1 En afton i slutet på Oktober hördes steg i den mörka vindstrappan, och någon famlade efter låset på fältskärnsoriginal: föltskärns kammardörr. Den lilla församlade kretsen vände sig nyfiket om, ty man väntade ingen mera; sällskapet var nemligen fulltaligt, utom skolmästaren, Svenonius, som i flera veckor varit sjuk och så mycket mindre väntades, emedan stadens sqvaller, som hade reda på alla vigtiga tilldragelser, visste berätta att den lärde magistern samma qväll skulle låta koppa sig.
2 Emellertid var det ingen annan än Svenonius sjelf i egen person, som nu trädde in, något släpande i gången och pustande efter klättringen uppför de besvärliga vindstrapporna. Hans långa magra gestalt,original: gcstalt, knappt en tvärhand kortare än fältskärns egen, syntes i den slitna svarta rocken ännu magrare än förr, och glasögonen, hvilkas bågar förlorade sig i en skog af tofvigt svart hår, som omgaf de bleka kinderna likt en talldunge kring en vintersjö, hade knappt mera ett fäste på den hvassa, men hopkrymptaoriginal: hopkrymta näsan, hvars anblick annars aldrig brukade förfela en helsosam respekt hos stadens skolpiltar. Den lärde mannens drag, försedda med ett par tunna läppar, en framstående haka och ett par lifliga bruna ögon, hade således föga anspråk uppå att kallas intagande, men de mildrades betydligt af den stackars skolmästarens oförställda glädje att åter befinna sig i ett sällskap, som han så länge saknat och som,|228| med alla sina kantigheter, liksom han sjelf, bestod af i grunden goda menniskor.
3 Man fann icke heller lätt tvenne mera kompletta motsatser, än denne fältskärns lärde åhörare och hans vän och trätobroder, den kortvuxne, fete, knubbige postmästaren kapten Svanholm, med sitt, i eget tycke åtminstone, martialiska utseende, sitt stubbade ljusa hår och de långa mustacherna, hvilkas ursprungliga röda färg af tiden förvandlats till grå och ur hvilka hans famlande tumme aldrig underlät att vid vigtiga tillfällen likasom framdraga |618|ljusa idéer och slående kraftord. Postmästaren bar som vanligt en snäf grön jagtrock med posthorn på knapparna och ej mindre luggsliten än skolmästarns; dertill snusbruna underkläder med en guldpistol i berlockerna, gul vest och en halsduk af obestämd färg, hvilket något brokiga omhölje betäckte en personlighet, så stockkonservativ som någon tysk Haudegen och som skulle ha varit hjertans enformig, derest icke naturen försett honom med ett hetsigt lynne och ett gräligt ölsinne – hvilket sistnämnda likväl aldrig kom i fråga vid den strängt nyktre fältskärns aftonsamqväm.
4 Svanholm var också den förste att helsa den lärde vännen välkommen och fröjda sig att han åter »såg så pigg ut som en kosack i skumrasket», hvari gamla mormor, Anne Charlotte och fältskärn sjelf af hjertats välmening instämde, medan barnen ofrivilligt kände sin gamla respekt ej så litet förökad af de nya och hvassare kanter sjukdomen efterlemnat i skolmästarens figur. Man underlät icke heller att förvånas öfver den dietiske mannens mod att, likt Döbeln, kasta medicinen i vrån för att lyssna på fältskärns krigshistorier.
5 –konsekvensändrat/normaliserat Bryr jag mig om krigshistorierna!konsekvensändrat/normaliserat svarade skolmästaren muntert. –konsekvensändrat/normaliseratQuidquid delirant reges plectuntur|229| Achivi.språk: latinkonsekvensändrat/normaliserat Hjeltarnes ära få folken betala. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, kära bror, jag hade nog af »De blå»; jag har som en god kristen och en fredlig menniska låtit vår mesta anpart i stora ofreden storma förbi och kommer nu, sedan det värsta krigsbullret är öfver, för att vara med om begynnelsen af den nya och fredligare tiden, sedan det stormgalna nordiska lejonet rasat ut.konsekvensändrat/normaliserat
6 –konsekvensändrat/normaliserat Hjeltemod! Säger bror det!konsekvensändrat/normaliserat uppbrusade Svanholm och reste sig lik en stridstupp i sin fulla storhet af 5 fot och 5 tum från hjessan till fotabjället.
7 –konsekvensändrat/normaliserat Visst säger jag det,konsekvensändrat/normaliserat svarade skolmästaren oförskräckt. –konsekvensändrat/normaliserat Bättre är en bit bröd än ett stycke bly, ett halmtak än en bivuak, en bok än en huggvärja, ett skördefält än ett slagfält. Och det begaf sig, att Carl XII skaffade hela sitt rike bly, bivuaker, värjor och slagfält nog, men desto mindre bröd, tak, böcker och skördefolkkonsekvensändrat/normaliserat ...
8 –konsekvensändrat/normaliserat Vi ha hört det der förut,konsekvensändrat/normaliserat genmälde fältskärn, som ogerna ville låta den gamla tvisten uppblossa ånyo; –konsekvensändrat/normaliserat och derföre hade bror Svanholm bordt lefva de två första tiotalen af förra seklet och bror Svenonius de näst efterföljande tiotalen, så hade hvar och en af er lefvat uppå sin rätta tid, i stället att gå här och spöka med otidigheter, hvar och en på sned i sin ensidighet. Bror Svanholm skall ännu få höra hvad krigen kosta, och bror Svenonius skall märka huru sagornas jättar kasta sin skugga långt framåt i tiderna. Det är med sagan som med en sjunkande sol; ju lägre hon sjunker ned i natten |619|af det förflutna, desto kolossalare blir skuggan af de jordiska föremål, som råkat komma i hennes sken.konsekvensändrat/normaliserat
9 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tänker att kusin Bäck har, gudnås, förstöring nog att ännu berätta oss,konsekvensändrat/normaliserat sade gamla mormor för att i sin mån blanda bort tvistefrågan. –konsekvensändrat/normaliserat Jag vill ändå hoppas|230| att denna berättelse icke blir på långt när så äfventyrligt blodig och vild som den förra.konsekvensändrat/normaliserat
10 –konsekvensändrat/normaliserat Så är det,konsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn. –konsekvensändrat/normaliserat Vi äro nu vid 1714. Derefter följde ännu sju de längsta och sorgligaste år, Finland någonsin genomlefvat. Men det stora nordiska kriget hade då redan, liksom Carl XII sjelf, utspelt sin egentliga trumf, och hvad derefter kom, det var sårfebern, som följde efter striden och föregick tillfrisknandet; det var en lång och dyster dödskamp, uppfylld af förtviflade ansträngningar att rädda en bruten storhet; det var en tid af vanmäktiga fredsarbeten, under hvilken nya framtidsfrön obemärkt fattade rot i gruset af en sammanstörtande jättebyggnad; en af dessa underbara tider, som nästan icke ha något närvarande, utan lefva helt och hållet i minnet af det förgångna och i hoppet om det tillkommande, nöjda nästan med hvilken förändring som helst, allenast de räddas ur den förfärliga ovisshet, som nedtrycker dem och förlamar dem. Det är ganska märkvärdigt att se huru ett folk åldras. De tolf åren efter 1709 förvandlade svenska folket från pojke till gubbe; lyckligtvis satt pojken allt qvar uti lynnet och sitter der än i dag, och så länge vet ingen hvad dag den ledbrutna armen kan få sin spännkraft igen. Men det ges ärr, som aldrig fullkomligt läkas, själens ärr långt mera än kroppens, och det är visst, att hela nordens genius efter 1721 blef en annan. Hvarken Carl XII eller Peter den store eller deras tidehvarf födas två gånger.konsekvensändrat/normaliserat
11 –konsekvensändrat/normaliserat Kusin har nu sagt oss en hel hop om Gösta Bertelsköld, men nästan ingenting om hans bror Torsten,konsekvensändrat/normaliserat inföll gamla mormor, hvars praktiska sinne alltid förde henne »from sounds to thingsspråk: engelska»konsekvensändrat/normaliserat, från resonementernas område rakt fram till menniskor och händelser. –konsekvensändrat/normaliserat Jag|231| tviflar mycket på att någon af dem blir en så duglig karl som far deras; de ha ju ej tid till det, stackars gossar, för det evinnerliga slagtandet.konsekvensändrat/normaliserat
12 –konsekvensändrat/normaliserat Kusin glömmer,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Svanholm vigtigt, –konsekvensändrat/normaliserat att Gösta Bertelsköld rymt ur fångenskapen och slagits dessa åren som partigängare i minst femtio affärer, utan att tala om de stora drabbningarna. Till exempel när han med femtio bussar af äkta sorten försvarade Majniemi slott och var nära att begrafvas under dess spillror.konsekvensändrat/normaliserat
13 –konsekvensändrat/normaliserat Är Majniemi förstördt?konsekvensändrat/normaliserat frågade Svenonius med så mycken förvåning, som hans ringa beundran för krigiska händelser tillät honom.
|620|
14 –konsekvensändrat/normaliserat Hjeltemod! Mins inte bror det? Vid den der landstigningen för att göra en diversion mot ryssarnes operationsbas i Åbo,konsekvensändrat/normaliserat svarade postmästaren.
15 –konsekvensändrat/normaliserat Men derom har jag ej hört ett ord,konsekvensändrat/normaliserat återtog skolmästaren.
16 –konsekvensändrat/normaliserat Ja man skall lefva med björkeris, stutar och gramatikor, för att glömma sådant!konsekvensändrat/normaliserat inföll postmästaren. –konsekvensändrat/normaliserat Bror mins kanske inte engång äfventyren i Pelkäne skog kort före slaget, eller försöket att öfverrumpla Wiborg i kompani med Löfving, eller duellen med De la Barre, som original: – (källa för ändring: HT, 1874, 1884) d–n må taga med hull och hår, – med respekt sagdt, efter man inte har lof att svära här!konsekvensändrat/normaliserat
17 –konsekvensändrat/normaliserat Icke ett ord, bror Svanholm!konsekvensändrat/normaliserat
18 –konsekvensändrat/normaliserat Hjeltemod! Han är skolmästare och skall lära pojkarne mores och vet inte knasket om Storkyro slag! Magister är han på köpet och skulle hvad dag som helst få sig på fracken uti studentexamen!konsekvensändrat/normaliserat
19 –konsekvensändrat/normaliserat Bror Svanholm behagade inte blanda ihop hvad som inte hör hit,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Svenonius, synbart stucken. –konsekvensändrat/normaliserat Jag tror mig känna så mycket om Storkyro slag, som|232| bror sjelf till exempel, men icke har jag hört ett ord af bror Bäck om något ditåt.konsekvensändrat/normaliserat
20 –konsekvensändrat/normaliserat Himmelsturk! Och han har berättat en hel lång afton derom!konsekvensändrat/normaliserat
21 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, men då var farbror Svenonius borta,konsekvensändrat/normaliserat inföll den lille Jonathan, något stolt öfver att med en så dräpande anmärkning med ens göra slut på herrarnes tvist. Fältskärn hade blinkat åt gamla mormor att låta dem nappas, och Anne Charlotte, som för tillfället nystade tråd, hade skrattat så att hon två gånger slet af tråden.
22 –konsekvensändrat/normaliserat Det har sin riktighet, det, min gubbe lilla,konsekvensändrat/normaliserat svarade postmästarn något förbryllad. –konsekvensändrat/normaliserat Bror Svenonius var ej med vid Storkyro. I stället att taga in Wiborg, tog han in fläderthé, den hederliga fredsmenniskan.konsekvensändrat/normaliserat
23 –konsekvensändrat/normaliserat Om bror varit med vid Storkyro, hade bror sluppit att springa vid Karstula,konsekvensändrat/normaliserat återtog skolmästaren, som ej kunde smälta den martialiske kaptenens gäckeri med hans lärdom.
24 –konsekvensändrat/normaliserat Herre, jag sprang inte, jag retirerade i god ordning!konsekvensändrat/normaliserat röt postmästaren, under det att spetsarna af hans mustacher böjde sig uppåt, ungefär som murrhåren på en gammal huskatt vid den oförmodade anblicken af en utsvulten byhund i köket.
25 –konsekvensändrat/normaliserat Men så säg dem då, kusin Bäck, att vi lyckligen kommit öfver isen på Kyro elf och nu befinna oss – ja, jag vet inte hvar,konsekvensändrat/normaliserat utropade mormor, som blifvit smittad af munterheten, men befarade af kapten Svanholms mustacher, liksom man brukar spå af ringar kring månen, storm och nederbörd.
26 –konsekvensändrat/normaliserat Låt det der nu vara,konsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn försonande. –konsekvensändrat/normaliserat Vi befinna oss för närvarande i Stockholm år 1714 och ha fullt upp att göra med diplomatiska |621|intriger, som underminerade marken, der det nordiska lejonet tog|233| sina sista trotsiga steg. Och emedan jag visst icke tilltror mig att känna handskmåttet på alla de händer, som der och på andra håll sträcktes i mörkret efter den vacklande kronan och det murknade enväldet, så må vi hellre se åt hvad det blifvit af Torsten Bertelsköld, som den tiden var en framtidsman och representerade hvad som komma skulle i bror Svenonii tidehvarf, likasom karolinen Gösta Bertelsköld med kropp och själ hörde till bror Svanholms tid, med hvilken det nu lider till ända.konsekvensändrat/normaliserat
27 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vill aldrig förmoda att bror Bäck ämnaroriginal: änmar traktera oss med pennfäkterier, så länge Carl XII ännu är på fötterna,konsekvensändrat/normaliserat yttrade kaptenen buttert.
28 Fältskärn teg några ögonblick stilla. –konsekvensändrat/normaliserat Det vore barnsligt,konsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen, –konsekvensändrat/normaliserat att vänta sig något språng i folkens öden och tidernas utveckling. Det kan vara en tid, när sakerna gå sin jemna gång, så att man tycker att allt är som förr, och så kommer der plötsligt en stöt, som kastar allt öfverända och likasom framföder en ny tid fullvuxen. Men ser man sig om, så märker man, att det nya redan långt för detta slagit sin rot uti det som var, och icke är annat än den mognade frukten af ett frö, planteradt för år och mansåldrar tillbaka. Det finns ingen tid, som skulle vara så afslutad i sig, att han ej tillika är en öfvergång till någonting nytt. Jag vill taga en liknelse och säga att hvar tid tjenar sig upp genom graderna. Det kan t. ex. ingen bestrida, att bror Svanholm en tid var löjtnant; nå godt, men så löjtnant bror var, hade bror fänriken ännu uti sig och kaptenen i görningen,original: görningan, och se derför var bror löjtnant blott i förbigående, liksom på fouragering.konsekvensändrat/normaliserat
29 –konsekvensändrat/normaliserat Men kaptenen har stött fanan i marken och lagt sig i vinterqvarter,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Svanholm godmodigt, under|234| en suck vid tanken uppå att äfven i hans rensel hade kunnat ligga en fältmarskalksstaf.
30 –konsekvensändrat/normaliserat Visserligen kunde tiden ändå bättre förliknas vid en postmästare,konsekvensändrat/normaliserat inföll Svenonius.
31 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, och vid en skolmästare eller en fältskär,konsekvensändrat/normaliseratsvaradeoriginal: svavade den gamle värden. –konsekvensändrat/normaliserat Tiden kan förliknas vid en hel hop ting, utom vid gubbar med grå hår, som vi, så gubbe man än brukar måla honom. Tidens rätta väsende är en evig ungdom; han tål intet murket, han hviftar det bort med sina stora stormfyllda vingar för att beständigt sätta uti dess ställe någonting ungt och friskt. Men de gamla förstå sig icke på sådant, utan mena att tid och verld bli beständigt sämre, för det att de sjelfva ej kunna vänja sig vid den tanken att en ny tid stiger fram uti nya former.konsekvensändrat/normaliserat
32 Anne Charlotte, som i sin beundran för Carl XII nästan öfvergick postmästaren och endast öfverträffades af den lille stormodige Jonathan, hade |622|länge haft en märkvärdig vedermöda att tiga och ryckte nu, likasom till förpostfäktning, fram med ett: –konsekvensändrat/normaliseratgufar skall aldrig kunna neka att tiden efter Carl XII krympte ihop till en dvärg!konsekvensändrat/normaliserat
33 –konsekvensändrat/normaliserat Ja till sudd och kludd och elände och småkryp!konsekvensändrat/normaliserat inföll kapten Svanholm såsom en trogen bundsförvandt.
34 –konsekvensändrat/normaliserat Vänta, vänta, ännu ha vi ett stycke dit,konsekvensändrat/normaliserat svarade fältskärn undvikande. –konsekvensändrat/normaliserat Noga taget, äro vi alla för små viceoriginal: vise (källa för ändring: 1874, 1884) häradshöfdingar, för att döma en sådan kaxe som menskligheten. Det är bäst att vi låta henne döma sig sjelf.konsekvensändrat/normaliserat
35 –konsekvensändrat/normaliserat Tänker inte kusin föra oss på en stund tillbaka till Finland?konsekvensändrat/normaliserat frågade mormor.
36 –konsekvensändrat/normaliserat Kanske; om det inte kan undvikas. För min del har jag en stor förkärlek för naturen i sin ursprungliga|235| vildhet, men jag tycker inte om konstgjorda ödemarker, allraminst der mina fäder ha bott.konsekvensändrat/normaliserat
37 –konsekvensändrat/normaliserat De goda hederliga menniskorna! De måste ha slitit mycket ondt!konsekvensändrat/normaliserat
38 Fältskärn svarade icke. Man såg att hans gråa ögonbryn rynkades, och utan att veta det, bröt han af mundstycket till sin gamla silfverbeslagna masurpipa.
39 När alla tego, frågade slutligen mormor, om han ej ville begynna nu.
40 –konsekvensändrat/normaliserat Ja,konsekvensändrat/normaliserat svarade han entonigt.
41 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvad heter nionde berättelsen?konsekvensändrat/normaliserat
42 –konsekvensändrat/normaliserat Skuggan af ett namn.konsekvensändrat/normaliserat
|236|
Skuggan af ett namn.
1. Riksdagsklubben.
43 En qväll i Mars månad år 1714 var ett sällskap af 50 till 60 personer församladt hos öfversten grefve Gustaf Lewenhaupt i närheten af riddarhustorget i Stockholm. Luckorna för fönstren voro med omsorg stängda och, att döma af de betjenter som, utan synbar anledning, voro posterade såväl i trapporna, som ute vid porten, tycktes man på samma gång vilja undvika skenet af en hemlig sammankomst och likväl vara mån om att trygga sig för alla öfverraskningar.
44 Ett erfaret öga kunde af sällskapets mycket olika sammansättning lätt nog öfvertyga sig, att här icke var ett vanligt aftonnöje, vid hvilket de höge herrarne togo sin skada igen efter dagens många bekymmer; ej heller ett af de partimöten, som voro så vanliga i denna oroliga tid, och helst nu |623|under riksdagen, då »katten var borta och mössen sprungo på bordet»konsekvensändrat/normaliserat, som en af kungavännerna oförtäckt yttrade på riddarhuset. Man såg här gamle förfarne män från Carl XI:s bistra tider, medlemmar af den förödmjukade och numera fattiga högadeln, som aldrig kunde förlåta pfaltziska huset reduktionen och enväldet; medelålders män, som ledsnat vid krigen, gärderna, löneafdragen och militärväldet; ynglingar, »fulle|237| af framtid»konsekvensändrat/normaliserat, men ganska tome på innehåll för det närvarande, och som ingenting högre önskade, än att på hvad sätt som helst göra något buller här i verlden. Alla dessa kunna likväl inrymmas inom ett parti, så framt de alla, i likhet med värden, tillhörde högadeln; men utom denna den svenska aristokratins grädde, som här representerades af flera lysande namn, såg man äfven flera af den lägre adeln, såsom Stjerneld, Leijonmarck,original: Leijonmark,Wulfvenstjerna, och ännu dertill flera ofrälse prester och tjenstemän, – namn, hvilka hade en mycket borgerlig klang, såsom Lars Molin, Erik Benzelius, Adam Schütz, men som icke destomindre voro kallade att spela en betydande rol i den tidens politiska hvälfningar.
45 Något skildt från de öfriga stod en grupp vid en fönstersmyg under ifrigt samtal. Det var generalmajoren grefve Abraham Brahe och vice amiralen baron Axel Lewenhaupt, som dragit till sig vice presidenten i Åbo hofrättSven Leijonmarckoriginal: Leijonmark och sakta, men lifligt tycktes bearbeta denne väldige partikämpe för sina åsigter. Till denna grupp sällade sig snart en fjerde, dåvarande kgl. bibliothekarien vid Upsala akademi Benzelius, hvilken en hans samtida kallar »ett ungt ämne till allt lysande, som sedan blifvit och kunnat blifva hans lott» – om han ej sträfvat högre än till erkebiskopsstolen i Upsala. Öfverläggningarne rörde det memorial om rikets usla belägenhet, som Leijonmarckoriginal: Leijonmark aflemnat på riddarhuset, för att motivera nödvändigheten af att, i en så förtviflad belägenhet, och då man nästan förlorat hoppet att mera återse konungen, tillsätta – en regent.
46 Detta djerfva ord tycktes åstadkomma icke ringa förlägenhet. –konsekvensändrat/normaliserat Sedan hans majestäts glorieuse campagner intet lemnat oss annat än äran qvar, är det nödigt att|238| henne sauvera, så hemma som borta,konsekvensändrat/normaliserat utlät sig Axel Lewenhaupt.
47 –konsekvensändrat/normaliserat Kgl. majestät lärer intet förtycka, att ju visse ärender, hvarom intet i Demotikadecideras kan, komma här till ett skyndesammare afgörande,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Gustaf Lewenhaupt med mycken försigtighet.
48 –konsekvensändrat/normaliserat Gud hafver lagt konungarne ett mål före, öfver hvilket ingen gå kan, och för sådan dödelig händelse må de gode svenske män i tid se sig före,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Sven Leijonmarckoriginal: Leijonmark, med den gudaktiga djerfhet, som utmärkte denne förslagne partiman.
|624|
49 Ett nästan spefullt löje krusade Benzeliiläppar.original: läppar–konsekvensändrat/normaliserat De gode herrar,konsekvensändrat/normaliserat sade han,original: han – (källa för ändring: 1874, 1884) höjande stämman så att alla blefvo uppmärksamma,original: uppmärksamma – (källa för ändring: 1874, 1884)–konsekvensändrat/normaliserat de uppgöra här systemer i statsrätten och hviska hvarandra i örat fagra ord med hakar och sporrar, förmenande att fuller ingen vet när nordvestvinden kan dem bringa allt till Demotika. Rent ut, gode herrar af adel, vi prester och borgare äro stämde hit för att komma sams om hvad göras bör för att rädda fäderneslandet, med eller utan fagra visor i orden.konsekvensändrat/normaliserat
50 –konsekvensändrat/normaliserat Bönderna begära prinsessan till regentinna!konsekvensändrat/normaliserat utropade major Stjerneld, på sitt vanliga kärfva vis afhuggande frågans gordiska knut. Han var också den som ifrigast arbetade deruppå, och länge med ringa framgång,original: framgång (källa för ändring: HT, 1874, 1884) ty bönderne voro af alla de mest konungske.
51 –konsekvensändrat/normaliserat Herr majoren talar derom med en förunderlig visshet,konsekvensändrat/normaliserat yttrade biskop Molin med en statsmans försigtighet.
52 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har bevis derpå i min ficka, och de skola i morgon framläggas för adeln,konsekvensändrat/normaliserat svarade Stjerneld utan betänkande.
53 –konsekvensändrat/normaliserat Jag skulle förr ha trott att bönderne låtit regera|239| sig af den ryktbara stöfveln*)Har afseende på den vidtutspridda och äfven af Voltaire utbredda lögnen att Carl XII skulle skickat sin stöfvel till rådet, för att regera i hans ställe.,konsekvensändrat/normaliserat utbrast lagmannen baron Conrad Ribbing föraktligt.
54 Benzelius, sjelf af bondehärkomst, brusade upp. –konsekvensändrat/normaliserat Herr lagman,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat vet så väl som vi alla, att den stöfveln är gjord af någon bland riddarhusets skomakare; och Sveriges bönder torde hvarken nu eller framdeles låta regera sig af stöflar, om de ock vore beprydda med gyllene sporrar.konsekvensändrat/normaliserat
55 –konsekvensändrat/normaliserat Och ej heller köra med femte hjulet under vagnen,konsekvensändrat/normaliserat svarade Ribbing stucken, syftande dermed på förslaget att göra ett femte stånd af statens ofrälse tjenstemän, hvilket förslag då ansågs härröra ifrån Benzelius.
56 –konsekvensändrat/normaliserat Intet gräl, mina herrar,konsekvensändrat/normaliserat inföll biskopen. –konsekvensändrat/normaliserat Vi äro hitkomna för att förlikas om bästa medlen att inrätta en stark regering under konungens frånvaro. Saken förekommer i morgon på riddarhuset, och patrioterne måste förena sig, om ej allt skall gå sönder.konsekvensändrat/normaliserat
57 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det vidare?konsekvensändrat/normaliserat utbrast Stjerneld. –konsekvensändrat/normaliserat Man hugger tassarna af det holsteinska partiet genom att på fläcken insätta hennes kunglig höghet i styrelsen.konsekvensändrat/normaliserat
58 –konsekvensändrat/normaliserat Med den limiterade makt likväl, som landets prosperité i sådana conditioner torde insistera,konsekvensändrat/normaliserat yttrade grefve Brahe med en aristokratisk släng på den stolta Brahenacken.
59 –konsekvensändrat/normaliserat Grefven har rätt,konsekvensändrat/normaliserat sade den republikanskt sinnade Leijonmarck.original: Leijonmark.–konsekvensändrat/normaliseratFata |625|trahunt nolentesspråk: latin. Det är nödvändigt att, derest, hvad Gud förbjude, något dödeligt skulle hända konungen, icke vidare kommande acteurer utföra sina statsactioner till rikets förderf.konsekvensändrat/normaliserat
|240|
60 –konsekvensändrat/normaliserat Rikets väl fordrar, att regeringsformen före 1680 restitueras och stånden återfå sina rättmätiga privilegia,konsekvensändrat/normaliserat utlät sig Gustaf Lewenhauptoriginal: Levenhaupt (källa för ändring: HT, 1874, 1884).
61 –konsekvensändrat/normaliserat De framfarna tider vittna, att der hvarje stånd possederat de conditioner det med rätta tillkommit, der har ock riket sig alltid bäst porterat,konsekvensändrat/normaliserat menade grefve Brahe.
62 –konsekvensändrat/normaliserat J gode herrar af adeln,konsekvensändrat/normaliserat utropade Benzelius ånyo uppbrusande, –konsekvensändrat/normaliserat talen alltid så som vore den gamla goda tiden allenast utdrifven i förstugan och J behöfden allenast öppna dörren och bedja honom gunstbenäget återigen stiga in. J förglömmen att der skett en hop ändringar under salig herrens tid, riket till största gagn, och som de ofrälse stånden icke lära hugade vara att stryka ur riksboken. J viljen hafva en regent under hank och stör – välförståendes i den bedröfveliga casus att något vidkomme vår nu regerande konung, som Gud bevare till lif och helsa. Men jag säger eder, att vi ofrälse vilja hafva ett ord i laget, om så sker, och tänka icke vidare låta plocka oss som hjerpar af en hand full småkungar, de må då kalla sig riksens råd eller kungliga råd eller rådlöse grefvar och brödlöse friherrar.konsekvensändrat/normaliserat
63 Ett obeskrifligt tumult uppstod vid dessa dristiga ord, man skrek om hvarandra, och medan några de mest förbittrade ropade att talaren borde visas på dörren, hörde man den qvicke Wulfvenstjerna halfhögt säga till Ribbingarne: –konsekvensändrat/normaliserat Häng honom eller adla honom, det kommer på ett ut, ty i båda fallen tiger han som ett godt barn.konsekvensändrat/normaliserat
64 Molin sökte förgäfves återställa endrägten, erinrande om att man ej hitkommit för att gräla om ståndsintressen, utan för att rådpläga om hela rikets bestånd. Tider af gemensamma olyckor söndra sinnena lika ofta som|241| de förena dem, och tvedrägtens gissel var icke den minsta af de olyckor, som nu på en gång störtade öfver norden. Det visade sig, att alla närvarande, och bland dem mången som allvarligen ville rikets bästa, voro ense blott derom att en förändring vore af nöden; men så snart det gällde att veta hvari ändringen borde bestå, hvarthän den egentligen borde syfta, söndersplittrades genast meningarne i en mängd fraktioner, som bekämpade hvarandra. Benzelius hade snart omkring sig ett icke obetydande parti, som tycktes fast beslutet att, vare sig här eller vid ståndens sessioner, bestrida högadeln företräde, och fruktan att stöta detta parti för hufvudet dämpade utbrottet af de höge herrarnes vrede. Schütz satte sig till protokollet, och man beslöt |626|formligen att genomdrifva prinsessan Ulrika Eleonoras inträde i styrelsen som regentinna under konungens frånvaro.
65 –konsekvensändrat/normaliserat Och i samråd med ständernas deputerade,konsekvensändrat/normaliserat tillade Stjerneld, som genast kraftigt understöddes af Benzelius och hans vänner.
66 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad nu?konsekvensändrat/normaliserat utropade Axel Lewenhaupt. –konsekvensändrat/normaliserat Vill man tillställa åt oss ett långt parlament och en Cromwell?konsekvensändrat/normaliserat
67 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet ingen lämpligare person än Leijonmarckoriginal: Leijonmark att åtaga sig Cromwells rol,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Wulfvenstjerna till Schütz.
68 –konsekvensändrat/normaliserat Får gå för deputerade,konsekvensändrat/normaliserat inföll den sluge Conrad Ribbing. –konsekvensändrat/normaliserat Det är i alla fall ett benstycke åt oppositionens knärackor och klingar bra i beskattningsfrågor.konsekvensändrat/normaliserat
69 –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar,konsekvensändrat/normaliserat sade Gustaf Lewenhaupt med ett tvetydigt smålöje, –konsekvensändrat/normaliserat jag fruktar mycket att vi uppgjort räkningen utan värden. Om jag ej bedrar mig, kommer här en man, som torde soulagera våra soupçonerikonsekvensändrat/normaliserat detta afseende.konsekvensändrat/normaliserat
|242|
70 En man om föga öfver 30 år, af spenslig gestalt och bleka, men intelligenta drag, trädde in i detsamma. Hans ovanligt vårdade klädsel med de oundvikliga tillbehören af en allongeperuk och oformliga vida ärmar på den broderade rocken, lät, i förening med hans lediga, något stolta hållning, genast ana en medlem af den högsta aristokratien, bildad i de utländska hofvens salonger, medan flertalet af den tidens öfriga yngre ädlingar röjde spår af slagfältets barskare uppfostran.
71 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är den högdragne herrn?konsekvensändrat/normaliserat frågade en af de nykomne riksdagsmännen sin granne Schütz.
72 –konsekvensändrat/normaliserat Det är en man,konsekvensändrat/normaliserat svarade Schütz, –konsekvensändrat/normaliserat om hvilken man ej vet hvad som är farligare: att ha honom till vän eller till ovän, att möta honom i salongen eller kabinettet; en man af stor capacitet och ännu större ärelystnad; en man som genomskådar de fleste, men sjelf genomskådas af få eller ingen; en man som genom börd och böjelse tillhör högadeln, men likväl förstått att göra sig oumbärlig för alla partier, utan att något kan kalla honom sin; lierad med alla, förtrolig med ingen; negligerad i befordranoriginal: befodran och likväl använd i de vigtigaste värf; knappt mer än en yngling och redan grånad i diplomatiens hela förställningskonst, med ett ord, en värdig lärjunge af sin store mästare och gynnare, grefve Arvid Horn – legationssekreteraren grefve Torsten Bertelsköld.konsekvensändrat/normaliserat
73 Det dröjde ej länge, innan en grupp partimän af olika meningar samlat sig kring den nykomne, som med den mest ogenerade öppenhet omtalade hvad han visste eller trodde sig veta. Det holsteinska partiet, sade han,original: han (källa för ändring: HT, 1874, 1884) satte alla medel i rörelse; royalisterne voro böjda att melera sig uti affären; |627|prinsessan hade ej deciderat sig; grefve Horn hyste för henne, likasom för herrarne här|243| den största consideration och tviflade intet, att saken skulle aflöpa till allas satisfactionkonsekvensändrat/normaliserat ...
74 –konsekvensändrat/normaliseratGrefve Horn är således för projectet!konsekvensändrat/normaliserat utropade Lewenhauptarne. –konsekvensändrat/normaliserat Då är segern afgjord.konsekvensändrat/normaliserat
75 –konsekvensändrat/normaliseratGrefve Horn,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld, –konsekvensändrat/normaliserat har ej uttalat någon tanke alls om herrarnes dessein, men jag tror mig veta att han, i sin ställning af kungligt råd och omgifven af rapporteurer, kommer att i morgon, inför sittande råd och i prinsessans présence, gifva sex eller sju bland herrarne en allvarsam reprimande.konsekvensändrat/normaliserat
76 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad!konsekvensändrat/normaliserat utropade åter Lewenhauptarne m. fl., –konsekvensändrat/normaliserat han är då emot projectet! Han vill då blamera oss! desarmera oss! ruinera oss!konsekvensändrat/normaliserat
77 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är öfvertygad om att grefven både för herrarne och affären hyser den största égard och att hennes kunglig höghet ej skall ha skäl att vara missnöjd med grefven.konsekvensändrat/normaliserat
78 –konsekvensändrat/normaliserat Men är han då för, eller emot oss?konsekvensändrat/normaliserat
79 –konsekvensändrat/normaliserat Allt hvad jag kan säga är att grefven utan tvifvel skall följa sin pligt.konsekvensändrat/normaliserat
80 –konsekvensändrat/normaliserat Fördömda karl, aldrig vet man på hvad qvist man har honom!konsekvensändrat/normaliserat utropade partimännen,original: partimännnen, och klubben skingrade sig under tvekan och villervalla.
|244|
2. Diplomatens krigsförklaring.
81 Qvällen efter klubbens sammanträde inträdde grefve Torsten Bertelsköld genom de höga utsirade ekdörrarna i generalen grefve Liewens hus. Generalen var borta på en beskickning till konungen i Turkiet för att på rådets vägnar framställa rikets verkliga belägenhet och förmå Carl XII till hemresa; men Bertelsköld fortsatte oanmäld sin väg genom de toma rummen, tilldess han stannade uti grefvinnans sängkammare. Med artighet, nästan med hjertlighet, kysste han grefvinnans hand och vexlade ett par förbindliga ord om hennes helsa.
82 Grefvinnan var ett fruntimmer om vidpass 30 år, snarare kort än lång, svartklädd, med ett utseende som, utan att egentligen vara skönt, var fullt af behag och godhet. Långt ifrån att misstycka en förtrolighet, som ej heller kunde misstydas, tycktes hon rörd deraf; der steg en fuktig glans i hennes vackra ögon, och hon besvarade Bertelskölds helsning med större värma, än hans egen.
83 De bland oss, som minnas Majniemi slott och kostymbalen på Drottning|628|holm, skola kanske ännu i grefvinnan igenkänna den fordna älskeliga Ebba Bertelsköld, dåförtiden hoffröken, numera statsfru hos hennes kgl. höghet prinsessan Ulrika Eleonora. I långa år hade ett sorgligt minne förmått henne att försmå alla anbud, tilldess att grefve Torsten för få år sedan förmådde henne att vid 27 års ålder räcka handen åt en redan grånande enkling, hennes nuvarande make. Men den svarta|245| sorgdrägten lade hon endast då af, när hofetiketten oundvikligen fordrade det.
84 –konsekvensändrat/normaliserat Jag hoppas att jag ej incommoderar dig?konsekvensändrat/normaliserat sade grefve Torsten, i det han tog plats vid sin systers sida.
85 –konsekvensändrat/normaliserat En så sällsynt gäst kan ej göra det, äfven om han vore mindre välkommen än du,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefvinnan.
86 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tror verkligen det är flera veckor sedan jag sist hade nöjet se ma soeur. Göromål ...konsekvensändrat/normaliserat
87 –konsekvensändrat/normaliserat Det är tre månader sedan. Låt det nu vara glömdt ...konsekvensändrat/normaliserat
88 –konsekvensändrat/normaliserat Liksom det lilla brouilleriet vid vår sednaste rencontre. Du försvarade din position som – en karolin. Apropos, har du hört dagens nyheter?konsekvensändrat/normaliserat
89 –konsekvensändrat/normaliserat Nej. Men det måste vara något singuliert; jag vet att du aldrig kommer utan orsak. Kan jag tjena dig med något annat än din sednaste propos, mon ami?konsekvensändrat/normaliserat
90 –konsekvensändrat/normaliserat Ebba, du vore ett klokt fruntimmer, om du blott förstode att profitera af din position. Men låt oss ej mera tvista derom. Här föregå vigtiga saker. Partierna äro i öppet harnesk emot hvarandra; man anser kronan så godt som ledig. Enfinspråk: franska, hvad skall man göra med en kung 300 mil härifrån, hvilken den ena anser för vansinnig, den andra för död, den tredje för fången? Föreställ dig, Görtz och holsteinarne ha vunnit en seger i dag; ja, det förstås i sjelfva loyauténs namn och till dess bästa. Prinsessans partigängare melerade med en hop folk af mycket suspecta intentioner, den ärlige Creutz i spetsen, ha fått i dag sin tillbörliga avis au lecteur inför sittande råd. Herrarne blefvo rätt artigt|246| stångade af vår finska enhörning*)Grefve Arvid Horn.; Crusbjörn t. ex. fick höra att han är en lika dålig statsman, som god soldat. Den som badinerade mest, var Axel Lewenhaupt. Riksdagen har fått sitt nådiga afsked; prinsessan har insisterat att det må ske med douceur. Emedlertid har adeln voterat prinsessan till regentinna. Imaginera dig huru. Man hade ett protokoll med två kolumner; det ena för dem som strax ville förhjelpa hennes kgl. höghet till den illustra fauteuillen; den andra för dem som underdånigst ville persuadera hennes kgl. höghet att gifva sig patience, tills någon janitschar hulpit riket ur detta embarras.konsekvensändrat/normaliserat
|629|
91 –konsekvensändrat/normaliseratPerfidie!språk: franska Fortfar.konsekvensändrat/normaliserat
92 –konsekvensändrat/normaliserat Närvarande voro 235 adelsmän. I första kolumnen tecknade 137, i den andra ingen. Du känner ju Cederhjelm?konsekvensändrat/normaliserat
93 –konsekvensändrat/normaliserat Den qvickaste man och den största lufver i Stockholm – näst min herr bror.konsekvensändrat/normaliserat
94 –konsekvensändrat/normaliserat Mycket förbunden. Nåväl, Cederhjelm låtsade vara mycket presserad, suddade ihop något i första kolumnen och gick derpå sin väg, tout éperduspråk: franska. När man läste hans kråkfötter, befunnos de lyda så här: »att anmoda hennes höghet nekar jag intet är det nyttigt för oss och henne, Carl Gustaf Cederhjelm.»
95 –konsekvensändrat/normaliserat Han var således mot regentskapet?konsekvensändrat/normaliserat
96 –konsekvensändrat/normaliserat Eller för; – huru man vill taga det.konsekvensändrat/normaliserat
97 –konsekvensändrat/normaliserat Fullkomligt i din smak. Det förundrar mig att icke du sjelf ...konsekvensändrat/normaliserat
98 –konsekvensändrat/normaliserat Jag skref icke i någondera kolumnen. Impossiblespråk: franska, enhörningen finner rådligast att icke prononcera sin|247|opinion, och hans politik är för det närvarande min. Men så som sakerna stå, är det min tanke att prinsessan förr eller sednare får préponderancen, och då skall hon aldrig förlåta oss att ha motverkat hennes intresse. Me voila.språk: franska Du gör mig mycket förbunden, om du averterar prinsessan att jag är en bland hennes mest devouerade anhängare och arbetar sans bruitspråk: franska i tysthet för hennes fördelar.konsekvensändrat/normaliserat
99 –konsekvensändrat/normaliserat Jag gissade således rätt; du fann att jag kunde vara dig nyttig, och du påminte dig att du hade en syster. Torsten, – jag har ganska små pretentioner på din tillgifvenhet, men du vet hvad jag tänker om din politiska carrière. Hvartill denna halfhet, som smickrar och förråder alla partier? I går var du royalist, i dag hessare, i morgon holsteinare, i öfvermorgon litet af hvardera, eller ingendera. Välj ditt parti, mon frèrespråk: franska; du har åtminstone tre att välja, och för hvilket du än deciderar dig, lägga dina talenter en betydande vigt i vågskålen. Men tillåt mig säga dig, detta ögonspel med alla partier skaffar dig fiender i alla och vänner i intet. Torsten, ditt handlingssätt är ovärdigt ditt namn och din ställning, och jag ämnar ej låna mig till redskap för dina afsigter.konsekvensändrat/normaliserat
100 –konsekvensändrat/normaliserat Åter en straffpredikan. Admirera ett tålamod, min grefvinna, som ej låter afskräcka sig af den stränga admonition, hvarmed du sist hedrade mig, när jag var nog djerf att föreslå dig ett politiskt förbund för att utspana prinsessans demarcher. Eh bienspråk: franska, jag säger intet derom ...konsekvensändrat/normaliserat
101 –konsekvensändrat/normaliserat Det är mer än oklokt, mon amispråk: franska, det är ignobelt. Vår far skulle aldrig ha handlat så.konsekvensändrat/normaliserat
102 Grefve Torsten rodnade. Van som han var att hysa en hög tanke om sitt politiska snille, – en tanke som|248| för öfrigt hystes äfven af andra, – måste dessa förebråelser af en qvinna, så föga erfaren i tidens många intriger, synas |630|honom i hög grad oberättigade. Men han beherrskade sig. –konsekvensändrat/normaliseratMon coeurspråk: franska har rätt, sade han; –konsekvensändrat/normaliserat att göra ett sådant system till sin lefnadsuppgift, vore hvarken klokt eller nobelt. Men har du betänkt, i hvilka tider vi lefva? Vi stå alla vid randen af tre afgrunder, af hvilka den ena eller den andra i dag eller i morgon skall uppsluka allt, som lutar åt motsatta sidan. Antingen skall kungen, prinsessan eller hertigen af Holstein segra; då ve deras fiender! Och om det gällde endast personer, men nej, det gäller systemer. Du nämnde vår far. Nåväl, jag vill upprepa för dig de ord han sade till mig en dag vid slutet af sin lefnad. Det är på dig, Torsten, jag bygger, sade han. Minns, att om jag ej lemnar dig något annat arf, så lemnar jag dig arfvet af en idé, och denna idé är upprätthållandet af en medlande makt mellan enväldet och mångväldet, mellan konungens absoluta rätt, som förnekar alla andras rätt, och hopens tygellösa makt, som upplöser allt i partier. Lofva mig, Torsten, att du beständigt kämpar för adelns medlarekall mellan konung och folk!konsekvensändrat/normaliserat
103 –konsekvensändrat/normaliserat Så stå fast dervid och dagtinga ej med de andra partierna.konsekvensändrat/normaliserat
104 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, deruti har du orätt. Mitt parti är gifvet, det är grefve Horns, det enda som anstår vår börd. Det är jag som en dag skall uppbära detta parti, och jag skulle nu, medan allt vacklar, kasta mig under tidens rullande vagnshjul och låta mig krossas af den första kungliga, prinsliga eller hertigliga lakej, som behagar korsa min väg! Oh – om jag hade min ring, min ring, skulle jag skratta åt alla dessa eländiga småkryp i stället att nu ...konsekvensändrat/normaliserat
|249|
105 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bara vantro med konungens ring.konsekvensändrat/normaliserat
106 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet det, och likväl förlänar den en så underbar makt genom blotta hoppet att lyckas i allt ... Men, enfinspråk: franska, vill du protegera mina intressen hos prinsessan?konsekvensändrat/normaliserat
107 –konsekvensändrat/normaliserat Som din syster, ja. Som ditt politiska verktyg, nej.konsekvensändrat/normaliserat
108 –konsekvensändrat/normaliserat Du tvingar mig då att kasta mig i armarna på det holsteinska partiet och Görtz?konsekvensändrat/normaliserat
109 –konsekvensändrat/normaliserat Så länge Sverige har Carl XII, finns endast ett parti för loyala undersåter. Blif konungens man, Torsten, använd ditt snille att demasquera hans fiender, befästa hans makt och tjena ...konsekvensändrat/normaliserat
110 –konsekvensändrat/normaliserat Enväldet? Aldrig! Derhän, Ebba, för dig din génerosité. Jag skulle tjena sabeln, det råa våldet, som förtrampar alla våra rättigheter – denna soldatesk af högre och lägre grad, som behandlar friborne ädlingar likt janitscharer; en kung, hvars rike känner hans tillvaro blott genom de oerhördaste utpressningar; fallande storheter, skuggor af förgångna segrar, som fördunstat i nederlag; maktlösa välden, som ej ega någonting annat qvar, än sin sjelfviska ärelystnad och sina okufvade pretentioner! Jag, den |631|man som bär inom mig en ny tid, en frihetens och rättvisans tid, som icke tillåter makten att förhäfva sig eller svagheten att bita henne i hälen, – jag skulle bortkasta min förmåga och min framtid för en förlorad sak, som kan ècrasera oss i dag, men som i morgon är en saga från fabelåldern! Nej ... jag öfverlemnar denna rol åt vår vandrande riddare af de tusen äfventyren, mon cher Gustavespråk: franska, som i detta ögonblick har det bästa tillfälle att återuppresa i Finland de karolinska väderqvarnarna ...konsekvensändrat/normaliserat
|250|
111 –konsekvensändrat/normaliserat Torsten, smäda icke Gösta! Han är en äkta riddersman, utan falskhet, likasom utan fruktan, trogen intill döden den kung och den sak, hvilkas fana han svurit ...konsekvensändrat/normaliserat
112 –konsekvensändrat/normaliserat Utan tvifvel. Apropos af vår Gösta, man säger att Eva Falkenberg nyss blifvit enka efter gamla Rhenfelt. Du lofvade mig nyss din systerliga protection. Jag förlåter dig, mon coeurspråk: franska, dina reprocher och hoppas att du skänker mig din sécoursspråk: franska, ifall det skulle convenera mig att täfla om den älskvärda enkans hand.konsekvensändrat/normaliserat
113 –konsekvensändrat/normaliserat Åter en affär! En kombination! Store politici, huru litet J förstån er uppå ett qvinnohjerta!konsekvensändrat/normaliserat
114 –konsekvensändrat/normaliseratAllons.språk: franska Som du behagar. Du vet likväl att jag adorerat Eva Falkenberg långt före hennes giftermål. Att vi beständigt lågo i krig med hvarandra, borde bevisa din skarpsynthet, att jag ej hade den olyckan vara min sköna motståndarinna alldeles likgiltig. Jag vet hvad du vill säga: en ungdomsböjelse, liksom din egen! Illusioner, som blekna vid tjugo år och försvinna vid trettio! Gösta har längesedan glömt henne, likasom hon glömt honom; partiet är convenabelt, och jag ser intet skäl ...konsekvensändrat/normaliserat
115 –konsekvensändrat/normaliserat Räknekarlar som du, mon amispråk: franska, summera vanligtvis en hel mängd små ziffror i menniskohjertat och glömma bort de stora. Du borde känna Eva Falkenberg, det är en sjelfständig karakter, mycket starkare än jag. Hon skall försmå ditt anbud ...konsekvensändrat/normaliserat
117 –konsekvensändrat/normaliserat För det att hon älskar Gösta ännu, och för det att hon aldrig kunnat fördraga dig, mon cherspråk: franska. Jag kan således ingenting göra för dig.konsekvensändrat/normaliserat
118 –konsekvensändrat/normaliserat Så mycket mera skäl för mig att eröfra henne. Min grefvinna, jag har nu discourerat med er som en|251| bror, men ni har ej behagat svara mig som en syster. Jag har bigtat några af mina planer, mina förhoppningar; ni har ej derföre genomskådat mig. Ni har glömt, att också jag har en icke ringa stolthet i fädernearf. Vi kunna derföre sluta nu. Men jag prévenerar er derpå, att vi hädanefter komma att ligga i öppen fejd. Jag skall störta er prinsessa, |632|om jag finner det nyttigt för mitt system; jag skall sätta henne på thronen, om jag finner det nyttigare. Hvad angår madame Rhenfelt, blir hon, med eller mot er önskan, med eller mot vår finske Don Quixote, inom ett eller par år grefvinna Bertelsköld. Er ödmjuke tjenare, min grefvinna!konsekvensändrat/normaliserat
119 –konsekvensändrat/normaliserat Torsten!konsekvensändrat/normaliserat utropade grefvinnan, men han var redan försvunnen. Hennes vackra ögon fylldes af tårar. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre,konsekvensändrat/normaliserat sade hon till sig sjelf, –konsekvensändrat/normaliserat skola så stora egenskaper fördunklas af en så stor egoism! O männer, männer, som beständigt ställen eder sjelfva som mål och allt öfrigt som medel, – huru ofta glömmen J icke dervid att det utom er ännu finnas hjertan som lida och en Gud som styr!konsekvensändrat/normaliserat
|252|
3. Flyktingarna.
120 Sveriges då lefvande störste statsman, finnen grefve Arvid Bernhard Horn, arbetade i sitt kabinett, jemte legationssekreteraren grefve Torsten Bertelsköld, på uppsättandet af ett cirkulär till svenska ministrarne vid de utländska hofven. Grefve Horn var i sanning en ståtelig representant af den gamla aristokratien, reslig till vexten, med en ovanligt rak och regelbunden profil, hvars förnäma uttryck mycket förhöjdes af den bakåt strukna, ytterst väl kammade peruken, som föll i yfviga lockar öfver hans nacke och hals; – örnnäsa, framstående mun med något tjock underläpp och ett markeradt drag af bestämdhet i karakteren – en hög vacker panna och ett par stora ljusblå och genomträngande ögon. Hela hans toilett var, äfven på arbetsrummet, vårdad med största omsorg och af en utsökt elegans; på den broderade blåa nattrocken och de svarta underkläderna syntes ej minsta fläck eller skrynkla; de fina silkesstrumporna betäckte otadeliga vador, och fötterna, för tillfället instuckna i ett par sammetstofflor, behöfde icke blygas för sin chaussure. Sjelfva rummet var möbleradt med utsökt elegans i den då rådande franska stilen och skulle, i all tidernas fattigdom, utan fara för jemförelsen kunnat tjena till kabinett för en af Ludvig XIV:s ministrar uti Versailles.
