Åttonde berättelsen. Flyktingen

[123] |551|

Fältskärns åttonde berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

1 När sällskapet samlades härnäst i vindskammaren, befanns en af dess vanliga kunder frånvarande. Ödet, som skämtar ibland rätt fint med menskliga ting, hade skickat den lärde skolmästaren magister Svenonius en svår rheumatisk verk i hans högra arm, hvilken ledamot för en skolmästare i alla tider ansetts vara synnerligen oumbärlig vid tjenstens utöfvande. Svenonius, som icke mindre än andra hans medbröder af yrket, ansåg karbasen vara den egentliga regulatorn i all skolordning, var nu flitigt sysselsatt med att återställa den motspänstiga arm, som förde karbasen, i dess förra kraftiga skick och lät undertiden anmäla förfall uti fältskärns aftoncirkel.

2 Lille Jonathan och konsorter delades mellan stridiga känslor. De kunde ej dölja en hemlig skadefröjd öfver den Nemesis, som höll den fruktansvärda karbasen i overksamhet; men deras glädje förbittrades af fruktan att fältskärns berättelser nu skulle stadna af och solen icke mera skulle gå upp öfver Pultavas blodiga fält. Det var således för dem en kär öfverraskning, när fältskärn en afton helt oombedd lät förljuda, att tråden åter skulle löpa af rullen och den blodiga härfvan vore färdig att afnystas.

3 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tycker mera om att vara i störtregnet, än i qvalmet under de första blixtarna,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat och jag|124| är sannerligen otålig att komma väl tillbaka från stepperna i Ukrän. För dem som lefde mellan 1700 och 1709 må det väl ha varit en tid af hög stämning och segerjubel, men för oss som veta hvad derpå följde, ligger der liksom ett qvalm öfver hjertat, när den stora ofärden kastar sin skugga tillbaka på segrarnas skimmer. Bättre då att stå midt inne i den skräckfulla verkligheten, än att bedröfvad skåda sina fröjder genom det svarta floret af en kommande olycksnatt.konsekvensändrat/normaliserat

4 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, om kusin inte har något bättre och trefligare att lofva oss, är det så godt att vi börja med slutet,konsekvensändrat/normaliserat inföll gamla mormor, rätt fram som hon brukade. –konsekvensändrat/normaliserat Låt han det regna och blixtra bäst det behagar i tideböckerna; |552|hvad har det att göra med hans berättelser? Han kan ju i himlens namn låta duskvädret gå förbi och fortsätta med solskenet, som följde derpå, efter han är hugad att tala i liknelser. Säg oss derföre rätt och slätt: mina vänner, så och så gick det med Carl XII, han steg upp som en sol och föll ned som en pels, slogs nog mycket och dog som ungkarl; hvartill kusin kan ungefär lägga till, att det var skada på en tapper karl och att i hans tid gällde koppar för mer än silfver. Sedan kan kusin låta unga Bertelsköld gifta sig och hålla ett ståteligt bröllopp på Majniemi slott, och dermed, hoppas jag, ha vi lyckligen kommit öfver stora ofreden med allt dess anhang och få höra något mera om Ebba Bertelsköld, den beskedliga menniskan, och om konungens ring.konsekvensändrat/normaliserat

5 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vill inte förmoda,konsekvensändrat/normaliserat morrade kapten Svanholm, kämpande med sin stora respekt för gamla mormor, och sin ytterliga häpnad öfver hennes dåliga smak, – konsekvensändrat/normaliseratjag vill inte förmoda, att bror Bäck kastar så lätt ifrån sig|125| Carl XII:s huggvärja, för att peta i en krokan på ett brölloppsbord.konsekvensändrat/normaliserat

6 –konsekvensändrat/normaliserat Både kungen och Gösta Bertelsköld äro i landsflykt och fångenskap; vi måste först ha dem väl tillbaka,konsekvensändrat/normaliserat skyndade Anne Charlotte att anmärka, när hon på ryckningen af kaptenens mustacher tyckte sig ana att en storm var i antågande.

7 –konsekvensändrat/normaliserat Hjeltemod!konsekvensändrat/normaliserat utropade kaptenen; –konsekvensändrat/normaliserat det kostar vackra hugg, det!konsekvensändrat/normaliserat

8 –konsekvensändrat/normaliserat Slog han ihjäl alla ryssar?konsekvensändrat/normaliserat inföll lille Jonathan.

9 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat svarade fältskärn. –konsekvensändrat/normaliserat Medan ryssarne togo hans länder, slog Carl XII ihjäl sina vänner turkarne. Det hör till en stor mans besynnerligheter. För öfrigt får jag säga kusin – och härvid vände sig fältskärn något stucken till gamla mormor – att ingen menniska har lof att stå utom sin tid eller sin tids händelser. Jag kan lika litet ställa till något bröllopp på Majniemi under stora ofreden, som det skulle falla någon in att ställa till dans i ett hus, som brinner i alla fyra hörnen. I fredliga och beskedliga tider – ifall det ges någon tid som förtjenar det namnet – då låter det kanske tänka sig, att den ena och den andra likasom faller ur hakarne och huserar i denna verlden på rak arm. Men stora och stormiga tider färglägga allt lefvande, som rör sig och andas i dem. Ju högre händelsernas böljor lyftas och sänkas, desto högre gungar hvarenda liten båt, ja hvarenda spån, som flyter på dem, och ro finns icke förrän i mörka djupet. Och en finsk adelsman, en krigare, en Carl XII:s drabant skulle under stora ofreden icke ha annat att tänka på, än att gifta sig! Kungen sjelf hade ju aldrig tid dertill, oaktadt det gällde sjelfva kronan för hans ätt. Nej, kusin, när vi fördrista oss att plantera ett frö från häfderna, måste vi läggaoriginal: ägga det|126| i sådan jordmån, som dess eget lynne vill, och låta det vexa ur egna rötter, utan att lappa det med allehanda bjefs. Jag kan |553|låta hela fröet ligga, såsom otaliga de förgångna tidernas frön ännu aldrig fallit i en fruktbärande jord; men skall det vexa, så måste det vexa ur sig och icke ur mig. Jag kan ej omstöpa tidehvarfven; vår Herre är den som en gång har stöpt dem sådana i sin stora smältdegel.konsekvensändrat/normaliserat

10 –konsekvensändrat/normaliserat Nå-nå,konsekvensändrat/normaliserat sade gamla mormor med det goda försonliga leendet, –konsekvensändrat/normaliserat icke får kusin taga humör för det jag, som är en fredälskande menniska, blir en smula skrämd för det der stora duskvädret i historien. Berätta han bara som saken fordrar; blir det alltföroriginal: allför grymt, så vill jag tänka på hur jag må sticka min strumpa rätt, så att icke ena foten blir längre än den andra. Här finnas nog andra åhörare mera krigiskt stämda än jag. Jag ser på kusin Svanholms martialiska uppsyn att stora bataljer förestå, och jag är säker på att både Anne Charlotte och Jonathan redan tycka sig vara i det hetaste kulregnet.konsekvensändrat/normaliserat

11 –konsekvensändrat/normaliserat Bästa gufar, berätta huru han slog ihjäl turkarne,konsekvensändrat/normaliserat inföll åter den högst krigiske lille Jonathan, modig blefven af att höra sig räknas bland Carl XII:s beundrare.

12 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, min gubbe lilla,konsekvensändrat/normaliserat svarade fältskärn. –konsekvensändrat/normaliserat Den roligheten kan du bättre läsa i svenska historien. Vi måste akta oss att ströfva för långt ut i verlden, vi skulle då kanske bli lika länge borta, som kungen blef i Turkiet, till sin egen och sitt rikes stora skada. Det är längesedan vi sist voro i Finland, och vi måste nu se åt, huru detta land bär den tunga bördan af sin andel i Carl XII:s segrar och olyckor.konsekvensändrat/normaliserat

13 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad heter då åttonde berättelsen?konsekvensändrat/normaliserat

|127|

14 –konsekvensändrat/normaliserat Flyktingen. Ty vid den tiden flydde allt hvad fly kunde sitt öde. Krigsfången flydde från det främmande landet; grannen flydde till grannen, bonden lemnade sin brända gård, stadsbon sin tömda handelsbod och den lärde sina kullkastade bokhyllor. Stormen sopade med sig allt hvad som kom i dess väg: den giriges penningeskrin och den fattiges sista öre, hamnarnas fredliga flaggor, sädeskornet från plogfåran, hästen från redet, tjuren från betet, armen från plogen, enkans sista son, landets bröd och märg och hoppet utur dess hjerta. Den tid, som nu står för berättelsens port, är omhvälfningens tid från segerskriet till jemmerropen, och derunder kämpades förtviflade strider om återstoden af det öfvergifna och förtrampade landet. Ty han, som, näst Gud, skulle värna dess gräns och bevara åt detsamma odlingens frukter, hvilka så många sekler mödosamt, ja med osäglig försakelse eröfrat från ödemarkerna, – han fortsatte fjerran i de otrognes land det äfventyrliga spelet om främmande kronor: – han, hvars blotta namn var mer än en krigshär och hvars minsta, nu gagnlösa seger skulle ha räddat Finland från undergång, han bar sitt hufvud så högt |554|i sjelfva sin landsflykt, att han såg bort öfver sitt blödande rike till Europa och verlden, för att förnimma sorlet af ryktets tusende tungor, som upprepade hans namn, och ljudet af Osmanernes härskri, som skulle bryta förtrollningen öfver hans lycka. Orubblig i sin tro på det rättas seger, märkte han icke huru ett dunkelt öde undergräfde hans välden och lossade sten efter sten från grundvalen af hans företrädares jätteverk. Land efter land, fäste efter fäste, här efter här dukade under i våld och blod, Sverige föll sönder, Finland dignade och allt svigtade under honom, men han stod upprätt, ensam, okufvelig,original: okufvelig. (källa för ändring: 1874) mäktig till allt, blott icke|128| att vika för vankelmodet af mensklig lycka; upphöjd öfver allt hvad historien förtäljer om hjeltedygder och likväl mindre än den minste i konsten att glömma och förlåta; – större än någon i att försaka allt och likväl så vanmäktig i att försaka sig sjelf!

Flyktingen.

1. Studenterna tåga i fält.

15 En vacker vårdag i slutet af April år 1710 hade en pommersk galeas lyckats inkomma mellan de då ännu kringdrifvande isstyckena i Aura åmynning och lade till vid strandquaierna i Åbo, för att lossa sin spanmålslast. Året förut hade varit svår missvext i landet, så att rågen på vintern steg ända till 20 à 30 daler tunnan, och det var derföre naturligt, att en mängd spekulanter genast trängde sig kring den välkomna pommerska undsättningen. Folk af alla klasser, köpmän, borgare, tjenstemän, lärde och olärde, jemte en hop brödlöse handtverkare och sjömän, strömmade till, i hopp att erhålla sina behofver för drägligt pris, och pomraren hade all möda att göra för dem begripligt, hurusom hans last allaredan vore betingad af höga kronan för finska arméns räkning.

16 Folkhopen, bedragenoriginal: bedragne (källa för ändring: 1874, 1884) i sina förhoppningar, begynte att knota. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad nu?konsekvensändrat/normaliserat skrek en groflemmad slagtare,|129| som ingenting mera hade att slagta; – skola vi svälta för att göda general Lybeckers feta pung! Låt gå för femton daler, kamrat, och på köpet en ärlig bit fläsk, i fall du ej är en jude!konsekvensändrat/normaliserat

17 –konsekvensändrat/normaliserat Generalen kan äta litet mindre, så marscherar han bättre,konsekvensändrat/normaliserat inföll en annan. –konsekvensändrat/normaliserat Hör på, du pommerska rofva, släpp inte kronoråttan i spanmålslåren; der gnagar hon hål.konsekvensändrat/normaliserat

18 –konsekvensändrat/normaliserat Skäms litet, oxmånglare!konsekvensändrat/normaliserat utropade en tjock qvartermästare, som armbågade sig fram genom hopen. –konsekvensändrat/normaliserat Det är jag som har kommissariatets ordres |555|att mottaga spanmålen, och vågar någon mucka, skall jag bulta honom till gryn!konsekvensändrat/normaliserat

19 –konsekvensändrat/normaliserat Nubba honom, den kronotjufven!konsekvensändrat/normaliserat ropade åter flera röster. –konsekvensändrat/normaliserat Talja honom, den riksmesen! Nu tänka de korpa åt sig all spanmålen, för att skinna både kronan och oss!konsekvensändrat/normaliserat

20 –konsekvensändrat/normaliserat Vänta, edra öltrattar, edra paltmakare, edra diskslekare, jag skall lära er att oqväda hans excellensoriginal: excellens’ (källa för ändring: 1884) generalens höga person, när hela landets välfärd ligger på våra värjspetsar!konsekvensändrat/normaliserat skrek qvartermästaren uppbragt, i det han lyckligen slank igenom till pomrarens däck.

21 –konsekvensändrat/normaliserat Jo i er käft ligger landets välfärd,konsekvensändrat/normaliserat genmälde hopen. –konsekvensändrat/normaliserat Klistra fast den pultronen vid masten! Doppa honom i ån! Kalfatra honom! Byk honom! Skräfla kunna de, men kommer ryssen, så få vi se hur de springa till skogs!konsekvensändrat/normaliserat

22 Tiderna voro så oroliga, sinnena så söndrade, att minsta gnista kunde sätta allt i låga, och så hotade äfven detta gräl att urarta till buller och våldsamhet, då lyckligtvis hopens uppmärksamhet afleddes åt ett annat håll. De hetsigaste skrikarne voro redan i beråd att intränga på pomrarens däck och jaga den tjocke qvartermästaren|130| för pocker i våld, då de på den tiden ovanliga tonerna af en flerstämmig manlig sång kommo dem att stadna och höra hvad detta månde betyda. Snart såg man äfven en talrik skara studenter framtåga i marschordning från den aflägsnare trakt af stadens område, som af ålder var känd under namn af Ryssbacken, emedan – i fall man får tro den lärde Daniel Juslén – det var der som moskoviterne uppslagit sitt läger, då de år 1318 förhärjade staden. Mansstyrkan af denna unga skara torde väl ha uppgått till något mer än tvåhundrade, ehuru dess leder för ingen del voro så raka och väl ordnade, att de med samma säkerhet kunde beräknas, som regelbunden militär. Der saknades äfven det likformiga yttre skick, som man, isynnerhet nu för tiden, är van att söka i den gemensamma uniformen och afmätta disciplinerade hållningen; ty största delen af dessa improviserade krigare buro helt frimodigt samma grå eller blå vadmalsjackor, hvarmed de blifvit utstyrde af sockenskräddaren på hemorten, och endast några bland dem hade med tillägg af gula uppslag och dito läderbälten gjort ett försök att närmare efterlikna den verldsbekanta och ryktbara karolinska uniformen. Mot hållningen skulle väl ock en militär haft mycket att anmärka, alldenstund mången nacke blifvit i förtid krökt under den latinska grammatikans tyngd; men deremot såg man kraftiga muskulösa gestalter och väldiga kämpalemmar, sådana väl knappt någon ynglingaskara nu för tiden kan uppvisa. Mången haka bar den tiden »mandomens prydnad» redan i skolsalen, och om äfven 14- och 15-åriga studenter, då som nu, icke voro så alldeles sällsynta vid den |556|finska högskolan, så hade dock det vida vägnar större flertalet uppnått den mogna åldern af 30 och 40 år, när de nu gjorde sig redo att byta boken mot svärdet. Dertill|131| kom att de yngste novitierne, som höllos i sträng tukt af de äldre kamraterne och af dem behandlades föga bättre än springpojkar, icke ansågos värdige äran att deltaga i kämpaöfningarne, hvaraf det kan förmodas, att äfven den strängaste mönsterherre icke funnit många att utgallra i denna trupp, som nu framtågade öfver Åbo gator.

23 Studenterne sjöngo – och när sjunga icke studenterne deras fröjder och deras hänförelse! I konstrik öfning kunde visst icke deras sång mäta sig med nutidens qvartetter, men en kraftig och trofast ande ljöd der i dessa toner. Det var Dahlstjernas bekanta visa om herr Peder, som grep efter den väna möjan stolts Narva, och om kung Carl, som bar sorgen för henne.

konsekvensändrat/normaliseratSen hördes ett skri långt öster under skog:

Ve oss! Våra män ligga slagna.

Hvem körer nu vår harf? Hvem styrer nu vår plog?

Och alla våra herrar äro tagna.

J hafven det väl hört, att kung Carl bar sorgen för hennekonsekvensändrat/normaliserat ...

25 En ovanligt högvext och bredaxlad man i sjömanskläder hade nyss landstigit från den pommerska galeasen och vände sig till sin granne i folkhopen, en sotig smed, med den frågan hvad detta krigiska uppträde ville betyda och om fienden redan vore i landet, eftersom sjelfva studenterne tycktes beväpna sig för att tåga i fält.

26 –konsekvensändrat/normaliserat Det må jag veta,konsekvensändrat/normaliserat svarade smeden. –konsekvensändrat/normaliserat I runda fyra veckor har jag nu dag och natt hamrat på gevärspipor och huggvärjor, att icke tala om stigbyglar, hästskor och annat sådant, för hvilket ingen tid varit att reparera ett enda lås, om det också suttit i rike herr War|132|gelins kassakista. Studenterna? Vasserra, de ha nu i åtta år lupit efter pliten och exercerat som knektar, änskönt här varit stillsamt emellanåt. Men nu ligger ryssen utanför Wiborg, och påsknatten kom der ett herrabud från landshöfding Palmenberg, att alla studenter skulle gripa till musköten och marschera med nostofolket*)Nosto – d. v. s. uppbådsfolket, ett då brukligt half-finskt ord.. Hammarslag! det tog eld i blårna. Professorerna pruta emot allt hvad de kunna, ty greska och latin haoriginal: har (källa för ändring: 1874, 1884) kommit ur mode i Åbo, och der blioriginal: blir (källa för ändring: 1874, 1884) bara krokota, halta och lama qvar vid böckerna. Men ut vilja studenterna, så det ryker om dem. Slagg i min ässja, det är krut i de pojkarne. Jag har slagits med dem i sju år, två eller tre qvällar |557|i veckan, den tiden jag var gesäll, och mången smörhane bär ännu bulor i hufvudet efter min slägga; men sedan jag blef mästare, står jag på deras sida. Se bara på de der fejade musköterna; de äro allesamman ifrån min verkstad – raka och blanka som solstrålar! Och hälften af dem ha de fått på kredit.konsekvensändrat/normaliserat

27 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är den högvördige mannen i den långa kaftanen och den stora peruken derborta vid hörnet, han som tycks med så snäfva blickar betrakta studenternas marsch?konsekvensändrat/normaliserat

28 –konsekvensändrat/normaliserat Det är professor Tammelin, akademiens rektor. Den vördige mannen är värre deran, än en tre tums spik under en två punds slägga. Biskopen är i Stockholm, och hela staden är full af oljud. Påskaftonen skjöts med tre kulor in i assessor Gyllenkroks kammare, medan han var i badstugan. Vete hin om studenterna varit med om sådana upptåg, men det vet jag att studentkurran sedan ett par veckor är mera befolkad än lärosalarna, och två nya hänglås har jag måst göra till|133| den. Smid dem inte för starka, Wasara-Jaako, sade studenterna; du kan väl förstå att vi hellre slåss för kung Carl, än fånga spindlar i carcer. Känner intet annat än tjensten, svarade jag; men hade ni kung Carls näfvar, nog skulle ni rå med mina lås. Han kan tro mig, sjöman, de gunstig junkrarne togo mig på orden, och en vacker morgon hade de klappat sönder mina nya lås. Men derpå lät höglärda konspiratoriumkonsekvensändrat/normaliserat ...

29 –konsekvensändrat/normaliserat Konsistorium,konsekvensändrat/normaliserat rättade sjömannen.

30 –konsekvensändrat/normaliserat Får gå. Derpå lät höglärda konsistorium slå en stark jernbom för dörren, och sedan dess sitta fåglarna beskedligt i buren. Men de öfriga skrika dess värre och samlas hvar dag till excercis på Ryssbacken. Hör bara. Nu stadna de och rådslå om något nytt upptåg. Jag vill hålla mitt städ mot en kullfallen skorsten, att det icke är om examen och greska visor som de nu slå hop sina kloka hufvuden. Pass på, – nej hör bara! Nu får gamla Wäder, som håller vakten vid kurran, något att göra.konsekvensändrat/normaliserat

31 Sången hade tystnat och studenterne stadnat på strandgatan. Efter en stunds ifrig rådplägning hördes bland dem det allt högljuddare ropet: –konsekvensändrat/normaliserat till carcer! till carcer!konsekvensändrat/normaliserat Och snart var hela skaran i marsch till akademien, dit sjömannen, som för tillfället ej hade något annat att göra, följde på afstånd efter.

32 Kungliga akademien i Åbo hade den tiden och ännu inemot hundrade år derefter sin tarfliga bostad i sjelfva den höga mur, som omgaf kyrkogården närmast kring domkyrkan, och vid sidan af samma mur, midtemellan instrument-kabinettet och bibliotheket var ett särskildt utsprång, som hade den vigtiga bestämmelsen att tjena till carcer eller studentkurra, såsom smeden behagade riktigt öfversätta det. Det var hit studenterne|134| styrde sin marsch, och knappt voro de på ort och ställe, innan de vågade hvad de |558|sannolikt ej skulle vågat, om den stränge och fruktade biskop Johannes Gezelius den yngre, akademiens procanceller, varit i staden, nemligen att med höga rop fordra sina fångne kamraters frigifvande. –konsekvensändrat/normaliserat Ut med fångarne!konsekvensändrat/normaliserat ropade skaran. –konsekvensändrat/normaliserat Upp med carcer! Peldanus ut! Miltopæus ut! Bång ut! Alla fångar fria att strida för konungen och fäderneslandet!konsekvensändrat/normaliserat

33 Vaktmästaren Wäder, en gammal afskedad fanjunkare som blifvit invalid i slaget vid Lund, var sannolikt icke ovan vid dylika besök, ty han aktade sig väl att öppna den förbommade porten och nöjde sig att från ett litet förgallradt fönster derofvanför fråga i sträf ton »hvad de nu åter hade för dumheter för sig»konsekvensändrat/normaliserat. Ett par skickligt kastade ruttna ägg och det förnyade ropet »ut med fångarna!» var svaret på frågan, tydligt nog för att ej kunna missförstås. Wäder tog likväl detta med ett lugn, som man knappt skulle tilltrott hans namn, och gick utan vidare ordvexling att efterse, om lås och galler derinne voro uti behörigt skick.

34 Studenterne stadnade några minuter rådville. Några de djerfvaste föreslogo att genast storma porten och den vägen bryta sig in till carcer. Andra ansågo det vara både lättare och klokare att vika om hörnet, intränga genom stora porten, som hela dagen stod öppen, och från gårdssidan befria sina fångne kamrater. De försigtigaste höllo före, att man hellre borde i massa begifva sig till rektors bostad, för att i supplikväg erhålla det som annars kunde hafva så vidtutseende följder.

35 Innan de ännu fattat beslut, fick deras ovisshet hastigt slut, i det att rektor, åtföljd af ett par bland konsistoriales, närmade sig samlingsplatsen. Det bör anmärkas, att de tvenne kraftfulle biskoparne Gezelius, far|135| och son, under snart tvenne mansåldrar vidhållit bland studerande ungdomen i Åbo en ytterst sträng disciplin, som äfven derförutom låg uti tidens anda och som nu endast en ytterlig allmän fara och den stränge förmannens frånvaro bragt ur de vanliga hakarna. När biskop Gezelius den yngre, med sitt annars rödlätta och välmående anlete, brukade med sina skarpa bruna ögon mönstra studenternes skara, vågade ingen mun öppnas, ingen hand röras till annat än betygande af den mest oinskränkta lydnad och undergifvenhet. Nu var han borta, men den traditionella vördnaden för en akademisk myndighet hade ännu ej hunnit förgätas, och så snart rektor visade sig, flögo alla mössor af, en ljudlös tystnad uppstod i skaran, och alla förbidde med blottade hufvuden hvad akademiens närmaste chef på stället hade att säga dem.

