarken återtog sina nyodlingar och trängde odlaren på lifvet, frånryckande honom de fält, den förlorat för sekler tillbaka. Stundom lossnade samhällsordningens band; i trakterna af S:t Mickel plundrade allmogen herrgårdarne (1696) och ihjälslog kronans uppbördsmän. Ytterlig nöd gör menniskan sjelfvisk, och sedan man länge delat sin skärf med behofvet, slappades eller nöttes stundom genom vanan och nöden kärlekens band, så att den, som hade råd att gifva, han gaf icke mer, och den, som hade krafter att taga, han tog, och jemrens tårar runno spårlöst i sanden, och förtviflans suckar ljödo utan mensklig bönhörelse bort i rymderna. Der sutto ju de fleste, som Forsius säger, och betraktade sin egen graf!

|382|

532 Men Guds makt lät allt detta vara blott en tid, och äfven derunder bar folket i sin helhet sin olycka med manligt mod. Hela samhället kunde ha gått sönder, men här höll det ihop. Der mången stupat eller förtviflat, der stod Finnen ännu upprätt, jernfast, seg, förtröstansfull. Bästa beviset derpå är den snabbhet, med hvilken förödelsens spår, om icke utplånades, dock mildrades. Ett öppet haf, en bättre tillförsel, en gynnande årsväxt 1698, 1699, och plogen begynte åter plöja framtidens mark, och hoppet kom åter, och menskliga förhållanden redde sig ånyo till samband och klarhet, och finska folket hemtade andanoriginal: anden (källa för ändring: HT) så djupt, att det i närmaste framtid förmådde bära, med en större ära, en större tyngd än någonsin. Hvilken lärdom för alla tider! Så sannt är det, att »förlorad är blott den, som sig sjelf förlorar!»

|383|

12. Familjen Larsson.

533 När grefve Bertelsköld, för första gången i sin lefnad, åkte in i det lilla Wasa, förvånades han att finna spåren af ett visst välstånd, blandade med stort, omisskänneligt armod. Vid de små, vackra, rödmålade byggnaderna med deras dubbla portar, grannt utsirade af händige träsnidare, såg man här och der en utmärglad tiggare stöda sig mot väggen eller famla mot porten; – och det, som mest förvånade grefven, var, att alla dessa portar voro stängda. På gatorna rådde en dyster tystnad, afbruten endast af hungerns klagan; men i grefvens spår följde en larmande svit, som han ej kunde hindra. Bland |443|alla hans resas tusende svårigheter var detta kanske den värsta. Öfverallt hvar han for fram skockades uthungrade menniskor i hans väg, och när han ingenting hade mera att gifva, hände sig, att somliga kastade sig för hästarnes fötter, för att hindra hans bortresa, medan alla de öfriga, när han ändtligen kom lös, sprungo andlösa efter hans släde, tills de af trötthet neddignade.

534 Bertelsköld hade hoppats undkomma dessa nedslående uppträden, när han nalkades Wasa-trakterna, som med rätta ansågos för Finlands kornkammare. Det var dock något bättre i Nerpes och Malaks, emedan man deroriginal: dock (källa för ändring: 1883) hade fisk sedan fjolåret. Men till Wasa trängde sig hela skaror från de inre och fattigare trakterna, Ilmola,|384| Lappo, Ruovesi. Dessa vandrare betäckte alla vägar i stadens grannskap så tätt, att de resande med möda kunde tränga igenom, och der såg man sjelfve den godsinte mäster Pehr förlora sitt tålamod och omildt bortskuffa dem, som ställde sig på medarna eller hängde sig vid hästarnas tyglar, ropande med sönderslitande röst sitt »leipä! leipä!språk: finska» Men desse uslingar läto hvarken af böner eller hotelser bortvisa sig; de följde den främmande, ståtlige herrn beständigt i spåren, och så intågade Bertelsköld i staden med ett skrikande följe af minst 60 eller 70 tiggare.

535 Knappt hade han hunnit till torget, innan ett bullersamt uppträde gaf en ny och förskräckande bild af hungerns fasor. En stor, lurfvig björnhund hade, drifven af svält, vågat sig ut på gatorna. Hans åsyn gaf signalen till en allmän hetsjagt. Alla störtade sig efter honom; sjelfva den vanmäktige tiggaren fick nya krafter vid detta oväntade byte och lyckades få sina domnade ben i rörelse. Den arma hunden jagades från gata till gata, från gård till gård, mer nitiskt än vargen i skogen. Stundom vände han sig om och visade tänderna; men förgäfves, hopen aktade ej derpå; ny flykt, ny jagt! Sist råkade den stackars förföljde i en trång smyg utan utgång mellan tvenne hus. Här angreps han med käppar, stenar, isbitar. En stund försvarade han sig med förtviflans mod; slutligen dukade han under, drogs fram i triumf, fördes på torget, slagtades, stektes och åts – allt inom få ögonblick.

536 Det var dock en grad högre i mensklighet, ty Bertelsköld hade vid dylika tillfällen sett villebrådet förtäras rått på stället. Sorgsen vände han sig bort och frågade efter köpmannen Larssons hus. Man visade honom ett af de prydligaste husen vid Köpmangatan, utmärkt|385| genom sina större fönsterrutor och sin ovanligt rikt utsirade port. Men denna port var stängd liksom alla de andra, och de flesta fönsterrutorna tillskrufvade. Grefven bultade på.

537 Efter lång väntan hördes slutligen en röst innanför porten ropa: –konsekvensändrat/normaliserat Gå er väg. Vi ha ingen säd att sälja och intet bröd att ge bort.konsekvensändrat/normaliserat

|444|

538 –konsekvensändrat/normaliserat Helsa er husbonde, att grefve Bertelsköld är hitkommen enkom för att träffa honom,konsekvensändrat/normaliserat ropade grefven utanför till svar.

539 En stund förgick, och derpå såg man ett rödblommigt flickhufvud titta ut från en vindsglugg, nyfiket begapande främlingarne från hufvud till fot.

540 –konsekvensändrat/normaliserat Nå,konsekvensändrat/normaliserat ropade grefven ånyo, vill fader Larsson låta mig resa nära 40 mil för att träffa honom och derpå stänga sin port midt för mina ögon.

541 Flickan drog sig tillbaka, åter förgick en stund, och derpå öppnades porten. Husets egare trädde grefven till möte, ej utan förlägenhet och med många ursäkter för det ohöfliga mottagandet. –konsekvensändrat/normaliserat Vi lefva som i krigstid,konsekvensändrat/normaliserat sade han; dag och natt belägras våra hus af hungrande menniskor, och stängde vi ej portarne, vore gården inom en timma utplundrad. Stig ändå in, herr grefve, och håll till godo hvad ett fattigt hus förmår i en brödlös tid.konsekvensändrat/normaliserat

542 Den, som så välkomnade grefven, var en man af omkring 54 år, klädd i en åtsittande ylletröja, vadmalsknäbyxor och pjexor efter allmogens bruk. Hans person hade något på en gång af bonde och herreman; dagliga vanor hade ej alldeles förmått afnöta en viss sjelfständig hyfsning i sättet, inlärd under den tid, den rike borgaren som riksdagsman och folkledare såg sig fjäsad af höge och låge i rikets hufvudstad. För öfrigt vittnade intet i husets inre om den fattigdom hans ord läto ana. Den raska borgaremor, en välfödd, tjuguårig|386| pojke och ett par dugtiga rundkindade flickor, döttrar i huset, vittnade med hela sitt yttre, att familjen åtminstone icke lidit brist på det nödvändiga. Bordets anrättningar, som straxt uppdukades för gästerne, jäfvade ej denna förmodan. Man fann der något ytterst sällsynt den tiden, nemligen rent rågbröd, dock icke färskt, ty ingen hade vågat baka på länge, af fruktan att färskbrödslukten skulle bringa tiggarne på gatan till förtviflan. Ännu sällsyntare var kanske den rökta fårskinka och den mugg öl, man framsatte till grefvens undfägnad. Aldrig hade den förnäme aristokraten med uppriktigare andakt läst bordsbönen.

543 Bertelsköld, mån om att utplåna minnet af sitt sednaste fiendtliga möte med Larssönerne i konungens förmak, sade familjen en artighet öfver deras fryntliga utseende. Det gladde honom så mycket mer, tillade han, som han under två veckors tid ej sett annat än bleka, förtärda ansigten, och hvad bordet angick, ville han uppriktigt bekänna, att han sedan en vecka ej ätit sig mätt, ehuru han rest från prestgård till prestgård, ty barkbröd, salt strömming och stundom litet spisöl voro alla de läckerheter, de stackars presterna haft att erbjuda.

544 Vid dessa ord kastade värden och värdinnan förlägna blickar omkring sig, likasom för att förvissa sig, att ingen hörde detta beröm i otid öfver |445|husets välmåga. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, herr grefve,konsekvensändrat/normaliserat sade Larsson, –konsekvensändrat/normaliserat man tjenar ej sin nästa med att sjelf svälta ihjäl. Vi ha gett, så långt vi kunnat, men något litet ha vi skrapat ihop för oss sjelfva från spanmålslårarnas botten. Gå och se åt, Maja lilla, om porten är väl stängd. Onda tider, herr grefve, ingen säkerhet, landstrykare rundtomkring. Man får tacka sin lycka, att ej brödet ryckes ur munnen uppå en.konsekvensändrat/normaliserat

545 –konsekvensändrat/normaliserat Vet ni hvad, bästa herr Larsson,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven,|387| –konsekvensändrat/normaliserat vore dessa uslingar härutanföre ett annat folk, än de äro, så skulle det föga hjelpa att stänga er port. Ha ni militär och polis uti staden?konsekvensändrat/normaliserat

546 –konsekvensändrat/normaliserat Gudbevare! På Korsholm bo några vaktkarlar, men här finnas icke mer än tre stadstjenare, af hvilka den ene är halt, den andre är döf och den tredje ej duger till annat än att slå aftontrumman.konsekvensändrat/normaliserat

547 –konsekvensändrat/normaliserat Och ha här inga oordningar egt rum? Jag menar verkliga, allvarsamma oordningar, så att gårdar blifvit plundrade och menniskor ihjälslagne?konsekvensändrat/normaliserat

548 –konsekvensändrat/normaliserat Gudbevare, så grefven talar! Det har visst icke händt.konsekvensändrat/normaliserat

549 –konsekvensändrat/normaliserat Nå väl,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven med värdighet, –konsekvensändrat/normaliserat på det att ni ej må tänka sämre om vårt folk, än det förtjenar, vill jag säga er, huru det tillgår i andra länder, mäktigare och rikare än vårt, när stor nöd drifver menniskor till förtviflan. En gång var jag vittne till ett upplopp i London, framkalladt af hungersnöd. 34 bagarebodar plundrades, omkring 200 menniskor dödades eller sårades. År 1683 såg jag ett dylikt uppträde i Cartagena i Spanien: folket ropade på bröd och antände guvernörens palats; först sedan större delen af staden var plundrad, återställdes ordningen med kanoner. Samma år och af samma orsak rasade i tre veckor ett blodbad i Palermo. Kort derpå hade jag olyckan bevittna dylika uppträden i Köln; stadens borgare trädde under vapen, blod flöt ymnigt, och ett helt qvarter uppbrändes. År 1693 om våren voro natt och dag flera tusen man trupper under vapen i Paris, för att hindra utbrotten af folkets förtviflan, och likväl förgick knappt en dag utan mord, mordbrand och vilda, blodiga handgemäng, i hvilka mer än tusende menniskor tillsatte lifvet. Märk väl att alla dessa stora städer stödde sitt försvar mot nöden påtillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)|388| vapenmakt. Och här, hvad uppställen J till värn emot en befolkning af flera hundrade, ja tusende hitströmmande menniskor, som dö för edra ögon af hunger? Tre invalider och en stängd port af trä, som första eldbrand kan antända. Men desse tiggare, bragte till det yttersta, nöja sig med att jaga hundarne på edra gator. De dö framför edra fönster, och icke en hand höjer sig mot er port! En resande, som jag, far mer än trettio mil genom ett förtvifladt land, och icke en pistol har jag behöft blotta till mitt värn. Hvad skulle ha hindrat dessa skaror, som ständigt omgåfvo mig uppå vägarna och som, |446|redan halfdöde, uppgjort sin räkning med lifvet, att plundra eller döda mig utan räddning, hundrade som de ofta voro mot en? Men de gjorde det icke. Der, här, öfverallt, ännu i yttersta nödens stund, när alla menskliga pligter syntes svigta för den första af alla naturdrifter – sjelfbevarandets rätt – då höllos dessa menniskor ännu tillbaka af samhällsordningens band, af den sedliga känslans orubbliga öfvervigt, och en nöd, som öfverallt i Europa skulle ha bragt öfver landet våld, mord och brand, den nöjer sig här med att utsträcka en bedjande hand, att stanna för en stängd port, att digna till marken, ofta utan ett klagande ljud, och dö! Vid Gud, det är stort, det är beundransvärdt, och vore vårt folk så mäktigt i handling, som det är hjeltemodigt i lidandet, så hade det ej sin like på jorden!konsekvensändrat/normaliserat