121 Grefven uppstod och närmade sig Bertelsköld, ännu haltande efter den blessyr han för 13 år sedan erhöll i knäet vid öfvergången af Düna. –konsekvensändrat/normaliserat Är det färdigt?konsekvensändrat/normaliserat frågade han med en routinerad förmans afgörande och likväl höfliga ton.
|253|
122 Bertelsköld räckte honom konceptet, hvilket han uppmärksamt genomläste. »Tit. behagade vid sitt hof med den mest soignösa attention observera de demarcher, som torde göras för att reglera successionen i Sverige, medan Hans Majestät, till alla trogne undersåters hugnad, ännu lefver och är vid |633|perfekt vigör. Tit. torde ej underlåta att med all flit afböja mesyrer, som torde vara för Hans Majestät och riket högst skadliga och præjudicerliga, så att dem betages all apparence för att reussera vid Tit. hof. Till kongl. senatens kunskap har kommit, att baron Görtz för sådane desseiner torde brukas vid franska hofvet. Senaten har genom kgl. kanslikollegium gifvit envoyén Cronström befallning att stäcka tit. Görtz’ kredit; hvarförutom Tit. torde intet ur akt lemna, att, förutom Danmark och administratorn, jemväl den holländske ministern är den som, förmer än andra puissancer, gjort Hans Majestät chagrin och rikets välfärd komprometterat ...» etc.
123 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bra,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven, sedan han slutat genomläsningen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag ser att legationssekreteraren förstått mig, och det fägnar mig att äga en man som jag kan lita uppå. Vi skola soutenera hans majestäts krona så länge som möjligt.konsekvensändrat/normaliserat
124 –konsekvensändrat/normaliserat Så länge som möjligt,konsekvensändrat/normaliserat upprepade Bertelsköld med ett fint, nästan omärkligt leende.
125 –konsekvensändrat/normaliserat Denne Görtz kan blifva oss farlig,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven, utan att låtsa märka det tvetydiga i Bertelskölds svar. –konsekvensändrat/normaliserat Han är i diplomatien hvad Carl XII är på slagfältet, en man som beständigt spelar va la banquespråk: franska. Om ödet en gång skulle sammanföra dessa så olika och likväl så lika personligheter, torde män som ni och jag bli öfverflödiga.konsekvensändrat/normaliserat
|254|
126 –konsekvensändrat/normaliserat Spel-lyckan är obeständig,konsekvensändrat/normaliserat svarade legationssekreteraren liksom förut.
127 –konsekvensändrat/normaliserat Ni torde ha rätt. Låt oss nu blott sörja för en räddningsflotta i det hotande allmänna skeppsbrottet. Hvad nytt?konsekvensändrat/normaliserat
128 –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens känner kanske ej det rykte, som spridt sig i dag på morgonen genom flyktingar från Finland?konsekvensändrat/normaliserat
129 –konsekvensändrat/normaliserat Sedan finska kustvägen spärrats af fienden, har regeringen ej erhållit någon post från norra Finland.konsekvensändrat/normaliserat
130 –konsekvensändrat/normaliserat Man säger att Armfelt blifvit totalt slagen någonstädes i Österbotten och hela armén förstörd.konsekvensändrat/normaliserat
131 Grefve Horn bleknade starkt, men beherrskade sig nästan ögonblickligt och svarade: –konsekvensändrat/normaliserat Jag hoppas att ryktet är falskt. Enligt sednaste underrättelser hade Armfelt förstärkt sig i Österbotten, och Galitzin stod ännu i nejden af Björneborg. Man måste emellertid förhöra flyktingarne. Jag vill påminna mig, att er bror stött tillArmfelt med en skara partigängare. Ni har inga underrättelser från honom?konsekvensändrat/normaliserat
132 –konsekvensändrat/normaliserat Min bror har alldeles glömt skrifkonsten. Jag vet blott, att han retade fienden genom ett dåraktigt försvar att i grund demolera vårt fäderneslott Majniemi i nejden af Åbo.konsekvensändrat/normaliserat
|634|
133 –konsekvensändrat/normaliserat Legationssekreteraren dömmer något strängt den skola, i hvilken Sveriges ärorikaste lagrar vuxit,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Horn med en axelryckning.
134 –konsekvensändrat/normaliserat Jag hyser den största vördnad för en skola, som räknar ers excellens bland sina lärjungar,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld; –konsekvensändrat/normaliserat men jag åberopar ers excellens eget omdöme om spelarne. Min bror har satt allt på ett kort och – förlorat.konsekvensändrat/normaliserat
|255|
135 –konsekvensändrat/normaliserat Er bror är en tapper man; jag kan ej förebrå honom hans missöde. Men var god och hör åt hvad det är för ett buller derute på gatan.konsekvensändrat/normaliserat
136 Verkligen hade också redan en stund ett ovanligt sorl derute fäst grefvens uppmärksamhet. När Bertelsköld kom ut, fann han en stor folkmassa skrikande och hojtande, nära att börja en strid med polisbetjeningen, som, understödd af en militärpatrull om tjugu man, syntes tveka om den borde skrida till våldsamma åtgärder. Stockholm var nemligen sedan en tid så öfversvämmadt af hjelplöse flyktingar från Estland, Liffland och Finland, att man slutligen icke visste någon utväg för deras herbergerande. Innevånarne, som sjelfva ledo så hårdt af tidens betryck, hade med svensk gästfrihet i det längsta försökt att hjelpa de utblottade; men när beständigt nya skaror strömmade öfver, blefvo efterhand alla tillgångar uttömda, och den första välviljan förvandlades ganska naturligt i otålighet och knot. När derföre ånyo en skara af mer än hundrade flyktingar, genomfrusna och uthungrade öfverkommit på isen, till största delen från Åland, steg knotet till sin höjd, och de olyckliga bortdrefvos hvar de än visade sig för att begära tak öfver hufvudet. Polisbetjeningen ville då förmå flyktingarne att lemna staden och söka sig någon fristad på landsbygden, men dessa, alldeles utmattade af den svåra färden öfver hafvet, vägrade att begifva sig bort och skulle nu tvingas dertill med våld. Denna åtgärd väckte åter Stockholmarnes förtröttade medlidande till flyktingarnes förmån; folkhopen tog deras parti och fordrade med högljudda rop att regeringen borde sörja för deras uppehälle. Ett myteri var nära att utbrista, så mycket farligare, emedan det sjelf gaf sig en loyal karakter och vände sig emot rådet såsom den högsta styrande makten under|256| konungens frånvaro. Man var icke okunnig om den yppiga lyx, hvarmed kgl. rådet grefve Horn, af både vana och böjelse, omgaf sig midti den allmänna nöden, och man visste icke, eller hade man glömt, att den ädle grefven, lika frikostig som rik, hade gjort större enskilda uppoffringar, än någon annan, både för rikets försvar och för nödlidande landsmäns understöd.
137 Både flyktingarne och den öfriga folkhopen tågade derföre, utan att den beväpnade styrkan vågade hindra dem, till grefve Horns hus och uppfyllde småningom tätt packade hela gatan. Trängseln ökades af de många slädar, som de flyende finnarne medförde, somlige dragne af hästar, somlige med |635|handkraft, fullpackade med orklösa gubbar, gråtande mödrar, skrikande barn och allehanda husgeråd och redbarheter, hvilka man ej velat lemna till byte åt fienden. Hela denna bedröfliga skara uppstämde nu ett väldigt oljud, i hvilket blandade sig utrop af mera vådlig beskaffenhet.
138 –konsekvensändrat/normaliserat Bröd, bröd! Vi hungra ihjäl!konsekvensändrat/normaliserat
139 –konsekvensändrat/normaliserat Husrum och värme! Vi frysa ihjäl!konsekvensändrat/normaliserat
140 –konsekvensändrat/normaliserat Bort med polisen!konsekvensändrat/normaliserat
141 –konsekvensändrat/normaliserat Ha vi husrum för alla verldens tiggare?konsekvensändrat/normaliserat
142 –konsekvensändrat/normaliserat Det är regeringens sak.konsekvensändrat/normaliserat
143 –konsekvensändrat/normaliserat Det må de sköta, som äro skulden till allt ondt.konsekvensändrat/normaliserat
144 –konsekvensändrat/normaliserat Och som hindra kungen att göra fred.konsekvensändrat/normaliserat
145 –konsekvensändrat/normaliserat För att sjelfva regera desto längre.konsekvensändrat/normaliserat
146 –konsekvensändrat/normaliserat Kungens fel är det ej!konsekvensändrat/normaliserat
147 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, nej, sådan kung finns icke.konsekvensändrat/normaliserat
149 –konsekvensändrat/normaliserat Han lefver sjelf som den ringaste soldat.konsekvensändrat/normaliserat
150 –konsekvensändrat/normaliserat Icke är det han, som trycker oss med pålagor.konsekvensändrat/normaliserat
151 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, nej, det är herrarna!konsekvensändrat/normaliserat
152 –konsekvensändrat/normaliserat De frossa på vår sista skärf.konsekvensändrat/normaliserat
|257|
153 –konsekvensändrat/normaliserat De plundra oss och utsuga oss.konsekvensändrat/normaliserat
154 –konsekvensändrat/normaliserat För att sjelfva få lefva i makt och kräslighet.konsekvensändrat/normaliserat
155 –konsekvensändrat/normaliserat Derför hindra de kungen att komma tillbaka; han skulle fort köra bort dem ifrån rådsbordet.konsekvensändrat/normaliserat
156 –konsekvensändrat/normaliserat Och så reta de ryssen att anfalla oss, för att än vidare få uppbära krigsgärden.konsekvensändrat/normaliserat
157 –konsekvensändrat/normaliserat De ha tagit mutor af Danmark.konsekvensändrat/normaliserat
158 –konsekvensändrat/normaliserat Och för att göra oss redlösa, uttaga de allt ungt folk och skicka det att förgås mot fienden.konsekvensändrat/normaliserat
159 –konsekvensändrat/normaliserat Här äro så många*)Fältskärn lade vigt på detta ord, emedan, sade han, man väl förut visste att räkna sig såsom många, men först år 1789 begynte man tala om »folket»konsekvensändrat/normaliserat., som frysa och svälta, men den rike grefven derinne sitter uti sin sammetsrock och smörjer kråset med stek och spanskt vin.konsekvensändrat/normaliserat
160 –konsekvensändrat/normaliserat Ned med rådsherrarna! Ned med Horn!
161 –konsekvensändrat/normaliserat Fred och bröd! Ned med alla förrädare!konsekvensändrat/normaliserat
163 Och vid dessa ord begynte de första stenarna att hagla mot grefvens rutor, men ännu blef blott en enda spräckt uti hörnet.
|636|
164 Bertelsköld uppfattade ställningens våda med snabb blick, ej ovärdig hans store mästare. Hans första ordre till betjeningen var att tillbomma porten och stänga luckorna i nedra våningen, dernäst att beväpna sig med hvad som var närmast till hands. Helt obemärkt laddades några gamla muskedundrar inne på gården. Men det olycksbådande massacrez la canaille!språk: franska som störtat så mången storhet före och efter den tiden, kom likväl icke öfver den stolte ynglingens läppar. Han påminte sig sin fars öde vid försvaret af Majniemi, och dessutom var det en annan, som ägde befalla här. Han rapporterade saken i få ord till grefve Horn.
|258|
165 –konsekvensändrat/normaliserat Gör hvad ni vill,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven helt lugnt och lyftade knappt sin penna ifrån papperet. Hans arbetsrum vette mot gården.
166 –konsekvensändrat/normaliserat Men det gäller ers excellens’ person.konsekvensändrat/normaliserat
167 –konsekvensändrat/normaliserat Behagar ni fullända ert koncept?konsekvensändrat/normaliserat
168 –konsekvensändrat/normaliserat Men pöbeln går till extremer, missnöjet ger sig luft, ett uppror förestår, det gäller rådets myndighet, och om man ej lyckas lugna folkmassan, torde prinsessan innan aftonen vara utropad till regentinna.konsekvensändrat/normaliserat
169 Nu lade grefve Horn pennan ifrån sig, betraktade Bertelsköld utan att ändra en min och sade helt vårdslöst: –konsekvensändrat/normaliserat nå ja, trankilisera hopen, om ni behagar; men låt karlarna på gården kratsa ur muskedundrarna; jag tycker ej om att pojkar leka med krut.konsekvensändrat/normaliserat
170 –konsekvensändrat/normaliserat Jag skall begagna ers excellens fullmakt,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld, inom sig förbittrad öfver att ännu stå der som en skolgosse inför sin mästare. Inom några ögonblick visade han sig uti ett öppnadt fönster i andra våningen. Det var också hög tid; stenregnet ökades, åtminstone ett halft dussin rutor voro redan krossade, och för hvarje klingande ruta hurrade folkhopen. –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss stångas med den finska hornboskapen!konsekvensändrat/normaliserat ropade något qvickhufvud i skaran, och detta plumpa skämt belönades med nya hurrarop.
171 Anblicken af Bertelsköld, som stod der till utseendet kall och obekymrad om stenarna som slogo mot väggen invid honom, lugnade larmet för ett ögonblick. Man var nyfiken att höra hvad han hade att förkunna. –konsekvensändrat/normaliserat Mina vänner!konsekvensändrat/normaliserat ropade han, icke missnöjd att låta aristokratenoriginal: aristokratien (källa för ändring: HT, 1874, 1884) derinne betala sin öfverlägsenhet; – konsekvensändrat/normaliserathans ex. grefve Horn anser sig som född finne förpligtad att på egen bekostnad underhålla de nyss öfverkomna finske flyktingarne och bjuder dem fria bostäder och kost på Fågel|259|vik, Stjerneberg eller Hvitvik, hvar de helst vilja bosätta sig.konsekvensändrat/normaliserat
172 Flyktingarne utbrusto i höga glädjerop.
173 –konsekvensändrat/normaliserat Och på det att ingen af dem må lida nöd innan de komma fram, skall hans ex. låta utdela 10 daler i respengar åt hvarje hushåll och 5 daler åt hvarje ogift eller barnlös person ibland flyktingarne.konsekvensändrat/normaliserat
|637|
174 –konsekvensändrat/normaliserat Hurra! Lefve grefve Horn!konsekvensändrat/normaliserat ropade finnarne. Men oljudet begynte åter bland Stockholmarne. Det farliga ropet »vi vilja ha kungen tillbaka!» hördes ånyo.
175 I detta ögonblick såg Bertelsköld från sin högre ståndpunkt de glimmande musköterna af ett kompani militär, som anryckte med hastig marsch vid slutet af gatan. –konsekvensändrat/normaliserat Ännu ett ord!konsekvensändrat/normaliserat utropade han med ironisk höflighet. –konsekvensändrat/normaliserat Vänner och grannar af Stockholms befolkning, hans ex. låter eder veta, att han skänker eder – de rutor ni haft den vänskapen att reparera uti hans hus!
176 –konsekvensändrat/normaliserat Ned med Horn! Ned med rådet! Lefve kung Carl!konsekvensändrat/normaliserat skrek hopen åter i ny förbittring, och flyktingarnes bedjande röster förlorade sig i det vexande tumultet.
|260|
4. Karolinen.
177 För att uppfatta betydelsen af ett gat-upplopp, som under andra förhållanden aflupit med litet stoj och någon förtjenst för glasmästarne, måste man erinra sig, att rådet nyss hemskickat ständerna med oförrättade ärender, att missnöjet var allmänt, ställningen förtviflad, de vidunderligaste rykten i omlopp om konungen, alla partier i fejd och förbittring och hufvudstaden nästan utblottad på militär. Ingen kunde förutsäga hvar rörelsen skulle stadna, om händelsevis en gnista satte alla eldfängda ämnen i brand.
178 Emellertid anryckte ett nyss uppsatt reservkompani af Uplands regemente, till största delen helt unga rekryter, inöfvade af några få bland Måns Stenbocks öfverblifne krigare från Helsingborg, hvilka undgått den sednaste olyckan vid Tönningen. Kompaniet gjorde halt vid närmaste gathörn, och befälhafvaren kommenderade gevär för fot. Man syntes böjd att underhandla med folkhopen, som vexte med hvarje ögonblick. Allas blickar riktades mot grefve Horns hus: man väntade att den ryktbare rådsherren skulle visa sig. Men han kom icke; hans stolta själ försmådde att underhandla med den upproriska pöbeln.
179 Gatan var nu fullkomligt spärrad, och en vagn, hvars packning utvisade resande från landsorten, var af trängseln förhindrad att komma fram eller tillbaka. Några okynnige pojkar gåfvo hästarne en snärt, de stegrade sig och sköto vagnen tillbaka inpå folkhopen. De närmast stående veko tillbaka, öfverföllo kusken med|261| skymford och gjorde min att afhugga draglinorna och kullstjelpa vagnen. En fruntimmersröst befallte kusken att hålla stilla, men det var omöjligt; larmet och trängseln gjorde hästarne vilda.
|638|
180 I detta ögonblick banade sig en ovanligt högvext och bredaxlad man väg genom folkhopen. Den militäriska hållningen och qvarlefvorna af en uniform till hälften betäckt af en grå bondjacka, utvisade mannens yrke; men den förslitna vårdslösa drägten, det underliga, förstörda, nästan förvildade uttrycket i denne mans ursprungligen ädla och vackra drag läto snarare ana en röfvare, nyss kommen från skogen och förundrad att befinna sig midt i hvimlet utaf en hufvudstad.
181 Den främmande tycktes ha varseblifvit den fara, i hvilken vagnen sväfvade, och sköt med jernarmar folkhopen undan, ungefär som när en van simmare klyfver vågen med sträcksimning. Innan kort stod han vid vagnen, ryckte upp dörren och ropade på god svenska åt fruntimret derinne att hon borde stiga ur; hon kunde vara lugn, ty han ville föra henne i säkerhet.
182 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är inte rädd,konsekvensändrat/normaliserat svarade fruntimret, som var ovanligt vackert, bar sorgdrägt och tycktes vara omkring 30 år; –konsekvensändrat/normaliserat men att stadna här är lika omöjligt, som att köra fram. Var god och för mig till grefve Horns hus här midtemot.konsekvensändrat/normaliserat
183 Främlingen svarade icke, hans redan utsträckta hand sjönk tillbaka, och han stod några sekunder orörlig. Emellertid stormade folkmassan på, och trängseln blef så stark, att man knappt kunde röra hand eller fot vid sidan af vagnen.
184 –konsekvensändrat/normaliserat Nå ...?konsekvensändrat/normaliserat sade den svartklädda damen otåligt. –konsekvensändrat/normaliserat Är det ni som är rädd?konsekvensändrat/normaliserat
|262|
185 –konsekvensändrat/normaliserat Ni kan inte komma fram till fots,konsekvensändrat/normaliserat svarade främlingen tvekande.
186 –konsekvensändrat/normaliserat Så var god och bär mig. Ni ser mig ut att ha burit tyngre bördor och slagit er genom tätare murar.konsekvensändrat/normaliserat
187 Oaktadt dalkarlshatten var djupt tryckt öfver främlingens panna och hans kinder voro brynta af alla slags vindar, kunde man se att han rodnade. Men ingen tid var att förlora. Han lyftade sin sköna börda lätt som ett barn på venstra armen, medan han med den högra dref folkhopen åt sidan, likasom stormen böjer ett gungande skördefält. Till höger och venster om honom stupade svärjande och skrikande den ena efter den andra, som icke nog fort gaf väg. Till slut uppnådde han porten till det anvista huset. Der nedsatte han sin börda och ställde sig i försvarsställning framför den svartklädda, ty porten var stängd.
188 Antingen folkhopen der närmast blifvit retad af främlingens något hårdhändta framfart, eller att man af hans ställning vid porten ansåg honom tillhöra grefve Horns folk, alltnog, det dröjde ej länge innan massorna, som sökte ett föremål att släcka sin harm uppå, vände sig mot mannen vid porten. De första oqvädesorden efterföljdes ganska snart af stenkast och käpphugg. Främlingen tycktes emellertid vara fullkomligt likgiltig för |639|sin fara; hans enda stridsplan gick ut uppå att bilda en sköld mot alla de kastvapen, som kunde träffa den svartklädda damen. Ett par af de närmast stående, en kopparslagaregesäll och en tjock bryggaredräng, misstydde detta troligen som fruktan och trädde dristeligen fram, i den lofliga afsigt att gripa den långe mannen i kragen, kasta honom till marken och prygla upp honom för besväret. Men detta misstag bekom dem ganska illa. Främlingen fattade med hvardera handen en man för|263| bröstet, lyftade dem båda på rak arm i höjden och slungade dem derefter så våldsamt till marken, att det knakade i alla leder och blodet frustade ur de båda kämparnas näsa och mun.
189 Ett så kraftigt tag, en så oerhörd styrka förfela aldrig sitt intryck på massorna, och svenska lynnet på den tiden var så mäktigt gripet af förvånande bragder, att stämningen rundtomkring främlingen ögonblickligen slog om i aktning, nästan beundran, medan de fallne deremot fingo uppbära kamraternas åtlöje. –konsekvensändrat/normaliserat Jo der blef du bultad, kopparslagare! Der fick du en knäpp på svickan, bryggare!konsekvensändrat/normaliserat skrek hopen. –konsekvensändrat/normaliserat Han vid porten är ingen dufunge. Hvem har lust att försöka ett nytt napptag?konsekvensändrat/normaliserat
190 –konsekvensändrat/normaliserat Låt honom vara!konsekvensändrat/normaliserat skrek en annan röst. –konsekvensändrat/normaliserat Ser ni inte den långa pampen, som hänger fram under hans bondjacka. Begriper ni inte, dumhufvuden, att det är en af kungens blå gossar?konsekvensändrat/normaliserat
191 –konsekvensändrat/normaliserat Ah ... är det en af de blå! Jo, det såg jag strax uppå tagen. Lefve kung Carl!konsekvensändrat/normaliserat
192 –konsekvensändrat/normaliserat Lefve hans raska gossar! Hurra!konsekvensändrat/normaliserat
193 –konsekvensändrat/normaliserat Jo ser ni det? Karlen lyfter på hatten. Hin så dumt attoriginal: ett börja gräl med en af de blå. Hör på, kamrat der vid porten, låt narrit vara godt igen, och kom och drick ett glas med oss, vi sala ihop tre styfver till mans och låta de andra gräla bäst de gitta med grefven derinne.original: derinnekonsekvensändrat/normaliserat
194 –konsekvensändrat/normaliserat Tack skall ni ha,konsekvensändrat/normaliserat svarade främlingen, blidkad af lefveropen för kungen, vid hvars namn han icke underlät att lyfta på hatten. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har en helsning till er,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han, –konsekvensändrat/normaliserat men derom få vi talas vid sedan. Hjelpen mig nu att få detta fruntimmer uti säkerhet.konsekvensändrat/normaliserat
|264|
195 –konsekvensändrat/normaliserat Vänta,konsekvensändrat/normaliserat svarade en handskmakare, som var lierad med de förnäma, –konsekvensändrat/normaliserat lemna den saken åt mig. Grefve Bertelsköld! grefve Bertelsköld!konsekvensändrat/normaliserat
196 Främlingen rodnade ånyo, men fann snart att tilltalet gällde en person, som ånyo visade sig i fönstret. Handskmakaren vexlade med honom deruppe ett par ord, och det dröjde ej länge, innan porten öppnades och Torsten Bertelsköld visade sig, bjudande sin arm åt den svartklädda damen. –konsekvensändrat/normaliseratMadameRhenfelt!original: Rehnfelt! (källa för ändring: 1874, 1884)konsekvensändrat/normaliserat utropade han. –konsekvensändrat/normaliserat Er arm, jag ber; ni kan nu vara fullkomligt lugn.konsekvensändrat/normaliserat
|640|
197 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tackar er, min grefve, men tillåt mig att medföra min tappre försvarare!konsekvensändrat/normaliserat sade krigsrådet Rhenfeltsoriginal: Rehnfelts (källa för ändring: 1874, 1884) unga enka, ty det var hon. Men den långe främlingen var försvunnen.
198 –konsekvensändrat/normaliserat Lundberg,konsekvensändrat/normaliserat ropade grefve Torsten nobelt till en af betjenterne, –konsekvensändrat/normaliserat sök rätt uppå den långa karlen, som stod här vid porten och gif honom denna börs. Hvad jag skattar mig lycklig, bästa Eva, att kunna sauvera er dyrbara person. Följ mig! grefvinnan deruppe har lyckligtvis sina rum åt gården.konsekvensändrat/normaliserat
199 Den svartklädda damen följde honom. Men ännu i porten kastade hon en blick tillbaka och yttrade likasom ofrivilligt: –konsekvensändrat/normaliserat En besynnerlig man! Jag ville likväl gerna sjelf få tacka honom.konsekvensändrat/normaliserat
200 –konsekvensändrat/normaliserat Oroa er inte,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefve Torsten småleende; –konsekvensändrat/normaliserat i detta ögonblick sitter han kanske redan på krogen och dricker kungens skål. För folk af hans metierspråk: franska är det alltid en förträfflig anledning.konsekvensändrat/normaliserat
201 –konsekvensändrat/normaliserat Det var likväl någonting i hans sätt ... Men ni torde ha rätt. Förunderligt! jag vet endast en, som skulle kunna mäta sig med honom i styrka.konsekvensändrat/normaliserat
202 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvem då, om jag törs fråga?konsekvensändrat/normaliserat
|265|
203 –konsekvensändrat/normaliserat Er bror.konsekvensändrat/normaliserat
204 –konsekvensändrat/normaliserat Hvilket infall! Men ni behöfver hvila. Kom, så gå vi till grefvinnan.konsekvensändrat/normaliserat
5. Hattarna af!
205 Emellertid fortfor oväsendet utanför grefve Horns hus. Partiernas hemliga utliggare voro sannolikt i verksamhet för att underblåsa en demonstration och tvinga regeringen att taga parti. Det oklara gäsande missnöjet med det närvarande underhöll glöden i alla sinnen, och både de som visste och de som icke visste hvad de för resten ville, voro alla ense derom att de ville en förändring – någonting annat, än den nuvarande olidliga ställningen.
206 Spåren af partiernas afsigtliga uppviglingar läto snart förnimma sig deruti, att de första spridda ropen efterhand koncentrerade sig i ett enda, som verkligen då var alla partiers lösen, konungavännerne icke undantagne: »fred! fred! Vi vilja ha fred!»
207 –konsekvensändrat/normaliserat Hör på packet derute!konsekvensändrat/normaliserat yttrade kongl. rådet Falkenberg, som jemte flera af rådsherrarne skyndat till stället och inkommit genom en bakport. –konsekvensändrat/normaliserat Det är en ny riksdag under bar himmel, blott litet mera stojande än den andra. Man vore frestad att säga: det är Sveriges mun som talar!konsekvensändrat/normaliserat
208 –konsekvensändrat/normaliseratSveriges mun har ej talat på så länge, att den af ovana skriker,konsekvensändrat/normaliserat yttrade en annan af rådet, grefve Horns svärfar, fältmarskalken grefve Nils |641|Gyllenstjerna, hvil|266|ken, likasom Falkenberg, var i onåd och nästan öppen brytning med ultraroyalisterne.
209 –konsekvensändrat/normaliserat Munväder!konsekvensändrat/normaliserat yttrade grefve Horn lakoniskt. Han, som kände ställningen bättre än någon, visste också bättre att den nya tiden ännu icke var mogen att plocka som en frukt ifrån trädet. –konsekvensändrat/normaliserat Var god och låt utdela de lofvade understöden åt flyktingarne!konsekvensändrat/normaliserat tillade han, vändande sig till Torsten Bertelsköld.
210 –konsekvensändrat/normaliserat Fred! Fred!konsekvensändrat/normaliserat skrek folkmassan allt högre, och återigen klang en ruta i rummet bredvid.
211 Fruntimmerna, som sökt en fristad i gårdsrummen, togo saken mindre lugnt än herrarne. Grefvinnan Horn bönföll hos sin far att han måtte blidka hopen, och Eva Rhenfelt inlade sitt förord hos sin onkel, den gamle Falkenberg. Alla förenade bestormade sedan grefve Horn.
212 Denna stolte ädling, om hvilken icke ens afunden kunde säga att han någonsin fruktat, hade varit soldat, innan han blef statsman. Hade han nyss försmått alla stränghetsåtgärder mot folkmassan, för att undvika ända till skenet af att begagna våld till att trygga sin personliga säkerhet, så är det likväl troligt att soldaten inom honom haft möda att underkasta sig statsmannens lugna besinning. Kunskapare utsändes och återkommo med nya rapporter om ställningen derute. Man trodde sig hafva förmärkt att penningar utdelades bland hopen och att fri förtäring bestods på krogarna. Grefve Horn öfverlade med de öfriga rådsherrarne, och resultatet blef att den länge väntade ordren afgick till militärbefälet att rensa gatorna med gevärkolfvarne och arrestera orostiftarne.
213 Man ville då påskynda krisen? Hvem kan afgöra motiverna för en fullkomligt lagenlig och berättigad åtgärd till ordningens vidmakthållande? De höge herrarne|267| visste med sig att de mer än någon ville ha fred; men krig var konungens lösen. Hopen ropade emellertid fred! och inkastade Horns rutor, under det att den ropade lefve för konungen. Sådan är i alla tider massornas logik.
214 Knappt var ordren utfärdad, innan Bertelsköld, som med en kikare postat vid ett af fönsterna, hviskade grefve Horn någonting i örat, och följden blef, att kontraordres genast utsändes. Den ena efter den andra af grefvens gäster närmade sig fönsterna och varseblef en märkbar förändring bland folkhopen. Larmet hade till största delen upphört, fiendtligheterna afstadnat, och hopen tätnade. Allt trängde omkring en enda punkt derborta vid gathörnet. Stundom hördes ett doft sorl af bifall, eller ett mummel af dämpadt knot genomgå massan likasom rytandet af en aflägsen fors; derefter blef allt så tyst, att äfven de längst bort stående, som ej kunde veta hvad saken |642|angick, tego stilla, när de förnummo de främste tiga, och försökte att tränga sig längre framåt, för att uppsnappa hvad som egentligen var på färde.
215 –konsekvensändrat/normaliserat Våra riksdagar äro sig alltid lika,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Falkenberg något försmädligt. –konsekvensändrat/normaliserat Det är alltid lindansarne, som göra der den bästa marknaden.konsekvensändrat/normaliserat
216 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tror ej att hopen i dag låtit amusera sig med dylika petitesser,konsekvensändrat/normaliserat invände Gyllenstjerna. –konsekvensändrat/normaliserat Eller skulle grefve Horn ha utskickat en arlequin till pöbelns amusement?konsekvensändrat/normaliserat
217 –konsekvensändrat/normaliseratJag tillstår,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven, –konsekvensändrat/normaliserat att jag kunnat försöka det. Men tiderna förändras, hopen, alltid fallen för leksaker, vill nu hafva nya – kanhända våra hufvuden. Försöket skulle icke lyckats i dag, tror jag.|268| Man skockar sig derborta kring en talare, och det lyste mig veta hvad man har att säga dem.konsekvensändrat/normaliserat
218 –konsekvensändrat/normaliserat Lundberg är utskickad och skall snart rapportera sammanhanget,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Bertelsköld i det han räckte kikaren åt sin förman.
219 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tycker mig se en lång gestalt i midten af folkhopen,konsekvensändrat/normaliserat sade grefve Horn.
220 –konsekvensändrat/normaliserat Det är möjligen ers excellens’original: exellens (källa för ändring: 1874, 1884) kassör, Långström, som utdelar penningarna.konsekvensändrat/normaliserat
221 Den erfarne statsmannen log. –konsekvensändrat/normaliserat När menniskorna tillbedja den gyllene kalfven, dansa de och skråla omkring honom; hans makt är sällan tillräcklig att så plötsligt förstumma larmet och samla dessa hundrade i andäktig tystnad kring en okänd medelpunkt. Gifven akt, mina herrar, det måste vara en prest, som predikar der borta.konsekvensändrat/normaliserat
222 –konsekvensändrat/normaliserat Sorlet begynner åter ... nej, det tystnar ... hör! man ropar: hattarna af! hattarna af!konsekvensändrat/normaliserat
223 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, vid Jupiter, hattarna flyga af, alla hufvuden blottas ... se, rörelsen går från medelpunkten utåt, liksom ringarna kring en kastad sten på den lugna vattenytan.konsekvensändrat/normaliserat
224 –konsekvensändrat/normaliserat Karlarna föra tröjärmen till ögat, qvinnorna sina förklädssnibbar. Vore ej den hedersmannen Isogæus död för flera år sedan, skulle jag tro honom hafva uppstått ur sin graf på Clara kyrkogård till att hålla en straffpredikan för de okynnige sällarna derborta.konsekvensändrat/normaliserat
225 –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Horn, –konsekvensändrat/normaliserat näst Guds namn gifves blott ett namn i Sverige, för hvilket alla hufvuden blottas. Om icke denna talare är en prest och hans tal en predikan, så måste han vara en återkommen soldat och berätta dem något omkonsekvensändrat/normaliserat ...
|269|
226 –konsekvensändrat/normaliserat Lefve kung Carl! kung Carl!konsekvensändrat/normaliserat ... Ett omäteligt hurrarop genomgick hela folkmassan från de främsta lederna till de yttersta och fulländade faktiskt grefve Horns afbrutna mening. Derefter blef det åter tyst; talaren fortfor |643|och hopen lyssnade, men afståndet tillät ej herrarne deruppe att urskilja hvarom fråga var.
227 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad kan han säga dem?konsekvensändrat/normaliserat yttrade grefvinnan Horn med en naturlig nyfikenhet.
228 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad kan han säga ett folk, som hungrar, fryser, förblöder, dignar under bördor af alla slag och fiender från alla håll – hvad kan han säga dem annat än hvad det nyss förut sjelf har utropat: fred! fred!konsekvensändrat/normaliserat svarade Gyllenstjerna.
229 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är säker uppå att han lofvar dem fred till våren,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Falkenberg. –konsekvensändrat/normaliserat Man måste försäkra sig om hans person. Det är kanhända en hemlig agent från Danmark.konsekvensändrat/normaliserat
230 –konsekvensändrat/normaliserat Är det han som jag tror,konsekvensändrat/normaliserat hviskade fru Rhenfelt till sin onkel, –konsekvensändrat/normaliserat så är freden det sista han yrkar uppå.konsekvensändrat/normaliserat
231 Knappt var det sagdt, innan ett nytt förvirradt sorl uppstod på gatan, och man kunde tydligen urskilja ropen: –konsekvensändrat/normaliserat krig! krig! lefve kungen! till Finland! till Finland!konsekvensändrat/normaliserat
232 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad!konsekvensändrat/normaliserat utropade Gyllenstjerna. –konsekvensändrat/normaliserat Nyss ville de ecraséra rådet för att få fred; nu skola de antasta oss för att få krig. Jag bekänner att det var en portion mera förnuft i deras förra begäran.konsekvensändrat/normaliserat
233 –konsekvensändrat/normaliserat Massornas förnuft!konsekvensändrat/normaliserat utropade Falkenberg med ett föraktligt småleende.
234 –konsekvensändrat/normaliserat Ja,konsekvensändrat/normaliserat sade Horn. –konsekvensändrat/normaliserat Och massornas enthusiasm.original: enthusiasm Hvad hade man ej kunnat göra med detta folk, om man ej hetsat det till döds! Det har i decennier blödt på hundrade slagfält; det har gifvit från plogen sin sista arm; det har låtit slagta sig, utplundra sig, förtrampa|270| sig, för att tjena till piedestal åt detta hjeltenamn, som nu uppfyller verlden med sina bragder och sina dårskaper. Och när under den förkrossande bördan af dess elände en suck om fred undfaller dess läppar, då behöfver der endast uppstå i hoparna en af de blå och berätta sagor för dem, liksom man berättar för barn, om kung Carl och hans segrar – och strax är detta samma folk färdigt att glömma alla nederlag, alla lidanden och ånyo ropa sitt lefve för honom som tagit dess blod, och ropa ånyo: krig! krig! likasom visste det aldrig hvad krigen kosta! Mina herrar – man kan ogilla detta folk, man kan anse det mycket lättsinnigt, – men man kan icke neka det sin beundran!konsekvensändrat/normaliserat
6. Budbäraren från Finland.
235 De rapporter som inlupo till grefve Horn bekräftade snart den erfarne statsmannens gissningar. En soldat, utmärkt genom sin resliga vext och |644|sin ovanliga klädsel, hade uppstått bland folkhopen och kraftigt satt sig emot dess rop om fred. Han hade på ett enkelt och nästan groft soldatspråk, som anslog åhörarne, berättat dem om konungens underbara bedrifter och hans utomordentliga försakelser; huru han aldrig skonat sig sjelf mer än den ringaste; huru han med en hand full af sina tappre slagit och än vidare skulle slå sinom tusende; huru hans största fel var att han ansett och ännu ansåg svenskarne oöfvervinnerliga; huru han nu var i olycka och väntade förvisso att, om än hela verlden öf|271|vergåfve honom, skulle hans folk icke göra det; huru han en dag skulle återkomma och med sin jernarm förkrossa alla rikets fiender; huru det skulle bedröfva honom, om svenskarne under tiden gifvit sin och hans sak förlorad; huru fienden nu hade öfversvämmat och borttagit östersjöprovinserna och sist äfven Finland, som i alla tider så trofast blödt och kämpat som Sveriges förmur; huru Armfelts armé nyligen stridt med oförlikneligt hjeltemod, men blifvit slagen i Storkyro genom De la Barre’s feghet, och huru det vore nesligt af svenskarne att i denna ytterliga nöd lemna sina vapenbröder på andra sidan hafvet utan undsättning. Följden af denna skildring visade sig genast i det häftigt uppflammande nya krigsropet, och folkmassan skockade sig ånyo kring grefve Horns hus för att begära snar hjelp åt det förhärjade Finland.
236 Rådsherrarne betraktade vid dessa budskap hvarandra med någon förlägenhet. –konsekvensändrat/normaliserat Hela verlden vet då att vi lidit ett nederlag i Österbotten, och regeringen vet ej det minsta derom,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Falkenberg.
237 –konsekvensändrat/normaliserat Det är möjligt, sade Horn, –konsekvensändrat/normaliserat att en enskild person kunnat hinna öfver Qvarken förrän Armfelts kurir hunnit med rapport öfver Torneå.konsekvensändrat/normaliserat
238 –konsekvensändrat/normaliserat I alla fall måste man försäkra sig om budbärarens person och noga förhöra honom,konsekvensändrat/normaliserat menade Gyllenstjerna.
239 –konsekvensändrat/normaliserat Den långa soldaten står vid porten och begär företräde hos hans excellens,konsekvensändrat/normaliserat rapporterade löparen Lundberg, som ånyo varit ute att kunskapa.
240 –konsekvensändrat/normaliserat För in honom!konsekvensändrat/normaliserat var det korta svaret.
241 Allas blickar riktades mot dörren. Torsten Bertelsköld, som under tiden skött sin enskilda diplomati och föreställt krigsrådet Rhenfelts älskvärda enka huru orätt det vore, att hon, som vore danad för den mest lysande|272| plats, skulle förnöta blomman af sitt lif på ett gods uti Småland, varseblef med harm, att hans smicker gjorde ett ganska ringa intryck. Den sköna Rhenfelt syntes förströdd, och det undgick ej hennes tillbedjares skarpa blick, att dessa vackra ögon, liksom de öfrigas, med synbart intresse riktades mot ingången, der man väntade olycksbudet från Finland.
242 Torsten Bertelsköld anade orsaken. –konsekvensändrat/normaliserat Också ni, sköna Eva,konsekvensändrat/normaliserat sade han |645|spetsigt, –konsekvensändrat/normaliserat delar damernas vanliga tycke för det underbara. Jag fruktar likväl, att dessa lycksriddare i de finska pörtena endast behållit den ena hälften af det fordna chevaleriets lösen. Chevaleriet i våra dagar har lärt af vår Orlando furioso att akta äran högt, men skönheten desto mindre, och jag skulle mycket bedraga mig, om ej t. ex. min bror, som är en så utmärkt medlem af det vandrande ridderskapet, sätter mera värde på en häst, än på en hofdam, och anser det ärofullare att eröfra ett moras uti Österbotten, än det älskvärdaste qvinnohjerta i Stockholm.konsekvensändrat/normaliserat
243 –konsekvensändrat/normaliserat Det är möjligt att ni har rätt,konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva Rhenfelt, –konsekvensändrat/normaliserat och hvad er bror angår, kan mycket förändras på fjorton år, sedan jag sist såg honom. Men jag tror ej att kung Carls likgiltighet hindrar någon furstinna, någon qvinna i Europa, att på det varmaste beundra honom, – älska honom, om någon vågade lyfta sin kärlek så högt.konsekvensändrat/normaliserat
244 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har väl hört sägas, att man rider genaste vägen in i ett qvinnohjerta med dammiga stöflar och blodiga sporrar, men jag har ej kunnat föreställa mig att dörrarna stå på så vid gafvel. Rolerna måste vara ombytta i våra tider, efter jag hör att de sköna damerna par forcespråk: franska vilja göra det första steget. Men låt oss ej mera tala derom. Jag väntar med största inquietude|273| detta budskap från Finland. Vi ha förlorat ett slag;original: slag (källa för ändring: HT, 1874, 1884) min bror var utan tvifvel i elden, och när man känner hans oförvägenhet, att icke säga hans ursinnighetkonsekvensändrat/normaliserat ...
245 –konsekvensändrat/normaliserat Så hoppas ni, min grefve, att denne tappre och ridderlige ädling skall lemna fältet fritt för diplomatins mindre vådliga segrarkonsekvensändrat/normaliserat ...
246 –konsekvensändrat/normaliserat Min fru, vi ha intet arf att afundas hvarandra,konsekvensändrat/normaliserat svarade Torsten Bertelsköld uppbragt.
247 I detsamma inträdde soldaten.
248 Eva Rhenfeltoriginal: Rehnfelt (källa för ändring: HT, 1874) igenkände genast sin beskyddare, som ett par timmar förut burit henne genom folkträngseln. Hans ovanliga drägt, den gråa bondjackan öfver den nästan ända till trasor slitna blå uniformen bar ytterligare märken af trängseln på gatan, och de skäggiga kinderna, som icke på länge sett någon rakknif, gåfvo honom ett förvildadt utseende, som stod i märkbaroriginal: märbar kontrast med hans för öfrigt ståtliga gestalt och ädla manliga drag – en kontrast, som blef ännu bjertare genom den lysande omgifning och de omsorgsfulla toiletter, bland hvilka han infördes.
249 Främlingen kände säkert det besynnerliga i sitt framträdande: han syntes brydd och sökte efter ord.
250 –konsekvensändrat/normaliserat Träd närmare!konsekvensändrat/normaliserat sade grefve Horn i den förnämt höfliga ton, med hvilken en man i hans ställning uppmuntrar en underordnad, som af lutter respekt tappar koncepterna. –konsekvensändrat/normaliserat Ni har önskat tala med mig. Ert namn?konsekvensändrat/normaliserat
|646|
251 –konsekvensändrat/normaliserat Mitt namn var ej obekant, när jag hade den äran att låna eders excellens min häst vid Narva, eller när det förunnades mig vid Düna, Clissow och Thorn att strida under ers excellens’ befäl,konsekvensändrat/normaliserat svarade främlingen med en stolthet, som klädde honom förträffligt, oaktadt skägget och vadmalsjackan.
|274|
252 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad!konsekvensändrat/normaliserat utropade grefven med en ton af rättframoriginal: rätt fram (källa för ändring: HT, 1874, 1884) förtrolighet, som han alltid antog mot gamla vapenbröder – konsekvensändrat/normaliseratoch vid hvilket regemente tjenade – au diablespråk: franska, ja, jag har glömt namnet; ursäkta mig det, min hedersvän!konsekvensändrat/normaliserat
253 –konsekvensändrat/normaliserat Mitt namn är Gustaf Adolf Bertelsköld, den tiden kornett vid lifdragonerne, sedermera vid lifdrabantkorpsen och för närvarande åter vid lifdragonerne; major till ers excellens’ tjenst.konsekvensändrat/normaliserat
254 Det förnäma sällskapet fick stora ögon, och Torsten Bertelsköld icke minst. Mästare, som han var i utvärtes sken, helsade han genast sin broder med den största hjertlighet. Äfven grefve Horn förenade sig deri, och man täflade om att visa den nykomne all uppmärksamhet. Endast grefvinnan Horn pekade med skämtsam häpnad på de tydliga spår, som den oförmodade gästens våta besporrade stöflar lemnade efter sig på de dyrbara mattorna.
255 Gösta Bertelsköld – ty så vilja vi nu kalla honom – slet sig snart lös från de frågor, hvarmed han öfverhopades från alla håll, – stöflade rakt fram till grefve Horn och sade helt tvärt: –konsekvensändrat/normaliserat Eders excellens! Armfelt är slagen och Finland förloradt. Jag har med lifsfara kommit öfver Qvarken och ridit hit genom natt och dag för att begära snar undsättning.original: undsättning, Jag hoppas att eders excellens låter detta gälla som ursäkt för det sätt, på hvilket jag uppträder.konsekvensändrat/normaliserat
256 –konsekvensändrat/normaliserat Hvilken olycka!konsekvensändrat/normaliserat utropade grefve Horn, utan att bevärdiga de sista orden med någon uppmärksamhet. –konsekvensändrat/normaliserat Herr grefven har förmodligen rapport och instruktioner af generalmajor Armfelt?konsekvensändrat/normaliserat
257 –konsekvensändrat/normaliserat Jag blef under slaget sprängd ifrån hufvudstyrkan och slog mig igenom till Wasa; derifrån kom jag till|275|Björkö skärgård och derifrån öfver isen till Westerbotten.original: Vesterbotten.konsekvensändrat/normaliserat
258 –konsekvensändrat/normaliserat Var god och berätta slagets förlopp.konsekvensändrat/normaliserat
259 Gösta Bertelsköld gjorde det.
260 –konsekvensändrat/normaliserat Det är en omätlig olycka,konsekvensändrat/normaliserat upprepade Horn allvarsamt. –konsekvensändrat/normaliserat Rikets tillgångar äro uttömda; jag ser ingen utväg att härifrån kunna skicka finnarne någon hjelp.konsekvensändrat/normaliserat
261 –konsekvensändrat/normaliserat Eders excellens torde ha rätt. Och likväl – förlåt min djerfhet – kan icke, får icke Finland förloras. Sverige är utblottadt, men det har åtminstone armarna fria hemma hos sig. När det gäller en lem af ens egen kropp, blod af ens eget blod, hjerta af ens eget hjerta, måste ett medel finnas att rädda. |647|Ers excellens vet hvad Finland varit och hvad det är för Sverige i denna stund. Det värjer sig ännu som den siste kämpen på rikets utanverk, men det öfvermannas, det förblöder, det dör. Ers excellens! Finlandmåste räddas, om det också skulle kosta allt hvad vi äga, vår högra arm och hälften af vårt lif!konsekvensändrat/normaliserat
262 –konsekvensändrat/normaliserat Unge man,konsekvensändrat/normaliserat sade Gyllenstjerna, –konsekvensändrat/normaliserat regeringen skall göra allt hvad i dess förmåga står; mera kan ingen förnuftig man begära. Våra kassor äro tommakonsekvensändrat/normaliserat ...
263 –konsekvensändrat/normaliserat Vi taga silfret från våra bordkonsekvensändrat/normaliserat...original: .,.
264 –konsekvensändrat/normaliserat Det är redan gjordt. Prinsessan sjelf äter på tenn.konsekvensändrat/normaliserat
265 –konsekvensändrat/normaliserat Diamanterna från konungens krona! Dukaten från våra barns sparbössor! Vigningsringen ifrån vår moders hand!konsekvensändrat/normaliserat
266 –konsekvensändrat/normaliseratHvarföre icke Stjernelds förslag att sälja troféerna från Breitenfeld, Lützen, Warschau och Narva på auktion, med ständernas goda minne!konsekvensändrat/normaliserat utropade Falkenberg med bitterhet.*)Förslaget gjordes den tiden verkligen på spe utaf Stjerneld, och ständerna gingo in derpå, hvarpå S., som var kort om hufvudet, yttrade: »Jag hade orätt, som ej kom ihåg att man icke skall kasta perlor för sv–, ty de äta dem som ärter.»
|276|
267 –konsekvensändrat/normaliserat Gifvas inga andra medel? Man uppsätter frikorpser.konsekvensändrat/normaliserat
268 –konsekvensändrat/normaliserat Qvinnor, barn och gubbar köra plogen. Hemmanen falla i ödesmål. I hela Skåne finnas knappt 12 000konsekvensändrat/normaliserat män.konsekvensändrat/normaliserat
269 –konsekvensändrat/normaliserat De 12 000konsekvensändrat/normaliserat rycka ut. Barnen lägga musköten på gubbarnes axlar och trycka af. Mödrarna tillverka krut och stöpa kulor. Döttrarna försvara Sverige, som Värends flickor fordom ha gjort.konsekvensändrat/normaliserat
270 –konsekvensändrat/normaliseratDanmark angriper oss i ryggen.konsekvensändrat/normaliserat
271 –konsekvensändrat/normaliseratSverige har mer än en Stenbock.konsekvensändrat/normaliserat
272 –konsekvensändrat/normaliserat Från alla sidor fiender, afund, trolöshet, svek och förväntan på Sveriges fall!konsekvensändrat/normaliserat
273 –konsekvensändrat/normaliserat Kungen kommer!konsekvensändrat/normaliserat
274 –konsekvensändrat/normaliserat Freden – icke kungen kan rädda oss.konsekvensändrat/normaliserat
275 –konsekvensändrat/normaliserat Ädle herrar och rikets styresmän!konsekvensändrat/normaliserat utbrast den finske budbäraren, och en het tår rullade utför hans manliga bruna kind – konsekvensändrat/normaliseratnär man kämpar för lifvet, för sin broders hus, för sin dotters ära, – då finnas inga betänkligheter. Då frågar man icke hvar man skall taga ett vapen att slå och en arm att lyfta det, – man slår med sin knutna hand, man smider, som karthaginenserne, svärd af sina portars gångjern, hällen af sin härd och sin sista plog! Qvinnorna afklippa sitt hår till att tvinna rep, och barnen gifva sin sista skjorta till fältbindlar ... O, ädle herrar, jag skyndar i morgon tillbaka till Finland; vägren |648|mig icke att medföra dit en tröst, ett hopp – ty att strida utan hopp, det är att strida med döden i sitt hjerta. Gref Horn, ädle, tappre gref Horn, ni är, som jag, en finne till börden! Dessa|277| andra herrar och kungliga råd, de äro redlige, vise och fosterländske män, – jag ber dem förlåta en krigare, som talar för sin hembygd och som längesedan glömt att lägga sina ord såsom det torde fordras inför rikets högst betrodde – men de kunna ännu tänka sig Sverige utan Finland – vi, gref Horn, kunna ej tänka oss det – vi kunna ej lefva mera, om Finland dör – rädda det! rädda det, eller måste vi förgås i dess spillror!konsekvensändrat/normaliserat
276 Grefve Horn uppstod. Oaktadt hans mångbepröfvade sjelfbeherrskning, hans fasta orubbliga hållning, kunde man likväl förnimma en ovanlig värme uti hans röst. –konsekvensändrat/normaliserat Herr grefve,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat ni har talat som en man, och jag är viss uppå att vi alla här förstå hvarandra. Jag lofvar er, att så långt det beror på mig, skall allt göras hvad göras kan. Mera kan, mera får jag ej lofva. Har ni särskildt något projekt?konsekvensändrat/normaliserat
277 –konsekvensändrat/normaliserat Tillåter ers excellensoriginal: exeellens mig att försöka här i Stockholm en värfningsbyrå för frivillige?konsekvensändrat/normaliserat
278 –konsekvensändrat/normaliserat Gör det, om ni kan uträtta något dermed. – Och efter ni nyss talat derute i folkhopen, så sök, min bästa grefve, att åter lugna sinnena. Sedan ber jag er vara god och stadna hos mig denna qväll; vi ha ännu så mycket att fråga.konsekvensändrat/normaliserat
279 Gösta Bertelsköld bugade och gick. När han gick stod Eva Rhenfelt i hans väg och tryckte hans hand. –konsekvensändrat/normaliserat Gud välsigne eder, gref Gösta, och låteoriginal: låter (källa för ändring: HT, 1874, 1884) edert hjertas åstundan uppfyllas!konsekvensändrat/normaliserat sade hon med en röst, som dref blodet i flammor på den qvinnoskygge krigarens kinder.