36 Rektor magnificus, professor Tammelin var en mager man af oansenligt utseende, som likväl något förhöjdes af hans presterliga drägt och det medvetna öfvertag, som i dessa tider obestridt tillkom den theologiska |559|fakulteten. Han trädde bland ungdomen med en säkerhet, som tillkom kyrkans furstes vikarie, och tilltalade studenterne på latin, både emedan det lärda tungomålet då var i allmänt bruk vid alla beröringar mellan lärare och lärjungar och törhända äfven för att icke inviga den kringstående sammanlupna folkhopen i universitetets husliga tvister. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är er mening med detta stoj, sade han. Hvad för er hit i vapen, och hvad är orsaken till det buller, som redan i flera veckor stört högskolans frid och den aktning J ären skyldige de akademiska lagarna?konsekvensändrat/normaliserat

37 Gabriel Peldan*)Om man får tro den biograf, som i Åbo Tidningar år 1792 beskrifvit den sedermera så ryktbare prosten i Ilmola Gabriel Peldans lefverne, har denne år 1710 befunnit sig i Stockholm, hvarom vi öfverlemne åt fältskärn att, bäst han gitter, med besagde biograf disputera., en broder till den hurtige Israel|136| Peldan, som för tillfället satt i carcer, framträdde nu ur skaran, bugade djupt för sin rektor och besvarade frågan oförskräckt på en ej mindre flytande latin, än den lärde professorens. –konsekvensändrat/normaliserat Eders magnificence,original: magnificense, (källa för ändring: 1874, 1884) sade han, känner fastmer än vi ringa lärjungar den nöd och fara, som landet påkomne äro genom moskovitens oförmodade infall, och huruledes kronans befallningshafvande låtit påbjuda, att jemväl studenterne skola väpnas och öfvas till att tåga mot fienden. Jag vågar säga det, och vi skola alle bevittna det med vårt blod, att vi studenter med största flit och åstundan vilja denna höga befallning efterkomma och gerna dö för vår hjeltemodige konung och vårt älskade fädernesland. Men nu hafva, törhända emot eders magnificence’s vetskap och vilja, allehanda hinder och uppskof blifvit lagda i vägen för denna vår högsta åstundan af personer, som hvarken med oss eller landet ärligt mena. Och när vi, det oaktadt, samlats till våra påbjudna krigsöfningar och törhända något högt gifvit vår goda mening tillkänna, hafva någre bland oss blifvit som orostiftare i carcer insatte och sålunda hindrade att tjena fäderneslandet. Fördenskull äro vi, under betygande af vår ödmjuka lydnad och vördnad för eders magnificence’s befallningar i öfrigt, hitkomne för att i ödmjukhet bönfalla om våra fångne kamraters frigifvande, på det att vi alle med första görliga må tåga i fält och hans majestäts nådiga vilja sålunda, i hvad på oss ankommer, snart må gå i fullbordan.konsekvensändrat/normaliserat

38 –konsekvensändrat/normaliserat Edert ödmjuka tal, Peldan,original: Peldane, (källa för ändring: 1874, 1884) genmälde rektor, stämmer icke väl öfverens med detta trotsiga uppträdande och med det stoj, som här under sjelfva akademiens|137| helgade murar skrämmer dess fredliga Muser på flykten. Unge män, J faren högeligen ville, om J tron att fäderneslandets fara botas med |560|trots och larm, der allas räddning fastmer beror uppå allas endrägt. Veten att de akademiska myndigheterna ej kunnat motsätta sig landshöfdingens påbud, men icke heller bordt utan reservation underkasta sig hvad uppenbart emot lag och författning strider. I de akademiska konstitutionernas sista kapitel och andra paragraf säges uttryckligen: Studiosi habebunt vacationem militiæ, cujuscunque sortis sint vel conditionisspråk: latin*)Studenterne skola vara frie från krigstjenst, af hvilka omständigheter eller vilkor det vara må..konsekvensändrat/normaliserat

39 –konsekvensändrat/normaliserat Eders magnificence täcktes höggunstigt erinra sig de strax derpå följande orden: nec sub quocunque denique titulo ad eamspråk: latin invitispråk: latin trahenturspråk: latin**)Ej heller må de under något slags förebärande tvingas dertill emot sin vilja.,konsekvensändrat/normaliserat inföll Peldan, något hänförd kanhända af den vanliga disputationslustan, som vaknade så ofta man kom in på det romerska tungomålet.

40 En knappt märkbar rodnad på rektors kinder lät ana att anmärkningen träffat, men han fann klokast att icke ingå i någon vederläggning. –konsekvensändrat/normaliserat Konsistorium,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han, –konsekvensändrat/normaliserat har nogsamt öfvervägt den stora vådan för Finlands framtid, derest studerande ungdomen, som är kallad att i sinom tid bekläda landets embeten och vårda dess upplysning, skulle till större antal falla för fiendens kulor och derigenom samka barbari och mörker öfver kommande slägten. Allt fördenskull ha de akademiska myndigheterna aktat nödigt hafva uppskof med krigsöfningarna,|138| intilldess kungliga rådet hunnit lemna resolution på våra underdåniga betänkligheter, och med rätta låtit näpsa dem ibland eder, som otåligast gått edra förmäns visa omtanke i förväg. Äro dock numera härom vissa tidender inkomne och vederbörligen stadgadt, att allenast tjugu bland eder, som äro store och starke till kroppen, men till studier mindre hugade, skola tåga i fält, men de öfrige stadna vid deras fredliga öfningar in literis et artibusspråk: latin. Unge män, i betraktande af edert ursprungligen goda uppsåt och tidens kraf, vilje vi, edra förmän, för denna gång öfverse med edert mindre skickliga beteende och frigifva edra kamrater, de der i carcer suttit hafva under vilkor att J ställen eder kungl. regeringens befallning till efterrättelse och sjelfve utväljen bland eder dessa tjugu landsens krigare. Gån alltså i frid, J öfrige, och tjenen edert land, icke med larm och trots, utan med berömliga gerningar.konsekvensändrat/normaliserat

41 Med dessa ord aflägsnade sig rektor, lemnande hela den unga skaran obeslutsam och rådvill. Kärkommet var icke budskapet, att blott några få ibland dem skulle utkoras att kläda blodig skjorta för fäderneslandet. Deras enthusiasm var icke af det slag, som, mäktig i orden, uppbrusar mellan skål |561|och vägg, för att nästa morgon åter förkolna. De voro sin tids och sitt folks äkta söner, redobogne att tåga, icke till smyckade fester, utan till det fulla, dödligt blodiga allvaret af en jernhård tid, och de kände sig, likasom allt Sveriges och Finlands folk den tiden, mäktige nog att kämpa mot verlden. Derföre nedslog ålderdomens visa varsamhet lik en kall störtskur öfver deras unga hänförelse, och några de djerfvaste vågade yttra det förslag att genast, och utan att vidare fråga de vördige fäderne, rycka mot fienden. Andre åter erinrade sig, att general Lybecker då redan låg|139| i häftig fiendskap med akademiens procanceller, biskop Gezelius, och sannolikt skulle gynna deras uppstudsighet, för att förtreta biskopen. Men Lybecker var icke den man, som kunde elda de finska studenternes patriotiska hänförelse. Ett rop af afsky höjde sig genast vid nämnandet af hans namn, och när snart derpå de fångne frigåfvos ur carcer, beslöt man att utan motstånd foga sig efter rektors befallningar.

42 –konsekvensändrat/normaliserat Den tid torde komma ändå och förr än vi önske, när enhvar ibland oss som kan bära musköten får slåss för sin egen tröskel,konsekvensändrat/normaliserat inföll profetiskt den kloke och raske Gabriel Peldan.

43 –konsekvensändrat/normaliserat Men jag vill gå nu strax emot fienden – och jag – och jag – och jagkonsekvensändrat/normaliserat – utropade femtio ifriga röster på engång. Man tvistade med häftighet om äran att blifva en af de tjugu; man svor vid alla forntidens gudar och gudinnor, att ingen vore »mindre hugad för studier»konsekvensändrat/normaliserat, än talaren sjelf, och komme det an på kroppsstyrka,original: kroppstyrka, (källa för ändring: 1874, 1884) kunde man genast försöka. Tilloppet var för stort; man måste slutligen lotta. De som utdrogo krigets lott, uppfäste den genast med stolthet på sin mössa, medan de som dömdes att qvarstå vid boken med harm och bedröfvelse trampade lottsedlarna under sina fötter.

44 När detta var gjordt, uppstod bland de tjugu lycklige det tal, att de borde sig emellan välja en korporal.

45 –konsekvensändrat/normaliserat Simon Bång blir vår korporal!konsekvensändrat/normaliserat ropade flera röster, och Simon Bång vardt på fläcken utnämnd. Han var en af de 8 orostiftarne från carcer och en af de axelbredaste. Men Simon Bång hade sina betänkligheter och förklarade att han mottoge värdigheten blott på ett vilkor, nemligen att truppen skulle derjemte anföras af en krigserfaren kapten.

|140|

46 –konsekvensändrat/normaliserat Prat!konsekvensändrat/normaliserat sade några. –konsekvensändrat/normaliserat Den som allena slagit elfva gesäller på flykten vid Gertulibacken, kan också ensam klappa en hel fiendtlig armé.konsekvensändrat/normaliserat

47 –konsekvensändrat/normaliserat Jag står vid mina ord,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Bång, som var känd för att vara en tjur i både styrka och envishet.

48 –konsekvensändrat/normaliserat Bång har rätt,konsekvensändrat/normaliserat inföll Peldan. –konsekvensändrat/normaliserat Men hvem skola vi välja. Här finns ingen af de äkta karolinerna qvar i staden, utom den halte Tavast och den armlöse |562|Ridderstorm och den supige Falström. Gå vi åter till Lybecker utan eget befäl, så sticker han oss in i lederna, eller ger han oss en karl, som lärt sig af honom konsten att retirera.konsekvensändrat/normaliserat

49 –konsekvensändrat/normaliserat Om herrarna önska till chef och kamrat en ärlig karolin, som varit något med i elden förut, så står jag till tjenst, tilldess att högsta befälet anvisar mig annan platskonsekvensändrat/normaliserat – ljöd plötsligt en stark manlig stämma från muren i grannskapet. Studenterne sågo sig om och varseblefvo den förut nämnde högvexte mannen i sjömansdrägten, han som landsteg från den pommerska galeasen. Första anblicken visade dem, att Simon Bång knappt räckte denne jätte öfver axeln.

50 Man frågade med någon undran hvem mannen var.

51 –konsekvensändrat/normaliserat En fattig karolin, som jag redan sagt, och mitt namn är Gustaf Adolf Bertelsköld.konsekvensändrat/normaliserat

52 –konsekvensändrat/normaliserat Är det grefve Bertelsköld vid lifdragonerna – en af konungens drabanter – han som kämpat så tappert i alla konungens segrar – han som blef sårad vid Pultava och fången vid Dniepern!konsekvensändrat/normaliserat frågade flera röster på engång med en ton af beundran och aktning, som utvisade att den tappre grefvens bedrifter ej voro okända i hans fädernesland.

53 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är densamme och har haft äran vara vittne till hans majestäts segrar, ehuru mitt svärd ej vägt mera|141| der, än den ringaste krigares, svarade Bertelsköld. Min historia sedan dess kan sägas i få ord. Jag var i åtta månader fången, flydde derpå till Polen och Tyskland och lyckades slutligen genom Pommern komma öfver till Åbo, för att åter erbjuda min ringa arm åt fäderneslandet.konsekvensändrat/normaliserat

54 –konsekvensändrat/normaliserat Hurra! Hurra! Bertelsköld blir vår kapten! Lefve kungen! Lefve Bertelsköld!konsekvensändrat/normaliserat jublade studenterne.

55 –konsekvensändrat/normaliserat Nu skall det gå som en dans att jaga moskoviterne hem till stora Novgorod!konsekvensändrat/normaliserat ropade flera röster.

56 –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld, ej utan ett uttryck af vemod i den vackra manliga stämman, – konsekvensändrat/normaliseratdet var en tid, då jag, liksom hela vår här, stormade framåt i samma djerfva tro. Många tusende af de våra fångne eller döde, – segerns blomma vissnad för den segervanaste här som ännu trotsat Europa, – allt detta har sedan lärt mig att icke förakta en fiende, som lärt sig krigskonsten af oss sjelfva och som ständigt kan ställa massan emot den personliga tapperheten. När jag nyss såg det glada mod, med hvilket alla studenter täflade att få strida för kung och land, då sade jag till mig sjelf: Ännu kunne vi hoppas, ja vid himlen, vi kunna segra ännu, ty sådane äro vi alla! Vi veta icke hvad fruktan är. Men för att segra, behöfva vi klokhet dertill. |563|Intet öfvermod, mina herrar! Vi ha framför oss en fiende, som kan blifva oss vådlig, om vi anse honom ringare än han är. Jag antager edert anbud, jag blir er kapten för den korta tid mig kan förunnas dertill, och likasom jag svär eder ett redligt kamratskap till sista blodsdroppen, så skolen J ock svärja mig militärisk lydnad.konsekvensändrat/normaliserat

57 –konsekvensändrat/normaliserat Det svärja vi. För oss blott an! För oss nu genast mot fienden!konsekvensändrat/normaliserat

58 –konsekvensändrat/normaliserat Om det är möjligt, marschera vi redan i morgon. Gud gifve oss lycka, mina herrar, att något uträtta för|142| vårt fattiga land. Åtminstone skola vi veta att strida för det och dö för det. Lefve kung Carl!konsekvensändrat/normaliserat

59 –konsekvensändrat/normaliserat Lefve kung Carl! Till vapen! Till vapen!konsekvensändrat/normaliserat

2. Stora ofredens Klingspor.

60 Redan länge hade det mulnat i öster, och ovädret drog sig tillsamman. Likasom seglaren på den gömda fjärden efterhand ser vattnet svartna, när åskmolnet uppstiger öfver horizonten, och med oro vänder öga och öra ditåt, för att akta på faran; så stod Finland redan i tio år med öga och öra spanande mot öster, för att märka på tidens tecken. Ljungeldar blänkte beständigt igenom detta svarta moln, men de voro ännu fjerran, och deras dån försvagades utaf afståndet. Man hoppades ännu att ovädret skulle brusa på sidan förbi, då hastigt Pultavas namn, likt en förfärande åskknall, rullade från öster till vester, bebådande hot och fara. Från den stunden fanns ingen trygghet mera på denna sidan Bottenhafvet. Den som lade sig om qvällen, frågade sin Gud, hvilken sol månde skina öfver hans morgondag, och lyssnade under nattens mörker på hvarje ovant ljud ifrån skogsbrynet eller fjärden. Den som gick på fältet, förmanade barnen hemma att ila med bud, om något underligt hördes i granskapet, och den som begaf sig på resa vidtalade grannarne, innan han for, att väl se efter hans hus, om något förefölle. Den gamle skytten undersökte hvar afton hanen på sitt gevär; modren tac|143|kade hvar morgon Gud att hon ännu ägde de sina; piltarne lekte krig; döttrarnas spinnhjul upphörde att snurra, när en främmande syntes i dörren, och gårdshunden begynte tjuta, när han hörde ett skott aflossas uti den nära skogen. Kom en vägfarande, öfverhopades han af frågor, och man sökte redan uti hans uppsyn läsa, om fienden gått öfver gränsen. Folk, som tänkte på morgondagen, läto plantera rofländer i ödemarkerna, för att hafva ett visthus i nödens stund. Andra läto mura hemliga källrar att förvara sin egendom, och många skickade tidigt sitt silfver öfver till Sverige. Städerna |564|öfvade sin återstående ungdom i vapen och utställde poster vid vägarna, för att i tid berätta, om något vore å färde. Menigheten samlades hvar söndag talrikare än någonsin till sin kyrka, för att förnimma något om kriget, och midtunder krigsbönen hände ej sällan att alla rusade ut, när ett rop hördes på vägen eller en kurirklockas klang ljöd fridsförstörande borta på andra sidan om sjön. I dessa tider var ett gevär mera värdt än ett silfverur, ett rostigt svärd var förmer än den bästa plog, och näst Guds namn var kung Carl det första och sista ord, det första och sista hopp, som ännu ansågs kunna besvärja den hotfulla framtiden.

61 År efter Christi börd det sjuttonhundrade och tionde brast stormen lös. Den nöjde sig i början att bortsopa Finlands östra fästen, saktades derefter för en kort tid, men blott för att innan kort ånyo utbrista öfver södern af landet och derefter, oemotståndlig som ett öde, bortrycka med sig hela den inre och nordliga delen af det vidsträckta landet. Natur och menniskor tycktes ha sammansvurit sig att gynna dess framfart, och när den slutligen lugnade, hade dess böljor för alltid bortsköljt sydöstra delen utaf den finska halfön.

|144|

62 Knappt hade ett ilbud fört till czar Peter underrättelsen om Måns Stenbocks seger vid Helsingborg, innan czaren redan förutsåg att Stenbock kunde upprepa Carl X:s och Carl XII:s vågspel samt gå öfver sunden till Seeland och tvinga Danmark till fred. Detta ville han förekomma och beslöt med sin vanliga energi att gifva Sverige annat att tänka på. Han hade dessutom en gammal räkning oafslutad med Wiborg sedan 1706 och lät derföre genast de på Retusaari församlade trupperna rycka öfver isen till Finland. Den 22 Februari 1710 framkom denna korps öfver Wekkalahti till nejden af Wiborg, men fortsatte marschen och slog läger vid Hietala och Airontaipale 3 mil från staden, för att medelst en skans alldeles afstänga Wiborg från dess förbindelse med det inre af landet. Ryska styrkan var vid den tiden ungefär 18 000konsekvensändrat/normaliserat man med 15 kanoner under Apraxin, Bruce och Birckholtz; soldaten bodde i kojor af snö och slet mycket ondt i den starka kölden. General Lybecker hade dragit sig, på rådets befallning, tillbaka från Wiborg. Hans närmaste man i befälet var öfverste Zacharias Aminoff, en redan ålderstigen veteran, som knappt kunde lemna sängen, och derföre utsågs den tappre öfverste Magnus Stjernstråle till kommendant uti fästningen. Han var en äkta busse af den karolinska tidens halt och kärna, och då han hade en tapper besättning af 4 000konsekvensändrat/normaliserat man samt goda förråder, tviflades icke, att han ju skulle visa fienden tillbaka med blodigt hufvud, intilldess att Lybecker hann komma med undsättning.

|565|

63 Hela Finland, hela Sverige, hela norden hade nu sina blickar riktade på Wiborg och Lybecker. Sverige hade förut förlorat Nöteborg, Narva och Nyen; Wiborg var nu den jernfasta återstående nyckeln till dess östra|145| gräns och till Finland. På Lybecker berodde i främsta rummet dess räddning. Vi skola se hur han uppfattade vigten af denna sin ställning.

64 Bombardementet begynte, spetsen af slottstornet blef afskjuten, och staden råkade tre gånger i brand, men hvar gång släckte besättningen lågorna. I April, när sjön blef isfri, lade sig en stark rysk flotta under öfveramiralen Apraxin utanför Wiborg, stängde inloppet med försänkningar och medförde talrika förstärkningar åt de belägrande. Czaren sjelf anlände kort derpå med groft artilleri, och den förenade ryska styrkan uppgick nu till 23 000konsekvensändrat/normaliserat man med 80 kanoner och 26 mörsare. Dag och natt regnade bomber och glödgade kulor öfver den olyckliga staden. Stjernstråle besvarade helsningen efter bästa förmåga. Nära Hietala, på andra sidan om Kivisilta bro, är en sten, som ännu i dag kallas Kasakankivispråk: finska eller kosackstenen. Här, säges det, uppsteg czar Peter ofta för att betrakta staden och uppgöra sina anfallsplaner. Besättningen märkte det en dag och riktade en kanon mot stenen. Men en närstående kosack blef varse faran och lyckades med svårighet förmå czaren att nedstiga och byta plats med honom. Knappt var det gjordt, innan kulan från fästningen hvinande borttog kosackens hufvud. Men czaren dröjde ej länge här, utan återreste till Petersburg med sträng befallning att taga Wiborg, kosta hvad det än kosta ville.

65 Försvararne blödde, förråderna minskades. Till Lybecker stod snart den betryckta stadens sista hopp. På hans kraft, understödd af uppbåd från hela landet, berodde nu Finlands nyckel.

66 Och hvem var då denne Lybecker, till hvilken allas ögon nu litade? Han var en af dem, hvilka på en underordnad plats i lifvet sannolikt icke varit bättre eller|146| sämre än de flesta andra dödliga, men hvilka med sitt minne i häfderna fått dyrt betala den upphöjda plats, der slumpen ställt dem till egen ofärd och folkens olycka.

67 Generallöjtnanten baron Georg Lybecker hade som tapper och lycklig partigängare förvärfvat konungens gunst, men saknade all duglighet för ett högre befäl. Långt mindre var han vuxen det svåra värfvet att i en så vådlig tidpunkt upprätthålla det sjunkande Finland och förena dess sista hjeltemodiga ansträngningar till ett klokt, ett energiskt försvar. Som menniska spillde han sitt rykte genom den futtiga snålhet, som ständigt rufvar på små intressen, der tidens faror mer än någonsin hade behöft stora tankar. Som fältherre hade han dokumenterat sin fullkomliga oduglighet under det rykt|566|bara tåget mot Ingermanland 1708. Det var här han med 14 000konsekvensändrat/normaliserat man var nära att förändra nordens öden genom att ödelägga det unga Petersburg, men lät Apraxin skrämma sig genom ett listigt bref, som spelades i hans händer och hotade honom att afskäras från kusten af 40 000konsekvensändrat/normaliserat ryssar. Aldrig har en glänsande vapenbragd blifvit eländigare förfuskad med den skamligaste flykt. Så hufvudlöst var hans återtåg för en inbillad och osynlig fiende, att, utom andra förråder, 6 000konsekvensändrat/normaliserat hästar blefvo skjutne eller hasade för att komma undan till svenska flottan under Anckarstjernas befäl.

68 Ej under att hans namn redan 1710 hade i Finland en dålig klang, hvilken hans sednare olyckliga bana endast kunde göra ännu förhatligare. Det är sannt att hans stridskrafter voro otillräckliga och förråderna ännu sämre, men fienden var icke bättre försedd vid sitt första framryckande. Lybecker försummade tillfället att genast i Mars angripa den af sjukdomar och köld försvagade ryska hären och drog sig i stället tillbaka, beherrskad|147| af samma planlösa fruktan som jagade honom från Ingermanland, och fienden fick derigenom tid att förstärka sin makt tilldess att stridens utsigter för hvar dag blefvo mera ojemna och Wiborgs undergång för hvarje förlorad timma oundvikligare.

69 En vacker eftermiddag i början af Juni var generalen i sitt högqvarter vid Keltis, sysselsatt att granska fältkassans räkenskaper, hvilka, som vanligt, utvisade långt flera obetalda leveranser och aflöningar, än kontanta tillgångar. Värmen generade något den tappre fältherren; han hade skrubbat peruken åt sidan, snusdosan låg bredvid honom på det massiva ekbordet, och emellanåt hämtade han nya krafter från en mugg tjärnmjölk, hvars landtliga innehåll här och der efterlemnat tydliga spår på de utbredda räkenskaperna. Att döma af det välbehagliga småleende, som stundom krusade den högtbetrodde mannens tunna läppar, tycktes han i detta arbete vara just i sitt esse, sitt rätta element – deruti, som i mycket annat, en förebild till sin ryktbare efterträdare, fältmarskalken Klingspor, hvilken Finlands olycksstjerna etthundrade år efter Lybecker kallade att med samma utgång upprepa samma taktik; – tvenne Fabier, hvilka hvardera »cunctando restituit remspråk: latin» – till fiendens synnerliga belåtenhet.

70 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad nu, Rydholm,konsekvensändrat/normaliserat sade han till fältkamrern, som på behörig distans afbidade resultatet af granskningen; – konsekvensändrat/normaliserat134 daler för stöflar åt Nylänningarne? Och 1 daler paret? Dessa pjexskomakare förtjente att hängakonsekvensändrat/normaliserat ...konsekvensändrat/normaliserat

71 –konsekvensändrat/normaliserat Manskapet har i flera veckor gått barfota, ers excellenskonsekvensändrat/normaliserat ...

72 –konsekvensändrat/normaliserat Och ändå äflas de med att vilja marschera mot fienden! Men så prejar man kronan. Vadmal åt Tavastlänningarne? Ha de då så lata hustrur och |567|döttrar,|148| att de ej kunna bestå sig kläder på kroppen, så bed dem draga för hin i våld.original: våldkonsekvensändrat/normaliserat

73 –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens, de ha länge gått uti trasorkonsekvensändrat/normaliserat ...

74 –konsekvensändrat/normaliserat Och ändå vilja de slåss! Stryk skulle de få på sina bara ryggar ... Hvad vill det säga? Hundra tunnor råg, att levereras i Tavastehus? Är han galen?konsekvensändrat/normaliserat

75 –konsekvensändrat/normaliserat Uppbådsmanskapet från Österbotten är i antågande, och icke en bit bröd är i ordning för dem.konsekvensändrat/normaliserat

76 –konsekvensändrat/normaliserat Har rådet skickat oss en hop slödder på halsen, må de sjelf draga försorg om förplägningen. Stryk ut leveransen, det angår mig inte ... Herre, han har tvärtemot min uttryckliga befallning låtit dukaten gälla 14 daler vid utbetalningarna.konsekvensändrat/normaliserat

77 –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens,konsekvensändrat/normaliserat stammade fältkamrern ...

78 –konsekvensändrat/normaliserat Inte mindre än 15 daler, karl! 15 daler 1 öre, inte en vitten derunder. Fan skall ta er, herre, om ni ger för mindre än 15 daler; ni får betala det sjelf.konsekvensändrat/normaliserat

79 Fältkamrern tvekade. –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens vet kanske inte hvad onda tungor säga om vexlingarnakonsekvensändrat/normaliserat ...

80 –konsekvensändrat/normaliserat Så? Man muckar? Ut med det, herre, hvad är det man säger? Det är väl åter någon af de belackarne, som inte har mer förstånd eller heder uti sig, än en utpiskad trosshäst? Hvad säger det packet om vexlingarna?konsekvensändrat/normaliserat

81 –konsekvensändrat/normaliserat Man säger ... jag ber att det inte tas illa uppkonsekvensändrat/normaliserat ...konsekvensändrat/normaliserat

82 –konsekvensändrat/normaliserat Nå? Jag tar väl, kantänka, ryska mutor?konsekvensändrat/normaliserat

83 –konsekvensändrat/normaliserat Det vågar inte ens förtalet säga om ers excellens.konsekvensändrat/normaliserat

84 –konsekvensändrat/normaliserat Nå? Ut med det, eller marsch!konsekvensändrat/normaliserat

85 –konsekvensändrat/normaliserat Man säger att ers excellens tar emot kronans dukat för 13 daler, men låter den vid utbetalningarna gälla för 15.konsekvensändrat/normaliserat

86 –konsekvensändrat/normaliserat Bah, låt dem prata. Jag skall, d–n anamma, lära dem prata, när kungen kommer.konsekvensändrat/normaliserat

|149|

87 –konsekvensändrat/normaliserat Derför tänkte jag, man kunde låta dukaten gå för 14, för att tysta munnen på skriket.konsekvensändrat/normaliserat

88 –konsekvensändrat/normaliserat Femton, säger jag, femton och 2 öre, ty guldmyntet kommer alltmera ur rörelsen. Får kungen lefva några år till, Rydholm, fås dukaten ej för 20 daler. Hagel! Och jag skulle bli tiggare på edra vexlingar! Det vore tacken för det jag sliter mina stöflar i detta sumpiga bondlandet; – för det jag kommenderar drängar och lymlar, som ingenting annat förstå, än att supa upp sin sold i öl och bränvin. Jag skall, gubevars, räcka till öfverallt. För några lumpna hundra daler, som man skrapat ihop åt mig, skall jag mata alla dessa fyllbultar med paltbröd och korf, inrätta magasiner der ingenting finns att magasinera, sy uniformer åt alla byxlösa pörtbjörnar och slå ryssen |568|med en hand full rekryter, dumma som oxar, – folk som, när de möta mig, göra front en qvart timma sedan jag passerat förbi dem!konsekvensändrat/normaliserat

89 Vakthafvande underofficern anmälde nu, att en officer, som kallade sig grefve Bertelsköld, begärde företräde hos hans excellens.

