Inledning

Topelius historiska motiv och epoker

6 De historiska motiven behandlade Topelius inledningsvis anekdotiskt och lättsamt, för att inte säga uppsluppet – i »Häradshöfdingen» och i »Vernas rosor» (1856) – och utan betungande ambitioner.11En högstämd nationell historieskildring lyser helt med sin frånvaro i »Häradshöfdingen» och »Vernas rosor», medan fortsättningen på den senare, »Stjernan i molnet», starkt understryker folkets trohet mot kungen, i motsats till officerarnas svek. Båda är utgivna i ZTS V, s. 195–323. Se även kommentaren, s. 417 ff. och 428 f. Följetongsversionen av Hertiginnan af Finland (1850) inleds i en just så »pjunkig» (sentimental) stil han tidigare hade tagit avstånd från i programförklaringen, men han insåg under arbetets gång att stoffet motiverade ett seriösare grepp. Under de historiska utflykterna i de tidiga verken håller Topelius sig huvudsakligen till 1700-talet, särskilt den gustavianska tiden. I Fältskärns berättelser har han ambitionen att systematiskt lyfta fram Finland och, som han själv skulle ha sagt, finnarnas insatser i den svenska historien. Han strävar också efter att integrera det historiska och det fiktiva stoffet. – I följetongen »Hertiginnan af Finland» hade han kommit till korta här, och delade i bokupplagan 1850 upp innehållet i en övervägande historisk del och en övervägande fiktiv. Inför tryckningen i Vinterqvällar (1881) reviderade Topelius Hertiginnan af Finland på nytt och den här gången strök han skildringen av kriget 1741–1743.

7 Med Fältskärns berättelser byter Topelius epok och går å ena sidan bakåt till 1600-talet och trettioåriga kriget i den första cykeln, å andra sidan fram till 1810-talet i presentationen av fältskären Bäck.12I en tillbakablick i andra berättelsen tar Topelius upp klubbekriget på 1590-talet. Ramfiktionen som inleder varje berättelse placerar Topelius mellan sent 1820-tal och tidigt 1830-tal. Han refererar till de första nyheterna i pressen om freden i Adrianopel 1829, efter rysk-turkiska kriget, i ramfiktionen före »Rebell mot sin lycka» (fjärde berättelsen, s. 211) och till inbördeskriget i Portugal 1828 före »De blå» (sjunde berättelsen, s. 477). Före den trettonde berättelsen introducerar han den nybakade studenten Halm »för hvilken tiden ännu icke var inne att kalla sig Olkinen», men ändå uttalade sig »med den lilla lukt han redan hade af Hegel på permarna» (s. 1146). Topelius och andra studenter vid universitetet i Helsingfors läste Hegel på 1830-talet.

8 Topelius tidiga verk startar vanligen in medias res men i fortsättningen inleder han ofta indirekt, genom att etablera berättarfiktionen som i »Häradshöfdingen» eller Hertiginnan af Finlands följetongsversion, eller med ett resonemang som småningom övergår i den egentliga berättelsen. I »Gröna |XXII|kammarn på Linnais gård» (1859) tar han upp begreppet aristokrati kontra meritokrati (dock utan att använda detta ord), i »Vincent Vågbrytaren» (1860) filosoferar han över studentmatriklarnas namnteckningar som symboler för förhoppningar och vuxenhet, och efterföljande torra data som i bästa fall summerar en livsgärning. Välkänd är Topelius granskning av historieundervisningen och historieforskningen i början av »Konungens handske» (1863). Men ingen annanstans är introduktionen (fältskärns egen historia) och ramberättelsen så omsorgsfullt utformad, konsekvent genomförd och systematiskt använd som i Fältskärns berättelser.

9 I ramfiktionen för fältskärns åhörare samtal i övergångarna mellan de olika berättelserna. Här gör Topelius historiefilosofiska reflektioner som han lägger i fältskärns mun, åhörarna (som är ombud för läsarna) anlägger synpunkter på händelserna och på den fiktiva berättelsen, och deras åsikter får bryta sig mot varandra. Samtalen blir en del av den folkbildning som Topelius bedrev i Helsingfors Tidningar, både genom innehållet i tidningen och genom formen.

10 Topelius föreläsningar i historia tillhör huvudsakligen ett senare skede än Fältskärns berättelser. Det var egentligen först 1862 han övergick från geografin till att föreläsa om historien. Samma år författade han följetongerna »Källan i Ljungars skog» och »Ljungars vapen» för Helsingfors Tidningar.13De drygt 50 avsnitten är fördelade över nästan hela vårterminen och hela höstterminen 1862. »Källan i Ljungars skog» och »Ljungars vapen» utkom bearbetade under den gemensamma titeln »Ljungars saga» i Vinterqvällar III 1896. Händelserna utspelar sig på 1520-talet, under övergången från katolicism till protestantism. Längre bakåt i historien går Topelius sällan i de skönlitterära verken. Det är som om han vinnlade sig om att beta av epoker skönlitterärt innan han behandlar dem i föreläsningarna. Hösten 1863 hade han i dem hunnit till katolicismens sista tid i Finland och biskop Arvid Kurck. Denne förekommer också i de två Ljungars-följetongerna, och Topelius framställer honom respektfullt både i dem och i föreläsningarna.

11 De årslånga pauserna i Fältskärns berättelser ledde ändå till att historien till sist hann upp romanen. Vårterminen 1866 föreläste Topelius om Karl XII, frihetstiden och Gustav III:s hela regering. Samtidigt ingick den fjortonde berättelsen i Helsingfors Tidningar, händelserna pågår mellan juni 1771 och augusti 1772. Ett år tidigare hade Topelius nämnt att han aktade vetenskapen för högt för att i föreläsningarna framlägga några nya Fältskärns berättelser.14Första föreläsningen vårterminen 1865, s. 3, ej daterad (Topelius, Föreläsningar i geografi och historia, utg. Jens Grandell, ZTS XV). – Topelius delade följetongens fjortonde berättelse i två inför utgivningen i bokform. Även om Topelius hade ambitionen att hålla fiktionen borta från föreläsningarna avstod han inte från att docera med engagemang i den fiktiva prosan. I Fältskärns berättelser märks det särskilt i de lika inlevelsefulla som sifferstarka beskrivningarna av hungersnöden på 1690-talet och pesten på 1710-talet (sjätte berättelsen, kapitlet »Stora hungersnöden», s. 434–442 resp. åttonde berättelsen, kapitlet »Pesten 1710», s. 572–576) och den ingående behandlingen |XXIII|av villkoren för freden i Nystad 1721 (tionde berättelsen, kapitlet »Freden i Nystad», s. 720 ff.).

Konflikter och harmonisering

12 Fältskärns berättelser präglas övervägande av den yngre Topelius utvecklingsoptimism. Efter de långa krigen tar det fredliga samhällslivet fart: bildningsnivån stiger, välståndet växer och de ofrälse blir en faktor att räkna med. Konflikten mellan adel och ofrälse går igenom hela romanen, manifesterad i släkterna Bertelsköld och Larsson: från bondens förbannelse av (dotter)sonen-adelsmannen i första cykeln till grevebarnens förakt för den ofrälse styvmodern i den femte. Jämsides finns motsättningarna mellan protestanter och katoliker, mellan reduktionens pådrivare och föremålen för den, mellan frihetstidens partibildningar och mellan partierna å ena sidan, kungahuset å den andra. I femte cykeln utmanas den linneanska traditionen och den lutherska fromheten av alkemin och upplysningstidens ifrågasättande av religionen. Topelius bedriver försvaret mot vidskepelsen och fritänkeriet med energi och mera nit än verket strängt taget tål. Ståndsmotsättningen och familjekonflikten upplöser han i tecknen av kristen försoning, för att inte säga i kristen förkunnelse.15Tredje ståndets frammarsch på adelns bekostnad är ett återkommande motiv i Topelius författarskap. I »Gamla Baron på Rautakylä» (1849) övergår godset till en prästfamilj medan den förment ofrälse arkitekten Lithovius gifter sig till Linnais (»Gröna kammarn på Linnais gård» 1859). Särskilt i den novellen raljerar Topelius med ståndsfördomarna.

13 Ovanstående till trots vore det förenklat att säga att Topelius fördömer 1700-talet. En stor del av hans historiska prosaverk utspelar sig i 1700-talsmiljöer, från »Häradshöfdingen» över »Drottning Sofia Magdalena», »Gamla baron på Rautakylä» och dramatiseringen av den »Efter femtio år», Hertiginnan af Finland, »Vernas rosor», »Stjernan i molnet», »Konungens handske», fram till de tre senare cyklerna av Fältskärns berättelser och Topelius sista följetong i Helsingfors Tidningar »Hvita frun i Hälla» (1866). Miljöskildringarna är kärleksfullt utpenslade, han excellerar i svensk-franska repliker, gläder sig över borgerskapets frammarsch, de naturvetenskapliga framstegen och utvecklingen av ekonomin, av universitetet och andra samhällsinstitutioner i Finland. Allt vad Topelius inte kan omfatta av 1700-talet gör honom ambivalent till århundradet, inte entydigt fördömande.

14 Efter Hertiginnan af Finland (1850), där borgmästardottern Eva Merthen följer sin aristokratiska älskare till kontinenten, experimenterar Topelius inte med kvinnorollen. Erotiskt aktiva eller koketterande kvinnor förekommer (Lodoiska och Juliana i andra cykeln av Fältskärns berättelser, Aurora von Königsmarck i den tredje och markisinnan Egmont i den femte), men det går illa för dem. De unga flickorna hos Topelius är visserligen intelligenta, slagfärdiga, initiativrika och spänstiga, men senast med äktenskapet går de in |XXIV|i traditionella roller som mödrar och vårdarinnor (Greta, Marie Larsson och Ester Larsson, Erika Lindelia, Ringa Littow).16Om Topelius ibland bortsåg från den traditionella rollen i följetongerna i Helsingfors Tidningar tog han skadan igen när han redigerade dem på 1880-talet för Vinterqvällar; jfr »Fröken Drifva» från 1860 resp. 1882. Äldre kvinnor – en kvinnas ålderdom inleds senast vid fyllda 30 hos Topelius – anvisas mild resignation under ödet, som oftast är hårt. De förlorar sina älskade genom svek, krig och död eller missförstånd: Emerentia (Meri), Ebba Bertelsköld, Eva Falkenberg och Marie Larsson i Fältskärns berättelser, Ebba Reutercrona i »Gamla Baron på Rautakylä» (1849), Amelie Evers i »Vincent Vågbrytaren» (1860), Tant Mirabeau i novellen med samma namn (1863), Betta Sievert i »Konungens handske» från samma år och Kerstin Fleming i »Ungdomsdrömmar» (1879). I andra fall dör de i förtid, i värsta fall för egen hand: »AskOnsdagsbruden» och Beata i »En Natt och en Morgon» (1843), »Lindanserskan» (1845), »Bruden» (1846), Regina von Emmeritz i pjäsen (1853) och markisinnan Egmont i Fältskärns berättelser. Vill man kalla Topelius feminist är han i så fall en utpräglad särartsfeminist och typisk för sin tid, även om han som rektor för universitetet på 1870-talet beviljade kvinnor studierätt och 1882 harangerade Finlands första kvinnliga magister, Emma Irene Åström, med en dikt där han visar en viss insikt om den rigida kvinnorollens krav.17»[...] Hur många dina systrar funno vägen / Till samma mål, men funno porten stängd / Och funno fördomen som dörrvakt trägen / Och dumheten som skylt på dörren hängd / Och vände sorgsna till sin söm tillbaka / Att drömma, törsta, lida och försaka! / [...] Mod, kätterskor mot gammal häfd i staten!» (»Till Emma Irene Åström», Ljung 1889, s. 122).

15 Topelius skildrar män stereotypt och mer i svart-vitt än kvinnor. Som i andra verk av honom uppträder bipersonerna i Fältskärns berättelser ofta mer nyanserade än huvudpersonerna. Av romanens centrala gestalter är Gustav II Adolf och Gösta Bertelsköld idealiserade till övermått, medan Torsten Bertelsköld och Bernhard Bertelsköld d.y. är genomonda.18Om personerna som ett typgalleri, jfr inledningen till Noveller, ZTS IV, s. XXXIV f. Männen förekommer i kollektiv, ofta socialt avgränsade (soldater, bönder, studenter, riksdagspolitiker, kroggäster, folkhopar). Troheten, central i Topelius verk, manifesteras i folkets trohet mot regenten, soldaternas mot det goda befälet och tjänarens mot husbonden. Någon automatisk ömsesidighet finns inte, också sympatiskt skildrade eller rentav idealiserade personer ur överklassen behandlar tjänare och andra underordnade påfallande brutalt utan att någon berättarinstans reagerar. Det sker däremot i fråga om bondekungen Bertilas och borgarekungen Larssons hårdhet mot döttrarna Meri respektive Ester.

16 Ramberättelsens Svenonius och Svanholm har som typer en lång litterär tradition att falla tillbaka på. Svenonius representerar den lärde pedanten och Svanholm den skrävlande knekten, miles gloriosus efter den romerske komediförfattaren Plautus (250–184 f.Kr.) pjäs med den titeln. Topelius bekantade sig förmodligen med Holbergs version Jacob von Tyboe i slutet av 1830-talet, han nämner Holbergs komedier flera gånger i dagboksanteckningar. Kapten Larsson, sergeanten Bengt Kristerson och dragonen Burchard som också ständigt skryter med påstådda bedrifter hör till samma typ. Kungarna |XXV|och Bertelsköldarna (i högre grad än Larssönerna) förkroppsligar sina epoker, och i nästan varje generation finns tydliga likheter mellan dem. Gustaf Bertelsköld, i första cykeln ung, tapper och lika renhjärtad som Topelius föreställde sig Gustav II Adolf, är i andra cykeln en cynisk yrkeskrigare, föga nogräknad om medlen – precis som författaren framställer Karl X Gustav. Gösta Bertelsköld och Karl XII karakteriseras av dumdristig tapperhet, förmåga att tala till soldaterna, religiositet och dragning till strapatser, men inte till kvinnor. Bertelsköld befinner sig i fält, kämpande för kungen och Finland, hela sitt vuxna liv. När kungen har stupat söker Gösta Bertelsköld döden.19Maija Lehtonen är den första som här noterar ett självdestruktivt beteende, i artikeln »Synkkenevä menneisyys» 1997, s. 396. Hon formulerar det försiktigt som att en nutida läsare anar någon form av självförstörelsedrift (nykyajan lukija aavistelee jonkinlaista itsetuhoviettiä) hos Gösta Bertelsköld.

17 De tre första cyklerna bärs upp av starka viljor och stora händelser: flera krig, reduktion, hungersnöd och ockupation. Med fjärde cykeln är handlingen framme i frihetstiden. Topelius såg epoken som ett nationellt förnedringstillstånd p.g.a. de korrumperade politikerna. Undantaget är övergångsgestalten mellan stormaktstiden och frihetstiden Arvid Horn, som Topelius omfattar närapå lika oreserverat som Gustav II Adolf. Borgerskapet representeras av Lars Larsson, omutlig och oböjlig riksdagsman och ägare till ett Vasa-baserat handelshus.