280 En stor del af folkhopen hade redan skingrat sig – halmlågan hade förbrunnit, nöden och bekymren afkylde hastigt deras enthusiasm. De qvarblefne fingo nöja sig med den enda halfva försäkran, som rådsher|278|rarne vågat lofva ... och småningom skingrade sig äfven de.
281 Bertelsköld återvände. Man talade hela qvällen om Finland. Der var så mycket och så sorgligt att omtala; ganska litet kände man derom i Stockholm. Midt i samtalet klämtade klockan 7. Då afbröt grefve Horn sitt tal uti halfva meningen, allt husfolket inkallades, bibeln slogs upp, och alla böjde knä, efter den tidens fromma sed, uti aftonbönen ...
282 När man uppstod, fortfor den ädle grefven der han slutat. –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar medbröder,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat låtom oss nu öfverlägga om det bref som i dag anländt från hans majestät om – prinsessans förlofning.konsekvensändrat/normaliserat
|649|
7. Segrarnas bok.
283 I de stora, våldsamma stormar, som omstörta riken, bortsopa välden och inkasta tidernas ström uti nya fåror, försvinna många tusende suckar ohörda i bruset. Konungarne, fältherrarne, statsmännen stå der som gungande mastspetsar i hafvets svall; hvem räknar de otaliga vågor, som häfvas omkring dem, glittra ett ögonblick mot en sjunkande sol och lägga sig derpå ned att glömda försvinna? Historien antecknar endast massor och spetsar, summan af dessa offer, strömmen af dessa tårar; enskildheternaoriginal: enskildtheternas (källa för ändring: HT, 1874, 1884) förgås och upplefva likväl ständigt ånyo; menniskohjertat klappar beständigt med samma slag uti tidernas innersta.
|279|
284 Dagen efter de uppträden, som beskrefvos i föregående kapitel, klappade tre sådana hjertan i den förtroliga skymningen af grefvinnan Liewens kabinett. Skilda i många år utaf tidernas stormar, blödande alla af djupa sår och likväl alla okufvade af skiftande öden, återfunno de hvarandra icke mera desamma som förr i deras ungdoms första blomma, när lifvet lekte för dem uti rosendefärg vid den unge konungens hof, men oförändrade i sitt väsendes botten, lika ädla, lika kärleksfulla, endast starkare vordne af lifvets pröfning. Sällsynta anblick af tre ädla varelser, hvilka alla kunde med handen på hjertat säga till hvarandra, att de under fjorton flydda stormiga år icke ett ögonblick svikit sin pligt, sin kärlek och sina minnen!
285 Gösta Bertelsköld hade för sina värfningar blifvit tvungen att qvardröja i Stockholm. Han hade låtit förmå sig att taga logis hos sin syster och var nu någorlunda återställd till sin yttre menniska; skägget rakadt, uniformen nödtorftigen upplappad. Han hade tillochmed samtyckt att visa sig uti fruntimmerssällskap – han, som icke vågat se ett fruntimmer i ögonen alltsedan den farliga qvällen hos Aurora Königsmark! Men det var också blott hans syster, grefvinnan Liewen, och bådas barndomsväninna Eva Falkenberg, numera Rhenfelts enka, som förmått för en afton qvarhålla hos sig den halsstarrige krigaren. De hade aflockat honom några af hans äfventyr – korta, kraftiga drag, der oftast kungen, stundom Horn, Lewenhaupt eller Armfelt, men aldrig han sjelf spelade hufvudrollen uti berättelsen. Och de skildrade i sin tur all segerns hänryckning, all nederlagets ångest, all den förfärliga, månader långa ovisshet, som under dessa krigiska irrfärder än tjusat, än marterat de hemmavarande uti Sverige.
|280|
286 Det var likväl en smärtsam sträng, som alla undvikit att vidröra, till dess att Bertelsköld fattade sin systers fina, mjuka hand uti sin hårda näfve, såg |650|henne hjertligt och trofast i ögat och sade: –konsekvensändrat/normaliserat jag skall helsa dig, Ebba, från Erik Falkenberg!konsekvensändrat/normaliserat
287 Grefvinnan teg och hennes varma ögon, som aldrig hade långt till tårarnas källa, fuktades af en dimma, som efterhand begynte droppa i klara perlor utför hennes älskliga kinder. Hon nickade blott att hon förstod honom.
288 –konsekvensändrat/normaliserat Natten före Pultava, fortfor Bertelsköld, –konsekvensändrat/normaliserat och litet före midnatt lågo vi båda vakna vid samma bivuak och bytte helsningar med hvarandra. Om jag faller, sade Erik Falkenberg, så helsa din syster och säg henne att jag fallit för min kung och mitt land med hennes bild i mitt hjerta intill det sista ... Det öfriga vet du. Han stupade dagen derpå vid middagstiden, under det att vi betäckte konungens återtåg; och jag hann endast trycka hans hand, ty det var ej tid att stadna då mera.konsekvensändrat/normaliserat
289 De båda fruntimren smulto i tårar. Eva Rhenfelt tryckte hans hand. –konsekvensändrat/normaliserat Min broders skugga tackar er genom mig för det ni framfört hans helsning,konsekvensändrat/normaliserat sade hon varmt.
290 –konsekvensändrat/normaliserat Jag kunde ej göra det förr,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld – och tryckte, utan att veta det, den räckta handen så hårdt, att den sköna Eva gjorde en grimas utaf smärta. Bertelsköld märkte det och rodnade starkt; det var nu en gång hans ovana, när ett sällsynt öde förde honom bland fruntimmer.
291 –konsekvensändrat/normaliserat Vet ni väl också, grefve Gösta, sade Eva, för att lugna honom – vet ni, att er syster i fem år sörjde min bror, och när hon för ett år sedan lät förmå sig|281| att blifva grefve Liewens maka, skedde det blott med vilkor att allt framgent få behålla sin sorgdrägt, der ej etiketten nödvändigt fordrade gladare färger ... Men låt oss icke tala derom. Grefve Gösta är här en så kär och så sällsynt gäst, att vi ej få skrämma honom bort med dessa sorgliga minnen.konsekvensändrat/normaliserat
292 –konsekvensändrat/normaliserat Bästa Eva,konsekvensändrat/normaliserat inföll grefvinnan, –konsekvensändrat/normaliserat tillåt mig taga din gamla vänskap i anspråk. Kalla honom du!konsekvensändrat/normaliserat
293 –konsekvensändrat/normaliserat Om grefven ej har något deremot ...konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva Rhenfelt, och innan tåren ännu hunnit lemna hennes långa svarta ögonhår, satt redan den fordna skalken på lur uti ögonvinklarna.
294 –konsekvensändrat/normaliserat Jag?konsekvensändrat/normaliserat upprepade Bertelsköld ytterst förlägen och önskade sig troligen i detta ögonblick 100 mil borta midt bland kosackernas pikar på Storkyro is.
295 –konsekvensändrat/normaliseratAllonsspråk: franska,konsekvensändrat/normaliserat inföll grefvinnan; –konsekvensändrat/normaliserat må det då vara afgjordt. Här äro vi tre, vuxna liksom ur samma rot, ur samma tid, samma fröjder och samma sorger. Låt oss tre också en gång spela politik och afsluta tillsammans en off- och defensiv allians ... det förstås med min mans samtycke. Man vet icke hvad som kan hända. Vi kunna alla behöfva en vän att lita uppå.konsekvensändrat/normaliserat
|651|
296 Bertelsköld kunde ej vägra sin hand, men han aktade sig nu att trycka för hårdt. Det förekom honom liksom brände handen, när den vidrörde Eva Rhenfelts. Grefvinnan smålog. Lyckan att åter ega en älskad bror förtorkade hastigt tårarnas källa. –konsekvensändrat/normaliserat Känner min tappre herr bror en viss bok – le voici!språk: franskakonsekvensändrat/normaliserat – Och dervid framräckte hon en liten elegant inbunden minnesbok i grönt marokin med guldsnitt; permarna likväl med tydliga spår af att ofta ha öppnats.
|282|
297 Gösta Bertelsköld uppslog boken och läste på dess första sida med Ebbas handstil:
298 »Segrarnas bok. Gustaf Adolf Bertelsköld. Anno 1700.»
299 Det var att anslå en känslig sträng i karolinens bröst. Han skrattade och gret på en gång; han föll sin syster så hårdhändt om halsen, att hon, nära att qväfvas, slet sig med våld ur hans armar.
300 –konsekvensändrat/normaliserat Då några personer af sällskapet möjligen glömt huru det månde förhålla sig med min lilla bok, vill jag upplifva deras minne,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefvinnan. –konsekvensändrat/normaliserat Det hände sig en vacker vinterdag, att min hetlefrade herr bror behagade kasta pagen Gustaf Otto Douglas utför trapporna på Drottningholm för det att Douglas kallade den finska adeln oxmiklar, som icke skämdes att i ett kungligt slott tala sinsemellanoriginal: sinsemellen sitt otäcka finska modersmål. För denna sin bedrift kom min herr bror i arrest, och när han slapp ut, råkade han i träta med Eva Falkenberg, som förebrådde honom att ha visat sin mandom emot en stackars page, men understod sig att tvifla uppå huru courageuxspråk: franska han derföre månde visa sig emot rikets fiender. Min nya och oskrifna bok låg just då framför honom på bordet; hvarpå herr Gösta tog boken och sade, utan att räkna bladen: det skall fröken Eva veta, att intet kommer jag till Stockholm tillbaka, innan jag har att skrifva en victoriaspråk: latin eller åtminstone en ärlig rencontre på hvartenda af dessa blad ... Och eftersom han reste dagen derpå och nu för första gången sedan fjorton år återvänder till Stockholm, är tiden inne att räkna bladen och se om han hållit ord.konsekvensändrat/normaliserat
301 –konsekvensändrat/normaliserat Det är sannt,konsekvensändrat/normaliserat inföll Eva Rhenfelt. –konsekvensändrat/normaliserat Mannen bör visa att ynglingen hållit ord.konsekvensändrat/normaliserat
302 Grefve Gösta begynte bläddra i boken. De flesta|283| bladen voro redan skrifna med Ebbas hand. På första bladet läste han: Tiberup den 25 Juli 1700. På det andra: Narva den 20 November 1700. Och så vidare i fortsättning, blad efter blad, år efter år, seger efter seger, ända till det olyckliga året 1709. Men der upphörde anteckningarne, och 10 eller 15 blad återstodo ännu oskrifna.
|652|
8. Det oskrifna bladet i segrarnas bok.
303 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har inga segrar mer!konsekvensändrat/normaliserat utropade Gösta Bertelsköld halft skämtsamt, halft vemodigt, i det han betraktade de oskrifna bladen efter 1709.
304 –konsekvensändrat/normaliserat Eller ock en ärlig rencontre – så lydde löftet!konsekvensändrat/normaliserat inföll hans syster, hvars goda hjerta anade huru mycket allvar ändå låg bakom den slagne karolinens löje.
305 –konsekvensändrat/normaliserat Jag godkänner det,konsekvensändrat/normaliserat skyndade Eva Rhenfelt att tillägga. –konsekvensändrat/normaliserat Jag godkänner det så mycket heldre, som Narva, Düna, Clissow,original: Clissov, (källa för ändring: HT)Holofzin, Warschau, Thorn och så många andra, som fylla långa sidor uti historiens bok, här upptaga blott ett enda blad och en enda rad uti segrarnas bok, författad af Gustaf Adolf Bertelsköld.konsekvensändrat/normaliserat
306 –konsekvensändrat/normaliserat Författad af Carl XII,konsekvensändrat/normaliserat rättade Bertelsköld.
307 –konsekvensändrat/normaliserat Som du vill. Författad af nutidens och kanske alla tiders störste skriftställare i detta slags litteratur, men tryckt med hans krigares blod och inbunden i guldsnitt med svenska folkets sista dukat. Fortsätt; en rencontre då för hvar återstående sida!konsekvensändrat/normaliserat
|284|
308 –konsekvensändrat/normaliserat Må göra. Jag antager tillbudet, med förbehåll att striden ej slutas med nederlag och att vapenäran är utan fläck.konsekvensändrat/normaliserat
309 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet nederlag som medfört odödlig ära, då segern har medfört ganska ringa. Och dessutom – när fläckades någonsin de svenska vapnen, vare sig att segern eller olyckan följde dem åt?konsekvensändrat/normaliserat
310 –konsekvensändrat/normaliserat Jag önskade att härtill kunna svara: aldrig! Men äfven de blankaste vapen kunna fläckas ibland, och vi äro alla dödlige, som ej kunna göra det gjorda ogjordt, ehuru vi efteråt bittert ångra hvad vi under stridens hetta förbrutit. Nåväl, jag vill skrifva, efter det gäller att hålla mitt ord. Men det är längesedan jag sist såg penna och bläck.konsekvensändrat/normaliserat
311 –konsekvensändrat/normaliseratMon amispråk: franska bär syn för sägen,konsekvensändrat/normaliserat skämtade Ebba. – Verkligen var också Bertelskölds första litterära bedrift en stor plump uti segrarnas bok.
312 –konsekvensändrat/normaliserat Torde ock blifva för abominabla kråkfötter på så fina pappersblad,konsekvensändrat/normaliserat svarade krigaren förlägen, men fortfor likväl att skrifva och hade efterhand fyllt hvarje blad med ett namn och en datum, ända till »Pelkäne den 6 Oktober 1713»konsekvensändrat/normaliserat. Det sista bladet blef emellertid oskrifvet.
313 De båda fruntimren betraktade bokens nya innehåll – stora, stela bokstäfver, präntade liksom med udden af ett svärd. –konsekvensändrat/normaliserat Det sista bladet!konsekvensändrat/normaliserat utropade båda på en gång.
315 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvarföre icke Storkyro?konsekvensändrat/normaliserat
316 –konsekvensändrat/normaliserat Vi blefvo slagne.konsekvensändrat/normaliserat
|653|
317 –konsekvensändrat/normaliserat Men efter det tappraste försvar, efter att två gånger ha kastat fienden öfverända och tagit 6 kanoner, såsom du sjelf berättat oss ...konsekvensändrat/normaliserat
|285|
318 –konsekvensändrat/normaliserat Vi blefvo slagne, säger jag.konsekvensändrat/normaliserat
319 –konsekvensändrat/normaliserat Tvåtusen finnar föllo i den skönaste ordning, led vid led, man vid man, officerarne i spetsen för deras kompanier, underbefälet i spetsen för deras rotar; de föllo med ärofulla sår, utan att vika ett steg från sin plats och omgifne af slagne fiender. Är du en krigare, Gösta, och vägrar åt detta nederlag en plats uti segrarnas bok!konsekvensändrat/normaliserat
320 –konsekvensändrat/normaliserat Falla? Det kan hvar trosspojke. Slå? Det kan hvar legoknekt. Men göra sin skyldighet! ... Vi gjorde icke det vid Storkyro, och derföre kommer icke den dagen i Ebbas bok. Vi borde alla, som öfverlefvat den dagen, ställas för krigsrätt.konsekvensändrat/normaliserat
321 –konsekvensändrat/normaliserat Men Armfelt, du, ni alla, utom rytteriet, fäktade ju med exempellös tapperhet alltintill slutet.konsekvensändrat/normaliserat
322 –konsekvensändrat/normaliserat Utom rytteriet, ja. Felet må varit hvems som helst, men det är ej sed hos oss att öfverlefva sådana dagar. Det är helt enkelt; man stupar, och derom är ingenting mera att säga. För min del gjorde jag mitt bästa att dela de andras öde, men eftersom jag ej kunde göra det utan att slåss, så råkade jag slå mig igenom. Låt oss icke mera tala derom.konsekvensändrat/normaliserat
323 –konsekvensändrat/normaliserat Men hvad skrifva vi då på det sista bladet?konsekvensändrat/normaliserat
324 –konsekvensändrat/normaliserat Det vet jag icke. Kanske vill Eva ge en fattig soldat kredit till nästa gång mot nya segrars ränta och säker förskrifning uti hans hjerteblod?konsekvensändrat/normaliserat
325 –konsekvensändrat/normaliserat Nästa gång är en skälm.konsekvensändrat/normaliserat
326 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, då vet jag intet rådkonsekvensändrat/normaliserat ...
327 –konsekvensändrat/normaliserat Om ej att gifva dig sjelf i pant,konsekvensändrat/normaliserat inföll systern. –konsekvensändrat/normaliserat Det vore en säkrare pant, än ditt hjerteblod, som hvar fiendtlig kula har anspråk uppå.konsekvensändrat/normaliserat
328 –konsekvensändrat/normaliserat Icke vill Eva ha en så fattig pant, icke heller rår jag sjelf om den för tillfället,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld och|286| sönderbröt, utan att märka det, en fin engelsk sax, som han tagit från sybordet.
329 Eva såg utåt fönstret och trummade mot rutan Carl XII:s marsch vid Narva.
330 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet ännu ett medel,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefvinnan, mycket road af det bryderi hon åstadkommit hos en af de tappraste män och en af de mest hjeltemodiga qvinnor på den tiden. –konsekvensändrat/normaliserat Kan du ej gissa det?konsekvensändrat/normaliserat
331 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är mycket dålig att gissa gåtor,konsekvensändrat/normaliserat svarade Gösta. –konsekvensändrat/normaliserat Låt Torsten gissa i mitt ställe, han förstår sig bättre derpå.konsekvensändrat/normaliserat
332 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tviflar uppå att Torsten nu vore af min mening,konsekvensändrat/normaliserat smålog Ebba, –konsekvensändrat/normaliserat och det är derföre bättre att vi tre allierade gissa tillsamman. Här är ett blad uti |654|boken, på hvilket är tecknadt: »Würgenoriginal: »Vürgen (källa för ändring: HT) den 20 Januari 1702.» Mon amispråk: franska har kanske glömt bort det. Jag vill då påminna honom att han vunnit en seger, som med allt skäl kan gälla för två, ty näst hans majestät konung Carl XII, är Gösta Bertelsköld sannolikt den ende dödlige, som 19 år gammal har obesegrad lemnat Aurora Königsmark.konsekvensändrat/normaliserat
333 –konsekvensändrat/normaliserat Du menar såledeskonsekvensändrat/normaliserat ...?
334 –konsekvensändrat/normaliserat Att vi teckna på sista bladet: Saldo till favör en victoria från 1702. Accepteras: Eva Rhenfelt, född Falkenberg.konsekvensändrat/normaliserat
337 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad!konsekvensändrat/normaliserat utropade grefvinnan. –konsekvensändrat/normaliserat Min herre skulle då ha bedragit oss? ... skulle kanske ha dukat under i striden?konsekvensändrat/normaliserat
339 –konsekvensändrat/normaliserat Tillåt mig att uppfriska ditt minne med en omständighet, som kanske gör det mera önskvärdt att se|287| äfven det sista bladet fulltecknadt. Voici.språk: franska I samma bref, dateradt Narva den 7 Dec. 1700, hvari mon amispråk: franska berättar sitt löfte vid afresan från Stockholm, heter det vidare: »Och härtill svarade Eva Falkenberg: intet tror jag det; kornetten må vara glad att klubba björnar. Hvarpå jag sade: hvad lofvar fröken mig om det sker som jag sagt? Och derpå sade hon: då får kornetten begära af mig hvad som helst, intet skall jag neka dertill. Är det visst? sade jag. Ja så visst, sade hon, som tuppen på Jacobs kyrktorn; förrän han galar, skall jag det aldrig svika.» – Nåväl, vägrar Eva Rhenfelt att inlösa Eva Falkenbergs löfte?konsekvensändrat/normaliserat
340 –konsekvensändrat/normaliserat Min förhoppning står till Sankt Jakobs tupp,konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva leende.
341 –konsekvensändrat/normaliserat Således,konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan, –konsekvensändrat/normaliserat om sista bladet blir skrifvet i segrarnas bok, äger innehafvaren af denna skuldsedel att hos numera krigsrådinnan välborna fru Eva Rhenfelt, född Falkenberg, infordra förbindelsen till dess fulla belopp, nemligen hvad som helst.konsekvensändrat/normaliserat
342 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vädjar till oraklet på tornspetsen,konsekvensändrat/normaliserat återtog Eva i samma ton.
343 –konsekvensändrat/normaliserat När skuldsedeln är oskrifven, förfaller tyvärr den mest lagliga fordran,konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld, äfven i samma ton. –konsekvensändrat/normaliserat Man gör hastiga framsteg i så älskvärda lärarinnors skola.konsekvensändrat/normaliserat
344 –konsekvensändrat/normaliserat I en så ovanlig process måste rättegångsordningen suspenderas, fortfor grefvinnan. Jag föreslår parterna en förlikning. Skuldsedeln dödas, men fordringsägaren tar i stället inteckning hos gäldenären.konsekvensändrat/normaliserat
345 Parterna tego. Båda kände för väl att det gällde all deras lefnads lycka. Alltsedan hans första ungdom hade Eva Falkenbergs bild vuxit outplånligt in i den tappre karolinens hjerta; denna bild hade följt honom i|288| hundrade |655|strider, bland slagfältets dödar och vid bivuakens ensliga tankar; den hade bevarat honom för otaliga vådor under hans vilda, äfventyrliga krigarebana, och denna älskade bild hade han att tacka för att hans läppar aldrig mötte en qvinnas och att han till denna stund, vid ett och trettio års ålder, behållit de första ynglingaårens hela blyghet och oskuld. Hon åter – enkan efter en gubbe om åttatio år, hvars slocknande lif hon vårdat af vänskap i två års försakelser – huru hade hon icke med hänförelse lyssnat till dessa segrar, hvilkas rykte uppfyllde verlden och i hvilka hennes barndoms älskling hade en ärofull del! Hvilken tjusning hade icke alla dessa sagolika faror och äfventyr haft för hennes stolta och högstämda lynne! Ju äldre hon blef, desto klarare förstod hon, att endast en sådan man, en man i ordets djerfvaste mening, var värd hennes kärlek. Och nu, vid 29 års ålder, då qvinnans kärlek är hela hennes lif, – nu stod framför henne sagornas hjelte, blyg som hon sjelf, lika glödande, men lika stum, och man lekte med ord, som, huru de än föllo, dock alltid inneburo för båda en hel framtid. Derföre teg Gösta Bertelsköld. Derföre teg Eva Rhenfelt. Vårens stormar susade med snöiga vingar mot fönsterrutan, och derinne blef en lång, lång paus, uppfylld af stormiga känslor.
346 Bertelsköld uppstod och fattade sin hatt. Ett långt farväl förestod. Ebba Liewen kände det och tog till ordet. –konsekvensändrat/normaliserat Gösta,konsekvensändrat/normaliserat sade hon hjertligt, – konsekvensändrat/normaliseratmon coeurspråk: franska, ditt lif har härintills varit idel faror och strider; ingen vågar tvifla uppå ditt mod. Du har härtills varit en landsflykting, som blödt bort din ungdom i främmande länder; men ditt land behöfver dig likaväl hemma hos oss. Du får ej mera lefva för äran ensam, du måste lefva också för oss som älska dig, för din syster och för –|289| henne. Res icke mera ifrån oss; stadna i Sverige! Grefve Horn behöfver din erfarenhet; kanske också din arm, om danskarne anfalla oss. Stadna hos oss!konsekvensändrat/normaliserat
347 –konsekvensändrat/normaliserat Tala icke derom! Jag förstår din godhet, – er vänskap; skulle ej Sverige vara mig kärt! Men Finland har sett mig födas; Finland är öfvergifvet och i yttersta nöd; att stadna hos er, det vore att öfvergifva min födelsebygd.konsekvensändrat/normaliserat
348 –konsekvensändrat/normaliserat Hela Finland är öfversvämmadt af fiender. Det är förloradt, och du kan icke rädda det. Stadna hos oss!konsekvensändrat/normaliserat
349 –konsekvensändrat/normaliserat Är det förloradt, och kan jag ej rädda det, så kan jag åtminstone dö för det. Jag måste till Finland.konsekvensändrat/normaliserat
350 –konsekvensändrat/normaliserat Betänk hvilka osägliga mödor som vänta dig; jag säger ej faror, ty dem föraktar du, – men att jagas som ett vilddjur i dessa öde skogar, att utan ära, utan seger stupa för hunger och köld i detta förhärjade land, som icke mera äger en koja, der du kan finna hvila och vård, när du gjutit ditt blod förgäfves i striderna! Ack, stadna hos oss!konsekvensändrat/normaliserat
|656|
351 –konsekvensändrat/normaliserat Snön har ofta förr varit mitt läger och himmelens stjernhvalf mitt nattliga tak. Jag sofver der lugnare, när jag uppfyllt min pligt, än hemma hos dig i den mjukaste bädd.konsekvensändrat/normaliserat
352 –konsekvensändrat/normaliserat Hemma hos oss skall du finna mer än hvila, mer än vård: – en ärofull verksamhet! Du skall här finna mer än en syster – ack, jag talar icke om mig! – du skall finna ett hjerta, som klappat för dig genom alla öden, ett hjerta så ädelt och stolt som ditt eget och som Sveriges tappraste ädlingar skola afundas dig. Blif qvar, Gösta! Derborta vänta dig ödemarken, ensamheten, kölden, mörkret, förtviflan, döden, – här trefnaden, vänskapen, ljuset, kärleken, lifvet! – Välj!konsekvensändrat/normaliserat
353 –konsekvensändrat/normaliserat Mitt val är gjordt. – Farväl, Ebba!konsekvensändrat/normaliserat
|290|
354 Systern kastade sig i hans armar. –konsekvensändrat/normaliserat Eva, Eva!konsekvensändrat/normaliserat utropade hon, –konsekvensändrat/normaliserat hjelp mig då att qvarhålla honom! Du kan det, du!konsekvensändrat/normaliserat
355 Men Eva Rhenfelt trädde närmare med högburet hufvud, och hennes ögon glänste af stolthet. Innan någon ännu anade hennes mening, hade hon fattat pennan och med rask hand tecknat på sista bladet uti segrarnas bok:
356 »Stockholm den 24 Mars 1714.»
357 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad har du skrifvit?konsekvensändrat/normaliserat hviskade Ebba. –konsekvensändrat/normaliserat I dag?konsekvensändrat/normaliserat
358 –konsekvensändrat/normaliserat I dag.konsekvensändrat/normaliserat
359 –konsekvensändrat/normaliserat En seger?konsekvensändrat/normaliserat
360 –konsekvensändrat/normaliserat Den största!konsekvensändrat/normaliserat
361 –konsekvensändrat/normaliserat Och ditt löfte?konsekvensändrat/normaliserat
362 –konsekvensändrat/normaliserat Det skall inlösas, om och när grefve Bertelsköld fordrar det. Gå med Gud, ädle, värdige kämpe för ett olyckligt land! Ehvad du återvänder eller icke, ehvad du mins mig eller förgäter mig – mitt löfte står tecknadt på sista bladet i segrarnas bok!konsekvensändrat/normaliserat
9. När lejonet återvände från jagten.
363 Den 1 December år 1714 – dagen har sin märkvärdighet – voro några ibland de djerfvaste bland partimännen församlade hos Sven Leijonmarck på Finstaholm ej långt ifrån Upsala. Man hade tidigt slädföre och skarp vinter, såsom det i alla tider varit, »när ryssarne äro i rörelse»konsekvensändrat/normaliserat, ty de stå i förbund med elementerna. Rundtomkring hördes vargarnas tjut uti snöyran, och drängarne framför stockelden hviskade till hvarandra, att ulfvalåten|291| derute betydde något nytt menniskooffer ute på isen. Sex eller åtta finska flyktingar, som dignande af vanmakt utsträckte sig uti eldskenet, upplyftade vid detta |657|oljud sina hufvuden och betraktade hvarandra med dyster nedslagenhet. De visste för väl,original: förväl, (källa för ändring: 1884) att sällan en dag förgick på den tiden, utan att man om morgonen förnam huru ensamme vandringsmän, stundom hela familjer bland flyktingarne, der de förfrusne och svultne tågade från gård till gård, från by till by, blifvit sönderslitne af vargarne uti den öde vinternatten.
364 Herrarne derinne tycktes icke vara mycket bättre till mods. De hade på vanligt klockslag deltagit i den gemensamma aftonbönen, som sällan försummades; men det var med förströdda tankar och oroliga sinnen. Icke ens Leijonmarckoriginal: Leijonmark sjelf, som ofta sade sig begära råd af den helige ande, hade nu förnummit någon omedelbar ingifvelse. Han bläddrade rådvill uti några på bordet framliggande skrifna blad med öfverskrift: »Alla fyra ständernas i Finland tal till riddare-, preste- och borgarestånden i Stockholm.»
365 Anledningen till herrarnes sammankomst var ryktet att konungen vore på återvägen från Turkiet. Men ryktet hade så länge och så ofta ljugit med tusende munnar, att ingen visste hvad man borde tro och hvad man derföre borde göra. Den försigtige domprosten Molin teg betänksamt stilla, den djerfve Erik Benzelius grundade på nya planer, den förslagne lagman Gyllencreutz hade tappat koncepterna och Leijonmarck, annars en återhållsam man, smuttade oftare än han var van på det för sällskapets välfägnad framställda stora ölkruset.
366 I denna herrarnes stora tvekan hördes bjellerklang på gården, och snart derpå inträdde Torsten Bertelsköld, med välbehag afläggande den fina sobelpelsen. Herrarne|292| trängdes omkring honom, frågande nyheter från Stockholm, och det var märkvärdigt att höra, huru visligen de förstodo att lägga sina ord, innan svaret gaf dem någon visshet om hvad komma skulle.
367 –konsekvensändrat/normaliserat Grefven ser ut att medföra hugneliga tidender,konsekvensändrat/normaliserat sade Molin. –konsekvensändrat/normaliserat Hans majestät lärer snart hugna sina trogne undersåter med sin efterlängtade återkomst.konsekvensändrat/normaliserat
368 –konsekvensändrat/normaliserat Det Gud gifve!konsekvensändrat/normaliserat utropade Leijonmarck.
369 –konsekvensändrat/normaliserat Jag ville gifva min sista daler åt de fattiga, dersom vi med säkerhet kunde det tro,konsekvensändrat/normaliserat inföll Gyllencreutz.
370 –konsekvensändrat/normaliserat Näst rikets välfärd måste konungens välfärd vara vår högsta åstundan,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Benzelius, alltför öppen att ens i denna ovisshet hyckla för mycket loyala tänkesätt.
371 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad nytt?konsekvensändrat/normaliserat utropade chorus.
372 –konsekvensändrat/normaliserat Ingenting särdeles, så mycket jag vet,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld ej utan elakhet, påtagligen road att gäckas med herrarnes nyfikenhet.
373 –konsekvensändrat/normaliserat Men regeringen måste ha fått kuriren, som väntades redan i går från Stralsund,konsekvensändrat/normaliserat sade Molin.
|658|
374 –konsekvensändrat/normaliserat Han kom verkligen i dag på morgonen men har under vägen måst göra en omväg för Danskarne.konsekvensändrat/normaliserat
375 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvad medförde han om konungens återkomst?konsekvensändrat/normaliserat
376 –konsekvensändrat/normaliserat Ingenting – om ej att konung August satt en hel armé snapphanar i rörelse för att, om möjligt,original: möjligt (källa för ändring: HT, 1874, 1884) uppfånga vår nådige konung under retouren.konsekvensändrat/normaliserat
377 En paus uppstod och man betraktade hvarandra med någon förlägenhet. Blotta möjligheten af konungens fångenskap hos denne hans ränkfulle dödsfiende var af den art, att äfven Carl XII:s bittraste ovänner måste rygga tillbaka derför.
378 –konsekvensändrat/normaliserat Vi äro ärlige män,konsekvensändrat/normaliserat sade Benzelius med värma, –konsekvensändrat/normaliserat och önske att hans majestät måtte väl gå, ändock ingen kan oss förtycka att vi för ögonen hafve salutem regnispråk: latin.|293| Grefven kan derföre lemna alla omsvep. Grefven kommer från Horn och känner såväl hans, som de öfrige rådernes soupçoner i denna affären. Rent ut, hvad tänker rådet derom?konsekvensändrat/normaliserat
379 –konsekvensändrat/normaliserat Rådet tänker alltid underdånigst detsamma som hans majestät,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Och efter hans majestät tänker sig snart stå på svensk mark, så tänker rådet detsamma. Jag förmodar att herrarne alla tänka detsamma.konsekvensändrat/normaliserat
380 –konsekvensändrat/normaliserat Utan tvifvel,konsekvensändrat/normaliserat menade Gyllencreutz. –konsekvensändrat/normaliserat Men alldenstund här inga fakta äro, allenast konjekturer – hvad tänker grefve Horn derom?konsekvensändrat/normaliserat
381 –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar, jag vet ingentingkonsekvensändrat/normaliserat – och den diplomatiska axelryckningen klädde grefve Torsten förträffligt – konsekvensändrat/normaliseratjag har ej den äran att känna rådets soupçoner. Man befarar blott att hans majestäts resa torde blifvit på något obehagligt sätt afbruten. Man har säkra underrättelser att hans majestät begifvit sig på väg från Demotikaoriginal: Demotica den 20 Sept. kl. 10 f. m.*)Konungens resa gick i början långsamt. Först den 26 Oktober begyntes hans verldsberömda ridt från Pitest till Stralsund., och när man känner hans majestäts sätt att resakonsekvensändrat/normaliserat ...
382 –konsekvensändrat/normaliserat Vi ha i dag den 1 December,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Molin eftertänkeligt.
383 –konsekvensändrat/normaliserat Och den 10 November på aftonen, när kuriren lemnade Stralsund, hade man icke den ringaste underrättelse om hans majestät,konsekvensändrat/normaliserat tillade grefve Torsten helt kallt.
384 –konsekvensändrat/normaliserat Afresan måste ha varit känd af både czar Peter och konung August,konsekvensändrat/normaliserat inföll Gyllencreutz.
385 –konsekvensändrat/normaliserat Och det är troligt,konsekvensändrat/normaliserat sade Leijonmarck, –konsekvensändrat/normaliserat att Belials furste från Dresden utskickat porträtter af hans majestät till alla möjliga vägar som kunnat passeras.konsekvensändrat/normaliserat
|294||659|
386 –konsekvensändrat/normaliserat Onödigt besvär!konsekvensändrat/normaliserat invände Benzelius. –konsekvensändrat/normaliseratCarl XII:s porträtt finnes redan förut i hvarje torparekoja i hela Europa.konsekvensändrat/normaliserat
387 –konsekvensändrat/normaliserat När man lägger allt detta tillhopa,original: tillhopa.konsekvensändrat/normaliserat menade Gyllencreutz ...
388 –konsekvensändrat/normaliserat Med konungens kända oförvägenhet,konsekvensändrat/normaliserat inföll den fredälskande Molin ...
389 –konsekvensändrat/normaliserat Och de ogudaktigas rådslag,konsekvensändrat/normaliserat tillade Leijonmarck ...
390 –konsekvensändrat/normaliserat Och Sveriges öde!konsekvensändrat/normaliserat utropade Benzelius ...
394 –konsekvensändrat/normaliserat Nej ... Carl XII låter aldrig taga sig lefvande,konsekvensändrat/normaliserat utbrast Benzelius dystert. Alla tego de en stund helt stilla. Blotta tanken på en sådan jättes fall förlamade hvarje tunga.
395 –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar,konsekvensändrat/normaliserat sade slutligen grefve Torsten, den ende som ännu hade mod att le; – konsekvensändrat/normaliseraten konjektur, rien de plus!språk: franska Jag har ingenting sagt.konsekvensändrat/normaliserat
396 –konsekvensändrat/normaliserat Men i betraktande af omständigheternas allmänna gång,konsekvensändrat/normaliserat menade Gyllencreutz ...
397 –konsekvensändrat/normaliserat Och med förbehåll af all undersåtlig tro och vördnad,konsekvensändrat/normaliserat tillade Molin ...
398 –konsekvensändrat/normaliserat Så måste vi handla,konsekvensändrat/normaliserat sade Benzelius.
399 –konsekvensändrat/normaliserat Tiden är kommen!konsekvensändrat/normaliserat inföll Leijonmarckoriginal: Leijonmark djerft. –konsekvensändrat/normaliseratSaul har störtat sig på sitt svärd, och Herren skall frälsa Israel ur de filistéers händer.konsekvensändrat/normaliserat
400 –konsekvensändrat/normaliserat Om så olyckligt händt att konungen fallit undan,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Molin, –konsekvensändrat/normaliserat så bjuder oss försigtigheten att vara beredde uppå hvad komma skall. Rådet kommer i sådan händelse att genast sammankalla en riksdag, och jag förmodar att dess första verk blir fredens afslutande så fort som möjligt och på hvad vilkor som helst.konsekvensändrat/normaliserat
|295|
401 Benzelius brusade upp. –konsekvensändrat/normaliserat Herr domprosten går något långt i sin fredsifver,konsekvensändrat/normaliserat utropade han. –konsekvensändrat/normaliserat Innan vi komma dertill, måste landet först hafva en konung.konsekvensändrat/normaliserat
402 –konsekvensändrat/normaliserat Eller en drottning!konsekvensändrat/normaliserat
403 –konsekvensändrat/normaliserat I alla händelser frihet!konsekvensändrat/normaliserat
404 –konsekvensändrat/normaliserat Vi hafva enväldet nogsamt pröfvat och vilja ej vidare ha att skaffa med turkiska paschar!konsekvensändrat/normaliserat
405 –konsekvensändrat/normaliserat Man har trampat oss under fötterna!konsekvensändrat/normaliserat
406 –konsekvensändrat/normaliserat Plundrat oss, uttappat vårt blod för främmande skuggkonungar!konsekvensändrat/normaliserat
407 –konsekvensändrat/normaliserat Allt för Polen! Intet för Sverige!konsekvensändrat/normaliserat
408 –konsekvensändrat/normaliseratFotapall åt en Moloch!konsekvensändrat/normaliserat
409 –konsekvensändrat/normaliserat Slagtoffer åt en Dschingiskhan!konsekvensändrat/normaliserat
410 –konsekvensändrat/normaliseratHekatomb åt en furie!konsekvensändrat/normaliserat
|660|
411 –konsekvensändrat/normaliserat Skola vi underkasta oss Ahabs tyranni och Saulsgalenskap?original: galenskap. (källa för ändring: 1874, 1884)konsekvensändrat/normaliserat
412 –konsekvensändrat/normaliserat Aldrig! Mina herrar, låtom oss genast uppsätta förslag till en ny regeringsform!konsekvensändrat/normaliserat
418 –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar, det är allt redan på förhand uppsatt,konsekvensändrat/normaliserat utbrast Leijonmarck med brådskande ifver, framtog från ett lönnskåp digra pappersbundtar och begynte med hög röst uppläsa sitt länge utarbetade förslag af väsendtligen samma tendens, som fem år derefter blef rikets grundlag, men betydligt radikalare, hvilket bevisade att mannen var en framtidsman. Tidtals afbröts han af de öfriges högljudda bifall eller invändningar. En obeskriflig hänförelse uppstod i sällskapet. Sjelfva de andlige her|296|rarne märkte ej sjelfva huru djupt de tittade i det ständigt ånyo fyllda ölkruset.
419 Endast Torsten Bertelsköld stod der till utseendet kall och lugn, men fortfor att skickligt underblåsa elden.
420 Man höll just på att i den upprymdaste stämning debattera om konungamaktens inskränkning och möjligheten af en republik efter polskt mönster, då en snöig löpare trädde oanmäld in och lemnade Bertelsköld en biljett. Sigillet var Horns. Mästarens lärjunge kunde ej dölja en hastig blekhet. De närvarande märkte det, och larmet i salen tystnade.
421 –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld, förgäfves sökande att återtaga sin vanliga gäckande ton – konsekvensändrat/normaliseratvåra farhågor ha lyckligtvis varit ogrundade. Grefve Horn underrättar mig, att en ny kurir ankommit två timmar efter den förra och medfört den glada nyheten, att hans majestät vår allernådigste konung den 11 November klockan 1 på morgonen i högönskelig välmåga inträffat uti Stralsund.konsekvensändrat/normaliserat
422 Herrarne sågo på hvarandra – mäkta andäktigt. Det var slut med regeringsformen, slut med revisioner, rensningar, friheter, slut med Ahab, Saul, Moloch och Dschingiskhan, slut med mössen, som sprungo på bordet i kattens frånvaro. Leijonmarck smög helt tyst sitt digra projekt uti kakelugnen; det fladdrade upp och brann! Litet hvar jemkade sig beskedligt till sitt. Skuggan af ett namn hade slagit dem med förfäran.
|297||661|
10. Mötet vid Stralsund.
423 En vacker sommarmorgon i slutet af Juli år 1715 inseglade en liten svensk skonert i Stralsunds hamn. Att dömma af de söndersplittrade rårna, de genomborrade seglen och de löst hängande vanterna, måste fartyget nyss hafva antingen lidit ett svårt hafveri, eller med knapp nöd undkommit fiendtliga kulor. Det sednare var också händelsen. Tordenskiölds och Sehesteds danska flottor kryssade öfvermäktiga uti dessa farvatten, och försöket att smyga sig igenom under mörkret af den korta sommarnatten hade så när kommit att kosta den djerfve seglaren dyrt. Han hade oförfärad vexlat skott med två eller tre danska fregatter och slutligen lyckats vid stranden af Rügen komma på grundare vatten, der de stora skeppen ej mer kunde följa honom. Nu var han räddad och helsade fästningen hurtigt med svensk lösen, i det tvenne lätta rökpelare, åtföljde af blixtrar och knall, strömmade ut från hans bog.
424 En fin och blek herreman, utstyrd i en dyrbar sobelpels, oaktadt den skarpa hafsvinden längesedan afträdt sitt välde åt ljumma landvindar,original: landvindar (källa för ändring: HT, 1874, 1884) visade sig nu på akterdäck och betraktade med kikare de gapande kanonmynningarne. I det han vände sig om för att göra chefen ombord några frågor, målade sig en liflig öfverraskning uti hans annars kalla drag, när han tätt bakom sig varseblef den smärta gestalten af ett ovanligt vackert frun|298|timmer, hvilket med samma nyfikenhet som han sjelf betraktade fästningsverken.
425 –konsekvensändrat/normaliserat Ser jag rätt? Madame Rhenfelt här, och utan att jag kunnat ana i hvilket angenämt sällskap jag gjort öfverresan från Ystad!konsekvensändrat/normaliserat utbrast den fina herrn i sobelpelsen.
426 –konsekvensändrat/normaliserat Det kommer sig deraf, att grefve Torsten under hela resan bevakat kajutan,konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva Rhenfelt något spetsigt, i det hon fortfor att betrakta fästningsverken. –konsekvensändrat/normaliserat Icke ens affären med danskarne förmådde väcka grefven ur sitt stoiska lugn.konsekvensändrat/normaliserat
427 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad vill ni man skall göra, sköna Eva?konsekvensändrat/normaliserat genmälde Bertelsköld stucken – ty det var svårt för honom att tillstå rätta orsaken, som icke var feghet, utan sjösjuka; – konsekvensändrat/normaliseratatt utsätta sig för edra blixtrande infall på samma gång som för danskarnes kanoner, det hade varit att råka mellan tvänne eldar. Men tillåt mig fråga, hvad förskaffar Stralsund den lyckan att mottaga en så fruktansvärd förstärkning inom sina murar? Jag slår vad att madame Rhenfelt ej aspirerar på någonting mindre, än att blifva SverigesJeanne D’Arc.konsekvensändrat/normaliserat
428 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvad förmår grefven att för första gången i sin lefnad draga i fält mot rikets fiender och så oerhördt blottställa Sveriges diplomatiska framtid?konsekvensändrat/normaliserat
|662|
429 –konsekvensändrat/normaliserat En småsak, en beskickning från rådet, som har all utsigt att lyckas, sedan jag fått min nådiga krigsrådinna till bundsförvandt. Jag skall göra hans majestät uppmärksam uppå att Stralsund numera är utom all fara. Man behöfver endast begagna edra infall till pallisader kring fästningen: danskar och preussare skola ofelbart spetsa sig på dem ... Eh bienspråk: franska, sluta vi fred?konsekvensändrat/normaliserat
430 –konsekvensändrat/normaliserat När diplomaterne säga fred, mena de krig. Jag antar krigsförklaringen.konsekvensändrat/normaliserat
|299|
431 –konsekvensändrat/normaliserat Hör mig Eva, låt oss göra den oerhörda uppoffringen att fördraga hvarandra. Oaktadt all vår fiendtlighet, är jag er vän mer än ni tror. Ni är en qvinna med hufvud ...konsekvensändrat/normaliserat
432 –konsekvensändrat/normaliserat Åh, herr grefve, ni börjar smickra! Det är sannt, er position är kritisk, ni behöfver inflytande hos hans majestät, men vänd er hellre till någon som bättre kan tjena er.konsekvensändrat/normaliserat
433 –konsekvensändrat/normaliserat Lemna edra stickord, ni ser att jag är stålsatt mot dem. När jag säger att ni är en qvinna med hufvud, så har jag sagt er den största kompliment som en man kan säga en qvinna ...konsekvensändrat/normaliserat
434 –konsekvensändrat/normaliserat Ni misstar er; han säger henne en större, när han kallar henne en qvinna med hjerta.konsekvensändrat/normaliserat
435 –konsekvensändrat/normaliserat Tillåt mig tala till punkt. Ni är ännu något sällsyntare, ni är en qvinna med karakter. Jag ber er, afbryt mig icke; hvarföre skulle jag smickra er? Jag vet ju att ni hatar mig. Nåväl, hata mig, om ni behagar, men låt oss sluta förbund, ty vi kunna skada hvarandra som fiender och gagna hvarandra som vänner. Ödet har fört oss tillsamman på en smal planka, som lätt kunnat träffas af samma kula. Tiden är kort, jag begagnar tillfället, och jag upprepar min anhållan om er hand.konsekvensändrat/normaliserat
436 –konsekvensändrat/normaliserat Fastän vi hata hvarandra?konsekvensändrat/normaliserat
437 –konsekvensändrat/normaliserat Jag högaktar er, och ni fruktar mig. Detoriginal: Der (källa för ändring: HT, 1874, 1884) är allt som behöfves.konsekvensändrat/normaliserat
438 –konsekvensändrat/normaliserat Ni bedrar er. Jag hvarken fruktar er eller behöfver er.konsekvensändrat/normaliserat
439 –konsekvensändrat/normaliserat Ni är sjelfständig och djerf; två egenskaper, som kunna föra er till den högsta glans eller ett hastigt fall, allt huru ni använder dem. Väg en gång er bestämmelse, väg den kallt och klokt, som ni kan, när ni vill. Väger ni klokt, så skall ni finna att prinsessan i alla fall|300| skall bli drottning en dag, och vid min sida skall ni då förmå allt. Men binder ni ert öde vid det närvarande, som beror af hvarje dansk styckjunkares kula, och försmår ni ett förbund med mig, så sök er i tid ett enkesäte i Smålands aflägsnaste skogar, ty verlden skall snart hafva glömt att en Eva Rhenfelt finnsoriginal: fins (källa för ändring: HT, 1874, 1884) till.konsekvensändrat/normaliserat
440 –konsekvensändrat/normaliserat Har ni nu talat till punkt?konsekvensändrat/normaliserat
441 –konsekvensändrat/normaliserat Ännu icke. Det finnsoriginal: fins (källa för ändring: HT, 1874, 1884) hos er en tredje egenskap, som korsar, jag vet det, alla ert förstånds beräkningar. Ni är en smula svärmarinna, min nådiga, och |663|ni är på visst sätt berättigad dertill, ty hela svenska folket, och icke minst dess qvinliga del, har nu i femton runda år svärmat som ni, för samma person och samma pojkstreck. Ni ser hvart det ledt, och utgången skall bli densamma för er. Fortfar att fantisera om er Carl XII, och ni kastar verkligheten och er medfödda ställning ifrån er, för att jaga efter drömmar, fantomer, luftbilder, – en ära, som till slut går i trasor, och en höghet, som till sist ej skrämmer en kammarjungfru. Hvad angår ert lilla romantiska tycke för min bror ...konsekvensändrat/normaliserat
442 –konsekvensändrat/normaliserat Med hvad rätt, herr grefvekonsekvensändrat/normaliserat ...?