550 –konsekvensändrat/normaliserat Ni har rätt,konsekvensändrat/normaliserat sade Larsson rörd. –konsekvensändrat/normaliserat Förlåt mig dessa uttryck af missmod, som nödens anblick nyss aflockade mig. Ser ni, jag är en man af folket, ni är en förnäm herre, och derföre går det mig till hjertat, när ni talar godt om en fattig allmoge. Jag kan blott dertill svara: Gud bevare landet och konungen!konsekvensändrat/normaliserat

551 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, bevare dem Gud!konsekvensändrat/normaliserat sade grefven. –konsekvensändrat/normaliserat När bättre|389| tider randas, då skall det bli en lärdom att veta hvad båda förmå. Det är er sats, Larsson, att det skall vara ett folk och en konung och ingenting deremellan. Godt, jag vill ej nu tvista derom. Men erkänna vi folkets ära, så låtom oss äfven erkänna konungens. Att en så stor, så beundransvärd fri laglydnad, som nu i denna nödens tid, varit möjlig, derföre ha vi att tacka, näst Gud och folket sjelf, den fasta, lagbundna samhällsordning, som Sveriges konungar gifvit oss, och främst konungarna af huset Wasa. Evärdelig ära för denna skänk åt Gustaforiginal: Gusaf Wasas ätt! Hvad Finland är, för det har det till stor del att tacka detta konungahus, hvars fredliga minnen lefva ännu längre än segrarnas. Tror ni, att denna tacksamhetsskuld någonsin kan förgätas?konsekvensändrat/normaliserat

552 –konsekvensändrat/normaliserat Aldrig,konsekvensändrat/normaliserat svarade Larsson.

553 –konsekvensändrat/normaliserat Men till saken,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven. –konsekvensändrat/normaliserat Ni gissar ju redan mitt ärende? Jag har hitkommit för att köpa spanmål af er.konsekvensändrat/normaliserat

554 –konsekvensändrat/normaliserat Kunde tro det,konsekvensändrat/normaliserat svarade Larsson, bekymrad.

555 –konsekvensändrat/normaliserat Och, på det ni ej må undra derpå, så bör jag säga er, att jag rest öfver till Majniemi för en vigtig angelägenhet – kort sagdt, godset skulle afträdas åt kronan, och der skulle bli syn. Ni känner sådana syner; jag måste sjelf vara tillstädes,original: tilltädes, om jag ej ville se allt hvad min far och jag nedlagt på godset gå fullkomligt till sköflings. Men der regerade nu en mäktigare myndighet, än sjelfva det kungliga påbudet. Hungern var konung; nöden var hans exekutionsbetjent. Jag behöfver ej skildra för er den sorgliga anblicken. Hälften af mina underhafvande hade redan omkommit af brist. De åter|447|stående närde sig blott med den fisk, de lyckades hemta ur det islagda hafvet. Ingenstädes, ej ens i Åbo, fanns spanmål till salu, ej om den uppvägdes med guld.|390| Då sade jag till min förvaltare: vårt enda hopp är Österbotten, res dit, Larssönerne äro redlige män: just för det att vi varit ovänner, skola de hjelpa oss, och om det skulle kosta mig allt det ringa jag ännu eger, så vill jag ej, att det sista minne, Majniemi har af familjen Bertelsköld, skall vara det, att dess fordne herrar låtit sitt folk hungra ihjäl.konsekvensändrat/normaliserat

556 –konsekvensändrat/normaliserat Jag förstår: förvaltaren vågade icke,konsekvensändrat/normaliserat inföll Larsson.

557 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, han vågade icke. Han sade mig: ni känner ej nödens ytterlighet. Om jag finge säd i Wasa eller Storkyro, skulle jag aldrig kunna transportera den hit. Man kan ej visa brödet för tusende, som äro nära att dö af hunger, och begära af dem att de fredligt låta ett lass med spanmål passera. Nåväl, sade jag, så följer jag dig, och vi skola påfinna något medel att icke låta tiggarne på vägen ana hvad vi föra der med oss. Och nu är jag här, fader Larsson; kan ni och vill ni sälja mig säd till hvad pris som helst?konsekvensändrat/normaliserat

558 –konsekvensändrat/normaliserat Kan icke,konsekvensändrat/normaliserat svarade köpmannen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag eger ej mer, än hvad vi sjelfva behöfva till midsommar.konsekvensändrat/normaliserat

559 –konsekvensändrat/normaliserat Då måste ni ge mig anvisning på någon annan,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Omöjligt kan ni låta mig göra denna långa, besvärliga resa förgäfves.konsekvensändrat/normaliserat

560 Larsson teg. Men unga Maja, som med synnerlig välvilja trakterat den hygglige förvaltaren med allt hvad huset förmådde, lät dristeligen undfalla sig de orden: –konsekvensändrat/normaliserat Farbror i Storkyro har nog, om han vill.konsekvensändrat/normaliserat

561 Det var icke sed den tiden, att barn talade i föräldrarnas närvaro, utan att tilltalas. Fadren hade ett strängt ord på läpparna, då modren, intagen af beundran öfver den förnäma herrns artighet och nedlåtenhet, tog hans och dotterns parti. –konsekvensändrat/normaliserat Om Lasse skulle följa|391| herr grefven till Bertila?konsekvensändrat/normaliserat sade hon ödmjukt frågande. Lasse var nemligen sonen i huset.

562 –konsekvensändrat/normaliserat För grefvens skull må det vara,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Larsson dröjande. –konsekvensändrat/normaliserat Men icke är det värdt att räkna så säkert på Bertila.konsekvensändrat/normaliserat

563 –konsekvensändrat/normaliserat Det återstår intet annat,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven. –konsekvensändrat/normaliserat Om ni tillåter, så bege vi oss genast på väg.konsekvensändrat/normaliserat

564 Värden föreslog för syn skull, att grefven skulle hvila här en dag öfver. Inom sig var han kanske nöjd, att bjudningen ej mottogs. Men ogerna sågo familjens qvinliga medlemmar de resandes bortfärd och försågo dem dervid med en matsäck, som i dessa tider kunde kallas furstelig.

565 Samma qväll kl. omkring 7 åkte de resande in på Bertila gård i Storkyro. Under de sextio år, som förflutit, sedan berättelsen sist var der, hade gården ansenligt utvidgats. Hufvudbyggnaden var ännu densamma, i hvilken |448|bondekonungen Aron Bertila fordom herrskade; men vid dess sida hade en hel rad sidobyggnader och magasiner uppstått; skog och ödemark hade dragit sig långt tillbaka, så att de bildade en mörk rand vid horizonten, och hela denna bördiga sträcka, så långt ögat nådde, var gårdens egor och nyodlingar, vittnande om att Bertila var den sädesrikaste gård i den sädesrikaste socken i Finland. Också Bertila hade förlorat mycket på reduktionen; man hade fråntagit det flera underlydande hemman, skänkta af Carl IX till Aron Bertila för de tjenster denne gjort under klubbekriget, och skogskommissionen hade hållit en sträng räfst med hvad den ansåg inkräktadt på kronans skogar m. m. Men lyckligtvis drabbade ej dessa förluster gårdens hufvud-egor, och gården fortfor derföre ännu med rätta att anses för den rikaste i socknen.

|392|

566 Det var ej utan rörelse, blandad med nyfikenhet, som grefve Bertelsköld nu för första gången inträdde i denna boning, hans faders barndomshem.original: bardomshem. (källa för ändring: HT) Husbonden Lars Bertila (ty efter ortens sed bar han här namn efter gården) hade just satt sig till aftonmåltiden med sin talrika familj, sin hustru, fyra fullvuxne söner, tre döttrar, sex drängar och fyra pigor. Alla dessa 12 män och 8 qvinnor, jemte två rotfattige och två inhysingar, inalles 24 personer, gingo i hungerårets hårdaste tid till ett välförsedt bord med rent rågbröd, färskt smör, salt fisk och gröt, – en läckerhet nästan utan like den tiden i Finland.

567 Grefve Bertelsköld hade god tid att fägna sig åt denna ovanliga syn, ty vid hans inträde rörde sig ingen. Yngsta dottern, tio år gammal, läste just bordsbönen, som alla stående och tyste, med en andakt högeligen manad af tiden, efterstafvade. Först när bönen var slut och de öfrige satt sig, trädde värden fram för att välkomna sin förnäme gäst, medan hans folk ostördt begynte måltiden. Man såg, att der var allt ännu en viss demokratisk anda qvar på Bertila; dessa rike och sjelfständige bönder krusade hvarken för rang eller börd.

568 Om också vanornas makt och mensklig svaghet i början gjorde grefvens stolthet känslig för detta emottagande, så försvann detta intryck efter hand, när han begynte förstå sin omgifning. Hvarken i södra Sverige eller i södra Finland, der bonden direkt eller indirekt stod under de stora adliga godsens inflytande, hade grefven lärt känna denna frimodighet, som utmärker bonden i Österbotten, der denneoriginal: han (källa för ändring: 1883) sjelf egt sin jord sedan urminnes tid och der ännu i dag högst få herregods finnas af någon betydenhet. Grefven begynte ana, att den från Aron Bertila utgångna satsen om en konung och|393| ett folk utan adel var något mer än blott enskilda hugskott; han begynte inse, att denna sats fastmera innerligt sammanhängde med dessa trakters hela lynne, vanor och åskådningssätt.

|449|

569 Döljande en för honom ovan förlägenhet under ett lätt skämt, skakade Bertelsköld hjertligt den mötande värdens hand och sade: –konsekvensändrat/normaliserat god qväll, fader Bertila. Här ser ni mig som en fisk uppå torra landet, ty jag har hört sägas, att kräftor och adelsmän trifvas ej uti Österbotten. Men det är en glad syn ni bjuder mig på genast vid inträdet. Jag lyckönskar er, käre far, att den gode Guden välsignat ert hus mer än de fleste i denna tid, och hoppas att ni beständigt må ha den hugnaden att försörja så mycket raskt folk.konsekvensändrat/normaliserat

570 Grefven aktade sig att vidröra kapitlet om sin faders hem; ty denna gård skulle ju tillhört honom, derest icke gamle bondekungen gjort dottersonen Gustaf Bertelsköld arflös. Kanske var det minnet deraf, blandadt med minnet af riksdagsstriderna, som gjorde Lars Bertila, en rask och vördig gubbe om vid pass 60 år, än mera förlägen än hans gäst. Han helsade grefven höfligt, men fåordigt och något kallt. Utan mycket krusande bereddes plats vid öfra ändan af bordet, och medan gårdsfolket ostördt fortsatte måltiden, begynte grefven sin vid värdinnans sida. Hans okonstlade sätt, hans stora menniskokännedom och förmåga att lika ledigt umgås med alla samhällsklasser tillvunno honom så småningom detta folks hjertan, isynnerhet qvinnornas. Söner och döttrar presenterades; man frågade efter nytt ifrån kungen, man talade om den hårda tiden, men grefven framdrog ej ännu sitt egentliga ärende, ty det moln, som hvilade öfver värdens panna, syntes snarare lofva afslag, än bifall. Efter måltiden hölls gemensam aftonbön, och|394| derpå begaf man sig till hvila. Innanför stora stugan voro blott två kamrar, desamma som fordom bebotts, den ena af Aron Bertila, den andra af hans dotter Emerentia. Den sednare kammarn, der värd och värdinna annars såfvo, utrymdes nu för den främmande gästen, och Bernhard Bertelsköld tillbragte således natten i sin milda, olyckliga farmors rum, kanhända i samma bädd, der hon fordom hvilat.

|395|

13. Veteranen från Breitenfeld.

571 Grefve Bertelsköld hade blott vid förbifarten hunnit kasta en blick på Korsholm, der hans mor suttit fången. Detta rum, der han nu hvilade och som, efter hans faders beskrifning, måste ha varit hans farmors, fängslade lifligare hans inbillning. Med dess minnen förenade sig alla sägnerna om de två fiendtliga makter, som kämpade om hans slägts öden. Han, som fordom bebodde rummet nästintill, hade slungat öfver namnet Bertelsköld en morfaders förbannelse från slägte till slägte. Hon, som fordom bebodde denna |450|kammare, hade ställt deremot, lik en värnande sköld, en mors välsignelse. Och dunkelt inväfdes i dessa nattens halfvakna drömmar den sagolika, hemlighetsfulla traditionen om konungens ring. Det förekom grefven, som sträcktes mot honom i mörkret en svart hand och räckte honom den förlorade ringen åter. Med begärlighet grep han efter sin skatt, men då ljöd i natten hans farmors sorgsna, varnande röst: –konsekvensändrat/normaliserat tag honom ej tillbaka, tag honom ej!konsekvensändrat/normaliserat Och den svarta handen med ringen försvann, och der blef åter tyst, – blott en aflägsen suck dog bort uti natten.

