[1141]

Femte cykelnkonsekvensändrat/normaliserat

[1142] [1143] [1144] [5] |1145|

Fältskärns trettonde berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

1 Ännu en gång beder jag den vänlige läsaren dröja en qväll i den bekanta vindskammaren, der allt är sig likt, utom att väggar och fönster blifvit något bofälliga, så att den kulna novemberstormen mer än lofligt hviner in genom springorna och stundom kommer fältskärns rostiga lodbössa att klinga mot väggen, eller hans uppstoppade fåglar att fläkta med vingarna. Kring brasan uti den stora öppna spiseln sitta åter de gamla vännerna, oförändrade, oförstörbara, oåtkomliga, tycks det, för den allt förhärjande tiden. Betraktar man dem nogare, skall man kanhända upptäcka, att fältskärns grå hår begynt hvitna, att gamla mormors mjuka händer blifvit skrynkligare än förr, att den lärde skolmästarens svartmuskiga figur alltmera påminner om ett förtorkadt ris och att den martialiske postmästaren, med sina röda mustacher och hundra tunnor anfäktelser i sina styfva ben, alltmera antagit gestalten af ett Jönköpings träsnitt, föreställande don Miguel af Portugal vid intåget i Lissabon. Men om man således ej kan misstänka fältskärn för att i sitt gamla resapothek ha förvarat en flaska af det dyrbara lifselixiret, som förlänar en evig ungdom, så finna vi i stället några andra af de ingredienser, som påstås förlänga lifvet, nemligen goda samveten, ett lyssnande öra, ett deltagande hjerta, förnöjsamhet med sin lott, ett gladt skämt, när så faller sig, eller en förargelse af den sort som uppfriskar lifsandarna, men ännu mera dessa snörräta gamla vanor eller ovanor, hvilka gå orubbligt, som visaren på uret, deras gifna gång, med solen eller emot.

|6|

2 Vid deras sida sitter vår vän Anne Charlotte, lika ung, lika glad, lika resolverad i sina sympathier eller antipathier som förr och lika flitigt upptagen af det kära arbetet att sy på sin utstyrsel. Bakom henne ser man en nykomling i sällskapet, Abiel Halm, nyss blifven student och i denna egenskap anställd som underlärare hos magister Svenonius, hvars arm ändtligen tröttnat vid de många brackstutarna och som derföre låtit förmå sig att i |1146|denna vigtiga del af skolväsendet anlita assistens af en yngre medhjelpare. Om jag tillägger, att Abiel Halm, för hvilken tiden ännu icke var inne att kalla sig Olkinen*)Namnet förfinskadt. Sättarens anmärkn., är en axelbred, ljusluggig verldseröfrare om aderton år, hvars stolta medvetande om egen betydenhet icke sällan råkar i strid med hans skyldiga respekt för den högre lärdomen i skolmästarens person, samt att han då och då kastar förtjusta, men obesvarade blickar på Anne Charlotte, så har jag sagt ungefär allt hvad läsaren tillsvidare behöfver känna om denne hoppfulle yngling. På pallarna bakom honom tasslar svärmen af fyra eller fem yngre verldsborgare, dem läsaren känner af gammalt och bland hvilka Carl XII:s beundrare Jonathan, samt en liten qvickögd yrhätta, vid namn Lisa Gret, hade vuxit en tum högre mot taket, sedan vi sist hörde dem stoja i vindskammaren.

3 Fältskärn hade just kastat de första maskorna af ett nytt nät kring den nötta kafveln och frågade med sitt vanliga halft satiriska, halft godmodiga löje, hvad hans åhörare tänkte om Konung Adolf Fredrik.

4 – Hm – svarade skolmästaren, i det han tog sig en pris, – jag vill minnas, att hans majestät Adolf Fredrik, glorvördigst i åminnelse, var en beläsen man, och det pryder en konung. Han var också mån om att gifva sina barn en lärd uppfostran.

5 – Fy tusan, det var en stackare till konung!konsekvensändrat/normaliserat utbrast postmästaren, som under förra berättelsen med|7| möda kunnat återhålla uttrycken af sitt djupa förakt. – Salig kung Fredrik hade ännu en smula ruter i sig och kunde skjuta öronen af en hare i fullt språng, men hans efterträdare hade förtjent att sitta vid spinnrocken, med en nattmössa öfver öronen. Han stod ju under toffeln; hvarför f–n lät han kujonera sig af sin käring?

6 – Det har händt mången större krigare, än han,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Svenonius med en sidoblick på sin vän, som var skäligen misstänkt att stå under sin hushållerskas toffel; – och dessutom var det partierna, ser bror ....

7 – Nå, hvarför lät han kujonera sig af partierna? Han skulle ha kört de hundsfottarna på dörren och sagt: vet hut, fähundar, det är jag, som är kung!

8 – Men hur skulle det då gått med friheten?konsekvensändrat/normaliserat inföll Anne Charlotte, som svärmade på en gång för Carl XII och friheten.

9 – Och hur skulle det ha gått med tidsmedvetandet?konsekvensändrat/normaliserat vågade Abiel Halm tillägga, med den lilla lukt han redan hade af Hegel på permarna.

10 – Frihet,konsekvensändrat/normaliserat återtog postmästaren föraktligt. – Hade jag varit Adolf Fredrik, skulle jag klappat friheten ur dem, så att det dammat om öronen.

|1147|

11 – Nå, nå, kusin, det skall vara måtta i allt!konsekvensändrat/normaliserat tog gamla mormor till ordet. –konsekvensändrat/normaliserat Jag måste säga, jag håller med kusin deri, att skall det vara, så skall det vara, antingen man är kung eller skoputsare. Öfverheten skall man respektera, och den som ej lyder, må få sin tillbörliga näpst. Men, ser kusin, det skall vara lagen och intet käppen, som regerar ett rike; och nu lär det ha varit så i kung Adolf Fredriks tid, att hattarna eller kaschetterna, hvad de må hetat, hade lagen på sin sida. Efter allt hvad jag kan begripa, var salig kungen en hjertans beskedlig menniska, som ville hela verlden väl, bara han fick vara i fred för de många talen. Det var också fasligt hvad der skrefs vers den tiden! Jag undrar hvad de hade att bjuda honom i Wasa mer än den stora|8| gäddan: aldrig tror jag hon blef välstekt i ugn; man har göra att intet få en pundsgädda rå eller bränd. Kusin hade bordt omständligt beskrifva den der stenen vid landsvägen i Lochteå. Det var för märkvärdigt, att kungen åt frukost på bara backen.

12 – Mycket märkvärdigt har ej Adolf Fredrik uträttat – genmälde fältskärn – men likväl något mer, än att ha spisat frukost i Lochteå. I hans tid kom lagboken ut på finska, och många af de finska städerna fingo då stapelfrihet, fastän den gamle borgarkungen ej fick upplefva den dag, när hans långa lefnadsutsäde bar frukt. En hederlig menniska var kung Adolf Fredrik och hade förtjent att lefva i lugnare tider. Men på hans tid hade folken ingen barmhertighet. En kung skulle vara en halfgud, der han satt på sin thron; han må sedan ha varit född för svarfhjulet eller för kronan. Han bar skulden, och han bar äran i Sverigesoriginal: Sverges (källa för ändring: 1873, 1884) rike, fastän månget riksråd och mången borgmästare i sekreta-utskottet var mäktigare, än han. Nu för tiden ...

13 – Nu för tiden,konsekvensändrat/normaliserat inföll mormor – bär regenten skulden, ministrarne makten och tidningarne äran.

14 Fältskärn smålog. – Icke hos oss – sade han. – Men hafvet, som nekat åt Sverigesoriginal: Sverges (källa för ändring: 1873, 1884) kuster ebb och flod, har i stället lagt ebb och flod i detta landets historia. Folkmakt och kungamakt,original: kungamagt, (källa för ändring: HT, 1873, 1884) folkmakt och adelsmakt ha aldrig rätt kunnat hålla vågskålen jemn, och i Adolf Fredriks tid skummade frihet som halfgäst öl. Då såg man det märkvärdiga, att folk och adel tycktes sluta förbund mot kungen. Men det såg endast så ut; folket var, nu som alltid, konungskt i hjertat, och deraf kom sig det myckna kruset. Det var adeln, som styrde i folkets namn, men icke mera den gamla bördsadeln, utan en riksdagsadel af alla stånd, frälse och ofrälse, prelater, borgmästare, uppkäftiga bönder, kort sagdt, partichefer med deras svansar, hvaraf tre fjerdedelar lefde af utländska mutor. För sådant folk var partiet allt, men fäderneslandet en målad skylt.

|9| |1148|

15 – Tackar ödmjukast, fy f–n, der har bror Svenonius sina mönsterskrifvare!konsekvensändrat/normaliserat utropade postmästaren, kapten Svanholm med ett bredt löje.

16 – Vi ha dock fått göra bekantskap med den store Linnæus,konsekvensändrat/normaliserat genmälde skolmästaren, glad att åtminstone äga ett nödankare i det allmänna skeppsbrott, som hotade frihetstiden.

17 – Och Erik Ljung, som slog ihjäl ormen!konsekvensändrat/normaliserat skrek munsjör Jonathan från sin pall.

18 – Och Erika Lindelia, som kokade ägg! Och lilla prinsen, som klädde ut sig!konsekvensändrat/normaliserat bjebbade Lisa Gret i sin tur.

19 – Och Ester Larsson!konsekvensändrat/normaliserat inföll Anne Charlotte varmt. – Hon var ändå sin fars dotter, och litet mera dertill; eller hur,original: hur’, (källa för ändring: HT, 1873) mormor, var hon ej det?

20 – Nå det vill jag medgifva,konsekvensändrat/normaliserat svarade mormor. – Den nackstyfve borgarkungen kunde jag aldrig riktigt med, och med dottern var det just si och så, när hon flängde i skogen med dimdrottningens strumpeband och så vidare. Men det gläder mig, att det blef folk af flickan; och tid var det; menniskan var ju 29 år gammal, när hon stod brud. Det var nu andra brölloppet, som vi varit med om, för alla de verldens historier vi hört här vid brasan, och det kallar jag ett anständigt slut på ungt folks galenskaper. Det förundrar mig intet, att hon blef så förnämt gift, efter fadren var rik. Det kuriösa var, att grefven tog arfvet så lätt (jag känner grefvar och baroner, som äro mera måna om bouppteckningen), men se det tyckte den snåla slägten om. Hade jag varit i grefve Bertelskölds ställe, skulle jag sett åt, att de intet lagt gamla dräller i stället för nya, och kanhända utsinade klafnöt i stället för de sex mjölkande korna. Nå, jag hoppas grefven och grefvinnan äro vid helsan och ha sin utkomst. Kusin skall för all del berätta oss mera om lilla prins Gustaf; det var ett qvickt barn, litet bortskämd kanhända, men det rådde hans mor för. Drottning Lovisa hade allt en smula skinn på näsan.

|10|

21 – Ja men,konsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn. – Och likväl har hon här i Finland lemnat det allra frommaste minne efter sig i den saktmodiga lilla staden Lovisa.

22 – Är gufar mycket hemlighetsfull?konsekvensändrat/normaliserat frågade Anne Charlotte.

23 – Nå hvad är det nu fråga om?

24 – Jag ville gerna veta hvem som har konungens ring.

25 – Erik Ljung! Erik Ljung!konsekvensändrat/normaliserat skreko fyra eller fem af de små i en chorus.

26 – Det få vi allt se,konsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn. – Vi ha kommit till den tid, när den gamla vantron begynte att glesna, och i dess ställe trädde en ny vidskepelse, som kallade sig upplysning eller filosofi.

27 Vid dessa ord uppspärrades skolmästarens ögon af billig förvåning, och Abiel Halms kinder betäcktes af vredens purpur.

|1149|

28 – Är upplysningen vidskepelse!konsekvensändrat/normaliserat utropade han.

29 – Ja, hvarför icke?konsekvensändrat/normaliserat genmälde fältskärn. – Jag har sett mången guldpenning, som varit af koppar. En af de vidskepligaste menniskor, som någonsin funnits, hette Voltaire.

30 – Hjeltemod!konsekvensändrat/normaliserat utbrast sjelfve postmästaren, under det att de lärde i sällskapet icke kunde hämta sig från sin förundran.

31 –konsekvensändrat/normaliserat Haf litet tålamod, och skålla ej läppen, innan soppan är kokad!konsekvensändrat/normaliserat skämtade gamla mormor. – Börja på bara, börja på, kusin, och salta en näfve då och då, det kan intet skada. Det der tycker jag skall bli eget att höra ...

32 Fältskärn började.

[11]

Fritänkaren.

1. Doktor Martin.

33 En vacker eftermiddag i början af Maj månad anno mundi 1771 sken vårsolen herrligt öfver det gamla Åbo. Kring det höga, glänsande, kopparklädda domkyrkotornet flögo de svarta kajorna flitigare än någonsin med strån till boet; den nyss befriade Aura forsade med grumliga, men glittrande vågor under broarna, och studenterne kommo i glada, stojande skaror från plantagedirektören professor Gadds föreläsningar i botaniska trädgården. Åbo sken i den börjande glansen af sina akademiska välmaktsdagar, och man fäste sig knappt vid det svarta krusflor, som här och der bars af förnämligare personer kring armen eller kring hatten, ty landet hade den tiden kungssorg. Den gode kung Adolf Fredrik var död blefven den 12 sistlidne Februari i Stockholm; – en dag, när han ätit hetvägg, surkål och ostron till middagen, hvarpå han sedan svimmade vid sitt quadrillebord om aftonen och några minuter derefter sade för alltid farväl åt både hattar och mössor. Finland sörjde uppriktigt den fromme landsfadren, och landets första tidningar invigdes i anledning deraf med många gråtmilda qväden. Fastän de känslofulle poeterne omöjligen kunde låta »solen» vara i fred:

konsekvensändrat/normaliseratDen solen har gått ned, som på vår himmel lystkonsekvensändrat/normaliserat

35 eller:

|1150|

konsekvensändrat/normaliseratSå ha vi sett den sol gå neder,

Som hela Nordens glädje var

Och gjorde firmamentet heder;konsekvensändrat/normaliserat

|12|

37 så var det säkerligen deras hjertans mening, när de tillika sjöngo, huru

konsekvensändrat/normaliseratBättre konung kan ej gifvaskonsekvensändrat/normaliserat

39 och huruoriginal: huru: (källa för ändring: HT)

konsekvensändrat/normaliseratMildhet i hans öga lyste,

Fromhet hördes i hans röst,

Hjertat ädel ömhet hyste,

Dygden bodde i hans bröst.konsekvensändrat/normaliserat

41 Hvarefter kom en harang åt den uppgående solen:

konsekvensändrat/normaliseratVore Gustaf ej hans like,

Lika nådig, lika stor,

Bure säkert Sveas rike

Alla tider sorgeflor.konsekvensändrat/normaliserat

43 Allt detta var emellertid naturens ordning: en gammal sol hade sjunkit i natten, en ny steg upp vid horizontens rand, och derom var intet annat att säga, än att den nya solen var på resor för närvarande och väntades hem. Det goda gamla Åbo behöfde ej derföre länge hänga hufvudet eller få sprickor i domkyrkan; det redde sig hjelpligen i tidens vedermödor under mössornas styrelse och väntade, liksom hela riket, bättre tider vid gryningen af en uppgående dag.

44 Genom ett fönster hade likväl den glada vårsolen icke makt att tränga, och det var i ett förfallet gammalt hus i närheten af Aningais tull. Detta fönster var ogenomträngligt betäckt af en tjock brun gardin, eller snarare ett täcke, fastspikadt på insidan, och de förbigående betraktade det med undrande, skygga, misstänksamma blickar. Kanhända intresserar det läsaren att kasta en blick bakom detta förhänge?

45 Det förfallna envåningshuset ägdes af en borgareenka, som likväl icke bebodde det sjelf, utan hade för ett år sedan hyrt det åt en gammal, besynnerlig främling, som kommit till Åbo, man visste ej hvarifrån, och hvilken utaf |1151|de få, som kände honom, kal|13|lades, när det skulle vara hederligt, doktor Martin Weis. Men då doktorstiteln i Åbo var en alltför ansenlig värdighet, för att slösas på en person, hvilken mången misstänkte vara en tysk barberaregesäll, för att ej säga någonting värre, så hände oftare, att man på spe öfversatte hans klingande namn och kallade honom Martin den Wise, eller rent ut »Den vise», under hvilken benämning han också mest var känd uti grannskapet. Han sades vara till yrket läkare, ehuru ingen sett honom praktisera; men då han företedde ordentligt pass från Frankfurt eller Hamburg, hvarifrån det må ha varit, samt för ytterligare säkerhet underkastat sig ett colloquium familiarespråk: latin hos professor Johan Haartman, hvilket berättades ha aflupit till denne berömde läkares synnerliga förundran, så fanns intet lagligt skäl att förmena Martin den Vise bosätta sig i det gamla huset och der stänga in sig med en gammal dräng, om möjligt ännu tystlåtnare och otillgängligare än husbonden sjelf. Ingen visste hvarmed han der sysselsatte sig, men grannarne kommo på allehanda underliga gissningar, när de funno porten stängd hela dagen och deremot ständigt sågo ett svagt eldsken lysa om nätterna genom springorna vid det täckta fönstret. En och annan, som af nyfikenhet försökt att titta igenom springorna, vågade till och med påstå att han luktat svafvel derinifrån, och denna upptäckt var icke egnad att ingifva de vidskeplige grannarne mera förtroende.

46 Det är i det innersta af de tre rum, som utgjorde den vise Martins boning, vi nu våga kasta en blick. Att döma utifrån, skulle ingen enda af vårsolens klara strålar ha förmått att bana sig vägen genom fönstrets förskansningar, men det var likväl icke alldeles så. När man inträdde i detta ovanliga rum, såg man det till hälften belyst från tvenne håll: först från en ofantlig murad hällugn, som upptog hälften af rummet och hvari en stark koleld glödde, samt dernäst ifrån ett knappt märkbart rundt hål i fönsterposten, hvarigenom en fin solstråle af bländande klarhet föll|14| in på en retort utaf glas, som tycktes enkom beräknad att mottaga strålen. Effekten af denna belysning, tre fjerdedelar kolskimmer, en fjerdedel solsken, allt detta omgifvet af nattsvarta slagskuggor från de mörka, med hyllor och okända, dunkla föremål fullradade väggarne, skulle hafva utgjort en målares förtviflan, om han misslyckats, och hans förtjusning, om han lyckats kopiera den på sin tafla.

47 Uti det dubbla skenet rörde sig långsamt en liten, krokig man, till utseendet mellan 50 och 60 år gammal, klädd i tidens vanliga peruk och stångpiske, brun, bredskörtad frack med stora knappar, korta, bruna underkläder, långa silkesstrumpor och skor med breda silfverspännen. Framför sig hade han knutit ett skinnförkläde; i handen bar han en tång, hvarmed han stundom |1152|makade en degel bättre i glöden. Hans genomträngande små, grå ögon tycktes med uppmärksamhet följa eldens arbete. Man såg, att det var något vigtigt, som upptog hans tankar. Om en stund gick han till glasretorten, som för ett ögonblick hade öfvergifvits af den flyttande solstrålen. Han återförde den uti skenet; han granskade dess innehåll med största uppmärksamhet och skakade missnöjd på hufvudet. – Nondum vita!språk: latin – suckade han. – Quousque tandem mors prævalebit?språk: latin

[15]

2. Lifsgnistan.

48 Solstrålen i det mörka rummet fortfor att långsamt flytta sig, allt eftersom dess lysande källa förändrade läge på himlahvalfvet, och samtidigt vändes, genom en sinnrik mekanik, den genomborrade fönsterbågen, så att strålen alltid föll rätt in. Dess väg i rummet betecknades genom en i grader afdelad messingsskifva, fullritad med mystiska qvadrater och cirklar.

49 När strålen på detta sätt närmat sig yttersta kanten af messingsskifvan, hördes den späda klangen af en ringklocka, och den gamle vände sig om. I detta ögonblick föll skenet klart på hans ansigte och visade i den dubbla belysningen en bugtig örnnäsa, knotiga kinder, en fårad panna och i hög grad energiska, dystra, hårda drag. Man hade kunnat taga honom för underjordens beherrskare, Tuoni, belyst och bländad af den solstråle Lemminkäinens moder förstått att locka ned till hans mörka rike.

50 En person hade inkommit och trädde ur skuggan i glödskimret från ugnen. Det var en bildskön yngling, knappt aderton år gammal, klädd i en finare blå rock, än ynglingar af hans ålder brukade bära i Åbo. Men denna rock var dammig, den fina halsduken vårdslöst tillknuten, manchetterna rifna, skorna fläckade, håret i oordning, hatten snedvänd, det vackra, beslutsamma ansigtet mycket blekt och blicken alltför glänsande. Han framträdde med snabba, nästan trotsiga steg, kastade ifrån sig den trekantiga hatten och sade:

51 – Här är jag, doktor!

|16|

52 – Jag har väntat dig,konsekvensändrat/normaliserat svarade doktorn kallt.

53 – Väntat mig?konsekvensändrat/normaliserat upprepade ynglingen. – Hur visste ni det? När jag i går gick ifrån er, svor jag att aldrig återkomma.

54 – Unge man, det är förgäfves, du följer ditt öde. Jag visste, att du skulle komma. Men jag har icke kallat dig; jag påtrugar ingen min vänskap. Du kan gå, jag behöfver dig icke.

|1153|

55 – Och det säger ni mig så likgiltigt, som om ni jagade en tiggare på dörren! Det var dock ni, som först lät mig blicka in i de vetenskapliga hemligheternas afgrund och frestade mig, som ormen i paradiset, med kunskapens träd. Förr än jag kände er, doktor, var jag en orolig, törstande själ, som ingenstädes fann ett mål och en hvila. Men jag var ren, jag var dygdig, jag kunde då ännu läsa min mors bref och skrifva till henne tillbaka. Nu kan jag det icke mer; jag förtäres af en glöd, som jag icke förstår. Jag är som denna ugn: invärtes flammor, utvärtes slagg. Och det har ni på ert samvete, doktor. Det var ni, som lärde mig att trotsa menskligheten, för att ställa mig öfver henne. Jag har lydt er för mycket; gifve Gud, att jag aldrig lärt känna er!

56 – Lugna dig, unge man; det är icke mig du bör skylla för dina förvillelser, det är tvertom jag, som skall lära dig godtgöra dem. Hos dig finnes fröet till något stort. Forska, och du skall gå långt, – kanhända längre än jag, längre än mången dödlig före dig har gått in i naturens hemligheter!

57 – Forska, säger ni? Forska! Och om jag blefve visare än kung Salomo, om jag än lärde att utgrunda jordens innersta, hvad gagnar det mig, när min själs innersta blöder? Vet ni hvad jag har gjort, doktor? Jag har spelat ....

58 – Dåre! Har jag befallt dig att göra det?

59 – Befallt? Åh, ni vet ganska väl, att jag icke lyder några befallningar. Men ni undervisade mig i går i punkteringskonsten. Ni lärde mig beräkna alla möjligheter. Ni lärde mig att beherrska slumpen. O,|17| det är en herrlig konst, sade ni! Med den förvandlas slafven till herre, menniskan till Gud ... Godt, tänkte jag i går afton, när jag gick förbi den der hemliga biribiklubben, ni vet, derborta vid Tavastgatan. Icke för det att jag bryr mig om guld; hvad gör jag med guld? Men jag ville probera den nya, sköna konsten, som beherrskar verlden och är så utomordentligt nyttig för allting. Olyckligtvis hade jag hos mig trehundra riksdaler, som min fosterfar bedt mig lemna till universitetets kamrerare. Pengarne tillhörde prosten Larsson, det var en del af arrendet för Piikkis pastorat, som skall vara betaldt sist i öfvermorgon. Nåväl, hur tror ni det gick med min rara konst och med de trehundra riksdalrarna? Vi turade om med biribi och rouge et noirspråk: franska. Jag vann och förlorade, vann och förlorade; och när jag på detta sätt punkterat nära ett dygn, fann jag till slut mina fickor toma.

60 – Narr!

61 – Smäda mig icke, doktor, ty nu är jag icke vid lynne att tåla det utaf er! När jag kom ut från spelhuset, slog klockan i domkyrkotornet fyra. Solen sken så herrlig och fåglarne sjöngo! Ja, det är sannt, ni förstår att sätta sjelfva solen i fängelse. Men i mig var det vinter. Vet ni, det är förskräckligt att stå i |1154|sol och fågelsång med en skuld på sitt samvete! Då föll det mig in, att jag än en gång borde uppsöka er. Här är jag. Ni kan göra guld: det är en småsak för er. Gör åt mig trehundra riksdaler till i öfvermorgon bittida, och jag skall tacka er, så länge jag lefver.

62 Doktorn hörde honom med vexande otålighet. I stället att svara, förde han ynglingen till den nu snart försvinnande solstrålen, undersökte ännu en gång retortens innehåll, skakade på hufvudet och sade:

63 – Lägg din hand på retorten!

64 Ynglingen lydde mekaniskt. Det hemlighetsfulla i denna operation kom honom ett ögonblick att glömma sina egna bekymmer.

|18|

65 – Ser du denna solstråle?konsekvensändrat/normaliserat sade den underlige mannen. – I sextioåtta minuter och fjorton sekunder har han förgäfves arbetat att tända lifsgnistan i elementerna, och nu återstå endast fyra minuter, femtiofyra sekunder. Är gnistan ej derförinnan tänd, skall en hög persons lif slockna, och det är slut med många förhoppningar. Vi skola ännu försöka det yttersta medlet, och det är lifsvärmen ifrån din unga hand. Min hand är för kall. Allt beror på att du koncentrerar din vilja.

66 En rysning genomfor ynglingens leder. Detta sällsamma glaskärl tycktes så isande kallt, att det röfvade hvarje atom af värme från handen. Han kände likasom en del af sitt eget lif uttömmas, och han visste ej hvart eller för hvem.

67 Han betraktade retorten. Dess innehåll undergick en hastig förändring. Den grå, stoftlika massa, som dittills uppfyllt något mer än hälften af kärlet, hade kommit i ett slags gäsning och förändrade färg. En ljusröd, blodlik massa häfdes derinom och steg allt högre, tilldess att hon uppfyllde hela retorten. Doktorns panna ljusnade.

68 – Det lyckas – hviskade han. – Femton, sexton, sjutton sekunder .... se hur lifsandarna stiga! .... aderton, nitton .... nu nå de till bräddarna! .... tjugu! .... ännu ett plus af lif för att reagera mot sviterna! .... tjuguen, tjugutvå .... nu är det nog! Bort med handen, annars spränges retorten!

69 Ynglingen lydde. Förstelnad och halft vanmäktig, sjönk han ned på en bredvid stående trefot.

70 – Jag tackar dig,konsekvensändrat/normaliserat sade mästaren, – du har motsvarat min väntan. Kom tillbaka i morgon kl. 11 på aftonen, och du skall få guld.

71 – Jag förmår intet mer!konsekvensändrat/normaliserat stammade ynglingen, dödsblek och nära att svimma.

72 – Oroa dig icke, det är ett tillfälligt minus i lifvets funktioner; vid din ålder är sådant lätt att ersätta. Se här .... drick! – Och han räckte den|19| vanmäktige en liten flaska, fylld med en guldgul vätska af den klaraste genomskinlighet.

|1155|

73 Ynglingen drack och kände sina stelnade ådror genomströmmas af eld. Färgen återvände på hans kinder, hans slocknande ögon återfingo sin glans.

74 – Det var en god dryck, doktor!konsekvensändrat/normaliserat sade han, hämtande andan med välbehag. – Kan ni äfven bereda läkedom för ett ondt samvete?

75 – Kanhända!konsekvensändrat/normaliserat smålog den sällsamme mannen. – Glöm icke i morgon afton på slaget elfva!

76 – Jag skall komma.