443 –konsekvensändrat/normaliserat Lugna er, jag ber; det är visst en ömtålig sträng, men det är så godt att med ens stämma cittran ren, så skorrar hon icke mera i vår duett, min nådiga. Således, hvad angår det lilla romantiska tycket för min bror så bör jag säga er att det ej skrämmer mig det minsta. Er inklination är ganska naturlig. Gösta har bravur, och originalet i Stralsund kastar alltid en liten reflex på kopian i Lappland; – ty vid detta laget, förmodar jag, befinner sig Gösta ungefär uti Lappland; hans bragder rymmas ej mera i någon annan del af Europa. Men voyez vousspråk: franska, om er inklination är möjlig och begriplig, så är hans desto omöjligare och obegripligare. Jag vill|301| hålla Drottningholms slott mot ett finskt rökpörte, att Gösta, alltsedan han for, varit till den grad fördjupad i betraktelser öfver konsten att dräpa kosacker,original: kossacker, (källa för ändring: HT) att han icke haft en minuts tid öfrig för er, sköna Evakonsekvensändrat/normaliserat ...
444 –konsekvensändrat/normaliserat Tror grefven det?konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva Rhenfelt gäckande, i det hon visade Bertelsköld ett bref, i hvars stela brandstaksmessiga utanskrift Torsten genast igenkände sin bror Göstas hand.
445 –konsekvensändrat/normaliserat Det är mig likgiltigt,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven högdraget. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har nu talat till punkt och begär ert svar.konsekvensändrat/normaliserat
446 Skonerten hade nu närmat sig utanverken mot hamnen och gjorde ankaret klart. Den unga enkan tycktes så intresserad af fästningens anblick, att hon ej hade någon uppmärksamhet öfrig för sin granne på akterdäcket. Händelsevis lät hon dervid sin resväska falla; hofmannen grefve Torsten tog upp den och räckte henne den, utan att tänka derpå.
447 –konsekvensändrat/normaliserat Gif mig innehållet, så kan grefven behålla det öfriga,konsekvensändrat/normaliserat sade Eva Rhenfelt vårdslöst och fortfor att kika på fästningsverken.
448 Nu först märkte Bertelsköld att resväskan var af grönt saffian i form af en sammanviken korg. –konsekvensändrat/normaliserat Det är således ert svar?konsekvensändrat/normaliserat frågade han, bitande sig i läppen.
449 –konsekvensändrat/normaliserat Ser ni,konsekvensändrat/normaliserat fortfor krigsrådinnan med ögat för kikarn och utan att låtsa höra honom; –konsekvensändrat/normaliserat ser ni, derborta slunga danska och preussiska mörsare bomber in i Stralsund. Det blir farligt för er, grefve Torsten, att möta dem med pennan |664|till svärd och bläckhornet till sköld. Men det blir ännu betänkligare att möta honom derborta, hvars skarpa blick torde genomskåda er mer än ni tror. Ni talar beständigt om edra kloka beräkningar. Hur vill ni med dem förklara, att denne kung, som återkommer slagen, utblottad, med en enda följeslagare, med halfva|302|Europa emot sig, och kommer till ett rike ännu fattigare, ännu mera utblottadt än han sjelf – hur vill ni förklara, att blotta vissheten om hans återkomst, blotta åsynen af hans blåa rock med det gula bältet likasom med ett trollslag bevärar murarna med kanoner, hafven med flottor, stampar nya arméer ur jorden, stålsätter hvarje arm, upplifvar hvarje bröst och, om det vore möjligt, väcker sjelfva de fallne ur deras blodiga grifter? Två konungar belägra honom här med en vida öfverlägsen styrka; efter alla beräkningar borde Stralsund redan ha fallit. Förklara mig då hvarföre allt står så länge han står, och alla hoppas så länge han lefver, och hvarföre verlden, som annars alltid mäter ut sitt pris efter framgången, för denne ende dödlige gjort ett undantag och beundrar honom, om möjligt, mer under olyckans dagar, än under lyckans? Grefve Torsten, ni är en subtil räknemästare; ni adderar och subtraherar endast de små ziffrorna uti menskligheten och får deraf idel små summor och bråk; men ni glömmer, att en enda stor ziffra kan öfverväga otaliga små och nedtynga facit öfver alla edra beräkningar. Låt oss vara uppriktiga: jag tycker icke om små själar i stora hufvuden, och ni, grefve Torsten, är utan tvifvel en alltför stor diplomat, för att vidare bevärdiga en så dålig räknarinna som jag med någon uppmärksamhet ... Ankaret har fallit, lotten är kastad. Er tjenarinna, min grefve!konsekvensändrat/normaliserat
450 –konsekvensändrat/normaliserat Välan,konsekvensändrat/normaliserat utbrast Torsten Bertelsköld förbittrad, –konsekvensändrat/normaliserat ni har sagt det, öfvermodiga qvinna, lotten är kastad; ni vill leka krig, och ni skall få krig, – men på lif och död! Farväl.konsekvensändrat/normaliserat
|303|
11. En audiens hos Carl XII.
451 Tre eller fyra dagar hade förflutit, sedan legationssekreteraren grefve Torsten Bertelsköld, skickad af rådet i Stockholm med vigtiga budskap till konungen, ankommit till Stralsund, och ännu hade han ej lyckats erhålla audiens. Än var hans majestät borta på Rügen, än upptagen af någon affär med fienden, än innesluten i enrum med baron Görtz. Det tycktes som ville konungen med flit låta rådet i dess utskickades person erfara en förödmjukelse; eller misstänkte Carl ej utan grund, att budbäraren jemte sina officiela uppdrag hade hemliga ordres af grefve Horn att utspana ställningen, känna sig före |665|om konungens afsigter, underrätta sig om hans person och kontramineraGörtz, som i en hast vuxit alla de mäktige öfver hufvudet.
452 Bertelsköld gick till general Düker. –konsekvensändrat/normaliserat Ja hvad vill ni man skall göra?konsekvensändrat/normaliserat svarade Düker ej utan elakhet. –konsekvensändrat/normaliserat Följ mig i qväll till retranchementet vid Frankenport, så blir der kanske någon ledighet mellan bomberna. Det är så som diplomaterne vanligen språka med Carl XII.konsekvensändrat/normaliserat
453 Vi lemna emellertid för en stund hofmannen, för att följa Eva Rhenfelt, som härtills lika förgäfves sökt utverka sig audiens. Ingen af staben vågade anmäla henne; man visste för väloriginal: förväl (källa för ändring: 1884) att det nordiska lejonet ansåg de sköna damerna mycket öfverflödiga i ett läger eller en fästning; och der en Aurora Königsmark gjort en så eklatant fiasco, hade hennes öfriga kön all utsigt att dela hennes missöde.
|304|
454 Sannolikt fanns likväl någon bland konungens omgifning, som, mera ridderlig eller mindre känslolös än han, hade gifvit den vackra enkan en vink; ty samma dag som Bertelsköld besökt Düker, såg man äfven madame Rhenfelt till fots – ty alla vagnar voro tagna i beslag för krigsbehof – promenera utåt Frankenport. Ju närmare hon nalkades murarna, desto starkare ljöd emot henne det fiendtliga bombardementets dån; sårade buros på bårar från utanverken, trossvagnar spärrade gatorna, borgarehustrur återvände med tömda matkorgar från deras män på vallarna, och allt utvisade det rörliga, stormiga lifvet i en belägrad fästning.
455 Eva Rhenfelt lät icke skrämma sig. Hon passerade porten och låtsade icke höra posternas varning att ej närma sig inom skotthåll för de fiendtliga kulorna. Kanske klappade hennes qvinnliga hjerta något hårdare, när icke långt från henne en bombskärfva splittrade muren af ett redan sönderskjutet hus, eller när friska blodspår syntes på marken bredvid hennes fot; men hon gick vidare. Ryttare i sporrsträck mötte henne och vinkade att hon borde vända om; enskilda truppafdelningar skyndade förbi henne och kastade sig till marken, så ofta deras vana blick upptäckte en smal rykande strimma i luften ofvanför deras hufvuden. Ett par gånger måste äfven den modiga vandrerskan följa deras exempel; hon hukade sig ned, det flygande vidundret brast, och skärfvorna yrde ånyo omkring henne. Men hon fortsatte promenaden utan att akta på tillrop och varningar.
456 Slutligen kom hon till den anvista skansen. Den hette Carolus, var bestyckad med 14 kanoner och utgjorde ett af de förnämsta utanverken vid Frankenport. Den blågula svenska fanan fladdrade på dess vall, skjuten|305| i trasor, men stolt och högrest ändå, likt den okufvade hjelte, som kommenderade skansen.
|666|
457 Darrande, icke för faran, men för den mäktiga ande som trotsade faran derinne, trädde Eva Rhenfelt in uti skansen. Ingen hindrade henne, ingen låtsade om henne. Hade man tid dertill! Sachsarne, som kanske anade konungens dervaro, hade natten förut öppnat en ny löpgraf och läto nu omkring 30 stycken af alla kalibrar spela mot skansen Carolus på knappt 6 eller 700 stegs afstånd. Elden var sådan, att den kunnat skrämma starkare nerver, än den unga enkans. Nästan hvarje sekund borrade sig en kula in uti jordvallen och öfverhöljde de kringstående med mull, eller demonterades en kanon i embrasyrerna, eller nedslog en bomb vid sidorna af vallen, kreverade och gjorde djupa fåror i den sandiga marken. De flesta svenska kanonerna voro redan demonterade, men nya lavetter höllos i beredskap, och sju af jerngapen voro ännu i stånd att skicka fienden svar på tal. Fyra eller fem nyss skjutne, som man ej haft tid att skaffa ur vägen, lågo der utan armar och ben. Väl tjugu sårade sökte blödande att släpa sig sjelfva ut ur skansen. Eva gaf akt uppå dem; ingen yttrade en klagan, manoriginal: men hörde dem endast yttra sin fruktan att kungen kunde träffas af samma öde. Fyra man hade lyftat en af konungens adjutanter, nyss sårad vid hans sida, på en bärbår, och en kirurg hade just slutat den första förbindningen. Ingen skänkte de sårade någon uppmärksamhet. Alla som armar och ben hade i skansen, och det torde ha varit 2 eller 300 man, arbetade, så att svetten dröp utför deras brynta kinder med att frambära kulor och krutkarduser, ladda, sigta, fyra af och iståndsätta de delar af jordvallen, som oupphörligt nedrasade för den fiendtliga elden. Lägg härtill|306| att hela skansen var insvept i tjock rök och dånet så starkt att marken darrade under fötterna, och man kan ungefär göra sig en föreställning om den syn, som mötte den modiga vandrerskan, när hon inträdde i skansen Carolus, för att tilltvinga sig den audiens, hvilken hon ej kunnat erhålla i en mindre vådlig belägenhet.
458 Likväl trädde hon in. Det rörde sig någonting mäktigt i hennes klappande qvinnohjerta. Var det situationens egen storhet, eller var det närheten af en ännu mäktigare ande, som beherrskade den och beherrskade henne? Hon visste det icke, men hon kände sig vexa till jemnhöjd med faran. Det förekom henne alldeles som det skulle så vara; en audiens hos Carl XII kunde ej vara annorlunda.
459 –konsekvensändrat/normaliserat Ur vägen, qvinnor!konsekvensändrat/normaliserat röt bredvid henne en barsk artillerist, som brådskande skjöt framför sig en handkärra med krutkarduser, och i detsamma kände hon hjulet gå öfver sin fina fot. Ett rop af smärta var nära att undfalla henne, men hon qväfde det. –konsekvensändrat/normaliserat Hvar är kungen?konsekvensändrat/normaliserat frågade hon.
460 –konsekvensändrat/normaliserat Hvar annars än der vid Sachseknäppen?konsekvensändrat/normaliserat svarade mannen. Han hade |667|ej ens tid att förundra sig öfver en sådan gäst i skansen Carolus. På brytningen igenkände Eva genast en finne. Finska soldaten var den tiden nästan öfverallt, utom der han bäst behöfdes – i Finland.
461 Vandrerskan närmade sig Sachseknäppen; det var den gröfsta kanonen i skansen och den som var mest utsatt för fiendens eld, hvarföre den också redan två gånger blifvit demonterad. Troligen var det också derföre, som kung Carl hade vid den sitt högqvarter.
462 Röken var så stark, att Eva befann sig knappt 7 eller 8 steg från kungen, när hon såg och igenkände|307| honom. Han stod på en sönderskjuten lavett, stödande sig med venstra armen mot bröstvärnet och så högt, att hufvud och skullror ej hade något skydd emot kulorna. I högra handen höll han en kikare, med hvilken han tycktes uppmärksamt betrakta sachsarnes motliggande batterier. Nedanföre vid parapeten stodo franska sändebudet general Croissy, favoriten Grothusen, reskamraten från TurkietOtto Fredrik Düring samt generalerne Bassewitz och Dahldorf, alla fyra tappre män, dem ödet bestämt att icke lefvande lemna Stralsund. Ett stycke derifrån samtalade general Düker med Torsten Bertelsköld. Den fine diplomaten syntes märkbart generad; han var icke van vid sådana audienser.
463 Eva Rhenfelt väntade tyst och underlig till mods på att blifva bemärkt. Men man såg henne icke. Kulorna fortsatte rundtomkring henne sin vilda lek och bestänkte henne med sand.
464 I den stunden kreverade en hvinande bomb så tätt vid konungens sida i jordvallen, att han ögonblickligen försvann i ett moln af rök och damm. Generalerne störtade till, diplomaterne glömde att le, Eva Rhenfelt betogs af en känsla, som hade en kula genomborrat hennes hjerta. Men nästa ögonblick såg man konungen nedstiga från lavetten; han hade endast förlorat hatten. –konsekvensändrat/normaliserat Han sköt ej illa den der!konsekvensändrat/normaliserat utropade kungen. –konsekvensändrat/normaliseratDahldorf, säg åt karlarne derborta vid tvåan att de skjuta för högt. Düring, sitt upp, tag några med dig och rensa hvetefältet till höger der: deras krypskyttar göra oss omak. Vänta, det är bäst att jag rider sjelf.konsekvensändrat/normaliserat
465 –konsekvensändrat/normaliserat Rider ers majestät ut, så taga de hundarne det för en flykt,konsekvensändrat/normaliserat svarade Düring slugt, ty han ansåg det föga rådligt att låta sin herre och mästare rida in i ett hvetefält, uppfylldt med fiendtliga musketörer.
|308|
466 –konsekvensändrat/normaliserat Då stadnar jag qvar,konsekvensändrat/normaliserat sade kungen gladt leende; –konsekvensändrat/normaliserat jag tänker vi hålla oss till qvällen och reparera vallen i natt. Hit någon! Se åt om man finner min hatt.konsekvensändrat/normaliserat
467 Croissy, fransman i allt, bjöd honom sin, men han afböjde det småleende. Hatten befanns liggande på en framskjuten del af bröstvärnet, och två af de närmaste artilleristerne klättradeoriginal: klättra (källa för ändring: HT, 1874, 1884) ned på yttre sidan för att hämta |668|den. Men innan det lyckades, fick den ena benet afskjutet och grep krampaktigt i reveteringen för att ej hasa ned. Den andre, som ville hjelpa honom, förlorade fotfästet och störtade utföre.
468 Kungen blef misslynt. –konsekvensändrat/normaliserat Hjelp karlen derborta!konsekvensändrat/normaliserat utropade han och fixerade derunder Bertelsköld, som ej förmådde uthärda hans blick, utan, kanske för första gången i sin lefnad, nedslog ögonen.
469 Grothusen och Bassewitzoriginal: Bassevitz (källa för ändring: HT, 1874, 1884) kastade sig på bröstvärnet och upphalade med största möda den sårade, i det ögonblick han var nära att släppa sitt tag. Carl XII hade ej för sed att skona sina gunstlingar mer än sig sjelf.
470 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är ni och hvad vill ni?konsekvensändrat/normaliserat frågade kungen skarpt, sedan han slutat den snabba mönstringen af Bertelskölds person.
471 Grefven, af naturen djerf, hade snart återvunnit sin fattning och begynte i underdånighet framställa sitt ärende, som rörde omöjligheten att indrifva de nya krigsgärderna och en petition om anstånd med tvångskursen för det nya kopparmyntet, en af baron Görtz’ guldgrufvor.
472 Kungen afbröt honom tvärt. –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet hvad ni vill säga. Helsa rådet att dansken och sachsaren fråga oss med jern; vi må dem svara med stål. Är ni icke grefve Horns privatsekreterare?konsekvensändrat/normaliserat
|309|
473 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är förordnad af rådet att tjenstgöra hos hans excellenskonsekvensändrat/normaliserat ...
474 –konsekvensändrat/normaliserat Rådet förordnar mycket, det vi en gång skola närmare undersöka. Er herre har blifvit ett hufvud högre sedan vi sist träffades.konsekvensändrat/normaliserat
475 Bertelsköld teg. Han såg att den välbekanta stormbebådande rodnaden steg öfver Carl XII:s kinder och att konungens öfverläpp ett par gånger ofrivilligt drogs uppåt. Skäl nog för den kloke att tiga. Konungen vände honom ryggen och gick att utdela vidare ordres.
476 Men dervid intrasslade han sin högra sporre i Eva Rhenfelts klädning, ryckte lös foten och sönderslet ett stycke af fållen. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad vill ni här?konsekvensändrat/normaliserat utropade han vid den ovanliga anblicken af en dame i svart sammet midtibland krutröken och dödarne.
477 Eva Rhenfelt begrep ögonblickets snabbt afgörande vigt, böjde hastigt ett knä och utropade: –konsekvensändrat/normaliserat ers majestät, nåd för Finland!konsekvensändrat/normaliserat
478 Kungen studsade. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad har ni att säga mig? Tala!konsekvensändrat/normaliserat
479 –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät, jag anklagar rådet och vädjar till eder kungliga nåd. Rådet lofvade strax efter olyckan vid Storkyro att skicka Finlandsuccurs, men i stället blef general Armfelt lemnad utan allt stöd och nödgades draga sig tillbaka till Westerbotten. Hans yttersta förposter stå nu vid Kemi, hela landet är i fiendehand, och blott i Kajaneborg håller sig ännu den sista qvarlefvan af Finlands försvarare. Eders majestät, ni är stor och högsint, Finland har |669|blödt för edert kungliga hus och blöder ännu i dag i alla edra slagtningar. Rädda det! Skicka det en armé, eller gif det blott åter dess egna soldater, och de skola återvinna åt eders majestät en af de dyraste juvelerna i eder krona!konsekvensändrat/normaliserat
|310|
480 Vid dessa ord sprang en ny bomb några få steg från talarinnan, två man dödades vid hennes sida, och blodet stänkte öfver hennes svarta sametsklädning. Men hon rörde sig icke.
481 Carl XII betraktade henne nästan med undran. Ett mildt leende flög öfver hans bistra läppar, han räckte henne handen och sade: –konsekvensändrat/normaliserat stå upp!original: upp? (källa för ändring: HT, 1874, 1884) Det gläder mig att en svensk qvinna icke är rädd.konsekvensändrat/normaliserat
482 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem har bedt er att tala till mig om Finland?konsekvensändrat/normaliserat frågade han åter med blid uppsyn.
483 –konsekvensändrat/normaliserat En som haft den äran att kämpa under eders majestäts fanor från Narva intill Pultava och som svurit att kämpa intill det sista för sin födelsebygd – major Gustaf Bertelsköld, för närvarande i Kajaneborg.konsekvensändrat/normaliserat
484 –konsekvensändrat/normaliserat Ah, min gamla björnklubbare! Tapper busse! Helsa honom från mig och säg honom att han håller sig så länge han kan. Der Gud så vill och jag lefver, skola vi Finland intet öfvergifva, allenast vi först skaffat oss dessa danskar och sachsare från halsen. För närvarande ha vi fullt upp att göra. Farväl. Ni är icke rädd ni, men vänd nu åter till staden, här blir eder för hårdt. Öfverste Wolfrath, eskortera fruntimret!konsekvensändrat/normaliserat
485 –konsekvensändrat/normaliserat Jag skall påminna eders majestät om sitt löfte,konsekvensändrat/normaliserat sade Eva Rhenfelt och tryckte till sina läppar konungens hårda motsträfviga hand.
|311|
12. Ett besök i Finland 1715.
486 En qväll i Oktober månad år 1715 hade skymningen redan fällt sitt tidiga täckelse öfver Björkö i Wasa skärgård, när en holländsk koff helt varligt seglade in i ett af dessa otaliga smyghål, dem naturen tyckes enkom ha danat här till ett tillhåll för smugglare. Hans segel voro blå, för att ej sticka af mot vågornas färg; han förde ingen flagg; han sköt intet skott; allt var så tyst ombord, att koffen snarare liknade i skymningen en hafsörn, hvilken med utbredda mörka vingar seglar öfver en öde strand, för att smyga sig på något rof ibland klipporna, än sjömäns frimodiga glada ankomst till en efterlängtad hamn. Lika tyst var det på den steniga albevuxna stranden af ön; blott här och der såg man en till hälften förfallen koja och bakom dess knutar en skygg mensklig varelse, som med orolig nyfikenhet betraktade seglaren, oviss om man i honom borde vänta en vän eller frukta en fiende.
|670|
487 Koffen kastade ankar lika tyst som han kommit; en båt lade ut från dess sida och rodde försigtigt fram till den nära stranden, hvarefter tre eller fyra välbeväpnade män stego i land och närmade sig en af kojorna. Vid deras ankomst blef der en rörelse bland kojornas invånare; man såg qvinnor och gubbar skynda till skogen, åtföljde af skrikande barn, och de som af ålder eller elände ej hunno undan i tid, sökte med ängslig brådska att gömma sig bakom stenarna. Förgäfves ropade nykomlingarne åt dem att stadna; flyktingarne stodo icke att hejda; en panisk förskräckelse hade intagit dem.
|312|
488 Främlingarne gingo in i kojan; elden brann ännu uppå härden; grytan med aftonens tarfliga mjölgröt, svart af barkmjöl, stod ännu uppå elden; de söndriga siknäten, som man nyss hållit på att bygga, lågo ännu utbredda öfver golfvet; den usla sängen kändes ännu varm, förmodligen efter en sjuk, som blifvit i hast uppryckt från sin hvila; sjelfva den omålade vaggan med dess ömkliga trasor visade spår af att helt nyss hafva haft en invånare; men ingen lefvande varelse syntes; endast en svart katt hade makligt intagit en plats i den toma sängen, och krökte fräsande ryggen vid de objudne gästernes inträde.
489 –konsekvensändrat/normaliserat Dumma folk!konsekvensändrat/normaliserat utropade sjömännens anförare harmsen på holländska. –konsekvensändrat/normaliserat Dumma folk! Här sätter man fartyg och lif på spel för att hjelpa dem med litet salt, och så rymma de till skogen som yra höns.konsekvensändrat/normaliserat
490 –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss värma oss en stund vid brasan, kapten,konsekvensändrat/normaliserat sade en af hans följeslagare. –konsekvensändrat/normaliserat Man tar oss för fiender; det är ett bevis på att fienden icke finnsoriginal: fins (källa för ändring: HT, 1884) här i nejden. Skutan är i säkerhet, och folket kommer väl efterhand tillbaka.konsekvensändrat/normaliserat
491 –konsekvensändrat/normaliserat Mist och mesan! Det rör sig något der under sängen,konsekvensändrat/normaliserat ropade åter kaptenen. –konsekvensändrat/normaliseratHollah – fram med dig, hund eller katt! Fram med dig!konsekvensändrat/normaliserat
492 Vid dessa ord stack han sin hand under sängen och framdrog en stretande och skrikande figur, som vid närmare påseende befanns vara en hvitlufvig pojke, alldeles vild af förskräckelse.original: förskäckelse.–konsekvensändrat/normaliseratBesitta den besten!konsekvensändrat/normaliserat skrek kaptenen och slängde pojken häftigt ifrån sig; – konsekvensändrat/normaliseratbiter du mig i handen? Hut, lymmel!konsekvensändrat/normaliserat
493 Verkligen utvisade fyra blödande hål i sjömannens hårda näfve, att den lille vilden hade värjt sig med de enda vapen naturen förlänat menniskan. Men kaptenen|313| var en godhjertad man, och hans vrede varade ej tills blodet torkat. –konsekvensändrat/normaliserat Regera ett sådant folk, som dessa finnkrabbor!konsekvensändrat/normaliserat skrattade han, i det han aftorkade handen mot den beckiga tröjärmen. Det måste ha gått hårdt på i dessa tider, när sjelfva barnen lärt sig att bitas som kattor.konsekvensändrat/normaliserat
494 Pojken fortfor att gallskrika. –konsekvensändrat/normaliserat Vill du tiga, byting!konsekvensändrat/normaliserat röt skepparen åter skrattande, framtog en hvit skeppsskorpa af hvetebröd och höll den för pojkens ögon. –konsekvensändrat/normaliserat Säg oss hvar far och mor äro, så skall du få den här skorpan!konsekvensändrat/normaliserat tillade han vänligt på svenska, ty Björköfolket är af det svenska tungomålet.
|671|
495 Pojken grep skorpan med en hastig rörelse och förde den till munnen. Han slukade den med sina ögon, hans läppar råkade i en krampaktig rörelse; men han bet icke i, han kramade den sönder mellan sina fingrar, såg med stela ögon smulorna falla till golfvet och sade icke ett ord.
496 –konsekvensändrat/normaliserat Anfäkta ett sådant folk!konsekvensändrat/normaliserat utropade skepparen åter. –konsekvensändrat/normaliserat Se på den der, jag slår vad att det är vackra tider sedan han ätit rent bröd, och ändå låter den baddaren intet muta sig. Hårda tider, hårda tider, när ett folk blir så styfsint! – Se här, pojke! en skorpa till – marsch ut, sök opp din mor och säg dem att vi äro goda vänner, som komma till dem med en skuta fullastad med salt.konsekvensändrat/normaliserat
497 Den lille for som en raket ut i det fria. Sjömännen slogo sig ned vid brasan och företogo sig att smaka på gröten. Den var vidbränd, svart, oätbar och utan minsta saltsmak. Bland det lilla matförrådet fann man äfven en med pil skjuten kokad fågel och hälften af en på glöd stekt sik; allt utan tecken till salt.
|314|
498 –konsekvensändrat/normaliserat Hårda tider!konsekvensändrat/normaliserat upprepade åter den medlidsamme skepparen. –konsekvensändrat/normaliserat Vore här så visst godt om dukater, som här är ondt om salt, så gjorde vi goda affärer.konsekvensändrat/normaliserat
499 En qvinna tittade skyggt i dörren och efterföljdes snart utaf flera. Man öfvertygade sig efterhand att främlingarne voro fredlige holländske sjömän, som midtibland kryssande fiendtliga galerer vågat en tur till den fattiga norden, för att hämta dess enda oumbärliga importartikel – den enda som gör den skandinaviska och finska norden beroende af utlandet – den dyrbaraste, den nyttigaste och sundaste af alla kryddor och hvars omätliga värde man endast förstår när man saknar den – saltet!
500 Knappt blef denna nyhet med visshet känd, innan en ny och gladare rörelse uppstod i den skrämda förhärjade och utplundrade skärgården. Bud skickades ännu samma qväll i båt till alla kringliggande öar, för att underrätta om den dyrbara varans ankomst. Inom få timmar samlades en folkmassa af flera hundra personer, mest gubbar, qvinnor och barn – ty Österbottens, likasom hela rikets män hade redan till största delen stupat på slagfälten, flytt undan till norden, till Westerbotten,original: Vesterbotten, eller af fienden blifvit än nedhuggne, än bortförde i fångenskap. Nu på hösten hade likväl en del af de skärgårdsbor som flytt öfver till Westerbottenoriginal: Veterbotten åter vågat sig tillbaka att se om sina hem och möjligen upptaga några i jorden nedgräfda redbarheter. Ty från landsidan hade man nu en kort tids trygghet; den fiendtliga styrkan, 8 000konsekvensändrat/normaliserat dragoner och 5 000konsekvensändrat/normaliseratkosackeroriginal: kossacker (källa för ändring: HT) stark, hade under generalerne Tschekin och Bruce ryckt ut från sina läger i de fordom rika, nu utätna trakterna af Wasa och Storkyro längre åt norr. Galererne, skärgårdens gissel, hade nu i Oktober till största delen dragit sig|315| söderut, eller längs kusten följt landtarméns tåg, för att skydda sig mot öfverrumpling, derest de tidigt fröso |672|in. Hela nejden drog djupt efter andan, och aldrig voro höstens mörker och stormar så välkomna som nu; – hvad var också elementernas raseri i jemförelse med krigets olyckor!
501 Allt hvad lif och anda hade skyndade hit att förse sig med salt, man hade redan länge köpt det och sålt det såsom en sällsynthet, för hvilken man ville bortgifva tröjan af kroppen; och man såg väl värre än så i det inre och nordliga landet. Här i skärgården kunde saltet mätas med stopsmått och qvartersmått; längre upp mättes det med jumfrumått; ännu längre upp såldes det matskedtals, ja korntals, om det varit möjligt, och slutligen ficks det icke för guld. Redan här, der nöden ej var på långt när så stor, sågo holländarne en syn, som väckte både ömkan och löje. När några saltkorn utspilldes vid mätningen, kastade sig barnen deröfver och slickade marken. Mödrarne räckte åt sina dibarn dessa dyrbara korn, som för dem hade mera värde än socker i våra dagar, och de gamla, som i månader nödgats umbära den efterlängtade kryddan, tyckte sig nu i hast vara rika, saltade i sin förtjusning fisk och fågel, bröd och sofvel stickande salt och förtärde det hastigt med ett grin af välbehag, likasom ville de insalta sig sjelfva, för att stå bi mot kommande tider, när det åter blef brist på den goda varan.
502 Kommersen begynte ännu på sena qvällen och fortfor så hela natten. Man visste ju icke när en fiendtlig galèr kunde göra på allt detta en ända med förskräckelse. Men hvilken kommers! Saltet fördes i land, och på hugade spekulanter var ingen brist, men desto mera på något att köpa för. Fanns der ett kopparöre eller en|316| silfverdaler, så var det ett sällsynt fynd, nyss framsökt under ett stenröse vid stranden eller under rötterna af en gran uti skogen. Ryktet om dessa jordgömmor har ännu mer än hundra år derefter spökat i folktraditionen och lockat till skattgräfvareyrket folk, som velat i hast och utan möda bli rika. När fienden öfversvämmade landet år 1714 och allt hvad fly kunde flydde – och flydde så, att mannen som gått barhufvad till grinden icke hann återvända att taga sin mössa, och hustrun som gått till brunnen efter vatten icke hann mera än ropa sina barn att följa henne – då gömdes mycken redbar egendom, som man ej kunde föra med sig, under första bästa sten, eller första bästa träd, tufva eller åkerren, som sedan kunde tjena till igenkänningstecken. Men många, ja de flesta af dem som så flydde, kommo aldrig tillbaka, och många af de få som återvände kunde sedan icke mer erinra sig stället, der de i brådskan gömt sina ägodelar; trädet var borthugget eller kullblåst af stormen, stenen, som skulle tjena till märke var omöjlig att igenkänna bland hundrade andra dylika stenar, tufvan var öfvervuxen af mossa, åkerrenen var förvildad och öfvervuxen med skog. Derföre var det så sällsynt att det ringa nedgräfda |673|myntet och annat af värde återfanns, och mycket har sedan blifvit funnet af okända framtida slägten, och mycket gömmes ännu i dag i den finska jordens sköte. Men det hände, som sagdt, någongång att det gömda fanns qvar, och der söktes nu fram hvad finnas kunde, för att köpa af holländarne salt. Några få utaf skärgårdsboerne hade lyckats smugla fisk eller tjära till Westerbottenoriginal: Vesterbotten och derifrån fått för sin vara en ringa penning, som nu kom till pass. Men de flesta hade intet annat än torkad fisk, och fastlandsboerne hade räfskinn, ekorrskinn och björnhudar att byta mot|317| saltet, och holländarne voro för goda köpmän, för att ej taga dessa varor till minsta möjliga värde.
13. Holländarne i Österbotten 1715 (forts.).
503 Två dagar och två nätter fortfor den holländska koffen att utminutera salt åt Björköboerne. Ryktet hade spridt sig vida kring kusten, och båt efter båt seglade derifrån ut i nattens mörker för att förse sig med den dyrbara varan. Hvad som ej kunde medföras, nedgrofs i källrar och brunnar med dubbla bottnar, eller gömdes i lador och uthus. Det hade varit en riktande handel för holländarne, om ej fattigdomen varit så stor. Deras fartyg erbjöd en besynnerlig anblick. Pelsverk af alla slag, spanmål, beck, tjära, handsågade plankor, ull, lin, väfnader, till och med yllekjortlar och vadmalströjor hade blifvit mottagna i byte för saltet och instufvades nu så godt sig göra lät i den brokiga omvexlingen. Och likväl hade här, i en af de annars förmögnaste nejder på Finlands kuster, knappt halfva lasten af den efterlängtade, oumbärliga varan kunnat försäljas.
504 Bland holländarne befunno sig tvenne passagerare, som icke deltogo i handeln, men tid efter annan gingo i land och vände sig än till den ena, än till den andra af finnarne med frågor om landets ställning. Den ene af dem, en smärt yngling med hatten djupt nedtryckt öfver det fina ansigtet, vände sig dervid ofta med en otålig frågande blick till den andre, en groflemmad gråhårig man, som hvarje gång med en gammal tjenares|318| respektfulla förtrolighet skakade hufvudet och svarade: –konsekvensändrat/normaliserat ännu icke! ännu icke!konsekvensändrat/normaliserat
505 Bland saltköparne var en äldre bonde, åtföljd af två gossar om 14 till 16 år. Hans högresta gestalt och förnämligare utseende framför mängden af den öfriga fattiga hopen tycktes ådraga sig den unge främlingens uppmärksamhet, och denne frågade på god herremanssvenska hans namn.
506 –konsekvensändrat/normaliserat Lars Larsson Bertila från Storkyro,konsekvensändrat/normaliserat var det korta svaret på finska, som tjenaren genast tolkade för sin herre.
508 –konsekvensändrat/normaliserat Två qvar af åtta,konsekvensändrat/normaliserat svarade mannen buttert och vände sig bort för att nedlyfta en ny saltsäck i sin båt vid sidan af fartyget.
509 –konsekvensändrat/normaliserat Bertila? Bertila?konsekvensändrat/normaliserat upprepade främlingen eftersinnande, likasom vore honom detta ej alldeles obekant. –konsekvensändrat/normaliserat Så hette, vill jag minnas, stamgodset för numera grefliga ätten Bertelsköld.konsekvensändrat/normaliserat
510 Mannen såg upp, men svarade icke.
511 –konsekvensändrat/normaliserat Skulle ni händelsevis känna en person af det namnet – major Gustaf Bertelsköld?konsekvensändrat/normaliserat
512 En mörk rodnad betäckte bondens brynta kinder, och det dröjde en stund, innan han svarade: –konsekvensändrat/normaliserat jag måste väl minnas den mannen, som kostat mig sex raska söner – alla fullgoda karlar om sex fot och två tum, med jern i armen och hjerta i bröstet.konsekvensändrat/normaliserat
513 –konsekvensändrat/normaliserat Arme far!konsekvensändrat/normaliserat sade främlingen deltagande. –konsekvensändrat/normaliserat Om något kan mildra er saknad, så är det vissheten att edra söner fallit för konung och fädernesland under en tapper mans anförande.konsekvensändrat/normaliserat
514 Bertila teg ånyo. Smärtan var för bitter, för att låta honom, likt Thomas Hane, välsigna sin ärofulla lott att hafva offrat sex söner åt fosterlandet.
|319|
515 –konsekvensändrat/normaliserat Gamle man,konsekvensändrat/normaliserat sade främlingen åter, –konsekvensändrat/normaliserat kan ni skaffa mig en säker vägvisare genom ödemarkerna i det inre af landet till Kajaneborg, så vill jag rikligt belöna denna tjenst.konsekvensändrat/normaliserat
516 Bonden smålog sorgligt, nästan med ömkan. –konsekvensändrat/normaliserat Allt hvad fly kan flyr bort ifrån detta landet, som Herrens gissel hemsöker; vidtomkring är intet annat att skåda, än blod, aska och jemmer; skogens rofdjur ströfva omkring i många de fordom rika byar, och menniskorna uppsöka deras iden i skogarna; alla vägar och stigar hvimla af fiender; för allt verldens guld kan ni knappt köpa ederoriginal: der (källa för ändring: HT) ett tak öfver ert hufvud eller en bit bröd för er hunger; – och ni vill till Kajaneborg! Ni är ung, herre, ung och oerfaren; hör en gammal mans råd, som har medlidande med edra fagra skägglösa kinder. Vänd tillbaka dädan ni kommit; ni har kanske der en mor, som reder hvar afton kudden under ert hufvud, eller en syster, som kammar ert svarta hår, eller en brud, som smeker er röda kind, eller kanske en gammal far, som skall gråta en dag, när han får höra att ni blifvit fastspikad med en pik i stammen af en finsk fura eller bunden vid knappen af en fiendes sadel och tvungen att springa barfota i snön, tills ni uppgifvit andan. Vänd om, unge man; ännu är det tid. Söker ni döden, så sök honom i en blidare gestalt på något främmande slagfält; här finns icke mer något slagfält, allenast okända marter och glömda grafvar. Gå! Hvad söker ni här? Här är mer än döden, här är förtviflan!konsekvensändrat/normaliserat
|675|
517 Vid dessa ord hoppade gubben ned i sin båt vid fartygets sida, vinkade med handen ett stumt farväl och var snart försvunnen bakom en framskjutande udde. Dyster såg främlingen honom försvinna. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är att göra?konsekvensändrat/normaliserat sade han tvekande till sig sjelf.
|320|
518 –konsekvensändrat/normaliserat Följa holländaren,konsekvensändrat/normaliserat sade bakom honom tjenarens röst. –konsekvensändrat/normaliserat Här duger icke att landstiga; kusten är spärrad af fiender och ödemarkerna denna årstid otillgängliga. Holländaren har beslutat i dag att gå längre åt norr, sedan han ej kunnat sälja mer än halfva sin last. Vi måste följa honom.konsekvensändrat/normaliserat
519 –konsekvensändrat/normaliserat Du har rätt, Tobias,konsekvensändrat/normaliserat svarade främlingen. –konsekvensändrat/normaliserat Vi måste försöka längre i norr.konsekvensändrat/normaliserat
520 I sjelfva verket afseglade holländaren följande natt och fortsatte den äfventyrliga färden åt norr. Man hade erfarit att den fiendtliga hufvudstyrkan för närvarande stod i och omkring Gamla Carleby,original: GamlaCarleby, dit äfven den qvarblefna galerflottan dragit sig för att underhålla förbindelsen med landhären. Den djerfve seglaren höll sig derföre närmare svenskaoriginal: Svenska (källa för ändring: HT, 1884)vallen, till dess han passerat redden af det utplundrade NyCarleby, det brända Jakobstad och högqvarteret i Gamla Carleby.original: GamlaCarleby. Men kommen på höjden af Kalajoki, närmade han sig åter finska kusten och gjorde vidare norrut varsamma försök att höra sig före om man kunde våga att lägga till. Fördenskull satte han efter flyktingar på sjön; deras fruktan var så stor, att de kastade sin redbaraste last öfver bord för att lättare komma undan. Holländaren var ingen elak karl; han började med att svära i »de dumma åsnorna» och slöt med att gifmildt begåfva »de arma d–ne». Den smärte främlingen och hans Tobias agerade tolkar. Och »ännu icke» blef ånyo det torra svaret ifrån Tobias’ läppar.
521 »Vi visste»konsekvensändrat/normaliserat, berättade flyktingarne, »att fienden stod 13 000konsekvensändrat/normaliserat man stark i läger på Gamla Carlebyoriginal: GamlaCarleby stads och prestgårds åkrar. Men eftersom han ej gjorde min af att rycka vidare och vi hade en stark postering i Siikajoki, för att afhålla ströfpartier, så återvände mot slutet|321| af Augusti både prester och bönder, som tillförene flytt uppåt Kemi. Höstsädet från 1714 stod moget på åkrarna; hvarje rågkorn var en skatt, och hvem ville ej berga hvad bergas kunde! Man hade ej tid att skära; man slog med lien; man hade ej tid att tröska, man lade kärfvarna uti skrindan, och de som ännu hade en häst, de körde så norrut, men de fleste spände sig sjelfva och sina hustrur för lasset, och barnen skjöto uppå, och de minsta lades på halmen. Många sökte nu också fram det som de gömt och ej hunnit medtaga vid förra flykten; och så såg man ånyo ändlösa rader af kärra vid kärra på landsvägarna, alla i rörelse norrut. Den som varit med året förut, han fick nu åter skåda samma ömkliga syn, som när fiendens galerer landade då vid NyCarleby Åminne, medan kosackerne sprängde vägen framåt. Ett enda rop af de sista i raden |676|kunde förskräcka väl hundrade framföre åkande; spanmål och gods och kläder kastades bort vid vägen; var der en häst för kärran, så spändes han ur, och den som kunde red bort; gick der ett hjul sönder, så var det ingen tid att det bota, och allt måste lemnas i sticket. Mannen kom efter och sökte sin hustru; modren sökte sina barn, barnen sin moder, förvillade i den stora brådskande hopen. Slutligen kom ock faran på allvar. Posteringen vid Siikajoki, idel bönder, hade ej bättre befäl, än en gammal målare och en försupen underofficer. De förstodo sig ej på att utställa förposter och läto öfverraska sig. Mannstein och Tscherkasnikoff föllo öfver dem med kavalleri och slogo och förskingrade i den vefvan hela posteringen, hvarefter de i en fart satte af ända framåt Limingo och Uleåborg och föllo flyktingarne i ryggen. Hvad sedan hände, kan lättare tänkas än sägas. Många prester och herremän blefvo der fångne och sedan förde till Åbo, men folket|322| som qvarblef, flydde till skogarna, och – så slöto flyktingarne – allt land mellan Siikajoki och Uleåborg är i denna stunden en folktom rykande ödemark.»
522 Holländaren rynkade pannan och for vidare. Här var ingenting att förtjena.
523 På höjden af Uleåborg vexlade han skott med en rysk galér, som ännu på hösten var ute att uppsnappa flyktingar. Det lätta segelfartyget begagnade sig af sina fördelar framför den tungrodda galéren, gaf honom i förbifarten några välrigtade kulor långskepps och fortsatte sin vågsamma färd i de obekanta farvattnen, der äfven bättre sjökort, än den tiden bestod sig, om tjugu år bli obrukbara, i följd af landhöjningen och vattenminskningen.
524 Ändtligen i sista dagarna af Oktober ankrade koffen vid mynningen af Finlands största flod, den mäktiga Kemi, och började här en fördelaktig handel med invånarne. I Kemi lågo den tiden den finska och svenska arméns yttersta förposter under öfverste Boije, en fördelning af 400 till 500 man reguliera trupper, understödda af vidpass en lika styrka uppbådadt landtvärn. Trakten var således trygg för ögonblicket, och emedan den härtills mindre lidit af kriget, så att endast hälften af befolkningen var utödd eller förskingrad och endast trefjerdedelar kanhända af ortens förmögenhet blifvit uppslukad af krigsgärderna och de sednare årens olyckor, fann saltet här en begärlig afsättning och kunde till någon ringa del betalas med klingande mynt. Isynnerhet mottogo holländarne med begärlighet de tunga stämplade koppartackor, hvilka en tid likt Spartas jernmynt, cirkulerade i rörelsen i stället för guld och silfver och som, efter att snart åter ha blifvit indragne emotoriginal: emo de underhaltiga mynttecknen, mångenstädes undandoldes|323| i jorden, för att hundra år derefter uppgräfvas och förarbetas till finska kaffepannor.
|677|
525 Främlingen sporde sin Tobias, och sedan denne rådfrågat kunnige personer, lät han ändtligen förnimma svaret att »man kunde försöka nu»; hvarefter båda, herren och tjenaren, försedde med vägvisare, begåfvo sig åstad på sin äfventyrliga resa till Finlands enda återstående fasta punkt, det lilla Kajaneborg.
14. Kajaneborg.
526 Vänlige åhörare, du som ännu mins de fordna dagar, när den tidens störste häfdatecknare och en skön tysk furstinna suckade inom Kajaneborgs murar*)Fältskärns Berättelser, 1:sta cykeln, original: svenska upplagan sid. 173.; följ oss ännu en gång till den höga nord, till de gråa murarna ofvanför Ämmäs brusande fall. Det är vinter som då; drifvan ligger hvit öfver granarnas grenar, och isen sträcker vanmäktig sin yttersta kant mot det rytande fallet, som han icke förmår omsluta med sin stelnade famn. Men nejden kring slottet är icke mera så enslig som förr. I den lilla staden vid dess sida hvimlar det af militär: alla pörten och kojor i närheten äro uppfyllda af grå rockar, och emedan de på långt när icke förslå att inrymma en hel armé, har man uppslagit långa baracker vid elfstranden, och der icke ens de haft rum för de ständigt vexande skarorna, har man uppkastat kojor af snö, invändigt fodradeoriginal: fordrade (källa för ändring: 1874, 1884) med bastmattor och försedda|324| med dörrar och små fönster, betäckta med tältduk i stället för glasrutor.
527 Ryska armén under general Tschekin belägrade Finlands sista återstående fäste, Kajaneborg. Visst var der stark omsättning i detta improviserade läger. Fyra tusen man inryckte här i början af December 1715, och i början af Januari följande året var redan största delen deraf försvunnen från jorden. Men det var icke försvararnes svärd och kulor, som mejat dem likasom halm för skördarens lie; det var Egyptens mordengel, som fordom förstörde Sanheribs här och som nu, i skepnad af en förödande fältsjuka, bortryckte hundrade och tusende af den belägrande hären. Två af de största barackerne voro inredda till lasarett; beständigt inkommo här nya sjuka; beständigt bortfördes andra, som redan kämpat ut och funno sin hvila här under nordens snö. Så förfärligt var manfallet, att när 3 000konsekvensändrat/normaliserat man friska trupper i Januari åter inryckte i lägret, var den stridbara styrkan inom kort icke större, utan mindre, än vid belägringens början för en månad tillbaka.
|678|
528 I alla fall var styrkan kolossal i jemförelse med de belägrades. Major Fieandt försvarade slottet med 50 invalider, halta, lama, enögda qvarlefvor af den finska hären, förstärkta af några partigängare, kända under det mystiska och fruktansvärda namnet »sissar», – allesammans desperat folk, klädda i trasor och vana att slåss i veckor och månader utan tak öfver hufvudet och utan annan föda än barkbröd, pilskjutna ekorrar och sotdöda hästar. Desse värjde sig med ett hjeltemod, värdigt karolinernas skönaste bragder i denna förtviflade tid. De afslogo storm efter storm; de gjorde nattliga utfall, icke i hopp att vinna en afgörande framgång, utan för att med fiendens förråder af proviant och ammunition förstärka|325| slottets egna klena tillgångar. De kämpade natt och dag utan hopp om undsättning, skilda från närmaste svenska trupper af mer än 30 mils ödemarker; – de kämpade för ett förloradt land, hvars hela vida område ända till denna yttersta spillra i norr var öfversvämmadt af fiender, utan utsigt till räddning; – öfvergifne af sin konung, för hvilken de blödde; – glömde af verlden, som med beundran och deltagande betraktade de öfriga sydligare kämparne i den stora karolinska dödskampen; – dagligen utsatte för hungern, kölden, sjukdomarne och flyktingarnes jemmer i de trånga slottshvalfven. Och de svigtade icke, knotade icke, klagade aldrig. Hvar morgon och afton höllo de bön i det mellersta hvalfvet, der prosten Cajanus i Paldamo, som med hela sin familj tagit sin tillflykt till slottet, med den sanna gudsfruktans oryggliga mod uppmanade dem till ståndaktighet in i döden. Och när de öfverräknade sina glesa leder och än den ena, än den andra befanns af sår eller sjukdom oförmögen att strida, då såg man dessa utmärglade, trasiga, af krutröken svärtade gestalter frivilligt fylla de uppkomna luckorna: de sofvo en timma mindre, de arbetade en timma längre, de blödde litet mera än förr, de mångdubblade sig, de voro öfverallt – och fienden såg med undran försvararnes antal snarare vexa, än minskas. Vandrare, du som en nordens sommardag trampar gruset af det fallna Kajaneborg, gå icke liknöjd förbi dessa murar; tag af dig hatten för de skuggor, som gå igen ibland dessa ruiner, ty det var en tid, när denna lilla fläck var det enda som återstod utaf Finland, och tappre finske män ha här blödt för sitt fosterland!
529 All försvararnes tapperhet hade likväl föga båtat dem, om fienden varit i stånd att medföra groft artilleri.|326| Lyckligtvis blef detta honom omöjligt. Han underhöll elden med små fältkanoner och granater, som ingenting förmådde emot de fasta murarna, och slottet, hvars artilleri var i ett ännu bedröfligare skick, besvarade kanonaden med en väl riktad, med stor omsorg besparad handgevärseld. Dessutom skjötos från båda sidor med pilar; kalmuckerne och andra irreguliera trupper voro den tiden blott undantagsvis försedde |679|med eldvapen, och finnarne grepo ofta till bågen för att bespara krutet; – det var det urgamla bågskyttets sista tid, ty efter stora ofreden kommo bågarne alldeles ur bruk och återfinnas nu blott stundom i jorden eller i förlegade skräpgömmor, ofta vackert inlagda med sirater af ben och försedda med en stålskifva, som sekler förrostat och nutidens armar icke mera förmå uppspänna.
530 I en af slottskamrarne, hvars lilla förgallrade fönster vette mot Ämmä, låg en storvext ung man, utmattad af svåra blessyrer och ur stånd att resa sig upp från den torftiga bädden. Hans skägg hade vuxit långt; hans ögon voro insjunkna; hans senfulla nu maktlösa arm hvilade på sängkanten och höll mekaniskt en docka, som en liten flicka nyss hade räckt honom. Familjen Cajanus bodde nemligen i rummet bredvid, och den sårade förkortade tiden med att betrakta barnens lekar. Det var karakteristiskt för tiden, att sjelfva dockan bar ett svärdsgehäng med en trädpamp, modellerad i miniatyr efter verkligheten. Sjelfva de små flickorna lekte krig, och sjelfva dibarnen hade så vant sig vid kanonernas dån och kulornas smattrande emot slottsmuren, att de numera aldrig söfdes med någon annan vaggvisa.
