|5|

(Efter Runeberg)

1834.

Skön midsommarnatten låg kring jorden.

Tjusande uti sin brudgums armar.

I det gröna lekte bygdens ungdom,

Sprungo enklek skalkades och logo.

5Men då under muntra lekar solen

Nyss nedgången fjerran utiemot norden,

åter lyssnat till Auroras böner, −

smög sig från de gladas hop en gosse,

lemnande sin flicka och sitt nöje

10för att se naturens drottning upstå.

Himmelskt skön hon trädde upp på fästet,

strålande i morgonglans och friskhet,

Som en blick utur allfaders öga,

Som det godas segerbild på jorden.

15Hög och herrlig är en sådan anblick

För en själ som djupt det höga anar,

och så gerna swärmar menskohjertat

då till drömda högre ljusa rymder.

Så ett känslans swall i stilla wemod

20Talte uti gossens själ de orden:

»O hur ljust att tänka sig här nere

Ljus utaf allfaders ljus, en stråle

af det eviga i jordens skymning!

O hur skönt att rätt förstå det sköna.

25Lycklig den som wet dess andemening!

|6|

»Och − jag känner det − ett skuldfritt hjerta,

Rent och obefläckadt, fullt af oskuld,

boning blott för kärleken och friden,

kan det himmelska och sköna fatta.

30Rena hjerta, hulda sköna drömmar,

o blott ni mig följen genom lifwet,

såsom nu mig famnande i oskuld,

o då skall, som nu, den wida werlden

alltid le mot mig i purpurskimmer

35om ock smärtans natt omkring mig mörknar,

ockom ock tåren perlar i mitt öga.»