572 Slutligen tog dock tröttheten ut sin rätt, och grefven föll i en djup och stärkande sömn. Vårmorgonens tidiga sol sken in genom det lilla fönstret och skimrade öfver hans än i åldern sköna hufvud; kanske var det|396| hans farmors ande, som såg på honom så moderligt ömt och så strålande klart. Det var ej sonen, det var sonsonen, som ärft hennes hjertas mildhet.

573 Straxt derpå väcktes Bertelsköld af en sång i rummet bredvid. Det var en gubbes darrande stämma, som sjöng en svensk psalm, icke en af de nya, som Spegel och andre kraftige andans män författat i den nyss utkomna psalmboken, utan en af Luthers gamla, som redan lefvat igenom fem eller sex generationer. En ofrivillig rysning genomilade Bertelsköld. Han stod ännu under inflytande af nattens och rummets intryck: han hade i drömmen hört sin farmors hulda röst, och nu förekom det honom, som hörde han den gamle jernhårde bondekonungens stämma i rummet bredvid.

574 Nästa ögonblick log grefven sjelf åt sin inbillning, klädde sig med en omsorg, hvilken han aldrig försummade, och gick ut i stugan. Der voro redan alla församlade till morgonbönen, som lästes af husfadren sjelf och föregicks och efterföljdes af en psalmvers, hvaruti alla deltogo*)Storkyro socken är finsk, således skedde allt på finska, men bröderne Larsson talade äfven svenska. Bertelsköld, likasom hela den tidens adel i Finland, både förstod och talade finska fullkomligt.. Ingen lät störa sig utaf grefvens inträde.

575 Men öfverst vid högsätet stod nu ej husbonden, utan en liten, krokig gubbe med snöhvitt hår, stödande sig med venstra handen på en käpp och insvept i en tjock fårskinnspels, oaktadt stugan var ganska varm. Bertelskölds blickar följde gubben med ett intresse, som kanske var en följd af hans fantasi nyss förut, när han hörde psalmen. Ett ögonblick var han frestad att fråga, om verkligen gamle Aron Bertila ännu intog sin fordna hedersplats ... men denne var ju en jätte till kropp|397| och själ, och den lille gubben, som stod här, såg godsint och något afsigkommen ut, som ett barn på nytt.

|451|

576 Husbonden Bertila tycktes ana grefvens nyfikenhet. Efter bönens slut och den höfliga frågan, huru grefven sofvit, ledde han sin gäst till den gamle och sade på svenska: –konsekvensändrat/normaliserat Försök, far, om ni kan gissa, hvem den herrn är.konsekvensändrat/normaliserat

577 Gubben blundade med ena ögat, som ej rätt ville tjenstgöra mera, och mönstrade grefven med barnslig nyfikenhet. –konsekvensändrat/normaliserat Känner inte, känner inte,konsekvensändrat/normaliserat sade han, skakande på hufvudet. –konsekvensändrat/normaliserat Har sett många förnäma herrar i mina dagar och varit i ärliga napptag med dem, men nutidens gossar ha vuxit ifrån mig ... Ståtelig karl, tre alnar och tre tum så visst som en. Jag trodde, att det slägtet vuxit bort numera, ty nutidens folk är bara hackor, bara hackor, ej så mycket värdt som en gammal stigbygel ... dig undantagen, Lasse, dig och bror din. Hvem är den herrn?konsekvensändrat/normaliserat

578 –konsekvensändrat/normaliserat Är detta verkligen er far, min fars gamle vapenbroder?konsekvensändrat/normaliserat hviskade grefven med synbar öfverraskning till Bertila.

579 –konsekvensändrat/normaliserat Han sjelf,konsekvensändrat/normaliserat svarade husbonden i samma ton. –konsekvensändrat/normaliserat Räkna ej så noga med hans ålderdomssvaghet; Gud allena vet, huru den af oss ser ut, som lefver till nittionio år.konsekvensändrat/normaliserat

580 –konsekvensändrat/normaliserat Nittionio år!konsekvensändrat/normaliserat upprepade Bertelsköld.

581 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, och 8 månader ännu dertill. Far är ej så bofallen, att han ej kan hålla ut hundratalet fullt, om vår Herre vill.konsekvensändrat/normaliserat

582 –konsekvensändrat/normaliserat Men,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld, i det han med rörelse tryckte gubbens venstra hand (hela högra armen var bortvissnad i följd af gamla blessyrer) – konsekvensändrat/normaliseratfinns då ingenting hos mig, som skulle påminna er om någonting från er ungdom – någon likhet med personer, som fordom med er delat både goda och onda dagar?konsekvensändrat/normaliserat

|398|

583 Gubben höll handen öfver ögat. –konsekvensändrat/normaliserat Så mycket ser jag,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat att der är fint blod i gunstig junkern, men icke är det Hornarnes blå ögon, eller Flemingarnes breda panna, eller Wredarnes örnnäsa, eller Stålhandskes björnramar, eller Wittenbergs sammanbitna läppar – kroaten ride mig, om junkern är hvarken svensk eller finsk, utan tysk är han, bayersk race, någon liten nunna – Gud förlåte mig gamle dragon, jag kommer så in i de tiderna, att ... blitzdonnerpapp... der är en, som jag känner igen i den förnäma underläppen och i det der djupa mörka draget öfver ögonen, och det var den skönaste qvinna vår Herre skapat ... näst mor din, Lasse ... Men hvem är då den junkern?konsekvensändrat/normaliserat

584 –konsekvensändrat/normaliserat Bernhard Bertelsköld, son till Gustaf Bertelsköld, er gamle vapenbroder!konsekvensändrat/normaliserat

585 –konsekvensändrat/normaliserat Bertel-sköld ... sköld?konsekvensändrat/normaliserat efterstafvade gubben. –konsekvensändrat/normaliserat Jaså, jaså, Bertelsköld? Bertels son är du? Och icke mera lik far din, än en ungersk fåle liknar en |452|holsteinsk häst! Men det är detsamma, kom, låt mig omfamna Bertels son, du är goda två tum längre än far din, pojke! Ja ja, den lille Bertel har jag burit på mina armar, och vi ha mer än en gång klappat kroaterna bruna och blåa. Hvar hade du varit, min junker, om jag ej kommit i rättan tid, när bayerske bönderne höllo på att steka far din lefvande? Dam! jag lät stänga dörrarna och ... nej då hade vi gladare äfventyr, min son! Mins du den der julnatten i Würtzburg, när vi stängde den skurken jesuiten i hans egen skattkammare, och när du narrade mig att dricka bläck, och när jag messade latin för munkarne och vi redo bort med flickan midtför deras näsa? Jo, min gunstig junker, tillstå att du tog långa steg den gången öfver borggården! Och blitzdonner, vid Lützen, när du fick det der rappet af Pappenheims|399| huggvärja tvärs öfver venstra tinningen, och när de bofvarne ryckte mig af hästen och drucko ut allt mitt vin ... Gud signe kungen! en sådan kung drar aldrig mera svärd ur bälte ... och ... men hvarför har du ej låtit höra af dig så länge, min lille pilt? Bara kärleksgriller, jo jo, ungdom rasar och ålderdom karbasar ... Lasse, gif mig tjärnmjölksstopet!konsekvensändrat/normaliserat

586 På en gång lifvad och mattad af sina minnen, nedsjönk den lille gubben, hemtande andan, på bänken, medan sonen räckte honom hans älsklingsdryck. –konsekvensändrat/normaliserat Käre far glömmer,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat att general Bertelsköld är död för 40 år sedan och att detta är hans son grefve Bernhard, som ej heller är något barn numera.konsekvensändrat/normaliserat

587 –konsekvensändrat/normaliserat General Bertelsköld? Grefve Bernhard?konsekvensändrat/normaliserat upprepade den gamle mekaniskt. –konsekvensändrat/normaliserat Jaså. Känner icke de herrarna. Men väl mins jag en afton här i stugan ... när gamle Aron skänkte oss gården ... herre, om ni är Bertels son, så bör ni veta, att jag bjöd far eder gården tillbaka, när bondekonungen lade sina ögon till, efter det sved mig i hjertat att taga från min stridsbror hans rättmätiga arf, men han lät helsa tillbaka med Nils Kristerson, den hurtige sergeanten, som ljög sju stugor fulla på en aftonqvist, att han tagit sju eller åtta furstendömen i Tyskland för egen räkning, och att jag gerna kunde behålla mullvadsgropen i Storkyro ... basta, efter så är, sade jag, så behåller jag denkonsekvensändrat/normaliserat ...

588 –konsekvensändrat/normaliserat Vill ni ha godheten visa mig min farmors graf!konsekvensändrat/normaliserat afbröt grefven, angelägen att komma ifrån det kinkiga ämnet, som redan samlat ett moln öfver husbondens panna.

589 Jag skall sjelf följa herr grefven,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertila, glad att i rättan tid komma från gubbens pjoller. –konsekvensändrat/normaliserat Men|400| vi ha dit en fjerdedels mil, och medan hästarna spännas före, kan herr grefven hålla till godo litet husmanskost.konsekvensändrat/normaliserat

590 Verkligen rykte redan en varm välling på det stora bordet i stugan, och grefven lät icke länge bedja sig, i det han då och då vexlade ett vänligt ord |453|med den äldste Larsson, hvilken så kommit in i de fordna tiderna, att han glömde allt annat omkring sig, till och med den stränga gudaktighet, som fordrades i detta hus och som i långa år hade bortskymt de förra lättsinniga tankarne i den gamle dragonens själ. Så stark är dock minnets makt, isynnerhet för den ålder, som lefver blott i det förgångna, att godt eller ondt från en sednare tid, om än aldrig så omsorgsfullt inlärdt, viker för den, och den gamle kämpen utsträcker hänförd sin domnade arm – hans krycka blir ett svärd – hans timglas skummar af fordna bägares must!

591 Storkyro kyrka är byggd år 1304. Redan vid tiden för vår berättelse stod den lik ett vördnadsvärdt minne från fordom på den bördiga slätten invid Kyro elf. Seklerna tycktes omärkligt ha halkat ned utför dess spetsiga branta tak; förgångna tider blickade ut genom de små fönstren, der ännu mången ruta satt målad qvar från katholska tiden.

592 Rundt omkring hade man inhägnat de dödas gård. De förnämligare begrofvos under kyrkans golf. Bondekonungen Aron Bertila hade likväl för sig och sin slägt afsagt sig denna utmärkelse. Stolt under lifvet, var han i döden ödmjuk. I nordvestra hörnet af kyrkogården hade han valt sig en särskildt inhägnad plats. En slät sten med bokstäfverna A. B. och årtalet 1638 var hans enda minnesvård. Till höger om sig hade han en sten med den enda bokstafven E.; det var hans dotter Emerentia, Bertelskölds farmor; till venster visade en tredje|401| sten med bokstäfverna L. L. den förste Larssons hvilostad. En stor, redan femtioårig gran bredde sina lummiga grenar öfver dessa hjertan, som fordom klappat så högt i lifvets strid och nu ej klappade mera.

593 Bertelsköld böjde sig ned och kysste den mossiga stenen öfver hans ättemoders graf. Derpå stodo båda männen en lång stund tysta. Grefven upptog sin plånbok och aftecknade stället, »på det att hans barn»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »aldrig skulle förgäta, att de härstammade från en bondedotter»konsekvensändrat/normaliserat.

594 Nu yppade Bertelsköld afsigten med sin resa, Majniemis nöd och sin önskan att köpa säd till hvad pris som helst. Bertila teg. Vid det de gingo ut från den ännu till hälften snöbetäckta kyrkogården, pekade Bertila på ett mörkt föremål, som låg ej långt ifrån kyrkodörren. Bertelsköld ryste. Det var en qvinna, som tryckte i sin stelnade famn två döda barn – alla tre omkomne af hunger vid trappan af nådens och barmhertighetens tempel.

595 –konsekvensändrat/normaliserat Ni ser nu sjelf, om jag kan, om jag bör gifva er något af hvad än finnes qvar,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertila.