18 Handlingen i den femte cykeln utspelar sig i universitetsmiljö i Åbo, på familjen Bertelskölds gods i Östergötland och under 1772 års riksdag i Stockholm. Skildringen av såväl den fysiska som den mentala miljön är välgjord och riksdagsintrigerna gör Topelius här liksom i den fjärde cykeln direkt spännande. På det privata planet står familjen Bertelskölds inflammerade relationer i fokus. Carl Victor Bertelsköld är liksom Adolf Fredrik vänlig och tillmötesgående mot hög som låg, och varmt fäst vid sin familj. Men både han och kungen saknar i motsats till sina makor viljestyrka och karaktärsfasthet. Huvudperson blir Ester Larsson, nu grevinnan Bertelsköld. Inom de traditionellt kvinnliga handlingsutrymmena sjukvård och kristen förkunnelse behandlar hon sin cyniskt fritänkande, ståndsmedvetna och allmänt osympatiska styvson så framgångsrikt att han överger diplomatin och politiken för en tillvaro som from och filantropisk lantjunkare. Bertelsköldarna drivs in i en återvändsgränd av präktighet medan Larssönerna p.g.a. girighet och besticklighet diskvalificerar sig för ledarskap. Gustav III lyckas visserligen med statsvälvningen, men i sin iver att visa dels hur illa det går för ateister och giriga egoister, dels presentera ett harmoniskt slut på Bertelsköldarnas familjekris, förbrukar Topelius energin i berättandet.

19 Med åldern tilltog Topelius religiositet och pessimism. Synteserna som överbryggar konflikter tillgriper han inte längre. I Planeternas skyddslingar (1889) rider apokalypsens ryttare på den röda hästen genom romanen. Tope|XXVI|lius gör upp med idealiseringen av kriget, krigaren och krigsskildringarna, på samma mark där han skildrade Gustav Adolfs slag med vajande fanor och skallande psalmsång. Bipersonerna i Planeternas skyddslingar utsätter han för en massaker av apokalyptiskt slag. Huvudpersonen Kristina fördöms som kärlekslös och egoistisk. Den andra huvudpersonen, Hagar med de många identiteterna, låter han försvinna i anonymitet efter en jakobsbrottning. Hon får i alla fall säga till en ortodox lutheran att kyrkorna strider om bokstaven och glömmer att anden är en.20Topelius, Planeternas skyddslingar. Tredje delen 1889, s. 250. I följetongen om ätten Ljungar (1862) gör Topelius processen kort med de onda men lämnar slutet öppet och rentav hoppfullt för de goda. I den senare versionen »Ljungars saga» (1896) utplånar Topelius också släktens två sista ättlingar, ett ungt syskonpar som är katoliker. De följer Finlands sista katolska biskop, Arvid Kurck, på flykt till Sverige med ett skepp som förliser. Bortsett från jesuiten Hieronymus behandlar Topelius katolikerna skonsammare i Fältskärns berättelser.

En dialektisk historiesyn

36 Fältskärn inleder sin första berättelse med en dramatisk framställning av slaget vid Breitenfeld 1631 där svenska armén vann en stor seger över Katolska ligans trupper. Här introduceras berättelsens protagonist, den unge finske ryttaren Gustaf Bertila, genom en fråga av det finska rytteriets chef Torsten Stålhandske: »Nåväl, Bertila [...] har du lust att i dag förvärfva dig riddarsporren?» Till detta svarar denne: »Jag har aldrig vågat eftersträfva en så stor utmärkelse [...] Jag ... en bondeson!» (s. 17). Redan i detta replikskifte döljer sig verkets centrala tema, som ger berättelserna struktur och driver intrigen framåt: kampen mellan å ena sidan adeln, å andra sidan bönder och borgare.

37 Efter Breitenfeld har Gustav II Adolf för avsikt att adla Bertila, som utmärkt sig i striden, men hejdas av Bertilas far – egentligen morfar – »bondekungen» Aron Bertila från Storkyro. Denne gör genom ett brev klart att sonen aldrig får anta adligt namn och adlig sköld; gör han det ådrar han sig faderns förbannelse. Aron Bertila hatar nämligen aristokratin och håller envist fast vid övertygelsen att inget skall finnas mellan kungen och folket, för det »rycker till sig konungens makt och folkets ägodelar» (s. 84). Konflikten mellan far och son trappas upp när Gustaf Bertila, som nu adlats med namnet Bertelsköld, efter flera år i fält återvänder till fädernehemmet. Fadern, |XXXIII|som nåtts av rykten om Gustafs nobilisering, förskjuter honom (s. 161 f.). Konflikten når sin kulmen när Gustaf än en gång besöker hemmet och ber om förlåtelse och välsignelse. Aron Bertila är dock orubblig. Han gör Gustaf arvlös och upptar istället dennes vapenbroder Lars Larsson som sin arvinge (s. 200–203).

38 Så uppstår de två släkter, Bertelsköldarna och Larssönerna, vars öden Fältskärns berättelser skildrar; den ena bestående av grevar och grevinnor, den andra av bönder och, med tiden, borgare. Motsättningen mellan adeln och de lägre stånden går som en underton genom berättelserna och accentueras titt som tätt, till exempel genom bondeupproret på det bertelsköldska stamgodset Majniemi i mitten av 1600-talet (fjärde berättelsen), genom Bernhard Bertelskölds resa till Österbotten för att köpa spannmål av Larssönerna under hungersnöden vid seklets slut, och genom Karl XI:s reduktion där Majniemi blir indraget till kronan (sjätte berättelsen). Bertelsköldarna står länge i berättelsernas förgrund, men från den tionde berättelsen, »Ödemarkernas vår», där historien hunnit till 1721, intar den larssonska släkten en central roll. Att bonde- och framför allt borgarfamiljen här träder fram är fullt förenligt med den historieuppfattning som fältskärn ger uttryck för i ramberättelsen till femte berättelsen, nämligen att adeln på 1600-talet i Sverige och Finland var »det virke, hvaraf man byggde historien», medan den finska historien alltsedan den ryska ockupationen 1713–1721 »tagit sitt mesta virke» av den »ofrälse medelklass» som »arbetat sig fram till heder och namn» under 1600-talet och början av 1700-talet.61Förstörelsen av Majniemi slott i åttonde berättelsen kan tolkas symboliskt i linje med den här historieuppfattningen, liksom berättarens anakronistiska upplysning om att det »nu» finns en »liten välmående bondgård» där slottet en gång stod (s. 608). Växlingen från den adliga till den borgerliga släkten motiverar fältskärn ytterligare med att de finska präst- och köpmannasläkterna har »sin egen lilla och märkeliga historia» genom att de på 1700-talet gav upphov till en »ny borgerlig aristokrati» (s. 286).

39 Liksom Walter Scott gestaltar Topelius historien i Fältskärns berättelser som en serie kriser eller konflikter mellan konträra historiska krafter, så som samhällsklasser och nationer.62Om Scotts gestaltning av historien: Georg Lukács, The Historical Novel 1965 [1937], s. 53. Hos Topelius förekommer dessutom konflikter mellan idéer eller ideologier. Motsättningen mellan adeln och de lägre stånden är romanens mest centrala, men verket tematiserar även andra konflikter och motsatsförhållanden i historien. Trettioåriga kriget som bildar fonden för första cykeln var åtminstone delvis ett religionskrig mellan katoliker och protestanter, och cykelns huvudantagonist är jesuiten Hieronymus som smider planer på att göra Sverige katolskt igen. Motsättningen mellan krig och fred, eller krig och samhällsuppbyggande arbete, är ständigt närvarande.63Motsatsparet representeras av symbolerna svärdet och plogen, jfr titeln på andra berättelsen och Aron Bertilas utläggning om vad respektive verktyg uträttar (s. 83 f.). I de två första cyklerna som utspelar sig på 1600-talet växlar berättandet mellan militärhistoria på utländsk mark och – vid sidan av den |XXXIV|äventyrliga handlingen – social- och kulturhistoria på finsk mark. Först i den åttonde berättelsen skildras krig i Finland, i början av 1710-talet. I elfte och tolfte berättelsen utgörs fonden av maktkampen dels mellan de revanschistiska hattarna och de utrikespolitiskt försiktiga mössorna, dels mellan kungahuset och ständerna. I fjortonde och femtonde berättelsen pågår händelseförloppet mot bakgrunden av Gustav III:s statsvälvning 1772. I ramberättelsen representeras motsatsparet av den krigiska postmästaren Svanholm och den pacifistiska skolmästaren Svenonius. Motsättningen mellan dels trolldom och religion, dels vetenskap och religion är kärnan i femte berättelsen om häxprocesser och i hela femte cykeln om fritänkeri och alkemi.

40 Likheterna i historiesynen hos Scott och hos Topelius i Fältskärns berättelser begränsar sig dock inte till uppfattningen om historien som en serie konflikter – den har också en gemensam rörelse: framåt. Som hos Scott framställer Topelius historien som en progressiv process i romanen.64Lukács, The Historical Novel 1965, s. 53 och de Groot, The Historical Novel 2010, s. 25, 29. Fältskärn uttrycker denna uppfattning mer eller mindre explicit. Han jämför till exempel nationernas utveckling från barbari till civilisation med människans biologiska utveckling från vild ungdom till klok vuxenhet (s. 77),65Denna tanke förefaller Topelius ha hämtat ur upplysningsfilosofen Adam Fergusons An Essay on the History of Civil Society (1767) vars svenska översättning Försök till historien om borgerligt samhälle (1790) han ägde (Museiverkets förteckning över Topelius boksamling). och han använder ett organiskt bildspråk för att beskriva samhällsutvecklingen (s. 552 f., 621). Vidare framhåller han, den här gången med en militär bild, att varje tid är en övergång till någonting nytt och »hvar tid tjenar sig upp genom graderna». För fältskärn är tiden ingen gråhårig gubbe:

41 Tidens rätta väsende är en evig ungdom; han tål intet murket, han hviftar det bort med sina stora stormfyllda vingar för att beständigt sätta uti dess ställe någonting ungt och friskt. Men de gamla förstå sig icke på sådant, utan mena att tid och verld bli beständigt sämre, för det att de sjelfva ej kunna vänja sig vid den tanken att en ny tid stiger fram uti nya former. (s. 621)66Jfr även bilden av »häfdernas genius» som en »evigt blomstrande flicka» i företalet (s. 15).

42 Den progressiva historiesynen kommer även till uttryck i att Topelius låter romanens ståndsmotsättning tillfälligt upplösas genom att Carl Victor Bertelsköld och Ester Larsson, med »borgarekungen» Larssons motsträviga samtycke, gifter sig i fjärde cykeln. Syntesen fullbordas i femte cykeln när de bertelsköldska barnen från Carl Victors tidigare äktenskap överger ståndsfördomarna som har splittrat familjen och accepterar Ester som sin mor.67Syntesens två skeden påpekas av Keijo Kettunen, »Kuninkaan sormus» 1998, s. 75. Även motsättningen mellan adelsmakt och folkmakt upplöses i femte cykeln, i den sista berättelsen »Morgonljusning», genom att romanen slutar vid Gustav III:s statsvälvning, som resulterade i att den politiska makten temporärt delades mellan kungen och riksdagen.

|XXXV|

43 Denna historiesyn, grundad på framsteg och på upplösningen av motsatser i synteser, är influerad av Hegels dialektiska historiefilosofi.68Se bl.a. Yrjö J. E. Alanen, Kansamme tien viitoittajia 1944, s. 279; Mauri Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, s. 40, 53 och Matti Klinge, Suomen sinivalkoiset värit 1981, s. 276 f. samt Idyll och hot 2000, s. 239, 254 ff., 268–[281]. Senare omfattade Topelius en pessimistisk, cyklisk historieuppfattning (Lehtonen, »’Tidens rätta väsende är evig ungdom.’ Om tiden i Topelius’ berättelser», 1987, s. 372 ff. och Klinge, Idyll och hot 2000, s. 255 f.). Topelius blev förtrogen med hegelianismen under studietiden i Helsingfors på 1830- och 1840-talet; den var då förhärskande i den akademiska undervisningen i filosofi. Genom J. J. Tengströms föreläsningar och kursboken Encyklopädie der philosophischen Wissenschaften (1817), där Hegel sammanfattar sitt filosofiska system, förkovrade sig Topelius 1837–1840 med stor möda i de hegelska lärorna. Under sina fortsatta studier på 1840-talet fördjupade han sig i Hegels postumt utgivna föreläsningar i filosofins historia och historiefilosofi,69Vorlesungen über die Geschichte der Philosophie (1833–1836) och Vorlesungen über die Philosophie der Geschichte (1837). samt Snellmans Läran om staten (1842). Någon hegelian blev han ändå inte, tvärtom polemiserade han flera gånger mot hegelianismen, men speciellt hans historiesyn tog intryck av den.70E. N. Tigerstedt, »Topelius-studier» 1943, s. 12, 54–59, 84 f., 107; se även Dagboken 13/10, 13 och 20/11 1837 samt 5–8/1, 6–10/5 och 11–12/11 1840.

44 Hegel är dock bara början. Som Topelius inspirationskälla till ståndsmotsättningen i Fältskärns berättelser har forskningslitteraturen lyft fram polemiken i mitten av 1840-talet mellan historikerna Anders Fryxell och Erik Gustaf Geijer om adelns historiska roll i Sverige,71T.ex. Bernhard Estlander, »Topelius som historiker» 1918, s. 130 f. och inte utan orsak: Topelius hänvisar anakronistiskt till pennfejden i både fjärde (s. 222) och sjätte berättelsen (s. 402 f.). Fryxell inledde polemiken 1845 med skriften Om aristokrat-fördömandet i svenska historien där han kritiserar den aristokratfientliga inställningen i svensk historieskrivning alltsedan 1700-talet. Han anser att flera historiker, inte minst Geijer, har varit partiska i sin bedömning av den svenska adeln: de har låtit sig påverkas av ideologiska fördomar och behandlat den orättvist. Till skillnad från Geijer och andra antiaristokratiska historiker framhåller Fryxell att adeln stått för flera förtjänstfulla insatser i Sveriges historia. I sitt enda svar fasthåller Geijer sin adelskritiska tolkning av historien och förnekar förekomsten av en aristokratfördömande tendens, såväl i sina egna som i föregångarnas verk. Polemiken, som Fryxell på egen hand fortsatte med ytterligare tre inlägg, uppmärksammades stort och debatterades både i pressen och i tidskrifter i Sverige, bland annat av C. J. L. Almqvist.72Carl Arvid Hessler, »’Aristokratfördömandet’» 1943, s. 259 ff., 264 och Anders Burman, »C. J. L. Almqvists stora berättelse» 2001, s. 40 f. Topelius kunde bekanta sig med polemiken senast i slutet av 1840-talet när Akademiska läseföreningen, där han var sekreterare, hade införskaffat Fryxells inlägg i debatten.73Estlander, »Topelius som historiker» 1918, s. 130 f. Akademiska läseföreningen inledde verksamheten 1847. I Fältskärns berättelser intar Topelius en medlande, syntetisk ståndpunkt i tvisten, även om han anser att »Geijer i hufvudsaken trängt längre» (s. 402). Han lyfter fram både sextonhundratalsadelns förtjänster och dess dominans, liksom den reformatoriska verkan som Karl XI:s reduktion hade, och de övergrepp som begicks i reduktionens namn.74Se i synnerhet kapitel 7 »Reduktionen» (s. 396–403) och 10 »Kronofogden» (s. 422–434) i sjätte berättelsen.