[20]

3. Surutoin.

77 Söder om Aura lyfta sig vid sidan af det gamla Åbo åtta större och mindre bergshöjder, Klosterberget, Vårdberget och hvad de alla må hetat, ty om äfven alla i tiden haft deras egna märkvärdiga namn, så äro dock flera af dem längesedan förgätna. Dessa oländiga höjder hafva länge trotsat alla försök till odling och planering, ända tilldess att i våra dagar sprängkrutet fått bugt på några af dem och trägna omsorger ändtligen lyckats betäcka andra med täcka planteringar kring stjernornas vårdtorn. Vid tiden för denna berättelse reste de sig ännu för det mesta i deras ursprungliga vildhet, men vid deras södra sluttning, der Korpelaisgatan och Arseneigatan (ett namn som mycket liknar förgift) nu armbåga sig fram, der funnos redan år 1771 några gårdar, bebodda af fattigt arbetsfolk och omgifna af kål- eller rof-länder, omvexlande med gröna humlegårdar. Ej långt derifrån,original: derifrån (källa för ändring: 1884) på samma sida och således ett stycke utom den egentliga staden, fanns vid denna tid en större och nätt inhägnad trädgård med ett litet trefligt, gulmåladt boningshus och ett par drifhus, jemte deras tillbehör af fristående, välskötta drifbänkar: kort sagdt, ett litet landtställe, så ljust, behagligt och sommargrönt, som någonsin en trött stadsbo önskat sig, när han ledsnat vid gatornas damm, och som dessutom hade alla fördelarna af stad och land på samma gång. Der låg en ande af frid, oskuld och skönhet öfver detta lugna bo. Hit nalkades inga frusna nordanvindar, ty de, som sänkte sig hit på svala vingar|21| öfver de skrofliga bergen, hade förvandlats till milda fläktar, innan de gingo till hvila i ekarnes kronor. Här, tyckte man, bröto sig lifvets strider maktlösa mot den skyddande inhägnaden; här bortdunstade alla lifvets bekymmer så lätt som vattenångorna i solskenet från den fuktiga drifbänken. Här trifdes ingen ful tanke, ingen elak varelse; här bodde goda andar, lyckliga menniskor, utan afund, utan sorg, och derföre kallades den lilla boningen med dess trädgård bortom bergen Surutoin, finnarnes Sans souci.

|1156|

78 Men icke blott goda, utan äfven flitiga menniskor bodde i Surutoin. Kanske fanns icke i hela det vida Finland en så välskött trädgård, så fint sandade gångar, så vackra ekar, lönnar och lindar, så rika plommon- och äppleträd, så vårdade bärbuskar och acaciehäckar, så väl störade humlegårdar och ärtsängar och så omsorgsfullt uppdragna rosentelningar. Der fanns ännu mer: der funnos rara utländska, sydeuropeiska, amerikanska, ostindiska vexter i drifhusen, från kaffe- och thébuskarna ända till bomullsträdet, mullbärsträdet med dess silkesmaskar och sockerröret, som genom de höga glasfönstren sög in sötma ur solen. Der fanns en legion af mångfärgade blommor, – nej, icke en legion, endast närmare tusen voro de – som sögo sin doft ur dessa hårda finska berg, hvilka åt okunnigheten, armodet eller lättjan endast skänka den torftiga mossan, och i detta konungarike af sköna, svällande, än blyga, än yppiga, än bleka, än praktfulla döttrar af Flora, surrade många tusen trefna små bin, som, likt de goda på jorden, sögo honung ur sjelfva giftet och samlade deras skatter uti en liten stad af sirliga kupor, byggda i rader vid sidan af drifhusen.

79 Minns kanske läsaren vid denna skildring af blommornas rike i Surutoin ett annat praktfullare blomsterrike, styrdt af en mäktigare konung bortom hafven på Uplands slätter i Sverige, så gissar han kanhända, att Surutoin var endast en blygsam, men derföre icke mindre älskvärd kopia af Hammarby,|22| – ett fjerran lydrike under blomsterkonungens stora universalmonarki, – och han gissar ej orätt.

80 Fyra barn, från 3 till 9 års ålder, leka i trädgården. De äro väl uppfostrade, de känna sina skyldigheter, de akta sig att springa öfver de välrensade blomstersängarna. Det faller dem icke in att upprycka ärtstörarna, att nappa sig en grabbnäfve af den indianska krassen, eller att kittla hvarandra under näsan med plundrade krusmyntor. De akta sig också att gå för nära bikuporna; men de äro minsann ej ängsliga för det, de flyga som yra höns öfver gångarna, klättra i träden, hoppa kråka på gräsplanerna och visa en förvånande färdighet i den ädla konsten att slå tunnband.

81 Då händer en af dessa små sorger i lifvet, från hvilka icke ens Surutoin tyckes vara alldeles fritaget, men som likna dessa lätta moln, hvilka endast förhöja glansen af den blå vårhimlen. Yngsta flickan, en liten trubbnosig, rödbrusig palt, har satt sig bakom en buske och olyckligtvis i en af dessa små myrstackar, dem ägaren af Surutoin enkom underhåller för att skydda trädgården mot mask. Myrorna finna sig förnärmade af denna påflugenhet, eller också taga de det stackars barnet för en stor fientlig insekt, som kommer att störa deras husliga lugn. De rusta sig till försvar, de börja att |1157|klättra uppför den lilla kängan och så vidare uppför strumpan, tilldess att deras närvaro blir alltför kännbar och flickan rusar upp med ett rop af förskräckelse. Förföljd af hundrade oåtkomliga plågoandar, mot hvilka intet motstånd är möjligt, springer hon skrikande öfver gångarna, tilldess att hon snafvar i sina uppsluppna kängband, gör en kullerbytta och slår sin lilla trubbiga näsa mot den mjuka sanden.

82 De öfriga syskonen skynda förskräckta till stället. De ha hört mycket om ormar; de ha sett ormar, inlagda i sprit. De taga för afgjordt, att syster har blifvit biten; den äldsta gossen beväpnar sig med en käpp, för att klubba odjuret; de yngre upplyfta den|23| allt ännu skrikande lilla. Alla gråta och skrika: det är ett väsen och en jemmer öfver en bank på det sorgfria Surutoin.

83 Då kommer en man ur det nära drifhuset. Det är en vacker, kraftfull man, mellan 30 och 40 år gammal, något i förtid lutad och något närsynt. Han är barhufvad, i skjortärmarna, utan halsduk, och bär i handen tågor af bast, med hvilka han bundit sina plantor vid stöden. Häpnad är målad i hans milda, deltagande ansigte. Han tror icke att flickan blifvit biten af en orm; han tror att hon blifvit stungen af bien. Sådant händer ibland på Surutoin.

84 Medan han, sjelf rådlös, förgäfves söker trösta den lilla, som icke vill taga reson och allt ännu fortfar att skrika med full hals, kommer från boningshuset hans några år yngre maka, också med hastigare steg än hon kanske är van, men lugn och rådig, utan tecken till fjesk. Hon är ingen skönhet, men långt ifrån ful: – ett godt, friskt, behagligt och rödblommigt ansigte, med kloka, varma och lifliga ögon; vexten fyllig, med anlag till korpulens; drägten tarflig och ledig, men väl vårdad. Hon upplyftar i sin famn det skrikande barnet, aftorkar dess tårar, aftorkar sanden från den lilla trubbnosen och undersöker med van handoriginal: hand, (källa för ändring: HT, 1873) orsaken till det onda. Snart har hon upptäckt myrorna och bortrensat de värsta fredsförstörarne. – Se så, gråt intet mera, Rosemaj!original: Rose Maj!konsekvensändrat/normaliserat säger hon. – Det blir allt bra igen. Nu gå vi in och kläda af dig, så skall du få bada i din egen lilla badbunke.

85 Vid dessa ord känner sig den lilla trygg. Hon upphör att gråta, hon slår sina armar om modrens hals, och efter regn följer solsken. Rosemaj är förtjusande, när hon skrattar, och fadren betraktar med oförställd beundranoriginal: beundran, (källa för ändring: HT) ömsom det täcka barnet, ömsom den raska och blomstrande modren.

86 – Så är det alltid!konsekvensändrat/normaliserat säger han med en lycklig blick. – När jag står rådlös, så vet du råd. Du|24| är dig lik, Erika! Det var för väl att det icke var bien; det skulle ha gjort mig ondt att sälja kuporna.original: kuporna

87 – Är du naturforskare!konsekvensändrat/normaliserat skämtar hans maka. – När har du sett bin krypa in i kängor och strumpor? Och dina myrstackar, vet du, bli för odrägliga. |1158|Du skulle så gerna plantera carduus acanthoidesspråk: latin här i trädgården, för att bli qvitt tussilago farfaraspråk: latin. Jag vet ej om du förtjenat något så rart, som jag nu har att bjuda dig. Gissa, om du kan!

88 Och dervid håller hon triumferande ett stort bref i sin utsträckta hand.

89 – Det är från min store mästare, Carl von Linné!konsekvensändrat/normaliserat utroparoriginal: utropade (källa för ändring: HT) Erik Ljung med en glad öfverraskning.

90 – Ja men, det ser nästan ut som det skulle vara från morbror!konsekvensändrat/normaliserat svarar hans maka, Erika Lindelia, med skämtande stolthet.

[25]

4. Återblick på gamla vänner.

91 Det lilla Surutoin, der vi så oförmodadt återfunnit två gamla vänner, var ett verk af nyttans tidehvarf och en af de speglar, der tidens genius älskade att betrakta, att beundra sig sjelf. När Sverigesoriginal: Sverges (källa för ändring: 1873, 1884) rike, och Finland vid dess sköte, femtio år före vår berättelse, fallit från höjden af dess politiska storhet och mistat en tredjedel af sitt område, måste man vara betänkt på att läka de djupa såren och återvinna i inre välstånd hvad riket hade förlorat i yttre makt. Då inträdde här i norden odlingens, den fredliga landvinningens tidehvarf, och en af dess favorittermer var ordet ekonomi. Men till ekonomin hörde icke blott den egentliga stats- och landthushållningen, utan äfven alla de vetenskaper, som äro af praktisk nytta för jordbruk, handel och industri, följaktligen i främsta rummet naturvetenskaperna. Allt hvad dit hörde uppmuntrades af styrelsen och uppbars af opinionerna, sedan Celsius och den store Linné trädt här i spetsen för tidsriktningen. Öfverallt experimenterades med kemiska laboratorier, botaniska trädgårdar, djur- och vextsamlingar, fysiska rön, anatomisalar, observatorier, barometrar, thermometrar, vattenmärken, saltpeterlador, pottaska, grufvor, hamrar, hushållningssällskaper, handelskompanier, verkstäder och annat mer. Det gällde icke blott nyttan, det var tillika en modesak. Naturvetenskaperna fingo en stark luft under vingarna och begynte flyga mot aldrig anade höjder, på samma gång som de med mikroskopet kröpo långs marken, eller|26| med sprängborren banade sig väg till jordens innandöme. Bland 19 under vårtermin år 1771 i Åbo utgifna akademiska afhandlingar voro 10 af naturhistoriskt eller ekonomiskt innehåll, deribland en af Lebell om penningebristen, en af Sourander om murkalken, en af Sundelin om huru man borde upphjelpa handeln i Nystad, en af Gjers om huru man kunde förbättra laxfisket i Kumo elf o. s. v. Bland de öfriga 9 disputationerna finner man Gadds »Strödde chemiske anmärk|1159|ningar till upplysning i Svenska Lagfarenheten» och dito »Chemiske» anmärkningar rörande juris prudentia opificiariaoriginal: optificiaria (källa för ändring: HT).

92 Man såg hvad tidens klocka var slagen.

93 Botaniken, som isynnerhet var på modet, skulle vara praktisk som alla de andra. Man äflades mycket att från Amerika införa nyttiga hushållsvexter, och i alla tider skall Finland tacksamt ihågkomma potäternas införande. Det var också egentligen för odling af sådana matnyttiga, eller för medicin begagneliga vexter, som de många botaniska trädgårdarna den tiden blefvo anlagda.

94 Vår vän Erik Ljung, f. d. gymnasist i Strengnäs och sedermera student i Åbo med kungligt stipendium, hade gjort sin store lärare heder. Han hade med sin örtabok under armen, sin rensel på ryggen och några plåtar mer eller mindre i fickan genomvandrat Finland, Sverigeoriginal: Sverge (källa för ändring: 1873, 1884) och större delen af Europa samt derefter på ett Wasafartyg med den nya stapelfriheten plöjt oceanens salta vågor till Rio Janeiro. Sedan hade han armbågat sig fram genom Sydamerikas urskogar bland hvita, svarta och röda menniskor, öfverallt samlande frön och vexter, paddor och bobbor, ormar och vampyrer, elektriska ålar, mångfärgade papegojor, kolibris och andra rariteter af samma beskaffenhet, tilldess att han för sin mästares och egen räkning hemskickat åtskilliga tusen rariteter af alla slag och väl hundrade förut i Europa okända arter både af vext- och djurriket. För allt detta hade han lyckats vinna många afundsvärda utmärkelser: gräs och skarabéer hade efter honom blif|27|vit kallade »Ljungii»; han hade blifvit korresponderande ledamot af en mängd lärda sällskaper uti tvenne verldsdelar och, hvad som var mer, han hade den äran att hedras med sin mästares faderliga vänskap och att anses för en af den store mannens ypperste lärjungar. Högre sträckte sig ej Erik Ljungs ärelystnad. Han var nöjd, han var lycklig, han borrade sig in i vextriket, som en humla i nyponblomman, och tänkte ej på morgondagen mer än en ung gran bryr sig om höststormarna, – ända till dess att han en dag återsåg Erika Lindelia hos hennes morbror på Hammarby.

95 Hon var då 23, han 26 år, båda passionerade botanister, båda fria och sorglösa, som rödväpplingar i morgonens dagg. Den gamla vänskapen flammade upp, och innan de visste ordet af, voro de fästman och fästmö. Det skedde utan krus och betänkligheter; morbrors samtycke begärdes och erhölls; från den dagen begynte han, på sitt vanliga älskvärda sätt, kalla dem sina dicotyledoner. Erika Lindelia grodde numera med tvenne hjertblad, och då hon från barndomen hatat polygamia superfluaspråk: latin, studerade hon nu desto ifrigare den försmådde hippurisspråk: latin, som ensam bland våra allmännare vexter har den äran att förena klassen monandriaspråk: latin med ordningen monogyniaspråk: latin.

|1160|

96 Det var endast ett om och ett men i vägen för deras lycka, och detta var att ingen af dem ägde i vida verlden mer än deras glada lynne, deras trofasta hjertan och deras märkvärdiga örtsamlingar. För första gången beklagade Erik Ljung förlusten af alla förhoppningar på borgarekungens arf; för första gången gjorde Erika Lindelia den upptäckten, att vexternas matnyttiga egenskap spelar i botaniken en betydande rol. Den förträfflige morbror visste dock råd för allt. Der behöfdes endast en vink af honom till drottning Lovisa Ulrika, understödd af en artig skrifvelse till de allsmäktige hattarne i rådet, och hans lärjunge blef utnämnd till plantagedirektör, med uppdrag att på regeringens bekostnad anlägga och underhålla en trädgård för acclimatisering af nyttiga vexter vid Åbo stad.

|28|

97 Hvem var lyckligare, än de unga dicotyledonerne – thalamifloræspråk: latin, som arkiatern sedan kallade dem, till Erikas stora förtret! De blefvo utan vidare omsvep man och hustru, bröllopet stod en vacker majdag i Hammarby gård, och bland många andra förnäma gäster sågs vid detta tillfälle grefve Bertelsköld föra i menuetten arkiatrinnan Linné och den store arkiatern med samma artighet räcka handen åt grefvinnan Bertelsköld. En annan nära anförvandt var äfven kommen till bröllopet, och det var Eriks mor, den numera sextioåriga fordna skönheten Marie Larsson – som vi fortfarande vilja kalla henne; – men hon ansåg sin tid att dansa vara förbi, hon hade dansat för mycket för fyratio år sedan i Stockholm och var lycklig att nu kunna obemärkt med moderlig stolthet betrakta sin älskling.

98 Efter denna glada dag hade sedan plantagedirektören Ljung med sin unga hustru flyttat till Åbo och der anlagt det vackra Surutoin med en omsorg, en skicklighet och en smak, som fullkomligt rättfärdigade regeringens förtroende, ifall man ej ville anse det som mindre matnyttigt, att Floras rike blef lika starkt representeradt för ögat, luktorganerna och vetenskapen i allmänhet, som för kökets och industriens speciela behof. Af detta lifvets goda hade det unga paret jemnt så mycket, som de behöfde för deras tarfliga bo, och när detta efterhand begynte med två flickor och två gossar blifva allt matfriskare, förstod plantagedirektören förträffligtoriginal: förträflligt att plantera desto flera kålhufvuden, desto mera spenat, morötter, äppleträd och stickelbärsbuskar, hvaraf inkomsten (ty det var tillåtet af styrelsen) räckte jemnt till så många par små skor, så mycket gryn till gröten och annat mer, som familjens förökande gjorde nödvändigt. Med Hammarby stod Surutoin ständigt i liflig korrespondens, som alltemellanåt varierades med gåfvor af allehanda rariteter, och så förgingo tio lyckliga år, underbarligen utan en enda sorg, om man ej dertill vill räkna sådana små förtreter, som nu i dag med den lilla Rosemaj.

|29| |1161|

99 – Vet du hvad det är för en dag i dag?konsekvensändrat/normaliserat frågade Erika sin man, sedan alla Rosemajs myror blifvit dränkta i badbunken och den lilla trubbnosen, skinande som en fullmåne, fortfor att plaska i vattnet, så det yrde kring modren.

100 – Det är den 8 Maj, vi få störa bönorna,konsekvensändrat/normaliserat svarade plantagedirektören.

101 – Bönorna? Min kära herr man, jag tycker att man kan störa sina bönor, utan att sjelf vara en trädgårdsstör. Fy, skäm ut dig, nu är du rent af förstockad och skulle passa till virke åt salig kungen att svarfva dosor af. Hela dagen har jag gått med ett minne i hågen, bara för att försöka huru långt din förstockelse skulle gå, och du har ej sagt mig så mycket som: gif mig en kyss!

102 – I dag, låt se ... men hvar i all verlden har jag haft mina tankar? Det är ju vår tionde bröllopsdag! Så ... nu har jag uttagit min rätt! Gud vare lofvad för dessa tio år och för det att han i dag för jemt ett decennium tillbaka har gifvit mig en dicotyledonspråk: latin, hvars make ej finnes i Amerikas urskogar. Vet du, jag hade engång en dröm. Det var två månader sedan jag fann den der ringen, du vet, och jag hade nyss fått stipendium här i Åbo. Men jag borde ej tala om sådant i dag, när vi ha så mycken anledning att glädjas.

103 – Berätta du, jag är ej af de nervsvaga,konsekvensändrat/normaliserat skämtade makan.

104 – Det var också endast en fantasi. Drömmar som strömmar. Jag drömde att Bertelsköldarnes stammoder kom till mig, sådan jag ofta hörde henne beskrifvas uti min barndom, och sade till mig: gif mig åter min ring, så vill jag gifva dig tio lyckliga år. Det ville jag icke, och när hon var enträgen, svor och bedyrade jag, att jag ej alls hade ringen. Då sade hon vidare: nu har du svurit falskt och måste förlora ringen, men efter du gjort det ovetande uti drömmen, vill jag gifva dig de tio åren ändå. Följande morgon föll det mig in att söka ringen, som jag lagt|30| i mitt spegelschatull, men han var borta, och ingen menniska visste det minsta om hvad det sedan blifvit af honom. Var det icke en besynnerlig dröm?

105 – Kära du, sådant der drömmer jag minst en gång i veckan. Men vill du som jag, så fira vi dagen med att grädda plättar åt barnen. De äro ändå de raraste plantor, som den gode Guden på dessa tio åren låtit vexa i Surutoin.

[31]

5. Fostersonen.

106 – Nej, det går alldeles icke an!konsekvensändrat/normaliserat försäkrade plantagedirektörskan Ljung med mycken bestämdhet, sedan hon öfver sin mans axel läst arkiatern Linnés bref. – Att skicka dig till Afrika! Morbror är en stor man, det vill jag icke bestrida, men också store män kunna ibland gå i nattmössan.

|1162|

107 – Det har sina sidor – genmälde Erik, i det att han ännu engång genomläste brefvet från början till slut. – Regeringen skickar åter en fregatt med presenter åt dejen i Algier.

108 – Det är nedrigt gjordt af regeringen. Skall ett fritt folk skicka tribut åt sjöröfvare, för att ej våra skepp må uppbringas och våra sjömän säljas som slafvar i barbareskstaterna?

109 – Vackert är det ej, men det anses politiskt. Emellertid afgår med ambassaden en naturhistorisk expedition till Algier, och arkiatern föreslår att ställa mig i spetsen för den.

110 – Och hvad skall det blifva af mig?konsekvensändrat/normaliserat frågade Erika halfgråtande.

111 – Följ med!

112 – Jag? Och hvad skall det blifva af barnen?

113 – Det är sannt; jag kom ej att tänka på barnen. Men vi kunna föra dem till min mor sålänge.

114 – Din mor är sjuttio år, och du vill att vi skola skicka åt henne fyra skrikhalsar, som icke ett ögonblick kunna umbära eftersyn. Nej, min vän, det duger icke. Tänk ut något annat förslag.

115 – Vi lemna dem här med Silla och gamla Agata.

|32|

116 – Cecilia Larsson är 15 år och inackorderad hos oss af sin far, prosten Larsson. Vår trogna Agata är 50 år och förstår förträffligt att sköta kor, men icke det minsta att sköta barn. O, ni vise herrar och äkta män, hvilka klyftiga utvägar ni hitta på med er stora lärdom! Hvad skall det då blifva af Surutoin, medan vi äro borta?

117 – Det har jag ej heller kommit att tänka på. Vi kunna vidtala Pehr Gadd.

118 – Professor Gadd har sin stora botaniska trädgård och anser Surutoin för en leksak. Men antag att han gör dig till viljes och vårdar Surutoin, hvad vill du göra med Paul? Hvad vill du göra med Paul Bertelsköld?

119 – Honom tager jag med, om föräldrarna gifva sitt samtycke dertill. Jag vill säga dig något, Erika. Jag är bekymrad för gossen. Han har på en tid fått underliga saker i sitt hufvud. Han måste ut i vida verldens luft, der grillerna blåsa bort.

120 – Nå Gudskelof, att du ändtligen fått ögonen öppna. Huru ofta har jag ej sagt dig, att Paul är ej mera densamme som förr! Men du har beständigt svarat: han läser! Tror du verkligen, att han läst?

121 – Hvad skulle han annat gjort? Ett sådant hufvud finnes ej vid hela vår akademi. Det är nu tre år, sedan vi mottogo honom af föräldrarna mot 200 riksdaler om året, på det vilkor att han i fem år skulle vara såsom vår egen son och att vi skulle tämja hans vilda, bångstyriga lynne. Det har lyckats |1163|oss öfver förväntan, eller rättare, det har lyckats dig, ty dig lyder han som ett barn. Men jag har följt hans studier steg för steg, och jag har förvånats, jag har häpnat. Allt har han lärt med förundransvärd lätthet och snabbt som en lek. I latinet kan han täfla med gamle Hassel och unge Porthan, i mathematiken med Wallenius och Lindqvist, i metafysiken med Mesterton, i naturvetenskaperna med Gadolin, Kalm, Haartman och Gadd ...

122 – Men ej med dig!

|33|

123 – Så mycket mera med mig. Och allt detta vid aderton år. Det är mer än naturligt. Hvad skall det blifva en dag af en sådan student?

124 – En förryckt menniska, det är det som jag alltid har sagt, och början är redan gjord. Men du är så ytterst svag för Paul. Du är så stolt öfver honom, att du idkeligen lägger ny ved på den brand, som förtär honom, och säger beständigt till honom: läs! läs! Det är detsamma som: grubbla! grubbla!

125 – Jag säger ej:original: säger: ej (källa för ändring: HT) läs! Jag säger: forska! Jag har gjort allt för att svalka honom med lugna empiriska rön. Jag har sagt till honom: studera lifvet, ty lifvet är mer än boken! Och derföre vill jag nu föra honom med mig på resor.

126 – Det har jag intet emot. Men jag fruktar att du icke förstår huru en sådan brinnande ande måste behandlas. Du tror, att han drifves af ett omättligt kunskapsbegär. Men jag säger dig, att ärelystnadens onda genius har fått makt öfver honom; han vill lysa som ett skinande ljus öfver alla andra, och sådana ljus bruka hastigt slockna i mörker. Hvad har han för sig, när han stundom är hela dagen borta? Läser han? Det tror jag knappt. Går han på föreläsningarna? Sedan en månad har ingen sett honom afhöra någon! Hvad gör han då?original: då! (källa för ändring: HT) Och jag måste väl tala om det, ehuru jag beslutat tiga tillsvidare: i natt var han icke hemma. Jag har ej sett honom sedan i går på eftermiddagen.

127 – Du har rätt, det är ganska besynnerligt.

128 – Och vi ha likväl emottagit honom såsom vårt eget barn; vi måste ansvara för honom, såsom för våra egna. Han är grefvinnan Esters enda son, ty stjufsonen vill jag ej tala om. Tänk, Erik, om hennes allrakäraste barn skulle gå förloradt hos oss!

129 – Jag ryser, när jag tänker derpå. Skulle då han blifva den fridstörare, som efter tio lugna, lyckliga år för första gången kommer att bringa sorg och bekymmer till vårt fridfulla Surutoin? Nej, så illa skola vi icke tro om vår vackra, vår riktbegåfvade|34| Paul, min stolthet, min glädje. Men du är skarpsyntare än jag. Du har blott alltför rätt, att han är en brinnande själ, och man måste umgås med honom såsom med eld. Råd mig! Hvad skola vi göra?

130 – Till en början måste vi veta hvad som nu upptager hans tankar. Skulle han händelsevis ha förgapat sig? ...

|1164|

131 – I Cecilia? Den fromma, saktmodiga, drömmande resedan? Det är omöjligt. Hon är ju dessutom bara barnet.

132 – I Åbo finnas andra, äldre, kokettare flickor: Eva Lindqvist till exempel. Hon är vacker och qvick, eld och lågor, som Paul.

133 – Det är möjligt. Gud gifve han vore kär öfver öronen; det är en barnsjukdom, som förgår med åren.

134 – Så? Tror du det?

135 – Ja, det vill säga att sjukdomen förändrar natur, och blir ett vilkor för helsan, såsom hos oss till exempel. Men för ynglingar vid Pauls ålder är kärleken en skyddande engel, som räddar från många villor. Nu minns jag något, som oroar mig. Jag lemnade Paul i går en större summa penningar, som han för Larssons räkning skulle inbetala till akademin. Det var en del af arrendet för Piikkis pastorat.

136 – Så oförsigtigt af dig! Hvad förstår han penningars värde? De äro för honom ziffror, som andra ziffror. Du bör genast höra åt, om de äro ordentligt inlemnade. Och sök för all del att komma den stackars gossen på spåren. Jag får intet lugn, innan vi åter veta honom vara på rätta vägar.

137 – Icke jag heller; jag vill strax gå till staden.

138 Och Erik Ljung gick med bekymmerfullt sinne att söka sin förlorade fosterson.

[35]

6. Stormiga tankar.

139 Medan plantagedirektören Ljung och hans maka som trogna vänner förtrodde hvarandra alla sina bekymmer, gick under ekarna i trädgården en för läsaren ännu obekant innevånarinna i Surutoin. Det var en blond, behaglig flicka med kärnfrisk hy och dansande gång, klädd i hemväfd gråbottnig ylleklädning och dito halsduk på hufvudet, med en sprutkanna i handen och en stickstrumpa i kjolfickan. Hon hade hela eftermiddagen haft den vigtiga befattningen att öfvervaka ränserskorna i en aflägsen del af trädgården, så att de icke fingo upprycka plantorna med ogräset, och nu tog hon en omväg för att efterse, om barnen tilläfventyrs lemnat bakgrinden öppen för kringströfvande boskap.

140 Den sena majsolen sänkte sig alltmera mot Erstans rosenfärgade vågskimmer, när Cecilia Larsson, Silla kallad – ty det var hon – steg i förbigående upp på en kulle, der hon genom en dal mellan bergen såg staden och domkyrkan glimma i aftonglansen. Väntade hon någon, eller hvarför |1165|stadnade hon en stund så stilla med blicken mot staden? Hon visste det troligen icke sjelf; det roade henne att stadna der. Hon satte sig på en liten bänk af obarkade björkstammar och betraktade – tankfull eller tanklös – än myggornas dans i solskenet, än de nykomna svalornas pilsnabba flygt.

141 Vid det att hon satt så i vårqvällen, utan att just veta hvarföre, kom bakom henne en yngling med stora steg på obanade genvägar öfver bergen och stod,|36| innan hon märkte det, alldeles vid hennes sida. Hon syntes öfverraskad, han likaså; men efter de engång möttes, kunde ingendera undvika den andra.

142 Ynglingen var Paul Edgar Bertelsköld, son till grefve Carl Victororiginal: Viktor Bertelsköld med hans sednare maka Ester Larsson och således kusin till Cecilia, som var dotter till grefvinnans bror Bertel. Båda voro, som vi veta, inackorderade fosterbarn hos deras slägting Ljung.

143 Paul befann sig ännu i det något förvildade tillstånd, hvari vi sågo honom uti den vise doktorns laboratorium, och var alldeles icke vid lynne att möta någon. Han stadnade tvärt och frågade hvad hans kusin »satt och gapade efter»konsekvensändrat/normaliserat.