596 Detta argument var gripande. Bertelsköld svarade ej derpå. Dystre återvände båda till gården.

|454|

597 Men här möttes båda af en oväntad syn. Det största magasinet var öppnadt. Drängarne voro sysselsatte att lasta sex lass med rågsäckar, hvilka de med mycken omsorg kringstufvade med gamla linnelumpor, så att lassen hade utseende af lumplass, hvilka stundom afgingo härifrån till Åbo och derifrån till Stockholm, ty den tiden fanns ej ett enda pappersbruk i hela Finland.

598 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem har understått sig detta?konsekvensändrat/normaliserat utropade Lars Bertila vid denna åsyn, utom sig af vrede.

|402|

599 –konsekvensändrat/normaliserat Det har jag gjort, Lasse!konsekvensändrat/normaliserat svarade den lille hundraårige gubben, i det han framlinkade så grå af damm, att man kunnat taga honom för en magasinsråtta, eller åtminstone för en tomtegubbe, som bevakade magasinets skatter. –konsekvensändrat/normaliserat Ja, det har jag gjort,konsekvensändrat/normaliserat upprepade han: –konsekvensändrat/normaliserat grefvens förvaltare har berättat mig, huru saken hängde ihop. Hvad betyda sex lass råg för dig, Lasse lilla? Vill du då, att min vän Bertels son skulle resa hit, för att återvända med toma händer?konsekvensändrat/normaliserat

600 –konsekvensändrat/normaliserat Ha vi råd att föda utsocknebor, när våra egna dö af svält?konsekvensändrat/normaliserat genmälde Bertila, i det han hviskade några ord i örat åt en af drängarne.

601 Den lille gubben syntes i hast föryngrad. –konsekvensändrat/normaliserat Jaså,konsekvensändrat/normaliserat sade han och trädde sonen närmare; –konsekvensändrat/normaliserat du ämnar ej lyda far din, pojke! Blitzdonner, en otacksam slyngel är du och har icke ruter för två öre i kroppen på dig. Tänk uppå att allt hvad du eger och hela gården och allt hvad vi här se, det skulle ha varit Bertels rättmätiga mödernearf, och det skulle nu ha tillhört Bertels son i fädernearf, om icke gamle Aron i tiden skänkt det åt oss. Och nu kommer den samme Bertels son och vill köpa säd af dig för hårda silfverpengar, emedan hans stamgods svälter ihjäl – och då skäms du ej, dumma pojke, att tala om utsocknebor och vägra att sälja hvad du borde ha bjudit honom utan betalning – fy, Lasse, jag blygs för dig, du har aldrig varit soldat, en mullvad är du, som borrar i jorden och ej förstår dig att lebenspråk: tyska och leben lassenspråk: tyska, som en ärlig kavaljer. Gå nu in och knystra icke pojke; jag skall besörja om hela transporten.konsekvensändrat/normaliserat

602 –konsekvensändrat/normaliserat Far är galen af ålderdomssvaghet,konsekvensändrat/normaliserat mumlade den sextioårige »pojken»; men så stark var hans vördnad för fadren, att han icke gjorde vidare invändningar, utan följde grefven in och lät pålassningen hafva sin gång.|403| I god tid på förmiddagen voro fororna i ordning. Bertelsköld erbjöd betalning efter 20 riksdaler tunnan och frågade, om Bertila önskade mera. –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade denne; –konsekvensändrat/normaliserat jag har sagt, att jag ej säljer säd, men jag skänker er den.konsekvensändrat/normaliserat

603 –konsekvensändrat/normaliserat Och jag mottager ej någon skänk,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven stolt. –konsekvensändrat/normaliserat Här äro penningarne.konsekvensändrat/normaliserat

|455|

604 Den rike bonden var ej känslolös för blänkande silfver. Men han vägrade envist. Slutet blef, att köpesumman skulle tillfalla Storkyro sockens fattige.

605 Bertelsköld åt ännu middag i sin faders barndomshem. Derpå bytte han drägt, förklädde sig till bonde och begaf sig på väg, med förvaltaren mäster Pehr och några lejda karlar, hvilka alla skulle passera för folk, som förde lumpor till Åbo. Skilsmessan från gården var höflig, om också ej hjertlig. Den siste som skakade grefvens hand var den gamle dragonen. –konsekvensändrat/normaliserat Farväl, Bertels son,konsekvensändrat/normaliserat sade han. –konsekvensändrat/normaliserat När du far, tycker jag mig se ett sekel fara bort med dig. Blitzdonnerkreutz-pappenheim, nu är det tid för den gamle salbrutne dragonen att söka upp sina kamrater på Breitenfelds åkrar och i Lützens diken. Gud bevare konungen och fäderneslandet, hurra!konsekvensändrat/normaliserat

|404|

14. Majniemi slott.original: Slott.

606 Grefve Bertelskölds resa genom landet med de sex spanmålslassen var, som förvaltaren anat, ej utan vådor: om de uthungrade skaror, som mötte de resande öfverallt, hade misstänkt hvad som doldes under lumporna, så hade frestelsen troligen blifvit för stark. Den största försigtighet måste iakttagas, och ingenstädes vågade man stadna, der större folkhopar kringsvärmade. Blott i enstaka gårdar vågade man stundom rasta. Och så fortgick resan lyckligt, ehuru under stora besvärligheter.

607 Oaktadt grefven gjorde allt för att skynda på färden, var det honom omöjligt att hinna fram till Majniemi förrän på eftermiddagen d. 14 Mars, då godset skulle afträdas. De få timmar han dröjde öfver tiden kostade honom dyrt. Han kände icke vid sin afresa förrättningsmannen, som å kronans vägnar skulle öfvertaga godset, anställa syn och värdering, jemte ortens domare, och i allmänhet bevaka kronans rätt. Till sin häpnad erfor han det nu. På vägen ett stycke från gården mötte honom en trasig, förvildad, af hunger förtärd gestalt, i hvilken han med möda igenkände Lampi-Maths, densamme som alltifrån barndomen bar ett så outsläckeligt hat till bondeplågarne. –konsekvensändrat/normaliserat Ni kommer i lagom tid, ers nåd, för att se Nils Janssen sköfla er egendom,konsekvensändrat/normaliserat skrek karlen emot honom. –konsekvensändrat/normaliserat Vill ni, så vänder jag om med er och kramar korpen ihjäl midti hans rof?konsekvensändrat/normaliserat

|405|

608 –konsekvensändrat/normaliserat Nils Janssen!konsekvensändrat/normaliserat utropade grefven.

609 –konsekvensändrat/normaliserat Ja just han är nu höga kronans ombud,konsekvensändrat/normaliserat svarade Lampikarlen. –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd kan tro, att han sköter sin sak med besked. Jag har ännu aldrig sett en |456|rackare så förnöjd. Han riktigt gnuggar händerna af glädje; han vore i stånd att äta hela Majniemi med Lampi och Arvio byar som stek och gurka. Kör på bara; syn har redan gått öfver slottet, och nu går den öfver byarna.konsekvensändrat/normaliserat

610 Mannen hade rätt. Der hade en mörk fiendtlig makt dragit fram öfver slottets herrlighet. Ingenting var förstördt, ganska litet var flyttadt, skenbart var allt sig likt, men der lyste ett kainsmärke, ritadt med krita, på alla föremål, utvisande att löst och fast blifvit värderadt, och det i flygande hast. Grefven tog en hastig öfversigt af fiendens framfart; när han kom till stora vapensalen, stannade han betagen af vrede och förödmjukelse: öfver hans faders porträtt i kroppsstorlek och öfver Bertelsköldska vapnet derinunder var skrifvet med höga bokstäfver: 15 daler silfvermynt!

611 Vi ha mer än en gång sett, att grefve Bertelsköld hade ett hetsigt och ett eldfängdt lynne i arf, ehuru han ofta förstod att beherrska det i rättan tid. Men denna gång blef han så uppbragt öfver den fordne tjenarens beteende, att han öfverskred sjelfva klokhetens gränser.

612 Han lät borttaga alla kritmärkena från sitt värderade lösörebo och afbidade med skenbart lugn Nils Janssens återkomst från synen i byarna. Denne kom först mot aftonen och trädde modigt in, åtföljd af ortens domare med Åbo hofrätts fullmakt. Grefven mottog honom sittande i den s. k. gröna salen af nedra våningen. Vare sig af gammal vana, eller af den vördnad, som den stolte ädlingens hållning ovilkorligen ingaf – alltnog,|406| Janssen stannade vid dörren och tvekade ett ögonblick. Utan att bevärdiga honom med en blick, vände sig grefven till domaren och anmärkte, att synen i hans frånvaro vore olaglig, emedan rättegångsbalken stadgar att, derest endera parten vid syn uteblifver, domaren må utfästa annan dag, då syn må för sig gå, derest ej laga förfall mellankommer.

613 Janssen skyndade sig att svara härpå, det Majniemi allaredan i Mars förlidet år vore dömdt att som pantegods till kronan återgå och att, sedan kgl.kunglig majestät beviljat dermed ett helt års uppskof, intet vidare dröjsmål kunde komma i fråga.

614 Domaren bejakade detta. Grefven anmärkte vidare, allt vänd till domaren, att syn å jordegendom enligt lag borde hållas mellan Walborgsmessotid och Allhelgona, eller dock vid bar mark, följaktligen icke nu, när marken ännu till en del var snöbetäckt. Janssen invände häremot, att samma skäl gällde, som mot förra anmärkningen och att grefven dessutom icke besvärat sig, ehuru han fått del af synetiden. Härtill jakade domaren som förut.

615 Grefven anmärkte slutligen, att då kgl.kunglig majestät efterskänkt kronans förmenta fordran af godsets afkastning tillförene och grefven således, i |457|det han afträdde jordegendomen, hade full eganderätt, utan afkortning och vidare skuld, till all här befintelig lösegendom, såsom ock till slottsbyggnaderna, dem hans salig fader af egna medel uppfört och han sjelf förökat, vore allt slags utmätning eller värdering af annat än jorden och nödiga åbyggnader obefogad och skulle icke af honom tillåtas; ja han ville ock fordra ansvar, för det man under hans frånvaro inträngt i hans hus och der på ett otillständigt sätt åsatt märke å saker, med hvilka kronans rätt ej hade att skaffa det ringaste.

|407|

616 Detta hade Janssen utan tvifvel väntat, ty han framdrog med illa dold skadeglädje ett nyss uppsatt koncept till syneinstrument, hvaraf utreddes, att egendomens skog sedan 1644 minskats till hälften ...

617 – ...konsekvensändrat/normaliserat Men detta,konsekvensändrat/normaliserat inföll grefven med häftighet, –konsekvensändrat/normaliserat har skett till det mesta för nyodlingar; och det måste väl räknas mig till godo, att egendomens odlade mark sedan nämnde år blifvit nära fördubblad.konsekvensändrat/normaliserat

618 – ...konsekvensändrat/normaliserat Och dessutom,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den oblidkelige exekutorn, –konsekvensändrat/normaliserat har en betydlig sträcka mark blifvit inhägnad till jagtpark, utan all nytta för egendomen, samt en mängd andra här specificerade försummelser blifvit upptäckta, hvilka allt måste rubriceras som vanvård af pantegods med thy åtföljande ersättningsskyldighet; i följd hvaraf det komme att på kgl.kungliga hofrättens utslag bero, huruvida ej härtills vordne disponenten af Majniemi vore skyldig att med en ganska betydande summa ersätta kronan för missvårdandet af dess jord. Och har exekutororiginal: exsekutor derföre, med domarens bifall, pröfvat skäligt vara, att tills vidare, och intill dess målet utredt blifvit, belägga med qvarstad grefvens här befintliga lösegendom samt densamma förslagsvis värdera, allt under förbehåll af rättspröfning som vederbör ... Ochkonsekvensändrat/normaliserat – tillade Janssen försmädligt – konsekvensändrat/normaliserattorde grefven, i följd häraf, finna det billigt att, till betryggande af höga kronans rätt, alla rummen i slottet genast förseglas, hvaremot kronans ombud ej ville förmena gårdens tjenare att tills vidare bebo sina rum, äfvensom grefven att ditflytta, om han så funne för godt ... ej heller ville exekutororiginal: exsekutor vägra grefven att ur slottet medtaga nödige gång-, säng- och linnekläder, jemte matvaror, hvilket dock allt borde ske i rättens fullmäktiges närvaro ...konsekvensändrat/normaliserat

619 Var det Janssens mening, att verkligen spänna bå|408|gen så högt, att den måste brista, så vann han sitt ändamål. Sedan Bertelsköld hört honom till slut, fattade han en ringklocka. Mäster Pehr trädde in, och i dörren bakom honom syntes Lampi-Maths. –konsekvensändrat/normaliserat Kasta den der oförskämda karlen utför trapporna och kör honom på porten!konsekvensändrat/normaliserat lydde grefvens korta befallning.