45 Matti Klinge har påpekat att det även finns andra och framför allt tidigare impulser till ståndsmotsättningen än striden mellan Fryxell och Geijer. När |XXXVI|Topelius 1844 recenserade första delen av de av Edward Grönblad utgivna Handlingar rörande Klubbekriget (1843) i Helsingfors Tidningar analyserade han det finska bondeupproret i hegelianska dikotomier, med bland annat folkmakt mot adelsvälde som ett motsatspar.75Klinge i inledningen till Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, ZTS V, s. XVI och Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys 2010, s. 134 ff.; Topelius, »Literatur. Urkunder upplysande Finlands öden och tillstånd», HT 16–20/3 1844. Vid den här tiden hade klassbegreppet fått en central roll och tanken om historiska motsatsförhållanden aktualitet, inte minst genom Adolphe Granier de Cassagnacs socialhistoriska arbeten Arbetsklassens historia och Adelsklassens historia som utkom i svensk översättning 1843.76Originalupplagorna Histoire des classes ouvrières et des classes bourgeoises och Histoire des classes nobles et des classes anoblies utkom 1837 resp. 1840. Topelius ägde verken, och Snellman presenterade Cassagnacs klassbaserade historiesyn i Saima 1844. Därtill behandlades klassfrågor i romanlitteraturen, bland annat av Balzac, Dumas och Eugène Sue.77Klinge, Idyll och hot 2000, s. [161], 167, 273 och inledningen till ZTS V, s. XVI. Mauri Noro har dock poängterat att motsatsförhållandet mellan aristokrati och demokrati förekommer även i Geijers Svenska folkets historia (1832–1836) som Topelius läste redan i slutet av 1830-talet. Tanken om adelns förmedlande ställning mellan kungen och folket, mellan envälde och mångvälde (se t.ex. s. 468, 630), finns likaså hos Geijer, och redan tidigare hos Hegel.78Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, s. 66 f.; Dagboken, 11 och 30/9 1839.

Det finsknationella temat

46 Under 1800-talet fungerade den historiska romanen som ett massmedium för föreställningar om nationell historia och nationell identitet.79Se t.ex. Rigney, »The historical novel» 2018, s. [114]; Hamnett, The Historical Novel in Nineteenth-Century Europe 2011, s. 4, 6 f. och Torsten Pettersson, »Mahdottoman genren sitkeä elinvoima» 1999, s. 75. Liksom Walter Scotts tidiga historiska romaner med motiv ur Skottlands historia var försök att definiera den skotska nationella identiteten,80Hamnett, The Historical Novel in Nineteenth-Century Europe 2011, s. 7. kan Fältskärns berättelser betraktas som Topelius ansats att inringa den finska. Här framträder den uppfattning om det finska folket som senare fick stor spridning och omfattades på bred front i synnerhet genom läseboken Boken om Vårt Land (1875) och dess många upplagor på svenska och på finska.81Lehtonen, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita 2002, s. 185; se även Henrik Knif, »Läseböckerna i idéhistorisk belysning» i inledningen till Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. XXVIII–XXXI.

47 I romanen kommer det finsknationella temat till uttryck på i huvudsak tre sätt som alla stöder den nationella självkänslan och folkets samhörighet.

48 För det första lyfter Topelius fram upplevelser och kriser som i ett historiskt perspektiv förenar det finska folket, och han framför dem, för att tala med Ann Rigney, i en narrativ form där den historiska utvecklingen sammanlänkas med romanfigurer som läsaren kan känna empati för.82Rigney, »The historical novel» 2018, s. 115. Jfr fältskärn: »jag hyser den mening, att uti en berättelse är menniskan hufvudsak» (s. 127). Mycket medvetet betonar Topelius de finska insatserna i Sveriges stormaktshistoria: i bataljskildringarna lyfter han fram namn på finska regementen och chefer, och han tilldelar inte sällan de finska trupperna under Gustav II Adolf och Karl XII en betydligt större roll än den litteratur han stöder sig på.83Se t.ex. sjunde berättelsen s. 546 och kapitel 6 »Slaget vid Nördlingen» i tredje berättelsen (s. 154–158) samt kommentarer till det (s. 1508). Topelius ambition att synliggöra det finska elementet i den svenska historien märks också när han med namns nämnande omtalar officerare utan att ge dem någon funktion i handlingen (jfr överste Boije i nionde berättelsen, s. 676). Men |XXXVII|historien är inte bara ära och tapperhet i strid; mörka tider som hungeråren på 1690-talet, pesten 1710 och stora ofreden – den ryska ockupationen av Finland 1713–1721 – är minst lika viktiga för gestaltningen av ett folk som har kämpat och uthärdat krig och ofärd tillsammans. Bandet mellan den historiska tiden och berättandets nutid, det vill säga fältskärns och Topelius tid, stärks genom framåtblickar: till exempel avslutas kapitlet om nederlaget vid Storkyro 1714 i åttonde berättelsen »Flyktingen» med en beskrivning av stridsplatsen halvtannat sekel senare. Denna på en gång vemodiga och idylliska landskapsmålning i ord, där rågen sägs suga »sin kärnas must ur kämparnes ben» och sönderrostade svärd eller »knotan af en fordom senfull och stridsvan arm» stundom skramlar mot plogens järnbill (s. 615), illustrerar den uppfattning som om och om igen gör sig gällande i Fältskärns berättelser, nämligen att den finska 1600- och 1700-talshistorien fram till freden i Nystad 1721 till stora delar var en dyster period som grundligt prövade folket.84Se bl.a. kapitel 1 »Kung Carls jagt» i femte berättelsen (s. 288) och kapitel 17 »Våren 1722» i tionde berättelsen (s. 790); se även Hannu Syväoja, »Suomalaisuus Sakari Topeliuksen historiallisissa romaaneissa» 1999, s. 56 f. Det finns dock ljusglimtar, som »den finska bibeln och det finska universitetet» (s. 288), och en bättre framtid är att vänta det land som, med borgarekungen Larssons ord, »har burit sådana bördor och icke dignat» (s. 1045). I synnerhet genom borgarekungens födelsedagstal till den samlade larssonska släkten i tolfte berättelsen »Prinsessan af Wasa» förknippas det finska folkets historia med en providentiell föreställning om Gud som ledsagare till en ljusare framtid och som garant för den:85Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 118 f. »ty Han hafver lust till detta folk, och Han skall göra vårt mörker ljust» (s. 1045).

49 För det andra sammanväver Topelius det nationella temat med ståndsmotsättningen. Klyftan mellan stånden i de fyra första cyklerna skapar bilden av ett folk som är splittrat. Motsättningens upplösning genom Carl Victor Bertelskölds och Ester Larssons giftermål i tolfte berättelsen och borgarekungens välsignelse av alliansen, varmed han sägs bryta »stafven öfver den långa strid, som i sekler söndrat adel och folk i Finland» (s. 1137), kan tolkas som en återförening av det tudelade finska folket till ett folk, en enhetlig nation.86Hatavara, Historia ja poetiikka 2007, s. 229; även Klinge, Idyll och hot 2000, s. 239. Hatavara påpekar att denna syntes av stånden är förenlig med den fennomanska tanken att bondeståndet skulle spela en central roll vid nationens uppkomst (ibid.). Å ena sidan förefaller Topelius med detta framhålla att allt split måste övervinnas och alla krafter sammanföras inför det gemensamma projektet: nationsbygget.87Maija Lehtonen noterar att det kanske är en av orsakerna till att språkfrågan över huvud taget inte aktualiseras i Fältskärns berättelser (»Synkkenevä menneisyys» 1997, s. 395). Å den andra förmår Topelius med sin syntes visserligen inlemma överklassen i »folket», men inte den lägsta samhällsklassen, de obesuttna, proletariatet, som saknade representation i riksdagen.88Klinge, Idyll och hot 2000, s. 239. Det närmaste Topelius kommer att bygga broar mellan denna underklass och överklassen är i fjärde berättelsen »Rebell mot sin lycka» när Bernhard Bertelsköld tar folket på Majniemi i försvar mot slottets förtryckande fogde, mäster Adam (s. 224–227). Här skildrar Topelius underhavandenas belägenhet med stor |XXXVIII|sympati. Samtidigt kan man i deras uppror läsa in en varning riktad till Topelius samtid om faran med att ignorera underklassens undermåliga sociala förhållanden.89En annan episod som också skall ställas i samband med Topelius samtid och dess rädsla för revolutioner är Neptunus Gasts attentatsförsök mot familjen Larsson och kungen i Vasa i »Prinsessan af Wasa» (tolfte berättelsen, s. 1126 f.). Maija Lehtonen tolkar incidenten symboliskt som underklassens strävan att rasera monarkin och borgerskapet. Därtill konstaterar hon att Topelius gör en åtskillnad mellan »folket» och den av honom föraktade »massan» (»Synkkenevä menneisyys» 1997, s. 398 f.). Med det senare menar Topelius folkhopar som gör upplopp och är lätta att förleda (se t.ex. s. 1339–1343).

50 För det tredje strävar Topelius att stärka den nationella identiteten genom att skissera det finska folklynnet och skapa föreställningar om vad finskhet innebär. Men han gör det inte med hjälp av huvudpersonerna, som i huvudsak saknar typiskt finska drag, utan snarare med bipersoner så som Bertel Bertelskölds dragoner, österbottningen Pekka och tavastlänningen Witikka, Carl Victor Bertelskölds ridknekt Istvan, som i själva verket är en Larsson, och Paul Bertelskölds studiekamrat Eudoxius Lejonfäll. De militära egenskaperna är bland de första läsaren stöter på: finnarna är visserligen inga paradsoldater, men däremot hårda krigare som inte skyr faran – Topelius låter ofta Gustav II Adolf sätta in dem där den är som störst. Dessutom är de kungatrogna och har en hög försvarsvilja. Den tankens långsamhet som bland annat Istvan och Eudoxius kännetecknas av kompenseras med andra egenskaper: den förra är extremt lojal och den senare både fysiskt stark och socialt begåvad. Finnar är därtill tålmodiga och hederliga, vilket Bernhard Bertelsköld erfar i sjätte berättelsen när han åker till Vasa för att köpa spannmål under hungeråren och häpnar över den respekt för lagarna som folket har, nöden till trots. Laglydnaden härleder han till Gud, folket självt och framför allt den »fasta, lagbundna samhällsordning, som Sveriges konungar gifvit oss» (s. 446).90Topelius lyfter fram det finska »lagbundna samhällsskicket» även i »Ödemarkernas vår» i beskrivningen av det interregnum som rådde mellan den ryska och den finska förvaltningen efter freden i Nystad 1721 (tionde berättelsen, s. 744). Svåra tider uthärdar folket genom att ty sig till sin lutherska tro och starka förvissning om en bättre framtid. Med bondekungen Bertila och borgarekungen Larsson visar Topelius att landet inte lider brist på material för ett ståndaktigt ledarskap. För båda är idogt arbete den högsta av dygder, vilket också flera av bifigurerna i praktiken ger prov på, till exempel Marie Larsson och Elias Pehrson som i tionde berättelsen återvänder till de österbottniska »ödemarkerna» för att odla upp dem efter stora ofreden.91Gunnar Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk» 1918, s. 356–359 och Hannu Syväoja, »Suomalaisuus Sakari Topeliuksen historiallisissa romaaneissa» 1999, s. 58–62.

51 Förutom att på dessa sätt skapa en känsla av inbördes solidaritet upplyser Fältskärns berättelser om historien: den politiska historien, krigshistorien, socialhistorien och inte minst kulturhistorien.

Kulturhistoriska inslag

52 Ett av den historiska romanens sätt att förankra berättelsen i tiden och ge den lokalfärg är att innefatta kulturhistoriska detaljer. Walter Scott hade ambitionen att ge en bred och trogen skildring av ålderdomliga, utdöende seder som var säregna för Skottland, och det har framhållits att det kulturhistoriska intar en lika dominerande ställning som det politiskt historiska i de så kallade |XXXIX|Waverly-romanerna.92Erik Lindström, Walter Scott och den historiska romanen och novellen i Sverige intill 1850 1925, s. 40, 46 ff., 57. Det är uppenbart att Topelius följde Scotts exempel även i detta avseende. I Fältskärns berättelser är de kulturhistoriska inslagen genomgående och omfattar sedvänjor och kulturella praktiker från såväl det folkliga som det aristokratiska livet.

53 Vanligen är de kulturhistoriska detaljerna inströdda i berättelserna och nämns nästan som i förbigående. Ställvis gör Topelius dock korta uppehåll i intrigen för att grundligare kunna behandla kulturhistoriska företeelser och ge små lektioner om dem. De här avsnitten avslöjar att Topelius inte bara ville bevara kunskapen om försvinnande seder och föreställningar, utan att han dessutom hade pedagogiska ambitioner med inslagen. Det händer att Topelius leder romanens handling på sidovägar bara för att det ger honom möjligheten till kulturhistoriska beskrivningar. Ruben G:son Berg har noterat att Topelius gärna utnyttjar resor för att göra dessa exkurser, jfr Bernhard Bertelskölds resor till Kungsör och till Storkyro i sjätte berättelsen »Majniemi slott».93Ruben G:son Berg, »Traditionella situationer och konstruktionsmotiv i Fältskärns berättelser» 1935, s. 110.

54 Till de kulturhistoriska inslagen i romanen hör bland annat de olika socialgruppernas matvanor och de handlingsmönster som styrde måltiderna. Beskrivningar av konsumtionsvaror, interiörer och klädedräkter är återkommande. Man får veta att bomull var en lyxartikel i Finland ännu på 1670-talet (s. 299), att det i början av 1700-talet var förbjudet att prata vid bordet utan att ha blivit tilltalad av husfadern (s. 749), att bindmössan började komma på modet vid seklets mitt (s. 1038, se även kommentar s. 1621), och att kaffedrickning vid samma tid hade blivit allt vanligare i de svenska städerna, medan kaffe var så dyrt och sällsynt i Finland att drycken var förunnad endast de förmögna (s. 1043). Utvecklingen av kommunikationer, sjöfart och handel lyfts också fram, liksom 1700-talets naturvetenskapliga intresse. Det stora utrymme botaniken får i tolfte berättelsen »Prinsessan af Wasa», där handlingen börjar i trädgården på Linnés Hammarby, kan kanske ställas i samband med Topelius egen livslånga fascination för naturhistoria.94Under studietiden samlade Topelius ivrigt växter och insekter, och han deltog flitigt i övningarna i universitetets kemiska laboratorium. Han blev också medlem i Societas pro Fauna et Flora Fennica (Dagboken, bl.a. 19/2, 22/4, 9/5, 13/5 1835, 19/2 1836, 28/6 1837). Topelius var storrökare, och tobaksrökning avhandlar han också; i romanen bolmar inte minst fältskärn själv, och i elfte berättelsen »Borgarekungen» bjuds läsaren på upplysningar om hur tobaken kom till Sverige och Finland och om hur utbredd rökningen var (s. 899).

55 Folkliga föreställningar figurerar framför allt i skildringen av 1600-talet, vars allmänna vidskepelse fältskärn ur sitt »upplysta» 1800-talsperspektiv griper varje chans att påpeka. Berättelserna berikas med myter om att stål kunde skydda mot trolldom (s. 320), att det förde otur med sig att resa på en fredag (s. 838), och att människor födda på en söndag hade särskilda förmågor, så som synskhet (s. 856). Tron på trolldom och häxor blir ingående belyst eftersom |XL|Topelius gör en häxprocess till huvudmotiv i den femte berättelsen. Utöver att häxmotivet utgör ett omfattande kulturhistoriskt inslag i romanen tillför det ett skräckromantiskt element som Topelius utnyttjar med stor dramatisk effekt. Han hade använt det redan i Hertiginnan af Finland (1850), efter att ha tangerat det i »Trollkarlens dotter» (1845).95Se Lehtonen, »Den topelianska världsbildens mörka sida» 1995, s. 12, 22 och not på s. 27. För Topelius källor till häxprocessen i femte berättelsen, se s. XLIX. Den magiska »konungens ring» lyfter vidskepelsen till ett av romanens ledmotiv. Ringen sägs vara fylld med såväl helgonens som trolldomens makt (s. 201) och representerar således både den kristet religiösa och den hedniska övertron. Fältskärn ser ringen som en symbol för mänsklig själviskhet och tar avstånd från dess övernaturliga kraft. Följaktligen bedömer han båda formerna av vidskepelse lika. Särskilt i ramberättelsen är fältskärns inställning till övernaturliga företeelser förnekande, men han understryker att tron på sådana har stor makt över människor (s. 277, 960 f.).