144 Silla hade icke varit ovan vid häftiga och förolämpande uttryck af den brusande ynglingen, men sådan hade hon aldrig sett honom förr. Hans förstörda utseende och hans flammande blick slogo den oskyldiga flickan med häpnad. Hon svarade i förskräckelsen icke ett ord.

145 – Sitter du här för att spionera på mig?konsekvensändrat/normaliserat fortfor han, retad af hennes tystnad, och fattade henne hårdt i armen.

146 Flickan begynte gråta.

147 – Du kan då intet annat än lipa!konsekvensändrat/normaliserat sade Paul och stötte henne föraktligt ifrån sig. – Jag begriper icke hvarför naturen danat så ömkliga varelser. Tycker du att lifvet är en trasa, efter du ständigt byker det med dina eländiga tårar? Nå ja, du har kanske rätt. Men jag tål icke det der gudsnådliga pipet. Hvarför sitter du här?

148 – För ro skull,konsekvensändrat/normaliserat svarade Silla darrande.

149 – För ro skull? Det är dig likt. Man skall veta hvad man gör och hvarför man är till. Men sådana äro ni alla, krälande myror äro ni, och likväl kan en menniska taga ned stjernor af himmelen. Hvarför ser du på mig? Är jag ej vacker nog för dig? Eller ser du på min dammiga rock? Kanske räknar du, om|37| jag har alla knapparna i behåll? Bryr jag mig om dina knappar? Gå din väg, jag har annat att tänka på.

150 – Men hvad fattas dig, Paul? Hvad ondt har jag gjort dig, att du talar så der?

151 – Hvad mig fattas? Allt eller ingenting. Jag vill icke vara en myra, jag! Jag är led vid Åbo ... Ja, här se vi det framför oss, som ett fat stekt strömming |1166|bredvid en tallrik ärtsoppa. Det är något, det der, tycker du! Ett gammalt skräpigt råttbo, som hedras med titeln af slott, och ett utpyntadt grafhvalf, som de kalla domkyrka. I det ena fjettras menniskor med jern, i det andra med prestläror. Händer och fötter, tankar och samveten, allt vilja de binda. Det är för uselt. Den som ej vill vara slaf, han måste vara tyrann. Här finns ingen fri man i hela Åbo, mer än jag, och kanske en till, men det vet jag ej säkert ännu. Hvad säger du, om jag en dag blir biskop i Åbo? Då skulle du passa till biskopinna, du med ditt eviga pip och lip! Men jag vill ej bli biskop! Jag vill ej krypa till kräklan, jag vill ej kröka mig, jag! Perukstockar ha de nog i akademien. Här ligger ett berg öfver mig, men jag vill skaka det af mig, som spindelväf. Jag har också en blixt, fastän ingen vet det ännu. Men de skola en dag få se honom ljunga, och råttboet skall darra, och grifterna skola öppnas, och kräklan skall falla, och håret skall resa sig på perukstockarnes trädhufvuden.

152 – Jag förstår dig icke, Paul! Du är ryslig i dag. Har någon gjort dig illa, eller hvarför är du så ond?

153 – Det begriper du icke. Jag har sjelf gjort mig illa, men det är derföre att jag qväfs. Jag vill ha storm, storm; jag härdar ej längre ut med pedanterne här och der. Jag tål icke Surutoin; det är så jemmerligt petigt och så eländigt sedesamt. Kom bort med mig, Silla! Vi stiga i första båt, som vi finna vid stranden, och ro ut på det stora hafvet: – icke ett sådant dike som Aura, eller ett sådant tvättfat som Östersjön, utan verldshafvet! Ja, dit, på den stora, blå oceanen; der få vi svalka, der få vi lugn!

|38|

154 – Vill du fara bort från faster och farbror, som hålla så mycket af dig? Har du hjerta, Paul, att bedröfva dem, som äro så goda emot dig?

155 – Jag har intet hjerta, jag vill icke ha något hjerta. Bryr jag mig om att smekas? Det bränner i mitt hufvud, det går en eldslåge genom min själ, och jag behöfver en ocean, för att släcka dess glöd. Jaså, nu gråter du återigen! Vill du låta mig vara i fred för de der diskvattenskänslorna?

156 – Paul, Paul, det är icke bra med dig nu. Du måste bedja Gud, att bli ödmjuk.

157 – Jag ödmjuk! Är berget ödmjukt? Är stormen ödmjuk? Fråga vulkanen hvarför lavan förbränner blommorna vid hans fot? Hvarför skulle jag vara ödmjuk? Hvarför skulle jag bedja Gud? Har Gud gjort mig sådan, att jag ej ryms i ett nötskal, så må han se till att jag får en verld, der jag trifs. Jag rår ej för det, Silla, att jag ej är som de andra. Min mor har också varit olik alla andra, när hon var ung. Men jag vill ej vara elak. Du skall förlåta mig; jag är mycket olycklig. Jag är allena i verlden, och ingen förstår mig.

|1167|

158 – Gud förstår dig, om du beder honom derom. Vill du, att jag skall bedja med dig?

159 – Kommer du åter med ditt slask och pjunk! Jag vill ej bedja, jag kan ej bedja; jag vill ha rättvisa utaf Gud. Icke har jag skapat kometen att gå ut ur den eviga cirkelgången. Det är förskräckligt, men jag kan icke hjelpa det. Jag förstår icke mig sjelf. Blott ett är mig klart: det måste bli annorlunda med verlden och med mig sjelf, annars bär det sig icke. Jag vore i stånd att rycka jordklotet ur dess bana och slunga det bort i nebulosernas ändlösa rymder, blott för att göra allting annorlunda.

160 – Din mor skall gråta, Paul!

161 – Tror du? Icke är hon af de lättsmältaste. Men det är möjligt, att hon skall göra det. Jag skulle gråta sjelf, om det ej vore så innerligt uselt. Hvilken herrlig qvinna är icke min mor! Du skulle se henne,|39| Silla, med den högburna pannan och de glänsande, mörka, blixtrande ögonen! När jag var barn, satt jag ofta vid hennes fötter och såg upp till henne, såsom till ett högre väsen, och så kunde jag sitta i timmar och dricka glansen ur hennes ögon. Då lade hon stundom handen på mitt hufvud och sade: Paul, min son, bed Gud, att han gifver dig stora tankar!

162 – Men sedan dess har du glömt att bedja.

163 – Ja, Silla, kanske är det illa, att jag längesedan glömt det. Förr kunde också jag bedja. Jag trodde så mycket då. Jag kunde ej äta, om jag ej läst min bordsbön. Jag kunde ej somna, om jag ej läst välsignelsen. Jag trodde att englarne stodo osynliga rundtkring min bädd; jag trodde att regnbågen var de saligas bro till himmelen. Det var en lycklig tid, Silla, men den är förbi, för alltid förbi ...

164 Och den vilde, stormige ynglingen lutade sitt bildsköna hufvud mot flickans famn och snyftade högt.

165 Cecilia aktade sig väl att störa hans tårar. Hon knäppte sina barnsliga händer öfver hans hufvud och bad helt sakta: Herren upplyse sitt ansigte öfver oss! Herren gifve oss en evig frid!

[40]

7. Förbrytaren och hans domare.

166 Solen hade gått ned, men det var ännu ljus dager, när Paul Bertelsköld återvände till sitt rum i det gula boningshuset på Surutoin. Han försmådde smygvägen bakom drifhusen, på hvilken han kunnat komma obemärkt till trappan. Han gick stora, raka vägen genom den ännu löflösa lindallén, |1168|och händelsevis mötte han här sin fosterfader, som harmfull och sorgsen återvände från staden. – Kom,konsekvensändrat/normaliserat sade plantagedirektören, – jag har något att säga dig.

167 Paul följde, och de inträdde i arbetsrummet, som i ett hörn af huset vette mot trädgården. Två silfverpopplar, domarens och förbrytarens enda vittnen, beskuggade fönstren i aftonskymningen.

168 – Du har varit borta i går på eftermiddagen;konsekvensändrat/normaliserat började Erik Ljung med en mörk blick.

169 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat svarade Paul och såg honom rätt i ansigtet.

170 – Hvar har du varit?

171 – Här och der. Mest på ett spelhus.

172 – Jag vet det. Du har spelt bort de 300 riksdaler jag gaf dig i går, att föra till kamreraren.original: kamereraren. (källa för ändring: HT, 1873)

173 – Det har jag gjort. Hälften på biribi, hälften på rouge et noirspråk: franska.

174 – Olycklige! Du vet att det var främmande penningar. Hvarmed vill du återbetala dem?

175 – Jag har utvägar. I morgon afton skall allt vara klart.

176 – På hvad sätt?

177 – Det blir min sak. Jag är ingen bedragare.

|41|

178 – Är du säker derpå? Om du lyckas betala din skuld, så är det med nya skulder. Allt hvad du eger tillhör din far.

179 – Jag eger mig sjelf.

180 – Är du så viss derpå? Du tillhör dina föräldrar. Du bedrager dem på deras käraste hopp. Du bedrager dig sjelf på hela din framtid. Du bedrager oss, som älska dig och som ansvara för din ungdom. Du bedrager ditt fädernesland, för hvilket du är skyldig att arbeta som man och medborgare. Du bedrager din himmelske Fader, som utrustat dig med herrliga gåfvor att utföra hans verk på jorden. Paul, Paul, och du säger att du är ingen bedragare!

181 Ynglingen teg en stund, men det medfödda trotsiga lynnet fick makt med hans bättre känslor. Han svarade djerft: –konsekvensändrat/normaliserat Ja, så säger jag. Jag är icke mera ett barn, som man leder vid örat till skamvrån. Jag är min egen herre, och om jag står här i polisförhör, så är det af fri vilja. Jag svarar, för det att jag icke vill göra mig bättre än jag är; men ingen skall tvinga mig att svara mer än jag vill. Hvad rätt har morbror att döma öfver min framtid? Jag är ingen gurka, om hvilken man säger i Maj, att hon skall insaltas i Augusti. Intet teleskop, och än mindre ett mikroskop, skall upptäcka, om jag gror eller ej. Finns någon, som kan säga, när han står vid en källa i berget, om af henne skall blifva en rännil, eller en forsande flod? Men det vet källans |1169|genius bättre än någon, och derför säger jag morbror: jag tänker icke förlöpa mig i ett smutsigt kärr. Hvad de 300 riksdalrarna angår, så äro de knappast en tumände uselt guld. Sådant ha alla stackare, och de störste stackrarne ha allra mest. Bryr jag mig om att vara en utaf dem! Det sägs ju, att jordens innersta är en smält guldklimp.

182 – Detta språk känner jag,konsekvensändrat/normaliserat återtog Erik Ljung med strängt allvar. – Det är hvarje trotsande ynglings språk, och jag nekar icke, att det ju finnes något stort deri. Jag ser hellre att du trotsar, än att|42| du ljuger. Alla ha vi engång kännt en kraft i vår arm att rycka jorden ur hennes grundvalar. Men det är icke öfvermodet, det är förnuftet, som beherrskar verlden, och öfver menniskans förnuft står ett högre, för hvilket den djerfvaste slutligen måste knäböja. Det finnes eviga lagar, som ingen ostraffadt trotsar, och de befalla oss ödmjukhet. Ödmjuka dig, Paul, ty ditt trots är blindt! Du har i blindt sjelfförtroende utmanat vilddjuren i ditt hjerta, och de skola en dag slita dig uti stycken. Det är icke i dyn af låga passioner en menniskoande vexer till storhet och ljus. Icke i dräggen af ett spelhus, der de sämsta lidelser ockra med menniskors lycka; icke i bägarens vilda rus, icke i fala lustars armar vexer ungdomens kraft till mandom och hjeltemod. Sök hellre din lycka i arbetets ära, i bönens hugsvalelse, i samvetets frid, och rena din vilja i den sonliga kärlekens ödmjukhet, hvilken du glömt för den vanskliga tron på din egen förmåga!

183 Paul såg ut genom fönstret. Der tycktes honom demoniska röster hviska i aftonens skuggor, och bortom träden förekom det honom, som såge han en flik af doktor Martins bruna kappa.

184 – Icke har jag spelat för att vinna penningar – sade han bittert. – Något skulle jag företaga mig. Allt är så trångt omkring mig. Jag qväfs här af idel välmening. Här är så obegripligen dygdesamt, att jag engång måste svalka mig med en smula odygd, om ej för annat, så för att försöka den sidan också.

185 – Nåväl, är du nöjd med försöket? Känner du dig lättare nu om hjertat, än förr?

186 – Jag tror det nästan. Jag duger hvarken att peta knoppar på kollegier vid akademin, eller att vattna blommor på Surutoin.

187 – Så företag dig något, som mera tillfredsställer dig. Tag din kandidatexamen. Den bör gå som en dans.

188 – Än sen? Blir jag bättre deraf? Det går ju allt efter noter som en utsliten lexa. Jag har ju ej|43| lof att tänka annat, än hvad de höglärde herrarne sjelfve tänka, och det gör mig ursinnig. Jag är en friboren ande. Jag vill tänka fritt.

189 – Pojke, – du har läst Rousseau!

190 – Jag har läst Emile,konsekvensändrat/normaliserat svarade Paul och rodnade mot sin vilja.

|1170|

191 – Jaså; då förstår jag. Det är enkom en bok för sådana vildhjernor som du. Grannt, men förryckt. Rousseau är galen, och du är på god väg att blifva det. Om hundra år skall man skratta åt sådana dårskaper.

192 – Om hundra år skall Rousseau ha gjort verlden ny!konsekvensändrat/normaliserat utropade Paul med glänsande blickar.

193 – Nå, om du med sådan förtjusning läst Rousseaus Emile, så bör du af honom ha lärt dig att älska naturen. Der finner du medicin för elaka drömmar. Studera naturen, men studera i henne lifvet och icke döden. Studera med rön. Gif akt på det minsta, för att småningom komma till det större och största. Sök lagarna för det hela, så skall du kanske slutligen i dem upptäcka Gud.

194 – Jag skall upptäcka friheten! Jag skall blotta det fördolda. Jag skall frigöra det fångna. Jag skall upptäcka det hemlighetsfulla, som länge varit anadt, men aldrig funnet. Jag skall återgifva naturen åt menskligheten och menskligheten åt naturen.

195 – Det kan tåla sin tid, men gå på bara, håll ut! Så långt äro vi ense. Jag har alltid trott, att hos dig bor en genius, danad till någonting stort. Men snillet kan ej, bör ej umbära dygden. Stora andar böra umgås med stora tankar. Har du någonsin hört, att stora tankar trifvas i spelhus?

196 Paul teg.

197 – Vi skola,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den äldre vännen – söka att godtgöra följderna af ditt felsteg. Det finns något vigtigare än 300 riksdaler, och det är att icke svika menskors förtroende. Hvarmed tänker du betala din skuld?

198 – Det kan jag ej säga. Icke ännu.

|44|

199 – Jag har ett förslag. Var öppen som dagens ljus, och förtro mig dina planer, dina bekymmer. Till belöning vill jag hos dina föräldrar anhålla om tillåtelse för dig att resa utrikes i sommar. Du skall få se oceanen, södra Europa, kanhända Afrikas kuster.

200 – Oceanen, ja, lofva mig det!

201 – Jag lofvar det, men blott på det vilkor jag nämnde nyss.

202 – Jag kan ej.

203 – Hvarför kan du ej?

204 – För det att jag ej kan.

205 – Hvad vill det säga? Glömmer du, att jag är här i din faders ställe?

206 – Jag skulle svara min far detsamma som nu.

207 – Halstarrige pojke! Så måste der ännu förblifva en mörk punkt mellan oss. Men jag ämnar ej tillåta det. Så länge jag ansvarar för dig, får mellan oss intet mörker vara. Jag ger dig betänketid till i morgon afton. Godnatt.

|1171|

208 Och Paul gick tankfull upp till sin lilla vindskammare, med den täckaste utsigt åt sjön. Der satte han sig i det öppna fönstret och såg ut mot den svala nejden i vårens första, börjande barndomsgrönska. Underliga känslor, underliga frågor rörde sig i ynglingens drömmande själ:

209 konsekvensändrat/normaliseratHvad är lifvet?

210 konsekvensändrat/normaliseratHvad är naturen?

211 konsekvensändrat/normaliseratHvad är anden?

212 konsekvensändrat/normaliseratHvad är jag?

213 Han fann intet svar. Mekaniskt fattade han en bok, som låg uppslagen på fönsterbrädet. Det var Arndts »Paradislustgård», – förmodligenoriginal: förmodigen ditlagd med vänskapens finkänsliga vink af den fromma Cecilia.

214 – Ah, sådant der!konsekvensändrat/normaliserat utropade ynglingen och tillslöt häftigt den öppna boken.

215 Han förstod ej »Lustgården». Han förstod ej Cecilia. Han förstod ej sig sjelf.

[45]

8. Stjernor af första och andra ordningen.

216 Paul Bertelsköld tillbragte i sin vindskammare en sömnlös, orolig natt. För hans fantasi gycklade beständigt nya föreställningar. Än var det gigantiska tankar på en ny verldsordning, än längesedan förgätna barndomsminnen; än ett mathematiskt problem, som ingen härtills förmått att lösa, men hvartill han allena hade upptäckt klafven. Än hörde han tärningarna rulla och korten rassla; än var det hans kusin Cecilia, som bad Herren upplysa sitt ansigte öfver honom; än åter den hemlighetsfulle doktorn, som grep med iskyla hans motvilliga hand. Det förekom honom, som skulle fientliga makter kämpa om hans själ. Det var den österländska sagans svarta och hvita englar, som stridde om öfverväldet.

217 Otålig och missnöjd med sig sjelf, stod han upp. Han kände sig trött och söndersliten. Han ville hafva ljus i det mörker, som betäckte hans inre. Men hvar? Huru? Han trodde sigtillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) vara misskänd och oförstådd utaf alla. Hans vän och fosterfader ansåg honom för en svärmande narr. Professorerne visade honom snäfva miner, sedan han upphört att gå på deras föreläsningar. Till hvem skulle han vända sig, för att få klarhet i töcknen?

218 Klockan var 6 på morgonen, luften ren, himlen blå. I mannaminne hade man icke haft en så torr Maj i Åbo. Paul tog sin hatt och gick ut i staden, till en början drifvande utan bestämdt mål, som fjunet af ängsullen drifver för morgonvinden.

|46| |1172|

219 Ett lågt fönster stod öppet mot gatan. Vid skrifbordet derinne satt en blek yngling om 20 år med pennan i handen, medan i bakgrunden af rummet tvenne skolgossar hängde hufvudet öfver boken. Ynglingen såg upp, varseblef den förbigående Paul och sade till honom:

220 – Godmorgon, kung Midas!

221 – Godmorgon, Faëton!konsekvensändrat/normaliserat svarade Paul, förbittrad öfver denna anspelning på hans guldmakeri.

222 Ynglingen i fönstret var Johan Henrik Kellgren, student i Åbo och den tiden mera fruktad än älskad för sina bitande infall.

223 Paul gick vidare. Han mötte en ung, nyssbakad student, som redan gick till en privat föreläsning. Det var en späd yngling om 16 år, blek och af sjukligt utseende, men med intelligenta drag och vackra blå ögon. Hans namn var Jakob Tengström, sedermera erkebiskop i Åbo.

224 – Går du till Hassel?konsekvensändrat/normaliserat frågade Tengström.

225 – Nej, till Gadolin,konsekvensändrat/normaliserat svarade Paul på måfå, ty han blygdes att vara mindre flitig, än hans yngre kamrat.

226 – Godmorgon.

227 – Adjö.

228 I Åbo funnos den tiden två theologer, som tillika voro berömde naturforskare. Det var den lärde, humane biskop Mennanderoriginal: Menander (källa för ändring: HT, 1884) och den lika lärde, men mycket qvistigare Jakob Gadolin, då andre theologie professor och sedermera Mennandersoriginal: Menanders (källa för ändring: HT, 1884) efterträdare. En theolog dugde då för tiden till allt, liksom i våra dagar en general. Det föll Paul in att besöka den lärde mannen, under förevändning att låna en bok.

229 Han fann den berömde professorn i nattmössa och tjock nattrock framför en brasa i det stekheta rummet, sysselsatt att utarbeta en afhandling – till prestmötet i Åbo? Nej, till vetenskapsakademien i Stockholm om månens parallax. Bredvid honom låg ett betänkande om skogsskötseln, bestämdt för den förestående riksdagen, och ett nyss ankommet bref|47| från riksrådet Fersen, innehållande trådarne till en politisk intrig.

230 Gadolin var en man om 56 år, klok och sarkastisk: större naturforskare, än theolog, men större politikus, än naturforskare.

231 – Hvad vill Bertelsköld?konsekvensändrat/normaliserat frågade professorn, ej ovänligt, men i tonen af en förman, som vet sätta värde på tiden.

232 Paul svarade med en begäran att få låna det berömda arbetet »De l’esprit» af Helvetius.

233 – Hvad vill han med det?konsekvensändrat/normaliserat frågade professorn, rynkande ögonbrynen.

|1173|

234 – Jag önskade gerna studera de mathematiska bevisen för Guds existens,konsekvensändrat/normaliserat svarade Paul med låtsad enfald.

235 – Duger icke. Han kan studera Wolf. Hvem har visat honom till Helvetius?

236 – Jag har hört honom berömmas som en skarpsinnig tänkare.original: tänkare

237 – Ne inducas nos in tentationemspråk: latin*)Inled oss icke i frestelse.. Känner han en bok, som kallas Benzelii theologi?

238 – Ja.

239 – Nå, så läs om den engång till. Smakar det icke, så läs Wolf. Guds existens är längesedan mathematiskt bevisad. De axiomate non disputandumspråk: latin*)Om ett axiom får man ej tvista..

240 – Men om man tviflar ...?

241 – Så läser man Benzelius en gång till och afhåller sig från köttmat, spanskt vin och andra hetsande drycker. Tvifvel komma merändels ifrån magen. Huru mår den hedersmannen hans far? Är han allt ännu en rättskaffens Hatt?

242 – Min far har sedan länge öfvergifvit politiken, för att sköta sitt jordbruk.

243 – Jag förstår. Grefvinnan är en född Mössa. Jag kände hans morfar borgarekungen. Det var en|48| styf karl, tenax propositi vir. Valeas, studeasspråk: latin*)En man, som stod fast vid sin föresats. Må väl, studera!tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT). Läs Benzelius, det är mitt råd.

244 Paul gick bort med en känsla, som liknade förtviflan. Nästan utan att veta huru, stod han vid professor Carl Mestertons port. Äfven Mesterton var theolog, men hade skurit sina lagrar i Wolfiska filosofin.

245 Paul begärde att få låna hans berömda, i Tyskland utgifna arbete: De essentiis rerumoriginal: reum (källa för ändring: HT, 1884) æternis**)Om tingens eviga grundämnen..

246 Professor Mesterton, en torr, mager man af samma ålder som Gadolin, satt i skjortärmarna vid det öppna fönstret och syntes njuta af den svala morgonluften. Hans rum var kallt som en källare; han sjelf var, om möjligt, ännu kallare.

247 – Vill herrn tentera?konsekvensändrat/normaliserat frågade han.

248 – Ännu icke,konsekvensändrat/normaliserat svarade Paul. – Jag har afhört herr professorn och ville repetera systemet.

249 – Har han min ontologi?

250 – Den kan jag utantill.

251 – Så kan han läsa min psykologi och min naturliga theologi. Allt beror på att känna predikamenterna.

|1174|

252 – Också dem känner jag från perm till perm. Men jag är nog olycklig att ej komma till någon öfvertygelse. Jag söker Gud och lifvet, och jag har hoppats att finna dem i herr professorns essentier.

253 – Alla realiteter äro toma förståndsbegrepp, och Gud är en abstraktion af den absoluta idén. Utom tänkandet finns intet. Var nöjd dermed. När vill han tentera?

254 – Jag har ej tänkt mig till klarhet ännu – svarade Paul med en bitter känsla.

255 – Skadar ej att gå till botten med saken. Här har han mina essentiæspråk: latin. Han finner der termerna. Termerna äro vetandets golf, väggar och tak.

256 – Men kommer jag med dem till Guds existens?

|49|

257 – Han kommer till tänkandets grund. Cogito, ergo sumspråk: latin*)Jag tänker: således är jag till. Cartesius..

258 Paul gick vidare med en känsla af kyla, som genomträngde hela hans varelse, och kom slutligen till ett litet hus vid Klostergatan. Här bodde magister Henrik Gabriel Porthan, då 32 år gammal och amanuens vid bibliotheket, hvars skatter han kände bättre än någon annan, ty han hade nyss begynt utgifva i disputationer bibliothekets historia. För ögonblicket var denne stränge, klassiske lärde upptagen af en öfversättning från grekernes lättsinnigaste, behagfullaste skämtare, Anakreon. Sjelfva allvaret älskade denna tid att leka med rosor.

259 Paul fann en kraftfull ung man, af medellängd, dock redan något lutad af strängt arbete, klädd i en simpel grå rock och omgifven af folianter vid skrifbordet. Vid första anblicken syntes den unge lärde snarare ful, än vacker, och ett par ovanligt tjocka läppar gåfvo hans ansigte någonting groft. Men ju närmare man betraktade honom, och isynnerhet när det stränga allvaret ljusnade för ett smålöje af intagande välvilja, destomer kände man sig anslås af det ädla, kraftfulla, nästan romerskt storartade i hela hans personlighet.

260 – Jag kommer – sade Paul – för att af herr magistern begära en bok, som lär vara svår att få utan särskildt tillstånd från bibliotheket. Det är Cornelius Agrippa, De occulta philosophia**)Om den hemliga visheten..

261 – Hvad skall grefven med den? Det är en förvillande bok, uppfylld af kabbalistiska vidskepelser, och jag är förbjuden att utlemna sådant åt andra än magistrar och lärare.

262 – Jag ber likväl att få boken, om det är möjligt. Jag begär den ej af nyfikenhet, utan för att utforska sanningen. Jag har förgäfves sökt henne i theologi, filosofi och mathematik.

|50| |1175|

263 – Sök henne i historien! Det verkliga är det förnuftiga.

264 – Det är förgäfves. Jag kommer ingenstädes till öfvertygelse.

265 – Så läs de gamle klassikerne! I Plato eller Seneca skall grefven finna hundra gånger mera sann visdom, än i Occulta philosophia.

266 – Magistern vägrar således att låna mig boken?

267 – Jag afråder grefven. Agrippa har samlat utan minsta kritik en mängd skrock, som är vår tid ovärdigt. Utan kritik finnes ingen sann vetenskap.

268 – Det vet jag. Derför kritiserar jag Gud och bibeln, vetenskapen och lifvet, men kommer dermed aldrig till annat än negationer.

269 Porthan betraktade honom med forskande blickar.

270 – Det är ämne till någonting mer än vanligt i grefven – sade han och tryckte ynglingens hand. – Men, tro mig, grefven far vilse. Gud finns hvarken i bibeln eller i vetenskapen, om han ej finns förut i vårt eget samvete. Kom till mig i bibliotheket, så skola vi tillsammans öfvertyga oss om dårskapen af Occulta philosophia.

[51]

9. Den glänsande kulan.

271 Det förfallna huset vid Aningais tull hade hela dagen varit likasom utdödt. Porten förblef stängd, och icke ens den gamla drängen, som stundom visade sig lik en nattuggla på ruinerna af en röfvareborg, hade låtit se sin likbleka, förtorkade fysionomi på hans vanliga väg till bagaren att köpa för 6 styfver bröd. Men så snart skymningen inbröt, – och det var sent, ty man befann sig i Maj, – blef der åter rörelse i den illa beryktade gården. Någonting bars in, och någonting bars ut; en ljusstrimma syntes åter igenom de stängda fönsterluckorna, och en misstänkt lukt af svafvel trängde ut genom skorstenen. De få grannar, som ännu vid denna sena timme voro på hemvägen, skyndade sig med långa steg förbi, och en nyfiken piga, som varit nog djerf att försöka huru gles springan i fönsterluckan möjligen kunde vara, drog sig genast häpen tillbaka med skråma på näsan, i den fulla tron att hon stött sig mot ett obekant instrument, som icke gerna kunde vara annat än ett bockhorn.

272 Men derinne var doktor Martin med sin bruna frack och sitt skinnförkläde ifrigt sysselsatt med hemlighetsfulla tillredelser. Öfver glöden i ugnen stodo nu fyra deglar, hvilkas innehåll han tid efter annan uppmärksamt betraktade. På en hylla voro fyra små flaskor af slipadt böhmiskt glas, väl tillslutna med proppar af samma ämne, ömsom föremål för hans synnerliga uppmärksamhet. Ett kalendarium, fullritadt med astronomiska tecken, |1176|låg utbredt på ett bord i hörnet och syntes vara till hands, för att hvarje qvart tim|52|ma rådfråga stjernornas ställning, medan ett stort väggur af ovanlig form och med tjugufyra timmar på urtaflan i tunga, enformiga knäppningar angaf sekunderna. Midt på golfvet stod ett slags trefot af koppar, öfverst på den en mindre trefot af samma metall och ofvanpå den en glaskula af ett barnhufvuds storlek.