620 Den verkställdes i ögonblicket – oaktadt Janssens, oaktadt domarens |458|protester »på höga kronans vägnar»konsekvensändrat/normaliserat. Det sägs till och med, att Lampi-karlen bastonerat kungliga ombudet Janssen med en vidja.

621 Sådana qvarlefvor af feodaltrots emot kronans makt brukade under Carl XI:s regering med största stränghet beifras. Landshöfdingen i Åbo hade i detta afseende stränga instruktioner, och det dröjde ej längre än till middagstiden dagen derpå, innan ett kommando militär af 50 man, på Janssens reqvisition, stod utanför de stängda portarne af Majniemi slott, för att skaffa den verkställande makten behörig åtlydnad.

622 Det är möjligt, att grefve Bertelsköld ångrade sitt förhastande. Men hellre än att underkasta sig den fordne tjenarens öfvermod, beslöt han att våga det yttersta. Han beväpnade sitt folk, tolf eller femton honom oinskränkt tillgifne män, och lät en parlamentär gå ut med tillsägelse, att han öfverlemnade slottet endast med det vilkor, att ingen finge vidröra hans lösegendom, med hvilken, efter lag och rätt, kronan hade ingenting att skaffa. Svaret blef, att grefven borde gifva sig på nåd och onåd.

623 Nu var slottet väl ej hvad man kunde kalla en fast plats, isynnerhet emedan trädgården, omgifven blott af en låg mur, sträckte sig ända inunder fönsterna af façaden åt sjösidan. Men i fönstren placerade grefven skarpskyttar under mäster Pehrs befäl, medan hufvud|409|styrkan försvarade den af stenhus på tre sidor kringbyggda borggården, som på fjerde sidan hade en hög mur med en hufvudport och två gångportar, en på hvardera sidan. De belägrande voro till antalet tre gånger starkare, men deras öfverlägsenhet minskades af fruktan för landtfolket i Lampi och Arvio byar, som lydde under godset och der grefven var högeligen älskad, isynnerhet sedan han hemtat spanmål till lindring i den svåra hungersnöden. Större delen af denna spanmål hade han qvällen förut låtit utan ersättning utdela i båda byarna. Knappt visade sig soldaterne, innan en ung gosse, utskickad af byamännen, smög sig in genom trädgården och förde till grefven det budskap, att 40 män, beväpnade med yxar och liar, voro färdige att angripa militären i ryggen, om den försökte att storma slottet.

624 På denna beskickning svarade Bertelsköld så, som man af hans ädla tänkesätt kunde vänta. Bönderna förmanades strängeligen att hålla sig stilla i sina hus och icke utan gagn draga ofärd öfver sig. Denna tvist rörde icke godset, ty det vore numera utan gensägelse kronans; den rörde allenast grefvens enskilda person, som ej kunde mot lag och rätt skymfas genom seqvestrering af hans egendom, der det icke vore utredt, att han stode i någon skuld till kronan. Med detta besked affärdades budet. Likväl hade Bertelsköld den försigtigheten, att med samma lägenhet skrifva till landshöfdingen |459|i Åbo, baron Creutz, och, så godt tiden medgaf, redogöra för tvistens orsak, samt anhålla om hans mellankomst, för att undvika blodsutgjutelse.

625 Nils Janssen deremot såg sina planer lyckas den ena efter den andra: det behöfdes nu blott att få våldsamheter i gång, tvinga grefven till väpnadt motstånd mot kronans myndighet och sålunda göra honom saker|410| till högmålsbrott. Fördenskull lät han samla så många stegar, som kunde åtkommas, och medan några af hans folk fingo ordres att företaga ett låtsadt anfall mot hufvudporten, skickades hufvudstyrkan i trädgården, för att på stegarna komma upp till fönstren i nedra våningen, sönderhugga fönsterluckorna, som voro af trä, och på denna väg intränga i slottet.

626 Men grefve Bertelsköld, som utstått mången värre belägring under sin skiftesrika lefnad, genomskådade sin fiendes plan och beslöt att förekomma den, om möjligt, utan blodspillan. Han hade några år föruttillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) från Holland hemfört en den tiden ny uppfinning, tre stora brandsprutor för slottets behof. Dessa lät han uppföra i tredje våningen och rikeligen förse dem med iskallt vatten ur slottets brunnar. Den lilla garnisonen förändrades så, att blott tre man bevakade gården och hade befallning att vexla lösa skott med de angripande, medan hufvudstyrkan, understödd af slottets qvinliga invånare, placerades dels vid sprutorna, dels i fönstren af andra och tredje våningen, som saknade luckor.

627 Först kl. 6 på aftonen voro de belägrande i ordning och ryckte fram. Janssen uppläste utan verkan dithörande §§. af Missgerningsbalken*)Fältskären begick här en anachronism, ty han citerade efter 1734 års lag.: »Hvilken som upphissar och styrker meniga man till olydno mot konungen eller then som å Öfverhetens vägnar bjuder och befaller; miste lif sitt. Kommer ther af uppror; hafve förverkadt både lif och gods. Samla sig män tillhopa och sätta sig upp mot Konungens eller thes Befallningshafvandes bud; tå straffes upphofsmannen som förr är sagdt, och af the andra miste, efter lott, hvar tionde|411| man lif sitt, och plichte the öfrige hvarthera med fyratio par spö, eller en månadhs hächte vid vatten och bröd» etc. Hvarpå de tredskande ännu en gång uppmanades att gifva sig på nåd och onåd.

628 Då härpå intet svar följde, företogs stormningen. Fördelningen utanför porten larmade, skrek och sköt i luften, medan de tre slottskarlarne, under Daniels befäl, sökte med lika larm dölja sin ringa styrka. På gifven signal rusade hufvudstyrkan in i trädgården, reste opp stegarna och redde sig att sönderhugga luckorna. Men under detta arbete kom ofärden öfver dem i skepnad af iskalla duscher likasom fallna från skyn. Sprutorna gjorde sin |460|sak förträffligt. Deras strålar, nedåt riktade, voro så starka, att de bortsopade man efter man från stegarna, och lungvåte, svärjande och skamflate smögo sig de stormande en efter annan sin kos.

629 Nära nog hade hela den fruktansvärda belägringen upplöst sig i löje och stickord. Der vankades föga artigt skämt från den segrande garnisonen, isynnerhet dess qvinliga garde. –konsekvensändrat/normaliserat Mera soppa, mera soppa åt kronans svältingar! Törstig går ingen från Majniemis port! Kältringar, som ni ären, pysslingar, hedningar, ha ni nu blifvit döpta? Se åt, kamrat, om du är torr bakom öronen! Grymta lagom! Stick in spettet, rofskalare, eller stick dig sjelf på spettet, färdigskållad som du är, utsvultna kronobest! Du trodde väl att det gick lika lätt uppför Majniemis stegar, som upp till tösernas loft om lördagsqvällarna!

630 Med dessa ord och dylika komplimenter trodde man sig ha affärdat den retirerande fienden. Men Nils Janssen var ej den man, som stannade vid halfgjordt arbete. –konsekvensändrat/normaliserat Och det kan du tåla, du?konsekvensändrat/normaliserat hviskade han till en soldat, som svärjande retirerat bakom en gammal ek. –konsekvensändrat/normaliserat Mesar|412| ären J och inga ärliga knektar, om J låten alla tokar huttla med er. Ser du gynnaren i fönstret af andra våningen? Det var han, somkonsekvensändrat/normaliserat ...

631 Soldaten, våt och förargad, behöfde ej mer än ett halfqvädet ord. I blinken grep han geväret, stödde det mot eken, sigtade och sköt. Skottet träffade Lampi Maths i axeln.

632 –konsekvensändrat/normaliserat Blef någon sårad?konsekvensändrat/normaliserat ropade derinne grefve Bertelsköld, som igenkände den välbekanta musiken af en kulas hvinande.

633 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat svarade Lampi-karlen, bitande hop tänderna. –konsekvensändrat/normaliserat Nils Janssen har skickat en ärt mot fönstret; han skall få en böna tillbaka.konsekvensändrat/normaliserat

634 –konsekvensändrat/normaliserat Vid ditt lif – intet bly i mynningen!konsekvensändrat/normaliserat befallde grefven.

635 –konsekvensändrat/normaliserat Bly!konsekvensändrat/normaliserat genmälde karlen, grinande af smärta. –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd har ju varit så nådig och gifvit oss salt!konsekvensändrat/normaliserat Grefven hade verkligen gifvit dem krut och gevär, men endast groft salt i stället för kulor och hagel. Lampi Maths var dock för gammal skytt, för att ej vara bättre försedd, och smusslade oförmärkt ett par kulor i sitt gevär.original: gevär

636 –konsekvensändrat/normaliserat Nå, skräm honom då, om du så vill!konsekvensändrat/normaliserat

637 –konsekvensändrat/normaliserat Skall ske, ers nåd!konsekvensändrat/normaliserat – paff, och för skottet damp, icke Janssen, utan soldaten, som i samma stund lutade sig fram om f. d. hofmästaren.

638 –konsekvensändrat/normaliserat Olycksfågel, hvad har du gjort?konsekvensändrat/normaliserat ropade Bertelsköld.

639 –konsekvensändrat/normaliserat Bom ers nåd! Jag sigtade på en korp och fällde en gök. Hvad skulle jag fuska fan i handtverket? Allt svart vill han hålla för egen räkning.konsekvensändrat/normaliserat Ochoriginal: och (källa för ändring: HT) dermed linkade karlen bort att förbinda sin axel med ett gammalt förkläde. |461|Orolig för följderna lät Bertelsköld afväpna de minst pålitliga af karlarne och skickade ut att fråga om|413| skottets följder. Man svarade, att soldaten blifvit skjuten genom bröstet och sannolikt ej hade många timmar att lefva. Ingen sömn kom den natten i grefve Bertelskölds ögon.

640 Janssen hade emellertid vunnit sitt ändamål. Sedan han tagit vittnen uppå, att soldaten blifvit skjuten från ett af slottsfönstren, drog han sitt folk tillbaka utan vidare anfall och tog nattqvarter uti prestgården.

641 Följande dag på förmiddagen infann sig landshöfdingen baron Creutz på stället och underrättade sig noga om förloppet. Soldaten lefde ännu. Bertelsköld lät genast öppna slottets portar. –konsekvensändrat/normaliserat Min baron,konsekvensändrat/normaliserat sade han på fransyska, –konsekvensändrat/normaliserat ni är en rättskaffens ädling; jag anförtror utan fruktan min sak i edra händer. Undersökningen skall dessutom utvisa, att första skottet lossades af soldaterna.konsekvensändrat/normaliserat

642 –konsekvensändrat/normaliserat Jag beklagar er uppriktigt, min grefve,konsekvensändrat/normaliserat svarade baron Creutz på samma språk. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad lagen förmår, skall ej underlåtas, men – här sänkte veteranen sin röst – ni vet så väl som jag, att en enväldig konung aldrig kan ha orätt. I en så ömtålig sak, som en reduktionsfråga, fruktar jag att den, som vågat motsätta sig de exekutivaoriginal: exsekutiva myndigheterna, måste draga det kortare strået. Det gäller här mer än er och mig och, tyvärr, mer än sjelfva lagen, det gäller den princip, som nu sitter vid styret – och ni är anklagad för myteri, min grefve! Jag är tvungen att arrestera er och alla edra tjenare.konsekvensändrat/normaliserat

643 –konsekvensändrat/normaliserat Jag följer er,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld. Här är min värja. Obefläckad lemnar jag den, och jag lemnar den i den ädlaste hand, jag under dessa omständigheter kunnat hoppas.konsekvensändrat/normaliserat

644 Man kan föreställa sig den bestörtning, som uppstod på Majniemi. Slottet öfverlemnades i Nils Jans|414|sens händer, likväl sedan vissa rum, dem grefven önskade, blifvit förseglade med landshöfdingens sigill. Bertelsköld tilläts att medföra allt hvad han önskade. Alla manlige tjenare, som deltagit i slottets försvar, mäster Pehr icke undantagen, samlades, för att föras till Åbo slott, likväl utan bojor och band.