56 Denna poäng odlar Topelius i femte cykeln där en annan vidskeplighet, 1700-talets ockultism i form av alkemi och astrologi, spelar en roll i intrigen. I trettonde berättelsen »Fritänkaren» utför den tyska kvacksalvaren Martin Weis alkemiska experiment i Åbo. Möjligen är Topelius här inspirerad av alkemisten och swedenborgaren August Nordenskiöld (1754–1792), som på 1780-talet med understöd av Gustav III studerade guldmakeri i en verkstad på Drottningholm och i Nystad.96Stig Jägerskiöld, »August Nordenskjöld», Svenskt biografiskt lexikon. Nordenskjöld var född i Finland och hade studerat i Åbo. De två personer som i romanen frestas av Weis alkemiska guld har båda goda orsaker att tro på dess äkthet. Paul Bertelsköld tvivlar visserligen på Weis guldmakarkonst, men efter att ha förlorat en stor summa pengar i hasardspel återvänder han till doktorns laboratorium och assisterar denne vid framställningen av »guldtinkturen» eftersom den kan hjälpa honom att få tillbaka de förlorade pengarna. Köpmannen Lars Larsson d.y. är girigheten själv och saknar motståndskraft att ifrågasätta guldmakarkonstens falska löften.97Penningens makt över människan är ett vanligt tema i 1800-talslitteraturen, också hos Topelius; förutom i Fältskärns berättelser förekommer det bl.a. i journalistiken, novellen »Guldspöket» (1857) och Planeternas skyddslingar (1886–1888), se Pia Forssells inledning till Noveller, ZTS IV, s. XXXI ff. och Maija Lehtonen, »Mammons makt. Ett tema hos Zachris Topelius» 1999, s. [257]–263. Båda illustrerar den makt som föreställningar kan ha över det mänskliga sinnet. Det är anmärkningsvärt att Topelius varken explicit förklarar alkemin för vidskepelse eller antyder att det alkemiska guldet skulle vara annat än äkta guld. I stället tar han parodin till hjälp när han låter Weis förklara att han funnit nyckeln till evigt liv och Larsson pantsätta sin själ i utbyte mot en flaska guldtinktur värd 143 280 riksdaler (s. 1214–1217) – summan är skrattretande både för att den är så stor och så exakt. Även den magiska ringens kraft får parodiska drag i femtonde berättelsen »Morgonljusning». Weis förklarar nämligen att den blivit smidd under en mäktig konjunktion som återkommer med 500 års mellanrum och senast inträffade den 14 januari 1318, det vill säga exakt 500 år före Topelius egen födelse (s. 1354). Så driver Topelius också med den vidskepelse som heter astrologi.98Se även avsnittet om receptionen 1900–1950, s. LXXVII och not 218 på s. XCV.

|XLI|

57 Hovseder iakttas i växande grad ju närmare handlingen kommer skildringen av 1700-talets statliga liv. Topelius har fäst sig särskilt vid jakt, som under den tidigmoderna epoken ansågs vara den syssla som bäst anstod furstliga och adliga personer. Jakter anställda av kungligheter förekommer flera gånger i romanen, och beskrivningarna av dem är vanligen laddade med fart och spänning. Karl XI:s jaktresa till Åland, där han och hans entourage jagar älg till häst, utgör ramen för hela första hälften av den femte berättelsen, och kronprinsen Karls våghalsiga björnjakt med bössa och spjut fyller ett kapitel i sjätte berättelsen, medan efterspelet till ett av Fredrik I:s bekväma jaktpartier bildar scenen för ett kapitel i tionde berättelsen »Ödemarkernas vår». Den lösa sexualmoral som efter franskt mönster spred sig vid europeiska hov har också representanter i Fältskärns berättelser: Karl XI:s kusin prinsessan Juliana, August den starkes mätress Aurora Königsmarck och Fredrik I. Den sistnämndes utsvävningar ligger delvis som grund för intrigen i tionde berättelsen, som kulminerar i kapitlet »Junos hämnd» där Topelius genom den bedragna Ulrika Eleonora låter oskulden och sin egen viktorianska moral triumfera över låga böjelser.

58 Utmärkande för högreståndspersonerna ju närmare hovkretsarna berättelsen kommer är deras halvt svenska, halvt franska språk. Topelius kommenterar denna svenska som är kryddad med franska uttryck och försvenskade franska ord i samband med Bertelsköldarnas fest på Majniemi slott 1695: språket hade »ännu icke blifvit rensadt genom konungars föredömen eller skaldernes nit för det nordiska modersmålet» (s. 380; Topelius bortser här från Stiernhielm). I romanen är detta blandspråk genomgående – endast ett längre avsnitt på enbart franska förekommer (s. 1319 f.). Syftet med de franska inslagen är framför allt att förankra berättelserna i tiden och stärka känslan av autenticitet. Fredrik I:s och Adolf Fredriks tyska fraser tjänar samma syfte, men det finns också ett komiskt drag över Fredrik I:s svenska, som har en förtyskad ordföljd.99Se exempelvis s. 885 f. och kommentar s. 1604. Även kapten Larssons rikliga latinska fraser i första cykeln och den tyske dragonen Burchards flödande rotvälska i fjärde cykeln kan betraktas som ett komiskt stilgrepp som Topelius använder sig av för att underhålla läsaren. Förebilden är självfallet Scott, vars bifigurer ofta präglas av humor. Kapten Larsson har en föregångare i kapten Dalgetty i A Legend of Montrose som likaså strör latinska uttryck omkring sig. Man bör dock ha i åtanke att Scott hade som ambition att också ge uttryck åt äldre egenartade skotska karaktärsdrag och manér som inte längre förekom, och att han i bruket av dialekt inte går till överdrift.100Lindström, Walter Scott och den historiska romanen och novellen i Sverige intill 1850 1925, s. 47 f., 74 f., 93 f. och Ruben G:son Berg, »Walter Scott och Fältskärns berättelser» 1925, s. 106. Liksom hos Scott skall hänsynsfull efterbildning av särpräglade karaktärer hos Topelius inte förväxlas |XLII|med komik eller raljeri.101Jfr t.ex. kapitel 1 »Förvaltaren» i sjätte berättelsen, s. 349–357. Det finns ett undantag i den godmodiga driften med bipersonerna. I skildringen av borgmästarinnan Sebaldt i fjortonde berättelsen »Aftonstormar» (kapitlen »Borgarfruarna» och »Riksens fruars bänk», s. 1296–1303) hugger Topelius i sten. Bilden av den struntviktiga och struntförnäma »småstadsdrottningen» är både elak och fördomsfull, och missvisande. Den historiska Ulrika Eleonora Ziervogel, gift med borgmästaren i Stockholm Carl Fredrik Sebaldt, var dotter till hovapotekaren Aegidius Ziervogel av en ursprungligen tysk apotekar- och läkarsläkt.102Sveriges apotekarhistoria I 1910, s. 63–67. Hon bör ha haft förutsättningar att bilda sig på helt annan nivå än det ytliga snömos Topelius nagelfar.

59 Citat ur skaldestycken, visor och dramer, eller intertextuella hänvisningar till dem, är vanligt förekommande. Topelius återger verser av bland annat J. L. Runeberg, Frans Michael Franzén, Bellman och Tegnér. I »Prinsessan af Wasa» ingår hela partier ur tillfällesdikter om Adolf Fredriks resa genom Finland 1752 (s. 1032–1037), och i »Fritänkaren» ur minnesdikter vid hans död 1771 (trettonde berättelsen, s. 1149 f.). De långa utdragen ur pseudonymen Hjalmars (Andreas Hesselius) skaldestycke Konungens lyckliga resa från Stockholm öfwer Ålands haf [...] fulländad d. 10 Aug. 1752 från samma år i tolfte berättelsen (s. 1034, 1080–1083, 1131 f.) är särskilt påfallande.103Den fullständiga titeln på verket är Konungens lyckliga resa från Stockholm öfwer Ålands haf, genom Nyland, Tavastehus, Åbo- och Biörneborgs läner; som ock Öster- Nor- och Westerbotn, Ångermanland, Medelpad, Helsinge- Gestrike- och Upland, til Drottningholm. Börjad d. 12 Junii, fulländad d. 10 Aug. 1752. Visorna som Meri och Regina sjunger i »Svärdet och Plogen» (andra berättelsen, s. 109 f.) har Topelius författat själv, men flera visor i Fältskärns berättelser är hämtade ur folkmusiktraditionen, exempelvis »Väntat hafver jag» i fjärde berättelsen (s. 214) och den rådbråkade varianten av sångleken »Höga berg och djupa dalar» i sjätte berättelsen (s. 356). Dramatiska verk anspelar Topelius främst på (se t.ex. s. 347), men han citerar verser ur Carl Gyllenborgs komedi En bättrad will-hierna och en trogen wänskap (1723) i sjunde berättelsen (s. 488) och en replik ur Pierre Corneilles tragedi Cinna (1641) i fjortonde berättelsen (s. 1283). Två gånger citerar han sig själv: dramat Kung Carls Jagt (1852) i femte berättelsen (s. 293) och en vers ur »Höstens vanmakt» (Ljungblommor III 1854) i sjätte berättelsen (s. 442). Bland de många anspelningarna på litterära verk kan särskilt Kalevala och Cervantes Den snillrike riddaren Don Quijote de la Mancha (spa. orig. 1605, 1615) nämnas. Topelius liknar sina huvudpersoner vid den vandrande riddaren i såväl tredje, nionde som fjortonde berättelsen (s. 171, 194, 631, 1274).104Alla identifierade citat och anspelningar kan studeras i punktkommentarerna, från s. 1488. Anspelningar på Don Quijote var vanliga i romanlitteraturen på 1800-talet, men jämförelserna mellan honom och Bertelsköldar från 1600- och 1700-talen ger ett anakronistiskt intryck.

60 I det annars tidsmässigt välförankrade kulturhistoriska stoffet verkar namnskicket i Fältskärns berättelser också anakronistiskt. Eirik Hornborg |XLIII|påpekade redan på 1940-talet apropå Larssönerna att patronymikon inte användes som släktnamn på romanens tid.105Eirik Hornborg, »Fältskärns berättelser» 1943, s. 3 f. Ifråga om namn på kvinnliga ståndspersoner följer Topelius det namnskick som hade slagit igenom först i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, att gifta kvinnor bytte ut sitt eget släktnamn mot makens. Han berövar både historiska och fiktiva damer deras egna namn och refererar i till exempel andra cykeln till Ebba Bertelsköld, född Sparre och inte tvärtom. Det förefaller som om Topelius över huvud inte reflekterade över valet, eftersom han inte kommenterar denna anakronism, men ofta dem han gör medvetet. Det är enbart Marie Larsson i fjärde och Erika Lindelia i femte cykeln som får behålla sina namn.

Fakta och fiktion

61 Den historiska romanens kanske mest grundläggande egenskap är att den strävar att förena de två motstridiga elementen fakta och fiktion. En problematisering av förhållandet mellan dem förknippas vanligen med 1900-talets modernistiska och postmoderna historiska romaner där kunskapsteoretiska frågor och självreflektion ofta står i fokus. Dilemmat mellan historisk sanning och konstnärlig frihet dryftades dock redan på 1800-talet både inom genren och i litteraturen om den, om än i liten utsträckning jämfört med ett sekel senare. Walter Scott diskuterar kombinationen av historisk sanning och fiktion i flera av sina förord, bland annat till Ivanhoe, medan resonemang om historien är ovanligare i romanerna.106Torsten Pettersson, »Mahdottoman genren sitkeä elinvoima» 1999, s. 73 f., [77]; Hamnett, The Historical Novel in Nineteenth-Century Europe 2011, s. 35 ff., 98 och Wesseling, Writing History as a Prophet 1991, s. 41, 86 ff., [117]. I Fältskärns berättelser är den här typen av metafiktiva och metahistoriska inslag förhållandevis frekventa, vilket är ett tecken på att Topelius var medveten om den problematiska balansgången mellan historisk riktighet och skönlitterär frihet. Vid författandet av »förarbetet» till Fältskärns berättelser, Hertiginnan af Finland, sökte han fortfarande den rätta formen för historisk fiktionsprosa och valde att dela upp novellen i en fiktiv och en icke-fiktiv del.107Klinge, Idyll och hot 2000, s. 246. Redan Selma Lagerlöf kallar Hertiginnan af Finland en »direkt förelöpare» till »storverket» (Zachris Topelius 1920, s. 312). I romansviten är de två elementen i stort sett integrerade i varandra, även om Topelius har en tendens att varva de fiktiva scenerna och händelseförloppen med resonerande, faktaspäckade textpartier.108Se t.ex. kapitel 10 »Kronofogden» i sjätte berättelsen (s. 422–434) och avsnittet »Topelius historiska motiv och miljöer», s. XXII f.

62 Som motvikt till de i brödtexten och notapparaten inströdda källhänvisningarna, med syftet att underbygga den historiska trovärdigheten, understryks berättelsernas fiktiva natur genom avsiktliga anakronismer och kommentarer om berättelsernas komposition och innehåll. Inte sällan är ramberättelsen forum för dessa metafiktiva inslag, som när fältskärn i inledningen till »Svärdet och Plogen» om berättelsens sannfärdighet nämner att han är tvungen att »kanske litet skarfva» där hans historiska kunskaper |XLIV|kommer till korta (s. 78 f.). Andra gånger framför åhörarna i vindskammaren synpunkter på hur huvudpersonerna utvecklas, vilka narrativa motiv och historiska händelser berättelserna ska omfatta och hur de ska sluta (s. 283 f., 347, 551 ff., 958). Fotnoterna utnyttjar Topelius för att påpeka när tilldragelser är anakronistiska, när de är historiska och när de är baserade på historiska händelser. Ett exempel på det senare är episoden där Karl XI med befallningen »skjut den hunden!» beordrar två vakter att öppna eld mot Bertelsköld. En fotnot till textstället upplyser om att händelsen verkligen har inträffat med en av kungens officerare (s. 432, se även kommentar s. 1537). Anmärkningar av det här slaget sanktionerar, som Torsten Pettersson har påpekat, de konstnärliga friheter som romanförfattaren Topelius tar, samtidigt som historieprofessorn Topelius har ryggen fri.109Pettersson, »Mahdottoman genren sitkeä elinvoima» 1999, s. 74. Men metoden kringgår snarare än löser den historiska romanens problem att kombinera fakta med fiktion.

