Sverige på Afstånd
Kommentar
Kommentar
Manuskriptet är daterat 1835 d. 2 Juni. Dikten återges av Söderhjelm (s. 7 f.), delar också av Vasenius (III, s. 147).
Dikten tillkom under en resa från Helsingfors till Nykarleby den 22 maj–9 juni 1835 med skeppet Ellida, Topelius skildrar sjöresan i dagboken. Av anteckningarna framgår att fartyget fastnade utanför Norrskär, mitt i Kvarken, den 1–3 juni på grund av att isflak blockerade farleden norrut.
Vasenius konstaterar att Topelius här betraktar förhållandet mellan Finland och Sverige främst utgående från Tegnérs verk och sannolikt också från Per Henrik Lings Gylfe (1814). Det är historiens och poesins Svea han besjunger (III, s. 147).
Topelius besökte Sverige första gången 1843, vilket gav upphov till dikten »Stockholm» (Ljungblommor I, se kommentar).
Bibliografi
Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning», Historiska och litteraturhistoriska studier 7 1931, s. 7 f.; Vasenius III, s. 146 f., 157
Sverige på Afstånd.
1835 d. 2 Iunii.
O Svealand, du sköna land,
ur fjerran vester ser din strand,
den furuklädda, till mig opp.
Hur längtansfull, hur innerlig
5jag famnen sträcker emot dig!
Men dina gröna skogars tropp
förgäfwes susa välkomstord
och ack! förgäfwes dina skär
mång helsning nicka fjerran der
10Och vinden drar åt Sveas jord,.
Men ej åt vester, ej mot dig,
min lefnadskosa vänder sig;
den skall, som nu, beständigt så
i skilda banor från dig gå
15Om ej engång med oblid hand
mig stormen slungar på din strand.
O Svea land, du sköna land,
wäl alldrig förr jag såg din strand,
dock trodde jag mig skådansvårtytt den
20hwar gång jag såg åt himmelen
och der en molnig strimma låg
i vester öfwer skummig wåg.
Då slog min barm, då tänkte jag:
helt vist, då du blir stor, en dag
|10|25du färden styr mot Westerland
och helsar gamla Sveas strand,
och ser om än den unga werld
är sina gamla minnen värd.
Så i min själ, o Svea, låg,
30som nu din rand bak fjerran wåg,
en dunkel teckning; nu dess drag
förtydligade känner jag;
Dem tecknade med gyllne stift
din äras gamla runeskrift,
35och kärleken till Asahem
i höga färger lade dem.
I wester sjunker solen ner
bak Svealand och quällen ser
Utur dess öga ner till oss;
40men när igen dess gyllne bloss
står opp ur fjerran Östersky,
då skall hon ifrån Finland gry.
Och denna wåg som somnar der
bland Skandiens dunkelgröna skär,
45I morgon waknar vid din strand
du trogna kära fosterland.
Men ack! Ej solens öga ser,
der hon går opp, der hon går ner,
|11|På bröder. Ack! Ej mer, ej mer
50blott böljan ligger mellan er,
men ödet, ödet eder stråt,
den förr så trogna, skilde åt.
Ty magten kom och troheten
med tårfyldt öga följde den,
55med swärdet brutet, fängslad arm
och rasbristsvårläst p.g.a. strykningkufvad vrede i sin barm. −
Men Svea, stängd bak strandens häll,
förgäfwes gret på Westanfjäll.
– Der står hon än, den hjeltemö,
60och blickar ut åt Bottensjö,
en längtans blick; men vågen bär
dess helsning än till Finlands skär.