273 Det tunga uret hade just med elfva melankoliska slag angifvit timman näst före midnatt, när ringklockan vid yttre dörren tillkännagaf ett besök, och in trädde Paul Bertelsköld, med fasta, beslutsamma, trotsiga steg.

274 – Här är jag, doktor!konsekvensändrat/normaliserat sade han, i det han vårdslöst kastade hatten ifrån sig. – Jag kommer för att se hvad er konst duger till. Är den ej bättre än Cornelius Agrippa och hans occulta philosophia, som jag i dag studerat på bibliotheket med magister Porthan, är det så godt att ni väljer en annan narr, än mig, att bedraga med taskspelarkonster, ty jag ämnar ej tro mer än jag kan taga uti med händerna.

275 Den gamle nickade föraktligt. – Så äro de alla,konsekvensändrat/normaliserat mumlade han, – alla utan undantag, i detta sjelfkloka, öfvermodiga tidehvarf. Alla vilja de genast komma till målet, utan möda och forskning, likasom behöfde de endast buga sig ned, för att plocka från gatan seklernas vishet. Tro hvad du behagar, unge man; jag trugar ej min konst på någon. Men första vilkoret, om du vill vara tillstädes vid mina experimenter, är att du derunder blindt underkastar dig mina befallningar.

276 – Vill ni gifva mig hvad jag begärt? Vill ni gifva mig guld att betala hvad jag är skyldig? Jag begär det icke som skänk, jag begär det som lån, och räntan kan ni bestämma efter ert eget godtfinnande.

277 – Och om jag gifver dig det?konsekvensändrat/normaliserat frågade doktorn med ett besynnerligt smålöje.

278 – Då vill jag för en timma eller två underkasta mig edra befallningar. Tro ej att jag bryr mig om af hvad slag de äro. Ni må vara jude eller kristen, muhamedan eller hedning, det qvittar mig lika.|53| Ni kan gerna befalla mig, som hexmästare bruka, att trampa på psalmboken eller att underskrifva med mitt blod ett kontrakt med den onde; det generar mig icke det allraminsta. Jag tror för närvarande hvarken på psalmboken eller katekesen, hvarken på fan eller hans mormor. Det är skada att jag ej riktigt kan tro på er heller, doktor; ty något borde man likväl tro, om ej för annat, så för skam skull åtminstone.

279 – Jag kunde fråga dig, unge man,konsekvensändrat/normaliserat fortfor mästaren i detillagt av utgivaren (källa för ändring: HT, 1884) hemliga konsterna, utan att visa en min af otålighet, – jag kunde fråga dig, hvarföre du, som icke tror något annat, tror på det du fattar uti dina händer, hvilket dock ofta |1177|är osäkrare, än det du omfattar med själen. Jag kunde också fråga mig sjelf, hvartill det tjenar att slösa perlor af vishet på en, som föresatt sig att stanna i samma råhet, som de osjäliga djuren. Men du är ung, jag förlåter ditt fåvett, och jag vill, det oaktadt, visa dig, huru orätt du gör att tvifla på makten af den konst, hvilken sedan årtusenden gått i arf till några få utvalde och med rätta blifvit kallad den gudomliga vetenskapen, lapis philosophorumspråk: latin, de vises sten. Är du beredd att lyda mina befallningar?

280 – Gör som ni behagar. Men på det öfverenskomna vilkoret. För trehundra riksdaler kan ni sälja min själ.

281 – Lägg då ifrån dig allt jern och stål. Öfverhölj dig med denna skyddande mantel, som är ogenomtränglig för eld, luft och vatten. Tag i din hand denna magnet, som beskyddar dig emot onda inflytelser. Samla dina tankar och beväpna ditt mod. Framför allt, iakttag en ljudlös tystnad, när stunden är kommen, ty det minsta ord i fåvitsko kan förderfva frukterna af alla mina mödor.

282 – Och är ett enda stackars ljud från en menniskotunga tillräckligt att förstöra resultaterna af all er konst, hvad vill ni då att jag skall tro om dess föregifna makt?konsekvensändrat/normaliserat sade ynglingen föraktligt, i det han lydde mästarens tillsägelse, bortlade sin pennknif,|54| löste stålspännet från sina hängslen, iklädde sig den med ett limartadt ämne genomdränkta manteln och fattade i sin hand en liten ankarformig magnet.

283 – Ordet – genmälde den vise doktorn – är andens svärd och sköld. Ett svärd i en dåres hand kan genomstinga hans eget hjerta, och allt beror på huru det brukas. Gif akt på dessa flaskor. De innehålla ingenting annat än dagg, insamlad under olika stjerntecken, hvilkas förenade krafter kunna åstadkomma mäktiga ting. Denna glaskula innehåller ett extrakt af sällsynta vexter från jordens fyra zoner, insamlade under gynsama månskiften och hvilkas hemlighet jag icke kan uppenbara för dig. Nu ritar jag denna ring kring oss som en skyddande mur och ställer vid dess rand en rökelse, enkom beredd för att afhålla de fientliga makter, som kunna hindra vårt företag ...

284 Vid dessa ord drog den gamle en cirkel med rödkrita öfver det askfärgade golfvet, så att dess medelpunkt utgjordes af trefoten, och vid dess rand ställde han sju små rökelsefat, under det att han sjelf och hans lärjunge förblefvo stående inom cirkeln. Rökelsen antändes, och innan kort fylldes rummet af välluktande, narkotiska ångor.

285 Det stora vägguret visade en halftimma före midnatt.

286 – Planeterna äro oss gynsamma – fortfor den sällsamme mannen, i det han sänkte rösten till hviskning. – Tiden är inne, och nu gif akt, min son! |1178|Intet ord mera, såframt ditt lif är dig kärt, innan jag gifver dig tillstånd att tala!

287 Ännu med ett föraktligt löje, stod Paul inom trollkretsen, noga bevakande alla doktorns rörelser, för att icke lättroget blifva en lekboll för en taskspelares fingerfärdighet. Hans nyfikenhet var spänd, hans fantasi var i rörelse, men han bekämpade manligt hvarje gycklande villa och beslöt att förblifvaoriginal: blifva (källa för ändring: HT, 1884) lugn och kall, för att vid minsta försök till svek demaskera bedragaren.

|55|

288 Nu fattade doktorn de fyra böhmiska flaskorna och hällde deras vattenklara innehåll långsamt i glaskulan. Paul ansträngde sig för att upptäcka effekten af denna blandning, men såg endast en grumlig, oljaktig vätska, som uppfyllde glaskulan vid pass till en tredjedel.

289 När detta var gjordt, antände doktornoriginal: docktorn (källa för ändring: HT) under glaskulan en spritlampa, som stod på den undre trefoten. Några minuter förgingo i tystnad, den gula vätskan begynte att koka och grumlades alltmera, till dess att hon slutligen mörknade och tjocknade till en svartbrun, svafvelluktande massa.

290 Då framtog mästaren under trefoten en dosa af koppar och öppnade locket. Innanför koppardosan var en zinkdosa, innanför zinkdosan en silfverdosa och i silfverdosan en liten flaska af guld. Ur denna flaska hällde han långsamt och högtidligt sju droppar uti den bruna massan i glaskulan.

291 I ögonblicket såg Paul denna massa råka i häftig jäsning och förvandlas i allt ljusare färger. Om några minuter hade en mörk bottensats afsatt sig uti glaskulan, och derofvanför kokade en kristallklar vätska af förunderlig glans och skönhet. Från glaskulan spridde sig denna glans, som nästan bländade ögonen, lik det klaraste månsken, öfver alla föremål i det med rökelse uppfyllda rummet. Allt kring de två männen tycktes röra sig och få lif. Golfvet gungade, trefoten darrade, hyllorna lyftade sig, bordet höjde sig, ugnen flyttade sig, deglarne rullade fram och åter, de glödande kolen tycktes dansa, och skugglika gestalter framskymtade genom röken, likasom famlande emot cirkeln och åter spöklikt försvinnande bort i det toma.

292 Klockan slog tolf.

293 Paul såg rummet röras och glänsa, han såg gestalterna framskymta och åter försvinna. Han trodde ej sina ögon, hanoriginal: hans (källa för ändring: HT) tog sig för pannan. Hansoriginal: Han (källa för ändring: HT) tinningar bultade, hans kinder glödde, han ville protestera mot detta gyckel af hans förrädiska inbillning, men hans tunga nekade att göra sin tjenst. Han kände|56| att han var fullkomligt vaken: han såg allt, hörde allt, men han kunde ej röra sig och hade förlorat hälften af sin omdömesförmåga.

294 Otålig, förbittrad, misstrogen, fäste Paul sin blick på hexmästaren, i hopp att ertappa honom vid någon obevakad rörelse, som utvisade att han stod i |1179|hemligt förstånd med någon i rummet förborgad medhjelpare. Men doktor Martin stod der lika stum och orörlig, med den skarpa blicken oafvändt riktad mot en punkt af cirkelns periferi, derifrån skuggorna beständigt ånyo uppdykade ur röken. På denna punkt brann rökelsefatet med slocknande låge, och Paul tyckte sig märka, att mästarens uppsyn uttryckte en fruktan, som han förgäfves bemödade sig att dölja. Hvad betydde detta? Trodde besvärjaren sjelf på sina spöken? Fruktade han, att de kunde blifva honom öfvermäktiga? Berodde kanske bådas lif och välfärd derpå, att denna svaga flamma ej slocknade ut? Väntade nattens fiendtliga makter blott dess sista aftynande, för att kasta sig öfver de förmätne, som vågade trotsa dem med att frammana naturens hemliga krafter ur djupet af det fördolda?

295 Paul blygdes: han kände en förfärlig, obestämd fruktan. Han var af naturen i hög grad oförvägen; han hade varit beredd på allt, men denna okända fara, detta fientliga, kropplösa, obegripliga, som rörde sig bakom röken och som måste vara en synvilla, men som för hvarje ögonblick syntes blifva någonting mer, det uppfyllde honom med fasa. Allt mattare blef lågen, allt ångestfullare förvredos hexmästarens drag. Slutligen bortdog den sista, flämtande återstoden af ljus i rökelsekaret, och i samma stund kände Paul golfvet svigta under hans fötter. Ett sprakande af hundratusende eldbrasor, ett susande af hundratusen hviskningar hördes omkring honom. Han omgafs af lågor, han öfversköljdes af höga vågor, han erfor en känsla, som hölle han på att sjunka ned i ett milsdjupt schakt. Allt blef mörkt och han dignade vanmäktig ned vid den hemlighetsfulla trefoten ...

[57]

10. Konsten att göra guld.

296 När Paul åter vaknade, stod doktor Martin bredvid honom och fuktade hans läppar med samma lifvande dryck, som i går hade återkallat lif och värme i hans stelnade ådror.

297 – Frukta ingenting,konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle, i det han, såsom efter en häftig ansträngning, torkade svetten af sin fårade panna, – faran är nu förbi. Det var det förskräckligaste jag någonsin upplefvat; vi dödlige äro dock svaga varelser i sjelfva vår allmakt. Jag kunde icke beräkna, att en del af rökelsen på detta lilla fat hade blifvit bortfläktad af luftdraget från ugnen, och en så skenbart obetydlig tillfällighet var nära att kosta oss lifvet. Ännu en sekund, och elementarandarne, som voro utom sig af vrede öfver våra försök att kufva dem, skulle hafva störtat sig öfver oss och tillintetgjort oss. Men i |1180|samma ögonblick de lyckades genombryta cirkelns periferi, var äfven det kritiska momentet af deras välde förbi. Den lifsprocess, som de ville förstöra, hade fått tid att utveckla sig uti glaskulan. När elixiret var färdigt och kulan upphörde att glänsa, sjönko äfven elementerna tillbaka i deras naturliga jemnvigt, och vi voro räddade. Du har nu tillstånd att tala, unge man! Det som återstår är endast en småsak, i jemförelse med det vi redan öfverstått.

298 Paul kände sig underbart lifvad, liksom i går. Men med hans krafter återkommo äfven hans tvifvel.

299 – Doktor,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – ännu har ni icke lyckats öfvertyga mig. Mina sinnen voro förvirrade|58| af en plötslig vanmakt, och i ett sådant tillstånd äro alla bländverk möjliga. Jag måste se något mera, jag måste se det med kallt blod, med klart medvetande, för att tro på er konst.

300 – Nåväl, är du nu så kall, så klar och så vaken, som du anser nödvändigt för att pröfva med lugn?

301 – Jag hoppas det. Ni har ett ädelt vin, doktor! Är det tokayer, eller kanhända lacrymachrist?

302 Doktor Martin log på sitt egna sällsamma sätt.

303 – En enda droppe – sade han – ur den lilla guldflaska jag nyss begagnade, är nog att förvandla det uslaste vatten, ja sjelfva det starkaste gift, till en nektar, med hvilken söderns ädlaste viner skulle förgäfves söka att täfla. Men då du nu lyckligtvis anser dig vara vid ditt fulla förstånd, så betrakta denna kula, som var nära att blifva oss så dyr, men som också nu skall förse oss med en skatt, hvilken mången konung och mången lärd man förgäfves ha eftertraktat i hela deras lif. Säg mig, hvad ser du?

304 – Jag ser – sade Paul med vexande förvåning – nederst på botten ett det täckaste gröna landskap med skogar och sjöar, berg och strömmar ... Jag tycker mig kunna urskilja hvarje träd, hvarje sten. I sanning, en målare skulle afundas er denna klara sjö ... Men kan det vara möjligt? Jag tycker mig se vattnet krusas och träden böjas för vinden i detta konstgjorda landskap. Ej sannt, doktor, detta måste vara en optisk synvilla?

305 – Alldeles icke. En annan gång kunde jag visa dig lefvande svanor på denna sjö och springande hjortar i denna skog; ja, lefvande menniskor af mindre än en fjerdedels tum i längd. Men detta experiment fordrar längre förberedelser. Hvad ser du ofvanför bergen?

306 – Jag ser ett mörkt moln, simmande på en klarblå himmel. Nu ljusnar det, nu fördelar det sig ... Doktor ... i himlens namn ... nej, det öfvergår allt hvad jag kunnat föreställa mig!

307 – Berätta mig hvad du ser!

|59| |1181|

308 – Solen! ... En sol, som är mindre än blomman af en ranunkel, och likväl är hon så klar, att jag knappt kan uthärda hennes sken!

309 – På det du må förstå att jag ej vill bedraga dig, återtog mästaren, – så vill jag säga dig, att det, som du kallar sol, är verkligen synvilla, ehuru ej utan en hög betydelse. Du ser här den hemlighetsfulla tinktur, som jag med så mycken möda och fara har lyckats utdraga ur tingens innersta. Sju droppar af det stjernelixir, jag förvarat i guldflaskan, ha varit tillräckliga att potentiera, att gifva lif åt daggens och vexternas slumrande krafter, och fenomenet deraf var ljusskenet i glaskulan. Denna glans och denna kraft hafva nu koncentrerat sig uti en oskattbar vätska, som afsöndrat sig i form af en ny, ehuru mycket liten skinande kula. Hon skiner som solen, säger du. Säg hellre som solarnas sol, ty denna kula innehåller icke blott qvintessencen af solljuset, utan af stjernorna, ja, af hela verldsalltet.original: verldsaltet. (källa för ändring: 1873) Unge man, du yfves att kalla dig tänkare: här är verldstanken förkroppsligad inför dina ögon! Du säger dig vara naturforskare: här äro alla naturens grundämnen sammansmälta och samlade på en punkt. Du söker vishet, du myra i stoftet: jag säger dig, att här är resultatet af årtusendens vishet, på hvilken ännu andra årtusenden skola förgäfves stafva. De dåraktiga menniskorna efterfika guldet, för att tillfredsställa deras låga passioner, och veta icke att guldet är ett stelnadt och liflöst sammanflöde af de krafter, som hålla universum tillhopa. Guldet är menniskornas gud, men denne gud är endast den döda kroppen af verldssjälen, och blott den invigde vise förmår att beherrska dess verkliga väsen.

310 – Således – frågade Paul – förnekar ni hvarje annan Gud, än verldssjälen?

311 – Tror du på någon annan?

312 – Nej.

313 – Vet då,konsekvensändrat/normaliserat fortfor doktorn likgiltigt, utan att slösa vidare ord på en så gifven sak, – att denna kula innehåller guldtinkturen. Med någon försigtig|60|het kan denna tinktur uttagas, och jag får då en vätska af omkring tvåhundra små droppar, af hvilka hvarje droppe är tillräcklig att frambringa vidpass trettio lod guld efter eder vigt. Räkna vi hvarje lod till 24 riksdaler, så kunna vi med hvarje droppe frambringa 720 och med hela den glänsande kulan 144 000konsekvensändrat/normaliserat riksdalers värde. Det är visserligen ganska litet emot hvad vi kunnat åstadkomma med större förberedelser, men för vårt nuvarande ändamål kan det vara tillräckligt. Gif nu akt på den förändring vätskan undergår genom sin egen inneboende kraft!

314 Paul betraktade åter det gröna landskapet med den konstgjorda solen och såg det småningom mörkna, likasom under ett åskväder. Solen höljdes i moln, blixtar framskjöto, regnet tycktes nedstörta i strömmar. Om en |1182|stund var intet mera att skönja af landskapet, allt var mörkt, och den nyss glänsande solen tycktes med mattadt sken flyta som en stor droppe af olja på den grumliga vätskan.

315 – Nu är det tid att frånskilja tinkturen – sade mästaren, och med yttersta varsamhet lyckades han att uppfånga den oljaktiga kulan i en knapp tumshög flaska af hvit kristall, som han framtog ur barmen.

316 När detta var lyckligen verkställdt, undersökte han tre af de fyra deglarna uti ugnen och blandade deras innehåll i den fjerde, som utsattes för stark hetta. – Dessa tre deglar – sade han – innehålla salt, svafvel och qvicksilfver, af hvilka alla kroppar äro sammansatta. När de potentieras utaf tinkturen, frambringas den metall, efter hvilken menniskorna äro så snikna och som verkligen innehåller qvintessencen af både vext- och stenriket, nemligen guld. Gif akt: qvantiteten är denna gång liten, endast trettio lod, eller jemnt så mycket som man kan potentiera med en droppe utaf tinkturen. Nu häller jag en droppe uti blandningen ...

317 En sakta fräsning hördes, och massan uti den fjerde degeln begynte att glöda. Hettan ökades, tilldess att degelns hela innehåll syntes i hvit glödgning|61| och doktorn tycktes med yttersta omsorg räkna ett visst antal sekunder. När talet var fullt, lyftade han degeln af elden och ställde den att svalna.

318 Oaktadt allt det underbara, hvartill han nyss varit vittne, hade Paul icke upphört att misstroget bevaka den gamles rörelser, och nu fördubblade han sin uppmärksamhet, på det att icke möjligen ännu i sista ögonblicket ett stycke guld skulle insmygas i degeln. Men dertill förmärktes ej minsta anledning. Doktorn förblef lugn på afstånd från degeln, som slutligen svalnade, så att dess innehåll syntes stelnadt.

319 – Undersök sjelf!konsekvensändrat/normaliserat sade mästaren.

320 Paul sönderslog degeln. I midten af ett grått, stelnadt, slaggartadt ämne, som antagit degelns form, låg en tung, glänsande klimp, stor som hälften utaf ett barns tumme. Paul, som studerat metallerna, vägde det glänsande föremålet i sin hand, höll det mot eldskenet och kunde ej dölja sin öfverraskning.tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

321 – Nåväl? frågade doktorn.tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

322 – Det är guld! svarade ynglingen. – Jag kan ej neka att experimentet har lyckats.tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

323 – Unge man, du har tviflat på mycket, som varit mindre tvifvelaktigt. Förhasta dig icke denna gång. Jag skänker dig guldstycket. Tag det med dig, och profva det vid full dager i ditt kemiska laboratorium. Håller det profvet, så förmodar jag att du erkänner mig hafva hållit mitt löfte. Tro sedan hvad du behagar, men tvifla ej mer på occulta philosophia och på de vises sten!tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

[62] |1183|

11. En ung bankir och en gammal student.

324 Morgonen efter den natt, som användts för de besynnerliga experimenterna i doktor Martins laboratorium, satt Paul Bertelsköld i sin vindskammare fördjupad i betraktande af den guldklimp han erhållit till skänks af sin lärare i de hemliga vetenskaperna. Han hade vägt den glänsande metallen på en känslig och pålitlig våg; han hade noga beräknat den vigt, som ett stycke guld af denna storlek måste hafva, för att erkännas som äkta; han hade profvat dess hårdhet mot andra metaller, och allt öfvertygade honom, att den lilla, men tunga klump, som han höll i sin hand, var obestridligen äkta, oblandadt, kemiskt rent guld.

325 Detta intresserade Paul utomordentligt. Hvad brydde han sig om guldets penningevärde? Detta var något, som han väl kunde begagna sig af, för att betala en skuld och skaka ifrån sig en samvetsförebråelse; i öfrigt var det för honom fullkomligt likgiltigt. Men vetenskapen, konsten att göra guld och förmågan att dermed trotsa verlden, – hvilket omätligt fält för en ynglings äregirighet!

326 I årtusenden hade menniskorna krupit för denna usla metall. Vise och dårar hade bugat sig för dess allmakt. Huru många dygder och ännu flera brott hade ej guldet bragt med sig i verlden, från arbetarens mödosamt sparade penning ända till den girige ockrarens skatter, fuktade med enkors och faderlösas tårar! Nu hade han i sitt våld denna demoniska|63| makt. Nu kunde han efter sitt välbehag skapa skatter, för hvilka riken och nationer skulle ödmjuka sig; trotsa den rikes öfvermod, gränslöst lindra den fattiges nöd, upphäfva alla olikheter i samhället, upplyfta den svage, förkrossa tyrannerne, gäcka alla dödligas beräkningar och sprida en framtid af ljus och öfverflöd kring dessa arma nordanbygder, som sett honom födas. Ingenting syntes honom omöjligt för den, som blott ägde guld: han ville uppmuntra vetenskaperna, stöda konsterna, odla ödemarkerna. Allt skulle förvandlas, klarna, fullkomnas och stråla i en dittills okänd dager af kultur: han ville blifva den genius, som skulle omskapa verlden, och millioner skulle hänryckta kalla honom sin räddare, sin pånyttfödare ...

327 Åter när han betänkte, huru många sekler förgäfves hade grubblat på denna stora upptäckt, huru många af de visaste bland dödlige hade hela sitt lif igenom förgäfves bemödat sig för att komma till denna upptäckt; hvilka skatter af snille och ansträngningar, som härtills förgäfves blifvit uppoffrade på försöket att finna denna de vises sten; då vidgades hans unga hjerta, då kände Paul, att han var vetenskapsman och att han kunde säga |1184|med Archimedes till den förvånade verlden: jag har funnit det! Visserligen var icke han dess upptäckare; men det var han, som skulle göra upptäckten fruktbar. Han skulle kemiskt utreda guldmakarekonstens möjlighet och verklighet; han skulle derigenom komma till tingens grund. Han insåg ganska väl, att doktor Martin hyste mycket föråldrade meningar om tingens kemiska sammansättning; nog funnos der andra grundämnen, än salt, svafvel och qvicksilfver! Der fanns ju flogiston, eldsluften, och allehanda andra märkvärdiga ämnen, som kemin just vid denna tiden framfödde. Men lärjungen såg deri längre, än mästaren; han ville uppgöra ett alldeles nytt system, och när han kände konsten att förvandla salt, svafvel och qvicksilfver till guld, så betydde detta detsamma, som att han kunde återföra all materie till dess enklaste form och bemäktiga sig|64| trollstafven, som öppnade och belyste alla naturens hemligheter.

328 Upptagen af dessa stora idéer, hörde Paul knappt att hans dörr öppnades, och in trädde en person, som på den tiden var för mycket känd bland Åbo studenter, för att icke förtjena en närmare bekantskap.

329 Man föreställe sig en koloss om sex fot och sex tum, med tjocklek i proportion, skäggig, rödbrusig, gladlynt och godmodig, i döpelsen kallad Eudoxius Lejonfäll, men af kamraterne för korthetens skull kallad Leo. Redan namnet innebar en strid mellan Mars och Minerva, och Leos oblida stjerna ville att denna strid skulle fortsättas hela hans lif igenom. Son till en gammal karolin, som stupat vid Willmanstrand,original: Wilmanstrand, hade den faderlöse gossen blifvit upptagen af en barmhertig morbror, som var prest uti Hollola och hatade krigaryrket värre än synden. Följaktligen skulle Leo bli prest, om han ville eller ej, och hvarför skulle han annars studera? Men Leo hade lika dåligt hufvud, som godt hjerta och starka armar. I stället att blifva soldat, bonde eller handtverkare, sattes han vid sexton års ålder i skola och hade vid tjugusex år kommit så långt, att han nödtorfteligen blef student. Nu var han redan tre och trettio år gammal, duktig och handfast, men med fortkomsten på den lärda banan gick det klent. Leo dugde till allting, utom till läskarl. Han snickrade och svarfvade, gjorde skidor och smidde skridskor, slipade rakknifvar, ryktade hästar, högg ved och bryggde punsch. From som ett lamm, gjorde han, åt sig sjelf lemnad, ingen menniska för när; men när det gällde en af de heta bataljerna mot gesäller och sjömän på Åbo gator, skuffades Leo främst i striden och mottog på sin breda rygg hvarje rapp, som var ämnadt att stjelpa hans vänner, under det att han sjelf, när hans tröga blod en gång kommit i rörelse, förglömde sitt fredliga lynne och utdelade |1185|med sina grofva näfvar sådana smekningar, att de kunnat fälla en oxe till marken, långt mera en kopparslagargesäll. För alla|65| dessa meriter var emellertid Eudoxius Lejonfäll mycket omtyckt af alla kamrater, och ingen fanns väl vid hela akademin, som ej gerna önskat honom den bästa framgång i den qvistiga prestexamen, – ingen, utom de dryge och nackstyfve professorerne i theologin, ty de voro af annan tanke, och ingen prestbrist hade då ännu förmått beveka deras stenhårda hjertan. Den blifvande presten hade redan i tio år rakat sig två gånger i veckan, och ännu syntes icke minsta skymt af den ärevördiga kragen under hans haka.

330 Det var denne notable civis academicusspråk: latin, hvars ansenliga figur med någon svårighet trängt sig genom den smala vindskammardörren och nu afbröt Paul i hans storartade betraktelser öfver den märkvärdiga guldklimpen. Bekymret stod måladt i Leos ärliga ansigte, och han syntes hafva någon svårighet att komma fram med sitt ärende.

331 – Behöfver du pengar?konsekvensändrat/normaliserat frågade Paul, som var van vid dylika ärender och nu för första gången kunde göra denna fråga med en bankirs lugna sjelfförtroende.

332 – Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade Leo och skrynklade obarmhertigt sin slitna vadmalsmössa. – Jag har råkat i värre knipa, än en oxe på slagtarbänken. Alanus vill ha mig att respondera.

333 Henrik Alanus var docent i den naturliga theologin och ansågs som en pelare för den lutherska orthodoxin.

334 – Svara som påfven: non possumus!språk: latin

335 – Det går ej för sig. Han skulle ha Arenander, men Arenander blef sjuk. Disputationen är uppspikad och skall ventileras i öfvermorgon.

336 – Nå, så respondera då. Gammal theolog, som du är; det går för dig som en pipa knaster.

337 – Nej, se det går intet. Förstår jag mig på hans hebreiska codex, der flugorna gjort så många schevata, att intet Gadolin sjelf kan läsa en sida innantill! Men säger jag nej, så skämmer han ut mig för hela fakulteten, och jag tänker tentera i nästa|66| vår. Ser du, Paul, derföre har jag tänkt, att du en gång kan göra mig en bra tjenst för alla de gånger jag smidt åt dig perpetuum mobilespråk: latin och hjelpt dig att stöpa kulor och att steka kattor till luder åt räfvarna, när vi i höstas foro att jaga till Pargas. Nu kan du blifva respondent i stället för mig, så vinner Alanus på bytet, och min carrière är sauverad.

338 – Jaså. Och i öfvermorgon, säger du? Hvad gäller afhandlingen?

339 – Ontologi. Det gäller bevisen för Guds existens »contra atheistasspråk: latin». Hela akademien kommer dit. Det blir en högst märkvärdig disputation. |1186|Janne Seléen och Nisse Hjelt*)Docenter i theologin. komma att opponera. Det sägs till och med, att domprosten Pryss skall uppträda extra.