63 Topelius angriper frågan även ur en annan synvinkel. Någorlunda explicit formulerad skymtar den först förbi i inledningen till femte berättelsen »Hexan», där fältskärn konstaterar att »den första pligten för en berättare är att vara sannfärdig, nemligen så, att han mäter sina skildringar med den inre sanningens måttstock» (s. 284). Innebörden av detta klarnar i det följande avsnittet av ramberättelsen där mormor ifrågasätter fältskärns påstående att häxprocesser ägt rum och häxor blivit brända på bål i Finland. Fältskärn förnekar inte att allehanda namn och detaljer som han berättar skall »förgäfves sökas i tideböckerna», men han tillägger:

64 jag har den tro om den fria skildringen, att dess sanning består uti att kunna vara sann genom att stämma öfverens med det väsendtliga och allmänna i det man vill skildra; ja jag går så långt, att den ibland kan derigenom blifva sannare än sjelfva verkligheten. (s. 345; kursiveringen i originalet)110Mari Hatavara noterar att filosofen Georg Lukács och litteraturvetaren Harry E. Shaw, som båda forskat i Scotts historiska romaner, har tänkt i liknande banor (Historia ja poetiikka 2007, s. 235 f.).

65 Fältskärn menar således att berättelsen om »häxan» Svarta Jane ger en historiskt korrekt uppfattning om häxprocesserna i Finland på 1600-talet, trots att den är uppdiktad. Hans historier är »sanna», inte för att de slaviskt återger och begränsar sig till fakta i historiska framställningar, utan för att de söker det som är karakteristiskt för epokerna och strävar efter att blåsa liv i det.

66 En stark episod i tredje berättelsen »Eld och Vatten» illustrerar den här tanken ur ett något annat perspektiv. Jesuiten Hieronymus ålägger där den i Kajaneborg fängslade historieskrivaren Johannes Messenius att förfalska historiska dokument som ett led i planen att göra Sverige katolskt igen. Messenius samvete strider mot tanken att förvanska historien, men han |XLV|ger efter, och det är endast hans hustrus djärva ingripande som sätter stopp för Hieronymus ränker (s. 183–190). Matti Klinge har noterat att episoden kan tänkas belysa de sanningskrav som å ena sidan historikern, å den andra romanförfattaren ställs inför. För historikern är sanningskraven absoluta – på spel står inte bara sanningen i sig utan även forskarens heder och ära i eftervärldens ögon. Författaren till historiska romaner kan inte helt göra avkall på sanningen, samtidigt som det gäller att återuppliva historien på ett sätt som uttrycker en djupare sanning än vad en formalistisk dokumentering av historien kan förmedla.111Klinge, Idyll och hot 2000, s. 266.

67 Topelius rättfärdigar romanens avvikelser från historiska fakta genom att tillämpa principen om den »inre sanningens måttstock». Den ger honom ett rättesnöre för den skönlitterära behandlingen av det historiska ämnet, och kan därmed anses presentera en lösning på dilemmat – med en randanmärkning: den inre sanningens måttstock är djupt subjektiv. Framställningen av historien i Fältskärns berättelser är nämligen starkt präglad av Topelius dialektiska historiesyn och strävan att visa hur hans samtid, eller rättare sagt hans tolkning av den, är betingad av det förflutna. Som Mari Hatavara har framhållit är historien i Fältskärns berättelser en målinriktad process där historiens olika skeden (teserna och antiteserna) får sin betydelse endast i ljuset av slutresultatet: nutiden (syntesen). Upplösningen av ståndsmotsättningen och uppkomsten av den enhetliga nationen är premisser som styr berättandet från början till slut.112Hatavara, Historia ja poetiikka 2007, s. 213, 237 f., 255, 319. Jfr tredje berättelsen där Aron Bertila först förkunnar en evig fiendskap mellan stånden och strax därpå talar om en försoning »efter hundrade eller tvåhundrade år» (s. 203).

Ramfiktion och berättarröster

68 Ramberättelsen till Fältskärns berättelser har gett upphov till varierande åsikter alltefter olika tiders litterära smak. Vid mitten av 1900-talet ansåg Paul Nyberg att den utgjorde det mest föråldrade i romanen och strök den helt ur den förkortade upplagan från 1944.113Paul Nyberg, »Förord», Topelius, Fältskärns berättelser 1944, s. 6 f. och Nyberg, »Fältskärns berättelser – Ett hundraårsminne», Hufvudstadsbladet 9/12 1951. Ett halvt sekel senare konstaterade Maija Lehtonen att ramberättelsen för en nutida läsare kanske är det mest fängslande i romanen.114Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 113. Ramfiktionen föll också den samtida publiken i smaken,115Se avsnittet »Samtida mottagande», s. LXIV f., LXXII. vilket inte är överraskande med tanke på att Topelius följer en litterär konvention med gamla anor, och att populära författare som C. J. L. Almqvist och Walter Scott hade använt sig av fiktiva berättare i sina verk.

69 Berättarfiktionen i Fältskärns berättelser har likheter med den i Almqvists Törnrosens bok (1833–1851) och den i flera av Scotts historiska romaner, inte minst A Legend of Montrose (1819). I Törnrosens bok samlas ett sällskap varje kväll för att berätta historier för varandra, och en berättare sammanbinder de fristående berättelserna. I A Legend of Montrose förekommer en jag-berättare |XLVI|som återger de lokala sägner om livet i högländerna som han i yngre dagar har hört en gammal skotsk sergeant, sedermera värdshusvärd, berätta. Ramberättelsen i Fältskärns berättelser är något av en korsning av de här två sätten att verkställa berättarfiktioner: det brokiga sällskapet – »gamla mormor», adertonåriga Anne Sofi (benämnd Anne Charlotte från sjunde berättelsen), postmästaren Svanholm, skolmästaren Svenonius och en skara barn – samlas i den småborgerliga vindskammarmiljön för att lyssna till fältskärns historia. Den återberättas av den i företalet framträdande jag-berättaren som i barndomen själv har suttit i kretsen av åhörare.116Likheten med berättarsituationen i A Legend of Montrose påpekas av Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 99 f., och den i Törnrosens bok av Lehtonen, ibid.; Berg, »Walter Scott och Fältskärns berättelser» 1925, s. 105, samt en anonym recensent i Åbo Tidningar 10/1 1856. Hos Scott förekommer fiktiva berättare i drygt hälften av Waverly-romanerna (Wesseling, Writing History as a Prophet 1991, s. 36 ff.). En annan jämförelse ligger också nära till hands, nämligen den mellan ramfiktionen i Fältskärns berättelser och den i Runebergs Fänrik Ståls sägner (1848). Båda använder konceptet med en gammal man som berättar och en ung åhörare som senare återberättar. Skillnaderna mellan fältskärens och fänrikens gestalter är dock påfallande. Likheten i berättarsituation och allusionerna på Runebergs verk i företalet kan tolkas som Topelius försök att utnyttja publikens intresse för Fänrik Ståls sägner vid lanseringen av Fältskärns berättelser i Helsingfors Tidningar.117Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 100 ff.

70 Paul Nybergs beslut att stryka ramberättelsen ur upplagan 1944 blir förklarligt om man betraktar den funktion han tillskriver den. Nyberg hävdar nämligen att ramfiktionens ursprungliga syfte, när berättelserna utkom med långa uppehåll i följetongsform, var att påminna läsaren om tidigare händelser, och att ramfiktionen i och med utgivningen av verket i bokform har blivit överflödig, så när som på att fungera som motivering till verkets titel.118Nyberg, »Förord», Topelius, Fältskärns berättelser 1944, s. [5] f. Ramberättelsen är dock en väsentlig del av romanen och har, som Maija Lehtonen framhåller, även flera andra funktioner utöver att sammanbinda berättelserna, uppfriska läsarens minne och väcka intresse för fortsättningen. Den guidar läsningen genom att kommentera och diskutera berättandet och de idéer som framförs i romanen. Den erbjuder en tolkning av romanen och strävar i synnerhet med hjälp av företalet att säkerställa verket ett positivt mottagande. Och den fördjupar tidsperspektivet genom att ställa den historiska skildringen i samband med Topelius egen tid.119Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 89, 92, 112 och Lehtonen, »’Tidens rätta väsende är evig ungdom.’ Om tiden i Topelius’ berättelser» 1987, s. 369. Lehtonens uppfattning om ramberättelsen skiljer sig anmärkningsvärt från Klinges, som menar att dess största funktion är ett slags alienering – att påminna om att verket trots allt bara är »berättelse, historia, roman». Klinge anser också att fältskärn »alldeles i onödan» har en personlig historia (Idyll och hot 2000, s. 250, 253). Se även Hatavara, Historia ja poetiikka 2007, s. 222–226. Därtill har ramberättelsen en särskild pedagogisk funktion: samtalen mellan åhörarna i vindskammaren demonstrerar att helt vanliga människor som småstadsborgare har åsikter, mer eller mindre välgrundade, och att de kan ventilera dem. Meningsutbytena är ofta lika förutsägbara och lika aggressiva som de samtida tidningsdebatterna, men deltagarna lugnar varandra och övervinner irritationen för det gemensamma ändamålet, att lyssna på berättelserna.

71 Genom att förlägga ramberättelsen i huvudsak till fältskärns vindskammare, där åhörarna sitter i aftonbrasans sken under mörka höst- och vinterkvällar |XLVII|och lyssnar till berättelsen, skapar Topelius en miljö med biedermeierdrag. Det slutna, trygga rummet står i bjärt kontrast till den stora, rörliga och inte sällan mörka värld som tar form i den historiska skildringen.120Lehtonen, »Brasaftnar i vindskammaren» 1997, s. 89. Denna bild är en metafor för själva läsakten och underbyggs av jag-berättaren som i ett andra, kortare förord före första berättelsen »Konungens Ring» vänder sig direkt till läsaren, »der du sitter i din lugna boning, omgifven af freden, lugnet och civilisationen», och frågar om hennes tankar förmår »flytta sig tillbaka till det förgångnas fasor och fröjder». Företaget kräver inlevelseförmåga – förmågan att leva bland släkten som varit, »med hela ditt hjerta och icke blott med ditt kalla betraktande förstånd» – för det historiska i berättelsen har brister: »min hand är svag och mina taflor ringa» säger jag-berättaren (s. 15). Det här är ett exempel på hur Topelius skickligt försöker influera läsupplevelsen och göra läsaren själv ansvarig för den. Även företalet har syftet att manipulera receptionen av verket. Dels framhäver det diskret romanens förtjänster – fältskärn sägs ha en god människokännedom och hans berättelser karakteriseras av »trohet, värma och framförallt en lefvande åskådlighet» –, dels skapar företalet distans mellan författaren och romanens tillkortakommanden – svagheterna skylls bland annat på fältskärns bristande historiska kunskaper och jag-berättarens minne (s. 14).121Ibid., s. 96 ff. Se även Åsa Arping, »’Men vi måste nödvändigt ha ett företal’. Författare och förord i svensk 1830-talsprosa» 2001, s. 81 ff.

72 Jag-berättaren figurerar i egen person i romanens företal och träder därefter i bakgrunden, med undantag för några korta uppträdanden bland annat i ramfiktionen före »Eld och Vatten» (s. 124 f.) och textställen där läsaren apostroferas – fältskärn har ju inga läsare, bara åhörare (se t.ex. s. 790). De i romanen inströdda framåtblickarna som kommenterar eller anspelar på företeelser mellan 1820–1830-talet, när vindskammarsessionerna ägde rum, och 1850–1860-talet, när de återberättas, kan dock vanligen tillskrivas denna jag-berättare. Till sådana kommentarer hör hänvisningen till polemiken mellan Geijer och Fryxell i »Rebell mot sin lycka» (s. 222). Ramfiktionen före berättelsen kan tidfästas till 1829, men polemiken pågick först från 1845. Följaktligen kan fältskärn omöjligen ha känt till den. Det samma gäller lantbruksinstitutet Mustiala som nämns i »Majniemi slott» (s. 351) – institutet inledde verksamheten först 1840. Speciell är uppräkningen av Karl XII:s syster Hedvig Sofias ättlingar på Rysslands tron i »De blå» (s. 492). Topelius för fram den till Alexander II, och unnar sig att anknyta till fältskärn-berättaren och dennes åhörare här. Den logiska förklaringen till dessa inslag, och motsvarande, är att det är jag-berättarens röst som flyter in i fältskärns.

73 Men hur förklarar man att jag-berättaren kan återge sådant som barnen i vindskammaren, hen själv inbegripen, inte har hört? I ramberättelsen före |XLVIII|»Svärdet och Plogen» sägs fältskärn framföra en replik »med nog låg röst, att ej höras af de små» (s. 79). Före »Aftonstormar» framgår det att mormor hade skickat barnen till sängs mitt i den föregående berättelsen »Fritänkaren» på grund av det för dem olämpliga innehållet (s. 1229). Och en fotnot till kapitlet »Andra pröfningen» i »Morgonljusning» upplyser om att barnen är frånvarande under kapitlet (s. 1403). Dessutom finns det fotnoter som verkar ha tillkommit efter att jag-berättaren har nedtecknat berättelserna (se t.ex. s. 100). Vissa av dem är tidstypiskt signerade av »sättaren» (s. 798, 1146, 1378).

74 Paradoxalt framstår alltså jag-berättaren som allvetande, samtidigt som texten lämnar motsatta uppgifter. Mari Hatavara förklarar denna diskrepans med att det utöver fältskärn och jag-berättaren finns en tredje berättare som rör sig obehindrat mellan romanens olika tidsplan och vars vetande inte är begränsat till fältskärns eller jag-berättarens. Denna »universella berättare» (general narrator), ett begrepp som Hatavara lånar av William Nelles,122William Nelles, Frameworks. Narrative Levels and Embedded Narrative 1997, s. 5, 59. är den aktör som i sista hand föreställs förmedla berättelsen i sin helhet till läsaren. Följaktligen kan »sättaren» tolkas som en roll som den universella berättaren antar, och överlag kan de utsagor som inte entydigt kan attribueras till fältskärn eller jag-berättaren härledas till den universella berättaren. Tanken om en berättare som omfattar alla andra berättare över berättelsens alla nivåer passar väl in på Fältskärns berättelser, som präglas av en enhetlig diskurs och ideologi.123Hatavara, Historia ja poetiikka 2007, s. 219–222.

Fältskärns berättelser i följetongsformat

85 Den första cykelns tre berättelser trycktes i Helsingfors Tidningar under senhösten 1851, vintern 1852 och från maj till november 1852, med ett långt uppehåll under sommaren. Andra cykeln inleddes med den fjärde berättelsen våren och försommaren 1853, den femte pågick under senhösten.

86 Ramfiktionen till den sjätte berättelsen ingick i Helsingfors Tidningar den 29 mars 1854, två veckor efter att Topelius oväntat – inte minst för honom själv – hade utnämnts till extra ordinarie professor i Finlands historia. Tio dagar senare, den 8 april trycktes en kort notis om Fältskärns berättelser som upplyser om att spaltutrymmet ska ägnas åt aktuella händelser och berättelsen i 20 avsnitt skjuts upp till en lugnare tidpunkt. Det var en fullgod anledning, Ryssland mobiliserade p.g.a. Krimkriget – kejsaren och tronföljaren hade därför besökt Helsingfors i mars. Samtidigt kan man inte bortse från en annan orsak: den nyutnämnde professorn behövde tid att förbereda sig för höstterminens föreläsningar, och det bidrog sannolikt till beslutet att skjuta på följetongen. »Majniemi slott», där Topelius behandlar – snarare än skildrar – både reduktionen och hungeråren på 1690-talet, lät vänta på sig hela året. Mellan januari och juni 1855 ingick berättelsen, antalet avsnitt hade vuxit från de aviserade 20 till 31. I de tidigare berättelserna varierade avsnitten mellan 13 och 24.