531 Den sårade krigaren var Gösta Bertelsköld. Det var om aftonen. En ung man trädde in, satte sig på sängkanten och betraktade den sårade med en innerlig|327| tillgifvenhet. Att dömma af hans outbildade barnsliga drag, var den nysskomne ännu knappast hunnen till ynglingaåren, och i sjelfva verket var han endast 12 eller 13 år gammal. Men i längd kunde han redan fullt mäta sig med Bertelsköld, som höll fulla 7 fot under måttet. Denna unge jette, som sedan vexte till en längd af 8 fot 4 tum, var Daniel Cajanus, sonson till prosten Johan Cajanus af adliga ätten Gyllenhjerta.
532 –konsekvensändrat/normaliserat Det blir utfall i natt,konsekvensändrat/normaliserat sade den sällsamme gossen med ett godt smålöje; –konsekvensändrat/normaliserat nu skola vi skaffa majoren en droppe vin. Dessutom är veden slut, och sedan vi fått smak på de ryska limporna, vill kommissbrödet med bark uti ej mera smaka oss.konsekvensändrat/normaliserat
533 –konsekvensändrat/normaliserat Bär det långt af i natt?konsekvensändrat/normaliserat frågade Bertelsköld.
534 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet intet, men man säger att der äro sissar på Manamansalo; vi måste tränga så långt vi förmå åt det hållet, och en mina är anlagd att sprängas efter oss, när vi komma tillbaka. Det var bra att vi togo de tre lassen krut vid sista utfallet; vi ha nu tillräckligt att spränga hela slottet i luften.konsekvensändrat/normaliserat
535 –konsekvensändrat/normaliserat Det blir väl också det bästa vi kunna göra till slut eller hvad tror du, Daniel?konsekvensändrat/normaliserat sade den sårade kämpen vemodigt leende.
536 –konsekvensändrat/normaliserat Intet skall jag hoppa i Ämmä för det,konsekvensändrat/normaliserat sade gossen stolt. –konsekvensändrat/normaliserat Alla portar på vid gafvel – tusen fiender öfver oss, och vill ingen annan gå med luntan |680|till krutkammaren, skall jag göra det. Men farväl nu, major; ligg intet vaken och hör uppå skjutandet, nog går det bra, och innan dagen gryr, skall jag hämta majoren en flaska godt vin – om jag lefver då mera.konsekvensändrat/normaliserat
537 Qvällen gick. Natten kom. Vid midnattstid, när månen gått uti tjocka snömoln, hördes alarm på vestra sidan om slottet, åt samma håll, der Ämmäs eviga dån|328| lät höra sig i tystnaden af den nordiska vinternatten. Den sårade kämpen kunde ej sofva; han lyssnade med vant öra till hvarje skott, hvarje vapengny, som kunde gifva en aning om stridens vändning. Men alltför otillräckliga voro dessa upplysningar. Han varseblef ljus i de närmaste rummen. Utfallet var ett bland de djerfvaste, och den natten sofvo i slottet blott de små barnen, som icke hade någon aning om faran. Mer än halfva garnisonen hade ryckt ut; en armé om några och 30 man mot 3 eller 4 000konsekvensändrat/normaliserat. De öfriga höllo vakt, hvar arm vid luntan, hvar hand vid tryckpinnen. Sjelfva qvinnorna stodo på post, beredda att fyra af, och barnen, som hade sin anvista plats att frambära krut och kulor, tröstades med det läckra hoppet att till belöning erhålla en mugg mjölk af de fem eller sex kor, som ännu funnos lefvande uti slottet.
538 Fienden rörde sig likväl icke, antingen han fruktade ett försåt, eller kanske ansåg sig säker om bytet utan vidare manspillan. Ett förvirradt gny antydde likväl, att hela fiendtliga lägret var i uppståndelse. Ändtligen, efter fem eller sex långa timmar, hördes åter vapengny tätt invid murarna, och porten mot norra sidan öppnades, för att mottaga de återvändande. Bertelsköld lyssnade. Af skotten och larmet kunde han gissa, att det var med knapp nöd och under en hård strid, som de återtågande lyckades uppnå slottet. O huru gerna hade ej den sårade karolinen velat gifva sin venstra arm, för att nu få vara med och strida i lederna med den högra!
539 Oaktadt rummet vette emot söder, hade ännu icke Januarimorgonens första strimma grytt, då den unge jätten instörtade uti rummet, bärande i sin hand ett litet lerkrus. –konsekvensändrat/normaliserat Drick, major, drick!konsekvensändrat/normaliserat ropade han, –konsekvensändrat/normaliserat det skall|329| göra er godt!konsekvensändrat/normaliserat – och vid dessa ord nedsjönk han afsvimmad vid krigarens bädd.
540 Fruntimmerna skyndade in och bragte honom åter till sansning. Bertelsköld tryckte tacksamt hans hand. –konsekvensändrat/normaliserat Den droppen har kostat mer än en droppe vin var värd,konsekvensändrat/normaliserat sade han rörd.
541 –konsekvensändrat/normaliserat Bry er inte om mig,konsekvensändrat/normaliserat sade gossen, som blödde af flera lätta sår, men som dignat mera af ansträngningen, än af såren. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har gjort mitt arbete; jag har slagit till marken fem eller sex; det betyder ingenting. Men jag har träffat sissarna och hjelpt dem att slå sig igenom hit. Vi slogo oss fram ända till isen af Oulujärvi, och blåste i hornen, så att det ekade derborta i Hiisis borg. Vi ha tagit ved, men ingen proviant. Vid återkomsten hade vi halfva fiendens |681|styrka emot oss. Icke en själ af oss hade kommit tillbaka, om ej Ämmä hjelpt oss och skurit under isen, så att han brast under fiendens fot och drog väl hundrade uti djupet. Men segern köpte vi dyrt – för dyrt, major, ty hälften af de våra stupade eller blefvo fångne. Jag vet ej om femton eller tjugu af oss lyckades uppnå porten. Men vi föra med oss tio raska partigängare, och deribland en, som genast frågade efter majoren.konsekvensändrat/normaliserat
542 –konsekvensändrat/normaliserat Raska gossar!konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är det, som ännu kommer ihåg att jag finnes på jorden?konsekvensändrat/normaliserat
|330|
15. I amazonernas land.
543 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem det är, som kommer ihåg er?konsekvensändrat/normaliserat upprepade Daniel. –konsekvensändrat/normaliserat Vet jag det? En liten finhullig sprätt, en kavalier, som godt kunde få rum i min ena tröjficka!konsekvensändrat/normaliserat Och jättegossen smålog föraktligt med styrkans öfverlägsenhet.
544 Vid dessa ord såg man en yngling vid dörren, svagt belyst af skenet från ett par grofhuggna furuklabbar, som sprakade i den öppna spiseln; ty talgljus voro i de tidernas trångmål en okänd lyx på Kajaneborg. Den nykomne var af smärt gestalt och klädd i en dyrbar pelsrock; en bredskärmad hatt, som han icke aflagt vid inträdet, beskuggade hans ansigte, så att man blott kunde urskilja en skägglös haka och ett par fina bleka kinder, något svärtade af krutröken under striden. En tystnad uppstod. En underlig känsla fattade Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Gå, Daniel, gå, min vän!konsekvensändrat/normaliserat sade majoren. –konsekvensändrat/normaliserat Den unge herrn har kanske något enskildt att säga mig.konsekvensändrat/normaliserat
545 Daniel gick med en missnöjd sidoblick på den främmande gästen. Han tycktes med naturbarnets skarpa instinkt i den nykomne ana en medtäflare, som kunde uttränga honom ifrån hans obestridda plats som majorens förklarade gunstling.
546 En ny tystnad uppstod, som ingen syntes hugad att bryta. Slutligen uppreste sig Bertelsköld till hälften och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Unge man, ni kunde ha valt en bättre fristad än här. Men ni är kanske flykting ifrån en bränd gård?konsekvensändrat/normaliserat
|331|
547 –konsekvensändrat/normaliserat Hela riket liknar en bränd gård,konsekvensändrat/normaliserat sade främlingen med en melodisk stämma, som jagade blodet på Bertelskölds bleka kinder. –konsekvensändrat/normaliserat Man söker upp sina vänner hvar man finner dem; den ena bostaden är ej sämre än den andra.konsekvensändrat/normaliserat
548 Den sårades tankar förvirrades, hans hufvud nedsjönk på den hårda halmkudden. Ord af yrsel framträngde öfver hans läppar. –konsekvensändrat/normaliserat Min häst!konsekvensändrat/normaliserat ropade han; –konsekvensändrat/normaliserat min häst! Hugg in, gossar, hugg in! De föra henne med sig, och vi måste rädda henne!konsekvensändrat/normaliserat
|682|
549 I ögonblicket var främlingen vid hans sida, jemkade kudden bättre och lade sin fina hvita hand på majorens höghvälfda panna. Men den sårade fortfor: –konsekvensändrat/normaliserat rid, Daniel, rid! Lösa tyglar, sporrarne i sidan! Vi måste finna henne, om det skulle kosta oss lifvet; men se till, barn, att du ej rider öfver bondens tegar. Vi måste skona vårt eget land! Rid Daniel, rid ... inte dit ... den vägen går till Pultava och Storkyro ... hitåt, här är Narva ... här!konsekvensändrat/normaliserat
550 Daniel hörde ropet, skyndade in och fattade främlingen hårdt i armen. –konsekvensändrat/normaliserat Låt bli att förhäxa majoren,konsekvensändrat/normaliserat ropade han; – konsekvensändrat/normaliserateller kastar jag dig öfver muren att hoppa kråka för fienden! Det är det enda du duger till.konsekvensändrat/normaliserat
551 –konsekvensändrat/normaliseratDaniel! Daniel, man söker dig, fienden reder sig till storm!konsekvensändrat/normaliserat ropades utifrån. – konsekvensändrat/normaliseratSe efter honom der, att han icke förgör min major!konsekvensändrat/normaliserat skrek Daniel och skyndade ut. Ingen hade nu tid med Bertelsköld. Främlingen hvisslade i en liten pipa, och den gamle Tobias inträdde. Läsaren har sannolikt redan i den nykomne igenkännt den unge passageraren på holländarens koff under saltspekulationerna.
552 Tobias, en fåordig gubbe med den egendomliga Björneborgska brytningen uti talet, företog sig att un|332|dersöka majorens blessyrer och skakade på hufvudet. –konsekvensändrat/normaliserat Äro de farliga?konsekvensändrat/normaliserat frågade med oro hans unge herre.
553 –konsekvensändrat/normaliserat Kunde bli,konsekvensändrat/normaliserat svarade gubben torrt. –konsekvensändrat/normaliserat Dessa lappska tietäjätspråk: finska tycka det vara nog att stilla blodet med läsningar.konsekvensändrat/normaliserat
554 –konsekvensändrat/normaliserat Så använd dina örter, och lyckas du rädda honom, så välj det bästa hemmanet i din socken; jag köper det åt dig.konsekvensändrat/normaliserat
555 Tobias nickade; han ansåg det onödigt att slösa ett ord på en så klar sak, och om en stund voro blessyrerna, som bestodo af fyra eller fem pikstygn och lika många sabelhugg öfver bröst och armar, förbundna ånyo med skicklig hand. Derpå gaf han den sårade en dryck, tillredd af örter, medförda i en liten påse. Yrseln upphörde. Bertelsköld inslumrade lugnt och sof runda 12 timmar, medan striden rasade kring murarna och besättningen med yttersta ansträngning slog en ny stormning tillbaka.
556 Qvällen hade redan inbrutit, när han vaknade helt lätt och med en lycklig känsla af nyfödda krafter. Tobias hade gått att aflösa en af de uttröttade posterna på muren; den fine ynglingen satt invid bädden och kunde ej undertrycka ett sakta utrop af glädje. Eldskenet från spiseln föll nu tydligare på hans drag, och de svärtades ej mera af krutröken. Bertelsköld betraktade honom helt tyst; man såg uppå honom, att han visste icke rätt, om ej framför honom satt gestalten af en skön dröm.
557 –konsekvensändrat/normaliserat Är det bättre nu med dig?konsekvensändrat/normaliserat frågade främlingen. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, så der besynnerligt får du ej se på mig,konsekvensändrat/normaliserat tillade han, när rodnadenoriginal: rodnandenåteroriginal: å er steg på den sårades kind. |683|–konsekvensändrat/normaliserat Jag borde i sanning vara mankerad att ej genast ha blifvit igenkänd – men jag förlåter dig med vilkor att du nu|333| känner igen mig och lydigt fogar dig efter mina befallningar.konsekvensändrat/normaliserat
558 Vid dessa ord bortryckte ynglingen sin bredskärmade hatt, som han härtills behållit på hufvudet, och Bertelsköld igenkände på ögonblicket de sköna, stolta och beslutsamma dragen af Eva Rhenfelt, född Falkenberg. Endast det långa svarta håret var borta och rundklippt i nacken, för att icke blifva sin ägarinnas förrädare.
559 –konsekvensändrat/normaliserat Men är det icke en dröm!konsekvensändrat/normaliserat utropade majoren – och anande vidden af den älskades uppoffring, tillrade en enda stor klar tår från hans manliga öga.
560 –konsekvensändrat/normaliserat Stilla, min herre, ingen sinnesrörelse; jag står till ansvar derför hos din nye läkare. Lofva att höra mig som ett godt barn, så skall jag berätta en saga för dig. Jag fick i somras ditt bref, deri du åter ber mig sätta alla driffjädrar i rörelse, för att skaffa Finland succurs. Hvad är det värdt att vända sig till rådet, tänkte jag; rådet har lofvat en gång förr mer än det kunnat hålla. Jag uppsökte kungen i Stralsund; det var icke lätt, må du tro, men jag såg honomkonsekvensändrat/normaliserat ...
561 –konsekvensändrat/normaliserat Du såg honom, Eva?konsekvensändrat/normaliserat
562 –konsekvensändrat/normaliserat Stilla! Jag både såg och talade vid honom. Han mindes dig mycket välkonsekvensändrat/normaliserat...original: ,..
563 –konsekvensändrat/normaliserat Ah, han kom ihåg mig ännu!konsekvensändrat/normaliserat
564 –konsekvensändrat/normaliserat Stilla! Om du anser mig för en dröm, så tvinga mig ej att åter försvinna. Han talade om dig med aktning. En tapper karl! sade han – hör du, det vill något säga, när kung Carl har sagt det! Godt, jag vill ej göra dig allt för stolt. Hvad angår den succurs jag begärde för Finland ... så lofvade kungen ej glömma det, när han blott först skaffat preussare, sachsare och|334| danskar från halsen. Du skulle hålla dig, sade han, så länge du kankonsekvensändrat/normaliserat ...
565 Bertelsköld smålog. –konsekvensändrat/normaliserat När Carl XII säger: så länge du kan,konsekvensändrat/normaliserat betyder det: så länge jag har en tunna krut i behåll att spränga mig och slottet i luften. Det är bra att veta; jag har länge tänkt alldeles detsamma.konsekvensändrat/normaliserat
566 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, det kan ej ha varit kungens mening,konsekvensändrat/normaliserat återtog Eva bestört; –konsekvensändrat/normaliserat jag är säker uppå att han hellre begagnar din arm der den bäst kan tjena fäderneslandet. Nåväl, jag återvände till Stockholm, till Småland; jag sökte landsbygdens lugn på mitt gods. Förgäfves; tanken på dig, dina faror och dina försakelser förföljde mig natt och dag och jagade sömnen från mina ögon. Ur stånd att bära vapen för fäderneslandet, hvad hade jag väl att lefva för, om icke för dig! Jag kunde ej uthärda längre, jag måste uppsöka dig, för att dö med dig, om det så måste ske; lefva kan jag ju ej ändå utan dig! Jag fann bland de finske flyktingarne en gubbe, som hade mod att följa mig; jag |684|offrade mitt långa hår för dig, efter jag ej, som Carthagos qvinnor, kunde offra det åt mitt land. Jag ville öfver till Finland, men huru? Jag steg ombord på ett holländskt fartyg; vi landade än här, än der för att drifva handel med salt; omöjligt att finna en enda tryggad punkt förr än längst upp i norr, uti Kemi! Der lemnade jag holländaren för att framtränga genom det ödelagda landet till dig. Mer än tre långa månader har jag kringirrat i ödemarkerna, för att slå mig igenom hit; – Gösta, du behöfver ej blygas för mig, jag har också varit med om strid, hunger och törst.original: törst Hvilket lif med dessa partigängare, dessa Sissar och Kivekät,original: Kivikät, (källa för ändring: 1874, 1884) som lefva likt röfvare i skogens ogenomträngligaste snår och hastigt frambryta på sina skidor, för att öfverrumpla en fiendtlig transport, uppfånga en postering,|335| nedgöra ett ströfparti, och sedan åter försvinna som töcken i sina otillgängliga smyghål! Allt mitt guld var redan förslösadt, jag hade uppgifvit hoppet att uppnå dig, då jag ändtligen fann ett parti, som lyckades tränga fram ända till isen af Uleå sjö och derifrån, under ett nattligt utfall, hit till Kajaneborg!konsekvensändrat/normaliserat
567 –konsekvensändrat/normaliserat Eva,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld rörd, –konsekvensändrat/normaliserat vet du väl att du nu är i amazonernas land, som, efter hvad Messenius och Rudbeck påstå, fordom ha haft sitt rike och rätta stamhåll här i Kajanien? Hvilken af dem har kunnat täfla med dig i mod!konsekvensändrat/normaliserat
16. När Finlands sista fäste föll.
568 Det var en sprängkall morgon i Januari 1716. Kommendanten på Kajaneborgmajor Fieandt hade sammankallat ett krigsråd i medlersta slottshvalfvet. Man må ej tänka sig der en lysande stab i prydliga uniformer. Det var slottets garnison, så många som ej för ögonblicket behöfdes på murarna. Hvilken församling! Omkring 20 uthungrade och trasiga gestalter, genomfrusne, utmattade till döds och ännu blödande efter att med förtviflans mod ha afslagit den sista stormningen, som fortfarit nästan hela natten. All slottets proviant, alla dess vedförråder voro uttömda. Man hade slagtat den sista kon, man hade sönderhuggit den sista bänken, ja sjelfva barnens bäddar till bränsle. Det var så kallt, att andedrägten steg som en rök från alla läppar och händerna klibbade fast vid de isade gevärspiporna.
|336|
569 Under dessa förhållanden hade fienden erbjudit kapitulation på nåd och onåd. Kommendanten ansåg sig böra underrätta garnisonen derom, men man märkte genast uppå honom, att han gjorde det mindre för att begära råd, än som en skyldig gärd af aktning för tappre män, hvilka dyrt hade köpt den äran att nu bestämma sitt öde.
|685|
570 En af de kort förut komne partigängarne uppstod och rådde att antaga fiendens tillbud. Han hade medfört bedröfliga tidningar vesterifrån. Finska posteringen vid Kemi hade kort före julen blifvit slagen och sprängd. Till straff för böndernes motvärn och emedan Österbottens län ej svurit trohetsed, hade stränga ordres kommit att ödelägga hela det norra landet från Kemi söderut samt bortföra barn och ungt folk i fångenskap. För den myckna snön var detta svårt att nu verkställa i de skogiga trakterna, men början hade blifvit gjord i det skoglösa Limingo och vidare nedåt till och med Ypperby uti Pyhäjoki. Ett längre motstånd skulle draga samma öde öfver nejderna vid Kajana. Han, talaren, aktade ej sitt lif mer än en utskjuten förladdning, men han ville ej hafva tusendes ofärd på sitt samvete.
571 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är majorens mening?konsekvensändrat/normaliserat frågade Fieandt Bertelsköld, som, något stärkt af läkemedlen och hvilan, infunnit sig att bevista krigsrådet.
572 –konsekvensändrat/normaliserat Min mening,konsekvensändrat/normaliserat sade den sårade, –konsekvensändrat/normaliserat är att göra vår skyldighet. Kungen har skickat oss den helsning att hålla oss så länge vi kunna, och hvar och en af oss vet hvad det har att betyda. Äga vi krut?konsekvensändrat/normaliserat
573 –konsekvensändrat/normaliserat Det är det enda vi äga,konsekvensändrat/normaliserat svarade Fieandt med en axelryckning.
574 –konsekvensändrat/normaliserat Då tänker jag,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld, –konsekvensändrat/normaliserat att tappre karoliner ej bråka med onödiga ord. Vi låta dem storma|337| en gång till, barrikadera medlersta hvalfvet, och när slottet är uppfylldt af fiender, spränga vi oss och dem uti luften.konsekvensändrat/normaliserat
575 –konsekvensändrat/normaliserat Rätt så,konsekvensändrat/normaliserat svarade Fieandt kallt. –konsekvensändrat/normaliserat Det är också min mening. Är der någon annan, som ännu har något att tillägga?konsekvensändrat/normaliserat
576 –konsekvensändrat/normaliserat Jag,konsekvensändrat/normaliserat svarade prosten Cajanus. –konsekvensändrat/normaliserat I slottet finnas, förutom sårade, mer än 70 qvinnor och barn. Jag föreslår att vi derförinnan skicka dem ut ur slottet, icke till general Tschekin, utan till öfverste Mannstein. Jag känner honom, han är mild och mensklig, han skall förskona dem. Jag stadnar med er; innan luntan tändes till krutkällaren, skola vi anamma Herrans bröd och vin.konsekvensändrat/normaliserat
577 Ett sorl uppstod bland de församlade. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre skola vi utskicka qvinnorna till vanära och barnen till lifegenskap? Hellre må de alla dö med oss.konsekvensändrat/normaliserat
578 Eva Rhenfelt, i sin karldrägt, hade smugit sig ut vid prostens förslag och återkom nu med nya medlemmar i krigsrådet. Det var qvinnorna och barnen – en syn, som kan tänkas, icke beskrifvas! Blotta anblicken af dessa förgråtna, försmäktande oskyldiga varelser lockade tårar i de hårde krigarnes ögon. –konsekvensändrat/normaliserat Kapitulation! Kapitulation!konsekvensändrat/normaliserat ropade mödrarna, i det de försökte vid den kalla barmen värma sina stelnade älsklingar.
579 –konsekvensändrat/normaliserat Bort med qvinnorna! Bort med barnen! Olycklig var den dag, när jag tillät dem söka en fristad i slottet!konsekvensändrat/normaliserat utropade Fieandt.
|686|
580 Men de gingo icke. De klängde sig fast vid männens kläder och fortforo allt med samma hjertslitande bön: –konsekvensändrat/normaliserat kapitulation! kapitulation! Vi vilja ej bli skickade öfver till fienden! Hellre må vi dö här med er!konsekvensändrat/normaliserat
|338|
581 –konsekvensändrat/normaliserat Bort med er!konsekvensändrat/normaliserat befallde kommendanten i samma barska ton och vände sig sjelf bort, att ingen måtte se den förrädiska tåren uti hans ögonvrå.
582 –konsekvensändrat/normaliserat Hör ni det? hör ni det!konsekvensändrat/normaliserat skrek en af mödrarne, utom sig af raseri. –konsekvensändrat/normaliserat Bort med oss! Vet ni hvarför han säger det? Jo, för det att han sjelf två gånger har rymt från fienden. Han vet väl att han sjelf ej har någon förskoning att vänta, och derföre vill han draga oss alla med i förderfvet.konsekvensändrat/normaliserat
583 Fieandt bleknade. Det hade han ej tänkt uppå. Man skulle anklaga honom, den obefläckade hjelten, att hafva offrat oskyldigt blod åt hans egen förtviflan. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det du säger, vansinniga qvinna!konsekvensändrat/normaliserat utropade han.
584 En obeskriflig förvirring uppstod ibland den sorlande hopen. –konsekvensändrat/normaliserat Krut! Krut och inga tårar!konsekvensändrat/normaliserat var Bertelskölds ord. I detsamma föll hans blick på den smärte ynglingen med det mörka håret och de blixtrande ögonen. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är din mening?konsekvensändrat/normaliserat hviskade han förlägen, ur stånd att uthärda denna älskade blick.
585 –konsekvensändrat/normaliserat Jag begär intet för mig; intet ens för dig!konsekvensändrat/normaliserat hviskade Eva tillbaka. –konsekvensändrat/normaliserat Men tänk på dessa olyckliga. En kapitulation af yttersta nödtvång och på ärofulla vilkor har ännu aldrig fläckat en krigares heder.konsekvensändrat/normaliserat
586 Prosten Cajanus förnam dessa ord. –konsekvensändrat/normaliserat Jag föreslår,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat att spränga oss i luften, derest man icke bjuder oss bättre än nåd och onåd. Men bjuder man oss fritt aftåg, krigarne med sina vapen och de öfriga med sina enskilda tillhörigheter, så må vi kapitulera.konsekvensändrat/normaliserat
587 –konsekvensändrat/normaliserat Qvinnor och prester!konsekvensändrat/normaliserat utropade kommendanten förbittrad. –konsekvensändrat/normaliserat Konungen har ej gifvit mig Finlands sista fäste för att bortskänka det.konsekvensändrat/normaliserat
589 –konsekvensändrat/normaliserat Han har också rymt från fienden!konsekvensändrat/normaliserat utbrast den förtviflade modren. –konsekvensändrat/normaliserat Ve, ve öfver krigsherrarna! De vilja draga oss alla med sig. Vårt blod komme öfver dem!konsekvensändrat/normaliserat
590 –konsekvensändrat/normaliserat Hör du!konsekvensändrat/normaliserat hviskade ynglingen i Bertelskölds öra.
591 –konsekvensändrat/normaliserat Bröd! Bröd!konsekvensändrat/normaliserat greto barnen, och deras små läppar voro så blåa af köld, att tänderna skallrade.
592 –konsekvensändrat/normaliserat Kom,konsekvensändrat/normaliserat sade Fieandt dystert till Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Jag står ej längre ut. Låt oss befalla vår själ i Guds händer och så gerna först som sist spränga oss alla till evigheten. Sju tunnor krut ligga dernere. Det är en sekunds arbete. Kom!konsekvensändrat/normaliserat
593 Bertelsköld följde. Men jättegossen Daniel Cajanus ställde sig i deras väg. –konsekvensändrat/normaliserat Gif mig luntan,konsekvensändrat/normaliserat hviskade han käckt, –konsekvensändrat/normaliserat så lofvar jag att ej klicka. Men icke förr än min mor och mina syskon kommit ut ur slottet.konsekvensändrat/normaliserat
|687|
594 –konsekvensändrat/normaliserat Vågar du mucka?konsekvensändrat/normaliserat utbrast Fieandt förbittrad. –konsekvensändrat/normaliserat Ur vägen, pojke!konsekvensändrat/normaliserat
595 –konsekvensändrat/normaliserat Icke ett steg, förrän min mor och mina syskon äro utom portarna!konsekvensändrat/normaliserat fortfor gossen i samma ton och spärrade dörren med sin väldiga gestalt.
596 Fieandt drog svärdet. Hans arm var alltid raskare än hans tunga. Det hade varit förbi med Paldamos jätte, om ej Bertelsköld hejdat den lyftade armen.
597 –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss göra ett utfall från södra porten!konsekvensändrat/normaliserat hviskade han. –konsekvensändrat/normaliserat Det blir bättre så. Pojken må under tiden släppa qvinnorna ut genom den norra och sedan hålla sitt ord i krutkammaren.konsekvensändrat/normaliserat
598 –konsekvensändrat/normaliserat Får gå,konsekvensändrat/normaliserat sade Fieandt. –konsekvensändrat/normaliserat Vi äro icke tjugu som mera kunna draga en värja, men tillräckligt många för att stupa i godt sällskap.konsekvensändrat/normaliserat
599 I detsamma kom rapport från murarna, att fienden ryckte i täta svarta massor fram på isen, för att förnya stormningen ifrån östra sidan, der den utmattade garni|340|sonen ej mera förmått hålla vakarna öppna uti den skarpa kölden. Den vestra, som låg mot Ämmä, var otillgänglig; i norr och söder flöt elfven i tvenne så strida armar kring slottets lilla ö, att isen var ytterst svag och bjöd åt hvarje större skara, som närmade sig, en säkert lurande graf.
600 Krigsrådet upplöstes; en hvar skyndade ånyo på sin post, men det var med dignande armar och brustna hjertan.
601 En parlamentär visade sig och frågade för sista gången om slottet ville kapitulera.
602 –konsekvensändrat/normaliserat Ja,konsekvensändrat/normaliserat ropade prosten Cajanus så högt att alla hörde det. –konsekvensändrat/normaliserat Vi kapitulera, men blott under vilkor att erhålla fritt aftåg med våra familjer, våra sidogevär och våra enskilda tillhörigheter.konsekvensändrat/normaliserat
603 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ja, vi kapitulera!konsekvensändrat/normaliserat skrek densamma modren, som nyss förut farit så hårdt ut emot befälet på slottet.
604 Fieandt var i begrepp att protestera häremot med ett dundrande nej, då Cajanus grep honom i armen och pekade tyst på ett hörn invid bastionen. En qvinna satt der med sitt barn vid bröstet. De rörde sig icke, de klagade icke mera. De hade hungrat och frusit till döds.
605 Fieandt kapitulerade.
606 Mot förmodan gick fienden in på vilkoren. Man kände ej i Kajaneborg, att derest slottet förmått hålla sig blott en vecka till, hade fienden varit tvungen att upphäfva belägringen. Så förfärligt hade sjukdomarna härjat bland de sammanpackade massorna i det trånga lägret, att ett längre dröjsmål sannolikt hade medfört hela den fiendtliga styrkans tillintetgörelse. Om man får tro samtida uppgifter, hade det lilla Kajaneborg redan kostat de belägrande omkring 4 000konsekvensändrat/normaliserat man.
|341||688|
607 Kapitulera! Hvilken förhatlig klang har ej detta ord för en krigares öron! Aldrig var en kapitulation mera berättigad än här, och likväl sörjde Kajaneborgs få och tappre försvarare sedan hela sin lefnads tid, att icke dem förunnats samma ärofulla öde, som drabbat så månget annat af karolinernes fästen, det att på samma gång blifva deras och tusende fienders graf.
608 Man bredde halm öfver den svaga isen på båda flodarmarna, slog vatten deröfver, lät det frysa och förstärkte sedan passagen med bjelkar och plankor. Öfver denna improviserade brygga tågade försvararne ut och belägrarne in. Tappre officerare bland fiendens leder trodde knappt sina ögon, när de sågo denna ringa, trasiga, utmärglade hop, som en hel månad försvarat Kajaneborg, och räknade bland dem väl tre gubbar, qvinnor och barn emot en stridbar man. General Tschekins förbittring kände inga gränser. Man säger att han på fläcken ville låta nedhugga dem alla, men då har öfverste Mannstein spännt af sig sin värja och svurit att lemna tjensten, om han tilläte sig ett sådant handlingssätt. Den tidens historia är full af sådana våldsbragder; ingen nation, icke heller svenskar och finnar, gick alltid med rena händer ur stridernas raseri. Emellertid verkade Mannsteins ord; de flesta fångarne fingo behålla lifvet, men bortfördes plundrade och halfnakna uti den stränga kölden. Prosten Cajanus, som beskylldes att hafva uppmanat garnisonen till motstånd i det yttersta, fördes fängslad, jemte sin svärmoder och sina barn, till Åbo slott.
609 Den sårade Bertelsköld erhöll på Mannsteins befallning en släde och bortfördes jemte de öfriga. Vid hans sida gingo, bland de öfriga fångarne, den smärte ynglingen, den gamle Tobias och jättegossen Daniel. Denne|342| såg sig så ofta om, att majoren slutligen frågade om han tyckte det var en glad syn att se sin fäderneborg i fiendehand.
610 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade gossen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är bara nyfiken att se om de uppgjort eld uti spiseln af fars rum uti norra tornet.konsekvensändrat/normaliserat
611 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvad kan det nu mera angå oss?konsekvensändrat/normaliserat
612 –konsekvensändrat/normaliserat Intet särdeles. Jag har endast brutit ett hål genom spiselhärden och golfvet derunder och ledt derigenom två svafveltrådar ned till krutkällaren. Han är, som majoren vet, rätt derunder.konsekvensändrat/normaliserat
613 –konsekvensändrat/normaliserat Pojke, hvad har du gjort?konsekvensändrat/normaliserat
614 –konsekvensändrat/normaliserat Ingenting. Bara hållit mitt ord.konsekvensändrat/normaliserat
615 Emellertid hördes den dagen intet. Men andra morgonen, medan fångarne och deras bevakning ännu rastade vid pass två mil från slottet, skakades marken af ett doft dunder likt en aflägsen åska, en blixtlik flamma färgade molnen, och en tjock svart sky af rök och grus uppsteg vid horizonten i |689|den riktning, der slottet låg. Då knöto sig jättegossens händer krampaktigt tillsamman, och det var som hade man sett i hans dunkla bruna ögon ett återsken af den försvinnande blixt, som upplyste Paldamos gråa vinterhimmel.
616 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad var det?konsekvensändrat/normaliserat frågade fångarne med bestörtning.
617 –konsekvensändrat/normaliserat Det var Kajaneborg, som sprang i luften!konsekvensändrat/normaliserat hviskade jättegossen med ett obeskrifligt jubel på finska mellan de sammanbitna tänderna.
618 –konsekvensändrat/normaliserat Ja,konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld sorgsen: –konsekvensändrat/normaliserat det var Finlands sista fäste, som föll!konsekvensändrat/normaliserat*)Samtida berättelser säga oss, att det var ryssarne, som sprängde fästet i luften.»De våra»konsekvensändrat/normaliserat, säger Mathesius, »hade af oförstånd qvarlemnat 7 tunnor krut. Tvärtemot kapitulationen använde fienden dessa kruttunnor till slottets förstöring, hvarvid icke allenast de begge runda tornen jemte boningsrummen sprängdes i luften, utan äfven den mycket starka ringmuren remnade på flera sträckor af 4, 5, 6 och 7 famnars längd.» – Hela länet förhärjades, så att endast 5 hus blefvo öfriga.
|343|
619 Detta slut hade den korta sagan om Kajaneborgs fäste. Af dess ruiner qvarstå murarna än i dag och tjena till stöd för bron, som leder landsvägen öfver strömmen från staden Kajana till Paldamo kyrka. Än i dag nedblicka de tallbevuxna höjderna dystert på skådeplatsen för Finlands sista strid under stora ofredens fasor; än i dag tycker man sig stundom skåda Fieandts mäktiga skugga sörjande stå på de grusade hvalfven; än i dag går jättegossens vålnad der med en brinnande lunta, sökande källaren, der krutets dunkla elementarmakt rufvade öfver borgens öde; och än i dag vet Ämmäs dofva brus att förtälja den forntida sagan om slottets fall och karolinernes bragder i den yttersta norden.
17. Mullvadsgångar vid foten af en koloss.
620 –konsekvensändrat/normaliserat De amusera sig bra derinne!konsekvensändrat/normaliserat hviskade den ena af två i pelsar insvepte vandrare, som en afton i Februari månad år 1718 gingo af och an utanför de starkt upplysta fönsterna af ett större hus i staden Christinehamn.
621 –konsekvensändrat/normaliserat Det är ju en fullkomlig presenterbricka!konsekvensändrat/normaliserat genmälde följeslagaren med utländsk brytning i talet. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre äro ej gardinerna nedfällda?konsekvensändrat/normaliserat
|344|
622 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bröllopp derinne. Prinsessan bortgifter sin kammarpiga Eleonora Uttermark med lifrustmästaren David Gedda. Ni ser, min bästa Siquier, att jag är väl underrättad, fastän vi anlände till staden för en half timma sedan. Det är en sed i vårt land att aldrig nedfälla jalousierna vid en brölloppsfest. Det skulle anses vara ett dåligt förebud för den äktenskapliga |690|sällheten. Och vårt majestät är mån om gamla seder, der han ej finner för godt att göra nya.konsekvensändrat/normaliserat
623 –konsekvensändrat/normaliserat Se bara, se huru de springa derinne som yra höns! Jag tillstår, min bästa grefve, att om detta skall föreställa dans, så inger det mig ej synnerligen höga tankar om framstegen af denna sköna konst i ert fädernesland.konsekvensändrat/normaliserat
624 –konsekvensändrat/normaliserat En gång för alla, herr öfverste, slå Versailles ur hågen, när ni kommer till Sverige. Vi ha väl också tagit våra pas de deuxspråk: franska och pas de quatrespråk: franska på Drottningholm, när tiderna voro bättre, det vill säga när vårt majestät förlustade sig med att spetsa janitscharer i Bender. Men med balletten är det nu förbi, vår oöfverträfflige konung Arthur af runda bordet är starkare i armarna än i benen, och derför roar sig hofvet nuförtiden att leka blindbock, smussla sko och dylika antediluvianska upptåg. Vårt majestät är som skapad till blindbock; ingen förstår bättre än han konsten att låta lura sig. Också lurar man honom af hjertans grunde. Den ena ropar till honom: »pu! här är polska kronan!» – och genast rusar han dit med bindeln för ögonen. Den andra ropar: »pu! här är stor Moguls skägg!» – och han springer. Den tredje ropar: »pu! här är nyckeln till Köpenhamn!» – och dit far han. Den fjerde hviskar: »pu! här är trappan till Englands thron!» – och så tager han fart att springa med ett skutt öfver hela Nordsjön. Ingen har likväl lurat honom så mästerligt som en viss|345| granne, hvilken visserligen underlåtit att säga pu!, men i stället tagit den ena panten efter den andra i leken.konsekvensändrat/normaliserat
625 –konsekvensändrat/normaliserat Jag fruktar, min bästa grefve, att kungen nu har vid sin sida en man, som lyftat något på bindeln och ser klarare än alla vi andra.konsekvensändrat/normaliserat
626 –konsekvensändrat/normaliserat Möjligt. Men säkert är att densamme mannen också är den störste pu-skrikaren. Det är han som åtagit sig att, till allas vårt bästa, locka den kungliga blindbocken öfver stockar och stenar. Låt honom hållas!konsekvensändrat/normaliserat
627 Siquier fixerade med en hal och förvånad blick sin följeslagare. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har länge vetat,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat att grefve Bertelsköld – kanske med ett ännu farligare undantag – är den farligaste spindel i närheten af en kunglig blindbroms; men jag har ej kunnat föreställa mig, att han lyckats snärja sjelfva baron G–.konsekvensändrat/normaliserat
628 –konsekvensändrat/normaliserat Sch! Vi äro på öppen gata, och sjelfva stenarna äro betagna i den kungliga sporre, som trampar dem. Fi doncspråk: franska, Siquier, ni har för länge gått i skola hos hertigen af Orleans. När man mutar ena hälften af verlden att utspionera och förråda den andra hälften, blir man till slut en dålig menniskokännare. Penningen är mycket, mon colonelspråk: franska, men passionen är mer. Man måste förstå att använda den ena och göra den andra oskadlig. Görtzoriginal: Goertz (källa för ändring: 1874, 1884) – au diablespråk: franska, jag förtalar mig – jernskrapan ville jag säga, är en man som med ovanlig klokhet förenar ovanligt starka passioner. Det är en man som är hälften ärelystnad, |691|tre åttondelar afund och en åttondedel hat. Vi förmå nu ingenting mot honom, men låt honom hållas! Han arbetar oss uti händerna!konsekvensändrat/normaliserat
629 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tviflar derpå. Men se der är kungen, der invid fönstret. En god fransk musköt och ett par flinka kulor, der vi nu stå – och nordens öde vore förändradt!konsekvensändrat/normaliserat
|346|
630 –konsekvensändrat/normaliserat Det var det sämsta skämt som ni sagt, Siquier, sedan vi lemnade Orleans hof. Här i Sverige döda vi ej våra lejon, – vi låta dem jaga sig sjelfva till döds!konsekvensändrat/normaliserat
631 –konsekvensändrat/normaliserat Som ni behagar. Han betraktar oss. Kom, så draga vi oss längre åt sidan!konsekvensändrat/normaliserat
632 –konsekvensändrat/normaliserat Min bästa öfverste, om det inte vore så högst otroligt, kunde jag anse er besvärad af ett ondt samvete. Derinne är stark eklärering och här ett blindmörker. Ja se der, nå vid sultanens skägg, det är vårt majestät i egen person, som huggit tag i prinsessans arm. Stackars höghet! Ni bör veta, min vän, att prinsessan är något stolt öfver sina vackra armar och händer; det är också det enda vackra man härtills kunnat upptäcka hos henne. Men jag har sjelf hört hofkirurgen försäkra att han alltid, så snart der lekes vid hofvet, har den försigtigheten att bära hos sig en flaska med blyvatten, ty det aflöper sällan utan att prinsessan åtminstone får ett par blånader till souvenir af den broderliga ömheten. För andras bara armar har vårt majestät en viss modesti. Men den som icke har det, är hans höghet prinsen af Hessen ... nej, se bara, der jagar han bruden ... åh, det sker med finess, som en så skicklig jägare egnar. Diablespråk: franska, till slut blir det jag som får hålla den stackars Gedda vid godt mod, ty hvarföre skulle jag dölja för er att det är jag som ställt till partiet, för att hafva ett öra i prinsessans sängkammare, det andra i majestätets armé ...konsekvensändrat/normaliseratmille tonneres!språk: franskakonsekvensändrat/normaliserat
633 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad fattas er? Ni darrar på rösten.konsekvensändrat/normaliserat
634 –konsekvensändrat/normaliserat Jag? Ni bedrar er.konsekvensändrat/normaliserat
635 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, jag ber er, gå ej närmare uti ljusskenet. Hvem är det ni betraktar med en sådan uppmärksamhet? Ah, jag förstår. Ett fruntimmeroriginal: fruntimmer, (källa för ändring: 1874, 1884) ... något blekt ... med förtjusande mörka ögon ... Ni svarar mig icke, herr grefve.original: grefve|347| Tillåt mig upprepa er egen kompliment: fi doncspråk: franska, en diplomat som grefve Torsten Bertelsköld, och förgapad i tvenne svarta ögon!konsekvensändrat/normaliserat
636 Bertelsköld svarade icke. Hans blickar voro oafvändt riktade mot ett af fönsterna.
637 –konsekvensändrat/normaliserat Hon närmar sig kungen,konsekvensändrat/normaliserat fortfor fransmannen i lättsinnig ton. –konsekvensändrat/normaliserat Jag förstår, det är en af de myggor, som beständigt sveda sina vingar på ljuslågen. Kungen vänder sig om ... han synes öfverraskad, förlägen ...konsekvensändrat/normaliserat Hon tilltalar honom ... Vid Frankrikes sol, den qvinnan måste tala djerfva ord, |692|efter leken upphör rundtomkring henne och alla med oro betrakta henne. Hvad kan hon säga honom?konsekvensändrat/normaliserat
638 –konsekvensändrat/normaliserat Jag måste veta det,konsekvensändrat/normaliserat mumlade Bertelsköld mellan tänderna och närmade sig med snabba steg porten till det kungliga högqvarteret.
639 –konsekvensändrat/normaliserat Tillåt mig erinra er,konsekvensändrat/normaliserat hviskade fransmannen ängsligt, –konsekvensändrat/normaliserat att vår fördel till i morgon fordrar ett incognito.konsekvensändrat/normaliserat
640 –konsekvensändrat/normaliserat Det kan inte vara någon annan än hon ... men är det hon så måste också han vara här ... Jag måste ha visshet derom,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Bertelsköld och stod redan i porten, då Siquier grep honom i armen. –konsekvensändrat/normaliserat Ett ord,konsekvensändrat/normaliserat sade fransmannen. –konsekvensändrat/normaliserat När man vill besegra en motståndare, som består af hälften ärelystnad, tre åttondelar afund och en åttondel hat, så får man icke sjelf vara till sjuåttondelar en kärleksnarr och för resten en diplomat.konsekvensändrat/normaliserat
641 »Gå för f–n, herre!» var det ord som sväfvade på Bertelskölds läppar. Men det förflög i ett ironiskt löje, och han yttrade endast: –konsekvensändrat/normaliserat det hörs, min bästa Siquier, att ni kommer från amuretternas hof. Ni misstar er om våra nordiska känslor. Det som ni anser för en solglimt, det är bara ett frostigt norrsken – och en frusen tår,konsekvensändrat/normaliserat tillade han nästan omedvetet för sig sjelf. –konsekvensändrat/normaliserat Men|348| ni har rätt,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han; –konsekvensändrat/normaliserat det är bättre att vi återvända till herberget; der samlas i qväll en hel hop folk uti källarsalen. Vårt majestät tål intet dobbel, men på en qväll då kung Arthur sjelf hoppar kråka kring runda bordet, tycka sig riddarne af tabelrondo kunna göra detsamma kring ölkruset. Vi få kanske inhämta något nytt, medan vi soupera i rummet bredvid.konsekvensändrat/normaliserat
642 Sagdt och gjordt. Innan kort befunno sig herrarne i det öfverfyllda värdshuset, der de fått ett litet rum, hvars dörr stod öppen till källarsalen. Sällskapet derute bestod för det mesta af underofficerare, som slagit sig lös i dag och redan blifvit temligen högljudda af fettisdagsölet.
643 –konsekvensändrat/normaliserat Hjeltemod!konsekvensändrat/normaliserat utropade en af bussarne*)Vid detta ord strök kapten Svanholm sina mustascher, ty det var hans egen favoritsvordom, och det smickrade honom att höra den från karolinska läppar. Men Fältskärn, som märkte det, roade sig att tillägga: –konsekvensändrat/normaliserat jag lemnar det osagdt, om ej karlen det oaktadt var en kruka; ty krukor funnosoriginal: fannos (källa för ändring: HT, 1874, 1884) också den tiden. Man hör icke ofta att verkliga hjeltar bruka hofvera med hjeltemod.konsekvensändrat/normaliserat – Svanholm morrade något, som ingen hörde, och berättelsen gick sin gång.; –konsekvensändrat/normaliserat vi äro nu snart 35 000konsekvensändrat/normaliserat man; nu skola vi klappa juten!konsekvensändrat/normaliserat
644 –konsekvensändrat/normaliserat Hela verlden, Maths Stång, hela verlden!konsekvensändrat/normaliserat svarade en ur hopen. –konsekvensändrat/normaliserat Först knäcka vi juten, så sachsarn, så preussarn, så polacken, så ryssen, så engelsman, som hundsfotterar våra skepp, och så storturken som bad oss draga för tusan. Carolus vivat!språk: latinkonsekvensändrat/normaliserat
|693|
645 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, storturken låta vi vara,konsekvensändrat/normaliserat skrek en annan. –konsekvensändrat/normaliserat Han är mera kristen än många andra, han tog stryk af oss och kysste oss sedan på stöfveln. Min mening är att kungen tager de tyska korfvarna först och de franska russinen sedan. Det är bara fängkrut för kungen, han|349| kan hvad han vill. I Paris, bror, – jern i min sporre, der skola vi dansa om med jäntorna fram på sommaren, och hvar duktig karl skall till det minsta bli hertig.konsekvensändrat/normaliserat
646 –konsekvensändrat/normaliserat Hör bara,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Siquier stucken; –konsekvensändrat/normaliserat det karolinska bondölet skummar som vore det champagne.konsekvensändrat/normaliserat
647 –konsekvensändrat/normaliserat De karlarne ha studerat historien bättre än ni,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Bertelsköld leende. –konsekvensändrat/normaliserat Det har händt en gång förr att en af dessa öltrattar tagit sig för att bli hertig af Normandie.konsekvensändrat/normaliserat
648 I detta ögonblick ankom en aflöst vakt ifrån högqvarteret. –konsekvensändrat/normaliserat Har ni hört det, gossar?konsekvensändrat/normaliserat ropade han. –konsekvensändrat/normaliserat Hin håle regerar qvinnfolken nu för tiden.konsekvensändrat/normaliserat
649 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det om?konsekvensändrat/normaliserat ropade flera röster.
650 –konsekvensändrat/normaliserat Langa först hit en stånka öl, jag är frusen som en finsk varg och törstig som en moskovit. Jo, jag kommer från kungen jag, och det lopp som en sannsaga genom hela högqvarteret, att en sate till qvinna, som heter Rhen–, Rhen–, ja det är detsamma, alltnog, hon har nyss rymt ur fångenskapen hos moskoviterne och gifvit sig hin uppå att det första hon träffade kungen, skulle hon fråga honom hvad han gjort af Finland. Kantänka, vi ha väl mist flera jordlappar, än de pörtena. Nå godt, – rider dig d–n, Stång, att du nappar mig kruset ur händerna? – hon träffade kungen, som sagdt, i denna qväll, och det första hon sade honom var: ers majestät, hvad har ni gjort af Finland? ...konsekvensändrat/normaliserat Ja, det är inte godt att mucka, när man ser Carolus i hvitögat, men hon sade det, hon. Anfäkta, qvinnfolket var ej bang, hon.konsekvensändrat/normaliserat
651 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvad svarade kungen? Jag slår vad att han svarade henne: vet hut!konsekvensändrat/normaliserat
652 –konsekvensändrat/normaliserat Ja se det är det märkbesynnerliga, kungen svängde bara på klacken och svarade ingenting.
|350|
653 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, hvad hin skulle han svara på en så illmarig fråga? Spik i min balja! Sådant sattyg till qvinna!konsekvensändrat/normaliserat
654 »Det är hon!» tänkte Bertelsköld sakta vid sig. »Hvilken qvinna! Och hon hade kunnat bli min!»
18. En mönstring och ett möte.
655 Det är med ett eget vemodigt intresse man ser Carl XII på sena aftonen af sin hjeltebana leka natthugg och smussla sko med det glada hofvet i |694|Christinehamn. Det var sista gången han omgafs af det glädjens solsken, som andra dödliga efterfika och förutan hvilket de ej kunna trifvas i lifvet. Det var sista gången en systers mjuka qvinnohand vidrörde hans hårda hand, som styfnat kring svärdfästet, och en systersons barnsliga munterhet blandade sig i vapengnyet; – sista gången milda menskliga känslor logo kring honom, som stod så vida upphöjd öfver menskligheten, att dess fröjder, likasom dess sorger, tycktes utan gensvar studsa tillbaka ifrån hans pansrade bröst. Denna solglimt försvann för att aldrig mera återvända. Från den tiden hade den ensliga storhetens qväll blott skuggor och blixtar, slutande i en svart natt vid ljungelden från en mördares hand.