645 Medan detta föregick, närmade sig Janssen sin fordne herre, bugande med en låtsad ödmjukhet, som i ett sådant ögonblick innebar det bittraste hån. –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd,konsekvensändrat/normaliserat hviskade han, –konsekvensändrat/normaliserat ni ser, att er ödmjuke tjenare är en ordhållen man. Jag har gjort er till tiggare; nu vanhedrar jag er och för er, min nådige grefve, så nära schavottens rand, som det är möjligt för en så högboren och förnäm herre som ni. Var lugn, jag har sörjt för ert bästa; jag skall äfven sörja för er familjs. Påminner ni er den natten, då ni på ett så höfligt sätt affordrade mig den der vackra bundten af skuldförbindelser, dem er nådiga |462|grefvinna hade godheten utfärda åt »lakejen»konsekvensändrat/normaliserat, som ni behagade uttrycka er? Er triumf var ej så fullständig, som ni trodde, ers nåd! Det återstodoriginal: återtod ännu en liten, helt obetydlig pappersbit, som är alldeles tillräcklig att blotta vissa husliga förhållanden, och att låta ana ännu mera – om det der »smutsiga hjertat»konsekvensändrat/normaliserat, ni vet. Se här, läs sjelf – det är ju er grefvinnas egen hand, ej så?konsekvensändrat/normaliserat

646 Och Janssen höll framför Bertelskölds ögon ett litet pappersblad, på hvilket stod att läsa:

647 konsekvensändrat/normaliseratJanssen har att fordra 400 daler i silfver. Qvitteras. Ebba Christina Bertelsköld, född Sparre.konsekvensändrat/normaliserat

648 –konsekvensändrat/normaliserat Skurk! Hvad ämnar du göra?konsekvensändrat/normaliserat sade grefven uppbragt.

649 –konsekvensändrat/normaliserat Lagsöka grefvinnan naturligtvis. Derefter kommer ordningen till edra barn ... O min mor, du skall bli hämnad intill tredje och fjerde led!konsekvensändrat/normaliserat tillade mannen, med|415| förändrad ton, så dyster och skarp, att en ofrivillig rysning genomilade Bertelskölds leder.

650 –konsekvensändrat/normaliserat Och denne bof har konungens ring!konsekvensändrat/normaliserat utropade den olycklige grefven, som ej förmådde värja sig från sin tids vidskepelse.

651 –konsekvensändrat/normaliserat Ni vet det således?konsekvensändrat/normaliserat sade Janssen med låg röst. –konsekvensändrat/normaliserat Nåväl – ni vet då också min makt. Ah, grefve Bertelsköld, tror ni på det, som menniskorna kalla försyn? Lika godt – öde eller slump; vill ni veta, huru förunderligt vedergällningens frö faller i missgerningens spår? Fem år gammal, satt jag gråtande, hopkrumpen i en vrå af den jutländska bondstugan, samma qväll er far hade röfvat mig bort från min mor. Man hade gifvit mig ett hvetebröd: för det priset ville man köpa utaf mig hågkomsten af det förflutna ... jag åt, ty jag var ett barn, men när jag ätit, grät jag igen, ty min mors klagan ljöd ännu beständigt i mina öron. Vid det jag då mindes, huru hennes hjertaoriginal: bjerta brast, uppstod ett häftigt gräl mellan de förnäme herrarne i bondstugan; två af dem drogo sina svärd och höggo af alla krafter till, för att förgöra hvarandra. Jag gömde mig förskräckt ännu längre i vrån, jag darrade, jag blundade med ögonen, för att ingenting se ... då flög någonting i min famn. Jag tog med handen derefter ... det var ett blodigt, afhugget finger, och på fingret satt en ring utaf koppar. Barn äro nyfikna; jag drog ringen af, jag gömde den, oaktadt jag hörde den eftersökas. Så liten jag var förstod jag att bevara den; med den förenade sig minnet af en förskräcklig dag. Först långt derefter fick jag veta dess makt; det var ni, herr grefve, som yppade den; jag lyssnade på er en dag, när ni berättade dess historia som en sannsaga för en af edra älskarinnor. Då förstod jag, hvarföre röfvarens blodiga finger föll i min |463|famn, och|416| jag märkte redan, att jag ovetande haft känning af ringens makt. Jag lyckades i allt ... och jag skall ännu framgent lyckas, min nådige herre! Ser ni – och Janssen visade ringen – så här ser han ut, den lilla tingest, på hvilken er slägts öde beror! Ni ville köpa den tillbaka med hälften af er återstående lefnad ... Ah, förlåt, jag glömde, att ni är anklagad för uppror emot er herre och konung. Lycklig resa herr grefve!konsekvensändrat/normaliserat

|417|

15. Konungens ring.original: Ring.

652 Nära sex veckor hade förflutit, och man befann sig nu i slutet af April 1697. Grefve Bertelsköld bebodde som fånge tvenne vackra rum, dem baron Creutz låtit för honom inreda i Åbo slott, och den ridderlige höfdingen hade icke ens affordrat honom hans hedersord, oaktadt grefven hade frihet att gå och komma hvar han behagade inom slottets område. Bertelsköld begagnade föga denna frihet. Hans lynne var sorgset och förstämdt; han hade ej på mer än en månad haft underrättelse från de sina i Sverige, ty postgången öfver Ålands haf var då sämre reglerad än nu, och det var ej sällsynt, att fyra till sex veckor förgingo, höst eller vår, utan någon direkt förbindelse mellan Sverige och Finland.

653 Grefvens och hans tjenares process handhades som bäst af hofrätten, och landshöfdingen hade, med de mildrande omständigheter saken medgaf, derom inrapporterat till konungen. Målet berodde till någon del uppå den skjutne soldatens lif. Blessyren var ganska vådlig; karlen hade fått båda kulorna i bröstet, och blott den ena ficks ut. Mot allas förmodan stod han dock bi, och efter att länge ha sväfvat mellan lif och död, begynte han småningom åter repa sig. Häraf fördröjdes målet ytterligare. Under tiden sutto någre af grefvens tjenare häktade i slottet, men de minst komprometterade|418| hade man släppt lösa, och det af ett ganska eget skäl: höga kronan hade ingen mat att gifva dem. Den värst anklagade, Lampi-Maths, hade lyckats komma på flykten och var ej återfunnen.

654 Oro och sorger nedlade slutligen grefve Bertelsköld på sjukbädden. Hvar dag betraktade han genom sitt lilla fönster slottsfjärden; så långt ögat nådde, låg ännu is, och hoppets blåa rand sågs ännu icke i fjerran. Nyheterna från hofrätten voro ej goda; hungersnödens fasor rasade rundt omkring; grefven tyckte sig stå öfvergifven af hela verlden, och den förr så starke mannen föll, bruten till kropp och själ, i ett svårmod, ur hvilket icke ens länshöfdingens grannlaga omsorger förmådde rycka honom.

|464|

655 –konsekvensändrat/normaliserat Min ätts stjerna är nedgången,konsekvensändrat/normaliserat suckade han; –konsekvensändrat/normaliserat jag sörjer icke mig sjelf, jag sörjer mitt namn och mina barn.konsekvensändrat/normaliserat

656 –konsekvensändrat/normaliserat Sörj icke,konsekvensändrat/normaliserat sade då en mild qvinnoröst:

konsekvensändrat/normaliseratDen på Gud tror,

Han trygger bor

I alla sina dagar.konsekvensändrat/normaliserat

658 Grefven vände sig om. Den rösten var honom så kär och så bekant som ett minne från längst förflutna ungdomsdagar. Vid hans sida stod Greta, fader Johannes’ hustru från Majniemi prestgård, hon som vi återsågo i början af denna berättelse. Hon betraktade honom med sina goda innerliga ögon, som ännu i ålderns friska höst hade bibehållit hela sin glans och i hvilka nu, mot hennes vilja, en glimmande tår höll på att smyga sig fram. –konsekvensändrat/normaliserat Sörj icke!konsekvensändrat/normaliserat upprepade hon. –konsekvensändrat/normaliserat Gud allsmäktig är den, som åter vänder sorgen i en bättre glädje, än det syndiga hjertat förut hade makten till.konsekvensändrat/normaliserat

|419|

659 Det förekom Bertelsköld, som hade hans goda engel kommit likt en stjerna mellan de mörka moln, som skymde framtiden för hans syn. –konsekvensändrat/normaliserat Är det du, Greta?konsekvensändrat/normaliserat sade han matt. –konsekvensändrat/normaliserat Gå tillbaka till ditt glada hem; mig ha alla öfvergifvit, utom sorgen allena. Ditt hem – stackars mor! Jag glömde, att jag kanske beröfvat dig din käraste son!konsekvensändrat/normaliserat

660 Greta försökte att le med det samma goda löjet, som fordom flög likt solstrålar kring allt, som omgaf henne. –konsekvensändrat/normaliserat Nu är grefven för obillig,konsekvensändrat/normaliserat sade hon. –konsekvensändrat/normaliserat Det finns så många, som hålla af grefven, både här i landet och der borta på andra sidan om hafvet. Och om de än ej funnes, så mins grefven hvad svarta Jane fordom spådde åt oss i kojan: jag skulle vara den sista, som blefve er trogen, sade hon ... Janeoriginal: hon. »Jane (källa för ändring: 1883) tokades ibland, det är ej värdt att tänka derpå.konsekvensändrat/normaliserat

661 –konsekvensändrat/normaliserat Den första och den sista!konsekvensändrat/normaliserat genmälde grefven tankfull. –konsekvensändrat/normaliserat Hon spådde sannt: mins du, hon sade mig äfven, att jag en dag skulle falla genom mig sjelf. Nu har jag fallit ... Majniemi har fallit ... min ätt skall också falla!konsekvensändrat/normaliserat

662 –konsekvensändrat/normaliserat Ni är sjuk; då komma beständigt sorgsna tankar. Jag kom hit för att se efter min stackars Pehr, men gossen är rask och vid godt mod, på honom går ingen nöd. De mina der hemma äro också vid helsan. Lofva mig derföre, att jag får vårda er, tills ni återvunnit er helsa.konsekvensändrat/normaliserat

663 –konsekvensändrat/normaliserat Goda, trogna vän! Blif qvar, om du vill, det dröjer ej länge. Min mor dog af en hjertsjukdom; jag igenkänner mitt mödernearf, och det är obotligt för nutidens läkarekonst. En annan tids konst skall kanske lyckas deri.konsekvensändrat/normaliserat

|465|

664 –konsekvensändrat/normaliserat Ni får ej tänka beständigt derpå. Jag har en|420| nyhet, som ej är af de glada, men som skall ge er något annat att tänka uppå. Vet ni väl, att Nils Janssen är död!konsekvensändrat/normaliserat

665 –konsekvensändrat/normaliserat Janssen död!konsekvensändrat/normaliserat utropade grefven med häftighet.

666 –konsekvensändrat/normaliserat Stilla, annars berättar jag ingenting. Jo det skedde i förrgår. Han huserade som en riktig tyrann på Majniemi, och som stor medgång föder högmod och öfverdåd, så begynte karlen dricka vin mer än godt var, det han aldrig gjort förut. Nu hände sig i förrgår, som var en söndag, att han kom drucken till prestgården och bjöd sig sjelf uppå middag, efter det knappt fanns mat åt en råtta i det usla slottet, sade han. Far och jag voro tvungne att hålla god min. Men vid bordet skröt Janssen öfver sin stora lycka här i verlden, huru ingen kunde stå honom emot, ty han hade en talisman, sade han, och den gjorde honom oöfvervinnerlig i allting. Och derpå framdrog han en ring, som han visade osskonsekvensändrat/normaliserat ...

667 –konsekvensändrat/normaliserat Ringen! ringen!konsekvensändrat/normaliserat upprepade Bertelsköld.

668 –konsekvensändrat/normaliserat Ni vet, att far är icke att skämta med, när man trotsar Guds ord och ära i hans närvaro. Utan att sky den mäktige mannens vreda blickar, begynte Johannes att strängeligen bestraffa honom för trolldom och förbund med djefvulen, och eftersom der samlades många fattiga till oss, för att, som vanligt, få mat och allmosor på söndagen, så fylldes stugan efterhand med folk, som med förundran hörde på fars straffpredikan. Nu skämdes väl Janssen för folket, tror jag, ty rätt som det var, slog han om i en annan ton, begynte skratta och sade, att allt hvad han berättat om ringen vore bara ett gyckel, och deri vore intet sannt ord, ty ringen hade ej mera kraft, än ett annat stycke koppar, och vi voro bra narraktiga, som tagit hans ord för allvar.konsekvensändrat/normaliserat

|421|

669 –konsekvensändrat/normaliserat Menedare! Sade han det, Greta? Då var han förlorad, ty på samma sätt gick detkonsekvensändrat/normaliserat ... min far, ämnade grefven säga, men den sonliga känslan afklippte hans ord.

670 –konsekvensändrat/normaliserat Om det var derföre, vet jag ej,konsekvensändrat/normaliserat svarade Greta lugnt, –konsekvensändrat/normaliserat men på eftermiddagen for Janssen öfver till Janes holme och hade mycket folk med sig, för att söka skatten – ni vet. Det var just uppå sista isen, och alla varnade honom att köra, men vild och galen piskade han på sin häst, och så brast isen ochkonsekvensändrat/normaliserat ...