340 – Men jag har ej läst hebreiska sedan i skolan.

341 – Åh, strunt, hela verlden vet att du kan blankt hvad du vill. Gå i mitt ställe, så skall jag skära till åt dig ett segel, hvars make ej finns i Åbo, för din nya slup.

342 – Får gå, jag skall respondera för dig. Contra atheistas?språk: latin Jo, jag tackar. Det var bra, Leo, att du kom på det infallet. Nu skola vi en gång få roligt. Du skalloriginal: kall få se hur jag skall göra kyrkofäderne yra i mössan.

[67]

12. De fyra riksstånden och en gammal bekant.

343 Det var således afgjordt, att Paul Bertelsköld skulle i sin vän Eudoxius Lejonfälls ställe respondera vid den högtidliga disputationsakten. Båda åtföljdes på rak arm till docenten Alanus, och då denne lärde man delade många andra dödliges svaghet för ett klingande namn samt hade hört den unge Bertelsköld omtalas som ett uppgående ljus vid det finska lärosätet, mötte från hans sida ingen svårighet att utbyta en tjockhufvad prestkandidat mot en qvickhufvad grefve.

344 Ynglingarne följdes vidare åt i den vackra morgonen och kommo så oförmärkt till strandgatan vid Aura nedanom broarna. I sitt hjertas förtjusning bjöd Leo sin vän på färsk Ålandsost, som utgjorde en af den tidens oskyldiga läckerheter och brukade af matfriske studenter uppköpas direkt från skutorna.

345 En sådan, helt nyss ankommen, låg just vid stranden, och ynglingarne klefvo öfver en utlagd planka ombord på fartyget. Men de hade misstagit sig: det var icke en ålänning, det var en österbottning, som förde till Åbo utsädeskorn, hvarpå var brist för tillfället.

346 – Vänta,konsekvensändrat/normaliserat sade Leo. – Låt oss fråga de österbottniske strömingsätarne hvad de hafva för godt. Får man köpa god smörlycka för tre styfver stycket?

347 – Åh ja,konsekvensändrat/normaliserat svarade en ung, rask bonde, som arbetade vid storluckan. – Och på köpet fås en styf handspak eller en mjuk dagg.

|68|

348 – Du måste haft en god kultje på resan, efter der ännu är väder i mungiporna,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Leo. – Er lax är väl, som vanligt, hälften hufvud och hälften stjertar?

|1187|

349 – Jag skall hålla för herrns räkning den första lax jag får utan hufvud och stjert,konsekvensändrat/normaliserat svarade bonden.

350 – Hvarifrån är du hemma?konsekvensändrat/normaliserat frågade Paul, som fann behag i den unge mannens frimodiga svar.

351 – Från Storkyro, så mycket jag vet,konsekvensändrat/normaliserat sade bonden.

352 – Seglar du hit på egen skuta?

353 – Vinden är Vår Herres, skutan är morbrors, och halfva lasten är min.

354 – Hvem är morbror?

355 – Det kan herrn fråga honom sjelf, ifall han har lust att berätta sagor,konsekvensändrat/normaliserat svarade bonden.

356 Ur en liten, tarflig kajuta i aktern klef nu en gammal högrest man, klädd i en sliten fårskinnspels, och vände sig i en missnöjd, knarrig ton till bonden vid storluckan. – Hvem har gifvit dig lof att lägga ut en ny planka till landgång?konsekvensändrat/normaliserat brummade han. – Ett gammalt bräde hade varit likaså bra. Och hvad har du gjort af tågstumpen, din slösaktiga slyngel? Jag säger dig, Jonas, att jag blir fattig karl med en sådan hushållning. Du må ej understå dig att köpa sur mjölk åt folket, för det att vi kommit i hamn?

357 – Men karlarne ha slitit ondt med fångtraktamente på resan; må de ej skulle få en bit tobak att muntra sig med?konsekvensändrat/normaliserat invände Jonas med låtsad enfald.

358 – Tobak? Är du rent af förryckt? Hvarifrån skulle vi taga pengar att köpa den dyra tobaken? Men låt se, du kan gifva dem en half mark ryska blad, eller så, per man, på det vilkor att du afräknar nio daler på månadshyran.

359 – Må det ej vara dubbelt emot hvad bladen kosta i Åbo?konsekvensändrat/normaliserat frågade Jonas lika enfaldigt.

360 – Det angår dig icke. På något måste man ha sin lilla profit. Jag blir utfattig på de här glupska|69| karlarne; de göra ju ingenting annat, än äta från morgon till afton. Och nu tro de, att de kommit till Kanaans land, när vi kommit till Åbo? Man skall få se, att de fordra både hamnpenningar och tolag, de snåla Åboboerne! Hvem får betala fiolerna, tror du? Och nu tänka karlarne gå i land och supa, så att jag får lega folk vid lossningen. Men det blir intet af, säger jag. Jag tänker stadna ombord; det blir dessutom billigare.

361 – Icke kan morbror bo i kajutan här uti Åbo,konsekvensändrat/normaliserat vågade Jonas åter invända. – Hvad skulle folket säga, om den rikaste köpman i Wasa bor så eländigt, när han kommer till landets hufvudstad? Det skulle skada morbrors kredit.

362 – Tror du det? Nå, då får jag väl lof att flytta till Eriks, fastän det kan kosta mig vackra drickspengar. Men jag kan taga jollgasten med mig, så kostar han ingenting. Min systerson, den halunken, skall ju också vara i Åbo. Hvad stå de der munsjörerna och gapa på oss?

|1188|

363 – De ha kommit att fråga, om vi ha uppstoppade filfrasar för akademin,konsekvensändrat/normaliserat svarade Jonas.

364 – Kanske herrarne kunna visa oss vägen till en trädgårdsmästare vid namn Ljung?

365 – Är det riksdagsman Larsson från Wasa?konsekvensändrat/normaliserat frågade Paul, som uppmärksamt afhört det förtroliga samtalet.

366 – Står till tjenst,konsekvensändrat/normaliserat svarade den gamle buttert.

367 – Mitt namn är Paul Bertelsköld, och jag ber att få helsa morbror välkommen till Åbo!konsekvensändrat/normaliserat sade Paul, icke alldeles angenämt öfverraskad, och räckte sin oväntade slägting handen.

368 – Jaså, fägnar mig att göra din bekantskap,konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle Larsson, i hvilken läsaren torde igenkänna en äldre bekant och en betydligt förfuskad kopia af hans fader, den ståtlige borgarkungen. Lars Larsson den yngre var heller ingen dufunge mera; han hade på de nitton år, sedan vi sist sågo honom, blifvit en gubbe, grånad i törst efter guld.

|70|

369 – Du har blifvit långa pojken,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamle fryntligare och skakade ynglingens hand. – I de der klippska ögonen sitter allt ett stycke af mor din, barn. En styf qvinna var mor din i unga dagar, och vacker som synden, det kan jag säga, fastän hon är min köttsliga syster. Nå, det var ingenting illa med det. Man säger att det är icke alldeles helt mellan din mor och din stjufbror? Men derom få vi väl språkas vid. Jag hoppas far och mor äro vid helsan?

370 – Ganska godt,konsekvensändrat/normaliserat sade Paul. – Om morbror behagar, kunna vi följas åt till Surutoin.

371 – Icke ännu, barn, icke ännu. Jag måste ha ögonen på mitt folk, ty lemnar jag dem på egen hand, så stå de och gapa här hela dagen, liksom de aldrig sett hus och gator förut. Men jag skall komma till middagen, om du afhemtar mig, så behöfver jag ingen vägvisare.

372 Den unge bonden vid storluckan tog nu ett par dristiga steg framåt och grep med sin tjäriga näfve i Pauls fina grefvehand. – Se, goddag, Pertensöld,konsekvensändrat/normaliserat sade han med sin finska brytning. – Det ser ut som vi skulle vara slägt. Jag är Jonas Bertila, yngre bror till Erik Ljung och fosterson till Benjamin Bertila, som de kallade Penna.

373 Paul räckte den trohjertade mannen sin hand, kanhända med en lätt skymt af förlägenhet, ty så fullkomligt hade Paul ännu icke vuxit från bördens fördomar, att grefven uti honom skulle alldeles förnekat sig sjelf, när han skakade bondens hand. Men Paul hade både af sin mor och på Surutoin lärt mera frisinnade åsigter, än då för tiden var vanligt uti hans stånd, och han åtnöjde sig med den skämtande anmärkningen, att om hans andra |1189|morbror, prosten Larsson, nu vore närvarande, skulle de fyra slägtingarne representera alla fyra riksstånden.

374 – Det skulle vi,konsekvensändrat/normaliserat svarade bonden frimodigt. – Och icke skulle du behöfva skämmas för det, ty morbror Lars har varit, och jag är riksdagsman.

|71|

375 – Du, som knappt är trettio år!konsekvensändrat/normaliserat utropade Paul med billig förundran.

376 – Jemnt upp fyllda trettio,konsekvensändrat/normaliserat genmälde bonden. – Men det hindrar icke, att jag för tre veckor sedan blef vald utaf häradet, och nu tänker jag härifrån begifva mig till riksdagen i Stockholm, sedan vi sålt vårt korn.

377 – Men hvarför har icke morbror Lars blifvit återvald?konsekvensändrat/normaliserat frågade Paul.

378 – Det har allt sina sidor med det,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Jonas. – Det är så, att morbror har blifvit för hvarje år rikare och för hvarje år snålare, men det tycka icke Wasaboerne om, och derföre ha de i år valt Grönberg. Det tros komma att gå hett till i Stockholm. Herrarne vilja kujonera den unge kungen, men vi bönder tänka icke tillåta det; han skall vara en bra och folkelig ung karl, och derföre vilja vi ha honom till regementet. Vår slägt har alltid hållit med kungen mot herrarne, och med Guds hjelp tänker jag att göra så med. Men tänker ej du blifva riksdagsman?

379 – Det har icke fallit mig in,konsekvensändrat/normaliserat svarade Paul småleende. – Jag har för närvarande annat att tänka på.

380 – Nå, det ena kan vara så bra som det andra, endast man fruktar Gud och ärar öfverheten. Men det vore väl, om ni skulle få någon bra prest här i Åbo att tala med morbror Lars, ty han är så grymfaseligt snål, att det är alldeles för mycket. Han äger minst fem tunnor guld och näns ej sjelf äta annat än torrt bröd, för det att smöret är dyrt och strömingen kostar pengar. När han vill ha det riktigt fint, dricker han spisöl uppå, och när spisölet brygges, mäter han maltet med stopsmått. Hade jag ej mot hans uttryckliga vilja smuslat åt oss några fårbogar och en fjerding ströming och en tunna hembrygdt öl ombord på vår skuta, så skulle vi ha svultit ihjäl under resan.

[72]

13. Lars Larsson den yngre.

381 Den gamla sagan från menniskoslägtets barndom berättar oss, att alla onda andar ursprungligen äro fallne englar. På samma sätt hör man stundom sägas, att alla odygder äro endast ett öfvermått utaf dygd. Men om detta torde vara svårt att bevisa, alldenstund många laster äro endast ett öfvermått af sjelfviska naturdrifter, så lärer man ej kunna neka, att några bland de fläckar, som djupast fördunkla menniskohjertat, ha begynt med att vara lofliga, ja |1190|förtjenstfulla egenskaper, hvilka i deras rätta mått ha varit en prydnad för deras innehafvare.

382 Slägten Larsson hade i mansåldrar med stor drift, sparsamhet och företagsamhet arbetat sig upp till en betydlig förmögenhet, och summan af dessa goda egenskaper likasom kulminerade – såsom de lärde säga – eller funno sitt högsta uttryckoriginal: uttryck, (källa för ändring: HT, 1873, 1884) i borgarkungen. Men redan hos honom hade denna drift, omtanke och sparsamhet uppnått en höjd, som stod nära till branten. Redan hos honom stod det energiska förvärfvet mycket nära den punkt, der det upphör att vara en dygd och slår om i en last; men det hölls hos honom tillbaka af andra mäktiga motiver, främst af hans oböjliga rättskänsla, hans starka fosterlandskärlek. Hos sonen deremot funnos icke mer dessa återhållande krafter: här gick den goda egenskapen öfver sin gräns, och i samma stund slog den om till motsats. Allt blef sjelfviskt: den verksamma fliten slog om i oroligt jägtande, omtanken blef snålhet, sparsamheten blef girighet, och den ledande grundtanken i Larssons slägt|73| sjönk plötsligen ned från arbetets höga ära till den nesligaste af alla laster: girighetens osläckliga, allt annat undanträngande törst efter guld.

383 Kanhända finns ingen last, som tränger med så djupa rötter innerst ned uti hjertats fördolda grund. Den högmodige har momenter af ödmjukhet, den hatfulle känner ett behof af att älska, den vällustige kan blygas, den rusige kan ångra, men den girige ödmjukar sig, älskar, blyges och ångrar aldrig. Sofvande eller vakande, finns för honom endast en enda, allt dominerande tanke, en afgud, ett mål, för hvilket han lefver och sträfvar: guld, guld, och återigen mera, ännu mera, aldrig tillfyllest guld, guld! Beklagansvärda, fallna bild af en fordom herrlig englagestalt, – menniska, huru djupt du kan sjunka i stoftets tillbedjan!

384 Den gamle patron Larsson var vid ovanligt godt lynne, der han regnat ned öfver det fredliga Surutoin, ungefär som när en gammal, förtorkad asp blåst omkull i ett grönt ärtland. Han hade blifvit gästfritt och vänligt emottagen af de beskedliga slägtingarna. Han hade för första gången sedan två veckor ätit sig mätt, och det kostade ingenting. Han hade blifvit erbjuden rum och fritt vivre hos Ljung, så länge han dröjde i Åbo, och det kostade heller ingenting. Han hade lyckats praktisera sin jollgast, Jeppe Flatnabb, till att för hans disposition bo i drängkammaren;original: drängkammaren: (källa för ändring: HT) dermed inbesparades karlens föda och patronens drickspenningar. Han hade slutligen, ehuru en trädgårdsmästare aldrig har mera brådt än i Maj, lyckats aflocka sin tjenstaktige slägting ett löfte att få på qvällarne begagna hans hästar och trädgårdsdrängar för lossningen utaf kornlasten, och dermed besparades ännu mera penningar.

|1191|

385 Der var en hake i allt detta, som Larsson ganska väl förstod, och det var att Erik Ljung behöft enskilda medel, utom kronans anslag för plantagen, att sätta bo, när han gifte sig. Andra skulle kan|74|hända förstått att hushålla in hvad de behöft på kronans affär, men dertill hade Erik Ljung varit alltför samvetsgrann. Sedan han användt snarare mer än mindre på sin älskade trädgård, och dertill ännu uppsatt sitt lilla bo utaf intet, fann han sig stå i en skuld utaf tusen riksdaler till sin rike slägting, handlanden Larsson i Wasa, och tusen riksdaler voro en ganska betydlig summa. Reversen var uti fullgodt skick, och räntorna hade blifvit punktligt erlagda, men kapitalet stod obetaldt, och då skuldsedeln var ställd på tre månaders uppsägning, var den likväl, som man lätt kan begripa, en hake af jern, som höll den hederlige plantagedirektören betänkligt fången.

386 Surutoins invånare hade derföre många anledningar att hålla sin gäst vid godt lynne, och der krusades för honom på allt upptänkligt sätt. Erika hade, med bättre framgång än förr på Hammarby, anlitat husets alla förråder. Cecilia hade tagit patronens tillhörigheter, – fårskinnspelsen ej att förglömma, – uti sin synnerliga omvårdnad. Barnen hade blifvit snyggade om näsan och framtussade till presentation. Paul slutligen hade, i anseende till allt detta, fått anstånd med sin nya examen i konsten att betala skulder, och allt var derföre idel fryntlighet, välfägnad och artighet på det fridsamma Surutoin.

387 Endast den lilla Rosemaj kunde på intet vilkor förmås att niga för den främmande farbror. Hon skrek med full hals, när han gjorde ett försök att taga henne i famn.

388 – Kom och se på min granna kjed!konsekvensändrat/normaliserat sade gubben, i det han med välbehag skramlade på en tung urkjed af guld, som utgjorde hans enda lyxartikel.

389 Rosemaj stod bredvid gårdshunden Caro, som låg vid dörren, och stred en stund med sig sjelf, ty guldets glans har en mäktig, instinktlik trollkraft äfven för barn, och något så blänkande hade Rosemaj aldrig sett. Till slut sade hon:

390 – Ge Rose det der!

|75|

391 – Hvad skall du göra med den granna kedjan?konsekvensändrat/normaliserat frågade gubben i sitt briljanta lynne.

392 – Rose skall ge den åt Caro att äta,konsekvensändrat/normaliserat svarade barnet.

393 Gubben Larsson skakade misslynt på hufvudet och vände sig bort. Till och med han förstod den omedvetna, men bittra ironin uti barnets svar.

394 Efter måltiden ledsagades han till Pauls kammare, för att hvila en halftimma, tilldess att man hunnit ställa i ordning åt honom Eriks eget arbetsrum, |1192|som skulle afträdas åt den firade gästen. Den rike mannen mottog all denna artighet som en skyldig tribut. Han hade påtagligen ganska ringa tankar om Surutoin och dess invånare. De voro ju skyldiga honom tusen riksdaler.

395 – Hur slår man sig ut här?konsekvensändrat/normaliserat frågade han Paul, medan de gingo uppför vindstrappan. – Klen förtjenst, eller hur?

396 – Det går allt för sig, när man är nöjd,konsekvensändrat/normaliserat svarade Paul.

397 – Lärdt folk förstår sig ej på affärer,konsekvensändrat/normaliserat återtog köpmannen i en ton af förakt. – De tycka mest om att masa sig med en bok i solskenet, medan vi andra arbeta som trälar, för att spara en styfver. Hvad gör man med det der krimskramset i trädgården? Vore det en äng, skulle man få derifrån ett godt kofoder.

398 – Der säljes en bra mängd grönsaker till staden,konsekvensändrat/normaliserat menade Paul.

399 – Så, att der säljs något? Det är ändå en smula förstånd. Men fattigdom blir det till slut ändå; ingenting finns att betala skulderna med, och så råkar man dö, och slägten får enka och barn på halsen.

400 Paul teg, och man trädde in uti vindskammaren. Der, som öfverallt uti huset, anställde Larsson ett slags bouppteckning i tankarna. Det var Pauls möbler; de kunde således ej ens tagas i mät för de tusen riksdalrarna.

|76|

401 Larsson hade likväl ej tagit många steg uti rummet, innan hans ständigt spanande blickar föllo på det glänsande guldstycket, som Paul med sin ålders lättsinne lemnat att ligga bredvid papper och skräp på skrifbordet.

402 – Hvad har du der?konsekvensändrat/normaliserat frågade gubben, i det han grep den glänsande metallen med en roffågels giriga klor och vägde den mellan fingrarna.

403 – Det är bara ett stycke guld,konsekvensändrat/normaliserat svarade Paul likgiltigt.

404 – Guld? Och hvad gör du med guldstycken? Hvarifrån får du guldstycken? Huru kan du så vårdslöst lemna så mycket penningar liggande i ett oläst rum?konsekvensändrat/normaliserat frågade åter den gamle, och hans ögon tindrade.

405 – Det är bara en småsak. Sådana lappris klimpar göra vi alla dagar,konsekvensändrat/normaliserat sade Paul småleende.

406 – Göra? Göra?konsekvensändrat/normaliserat upprepade gubben. – Hvad vill det säga? Det är ju rent guld!

407 – Visst är det så. Men det hindrar ej oss att göra sådant, när vi behaga.

408 – Göra guld? Hvad är det du pjollrar, pojke? Vill du kanhända drifva gäck med mig?

409 – Det är mitt fulla allvar. Har ej morbror hört om kemins nyaste framsteg?

410 – Puder! Idel puder och snömos! Idel skryt original: i (källa för ändring: HT, 1873, 1884) af lärda stackare, som knappast äga en Gud och en rock! Göra guld? Sådana dumheter! – Och gubben vägde metallstycket på de utsträckta, klolika fingrarne.

|1193|

411 – Det der ha vi gjort i natt, och det är bara ett litet experiment,konsekvensändrat/normaliserat försäkrade Paul, som fann ett nöje i att reta den gamle gnidarens vinningslystnad.

[77]

14. Guldet frestar.

412 Larsson teg. Han blygdes att visa huru hans själ hängde vid den gula metallen.

413 – Jag önskar morbror en angenäm hvila,konsekvensändrat/normaliserat sade Paul och ville gå.

414 – Vänta ett ögonblick,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamle, i det han än en gång vägde guldklimpen på pekfingret och långfingret. – Huru mycket kan detta stycke väga?

415 – Omkring nittio dukater.

416 – Vill du sälja det åt mig?

417 – Åhja. Hvad vill morbror betala?

418 – Du kan ej räkna samma värde, som för pregladt mynt. Jag vill gifva dig trehundra riksdaler, såframt det är äkta.

419 – Morbror skämtar. Det är ej halfva värdet.

420 – Går du till en guldsmed, så bjuder han dig knappt tvåhundrafemtio. Men jag vill ej räkna så noga: jag ger dig trehundrafemtio.

421 – Nej, förlåt mig, jag är också litet affärsman; jag vet att svenska sedelmyntet nu står lägre än någonsin. Åtta riksdaler är pari, men morbror får nu dukaten knappt för tolf. Jag vill sälja honom för sju.

422 – Hvad pratar du pojke? Kursen är bra, och sedeln är god som guld. Jag vill gifva dig fyrahundra riksdaler; dem har du till skänks.

423 – Det är sannt, och för morbrors skull vill jag derföre sälja skräpet till sexhundra,konsekvensändrat/normaliserat sade Paul med en skälm uti ögonvrårna, ty det roade honom obeskrifligt att än vidare sätta den gamle på glödande kol.

|78|

424 – Men är du alldelesoriginal: aldeles (källa för ändring: HT, 1873, 1884) befängd? Bryr jag mig om ditt guldstycke, ifall det är guld, hvilket ännu tarfvar bevis? Behåll det; jag behöfver det icke.

425 – Som morbror behagar. För mig är det också alldeles detsamma.

426 – Låt oss icke mera tala derom. Men säg mig, min kära Paul, efter ni ha så godt om guld här i huset; hvaraf kommer det, att Erik ej kan betala mig hvad han är skyldig?

427 – Det kommer sig deraf att vi först nyligen upptäckt konsten. Huru mycket är han skyldig?

428 – Tusen riksdaler. Eller rättare tusen tvåhundra, ty han har fått sina pengar i fullgoda sedlar, och nu får han betala mig efter kurs, sedan sedlarne fallit. Jag behöfver mina pengar: jag tänker uppsäga hans lån i dag eller i morgon.

|1194|

429 Paul studsade. Aldrig hade han vetat att Ljung var skyldig. Som en stormil rann det honom i hågen, att han nu kunde godtgöra en del af de bekymmer, han förorsakat sin gode fosterfader, hvilken han aldrig upphört att älska i all deras missämja. Dertill behöfdes endast att göra mera guld, och han tviflade ej, att doktor Martin skulle lära honom konsten fullständigt, eller åtminstone göra åt honom flera guldstycken.

430 – Jag har ett förslag,konsekvensändrat/normaliserat sade han. – Morbror betalar mig sex riksdaler dukaten,original: dukaten. (källa för ändring: HT) det vill säga 540, och vinner derpå minst trettio procent, men då förbinder sig morbror att köpa 270 dukater, det vill säga två dylika klimpar till.

431 – Hvarifrån får du dem?

432 – Jag gör dem.

433 – Du?

434 – Ja, hvarför icke? Jag sade ju morbror, att den der har jag gjort i natt mellan 11 och 1.

435 – Inbilla mig inga barnsagor!

436 – Förvånar det morbror? Jag kunde visa märkvärdigare saker, men morbror tror endast på realiteter. Nå väl, der har morbror en realitet, som väger nittio|79| dukater, och om jag i morgon hemtar en eller par precis lika vigtiga, så behöfver ju morbror ej tro på mina ord, utan blott på mitt guld.

437 Den gamle teg åter en stund helt stilla; man såg att han stred med sig sjelf. – Om det verkligen så förhåller sig,konsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen, – då är det säkert att vi lefva i verldens yttersta tider. Hvartill skulle det numera tjena att arbeta och sträfva för den fattiga styfvern? Hvarje lathund kan sträcka ut handen och plocka guldstycken ur spiseln. Hvarje apothekare kan fritt drifva gäck med oss. Men det är omöjligt. Jag vill hafva bevis, och kan du bevisa det, så vill jag ingå på hvad vilkor som helst.

438 – Det är således afgjordt, att morbror köper 270 dukater?

439 – Ja. Men ett stycke guld är icke något bevis. Du kan ha köpt det utaf en guldsmed; du kan ha nedsmält en gammal kjed till exempel. Jag måste sjelf vara närvarande vid metallens beredning. Annars tror jag dig icke. Hvar gör du experimentet?

440 – Det görs icke hemma hos mig,konsekvensändrat/normaliserat svarade Paul undvikande.

441 – Hvar görs det?

442 – Det kan jag ej säga.

443 – Kan du ej svara på en så enkel fråga, så är det ej mycket bevändt med din guldfabrikation.original: guldfabrikation, (källa för ändring: HT) Pojke, du understår dig att drifva gäck med mig! Du kan icke göra guld mer än min enfaldiga Jeppe.

|1195|

444 – Men om jag kan?

445 – Du kan icke. Sådana dumma historier har jag hört förr och bryr mig knäfveln derom. Behåll dina guldstycken!

446 Paul besinnade sig, och allt lekte det honom i hågen att kunna i blinken betala sin fosterfaders skulder, utan att bjuda sina skatter åt någon guldsmed, hvilket i en så pratsam stad, som Åbo, hade sina betänkliga sidor. Slutligen sade han:

447 – Vill morbror gifva mig ett heligt löfte att icke upptäcka för någon hvad jag vet uti denna sak?

|80|

448 – Derpå ger jag mitt hedersord, ifall du är nöjd med en sådan borgen,konsekvensändrat/normaliserat svarade köpmannen.

449 – Jag vill icke att någon skall tvifla på mitt ord,konsekvensändrat/normaliserat återtog Paul med stolthet, – och derföre tviflar jag ej heller på andras. Jag vill då säga morbror, att guldet görs hos en lärd tysk eller jude vid namn doktor Martin. Det är en hemlighet utaf största vigt.

450 – Jag förstår. Nå, hvar bor den der doktorn?

451 – Vid Aningais tull. – Och Paul beskref i korthet det gamla huset.

452 – Godt. Jag skall följa dig dit, när din tid medgifver.

453 – För närvarande,konsekvensändrat/normaliserat sade Paul, – är jag upptagen af en disputation. Men i början af nästa vecka vill jag följa morbror, på det vilkor, att jag nu genast får femhundra riksdaler för detta guldstycke.

454 – Jaså, du gör flera vilkor. Men det må vara. Jag köper den der biten, ifall han är äkta.

455 Och den girige mannen framtog ur bröstfickan sin tjocka sedelbok utaf skinn, der så många gäldenärers egendom funnit en fristad och som var illa sliten af långvarigt begagnande. Derifrån uppräknade han med yttersta noggrannhet sedel efter sedel, vätande allt emellanåt på tummen, för att förvissa sig om att ej två sedlar hängde tillsammans. Det kostade synbarligen på att göra sig af med så mycket penningar, men en blick på den blänkande metallen, som uti hans ögon hade ett ännu vida högre värde, återgaf honom mod. När han på detta sätt uppräknat halfva summan, stadnade han plötsligt, betraktade Paul med misstrogna blickar och sade tvärt:

456 – Men om du bedrager mig?

457 – Jag kan aldrig bedraga,konsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen med den förnäma hållning, som var ett fädernearf.

458 Den gamle begynte ånyo att räkna, men afbröt ånyo och frågade:

459 – Hvad skall du göra med dessa penningar?

460 – Betala en skuld.

|81| |1196|

461 – Nåväl, jag gifver dig här fyrahundra riksdaler mot särskildt qvitto, namn och sigill uti laga form. Hundra riksdaler håller jag inne, tilldess att jag låtit en guldsmed pröfva klenoden der.

462 Paul bet sig i läppen. – Som morbror behagar,konsekvensändrat/normaliserat svarade han.

463 De skildes nu åt. Men ingen stärkande blund kom uti den gamle köpmannens ögon. Han stod upp och gick till sin last vid hamnen, bannade Jonas, trätte på folket, knogade på allt, som hans vana var; men midt i allt detta teg han åter helt stilla och tycktes så försjunken i ovana tankar, att han knappt märkte hvad som föregick omkring honom. Lasten lossades, det led till aftonen, och allt ännu stod den gamle Larsson försjunken i djup begrundan vid stormasten af sitt fartyg.