656 Redan kl. 3 på morgonen efter den qväll, hvaraf vi sågo en skymt i föregående kapitel, uppstod konungen från halm-madrassen uti sin tältsäng, gjorde en kort bön och lät kammartjenaren tända vaxljusen. Det var temligen kallt i rummet; att steka sig framför brasans glöd var icke i kungens smak. Kammarpagen sof ännu|351| halfklädd på golfvet, kungen lyste ett ögonblick på honom, log som han endast brukade göra när han var ensam med sina tankar, bredde sin kappa öfver den sofvande ynglingen och satte sig derefter att läsa i konung Gustaf Adolfs bönebok, som han alltid bar hos sig. Han hade förr hvar morgon läst ett par kapitel ur bibeln; intill 1708 hade han genomläst både gamla och nya testamentet fyra gånger, men sedan höll han ej mera räkning derpå, af fruktan att synas skryta dermed. Man ser, Carl XII kunde också frukta. Sedan någon tid hade likväl bibeln ofta fått lemna plats för den kortare böneboken. Man påstod att umgänget med filosofen Leibnitz i Leipzig, och sedermera vistelsen bland de otrogne hade rubbat hans strängt renläriga lutherska tro. Hur än dermed månde ha varit, hans oskrymtade gudsfruktan förblef sig lik intill lifvets slut, en föresyn för konungar och folk, och den makt som uppbar honom under alla tidernas skiften, till måtta i medgången, till jernfast mod under motgångens dagar.
657 Klockan var ännu icke 4, då baron Görtz, som bebodde två rum i samma hus, infann sig och arbetade tillsammans med konungen till kl. 8, då frukosten, bestående af en enda kötträtt och en mugg mjölk, hastigt serverades på tenntalrikar och med knif och gaffel af jernbleck, inhemskt fabrikat af Polhems uppfinning. Silfver bestods icke mer, det hade allt gått till myntet; enkedrottningen och prinsessan hade ock i flera år ätit på tenn, men när konungen märkte det vid sin hemkomst, blef han förlägen, hvarpå Feif förra sommaren rådde Tessin att, likasom på eget bevåg, låta göra en liten silfverservis åt fruntimren.original: fruntimmren. (källa för ändring: HT, 1874, 1884) Måltiden räckte knappt tio minuter, och derefter red konungen ut att mönstra trupperna, som i en förfärlig snöyra |695|voro uppställda på|352| torget. Hans skarpa blickar öfverfor lederna, likasom för att utspana om någon blinkade för den isande vinden. Nöjd att finna dem nästan så likgiltiga derför som han sjelf, begynte han derefter mönstra hvarje man särskildt. Nästan alla voro gossar mellan 15 och 20 år, sammanbitande tänderna,original: tänderma, på det ingen måtte märka huru de skallrade af köld; endast befälet bestod af gamla karoliner, pröfvade uti hundrade strider, sista ringa qvarlefvan af den här, som en gång kommit Europa att darra. Man exercerade, man gjorde evolutioner. Linierna voro ofta krokiga i svängningen, gevären buros ej alltid i lika lutning, benen lyftades icke precis som på ståltråd i samma linie, hattarna sutto icke alltid efter formen, knapparna voro icke alltid behörigt knäppta, men sådant bekymrade föga fältherrarne från Carl XII:s skola. Hufvudsaken var att kommandot förstods på fläcken och lyddes i blinken, men icke mekaniskt som marionetter, utan så att öga, öra, hand och hjerta voro med derom och ringaste knekt, på samma gång han lydde kommandot, tillika kände sig vara en man för sig. Vanan att i långa år strida mot öfverlägsna fiender, der det hörde till regeln att hvar man hade tre, fem, ända till tio emot sig, hade hos Carl XII:s krigare utbildat denna personliga sjelfkänsla, som af hvarje soldat gjorde en armé och som innebar vilkoret för och förklaringen af deras segrar. Det var Fredrik II som uppfann och Napoleon som fullkomnade massornas taktik, hvilken blifvit antagen till grundsats i den nyare krigskonsten. Men Carl XII, »den sista riddaren»konsekvensändrat/normaliserat, kämpade ännu på gammalt riddarevis, och ehuru Gustaf II Adolf hade lärt honom grundsatsen: alla för en! lade han dertill, från Tiberup ända till Fredrikshall, den honom egna favoritsatsen: en för alla! Dertill hörde att hvar och en, så|353| knekt som bonde, borde stå som deras kung stod och utstryka ordet omöjligt från svenska språkets lexikon. Det var väl mycket begärdt, derföre föll allt slutligen sönder; men så länge det höll och kunde hålla ihop, kände sig den yngste rekryt blifva dubbelt starkare genom medvetandet af sin rättighet och sin pligt att tillika vara en man för sig.
658 Konseqvent med dessa principer, mönstrade kungen hvar man nogare än han mönstrade det hela; hans fader Carl XI var ryktbar för sin konst att »drilla» soldater, och Carl XII hade gjort heder åt skolan. Gång efter gång ropade han än den ena, än den andra ur ledet och lät honom ensam och fristående utföra det kommenderade tempot; det var icke godt att klicka, när kungen ropade: »sölar han der!» Svordomar, ehuru då redan införda med andra franska moder, hörde icke till Carl XII:s exercisreglemente. Oaktadt på snubbor var ingen brist, tycktes kungen i dag vara vid det bästa lynne. Näst kulregnet och löpgrafvarna, trifdes han aldrig bättre, än i snö och regn |696|framför hurtiga leder. Det var någonting i denna anblick, som nu mer än annars lifvade hans bröst och uppfyllde hans hjerta med nya förhoppningar. Det otroliga var skedt; det blödande, till döds utmattade landet hade uppställt en ny fullrustad här, af hvilken man, under en sådan anförare, åter kunde vänta allt. Det förvånade Europa trodde knappt sina ögon. Med ryktet om dessa rustningar kringflögo otaliga spionrapporter om baron Görtz’ vådliga planer. Hvad hade man icke att frukta af tidens störste fältherre vid sidan af tidens största diplomatiska snille! Kabinetterna darrade i sitt innersta, och det har aldrig blifvit bevist, men knappast heller på goda skäl betvifladt, att Carl XII:s död var på förhand beslutad i makternas rådslag.|354|Hans fall, säger en snillrik författare, var icke hans lefnad ovärdigt, ty han föll för det koaliseradeEuropa, som fruktade honom och som om honom kunde begagna tyrannens ord: må han gerna vara en gud, blott icke han lefver!
659 Efter slutad mönstring red generalissimus prinsen af Hessen fram till konungen och presenterade för honom öfverste Siquier, inkallad jemte öfverste Maigret i svensk tjenst som skicklig fortifikationsofficerare och designerad generaladjutant. Militäretikettenoriginal: Militärettiketten (källa för ändring: HT, 1874, 1884) fordrade, att desse herrar lika litet som kungen buro öfverplagg, oaktadt thermometern, ifall man den tiden haft någon sådan, kanske utvisat −20° Cels. Siquier var blåblek af köld och förargelse. Prinsen hade bättre förstått sin sak; han hade lagt något på hullet sedan i går, och efter han lefde bonspråk: franska, den gode fursten, så låg deruti intet besynnerligt; men saken var den, att han vid sådana tillfällen försigtigtvis bar en extra underklädnad af fint holländskt flanell under de vida öfverkläderna.
660 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad tycker öfversten om mina blå bussar?konsekvensändrat/normaliserat frågade konungen, som alltid var förlägen i samtal med främlingar och grep det närmaste ämne som var till hands.
661 –konsekvensändrat/normaliserat De måste vara oöfvervinnerliga, ty ni har förstått, sire, att dressera dem lika hårda mot Bores pilar, som mot Mars,konsekvensändrat/normaliserat svarade Siquier i det sirliga bildspråket från den tidens hof.
662 Konungen log; det var väl sällan han med ett smålöje bevärdigat en fransmans artighet. I dag fann han deri en viss sanning. –konsekvensändrat/normaliserat Nog tåla de en smula snöslask,konsekvensändrat/normaliserat yttrade han gladt, –konsekvensändrat/normaliserat men jag svarar ej för hur de månde pusta i solhettan. Om vi någon gång få tillfälle att helsa på hans franska majestät, skall det fägna mig att se dem stå profvet.konsekvensändrat/normaliserat
|355|
663 –konsekvensändrat/normaliserat Jag förmodar ej, sire, att min konung kan hoppas få se så ärade gäster,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Siquier, stucken på sin nations ömtåligaste sida; – konsekvensändrat/normaliseratmen skulle ers majestäts trupper någonsin hedra Frankrike med ett besök, tviflar jag ej på att de ju skulle blifva varmt emottagna.konsekvensändrat/normaliserat
|697|
664 Konungen skrattade och återvände, jemte prinsen, Siquier och staben, till högqvarteret. Under tiden hade der tilldragit sig ett möte, som var betecknande för den tidens ställning och sinnesstämning.
665 Det var bekant, att baron Görtz skulle samma dag på aftonen afresa till Åland. Utländska ministrar, svenske embetsmän och lycksökare af alla nationer trängdes i den mäktige gunstlingens förmak. Men på samma gång voro dubbla vakter utställda omkring hans boning, emedan allt hans inflytande och sjelfva konungens närhet ej voro tillräcklige att skydda honom för det obeskrifliga hat, som hög och låg i Sverige nästan utan undantag egnade honom.
666 Grefve Torsten Bertelsköld, skickad med uppdrag af grefve Horn och rådet i Stockholm, hade företräde hos den mäktige baronen och finansministern. Att de båda hatade hvarandra af uppriktigaste hjerta, visste de alltför väl. Desto artigare voro de; man kunde ha ansett dem för de intimaste »affärsvänner»konsekvensändrat/normaliserat. Den högdragne svenske grefven framställde med den smidigaste underdånighet sitt kinkiga uppdrag, som gick ut på att söka afböja den våldsammaste af tidens oerhörda utpressningar, det förestående aflysandet af alla i omlopp varande myntsorter mot statsobligationer och nytt mynt af försämrad halt; hvarefter allt gammalt mynt skulle vara förbjudet och konfiskabelt.*)Påbudet utfärdades i Mars 1718. Den holsteinska baronen,|356| ej mindre högdragen, var denna gång idel honung och axelryckningar. Han vore för sin del böjd för all möjlig skonsamhet, men rikets ställning, arméns behofver och majestätets vilja ... enfinspråk: franska, hvad ville man göra? Han kunde ej värpa pengar. Allt berodde på freden, och han för sin del gjorde allt hvad i hans förmåga stod för att beveka den kungliga halstarrigheten, men majestätet, voila toutspråk: franska; vänd er till kungen! Det är icke troligt, att Bertelsköld, eller ens rådet, hade fullt allvar med dessa framställningar; i deras intresse låg snarare att drifva ställningen till det yttersta, men de måste likväl sauvera skenet. Desto enträgnare och varmare var underhandlaren; naturligtvis utan framgång. – Det var blott ett af de många exemplen i historien, å ena sidan af en sjelfrådig minister, som vältrar all skuld på monarken, och tvår sina händer i snöhvit oskuld, å den andra af ett parti-intresse, som hojtar med andra vid branten af sitt lands undergång, men skjuter i hemlighet på, för att draga sin vinst af de förutsedda spillrorna.
667 När de båda herrarne ansågo sig ha talat nog för skenet, begynte också masken blifva dem båda för trång. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har ingenting mera att tillägga,konsekvensändrat/normaliserat|698|yttrade Bertelsköld, i det han reste sig upp för att gå. –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens må för sitt samvete och riket ansvara för de blifvande åtgärderna – och för de skedda.konsekvensändrat/normaliserat
668 –konsekvensändrat/normaliserat För mina åtgärder, herr legationssekreterare, är jag endast konungen räkenskap skyldig, och jag förmodar icke att hvarken ni eller någon annan har rätt att disponera öfver mitt samvete,konsekvensändrat/normaliserat svarade Görtz och reste sig icke upp, såsom etiketten fordrat, när en så högättad person tog afsked. Baron Görtz underlät sällan att vid alla tillfällen förödmjuka den svenska adeln,|357| och detta retsamma förakt var det som sedan, mer än något annat, förde hans hufvud under bilan.
669 Der sväfvade redan på Bertelskölds läppar ett uddhvasst svar, då i detsamma en ruta klingade, en sten flög in och nedföll tätt invid gunstlingens fötter. –konsekvensändrat/normaliserat Svenska folket svarar ers excellens i mitt ställe; ni kan också räkna på att en gång bli belönad efter förtjenst,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Bertelsköld med isande köld, i det han bugade och gick.
670 Görtz smålog föraktligt. –konsekvensändrat/normaliserat Sådana äro i alla tider partiernas argumenter,konsekvensändrat/normaliserat sade han och fattade ringklockan. –konsekvensändrat/normaliserat Låt holländska ministern stiga in!konsekvensändrat/normaliserat
19. Konungens ring.
671 Grefvinnan Ebba Cecilia Liewen, född Bertelsköld, hade som statsfru hos prinsessan Ulrika Eleonora åtföljt hofvet till Christinehamn. Man hade inqvarterat sig efter råd och lägenhet i de bättre husen, och grefvinnan disponerade tre eller fyra rum i närheten af prinsessans bostad. Det var på eftermiddagen samma dag som den nyss skildrade mönstringen. Konungen arbetade i enrum med baron Görtz, hofvet hade icke något amusement den aftonen, och grefvinnan satt hemma på sina rum, sedan hon efter vanligheten uppvaktat prinsessan vid middagstaffeln.
672 Hon satt likväl icke ensam; hon hade en kär anledning att stadna hemma hos sig. Hos henne satt den älskade ungdomsvännen Eva Rhenfelt, hvilken vi sist lemnade i fångenskap invid det sprängda Kajaneborg och|358| som framskymtade så hemlighetsfullt för Torsten Bertelskölds blickar qvällen förut. Vännerna hade förtrott hvarandra sina öden, sedan de skildes. Grefvinnan Ebbas voro snart berättade; hon hade delat de fyra hårda och oroliga åren mellan pligterna mot sin make och otaliga nödlidande, för hvilka hon (fastän hon sjelf glömde säga det) varit en god engel uti de sorgfyllda tiderna. Evas öden deremot voro mångskiftande och äfventyrliga. Hon åtföljde i |699|karldrägt den sårade Gustaf Bertelsköld i hans fångenskap till Åbo slott, der han, utmattad af den besvärliga vinterresan, länge sväfvade mellan lif och död, intilldess att det lyckades den trogna vårdarinnans omsorger och Tobias’ läkarekonst att återställaoriginal: åtetställa honom till helsan. –konsekvensändrat/normaliserat Då,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Eva, –konsekvensändrat/normaliserat fingo vi en dag i Juni 1716 kommendantens tillåtelse att under bevakning lemna slottet, jemte vår vän från Kajaneborg, prosten Cajanus, hans familj och min gamle Tobias. Vi genomvandrade de öde gatorna; det var förstörelsens anblick! Knappt en tjugondedel af stadens invånare hade qvarblifvit; de flesta husen voro utan fönster och dörrar; en del begagnades till stall, andra voro till hälften nedrifna till bränsle. Högt gräs vexte på gatorna; kosackernesoriginal: kossackernes (källa för ändring: HT) hästar betade på torget; ingenstädes hördes sjömannens glada sång, arbetarens glam eller barnens stoj; endast trumman ljöd ibland i de öde gränderna. Vi kommo till den ärevördiga gamla domkyrkan. Ingen väktare behöfde öppna för oss dess dörr, ingen orgelton ljöd oss till möte under de höga hvalfven. Portarna stodo på vid gafvel; stormen hven genom de sönderslagna fönsterrutorna. Tornuret stod; visarne hade bortfallit; tiden hade stadnat i sin flygt. Högaltaret var beröfvadt sina prydnader; koret var fylldt med grus; endast hjeltegrafvarnas monumenter framskymtade ifrån sidokoren. Vi trädde när|359|mare; en kaja uppflög från predikstolen och satte sig på altarkransen. Vi nalkades altaret, kajan flydde och satte sig på den toma orgelläktaren. På en af psalmtaflorna voro ännu två ziffror qvar; de visade en konung Davids psalm, Sv. Psalmboken N:o 68; det var den sista som församlingen sjungit. Vi upptogo den med tårfulla ögon och sjöngo:
673 »Hjelp mig, min Gud, min sorg mig qväl, Stort vatten går allt till min själ, Stormvågen mig fördränker. Jag sjunker ned i djupan dy, Mig falnar både hull och hy; På dig jag likväl tänker. Jag hafver ropat mig allt trött; Min hals är hes, min syn förnött; Efter min Gud jag bidar, Medan jag detta lider.»
674 –konsekvensändrat/normaliserat Derefter,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Eva, –konsekvensändrat/normaliserat vigde oss prosten Cajanus samman vid altaret, och det kändes så underbart, att vår lycka begynte midtunder Finlands yttersta nöd och i den förhärjade helgedom, der så många slägten uppsändt sina böner till den Allsmäktiges thron. Ännu samma sommar fördes vi öfver till Narva och derifrån inåt moskoviternes land till en stad som hette Nowgorod, och der tjente vi i fångenskap och behandlades skonsamt. Jag hade aflagt min karldrägt och följde min man som hans tjenarinna, och efter han förstod bättre än någon att tämja ystra hästar, som ingen annan fick makt öfver, blef han stallmästare hos en hög herre och stod uti mycken gunst. Der gaf Gud oss en son i vår fångenskap, och han kallades efter konungen Carl, men efter vi hoppades ännu på segerns dag, fick han |700|derjemte namnet Victor. På sena hösten 1717 gjorde vi med vår husbonde en resa till Narva. Der träffade vi en jakt från Runö, der folket är af svensk härkomst, och det blef aftaladt med Runöboerne, att vi i mörka natten gingo ombord på deras fartyg och flydde ur fångenska|360|pen.original: fångenska|360|skapen. Men efter det var så sent på året, kommo vi ej längre än till Gottland, der vi nödgades stadna tills isen lade sig mellan ön och fasta landet, och under tiden närde vi oss så godt vi kunde, min man som hofslagare och jag med att väfva och spinna. När vi då kommo till Stockholm för två veckor sedan, beslöts att Bertelsköld skulle inställa sig till tjenstgöring vid Armfelts korps, som ligger i Gefletrakten, emedan dessa trupper till största delen bestå af finnar, men jag reste till dig, min Ebba, för att utverka åt Bertelsköld en adjutantsplats hos Armfelt, hans gamle chef. Det har lyckats mig, som du vet, ehuru med knapp nöd, ty när jag såg denna nya armé, som är ämnad att infalla i Norgeoriginal: Norige (källa för ändring: 1874, 1884) medan Finland förblöder, sammanpressades hjertat i mitt bröst, och oemotståndligt stego de orden på mina läppar: »hvad har ers majestät gjort af Finland?» – Resten vet du. Jag är lycklig att ha fått återse dig och att ha erhållit konungens samtycke. I morgon skola vi åter skiljas, och hvem vet, om icke för alltid?konsekvensändrat/normaliserat
675 –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre så sorgsna tankar?konsekvensändrat/normaliserat sade en bekant röst i dörren, och Torsten Bertelsköld inträdde. –konsekvensändrat/normaliserat Är min sköna fiende allt ännu lika oförsonlig?konsekvensändrat/normaliserat
676 De båda fruntimmerna vexlade blickar. –konsekvensändrat/normaliserat Jag trodde ej,konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva kallt, –konsekvensändrat/normaliserat att grefven ännu hade något att tillägga efter vårt sednaste möte på redden af Stralsund.konsekvensändrat/normaliserat
677 Anspelningen måste ha varit svårsmält, ty grefve Torsten skärpte tonen, i det han yttrade: –konsekvensändrat/normaliserat ah ni har rätt, jag hade så när förgätit att vi återsågo hvarandra så nyligen. Jag hoppas att tiden förflutit angenämt derborta i pörtena? Med en så fördomsfri dristighet, som er, sköna Eva, är man aldrig rådlös om förströelser, om bekantskaper ... Med ett ord, jag är säker uppå, att en|361| så ringa förlust som min vänskap blifvit mångdubbelt ersatt ...konsekvensändrat/normaliserat
679 –konsekvensändrat/normaliserat Det är sannt,konsekvensändrat/normaliserat inföll Eva leende, –konsekvensändrat/normaliserat mångdubbelt ersatt! Tillåt mig, min bästa grefve, att här presentera för er en af ersättningarna.konsekvensändrat/normaliserat
680 Vid dessa ord vinkade hon åt en domestik i rummet bredvid, och in trädde en mörklockig pilt, halftannat år gammal vid pass, ovanligt stor för sin ålder och nyss så långt kommen att han tog sina första steg här i verlden.
681 Frågan på grefve Torstens läppar dog i samma ögonblick den föddes.
682 Men grefvinnan Ebba tog gossen, satte honom mildt i den förvånade brodrens knä och sade: –konsekvensändrat/normaliserat skjut honom icke ifrån dig, Torsten, låt honom |701|vara en försoningens och vänskapens pant mellan edra söndrade hjertan. Var för honom en god onkel; han är en af de våra, – hans lagliga namn är Carl Victor, grefve af Bertelsköld.konsekvensändrat/normaliserat
683 Allt diplomatens studerade lugn förslog denna gång ej att beherrska muskelspelet i grefve Torstens anletsdrag. En outsäglig bitterhet kämpade der mot det oemotståndliga intrycket af barndomens oskuld och blodsbandets naturliga rätt. Han kysste gossen på pannan, ställde honom sakta ifrån sig, uppstod hastigt och sade, vänd till Eva, med en röst, som skulle vara lugn och öfverlägsen, men som i stället förrådde hela smärtan af hans svikna förhoppningar: –konsekvensändrat/normaliserat min syster har rätt, mellan oss får ej mera något groll äga rum. Jag helsar er, min grefvinna, er och er son, välkomna i vår familj. Eh bienspråk: franska, lyckan är nyckfull, hon har unnat min bror det hon vägrat mig, låt oss icke mera tvista derom. Apro|362|pos af lycka, min syster, jag har kommit till dig för att ställa dig till ansvar för en viss ring, på hvilken man säger att vår familjs lycka beror. Jag har nu saknat den uti 18 år utan aning hvart den försvunnit, till dess man händelsevis tillställer mig en packe bref, som min bror qvarlemnat vid sin afresa för fyra år sedan. Bland dem finner jag ett af dig, dateradt Stockholm d. 24 Jan. 1704, hvari du bekänner att jag tappat ringen i en handske, att du öfverlemnat den åt hertiginnan af Holstein och att hon gifvit den åt konungen, infattad i en medaljong med drottning Ulrika Eleonoras porträtt. Du vet ej, min syster, hvad du gjort. Du har förspillt vår familjs lycka och framtid!konsekvensändrat/normaliserat
684 Grefvinnan Ebba rodnade djupt och fattade brodrens hand. –konsekvensändrat/normaliserat Jag bekänner,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat att jag af barnsligt oförstånd felat mer än du kanske kan förlåta mig. Men, Torsten, hvarföre sätta din tro till en vidskeplig amulett? Är det icke en evig försyn, som råder öfver våra öden, och är det icke vi sjelfva, som under dess hägn böra smida vår lycka?konsekvensändrat/normaliserat
685 –konsekvensändrat/normaliserat Lexor från barnkammaren! Och likväl ges det underbara kombinationer, hvilka ej kunna förklaras af något bud i katekesen. Min far efterlemnade vid sin död ett försegladt konvolut, som innehöll denna rings historia; det är nog, om jag säger dig, att vår familjs öden äro oskiljaktigt förbundna med denna klenod och att dess förlust städse förut har ådragit oss en kedja af motgångar, likasom dess ägande bragt oss till makt och ära. Jag sjelf är ett exempel derpå ... men, enfinspråk: franska, är det dig bekant, om kungen ännu bär denna medaljong?konsekvensändrat/normaliserat
686 –konsekvensändrat/normaliserat Enligt Göstas berättelse har konungen förlorat|363| medaljongen redan hösten 1708 under ett handgemäng vid Rajowka, detsamma der Hård stupade.konsekvensändrat/normaliserat
|702|
687 –konsekvensändrat/normaliseratDiable!språk: franska Förlorad, för att aldrig mera återfås! Vid Rajowka? Det var ju kort efter slaget vid Holofzin! Det var ju kort före tåget till Ukrän! Det var vid sjelfva vändpunkten för Carl XII:s lycka. Dittills idel segrar! Derefter idel nederlag! Denna fördömda ring bringar då alltid lycka eller ofärd, hvems hand än må bära honom eller förlora honom. Och jag dåre, som ägt honom och icke bättre bevarat honom! När jag hade honom, steg jag hastigt; sedan jag mist honom, kämpar jag förgäfves emot mitt öde. Allt går emot ... Och hvem kan säga mig, hvilken trosspojke i denna stund uppsvingar sig med min talisman till sitt rikes första värdigheter!konsekvensändrat/normaliserat
688 Grefve Torsten gick med häftiga steg öfver rummet. Var det ringens demoniska makt, eller var det ärelystnadens ande och förbittringen öfver så många felslagna planer, som nu beröfvade Horns lärjunge hela hans diplomatiska köld? Aldrig hade systern sett honom sådan; i ångern öfver sin obetänksamhet vågade hon icke mera ett ord för att blidka honom.
689 Kammartjenaren inträdde och anmälde en främling, som enträget begärde att få tala med krigsrådinnan Rhenfelt (hennes senare giftermål var ännu icke bekant). Eva gick ut; en stund förflöt, under hvilken bror och syster sutto derinne stumma med deras minnen och deras olika mening om lifvets lycka.
690 Slutligen kom Eva tillbaka, upprörd, förgråten, fattade grefvinnans hand och sade: –konsekvensändrat/normaliserat tillåter du mig att återföra till dig en gammal vän?
691 Ebba nickade forskande sitt samtycke.
|364|
692 En officer af ädel hållning trädde in, blek och med tårfyllda ögon. Hans hår hade grånat, hans kinder voro insjunkna, men det var likväl något i hans väsende, som mindre liknade en gubbes lutande gestalt, än en af olyckan böjd man uti lifvets kraftiga ålder. Grefvinnan Ebba hade icke många sekunder betraktat honom, innan hennes kinder hastigt hvitnade och hon nedsjönk, ljudlös och afdånad, uti sin väns armar.
693 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är detta?konsekvensändrat/normaliserat utropade grefve Torsten, ur stånd att fatta orsaken till systerns plötsliga sinnesrörelse.
694 Främlingen hörde honom icke. Hans blickar följde ofrånvändt och med en obeskriflig känsla grefvinnans milda och bleka drag, medan hon småningom återhämtade sig.
695 –konsekvensändrat/normaliserat Herre, hvem är ni, och hvad ger er rätt att med er åsyn skrämma grefvinnan Liewen?konsekvensändrat/normaliserat upprepade Torsten häftigt till den nykomne.
696 –konsekvensändrat/normaliserat När de döda stå upp, då isas de lefvandes blod,konsekvensändrat/normaliserat sade främlingen sorgset. –konsekvensändrat/normaliserat Hvem jag är? En från grafven uppstånden man, som fordom ej var er okänd, herr grefve. Mitt hår har grånat i nära nio års fångenskap; hvarföre |703|skulle jag begära att ni mera igenkänner den för död ansedde Erik Falkenberg, fordom en bland hans majestäts drabanter och närmaste vän till er broder Gustaf Bertelsköld?konsekvensändrat/normaliserat
697 –konsekvensändrat/normaliserat Falkenberg? Brorson till kgl. rådet af samma namn? Bror till ... till grefvinnan Eva Bertelsköld, född Falkenberg?konsekvensändrat/normaliserat
698 –konsekvensändrat/normaliserat Densamme. Jag visste icke, herr grefve, attkonsekvensändrat/normaliserat ...
699 Torsten bet sig i läppen.
700 –konsekvensändrat/normaliserat Ni misstar er, min herre,konsekvensändrat/normaliserat sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Det är min bror, som varit nog lycklig att vinna er systers hand.|365| Var välkommen tillbaka. Det gläder mig att ryktet ljugit, som sade er ha stupat på Pultavas blodiga fält.konsekvensändrat/normaliserat
701 –konsekvensändrat/normaliserat Det sade endast till hälften osannt,konsekvensändrat/normaliserat svarade Falkenberg med en sorgsen blick på grefvinnan Ebba, som återvunnit fattningen, men ännu ej hade mod att se upp till den fordom älskade, länge begråtne, ändtligen återkomne och likväl för alltid förlorade barndomsvännen ...
702 –konsekvensändrat/normaliserat Jag lemnade den bättre delen af mitt lif och hela min sällhet qvar vid Pultava. Det som återstår, herr grefve, det är ej mycket värdt.konsekvensändrat/normaliserat
703 –konsekvensändrat/normaliserat Och du räknar då för intet en hel bana af bragder, som återstår dig? ... Du glömmer en systers varmaste kärlek?konsekvensändrat/normaliserat sade Eva med ömhet.
704 –konsekvensändrat/normaliserat Och en tillgifven barndomsvän?konsekvensändrat/normaliserat tillade grefvinnanoriginal: grefvinran Ebba med låg röst.
705 Falkenberg teg.
706 –konsekvensändrat/normaliserat Er räddning måste i sanning ha varit underbar?konsekvensändrat/normaliserat yttrade Torsten,original: Torsten. (källa för ändring: HT, 1874, 1884) för att komma ifrån de vådliga minnena.
707 –konsekvensändrat/normaliserat Kanske ej underbarare än mången annans,konsekvensändrat/normaliserat svarade Falkenberg; –konsekvensändrat/normaliserat men likväl nog till en saga för barn. Ni tillåter mig att bespara fruntimmerna en berättelse, som blott skulle uppröra dem. I korthet, jag låg tolf timmar bland de döde på slagfältet; en plundrande marodör upptäckte hos mig en gnista af lif och företog sig att rädda mig; det blef för honom en god affär att sälja mig åt en bojar, som ackorderat af honom en svensk fånge till lifegen. Jag fördes långt inåt landet, man begapade mig som ett underdjur, man afskydde mig som en kättare, men på det hela behandlades jag ej alltför illa. Emedan jag förstod något trädgårdsskötsel, kunde jag göra någon nytta. Slutligen svingade jag|366| mig upp till trädgårdsmästare och förtjenade något penningar. En dag kom till vår by en vandrande krämare, som sålde helgonabilder. Döm om min förvåning när jag bland den brokiga samlingen upptäckte en liten medaljongkonsekvensändrat/normaliserat ...
708 –konsekvensändrat/normaliserat Med drottning Ulrika Eleonoras porträtt?konsekvensändrat/normaliserat
709 –konsekvensändrat/normaliserat Men hur vet ni, herr grefvekonsekvensändrat/normaliserat ...
710 –konsekvensändrat/normaliserat Det var då verkligen den!konsekvensändrat/normaliserat utbrast Torsten med häftighet.
|704|
711 –konsekvensändrat/normaliserat Det var samma medaljong, som hans majestät förlorade vid Rajowka; hela drabantkorpsen kände den, man kunde ej misstaga sig. Jag dolde med möda min öfverraskning, fyllde min halfva sparpenning i krämarens börs och fick medaljongen.konsekvensändrat/normaliserat
712 –konsekvensändrat/normaliserat Ha, hvar är den? Gif hit!konsekvensändrat/normaliserat
713 –konsekvensändrat/normaliserat Jag skattar mig lycklig att kunna lemna den i hans majestäts egen hand,konsekvensändrat/normaliserat svarade Falkenberg lugnt. –konsekvensändrat/normaliserat Märkvärdigt nog förändrades mitt öde, sedan jag erhöll denna klenod. Allt gick mig i händerna, min husbondes unga maka, som sett mig tyna och gråna under längtan till fäderneslandet, talade så varmt för mitt frigifvande, att min husbonde, af svartsjuka, samtyckte och förde mig sjelf till Riga, derifrån han beredde mig lägenhet till Köpenhamn, och ... jag återsåg mitt fädernesland.konsekvensändrat/normaliserat
714 –konsekvensändrat/normaliserat Var god och visa mig medaljongen,konsekvensändrat/normaliserat sade Torsten med ett underligt uttryck.
715 Falkenberg framtog den, väl förvarad i ett foderal af läder. Ringen befanns vara så infattad deri, att han utgjorde öglan, i hvilken medaljongen hängde, när man bar den om halsen.
716 –konsekvensändrat/normaliserat Denna ring är min!konsekvensändrat/normaliserat utropade Torsten Bertelsköld och grep den med en krampaktig häftighet, lika|367|som ville han ej mera släppa den för all verldens skatter.
717 –konsekvensändrat/normaliserat Det är konungens egendom, som jag ännu i dag bör återställa till hans majestät,konsekvensändrat/normaliserat invände Falkenberg.
718 –konsekvensändrat/normaliseratRex regi rebellis!språk: latin – ah, ni ser att jag känner inskriften. Vet ni väl, att om konungen ännu en gång skulle erhålla denna ring och akta sig att förlora den genom en osanning eller en mened – det är blott så den förloras – då skulle hans lycka vända sig, han skulle åter kasta Europa för sina fötter, han skulle skrifva lagar för verlden, och nordens öde vore förändradt för sekler!konsekvensändrat/normaliserat
719 Alla tego. Det var som hade de stått under inflytande af en okänd hemlighetsfull makt, mot hvilken religion och förnuft förgäfves uppreste sig. Eva hejdade Falkenbergs arm, som redan höjdes att rycka medaljongen tillbaka. –konsekvensändrat/normaliserat Ringen är hans,konsekvensändrat/normaliserat sade hon; –konsekvensändrat/normaliserat konungen har dertill ingen rätt; men älskar ni er konung, gref Torsten, och älskar ni ert land, så gif honom ringen åter!konsekvensändrat/normaliserat
720 –konsekvensändrat/normaliserat Icke om han bröte sönder sin värja för mina fötter och böjde knä för mig och kysste min fot! Icke om han bjöde mig Norges krona och Englands thron! Medaljongen är hans; han skall erhålla den; men ringen är min!konsekvensändrat/normaliserat
721 Och grefve Torsten ilade bort.
722 Då försvann det förlamande intryck, som nyss betagit de öfriga. Falkenberg rasade. Fruntimmerna greto. Men det var för sent. Torsten Bertelsköld hade ringen och behöll honom.
|368||705|
20. Skuggan af ett namn.
723 Julmorgonens sena sol gick år 1718 upp öfver Tydalensfjällar i Norgeoriginal: Norige (källa för ändring: 1874, 1884) på gränsen mot Jemtland. Natten hade varit frostig och klar, men från hafvet i vester uppstego nu svarta snömoln, emot hvilkas dunkla kanter de första solstrålarna glimmade som en gyllene spets kring ett dystert sorgflor. Fjällarnas toppar reste sig höga och snöbetäckta mot den mörknande himmelens fond; och när solskenet föll på deras kronor af is, syntes de ljusa och vårliga likt hoppet, som gäckar beständigt i fjerran ett menniskoöga.
724 På sluttningen af fjället var lif och rörelse. Det var Armfelts skaror, det var sista spillran af Finlands sista här, som efter det misslyckade anfallet mot Trondhjem tågade tillbaka från Norgesoriginal: Noriges (källa för ändring: 1874, 1884) fjälldalar till vinterqvarteren på svensk botten. Natten hade varit hård, man hade hopsamlat ljungen och de späda dvergbjörkarna, som vuxo mellan klipporna, för att uppgöra eld i den stränga kölden; men alltför hastigt uppflammade denna matta låge för att lika hastigt slockna igen, och mången hade nu redan förfrusit händer och fötter. Men ännu qvarlefde en gnista af mod i de stelnade lederna. Fälttåget var förloradt; den tappre och ryktbare Långström, Finlands ypperste partigängare, hade nyss förut stupat i en af dessa ensliga förtviflade strider, der endast fjällens eko besvarar kämparnes rop och ingen räddning finnes för den som öfvermannas. Hård var marschen,|369| lifsmedlen ytterst ringa; men ännu gick den finska truppen framåt, ty ännu lefde för den kung Carl, och var än allt förloradt, så stod ännu allt att vinna, så länge han var ofvan jord. Dunkla halfförstådda rykten om hans förestående stora planer kringflögo bland skarorna, och med dessa sagor från framtiden, likasom med sagorna från det förflutna, upplifvade de ännu vid bivuaken hvarandras sjunkande mod. Man visste att Görtz med framgång arbetade på fred med den farligaste motståndaren, czar Peter, hos hvilken han personligen haft företräde i Haag och Petersburg. Man visste att czaren var missnöjd med sina tyska bundsförvandter, som med afund och fruktan bevakade hans försök att fatta fotfäste i Tyskland. Man visste äfven att czarens personliga karakter var af den halt, att den kunde förbindas med Carl XII:s; – djerf, högtsträfvande, vidtutstormande. Man hviskade något om en förestående förmälning mellan konung Carl och czar Peters älskliga dotter Anna*)Sedermera förmäld med den unge hertigen af Holstein, Carls systerson, och stammoder för det nu regerande kejserliga huset i Ryssland.. Derefter skulle dessa väldige kämpar, efter att så länge ha brottats om herraväldet |706|i norden, försonas och sluta ett förbund, som måste komma Europas throner att darra. Det sades, att Sverige skulle afträda Estland och Ingermanland för alltid, men Liffland på 50 år, hvaremot czaren skulle återgifva Finland och med sin flotta vara konung Carl behjelplig att till ersättning eröfra Norge.original: Norige. (källa för ändring: 1874, 1884) Derefter skulle Carl låta 30 000konsekvensändrat/normaliserat man, till straff för konung Georgs trolöshet, sätta pretendenten Stuart på Brittaniens throner; men sjelf skulle han, i förbund med|370|czar Peter, inbryta i Tyskland, återtaga förlorade besittningar och omskapa Europa.
725 Det var jätteplaner i solnedgången; de hvälfde sig alla kring samma medelpunkt, samma hjeltedjerfva menniskoarm. Och man vet, att det åtminstone fanns två eller tre dödlige, som kände sig dessa planer vuxne; de hade upprunnit i en diplomats snille och som ljungeldar antändt tvenne monarkers bragdlystna håg. Man vet också, att dessa planer, i all deras stormiga storhet, voro rimligare uttänkta än dem, hvilka Carl XII uttänkte ensam. Men hvad man törhända har glömt, det är att ännu tusende andra trodde på deras möjlighet, och bland dem äfven de siste finnarne. I långa år hade allt Sveriges rike gått i en segerdröm; olyckan och uppoffringarna hade väckt dem som närmast dignade under tyngden, men soldaten gick ännu allt i sin stolta tro att under konungens fana besegra verlden. Den finska trögheten släpper icke fort sina illusioner. Ingenting, icke ens nederlag, reträtt och tusende faror, förmådde rubba det okufliga modet hos Armfelts här, så länge konungen lefde. De stredo i skuggan, som Leonidas stred under persernes pilar; – skuggan af ett namn.
726 Men det kom, det budskap, som förlamade hvarje arm och raderade all framtid ur segrarnas bok. En hviskning, dyster som grafvens, gick genom lederna; Carl XII var icke mer; han hade stupat såsom han lefvat, höjd öfver bröstvärnet, handen på svärdfästet, ögat mot fienden, omsusad af kulorna. »Han föll»konsekvensändrat/normaliserat, säger en af hans samtida, »för en kula tvärs genom hufvudet, och denna kula fällde Sverige.»Huru han föll, det glömde samtiden närmare utreda. Var det »för Europas koaliserade makter»konsekvensändrat/normaliserat, – var det för en svensk kula eller för en norsk, eller var det ej för kula, utan för svärd –|371| det syntes för samtiden vara af ringa vigt. Det enda vigtiga var att den mannen föll, som, berghög bland tidens pygméer, ensam bar på sina skullror ett tidehvarf, hvilket föll med honom, för att aldrig mera uppstå ur grafven. Hans samtid trodde icke med Sveriges störste nyare häfdatecknare, att Carl XII:s död var »en slutad lefnad»; den väntade af hans sednare bana otroliga ting, likasom utaf den förra, och hvem kan |707|med visshet säga att den väntade fåvitsk?*)Carl XII gaf kort före sin död befallning att iordningställa lustslotten. Mången har trott att han beslutat egna sin senare bana åt freden och rikets upphjelpande. Det vissa är blott, att verlden andades lättare efter den siste jättens fall, ty vapenstorheten tynger jorden, och den tyngde på Sverige likasom hade fjället lagt sig öfver dess bröst. Dock lika visst är, att när mensklig storhet kommer dertill, upplyftar den mer än den trycker ned och vidgar menniskors hjertan till sådana värf, som lefva i tideböckerna. Under Carl XII kände sig hvarje pilt i Sverige och Finland vexa till rese. De som väga denne konungs gerningar efter vanlig Debet och Credit, erhålla till facit: saldo förlust så och så mycket. Och det kan ej annorlunda vara, ty Carl XII var kanske den störste slösare som någonsin lefvat, förspillande sitt rike, sina eröfringar, sina arméer och sig sjelf med samma förakt för konsten att samla. Men räkenmästarne hafva glömt ett saldo till favör, som lyfte hans tid och som lyftar alla kommande slägten, nemligen glansen af hans storhet. Han var spetsen och det sista bländande utsprånget af den skandinaviska hjelteandan, som redan tusen år före honom stormade kring Europa. Han bar derföre uti sig mer än ett tidehvarf, mer än ett folk; han bar inom|372| sig ett förgånget årtusendes själ. Förgånget var det, och derföre föll det med honom; men skuggan af hans namn, som uppfyllde och förmörkade norden, medan han lefde, uppfyller och bestrålar norden, sedan han föll ...
727 Armfelt erhöll sorgebudet om konungens fall genom en uppsnappad norsk postiljon**)Tidigare. Det var detta bud, som bestämde honom till återtåg.. Det kunde ej länge döljas för soldaten, och från den stunden var finska hären förlorad. Hänryckningens, segerns makt, som så länge hållit kämparne upprätt under öfvermenskliga ansträngningar, – den makten var bruten. Verkligheten sprang dem på lifvet och öfvermannade dem, likasom klippan, hvilken en jätte vältat på branten, rullar tillbaka öfver hans domnade arm. Och verkligheten var i denna stund en julmorgon på Norgesoriginal: Noriges (källa för ändring: 1874, 1884) stiglösa fjäll.
728 Armén bröt upp från Tydalen, der man ännu hade 7 mil till närmaste by i Jemtland. Med armén följde norska fångar, och bland dem skulle fjällboerne, som hade att välja mellan repet eller en rik belöning, tjenstgöra som vägvisare. Ännu lyste solen på de högsta fjälltopparna, Bokhammaren, Öjefjäll, Remmen och Einhagen. Men derefter slocknade skenet uti det svarta snömolnet, som steg allt högre och kom allt närmare, under ett doft sus från nordvest. Om få ögonblick voro fjäll, menniskor, hästar och slädar |708|insvepta i en snöstorm, så tät, att ingen mera kunde se tio alnar framför sig, och så isande kall, att han trängde igenom de varmaste vinterplagg. Få voro också de, som hade en pels af fårskinn eller en osliten vadmalsjacka. Vägvisarne gingo vilse och fröso ihjäl. Armén tågade framåt, utan att veta hvart, men framåt gick det, – så länge det gick. Och det gick i det längsta; de hade ej varit|373| finnar annars. Men snart nog gick det ej längre. Hästarne störtade. Vapnen föllo ur soldaternes händer. En del begrofvos i snömassorna; en del nedsjönko utmattade itillagt av utgivaren (källa för ändring: HT, 1874, 1884) snön och somnade utan att mera vakna. Andra instörtade i djupa klyftor, betäckta af ett försåteligt snötäcke. De öfriga försökte bivuakera. I skydd bakom klipporna uppgjordes eldar; allt hvad brinna kunde – gevärskolfvar, laddstockar, transportslädar, lavetter, sadlar, remtyg, värjgehäng, – brändes utan förskoning. Men snöstormen fortfor att rasa med oförminskad våldsamhet hela första och andra dag jul. Eldarna kunde ej mera underhållas. Hela hären var vigd till undergång.
729 I denna förfärliga jul-lek såg man en högrest kämpagestalt framskymta i snöyran, åtföljd af omkring 300 man, som ännu följde honom. Han var en af de få, som ännu icke förtviflat. Det var han, som vid det ryktbara tåget mot Trondhjem först lyftade en kanon på sina axlar och bar den öfver brådjupen. Det var han, som nu på återtåget först sönderbröt mot sitt knä en groftimrad transportsläde och använde den till bränsle. Det var han, som, ensam outtröttad, upplyftade än den ena, än den andra ur drifvor och klyftor och sökte återkalla dem till lifvet. Hans skara följde honom som en räddande engel och banade sig genom otroliga faror en väg till Eina-elfven, som går från fjällen till Handöl, första byn uti Jemtland.
730 När de 300 kommit till floden, upphofvo de ett glädjerop, ty de hade nu en kompass, hvilken ej mera svek dem, såsom sol, måne och stjernor sveko i den grufliga snöyran. De höggo hål i isen och gåfvo akt uppå hvartåt vattnet rann; ditåt var Jemtland, ditåt räddningen. Hoppet log ännu en gång mot dessa få återstående tappre. De omringade, uppfyllde af tack|374|samhet, sin anförare, major Bertelsköld, och bådo att turvis få bära honom; ty sedan han i 36 timmar arbetat mer än tjugu andra tillsammantagna, begynte äfven hans jättekrafter att svigta. Men han tryckte deras händer till afsked och talade till dem några få ord, som öfverröstade stormens dån.
731 –konsekvensändrat/normaliserat Gån på, gossar,konsekvensändrat/normaliserat sade han; –konsekvensändrat/normaliserat der är vägen till lifvet. Jag vänder om här, och ingen af er får följa mig. Mer än tretusen af de våra irra ännu omkring uti dessa fjäll; vete Gud huru många af dem ännu kunna röra en fot. Men det är Finlands sista här, jag kan ej öfvergifva dem, jag måste uppsöka så många jag kan, för att visa dem vägen hit ned till Eina-elfven. Motsägen |709|mig icke; det är sista gången jag befaller er, barn; J veten att jag ej tål någon som muckar i tjensten. Skulle jag ej mera komma tillbaka, så helsen min hustru och min lilla son, min Carl Victor. Sägen dem, att de, näst Gud, varit min sista tanke. Sägen dem, att min broder Torsten skall taga vård om dem och uppfostra min son till en bra karl, som fruktar Gud och ärar konungen. Sägen dem att jag dött som jag lefvat, för Finland och för kung Carl. Sedan de icke mera finnas är det icke värdt för mig att längre lefva. Farväl, gossar, Gud vare med er. Skulle någon af eder ännu återse Finland, så helsa vårt land!konsekvensändrat/normaliserat
732 Vid dessa ord aftorkade den tappre kämpen en frusen tår med den snöiga ärmen och skyndade bort med raska steg, likasom hade han fruktat att kärleken till maka, barn och lif skulle i sista stunden förråda fosterlandet. Soldaterne sågo bedröfvade efter honom, ingen vågade sätta sig mot hans sista befallning, och snart var han försvunnen för deras blickar bland fjällen och snöyran.
|375|
733 Det var ock sista gången man hörde något af denna berättelses hjelte, den redlige och tappre karolinen Gustaf Adolf Bertelsköld. Om och hvilka han vidare lyckats rädda af Finlands sista hjelteskara, det har aldrig blifvit bekant. Så mycketoriginal: myckat är visst, att han spårlöst försvann med tusende andra i fjällens omätliga snöhöljda graf, beseglande med sitt lif den kärlek till konung och fosterland, hvilken orubbligt lifvat hans trofasta själ under hundrade strider, segrar och motgångar, från början af hans bana ända till slutet.
734 Allt, eller nästan allt öfrigt, som lif och anda hade i fjällens jul, förgicks. Sagan säger, att några af de efterblefne frigåfvo norskaoriginal: norrska (källa för ändring: 1874, 1884) fångar och skickade dem med begäran om undsättning till kommendanten i Trondhjem och att denne skickat 300 skidlöpare och 150 lätta slädar, för att uppsöka och rädda de förvillade. Desse redlige norrmän, som tågade ut att rädda en förlorad fiendtelig här, kunde likväl ej framtränga bland fjällen, så länge ovädret varade. Efter dess slut följde de finska härens tåg, och förfärande var då den syn, som mötte dem ibland klipporna. Arméns väg betecknades blott alltför väl af qvarlemnade kanoner, som nedsjunkit i drifvorna, och bortkastade vapen, som öfverallt lågo kringströdda. Derefter anträffades dödfrusne officerare och soldater, först en och en, sedan hela rotar, slutligen hela kompanier och bataljoner. Somlige funnos döde vid den slocknade lägerelden, andra sittande eller liggande i slädar efter störtade hästar; många lågo krossade i de djupa afgrunderne, andra åter hade nedsjunkit stelnade i samma ordning som de marscherat. Rundtomkring hördes vargarnes tjut, fjällens örnar kretsade i skaror kring denna dödens stora valplats, och Tydalen blef derefter i många år den bästa jagtmark i Norge.original: Norrige. (källa för ändring: 1874, 1884)
|376||710|
735 Förlusterna i denna förödelsens jul ha aldrig blifvit med visshet på ziffran bekanta. De kunna bedömas deraf, att Armfelts armé vid intåget i Norgeoriginal: Norige (källa för ändring: 1874, 1884) beräknades till 6 500konsekvensändrat/normaliserat stridbare män, och af dem återkommo vid pass 500, till en del med förfrusna lemmar. Antager man förlusterna i döde och fångne under det öfriga fälttåget till 2 500konsekvensändrat/normaliserat man, så blir antalet af de förfrusne omkring 3 500konsekvensändrat/normaliserat. Några uppgifva det högre, andra lägre; det vissa är, att förlusten var för den tiden omätlig.
736 Så slöts det sista äfventyret i Carl XII:s stora blodiga sorgespel, och så föllo Finlands siste karoliner, om hvilka skalden sjunger*)Franzén, »Den gamle knekten»konsekvensändrat/normaliserat, första upplagan, sedermera ändrad.:
konsekvensändrat/normaliseratDit flög ock Finlands sista tropp,
Hopsökt från öde trakter;
Flög der att ibland fjällen dö,
Begrafven under nordens snö.konsekvensändrat/normaliserat
738 Och åter sjunger han:
konsekvensändrat/normaliseratGret Sverige: mer gret Finland dock,
Som mor och enka gråterkonsekvensändrat/normaliserat ...