671 –konsekvensändrat/normaliserat Och alla ...?konsekvensändrat/normaliserat

672 –konsekvensändrat/normaliserat Nej blott han ensam. Sex föllo i, men fem kommo upp igen. Den sjette var Janssen.konsekvensändrat/normaliserat

673 –konsekvensändrat/normaliserat Gud vare lofvad!konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld, och med ett djupt andetag vidgades hans lättade bröst.

|466|

674 Greta betraktade honom förvånad, nästan med stränghet. –konsekvensändrat/normaliserat Man tackar Gud, när en menniska dör,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat men det gör man för själens förlossning och för kroppens hvila efter detta lefvernets vedermöda. Man tackar ej Gud för sin oväns död. När syndaren fallit i sin förhärdelse, är det kristligare att nedkalla öfver honom den eviga barmhertigheten.konsekvensändrat/normaliserat

675 –konsekvensändrat/normaliserat Du har rätt,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven; –konsekvensändrat/normaliserat det var ett syndigt tackoffer. Men det var ej för min skull, det var för min hustru ochoriginal: ocb mina barn. Denne man, om han fått lefva, skulle ha tillintetgjort oss alla; jag skulle ha gått från jorden med den vissheten, att mina käraste voro invigde åt ett oundvikligt förderf.konsekvensändrat/normaliserat

676 –konsekvensändrat/normaliserat Och det säger grefven som en kristen och som en man!konsekvensändrat/normaliserat sade Greta, förebrående. –konsekvensändrat/normaliserat Har då Guds starka allmakts hand förlamats? Ni stod mot er ovän som menniska mot menniska och som man mot man. Och ni,|422| som är så ridderligt stolt, ni har nedlåtit er att frukta honom!konsekvensändrat/normaliserat

677 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har ej fruktat menniskor,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven häftigt; –konsekvensändrat/normaliserat hundrade gånger har jag blottställt mitt lif och aldrig bleknat. Men denne mans hämnd låg öfver oss med tyngden af en obotelig missgerning. Det är något förskräckligt att bortröfva ett barn, att döda dess mor med sorgen och att sedan bära ansvaret för detta barns timliga ochoriginal: oah eviga väl, som gått till spillo, derigenom att det rycktes ifrån sin rot. Detta har min far gjort – visst utan att ana dess följder, – men fädernes missgerningar straffas inpå barnen alltintill tredje och fjerde led ... Du förstår nu hvarför jag fruktat. Säg mig – och grefven fattade hårdt i hennes hand – hvad har det blifvit af konungens ring?konsekvensändrat/normaliserat

678 Greta syntes förlägen, nästan rädd. –konsekvensändrat/normaliserat Om ej grefven lägger sig vackert ned att hvila på bädden,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat så går jag min väg. Är det skickligt af en sjuk att så der sätta sitt blod i rörelse? Grefven har feber; det är bättre, att vi tänka på ett kylande läkemedel.konsekvensändrat/normaliserat

679 –konsekvensändrat/normaliserat Ringen! Ringen!konsekvensändrat/normaliserat fortfor Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Jag måste veta hvad det blifvit af konungens ring. Kommer den åter i främmande hand, så växer deraf en ny fara för min slägt en hel mansålder igenom.konsekvensändrat/normaliserat

680 –konsekvensändrat/normaliserat Säg mig,konsekvensändrat/normaliserat sade Greta, mildt öfvertalande, –konsekvensändrat/normaliserat är det icke okristligt och hedniskt att tro på en sådan makt hos ett stycke koppar? Ni, som är så klok och så god, inser ni icke sjelf, att en sådan tro förnekar Guds allmakt, trotsar hans visa försyn och lägger menniskors lefnad, som dock ytterst beror af Guds faderliga hand, i händerna på ett blindt öde, utan rättvisa, likasom utan barmhertighet?konsekvensändrat/normaliserat

681 –konsekvensändrat/normaliserat Du lyckliga, fromma själ, du har rätt; hur gerna|423| ville jag byta med dig din fasta förtröstan emot min vantro! Men du, som vet, huru förunderlig makt der ligger i tron, du måste också veta, huru förunderlig makt der ligger |467|i vantron. Detta hexväsende, som fläckat vårt sekel, blef det ej en verklighet derigenom att menniskor trodde så fast derpå? Och så är det med konungens ring. Hexorna försvinna och ringen förlorar sin makt, när man ej mera tror på dem – men ack, vi äro vårt sekels barn; jag kan ej göra mig lös derifrån, jag tror på ringens inflytande, och derföre är det för mig en så fruktansvärd verklighet. Jag vill veta, hvar ringen är.konsekvensändrat/normaliserat

682 Greta gjorde ännu ett försök att leda bort tankarna från det farliga ämnet. –konsekvensändrat/normaliserat Är jag skyldig att hålla reda på edra ringar?konsekvensändrat/normaliserat sade hon med låtsad förtrytelse. –konsekvensändrat/normaliserat Det är nog, att jag hemtar er något annat, som man fann uti Janssens fickor, när länsmannen tog hans saker om hand. Här är en skuldsedel af grefvinnan; jag gissade, att ni vore angelägen om dess återfående, och bad derföre min man lemna en motsvarande summa i pant, på det att ni utan vidare trassel må inlösa den. Gudskelof att vi hade en liten sparpenning, som jemnt räckte till.konsekvensändrat/normaliserat

683 –konsekvensändrat/normaliserat Det var rätt och godt, Greta,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven, i det han brådskande sönderref papperet i små bitar och hastigt tecknade några ord på ett blad ur sin plånbok. –konsekvensändrat/normaliserat Skulle mig hända något dödeligt, så se här det, som ger er säkerhet för ert förskott. Men nu, svara mig uppriktigt, ty du måste veta det: hvad har det blifvit af konungens ring?konsekvensändrat/normaliserat

684 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har den hos mig,konsekvensändrat/normaliserat svarade Greta motvilligt, när hon fann omöjligheten att komma från saken.

685 –konsekvensändrat/normaliserat Du har den? Du har den här?konsekvensändrat/normaliserat

686 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har den här.konsekvensändrat/normaliserat

|424|

687 –konsekvensändrat/normaliserat Så gif hit den – fort! Jag har ej tid att vänta.konsekvensändrat/normaliserat

688 –konsekvensändrat/normaliserat Toka, som jag var, att alls komma till er! Hade det ej varit för er skull, så minsann jag gifvit min förlofningsring åt länsmannen i pant för den usla kopparbiten. Och nu har jag till tack, att er häftighet gör er dubbelt värre. Ni är ju blek, som ett hvitt moln.konsekvensändrat/normaliserat

689 –konsekvensändrat/normaliserat Se här,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven med samma brådska, i det han ryckte från sitt finger en dyrbar ring – konsekvensändrat/normaliseratse här den klenod, som drottning Christina gaf mig vid sin bortresa. Tag den, behåll den, men gif mig kopparringen. Jag har aldrig burit den, och jag måste likväl bära den på min hand, om också blott en minut, ty dess makt växer från slägte till slägte, endast den utan afbrott bäres af son efter far, från led till led; allt högre stiger då innehafvarens makt, – och i sjette led blir han konungkonsekvensändrat/normaliserat ...

690 –konsekvensändrat/normaliserat Syndiga, verldsliga, fåfängliga begär efter makt och ära! Vänd edra tankar bort derifrån! Om det vore så, som ni tror, då vore ju ringen ett olycksarf, som beständigt skulle hålla er slägt fängslad vid denna verldens |468|åtrå. Mins hvad er far blef genom denna ring. Jag har hört sägas, att han var god och ädel i sin ungdom, men på sistone fick synden makt öfver honom. Och ni sjelf, ni som aldrig burit denna ring, ni har förblifvit ädel och god, ända till dess att jag oförståndiga fört den till er, och nu, fastän ni ej ser den, ej har den ännu, verkar den redan osynlig på er, så att ni förgäter allt annat för ärelystnadens spöke – o det är visst ett ondt spöke, när det så kan förvilla en man som ni!konsekvensändrat/normaliserat

691 –konsekvensändrat/normaliserat Det förstår du ej, Greta. Jag har ej lefvat och kämpat för egen fördel, och mina söner skola ej heller göra det. Vi lefva för en idé – för jemnvigten mellan konung och folk, mellan envälde och mångvälde, mellan|425| tyranni och anarki, genom adelns förmedlande ställning emellan båda – och dertill behöfva vi makt, mycken makt! Inser du nu, hvarföre jag måste hafva konungens ring?konsekvensändrat/normaliserat

692 Gretas ögon fylldes af tårar. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är en fattig, olärd qvinna,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat jag förstår ej mycket af denna verldenes strider. Jag förstår endast det, att allt som drager menniskans sinne bort ifrån Gud och det eviga till ändliga, förgängliga ting, det är synd och förderf och af ondo. Efter jag ej kan beveka ert hjerta på annat sätt, så vädjar jag till er ungdomstid. Det är nu ett och fyratio år sedan vi möttes en dag uti Janes stuga. Jag hade er den tiden mycket kär, grefve Bernhard, och ni sade detsamma åt mig. Mins ni, att ni i er ungdoms oförstånd, begärde mig, er fars förvaltares dotter, ... till hustru?konsekvensändrat/normaliserat

693 –konsekvensändrat/normaliserat Ja ja. Det var den lyckligaste tid i mitt lif. Och du, den fattiga flickan, vägradekonsekvensändrat/normaliserat ...

694 –konsekvensändrat/normaliserat Jag sade till er: Bernhard skall glömma mig, och jag skall tänka på honom såsom fågelen om vintern tänker på den sommar som var. Men ni försäkrade, att ni aldrig i verlden skulle hålla af någon annan än mig. Derom höllo vi vad. Ni ville hålla drottning Christinas ring mot en blåklint, som jag bar i min halsduk. Det är för mycket, sade jag, men om Bernhard förlorar, så gif mig er fars koppar-ring. Det lofvade ni, och Jane skulle spå, för att afgöra vadet. Mins ni hvad hon spådde er?konsekvensändrat/normaliserat

695 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tror de voro sjutton.konsekvensändrat/normaliserat

696 –konsekvensändrat/normaliserat Två hade varit nog för att tappa vadet, och Jane spådde sjutton. Har hon spått sannt?konsekvensändrat/normaliserat

697 –konsekvensändrat/normaliserat Hon spådde för litet. Jag har ej varit dig värd.konsekvensändrat/normaliserat

698 –konsekvensändrat/normaliserat Ni var ung, rik, skön och förnäm. Låtom oss ej|426| mera tala derom. Men när ni gick förbittrad bort och förklarade, att Jane spått sexton gånger lögn, då sade ni till mig dessa ord: –konsekvensändrat/normaliserat Koppar-ringen blir din!konsekvensändrat/normaliserat

699 –konsekvensändrat/normaliserat Men ringen var då min farskonsekvensändrat/normaliserat ...

|469|

700 –konsekvensändrat/normaliserat Och nu är den er, grefve Bernhard. Ett löfte är heligt. Alltså är ringen min, ty ni har förlorat vadet.konsekvensändrat/normaliserat

701 –konsekvensändrat/normaliserat Begär hvad du vill ... blott icke den!konsekvensändrat/normaliserat

702 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, herr grefve, jag behöfver ingenting och jag begär ingenting annat än hvad mig med rätta tillkommer. Ringen är min, på mans ord och ära. Här är hankonsekvensändrat/normaliserat ...

703 Och Greta framtog en liten ask af trä, drog en handske på sin högra hand och upptog ringen mellan tummen och långfingret. –konsekvensändrat/normaliserat Jag vill ej,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat vidröra med min blottade hand den olycksaliga, som redan bragt så mycken ofärd åstad. Ja, här är trolltyget, som varit förloradt i nära fyratio år – här är den talisman, på hvilken ni säger att er slägts öde beror – här är maktens och lyckans onda ande, som reser menniskors sinne i högfärd mot Gud, i tyranni och sjelfviskhet emot medmenniskor – och nu är han i mitt våld, nu är han min, och vill ni veta hvad jag nu gör med honom ...?konsekvensändrat/normaliserat

704 –konsekvensändrat/normaliserat Jag besvär dig, Gretakonsekvensändrat/normaliserat ... utropade grefven i en så häftig sinnesrörelse, att den betog honom kraft att uppstiga från bädden.

705 –konsekvensändrat/normaliserat Jo, jag vill säga er hvad jag gör med den onde anden, fortfor den raska qvinnan med en för henne ovanlig hänförelse. –konsekvensändrat/normaliserat Här nedanför fönstret brusa slottsfjärdens vågor ... jag begrafver för evigt konungens ring i dess djup, och ni och edra barn skolen välsigna mig för hvad jag gjort.konsekvensändrat/normaliserat

706 Och dervid utstötte hon beslutsamt en ruta, steg tillbaka och måttade, för att utkasta ringen så säkert och så långt, som det var henne möjligt. Just i samma|427| stund for ett svart snömoln öfver solen, och rummet fördystrades nästan ända till mörker.