90 –konsekvensändrat/normaliserat Låt honom vänta. Jag säger honom, Rydholm, femton daler och 3 öre skall han ta för dukaten. Jag blir utfattig, jag får till slut panta bort sporrarna från mina stöflar och slidan ifrån min värja. Donner element, de tro att guld vexer här som kråkbär! Hvad har han betalt för smöret och fläsket? 68 daler för några futtiga tunnor! Är han rosenbefängd! Man skall se att sjelfva trosspojkarna nu för tiden steka fläsk uti smör!konsekvensändrat/normaliserat

91 –konsekvensändrat/normaliserat Jag får underdånigst anmärka, att fläsket och smöret äro för ers excellens’ eget bord. Manskapet och många bland officerarne ha ofta fått nöja sig med halfva rationer, och derföre klaga bönderne att deras ladugårdar och hönshus fått nattetid släppa till resten.original: restenkonsekvensändrat/normaliserat

|150|

92 –konsekvensändrat/normaliserat Så att bönderne klaga? Jag vet ingenting, märk han det, Rydholm, jag vet ingenting derom. De feta bondlurkarne ligga der bakom sina ugnar och smörja kråset, medan landets försvarare lefva på vatten och bröd. Jag ger dem hin. Låt bara ryssen komma; element! Han skall lära dem hvar David köpte öl. Han får lof att pruta på höet, säger jag. Dessa hästkrakar äta upp både mig och kronan.konsekvensändrat/normaliserat

93 –konsekvensändrat/normaliserat Kavallerihästarne släpa benen efter sig af foderbrist, och hälften af trosshästarne ha störtat.konsekvensändrat/normaliserat

94 –konsekvensändrat/normaliserat Så låt dem furagera på egen hand. Skola vi sjelfva äta hö, för att skaffa hästarna hafre?

95 –konsekvensändrat/normaliserat Betet är ännu klent, ers excellens, och alla lador toma. Bönderne klaga att vårt kavalleri nedtrampar grödan på deras åkrar.original: åkrarkonsekvensändrat/normaliserat

96 –konsekvensändrat/normaliserat Jag skall låta hänga de bondslynglarne och kommissarierne på köpet. Skall jag för deras snålhet komma till tiggarstafven? Han skall pruta på höet, Rydholm. Säg dem, att de måste släppa till pungen, medan armén släpper till skinnet för landets försvar. Jag önskar att de hade moskoviten på halsen.konsekvensändrat/normaliserat

97 –konsekvensändrat/normaliserat Man kunde kanske gifva dem anvisningar på kronan, att betalas efter fredenkonsekvensändrat/normaliserat ...

98 –konsekvensändrat/normaliserat Freden? Han pratar det han inte begriper. Om inte fan tar kungen, ha vi ingen fred att förvänta.konsekvensändrat/normaliserat

99 –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens!konsekvensändrat/normaliserat ljöd plötsligt en främmande röst vid dörren till rummet, och en högrest officer i lifdragonernes uniform gjorde militärisk honnör.

100 Generalen rodnade märkbart, skjöt mekaniskt sin tjärnmjölk åt sidan och mätte den nykomne med en blick af harm och förlägenhet. –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är |569|ni, som smyger er in och stör mig i mina göromål, utan att låta anmäla er?konsekvensändrat/normaliserat var fältherrens barska fråga.

|151|

101 –konsekvensändrat/normaliserat Mitt namn är Bertelsköld, major och en af hans majestäts drabanter. Smyga var aldrig min sak, och ers excellens torde ursäkta att jag låtit anmäla mig för en stund sedan, men ej har tid att vänta, ty mitt ärende tål ej uppskof.konsekvensändrat/normaliserat

102 –konsekvensändrat/normaliserat Så-så. Bertelsköld? Och en ordre från hans majestät. Var välkommen, herr major. Rydholm lemnar oss och går att revidera räkenskaperna. Kom ihåg mina befallningar.konsekvensändrat/normaliserat

103 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ers excellens, jag skall pruta på höet,konsekvensändrat/normaliserat svarade fältkamrern, i det han med en satirisk bugning aflägsnade sig.

104 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har ej äran framföra någon ordre från hans majestät,konsekvensändrat/normaliserat återtog Bertelsköld, som nästan kände en medömkan med generalens förlägenhet. –konsekvensändrat/normaliserat Jag blef fången vid Dniepern, har flytt från fångenskapen och kommer nu att, i spetsen för en trupp frivillige, erbjuda ers excellens och landet min tjenst.konsekvensändrat/normaliserat

105 –konsekvensändrat/normaliserat Han är välkommen, min bästa major,konsekvensändrat/normaliserat upprepade Lybecker. –konsekvensändrat/normaliserat Men jag kan ej finna hans anställning, som i alla fall är gifven, så synnerligen brådskande.konsekvensändrat/normaliserat

106 –konsekvensändrat/normaliserat Det är ej heller derföre jag begärt företräde,konsekvensändrat/normaliserat svarade majoren kallt. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har under min hitmarsch lyckats inhemta säkra underrättelser, att den flotta regeringen afsändt från Stockholm till Wiborgs undsättning nödgats vända om med oförrättade ärender, emedan moskoviten låtit försänka inloppen och hunnit befästa dem med batterier.konsekvensändrat/normaliserat

107 –konsekvensändrat/normaliserat Illa det, herr major, rätt illa. Stjernstråle blir tvungen att kapitulera.konsekvensändrat/normaliserat

108 –konsekvensändrat/normaliserat Vidare har jag fått underrättelse, att uppbådsmanskapet från Österbotten varit i antågande till Wiborgs undsättning. De 14 socknarna norr om Gamlaoriginal: gamla (källa för ändring: 1874) Carleby|152| ha väpnat sig till norra gränsens försvar, och de 14 socknarna söder om samma stad ha tågat ut under kapten Fabers befäl. Öfverallt har varit en stark hänförelse och den redligaste vilja att offra lif och blod för fäderneslandet.konsekvensändrat/normaliserat

109 –konsekvensändrat/normaliserat Fägnesamt, mycket fägnesamt. Men herr major, ni som bepröfvad krigare, säg mig uppriktigt, hvad fan skall jag göra med allt det slöddret från Österbotten. Utan vapen, utan tross, utan exercis, utan disciplin, måste ju sådana lösa bondhopar göra spektakel och villervalla bland reguliera trupper, men för resten icke uträtta annat än plundra landet och dö som flugor på lazaretterna. Hvad d–n skall jag göra med allt det packet, som regeringen i Stockholm behagar skicka mig på halsen?konsekvensändrat/normaliserat

110 –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens har rätt, såvidt det gäller svårigheten att disciplinera och proviantera uppbådsmanskapet, hvilket likväl bör låta göra sig med dugligt |570|befäl och kloka anstalter. Men ers excellens har orätt i att kalla dessa redlige bönder slödder och pack. De äro i sanning landets must och märg, och deras ärliga och manliga uppsåt att tjena mot fienden förtjenar en bättre benämning och ett bättre emottagande. Beklagligen torde likväl nu hela uppbådet vara förfeladt.konsekvensändrat/normaliserat

111 –konsekvensändrat/normaliserat På hvad sätt?konsekvensändrat/normaliserat

112 –konsekvensändrat/normaliserat Förlåt att jag säger det, – genom den otroligaste, den mest klandervärda vårdslöshet. En nyss ankommen student från Österbotten rapporterar mig, att mönstring hållits i Ilmola, och sedan enda karlen på hemmanet blifvit hemförlofvad, jemte en eller två från de hemman, som redan gifvit tre eller fyra karlar åt kronan, ha der likväl återstått 4 200konsekvensändrat/normaliserat man enrolleradt manskap, allt godt och dugligt folk, under befäl af sina länsmän och sock|153|neskrifvare, jemte de mest ansedde bönderne. Denna trupp har tågat ut, men icke funnit ringaste anstalt gjord hvarken för tross eller förplägning. Marschen blef derföre snart omöjlig. Först rymde länsmännen och sockneskrifvarne, derpå det mesta af manskapet, så att numera, af denna här, som kunnat rädda Wiborg, knappt några hundrade man i utblottadt tillstånd framkommit till Keltis.konsekvensändrat/normaliserat

113 –konsekvensändrat/normaliserat Nå, hvad sade jag majoren? Idel sammanrafsadt slödder, som ingen krigstukt känner. Gudskelof att vi blefvo af med dem.konsekvensändrat/normaliserat

114 –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens – ni kan så gerna säga: Gudskelof att vi bli af med Wiborg och snart hela Finland!konsekvensändrat/normaliserat

115 –konsekvensändrat/normaliserat Kan jag hjelpa det? Stjernstråle får kapitulera. Jag har göra att sköta mig sjelf.konsekvensändrat/normaliserat

116 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, ers excellens, Stjernstråle får ej kapitulera. Vi måste rädda Wiborg, om det ock skulle kosta hela vår armé och vår högra hand.konsekvensändrat/normaliserat

117 –konsekvensändrat/normaliserat Vi? Vi? Herr majoren må vara hans majestäts drabant, så är det likväl mig hans majestät behagat anförtro befälet i Finland. Jag anhåller att majoren ej må förglömma det, när han talar om hvad vi måste göra.konsekvensändrat/normaliserat

118 –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens, jag besvär er, för kungens och er egen ära, för landets välfärd, för efterverldens rättvisa, som skall sitta till doms öfver våra handlingar – rädda Wiborg! Faller det, så är kanhända snart hela Finland förloradt. Låt oss icke försumma ett ögonblick att rycka ut och djerft angripa fienden, hvarhelst vi må träffa honom! Jag förstår ers excellens’ betänkligheter; jag vet att vi äro fienden mycket underlägsne både i antal och krigsmaterial, men vi äga i stället vår konungs föredöme|154| och vårt okufliga mod; vi försvara vårt land, vi kunna åtminstone dö för det. Reträtten, stillaståendet förlama hela vår här. Så länge vi stå sysslolöse här, medan vi nästan kunna höra kanondundretoriginal: kanondundret, (källa för ändring: 1874, 1884) från Wiborg,original: Wiborg (källa för ändring: 1874, 1884) och hvar dag en del af dess murar ramla, en del |571|af dess få försvarare blöda, – så länge är hvar arm utan senor och hvar knekt ibland oss en krympling. Men gif oss ordres att rycka fram och gripa an, vid Gud, våra armar skola blifva af stål och den svagaste bland oss skall blifva jemngod med tio! Jag känner detta folk; ers excellens bör också känna det. Det duger ej för lägerlif, det vill arbeta i blod, när det ej kan arbeta med plog och harf. Stode vår konung här ibland oss – vid mitt goda svärd, han skulle ej stå i läger nu, han skulle vara som Jehu öfver fienden och jaga honom som vargar bort från hans säkra byte. Låt oss derföre rycka fram, i dag, nu genast! Jag anför en liten trupp af femtio man studenter och djeknar. Unna mig den äran att vara främst i avantgardet och armbåga oss väg. Jag svär ers excellens, att derest icke Wiborg är fritt, innan nästa måne tändes i ny, skall midsommarsolen skina öfver min och mina kamraters graf vid dess murar.konsekvensändrat/normaliserat

119 –konsekvensändrat/normaliserat Herr major, när har ni lärt er hålla så vackra tal? De vore på min ära förträffliga mellan skål och vägg, men som gammal krigare och som er chef, min herre, bör jag underrätta er, att jag hvarken begärt edra råd eller ämnar göra dem till rättesnöre för mitt handlingssätt. För hvad jag gör ansvarar jag ensam inför hans majestät, som dertill gifvit mig bestämda ordres, och det är till åtlydnad deraf, som jag icke finner mig befogad att inlåta mig i dumdristiga och äfventyrliga företag med en otillräcklig styrka. Kan ej Stjernstråle hjelpa sig sjelf, så blir det ej jag, som uppoffrar konungens|155| trupper för hans skull, följden må sedan blifva hvilken som helst.konsekvensändrat/normaliserat

120 –konsekvensändrat/normaliserat Följden blir, att ers excellens efter Wiborgs fall får hela den ryska makten öfver sig.konsekvensändrat/normaliserat

121 –konsekvensändrat/normaliserat Det blir min sak. Farväl, herr major. Ni torde ursäkta att angelägna göromålkonsekvensändrat/normaliserat ...

122 –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens, tillåt mig åtminstone, att med min lilla trupp gå ut på ströfparti, för att uppfånga fiendens kurirer och transporterkonsekvensändrat/normaliserat ...

123 –konsekvensändrat/normaliserat Hur behagade ni säga? Studenter och djeknar? Nej, herr major, jag kan ej ansvara för att ni uppoffrar dem på edra vågspel. Ni stadnar här med er trupp, tilldess jag finner ett mera passande tillfälle att använda er.konsekvensändrat/normaliserat

124 –konsekvensändrat/normaliserat Blodet flyter helt nära oss, kanonerna dundra, Finlands förmur faller, och ni vägrar mig att slåss!konsekvensändrat/normaliserat

125 –konsekvensändrat/normaliserat Jag befaller er att stadna, och ni lyder mina ordres. Farväl.konsekvensändrat/normaliserat

126 –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens ... Nu förutser jag Finlands öde! Hvarföre skall ett folk, så villigt att strida, i sin olycka bindas till händer och fötter af en oduglig fältherre!konsekvensändrat/normaliserat

127 Dessa sista ord yttrade den tappre drabanten halfhögt vid sig sjelf och lemnade generalens rum med sorg och förbittring i hjertat.

|156| |572|

3. Pesten 1710.

128 Det tappra Wiborg hade, öfvergifvet af alla, blifvit tvunget att dagtinga den 10 Juni, och Stjernstråle med större delen af sina återstående krigare nödgades gifva sig fången, öfverlemnande åt fienden 140 kanoner, 8 mörsare och en mängd krigsförnödenheter af alla slag. Ännu samma år den 3 September föll Kexholms fäste med 231 kanoner, 40 mörsare och 381 000konsekvensändrat/normaliserat skålpund krut i fiendens händer genom kapitulation, sedan dess fåtaliga besättning af 3 till 400 man i tvenne veckor försvarat borgen mot en mer än tiodubbel styrka. Gamla Finland och Ladoga voro härmed för alltid förlorade för det svenska väldet. Grufliga våldsamheter föröfvades i socknarna kring Wiborg, vilda utbrott af de råe krigarnes lustar och girighet – rysligheter, hvilkas minne knappt sekler kunnat utplåna och som endast öfverträffades af uppträdena i Österbotten några år sednare. Hellre än att upplifva dessa sorgliga hågkomster, må vi stillatigande gå dem förbi och endast anmärka, att ryska truppernas stränga krigstukt och i allmänhet skonsamma behandling af landet i de sednare krigen lyckligtvis ej kunnat gifva någon föreställning om stora ofredens fasor.

129 Men likasom domens englar hade uttömt alla vredens skålar öfver denna olyckliga tid, kom ännu den tredje mordengeln att hemsöka hvad hungern och kriget lemnat qvar i det förhärjade landet.original: landet Ur tidens mörka sköte framföddes en ny landsplåga, en förhärjande pest, som långsamt utbredde sig öfver norden och vestern|157| utaf Europa. Den syntes, om ock österländsk till sin börd, ha uppkommit ur de giftiga dunsterna från Polens och Galiziens slagfält, midti loppet af Carl XII:s segerbana år 1707, och fann öfverallt en fruktbar jordmån i den nöd och de sorger, som åtföljde krigen. En hemlighetsfull rubbning i naturens dolda verkstäder tycktes nu, likasom under de stora hungeråren, lossa på fogningarna af helsan och lifvet. Förfärligt kalla vintrar, med skaror af vargar, qvalmigt heta somrar, jordskalf och missvext voro farsotens föregångare. Flyktingar från Estland och Liffland, halfdöde af hunger och elände, kringspridde förhärjelsen till de finska och svenska kusterna. Den 9 September kom pesten med tvenne liffländska qvinnor till Helsingfors. De angripna husen cernerades genast, och alla ankommande flyktingar från sjösidan förvisades till en aflägsen ö i skärgården (stora Mjölö?). Men det oaktadt tilltog farsoten och bortryckte inom tre månader 1 185konsekvensändrat/normaliserat personer i denna då så obetydliga stad. Derefter brast den ut i Borgå och dödade 652 personer, hvarefter den utbredde sig vidare både långs kusten och inåt landet. Största delen af Finland, ända till |573|och med Uleåborg, blef hemsökt af denna fruktansvärda gäst, men mycket olika. I en del landsorter, såsom Janakkala och Mäntyharju, ödelades mer än halfva befolkningen, och hela byar blefvo utdöda. Andra sluppo vida lindrigare; några synas ha blifvit alldeles förskonade.

130 Vår berättelse för oss nu till Åbo i medlet af Oktober samma olyckliga år.

131 Bland de få resande, hvilka den tiden, ej utan vigtiga skäl besökte Åbo, befann sig äfven vår gode bekante, korporalen vid Bertelskölds friskara Simon Bång. Hans intåg var icke lysande; det skedde till fots, i det|158| han ledde vid tygeln en gammal dragonhäst som härtills fört honom fram, men nu af hunger och strapatser var nära att digna. Den hederlige Bång kände knappt igen sin födelseort; – så hade Åbo förändrats på några få månader. En töcknig och qvalmig sunnan blåste sakta öfver staden, röken slog ned, och stränderna af den grumliga elfven voro betäckta med tjockt grönt slem. De förr så lifliga strandquaierna voro öde, akademiens salar öfvergifna, gatorna folktoma, torgen betäckta af de gulnade höstlöfven. Här och der smög en mensklig varelse ängsligt och brådskande framåt apotheket. De spärrade husen liknade nyss tillmurade grafvar, och de flesta fönster skymdes af hvita lakan. Tid efter annan skramlade en tung kärra fram öfver gatorna. Den kördes i dyster långsamhet af en kusk, som från hufvud till fot var betäckt af en svart vaxdukskappa och bar öfver ansigtet en mask, som gjorde hans anblick ännu hemskare. Efter denna kärra sprungo stundom skrikande barn, somlige gråtande, somlige hotande med sina små händer att slå den grymme mannen i vaxdukskappan, för det han ej ville gifva dem tillbaka deras far eller mor, som han bortförde med kärran. Simon Bång var icke någon gråtmild man, men vid denna syn bortvände han sina ögon, och ett par stora tårar droppade ned på hans svarta förvildade skägg.

132 Han närmade sig nu till centern af staden, den vördiga domkyrkan. Dess dörrar voro öppna, fastän det var söknedag, och orgeln derinne spelade en begrafningspsalm. På kyrkogården derutanföre var folksamling och oväsen. Den välbekante smeden Wasara-Jaako hade under natten begrafvit der sin i pesten aflidna hustru, och detta var strängt förbjudet, emedan alla pestdöde skulle föras utom staden till den nya begrafningsplatsen. Så|159| snart öfverträdelsen blef bekant, lät derföre landshöfding Palmenberg, som ej var att skämta med, genom stadsvakten upptaga den döda och häkta smeden. Men Wasara-Jaako var ej den man, som så lätt gick af för hvad han ansåg vara sin borgerliga, sin menskliga rätt. Den förtviflade mannen slog som en ursinnig omkring sig med sina sotiga näfvar och fällde den ena efter den andra af vakten till marken. Hopen tog hans parti, vakten blef bortjagad och den |574|döda åter nedlagd i grafven. Det liknade sig till fullkomlig anarki. Samhällsordningens band voro nära att brista, och till råga på ofoget blandade sig i hopen en skara af rusiga gesäller och matroser, hvilka under natten hade plundrat en nyligen afliden handlandes vinlager.

133 En gammal qvinna med vildt stirrande ögon och flygande hår klef upp på en af grafvårdarna och begynte att profetera. Den ena skrikarn efter den andra tystnade omkring henne, och efterhand blef en ljudlös stillhet på kyrkogården. Alla kände Inkeri från Tyrvis, hon hade, som fordom Majniemis hexa, redan länge varit ett föremål för mängdens fasa och domstolarnas ransakningar. Förvunnen till trolldom med halfva bevis, hade hon suttit häktad på bekännelse – en af de sista martyrerna för det förfärliga hexväsendet, som finnes beskrifvet i den femte af dessa berättelser. Men man var ändå icke numera så tvärsäker på verkligheten af sådana brott; man betänkte sig längre i domstolarna, innan man vågade fälla någon saker till bålet. Och Inkeri var ingen hexa utaf den gamla upplagan. I sin förvirrade inbillning ansåg hon sig snarare som ett helgon, en profetissa, än för en djefvulens tjenarinna och brukade inblanda i sina besvärjelser de skarpaste botpredikningar. Hennes galenskap hade varit fullkomligt oskadlig, om|160| man låtit henne vara i fred, men nu förbryllade hon sina domare, som icke visste om en god eller ond ande talade ur henne. Så satt gamla Inkeri i åratal inspärrad, utan att se sitt öde afgjordt, tilldess att hon nu, under pestens oredor, man visste ej huru, kom lös.

134 –konsekvensändrat/normaliserat Ve, ve öfver Åbo!konsekvensändrat/normaliserat utropade hon med ett raseri, som eldades på en gång af hämdkänslan öfver lidna förföljelser och den fanatiska tron på en öfvernaturlig profetisk gåfva. –konsekvensändrat/normaliserat Ve, ve öfver dig, fördömda stad, som, likt Israel, brännt sina profeter och dragit sina sierskor inför domstolarna och kastat dem i floden till hån för menniskorna! Jag säger dig, att eld skall falla öfver dig från himmelen och bortsopa dig från jorden, när vredens dag kommer öfver dig, och bålens gnistor skola uppblossa och förtära dig. Ve, ve öfver dig, domkyrka, som har upplåtit dina portar till att förbanna de heliga och de gudainvigda! Jag säger dig,original: dig! (källa för ändring: 1874, 1884) kyrka, att dessa dina portar ej skola tillslutas, innan förödelsens styggelse står i ditt innersta och hästarnas hofvar trampa i dig på de dödas grifter. Ve öfver dig, flod, som har uppslukat Walborg Kyni, min mormoder, och andra hennes likar, som haft profetiornas gåfva! Jag säger dig, Aura flod, att dina vågor skola färgas röda af blod och grå af aska, och eldslågorna skola förtorka din bädd och fiendens kölar trängas på dig så tätt som isstycken i den stora vårfloden. Ve öfver dig, sandbacke, som lånat din mark till hexornas bål! Jag säger dig, att du skall betäckas af de dödas |575|obegrafna ben och vattnas med blod och blifva ett tillhåll för gamar och vargar. Ve öfver dig, skog, som lånat ditt virke till bålen! Jag säger dig, att du skall falla för oväns yxe och våldets lågor och varda utödd från jorden, och på din mark skall intet gräs mera vexa. Ve öfver dig, folkkonsekvensändrat/normaliserat ...

|161|

135 –konsekvensändrat/normaliserat Men så tysta då ned den galna käringen!konsekvensändrat/normaliserat ljöd i detsamma landshöfdingens starka stämma, der han till häst infunnit sig för att återställa ordningen.

136 Ingen vågade röra henne. Bland hela den talrika mängden lyftades ingen arm, och ingen annans mun öppnade sig ens, för att befalla henne tiga.

137 –konsekvensändrat/normaliserat Ve öfver dig, folk af Åbo,konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon, –konsekvensändrat/normaliserat du som tvagit dina händer i martyrernas blod och hånskrattat vid deras jemmerrop! Jag säger dig, att du skall göda fälten och kyrkogårdarna med dina kroppar och varda förskingradt som agnar för stormen. Ve öfver dig, folk af hela det stora Finland, hvars synder skria mot himmelen och ropa om hämd! Jag säger dig, att din ovän är öfver dig, och si han står allaredan vid tröskeln af din stuga, och han skall komma derin och förgöra dig och dina barn, så att der intet grått hår och intet spenabarn i dig förskonas, och i sju år skall han råda öfver dig med jernspira och gissla dig till döds och förtrampa dig som ett ogräs af jorden. Ve öfver dig, konungkonsekvensändrat/normaliserat ...

138 –konsekvensändrat/normaliserat Hugg ned den fördömda hexan, hon smädar konungen!konsekvensändrat/normaliserat ropade landshöfdingen utom sig af vrede. Men fasan hade förlamat hvarje arm; – ingen rörde sig.

139 –konsekvensändrat/normaliserat Ve öfver dig, konung!konsekvensändrat/normaliserat utbrast qvinnan med obeskrifligt raseri – ve öfver dig, Carl, Sveriges, Göthes och Vendes konung, som kallar dig en kristen furste och dväljes i de otrognas förbund och besudlar verlden med blod och styggelse! Jag säger dig, att din stjerna är nedergången, och aldrig mer skall hon uppstiga ur natten. Blodiga äro dina fjät, och i blod skall du trampa olyckans väg, och dina fiender skola triumfera öfver dig, och de, hvilka du trodde mest, skola lönligen taga ditt lif om nattenkonsekvensändrat/normaliserat ...

|162|

140 Nu trängde sig landshöfdingen ytterst uppbragt fram till sierskan, och ett par af vaktkarlarne bemannade sig och stego fram för att gripa henne.

