Det Stora Ingenting

Lästext

|1|

III. Det Stora Ingenting.

lemma start− − − »Så äfven, när jag sänker mina händer,
Och uti dem min trollstaf, pennan, håller,
Blir mörker öfver allt Egypti land
Att publicum ej vet hvar det är hemma.»
Vitalis.kommentar

Lyss häpna värld och hör! Med röst af åskans dunder,

Med fart af stormfödd sky, när blixten ljungar under,

Det ödedigra ord går rundt kring jordens ring:

Att ingenting är allt och allt är ingenting!

5Stockblinda mensklighet! med vördnad hör de orden –

En visdom bor i dem, förr ohörd uppå jorden,

En visdom slående, bevisande helt kallt:

Att allt är ingenting, TY – ingenting är allt.

Betrakta detta land, så nära Lapplands gränser,

10Som året om så skönt af (is)demanter glänser,

Det är ej Frankrike – hvad oförlåtligt fel!

Det är ej Tyskland – ack, jag i dess lott tar del!

Det har ej Englands guld – säg är det ej förskräckligt?

Hur skall dess grymma lott jag måla grym tillräckligt?

15Här äts ej hvetebröd, det oförsvarligt är;

Och hvilken dumhet, att ej tallen drufvor bär!

Här finns ej industri – säg, ha vi ett Manchester?

Här finns ej handel – säg, ha vi väl Hollands läster?

Ej åkerbruk – vårt fält ej lånar lemma startGuanos mustkommentar;

20Ej boskapskötsel – ha! görs här Edamer-ost?

Här ingen ångvagn än på öde mon ses spraka;

O det är grymt hvad vi i stiga stå tillbaka!

Slikt öfverflöd på brist ett ringa fel dock är

Emot den klena skörd, som tankens drifhus när.

25Ha vi ens tankar – vi, som ingenting författa?

Ha vi väl bildning, säg? – man kan till döds sig skratta:

I Tyskland på en dag skrifs mer, än här på år;

Der på författare man trampar hvar man går.

Men här med mikroskop man får de herrar leta,

30Som tro sig skyldiga, att skrifva allt de veta,

Och litet mer dertill; – ehur det ädelt är

Att skrifva oförskräckt hvad ingen köpa plär.

Alltså: ej bildning finns och ett fantom är pressen,

Såframt vi ej ha mod att kläcka kapp med gässen.

35Ett universitet vi ha – man må just le! –

Hvars störste man, Porthan, var blott »en samlare,»

En liten välment karl, som blott förstod att lemma startkluttakommentar,

Men ej med extrapost framom sin tid att skutta, –

Ett universitet, hvars arfsynd vara lär,

40Att det i Tyskland ej, men uti Finland är.

I våra läroverk hvad finns väl (utom brister),

Som kunde mäta sig med Preussens gymnasister?

Här läses ingenting och ingenting här görs

Här skrifves ingenting och ingenting här rörs;

45Jag högt bedyra vill, fast allt jag nu ej minnes:

Att mer än hvad här finns, är hvad här icke finnes,

Ty allt är ingenting; och dermed punkt och slut.

Men – ingenting är allt? – Tyd mig den gåta ut!

Så hör! i detta ras af ramlande ruiner,

50I detta Intets svalg en räddningslampa skiner,

En krut-torr fläck står qvar i detta haf af dy.

Som Wäinämöinens verld ur ägget kläcktes ny,

Så ur den puppas skal i lemma startKuopiokommentar dväljes,

Går fram ett verldssystem, som för två rubel säljes.

55Hvem köpa vill en verld för ett så lumpet pris?

Hvem vill i smått bli narr, för att i stort bli vis?

Har du, o vandringsman! den starka sköldmö gästat,

Som der vid stadens torg sin stolta boning fästat,

Helt nära borgmästarn, tätt invid rådmans knut,

60Der boskapens idyll ses vandra in och ut?

Af häpen undran, säg, hvem ej betagen blifver,

När denna amazon på höga styltor klifver,

I höjd med kyrkans tupp, och öfver taken ser

Småleende och stor på verldens myrstack ner!

65Hon ler – och salig fröjd kring jordens rund sig sprider;

Hon hotar – och af skräck hvart skapadt väsen quider;

Hon slår – och »nordens kraft, som hammarn lånt af Thor,

En fluga smäller käck,» – o hvad den kraft är stor!

Hon tiger – mörker då omskuggar Suomis stränder;

|2|

70Hon talar – sol går upp i dunkla nordanländer;

Ett fåglaqvitter hörs i lund och löf och gren:

»O huru stor hon är, och huru blygsam sen!»

Men stor som hennes kraft, aptiten ock bör vara,

Hon kungarikens hälft kan svälja utan fara,

75Forntid och samtid hon ohejdad äter opp

Samt illusioners snask och unga hjertans hopp;

En tidningsredaktion sen till dessert hon spisar,

Den mättar väl ej stort, men hungern den dock lisar.

– Mitt herrskap, bugen er – hon, störst på jordens ring,

80Hon, som är världens allt, sig nämnt »Iust Ingenting

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Dikten trycktes i Helsingfors Tidningar 15/3 1845.

    Den raljerande dikten är ett inlägg i tidningspolemiken mellan Topelius och J. V. Snellman, redaktör för Saima (1844–1846). Topelius hänvisar i dikten till programförklaringen i Saimas första nummer, där Snellman bl.a. deklarerar att tidningen skall innehålla »’Just ingenting’, och det vill säga: allt detsamma som träffas i andra Tidningar» (4/1 1844).

