1 Maj 1850.

Hvem följer mig till klippans topp

Vid hafvets vida strand?

Hvem vill se våren än gå opp

För dig, mitt fosterland!

5Nyss låg kring dig en vinter tung,

En dvala tyst och arm;

Dock se, din kraft är lika ung,

Din själ är lika varm.

Den skumma sorg, den bistra natt,

10De togo dig i famn;

Dock se, din sol går åter gladt

Ur lösta vågens hamn.

Det dagas. Snart är jorden grön,

Och snart är böljan blå;

15Din dag blir rik, din dag blir skön.

Hvi skall du sörja då?

Du sörja! Mins du det ej mer:

I dag så gryr ditt hopp;

I dag går dödens vinter ner,

20I dag går lifvet opp.

Och skulle tusen vintrar än

Omhölja dig med snö,

Du åldras ej, du föds igen,

Din vår kan aldrig dö.

25Det är min tro, det är min tröst,

I dag liksom i går,

Hvar gång jag skådat Finlands höst,

Hvar gång jag sett dess vår.

Zt.