141 –konsekvensändrat/normaliserat Rör mig icke,konsekvensändrat/normaliserat skrek hon. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har pesten!konsekvensändrat/normaliserat

142 Karlarnes lyftade armar sjönko för detta magiska ord.

143 Men nu voro också den olyckligas krafter brutna. Hon teg en stund helt stilla. Derpå segnade hon långsamt ned, men hennes läppar rördes ännu en gång saktare, och man hörde henne säga: –konsekvensändrat/normaliserat Ve ve ock öfver Inkeri. I synd är hon född och har lefvat i synd och talat i synd, och anden har kommit öfver henne till att förgöra henne och föra henne inför lefvande Gudkonsekvensändrat/normaliserat ...

|576|

144 Vid dessa ord sjönk hon orörlig till marken. Man upplyftade henne. Hon var död.

145 Hopen skingrade sig under det hemska intrycket af denna tilldragelse. Trotsets upproriska ande var som bortblåst från mängdens sinnen. Sierskans ord hade dämpat stormen såsom ett störtregn. Smeden lät godvilligt bortföra sin hustru; ingen yttrade mera ett ord till motstånd. Framtidens spöken, hvilka den döende manat i dagen, stodo som svarta skuggor för allas föreställning.

146 –konsekvensändrat/normaliserat Mera sand, mera sand på grafvarna!konsekvensändrat/normaliserat befallte åter landshöfdingens stämma ... –konsekvensändrat/normaliserat Är det ni, Bång! Jag vet edert ärende, och har nyss fått svar ifrån Stockholm. Regeringen har bifallit er anhållan. I morgon afgår bref till general Lybecker med kgl. senatens önskan – ty man kan ej befalla general en chef – att tillåta grefve Bertelskölds fricorps operera på egen hand till förfång för fienden. Farväl, jag önskar er och edra kamrater lycka!konsekvensändrat/normaliserat

|163|

147 Hela hösten fortfor den osunda dimmiga väderleken, utan storm, utan regn, utan frost, utan snö; en beständigt tung och molnhöljd himmel, som tycktes ligga likt ett hvalf af bly öfver det olyckliga landet. Och under denna tryckande atmosfer fortforo pestens härjningar och en tung dyster nedslagenhet öfverallt. Först under sjelfva julnatten, då verldens ljus steg ned uti dödens skuggor, klarnade den dittills obevekliga himmeln, den första frosten kom, och juldagen kl. 11 på förmiddagen, när folket kom ifrån kyrkorna, syntes solen, som icke blifvit sedd uppå långa månader. Med den återföddes hoppet i de olyckligas hjertan, och det blef icke besviket. Pesten aftog derefter hastigt och upphörde alldeles i Januari följande året. Men dess förödelser hade varit stora. I Åbo bortrycktes tredjedelen af folkmängden, som då ej uppskattas till högre än 6 700konsekvensändrat/normaliserat personer. Siffran för hela Finland är obekant, för Sverige ensamt beräknas den till minst 100 000konsekvensändrat/normaliserat menniskolif. Hofvet och embetsverken flydde från Stockholm; 20 000konsekvensändrat/normaliserat menniskor dukade under; i Köpenhamn 23 000konsekvensändrat/normaliserat. Många, som flytt för pesten, återvände först på sena vintern till städerna. Historien förvarar ännu från denna tid berättelsen om en finsk öfverinspektor vid namn Johan Erik Nordenberg, stamfader för den berömda slägten Nordenskiöld. Han utrustade ett säkert fartyg med alla förnödenheter, gick sedan, en annan Noach, ombord derpå med hustru, barn och tjenstefolk och seglade så i flera månader kring Ålands skärgård, utan att låta någon båt eller menniska nalkas fartyget, hvarmed han fortfor tills värsta sjukdomstiden var öfver.

|164| |577|

4. Högqvarteret vid Borgå.

148 Åren 1711 och 1712 förflöto utan större krigshändelser. Ryska korpser gjorde ströftåg från Wiborg; ryska flottan visade sig i skärgården; men czar Peters blickar voro nu med våda och oro riktade på halfmånen; han hade ej tid att tänka på Finland. Segraren vid Warschau, grefve Nieroth, en redlig och behjertad veteran, men försvagad af ålder och sjuklighet, fick öfverbefälet i detta land och gjorde ett försök att återtaga Wiborg. Det misslyckades af brist på artilleri och lifsmedel. Äfven »nostofolket», hans uppbådsmanskap, kunde, så illa försedt som det var, ej förmås till en ordentlig belägring och lopp från fanorna tillbaka till hemorten. Wiborgs öde var skrifvet i stjernorna.

149 Nieroth dog i början af 1712, och i Juli samma år förordnade konungen Lybecker åter till öfverbefälhafvare, – kanske just för det att rådet anfört mot denne så många klagomål. Kalabaliken i Bender flög nu kring Europa på ryktets vingar, och czaren begynte, lugnad från detta håll, att åter skåda mot norden. »Carl XII är galen!» utropade med en mun den tidens statsmän, och czar Peter delade troligen samma mening. I alla händelser hade svenska lejonet förspillt sina förhoppningar i Konstantinopel, och czaren hade nu fria händer att med Finlands eröfring fullborda sitt östersjövälde.

150 Helsingfors fick mottaga första hugget, när örnen slog ned. Denna tilldragelse beskrifves af Henrik Forsius i hans topografiska skildring år 1755 med följande ord:

|165|

151 »År 1713 om bönesöndagen kl. 11 f. m. anlände hit ryska sjöflottan i ett fienteligit uppsåt; och som han då, så godt som incognito, framdrog sina fartyg öfver Hertonäs sund, så kunde de härvarande finska regementerna*)1 500konsekvensändrat/normaliserat man under C. G. Armfelt. Forsius glömmer nämna att Armfelt i början slog fienden tillbaka med stor förlust och retirerade först när czar Peter sjelf i spetsen för sin skärgårdsflotta angrep Helsingfors och hotade kringränna den obetydliga finska styrkan. uti denna bestörtning ej göra honom något märkeligt motstånd, utan nödgades, med rinnande tårar, vid flykten härifrån sjelfva sätta eld uppå staden. Ryssen stiger härpå obehindrad upp och delar så sitt manskap, att en del söker till att dämpa den grymma eldslågan i staden, men vinner ej mer genom detta sitt bemödande, än att han får några halfbrända stockar och sjöbodar samt vid stranden belägne gårdar bergade. En del af sina trupper låter han följa i hamn och häl vårt flyende folk, men blifver något hindrad i sin framfart, i det att de 2:ne nära intill staden vid Tavasttullen belägna |578|broar voro jemväl af våra egne vid deras öfverkomst uppbrände. Dock är ryssen oförtruten att af de då än qvarblefne stockar göra sig flotta och sätta sitt manskap öfver. Emellertid fingo våra vid Gammelstad samla sig till motstånd, men måste dock i så förvirradt tillstånd lemna fienden platsen. Ryssen blifver då mästare af alltsammans, men måste ett par dagar derpå, då vår svenska galer-escader anlände, åter begifva sig till Borgå; hvadan han närmare mot hösten anlände igen till Helsingfors, då han med större mod inkräktar staden, och behöll den under sitt välde till år 1721. Flyktingarne, som denna tid hade större säkerhet ibland vild|166|djur, än i sina hemvist, började nu småningom med bättre hopp framkrypa. Hade ej ryssen vid sin bortgång lemnat sina casarmer orubbade, dem han här under sin varelse uppbyggt medelst många hus ditsläpadeoriginal: ditsläpande (källa för ändring: 1874, 1884) ifrån det omkringliggande landet, så hade invånarne ej vetat hvart de skulle sticka sitt hufvud. De äro dock nöjda i hopp om en blidare himmel, att i stället för sina förut väl uppbyggda hus och redbaraste egendom antaga några i hast odugeligen uppbyggda och förskämda casarmer. Den med invånarenas blod bestänkta askan gör dem så bestörta, att de med möda kunna igenkänna sina förra tomter.»

152 Helsingfors brändes, emedan man saknade tid och hästar att undanföra de der samlade rika förråderna. Några säga att det skett på Lybeckers befallning, och visst är att det mycket klandrades, äfven af rådet. Denne Lybecker hade en ovanlig förmåga att draga öfver sig harm och ovilja. Fram på sommaren, när ryssarne nalkades, ville han äfven bränna Åbo – »för att skada fienden»konsekvensändrat/normaliserat. Det blef väl hindradt, men blotta ryktet derom väckte allmän förbittring. Lewenhauptoriginal: Levenhaupt (källa för ändring: 1874, 1884) tycktes icke ha glömt sitt föredöme, Lybecker, när han 29 år sednare under sin nesliga flykt lät antända Fredrikshamn.

153 Den tappre Carl Gustaf Armfelt, då generalmajor och öfverste för Nylands infanteri, retirerade från Helsingfors till finska hufvudstyrkan i Borgå, och nu väntades strid. Men snart nalkades ryska flottan, och Lybecker retirerade undan till Mäntsälä samt derifrån än högre mot Tavastland. Under tiden härjades kusten och hela nejden kring Borgå af fienden. Emellertid ankommo på samma gång skrapor från rådet och förstärkningar af manskap. Lybecker tågade nu tillbaka till Borgå, och det är här vi återfinna honom inpå sommaren 1713.

|167|

154 Borgå, som efter Wiborgs fall var den sista qvarblifna staden åt öster, hade mycket lidit af ryska anfallet den 11 Maj 1708, då en ströfkorps af 300 man lyckades öfverrumpla den obefästade staden. Väl satte sig 80 af stadens ungdom till motvärn vid bron och drefvo fienden tillbaka med en förlust af 50 man; men andra morgonen landsteg fienden ånyo vid Tarkkis, slog |579|försvararnes oordnade skara, plundrade staden och uppbrände en del deraf, jemte de kringliggande egendomarna. Efter denna olycka och den derpå följande pesten hade Borgå ännu ej repat sig, hälften af dess invånare voro döde eller skingrade, och den åldriga domkyrkan med dess branta spetsiga tak nedblickade i sitt stumma allvar öfver de trånga, krokiga, halfbrända gatorna och de skaror af militär, som hvimlade kring högqvarteret.

155 Staden och nejden erbjödo en liflig anblick. En del af trupperna kamperade i tält på den höga sandvall som kallas Borgbacken, en qvarlefva af fordna befästningar, andra åter voro förlagde på de närmaste herregårdarna, medan »nostofolket»konsekvensändrat/normaliserat, som ej hade tält att tillgå, slagit sig ned i spridda grupper på Näsebacken gentemot staden. Röken af hundrade lägereldar uppsteg emot den blå augustihimmelen, och trummorna ljödo från de förtrampade sädesfälten och de plundrade rofländerna.

156 Den finska styrkan hade nu åter vuxit till 9 000konsekvensändrat/normaliserat stridbare och stridfärdige män, af hvilka hälften vidpass reguliera trupper och resten uppbådsmanskap. Medvetandet att med en ringare styrka än så, hafva slagit den stora ryska hären vid Narva, bodde ännu i hvarje bröst, och på segern tviflade derföre ingen. Ändtligen, ändtligen efter så många skymfliga och mödosama återtåg, skulle man nu få slåss på allvar, och för första|168| gången på länge ljödo åter glada och djerfva krigssånger under de finska björkarna.

157 När derföre general Lybecker, omgifven af sin stab, red ut för att mönstra trupperna, glömde soldaten sitt gamla groll och helsade honom med skallande hurrarop, i den vissa öfvertygelsen, att denna mönstring förebådade ett dristigt anfall, vare sig mot Helsingfors, der fientliga styrkan var obetydlig, eller mot Wiborg, der skarpare hugg, men ock en större ära voro att vänta.

158 Dessa förhoppningar lifvades ända till jubel genom underrättelsen om lyckliga ströftåg, som finske partigängare både i öster och vester nyligen gjort till fiendens skada. Öfverste Ramsay på Jackarby ej långt ifrån Borgå hade med ett frikompani af sina underhafvande ströfvat ända till portarna af Helsingfors och hitförde ej mindre än några och 40 fångar, bland hvilka två officerare. I öster hade Bertelsköld med sin friskara icke blott borttagit en större transport i nejden af Wiborg, utan äfven uppfångat en kurir med vigtiga depescher från krigsministern i Petersburg. Korporal Bång, som framförde dessa depescher till öfverbefälhafvaren, rapporterade, att en del af Karelens befolkning stod under vapen, kommenderad af den djerfve bonden Sallinen; att den oförskräckte partigängaren Luukkonen, jemte sin underbefälhafvare Långström, opererade i fiendens rygg, och att slutligen |580|Bertelsköld hoppades kunna afskära all förbindelse mellan Wiborg och Petersburg landvägen, derest han kunde stöda sig på den framryckande finska armén.

159 Öfverbefälhafvaren mottog dessa underrättelser med någon förlägenhet. På hög befallning hade han någon tid förut låtit utfärda åt Luukkonen majorsfullmakt samt utnämna Långström till kapten. Men partigängarne voro icke i hans smak. Han låtsade icke höra hurraropen.|169| Han såg uti dem en indirekt uppmaning till strid; han kände sitt folk. Trumpen red han vid Armfelts sida, döljande stundom sin förlägenhet med några sträfva anmärkningar öfver uppbådsmanskapets brokiga mundering och tafatta sätt att bära musköten.

160 –konsekvensändrat/normaliserat Jag ansvarar icke för dessa karlar i fronten vid en parad, men jag ansvarar för dem öga mot öga med fienden och vid en salva på tio steg,konsekvensändrat/normaliserat svarade den tappre Armfelt med någon förtrytelse. –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens behagade endast gifva dem tillfälle dertill.konsekvensändrat/normaliserat

161 –konsekvensändrat/normaliserat De lymlarne visade sednast vid Wiborg hvartill de dugde,konsekvensändrat/normaliserat återtog Lybecker. –konsekvensändrat/normaliserat Lupo de icke till skogs som en fårskock, det första de hörde hunden skälla!konsekvensändrat/normaliserat

162 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, ers excellens, de rymde icke af fruktan för fienden, de rymde för det att de ej fingo möta honom man mot man i handgemänget, och detsamma skola de göra nu, om de icke få slåss. Deras renslar bli snart toma, deras åkrar och ängar stå med obergade skördar. Huru vill ers excellens begära af dem, att de skola uthärda ett långvarigt lägerlif, utan att deraf se andra resultater, än oupphörliga fram- och återmarscher, medan fienden obehindradt härjar i grannskapet! Man gör icke fälttåg med detta folk, men man levererar batalj. För att behålla vår armé äro vi tvungne att slåss.konsekvensändrat/normaliserat

163 –konsekvensändrat/normaliserat Vi äro för svaga, vi måste invänta förstärkningar.konsekvensändrat/normaliserat

164 –konsekvensändrat/normaliserat Och medan vi erhålla några hundrade man, får fienden tid att förstärka sig med tiotusende. Medan våra reguliera trupper kanhända få ett par kompanier rekryter mera, skola kanske tvåtusen af uppbådsmanskapet öfvergifva fanorna. Den vackra årstiden går förbi, och snart skola höstregnen göra vägarna ofarbara. Ers excellens, vi måste slåss!konsekvensändrat/normaliserat

|170|

165 –konsekvensändrat/normaliserat Bli vägarna inpraktikabla, är det fienden som deraf har mesta olägenheten. Det är vår fördel att uppehålla honom så länge som möjligt.konsekvensändrat/normaliserat

166 –konsekvensändrat/normaliserat Medan fienden framfar med eld och svärd – medan landet blöder – medan harm, förbittring och blygsel uppfylla alla sinnen! Nej, ers excellens, som sakerna nu stå, väntar man icke; man handlar. Vi äga nu 9 000konsekvensändrat/normaliserat man, och fienden äger knappt mera än 12 000konsekvensändrat/normaliserat samlade på en punkt. Våga vi icke |581|nu en strid, så skola vi tre veckor härefter ej äga mer än halfva vår styrka, medan fienden har fördubblat sin. Det ges intet val, vi äro tvungne att slåss!konsekvensändrat/normaliserat

167 –konsekvensändrat/normaliserat Herr generalmajor, ni känner min mening och hans majestäts bestämda ordres. Jag önskar att vi må afbryta detta ämne, och ni gjorde bättre uti att exercera ert folk i de simplaste handgreppen. Kreutzsapperment dessa karlar skyllra som paddor!konsekvensändrat/normaliserat

168 –konsekvensändrat/normaliserat Tillåt mig endast ännu en fråga. Är det ers excellens’ mening att invänta fienden här?konsekvensändrat/normaliserat

169 –konsekvensändrat/normaliserat Jag handlar efter omständigheterna.konsekvensändrat/normaliserat

170 –konsekvensändrat/normaliserat Men om han angriper oss, hoppas jag att vi hålla stånd. Vår position är fördelaktigkonsekvensändrat/normaliserat ...

171 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har sagt herr generalmajorn, att jag handlar efter omständigheterna och skall använda er värja om vi behöfva den. Behagar ni spisa middag hos mig?konsekvensändrat/normaliserat

172 Armfelt förde med en lätt bugning handen till hatten.

173 –konsekvensändrat/normaliserat Auf Wiedersehen!språk: tyskakonsekvensändrat/normaliserat

174 Och de båda fältherrarne åtskildes – Lybecker nöjd att ha undkommit vidare föreställningar af en man, som han både fruktade och hatade och vid hvars sida han som krigare måste känna sig oändligt underlägsen; – Armfelt åter harmfull och rufvande på en plan att,|171| likt Themistokles fordom, med eller mot hans vilja tvinga öfverbefälhafvaren till strid. Knappt var han hemkommen till sitt qvarter, innan han satte sig att skrifva följande biljett till sin fru Lovisa, född Aminoff, på Isnäs gård:

175 konsekvensändrat/normaliseratMin älskade Louise!

176 Detta i hast för att prévenera dig på mitt möjliga besök, i händelse vi skulle blifva slagne och tvungne att échapera öfver till Sverige. Vår ställning här är förtviflad, armén i uppror, alla förråder slut och ammunitionen alldeles förderfvad efter sednaste regnet. Jag vill hoppas i det längsta, att fienden icke attackerar oss i dag eller i morgon uti denna högst ofördelaktiga position, ty skulle så olyckligt inträffa, förutser jag vårt fullkomliga och oundvikliga nederlag. Var emellertid vid godt mod, jag skall sauvera oss alla, för att i dina trogna armar glömma lyckans ostadighet. Kyss min lilla Gustaf, och låt Stolt exercera honom flitigt; om några dagar är jag kanske hos er och om två veckor i Sverige. Au revoir! Jusqu’ à la mortspråk: franska

177 din

178 C. G. A.konsekvensändrat/normaliserat

179 Borgå, 4 Aug. 1713.

|582|

180 Generalen förseglade biljetten och ringde. –konsekvensändrat/normaliserat François!konsekvensändrat/normaliserat sade han till sin trogne kammartjenare, som följt honom från Frankrike och var tillräckligt invigd i sitt då för tiden högvigtiga yrke, för att förstå en halfqväden visa – konsekvensändrat/normaliserathar du lust att förtjena tjugu dukater?konsekvensändrat/normaliserat

181 Fransmannen smålog. –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd har en talent att sporra mitt nit, som påminner mig om fordna gladare dagar – i Valenciennes till exempelkonsekvensändrat/normaliserat ...

182 –konsekvensändrat/normaliserat Tyst, din slyngel. Det är ej fråga nu om ungkarlsäfventyr. Skaffa dig så fort som möjligt en bond|172|drägt och sy in denna biljett i din tröja, men sy den icke för skickligt ... du förstår?konsekvensändrat/normaliserat

183 –konsekvensändrat/normaliserat Icke för skickligt? Godt.konsekvensändrat/normaliserat

184 –konsekvensändrat/normaliserat Begif dig sedan med några byttor och skräp, hvad du får tag i, förbi fiendens förposter. De stå knappt två mil härifrån i Sibbo. Du blir tagen, förstår du?konsekvensändrat/normaliserat

185 –konsekvensändrat/normaliserat Godt. Jag blir tagen.konsekvensändrat/normaliserat

186 –konsekvensändrat/normaliserat Och åter utlöst, i fall du ej derförinnan blir hängd.konsekvensändrat/normaliserat

187 Kammartjenaren gjorde en komisk grimas.

188 –konsekvensändrat/normaliserat Jag hoppas, att denna biljett blir ditt sauvegarde. Du examineras – du dummar dig – man ansätter dig, visiterar dig, och biljetten, som du skulle smugla till Isnäs, blir funnen. För att undkomma repet, ljuger du efter bästa förmåga om vår dåliga ställning och låter med mycket prut förmå dig att blifva vägvisare åt fienden, för att i morgon bittida öfverrumpla oss. Det är mycket möjligt att Lybecker i sin tur låter hänga dig när du kommer tillbaka, men vid sådant är du då redan van. Halt – jag påminner mig nu, att vi kunde undkomma åt Mäntsälä sidan. Du bör göra fienden på fint vis uppmärksam derpå och laga så att han detacherar en korps i vår rygg och, om möjligt, på alla sidor kringränner oss. På alla sidor, hör du; åh, det vore gudomligt! När man nedtagit dig från galgen, skall jag göra dig till min hofmästare och fördubbla din lön.konsekvensändrat/normaliserat

189 –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåds befallningar skola till punkt och pricka bli åtlydda. Jag vågar blott underdånigst en bönkonsekvensändrat/normaliserat ...

190 –konsekvensändrat/normaliserat Säg ut. Dock väl icke tjugu dukater till?konsekvensändrat/normaliserat

191 –konsekvensändrat/normaliserat Fi doncspråk: franska, hvad tänker ers nåd om mig? Jag supplicerar blott allerödmjukast, att om jag skulle råka bli nedtagen litet för sent från min upphöjda plats, ers nåd då måtte låta inrista följande epitafium på min|173| graf: Här hvilar en trogen slyngel, som lefde och dog för sin herres pojkstreckkonsekvensändrat/normaliserat ...

192 –konsekvensändrat/normaliserat Godt, godtkonsekvensändrat/normaliserat, skrattade Armfelt, –konsekvensändrat/normaliserat din begäran är billig och blir dig beviljad. Men packa dig nu fort af, ty annars fruktar jag att vi retirera i morgon.konsekvensändrat/normaliserat

|583|

193 –konsekvensändrat/normaliserat Ah, min tappre fältherre!konsekvensändrat/normaliserat utropade generalen, sedan kammartjenaren bortgått. –konsekvensändrat/normaliserat Du har bjudit mig på middag i dag; gifve Gud att jag kunde bjuda dig på en god frukost i morgon bittida*)Fältskärn tillade, att om man ej återfinner denna anekdot i arkiverna, torde man finna nyckeln dertill i den tappre generalens djerfva och förslagna personlighet.. François är ingen dufunge, han skall mata i dem denna historia som paltbröd. Blott de nu ville rätt kapitalt kringränna oss! Grand dieuspråk: franska, jag ville engång se denne usle reträttmakare tvungen att fäkta på fullt allvar!konsekvensändrat/normaliserat

194 Dagen förgick, och Armfelt var vid briljant lynne. Så rättfram han var, kunde han ej afhålla sig från ett och annat stickord mot öfverfältherren. Talet föll vid middagstaffeln på Rutger von Ascheberg, när han öfverraskade och nedgjorde Czarnetskis polacker om natten vid Kunitz. –konsekvensändrat/normaliserat Czarnetski var en narr,konsekvensändrat/normaliserat inföll Armfelt; –konsekvensändrat/normaliserat han skulle ha hasat hästarna och rymt öfver till flottan.konsekvensändrat/normaliserat

195 Lybecker nödgades smälta denna föraktliga anspelning på hans ryktbara reträtt från Ingermanland. Men Czarnetskis öde måtte ha väckt hos honom vissa slumrande farhågor, och vid nattens inbrott utskickade han spejare i alla riktningar, för att gifva akt på fiendens rörelser.

196 Armfelt å sin sida red ut bland trupperna och förvissade sig, utan att låta märka något, att alla poster voro på sin vakt och att de spridda fördelningarna kunde med lätthet sammandragas. Från uppbådsmanskapets|174| lägerplats lät han i tysthet bortföra allt bränvin, och sina nylänningar lät han, under förevändning af en tidig rekognoscering, sofva i full mundering och med laddade musköter.

197 Det var redan långt lidet på natten, då en af spejarne i fullt språng återvände till Lybecker med den rapport att han åt Sibbo-sidan förnummit det dämpade ljudet af en antågande stark kavalleritrupp. Kort derpå kom en annan, snart äfven en tredje med dylika rapporter, att fienden var i rörelse långs hela linien åt Mäntsälä-sidan. Lybecker, som ej kunde frånkännas förtjensten att åtminstone vara en försigtig fältherre, lät genast hela sitt kavalleri sadla upp och tåga mot den hotade punkten i norr, hvarefter infanteriet fick uppbrottsordres, trossen hopsamlades och hvad som ej i hast kunde medföras brändes eller förstördes.

198 Armfelt skummade af vrede. Hans plan var i förtid röjd, men han hoppades allt ännu, att fienden skulle göra ett försök att begagna den skenbara villervallan. Förgäfves. Ryssarne, hvilka sågo sig bedragne i sin förmodan att träffa finnarne oförberedde, fullföljde icke attacken, utan drogo sig tillbaka i sin förra position. En obetydlig skärmytsling mellan |584|kosackerne och Nylands kavalleri blef enda resultatet af den vidtutseende nattliga öfverrumplingen.