740 Du, som i vårens grönska och tjusad af blidare taflor lyssnat till denna sorgsna, men höghjertade saga; du, som värmer ditt hjerta vid den svenska ärans glans och vid den finska sångens odödliga sägner om nyare tiders bragder; mins, att Finland äfven före dem ägt hjeltar värdige sagornas minnen, ehuru det aldrig förr har ägt och väl aldrig sedan skall äga mer än en fänrik Stål att besjunga dem.
*)Har afseende på den vidtutspridda och äfven af Voltaire utbredda lögnen att Carl XII skulle skickat sin stöfvel till rådet, för att regera i hans ställe.
Fältskärns nionde berättelse.konsekvensändrat/normaliserat
1 En afton i slutet på Oktober hördes steg i den mörka vindstrappan, och någon famlade efter låset på fältskärnsoriginal: föltskärns kammardörr. Den lilla församlade kretsen vände sig nyfiket om, ty man väntade ingen mera; sällskapet var nemligen fulltaligt, utom skolmästaren, Svenonius, som i flera veckor varit sjuk och så mycket mindre väntades, emedan stadens sqvaller, som hade reda på alla vigtiga tilldragelser, visste berätta att den lärde magistern samma qväll skulle låta koppa sig.
2 Emellertid var det ingen annan än Svenonius sjelf i egen person, som nu trädde in, något släpande i gången och pustande efter klättringen uppför de besvärliga vindstrapporna. Hans långa magra gestalt,original: gcstalt, knappt en tvärhand kortare än fältskärns egen, syntes i den slitna svarta rocken ännu magrare än förr, och glasögonen, hvilkas bågar förlorade sig i en skog af tofvigt svart hår, som omgaf de bleka kinderna likt en talldunge kring en vintersjö, hade knappt mera ett fäste på den hvassa, men hopkrymptaoriginal: hopkrymta näsan, hvars anblick annars aldrig brukade förfela en helsosam respekt hos stadens skolpiltar. Den lärde mannens drag, försedda med ett par tunna läppar, en framstående haka och ett par lifliga bruna ögon, hade således föga anspråk uppå att kallas intagande, men de mildrades betydligt af den stackars skolmästarens oförställda glädje att åter befinna sig i ett sällskap, som han så länge saknat och som,|228| med alla sina kantigheter, liksom han sjelf, bestod af i grunden goda menniskor.
3 Man fann icke heller lätt tvenne mera kompletta motsatser, än denne fältskärns lärde åhörare och hans vän och trätobroder, den kortvuxne, fete, knubbige postmästaren kapten Svanholm, med sitt, i eget tycke åtminstone, martialiska utseende, sitt stubbade ljusa hår och de långa mustacherna, hvilkas ursprungliga röda färg af tiden förvandlats till grå och ur hvilka hans famlande tumme aldrig underlät att vid vigtiga tillfällen likasom framdraga |618|ljusa idéer och slående kraftord. Postmästaren bar som vanligt en snäf grön jagtrock med posthorn på knapparna och ej mindre luggsliten än skolmästarns; dertill snusbruna
underkläder
med en guldpistol i 
berlockerna
, gul vest och en halsduk af obestämd färg, hvilket något brokiga omhölje betäckte en personlighet, så stockkonservativ som någon tysk 
Haudegen
och som skulle ha varit hjertans enformig, derest icke naturen försett honom med ett hetsigt lynne och ett 
gräligt
ölsinne – hvilket sistnämnda likväl aldrig kom i fråga vid den strängt nyktre fältskärns aftonsamqväm.
4 Svanholm var också den förste att helsa den lärde vännen välkommen och fröjda sig att han åter »såg så pigg ut som en kosack i skumrasket», hvari gamla mormor, Anne Charlotte och fältskärn sjelf af hjertats välmening instämde, medan barnen ofrivilligt kände sin gamla respekt ej så litet förökad af de nya och hvassare kanter sjukdomen efterlemnat i skolmästarens figur. Man underlät icke heller att förvånas öfver den
dietiske
mannens mod att, 
likt Döbeln, kasta medicinen i vrån
för att lyssna på fältskärns krigshistorier.
5 –konsekvensändrat/normaliserat Bryr jag mig om krigshistorierna!
konsekvensändrat/normaliserat svarade skolmästaren muntert. –konsekvensändrat/normaliserat Quidquid delirant reges plectuntur|229| Achivi.språk: latin
konsekvensändrat/normaliserat Hjeltarnes ära få folken betala. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, kära bror, jag hade nog af »De blå»; jag har som en god kristen och en fredlig menniska låtit vår mesta 
anpart
i stora ofreden storma förbi och kommer nu, sedan det värsta krigsbullret är öfver, för att vara med om begynnelsen af den nya och fredligare tiden, sedan det stormgalna nordiska lejonet rasat ut.
konsekvensändrat/normaliserat
6 –konsekvensändrat/normaliserat Hjeltemod! Säger bror det!
konsekvensändrat/normaliserat uppbrusade Svanholm och reste sig lik en stridstupp i sin fulla storhet af 
5 fot och 5 tum
från hjessan till fotabjället.
7 –konsekvensändrat/normaliserat Visst säger jag det,
konsekvensändrat/normaliserat svarade skolmästaren oförskräckt. –konsekvensändrat/normaliserat Bättre är en bit bröd än ett stycke bly, ett halmtak än en 
bivuak
, en bok än en huggvärja, ett skördefält än ett slagfält. Och det begaf sig, att Carl XII skaffade hela sitt rike bly, bivuaker, värjor och slagfält nog, men desto mindre bröd, tak, böcker och skördefolk
konsekvensändrat/normaliserat ...
8 –konsekvensändrat/normaliserat Vi ha hört det der förut,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde fältskärn, som ogerna ville låta den gamla tvisten uppblossa ånyo; –konsekvensändrat/normaliserat och derföre hade bror Svanholm bordt lefva de två första tiotalen af förra seklet och bror Svenonius de näst efterföljande tiotalen, så hade hvar och en af er lefvat uppå sin rätta tid, i stället att gå här och spöka med otidigheter, hvar och en på sned i sin ensidighet. Bror Svanholm skall ännu få höra hvad krigen kosta, och bror Svenonius skall märka huru sagornas jättar kasta sin skugga långt framåt i tiderna. Det är med sagan som med en sjunkande sol; ju lägre hon sjunker ned i natten |619|af det förflutna, desto kolossalare blir skuggan af de jordiska föremål, som råkat komma i hennes sken.
konsekvensändrat/normaliserat
9 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tänker att kusin Bäck har, gudnås, förstöring nog att ännu berätta oss,
konsekvensändrat/normaliserat sade gamla mormor för att i sin mån blanda bort tvistefrågan. –konsekvensändrat/normaliserat Jag vill ändå hoppas|230| att denna berättelse icke blir på långt när så äfventyrligt blodig och vild som den förra.
konsekvensändrat/normaliserat
10 –konsekvensändrat/normaliserat Så är det,
konsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn. –konsekvensändrat/normaliserat Vi äro nu vid 1714. Derefter följde ännu sju de längsta och sorgligaste år, Finland någonsin genomlefvat. Men det stora nordiska kriget hade då redan, liksom Carl XII sjelf, utspelt sin egentliga trumf, och hvad derefter kom, det var sårfebern, som följde efter striden och föregick tillfrisknandet; det var en lång och dyster dödskamp, uppfylld af förtviflade ansträngningar att rädda en bruten storhet; det var en tid af vanmäktiga fredsarbeten, under hvilken nya framtidsfrön obemärkt fattade rot i gruset af en sammanstörtande jättebyggnad; en af dessa 
underbara
tider, som nästan icke ha något närvarande, utan lefva helt och hållet i minnet af det förgångna och i hoppet om det tillkommande, nöjda nästan med hvilken förändring som helst, allenast de räddas ur den förfärliga ovisshet, som nedtrycker dem och förlamar dem. Det är ganska märkvärdigt att se huru ett folk åldras. De tolf åren efter 1709 förvandlade svenska folket från pojke till gubbe; lyckligtvis satt pojken allt qvar uti lynnet och sitter der än i dag, och så länge vet ingen hvad dag den ledbrutna armen kan få sin spännkraft igen. Men det ges ärr, som aldrig fullkomligt läkas, själens ärr långt mera än kroppens, och det är visst, att hela nordens 
genius
efter 1721 blef en annan. Hvarken Carl XII eller Peter den store eller deras tidehvarf födas två gånger.
konsekvensändrat/normaliserat
11 –konsekvensändrat/normaliserat Kusin har nu sagt oss en hel hop om Gösta Bertelsköld, men nästan ingenting om hans bror Torsten,
konsekvensändrat/normaliserat inföll gamla mormor, hvars praktiska sinne alltid förde henne 
»from sounds to thingsspråk: engelska»konsekvensändrat/normaliserat
, från resonementernas område rakt fram till menniskor och händelser. –konsekvensändrat/normaliserat Jag|231| tviflar mycket på att någon af dem blir en så duglig karl som far deras; de ha ju ej tid till det, stackars gossar, för det evinnerliga slagtandet.
konsekvensändrat/normaliserat
12 –konsekvensändrat/normaliserat Kusin glömmer,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde Svanholm vigtigt, –konsekvensändrat/normaliserat att Gösta Bertelsköld rymt ur fångenskapen och slagits dessa åren som 
partigängare
i minst femtio 
affärer
, utan att tala om de stora drabbningarna. Till exempel när han med femtio 
bussar
af äkta sorten försvarade Majniemi slott och var nära att begrafvas under dess spillror.
konsekvensändrat/normaliserat
13 –konsekvensändrat/normaliserat Är Majniemi förstördt?
konsekvensändrat/normaliserat frågade Svenonius med så mycken förvåning, som hans ringa beundran för krigiska händelser tillät honom.
|620|14 –konsekvensändrat/normaliserat Hjeltemod! Mins inte bror det? Vid den der landstigningen för att göra en diversion mot ryssarnes operationsbas i Åbo,
konsekvensändrat/normaliserat svarade postmästaren.
15 –konsekvensändrat/normaliserat Men derom har jag ej hört ett ord,
konsekvensändrat/normaliserat återtog skolmästaren.
16 –konsekvensändrat/normaliserat Ja man skall lefva med björkeris, stutar och gramatikor, för att glömma sådant!
konsekvensändrat/normaliserat inföll postmästaren. –konsekvensändrat/normaliserat Bror mins kanske inte engång äfventyren i Pelkäne skog kort före slaget, eller försöket att öfverrumpla Wiborg i kompani med Löfving, eller duellen med De la Barre, som 
original: – (källa för ändring: HT, 1874, 1884) d–n må taga med hull och hår, – med respekt sagdt, efter man inte har lof att svära här!
konsekvensändrat/normaliserat
17 –konsekvensändrat/normaliserat Icke ett ord, bror Svanholm!
konsekvensändrat/normaliserat
18 –konsekvensändrat/normaliserat Hjeltemod! Han är skolmästare och skall lära pojkarne
mores
och vet inte 
knasket
om Storkyro slag! Magister är han på köpet och skulle hvad dag som helst 
få sig på fracken
uti studentexamen!
konsekvensändrat/normaliserat
19 –konsekvensändrat/normaliserat Bror Svanholm behagade inte blanda ihop hvad som inte hör hit,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde Svenonius, synbart stucken. –konsekvensändrat/normaliserat Jag tror mig känna så mycket om Storkyro slag, som|232| bror sjelf till exempel, men icke har jag hört ett ord af bror Bäck om något ditåt.
konsekvensändrat/normaliserat
20 –konsekvensändrat/normaliserat Himmelsturk! Och han har berättat en hel lång afton derom!
konsekvensändrat/normaliserat
21 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, men då var farbror Svenonius borta,
konsekvensändrat/normaliserat inföll den lille Jonathan, något stolt öfver att med en så dräpande anmärkning med ens göra slut på herrarnes tvist. Fältskärn hade blinkat åt gamla mormor att låta dem nappas, och Anne Charlotte, som för tillfället nystade tråd, hade skrattat så att hon två gånger slet af tråden.
22 –konsekvensändrat/normaliserat Det har sin riktighet, det, min gubbe lilla,
konsekvensändrat/normaliserat svarade postmästarn något förbryllad. –konsekvensändrat/normaliserat Bror Svenonius var ej med vid Storkyro. I stället att taga in Wiborg, tog han in fläderthé, den hederliga fredsmenniskan.
konsekvensändrat/normaliserat
23 –konsekvensändrat/normaliserat Om bror varit med vid Storkyro, hade bror sluppit att
springa vid Karstula,
konsekvensändrat/normaliserat återtog skolmästaren, som ej kunde smälta den martialiske kaptenens gäckeri med hans lärdom.
24 –konsekvensändrat/normaliserat Herre, jag sprang inte, jag retirerade i god ordning!
konsekvensändrat/normaliserat röt postmästaren, under det att spetsarna af hans mustacher böjde sig uppåt, ungefär som murrhåren på en gammal huskatt vid den oförmodade anblicken af en utsvulten byhund i köket.
25 –konsekvensändrat/normaliserat Men så säg dem då, kusin Bäck, att vi lyckligen kommit öfver isen på Kyro elf och nu befinna oss – ja, jag vet inte hvar,
konsekvensändrat/normaliserat utropade mormor, som blifvit smittad af munterheten, men befarade af kapten Svanholms mustacher, liksom man brukar spå af ringar kring månen, storm och nederbörd.
26 –konsekvensändrat/normaliserat Låt det der nu vara,
konsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn försonande. –konsekvensändrat/normaliserat Vi befinna oss för närvarande i Stockholm år 1714 och ha fullt upp att göra med diplomatiska |621|intriger, som underminerade marken, der det nordiska lejonet tog|233| sina sista trotsiga steg. Och emedan jag visst icke tilltror mig att känna handskmåttet på alla de händer, som der och på andra håll sträcktes i mörkret efter den vacklande kronan och det murknade enväldet, så må vi hellre se åt hvad det blifvit af Torsten Bertelsköld, som den tiden var en framtidsman och representerade hvad som komma skulle i bror Svenonii tidehvarf, likasom karolinen Gösta Bertelsköld med kropp och själ hörde till bror Svanholms tid, med hvilken det nu lider till ända.
konsekvensändrat/normaliserat
27 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vill aldrig förmoda att bror Bäck ämnaroriginal: änmar traktera oss med pennfäkterier, så länge Carl XII ännu är på fötterna,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade kaptenen buttert.
28 Fältskärn teg några ögonblick stilla. –konsekvensändrat/normaliserat Det vore barnsligt,
konsekvensändrat/normaliserat sade han slutligen, –konsekvensändrat/normaliserat att vänta sig något språng i folkens öden och tidernas utveckling. Det kan vara en tid, när sakerna gå sin jemna gång, så att man tycker att allt är som förr, och så kommer der plötsligt en stöt, som kastar allt öfverända och likasom framföder en ny tid fullvuxen. Men ser man sig om, så märker man, att det nya redan långt för detta slagit sin rot uti det som var, och icke är annat än den mognade frukten af ett frö, planteradt för år och mansåldrar tillbaka. Det finns ingen tid, som skulle vara så afslutad i sig, att han ej tillika är en öfvergång till någonting nytt. Jag vill taga en liknelse och säga att hvar tid tjenar sig upp genom graderna. Det kan t. ex. ingen bestrida, att bror Svanholm en tid var löjtnant; nå godt, men så löjtnant bror var, hade bror fänriken ännu uti sig och kaptenen i görningen,original: görningan, och se derför var bror löjtnant blott i förbigående, liksom på 
fouragering
.
konsekvensändrat/normaliserat
29 –konsekvensändrat/normaliserat Men kaptenen har stött fanan i marken och lagt sig i vinterqvarter,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde Svanholm godmodigt, under|234| en suck vid tanken uppå att äfven i 
hans rensel hade kunnat ligga en fältmarskalksstaf
.
30 –konsekvensändrat/normaliserat Visserligen kunde tiden ändå bättre förliknas vid en postmästare,
konsekvensändrat/normaliserat inföll Svenonius.
31 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, och vid en skolmästare eller en fältskär,
konsekvensändrat/normaliserat svaradeoriginal: svavade den gamle värden. –konsekvensändrat/normaliserat Tiden kan förliknas vid en hel hop ting, utom vid gubbar med grå hår, som vi, så gubbe man än brukar måla honom. Tidens rätta väsende är en evig ungdom; han tål intet murket, han hviftar det bort med sina stora stormfyllda vingar för att beständigt sätta uti dess ställe någonting ungt och friskt. Men de gamla förstå sig icke på sådant, utan mena att tid och verld bli beständigt sämre, för det att de sjelfva ej kunna vänja sig vid den tanken att en ny tid stiger fram uti nya former.
konsekvensändrat/normaliserat
32 Anne Charlotte, som i sin beundran för Carl XII nästan öfvergick postmästaren och endast öfverträffades af den lille stormodige Jonathan, hade |622|länge haft en märkvärdig vedermöda att tiga och ryckte nu, likasom till förpostfäktning, fram med ett: –konsekvensändrat/normaliserat
gufar
skall aldrig kunna neka att tiden efter Carl XII krympte ihop till en dvärg!
konsekvensändrat/normaliserat
33 –konsekvensändrat/normaliserat Ja till sudd och kludd och elände och småkryp!
konsekvensändrat/normaliserat inföll kapten Svanholm såsom en trogen bundsförvandt.
34 –konsekvensändrat/normaliserat Vänta, vänta, ännu ha vi ett stycke dit,
konsekvensändrat/normaliserat svarade fältskärn undvikande. –konsekvensändrat/normaliserat Noga taget, äro vi alla 
för små viceoriginal: vise (källa för ändring: 1874, 1884) häradshöfdingar, för att döma en sådan kaxe som menskligheten
. Det är bäst att vi låta henne döma sig sjelf.
konsekvensändrat/normaliserat
35 –konsekvensändrat/normaliserat Tänker inte kusin föra oss på en stund tillbaka till Finland?
konsekvensändrat/normaliserat frågade mormor.
36 –konsekvensändrat/normaliserat Kanske; om det inte kan undvikas. För min del har jag en stor förkärlek för naturen i sin ursprungliga|235| vildhet, men jag tycker inte om konstgjorda ödemarker, allraminst der mina fäder ha bott.
konsekvensändrat/normaliserat
37 –konsekvensändrat/normaliserat De goda hederliga menniskorna! De måste ha slitit mycket ondt!
konsekvensändrat/normaliserat
38 Fältskärn svarade icke. Man såg att hans gråa ögonbryn rynkades, och utan att veta det, bröt han af mundstycket till sin gamla silfverbeslagna masurpipa.
39 När alla tego, frågade slutligen mormor, om han ej ville begynna nu.
40 –konsekvensändrat/normaliserat Ja,
konsekvensändrat/normaliserat svarade han entonigt.
41 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvad heter nionde berättelsen?
konsekvensändrat/normaliserat
42 –konsekvensändrat/normaliserat Skuggan af ett namn.
konsekvensändrat/normaliserat
|236|Skuggan af ett namn.
1. Riksdagsklubben.
43 En qväll i Mars månad år 1714 var ett sällskap af 50 till 60 personer församladt hos öfversten grefve Gustaf Lewenhaupt i närheten af riddarhustorget i Stockholm. Luckorna för fönstren voro med omsorg stängda och, att döma af de betjenter som, utan synbar anledning, voro posterade såväl i trapporna, som ute vid porten, tycktes man på samma gång vilja undvika skenet af en hemlig sammankomst och likväl vara mån om att trygga sig för alla öfverraskningar.
44 Ett erfaret öga kunde af sällskapets mycket olika sammansättning lätt nog öfvertyga sig, att här icke var ett vanligt aftonnöje, vid hvilket de höge herrarne togo sin skada igen efter dagens många bekymmer; ej heller ett af de partimöten, som voro så vanliga i denna oroliga tid, och helst nu |623|under riksdagen, då »katten var borta och mössen sprungo på bordet»konsekvensändrat/normaliserat, som en af kungavännerna oförtäckt yttrade på riddarhuset. Man såg här gamle förfarne män från Carl XI:s bistra tider, medlemmar af den förödmjukade och numera fattiga högadeln, som aldrig kunde förlåta
pfaltziska huset
reduktionen och enväldet; medelålders män, som ledsnat vid krigen, 
gärderna
, löneafdragen och militärväldet; ynglingar, »fulle|237| af framtid»konsekvensändrat/normaliserat, men ganska tome på innehåll för det närvarande, och som ingenting högre önskade, än att på hvad sätt som helst göra något buller här i verlden. Alla dessa kunna likväl inrymmas inom ett parti, så framt de alla, i likhet med värden, tillhörde högadeln; men utom denna den svenska aristokratins grädde, som här representerades af flera lysande namn, såg man äfven flera af den lägre adeln, såsom Stjerneld, Leijonmarck,original: Leijonmark, Wulfvenstjerna, och ännu dertill flera ofrälse prester och tjenstemän, – namn, hvilka hade en mycket borgerlig klang, såsom Lars Molin, Erik Benzelius, Adam Schütz, men som icke destomindre voro kallade att spela en betydande rol i den tidens politiska hvälfningar.
45 Något skildt från de öfriga stod en grupp vid en fönstersmyg under ifrigt samtal. Det var generalmajoren grefve Abraham Brahe och vice amiralen baron Axel Lewenhaupt, som dragit till sig vice presidenten i Åbo hofrätt
Sven Leijonmarckoriginal: Leijonmark och sakta, men lifligt tycktes bearbeta denne väldige partikämpe för sina åsigter. Till denna grupp sällade sig snart en fjerde, dåvarande kgl. bibliothekarien vid Upsala akademi Benzelius, hvilken en hans samtida kallar 
»ett ungt ämne till allt lysande, som sedan blifvit och kunnat blifva hans lott»
– om han ej sträfvat högre än till erkebiskopsstolen i Upsala. Öfverläggningarne rörde det memorial om rikets usla belägenhet, som Leijonmarckoriginal: Leijonmark aflemnat på riddarhuset, för att motivera nödvändigheten af att, i en så förtviflad belägenhet, och då man nästan förlorat hoppet att mera återse konungen, tillsätta – en regent.
46 Detta djerfva ord tycktes åstadkomma icke ringa förlägenhet. –konsekvensändrat/normaliserat Sedan hans majestäts
glorieuse campagner
intet lemnat oss annat än äran qvar, är det nödigt att|238| henne 
sauvera
, så hemma som borta,
konsekvensändrat/normaliserat utlät sig Axel Lewenhaupt.
47 –konsekvensändrat/normaliserat Kgl. majestät lärer intet
förtycka
, att ju visse ärender, hvarom intet i 
Demotika
decideras
kan, komma här till ett skyndesammare afgörande,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade Gustaf Lewenhaupt med mycken försigtighet.
48 –konsekvensändrat/normaliserat Gud hafver lagt konungarne ett mål före, öfver hvilket ingen gå kan, och för sådan dödelig händelse må de gode svenske män i tid se sig före,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde Sven Leijonmarckoriginal: Leijonmark, med den gudaktiga djerfhet, som utmärkte denne förslagne partiman
.
|624|49 Ett nästan spefullt löje krusade Benzelii läppar.original: läppar –konsekvensändrat/normaliserat De gode herrar,
konsekvensändrat/normaliserat sade han,original: han – (källa för ändring: 1874, 1884) höjande stämman så att alla blefvo uppmärksamma,original: uppmärksamma – (källa för ändring: 1874, 1884) –konsekvensändrat/normaliserat de uppgöra här systemer i statsrätten och hviska hvarandra i örat fagra ord med hakar och sporrar, förmenande att fuller ingen vet när nordvestvinden kan dem bringa allt till Demotika. Rent ut, gode herrar af adel, vi prester och borgare äro stämde hit för att komma sams om hvad göras bör för att rädda fäderneslandet, med eller utan fagra visor i orden.
konsekvensändrat/normaliserat
50 –konsekvensändrat/normaliserat Bönderna begära
prinsessan
till regentinna!
konsekvensändrat/normaliserat utropade major Stjerneld, på sitt vanliga kärfva vis afhuggande frågans gordiska knut. Han var också den som ifrigast arbetade deruppå, och länge med ringa framgång,original: framgång (källa för ändring: HT, 1874, 1884) ty bönderne voro af alla de mest konungske.
51 –konsekvensändrat/normaliserat Herr majoren talar derom med en förunderlig visshet,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade biskop Molin med en statsmans försigtighet.
52 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har bevis derpå i min ficka, och de skola i morgon framläggas för adeln,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Stjerneld utan betänkande.
53 –konsekvensändrat/normaliserat Jag skulle förr ha trott att bönderne låtit regera|239| sig af den ryktbara stöfveln*)Har afseende på den vidtutspridda och äfven af Voltaire utbredda lögnen att Carl XII skulle skickat sin stöfvel till rådet, för att regera i hans ställe.,
konsekvensändrat/normaliserat utbrast lagmannen baron Conrad Ribbing föraktligt.
54 Benzelius, sjelf af bondehärkomst, brusade upp. –konsekvensändrat/normaliserat Herr lagman,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat vet så väl som vi alla, att den stöfveln är gjord af någon bland riddarhusets skomakare; och Sveriges bönder torde hvarken nu eller framdeles låta regera sig af stöflar, om de ock vore beprydda med gyllene sporrar.
konsekvensändrat/normaliserat
55 –konsekvensändrat/normaliserat Och ej heller köra med femte hjulet under vagnen,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Ribbing stucken, syftande dermed på förslaget att göra ett femte stånd af statens ofrälse tjenstemän, hvilket förslag då ansågs härröra ifrån Benzelius.
56 –konsekvensändrat/normaliserat Intet gräl, mina herrar,
konsekvensändrat/normaliserat inföll biskopen. –konsekvensändrat/normaliserat Vi äro hitkomna för att förlikas om bästa medlen att inrätta en stark regering under konungens frånvaro. Saken förekommer i morgon på riddarhuset, och patrioterne måste förena sig, om ej allt skall gå sönder.
konsekvensändrat/normaliserat
57 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det vidare?
konsekvensändrat/normaliserat utbrast Stjerneld. –konsekvensändrat/normaliserat Man hugger tassarna af 
det holsteinska partiet
genom att på fläcken insätta hennes kunglig höghet i styrelsen.
konsekvensändrat/normaliserat
58 –konsekvensändrat/normaliserat Med den limiterade makt likväl, som landets
prosperité
i sådana 
conditioner
torde insistera,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade grefve Brahe med en aristokratisk släng på den stolta Brahenacken.
59 –konsekvensändrat/normaliserat Grefven har rätt,
konsekvensändrat/normaliserat sade den republikanskt sinnade Leijonmarck.original: Leijonmark. –konsekvensändrat/normaliserat 
Fata |625|trahunt nolentesspråk: latin.
Det är nödvändigt att, derest, hvad Gud förbjude, något dödeligt skulle hända konungen, icke vidare kommande acteurer utföra sina statsactioner till rikets förderf.
konsekvensändrat/normaliserat
|240|60 –konsekvensändrat/normaliserat Rikets väl fordrar, att regeringsformen före 1680
restitueras
och stånden återfå sina rättmätiga privilegia,
konsekvensändrat/normaliserat utlät sig Gustaf Lewenhauptoriginal: Levenhaupt (källa för ändring: HT, 1874, 1884).
61 –konsekvensändrat/normaliserat De framfarna tider vittna, att der hvarje stånd
possederat
de 
conditioner
det med rätta tillkommit, der har ock riket 
sig alltid bäst porterat
,
konsekvensändrat/normaliserat menade grefve Brahe.
62 –konsekvensändrat/normaliserat J gode herrar af adeln,
konsekvensändrat/normaliserat utropade Benzelius ånyo uppbrusande, –konsekvensändrat/normaliserat talen alltid så som vore den gamla goda tiden allenast utdrifven i förstugan och J behöfden allenast öppna dörren och bedja honom gunstbenäget återigen stiga in. J förglömmen att der skett en hop ändringar under 
salig herrens tid
, riket till största gagn, och som de ofrälse stånden icke lära hugade vara att stryka ur riksboken. J viljen hafva en regent 
under hank och stör
– välförståendes i den bedröfveliga 
casus
att något vidkomme vår nu regerande konung, som Gud bevare till lif och helsa. Men jag säger eder, att vi ofrälse vilja hafva ett ord i laget, om så sker, och tänka icke vidare låta plocka oss som hjerpar af en hand full småkungar, de må då kalla sig 
riksens råd eller kungliga råd
eller rådlöse grefvar och brödlöse friherrar.
konsekvensändrat/normaliserat
63 Ett obeskrifligt tumult uppstod vid dessa dristiga ord, man skrek om hvarandra, och medan några de mest förbittrade ropade att talaren borde visas på dörren, hörde man den qvicke Wulfvenstjerna halfhögt säga till Ribbingarne: –konsekvensändrat/normaliserat Häng honom eller adla honom, det kommer på ett ut, ty i båda fallen tiger han som ett godt barn.
konsekvensändrat/normaliserat
64 Molin sökte förgäfves återställa endrägten, erinrande om att man ej hitkommit för att gräla om ståndsintressen, utan för att rådpläga om hela rikets bestånd. Tider af gemensamma olyckor söndra sinnena lika ofta som|241| de förena dem, och tvedrägtens gissel var icke den minsta af de olyckor, som nu på en gång störtade öfver norden. Det visade sig, att alla närvarande, och bland dem mången som allvarligen ville rikets bästa, voro ense blott derom att en förändring vore af nöden; men så snart det gällde att veta hvari ändringen borde bestå, hvarthän den egentligen borde syfta, söndersplittrades genast meningarne i en mängd fraktioner, som bekämpade hvarandra. Benzelius hade snart omkring sig ett icke obetydande parti, som tycktes fast beslutet att, vare sig här eller vid ståndens sessioner, bestrida högadeln företräde, och fruktan att stöta detta parti för hufvudet dämpade utbrottet af de höge herrarnes vrede. Schütz satte sig till protokollet, och man beslöt |626|formligen att genomdrifva prinsessan Ulrika Eleonoras inträde i styrelsen som regentinna under konungens frånvaro.
65 –konsekvensändrat/normaliserat Och i samråd med ständernas deputerade,
konsekvensändrat/normaliserat tillade Stjerneld, som genast kraftigt understöddes af Benzelius och hans vänner.
66 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad nu?
konsekvensändrat/normaliserat utropade Axel Lewenhaupt. –konsekvensändrat/normaliserat Vill man tillställa åt oss 
ett långt parlament och en Cromwell
?
konsekvensändrat/normaliserat
67 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet ingen lämpligare person än Leijonmarckoriginal: Leijonmark att åtaga sig Cromwells rol,
konsekvensändrat/normaliserat hviskade Wulfvenstjerna till Schütz.
68 –konsekvensändrat/normaliserat Får gå för deputerade,
konsekvensändrat/normaliserat inföll den sluge Conrad Ribbing. –konsekvensändrat/normaliserat Det är i alla fall ett benstycke åt oppositionens knärackor och klingar bra i beskattningsfrågor.
konsekvensändrat/normaliserat
69 –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar,
konsekvensändrat/normaliserat sade Gustaf Lewenhaupt med ett tvetydigt smålöje, –konsekvensändrat/normaliserat jag fruktar mycket att vi uppgjort räkningen utan värden. Om jag ej bedrar mig, kommer här en man, som torde 
soulagera våra soupçoner
ikonsekvensändrat/normaliserat detta afseende.
konsekvensändrat/normaliserat
|242|70 En man om föga öfver 30 år, af spenslig gestalt och bleka, men intelligenta drag, trädde in i detsamma. Hans ovanligt vårdade klädsel med de oundvikliga tillbehören af en
allongeperuk
och oformliga vida ärmar på den broderade rocken, lät, i förening med hans lediga, något stolta hållning, genast ana en medlem af den högsta aristokratien, bildad i de utländska hofvens salonger, medan flertalet af den tidens öfriga yngre ädlingar röjde spår af slagfältets barskare uppfostran.
71 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är den högdragne herrn?
konsekvensändrat/normaliserat frågade en af de nykomne riksdagsmännen sin granne Schütz.
72 –konsekvensändrat/normaliserat Det är en man,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Schütz, –konsekvensändrat/normaliserat om hvilken man ej vet hvad som är farligare: att ha honom till vän eller till ovän, att möta honom i salongen eller kabinettet; en man af stor capacitet och ännu större ärelystnad; en man som genomskådar de fleste, men sjelf genomskådas af få eller ingen; en man som genom börd och böjelse tillhör högadeln, men likväl förstått att göra sig oumbärlig för alla partier, utan att något kan kalla honom sin; lierad med alla, förtrolig med ingen; negligerad i befordranoriginal: befodran och likväl använd i de vigtigaste värf; knappt mer än en yngling och redan grånad i diplomatiens hela förställningskonst, med ett ord, en värdig lärjunge af sin store mästare och gynnare, grefve Arvid Horn – legationssekreteraren grefve Torsten Bertelsköld.
konsekvensändrat/normaliserat
73 Det dröjde ej länge, innan en grupp partimän af olika meningar samlat sig kring den nykomne, som med den mest ogenerade öppenhet omtalade hvad han visste eller trodde sig veta. Det holsteinska partiet, sade han,original: han (källa för ändring: HT, 1874, 1884) satte alla medel i rörelse; royalisterne voro böjda att
melera
sig uti affären; |627|prinsessan hade ej deciderat sig; grefve Horn hyste för henne, likasom för herrarne här|243| den största 
consideration
och tviflade intet, att saken skulle aflöpa till allas 
satisfaction
konsekvensändrat/normaliserat ...
74 –konsekvensändrat/normaliserat Grefve Horn är således för projectet!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Lewenhauptarne. –konsekvensändrat/normaliserat Då är segern afgjord.
konsekvensändrat/normaliserat
75 –konsekvensändrat/normaliserat Grefve Horn,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld, –konsekvensändrat/normaliserat har ej uttalat någon tanke alls om herrarnes 
dessein
, men jag tror mig veta att han, i sin ställning af kungligt råd och omgifven af rapporteurer, kommer att i morgon, inför sittande råd och i prinsessans 
présence
, gifva sex eller sju bland herrarne en allvarsam reprimande.
konsekvensändrat/normaliserat
76 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad!
konsekvensändrat/normaliserat utropade åter Lewenhauptarne m. fl., –konsekvensändrat/normaliserat han är då emot projectet! Han vill då blamera oss! desarmera oss! ruinera oss!
konsekvensändrat/normaliserat
77 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är öfvertygad om att grefven både för herrarne och affären hyser den största
égard
och att hennes kunglig höghet ej skall ha skäl att vara missnöjd med grefven.
konsekvensändrat/normaliserat
78 –konsekvensändrat/normaliserat Men är han då för, eller emot oss?
konsekvensändrat/normaliserat
79 –konsekvensändrat/normaliserat Allt hvad jag kan säga är att grefven utan tvifvel skall följa sin pligt.
konsekvensändrat/normaliserat
80 –konsekvensändrat/normaliserat Fördömda karl, aldrig vet man på hvad qvist man har honom!
konsekvensändrat/normaliserat utropade partimännen,original: partimännnen, och klubben skingrade sig under tvekan och villervalla.
|244|2. Diplomatens krigsförklaring.
81 Qvällen efter klubbens sammanträde inträdde grefve Torsten Bertelsköld genom de höga utsirade ekdörrarna i generalen grefve Liewens hus. Generalen var borta på en beskickning till konungen i Turkiet för att på rådets vägnar framställa rikets verkliga belägenhet och förmå Carl XII till hemresa; men Bertelsköld fortsatte oanmäld sin väg genom de toma rummen, tilldess han stannade uti grefvinnans sängkammare. Med artighet, nästan med hjertlighet, kysste han grefvinnans hand och vexlade ett par förbindliga ord om hennes helsa.
82 Grefvinnan var ett fruntimmer om vidpass 30 år, snarare kort än lång, svartklädd, med ett utseende som, utan att egentligen vara skönt, var fullt af behag och godhet. Långt ifrån att misstycka en förtrolighet, som ej heller kunde misstydas, tycktes hon rörd deraf; der steg en fuktig glans i hennes vackra ögon, och hon besvarade Bertelskölds helsning med större värma, än hans egen.
83 De bland oss, som minnas
Majniemi slott
och 
kostymbalen på Drottning|628|holm
, skola kanske ännu i grefvinnan igenkänna den fordna älskeliga Ebba Bertelsköld, dåförtiden hoffröken, numera statsfru hos hennes kgl. höghet prinsessan Ulrika Eleonora. I långa år hade ett sorgligt minne förmått henne att försmå alla anbud, tilldess att grefve Torsten för få år sedan förmådde henne att vid 27 års ålder räcka handen åt en redan grånande enkling, hennes nuvarande make. Men den svarta|245| sorgdrägten lade hon endast då af, när hofetiketten oundvikligen fordrade det.
84 –konsekvensändrat/normaliserat Jag hoppas att jag ej
incommoderar
dig?
konsekvensändrat/normaliserat sade grefve Torsten, i det han tog plats vid sin systers sida.
85 –konsekvensändrat/normaliserat En så sällsynt gäst kan ej göra det, äfven om han vore mindre välkommen än du,
konsekvensändrat/normaliserat svarade grefvinnan.
86 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tror verkligen det är flera veckor sedan jag sist hade nöjet se
ma soeur
. Göromål ...
konsekvensändrat/normaliserat
87 –konsekvensändrat/normaliserat Det är tre månader sedan. Låt det nu vara glömdt ...
konsekvensändrat/normaliserat
88 –konsekvensändrat/normaliserat Liksom det lilla
brouilleriet
vid vår sednaste 
rencontre
. Du försvarade din position som – en karolin. Apropos, har du hört dagens nyheter?
konsekvensändrat/normaliserat
89 –konsekvensändrat/normaliserat Nej. Men det måste vara något singuliert; jag vet att du aldrig kommer utan orsak. Kan jag tjena dig med något annat än din sednaste
propos
, 
mon ami
?
konsekvensändrat/normaliserat
90 –konsekvensändrat/normaliserat Ebba, du vore ett klokt fruntimmer, om du blott förstode att profitera af din position. Men låt oss ej mera tvista derom. Här föregå vigtiga saker. Partierna äro
i öppet harnesk
emot hvarandra; man anser kronan så godt som ledig. 
Enfinspråk: franska
, hvad skall man göra med en kung 300 mil härifrån, hvilken den ena anser för vansinnig, den andra för död, den tredje för fången? Föreställ dig, 
Görtz och holsteinarne
ha vunnit en seger i dag; ja, det förstås i sjelfva 
loyauténs
namn och till dess bästa. Prinsessans partigängare 
melerade
med en hop folk af mycket suspecta intentioner, 
den ärlige Creutz
i spetsen, ha fått i dag sin tillbörliga 
avis au lecteur
inför sittande råd. Herrarne blefvo rätt artigt|246| stångade af vår finska enhörning*)Grefve Arvid Horn.; Crusbjörn t. ex. fick höra att han är en lika dålig statsman, som god soldat. Den som 
badinerade
mest, var Axel Lewenhaupt. Riksdagen har fått sitt nådiga afsked; prinsessan har insisterat att det må ske med 
douceur
. Emedlertid har adeln voterat prinsessan till regentinna. 
Imaginera
dig huru. Man hade ett protokoll med två kolumner; det ena för dem som strax ville förhjelpa hennes kgl. höghet till den 
illustra fauteuillen
; den andra för dem som underdånigst ville 
persuadera
hennes kgl. höghet att 
gifva sig patience
, tills någon 
janitschar
hulpit riket ur detta 
embarras
.
konsekvensändrat/normaliserat
|629|91 –konsekvensändrat/normaliserat
Perfidie!språk: franska
Fortfar.
konsekvensändrat/normaliserat
92 –konsekvensändrat/normaliserat Närvarande voro 235 adelsmän. I första kolumnen tecknade 137, i den andra ingen. Du känner ju
Cederhjelm?
konsekvensändrat/normaliserat
93 –konsekvensändrat/normaliserat Den qvickaste man och den största
lufver
i Stockholm – näst min herr bror.
konsekvensändrat/normaliserat
94 –konsekvensändrat/normaliserat Mycket förbunden. Nåväl, Cederhjelm låtsade vara mycket
presserad
, suddade ihop något i första kolumnen och gick derpå sin väg, 
tout éperduspråk: franska
. När man läste hans kråkfötter, befunnos de lyda så här: »att anmoda hennes höghet nekar jag intet är det nyttigt för oss och henne
, Carl Gustaf Cederhjelm.»
95 –konsekvensändrat/normaliserat Han var således mot regentskapet?
konsekvensändrat/normaliserat
96 –konsekvensändrat/normaliserat Eller för; – huru man vill taga det.
konsekvensändrat/normaliserat
97 –konsekvensändrat/normaliserat Fullkomligt i din smak. Det förundrar mig att icke du sjelf ...
konsekvensändrat/normaliserat
98 –konsekvensändrat/normaliserat Jag skref icke i någondera kolumnen. Impossiblespråk: franska, enhörningen finner rådligast att icke
prononcera
sin|247| opinion, och hans politik är för det närvarande min. Men så som sakerna stå, är det min tanke att prinsessan förr eller sednare får 
préponderancen
, och då skall hon aldrig förlåta oss att ha motverkat hennes intresse. 
Me voila.språk: franska
Du gör mig mycket förbunden, om du 
averterar prinsessan
att jag är en bland hennes mest 
devouerade
anhängare och arbetar 
sans bruitspråk: franska
i tysthet för hennes fördelar.
konsekvensändrat/normaliserat
99 –konsekvensändrat/normaliserat Jag gissade således rätt; du fann att jag kunde vara dig nyttig, och du påminte dig att du hade en syster. Torsten, – jag har ganska små pretentioner på din tillgifvenhet, men du vet hvad jag tänker om din politiska carrière. Hvartill denna halfhet, som smickrar och förråder alla partier? I går var du
royalist, i dag hessare, i morgon holsteinare
, i öfvermorgon litet af hvardera, eller ingendera. Välj ditt parti, 
mon frèrespråk: franska
; du har åtminstone tre att välja, och för hvilket du än deciderar dig, lägga dina talenter en betydande vigt i vågskålen. Men tillåt mig säga dig, detta ögonspel med alla partier skaffar dig fiender i alla och vänner i intet. Torsten, ditt handlingssätt är ovärdigt ditt namn och din ställning, och jag ämnar ej låna mig till redskap för dina afsigter.
konsekvensändrat/normaliserat
100 –konsekvensändrat/normaliserat Åter en straffpredikan.
Admirera
ett tålamod, min grefvinna, som ej låter afskräcka sig af den stränga 
admonition
, hvarmed du sist hedrade mig, när jag var nog djerf att föreslå dig ett politiskt förbund för att utspana prinsessans 
demarcher
. 
Eh bienspråk: franska
, jag säger intet derom ...
konsekvensändrat/normaliserat
101 –konsekvensändrat/normaliserat Det är mer än oklokt, mon amispråk: franska, det är
ignobelt
. Vår far skulle aldrig ha handlat så.
konsekvensändrat/normaliserat
102 Grefve Torsten rodnade. Van som han var att hysa en hög tanke om sitt politiska snille, – en tanke som|248| för öfrigt hystes äfven af andra, – måste dessa förebråelser af en qvinna, så föga erfaren i tidens många intriger, synas |630|honom i hög grad oberättigade. Men han beherrskade sig. –konsekvensändrat/normaliserat
Mon coeurspråk: franska
har rätt, sade han; –konsekvensändrat/normaliserat att göra ett sådant system till sin lefnadsuppgift, vore hvarken klokt eller nobelt. Men har du betänkt, i hvilka tider vi lefva? Vi stå alla vid randen af tre afgrunder, af hvilka den ena eller den andra i dag eller i morgon skall uppsluka allt, som lutar åt motsatta sidan. Antingen skall kungen, prinsessan eller hertigen af Holstein segra; då ve deras fiender! Och om det gällde endast personer, men nej, det gäller systemer. Du nämnde vår far. Nåväl, jag vill upprepa för dig de ord han sade till mig en dag vid slutet af sin lefnad. Det är på dig, Torsten, jag bygger, sade han. Minns, att om jag ej lemnar dig något annat arf, så lemnar jag dig arfvet af en idé, och denna idé är upprätthållandet af en medlande makt mellan enväldet och mångväldet, mellan konungens absoluta rätt, som förnekar alla andras rätt, och hopens tygellösa makt, som upplöser allt i partier. Lofva mig, Torsten, att du beständigt kämpar för adelns medlarekall mellan konung och folk!
konsekvensändrat/normaliserat
103 –konsekvensändrat/normaliserat Så stå fast dervid och dagtinga ej med de andra partierna.
konsekvensändrat/normaliserat
104 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, deruti har du orätt. Mitt parti är gifvet, det är grefve Horns, det enda som anstår vår börd. Det är jag som en dag skall uppbära detta parti, och jag skulle nu, medan allt vacklar, kasta mig under tidens rullande vagnshjul och låta mig krossas af den första kungliga, prinsliga eller hertigliga lakej, som behagar korsa min väg! Oh – om jag hade min ring, min ring, skulle jag skratta åt alla dessa eländiga småkryp i stället att nu ...
konsekvensändrat/normaliserat
|249|105 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bara vantro med konungens ring.
konsekvensändrat/normaliserat
106 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet det, och likväl förlänar den en så
underbar
makt genom blotta hoppet att lyckas i allt ... Men, enfinspråk: franska, vill du protegera mina intressen hos prinsessan?
konsekvensändrat/normaliserat
107 –konsekvensändrat/normaliserat Som din syster, ja. Som ditt politiska verktyg, nej.
konsekvensändrat/normaliserat
108 –konsekvensändrat/normaliserat Du tvingar mig då att kasta mig i armarna på det holsteinska partiet och Görtz?
konsekvensändrat/normaliserat
109 –konsekvensändrat/normaliserat Så länge Sverige har Carl XII, finns endast ett parti för loyala undersåter. Blif konungens man, Torsten, använd ditt snille att
demasquera
hans fiender, befästa hans makt och tjena ...
konsekvensändrat/normaliserat
110 –konsekvensändrat/normaliserat Enväldet? Aldrig! Derhän, Ebba, för dig din génerosité. Jag skulle tjena sabeln, det råa våldet, som förtrampar alla våra rättigheter – denna soldatesk af högre och lägre grad, som behandlar friborne ädlingar likt janitscharer; en kung, hvars rike känner hans tillvaro blott genom de oerhördaste utpressningar; fallande storheter, skuggor af förgångna segrar, som fördunstat i nederlag; maktlösa välden, som ej ega någonting annat qvar, än sin sjelfviska ärelystnad och sina okufvade pretentioner! Jag, den |631|man som bär inom mig en ny tid, en frihetens och rättvisans tid, som icke tillåter makten att förhäfva sig eller svagheten att bita henne i hälen, – jag skulle bortkasta min förmåga och min framtid för en förlorad sak, som kan
ècrasera
oss i dag, men som i morgon är en saga från fabelåldern! Nej ... jag öfverlemnar denna rol åt vår 
vandrande riddare af de tusen äfventyren, 
mon cher Gustavespråk: franska
, som i detta ögonblick har det bästa tillfälle att återuppresa i Finland de karolinska väderqvarnarna
...
konsekvensändrat/normaliserat
|250|111 –konsekvensändrat/normaliserat Torsten, smäda icke Gösta! Han är en äkta riddersman, utan falskhet, likasom utan fruktan, trogen intill döden den kung och den sak, hvilkas fana han svurit ...
konsekvensändrat/normaliserat
112 –konsekvensändrat/normaliserat Utan tvifvel. Apropos af vår Gösta, man säger att Eva Falkenberg nyss blifvit enka efter gamla Rhenfelt. Du lofvade mig nyss din systerliga protection. Jag förlåter dig, mon coeurspråk: franska, dina
reprocher
och hoppas att du skänker mig din 
sécoursspråk: franska
, ifall det skulle 
convenera mig
att täfla om den älskvärda enkans hand.
konsekvensändrat/normaliserat
113 –konsekvensändrat/normaliserat Åter en affär! En kombination! Store
politici
, huru litet J förstån er uppå ett qvinnohjerta!
konsekvensändrat/normaliserat
114 –konsekvensändrat/normaliserat
Allons.språk: franska
Som du behagar. Du vet likväl att jag 
adorerat
Eva Falkenberg långt före hennes giftermål. Att vi beständigt lågo i krig med hvarandra, borde bevisa din skarpsynthet, att jag ej hade den olyckan vara min sköna motståndarinna alldeles likgiltig. Jag vet hvad du vill säga: en ungdomsböjelse, liksom din egen! Illusioner, som blekna vid tjugo år och försvinna vid trettio! Gösta har längesedan glömt henne, likasom hon glömt honom; partiet är 
convenabelt
, och jag ser intet skäl ...
konsekvensändrat/normaliserat
115 –konsekvensändrat/normaliserat Räknekarlar som du, mon amispråk: franska, summera vanligtvis en hel mängd små ziffror i menniskohjertat och glömma bort de stora. Du borde känna Eva Falkenberg, det är en sjelfständig karakter, mycket starkare än jag. Hon skall försmå ditt anbud ...
konsekvensändrat/normaliserat
116 –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre,
s’il vous plaitspråk: franska
?
konsekvensändrat/normaliserat
117 –konsekvensändrat/normaliserat För det att hon älskar Gösta ännu, och för det att hon aldrig kunnat fördraga dig, mon cherspråk: franska. Jag kan således ingenting göra för dig.
konsekvensändrat/normaliserat
118 –konsekvensändrat/normaliserat Så mycket mera skäl för mig att eröfra henne. Min grefvinna, jag har nu
discourerat
med er som en|251| bror, men ni har ej behagat svara mig som en syster. Jag har bigtat några af mina planer, mina förhoppningar; ni har ej derföre genomskådat mig. Ni har glömt, att också jag har en icke ringa stolthet i fädernearf. Vi kunna derföre sluta nu. Men jag 
prévenerar
er derpå, att vi hädanefter komma att ligga i öppen fejd. Jag skall störta er prinsessa, |632|om jag finner det nyttigt för mitt system; jag skall sätta henne på thronen, om jag finner det nyttigare. Hvad angår madame Rhenfelt, blir hon, med eller mot er önskan, med eller mot vår finske Don Quixote, inom ett eller par år grefvinna Bertelsköld. Er ödmjuke tjenare, min grefvinna!
konsekvensändrat/normaliserat
119 –konsekvensändrat/normaliserat Torsten!
konsekvensändrat/normaliserat utropade grefvinnan, men han var redan försvunnen. Hennes vackra ögon fylldes af tårar. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre,
konsekvensändrat/normaliserat sade hon till sig sjelf, –konsekvensändrat/normaliserat skola så stora egenskaper fördunklas af en så stor egoism! O männer, männer, som beständigt ställen eder sjelfva som mål och allt öfrigt som medel, – huru ofta glömmen J icke dervid att det utom er ännu finnas hjertan som lida och en Gud som styr!
konsekvensändrat/normaliserat
|252|3. Flyktingarna.