464 – Det står icke rätt till med gubben i dag,konsekvensändrat/normaliserat sade Jonas vid sig sjelf.

[82]

15. En akademisk disputation.

465 Likasom aspar och vidar om våren kasta vida omkring fjunet af sina frön, dem vinden för bort emot okända rymder, utan att någon kan bestämma, om och hvar de engång skola finna ett fäste och fatta rot, så kasta äfven de höga asparne och de låga vidarne i menskligheten sina frön på måfå ut i tidehvarfven. Sålänge ungdom finnes bland menniskor, finnas alltid vårvindar nog, för att sprida fröen, och vårsol nog, för att låta dem gro. Vissa år äro gynsammare för vexternas frön, och vissa tidehvarf för idéernas. De tyckas stundom komma i svärmar, för hvilka betraktaren häpnar och frågar sig sjelf, om de skola betäcka landet. Men deras lagar äro lagarna för lifvet; hundrade och tusen förgås uti rotlös mark, tio komma till kort blomstring, och ett enda bland de tusende rotas, blommar och mognar för seklerna.

466 Genom hela den bildade verlden gick vid tiden för denna berättelse en underlig förkänsla af kommande stora förändringar uti menskligheten. Få kunde ännu ana deras betydelse, ingen kunde fatta klart hvad den dunkla framtiden bar i sitt sköte, men alla kände instinktlikt, att någonting utomordentligt förr eller sednare måste komma. De gamle blickade misstroget på hvarje tecken till väderskifte i tidehvarfvet; de unga läto förnimma djerfva förhoppningar. Under den bedrägliga ytan af djupaste fred funnos öfverallt en hemlig obelåtenhet, en oklar längtan efter någonting annat och bättre. Och likasom nästan i hvarje mansålder den yttersta domen förutsäges som nära förestående, så trodde äfven mången år 1771, att den stora|83| omstört|1197|ningens tid var nära förhand. Sedermera när den ännu lät några år vänta uppå sig, trodde återigen mången att allt var ett hjernspöke, – alldeles som skriften säger att det skall ske i de yttersta tiderna.

467 I Åbo och Finland lefde man från hjessan till fotabjellet i nyttans tidehvarf. Theologin sof på sina förtorkade lagrar; de klassiska studierna hade ännu ej rätt mornat sig från det gamla pedanteriet; historien petade uti Mose böcker; lagfarenheten var en död utanlexa, medicinen en ofödd embryon. Fältet tillhörde filosofin, kemin, botaniken, såsom förut är omtaladt.

468 Då begynte theologerne, änskönt de fleste bland dem voro sjelfve öfverlöpare till naturvetenskaperna, att osa brändt horn uti tidens luft. Der spordes åtskilliga misstänkta symptomer bland ungdomen: vådeliga filosofiska villomeningar, hädiska ekon af den franska encyklopedismen begynte få insteg bland de dittills så rättrogne studenterne uti Åbo. En plötslig bäfvan påkom den så länge i ljuf slummer försänkta orthodoxin, och mot sin vilja måste den finska kyrkans fäder upplåta sin andliga rustkammare och framleta de förrostade vapnen till kyrkans försvar.

469 Henrik Alanus, den unge, nitiske theologen, blef utsedd att föra Gideons svärd mot de filistéer och lät förkunna en ljungande afhandling contra atheistasspråk: latin, mot gudsförnekarne. Derom skulle nu disputeras i universitetets större lärosal (här funnos blott två), och trogne och otrogne motsågo med spändt intresse denna strid mot osynlige motståndare. Ty att ingen atheist skulle våga upptaga stridshandsken, derom var man visserligen på förhand öfvertygad. Men desto mer skulle de hemlige bekännarne af tidens gudlösa läror förstummas, förkrossas, tillintetgöras; de tvekande skulle återföras uti den rättrogna kyrkans sköte, och de orthodoxe skulle af en sådan triumf fatta nytt mod att nedslå alla öppne eller fördolde vedersakare.

470 Den märkvärdiga dagen kom. Ett ovant öga skulle icke ha märkt någon förändring i den gamla,|84| finska universitetsstadens fysionomi. Inga butiker voro stängda; kattuner, lärfter och långtobak, mössband och lerpipor hade sin vanliga afsättning; galeaserna vid stranden flaggade icke; matroserne sågos lika beckade som i går; bönderna på torget sågo ej det minsta högtidliga ut vid smörlassen; filmjölken var lika lång i Pargasgummornas byttor; kajorna flögo visserligen i svart högtidsdrägt, men detta var deras lofliga vana. Endast de lärde sågo vigtige ut, der de vandrade gravitetiskt till akademin klockan ½ 8 på morgonen, och studenterne betraktade hvarandra med till hälften skämtsama,tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) till hälften mystiska blickar, likasom ville den ena fråga den andra: är det dig det gäller? Bekänn, missdådare; är du en atheist?

|1198|

471 Klockan på slaget åtta satt docenten Alanus i öfra kathedern af auditorium majusspråk: latin och Paul Bertelsköld i den nedra: den förre i kaftan och med nyss pudrad peruk; den sednare i sin adelsuniform. Midtemot dem sutto de två ordinarie opponenterne, priorspråk: latin och posteriorspråk: latin, docenterne Seléenoriginal: Seleen (källa för ändring: 1873, 1884) och Hjelt, likaledes i kaftaner och styfva peruker. I en särskild hedersstol satt biskop Mennander, akademiens prokansler, en vacker, ärevördig man om 60 år, men med ungdomlig liflighet i de milda blå ögonen, och vid hans sida akademiens rektor, den gamle, romerskt ståtlige, men dock redan af ålder böjde latinaren professor Hassel, hvilken räknade lika många år, som det sekel, i hvilket han lefde. På en tredje stol sågs den 65-årige, döfve och nästan blinde domprosten doktor Samuel Pryss, om hvilken det elaka ryktet berättade, att han ämnade opponera extra. Bakom honom sutto på bänkar theologie professorerne Gadolin och Mesterton; vidare lagfarenhetens ende officiele pelare, professor Olof Pryss, broder till domprosten, och läkarekonstens ende Atlas, den berömde Johan Hartman, läkarebokens författare, med sina kloka örnblickar och sitt vackra, intelligenta ansigte. Vidare sågos här tvenne frejdade ekonomer, professorerne Kalm och Gadd, de mindre bekante professorerne Ross och Nääf samt bakom dem akademiens yngre lärdomsljus Porthan, Calonius och Lindqvist,|85| jemte stjernor af andra och tredje ordningen, docenterne Justanderoriginal: Juslander (källa för ändring: HT), Welonius, Deutsch, Weman och Arelin. Tillochmed franske språkmästaren, kapten De la Mothe, ritmästaren Gabriel Nordberg och direktor musices Carl Lenning, som tillika var orgelnist vid domkyrkan, hade infunnit sig för att åhöra atheisternes nederlag, och bland den täta skaran af studenter, som stående trängdes i den aflägsnare delen af salen, urskilde man tre blonda, intelligenta ansigten, den satiriskt småleende Johan Henrik Kellgren, den späde, blyge Jakob Tengström och hans jemnårige, den fint bildade, vackre ynglingen Abraham Niklas Clewbergoriginal: Clevberg (källa för ändring: 1873).

472 Disputationsakten begynte, som vanligt, med en latinsk bön, och derefter följde superlativa haranger till biskopen och prokanslern, domprosten, rektor, professorerne och samtelige åhörare, som dervid uppstodo. Dernäst följde en lectio præcursoriaspråk: latin, eller förberedande framställningoriginal: framställnig (källa för ändring: HT) af ämnet, hvari icke sparades kraftiga sidohugg åt förmente motståndare, och sedan ett tal till förste opponenten, angående hans stora lärdom och nit samt med bön om benägen granskning af arbetets brister. Denne uppstod nu och besvarade komplimenterne med en lika bevekande bön om fördragsamhet, först till auktor, sedan till respondenten, och efter alla dessa förberedelser, som varade vidpass en timma, började ändtligen sjelfva disputationsakten.

|1199|

473 Afhandlingen gällde det s. k. ontologiska beviset för Guds existens (argumentum ontologicumspråk: latin), hvarigenom menniskan af ofullkomligheten i sitt eget förnuft slutar till att det måste finnas någonting fullkomligare och högre. Detta var kardinalpunkten, hvari theologin sammanföll med filosofin, i det hon sökte på en gång tillegna sig dess resultater och bekämpa dess motsägelseanda. Ämnet var således förträffligt valdt och liknade ett på en kulle uppfördt befästadt läger, hvarifrån man kunde beskjuta fiendens hela ställning i den nedanför liggande dalen och tillika med fångar eller med öfverlöpare förstärka sin egen armé.

[86]

16. Publik skandal.

474 – Jag hyser den allrauppriktigaste vördnad (sincerissimam venerationemspråk: latin) för auktors lärdom och grundlighet – började magister Seléen på klingande latin. – Jag är också villig att erkänna hans arbetes förtjenster in amplissima formaspråk: latin. Det är endast några små brister, likasom skymmande moln framför den klara solen (nubila Phoebispråk: latin), hvilka jag anser mig böra helt lätt vidröra (leviter tangerespråk: latin), för att gifva auktor vidare tillfälle att utveckla sitt lysande kunskapsförråd (præclaram eruditionemspråk: latin). Hvad först det yttre angår, komma åtskilliga tryckfel den annars mycket samvetsgranna (scrupulosissimaspråk: latin) Frenckellska officinen till last (som uppräknades).

475 Nu var det respondentens tur. Han uppstod och höll det sedvanliga talet, hvari han pligtskyldigt borde anhålla om ett mildt öfverseende för sin ungdom och oerfarenhet samt icke underlåta att inflika så klingande fraser som möjligt om opponentens ofantliga öfverlägsenhet. Paul framsade denna lexa mycket punktligt och allvarsamt, men hans ord råkade falla så underligt tvetydiga, att man icke rätt visste om det var han eller opponenten, som här behöfde öfverseende. Det var dock undangjordt, och nu blef det hans skyldighet att i korthet resumera opponentens invändningar, hvarunder auktor fick tid att öfvertänka försvaret.

476 – Den höglärde och vördige opponenten – sade respondens – förklarar, att auktors opus visserligen|87| är utomordentligt, men dock vid närmare betraktande förefaller honom som ett stort tryckfel.

477 – Nequaquamspråk: latin, ingalunda!konsekvensändrat/normaliserat inföll opponenten, högeligen förvånad öfver ett sådant missförstånd, och bland åhörarne spordes genast en misstänkt munterhet.

478 – Opponenten förklarar, att auktors arbete ingalunda är utomordentligt,konsekvensändrat/normaliserat resumerade Paul.

|1200|

479 Magister Seléen blef pionröd i ansigtet, men lyckligtvis tog auktor till ordet och utredde med mycken grundlighet tryckfelens rätta förstånd och andemening.

480 – Vidare – sade opponenten – skulle jag anse, att auktor mindre nöjaktigt utredt det ontologiska bevisets historiska grund. Auktor tillskrifver det biskop Anselm af Canterbury, under det att andra anse Origenes som dess förste upphofsman. Här förekomma hos kyrkofäderne mörka ställen ...

481 – Opponenten påstår, att kyrkofäderne äro mörka – resumerade Paul.

482 – Jag säger ej att kyrkofäderne äro mörka,konsekvensändrat/normaliserat återtog magister Seléen, högeligen förbittrad, – och jag beder respondenten hålla sig till verba formaliaspråk: latin. Här finnas mörka ställen, som behöfva upplysning ...

483 – Opponenten påstår, att här finnas mörka ställen, som behöfva upplysning,konsekvensändrat/normaliserat citerade respondenten mycket allvarsamt.

484 Auditorium brast ut i löje.

485 Auktor, som synbarligen fann sig generad, sökte med berömvärdt mod att återföra åhörarne till sitt ämne, i det att han utförligt bevisade, huru den äran varit medeltidens skolastiker förbehållen, att först bevisligen utreda det högsta väsendets tillvaro. Men hans motståndare hade blifvit het och afbröt honom med ett dundrande negospråk: latin, jag bestrider!

486 – Opponenten bestrider det högsta väsendets tillvaro,konsekvensändrat/normaliserat resumerade Paul med sitt orubbliga lugn.

487 – Nego, iterumque nego!språk: latin – utropade magister Seléen.

|88|

488 – Opponenten bestrider ytterligare och på det bestämdaste, att något högsta väsende finnes – fortfor den obeveklige respondenten.

489 Ett högt sorl af olika meningar genomlopp åhörarnes tätt packade leder. De äldre voro uppbragte, studenterne förtjuste; alla voro förvånade öfver den unge respondentens otroliga djerfhet i prokanslers, rektors, domprostens och alla professorernes närvaro.

490 – Dominus respondens missförstår den höglärde opponenten,konsekvensändrat/normaliserat återtog författaren, magister Alanus, ifrig att göra slut på detta förargelseväckande uppträde. Olyckligtvis smålog han dervid i sin förlägenhet på ett sätt, som den hetlefrade opponenten ansåg för en ny förolämpning, och efter några fåfänga försök att blidka hans vrede, afbröt magister Seléen sin opposition, med förklaring att han icke vidare ämnade slösa sina argumenter på döfva öron.

491 Nu var turen hos andra opponenten, magister Hjelt, docent i exegetiken (bibeltolkningen). Han hade hållit föreläsningar öfver de svåraste ställen i gamla testamentet och var i all ordkamp en erfaren stridsman. Han kritiserade de af författaren åberopade bibeltexter med den framgång, att |1201|respondentens okynne icke på länge fann någon blottad punkt i hans väldiga stridsrustning. Emellertid blef det fråga om tolkningen af författarens anförda bibelspråk.

492 – Den höglärde opponenten påstår, att Gamla Testamentet är tvifvelaktigt,konsekvensändrat/normaliserat inföll respondenten.

493 – Det är fråga om svårfattliga ställen hos profeten Esaias,konsekvensändrat/normaliserat rättade motståndaren.

494 – Den höglärde opponenten anser profeten Esaias tvifvelaktig,konsekvensändrat/normaliserat sade Paul.

495 – Jag förklarar tolkningen svårfattlig,konsekvensändrat/normaliserat rättade Hjelt.

496 – Den höglärde opponenten förklarar sig icke begripa profeten Esaias.

497 Åter uppstod ett sorl, som var ganska ovanligt på de tysta bänkarna af auditorium majusspråk: latin. Alanus|89| tog ånyo till ordet, och opponenten afträdde, efter öflig harang, med bibehållen krigsära.

498 Nu uppmanade författaren, enligt de akademiska lagarne, hvemhelst bland åhörarne, som dertill vore hugad, att vidare framträda med anmärkningar mot hans arbete. En allmän tystnad uppstod, ty man var beredd på märkvärdiga ting.

499 Och se, professor Mesterton uppstod, kall och lugn, som sjelfva logiken, hvars svurne kämpe han var, och började, efter några få, torra ord till författaren, att kritisera de logiska bevisen uti hans arbete.

500 – Den högt berömde och högvördige opponenten säger, att der finns hvarken logik eller förnuft i författarens afhandling – yttrade respondenten med samma köld.

501 Författaren önskade inom sig, att Bel i Babel måtte uppsluka hans respondent, men låtsade ej höra stickordet och mötte inkasten med mycken värdighet. Wolfs lärjunge Mesterton var en farlig motståndare genom sin mathematiska säkerhet. Hans ord föllo skarpa som ispiggar, men i det att han sökte theologins förnämsta stöd uti tänkandet, märkte han icke sjelf, huru han undergräfde den byggnad han ville upprätthålla.

502 – Den högtberömde och högvördige opponenten förklarar theologin för en metafysisk lärobyggnad, der ingen realitet finnes utom idén och ingen idéoriginal: ide (källa för ändring: HT) utom termerna. Följaktligen förklarar den högvördige opponenten hela theologin för termer,konsekvensändrat/normaliserat resumerade Paul med en skarp, obestridlig följdriktighet, för hvilken åhörarne hisnade. Man trodde sig märka, att sjelfva biskopen skiftade färg; endast den kalla filosofen i sin presterliga skrud fortfor, utan att bevärdiga respondenten med minsta uppmärksamhet, att bevisa tankens suveräna herrskaremakt och måttade sålunda dråpslaget åt den sak han ville försvara.

|1202|

503 Alanus satt på nålar; theologerne rodnade och bleknade. Då uppstod Gadolin, den väldige, för hvars uddiga snille härtills hvarje motstånd skingrats som|90| agnar för vinden. Han likasom upptog i sina jättearmar den fallande kyrkan. Uti ett ljungande tal grep han med säker blick sjelfva kärnpunkten i dagens fråga och gisslade atheismen med en mördande ironi. Han visade klart, huru atheismen är praktiskt och theoretiskt omöjlig; huru gudsförnekarne bedraga sig sjelfva; huru de i stället för den evige Guden göra sig små, eländige afgudar, dem de tillbedja; huru ett fallande löf förskräcker dem och två halmstrån i kors injaga en rysning hos dem; huru de tro sig allsmäktige, och hvarje behof blir deras beherrskare, hvarje passion deras tyrann; huru en vindfläkt bortsopar dem; huru en efterverld begabbar dem; huru barnet i vaggan ler åt deras inbillade vishet. Han talade kraftigt, herrligt, qvickt, och der fattades endast ett, för att göra detta tal till ett fullkomligt mästerverk; – der fattades endast den kristna kärlekens varma anddrägt deri!

504 Åhörarne voro hänryckte; det korta, förflygande intrycket af den unge studentens gäckeri var med ens bortblåst. Paul sjelf var nära att blygas, men dertill var han för stolt. Han skulle resumera talet, och han gjorde det så mycket djerfvare, emedan han ville nedtysta något inom honom, som nästan liknade ett ondt samvete.

505 – Den högt berömde och högt vördade opponenten,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – förklarar först atheismen omöjlig och bekämpar den sedan med eld och svärd. Den högt berömde och högt vördade opponenten vill återföra menskligheten till dibarnets oskuld och förklarar hvarje annan näring, än kyrkans modersmjölk, för ett absolut dödande gift.

506 Vid dessa förmätna ord, yttrade af en adertonårig student till en af landets och universitetets anseddaste män, som ännu dertill var prest och lärare, uppstod i salen ett obeskrifligt tumult. Theologerne voro de förste, som häftigt reste sig från sina bänkar, och deras exempel följde snart alla lärare, under det att studenterne delade sig i tvenne läger: för och emot den|91| trotsige talaren. Disputationen afbröts på ett för dessa salar högst ovanligt sätt. Man trängdes, man sorlade om hvarandra.

507 Då reste sig biskop Mennander, värdig och ärevördig. – Unge man,konsekvensändrat/normaliserat sade han till Paul – du infinner dig i dag klockan 4 hos mig till enskild förklaring. Och ni, herr magister – tillade han åt Alanus – slutar akten med en bön för konungen.

[92] |1203|

17. Aurora-Sällskapet.

508 I Åbo var på eftermiddagen en ovanlig rörelse. Öfverallt bland de lärde och bland studenterne talades blott om disputationen: föga om författaren, men desto mera om respondenten. Meningarne voro mycket delade. Nästan alla lärare klandrade skarpt den unge studenten; många ansågo, att han för otidigt gäckeri borde för alltid förvisas från akademin. Studenterne delade sig uti tvenne läger. Hälften af hela antalet hörde till theologiska fakulteten. Der hade Paul Bertelsköld häftige fiender, och de handfaste slagskämparne, hvilkas embete en dag skulle blifva att predika fridens evangelium, visade sig mäkta hugade att handgripligen tillrättavisa den unge smädaren. Men de tre öfriga fakulteternes studenter trädde på Pauls sida och förklarade, att den som vågade antasta honom, skulle få med dem att göra. I alla gathörn, i alla studentqvarter sågos grupper, som med största ifver diskuterade denna vigtiga fråga. Det liknade sig till öppen ofred uti den lärda staden: rektor och prokansler hade en orolig dag.

509 Aurora-sällskapet, – denna den nya finska literaturens första vagga och morgonrodnad – var församladt hos magister Porthan. Dess närmaste ändamål var att redigera »Tidningar, utgifna af ett sällskap i Åbo» – stamträdet för en blifvande talrik afkomma; så litet likväl, att hela dess löfverk, d. v. s. en nummers hela innehåll, nu skulle få plats på halfannan spalt i våra större tidningar. N:o 9 var lagd under pressen, och korrektur förevisades. Man läste der ett|93| »Bevis på ädelmodig vänskap», en »Underrättelse om Stenmurars uppsättande på Landsbygden», en kungörelse af bibliothekarien Lefrén om anteckning af folkseder och folkdrägter samt nyheter om dödsfall, utnämningar och den parentation, som hölls kort förut af lektor Alopæus om högstsalig hans majestäts dödliga frånfälle.

510 – Det är en nog tarflig anrättning du bjuder våra läsare, bror Porthan!konsekvensändrat/normaliserat inföll den qvicke Calonius med ett sarkastiskt löje öfver de runda, kloka läpparna. – Hvad säger du, om vi skulle krydda vår nummer med ett stycke af den glada vetenskapen?

511 – Det är väl åter ett liktal öfver salig kungen?konsekvensändrat/normaliserat frågade Porthan, äfven han med ett solsken öfver de allvarliga dragen. – Jag har tills dato mottagit sex af den sorten, utom de två, som vi redan infört i n:ris 7 och 8. Och det kallar du att kultivera »den glada vetenskapen»konsekvensändrat/normaliserat!

512 – Du har gissat rätt,konsekvensändrat/normaliserat sade Calonius – det är verkligen en grafskrift, men af en curieuse beskaffenhet. Jag har här ett papper, så färskt, att händelsen knappt hunnit hända och bläcket ej hunnit torka ännu. Döm sjelf; det lyder så här:

|1204|

Den unge Cleon, som med kragen

En skägglös haka prydt helt nyss,

Såg i en dröm på ljusa dagen

En procession i långsam kryss.

På kistan läste man: »Här hvilar

Från afunds skott och otrons pilar

Sampt verldens vanskeliga hal-is

Theologia Naturalisspråk: latin!»

514 – Det är den unge Kellgrens bitande penna!konsekvensändrat/normaliserat utropade några. – Vi böra ju förr dess hellre inkalla honom i sällskapet.

515 – Tålamod, låt oss höra fortsättningen!konsekvensändrat/normaliserat smålog Calonius.

|94|

Högstsalig gumman dog af gikt.

Vältaligheten qvad en dikt,

Historien häpen gräfde grafven,

Metafysiken bar præstafven

Och juridiken ordnarna.

Förnöjd att kuren lyckats bra,

Bar medicinen kräklorna.

Exegetiken gick i sorgen,

Ekonomin bar granriskorgen,

Och efter följde botaniken,

Kemin, astronomin, fysiken

Sampt i pleureuse mathematiken.

Men öfverst, klädd i röda band,

Satt adertonde seklets and’

Och smällde pisken, så att spannet

Flög fram och ingen mera hann’et.

Der stodo vetenskaperna

Förbluffade uti sin saknad.

Men unge Cleon, åter vaknad,

Tog sig om hakan och fann snart,

Att fast theologiaspråk: latin strök fart,

Satt kragen qvar, en smula raknad.

517 – Nej, det måste vara af Clewberg,konsekvensändrat/normaliserat sade Porthan skrattande. – Jag känner den gynnaren. Pojkaktig som synden, och ändå en äkta musernas älskling!

|1205|

518 – Auctor anonymusspråk: latin,konsekvensändrat/normaliserat skämtade Calonius. – Åtminstone ville jag ej råda honom att med detta opus speciminera för domkapitlet. Men hvad säger du, om vi skulle införa stycket under rubrik: »öfversättning från franskan»konsekvensändrat/normaliserat?

519 – Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade Porthan, som höll sträng disciplin med ungdomen. – Ne gutta quidemspråk: latin, icke en droppe deraf, får spillas ut öfver Auroras tystlåtna läppar.

520 – Jag förstår – skrattade Lindqvist. – Icke en droppe af det der »absolut dödande giftet», som endast kan fördrifvas med kyrkans modersmjölk, begagnad som purgermedel.

|95|

521 – Vi,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Porthan – kunna tåla en god dosis attiskt salt, men på vår ungdom tror jag, att det i dag skulle verka värre än tobak. Det var en skandal, som icke nyligen timat i våra kathedrar. Den skägglöse grefvepojken har vändt upp och ned på akademiens fäder.

522 – Står det så skralt med fäderne – inföll Gustaf Weman, docent i finska literaturen, – så lägger jag af att svärja vid »våra fäders ben». Men gamla herrarne gå i smorläderstöflar; icke dimpa de öfverända för alla små grefvar.

523 – Det tror jag med,konsekvensändrat/normaliserat var svaret. – Pojken ensam hade ej varit farlig, men faran låg deri, att han var Mestertons onda samvete. Mesterton förde klubban som en rasande Herkules mot sitt eget läger, och Bertelsköld riktade slaget. Trots all Gadolins vältalighet, led theologin ett mördande nederlag.

524 – Riktigt. Och derföre har anonymusspråk: latin begrafvat henne,konsekvensändrat/normaliserat instämde Calonius.

525 – Mina gode herrar,konsekvensändrat/normaliserat återtog Porthan allvarsamt – vi kunna leka med elden och amusera oss en stund med de fladdrande gnistorna, men jag fruktar mycket att vi ännu upplefva den dag, när af denna lekande låge blir en förhärjande brand. Det är hvarken en öfvermodig student, eller en i sina termer förtorkad professor, som oroar mig. Det är den lösliga franska tidsandan, som strömmar in genom alla fönster och en dag skall förstöra alla grundliga studier. Seklet må tvifla och kritisera, jag har ingenting deremot; tvärtom anser jag kritiken för den skärseld, som skall pånyttföda vetenskaperna. Ett litet strå tänker också jag att draga till stacken; jag har nyss plundrat finska nationen på dess ryktbara härkomst från Israels tio stammar. Men till sanningen komma vi icke genom toma, metafysiska termer, så långa, att man kan slå ihjäl hundar med dem, eller genom ännu tomare franska negationer. Rousseau påstår, att bildningen förderfvar menniskan. Det är dit man vill komma, och theologins afskaffande är blott första steget.

|96|

526 – Hvad det angår – inföll Calonius – fruktar jag ingen Rousseau, så länge vi här i Åbo ha en Cerberus vid namn Porthan för latinska grammatikan. Näst ekonomin, är hon bestämdt det bästa motgift mot franska extravaganser.

|1206|

527 – Hvad skulle du göra med grefvepojken, om du blefve af rektor adjungerad i en disciplins kommission?konsekvensändrat/normaliserat frågade Lindqvist Calonius.

528 – Jag skulle näpsan och släppan, såvida ingenting bevisligen kan läggas honom till last,konsekvensändrat/normaliserat svarade den berömde juristen. – Jag skulle säga till honom: gå hem och drick surmjölk! Enligt Hartmans läkarbok, skall detta medel vara utomordentligt nyttigt för het blod.

529 – Och du Porthan?konsekvensändrat/normaliserat frågade Weman.

530 – Jag skulle relegera honom på ett år,konsekvensändrat/normaliserat svarade den stränge forskaren lugnt.

531 – Man skall få se, att rektor är af samma mening,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Lindqvist. – Porthan är Hassels öra och arm. Men skada är det på unga Bertelsköld; han är mathematik från hjessan till fotabjället.

532 – Jag kunde tillägga,konsekvensändrat/normaliserat återtog Porthan – att han är romare från hjertat till tungan, och Gadd eller Kalm skulle säga oss, att han är född till naturforskare. Men om han än vore en son af Apollo sjelf och bure under sin panna alla vetenskapens mysterier, så måste han böja sig för det som är mer än han, och det är vårt universitet. Vår tids fara ligger deri, att individen sätter sig öfver det allmänna. Bror Lindqvist borde som mathematikus medgifva, att det hela är större än hvar och en af dess delar, och Calonius kan ej vilja bortskänka en iprick af lagen. Fiat justitiaspråk: latin ...

533 –konsekvensändrat/normaliserat ... ettillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) pereat mundusspråk: latin*)Må rättvisan hafva sin gång och verlden förgås.,konsekvensändrat/normaliserat skämtade lagtolkaren. – När man hör Porthan i dag, skulle man anse honom för en Draco eller allraminst för en Cato; men jag har sett honom gråta som en förälskad herde, när|97| hans syster i höstas fick kopporna och varoriginal: vara (källa för ändring: HT) nära att mista sin vackra hy.

534 – Du advocerar!konsekvensändrat/normaliserat skrattade Porthan. – Min syster var nära att mista ögonen.