199 Men deremot, när armén efter fyra dagars ansträngd marsch åter gjorde halt i Pelkäne, utbrast den länge återhållna förbittringen inom finska armén uti full låga. Officerarne, och bland dem i främsta rummet soldatens gunstling, den tappre Armfelt, hade största möda att förekomma ett fullständigt myteri. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre få vi ej slåss!konsekvensändrat/normaliserat utropade krigarne och spottade i sin harm på den skriftliga dagordre, hvari öfverbefälhafvaren anbe|175|fallde dem ordning och krigstukt under den nya reträtten. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre få vi ej slåss!konsekvensändrat/normaliserat upprepade »nostofolket» utom sig af harm. –konsekvensändrat/normaliserat Är det derföre, som vi tågat så många mil från våra hemorter och tåligt lidit alla strapatser, för att nesligt vända tillbaka utan att ha lossat ett skott, medan fienden tager landet ifrån oss!konsekvensändrat/normaliserat

200 –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre slinka vi landet omkring som jagade harar till fiendens hån och åtlöje! Vore vi icke värde att pojkarne i hvar by pekade fingren åt oss och våra egna qvinnor jagade oss tillbaka med sopqvastarna!konsekvensändrat/normaliserat

201 –konsekvensändrat/normaliserat Vårt högsta befäl löper undan som haren för trumman! Skola vi tillåta att man förråder landet! Skola vi låta sälja våra hustrur och barn som plockade höns åt den förste moskovit, som skrämmer generalen till skogs!konsekvensändrat/normaliserat

202 –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss söka den största kruka som finns i Pelkäne kyrkoby och stoppa generalen i den och doppa honom i sjön! Om det vore skada på något, så vore det på krukankonsekvensändrat/normaliserat ...

203 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, gossar, och så taga vi Armfelt till chef.konsekvensändrat/normaliserat

204 –konsekvensändrat/normaliserat Och tåga ånyo mot fienden, men den gången för att stå!konsekvensändrat/normaliserat

205 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad nu, oförskämda slynglar!konsekvensändrat/normaliserat röt Armfelt, som just red förbi. –konsekvensändrat/normaliserat Kännen J krigslagarna, och veten J hvad det vill säga att föra upproriskt tal mot ert högsta befäl?konsekvensändrat/normaliserat

206 –konsekvensändrat/normaliserat Hurra! Hurra för Armfelt!konsekvensändrat/normaliserat var soldaternes svar.

207 –konsekvensändrat/normaliserat Lefve konungen!konsekvensändrat/normaliserat genmälde Armfelt. –konsekvensändrat/normaliserat Gen er till tåls, gossar! Intet myteri, ty då vankas här rep. Vid Gud, jag säger eder att vi skola få slåss, om icke i dag, så en annan dag. Hållen nu eder mun, jag skall gå till generalen.konsekvensändrat/normaliserat

208 Armfelt gick och träffade Lybecker i hård ordvexling med en deputation af uppbådsmanskapet, anförde|176| af en ståtlig ung bonde, Lars Larsson från Storkyro,original: Stokyrro, (källa för ändring: 1874, 1884) en af deras sjelfvalde anförare. Lybecker hade, såsom han brukade, mottagit landtvärnet med förakt och kallat det skojare och pack, som icke dugde till annat än att som råttor uppäta arméns proviant.

209 Bönderne voro i högsta grad uppbragte. –konsekvensändrat/normaliserat Vi tåla inga oqväden af er, herr general Bakfram, eller hvad ni må heta!konsekvensändrat/normaliserat utbrast den unge Larsson med hetta på finska. –konsekvensändrat/normaliserat Vi äro hvarken pack eller skojare, utan frie ärlige bönder, |585|hitkomne att våga lif och blod för vårt land och vår konung, men icke för att öknämnas af sådane herrar, hvilkas största kurage ligger i deras uppkäftiga mun. Vi äro ej landets afskum, utan fastmer dess must och kärna och det virke, hvaraf kung Carl nu i tretton år tagit de härar, som vunnit hans segrar. Och det säga vi eder, general, efter ni så litet aktar vår store konungs föredöme, att derest ni icke nu låter oss stadna och slåss, utan tänker att än engång låta oss löpa som narrar kring landet, så gifva vi frie bönder eder goddag och tåga tillbaka till våra hem, och sedan må ni försvara för Gud och konungen huru ni hushållat med detta olyckliga landet.konsekvensändrat/normaliserat

210 –konsekvensändrat/normaliserat Arrestera den förrädaren!konsekvensändrat/normaliserat ropade generalen till vakten vid trappan.

211 Men Armfelt trädde emellan. –konsekvensändrat/normaliserat Låt dem gå, herr general!konsekvensändrat/normaliserat sade han med det stränga allvar, som man ännu efter mer än hundrade år beundrar i bilden af denne stolte och hjeltemodige karolin. –konsekvensändrat/normaliserat Låt dem gå, så framt ert lif är er kärt, ty det hänger på ett hår!konsekvensändrat/normaliserat

212 Lybecker bleknade. –konsekvensändrat/normaliserat Hvilket språk, herr generalmajor,konsekvensändrat/normaliserat sade han, i det han gaf en vink åt bönderne att aflägsna sig.original: sig! (källa för ändring: 1884) –konsekvensändrat/normaliserat Jag har länge vetat, att också ni hör till mina fiender, men jag har ej trott att ni vågat trotsa|177| konungens ordres i min person. Nej, min herre, så lätt skall ni icke intaga min plats!konsekvensändrat/normaliserat

213 –konsekvensändrat/normaliserat Blygs!konsekvensändrat/normaliserat sade Armfelt, sedan han förvissat sig om att de voro allena. –konsekvensändrat/normaliserat Blygs, herr general, att så tilltala en man, förutan hvilken armén i denna stund hade varit i öppet uppror. Er feghet och edra förvända marscher ha prisgifvit landet åt fienden och bragt både soldater och landtvärn nära förtviflan. Jag uppmanar er för sista gången att ändra taktik och hålla stånd emot fienden. Vägrar ni detta, kan jag ej mera ansvara för manskapet.konsekvensändrat/normaliserat

214 –konsekvensändrat/normaliserat Det blir min sak. Jag lyder konungens ordres och behöfver ej edra råd.konsekvensändrat/normaliserat

215 –konsekvensändrat/normaliserat Finland förloras – och det genom er! Betänk, herr general, att denna skymf skall vidlåda ert minne intill sednaste efterverld.konsekvensändrat/normaliserat

216 –konsekvensändrat/normaliserat Har ni något mera att säga mig?konsekvensändrat/normaliserat

217 –konsekvensändrat/normaliserat Jo. Jag ser att ni tillsluter edra öron för både förnuftets och ärans röster. Nåväl, det blir då regeringen som skall döma ert handlingssätt. Jag skall deruti handla som pligt och samvete bjuda. Farväl.konsekvensändrat/normaliserat

218 Och Armfelt gick, qvarlemnande Lybecker rådvill och fruktande. Fältherren anade dunkelt, att han nu hade utspelt sin rol, och hans aning slog in. Reträtten från Borgå blef afgörande. Bönderne lemnade hoptals armén, och en stor del soldater följde deras exempel. Få veckor efter detta olyckliga återtågoriginal: återtåg, (källa för ändring: 1874, 1884) var den finska hären utan strid sammansmulten till mindre än halfva dess styrka, och brist och modlöshet förlamade dem, som ännu qvarblefvo under fanorna.

|178| |586|

5. Partigängarne vid gränsen.

219 Af de tjugu studenter och sexton djeknar, som uttågade från Åbo 1710, voro fram på sommaren 1713 vid pass hälften förskingrade. Några hade fallit för pesten, några för fiendens kulor, och fem eller sex hade föredragit att tjena under Armfelt bland de reguliera trupperna. Deremot hade Bertelskölds rykte som djerf partigängare fört till hans fana en mängd unga karlar af alla samhällsklasser, bland hvilka han likväl nöjde sig att utvälja tolf de dugligaste, medan han skickade resten att ingå i Armfelts leder. Bertelskölds frikorps bestod således, vid den tiden Lybecker gjorde sin ryktbara reträtt, af endast trettio man, men sådana, hvilka ansågo en mot tio vara jemnt parti; – djerfva, förslagna bussar, hvilka kände alla vinklar och smygvrår i nejden bättre än om de varit födde der och som likt ett åskväder frambröto ur skogarna öfver den säkre fienden samt lika hastigt åter försvunno, efter att hvar gång ha tillfogat honom den största möjliga skada. Sådana frikorpser huserade flera i fiendens rygg, kringsvärmade honom på alla sidor, borttogo hans kurirer och transporter, öfverföllo, nedgjorde eller tillfångatogo hans spridda fördelningar och rubbade mer än en gång hans välberäknade operationsplaner. Ur stånd att åtkomma dessa partigängare i deras otillgängliga smyghål, hämnades fienden ofta grufligt på nejdens inbyggare, hvilka, visst ej utan skäl, misstänktes att stå i förbindelse med fribytarne och gynna deras företag. Sednare häfdatecknare, såsom Lencqvist, ha derföre ansett partigängarne såsom mycket förderfliga, emedan de drogo öfver så mån|179|ga oskyldiga fiendens hämd; men visst är, att landet förträffligt egnar sig för »det lilla kriget», och hade frikorpserna erhållit något stöd af landets reguliera krigsstyrka, så skulle de ofelbart i hög grad bidragit till landets befriande. I folkets sägner qvarlefva deras bragder ännu i dag, och ännu i dag berättar den gamle mannen i pörtet för sina undrande åhörare om Luukkonens, Långströms och andras hjeltemod, – om Kivekät, Härkmannin pojatspråk: finska och flera bland dessa skuggor från forntiden, hvilka i sagans hemlighetsfulla dunkel nästan fått en mythisk betydelse.

220 Åren 1710 till och med 1713 var Gamla Finland, eller rättare nejderna kring Wiborg och sydvestra kusten af Ladoga, den egentliga tummelplatsen för de finske partigängarne. Det är också här, i Augusti sistnämnde år, som vi återfinna Bertelsköld och hans män uti en af de stora skogarna i Kivinebbs socken, icke långt från Rajajoki och norrom stora vägen från Petersburg till Wiborg.

221 Det var natt, och det börjande höstmörkret hade redan kastat sina långa |587|skuggor öfver de lummiga granarna, medan en flammande stockeld belyste klippor och tufvor mellan de höga mossiga stammarna. Allteftersom skenet uppblänkte eller åter aftynade, föll dess fantastiska skimmer öfver aflägsnare eller närmare föremål, och i detta ovissa flämtande ljus tycktes skogens jättar tränga sig tätare kring elden, under det att ugglorna flaxade från gren till gren och vargarna*)Sedan Kivinebb i en sednare tid lades under de stora donationsgodsen, blefvo dess vargar olyckligt ryktbara. År efter år borttogo de barn ifrån byarna, och folket var förbjudet att äga skjutgevär, för att icke göra förfång för godsägarnes villebråd. skrämda dolde sig i de otillgängliga klyftorna.

|180|

222 Kring elden sutto eller halflågo tjugu välbeväpnade män i ryska soldatkappor, vittnande om att de underhöllo sin garderob likasom sitt visthus med byte från fienden. De hade nyss slutat sin tarfliga måltid och läto en silfverbägare med temligen drickbart vin – allt krigsbyte – passera kring laget. Tid efter annan tycktes något ovanligt ljud i skogen fästa deras uppmärksamhet, men sedan de lyssnat och öfvertygat sig att det endast var skyltvakternas rop till hvarandra ej långt derifrån, eller vindens sus i de höga granarna, återtogo de samtalet med en viss frimodig munterhet, som utvisade att de redan hunnit vänja sig vid äfventyrarelifvet i dessa skogsbygder.

223 –konsekvensändrat/normaliserat Bång borde redan vara tillbaka,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Bertelsköld, –konsekvensändrat/normaliserat och jag hoppas med goda nyheter. Få vi armén blott tjugu mil närmare, så lofvar jag att Bruce i Wiborg skall se spöken på ljusa dagen.konsekvensändrat/normaliserat

224 –konsekvensändrat/normaliserat Och drömma hvar natt om Wiborgska smällen,konsekvensändrat/normaliserat inföll Miltopæus, en af de fordne carcerfångarne i Åbo.

225 –konsekvensändrat/normaliserat Jag hoppas ingenting, så framt jag ej får se Lybecker föras långs Åbo gator, ridande bakfram på en utsvulten trosskamp, klädd i en fårskinnspels och hatten stofferad med ett par långa haröron,konsekvensändrat/normaliserat genmälte Israel Peldan, en annan af carcers fordne invånare.

226 –konsekvensändrat/normaliserat Åt fanders med alla haröron!konsekvensändrat/normaliserat återtog Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss tömma denna bägare för en lycklig utgång af vår expedition i morgon. Femton vagnar med krut, sex kistor muskötkulor, åttahundra sachsiska gevär, dessutom fläsk och bränvin, kaviar och frukter med flera läckerheter för czarens eget bord, ty det sägs att han ämnar besöka Wiborg. Det blir något att förtjena, gossar! Jag har det från säker hand. Gamla Eero har sjelf varit med i transporten, och de rasta nu en knapp mil|181| härifrån vid Rajajoki. Vete hin hvarföre de ej skickat alla dessa goda saker sjövägen, men kanske der osat något af svenska flottan. Det är sannt att vi få göra med 200 man vidpass, utom trossen, men knappt 40 kosacker. Och med resten slå vi oss utkonsekvensändrat/normaliserat ...

|588|

227 De vilde männen vid elden logo i skägget. De hade respekt för kosackerne, det var ett tappert folk, men alltid kunde de reda sig mot 40 kamrater från Don.

228 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har också dragit försorg om fotanglar här och der uppå vägen, så att väl en del af hästarne torde bli halta. Dessutom locka vi dem åt sidan med blindt alarm uti skogen. Eero har en pojke, som blåser signaler i kapp med en trumpetare vid lifdragonerne, och kosackerne skola ej veta till slut hvar de äro hemma. Det är skada att vi ej nu ha Långström och Luukkonen med oss.konsekvensändrat/normaliserat

229 –konsekvensändrat/normaliserat De ha alltid velat spela herrar för egen hatt, och så må de stå sitt eget kast!konsekvensändrat/normaliserat yttrade Miltopæus. – Afundens arfsynd hade funnit en väg äfven till desse tappre fribytares hjertan.

230 –konsekvensändrat/normaliserat Nå, vid min faders skugga!konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld uppbragt, –konsekvensändrat/normaliserat du borde blygas att yttra sådana ord om män, som tjena sitt land bättre än både du och jag. De ha försvunnit för tre veckor sedan och vattna väl nu den ryska jorden med sitt ärliga finska blod. Jag ville gifva min venstra hand, om jag dermed kunde köpa dem tillbaka åt fäderneslandet!konsekvensändrat/normaliserat

231 Icke förr var det sagdt, innan skyltvakten åt östra sidan ropade an och steg hördes i skogen. Männen vid stockelden sprungo upp och fattade sina gevär, beredda, såsom de alltid måste vara, att kämpa för lifvet emot en öfvermäktig fiende, som ofta jagade dem likt vilddjur och för hvad pris som helst sökte tillintetgöra dem.

|182|

232 Det dröjde ej länge, innan två män framträdde till elden, klädde i fångkläder och så öfverhöljde af smuts och dam, att de voro nästan oigenkännelige. –konsekvensändrat/normaliserat Kung Carl!konsekvensändrat/normaliserat utropade männen och nedsjönko, dignande af trötthet, vid brasan, utan att på en stund förmå yttra något mer, än dessa två ord, partigängarnes gemensamma lösen och igenkänningstecken.

233 –konsekvensändrat/normaliserat Luukkonen! Långström!konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld med glad öfverraskning. –konsekvensändrat/normaliserat Hit med silfverbägaren! De arma satarna se ju ut som hade de kommit raka vägen från Blåkulla!konsekvensändrat/normaliserat

234 –konsekvensändrat/normaliserat Från Moskva!konsekvensändrat/normaliserat pustade Luukkonen, sedan han något återhämtat sig. –konsekvensändrat/normaliserat Från Moskva, eller rättare sagdt från galgen! Ännu en klunk, kamrater! Tack skall ni ha. Vi ha nu varit sex dagar på vargskall – nedkrupna i kärren, medan kosackpikarna hvinat oss om öronen. Strunt – vi äro nu här igen och medföra goda nyheter.konsekvensändrat/normaliserat

235 Männen vid elden lägrade sig vid de nykomna, skakade hjertligt deras händer och uppmanade dem att berätta sina äfventyr.

236 –konsekvensändrat/normaliserat Nå godt,konsekvensändrat/normaliserat svarade Luukkonen, medan Långström teg och drack, och åter teg och drack, tilldess han af trötthet somnade der han satt. Men drufvan |589|och den lyckligt öfverståndna faran hade löst den fåordige finnens tunga. –konsekvensändrat/normaliserat Det kan sägas långt,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han, –konsekvensändrat/normaliserat och det kan sägas kort. Vi hade hört talas om kruttransporten, som nu är i antågande och voro ute att kunskapa åt Systerbäcks-sidan. I ett huj hade vi kosackerne öfver oss, och sedan ett par af dem fått bita i gräset, knepo de oss och förde oss i samma vefva till Petersburg. Saken var den att de kände Långström på uniforms-trasorna, och så fördes vi båda till czaren. Sedan han något litet förhört oss och vi ljugit det bästa|183| vi i hast hittade på, hette det helt kort: »i galgen med den hunden!» Eftersom jag bar min bondejacka, förstod jag kantänka piken och begynte att ropa: »ers czariska nåde, jag är officer!» och till all lycka bar jag min färska majorsfullmakt ännu i bröstfickan. Czaren ögnade hastigt igenom den och rynkade ögonbrynen. Han är icke god att skämta med, när han det gör, och alla de kringstående begynte darra som asplöf. Men han kastade endast fullmakten tillbaka åt mig och röt: »är jag skyldig att känna alla mullvadar! Ge karlarne en tscharka bränvin och skicka dem till Moskva; de kunna vara oss till nytta.» Derpå tog han en blidare uppsyn, klappade oss på axeln och sade på svenska: »svedske hund bra hund!» och så yttrade han åter på ryska att han tyckte om oss för det vi slogos som satungar, och vi skulle lära hans folk exercera, sade han ... Gud förlåte mig, jag hade så när tyckt om moskoviten! Näst vår egen kung vet jag knappt någon duktigare karl.konsekvensändrat/normaliserat

237 –konsekvensändrat/normaliserat Nå vidare? Du hade ännu en god bit väg till Moskva.konsekvensändrat/normaliserat

238 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, så långt kommo vi icke. Man skjutsade oss på fångkärra och gaf oss fyra man till eskort. Tredje eller fjerde natten lågo vi på en krog, och vår betäckning hade efter vanan tagit något till bästa. Jag låg vaken och kunde ej sofva, ty mina handlofvar värkte af banden. Är du vaken, Långström? frågade jag. Ja, sade han, jag tänker vi kunde maka oss ut. Det är just min mening, sade jag, bara jag kunde få loss de satans banden. Vänd dig litet, sade han – och om 5 minuter hade han bitit af bandstumpen. Derpå löste jag honom, och så togo vi soldaternes gevär och kappor, medan de sofvo, och litet mat i en rensel och begåfvo oss af. Men det förargade Långström, att en af räklarne som snarkade på golfvet hade gifvit honom ett rapp da|184|gen förut, och eftersom karlen var mycket mån om sitt långa bruna skägg, tog Långström, vid det original: de (källa för ändring: 1874, 1884) vi gingo, en sax och klippte skägget utaf honom. Hvarpå den besten vaknade och begynte göra alarm, men vi höggo honom för örat och rusade ut. Till all lycka hunno vi stänga dörren utifrån, så att vi nätt och jemt fingo oss ett par hästar från stallet, och derpå satte vi af i mörka natten, utan att veta hvart, med hela byn i hälarna på oss. Till slut kommo vi in i ett |590|kärr och måste lemna hästarna och huka oss ned i dyn hela följande dagen. Men natten derpå fortsatte vi färden, och så natt efter natt i åtta dygn, i det vi lefde af rofvor och bär, och när det så passade sig, stulo vi hästar i byarna. En afton mötte vi två flickor, som buro hvar sin kruka med mjölk, och det hällregnade och de stackarne fröso. Vänta litet, ropade Långström. Derpå drucko vi ut deras mjölk och gåfvo dem våra kappor i utbyte. Se derföre, kamrater, måste vi nu göra honnör i dessa paltorna.konsekvensändrat/normaliserat

239 –konsekvensändrat/normaliserat Har ingen nöd!konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Stora Novgorod har dragit försorg om vår garderob. Välan, kamrater, efter er och vår lyckliga stjerna fört oss åter tillsamman, viljen J vara med om en god kupp?konsekvensändrat/normaliserat

240 –konsekvensändrat/normaliserat Jag ämnade just föreslå er detsamma,konsekvensändrat/normaliserat svarade Luukkonen.

241 –konsekvensändrat/normaliserat Du är då med om att taga kruttransporten?konsekvensändrat/normaliserat

242 –konsekvensändrat/normaliserat Bryr jag mig om edra fattiga tunnor krut! Bättre opp!konsekvensändrat/normaliserat

243 –konsekvensändrat/normaliserat Väl icke en hel arsenal?

244 –konsekvensändrat/normaliserat Bättre opp!konsekvensändrat/normaliserat

245 –konsekvensändrat/normaliserat Fångar att göra? En öfverste?konsekvensändrat/normaliserat

246 –konsekvensändrat/normaliserat Bättre opp!konsekvensändrat/normaliserat

247 –konsekvensändrat/normaliserat En general?konsekvensändrat/normaliserat

248 –konsekvensändrat/normaliserat Bättre opp!konsekvensändrat/normaliserat

|185|

249 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad karl, du kan väl ej lura påkonsekvensändrat/normaliserat ...

250 –konsekvensändrat/normaliserat Czaren!konsekvensändrat/normaliserat

251 –konsekvensändrat/normaliserat Förklara dig!konsekvensändrat/normaliserat

252 –konsekvensändrat/normaliserat Af några bland mina kivekät*)Kivekäs är en af hjeltarne i folktraditionen från denna tid. Ovisst är, om icke denna benämning, stenhand eller stenkastare, snarare är ett gemensamt namn för dem bland partigängarne (kivekät), hvilka, af brist på ammunition, brukade slunga stenar mot fienden, eller annars ansågos för mer än vanligt hårdhändta., som ströfva i nejden, erfor jag nyss, att czaren, åtföljd af några få förtrogne, spisar middag i morgon på Menschikoffs landtgård vid Bjeloostrow fyra mil härifrån. Då jag ej hade utsigt att få ihop mer än 10 till 15 man, och dåligt beridne dessutom, hastade jag att uppsöka dig och föreslå er att dela äran och faran.konsekvensändrat/normaliserat

253 –konsekvensändrat/normaliserat Tillfångataga czaren!konsekvensändrat/normaliserat

254 –konsekvensändrat/normaliserat Hvarför icke? Han är en tapper karl, och hans lifdrabanter skola försvara honom till sista blodsdroppen. Men vi äro heller inga mesar. Hvad betyder det, om hälften bland oss blir på platsen, allenast de öfriga lyckas uträtta mer än en armé, mer än kung Carl sjelf!konsekvensändrat/normaliserat

|591|

255 –konsekvensändrat/normaliserat Luukkonen, du är en bonde, och jag bär grefvetitel, men denna djerfva tanke adlar dig högt öfver alla grefvar i Sveriges rike! Du har rätt; hvad betyder det, om du och jag och vi alla stupa i denna affär, allenast två bland oss bli qvar att föra ett så dyrbart byte i säkerhet! Här är min hand; vi våga försöket.konsekvensändrat/normaliserat

256 –konsekvensändrat/normaliserat Luukkonen!konsekvensändrat/normaliserat utropade Miltopæus och skakade i sin tur den djerfve bondens hårda näfve; – konsekvensändrat/normaliseratdet föll sig så, ser du, att jag sade nyss något dumt ord om dig. Nu tar jag det tillbaka, och den som säger annat, än|186| att du är en krona för alla duktiga karlar mellan Aura och Rajajoki, skall få med mig att göra.konsekvensändrat/normaliserat

257 –konsekvensändrat/normaliserat Luukkonen har befälet i detta företag,konsekvensändrat/normaliserat återtog Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Jag och vi alla ställa oss under hans kommando.konsekvensändrat/normaliserat

258 –konsekvensändrat/normaliserat Men kruttransporten ... musköterna ... kaviaren och alla de andra läckerheterna?konsekvensändrat/normaliserat inföll Peldan, som kanske icke haft något emot att engång spisa fint uti skogen.

259 –konsekvensändrat/normaliserat För att fånga örnen, måste vi låta kramsfåglarna flyga,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Icke knäpp eller knyoriginal: gny (källa för ändring: 1874, 1884) får höras af något buller i nejden, innan vi äro vid Bjeloostrow. Vi afbida dina befallningar, major Luukkonen.konsekvensändrat/normaliserat

260 Man uppgjorde nu en så väl beräknad krigsplan, som omständigheterna medgåfvo. Man skulle utan dröjsmål bryta upp, begagna nattens mörker att framtränga så långt man kunde på skogsvägarna inåt Ingermanland och sedan rasta vid dagens inbrott. Derpå skulle Luukkonens och Bertelskölds förenade styrka, som föga öfversteg 40 man, förklädde till bönder, närma sig landtgården i små fördelningar från olika håll och på gifven signal, ett pistolskott af Luukkonen, rusa till anfall. Men då det var af högsta vigt att vid ett tillfälle, der allt berodde på snabbheten i deras rörelser, medföra hästar, och detta var omöjligt på de sanka skogsvägarna, öfverenskoms att anskaffa så många kärror man kunde åtkomma och skicka dem, förspända med Bertelskölds hästar, långs stora vägen, till den bestämda mötesplatsen likasom vore de en från Wiborg återvändande tom transport. Befälet öfver denna anförtroddes åt Miltopæus, som bråkade ryska till husbehof och skulle föreställa den kommissarie eller qvartermästare, hvilken brukade åtfölja dylika transporter. Under höet i kärrorna doldes sadlar|187| och vapen, hvarförutom fyra de snabbaste hästarna utsågos att tjena den höge fången och hans bevakning till ett hastigt återtåg öfver finska gränsen.