87 Den sjunde berättelsen, »De blå», inleder tredje cykeln av romanen och utspelar sig mellan januari 1700 och juni 1709, från de sista månaderna av fred under Karl XII:s regering till slaget vid Poltava. Ramberättelsen och de första kapitlen trycktes i varje nummer av Helsingfors Tidningar från den 13 oktober till den 3 november 1855, i sju avsnitt under tre veckor.134Tidningen utkom med två nummer i veckan, på onsdagar och lördagar. Det ryska nederlaget vid Narva 1700 skildrar Topelius i form av ett fiktivt brev. Detta avsnitt följdes av en veckolång paus. Publiceringen av de tio resterande avsnitten är oregelbunden och sker under sex veckor, till den 22 december 1855. Orsaken antyder Topelius i Självbiografiska anteckningar: »1855 räddades H:fors Tidningar, som då innehöll Fältskärns 3:dje cykel och slaget vid Narva, med knapp nöd av Edv. Walleen, emedan greven fann Narva högst otillständigt.»135Självbiografiska anteckningar 1922, s. 165. »Greven» var den nytillträdde generalguvernören Berg som ogillade framställningen och tydligen hotade med indragning av tidningen, |LIV|men direktören för generalguvernörens kansli Edvard Walleen fick honom åtminstone tillfälligt på andra tankar.

88 Efter berättelsens sista avsnitt följer omedelbart en »Anmärkning»: »Fältskärns åttonde berättelse, Flyktingen, som spelar i Finland under stora ofreden, kan icke få rum i detta blad nästa vår.»136HT 22/12 1855. Formuleringarna tyder på att Topelius i slutet av 1855 hade diskuterat det planerade innehållet i »Flyktingen» med någon representant för censuren. Antingen avvisade denne helt publicering av en följetong om den ryska ockupationen av Finland, eller rekommenderade han att Topelius skulle ge sig till tåls.137Helsingfors Tidningars censor vid denna tid var Ludvig Heimbürger. Topelius förefaller ha räknat med tryckningstillstånd för »Flyktingen» senare. Därav blev intet. Under 1856 ingick »Vernas rosor» och »Stjernan i molnet» och på hösten elva avsnitt av resebreven »Söder om Östersjön» från Topelius resa i Mellaneuropa under sommaren. Samtidigt hade Topelius kontroverser med generalguvernören Berg, nu på grund av artiklar om aktuella frågor.138I anteckningarna under rubriken »Finlands krönika» noterar Topelius att han i november 1856 hade fått en utskällning av den temperamentsfulle Berg som hotade med att dra in tidningen (NB 244.137, s. 76). Samtidigt utkom den andra cykeln i Stockholm och nådde bokhandlarna i Helsingfors. I en kort notis om detta i Helsingfors Tidningar den 13 december 1856 tillägger Topelius:

89 Förliden höst begyntes i detta blad tredje cykeln med 7:de berättelsen, »De blå». Emedan 8:de berättelsen, »Flyktingen», som spelar i Finland åren 1709–1717, icke torde kunna införas, så lära vi vara nödsakade att fortsätta med 9:de berättelsen, »Skuggan af ett namn», hvilken vid nästa års början kommer att ingå i detta blad.

90 I Stockholm väntade förläggaren Bonnier på manuskript till fortsättningen, som han var beredd att trycka när som helst.139Bonnier–Topelius 8/12 1856. Bonnier fick ge sig till tåls. När Topelius i notisen i december 1856 uppger 1709–1717 som tidsspann för »Flyktingen» visar det att han hade planerat den åttonde berättelsen. Däremot hade han sannolikt inte ens börjat skriva den, och än mindre den nionde som han utlovade till början av 1857. I »Flyktingen» använder Topelius nämligen del 25 av Fryxells Berättelser ur Svenska Historien som källa, och av svenska bokhandelsannonser att döma utkom den först i augusti 1857.140Se Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 3/8 1857 och Nya Wermlandstidningen 5/8 1857. Jfr avsnittet »Topelius källor» ovan, s. L. Det tyder på att Topelius skrev de åttonde och nionde berättelserna »Flyktingen» och »Skuggan af ett namn» hösten 1857. »Flyktingen» utspelar sig mellan april 1710 och februari 1714, »Skuggan af ett namn» mellan mars 1714 och nyåret 1719. Topelius disponerade alltså stoffet i dem annorlunda än han hade tänkt sig. »Flyktingen» är en av de kortaste berättelserna i hela sviten, 65 sidor i denna utgåva, vilket signalerar att Topelius höll sig kort av (arbets)ekonomiska |LV|skäl, dels eftersom han fick honorar för den enbart av Bonnier, dels för att han samtidigt skulle hålla tidningen med annat material. Bristen på lättillgängliga källor kan också ha bidragit. Av ett brev från Bonnier, den 2 mars 1858, framgår att Topelius hade frågat efter nya delar av Fryxells historieverk.141Bonnier svarar: »Af Fryxells Berättelser är 25:te häftet det sist utkomne, hvilket jag gissar Tit länge sedan har. Jag vet icke med någon visshet huru snart ett nytt häfte kan vara att vänta – men skall sända det till Tit ifall det utkommer på vintern.»

91 Vid universitetet repeterade professor Topelius huvudsakligen kursen i Finlands geografi läsåren 1857 och 1858. Det bör ha gett redaktören Topelius något mera tid för tidningen. Under 1857 fortsatte han med de mellaneuropeiska resebreven, i 28 avsnitt, och följetongen kompletterades på senhösten med »Guldspöket», utan brännbart historiskt eller politiskt stoff. »Skuggan af ett namn» trycktes i Helsingfors Tidningar februari–juni 1858. De 21 avsnitten ingick oregelbundet, den här gången av privata skäl. Paret Topelius son Rafael dog i lunginflammation på sin ettårsdag den 12 maj. Censuren förefaller inte ha ingripit med anledning av Fältskärns berättelser. Som gammal militär hade generalguvernören kanske dragit sig till minnes att det mot slutet gick illa för Karl XII.

92 Mellan februari och maj 1859 ingick följetongen »Gröna kammarn på Linnais gård» i Helsingfors Tidningar. Det var först i oktober Topelius fortsatte Fältskärns berättelser. Den fjärde cykeln inleder han med berättelsen »Ödemarkernas vår». Den har freden i Nystad 1721 som upptakt och slutar ett år senare med omintetgjorda hovintriger – de förutsatte inte specialstudier. Efter en drygt årslång paus återkom Fältskärns berättelser 1861, när Topelius inte längre var redaktör för Helsingfors Tidningar. Berättelsen »Borgarekungen» pågick mellan februari och maj och från oktober till nyårsafton, i 38 avsnitt (161 sidor här i utgåvan). Topelius kompenserade åtminstone delvis förlusten av redaktörslönen med honorar för följetongen och andra bidrag till tidningen, och i sinom tid med ett högre honorar av Bonnier för fjärde cykeln än för de föregående. Cykelns avslutande berättelse började först två år senare.142Tidningsdebatten blev livlig i början av 1860-talet, inte minst p.g.a. att lantdagsinstitutionen återupplivades, och aktuella artiklar gick före följetongen. Utnämningen till ordinarie professor i maj 1863 medförde att Topelius, från att ha hållit aderton föreläsningar i terminen, från hösten höll 40 föreläsningar per termin. Han drabbades också av personliga motgångar. Våren 1862 dog den tvååriga dottern Rosa, våren 1863 insjuknade han själv i malaria. Under titeln »Hattar och Mössor» ingick den mellan den 4 januari och den 11 juni 1864, i 39 avsnitt. Inför publiceringen i bokform ändrade Topelius titeln till »Prinsessan af Wasa».

93 Om Topelius arbetsmetoder kan inflikas att han tydligen i alla år skrev för omedelbar leverans. Han gjorde det när han som ung redaktör inte på måndag morgon visste vad tidningsnumret som utkom på onsdagen skulle innehålla – och den skulle företes för censorn före det.143Se inledningen till Noveller, ZTS IV, s. XXVII f. och noter. Han gjorde det också 20 år senare. Emilie Topelius förklarar i ett brev till svärmodern att »Zache har mycket brottom i dag igen, så jag vet inte om han alls hinner skrifva. Han hade i lördags fruntimmersföreningens årsdag och årsberättelsen att skrifva så att Fältskärn blef då efter, i går orkade han ej vaka och skrifva så att nu har |LVI|han på förm. både novellen och föreläsningen.»144Emilie Topelius–Sofia Topelius [måndagen] 4/12 1865, NB 244.100. Samma dag på eftermiddagen föreläste Topelius om stora ofreden, och i Helsingfors Tidningar, dåmera sexdagarstidning, lästes den veckan fyra avsnitt av berättelsen »Fritänkaren».

94 Berättelserna i den femte cykeln ingick i Helsingfors Tidningar senhösten 1865 (trettonde berättelsen »Fritänkaren» i 30 avsnitt) och vårterminen 1866 (den fjortonde »Afton och Morgon» i 50 avsnitt). Inför publiceringen i bokform övervägde Topelius en fortsättning och hörde av sig till Bonnier:

95 [...] Jag har båda första berättelserna utskrifna, men utom att jag varit distraherad af flyttning och annat, har jag ännu ej blifvit ense med mig sjelf, om jag bör skrifva en tredje berättelse för denna cykel, eller hellre dela de två redan befintliga till tre, ty de äro nog långa. Till medlet af Juli hoppas jag kunna skicka åtminstone större delen af detta mscr. till Fältskärn.145Topelius–Bonnier 18/6 1867.

96 Han bestämde sig för att dela den fjortonde berättelsen »Afton och Morgon» i två: »Aftonstormar» och »Morgonljusning». Även så är de två senare cyklerna påfallande omfångsrika, deras sammanlagda sidantal (727 i denna utgåva) är större än de tre första cyklernas (695). En krass förklaring är Topelius behov av extra inkomster. Så länge han var redaktör för Helsingfors Tidningar skrev han följetongerna så att säga inom arbetet, och han var på goda grunder en välavlönad redaktör.146Se inledningen till Noveller, ZTS IV, avsnittet »Penningens makt» och särskilt s. XXXII f. om Topelius löneutveckling och om bidragen till andra tidningar efter redaktörsåren. Efter 1860, när han slutade som redaktör, blev han mångordigare i förvissningen att tidningarna betalade eftersom följetonger av Topelius lockade läsare.147Topelius återkom tillfälligt som redaktör för Helsingfors Tidningar i slutet av november 1861 och kvarstod till slutet av året; hans efterträdare August Schauman återtog då redaktionen.

Bokupplagorna under 1800-talet

97 Den första cykeln av Fältskärns berättelser utkom i tre häften med en berättelse i varje på Öhmans förlag i Helsingfors. Häftena annonserades och noterades i Helsingfors Tidningar den 11 maj, den 1 juni och den 6 juli 1853. De tre häftena kostade 35, 25 och 45 kopek silver.148Priset står i proportion till häftenas omfattning: åtta, sex och nio oktavark. Prisuppgifter för andra och tredje häftet i Wasenius bokhandelsannonser i Helsingfors Tidningar 1/6 och 13/7 1853, priset för hela cykeln: 1 rubel 5 kopek framgår av Arvid Hultin, »Den svenska skönliteraturen i Finland till och med år 1885. En bibliografisk förteckning» 1888, s. 300. Författarhonoraret utgjorde 120 rubel silver. Albert Bonnier utgav cykeln i romanbiblioteket Europeiska följetongen 1854, med en ny upplaga året därpå. I fortsättningen utkom Fältskärns berättelser på Bonniers förlag.149Topelius uppger i Självbiografiska anteckningar (s. 138) att berättelserna 1853 »befunnos av en förläggare, Constantin Öhman i Borgå, förtjänte att tryckas som bok. 1855 begärde Albert Bonnier i Stockholm trycka en svensk upplaga», vilket i båda fallen är missvisande. Bonnier hade redan 1854 tryckt den första upplagan som utkom i Sverige. Alexander Constantin Öhman, som engagerade Topelius för Finland framställdt i teckningar, hade avlidit redan 1848 och i början av 1850-talet flyttade förlaget till Helsingfors där verksamheten sköttes av Paavo (Paul) Tikkanen och Herman Kellgren 1853. Kellgren lämnade förlaget 1854 och Tikkanen avvecklade verksamheten under senare delen av 1850-talet. Förlaget var inget alternativ 1856; Bonnier gav ut Fältskärns berättelser, och läseboken Naturens Bok förlade Topelius själv. Om den andra cykeln upplyser Helsingfors Tidningar den 13 december 1856 att den i Sverige kostar »2 rdr bko och här – eftersom böcker äro belagda med tull – 1 rub. 20 kop. s:r». Boktullarna var en nagel i ögat på bokhandlarna och både Topelius och bokhandlaren och boktryckaren Tikkanen tog upp frågan i pressen.

98 Den tredje cykeln utkom hos Bonnier hösten 1858.150Bonnier meddelade redan den 2 mars att han såg fram emot att få texten »så snart Tit har den i ordning och som tryckningen ju i alla fall erfordrar sin tid vore jag till och med tacksam att succesift erhålla berättelserna såsnart Tit kan». Boken uppmärksammades inte i Finland, bortsett från en summarisk notis i Helsingfors Tid|LVII|ningar den 4 juni 1859, minst ett halvt år efter att den utkommit i Stockholm. Bokleveranser om hösten kunde försenas av ishinder. Hur som helst kunde boken säljas i bokhandeln i Finland, även om berättelsen »Flyktingen» inte hade passerat tidningscensuren några år tidigare. »I bokhandeln finna Hfors Tidn:s läsare en gammal bekant, nemligen ’Fältskärns berättelser’, tredje cykeln, innehållande ’De blå’, ’Flyktingen’ och ’Skuggan af ett namn’. Händelserna omfatta tidrymden mellan 1700 och 1718. Upplagan lider af en mängd tryckfel, som icke sällan vanställa meningen.» Avslutningen ger inte intryck av försäljningsargument, det är de föregående meningarna som fyller den funktionen.

99 För de tre första cyklerna fick Topelius 60 + 60 + 135 rubel silver i honorar (ca 500 riksdaler riksmynt, eller 6 riksdaler/ark). Det ska å ena sidan ses mot bakgrunden av följetongspubliceringen, å den andra mot att Bonnier tog nya upplagor på dem.151Om honoraren och diskussionerna om dem, se Carola Herberts inledning till Topelius korrespondens med Bonniers förlag och själva korrespondensen, samt sammanställningen av Topelius utkomna verk hos Bonnier, med uppgifter om honorar. För de fjärde och femte cyklerna erhöll Topelius 50 riksdaler riksmynt per ark och kom upp till ett honorar om 1 300 riksdaler för fjärde cykeln (1864) och 975 för den femte (1867). Den andra cykeln utkom i 2 000 ex, den femte i 4 500. 1864 fick Bonnier för en mindre summa ständig förlagsrätt till cyklerna ett till fyra, vilket grämde Topelius senare.152Självbiografiska anteckningar 1922, s. 138. Dispositionsrätten återgick till Topelius 1889.