535 – Nå ja,konsekvensändrat/normaliserat återtog Calonius, – der hören J, att han bekänner. Och han, som i dag vill relegera ett snille, som han sjelf är förälskad i, för det att pojken råkar vara en smula lösmundt, han är i morgon färdig att skänka sin enda rock åt en försupen karl, för hvilken han i öfvermorgon får betalaoriginal: oetala (källa för ändring: HT) sin halfva lön uti borgen. Men apropos af grundlighet, så har jag här ett annat poem, som du kan införa med godt samvete, ty det innehåller icke en sticka theologi. Hör bara:

konsekvensändrat/normaliseratOm uppå grundlighet all qvickhet vore bygd,

Om alltid af godt vett godt hjerta ägde skygd,

Om blyghet vore prof af ärbarhet och dygd

|1207|

Och artighet ej nånsin skild ifrån en nödig blygd;

Jag skulle utan fara

Lättrogen alltid varakonsekvensändrat/normaliserat*)Tidningar, utgifne af ett Sällskap i Åbo 1771, N:o 16..

537 – Se der ha vi Calonius på styfva linan!konsekvensändrat/normaliserat utropade Porthan triumferande, och Aurora-sällskapet instämde med sitt hjertliga löje.

[98]

18. Biskop Mennander.

538 Paul Bertelsköld gick från disputationsakten med hela stoltheten af en ung stridshäst, som första gången varit i elden. Han hade tagit revange på desse högmodige theologer, som mästrat och förhånat honom. Han hade slungat ett fritt ord midt i pannan på den murkna institution, som ville binda hans öfvertygelse. Han hade varit den förste, som vågat trotsa de föråldrade läror, för hvilka alla andra böjde knä, och han hade bragt universitetet att darra. Med högburen panna, glödande kinder och blixtrande ögon, banade han sig väg genom den täta studentskaran, der han med ens vunnit flera fiender och flera vänner, än någon annan af hans jemnårige, och styrde vägen till sin vän Clewberg, ty han hade sina skäl att icke gerna gå hem till Surutoin.

539 Under vägen kände han en tung hand på sin axel och hörde Leos grofva stämma, – samme Eudoxius Lejonfäll, på hvars plats han nyss med så allmänt uppseende hade vikarierat uti kathedern.

540 Den fromsinte mannen var i en underlig och mycket upprörd sinnesstämning. Han gret och han skrattade, han svor och välsignade sig. Han var ju prestkandidat och det gällde hans examen, det gällde hela hans framtid, ifall de theologiske fäderne kommo underfund med att det var han, som i sin oskuld tillställt detta spektakel.original: spektakel (källa för ändring: HT) På fakultetens och egna vägnar hade han största skäl att vara förbittrad på Paul, och ändock var han förtjust i sin väns käckhet. Han kunde ej hjelpa det, han måste stå på sin väns sida,|99| efter det var för hans skull, som Paul hade råkat i denna vidlyftighet.

541 – De ropade der i akademin, att de tänka gifva dig stryk,konsekvensändrat/normaliserat sade Leo; – men den som sträcker ut ett finger, skall få betaldt med en näfve. Jag tänker det kan vara så godt att jag följer dig ett stycke, ty Hellman och Aulin och de andra prestgesällerna, som komma derborta, ha ingenting godt i sinnet mot dig.

|1208|

542 Paul tackade och menade att han skulle nog reda sig utan biträde, men Leo var envis. De kommo till Clewberg, och Leo stadnade som skyltvakt utanför porten.

543 Den sedan så berömde Abraham Niklas Clewberg, adlad Edelcrantz, var vid denna tid en sjuttonårig student, omhuldad af lyckan alltfrån sin barndom. Han var ensam arfvinge till en icke obetydlig förmögenhet, en vacker gård och ett rikt bibliothek; var sjelf utrustad med naturens yppersta gåfvor och hade fått den mest vårdade uppfostran. Fritänkande, fint bildad, älskvärd, intelligent i hela sin personlighet, var han född till statsman, verldsman, hofman; och likväl hade sånggudinnorna utkorat honom till deras synnerliga älskling. Så ung han var, fanns i Åbo och Finland vid denna tid endast en man, nemligen Kellgren, – och han ännu knappt mer än ett råämne – hvilken redan så klart som Clewberg förebådade och afspeglade det kommande gustavianska tidehvarfvet.

544 Clewberg var på engång naturforskare, filosof och literaturhistoriker. Paul fann honom i en ljus, luftig pavillon med utsigt mot trädgården, upptagen med att ordna en rik fjärilsamling, medan bredvid honom på bordet lågo uppslagna ett band af franska encyklopedin och Raynals historia om de indiska kolonierna.

545 – Du kommer just lagom för att svalka dig med ett styckeoriginal: styeke (källa för ändring: HT) encyklopedi efter den unge Herkules’ strid med Giganterne; ifall du ej hellre föredrager att hjelpa mig ordna mina fjärilar!konsekvensändrat/normaliserat utropade Clewberg gladt. – Se här hvad Diderot skrifver om theologerne under rubriken Christianisme.

|100|

546 Och de två ynglingarne satte sig att göra sina anmärkningar vid en af dessa gäckande, all kristendom förnekande artiklar, hvaraf den franska encyklopedin öfverflödade. Om en stund inbars till dem en enkel, men för tvenne studenter i Åbo ovanligt väl tillredd middag. Den snillrike vännen förstod så väl att vända förmiddagens hela strid till ett gyckel, att Paul slutligen, när klockan närmade sig fyra, med lättare hjerta begaf sig till biskopen, fast besluten att icke låta den mäktige prelaten imponera på sin öfvertygelse, ej heller underkasta sig något slags afbön för de förolämpade theologerne.

547 Leo följde honom till biskopsgården. – Det är så godt att du har en ärlig själ vid din sida, när du sticker hufvudet i lejonets gap, sade den trofaste vännen.

548 Oaktadt alla sina föresatser, kände Paul sitt hjerta klappa med hastigare slag, när han stod inför akademiens mäktige prokansler, som jemte rektor, professor Hassel, redan väntade honom.

|1209|

549 – Unge man,konsekvensändrat/normaliserat sade biskopen med vänlig värdighet, – du har i dag svårt förbrutit dig mot den aktning du är skyldig dina lärare och vår heliga religion. Emedan jag hoppas att du gjort det mera af oförstånd och af ungdoms lättsinne, än af öfverlagd afsigt, har jag kallat dig hit, för att höra hvad du har att säga till ditt försvar.

550 – Jag tackar ödmjukast för eders högvördighets goda tanke om mig – svarade Paul med lätt ironi och i början något sväfvande röst. – För att icke visa mig oförtjent deraf, så bekänner jag fritt, att jag handlat efter min öfvertygelse. Jag har trott, att tanken är fri. Jag har trott, att man vid en offentlig disputationsakt skulle ha rätt att begagna alla vapen mot åsigter, dem man anser för falska.

551 – Icke alla vapen,konsekvensändrat/normaliserat sade biskopen strängt. – Det är endast vilden, som brukar förgiftade pilar, och Sveriges rikes lag straffar hädelse mot Guds ord med döden. Din fria tanke ansvarar endast för Gud, men ditt fria ord är en handling, som måste böja sig|101| under lagen. Det är icke vanligt, att man vid din ålder äger en öfvertygelse, men äfven om du ägde en sådan, ger den dig ingen rätt att derföre smäda andras; minst dina lärares. Du har förvändt och förlöjligat opponenternes framställningar; du har drifvit gäck med det heliga ordet, och endast med en uppriktig ånger, endast med en fullständig afbön kan du ännu afvända ditt förtjenta straff.

552 Paul teg. Han hade väntat sig detta.

553 – Jag vill vara mild mot din ungdom – fortfororiginal: fortfort (källa för ändring: HT) biskopen vänligare. – Säg mig här uti rektors närvaro, att du ångrar din öfverilning, och då vill jag tillåta dig att i morgon i Consistorium framföra din afbön till officianterne vid disputationen.

554 – Jag skulle fela i den vördnad jag är skyldig eders högvördighet,konsekvensändrat/normaliserat sade Paul – om jag hycklade en ånger, som jag ej känner. Jag skulle förnärma mig sjelf, om jag underkastade mig att afbedja det, som jag anser för hvarje fri mans rättighet.

555 Ett moln fororiginal: för öfver biskopens ädla panna, men det vek ånyo, och han fortfor med deltagande allvar:

556 – Så ung och redan så djupt smittad af tidens villfarelser! Jag igenkänner förebuden af den trotsiga tidsanda, för hvilken ingenting mera finnes heligt på jorden. Men jag besvär dig, unge man, – ej som din förman, men som din faderlige vän, hvilken önskar ditt väl, – tro ej denna trotsets och förnekelsens sjelfviska ande, som går genom verlden! Var ödmjuk; det är din sanna ära. Böj dig för din pligt; det är den sanna friheten och förnedrar icke ditt mod. Försaka ditt blinda öfvermod. Haf aktning för dina lärare och för |1210|det heliga, som skall stå bergfast qvar genom alla tidernas stormväder. Man har sagt mig, att du är en lofvande yngling. Förspill ej ditt timliga och eviga väl genom ett otidigt trots. Tänk på ditt fädernesland, som du kan gagna, och på dina föräldrar, som vänta af dig sin ålderdomsglädje. Erkänn och afbed din öfverilning, så vill jag låta allt vara glömdt!

|102|

557 Der låg så mycken välvilja, så mycken värdighet i biskopens ord, att Paul mot sin vilja kände sig rörd. Denna hjertliga förmaning, så olik det bemötande han förut hade funnit hos de theologiske fäderne, hade han icke väntat sig. Han var dock en oerfaren, godhjertad yngling, och med godhet kunde hans trotsiga lynne lindas kring fingret. Han vacklade i sitt beslut.

558 Olyckligtvis ansåg sig rektor, den gamle hederlige Hassel, böra taga fasta på ynglingens ånger och inföll med torr, afgörande ton: – Tacka hans högvördighet, Bertelsköld, och bed honom förlåta ditt okynne! Sedan infinner du dig i morgon klockan 10 i Consistorium.

559 Detta var att kasta en så vatten öfver Pauls uppflammande bättre känslor. I ögonblicket var han åter den trotsige ynglingen, som kände sig strida för tankens frihet mot tyranni och samvetstvång.

560 – Jag tackar för eders högvördighets välmening,konsekvensändrat/normaliserat yttrade han – men jag har redan sagt, att jag ej kan begagna mig derutaf.

561 – Betänk dig väl, unge man; det gäller din framtid!konsekvensändrat/normaliserat sade biskopen missnöjd.

562 – Jag har betänkt mig och hoppas att sörja sjelf för min framtid,konsekvensändrat/normaliserat förklarade Paul med fast röst.

563 – Då – svarade biskopen – förvisar jag dig på ett år från Åbo akademi, och derefter står det dig fritt att återvända, så framt du gör afbön.

[103]

19. Sorger uti det sorgfria.

564 Samma dag på eftermiddagen återvände Erik Ljung från staden till Surutoin. Hans panna var mulen, hans blick nedslagen, hans gång långsam. Han såg knappt barnen, som glada och stojande sprungo honom till möte.

565 Vid trappan mötte honom den trogna deltagarinnan i alla hans fröjder och sorger. – Hvad har händt?konsekvensändrat/normaliserat frågade hon, i det att hennes ömma, forskande öga sökte att genomskåda molnen på hennes makes panna.

566 – Jag fruktar – svarade Erik – att min dröm var endast alltför mycket en profetia. Du minns, att Bertelsköldarnes stammoder lofvade mig tio lyckliga år; – de äro förbi, och nu komma sorgerna till vårt lyckliga Surutoin.

|1211|

567 – Är du en naturforskare och tror på vidskepliga drömmar!konsekvensändrat/normaliserat bannade honom den trogna makan. – Var en man, Erik, och berätta hvad som oroar dig!

568 – Också din store morbror, Erika, tror på ingifvelser, liksom han tror på en nemesis divinaspråk: latin; och huru kan man annat, om man tror på en försyn? Jag har ett enskildt bekymmer: morbror Lars har i dag uppsagt mitt lån.

569 – Men är det ej synd och skam? Det är då derföre vi mottagit och på allt sätt hyllat den gamle, orättfärdige gnidaren som gäst i vårt hus! Du har afstått åt honom ditt eget älskade arbetsrum, der du arbetar dubbelt lättare och der du känner dig hemma som snäckan i skalet. Du har villigt och utan ersättning lånat honom hästar och drängar. Du har|104| försummat din dyrbara tid med hans många bestyr och ansträngt vår klena kassa, för att förbättra hans svältande hull, medan jag för hans skull försummat hundra angelägnare saker. Der ha vi tacken. Men icke skola vi fälla modet för det. Den gode Guden har hjelpt oss allt härintills: han skall äfven framdeles göra det. Jag skall skrifva till morbror på Hammarby: han skall låna oss så mycket han kan, och sedan skola vi sälja min brudklädning, som jag ej mera behöfver, och guldkedjan, som jag ärft af min mor, och så skola vi arbeta och spara, Erik. Du skall få se att det går.

570 Erik kysste sin raska hustru, och tårarna stodo honom i ögonen. – Det der är dig likt, Erika!konsekvensändrat/normaliserat sade han. – Jag har ju alltid sagt, att i hela botaniken finns ingen så rar planta som du.

571 – Åh, prata du!konsekvensändrat/normaliserat skrattade hon och slog sina armar kring hans hals, för att dölja, äfven hon, en tår, som ville smyga sig fram under hennes klippska ögonhår. – Det der är ingenting, när Gud låter oss hafva helsan.

572 – Så tror jag med,konsekvensändrat/normaliserat sade mannen – och jag skulle ej misströsta, när jag har dig, som är född till finansminister. Men det är också ej skulden, som mest bekymrar mig.

573 – Jaså? Då är det Paul!konsekvensändrat/normaliserat inföll Erika med sin snabba förmåga att fatta allt klart.

574 – Han är relegerad!konsekvensändrat/normaliserat svarade Erik.

575 – Hvad säger du! För spel?

576 – Jag önskade nästan att det vore för någon dumhet, fastän han redan skaffat mig många sömnlösa nätter. Men i dag har han responderat för Alanus, drifvit gäck med bibeln och varit otidig mot professorerne. Biskopen ville ställa allt till rätta med afbön, men tror du, att Paul gick in derpå?

577 – Nej, det kunde jag ha sagt dem förut.

578 – Det skedde helt nyss. Han vägrade, och följden blef, att han förvisades på ett år från akademin, med vilkor att likväl göra afbön, ifall han vill komma|105| |1212|tillbaka. Man säger, att Hassel rådgjort med Porthan, och Porthan är sträng som en romare i sådana saker.

579 – Det är en ful historia. Att vara näsvis mot professorerne, nå det är dumt och pojkaktigt, jag medger det, men icke vore nu det så himmelsskriande. Annat är det med bibeln: det är rysligt, Erik! Har den stackars gossen verkligen kommit så långt?

580 – Gud vet bäst, att han icke har lärt det i vårt hus åtminstone. Men hvem kan beräkna hvar alla snöflingor falla i vinterluften? Paul har sedan ett år läst en mängd franska författare, som ej äro bra, och så har han blifvit intim med Clewberg, du vet.

581 – Den hygglige studenten?

582 – Ja, också vår Paul är en älskvärd gosse, men ... Kort sagt, det ligger i tidens luft, och just de bäste blifva först anstuckne af miasmerna. Hade Paul varit ett normalt hufvud, med lagom vett och lagom ärelystnad, hade han sannolikt blifvit en hederlig medelmåtta, som hans far och mången annan bra karl. Men nu har han ärft af sin mor det utomordentligt skarpa hufvudet och det stormiga, trotsiga hjertat. Han blir antingen ett snille eller en usling af första ordningen, aldrig en vanlig menniska, och det hade vi bort besinna, vi som känna honom.

583 – Ni, gode herrar, ären alltid kloka efteråt,konsekvensändrat/normaliserat svarade Erika, leende i all sin bedröfvelse. – Men nu är det ej fråga om hvad vi bordt göra, utan om hvad vi nu böra företaga oss. Min tro är, att Vår Herre skickar stormen att rensa luftkretsen och motgången att härda menniskan. Der ha i Pauls hufvud samlat sig osunda dunster från tidens luft; molnen ha laddats, ett åskväder var oundvikligt, men det gör honom godt. Nu beror allt på att vi ej lemna honom handlöst åt sig sjelf i denna kris. Han måste således resa, säger du?

584 – Inom tre dagar måste han lemna staden.

585 – Godt. Resa skulle han ju i alla fall. Han|106| reser naturligtvis först till sina föräldrar. Men du reser med.

586 – Jag?konsekvensändrat/normaliserat sade Erik förvånad. – Det var ju du, som var så bestämdt emot min förra reseplan?

587 – Din förra reseplan har intet att skaffa med denna,konsekvensändrat/normaliserat svarade Erika beslutsamt. – Du reser icke till Afrika, min vän. Du reser med Paul till hans föräldrar på Falkby. Der redogör du för din förvaltning af deras anförtrodda klenod och rådgör med dem huru man efter detta bör arrangera med Paul. På fram- eller återresan besöker du Hammarby och rådgör med morbror Linné om våra egna affärer.

588 – Och du blir ensam, Erika?

|1213|

589 – Jag sköter under tiden barnen och Surutoin, planterar kål och sparar in penningar. Jag är född för finanserna, påstår min man.

590 – Du är född till en krona!konsekvensändrat/normaliserat utropade Erik förtjust. – Katharina den andra kan ej regera Ryssland bättre, än du regerar vårt rike Surutoin. När jag rätt betänker, är ditt förslag, nu som alltid, det enda praktiska. Det är afgjordt. Paul och jag resa i öfvermorgon. Lyckligtvis lär äfven vår gäst blifva färdig att resa vid samma tid.

591 – Vår gäst skall få höra ord och inga visor, innan han reser,konsekvensändrat/normaliserat sade Erika harmfullt. – Det förekommer mig, som skulle den gamle snålvargen ha någon plan i sinnet. Han sitter ibland långa stunder, utan att höra eller se hvad här föregår kring honom. Jag fruktar, att han blir kollrig af idel girighet. På rätt är det icke.

592 – Han har troligen någon ny spekulation i hufvudet.

593 – Nej, det är något annat, fastän jag ej kan utgrunda hvad. Har Paul betalat sin spelskuld?

594 – Jag hörde mig före i går, och han har i sista stunden riktigt betalat alltsammans. Men huru, det vet jag icke.

595 – Det måste du veta. Han får ej lemna skulder i Åbo.

|107|

596 – Det är också min mening. Jag har en misstanke, som jag knappt vågar tillstå.

597 – Skulle han råkat i händerna på den tyske undergöraren?

598 – Det är då märkvärdigt, att du genast hittar den rätta tråden. Jag hörde först i dag, att man sett honom gå in i det illa beryktade huset.

599 – Hvem är då denne doktor Martin? Och hvad gör han här?

600 – I hans pass står han uppgifven som en af dessa dussin-qvacksalfvare, hvilka i Göttingen eller Jena köpa sig doktorsgraden, och det enda man vet om honom, är att han sysselsätter sig med kemiska studier. Men hvarföre han vistas i Åbo, vet ingen. Hvad folket pratar, är ej mycket att fästa sig vid, men jag skulle ej gerna se, att Paul gjort bekantskap med en så tvetydig person och kanske lånat pengar af honom.

601 – Låt mig försöka att taga reda derpå. Der ser jag Paul komma vid trädgårdsgrinden. Ser han ut som den, hvilken lidit ett nederlag? Nej, så stolt som en fältherre efter en vunnen drabbning öppnar han grinden och närmar sig hitåt ...

[108] |1214|

20. Själahandlaren.

602 Klockan mellan 10 och 11 på aftonen, samma dag när Paul Bertelsköld upplefde en så afgörande vändpunkt i sitt unga lif, smög sig en lång, men krökt gestalt med varsamma steg genom porten till den förfallna gård, som beboddes af doktor Martin Weis. Han ringde de vanliga slagen, blef insläppt och fann den vise doktorn upptagen af sina kemiska preparater i samma laboratorium, der Paul några dagar förut varit vittne till så mystiska tilldragelser. Vid skenet från ugnen igenkändes den gamle Larssons drag, som röjde en stark sinnesrörelse, under det att intet muskelspel uti doktorns kalla, fårade ansigte gaf tillkänna att han hvarken afböjde eller önskade detta besök.

603 – Jag kommer – sade Larsson – för att, efter vårt aftal i går, få veta de närmare vilkoren för vår öfverenskommelse och tillika öfvertyga mig, att herr doktorns konst håller profvet.

604 – Jag kan ej påminna mig, att vi uppgjort något aftal,konsekvensändrat/normaliserat svarade doktorn kallt. – Ni har önskat lära er konsten att göra guld, och jag har svarat er, att denna konst är ej något handtverk eller fabrik, utan en ringa del af den insigt uti naturens hemligheter, hvilken är förunnad åt högst få dödlige. Jag har vidare sagt er, att en sådan insigt icke kan läras på samma sätt som man lär sig att smälta jern eller sjuda potaska, utan att den är frukten af en hel lång lefnads djupa forskningar och mödosamma ansträngningar. Mina vilkor, säger ni? Kläd af eder|109| femtio år af ert lif, som man afkläder en sliten rock; blif åter tjugu år, och jag vill se hvad jag kan göra af er.

605 – Jag vet att jag är för gammal,konsekvensändrat/normaliserat sade Larsson förlägen, – och jag begär icke att ni skall inviga mig i er konst. Men om det vore möjligt att ni tillredde åt mig ett slags droppar, tinktur eller hvad ni kallar det, som hade äfven uti en oinvigds hand den kostbara förmågan att förvandla alla metaller till guld, så ville jag fråga er om priset, ifall jag skulle ha lust att köpa det af er.

606 – Priset? Och köpa säger ni? Med hvad skulle ni då köpa er guldtinktur? Kanhända med samma guld, som ni tillverkar dermed? Eller kanske med trasiga papperslappar, som kallas sedlar och som skola betyda guldets värde? Hvad är priset på kunskapen? Köper ni solsken? Köper ni helsa eller långt lif? Min konst och mina tinkturer köpas lika litet som de.

607 – Jag förstår, att här ej kan vara fråga om vanlig handel,konsekvensändrat/normaliserat återtog Larsson, synbart brydd, – men just derföre ville jag fråga om jag ej på något annat sätt kunde göra er en motsvarande tjenst. Om ni t. ex. skulle önska er titlar och äreställen? Jag är rik, jag behöfver ej ert guld, men det skulle roa mig ... |1215|af en oskyldig lust att uppdaga naturens hemligheter. Derföre ville jag tjena er med mitt inflytande, med mina rekommendationer. Jag har varit riksdagsman, jag tillhör det rådande Mösspartiet. Ni skulle ej ångra er, att ha gjort mig en tjenst.

608 Doktorn höjde föraktligt på axlarne. – Titlar? Äreställen? Tror ni, att någon titel eller något äreställe kan uppväga den vises medvetande om sin makt öfver gudomliga och menskliga ting?

609 – Ursäkta, jag ville ej förolämpa er. Men när jag ser er bebo detta tarfliga hus, föreställer jag mig, att ni skulle kunna hafva det mycket beqvämare ... för edra studier.

610 – Och hvad hindrar mig att köpa hela ert fattiga Åbo, ja hela ert öde och isiga land? Dertill felas|110| mig hvarken makt eller penningar, om jag vill. Men jag vill icke; jag är nöjd att få lefva och arbeta i lugn. Derföre har jag uppsökt detta tarfliga bo, likasom den ädla perlan döljer sig i den oansenliga musslan.

611 – Men er helsa, herr doktor, skulle befinna sig bättre utaf ett vackert och sundt landtställe, som jag skulle kunna förskaffa åt er.

612 – Min helsa? Huru gammal tror ni mig vara?

613 – Fyrtio, högst femtio år, om jag ej misstager mig.

614 – Lägg en gång fyrtio och vidare fyrtio till, så kommer ni sanningen något närmare. Jag var ett barn, när den store Gustaf Adolf drog ut till Tyskland och mins honom ännu ganska väl. Min moder bar mig på armen, när folket kysste hans elghudskyller i Naumburg. Jag stred som yngling på bron vid Prag, när Königsmark stormade staden. Jag har fäktat under Piccolomini, under Turenne och Condé. Sedan drog jag mig tillbaka till studierna; arbetade under Leibnitz i Tyskland och under Newton i England. Kort sagdt, jag är för närvarande etthundrafyrtiofyra år gammal och inser icke hvarför jag ej skulle upplefva en dubbelt så hög ålder, eller snarare uttänja mitt lif i så många sekler jag sjelf behagar. Derutaf kan ni döma hvad ett landtställe uti edra ödemarker skulle bidraga till min helsa.

615 Larsson betraktade honom misstroget och likväl stum af förfäran. Ett knappt märkbart löje, likasom en blinkoriginal: blick (källa för ändring: HT) af ispiggar, spelade öfver doktorns läppar och han tillade:

616 – Sådant förvånar er? Jag medgifver, alldeles vanligt är det väl icke. Men för den, som kastat en blick bakom förlåten, innebär detta icke det minsta förundransvärdt. Har ni aldrig hört talas om lifstinkturen?

617 – Jag har hört talas om allehanda bedrägeri, som qvacksalfvare brukat med sådana varor,konsekvensändrat/normaliserat svarade Larsson skarpt, ty han var ingalunda lätt att|111| lura, när den tråd tappades, som ensam utgjorde hans själs fångkedja. – För |1216|resten,konsekvensändrat/normaliserat tillade han – är jag en kristen menniska, som ej vill hafva att skaffa med trolldom.

618 Doktorns drag förvredos till ett slags vänligt smålöje. – Hagelwetter!konsekvensändrat/normaliserat sade han, – hvem är ej kristen? Det gifs endast många naturliga saker, som ej stå i skriften. Och efter ni är en kristen, så vill jag svara på edra frågor, att lifstinkturen, som är den högsta af alla hemligheter och ett utflöde af sjelfva den substans, hvaraf verlden lefver, denna oskattbara tinktur kan jag på intet vilkor bortskänka. Hvad deremot guldtinkturen angår, som är ett kemiskt extrakt, potentieradt af stjernornas inflytande, så kan ni utan synnerlig svårighet få den till skänks. Sådant gör jag mer än jag sjelf kan använda.

619 – Till skänks?original: skänks! (källa för ändring: HT)konsekvensändrat/normaliserat frågade köpmannen.

620 – Jag har ju redan sagt, att den ej kan betalas. Hela er rikedom skulle ej kunna ersätta mig så mycket af denna tinktur, som rymmes uti en thékopp. Jag kan skänka er den. Men blott med ett litet förbehåll.

621 – Hvad skulle det vara?

622 – Ni förpantar åt mig er själ.

623 Larsson trodde sig ha hört miste. – Ursäkta,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – jag har blifvit något lomhörd de sednare åren.

624 – Ni förpantar åt mig er själ,konsekvensändrat/normaliserat upprepade doktorn kallt.

625 – Hvad vågar ni begära?konsekvensändrat/normaliserat utropade köpmannen uppbragt. – Är jag en narr, eller är ni djefvulen sjelf?

626 – Endera; men det förra är sannolikare än det sednare,konsekvensändrat/normaliserat svarade den mystiske mannen, utan att förändra en min. – Jag trugar ej mina skänker på någon. Kan ni vara mig förutan, så var säker att jag kan ännu lättare umbära er.

627 – Herre, om ni handlar med själar, så är ni antingen en skurk, eller en förryckt. Jag vill ingenting hafva att skaffa med er.

|112|

628 – Så gå er väg! Hvad har jag med er att göra?

629 Larsson tvekade. – På hvad sätt skulle jag förpanta min själ åt er?konsekvensändrat/normaliserat frågade han, synbart villrådig.

630 – Helt enkelt på det vanliga sättet. Med en liten enkel nålrispa i armen och sedan med ett kontrakt, ställdt på doktor Martin Weis och undertecknadt med ert blod. Det är en formalitet, som vi kemister behöfva, för att ställa den person, åt hvilken vi lemna tinkturen, under stjernornas inflytande. Ni vet nu hvad ni önskat veta och kan fritt gå er väg. Jag har annat att göra, än att försumma min tid med en krämaresjäl.

631 – Huru mycket ger ni mig af tinkturen, ifall jag går in på ert vilkor?

632 – Till en början denna flaska,original: flaska. – svarade doktorn, framtagande samma lilla kristallflaska, som han visat Paul. – Hon innehåller 199 droppar, och |1217|dermed kan ni förvandla 5 970konsekvensändrat/normaliserat lod guld. Det gör ej mer än 143 280konsekvensändrat/normaliserat riksdaler, men ni kan ej genast uträtta allt.

633 – Och ni begär ingenting annat?

634 – Ingenting.

635 Köpmannen teg en stund och öfverräknade hvad han kunde riskera. På ena sidan en formalitet, hvilken ej kunde vara allvarsamt menad; på andra sidan den då för tiden redan ofantliga summan af 143 280konsekvensändrat/normaliserat riksdaler att börja med.

636 – Jag går in på kontraktet,konsekvensändrat/normaliserat svarade han.