261 Sedan man med någon möda fått den sofvande Långström i rörelse, skyndade sig alla med största ifver att sätta planen i verkställighet.

|592|

6. Örnjagten.

262 Följande morgon befann sig den lilla truppen, efter en ytterst mödosam forcerad marsch genom skogarna, ej långt ifrån Systerbäck och blott en half mil från Bjeloostrow. Den tidiga Augustisolen hade redan mer än en timma förgyllt björkarnas toppar, då truppen tog någon hvila, för att hämta nya krafter till det vågsamma företaget. Lyckligtvis var nejden till stor del öde genom kriget och dessutom så uppfylld af bottenlösa kärr, genom hvilka Ladogas ofantliga vattenmassa sipprade uti underjordiska rännilar nedåt hafvet, att flyende loar, vargar och räfvar härtills voro de enda lefvande varelser, hvilka tycktes vilja bestrida partigängarne inträdet i Ingermanland.

263 –konsekvensändrat/normaliserat Jag önskade att vi nu hade Löfving med oss,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Luukkonen; –konsekvensändrat/normaliserat en klippskare karl har ännu aldrig lurat en fiende. Långström må försöka sin lycka; han känner hvar buske här, och det är ej många timmar sedan vi voro här sist.konsekvensändrat/normaliserat

264 Långström, lika outtröttlig nu, som han på natten var sömnig, tog en af kivekät med sig och begaf sig|188| ut att rekognoscera terrängen. Det var redan långt lidet på förmiddagen, och kamraterne begynte ana det värsta, då han ändtligen återvände. Landtgården, sade han, var uppfylld af ryska och finska kolonister, väl hundrade till antalet, hvilka gräfde diken, anlade trädgårdar och uppförde präktiga stenhus. Ett kompani af preobraschenska gardet var förlagdt i närmaste by en verst derifrån; knappt trettio soldater voro på sjelfva landtgården, och äfven desse hade bortlagt gevären och afkastat rockarna, för att gräfva och mura – så ifrigt dref czaren på detta arbete. Han hade, åtföljd blott af Menschikoff och sin kammartjenare, ridit tätt förbi en lada, under hvars golf de båda partigängarne lågo gömda. –konsekvensändrat/normaliserat Det var knappt femton steg,original: steg (källa för ändring: 1874, 1884)konsekvensändrat/normaliserat sade Långström; –konsekvensändrat/normaliserat jag hade kunnat träffa honom med min ryttarepistol så säkert som nånsin ett godt mål för en flink kula; men jag sade till mig sjelf: vore det också fan i egen person, så är han för god att fällas på ett gement sätt af en ärlig soldat, och det är knappt tre veckor sedan han skänkte mig lifvet. Alltså lät jag honom rida, och så mycket jag förstod, sade han till Menschikoff att man borde hitföra mera folk ifrån Finland, de förstodo sig bättre på att odla kärrmarker, sade han. Hvartill Menschikoff svarade att han låtit hitföra några och tjugu finska flickor och gift dem med sina ryska lifegna, ty det vore alltid en fördel att kroisera racerna, sade han. Och det tycktes roa czaren.konsekvensändrat/normaliserat

265 Sedan man nu förvissat sig att vågspelet kunde försökas, fördelades truppen efter öfverenskommelse i små hopar och begaf sig, ej utan klappande hjertan, på väg till landtgården.

|593|

266 För att närma sig densamma, måste våra äfventyrare passera en af dessa sanka, men fruktbara slätter,|189| som utbreda sig öfver största delen af Ingermanland. Några få kornåkrar, ånyo upptagna efter de härjande inbrotten, väntade med tyngda ax på skördarens lia och gåfvooriginal: gaf (källa för ändring: 1874, 1884) en del af de antågande ett välkommet skydd ända till gårdens närmaste grannskap. Tvenne hopar, anförde af Bertelsköld och Långström, lyckades sålunda fullkomligt obemärkte uppnå porten till landtgården.

267 Äfven de öfrige hoparne, anförde af Luukkonen, Peldan och en af kivekät vid namn Toivonen, närmade sig utan hinder till samma mål från motsatta håll långs landsvägen, sedan de afspisat några närgångna frågor med det svar, att de voro arbetare från gränssocknarne, hvilka på czarens befallning hitkommit för att deltaga i arbetet. Allt lofvade en lycklig utgång; endast Miltopæus syntes ej till med hästarne.

268 Man väntade, men det var omöjligt att vänta länge. Czaren spisade middag derinne; man fruktade hans skarpa örnblick, derest han komme ut och finge sigte på de förklädde.

269 Luukkonen var i begrepp att gifva signalen, då ett förvirradt larm hördes från landsvägen, och strax derpå sågs en del af de väntade hästarne, spända från kärrorna och ridna af några bland våra äfventyrare – men utan sadlar – galloppera mot landtgården. I sporrstreck efter dem kommo ett dussin kosacker. Orsaken var, som man sedan erfor, att kosackerne velat anamma kärrorna som god pris, emedan de behöfdes för en transport. Men nu voro vapnen och sadlarne dolde derunder höet. Miltopæus prutade alltså i det längsta emot, men dummade sig så briljant i sina ryska fraser, att slutligen en af kosackerne lät honom göra en temligen omild bekantskap med skaftet af sin pik. Detta var mer än den tappre studenten med tålamod kunde smälta, och i|190| ett nu låg mannen med piken slagen till marken. Tumult kunde ej undvikas; partigängarne ryckte till sig vapnen från kärrorna och lyckades ett ögonblick slå fienden tillbaka, men blott så länge att tio hästar hunno frånspännas och lika många gevär medtagas, hvarpå hela skaran, vänner och fiender, i brådstört fart ilade fram mot Bjeloostrow.

270 Luukkonen såg genast att ingen tid var att förlora och afbrände en af de pistoler han gömt under bondjackan mot gardisten som postade vid porten. Vid denna öfverenskomna signal störtade alla partigängarne fram under det dundrande fältropet »Kung Carl!» och inträngde på gården.

271 Här voro omkring tjugu man af gardet spridde i sorglöst lugn under middagshvilan och hade kopplat sina gevär vid trappan af det lilla landthuset, som snart skulle lemna rum för ett ståtligt stenhus. Innan de hunno till sina |594|vapen, voro fribytarne der före dem och lyckades, numera väl beväpnade, med några häftiga angrepp drifva dem öfver de halffärdiga låga murarna.

272 Detta var blott ett förspel till den egentliga striden, somoriginal: sam (källa för ändring: 1874, 1884) gällde ett dyrbarare mål. Genast vid första anropet störtade Bertelsköld mot hufvudingången, i mening att intränga i huset och afgöra dagens öde, innan försvararne hunno sansa sig. Men här mötte honom genast en jättelik gardist, som postade i förstugan och stängde ingången. En förtviflad strid uppstod mellan honom och Bertelsköld – en strid mellan titaner, båda jemngoda i längd och kroppsstyrka. Slutligen segrade grefvens mera öfvade fäktkonst; den trogne gardisten stupade på sin post som en ärlig soldat, och Bertelsköld trängde vidare.

|191|

273 Här mötte nya hinder. Dörrarna voro reglade inifrån, ett bevis att husets invånare haft rådighet nog att begagna sekunderna.

274 –konsekvensändrat/normaliserat In genom fönsterna!konsekvensändrat/normaliserat ropade Luukkonen. – Man hade ej tid att spränga dörrarna.

275 Långström var den förste som hoppade in. Han hade kommit i köket. De sköna stekarna doftade ännu, jemte andra qvarlefvor af måltiden, men ingen hade tid att njuta af dem. Långström instötte närmaste dörr och befann sig midtibland en skara af skrikande qvinliga domestiker. Men då artighet mot könet aldrig var den manhaftige kaptenens sak, fann han den mindre än någonsin här på sin plats. Han ville således framåt med ganska omilda puffar åt alla sidor, men se det blef honom ogörligt. Dessa lifegnas trohet mot deras beherrskare var icke mindre beslutsam, än jättens i förstugan. De klängde sig vid fribytarens ben, de kastade sig framför hans fötter, hans väg måste gå öfver dem. Sin väldiga huggvärja hade Långström likväl ej hjerta att bruka, och så förgingo åter några minuter.

276 Emellertid, och innan de anfallande hunno bevaka alla sidor af huset, hade flera personer hoppat ut genom fönsterna och undkommit utåt fältet. En bland dessa, af ovanlig styrka och vighet, hade banat sig väg genom Luukkonens män och gifvit Toivonen, sin närmaste motståndare, märke till dödedag.

277 Några trodde sig ha igenkänt czaren och ville förfölja honom. Men andra påstodo sig ha sett czar Peter i fönstret af det innersta rummet och igenkänt honom på hans galonerade hatt och hans mörkgröna rock med guldbroderierna. Partigängarne vågade ej splittra sin styrka och skyndade derföre att spränga dörren till det|192| innersta rummet, som fursten begagnade till sitt arbetsrum, när han vistades på landtgården.

278 Motståndet här var ytterst ihärdigt. Dörren befanns barrikaderad med alla möbler i rummet, och när den ändtligen kastades ur hakarne, mot|595|togos de inträngande med pistolskott. Två bland dem sårades; rummet var uppfylldt med rök. Men genom röken upptäckte man czaren och en bland hans kammartjenare, till hälften skyddade af det kullstjelpta skrifbordet samt med dragna värjor beredde att försvara sig till det yttersta.

279 –konsekvensändrat/normaliserat Gif er, sire!konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld på tyska. –konsekvensändrat/normaliserat Motstånd är omöjligt, och eders majestät skall behandlas med all den vördnad, som tillkommer er höga person.konsekvensändrat/normaliserat

280 Czaren teg, men kammartjenaren åtog sig svaret. –konsekvensändrat/normaliserat På knä, slaf, när du talar med alla ryssars beherrskare!konsekvensändrat/normaliserat utropade han. –konsekvensändrat/normaliserat Den store czaren ger sig icke åt röfvare; det tillkommer dem att bedja om nåd.konsekvensändrat/normaliserat

281 –konsekvensändrat/normaliserat Vi äro hvarken slafvar eller röfvare,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld stolt, –konsekvensändrat/normaliserat utan officerare och soldater i hans svenska majestäts tjenst. Jag ber er, sire, tvinga oss ej att bruka våld, ty jag svär vid er krona att ni måste följa oss, och det genast!konsekvensändrat/normaliserat

282 –konsekvensändrat/normaliserat Hans czariska majestät samtycker att höra edra vilkor,konsekvensändrat/normaliserat yttrade kammartjenaren åter, efter att ha hviskat några ord med sin herre.

283 –konsekvensändrat/normaliserat Han förhalar tiden!konsekvensändrat/normaliserat ropade Luukkonen. –konsekvensändrat/normaliserat Hans folk samlas från alla kanter. Grip honom!konsekvensändrat/normaliserat

284 Bertelsköld insåg alltför väl att hvarje sekund var dyrbar och sprang derföre, utan vidare underhandlingar, öfver bordet czaren på lifvet, medan Långström med ett hugg af sin förfärliga värja sträckte kammartjenaren till golfvet. Värjan vreds ur den fäktande herrskarens hand,|193| och Bertelsköld bar honom, oaktadt hans häftiga motstånd, oskadd till trappan.

285 –konsekvensändrat/normaliserat Död och afgrund!konsekvensändrat/normaliserat skrek Långström, när man kom ut ur röken och det klara solskenet föll på den fångnes ansigte – konsekvensändrat/normaliseratdetta är icke czaren.konsekvensändrat/normaliserat

286 –konsekvensändrat/normaliserat Det är han!konsekvensändrat/normaliserat ropade andra, –konsekvensändrat/normaliserat vi känna hans broderade rock och hans hatt!konsekvensändrat/normaliserat

287 Luukkonen, som så kort förut stått i personlig beröring med den fruktade herrskaren, trängde sig fram och strök det bruna håret från fångens panna. –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade han med den harmfulla tonen af en sviken förväntan, –konsekvensändrat/normaliserat detta är icke czaren!original: Czaren! (källa för ändring: 1874, 1884) Gud stå oss bi, han har undkommit oss!konsekvensändrat/normaliserat

288 –konsekvensändrat/normaliserat Jag sade ju det,konsekvensändrat/normaliserat ropade en af kivekät. –konsekvensändrat/normaliserat Det var czaren som hoppade ut genom fönstret och klöf den stackars Toivonens panna.konsekvensändrat/normaliserat

289 Så var det verkligen. Fången hade endast påtagit czarens välkända hatt och rock och ställt sig i fönstret, för att missleda de anfallande och så länge som möjligt uppehålla dem, medan hans herre fick tid att komma i säkerhet. Äfven Menschikoff hade undkommit. Det djerfva försöket hade totalt misslyckats.

|596|

290 –konsekvensändrat/normaliserat Du skall betala oss detta, din listige hund!konsekvensändrat/normaliserat skrek Långström i raseri och höjde det dödande vapnet öfver fångens hufvud.

291 –konsekvensändrat/normaliserat Hugg till, om du behagar,konsekvensändrat/normaliserat sade ryssen trotsigt. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är allenast min herres och furstes ringaste slaf, men jag vet att dö för honom, om det är helgonens vilja, och han skall draga försorg om min hustru och mina barn. Hvi dröjer du, man af den blodiga handen? Ser du icke att czaren, min herre, undkommit ert försåt och skall komma att hämna mig. Hugg derföre till!konsekvensändrat/normaliserat

|194|

292 Långström högg icke.

293 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld, –konsekvensändrat/normaliserat denne man har blott gjort sin pligt och handlat så mot sin herre, som hvar och en ibland oss skulle handlat mot vår. Låt honom gå!konsekvensändrat/normaliserat

294 Fången frigafs. Desse vilda partigängare, hvilka sjelfve trofaste in i döden stredo för sin konung, förstodo äfven under den första harmen öfver deras förfelade företag att högakta den trohet, med hvilken ryska folket i alla tider blödt för sina beherrskare. Det är sannt, detta folk handlade under inflytandet af en oresonerad känsla, medan de frie männen från vester handlade af öfvertygelse; men bådas offer, bådas hängifvenhet och bådas handlingssätt voro dock sist desamma.

295 –konsekvensändrat/normaliserat Till häst, kamrater! Till häst!konsekvensändrat/normaliserat ljöd Luukkonens stämma. Och det var i sanning hög tid. De spridde gardisterne hade förenat sig med den anryckande kosacktruppen och hotade afskära återtåget. En del af arbetarne, väpnade med yxar och jernstörar, omringade gården. Från alla håll såg man landtfolk ila till stället, och på afstånd röjde ett moln af dam, att preobraschenska gardet, troligen anfördt af czaren sjelf, var i antågande för att tukta de djerfve angriparne.

296 Striden hade varat knappt tjugu minuter, men med hvarje minut fördubblades faran. Den lilla finska truppen hade dessutom en död och två sårade. Lyckligtvis hade tio man qvarstadnat för att bevaka hästarna. Men dessa voro också blott tio till antalet, utan sadlar, och man behöfde vid pass fyrtio. Äfven med två på hvar häst hade halfva truppen varit förlorad, derest icke kosackerneoriginal: kossackerne (källa för ändring: HT) medfört till gården de hästar och kärror, hvilka de kort förut fråntagit Miltopæus. Luukkonen blef dem varse och lät sina tio beridne karlar under Bertelskölds och Långströms anförande angripa kosackerne, medan|195| de öfrige till fots ilade i fullt språng mot de sammanrotade arbetarne, skingrade dem utan synnerlig möda och togo de förspända kärrorna, med hvilka de snart uppnådde landsvägen och derefter, under häftigt körande, gränsen och de finska skogarne.

|597|

297 Bertelsköld och Långström med åtta kamrater på osadlade hästar hade nu på sin andel att, utan hopp om undsättning, slå sig igenom mer än hundrade soldater och landtmän till fots samt trettio till fyrtio kosacker, allt under det att gardet i ilmarsch ryckte mot gården. Deras undergång syntes oundviklig; men desse tappre partigängare, pröfvade i alla slags faror, läto ej modet falla. I stället att vänta på anfall, grepo de sjelfve hurtigt till offensiven och störtade mot kosackerne, deras farligaste fiender.

298 Men kosackerne, icke mindre upptände af mod och stridslust, begagnade fördelen af sina långa pikar och sina förträffliga hästar samt svängde åt sidan för att angripa sina motståndare i flanken och ryggen. Striden blef ogynnsam; två af partigängarne föllo för pikarna, och den tredje,original: tredje (källa för ändring: 1874, 1884) Miltopæus, som störtade från hästen, togs under högt jubel tillfånga af fotfolket.

299 Bertelsköld greps vid denna motgång af raseri.original: raseri Man måste ihågkomma, att han var en man af jättestyrka och dertill ännu en af de djerfvaste ryttare på sin tid, från barndomen likasom fastvuxen vid hästryggen.

300 Han hade märkt att kosackernes anförare red en ypperlig häst, långt bättre än någon af de öfrigas, och blef farlig för dem alla, derigenom att han när som helst svängde förbi och tog dem i ryggen. Bertelsköld red då emot honom och låtsade i detsamma slinta från hästen, så att han blef hängande vid dess sida, hållande fast i mahnen. Strax var kosacken bredvid honom och|196| lyftade öfver honom sin långa pik, men i detsamma hade Bertelsköld kommit åter upp på sin häst, gripit kosacken med högra handen för bröstet och lyftat honom ur sadeln, medan han med venstra handen grep den lösa hästen i tygeln och ryckte honom med sig. I denna besynnerliga ställning, med den stretande motståndaren lyftad på rak arm framför sig och följd af hans fångade häst, red nu den väldige karolinen in på fotfolket, utan att akta hvarken dess kulor eller sablar, och slungade sin fånge handlöst in i den tätaste hopen. Förfärad skingrade sig skaran åt alla håll, icke annat troende, än att djefvulen sjelf red in ibland dem; – och icke minst förvånad blef Miltopæus, hvilken man just hållit på att bakbinda. Nu gaf Bertelsköld honom sin häst och tog sjelf kosackens, hvarpå båda ilade Långström till hjelp, som, nära att öfvermannas, högg som en rasande omkring sig med den välkända förfärliga huggvärjan.

301 En gång åter i sadelnoriginal: sadel (källa för ändring: 1874, 1884) och med en passionerad ryttares hela förtjusning att under sig hafva en springare frustande som en eldslåge och stark som en storm, tyckte sig Bertelsköld nu vara en helt annan karl, och hans motståndare fingo snart erfara det. Det var nu han, som med blixtens hastighet på alla sidor kringsvärmade dem, alltid angripande deras blottade sidor, och ryttare |598|efter ryttare störtade hufvudstupa till marken under hans härjande klinga. Likt forntidens kämpar tycktes han bära en förtrollad brynja; pikar och hugg tycktes studsa tillbaka från denne rasande Herkules, som öfverändakastade allt som kom i hans väg, och snart vände sig segern på partigängarnes sida. Hvarje man fick nytt mod och fäktade som fyra; »kung Carl! kung Carl!» ljöd deras fältrop, och fienden, oviss om han icke här hade att göra med den fruktade finska trolldomen, sking|197|rades uti vild flykt, just när gardet närmade sig gården på knappt ett musköthålls afstånd.

302 Bertelsköld och hans folk funno icke för godt att afbida dess ankomst. Två man mindre till antalet och flera sårade, galopperade de bort mot sina otillgängliga skogar, qvarlemnande på platsen, utom Toivonen och de två ryttarne, ett större antal stupade och sårade fiender, än man nu för tiden hör omtalas i en modern krigsbulletin. De nödgades äfven qvarlemna hoppet om den dyrbara fångst, som för hela kriget skulle varit af så oberäkneligt inflytande; men de medförde den stolta hågkomsten att ånyo hafva gått segrande ur en högst olika strid och att, få som de voro, åtminstone hafva vågat en bragd, för hvilken annars hela arméer ryggat tillbaka.

7. Majniemi slott.

303 Hvad man lätt kunde förutse hade nu inträffat. Lybeckers återtåg till Pelkäne lemnade kusten och hela södra delen af landet öppna för fienden, som icke dröjde att försäkra sig om dess besittning. Sedan han förvissat sig om Helsingfors, ryckte han utan dröjsmål mot Åbo, slog öfverste Stjernschantz, som med 800 man sökte uppehålla honom vid Karis bro, och intågade i staden den 28 Augusti, sista bönedagen det året. Alla embetsverk, jemte universitetet och största delen af invånarne, hade flytt undan den fruktade fienden, som fann en öfvergifven och till hälften i aska liggande stad. Ty Åbo|198| hade år 1711 blifvit härjadt af en stor eldsvådaoriginal: eldvåda (källa för ändring: 1874, 1884) – den första uppfyllelsen af hexan Inkeris olycksspådomar. Ryska trupperna slogo derföre läger på slottsfältet. Czaren sjelf anlände kort derpå och bodde i Wittfoothska huset vid bron. Öfver sitt intåg i Åbo lät han slå en medalj, som på framsidan bar hans bröstbild, och på frånsidan Herkules, som med sin klubba drifver Neptunus från hans vagn ut i sjön. Derunder stod tecknadt: Åbo den 8 Sept. 1713.

304 Vid denna tid och vid en bland dessa småstrider, som upplågade öfverallt i de finska bygderna, – medan fienden ryckte fram och landets reguliera krigshär drog sig tillbaka – återföra oss händelserna till Majniemi slott, |599|hvarom berättelsen tegat sedan våren 1697, då slottet, i följd af reduktionen, indrogs till kronan. Förslaget att anslå detta stora gods med dess praktfulla herresäte till Öfverste-boställe för Åbo läns regemente synes ej gått i verkställighet, emedan man finner att Kuustö gård, derefter som förut, var anslagen till detta ändamål. I stället hade kronans ytterliga penningeförlägenhet under det långvariga kriget tvungit regeringen att söka föryttra, jemte många andra kronogods, äfven det reducerade Majniemi. Men också den finska adeln var så utarmad af reduktionen och kriget, att ingen af dess medlemmar i så osäkra tider var hugad att uppträda som köpare, och sålunda förvaltades godset ännu för kronans räkning af en man, hvilken läsaren torde erinra sig från föregående berättelser, nemligen den redlige och hurtige mäster Pehr, som redan af grefve Bernhard Bertelsköld utnämndes till förvaltare och fogde på hans fädernegods – samme Pehr,original: Per, som i sin barndom fick en ölänning till skänks af Carl XI vid den ryktbara jagten i nejden af Saltviks prestgård.

|199|

305 Den hedersmannen Pehr, som nu vid 46 års ålder hade många bekymmer att utstå i tidens vedermödor, satt en afton i sin anspråkslösa boning vid sidan af slottet fördjupad i sina räkenskaper, medan hustru och barn omkring honom spritade bönor, nyss upptagna från den stora, till hälften förvildade trädgården, då ett bultande hördes på den stängda porten. Hela familjen for bleknande upp vid detta ljud, ty de väntade hvar dag fienden, som redan tågat förbi till det fyra eller fem mil aflägsna Åbo; men emedan Majniemi låg åt sidan, hade det härtills blifvit förskonadt från det fruktade besöket.

306 Mäster Pehr gick med klappande hjerta att underrätta sig om deras farhågor voro grundade och varseblef från portvaktens fönster några och tjugu ryttare, som höllo utanför porten. Det var redan ganska mörkt, men han tyckte sig märka att ryttarne hvarken buro långa pikar eller höga mössor, som han befarat, utan snarare liknade jägare i civila kappor och af eget lands folk. Med något lugnare sinne beslöt han sig derföre att öppna fönstret och fråga hvilka de voro, som så sent på aftonen kommo att anlita slottets numera tarfliga bostad om gästfrihet.