    För Snellman var polemiken i sig ett journalistiskt incitament – en dynamisk och livgivande mekanism, men också ett sätt att locka läsare. Han drev friskt med de flesta inhemska tidningar men av flera skäl mest frenetiskt med Helsingfors Tidningar. Den 17 augusti 1844 hävdar Topelius att Saima har satt sig själv »till enväldig domare öfver tidningspressen, medan alla öfriga blad måste agera parter i detta mål. Ingen skall säga att hon försofvit denna fördel. Hon har dessutom lofvat ingenting, är skyldig att hålla ingenting och kan derföre af artighet inbegripa sig sjelf i tidningarnas allmänna ingenting, i det vissa hopp att allmänheten skall begripa, att ett rätt pompöst ingenting är ett lika pompöst, fast cacheradt någonting».

    Snellmans påhopp fortfor under 1845, vilket föranledde Topelius att angripa Snellmans sätt att bedriva journalistik, vassast formulerat i artikeln »Tidningspolemik». Ett utdrag exemplifierar tonläget: »Ropa högt på diskussion, men förstå med denna diskussion ett obetingadt hyllande af din auktoritet och dina åsigter. Yttrar din motståndare andra åsigter, så dissekera hans artikel med anatomisk knif och visa att det hjerta, som slog deri, är blott en liflös massa af slappa muskler. Tag en sats från början, en från midten och en från slutet; sammanställ dem skickligt och visa att de förenade bilda en orolighet. Vänd meningen afvig och visa den så för allt folk. Rid i synnerhet på ord. Fatta i hornen de magraste nöt och skena med dem öfver berg och backar, att alla må beundra din ryttaretalent.» (HT 22/2 1845)

    Någon vecka senare kontrade Snellman med dikten »Schlaraffenland» (dvs. ett fantasiland där man utan ansträngning får alla materiella njutningar serverade och där lättjan är en dygd):

    Det bor en väldig ande uti nordanlanden,
    Han kallar sig H. T. Med pennan uti handen
    Han sitter dagen om, han sitter långa natten
    Och doppar pennan i sitt underbara vatten.

    Snellman ironiserar över hur Topelius skildrar det lyckliga Finland, t.ex. i Leopoldinerbreven och i prosastycket »Nordanvinden på Medelhafvet» (HT 23/11 1844):

    »Hur ser här icke ut», den väldige nu talar,
    »Helt annorlunda än i andra jordens dalar!
    Här skyhög bildning står – en bildning tyst som muren,
    Här män af handling bo – som sköta middagsluren,
    Här lärdom ges en gros – och under skäppan gömmes,
    Här snillet frodas godt – det födes, dör och glömmes,
    Här lysa stora namn, som stjernorna om julen,
    Dock deras glans ej ses – ty himlen jämt är mulen,
    Här finnes bokvett nog – fast folket ej plär läsa
    (Det skadar ej, ty vett har här den som har näsa).
    Auktorer födas här – fastän till allas lycka
    En kristen själ ej vill de rara skrifter trycka,
    Här pengar flyta in – f-n vet hur hit de hitta!
    Här blomstrar industrin – och alla mänskor sitta
    Med händerna i kors och ingen lust försaka.
    Så står här hvarje sak i stigande tillbaka!
    [...]

    Den »starka skrifvaranden»

    Beskrifver soiréer, baler och picknicker,
    Lär, hur man sinnesrus med svala ögon dricker,
    Om evangelium och menskokärlek talar,
    Mitt hjerta dock med små utgjutelser hugsvalar,
    Strör mellan allt en stump på rim finurligt skapad,
    Så sockersöt, så nätt, så slickad och så skrapad,
    [...]
    Mitt herrskap, bugen er och uppå hatten lyften,
    Den anden är den kända med de »Finska syften»! (Momus., Saima 6/3 1845)

    Topelius uppmärksammar dikten med följande notis (HT 15/3 1845): »Bland dagens nyheter är icke den minst glädjande, att en poetisk sötvattensådra upprunnit midt i Saimas nordsjösälta. Det är alltid fägnesamt att åtminstone finna rim där man icke varit van att finna reson, och med särdeles nöje meddele vi nedanstående heroiska kväde såsom en obetydlig återskänk för Schlaraffenland.» Därpå följer »Det Stora Ingenting». I dikten, liksom Snellmans avfattad på versmåttet alexandrin, driver Topelius med idealiseringen av det utländska och föraktet för det egna landet, med anspelningar på Snellmans dikt. – Efter dikten återges ett replikskifte mellan Mephistopheles och Faust (»Ich bin der Geist, der stets verneint»; se faksimil).

    Polemiken mellan Snellman och Topelius kulminerade i de raljerande diktalstren. Vasenius menar att den genomgående motsättningen mellan de båda framträder tydligast just här: kontrasten mellan »ett fint land» och »eländets hem». Båda tillspetsar på motståndarens bekostnad denna kontrast (III, s. 249).

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    Rubrik »Så äfven, när jag sänker mina händer, [...] Vitalis. De avslutande verserna i satiren ”Allmänheten” (Samlade dikter af Vitalis 1828, s. 206–210).

    19 Guanos must avlagring av spillning, användbart som gödsel.

    37 klutta klottra, kladda.

    53 Kuopio tidningen Saimas utgivningsort.

    Bibliografi

    Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 281 f.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 179 ff; Snellman i Saima: »Om tidningar i allmänhet och Saima i synnerhet» 4/1 1844, »Knäpp» 29/2 1844, »Schlaraffenland» 6/3 1845; Topelius i Helsingfors Tidningar: »Tidningarna i Finland» 17/8 1844, »Getingar II. Tidningspolemiken» 22/2 1845; Vasenius III, s. 228–249; om Snellmans ambition med Saima, se Savolainen, Med bildningens kraft. J. V. Snellmans liv 2019, s. 339–353

    Faksimil