707 –konsekvensändrat/normaliserat Ett ögonblick! Blott ett ögonblick!konsekvensändrat/normaliserat bad Bertelsköld, nästan ur stånd att tala.

708 Grefvens annars så klangfulla röst var nu så ovanligt tonlös, att Greta tvekade. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad vill ni ännu?konsekvensändrat/normaliserat sade hon, darrande mot sin vilja.

709 –konsekvensändrat/normaliserat Jag begär blott ... fem minuters anstånd. Tryck ringen på mitt finger ... Om fem minuter förgå ... och mitt öde ej derunder förändras ... så att ringen visar sin makt ... så tillhör han dig ... annars ... tillhör han mig!konsekvensändrat/normaliserat

710 –konsekvensändrat/normaliserat Syndiga, sorgliga tro!konsekvensändrat/normaliserat sade Greta. –konsekvensändrat/normaliserat Och alltså på detta vilkor ger ni mig frivilligt ringen?konsekvensändrat/normaliserat

711 –konsekvensändrat/normaliserat Jag ger dig den.konsekvensändrat/normaliserat

712 –konsekvensändrat/normaliserat Och om de fem minuterna förgå utan stora ändringar, lofvar ni mig då att vända ert sinne från denna verlden och aldrig mera tro på den olycksaliga ringens makt?konsekvensändrat/normaliserat

713 –konsekvensändrat/normaliserat Jag lofvar dig det.konsekvensändrat/normaliserat

|470|

714 –konsekvensändrat/normaliserat Nåväl. Förlåt mig, gode Gud, om jag syndar med denna eftergift och frestar din försyn med mensklig förvetenhet! Här är ringen!konsekvensändrat/normaliserat

715 Och hon tryckte den på grefvens hand. Derpå betäckte hon den söndrade rutan, för att skydda den sjuke för drag.

716 Vid pass en minut förgick i tystnad.

717 Om en liten stund syntes en solblink. Denna så enkla tillfällighet kom likväl både grefven och presthustrun att darra. Men det var blott för några sekunder. Solen försvann ånyo i molnen.

718 Man kunde nästan höra två hjertan klappa.

719 –konsekvensändrat/normaliserat Tiden är förliden,konsekvensändrat/normaliserat sade ändtligen Greta. –konsekvensändrat/normaliserat Ni ser|428| nu, huru dåraktig er förtröstan var. Gif mig frestaren, och han skall för evigt sjunka i vågens djup.konsekvensändrat/normaliserat

720 –konsekvensändrat/normaliserat Ännu fattas en minut!konsekvensändrat/normaliserat hviskade Bertelsköld, hvars ögon ofrånvända följde visarens långsamma rörelse på det stora vägguret, som hängde vid dörren.

721 Greta skakade på hufvudet. –konsekvensändrat/normaliserat Halmstrå för det jordiska begärets sista hopp!konsekvensändrat/normaliserat sade hon medlidsamt. –konsekvensändrat/normaliserat Än ett vingslag af tidens flygt, – och äfven du har delat de menskliga villornas lott.konsekvensändrat/normaliserat

722 Knappt var ordet utsagdt, innan steg hördes och någon fattade i dörrvredet. Om det varit ljusare i rummet, skulle Greta sett, huru Bertelsköld förändrade färg, så att hans bleka kinder plötsligen färgades af en hög rodnad.

723 Landshöfdingen baron Creutz trädde in. Redan anblicken af hans djupa sorgdrägt antydde, att något ovanligt förefallit.

724 Han närmade sig grefve Bertelsköld och sade med mild och allvarlig stämma: –konsekvensändrat/normaliserat Jag kommer för att lemna er del af ett sorgebudskap, som den nyss hitkomna svenska posten sent omsider fört äfven till Finlands kuster. Hans majestät vår nådige konung Carl XI tillhör ej mera detta förgängliga. Han har redan d. 5 innevarande April afsomnat i Herranom, hvarefter hans thronarfvinge, vår nu regerande konung Carl XII, bestigit Sveriges thron. Frid öfver den hädangångne! Han har i många stycken varit en sannskyldig landsens fader, och hvad han än menskligt felat, kommer han dock alltid att räknas bland Sveriges rikes ypperste konungar. Gud gifve hans son och efterträdare ett lyckosamt regemente!konsekvensändrat/normaliserat

725 Bertelsköld nickade med ett uttryck af rörelse.

726 –konsekvensändrat/normaliserat Dernäst,konsekvensändrat/normaliserat fortfor landshöfdingen, –konsekvensändrat/normaliserat har jag gladare nyheter att meddela för eder egen räkning. Gyllenborg,|429| er ovän, har förlorat sin makt. Vår nuvarande nådige konung, hvilken, om man får tro hvad ryktet säger, ej är någon vän af reduktionen, har befallt att anklagelsen mot er, min grefve, för myteri, skall helt och hållet nedläggas samt kgl.kungliga ombudet Janssen afsättas |471|med en sträng skrapa för sitt oskickliga beteende, hvilket nu är öfverflödigt, efter jag hör att karlen drunknat. Hans majestät har anbefallt mig att särskildt för er uttala hans kungliga missnöje öfver denna tilldragelse, der ni varit den förorättade, och tillika anbefalla er att, så snart er helsa medgifver, infinna er i Stockholm, för att intaga en plats i konungens och rikets råd.konsekvensändrat/normaliserat

727 Det var så mörkt i rummet, att ingen märkte, huru Greta, som dragit sig undan bakom sängens förhängen, af förfäran gömde ansigtet i sina händer. På Bertelsköld gjorde nyheterna ett annat intryck. I stället att svara, drog han baron Creutz närmare till sig, visade honom sin venstra hand med ringen och hviskade: –konsekvensändrat/normaliserat denna ring ... åt Torsten ... säg honom ... konung ... och folk ... genom ad...konsekvensändrat/normaliserat

728 Kanske var den ädle baronen ej alldeles ovan vid vissa fantasier åt sidan af ämnet under Bertelskölds sjukdom, ty grefven hade alltid haft en stark ansats till svärmeri. Alltnog, baron Creutz fortfor, i hopp att muntra sin gäst, som nu stigit så högt öfver honom i rang: –konsekvensändrat/normaliserat Apropos af er son Torsten; er grefvinna och er dotter befinna sig förträffligt, jag vet det genom min syster, och här äro bref från båda edra söner. Utan att gå dem i förväg, vågar jag kanske i förtroende meddela, att er son Torsten, ännu så ung, blifvit för sina eminenta kunskaper anställd vid konungens kansli, medan er son Gustaf med hvar dag för sin hurtighet stiger i vår unge monarks ynnest. Enfinspråk: franska, hvad säger ni härom,|430| min ädle gäst? Blir ni nu ej på fläcken frisk, så är det ej mitt fel. Och likväl har jag ännu en liten desert, som jag hoppas skall bekomma er väl. Med konsideration af den betydliga kostnad till landets försköning ni och er herr far nedlagt på Majniemi slott, är det vår nådige konungs önskan, att ni för lifstiden disponerar godset efter behag. Efter er död anslås egendomen till öfversteboställe för Åbo läns regemente, då, som kongl.konglig majestät skämtande yttrat, er son Gustaf sannolikt i alla fall blir er närmaste efterträdare. – Men ni tackar mig icke en gång. Min bästa grefve, hvad skall jag tänka om er? Ni småler, jag tror mig se det, – ett godt märke! Jag slår vad, att ni i morgon är frisk; vi skola jaga tillsamman, björnen må akta sin pels; hvad jag är lycklig att i er få en erfaren jagtkamrat! Ovanligt skumt i dag, för att vara en vårdag ... Ah, nu blickar solen fram ... Menkonsekvensändrat/normaliserat ...

729 Likasom ett tätt svart flor med ens hade fallit ifrån naturens panna, bröt solen fram i hela sin klarhet och spelade med skimrande vårglans in genom slottets rutor öfver den bestörte höfdingens drag, öfver den knäböjande qvinnans tårfyllda ögon och öfver den somnade Bernhard Bertelsköld, grefve till Majniemi. Hans bildsköna hufvud, omgifvet af dessa fordom så svarta lockar, dem tiden försilfrat, bar ännu slumrande vittne om en själ, |472|ädel och finkänslig, stolt, tapper och hjeltedjerf. Han sof, som en förgången tid somnar bort i solskenet af den nya.

730 Den sol, som nu sken in öfver Åbo slott, var det hugstora, bragdrika, i andens och materiens verldar lika jättestarka sjuttonde seklets aftonsol. Man kände, att dess qväll var förhand, när efter Carl XI:s sjunkande stjerna två nya, ännu väldigare och vida mera glänsande,|431| den ena i vester, den andra i öster, uppstego öfver horizonten. Den blåa rand, som Bertelsköld förgäfves sökt uti hafvets isar, den hade nu vidgat sig till en strålande fjärd, der vågorna gingo fria – och nu var det vår öfverallt uti andens riken, och vantrons isar begynte smälta, och menniskotankens evigt böljande vågor begynte att friare söka det oändliga bortom tidernas strand.

731 Låtom oss stadna här vid vårens anblick. Snön, som går undan, måste alltid ihågkomma, att den smälter för himmelens sol; grönskan, som uppstår, måste aldrig förgäta, att drifvorna skyddat dess rötter mot frost. Må det gamla gå ut, må det unga gå in med kärlek!

732 Och så slutar berättelsen en afton om våren. Och Gud vet, när hallonen mogna i skogen.

 

 

1. *)Vid dessa ord såg Anne Sofioriginal: Sofie med en öm och förtjust blick på gamla mormor, liksom ville hon säga, att det var från henne fältskärn hemtat sitt ideal af en skön ålderdom. Den gamla förstod henne och nickade tacksam, nästan rörd. Men fältskärn låtsade ej märka intrycket af hans ord, utan fortfor med sin berättelse, likasom ingenting passerat.
2. *)Nedlåtande.
3. **)Susanna syftar förmodligen på den pfalzgrefve-värdighet, som kejsar Fredrik III förlänade sedermera biskop Magnus III Särkilax och hans efterträdare, icke biskoparne utan domprostarne i Åbo.
4. *)Finnes upptagen i Kanteletar 1: 233,original: 233. (källa för ändring: HT) sid. 241.
5. *)Vid Würtzburg, der ättens stamfader först inträngde öfver slottets vindbrygga.
6. *)Gustaf Bertelsköld, grefve, dog den 29 Jan. 1658. Okufvad och segrande för sin konung, hvilar han under vågen.
7. *)Samlades i stackar eller små kullar.
8. *)Lansarne gjordes vid sådana tillfällen af ett skört trädslag, på det att de skulle brista, om stöten blefve så häftig, att den, som träffades deraf, kunde lida skada till lif eller lem.
9. *)Historiskt.
10. *)Johan Gyllenstjerna.
11. *)Förut funnos endast 6 grefvar och 14 friherrar.
12. *)Vi torde längre fram få kasta en blick i dessa och andra detaljer af reduktionstiden.
13. *)Grefve Bertelsköld hade för sed att, alltid när han var uppretad, tala fransyska, hvarföre han då också tilltalade sin maka med ni. Vi ha likväl ansett bäst att återge hans ord på svenska.
14. *)Skapade enkom för att taga mycket, sade hans fiender.
15. *)Gyllenborg blef adlad 1682 (?), friherre 1689, grefve 1695. Det gick fort den tiden.
16. *)Historiskt. Händelsen passerade med öfverste Liewen.
17. *)På sin dödsbädd säges Carl XI ha hvälft detta ansvar på Gyllenborg.
18. *)Öfverallt gamla stilen.
19. *)Hvad man nu förstår med proletärer fanns egentligen icke den tiden. Dagkarlen, tjenaren, inhysingen, backstuguhjonet ansågo sig under vanliga förhållanden tillhöra husbondens familj eller jord.
20. *)Enl. Fryxell. Torde ej få tagas alldeles efter bokstafven. Kyrkorna kunde äfven stängas, till följd deraf att deras presterskap dött eller af nöd och brist tvungits att bortflytta.
21. **)Enligt andra, från Michaëli 1696 till midsommar 1697.
22. †)Tillgängliga uppgifter finnas sammanställda i statsrådet Pippings »historiska underrättelser om boktryckeriet i Finland» (F. Vet:s-Soc:s Handl. 1846).
23. *)Storkyro socken är finsk, således skedde allt på finska, men bröderne Larsson talade äfven svenska. Bertelsköld, likasom hela den tidens adel i Finland, både förstod och talade finska fullkomligt.
24. *)Fältskären begick här en anachronism, ty han citerade efter 1734 års lag.