307 –konsekvensändrat/normaliserat Goda vänner!konsekvensändrat/normaliserat svarades utifrån. –konsekvensändrat/normaliserat Helsa mäster Pehr och säg honom, att Gösta Bertelsköld, som fordom kallades grefve till Majniemi, är här med några af sina vänner för att begära tak öfver hufvudet.konsekvensändrat/normaliserat

308 Pehr gaf sig ej ens tid att svara, utan var med några långa steg vid porten. –konsekvensändrat/normaliserat Gud bevare,konsekvensändrat/normaliserat sade han med tårar i de ärliga grå ögonen – konsekvensändrat/normaliseratGud bevare, att Majniemis port någonsin skulle vara stängd för min älskade herres son eller för någon af dem som han kallar sina vänner.konsekvensändrat/normaliserat

|200| |600|

309 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, skynda dig, min hederlige Pehr,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven, –konsekvensändrat/normaliserat skynda dig att skaffa oss en god brasa och litet foder åt hästarne. Vi ha ridit sju mil i dag på infama skogsvägar och med ryssen i hälarna. Vi ämnade hjelpa Stjernschantz försvara Åbo, men jag hör att vi kommit för sent. Nå, du och de dina befinnen er väl?konsekvensändrat/normaliserat

310 –konsekvensändrat/normaliserat Så väl man kan må i dessa bedröfliga tider,konsekvensändrat/normaliserat svarade fogden, i det han visade sällskapet vägen. –konsekvensändrat/normaliserat Min gamla mor bad helsa ers nåd. Hon somnade i våras i behagelig tid från denna onda verlden vid 74 års ålder from och Gudi täckelig så som hon lefvat.konsekvensändrat/normaliserat

311 –konsekvensändrat/normaliserat Så att gamla mor Greta vandrat ur tiden!konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld rörd. –konsekvensändrat/normaliserat Hon var min salig fars ungdomsvän och en ljusens stråle i denna verldenes mörker ... Men vi störa dig i ditt hem, min hedersgubbe. Kan du ej inqvartera oss i någon flygel af slottet?konsekvensändrat/normaliserat

312 –konsekvensändrat/normaliserat Ers nåd måste hålla till godo inne hos mig,konsekvensändrat/normaliserat sade fogden; –konsekvensändrat/normaliserat der är varmare. Hvad edra vänner angår, kan jag väl stöka undan för dem itillagt av utgivaren (källa för ändring: 1874, 1884) stora salen i nedra våningen. Jag tror man ännu kan uppgöra eld i spiseln. Ack, nådig herre, slottet ser annorlunda ut nu, än när ni lemnade det för aderton år sedan!konsekvensändrat/normaliserat

313 Med dessa ord skyndade fogden att göra de nödiga anordningarne för gästernes mottagande, och Bertelsköld stadnade tankfull på den stora mörka slottsgården. Månen, som i detsamma frambröt ur de höstliga skyarna, sken melankoliskt på den höga façaden af hans fäderneborg, som han ej hade återsett sedan dess välmaktsdagar. Stormen hade lösbrutit en del af takplåtarna, sönderslagit rutorna i de höga fönstren och illa tilltygat de väldiga kämpagestalterna, som i halfupphöjdt arbete voro anbragta på väggarna. Slottet hade blifvit uppfördt med röfvade skatter från trettiåriga kriget. Ättlingen|201| af den jernhårde krigare, som törhända fläckat dessa skatter med mycket blod och många förbannelser, stod nu med dystra känslor vid dessa förfallna murar, inom hvilka han trädde som främling i mörka qvällen. Hans egen äfventyrliga bana hade lärt honom det sätt, på hvilket man riktar sig i krig, och mot hans vilja trängde sig på honom en tanke, som liknade det gamla ordspråket »med orätt fås, med sorg förgås»konsekvensändrat/normaliserat.

314 Bertelsköld qvardröjde så länge i dessa sorgsna tankar, att förvaltaren slutligen måste erinra honom, att brasan och en i hast tillagad måltid väntade honom derinne. –konsekvensändrat/normaliserat Ni måste se min gumma,konsekvensändrat/normaliserat sade han. –konsekvensändrat/normaliserat En präktig gumma, fastän redan ett stycke på afviga sidan om blomstermånaden! Hon heter Larsson, fadren är köpman i Wasa, och vi blefvo bekanta för sexton år sedan, när jag var ditrest med salig grefven, er far, för att köpa säd i det stora hungeråret.konsekvensändrat/normaliserat

|601|

315 Man gick in i den enkla, men trefna boningen, der Bertelsköld mottogs med en vördnad och hjertlighet, som gingo honom till hjertat. Det var längesedan den tappre karolinen – han som icke hade något hem i den vida verlden – hade sett sig omgifven af hemmets stilla lycka. Hans biltoga ande hade så länge drifvit omkring på lifvets stormiga våg, att han nästan förgätit hvad frid och förnöjsamhet, hvad kärlekens löjen och eldskenet från egen härd betyda för menniskohjertat. En känsla betog honom, likasom kände han sig en gång åter hemma, och han lyssnade med vänligt deltagande till den gode förvaltarens berättelser om alla Majniemis öden på dessa sexton år, sedan det frångick dess förre ägare: huru kronan icke anslagit något underhåll för slottet och trädgården, hvilka derföre måst förfalla; huru de|202| vidsträckta ägorna blifvit mycket odlade och folket kommit sig uti välstånd genom salig grefvens byskola och andra kloka inrättningar, tilldess att kriget och pesten borttagit mer än hälften armar från plogen; och huru man ännu välsignade salig grefvens minne för de understöd, hvarmed han i de förfärliga missvextåren räddade folket från hungersdöden.

316 Dessa berättelser afbrötos genom ett nytt klappande på porten, och mäster Pehr, trygg i känslan att nu äga tappre försvarare, gick för att öppna. Snart förde han med sig en ung man i bondedrägt hvars senfulla gestalt förrådde lika mycken styrka, som hans klippska ögon läto ana förstånd och slughet.

317 –konsekvensändrat/normaliserat Löfving!konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld med glad förvåning. –konsekvensändrat/normaliserat Du här, min raska gosse! Och vi trodde dig långt för detta dingla som ärlig karl i ett ryskt bastrep.konsekvensändrat/normaliserat

318 –konsekvensändrat/normaliserat Ännu icke!konsekvensändrat/normaliserat svarade muntert den ryktbare partigängaren och spejaren Stefan Löfving, ty det var verkligen han. –konsekvensändrat/normaliserat Jag kommer från Åbo, der jag varit i czarens eget kök och sålt fyra tjog ägg. Af kocken och kockspojkarne fick jag någorlunda reda på ställningen i staden, der vi för närvarande intet kunna uträtta, men jag skickade bud åt Taube vid Åland att han kunde helsa på med sina galerer, ty jag spridde ut det rykte att jag sett hela svenska flottan i skären. Och som jag tyckte man kunde förtjena något för egen räkning, ställde jag mig enfaldig och lät undfalla mig ett ord om de feta kalfvar, som bönderne skulle fört undan till en holme i Pargas. Strax begynte de truga mig att visa dem vägen dit, hvilket jag gjorde med mycket prut, och fick så underkocken och två man med mig till att anamma stekarna. Hvarpå jag förde dem till en enstaka klippa och drog så fram mina pistoler undan tröjan, sägande|203| till dem: hit med dengispråk: ryska! – det de ock genast förstodo och föllo till bönboken. Der tog jag mig två gevär och två sablar, men som de ej dugde synnerligt, |602|sålde jag dem för åtta daler åt bönderna. Och fick jag dessutom i byte en nätt påse med rublar; men fångarne lemnade jag på klippan att söka rätt på kalfvarna ... Tack för sist, mäster Pehr. Här äro de tio daler jag blef er skyldig, då ni hjelpte mig i halmlasset undan kosackpikarne. Jag skall säga er något, och det kan ej skada att majoren hör det. Vi ha fienden trehundra steg härifrån.konsekvensändrat/normaliserat

319 –konsekvensändrat/normaliserat Fienden!konsekvensändrat/normaliserat utropade mäster Pehr. Detta enda ord hade skrämt färgen från den trefna familjens kinder och likt en stormvind bortblåst den hägring af stilla lycka, som nyss hade tjusat Bertelskölds blickar.

320 –konsekvensändrat/normaliserat Jag säger,konsekvensändrat/normaliserat återtog Löfving, –konsekvensändrat/normaliserat att när jag passerade bivägen ej långt ifrån stora allén, såg jag vid vägen en kosack på utkik. De voro säkert flera derborta vid byn.konsekvensändrat/normaliserat

321 –konsekvensändrat/normaliserat Du har rätt,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Jag borde ha väntat mig det. Vi fingo nu på aftonen ett ströfparti i hälarna efter oss; men vi ville till slottet före natten och stadnade ej för att näpsa dem. Känner jag dig rätt, lät du kosacken bekänna kort?konsekvensändrat/normaliserat

322 –konsekvensändrat/normaliserat Jag sprang honom på lifvet, så att han ej kunde nyttja sin långa pik, och försökte rycka honom af hästen, men som han ej ville ge med sig, nödgades jag hugga honom för pannan. Nå, då sade han ej ett ord mera. Skada att hästen dervid kom undan; han torde sqvallra ur skolan.

323 –konsekvensändrat/normaliserat Vi få ej förlora ett ögonblick att sätta oss i försvarstillstånd,konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld, lifvad af faran. –konsekvensändrat/normaliserat Allt det krut och de vapen ni kan anskaffa, min hederlige|204| Pehr, för ni till stora salen. Låt drängarne sofva fullklädde i natt. Var vid godt mod; qvinnor och barn få sofva i ro. Löfving – tag två man med dig och gå ut att rekognoscera, medan jag utställer poster rundtomkring slottet.konsekvensändrat/normaliserat

324 Befallningarne efterkommos. Det blef nu i hast en liflig rörelse öfverallt på Majniemi. Lyktor ilade öfver gården, och ljus flämtade i de öde slottsfönsterna. När Bertelsköld inträdde i stora salen, fann han sina trogne kamrater vid en måltid, som Pehr i hast anrättat. Ännu en gång gick bägaren kring laget i Majniemis slott. Det var sista qvarlefvan af källarns gamla förråder; den ärlige fogden hade icke förr velat röra dem. –konsekvensändrat/normaliserat Jag fann,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat detta halfankare ädelt ungerskt vin under gruset, och beslöt att det endast skulle tömmas till en välgångsskål för min fordne älskade herres son. Gud bevare eders nåde i alla faror och låte eders nåde än en gång, och i bättre tider, återtaga er plats som herre vid edra fäders bord!konsekvensändrat/normaliserat

325 Knappt var det sagdt, innan ett väldigt brak lät höra sig och strax derpå ett moln af dam uppsteg vid väggen. Stamfadrens, general Bertelskölds bild med den tunga ramen hade störtat ned från sin plats och i fallet ryckt med sig stenar och murbruk.

|603|

326 Bertelsköld smålog dystert. –konsekvensändrat/normaliserat Min farfar,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat svarar härtill på sitt vis amen. Det är törhända sista gången redlige kämpar tömma en bägare inom dessa murar.konsekvensändrat/normaliserat

327 –konsekvensändrat/normaliserat Säg icke så! Vi skola försvara dem intill vår sista blodsdroppe!konsekvensändrat/normaliserat utropade partigängarne.

328 –konsekvensändrat/normaliserat Må dessa murar falla, allenast vårt land står upprätt!konsekvensändrat/normaliserat återtog Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat För Majniemi vill jag icke|205| uppoffra en enda af er, om vårt land ej har någon nytta deraf.konsekvensändrat/normaliserat

329 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat svarade flera röster. –konsekvensändrat/normaliserat Vi ligga här vid sidan af stora vägen till Åbo och kunna tillfoga fienden mycken skada. Vi vilja försvara Majniemi.konsekvensändrat/normaliserat

330 –konsekvensändrat/normaliserat Nå, i Guds namn då!konsekvensändrat/normaliserat utropade chefen. –konsekvensändrat/normaliserat Men låt oss nu taga någon hvila; vi torde behöfva våra krafter i morgon.konsekvensändrat/normaliserat

331 Förvaltaren lät nu utbreda halm på golfvet, och de trötte kämparne utsträckte med välbehag sina styfnade leder. Men det var skrifvet i ödets bok, att de, liksom Muhameds krigare, skulle säga om sig: »i paradiset få vi hvila!»

332 Löfving återvände. Han hade i sin bonddrägt varit midtibland fienden, som, hundrade hästar stark, hade tagit qvarter i Arvio by. Han hade suttit vid deras stockeld, druckit med dem, ljugit dem fulle och stulit en af deras hästar. Man borde, menade han, försöka att öfverraska dem ännu i natt, ty de väntade i morgon bittida förstärkning af en ansenlig trupp infanteri och skulle då utan tvifvel angripa slottet.

333 Partigängarne voro strax färdige. Ur den första sömnens behagliga domning uppstego de åter, för att sadla sina hästar och rida ånyo ut i den mörka natten. Sådant var deras lif.

334 Emellertid vidtog Pehr den försigtigheten, att ännu samma natt skicka två trogne tjenare med alla slottets qvinnor och barn till en af de aflägsna och gömda holmarna uti skärgården, dit han redan förut låtit undanföra sin redbaraste egendom. Med många sorgens tårar flydde dessa goda menniskor – såsom den tiden många andra flydde i Finland – ifrån det kära hemmet, som de aldrig mera skulle återse. Mäster Pehrs känslor voro|206| visst icke heller de gladaste, när han beledsagat de sina på väg och ensam återvände till slottets ödsliga borggård. Men han var icke den man, som flydde ifrån sin post; han ville i det sista bevaka kronans egendom och tjena sin gamle älskade herres son i de faror som förestodo.

335 Vid hans återkomst begynte redan dagens första strålar förgylla de gnisslande vindflöjlarne på slottets tak, och dånet af hästhofvar hördes på vägen. Mäster Pehr lyssnade med klappande hjerta; dånet kom närmare, och |604|snart galopperade en – så åter en – sedan en större trupp af partigängarne och slutligen äfven Bertelsköld in på borggården. Alla voro de för blod och damm knappt igenkännelige. De hade haft ett hårdt stycke arbete i byn, ty fienden hade vaknat af hästarnes gnäggande och manligt försvarat sig. Till all lycka voro hans ryttare spridda i gårdarne och kunde för nattens mörker ej urskilja de anfallandes ringa styrka. Fyrtio man hade blifvit nedhuggne; trettio fångar och mer än sextio hästar medfördes som byte. Af Bertelskölds folk hade två stupat och sex blifvit sårade i denna nattliga strid.

336 Sedan fångarne blifvit inläste i slottskällaren och hästarne förde i de rymliga stallen, kastade sig kämparne, dignande af trötthet, på halmkärfvarne och sofvo några minuter derefter så lugnt, som skördaren, när han om qvällen inbergat sin gröda från nattens frost. Endast chefen och så många som behöfdes till att bevaka slottet och förbinda de sårade unnades ingen hvila. Äfven Löfving, som haft sin lejonpart uti nattens äfventyr, var redan tidigt på morgonen åter till häst för att rekognoscera i nejden.

|207|

337 Vid pass klockan tio på förmiddagen var han åter tillbaka med budskap, att det väntade fientliga infanteriet, fyrahundrade man med tre fältkanoner, var i antågande emot slottet. Flyktingarne från Arvio hade sannolikt påskyndat dess marsch och retat dess hämdlystnad med berättelsen om sitt nederlag. Man hade således att välja mellan en hastig flykt åt motsatta sidan, eller en strid på lif och död mot en mångfaldt öfverlägsen och uppretad fiende.

338 Partigängarne valde, efter en kort öfverläggning, det sednare. De mönstrade sin styrka, som, efter afdrag af de sårade, endast utgjorde tre och tjugu man; men denna ringa hop förstärktes af mäster Pehr med hans qvarblifne tjenare samt en skara flyktingar från de närmaste byarne, så att Bertelskölds lilla armé dock utgjorde vid pass femtio man, alla välförsedde med vapen, hvilka man nyss hade fråntagit fienden. Dessutom hade mäster Pehr i slottets nedersta källare dolt ett större parti kronan tillhörigt krut, som ej hunnit bortföras vid fiendens första framryckande. Ja, man fann, att till och med de sex gamla nickhakarna, som i lyckligare tider begagnats att skjuta salut från slottet, nu kunde tjenstgöra, ehuru de, af brist på kulor, måste laddas med småsten.

339 Knappt voro de nödigaste anordningarne vidtagna, innan fienden vid middagstiden begynte visa sig på vägen från Åbo-sidan. I början framryckte han varsamt i små fördelningar, fruktande bakhåll; men snart blef han djerfvare och utskickade en jägarkedja för att intränga i parken mellan slottet och sjön. Detta måste till hvad pris som helst förekommas, ty kullarna |605|i parken dominerade slottet, och fienden skulle der funnit skydd bakom de gamla lindarna. Bertelsköld hade alltså placerat sina|208| bästa skyttar der, och jägarne blefvo med förlust tillbakaslagne.

340 Detta var endast förespelet. Fienden hade alltför nyss erfarit vådan att tillbringa en natt i grannskapet af dessa förtviflade äfventyrare och hoppades innan qvällen blifva mästare öfver en obefäst landtgård, försvarad af en hand full bönder och skogsriddare. Han lät derföre utan dröjsmål framföra sina fältkanoner utom gevärshåll ifrån den låga tegelmur, som omgaf borggården framför slottet. Redan klockan 2 smattrade kulorna emot muren och slottets väggar, men uträttade intet annat, än att de här och der nedslogo rappningen och skadade fönsterposterna. Intet skott, intet ljud från slottet besvarade detta vanmäktiga angrepp. Endast de gamla blågula flaggorna – desamma som en gång svajade för gladare vindar vid grefvinnan Bertelskölds festliga intåg – fladdrade ännu trotsigt och utmanande från de fem små torn, som uppstego från flyglarna och midten af den aristokratiska byggnaden.

341 Fienden begynte förlora tålamodet. För att med ens göra slag i saken, skickade han tre kompanier att intaga parken, medan hans öfriga styrka oroade slottet från framsidan och från öster.

342 Detta hade Bertelsköld förutsett. Medan hälften af hans folk gjorde fienden hvarje fotsbredd stridig i parken, kastade han sig med tjugu af sina flinkaste män i sadeln, red ut genom bakporten, tog en omväg och högg in på fiendens flank vid vestra sidan af parkmuren. Om en åskvigg slagit ned bland de anfallande, hade de ej kunnat blifva mera bestörta, än öfver denna plötsliga, oväntade, förfärliga choque. De skingrades som agnar, de stupade som det mogna kornet för lien; och emedan nästan hela deras kavalleri blifvit den föregående natten|209| förstördt, återstod ingen annan utväg för dem, än att klättra öfver muren inåt parken, der vid pass hälften af deras styrka var i liflig skottväxling med slottets försvarare. Tross, vapen, ammunition och kanoner, kort sagdt, hela fiendens krigsmaterial, föll härigenom i Bertelskölds händer, och man hörde honom sedan ofta säga, att hade han endast haft tjugu man mera utom slottet och tjugu mera i parken, hade fienden, oaktadt sitt öfverlägsna antal, den gången blifvit fången eller tillintetgjord ända till sista man.

343 Den lilla ryttarskaran hann icke mer än nätt och jemnt förnagla de tre kanonerna, då den öfverenskomna signalen, en röd flagg på medlersta tornet, underrättade Bertelsköld, att nöd och fara voro å färde inom slottet. Han nödgades derföre genast kasta om och i sporrsträck ila tillbaka till porten. Här mötte honom mäster Pehr, sårad i armen och ropande: –konsekvensändrat/normaliserat för |606|Guds skuld, ers nåd, skynda till parken! De hafva tagit Floras borg och skjuta derifrån eld uppå slottet!konsekvensändrat/normaliserat

344 –konsekvensändrat/normaliserat Floras borg!konsekvensändrat/normaliserat upprepade Bertelsköld, betagen af de barndomsminnen, som detta länge förgätna namn nu återväckte uti hans själ. –konsekvensändrat/normaliserat Var det icke der som prins Vintersnö och prins Höstnatt stredo en gång på narri om segern*)Fältskärns Berättelser, andra cykeln, sid. 383 och ff.? Ha, Pehr, – nu skola vi leka samma lek, men på allvar!konsekvensändrat/normaliserat

345 Innan Pehr hann svara, voro Bertelsköld och hans afsuttne ryttare redan i fullt språng till parken. Den syn, som mötte dem här, var icke uppmuntrande. De tjugu skyttar man haft att ställa mot fienden voro som borttappade i den vidsträckta parken och kunde blott här och der, posterade bakom träden, fälla sin man,|210| men icke hindra fienden att intränga från alla sidor mellan de täta alléerna och de fordna, nu förfallna drifhusen ända till den högsta och midtersta kullen, som af den fordom praktfulla paviljongen erhållit namnet Floras borg. Ytterst uppbragt öfver sitt nederlag, begynte fienden härifrån skjuta in genom slottsfönsterna och kasta fyrbollar på taken af de gamla trädhusen derinvid, i hvilka mäster Pehr och hans folk haft sin bostad. Från slottsfönsterna lät man väl nickhakarna svara så godt de kunde med deras stenkulor, och för hvarje skott hördes ett rassel i lindarnas kronor, medan afbrutna qvistar föllo till marken. Men detta artilleri var en leksak för barn; det förmådde icke att drifva belägrarne tillbaka från kullen.

346 Ännu en gång samlade Bertelsköld sitt folk; de hade nu sammansmultit till omkring trettio. Men utan att räkna om de voro mer eller mindre, och utan att akta elden från mer än hundra musköter, stormade alla mot kullen. Här kämpades ännu den sista mördande striden om Majniemi – man mot man, hugg mot hugg. Aldrig hade Gustaf Adolf Bertelskölds jernstarka arm med ett sådant raseri nedkastat allt som kom i hans väg; aldrig hade hans kämpar så oemotståndligt inbrutit i fiendens svigtande leder. Oaktadt dennes tappra motstånd, blef han nedstörtad från kullen. Floras borg var öfversköljd med de slagnes blod, och vattnet i dammen färgades rödt. Ännu en gång tycktes segern småle mot Majniemis tappre försvarare; men det var hennes afskedsblick – det sista hoppets solglimt öfver Majniemis flaggande torn, hvilka ödet bestämt att icke mera se morgondagen.

347 Knappt var Bertelsköld i besittning af kullen, innan det uppstod ett rop bakom honom, att slottet be|211|gynte brinna. Han vände sig om. Qvällen kastade redan sina skuggor öfver den höga byggnaden, och i skymningen såg han på fyra eller fem ställen eldstungornas röda sken, der de, ännu helt |607|små, begynte slingra sig fram under taklisterna. –konsekvensändrat/normaliserat Till slottet, gossar!konsekvensändrat/normaliserat ropade han med dundrande stämma. –konsekvensändrat/normaliserat Om vi lyckas att släcka elden, skall fienden icke mera våga ett anfall, och segern är vår!konsekvensändrat/normaliserat

348 Vid dessa ord hastade alla till slottet. Men det var redan för sent. En tjock qväfvande rök tillintetgjorde alla försök att uppkomma på vindarna och närma sig elden. När snart äfven trädhusbyggnaderna uppflammade vid sidan af slottet, måste alla försök att mota lågorna öfvergifvas.

349 Allt folket blef derföre med trumslag kalladt till stora salen och fick ordres till återtåg. Mäster Pehr och de öfrige sårade lades på kärror, medan de stridbare männen till häst, i tätt slutna leder och beredde till motvärn, omgåfvo åkdonen.

350 Bertelsköld hade vidtagit alla dessa anordningar med kallblodigt lugn, men när han för sista gången skulle öfvergifva fäderneborgen, svek honom modet. Han ville åtminstone än en gång säga farväl åt bilderna af hans ätt i den stora vapensalen. Han ilade dit.

351 Lågan af de brinnande trähusen sken klart in genom de höga fönsterna och upplyste den rökfyllda salen såsom ett dagsljus. Stamfadrens åter uppresta bild tycktes betrakta sin ättling med mörk och hotande uppsyn, och i lågornas flämtande skimmer tycktes rundtomkring de jernklädda kämparne från trettiåra-krigets dagar röra sig på duken och vilja utspringa från ramarna. En bitter känsla genomfor karolinens själ. Hans broder Torsten hade försummat att låta bortföra taflorna; de skulle|212| förgås, hans ätts ärorika minnen skulle förstöras, och han kunde ej rädda dem. Stamfadren hade funnit sin graf i vågorna; hans bild skulle förtäras af elden. Dunkla öde, hvad ville du mena dermed?

352 Ännu en gång såg Bertelsköld tillbaka. Då mötte honom från duken dessa oförgätligt sköna svärmiska blickar, hvarmed Regina von Emmeritz en gång hade tjusat hans hårde farfader. Sonsonen stod som förstenad; – dessa svarta ögon blixtrade, dessa furstligt sköna drag tycktes lefva; ett mildt, outsägligt vemodigt leende flög öfver den ädla furstinnans bleka läppar ... hon upplät sin mun ... hon ville tala ... Hvad ville hon säga honom?

353 Men i dörren hördes nu en ängsligt brådskande stämma: –konsekvensändrat/normaliserat Kom för Guds skull, herr grefve! Mäster Pehr låter påminna er om krutet i hvalfvenkonsekvensändrat/normaliserat ...

354 Bertelsköld störtade ut. Hans folk var redan i porten; ryktet om krutet bevingade allas steg. Man tågade ut i den mörka qvällen, och ingen fiende syntes.

355 Så hade man redan uppnått vägen åt norr, då Bertelsköld hastigt höll stilla och såg sig om. Hans fäderneborg stod nu på alla sidor omhvirflad af |608|lågorna – en enda ofantlig eldkolonn, hvars sken klart upplyste hela den kringliggande trakten.

356 –konsekvensändrat/normaliserat Fångarne!konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Har någon släppt fångarne lösa ur källaren?konsekvensändrat/normaliserat

357 Alla tego. Sedan middagen hade ingen haft tid att tänka på desse olycklige.

358 –konsekvensändrat/normaliserat Två man frivillige följa mig,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven. –konsekvensändrat/normaliserat Hvaromoriginal: hvarom icke, rider jag ensam, och de öfrige fortsätta marschen.konsekvensändrat/normaliserat

359 –konsekvensändrat/normaliserat Håll, ers nåd!konsekvensändrat/normaliserat ropade mäster Pehr.original: Pehr! (källa för ändring: 1874, 1884) –konsekvensändrat/normaliserat Det gäller ert lif! Om några ögonblick måste elden ha hunnit till hvalfvenkonsekvensändrat/normaliserat ...

|213|

360 –konsekvensändrat/normaliserat Fienden har sjelf antändt slottet; han må svara för fångarne!konsekvensändrat/normaliserat invände ryttarne motvilligt.

361 –konsekvensändrat/normaliserat Blygs!konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld häftigt. –konsekvensändrat/normaliserat Vän eller fiende – det är dock trettio menniskolif!konsekvensändrat/normaliserat – Och med dessa ord sprängde han tillbaka till slottet. Två man följde honom – hans trogne Bång och den djerfve förslagne Löfving. Borggården var så insvept i rök, och hettan så stark, att de med största fara och möda uppnådde källardörren. Den var af jern, försedd med ett starkt lås, och ingen nyckel att finna. Men med faran vexte alltid Bertelskölds jättestyrka. Han lösbröt från stora trappan dess brännande ledstänger af jern; de öfrige följde exemplet; den fasta dörren bågnade för deras förenade kraft; – den brast. Man störtade in och fann fångarne redan halfdöde af hettan. Man måste utsläpa dem på gården och derifrån till parken. Lyckligtvis hade redan en mängd marodörer från fienden kommit att plundra. Bertelsköld kastade sin börs åt fångarne, öfverlemnade dem i deras landsmäns vård och kom med sina följeslagare på en omväg genom parken åter till vägen.