[113]

21. Olika lofsånger.

637 Paul Bertelsköld hade skilt sig från de larmande vänner, som väntat honom utanför biskopsgården och hade i sinnet att föra honom i triumf genom staden. Han återvände till Surutoin med den stolta uppsynen af en segrare, men der var ett nederlag i hans inre. Efter den första berusningen följde en känsla af ofrid, som han förgäfves sökte förjaga. Han var missnöjd med allt: med Åbo, med Surutoin, med den stilla familj, i hvilken han lefvat; missnöjd med lifvet och i strid med sig sjelf. Der var en tomhet inom honom, och vårens herrlighet syntes honom en liflös ödemark.

638 Han gick genom trädgården. De första löfven voro nyss utslagna på björkar, lönnar och krusbärsbuskar. De första, omsorgsfullt vattnade narcisserna spridde i qvällen sin vemodiga doft. Svalorna flögo, bofinkarne sjöngo, myggorna dansade. Förr hade han haft sin glädje deraf: nu väckte det hos honom en känsla af ensamhet; der låg ett underligt qvalm i luften, och han påskyndade sina steg.

639 På den lilla kullen vid drifhusen stod en ung ek, som han sjelf planterat för två vårar tillbaka. Hur hade han ej älskat detta träd! Med hvilken öm uppmärksamhet hade han ej för ett år sedan gifvit akt på dess första bladknoppar, som förvissade honom att hans älskling lefde och ej hade frusit bort i den kalla vintern! Eken stod ännu löflös: det var tid att fråga honom: lefver du än? Men Paul hade i år glömt att skicka honom en blick. Han hade annat att tänka på; han gick tankspridd förbi.

|114|

640 Han kom till trappan. Salsdörren stod öppen, kanhända med flit. Han kunde ej passera obemärkt förbi till sitt rum. Att smyga sig undan, hade heller aldrig varit hans vana: nu kände han sig frestad att göra det, men när det var omöjligt, trädde han trotsigt in.

|1218|

641 På Surutoin hölls hvar morgon och afton bön. Nu var timman för aftonbönen. Hela familjen och alla gårdens tjenare voro tillstädes. Cecilia Larsson läste, som vanligt, ett kapitel ur bibeln. Det var profeten Esaias, 28:de kapitlet.

642 »Ve den stolta kronan, de drucknas af Efraim, det falnade blomstret, hans lustiga herrlighets, hvilket öfver den feta dalen står, deras som af vin ragla. Si, en stark och mäktig af Herranom, såsom en hagelstorm, såsom ett skadeligt väder, såsom en vattustorm, den starkeliga infaller, skall kasta henne till jorden med makt. Att den stolta kronan, de drucknas af Efraim, skall med fötter trampad varda. Och det falnade blomstret, hans lustiga herrlighets, hvilket öfver den feta dalen står, skall varda såsom det bittida på sommaren mognar, hvilket förgås, medan man ännu ser det hänga på sina qvistar.»

643 ... »Så hörer nu Herrans ord, I bespottare! ... I sägen: vi hafva gjort ett förbund med döden, och ett aftal med dödens rike. När en flod kommer, skall han intet drabba på oss; ty vi hafva gjort oss lögn till en tillflykt och sveket till skärm. Derföre säger Herren, Herren alltså: Si, jag lägger i Zion en grundsten, en pröfvosten, en kostelig hörnsten, den väl grundad är: den der tror, han skall icke förskräckas. Och jag skall göra domen till ett rättesnöre och rättfärdigheten till en vigt. Så skall hagel drifva den falska tillflykten bort, och vatten skola föra skärmen bort. Att edert förbund med döden skall löst varda, och edert aftal medtillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) dödens rike skall icke bestå, och när en flod går fram, skall han förtrampa eder. Så ofta han framgår, skall han taga eder bort. Ty hvarje morgon skall han gå fram, om dagen och om|115| natten; blott att förnimma ryktet, är skräck ... Så lägger nu bort edert begabberi, på det edra band icke skola hårdare varda; ty jag hafver hört ert förderf och en straffdom, den af Herranom, Herranom Zebaoth skall ske i all verlden.»

644 Medan Cecilia läste, hördes ett sorl närma sig ifrån stadssidan. Det blef allt högljuddare, det spred sig i trädgården, det tycktes omringa huset. Läsningen upphörde. Pauls oroliga blickar flögo till fönstret: han igenkände den sorlande skaran. En lavin af mer än hundra studenter, hvilkas antal beständigt ökats under vägen från biskopsgården, utbredde sig i täta leder öfver det stilla Surutoin.

645 Alla dessa voro anhängare af tidens opposition. Få af dem hade gjort sig reda för den sak de försvarade, ännu färre hyste om den någon verklig öfvertygelse. Flertalet bestod af glada ynglingar, som med största nöje voro med om ett litet oväsen och följde sina anförare blindt hvart det bar.

646 Meningen var att tillställa för dagens hjelte ett slags ovation eller hyllning, för att ej säga en serenad. Men den akademiska sången var då, som |1219|mycket annat, ännu ett barn i sin linda och öfvades mest i koralmusik eller supvisor. Pacii företrädare, direktör Lenning, som i sitt anletes svett bearbetade detta ouppodlade fält, firade sina största triumfer, när studenterne adventssöndagen sjöngo i domkyrkan, eller deremellan uppvaktade prokansler, hans högvördighet biskopen, med någon latinsk hymn.

647 En stund hade skaran stadnat i villrådighet om lämpligaste valet af stycke för tillfället. En hördes föreslå den gamla skolsången Cæperit faustis avibus; en annan ville hafva Puer natus in Bethlehem. De öfriga ropade på Gaudeamus, och deras mening blef segrande. Hela den manstarka kören, likagodt om de hade röst eller ej, uppstämde med mera ifver än framgång den sekelgamla studentvisan:

|116|

Gaudeamus igitur, juvenes dum sumus (bis.).

Post jucundam juventutem,

Post molestam senectutem

Nos habebit humus.

649 Men nu kom en liten förändring:

Vivat Academia, vigeant studentes! (bis.).

Pereant theologi!

Floreant hæretici,

Nec non respondentes!*)Den ursprungliga texten, som utbringar ett lefve för professorerne och åhörarne samt ett pereatspråk: latin för djefvulen, hade här blifvit ändrad till ett lefve för studenter och kättare, men pereatspråk: latin för theologerne.

651 –konsekvensändrat/normaliserat Hurra! Hurra! Lefve Paul Bertelsköld!konsekvensändrat/normaliserat ljöd ropet som ett stormväder genom den fredliga trädgården.

652 Dagen hade varit ovanligt varm för en så tidig vårdag, och mot aftonen hade himlen öfverdragits med moln. Just när studenterna slutat, stod en svart molnvägg i vester öfver hafvet, och ett par glänsande klaraoriginal: svarta (källa för ändring: HT) blixtar korsade himlahvalfvet, följda af ett majestätiskt thordön i fjerran.

653 En del af studenterne stodo som tysta åskådare af det praktfulla skådespelet, medan andra i deras ifver ännu fortforo att hurra för Paul Bertelsköld.

654 – Cecilia,konsekvensändrat/normaliserat sade Erik, – slå upp Psaltaren, att också vi må sjunga en lofsång.

655 Cecilia läste:

|1220|

656 »Herren är konung; deraf fröjde sig jorden, och öarne fröjde sig, så många de äro. Moln och mörker äro omkring honom: Rättfärdighet och dom äro hans throns grundfäste. Eld går framför honom och uppbränner hans ovänner allt omkring. Hans ljungande lyser på jordens krets; jorden ser det och förskräckes. Bergen försmälta såsom vax för Herranom, för hela jordrikets Herre. Himlarna förkunna hans rättfärdighet, och alla folk se hans ära.»

|117|

657 »Lofva Herran, min själ: Herre min Gud, du äst ganska stor; med höghet och herrlighet äst du beprydd. Ljus är din klädnad, som du uppå hafver: du utsträcker himmelen såsom en tapet. Du hvälfver med vatten din höga sal: du far i skyn såsom i en vagn och går på vädrens vingar. Du gör vädren till dina englar och eldslågorna till dina tjenare. Du hafver grundat jorden på hennes botten, så att hon icke rubbas i evig tid. Med djupen betäcker du henne såsom medtillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) ett kläde, och vatten stå öfver bergen. Du låter ut din ande, så varda all ting skapade: du förvandlar jordens ansigte. Herrens ära är evig: Herren gläder sig af sina verk. Han ser uppå jorden, så bäfvar hon: han kommer vid bergen,original: bergen (källa för ändring: HT, 1884) så ryka de. Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar och lofva min Gud, så länge jag är till. Icke oss, Herre, icke oss, utan ditt namn gif äran, för din nåds och sannings skull!»

658 Cecilia slutade, och med ännu ett par vackra blixtar drog det korta ovädret bort emot hafvet. Derute hade larmet småningom bortdött, den stojande ynglingaskaran hade vändt åter till staden, och qvällens frid hade återtagit sitt herravälde.

659 Barnen kommo, det ena efter det andra, för att kyssa sina föräldrars händer och säga godnatt. Utan att yttra ett ord, tryckte Paul sina vänners händer och gick till sitt rum. Han kände sig främmande uti detta lyckliga hem, der Herrens fruktan stod rundtomkring som en mur och allt, från narcissens låga stängel ända till menniskans högburna panna, blommade i välsignelse.

[118]

22. Pauls dröm.

660 Paul satt vid det öppna fönstret och såg ut i majnatten. Hans irrande tankar sökte en hamn och funno ingen. Hans oroligt klappande hjerta sökte frid, men sökte förgäfves i himmelen och på jorden.

661 Hans kropp var trött, hans själ var än tröttare. Natten, ensamheten, tystnaden verkade söfvande. Hans föreställningar förvirrades, och han föll i en slummer, der han satt med handen under kinden och hufvudet lutadt mot fönsterposten.

|1221|

662 Sof hans själ? Nej, hon upplöste sakta sina fjettrar, sväfvade bort och speglade för honom i drömmen en sällsam syn.

663 Han tyckte sig gå i trädgården, der han gick än i går. Han sökte något, och han visste ej hvad, men han sökte som hade det gällt hans lif. Han kom till kullen, der han planterat sin unga ek. Eken var fullöfvad sedan i går, men alla löf voro gula. Detta förvånade Paul. Är det redan höst? tänkte han vid sig sjelf.

664 Han såg sig omkring: björkar, lindar, lönnar stodo gula som eken; vissnad var gräsmattan och alla blomster förfrusna. Ingen fågel sjöng, intet bi surrade, ingen mygga dansade: allt var dödt och öde omkring honom.

665 Han såg längre, och floden var uttorkad, hafvet liknade en ofantlig dal, i hvars torra botten framskymtade nakna berg. Han upplyftade sina ögon: luftkretsen var försvunnen, hans fläktande hand kände|119| intet motstånd; ingen andedrägt höjde hans bröst. Den fordom blå himlen var svart, – icke som ett åskmoln, hvars hotande kanter förgyllas af solen, men som ett bårtäcke öfver en graf.

666 Paul förskräcktes och såg emot staden. Der det gamla Åbo stått, var en förhärjad vildmark, och bland högar af grus låg en sammanstörtad ruin af den fordom så sköna, ärevördiga domkyrkan.

667 Han frågade sig sjelf hvad detta betydde. Var han förflyttad tusen år tillbaka eller tusen år framåt i tiden? Hade jordklotet blifvit ryckt ur sin bana och kastats så omätligt långt i gränslösa rymder, att ingen sol och intet lif mera kunde nå dess förvildade yta? Hvem hade »förvandlat jordens ansigte»konsekvensändrat/normaliserat?

668 Allting var dödt, men han ensam lefde. Han sade till sig sjelf: »jag tänker, derföre är jag till.» Hvad mer? Detta var icke nog; han simmade som ett rotlöst fjun i ett strandlöst haf: han behöfde ett fäste. Han behöfde något att älska och något att lefva för.

669 – Hvem har dödat dig?konsekvensändrat/normaliserat sade Paul till den unga eken, ty hans hjerta var sorgset.

670 – Du!konsekvensändrat/normaliserat sade eken.

671 – Jag? – Och han ställde samma darrande fråga till blommorna vid hans fot, till ruinerna utaf staden, till den förhärjade ödemarken, till jorden, himlen och hafvet.

672 – Du!konsekvensändrat/normaliserat sade de.

673 Paul vredgades och bäfvade på engång. Han böjde sig ned, upptog en kiselsten, som aldrig hade ägt organiskt lif, och frågade stenen: –konsekvensändrat/normaliserat hvem har dödat dig?

|1222|

674 – Du!konsekvensändrat/normaliserat sade stenen.

675 – Du! Du! Du! genljöd det i hela naturen, men det var icke ljud, som örat hörde, det var osägbara, qvalfulla ångestrop, som flögo från tingens väsen till Pauls. Och likasom hade alla väsen med ens fått makt att uttrycka sig, återljöd det från alla sidor omkring honom:

|120|

676 – Du har tagit vår Gud! Gif oss igen vår Gud! vår Gud!

677 – Hafven I icke materien? Och materien är evig!konsekvensändrat/normaliserat utropade ynglingen.

678 Djupen suckade. Sjelfva kiseln blygdes för sin evighet.

679 – Så hafven I menniskoanden; är icke det eder nog?konsekvensändrat/normaliserat sade Paul.

680 Vid dessa ord gick ett mördande hånlöje genom hela naturen. Den gula eken hof sig upp från sina rötter och tillbad gudsförnekaren; de vissnade blommorna kysste hans fötter, bergen bugade sig, ödemarkerna skälfde, jorden remnade under honom, och han sjönk med förfärande ångest ned i ett outsägeligt djup ...

681 Paul erfor en känsla som vore han död, och mer än död – tillintetgjord. Med stelnade, vanmäktiga vingar sökte hans tanke förgäfves att lyfta sig åter till medvetande af sig sjelf. Djupt, svart mörker omhöljde hela hans väsen. Och dock lefde der ännu hos honom något som ej kunde dödas, ej tillintetgöras. Men det var samma lif, som slumrar i fröet.

682 Ur det ogenomträngliga mörkret begynte då två glänsande punkter att framstå som stjernor på natthimlen. De klarnade, de syntes allt närmare, och slutligen igenkände Paul sin moders vackra ögon, som betraktade honom med den ömmaste kärlek. Han låg vid hennes barm, hon kysste med tårar af sällhet hans sköna, lockiga hufvud. Han var åter ett litet barn, frisk i sin själ, som nyponblomman i morgonens dagg; han var glad, lycklig, oskuldsfull. Allt var åter godt; all sorg var förgäten; hvad begärde han mer?

683 Då förde hans moder honom ut på den grönskande kullen och visade honom den soliga himmelen, det blå hafvet, den blomstrande jorden. Alla fåglar sjöngo som förr, allt doftade, allt sken af ungdom och skönhet. – Se,konsekvensändrat/normaliserat sade hans moder, – allt detta är Guds vittne! Allt detta prisar sin skapare. Paul, min|121| son, vill du lofva mig, att aldrig förneka, aldrig öfvergifva din Gud.

684 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat sade barnet.

685 – Så böj dina oskyldiga knän på den gröna kullen och prisa din Gud för hans oändliga nåd!konsekvensändrat/normaliserat sade modren. Och de knäföllo båda – och när Paul vaknade från sin sällsamma dröm, kände han sina kinder våta af tårar.

[122] |1223|

23. Två, som försvunnit.

686 Tidigt på morgonen väcktes Paul af sin vän och fosterfader, som uppmanade honom att göra sig färdig till afresa, emedan man hade lägenhet till Stockholm. Den österbottniska galeasen, förd af Jonas Pehrson, skulle afsegla redan i qväll.

687 – Resa?konsekvensändrat/normaliserat frågade Paul. Det hade han icke tänkt uppå.

688 – Du är ju relegerad, min stackars gosse!konsekvensändrat/normaliserat svarade Erik. – Resan kan ej uppskjutas. Här blir ingen fred vid akademin, så länge du stadnar qvar.

689 Paul teg. Gårdagens händelser, skymda af nattens drömmar, stodo nu klara för hans hågkomst. Ja, han måste bort, långt bort, det förstod han rätt väl; men att skiljas från dessa goda menniskor, som så hjertligt älskat honom och dem han gjort så många bekymmer, det uppfyllde honom med en oväntad sorg. Han tryckte Eriks hand och skyndade ut.

690 Han gick att uppsöka guldmakarn. Han hade ju föresatt sig att betala Eriks skuld. Hur hade han kunnat glömma denna tacksamhetspligt?

691 Han kom till det förfallna huset. Porten stod öppen, hvilket aldrig hade händt förr, och ingen lefvande varelse syntes till. Paul inträdde. Alla dörrar stodo öppna, likasom porten. Han gick till laboratorium. Allt var öde och öfvergifvet; mästaren, hans gamla dräng, hans flaskor, deglar och cirklar, alla|123| voro försvunna. Endast den toma, slocknade ugnen stod qvar med några skärfvor af glas och klumpar af slagg.

692 Paul gick att fråga i grannskapet. Ingen visste något om doktorns försvinnande. Blott en gammal gumma – och hon var döf – hade om natten hört ett besynnerligt buller i den misstänkta gården. När Paul ville veta mera, skakade grannarne blott på hufvudet och menade: det vore väl, att han derinne ändtligen farit dit han skulle fara. Den unge herrn kunde vara nöjd dermed och skulle ej befatta sig med saker, dem man gjorde klokast att ej låtsa om.

693 När ingenting stod att göra, besökte Paul några vänner, för att säga dem sitt farväl.

694 – Res,konsekvensändrat/normaliserat sade Clewberg,original: Clevberg, (källa för ändring: 1873) – och vänd åter, när theologins sista timma har slagit! Du kan säga med Epaminondas: jag lemnar efter mig slaget vid Leuctra!

695 Andra kamrater sökte att trösta honom med att professorerne skulle ångra sig; – och Porthan med!konsekvensändrat/normaliserat tillade de.original: de (källa för ändring: HT)konsekvensändrat/normaliserat De glada ynglingarne hade knappt ännu mornat sig efter gårdagens äfventyr. De förkunnade honom, att de icke ämnade släppa honom utan än ett hurra vid hamnen.

|1224|

696 – Det är jag med om!konsekvensändrat/normaliserat försäkrade Leo. – Det är kanhända slut med min prestkrage, men det qvittar mig lika, med skall jag vara! Och skulle de der, som du vet, ha något ondt i sinnet mot dig, så lita på mina näfvar! Lita på labbarna, hjertans pojke! – Och gråten stod den trohjertade kolossen ända upp uti halsgropen.

697 När Paul återvände till Surutoin, hörde han till sin förundran, att gamle Larsson nyss afhämtat sina saker, för att återvända till Österbotten. Det stod icke rätt till med den gamle mannen. Han hade varit borta hela natten, och när han återkom, hade han i ett slags koller talat om att man ville stjäla ifrån honom någon oerhörd skatt.

|124|

698 – Jag har något att säga dig,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Erika till Paul, vid det hon stökade i ett par kappsäckar, ditlade strumpor och skjortor, vek ihop näsdukar, räknade öfver klädnotan, gaf pigorna ordres att rensa morotssängarna och tystade barnen med några ansenliga smörgåsar. – Kom, Paul; sätt dig här vid min sida och hjelp mig spänna kappsäckarna, så skola vi språka som gamla vänner.

[125]

24. Lexan och afskedet.

699 Erika Ljung, född Lindelia, var, enligt sin mans påstående, född till finansminister, men hon var äfven en af dem, som man kunde kalla hjertats polismästare. Hennes på en gång klara och varma ögon hade den förunderliga gåfvan att genomskåda töcken och känna, långt mer än utforska, huru det såg ut i ett menniskohjerta. Hon hade ej språkat en half timma med Paul, der de tillsammans packade och hopspände kappsäckarna, innan hon redan såg tvärt igenom honom och upptäckte der, bland annat, hans förbindelse med den mystiske guldmakaren. Detta gaf henne anledning till en lexa i hennes stil.

700 – Och om du utan möda kunde göra dig berg af guld,konsekvensändrat/normaliserat sade hon – hvad blefve du bättre för det? Spelarens vinst har ingen välsignelse. Till Spanien strömmade fordom alla Perus skatter, men hastigare, än de kommit, runno de ut igen, och landet blef fattigare och folket mera förderfvadt, än någonsin. Det är icke guld, det är arbete, bön och en rättskaffens vandel, som göra menniskan rik. Vattnar jag mina krukor med varmt vatten, så kan jag inom kort tid drifva nejlikor och löfkojor att blomma, men derefter vissna de hastigt bort. Du har velat betala Eriks skuld, men din goda mening har valt ett dåligt medel. Du ville hugga ned rönnen, för att komma åt blommorna. |1225|Men detta hade Erik aldrig gått in på. Att göra guld, är väl icke absolut omöjligt, ty en dag skall kemin komma derhän, att sönderdela alla metaller, följaktligen också åter att sammansätta dem. Men|126| denna upptäckt, som alldeles förändrar mensklighetens ställning, har försynen sparat till kommande sekler, när vårt slägte är moget för en sådan förändring. Din doktor är, som hundrade före honom, antingen en bedragare, eller en som bedrager sig sjelf. Kunde han göra guld, skulle han icke begrafva sig i en vrå af verlden.

701 – Men jag har sett honom göra det,konsekvensändrat/normaliserat invände Paul.

702 – Du har sett honom taga en guldklimp ur degeln, men du har ej sett hvad han inlagt deri. Der hade kritik, der hade tvifvel varit på sin plats. Du tror på en guldmakare utan bevis, men du tviflar på Gud, hvars tillvaro bevittnas af hela skapelsen. Är detta värdigt en tänkande menniska?

703 – Hvarje öfvertygelse måste börja med tvifvel.

704 – Alldeles icke. Lifvet, liksom mathematiken, börjar med axiomer. Eller när har du tviflat på din egen tillvaro? Gud är ett axiom: han kan aldrig bevisas, han kännes.

705 – Men theologerna vilja bevisa ...

706 – Theologerne göra liksom den blinde, hvilken, i stället att stödja sig på sin staf, äflas att mäta huru lång och tjock han möjligen torde vara. Detta kallar jag att vilja ösa ut oceanen med skopa. Men nu äro kappsäckarna marschfärdiga. När vi återse hvarandra, då skall du tro, Paul.

707 – Jag önskar jag kunde det.

708 – Kom hit, Rosemaj!konsekvensändrat/normaliserat sade modren. – Berätta för Paul hvem som bor uti himmelen och ser hvar afton på dig från de klara stjernorna.

709 – Der bor Gud,konsekvensändrat/normaliserat sade flickan och nickade med en klar, säker blick på den förlägne ynglingen.

710 – Hur vet du det, Rosemaj?

711 – Rose vet nog,konsekvensändrat/normaliserat svarade barnet.

712 – Men hur vet du det, när du aldrig har sett Gud?

713 – Rose vet ändå,konsekvensändrat/normaliserat svarade den lilla mycket bestämdt.original: bestämdt? (källa för ändring: HT)

|127|

714 – Der hören I, lärde herrar!konsekvensändrat/normaliserat nickade modren. – Det står skrifvet, att barns och spenabarns mun skall komma de vise på jorden att blygas. Gå, Paul, du oroliga, sökande själ, gå till klarheten! Gud, den allvise, skall en gång låta sitt ljus uppgå i mörkret äfven för dig ...

715 Det led emot qvällen, när allt var i ordning till afresan och Paul skulle säga farväl åt Surutoin. Aldrig hade den täcka dalen emellan bergen synts honom så fridfull och älskvärd. Likasom den friska barrskogens grönska synes oss dubbelt skönare emot den öde vintersnön, så återspeglades nu |1226|den vårliga trädgården med underbar fägring i Pauls afskedsblick. Alla dessa knoppar i häckar och blomsterrabatter voro likaså många sköna löften om en tjusande framtid, och han skulle icke mera få glädjas deråt. Denna luft var så mild, denna himmel så ren: ja, här, det kände han, här i friden, i kärleken, i fromheten, – ja äfven under denna glimmande kupol af domkyrkan borta i aftonskimret, – här bodde dock hans förnekade Gud! Och nu skulle hans irrande farkost lemna denna lugna hamn, för att ensam brottas mot lifvets vågor.

716 – Farväl! Farväl, tilldess att vi en gång förstå hvarandra!konsekvensändrat/normaliserat suckade han med en lång och fuktig afskedsblick till den älskade nejden.

717 – Det gifve Gud!konsekvensändrat/normaliserat sade en röst vid hans sida, och med kinden lutad mot ekens stam stod Cecilia Larsson tårögd bredvid honom.

718 – Du, Cecilia, du, min goda engel!konsekvensändrat/normaliserat utropade ynglingen i sin öfversvallande känsla. – Tror du verkligen, att vi en dag skola förstå hvarandra?

719 – Ja, det tror jag,konsekvensändrat/normaliserat sade den unga flickan okonstladt, – och om du ej misstycker, så skulle jag bedja dig ej försmå en liten afskedsgåfva till minne af mig.

720 – Du goda själ!konsekvensändrat/normaliserat sade Paul rörd. – Hur skulle jag nånsin misstycka din vänskap!

721 – Det är så,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Cecilia förlägen – att jag har två biblar. Den ena har jag ärft af min mor,|128| och den andra fick jag till faddergåfva, och – du får ej bli ledsen!konsekvensändrat/normaliserat jag har lagt den ena uti din kappsäck och märkt ut några ställen, dem du kan läsa på resan.

722 – Säg mig till afsked ett utaf dessa bibelspråk, så stanna de bättre uti mitt minne!konsekvensändrat/normaliserat bad Paul.

723 – Jag kommer ihåg två språk ur Tobie bok,konsekvensändrat/normaliserat svarade Cecilia efter en stunds tystnad. – De lyda så:

724 »Efter du var Gudi kär, måste det så vara: utan anfäktning måste du icke blifva, på det du skulle bepröfvad varda» ...

725 »Men det vet jag förvisst: den som Gudi tjenar, han varder efter frestelsen tröstad och ifrån bedröfvelse förlossad, och efter näpsten finner han nåd.»

726 – Tack, goda, älskade barn; ske mig som du säger!konsekvensändrat/normaliserat hviskade Paul, tryckte en kyss på hennes rena, englalika panna och skyndade bort.

727 Hela familjen vandrade nu till Auras strand, för att följa de resande. En stor folkmassa var församlad på stranden, ditlockad af nyfikenhet, ty halfva studentkorpsen – den hälft, som gynnade Paul – hade samlats, för att än engång helsa och hylla honom före hans afresa. Med möda, och ej utan många hjertliga handtryckningar, banade sig Paul vägen genom den |1227|täta skaran. Till sin förvåning märkte han bland studenterne äfven magister Porthan.

728 – Jag har ej följt de andra,konsekvensändrat/normaliserat sade den stränge mannen, vänligt leende – för att deltaga i deras hyllning, som jag ogillar, ty du lider med rätta ditt straff, och jag har sjelf tillstyrkt din relegation. Men jag har kommit för att bedja dig icke misströsta om din framtid. Vid aderton år kunna vi alla göra ett snedsprång, och det är vår rättighet att straffas af den lag vi förolämpat. Men tio år sednare se vi verlden med andra blickar. Se, Bertelsköld, äfven jag är en sträng kritiker, och dock tror jag fast på en allsvåldig Gud. Men det är bättre att kämpa med hugstort, sökande sinne för en falsk åsigt, än att alldeles icke strida och taga verlden som en beteshage för tank|129|lösa, osjäliga djur. Jag hyser det hopp om dig, att du aldrig skall sjunka till låga ändamål, och derföre mod, unge man, mod! Gud vare med dig emot din vilja!

729 – Hurra! Hurra!konsekvensändrat/normaliserat ljöd det dånande afskedsropet ur hundrafemtio ynglingahjertan på Auras stränder, och vinkande med hatten, såg Paul Bertelsköld Finlands gamla hufvudstad försvinna bakom de grå bergen.

[1228]

 

 

1. *)Namnet förfinskadt. Sättarens anmärkn.
2. *)Inled oss icke i frestelse.
3. *)Om ett axiom får man ej tvista.
4. *)En man, som stod fast vid sin föresats. Må väl, studera!tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)
5. **)Om tingens eviga grundämnen.
6. *)Jag tänker: således är jag till. Cartesius.
7. **)Om den hemliga visheten.
8. *)Docenter i theologin.
9. *)Må rättvisan hafva sin gång och verlden förgås.
10. *)Tidningar, utgifne af ett Sällskap i Åbo 1771, N:o 16.
11. *)Den ursprungliga texten, som utbringar ett lefve för professorerne och åhörarne samt ett pereatspråk: latin för djefvulen, hade här blifvit ändrad till ett lefve för studenter och kättare, men pereatspråk: latin för theologerne.