100 Nya upplagor togs i tät takt. Hösten 1872 nämner Topelius att sommarens högläsning av Fältskärns berättelser fördystrades av felen. Upplagan, den tredje trodde han, »hvimlade af tryckfel, stora och små, många rentav befängda. På ett ställe var en hel replik, på ett annat ställe en half bortlemnad; omeningar i mängd. När härtill komma inadvertenser i språk, namn m. m., som falla förf. till last, anser jag det alldeles nödvändigt, att en blifvande ny upplaga undergår revision. Hvad tror Herr Bonnier?»153Topelius–Bonnier 6/10 1872. Bonnier bad om korrigeringar inför tryckningen av nya upplagor. Av brevväxlingen framgår att Topelius införde rättelser i exemplar av föregående upplagor till andra, tredje och fjärde cyklerna.154Topelius meddelar att han har skickat fjärde cykeln »med rättelser» i korsband 7/6 1873, varpå Bonnier tackar och frågar hur mycket han får »kreditera Tit för genomseendet?» 11/6 1873; Bonnier tackar för reviderat ex av andra cykeln 7/2 1874; Topelius meddelar att han skickar ett korrigerat ex av tredje cykeln med korsband 1/7 1874. De korrigerade upplagorna är den femte av andra resp. tredje cykeln (båda utkom 1874) och den andra av fjärde cykeln (1873). Den femte cykeln hann Topelius inte granska inför tryckningen av andra upplagan 1873, men Bonnier påminner honom om att han själv hade läst korrektur på originalupplagan 1867.155Bonnier–Topelius 22/8 1873. – Vintern 1875–1876 tillbringade Topelius i Cannes med hustrun och de två yngre döttrarna och övervägde då att börja med den fortsättning av Fältskärns berättelser som Bonnier hade efterlyst sedan 1868.156Bonnier nämner fortsättningen i brev 10/9 1868 och återkommer till den med jämna mellanrum, långt in på 1880-talet. Från Cannes ber Topelius om femte cykeln av Fältskärns berättelser, för att »möjligen försöka, men för all del intet ord åt någon derom; det är alltför ovisst» (Topelius–Bonnier 28/11 1875).

101 Våren 1877 lanserade Bonnier tanken på en illustrerad upplaga. Sommaren 1881 hade Carl Larsson redan illustrerat de två första cyklerna och Topelius är i allmänhet nöjd med de teckningar han har sett. Han föreslår att det illustr|LVIII|erade verket »blefve ett slags normal-upplaga, d. v. s. att jag skulle retouchera arbetet före tryckningen och bortrensa ett icke ringa antal tryckfel».157Om illustrerad upplaga: Bonnier–Topelius 11/4 1877 och 7/6 1881; om normalupplaga Topelius–Bonnier 23/7 1881. På Bonniers begäran stavades upplagan enligt SAOL. Topelius »retouchering» inskränkte sig inte till tryckfelen. Han tvättade bort svordomar, och jesuiten Hieronymus, som en finsk ryttare hugger öronen av i originalupplagans första cykel, förvandlas 1883 till munk i en ickepreciserad orden och mister enbart sitt vänstra öra.158För flera exempel, se Pia Forssell, »Fältskärns förvandlingar» 2009, s. 127 ff. Varianterna kan studeras i fulltext i den digitala utgåvan när visningen av dem aktiveras. Här inleder Topelius själv verkets förvandling från roman för hela familjen till ungdomsbok.159Jfr Hjalmar Söderbergs omdöme, receptionen s. LXXI. – Den kongenialt bildsatta upplagan innehåller omkring 300 illustrationer, anfanger och vinjetter, fördelade på 1 600 oktavsidor. Den trycktes 1883–1884 i då enastående 30 000 exemplar. Upplagan såldes i tre delar, inbundna i präglade förlagsband, men också i häften à 25 öre, för att nå en så bred publik som möjligt. Topelius var under lång tid Bonniers bäst säljande författare, utöver Fältskärns berättelser gick både diktsamlingarna och Läsning för barn ut i flera stora upplagor.160Se Carola Herberts inledning till Topelius korrespondens med Bonniers förlag.

102 Efter Topelius död utkom Fältskärns berättelser i Samlade skrifter, redigerade av Valfrid Vasenius, och därefter i en mängd upplagor, som från 1930 var mer eller mindre kraftigt förkortade.161En översikt av de förkortade, bearbetade och illustrerade upplagorna finns i Forssell, »Fältskärns förvandlingar» 2009, s. 130–139.

Översättningar

104 Redogörelsen för översättningar av Fältskärns berättelser bygger på Birgit Lunelund-Grönroos bibliografi över Topelius tryckta skrifter (1954), kompletterad med uppgifter i Finlands nationalbibliografi Fennica. Också här hänvisas till Carola Herberts utgåva av Topelius korrespondens med förlag och översättare. Nytrycken är många och svåra att överblicka, och förteckningen gör inte anspråk på fullständighet. – Fältskärns berättelser började översättas till finska redan på 1860-talet. Juhani Ahos översättning från 1890-talet är baserad på den illustrerade upplagan 1883–1884 och har levt vidare, ett nytryck 2000 uppges av förlaget WSOY som den 25 upplagan. Topelius internation|LX|ella översättningar tillkom i allmänhet före de internationella avtalen om upphovsrätt, och hans ekonomiska utbyte blev därför litet.

105 I Danmark gick Fältskärns berättelser som följetong i olika tidningar redan på 1850-talet. Frederik Winkel Horns översättning 1880–1882 på Philipsens Forlag omfattar alla cykler och utkom i fem upplagor in på 1910-talet, den såldes av allt att döma också i Norge. Det är troligtvis Horns översättning som utkom i USA, på olika förlag 1880–1882. Cyklerna 1–3 utkom på nytt i USA 1903–1906. Selma Borg och Marie A. Brown översatte romanen till engelska, den första cykeln utkom 1872 på ett förlag i New York och ett i Philadelphia. Hela sviten utkom 1883–1884 på Jansen, McClurg & Co i Chicago, översättaren är anonym. Av förlagets korrespondens med Topelius framgår att det är Marie Browns översättning, men grundligt redigerad. På isländska utkom alla cykler 1904–1909 i översättning av Matthías Jochumsson, med en ny upplaga på 1950-talet.

106 De tre första cyklerna eller enbart den första har översatts till tyska (1855, 1880, 1926), engelska (1901) och estniska (1923). Första cykeln utkom 1907 på ryska, i översättning av Marija Blagovesjtjenskaja. Hennes översättningar av enskilda kapitel ur andra cykeln trycktes i en tidskrift och en antologi på 1910-talet. En ny översättning av första cykeln i Fältskärns berättelser av Ljudmila Braude och Nina Beljakova utkom 1999. – Inga översättningar till romanska språk har utkommit, bortsett från ett fragment av andra cykeln (1909).

Samtida mottagande

Reception 1900–1950

137 Litteraturen om Fältskärns berättelser från första hälften av 1900-talet är allt mer analytisk, men rätt skarpa omdömen om såväl förtjänster som tillkortakommanden förekommer fortfarande. Debatten om ringmotivet fortsätter och skribenterna intresserar sig för att spåra influenser och förebilder samt redogöra för de historiska källor som Topelius begagnat. Kampen mellan stånden, fosterländskheten och verkets betydelse för det finska nationalmedvetandet framträder som centrala teman.

138 Levnadstecknaren Eliel Vest framhåller 1905 att flera textpartier i »nationalverket» kom till »så att säga under tillfälligheternas tryck och i stundens omedelbara ingifvelse» och därför lider av en viss ojämnhet och brist på inre sammanhållning. Samtidigt har detta bidragit till att ge verket »en friskhet och ett ungdomligt behag, som det kanske annars hade saknat». Vest lyfter fram den överraskande detaljkännedom som fältskärn yttrar sig med och är imponerad av bredden i Topelius historiska beläsenhet. Materialet har Topelius »med en sällan svikande urskillning och kompilationsförmåga bearbetat och inväft i skildringen». Den framgång som Fältskärns berättelser rönte hos den stora allmänheten tillskriver Vest »den lifsvarma känslan för |LXXIV|det stora i lifvet, för de höga idéerna, för fosterlandet». Han betonar framför allt den patriotiska roll romansviten fyllde: den kompletterade Fänrik Ståls sägner och öppnade nya perspektiv på det förgångna, den blev »en mäktig häfstång i tidens väckelsearbete, i höjandet och utbredandet af det nationalmedvetande, som 1830- och 1840-talets bästa andar burit inom sig och kämpat för».204Eliel Vest, Zachris Topelius 1905, s. 189–195. Vests högstämda formuleringar ska läsas mot bakgrunden av att de tillkom under en annan period av mobilisering, åren vid sekelskiftet 1900 när den ryska centralmakten skärpte greppet om Finlands administration.

139 Topelius systerson Zachris Schalin utreder i Finsk Tidskrift 1917 förebilder och mönster för Majniemi slott bland såväl inhemska som utländska riddarborgar och herrgårdar. Han försöker placera slottet i sydvästra Finland och härleda namnet.205Zachris Schalin, »Majniemi slott i Topelii ’Fältskärns Berättelser’» 1917, s. [78]–112. – Schalin har även författat ett stycke »fanfiction» i form av en fritt fabulerad fortsättning på Fältskärns berättelser med titeln Var det konungens ring? (1936). I ett inlägg från 1929 är Ernst von Wendt ute i liknande syfte beträffande både Bertila hemman och Majniemi, men söker något långsökt förebilden för slottet i det österbottniska landskapet.206Ernst von Wendt, Där Fältskärns berättelser föddes 1929.

140 Bernhard Estlander bidrog till festskriften Zacharias Topelius hundraårsminne 1918 med en artikel om Topelius som historiker. I avsnitten om Fältskärns berättelser granskar Estlander främst de historiska källor som Topelius stött sig på, med Fryxell och Jöran Nordberg i spetsen, och pekar på enstaka oriktigheter och anakronismer. Som romansvitens grundtanke framhåller han kampen mellan adel och bondestånd, som han säger att Topelius hämtat ur polemiken mellan Fryxell och Geijer om aristokratfördömandet i svenska historien (se avsnittet »En dialektisk historiesyn» ovan, s. XXXV). Topelius intar en medlande ställning i frågan, även om hans sympatier, liksom Geijers, ligger hos de ofrälse, anser Estlander. Gestaltningen av Gustav II Adolf, Karl X Gustav och Karl XI bygger Topelius på Fryxells omdömen, men hans uppfattning om Karl XII är betingad av »romantikerns beundran för den stora personligheten» och avviker från såväl Fryxells, Geijers som (senare) Strindbergs. Estlander påpekar att Topelius betoning av den finska insatsen i svenska historien ger sken av att »vi opererat med en självständighet, som faktiskt icke funnits till». Han har dock överseende med detta, eftersom det framför allt är Fältskärns berättelser som lärt det finska folket att det har en historia redan före autonomitiden. Djupast har Topelius inträngt i 1500- och 1600-talets anda, däremot har han haft svårt att göra rättvisa åt 1700-talet. »I sin teckning av frihetstiden och det gustavianska tidevarvet är han intolerant», säger Estlander och hänvisar till Topelius uppfattning av det adertonde seklets tidsanda som »vetenskapen utan Gud».207Estlander, »Topelius som historiker» 1918, s. 130–142; jfr femtonde berättelsen, s. 1381. – Beträffande tidsskildringen är Yrjö J. E. Alanen av motsatt åsikt; i synnerhet skildringen av trettioåriga kriget finner han alltför romantiserad (Kansamme tien viitoittajia 1944, s. 277).

141 I en artikel i Nya Argus 1925 undersöker Ruben G:son Berg arvet från Walter Scotts historiska romaner i Fältskärns berättelser. Impulserna är mest |LXXV|påfallande i första cykeln, vars uppbyggnad, med konflikten mellan bondekungen Aron Bertila och hans dotterson Gustaf Bertelsköld i centrum, påminner om strukturen i Ivanhoe (1819). Hjältarna Gustaf Bertelskölds och Ivanhoes utveckling och historia är dessutom likartad. Liksom Scott har Topelius avstått från att göra historiens stora gestalter till berättelsernas huvudpersoner och låtit en fiktiv person vara deras upphovsman. I sättet att teckna karaktärerna, till exempel i de »ständiga gruffen» mellan postmästaren Svanholm och skolmästaren Svenonius, finns ett scottskt drag, och enskilda scener samt motiv kan anspela på ställen i A Legend of Montrose (1819) och Quentin Durward (1823). Berg noterar dock att till skillnad från Scotts historiska romaner är Topelius cykelberättelser tendentiösa, med hänvisning till Ester och Paul Bertelsköld, som »äro till endast för propagandans skull».208Berg avser här framställningen av personerna och den religiösa förkunnelsen i femte cykeln. Författarnas syn på samhället och historien utgör en annan väsentlig skillnad: medan Scott är aristokratiskt konservativ och hyser en romantisk beundran för det förgångna, är Topelius »ett slags liberal kritiker, som har sina ideal i framtiden».209Ruben G:son Berg, »Walter Scott och Fältskärns berättelser» 1925, s. 105 ff.

142 Berg utvidgar och utvecklar sin studie av influenserna från Scott i en senare artikel från 1935. Han redogör för likheter i komposition, konstruktionsmotiv och enstaka scener mellan Fältskärns berättelser och flera av Scotts verk, förutom de ovannämnda bland annat Rob Roy (1817) och Peveril of the Peak (1822). Inflytandet från Scott omfattar både berättarteknik och stilelement, som »den ymnigt flödande dialogen, växlingen av historiska översikter och berättande dikt, skildringen av orter och personer». Bland de traditionella konstruktionsmotiven noterar Berg familjekonflikten, hemligheten med hjältens börd, resan, kärleken, brödrarivaliteten och det mystiska (d.v.s. konungens ring). Av dessa är endast det sista icke-scottskt och förefaller orimligt i romansvitens senare cykler. Berg anser att Topelius inte behärskar romantekniken i den första cykeln och att även andra och tredje cykeln har brister i romankompositionen. Fjärde cykeln är litterärt sett svitens »förnämsta parti», medan han anser att den femte är »i sin helhet svag», med hänvisning till Hans Forssells recension (se ovan, s. LXV f.).210Berg, »Traditionella situationer och konstruktionsmotiv i Fältskärns berättelser» 1935, s. 100–103, 106–112, 116.

143 Även Valfrid Vasenius jämför Fältskärns berättelser med Scotts historiska romaner. I femte delen av Topeliusbiografin lyfter han fram Topelius fosterländska motiv och författarnas »historiska ställning» till sina respektive epoker som väsentliga skillnader. Medan Scott begagnar historien mer eller mindre som bakgrund för handlingen (och Ingemann hyllar gångna sekel som motsats till sin egen tid), utgörs Topelius strategi av att återuppliva det förgångna »som stöd för den samtid man lefde i, och för de förhoppningar |LXXVI|man kunde hysa beträffande framtiden». Topelius strävar efter att stärka den »medborgerliga solidaritetskänslan» hos läsarna genom att teckna dels »yttringar af samlad nationell kraftutveckling», dels personligheter som är representativa för folket. Trots att Fältskärns berättelser uppvisar andra egenskaper som är gemensamma med Scotts romaner, avfärdar Vasenius tanken om en medveten »skolning» med Scott som mönster. I flera avseenden, till exempel i fråga om den dramatiska hållningen, är Topelius Scott överlägsen, eftersom han i motsats till denne är koncis i sin framställning.211Vasenius V, s. 210, 219–222, 236, 258.

144 Gösta Attorps behandlar romansviten som ren och skär ungdomslitteratur i en uppsats från 1937. Han kritiserar de utdragna samtalen i vindskammaren och bristen på psykologi i gestaltningen av romanpersonerna. Om den svenska historien kan ungdomen däremot lära sig åtskilligt. Den tionde och tolfte berättelsen får beröm, men fältskärn kunde lämpligen ha tystnat efter den senare. Attorps noterar att första cykelns kapten Larsson är »en sorts Sancho Panza-aktig följeslagare till Don Quijote-Bertelsköld».212Gösta Attorps, En resa i Finland 1937, s. 49–69; även i Attorps, Ungdomsskeppen 1944, s. 80–95.