362 Här höll han stilla ännu en gång. Vid det klara eldskenet såg han fienden i allt tätare hopar svärma så nära till slottet, som lågorna tilläto. Dessa hade nu hunnit ända till grundvalarna. Omkring fem minuter fortfor ännu branden att rödfärga den mulna aftonhimmelen ... Då skakades jorden af en fruktansvärd knall ... hästarne skyggade ... en tung askgrå pelare af rök och grus uppsteg från slottet och förqväfde ögonblickligen eldskenet, så att den starkt belysta nejden med ens insveptes i djupt mörker. Derpå följde ett smattrande stenregn, som på alla sidor nedslog och inträngde flera fot uti marken. Hela det höga, nyss ännu så stolta slottet med dess fem torn var försvunnet från jorden och|214| begrof under sina ruiner allt lefvande som ännu andats på tvenne bösshåll i närheten.

363 På det ställe, der Majniemi fordom stått, ser man nu en liten välmående bondgård, omgifven af höga björkar, vid den täcka viken af sjön. Den fordna |609|parken är nu en beteshage, och hjordarnas klockor klinga, och vallflickan sjunger sin ensliga visa, der de förnäma fröknar dansade fordom på kullen af Floras borg.

8. Slaget vid Storkyro.

364 Följderna af Lybeckers olyckliga återtåg dröjde icke att visa sig, så för honom sjelf, som för landet. Han afsattes, konungen ovetande, och kallades att stå till svars inför rådet. Här blef han slutligen frikänd, då Armfelt ädelmodigt tog hans försvar. Emellertid hade han råkat i skarp delo med biskop Gezelius och fordrade nu upprättelse af biskopen. Härpå följde en ny och bitter rättegång, som slöts dermed att Lybecker öfverbevisades hafva fällt det bekanta uttrycket: »om fan ej tar kungen, ha vi ingen fred att vänta.» Detta ringa förflugna ord fällde honom mer än hela tyngden af Finlands förlust. Han dömdes från lif, ära och gods, benådades till lifvet nyårsdagen 1718, men dog några månader sednare, mera beklagansvärd, än med afsigt brottslig, ty historien har frikänt hans minne från nesan af ett förräderi, om hon också ej kunnat fritaga honom från det hat, hvarmed hans samtid belastat honom.

|215|

365 I September 1713 mottog den tappre Carl Gustaf Armfelt öfverbefälet i Finland, men det var då redan för sent att godtgöra Lybeckers felsteg. Han kunde icke hopsamla mer än 6 000konsekvensändrat/normaliserat man, när hans här var som störst, och ryssarne innehade hela södra delen af landet. För att hejda deras vidare framträngande, ställde han sig till motvärn vid Kuokkala pass i Pelkäne, i hjertat af Tavastland. Men tidigt en dimmig höstmorgon den 6 Oktober 1713 fraktade sig 7 000konsekvensändrat/normaliserat ryssar på stockflottor öfver Pelkäne sjö och angrepo Armfelt i ryggen. Efter det tappraste motstånd kastades den lilla finska hären tillbaka med en förlust af 12 kanoner, 8 fanor och mer än 500, – enligt några ända till 1 000konsekvensändrat/normaliserat man. Vid Tammerfors ville Armfelt åter hålla stånd; men här vacklade för första gången den finska soldatens, eller rättare det ännu qvarblifna landtvärnets sega ihärdighet. Halfnakne, utsvultne och uttröttade af marscherna under det kulna höstregnet, följde karlarne den osed, som inrotat sig under Lybeckers befäl, och rymde i så stora hopar, att Armfelt nödgades draga sig tillbaka till nejden af Wasa. Det mesta landtvärnet var ifrån dessa trakter; här skulle det således stå till sista man under fanorna.

366 Emellertid tågade ryska armén öfver Tammerfors, Birkala och Tavastkyro till Björneborg. November månad gick under dessa marscher till ända, och vintern inföll tidig och sträng öfver dessa nordliga bygder.

|610|

367 I början af December gjorde ryska kavalleriet ett ströftåg mot Nerpes och Christinestad och plundrade nejden. Finska armén drog sig då tillsammans i Solf, och bondevakter utsattes i Laihela och Ilmola ... Det är här, i Kauhajoki kapell, vi återfinne Gustaf Bertelsköld med hans lilla friskara, ifrigt inöfvande bönderne i vapen och|216| krigstukt samt biträdd deri af de raske bröderne Gabriel och Israel Peldan. Till hans trupp, som efterhand vexte till 290 man, slöto sig äfven sex bröder Larsson från Storkyro, alla manhaftige unge karlar, anförde af äldste brodren Lars, densamme som i Pelkäne förde böndernes talan för Lybecker. Fienden låg likväl stilla i vinterqvarteren, och så förgingo julen och hela Januari 1714 utan särdeles äfventyr under förbidan hvad komma skulle.

368 Men i början af Februari kom rapport, att fienden framryckte från Björneborg på vintervägarna samt de tillfrusna sjöarna i Tavastkyro och Ikalis. Bondevakten i Kauhajoki fick den 12 Februari ordres att rycka fram på rekognoscering till Kurikka kapell i fiendens väg och ankom dit efter två dagars marsch.

369 Det var en dunkel månskensnatt, och truppen hade hunnit tre qvart mil söder om Luoppa by, då man förnam att fiendens förposter stodo en knapp mil derifrån på andra sidan om skogen. Det gällde nu att på nära håll rekognoscera hans ställning och afsigter. –konsekvensändrat/normaliserat Vänner,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld, –konsekvensändrat/normaliserat våra hästar kunna ej framkomma genom skogen och snön. Finns här bland eder sex raske skidlöpare, som vilja våga sitt lif för konung och fädernesland?konsekvensändrat/normaliserat

370 –konsekvensändrat/normaliserat Herr major,konsekvensändrat/normaliserat svarade Lars Larsson flinkt, –konsekvensändrat/normaliserat jag och mina bröder äro jemnt så många ni önskar, och alltifrån vår barndom ha våra skidor förstått att upphinna vargen i ödemarkerna. Befall, och vi äro redo.konsekvensändrat/normaliserat

371 –konsekvensändrat/normaliserat Bra taladt, redlige Larsson,konsekvensändrat/normaliserat svarade chefen. –konsekvensändrat/normaliserat Om mitt ord förmår något hos generalen, är den penna redan skuren, som skall underteckna din officersfullmakt. Men akten eder för öppna fältet; om kosackerne upphinna er, ären J sålde.konsekvensändrat/normaliserat

|217|

372 –konsekvensändrat/normaliserat Har ingen fara,konsekvensändrat/normaliserat genmälde bonden. –konsekvensändrat/normaliserat Äro vi icke tillbaka vid daggryningen, så helsa vår gamle far. Och hvad officersfullmakten angår, major, så stor tack, men jag bryr mig icke derom. Vår slägt håller fast vid folket, och ni är den ende adelsman, med hvilken jag ännu skakat hand. I Guds namn, framåt!konsekvensändrat/normaliserat

373 –konsekvensändrat/normaliserat Ett halsstarrigt demokratiskt slägte, dessa Larssöner!konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld till Gabriel Peldan. –konsekvensändrat/normaliserat Min far och min farfar ha varit i delo med dem. Men raska karlar, vid Gud, så redliga hjertan, som någonsin klappat under en bondejacka.konsekvensändrat/normaliserat

|611|

374 –konsekvensändrat/normaliserat De bebo ock ännu den gamle bondekonungen Bertilas gård,konsekvensändrat/normaliserat svarade Peldan; –konsekvensändrat/normaliserat blott att en gren af slägten har blifvit köpmän i Wasa. Men kom, major, låt oss rasta några timmar här uti torpet.konsekvensändrat/normaliserat

375 Natten förgick, och Larssönerne kommo icke tillbaka. Dagen bröt in, och de syntes icke. Då red Bertelsköld ut med tio man på en omväg kring skogen och fann att fienden redan tågat vidare från den öfvergifna byn, der han rastat. Men spåren af hästhofvar ledde till en flack, nästan snölös ängsmark vid skogsbrynet, och här återfunnos Larssönerne. De hade sannolikt vågat sig för nära byn och på den snölösa marken blifvit upphunne af fiendens ryttare. Alla sex lågo tätt vid hvarandra stelnade uti dödens sömn på de blodiga tufvorna; en dödad häst och blodspåren tillbaka till byn utvisade att de dyrt hade sålt sina unga lif. De hade fallit som bröder; ingen af dem hade gjort ett försök att öfvergifva de andre, och som bröder blefvo de äfven jordade alla sex vid hvarandras sida.

376 Sorgsne ilade Bertelsköld och hans kamrater tillbaka till hufvudstyrkan. Det var som hade detta lilla|218| förspel betecknat utgången af den stora blodiga striden vid Storkyro.

377 När Armfelt den 16 Februari erhöll säker rapport om fiendens anryckande, kallades hela befälet till krigsråd på Storkyro prestgård. De fleste röstade mot aktion, och isynnerhet chefen för kavalleriet, generalmajor De la Barre, anförande dervid som skäl, att knappt hälften af de frivillige, som från alla kanter tillströmmade, ännu hunnit ankomma. Men den tappre Armfelt hade sett sorgliga prof på reträtternas krigskonst; hans krigareära var sårad af snubbor från Stockholm, hvari man tillvitat honom, den aldrig bleknande, att vara, som orden föllo, »ömtålig om eget skinn»konsekvensändrat/normaliserat. Han fordrade strid, och han var icke ensam derom. Soldaterne utanföre uppsatte sina mössor på pikarne, fordrande högljudt detsamma, och bönderne lade dertill, att om man nu ville öfvergifva deras hembygd till sköfling åt fienden, skulle de mangrannt öfvergifva denna usla armé, som endast förstod att fly för faran.

378 Striden blef alltså beslutad, och den finska hären, som då bestod af 4 500konsekvensändrat/normaliserat man reguliera trupper och 1 500konsekvensändrat/normaliserat man landtvärn från Stor- och Lillkyro, Laihela, Mustasaari, Wörå och Malaks socknar samt Wasa stad*)Hela Österbottens stridbara befolkning var uppbådad till landets försvar, och till en del i antågande. NyCarleby allmoge var blott en mil från Storkyro, då slaget stod., blef uppställd på åkerfälten å båda sidorna af den frusna Kyro-elf, med ryggen betäckt af en öppen brusande fors samt flacka myror och stenbackar. Napo när|612|belägna by, inemot 4 mil sydost om Wasa och bestående af 6 gårdar, nedrefs och flyttades till bröstvärn. I denna ställning väntade man fienden i tre dagars tid under en köld, som endast Carl XII:s krigare voro vane att uthärda.

|219|

379 Den 18:de visade sig ett parti fiendtligt kavalleri och helsades med styckeskott från hufvudqvarteret, »de der»konsekvensändrat/normaliserat, säger krönikan, »till ett bedröfligt omen ej bättre träffade, än att hästen under biskop Gezelii adelsryttare, som stod ute på förpost, blef skjuten»konsekvensändrat/normaliserat, hvarpå ryssarne, efter att ha nog nära beskådat ställningen, åter drogo sig tillbaka.

380 Den 19 Februari vid middagstiden såg man ryska hären i full marsch rycka fram långs den isbetäckta floden. Dess styrka uppskattas af ryssarne sjelfve till 8 384konsekvensändrat/normaliserat man, men af svenskarne till 15 à 20 000konsekvensändrat/normaliserat man och anfördes af den tappre furst Galitzin, hvilken sedermera som högste befälhafvare i det eröfrade Finland »reste sig genom sin mildhet och sitt ädelmod en oförgängelig minnesvård i de olycklige invånarnes hjertan»konsekvensändrat/normaliserat. Armfelt hade således fått en värdig motståndare, och ehuruväl ingen finne tvekat åt hvilken han helst velat unna segerns ära, kunde i sanning båda sägas ha förtjenat den som krigare och som menniskor. Armfelt red före slaget långs truppernas leder, hvilkas frusna fingrar knappt kunde hålla geväret, och uppmuntrade dem med ett kort tal och en bön. De voro, sade han, landets sista här, och på dem hvilade landets sista hopp. Deras lösen skulle vara »med Guds hjelp»konsekvensändrat/normaliserat, och Gud skulle sannerligen hjelpa dem, om de värjde sig endrägtigt och manligt, såsom de lofvat, till sista blodsdroppen.

381 Ett högt »med Guds hjelp!» besvarade dessa ord, och striden begynte. En rysk kolonn uppsteg från isen på norra flodstranden, förenade sig med en annan kolonn från skogen och angrep finnarnes venstra flygel. I samma stund antände ryssarne Turpala gård och finnarne sina retranchementer af de nedrifna stugorna. Himlen, som hela morgonen varit mulen, begynte nu snöga under|220| starka ostliga stormbyar, hvarföre både rök och snöglopp drefvo finnarne mot ögonen, så att de knappt kunde se sin fiende. Det oaktadt afbidade icke fotfolket på venstra flygeln attacken, utan ryckte hurtigt framåt och aflossade, såsom dess chefer lärt uti Carl XII:s skola, den första salvan icke förr än på tio stegs afstånd. Verkan var ock sådan, att fiendens främsta leder stupade öfver hvarandra och resten kastades häftigt tillbaka. Men de samlade sig ånyo och angrepo för andra gången. Under tiden hade likväl den finska högra flygeln svängt öfver isen och kommit den venstra till hjelp. Ryssarnes andra anfall blef derföre med ännu större förlust tillbakaslaget. Nu blef det finnarne, som i sin tur anföllo och togo dervid 6 kanoner, som utan dröjsmål riktades mot fienden. Förgäfves redo äfven kosackerneoriginal: kossackerne (källa för ändring: HT) in på |613|de tätt slutna lederna af uppbådsmanskapet, i hopp om en lättare seger; de visades tillbaka med blodiga hufvuden, och slaget tog en afgjordt ogynnsam vändning för ryssarne.

382 Furst Galitzin följde med liflig oro dessa rörelser och lät kalla sina närmaste chefer till krigsråd. Mot ett så desperat folk, sade man, vore allt att riskera, ty blefve den tredje attacken tillbakaslagen, vore ryska armén förlorad i dessa kärr och skogar med beväpnade bönder rundtomkring sig. Man beslöt derföre i god ordning draga sig tillbaka; och general Bruce afsändes med fyra dragonregementen, för att hindra finska kavalleriet från att oroa de återtågande. När nu Bruce fullgjorde detta uppdrag, och innan hans folk ännu aflossat en enda pistol, blef han icke litet förundrad att se De la Barre kasta om och kommendera reträtt*)Efter Bruces egen berättelse till prosten Wahl 1718. »Han vore»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratgeneral De la Barre mycket obligerad, ty om denne endast kommenderat sina ryttare att i stillhet röka en pipa, hade segern varit de svenskas.»original: svenskas» (källa för ändring: 1874, 1884) Sådan var äfven bland finnarne den allmänna tron, och man tillade, att De la Barre af jalousie mot Armfelt hade missunnat honom segern. Men Armfelts rapporter omtala blott att alla gjorde sin pligt; ej heller blef De la Barre någonsin ställd till ansvar för detta beteende, utan fortfor att tjena och gjorde med Armfelt det olyckliga tåget mot Trondhjem 1718., hvilket ock skedde|221| med den ifver, att när den sista afgörande striden begynte, såg man chefen för finska kavalleriet redan en half mil från slagfältet på Gumsila hemman, der han bad länsman Gumse laga sig undan. Härigenom blottades finska infanteriets högra flank; hvarpå Bruce genast fick ordres att låta sina dragoner sitta af och angripa denna. Här stötte han först på bönderne och lyckades bringa deras linie i oordning. På samma gång vände det slagna ryska infanteriet om och störtade sig för tredje gången mot finnarne, hvilka nu på alla sidor kringrändes af öfvermakten. Och nu begynte ett af dessa förfärliga blodbad, hvilkas minne ej utplånas i sekler och der trohet och hjeltemod kämpa

konsekvensändrat/normaliseratej mer för räddning ifrån nöden,

men blott för sällskap uti döden.konsekvensändrat/normaliserat

384 Hela finska infanteriet var likasom inklämdt uti en ring af pikar och musköter, från hvilka skotten blixtrade genom röken och snögloppet. Armfelt gjorde allt hvad samtid och efterverld af honom kunde fordra vid ett så afgörande tillfälle. »Mitt hjerta vill än i dag brista»konsekvensändrat/normaliserat, säger ett ögonvittne, »konsekvensändrat/normaliseratnär jag tänker på huru generalmajoren red under bevekliga tal fram och tillbaka; huru folket med otrolig frimodighet lofvade strida i |614|döden och deremellan, vid åsynen af fiendens stora myckenhet, kastade sig med tårar i ögonen på knä och bad Gud om hjelp och sedan kämpade till sista andedrägten. Der såg jag då liggande död mången finne, som i den stelnade|222| handen fasthöll det gevär, hvars bajonett satt qvar i kroppen på en likaledes fallen fiende.» – Det var sannerligen icke en fårskock, som, jagad i stättan, låter sig viljelös slagtas. Det var förtviflade män, som för hvarje hugg de emottogo gåfvo tillbaka två och som, efter att ha bortskjutit sitt krut, sönderhuggit sina värjor och afbrutit sina pikar, ännu med de frusna händerna fattade geväret i den heta pipan och sönderslogo kolfven mot fiendens hufvuden. Gång efter gång försökte man åter ordna de brutna lederna och slå sig igenom; hvarje gång stupade officerarneoriginal: offlcerarne i spetsen för sina kompanier; hvarje gång kastades dessa ånyo tillbaka mot den blodiga hopträngda centern af infanteriet. Endast tre kompanier af Åbo läns kavalleri försvarade manligt sitt vapens ära under Axel Bure, som föll på slagfältet, samt Kuhlfelt och Freudenfelt, som svårt sårade undkommo.

385 Tre timmar rasade striden, och vid dess slut var den finska hären förstörd. Mer än tvåtusen man lågo fallne i den blodiga snön: soldaterne rotevis, bönderne socknevis, officerarne så mangrannt, att mot slutet spillrorna af tre regementen kommenderades af en underofficerare. Äfven den ryska förlusten var högst betydlig, men uppvägdes vida af slagets följder, som medförde eröfringen af hela det nordliga landet.

386 Armfelt sjelf var en af de sista på slagfältet och undkom med möda fångenskapen. Med några få följeslagare ilade han öfver skogen till Laihela och derifrån till Wasa. Men först i Gamla Carleby samlades åter den ringa qvarlefvan af Finlands sista här, som nu, till följd af De la Barres omtanke att sauvera de sina, till största delen bestod af kavalleri; och det var, säger den samtida krönikan, ganska rart att se en infanteriofficer, som med lifvet kommit undan aktionen, men desto flera såg man, som suttit till häst.

|223|

387 Så slöts det olyckliga slaget vid Storkyro, hvilket såväl för den nordliga bygd och den stränga köld, i hvilken det utkämpades, som för det hjeltemod, med hvilket der striddes, och för den mansspillan, der omkring en tredjedel af de stridande lågo på platsen, intager ett märkeligt rum ibland alla tiders krigshändelser. För Finlands öden tycktes denna nejd vara af nornorna bestämd till ett offeraltar; ty nittiofyra år derefter stod, en mulen höstdag, slaget vid Oravais knappt fyra svenska mil ifrån Storkyro slagfält, och när solen gick ned öfver båda dessa dagar och båda dessa fält, så svartnade natten så djupt för de då lefvandes hopp, som om aldrig mera en morgondag skulle gry för deras blödande och förkrossade fädernesland.

|615|

388 Men om Gustaf Bertelsköld säger berättelsen, att han och hans tappra skara under hela slaget stått i hetaste striden på venstra flygeln. Der ha hans män, den ene efter den andre, stupat vid hans sida; den axelbrede redlige Simon Bång, den trogne och raske Miltopæus, alla de fordne studenterne, utom bröderne Peldan, föllo der för ärofulla sår i den sista striden för fosterlandet. Och då har Bertelsköld, sökande döden, kastat sig in bland fiendens tätaste skaror; men allt vek, allt dignade för hans förtviflade hugg, och nästan utan att veta eller vilja det, slog han sig igenom, och befann sig, dagen derpå, förundrad att ännu lefva, i nejden af Wasa. Man sade, att han på denna flykt jagat efter De la Barre, för att på honom utkräfva hämd för all den skymf, all den ofärd, som denne vållat vid Storkyro; men chefen för finska kavalleriet hade ett godt försprång och kunde ej mera upphinnas. Visst är, att Bertelsköld kort derpå försvann, och man tog för afgjordt, att han i sitt blinda raseri blifvit dödad eller fången af ryssarne. Huruvida denna gissning ägde grund, skall visa sig af följande berättelse.

|224|

389 På det fält, som den 19 Februari 1714 vattnades af så många tappre mäns blod, böljar nu hvar sommar i gungande skördar det ypperliga sädesslag, som är kändt under namn af Wasa råg. Det suger sin kärnas must ur kämparnes ben, som multna till domedag under de grönskande tegarne; och stundom ännu, när plogen ristar den kända fåran, skramlaoriginal: skramlar (källa för ändring: 1874, 1884) emot dess jernbill stycken af ett förrostadt svärd eller den sköra knotan af en fordom senfull och stridsvan arm. Den breda floden, uppå hvars isade bölja så mången andats sin sista suck, flyter med sakta brus genom dessa bördiga fält, och på dess jemna strandbädd resa sig trefna byar med vackra rödmålade hus och idoge invånare. Hela nejden erbjuder en sådan anblick af odling och välstånd, att vandraren med undran frågar, om det är försynens vink att låta freden skörda der kriget sått. Skogen har försvunnit, eller dragit sig långt tillbaka; endast stenbackarne derborta bakom byn resa ännu från vildhetens dagar dessa trotsande skrofliga klippstycken, hvilka en gång voro den finska härens stödjepunkter. Äfven folklynnet bär ännu liksom ett ärr af de fordna striderna; der är en viss vildhet qvar i bottnen utaf dess idoga fredliga håg, och när vintersnön åter far i hejdlösa hvirflar fram öfver den vida slätten, tycker man sig höra Armfelts kommandorop, hofslagen af Bruces dragoner och det i snöyran bortgalopperande finska kavalleriet, under hvars hofvar Finlands hopp en dag blef förtrampadt.

390 Det har nu grytt en morgondag både öfver Storkyros och Oravais natt. Dess sol är icke nog dyster, för att lysa blott öfver grafvarna af det förgångna, men icke heller nog glad, för att leka med idel rosenfärg öfver framtidens okända öden.

[616]

 

 

1. *)Nosto – d. v. s. uppbådsfolket, ett då brukligt half-finskt ord.
2. *)Om man får tro den biograf, som i Åbo Tidningar år 1792 beskrifvit den sedermera så ryktbare prosten i Ilmola Gabriel Peldans lefverne, har denne år 1710 befunnit sig i Stockholm, hvarom vi öfverlemne åt fältskärn att, bäst han gitter, med besagde biograf disputera.
3. *)Studenterne skola vara frie från krigstjenst, af hvilka omständigheter eller vilkor det vara må.
4. **)Ej heller må de under något slags förebärande tvingas dertill emot sin vilja.
5. *)1 500konsekvensändrat/normaliserat man under C. G. Armfelt. Forsius glömmer nämna att Armfelt i början slog fienden tillbaka med stor förlust och retirerade först när czar Peter sjelf i spetsen för sin skärgårdsflotta angrep Helsingfors och hotade kringränna den obetydliga finska styrkan.
6. *)Fältskärn tillade, att om man ej återfinner denna anekdot i arkiverna, torde man finna nyckeln dertill i den tappre generalens djerfva och förslagna personlighet.
7. *)Sedan Kivinebb i en sednare tid lades under de stora donationsgodsen, blefvo dess vargar olyckligt ryktbara. År efter år borttogo de barn ifrån byarna, och folket var förbjudet att äga skjutgevär, för att icke göra förfång för godsägarnes villebråd.
8. *)Kivekäs är en af hjeltarne i folktraditionen från denna tid. Ovisst är, om icke denna benämning, stenhand eller stenkastare, snarare är ett gemensamt namn för dem bland partigängarne (kivekät), hvilka, af brist på ammunition, brukade slunga stenar mot fienden, eller annars ansågos för mer än vanligt hårdhändta.
9. *)Fältskärns Berättelser, andra cykeln, sid. 383 och ff.
10. *)Hela Österbottens stridbara befolkning var uppbådad till landets försvar, och till en del i antågande. NyCarleby allmoge var blott en mil från Storkyro, då slaget stod.
11. *)Efter Bruces egen berättelse till prosten Wahl 1718. »Han vore»konsekvensändrat/normaliserat, sade han, »konsekvensändrat/normaliseratgeneral De la Barre mycket obligerad, ty om denne endast kommenderat sina ryttare att i stillhet röka en pipa, hade segern varit de svenskas.»original: svenskas» (källa för ändring: 1874, 1884) Sådan var äfven bland finnarne den allmänna tron, och man tillade, att De la Barre af jalousie mot Armfelt hade missunnat honom segern. Men Armfelts rapporter omtala blott att alla gjorde sin pligt; ej heller blef De la Barre någonsin ställd till ansvar för detta beteende, utan fortfor att tjena och gjorde med Armfelt det olyckliga tåget mot Trondhjem 1718.