Nyåret 1855
Kommentar
Kommentar
Dikten publicerades i Helsingfors Tidningar 3/1 1855.
I dikten lyfter Topelius fram den krigiska beredskapen hos Finlands folk inför det nya året (se »Den första blodsdroppen» med kommentar). Mörne noterar att Topelius igen en gång upprepar det finska folkets nedärvda stridsmod och lojalitet (s. 151).
Bibliografi
Mörne, »Studier i Finlands press 1854–1856», Förhandlingar och uppsatser 26 1913, s. 151 f.
Nyåret 1855.
Det somnar bort, det gamla år,
Det slocknar likt en strimma
Af solen som i molnet går
Vid sena qvällens timma.
5Det är så trött af sorg och strid,
Och nu så somnar det i frid.
Och liksom dagen stiger fram
Ur mörka nattens sköte,
Så kommer hög och allvarsam
10Den nya tid till möte
Och ser oss skarpt i ögats blå
Och frågar om vi redo stå.
Ty ej till lek och myrtenkrans
Och ej till fredens fester,
15Men till den hårda vapendans
Han bjuder oss som gäster.
Du hjerta i den finska barm,
Han frågar om din håg är varm.
Och bister står han för vår syn,
20Ty fjerran blixtra svärden,
Och storm bebådar morgonskyn
För hela vida verlden.
Du fura uti Finlands mark,
Han frågar om din rot är stark.
25Men fast den gyllne freden flytt
Liksom ett regn om våren,
Och fast de slitas opp på nytt,
De redan läkta såren,
Skall ingen modlös klagan gå
30Från våra läppars lugn ändå.
Och fast den nya tid sin lag
Med nya eder svurit,
Vi kunna bära än i dag
Hvad våra fäder burit
35Och möta tidens frågor djerft
Med allt det fasta mod vi ärft.
Det är för samma land vi slåss,
På samma jord vi blöda,
Och samma Gud ser ned på oss,
40Och samma hjertan glöda.
Och mycket måste glömmas − men
Vårt fosterland vi minnas än.
Allsmäktige, hvars starka hand
Kan stormens banor länka
45Och ensam åt en verld i brand
Kan lugnet återskänka,
Om så Din helga vilja är,
Den gyllne freden oss beskär!
Men gifver Du oss strid och nöd
50I detta år af fara,
Var Du vår sköld, var Du vårt stöd
Och lär oss starka vara,
Att våra fäders arf alltså
Åt våra barn vi lemna må.