145 I en artikel i Svensk litteraturtidskrift 1943 är Eirik Hornborg å ena sidan kritisk mot romanens komposition och mot oegentligheter och missar i skildringen av historiska förhållanden,213Hornborg påpekar bl.a. att patronymikon som Larsson inte användes som släktnamn på 1600- och 1700-talet, samt att episoden med bonderevolten på Majniemi i åttonde berättelsen kunde ha motvägts av skildringar av det rättsskydd som de svenska lagarna gav (»Fältskärns berättelser» 1943, s. 3 f.). å den andra uppskattar han det fosterländska patos och den finska 1800-talsnationalkänsla som fyller verket. Anmärkningsvärt är att Hornborg dömer ut ramberättelsen som överflödig och de »rent historiska kapitlen» som utan sammanhang med berättelsen och direkt störande för »en tänkande läsare». I samklang med Attorps anser Hornborg att romansviten närmast är ungdomsläsning. Som sådan fyller den förmodligen ännu länge uppgiften att dels väcka fosterlandskärleken hos den finländska ungdomen, dels bevara och stärka banden mellan Sverige och Finland.214Ibid., s. [1]–8.

146 E. N. Tigerstedt behandlar influenser från Hegel i femte cykeln i en mer övergripande idéhistorisk artikel om Topelius från 1943.215E. N. Tigerstedt, »Topelius-studier» 1943, s. 102–106; se även kommentar s. 1632. Yrjö J. E. Alanen förefaller dock vara den första som förknippar motsättningen mellan aristokrati och demokrati i Fältskärns berättelser med Hegels dialektiska historieuppfattning. Också Topelius karakteristik av »häfdernas genius» i inledningen till första berättelsen (s. 15) för tanken till Hegel. Alanen bidrar dessutom med ett nytt perspektiv på ringmotivet när han noterar att även det är förenat med en ideologisk motsättning, nämligen den mellan trolldom och religion. Till skillnad från konflikten om samhällsskick saknar detta motsatspar en förlikande syntes; en lösning är möjlig endast genom ett förkastande av motsatsparets ena led. Denna idébakgrund ger Topelius historiska roman ett större djup än förebilden Walter Scotts.216Yrjö J. E. Alanen, Kansamme tien viitoittajia 1944, s. 278 ff.

|LXXVII|

147 I en artikel från 1948 framhåller Eino E. Suolahti Fältskärns berättelser som Finlands främsta historiska roman – påfallande är att Mika Waltaris klassiker Sinuhe, egyptiern (1946, fi. orig. 1945) redan hade utkommit vid denna tid. Suolahti berömmer såväl det historiska som det fiktiva i romansviten; gränsen mellan dessa element är dragen med en sann konstnärs hand. Även där senare tider tolkat historiska förhållanden och händelser på annat sätt än Topelius bibehåller hans framställning sitt värde eftersom den avspeglar samtida uppfattningar. Som romantiker och individualist låter Topelius således till och med stora historiska händelser avgöras av enskilda personers beteenden och relationer, och ytterst av Gud. Idén om kollektiva krafters inverkan på historiens gång var främmande för honom. Suolahti anser att Fältskärns berättelser är ett klassiskt exempel på den historiska romanens förmåga att forma uppfattningar på nationell nivå.217Eino E. Suolahti, »Historiallinen romaanimme» 1948, s. 156 f.

148 I Topeliusbiografin från 1949 redogör författarens dotterson Paul Nyberg för forskningsläget och den samtida kritiken. Förutom de ovannämnda utländska förebilderna menar Nyberg att också den franska sensationsromanen troligen satt sin prägel på romansviten, »om också i något förädlad form». Inställningen till katolicismen är jämförbar med den i Eugène Sues Den vandrande juden (1845, fra. orig. 1844–1845), där intrigen leds av en jesuit på samma sätt som i första cykeln. Inte sällan tar Nyberg Topelius i försvar mot tidigare kritik, till exempel ska konungens ring och stjärnkonstellationen i den femte cykeln tas för »ett utslag av författarens ständigt naiva skämtlynne» och inte på det djupa allvar flera skribenter gjort.218Paul Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [331]–342, 635 f. – Petrus Nordmann (»Konungens ring» 1918, s. 27) och Yrjö J. E. Alanen (Kansamme tien viitoittajia 1944, s. 301) är av samma uppfattning om konungens ring i femte cykeln, medan Karl Warburg (Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:1 1915, s. 472 f.), i likhet med Hans Forssell (»Roman och Historia» 1868, s. 58), menar att Topelius tar övertron »på rama allvaret». I artikeln »Fältskärns berättelser – ett hundraårsminne» i Hufvudstadsbladet 9/12 1951 betonar Nyberg än en gång att ringen inte är ett uttryck för Topelius egen livsåskådning, utan att han driver gäck med övertron när han låter ringen vara smidd exakt 500 år före sin egen födelse under en fiktiv stjärnkonstellation som återkommer med samma tidsintervall.

Senare reception

Översiktsverk

157 En gemensam nämnare för de i Sverige utkomna litteraturhistoriska översiktsverken är att de lyfter fram den stora framgång som Fältskärns berättelser rönte både i Finland och i Sverige, romanens status som ungdomslitteratur och ståndsmotsättningen som dess bärande tema. Flera av översikterna tar upp alla tre aspekter. I Finland, där översiktsverken är betydligt färre, framhålls ståndsmotsättningen, men romanens läsekrets eller målgrupp kommenteras inte, och populariteten berörs endast av Erik Ekelund. Fram till 1970-talet bereds romanen generöst med utrymme såväl i de finländska som i de svenska litteraturhistorierna, med undantag av E. N. Tigerstedts kortfattade Svensk litteraturhistoria (1948, 1953, 1960 – årtalen anger upplagor). I senare översikter är omfånget ofta betydligt mindre. Överlag präglas alla förutom de nyaste översikterna av den tidiga receptionens uppfattningar och omdömen om romanen.

158 Det finns ett tydligt släktskap i Karl Warburgs, Henrik Schücks, Otto Sylwans och Gunnar Tideströms utförliga presentationer av romanen: de |LXXXI|refererar handlingen, lyfter fram centrala teman och motiv, diskuterar influenser, och drar sig inte för att kritisera romanens svaga sidor. Invändningarna är de samma som i den tidiga receptionen, och i synnerhet Warburg diskuterar bristerna rätt ingående i den andra upplagan av Illustrerad svensk litteraturhistoria (1915).238Karl Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:1 1915, s. 470–473. I den tredje, omarbetade upplagan (1930) gör Schück gällande att ståndsmotsättningen i romanen bygger på brytningen i Topelius samtid mellan den svensktalande överklassen i Finland och den finsktalande allmogen. Walter Scotts romaner och den franska sensationsromanen lyfter han fram som Topelius förebilder.239Henrik Schück & Karl Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria VI 1930, s. 151–154. I den andra delen av Svenska Litteraturens Historia (1919, 1929) noterar Sylwan att motsatsen mellan adel och ofrälse var aktuell i samtiden dels genom »samtidens sociala meningsbyte», dels genom striden mellan Fryxell och Geijer om synen på aristokratin i Sveriges historia. Sylwan berömmer Topelius språk och konstaterar att hans historiska berättelser är en gåva av hög rang för Sverige inte mindre än för Finland.240Otto Sylwan, »Den finländska litteraturen. Topelius» 1919, s. 509 ff. och 1929, s. 532 ff. Tideströms behandling av romanen i tredje delen av Ny illustrerad svensk litteraturhistoria (1956, 1967) går till stora delar i föregångarnas fotspår – han hänvisar till och med till Schück (1930).241Gunnar Tideström, »Runeberg och den finlandssvenska litteraturen» 1956, s. 484 f. och 1967, s. 491 ff.

159 Ruth Hedvall påpekar i översikten Finlands svenska litteratur (1917) att Fältskärns berättelser skapar en förnimmelse av Finlands samband med Europa och de samtida världshändelserna. Tidsstämningen är ofta ypperlig trots att berättelserna är fulla av en ytlig och ibland schablonmässig romantik.242Ruth Hedvall, Finlands svenska litteratur 1917, s. 205–208.

160 E. N. Tigerstedt är allmänt kritiskt inställd till den svenska historiska romanen från mitten av 1800-talet i kursboken Svensk litteraturhistoria (1948, 1953, 1960). Fältskärns berättelser karakteriserar han i knappa ordalag som den »spännande och roande, rättroget protestantiska och demokratiskt rojalistiska historien» som fortfarande läses av ungdomen.243E. N. Tigerstedt, Svensk litteraturhistoria 1948, s. 339 f., 353 och 1960, s. 346, 360.

161 Erik Ekelund ger en förtjänstfull introduktion till romanen i avsnittet om Topelius i både den tredje delen av den finska Suomen kirjallisuus (1964) och den andra delen av Finlands svenska litteratur (1969). Ekelund lyfter fram verkets nationella betydelse och definierar romanens program som föreningen mellan konung och folk, mellan krigare och bonde, samt mellan svenskt och finskt. Han framhåller att romanen har spelat en oöverskådligt stor roll som populärhistorisk lärobok både i Finland och i Sverige och att den fortfarande är läsvärd.244Erik Ekelund, »Sakari Topelius» 1964, s. 306 ff. och Finlands svenska litteratur 2 1969, s. 194 ff – i grunden är det fråga om en och samma artikel.

162 I Litteraturens historia i Sverige, som har utkommit i sex upplagor (1987–2013), hävdar Ingemar Algulin att Topelius fått idén till Fältskärns berättelser från J. L. Runebergs Fänrik Ståls sägner. Liksom hos Runeberg är syftet med verket nationellt. Skildringen ger ett trovärdigt intryck, fastän Topelius |LXXXII|berättarglädje ofta har medfört inskränkningar i den historiska källkritiken. Algulin noterar att romanen blev mycket populär inte bara i Finland och i Sverige, utan i hela Norden.245Bernt Olsson & Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige 1987, s. 271.

163 Kai Laitinen summerar i Finlands litteratur (1988) romanen som en av de bästa repetitionskurserna i Sverige-Finlands regenthistoria, trots en tendens till hjältedyrkan och idealisering.246Kai Laitinen, Finlands litteratur 1988, s. 90.

164 I Den Svenska Litteraturen (del 3 i upplagorna 1988 och 1993, del 2 i den reviderade upplagan 1999) berör Arne Melberg och Bengt Holmqvist romanen kort. Melberg uppmärksammar den starka berättaren och ramberättelsen, som har i uppgift att understryka skildringens autenticitet. Holmqvist konstaterar att romanen i stor utsträckning har format flera generationers uppfattning om förhållandet mellan Sverige och Finland under 1600- och 1700-talet.247Arne Melberg, »Den historiska berättelsen» 1988, s. 81 ff. och Bengt Holmqvist, »Runeberg och romantiken i Finland» 1988, s. 136.

165 I de första delarna av de nyaste finländska litteraturhistorierna, Finlands svenska litteraturhistoria och Suomen kirjallisuushistoria, båda från 1999, noterar Johan Wrede att Fältskärns berättelser har blivit Topelius mest berömda verk. Wredes kärnfulla presentation av romanen tar upp såväl berättarteknik, teman som influenser. Beträffande ståndsmotsättningen påpekar han att Topelius också markerar att de antagonistiska stånden har ett gemensamt ursprung. I Fältskärns berättelser upptar Topelius ett av sina återkommande teman: kvinnan som våldets och hatets motpol, exempelvis i första cykeln där Regina, som jesuiten Hieronymus har intalat att mörda Gustav II Adolf, hejdas av sin kärlek till den svenske monarken.248Johan Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 325 och Wrede, »Zacharias Topelius – Kansallishistorioitsija» 1999, s. 258 ff.

166 I Nordens litteratur (2017), som har ett uttryckligen svenskt perspektiv, tar varken Åsa Arping eller Kristina Malmio upp Fältskärns berättelser i sina avsnitt om 1800-talets historiska roman i Sverige respektive Finland. Arping inskränker sig till att nämna Topelius som en av Walter Scotts nordiska efterföljare, medan Malmio lyfter fram enbart Hertiginnan af Finland av Topelius historiska berättelser.249Åsa Arping, »I samhället – realism och tendens» 2017, s. 230 f. och Kristina Malmio, »Finländsk litteratur» 2017, s. 417.

167 För en internationell publik har Fältskärns berättelser presenterats av Johannes Salminen (på svenska) i första delen av Nordens litteratur (1972), Pertti Lassila i Geschichte der finnischen Literatur (1996), George C. Schoolfield i A History of Finland’s Literature (1998) och Peter Stadius i Encyclopedia of Romantic Nationalism in Europe (2018). Salminen, Lassila och Stadius är kortfattade, medan Schoolfield diskuterar såväl handlingen, tematiken som berättarstilen utförligt. Stadius framhäver att till skillnad från många fennomanska historietolkningar ser Topelius inte Finlands och Sveriges gemensamma historia som antagonistisk.250Johannes Salminen, »1830–1860: Finland» 1972, s. 419; Pertti Lassila, Geschichte der finnischen Literatur 1996, s. 69; George C. Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?» 1998, s. 338 ff. och Peter Stadius, »Topelius, Zacharias (Zachris)» 2018, s. 562.

|LXXXIII|

168 Verket nämns kort även i två finska kulturhistoriska översiktsverk från 1980 respektive 2002, båda med titeln Suomen kulttuurihistoria. I det förra beskriver Matti Klinge romanen som ett stort, lärorikt översiktsverk över Finlands historia. Han betonar att Topelius här ger Finland dess äldre historia, för tiden före 1809, och att romanen skapade en finsk historisk medvetenhet.251Klinge, »Poliittisen ja kulttuurisen Suomen muodostaminen» 1980, s. 37. I det senare översiktsverket förmodar Nils Erik Forsgård att Carl Larssons illustrationer till Fältskärns berättelser bidrog till Topelius popularitet i Sverige.252Forsgård, »Zacharias Topelius» 2002, s. 465.

169 I presentationen av Topelius i det finska biografiska översiktsverket Kansallisgalleria (1996) framhåller Allan Tiitta att Fältskärns berättelser är Topelius mest betydande verk på prosa och en tidig representant för släktromanen. Tiitta lyfter fram romanen som ett exempel på popularisering av historien när den är som bäst och konstaterar att romanen ökade svenskarnas kännedom om Finland genom att betona de finska förhållandena och insatserna i Sveriges historia.253Allan Tiitta, »Zacharias Topelius» 1996, s. 66.

221 [position i tryckta utgåvan: s. 5, r. 18–19 | text i ZTS: lefnadsöden. | ← | text i grundtexten: lefnadsöden]

Första cykeln

Företalet, som handlar om Fältskärns person och lefverne

Första berättelsen. Konungens Ring

Andra berättelsen. Svärdet och Plogen

Tredje berättelsen. Eld och Vatten

Andra cykeln

Fjerde berättelsen. Rebell mot sin lycka

|1467|

Femte berättelsen. Hexan

Sjette berättelsen. Majniemi slott

Tredje cykeln

Sjunde berättelsen. De blå

Åttonde berättelsen. Flyktingen

Nionde berättelsen. Skuggan af ett namn

Fjerde cykeln

Tionde berättelsen. Ödemarkernas vår

Elfte berättelsen. Borgarekungen

Tolfte berättelsen. Prinsessan af Wasa

Femte cykeln

Trettonde berättelsen. Fritänkaren

Fjortonde berättelsen. Aftonstormar

Femtonde berättelsen. Morgonljusning