120
Sveriges då lefvande störste statsman, finnen grefve Arvid Bernhard Horn,
arbetade i sitt kabinett, jemte legationssekreteraren grefve Torsten Bertelsköld, på uppsättandet af ett cirkulär till svenska ministrarne vid de utländska hofven. Grefve Horn var i sanning en ståtelig representant af den gamla aristokratien, reslig till vexten, med en ovanligt rak och regelbunden profil, hvars förnäma uttryck mycket förhöjdes af den bakåt strukna, ytterst väl kammade peruken, som föll i yfviga lockar öfver hans nacke och hals; – örnnäsa, framstående mun med något tjock underläpp och ett markeradt drag af bestämdhet i karakteren – en hög vacker panna och ett par stora ljusblå och genomträngande ögon. Hela hans 
toilett
var, äfven på arbetsrummet, vårdad med största omsorg och af en utsökt elegans; på den broderade blåa 
nattrocken
och de svarta 
underkläderna
syntes ej minsta fläck eller skrynkla; de fina silkesstrumporna betäckte otadeliga vador, och fötterna, för tillfället instuckna i ett par sammetstofflor, behöfde icke blygas för sin 
chaussure
. Sjelfva rummet var möbleradt med utsökt elegans i den då rådande franska stilen och skulle, i all tidernas fattigdom, utan fara för jemförelsen kunnat tjena till kabinett för en af Ludvig XIV:s ministrar uti Versailles.
121 Grefven uppstod och närmade sig Bertelsköld, ännu haltande efter den blessyr han för 13 år sedan erhöll i knäet vid
öfvergången af Düna
. –konsekvensändrat/normaliserat Är det färdigt?
konsekvensändrat/normaliserat frågade han med en routinerad förmans afgörande och likväl höfliga ton.
|253|122 Bertelsköld räckte honom konceptet, hvilket han uppmärksamt genomläste.
»
Tit.
behagade vid sitt hof med 
den mest soignösa attention
observera de demarcher, som torde göras för att reglera successionen i Sverige, medan Hans Majestät, till alla trogne undersåters hugnad, ännu lefver och är vid |633|perfekt vigör. Tit. torde ej underlåta att med all flit afböja 
mesyrer
, som torde vara för Hans Majestät och riket högst skadliga och 
præjudicerliga
, så att dem betages 
all apparence
för att 
reussera
vid Tit. hof. Till kongl. senatens kunskap har kommit, att baron Görtz för sådane desseiner torde brukas vid franska hofvet. Senaten har genom kgl. kanslikollegium gifvit 
envoyén Cronström
befallning att stäcka tit. Görtz’ kredit; hvarförutom Tit. torde intet ur akt lemna, att, förutom Danmark och 
administratorn
, jemväl den holländske ministern är den som, förmer än andra 
puissancer
, gjort Hans Majestät 
chagrin
och rikets välfärd komprometterat ...»
etc.
123 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bra,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven, sedan han slutat genomläsningen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag ser att legationssekreteraren förstått mig, och det fägnar mig att äga en man som jag kan lita uppå. Vi skola 
soutenera
hans majestäts krona så länge som möjligt.
konsekvensändrat/normaliserat
124 –konsekvensändrat/normaliserat Så länge som möjligt,
konsekvensändrat/normaliserat upprepade Bertelsköld med ett fint, nästan omärkligt leende.
125 –konsekvensändrat/normaliserat Denne Görtz kan blifva oss farlig,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven, utan att låtsa märka det tvetydiga i Bertelskölds svar. –konsekvensändrat/normaliserat Han är i diplomatien hvad Carl XII är på slagfältet, en man som beständigt spelar 
va la banquespråk: franska
. Om ödet en gång skulle sammanföra dessa så olika och likväl så lika personligheter, torde män som ni och jag bli öfverflödiga.
konsekvensändrat/normaliserat
|254|126 –konsekvensändrat/normaliserat Spel-lyckan är obeständig,
konsekvensändrat/normaliserat svarade legationssekreteraren liksom förut.
127 –konsekvensändrat/normaliserat Ni torde ha rätt. Låt oss nu blott sörja för en räddningsflotta i det hotande allmänna skeppsbrottet. Hvad nytt?
konsekvensändrat/normaliserat
128 –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens känner kanske ej det rykte, som spridt sig i dag på morgonen genom flyktingar från Finland?
konsekvensändrat/normaliserat
129 –konsekvensändrat/normaliserat Sedan finska kustvägen spärrats af fienden, har regeringen ej erhållit någon post från norra Finland.
konsekvensändrat/normaliserat
130 –konsekvensändrat/normaliserat Man säger att Armfelt blifvit totalt slagen någonstädes i Österbotten och hela armén förstörd.
konsekvensändrat/normaliserat
131 Grefve Horn bleknade starkt, men beherrskade sig nästan ögonblickligt och svarade: –konsekvensändrat/normaliserat Jag hoppas att ryktet är falskt. Enligt sednaste underrättelser hade Armfelt förstärkt sig i Österbotten, och Galitzin stod ännu i nejden af Björneborg. Man måste emellertid förhöra flyktingarne. Jag vill påminna mig, att er bror
stött till
Armfelt med en skara partigängare. Ni har inga underrättelser från honom?
konsekvensändrat/normaliserat
132 –konsekvensändrat/normaliserat Min bror har alldeles glömt skrifkonsten. Jag vet blott, att han retade fienden genom ett dåraktigt försvar att i grund demolera vårt fäderneslott Majniemi i nejden af Åbo.
konsekvensändrat/normaliserat
|634|133 –konsekvensändrat/normaliserat Legationssekreteraren dömmer något strängt den skola, i hvilken Sveriges ärorikaste lagrar vuxit,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde Horn med en axelryckning.
134 –konsekvensändrat/normaliserat Jag hyser den största vördnad för en skola, som räknar ers excellens bland sina lärjungar,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld; –konsekvensändrat/normaliserat men jag åberopar ers excellens eget omdöme om spelarne. Min bror har satt allt på ett kort och – förlorat.
konsekvensändrat/normaliserat
|255|135 –konsekvensändrat/normaliserat Er bror är en tapper man; jag kan ej förebrå honom hans missöde. Men var god och hör åt hvad det är för ett buller derute på gatan.
konsekvensändrat/normaliserat
136 Verkligen hade också redan en stund ett ovanligt sorl derute fäst grefvens uppmärksamhet. När Bertelsköld kom ut, fann han en stor folkmassa skrikande och hojtande, nära att börja en strid med polisbetjeningen, som, understödd af en militärpatrull om tjugu man, syntes tveka om den borde skrida till våldsamma åtgärder. Stockholm var nemligen sedan en tid så öfversvämmadt af hjelplöse flyktingar från Estland, Liffland och Finland, att man slutligen icke visste någon utväg för deras herbergerande. Innevånarne, som sjelfva ledo så hårdt af tidens betryck, hade med svensk gästfrihet i det längsta försökt att hjelpa de utblottade; men när beständigt nya skaror strömmade öfver, blefvo efterhand alla tillgångar uttömda, och den första välviljan förvandlades ganska naturligt i otålighet och knot. När derföre ånyo en skara af mer än hundrade flyktingar, genomfrusna och uthungrade öfverkommit på isen, till största delen från Åland, steg knotet till sin höjd, och de olyckliga bortdrefvos hvar de än visade sig för att begära tak öfver hufvudet. Polisbetjeningen ville då förmå flyktingarne att lemna staden och söka sig någon fristad på landsbygden, men dessa, alldeles utmattade af den svåra färden öfver hafvet, vägrade att begifva sig bort och skulle nu tvingas dertill med våld. Denna åtgärd väckte åter Stockholmarnes förtröttade medlidande till flyktingarnes förmån; folkhopen tog deras parti och fordrade med högljudda rop att regeringen borde sörja för deras uppehälle. Ett myteri var nära att utbrista, så mycket farligare, emedan det sjelf gaf sig en loyal karakter och vände sig emot rådet såsom den högsta styrande makten under|256| konungens frånvaro. Man var icke okunnig om den yppiga lyx, hvarmed kgl. rådet grefve Horn, af både vana och böjelse, omgaf sig midti den allmänna nöden, och man visste icke, eller hade man glömt, att den ädle grefven, lika frikostig som rik, hade gjort större enskilda uppoffringar, än någon annan, både för rikets försvar och för nödlidande landsmäns understöd.
137 Både flyktingarne och den öfriga folkhopen tågade derföre, utan att den beväpnade styrkan vågade hindra dem, till grefve Horns hus och uppfyllde småningom tätt packade hela gatan. Trängseln ökades af de många slädar, som de flyende finnarne medförde, somlige dragne af hästar, somlige med |635|handkraft, fullpackade med orklösa gubbar, gråtande mödrar, skrikande barn och allehanda husgeråd och
redbarheter
, hvilka man ej velat lemna till byte åt fienden. Hela denna bedröfliga skara uppstämde nu ett väldigt oljud, i hvilket blandade sig utrop af mera vådlig beskaffenhet.
138 –konsekvensändrat/normaliserat Bröd, bröd! Vi hungra ihjäl!
konsekvensändrat/normaliserat
139 –konsekvensändrat/normaliserat Husrum och värme! Vi frysa ihjäl!
konsekvensändrat/normaliserat
140 –konsekvensändrat/normaliserat Bort med polisen!
konsekvensändrat/normaliserat
141 –konsekvensändrat/normaliserat Ha vi husrum för alla verldens tiggare?
konsekvensändrat/normaliserat
142 –konsekvensändrat/normaliserat Det är regeringens sak.
konsekvensändrat/normaliserat
143 –konsekvensändrat/normaliserat Det må de sköta, som äro skulden till allt ondt.
konsekvensändrat/normaliserat
144 –konsekvensändrat/normaliserat Och som hindra kungen att göra fred.
konsekvensändrat/normaliserat
145 –konsekvensändrat/normaliserat För att sjelfva regera desto längre.
konsekvensändrat/normaliserat
146 –konsekvensändrat/normaliserat Kungens fel är det ej!
konsekvensändrat/normaliserat
147 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, nej, sådan kung finns icke.
konsekvensändrat/normaliserat
148 –konsekvensändrat/normaliserat Lefve kungen!
konsekvensändrat/normaliserat
149 –konsekvensändrat/normaliserat Han lefver sjelf som den ringaste soldat.
konsekvensändrat/normaliserat
150 –konsekvensändrat/normaliserat Icke är det han, som trycker oss med pålagor.
konsekvensändrat/normaliserat
151 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, nej, det är herrarna!
konsekvensändrat/normaliserat
152 –konsekvensändrat/normaliserat De frossa på vår sista skärf.
konsekvensändrat/normaliserat
|257|153 –konsekvensändrat/normaliserat De plundra oss och utsuga oss.
konsekvensändrat/normaliserat
154 –konsekvensändrat/normaliserat För att sjelfva få lefva i makt och kräslighet.
konsekvensändrat/normaliserat
155 –konsekvensändrat/normaliserat Derför hindra de kungen att komma tillbaka; han skulle fort köra bort dem ifrån rådsbordet.
konsekvensändrat/normaliserat
156 –konsekvensändrat/normaliserat Och så reta de ryssen att anfalla oss, för att än vidare få uppbära
krigsgärden
.
konsekvensändrat/normaliserat
157 –konsekvensändrat/normaliserat De ha tagit mutor af Danmark.
konsekvensändrat/normaliserat
158 –konsekvensändrat/normaliserat Och för att göra oss
redlösa
, uttaga de allt ungt folk och skicka det att förgås mot fienden.
konsekvensändrat/normaliserat
159 –konsekvensändrat/normaliserat Här äro så många*)Fältskärn lade vigt på detta ord, emedan, sade han, man väl förut visste att räkna sig såsom många, men
först år 1789 begynte man tala om »folket»konsekvensändrat/normaliserat
., som frysa och svälta, men den rike grefven derinne sitter uti sin sammetsrock och smörjer kråset med stek och spanskt vin.
konsekvensändrat/normaliserat
160 –konsekvensändrat/normaliserat Ned med rådsherrarna! Ned med Horn!
161 –konsekvensändrat/normaliserat Fred och bröd! Ned med alla förrädare!
konsekvensändrat/normaliserat
162 –konsekvensändrat/normaliserat Lefve kungen! Hurra!
konsekvensändrat/normaliserat
163 Och vid dessa ord begynte de första stenarna att hagla mot grefvens rutor, men ännu blef blott en enda spräckt uti hörnet.
|636|164 Bertelsköld uppfattade ställningens våda med snabb blick, ej ovärdig hans store mästare. Hans första ordre till betjeningen var att tillbomma porten och stänga luckorna i nedra våningen, dernäst att beväpna sig med hvad som var närmast till hands. Helt obemärkt laddades några gamla muskedundrar inne på gården. Men det olycksbådande
massacrez la canaille!språk: franska
som störtat så mången storhet före och efter den tiden, kom likväl icke öfver den stolte ynglingens läppar. Han påminte sig sin fars öde vid försvaret af Majniemi, och dessutom var det en annan, som ägde befalla här. Han rapporterade saken i få ord till grefve Horn.
|258|165 –konsekvensändrat/normaliserat Gör hvad ni vill,
konsekvensändrat/normaliserat sade grefven helt lugnt och lyftade knappt sin penna ifrån papperet. Hans arbetsrum vette mot gården.
166 –konsekvensändrat/normaliserat Men det gäller ers excellens’ person.
konsekvensändrat/normaliserat
167 –konsekvensändrat/normaliserat Behagar ni fullända ert koncept?
konsekvensändrat/normaliserat
168 –konsekvensändrat/normaliserat Men pöbeln går till extremer, missnöjet ger sig luft, ett uppror förestår, det gäller rådets myndighet, och om man ej lyckas lugna folkmassan, torde prinsessan innan aftonen vara utropad till regentinna.
konsekvensändrat/normaliserat
169 Nu lade grefve Horn pennan ifrån sig, betraktade Bertelsköld utan att ändra en min och sade helt vårdslöst: –konsekvensändrat/normaliserat nå ja,
trankilisera
hopen, om ni behagar; men låt karlarna på gården 
kratsa ur muskedundrarna
; jag tycker ej om att pojkar leka med krut.
konsekvensändrat/normaliserat
170 –konsekvensändrat/normaliserat Jag skall begagna ers excellens fullmakt,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld, inom sig förbittrad öfver att ännu stå der som en skolgosse inför sin mästare. Inom några ögonblick visade han sig uti ett öppnadt fönster i andra våningen. Det var också hög tid; stenregnet ökades, åtminstone ett halft dussin rutor voro redan krossade, och för hvarje klingande ruta hurrade folkhopen. –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss stångas med den finska hornboskapen!
konsekvensändrat/normaliserat ropade något qvickhufvud i skaran, och detta plumpa skämt belönades med nya hurrarop.
171 Anblicken af Bertelsköld, som stod der till utseendet kall och obekymrad om stenarna som slogo mot väggen invid honom, lugnade larmet för ett ögonblick. Man var nyfiken att höra hvad han hade att förkunna. –konsekvensändrat/normaliserat Mina vänner!
konsekvensändrat/normaliserat ropade han, icke missnöjd att låta aristokratenoriginal: aristokratien (källa för ändring: HT, 1874, 1884) derinne betala sin öfverlägsenhet; – 
konsekvensändrat/normaliserathans ex. grefve Horn anser sig som född finne förpligtad att på egen bekostnad underhålla de nyss öfverkomna finske flyktingarne och bjuder dem fria bostäder och kost på Fågel|259|vik, Stjerneberg eller Hvitvik, hvar de helst vilja bosätta sig.
konsekvensändrat/normaliserat
172 Flyktingarne utbrusto i höga glädjerop.
173 –konsekvensändrat/normaliserat Och på det att ingen af dem må lida nöd innan de komma fram, skall hans ex. låta utdela 10 daler i respengar åt hvarje hushåll och 5 daler åt hvarje ogift eller barnlös person ibland flyktingarne.
konsekvensändrat/normaliserat
|637|174 –konsekvensändrat/normaliserat Hurra! Lefve grefve Horn!
konsekvensändrat/normaliserat ropade finnarne. Men oljudet begynte åter bland Stockholmarne. Det farliga ropet »vi vilja ha kungen tillbaka!» hördes ånyo.
175 I detta ögonblick såg Bertelsköld från sin högre ståndpunkt de glimmande musköterna af ett kompani militär, som anryckte med hastig marsch vid slutet af gatan. –konsekvensändrat/normaliserat Ännu ett ord!
konsekvensändrat/normaliserat utropade han med ironisk höflighet. –konsekvensändrat/normaliserat Vänner och grannar af Stockholms befolkning, hans ex. låter eder veta, att han skänker eder – de rutor ni haft den vänskapen att reparera uti hans hus!
176 –konsekvensändrat/normaliserat Ned med Horn! Ned med rådet! Lefve kung Carl!
konsekvensändrat/normaliserat skrek hopen åter i ny förbittring, och flyktingarnes bedjande röster förlorade sig i det vexande tumultet.
|260|4. Karolinen.
177 För att uppfatta betydelsen af ett gat-upplopp, som under andra förhållanden aflupit med litet stoj och någon förtjenst för glasmästarne, måste man erinra sig, att rådet nyss hemskickat ständerna med oförrättade ärender, att missnöjet var allmänt, ställningen förtviflad, de vidunderligaste rykten i omlopp om konungen, alla partier i fejd och förbittring och hufvudstaden nästan utblottad på militär. Ingen kunde förutsäga hvar rörelsen skulle stadna, om händelsevis en gnista satte alla eldfängda ämnen i brand.
178 Emellertid anryckte ett nyss uppsatt reservkompani af Uplands regemente, till största delen helt unga rekryter, inöfvade af några få bland Måns Stenbocks öfverblifne krigare från Helsingborg, hvilka undgått
den sednaste olyckan vid Tönningen
. Kompaniet gjorde halt vid närmaste gathörn, och befälhafvaren kommenderade gevär för fot. Man syntes böjd att underhandla med folkhopen, som vexte med hvarje ögonblick. Allas blickar riktades mot grefve Horns hus: man väntade att den ryktbare rådsherren skulle visa sig. Men han kom icke; hans stolta själ försmådde att underhandla med den upproriska pöbeln.
179 Gatan var nu fullkomligt spärrad, och en vagn, hvars packning utvisade resande från landsorten, var af trängseln förhindrad att komma fram eller tillbaka. Några okynnige pojkar gåfvo hästarne en snärt, de stegrade sig och sköto vagnen tillbaka inpå folkhopen. De närmast stående veko tillbaka, öfverföllo kusken med|261| skymford och gjorde min att afhugga draglinorna och kullstjelpa vagnen. En fruntimmersröst befallte kusken att hålla stilla, men det var omöjligt; larmet och trängseln gjorde hästarne vilda.
|638|180 I detta ögonblick banade sig en ovanligt högvext och bredaxlad man väg genom folkhopen. Den militäriska hållningen och qvarlefvorna af en uniform till hälften betäckt af en grå bondjacka, utvisade mannens yrke; men den förslitna vårdslösa drägten, det underliga, förstörda, nästan förvildade uttrycket i denne mans ursprungligen ädla och vackra drag läto snarare ana en röfvare, nyss kommen från skogen och förundrad att befinna sig midt i hvimlet utaf en hufvudstad.
181 Den främmande tycktes ha varseblifvit den fara, i hvilken vagnen sväfvade, och sköt med jernarmar folkhopen undan, ungefär som när en van simmare klyfver vågen med
sträcksimning
. Innan kort stod han vid vagnen, ryckte upp dörren och ropade på god svenska åt fruntimret derinne att hon borde stiga ur; hon kunde vara lugn, ty han ville föra henne i säkerhet.
182 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är inte rädd,
konsekvensändrat/normaliserat svarade fruntimret, som var ovanligt vackert, bar sorgdrägt och tycktes vara omkring 30 år; –konsekvensändrat/normaliserat men att stadna här är lika omöjligt, som att köra fram. Var god och för mig till grefve Horns hus här midtemot.
konsekvensändrat/normaliserat
183 Främlingen svarade icke, hans redan utsträckta hand sjönk tillbaka, och han stod några sekunder orörlig. Emellertid stormade folkmassan på, och trängseln blef så stark, att man knappt kunde röra hand eller fot vid sidan af vagnen.
184 –konsekvensändrat/normaliserat Nå ...?
konsekvensändrat/normaliserat sade den svartklädda damen otåligt. –konsekvensändrat/normaliserat Är det ni som är rädd?
konsekvensändrat/normaliserat
|262|185 –konsekvensändrat/normaliserat Ni kan inte komma fram till fots,
konsekvensändrat/normaliserat svarade främlingen tvekande.
186 –konsekvensändrat/normaliserat Så var god och bär mig. Ni ser mig ut att ha burit tyngre bördor och slagit er genom tätare murar.
konsekvensändrat/normaliserat
187 Oaktadt dalkarlshatten var djupt tryckt öfver främlingens panna och hans kinder voro brynta af alla slags vindar, kunde man se att han rodnade. Men ingen tid var att förlora. Han lyftade sin sköna börda lätt som ett barn på venstra armen, medan han med den högra dref folkhopen åt sidan, likasom stormen böjer ett gungande skördefält. Till höger och venster om honom stupade svärjande och skrikande den ena efter den andra, som icke nog fort gaf väg. Till slut uppnådde han porten till det anvista huset. Der nedsatte han sin börda och ställde sig i försvarsställning framför den svartklädda, ty porten var stängd.
188 Antingen folkhopen der närmast blifvit retad af främlingens något hårdhändta framfart, eller att man af hans ställning vid porten ansåg honom tillhöra grefve Horns folk, alltnog, det dröjde ej länge innan massorna, som sökte ett föremål att släcka sin harm uppå, vände sig mot mannen vid porten. De första oqvädesorden efterföljdes ganska snart af stenkast och käpphugg. Främlingen tycktes emellertid vara fullkomligt likgiltig för |639|sin fara; hans enda stridsplan gick ut uppå att bilda en sköld mot alla de kastvapen, som kunde träffa den svartklädda damen. Ett par af de närmast stående, en kopparslagaregesäll och en tjock bryggaredräng, misstydde detta troligen som fruktan och trädde dristeligen fram, i den lofliga afsigt att gripa den långe mannen i kragen, kasta honom till marken och prygla upp honom för besväret. Men detta misstag bekom dem ganska illa. Främlingen fattade med hvardera handen en man för|263| bröstet, lyftade dem båda på rak arm i höjden och slungade dem derefter så våldsamt till marken, att det knakade i alla leder och blodet frustade ur de båda kämparnas näsa och mun.
189 Ett så kraftigt tag, en så oerhörd styrka förfela aldrig sitt intryck på massorna, och svenska lynnet på den tiden var så mäktigt gripet af förvånande bragder, att stämningen rundtomkring främlingen ögonblickligen slog om i aktning, nästan beundran, medan de fallne deremot fingo uppbära kamraternas åtlöje. –konsekvensändrat/normaliserat Jo der blef du bultad, kopparslagare! Der fick du en knäpp på
svickan
, bryggare!
konsekvensändrat/normaliserat skrek hopen. –konsekvensändrat/normaliserat Han vid porten är ingen dufunge. Hvem har lust att försöka ett nytt napptag?
konsekvensändrat/normaliserat
190 –konsekvensändrat/normaliserat Låt honom vara!
konsekvensändrat/normaliserat skrek en annan röst. –konsekvensändrat/normaliserat Ser ni inte den långa 
pampen
, som hänger fram under hans bondjacka. Begriper ni inte, dumhufvuden, att det är en af kungens blå gossar?
konsekvensändrat/normaliserat
191 –konsekvensändrat/normaliserat Ah ... är det en af de blå! Jo, det såg jag strax uppå tagen. Lefve kung Carl!
konsekvensändrat/normaliserat
192 –konsekvensändrat/normaliserat Lefve hans raska gossar! Hurra!
konsekvensändrat/normaliserat
193 –konsekvensändrat/normaliserat Jo ser ni det? Karlen lyfter på hatten. Hin så dumt attoriginal: ett börja gräl med en af de blå. Hör på, kamrat der vid porten, låt
narrit
vara godt igen, och kom och drick ett glas med oss, vi sala ihop tre styfver till mans och låta de andra gräla bäst de gitta med grefven derinne.original: derinne
konsekvensändrat/normaliserat
194 –konsekvensändrat/normaliserat Tack skall ni ha,
konsekvensändrat/normaliserat svarade främlingen, blidkad af lefveropen för kungen, vid hvars namn han icke underlät att lyfta på hatten. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har en helsning till er,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor han, –konsekvensändrat/normaliserat men derom få vi talas vid sedan. Hjelpen mig nu att få detta fruntimmer uti säkerhet.
konsekvensändrat/normaliserat
|264|195 –konsekvensändrat/normaliserat Vänta,
konsekvensändrat/normaliserat svarade en handskmakare, som var lierad med de förnäma, –konsekvensändrat/normaliserat lemna den saken åt mig. Grefve Bertelsköld! grefve Bertelsköld!
konsekvensändrat/normaliserat
196 Främlingen rodnade ånyo, men fann snart att tilltalet gällde en person, som ånyo visade sig i fönstret. Handskmakaren vexlade med honom deruppe ett par ord, och det dröjde ej länge, innan porten öppnades och Torsten Bertelsköld visade sig, bjudande sin arm åt den svartklädda damen. –konsekvensändrat/normaliserat Madame Rhenfelt!original: Rehnfelt! (källa för ändring: 1874, 1884)
konsekvensändrat/normaliserat utropade han. –konsekvensändrat/normaliserat Er arm, jag ber; ni kan nu vara fullkomligt lugn.
konsekvensändrat/normaliserat
|640|197 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tackar er, min grefve, men tillåt mig att medföra min tappre försvarare!
konsekvensändrat/normaliserat sade krigsrådet Rhenfeltsoriginal: Rehnfelts (källa för ändring: 1874, 1884) unga enka, ty det var hon. Men den långe främlingen var försvunnen.
198 –konsekvensändrat/normaliserat Lundberg,
konsekvensändrat/normaliserat ropade grefve Torsten nobelt till en af betjenterne, –konsekvensändrat/normaliserat sök rätt uppå den långa karlen, som stod här vid porten och gif honom denna börs. Hvad jag skattar mig lycklig, bästa Eva, att kunna sauvera er dyrbara person. Följ mig! grefvinnan deruppe har lyckligtvis sina rum åt gården.
konsekvensändrat/normaliserat
199 Den svartklädda damen följde honom. Men ännu i porten kastade hon en blick tillbaka och yttrade likasom ofrivilligt: –konsekvensändrat/normaliserat En besynnerlig man! Jag ville likväl gerna sjelf få tacka honom.
konsekvensändrat/normaliserat
200 –konsekvensändrat/normaliserat Oroa er inte,
konsekvensändrat/normaliserat svarade grefve Torsten småleende; –konsekvensändrat/normaliserat i detta ögonblick sitter han kanske redan på krogen och dricker kungens skål. För folk af hans 
metierspråk: franska
är det alltid en förträfflig anledning.
konsekvensändrat/normaliserat
201 –konsekvensändrat/normaliserat Det var likväl någonting i hans sätt ... Men ni torde ha rätt. Förunderligt! jag vet endast en, som skulle kunna mäta sig med honom i styrka.
konsekvensändrat/normaliserat
202 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvem då, om jag törs fråga?
konsekvensändrat/normaliserat
|265|203 –konsekvensändrat/normaliserat Er bror.
konsekvensändrat/normaliserat
204 –konsekvensändrat/normaliserat Hvilket infall! Men ni behöfver hvila. Kom, så gå vi till grefvinnan.
konsekvensändrat/normaliserat
5. Hattarna af!
205 Emellertid fortfor oväsendet utanför grefve Horns hus. Partiernas hemliga
utliggare
voro sannolikt i verksamhet för att underblåsa en demonstration och tvinga regeringen att taga parti. Det oklara gäsande missnöjet med det närvarande underhöll glöden i alla sinnen, och både de som visste och de som icke visste hvad de för resten ville, voro alla ense derom att de ville en förändring – någonting annat, än den nuvarande olidliga ställningen.
206 Spåren af partiernas afsigtliga uppviglingar läto snart förnimma sig deruti, att de första spridda ropen efterhand koncentrerade sig i ett enda, som verkligen då var alla partiers lösen, konungavännerne icke undantagne: »fred! fred! Vi vilja ha fred!»
207 –konsekvensändrat/normaliserat Hör på packet derute!
konsekvensändrat/normaliserat yttrade kongl. rådet Falkenberg, som jemte flera af rådsherrarne skyndat till stället och inkommit genom en bakport. –konsekvensändrat/normaliserat Det är en ny riksdag under bar himmel, blott litet mera stojande än den andra. Man vore frestad att säga: det är Sveriges mun som talar!
konsekvensändrat/normaliserat
208 –konsekvensändrat/normaliserat Sveriges mun har ej talat på så länge, att den af ovana skriker,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade en annan af rådet, grefve Horns svärfar, fältmarskalken grefve Nils |641|Gyllenstjerna, hvil|266|ken, likasom Falkenberg, var i onåd och nästan öppen brytning med ultraroyalisterne.
209 –konsekvensändrat/normaliserat Munväder!
konsekvensändrat/normaliserat yttrade grefve Horn lakoniskt. Han, som kände ställningen bättre än någon, visste också bättre att den nya tiden ännu icke var mogen att plocka som en frukt ifrån trädet. –konsekvensändrat/normaliserat Var god och låt utdela de lofvade understöden åt flyktingarne!
konsekvensändrat/normaliserat tillade han, vändande sig till Torsten Bertelsköld.
210 –konsekvensändrat/normaliserat Fred! Fred!
konsekvensändrat/normaliserat skrek folkmassan allt högre, och återigen klang en ruta i rummet bredvid.
211 Fruntimmerna, som sökt en fristad i gårdsrummen, togo saken mindre lugnt än herrarne. Grefvinnan Horn bönföll hos sin far att han måtte blidka hopen, och Eva Rhenfelt inlade sitt förord hos sin onkel, den gamle Falkenberg. Alla förenade bestormade sedan grefve Horn.
212 Denna stolte ädling, om hvilken icke ens afunden kunde säga att han någonsin fruktat, hade varit soldat, innan han blef statsman. Hade han nyss försmått alla stränghetsåtgärder mot folkmassan, för att undvika ända till skenet af att begagna våld till att trygga sin personliga säkerhet, så är det likväl troligt att soldaten inom honom haft möda att underkasta sig statsmannens lugna besinning. Kunskapare utsändes och återkommo med nya rapporter om ställningen derute. Man trodde sig hafva förmärkt att penningar utdelades bland hopen och att fri förtäring bestods på krogarna. Grefve Horn öfverlade med de öfriga rådsherrarne, och resultatet blef att den länge väntade ordren afgick till militärbefälet att rensa gatorna med gevärkolfvarne och arrestera orostiftarne.
213 Man ville då påskynda krisen? Hvem kan afgöra motiverna för en fullkomligt lagenlig och berättigad åtgärd till ordningens vidmakthållande? De höge herrarne|267| visste med sig att de mer än någon ville ha fred; men krig var konungens lösen. Hopen ropade emellertid fred! och inkastade Horns rutor, under det att den ropade lefve för konungen. Sådan är i alla tider massornas logik.
214 Knappt var ordren utfärdad, innan Bertelsköld, som med en kikare postat vid ett af fönsterna, hviskade grefve Horn någonting i örat, och följden blef, att kontraordres genast utsändes. Den ena efter den andra af grefvens gäster närmade sig fönsterna och varseblef en märkbar förändring bland folkhopen. Larmet hade till största delen upphört, fiendtligheterna afstadnat, och hopen tätnade. Allt trängde omkring en enda punkt derborta vid gathörnet. Stundom hördes ett doft sorl af bifall, eller ett mummel af dämpadt knot genomgå massan likasom rytandet af en aflägsen fors; derefter blef allt så tyst, att äfven de längst bort stående, som ej kunde veta hvad saken |642|angick, tego stilla, när de förnummo de främste tiga, och försökte att tränga sig längre framåt, för att uppsnappa hvad som egentligen var på färde.
215 –konsekvensändrat/normaliserat Våra riksdagar äro sig alltid lika,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade Falkenberg något försmädligt. –konsekvensändrat/normaliserat Det är alltid lindansarne, som göra der den bästa marknaden.
konsekvensändrat/normaliserat
216 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tror ej att hopen i dag låtit amusera sig med dylika petitesser,
konsekvensändrat/normaliserat invände Gyllenstjerna. –konsekvensändrat/normaliserat Eller skulle grefve Horn ha utskickat en 
arlequin
till pöbelns 
amusement
?
konsekvensändrat/normaliserat
217 –konsekvensändrat/normaliserat
Jag tillstår,
konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven, –konsekvensändrat/normaliserat att jag kunnat försöka det.
Men tiderna förändras, hopen, alltid fallen för leksaker, vill nu hafva nya – kanhända våra hufvuden. Försöket skulle icke lyckats i dag, tror jag.|268| Man skockar sig derborta kring en talare, och det lyste mig veta hvad man har att säga dem.
konsekvensändrat/normaliserat
218 –konsekvensändrat/normaliserat Lundberg är utskickad och skall snart rapportera sammanhanget,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade Bertelsköld i det han räckte kikaren åt sin förman.
219 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tycker mig se en lång gestalt i midten af folkhopen,
konsekvensändrat/normaliserat sade grefve Horn.
220 –konsekvensändrat/normaliserat Det är möjligen ers excellens’original: exellens (källa för ändring: 1874, 1884) kassör, Långström, som utdelar penningarna.
konsekvensändrat/normaliserat
221 Den erfarne statsmannen log. –konsekvensändrat/normaliserat När menniskorna tillbedja den gyllene kalfven, dansa de och skråla omkring honom; hans makt är sällan tillräcklig att så plötsligt förstumma larmet och samla dessa hundrade i andäktig tystnad kring en okänd medelpunkt. Gifven akt, mina herrar, det måste vara en prest, som predikar der borta.
konsekvensändrat/normaliserat
222 –konsekvensändrat/normaliserat Sorlet begynner åter ... nej, det tystnar ... hör! man ropar: hattarna af! hattarna af!
konsekvensändrat/normaliserat
223 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, vid Jupiter, hattarna flyga af, alla hufvuden blottas ... se, rörelsen går från medelpunkten utåt, liksom ringarna kring en kastad sten på den lugna vattenytan.
konsekvensändrat/normaliserat
224 –konsekvensändrat/normaliserat Karlarna föra tröjärmen till ögat, qvinnorna sina förklädssnibbar. Vore ej den hedersmannen
Isogæus död för flera år sedan, skulle jag tro honom hafva uppstått ur sin graf på Clara kyrkogård till att hålla en straffpredikan
för de okynnige sällarna derborta.
konsekvensändrat/normaliserat
225 –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor Horn, –konsekvensändrat/normaliserat näst Guds namn gifves blott ett namn i Sverige, för hvilket alla hufvuden blottas. Om icke denna talare är en prest och hans tal en predikan, så måste han vara en återkommen soldat och berätta dem något om
konsekvensändrat/normaliserat ...
|269|226 –konsekvensändrat/normaliserat Lefve kung Carl! kung Carl!
konsekvensändrat/normaliserat ... Ett omäteligt hurrarop genomgick hela folkmassan från de främsta lederna till de yttersta och fulländade faktiskt grefve Horns afbrutna mening. Derefter blef det åter tyst; talaren fortfor |643|och hopen lyssnade, men afståndet tillät ej herrarne deruppe att urskilja hvarom fråga var.
227 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad kan han säga dem?
konsekvensändrat/normaliserat yttrade grefvinnan Horn med en naturlig nyfikenhet.
228 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad kan han säga ett folk, som hungrar, fryser, förblöder, dignar under bördor af alla slag och fiender från alla håll – hvad kan han säga dem annat än hvad det nyss förut sjelf har utropat: fred! fred!
konsekvensändrat/normaliserat svarade Gyllenstjerna.
229 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är säker uppå att han lofvar dem fred till våren,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade Falkenberg. –konsekvensändrat/normaliserat Man måste försäkra sig om hans person. Det är kanhända en hemlig agent från Danmark.
konsekvensändrat/normaliserat
230 –konsekvensändrat/normaliserat Är det han som jag tror,
konsekvensändrat/normaliserat hviskade fru Rhenfelt till sin onkel, –konsekvensändrat/normaliserat så är freden det sista han yrkar uppå.
konsekvensändrat/normaliserat
231 Knappt var det sagdt, innan ett nytt förvirradt sorl uppstod på gatan, och man kunde tydligen urskilja ropen: –konsekvensändrat/normaliserat krig! krig! lefve kungen! till Finland! till Finland!
konsekvensändrat/normaliserat
232 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Gyllenstjerna. –konsekvensändrat/normaliserat Nyss ville de 
ecraséra
rådet för att få fred; nu skola de antasta oss för att få krig. Jag bekänner att det var en portion mera förnuft i deras förra begäran.
konsekvensändrat/normaliserat
233 –konsekvensändrat/normaliserat Massornas förnuft!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Falkenberg med ett föraktligt småleende.
234 –konsekvensändrat/normaliserat Ja,
konsekvensändrat/normaliserat sade Horn. –konsekvensändrat/normaliserat Och massornas enthusiasm.original: enthusiasm Hvad hade man ej kunnat göra med detta folk, om man ej hetsat det till döds! Det har i decennier blödt på hundrade slagfält; det har gifvit från plogen sin sista arm; det har låtit slagta sig, utplundra sig, förtrampa|270| sig, för att tjena till piedestal åt detta hjeltenamn, som nu uppfyller verlden med sina bragder och sina dårskaper. Och när under den förkrossande bördan af dess elände en suck om fred undfaller dess läppar, då behöfver der endast uppstå i hoparna en af de blå och berätta sagor för dem, liksom man berättar för barn, om kung Carl och hans segrar – och strax är detta samma folk färdigt att glömma alla nederlag, alla lidanden och ånyo ropa sitt lefve för honom som tagit dess blod, och ropa ånyo: krig! krig! likasom visste det aldrig hvad krigen kosta! Mina herrar – man kan ogilla detta folk, man kan anse det mycket lättsinnigt, – men man kan icke neka det sin beundran!
konsekvensändrat/normaliserat
6. Budbäraren från Finland.
235 De rapporter som inlupo till grefve Horn bekräftade snart den erfarne statsmannens gissningar. En soldat, utmärkt genom sin resliga vext och |644|sin ovanliga klädsel, hade uppstått bland folkhopen och kraftigt satt sig emot dess rop om fred. Han hade på ett enkelt och nästan groft soldatspråk, som anslog åhörarne, berättat dem om konungens underbara bedrifter och hans utomordentliga försakelser; huru han aldrig skonat sig sjelf mer än den ringaste; huru han med en hand full af sina tappre slagit och än vidare skulle slå sinom tusende; huru hans största fel var att han ansett och ännu ansåg svenskarne oöfvervinnerliga; huru han nu var i olycka och väntade förvisso att, om än hela verlden öf|271|vergåfve honom, skulle hans folk icke göra det; huru han en dag skulle återkomma och med sin jernarm förkrossa alla rikets fiender; huru det skulle bedröfva honom, om svenskarne under tiden gifvit sin och hans sak förlorad; huru fienden nu hade öfversvämmat och borttagit östersjöprovinserna och sist äfven Finland, som i alla tider så trofast blödt och kämpat som Sveriges förmur; huru Armfelts armé nyligen stridt med oförlikneligt hjeltemod, men blifvit slagen i Storkyro genom De la Barre’s feghet, och huru det vore nesligt af svenskarne att i denna ytterliga nöd lemna sina vapenbröder på andra sidan hafvet utan undsättning. Följden af denna skildring visade sig genast i det häftigt uppflammande nya krigsropet, och folkmassan skockade sig ånyo kring grefve Horns hus för att begära snar hjelp åt det förhärjade Finland.
236 Rådsherrarne betraktade vid dessa budskap hvarandra med någon förlägenhet. –konsekvensändrat/normaliserat Hela verlden vet då att vi lidit ett nederlag i Österbotten, och regeringen vet ej det minsta derom,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade Falkenberg.
237 –konsekvensändrat/normaliserat Det är möjligt, sade Horn, –konsekvensändrat/normaliserat att en enskild person kunnat hinna öfver Qvarken förrän Armfelts kurir hunnit med rapport öfver Torneå.
konsekvensändrat/normaliserat
238 –konsekvensändrat/normaliserat I alla fall måste man försäkra sig om budbärarens person och noga förhöra honom,
konsekvensändrat/normaliserat menade Gyllenstjerna.
239 –konsekvensändrat/normaliserat Den långa soldaten står vid porten och begär företräde hos hans excellens,
konsekvensändrat/normaliserat rapporterade löparen Lundberg, som ånyo varit ute att kunskapa.
240 –konsekvensändrat/normaliserat För in honom!
konsekvensändrat/normaliserat var det korta svaret.
241 Allas blickar riktades mot dörren. Torsten Bertelsköld, som under tiden skött sin enskilda diplomati och föreställt krigsrådet Rhenfelts älskvärda enka huru orätt det vore, att hon, som vore danad för den mest lysande|272| plats, skulle förnöta blomman af sitt lif på ett gods uti Småland, varseblef med harm, att hans smicker gjorde ett ganska ringa intryck. Den sköna Rhenfelt syntes förströdd, och det undgick ej hennes tillbedjares skarpa blick, att dessa vackra ögon, liksom de öfrigas, med synbart intresse riktades mot ingången, der man väntade olycksbudet från Finland.
242 Torsten Bertelsköld anade orsaken. –konsekvensändrat/normaliserat Också ni, sköna Eva,
konsekvensändrat/normaliserat sade han |645|spetsigt, –konsekvensändrat/normaliserat delar damernas vanliga tycke för det underbara. Jag fruktar likväl, att dessa lycksriddare i de finska pörtena endast behållit den ena hälften af det fordna chevaleriets lösen. Chevaleriet i våra dagar har lärt af vår 
Orlando furioso
att akta äran högt, men skönheten desto mindre, och jag skulle mycket bedraga mig, om ej t. ex. min bror, som är en så utmärkt medlem af det vandrande ridderskapet, sätter mera värde på en häst, än på en hofdam, och anser det ärofullare att eröfra ett moras uti Österbotten, än det älskvärdaste qvinnohjerta i Stockholm.
konsekvensändrat/normaliserat
243 –konsekvensändrat/normaliserat Det är möjligt att ni har rätt,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva Rhenfelt, –konsekvensändrat/normaliserat och hvad er bror angår, kan mycket förändras på fjorton år, sedan jag sist såg honom. Men jag tror ej att kung Carls likgiltighet hindrar någon furstinna, någon qvinna i Europa, att på det varmaste beundra honom, – älska honom, om någon vågade lyfta sin kärlek så högt.
konsekvensändrat/normaliserat
244 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har väl hört sägas, att man rider genaste vägen in i ett qvinnohjerta med dammiga stöflar och blodiga sporrar, men jag har ej kunnat föreställa mig att dörrarna stå på så vid gafvel. Rolerna måste vara ombytta i våra tider, efter jag hör att de sköna damerna
par forcespråk: franska
vilja göra det första steget. Men låt oss ej mera tala derom. Jag väntar med största 
inquietude
|273| detta budskap från Finland. Vi ha förlorat ett slag;original: slag (källa för ändring: HT, 1874, 1884) min bror var utan tvifvel i elden, och när man känner hans oförvägenhet, att icke säga hans ursinnighet
konsekvensändrat/normaliserat ...
245 –konsekvensändrat/normaliserat Så hoppas ni, min grefve, att denne tappre och ridderlige ädling skall lemna fältet fritt för diplomatins mindre vådliga segrar
konsekvensändrat/normaliserat ...
246 –konsekvensändrat/normaliserat Min fru, vi ha intet arf att afundas hvarandra,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Torsten Bertelsköld uppbragt.
247 I detsamma inträdde soldaten.
248 Eva Rhenfeltoriginal: Rehnfelt (källa för ändring: HT, 1874) igenkände genast sin beskyddare, som ett par timmar förut burit henne genom folkträngseln. Hans ovanliga drägt, den gråa bondjackan öfver den nästan ända till trasor slitna blå uniformen bar ytterligare märken af trängseln på gatan, och de skäggiga kinderna, som icke på länge sett någon rakknif, gåfvo honom ett förvildadt utseende, som stod i märkbaroriginal: märbar kontrast med hans för öfrigt ståtliga gestalt och ädla manliga drag – en kontrast, som blef ännu bjertare genom den lysande omgifning och de omsorgsfulla toiletter, bland hvilka han infördes.
249 Främlingen kände säkert det besynnerliga i sitt framträdande: han syntes brydd och sökte efter ord.
250 –konsekvensändrat/normaliserat Träd närmare!
konsekvensändrat/normaliserat sade grefve Horn i den förnämt höfliga ton, med hvilken en man i hans ställning uppmuntrar en underordnad, som af lutter respekt 
tappar koncepterna
. –konsekvensändrat/normaliserat Ni har önskat tala med mig. Ert namn?
konsekvensändrat/normaliserat
|646|251 –konsekvensändrat/normaliserat Mitt namn var ej obekant, när jag hade den äran att låna eders excellens min häst vid Narva, eller när det förunnades mig vid Düna, Clissow och Thorn att strida under ers excellens’ befäl,
konsekvensändrat/normaliserat svarade främlingen med en stolthet, som klädde honom förträffligt, oaktadt skägget och vadmalsjackan.
|274|252 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad!
konsekvensändrat/normaliserat utropade grefven med en ton af rättframoriginal: rätt fram (källa för ändring: HT, 1874, 1884) förtrolighet, som han alltid antog mot gamla vapenbröder – 
konsekvensändrat/normaliseratoch vid hvilket regemente tjenade – 
au diablespråk: franska
, ja, jag har glömt namnet; ursäkta mig det, min hedersvän!
konsekvensändrat/normaliserat
253 –konsekvensändrat/normaliserat Mitt namn är Gustaf Adolf Bertelsköld, den tiden kornett vid lifdragonerne, sedermera vid
lifdrabantkorpsen
och för närvarande åter vid lifdragonerne; major till ers excellens’ tjenst.
konsekvensändrat/normaliserat
254 Det förnäma sällskapet fick stora ögon, och Torsten Bertelsköld icke minst. Mästare, som han var i utvärtes sken, helsade han genast sin broder med den största hjertlighet. Äfven grefve Horn förenade sig deri, och man täflade om att visa den nykomne all uppmärksamhet. Endast grefvinnan Horn pekade med skämtsam häpnad på de tydliga spår, som den oförmodade gästens våta besporrade stöflar lemnade efter sig på de dyrbara mattorna.
255 Gösta Bertelsköld – ty så vilja vi nu kalla honom – slet sig snart lös från de frågor, hvarmed han öfverhopades från alla håll, – stöflade rakt fram till grefve Horn och sade helt tvärt: –konsekvensändrat/normaliserat Eders excellens! Armfelt är slagen och Finland förloradt. Jag har med lifsfara kommit öfver Qvarken och ridit hit genom natt och dag för att begära snar undsättning.original: undsättning, Jag hoppas att eders excellens låter detta gälla som ursäkt för det sätt, på hvilket jag uppträder.
konsekvensändrat/normaliserat
256 –konsekvensändrat/normaliserat Hvilken olycka!
konsekvensändrat/normaliserat utropade grefve Horn, utan att bevärdiga de sista orden med någon uppmärksamhet. –konsekvensändrat/normaliserat Herr grefven har förmodligen rapport och instruktioner af generalmajor Armfelt?
konsekvensändrat/normaliserat
257 –konsekvensändrat/normaliserat Jag blef under slaget sprängd ifrån hufvudstyrkan och slog mig igenom till Wasa; derifrån kom jag till|275| Björkö skärgård och derifrån öfver isen till Westerbotten.original: Vesterbotten.
konsekvensändrat/normaliserat
258 –konsekvensändrat/normaliserat Var god och berätta slagets förlopp.
konsekvensändrat/normaliserat
259 Gösta Bertelsköld gjorde det.
260 –konsekvensändrat/normaliserat Det är en omätlig olycka,
konsekvensändrat/normaliserat upprepade Horn allvarsamt. –konsekvensändrat/normaliserat Rikets tillgångar äro uttömda; jag ser ingen utväg att härifrån kunna skicka finnarne någon hjelp.
konsekvensändrat/normaliserat
261 –konsekvensändrat/normaliserat Eders excellens torde ha rätt. Och likväl – förlåt min djerfhet – kan icke, får icke Finland förloras. Sverige är utblottadt, men det har åtminstone armarna fria hemma hos sig. När det gäller en lem af ens egen kropp, blod af ens eget blod, hjerta af ens eget hjerta, måste ett medel finnas att rädda. |647|Ers excellens vet hvad Finland varit och hvad det är för Sverige i denna stund. Det värjer sig ännu som den siste kämpen på rikets utanverk, men det öfvermannas, det förblöder, det dör. Ers excellens! Finland måste räddas, om det också skulle kosta allt hvad vi äga, vår högra arm och hälften af vårt lif!
konsekvensändrat/normaliserat
262 –konsekvensändrat/normaliserat Unge man,
konsekvensändrat/normaliserat sade Gyllenstjerna, –konsekvensändrat/normaliserat regeringen skall göra allt hvad i dess förmåga står; mera kan ingen förnuftig man begära. Våra kassor äro tomma
konsekvensändrat/normaliserat ...
263 –konsekvensändrat/normaliserat Vi taga silfret från våra bord
konsekvensändrat/normaliserat ...original: .,.
264 –konsekvensändrat/normaliserat Det är redan gjordt. Prinsessan sjelf äter på tenn.
konsekvensändrat/normaliserat
265 –konsekvensändrat/normaliserat Diamanterna från konungens krona!
Dukaten
från våra barns sparbössor! Vigningsringen ifrån vår moders hand!
konsekvensändrat/normaliserat
266 –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre icke Stjernelds förslag att sälja troféerna från Breitenfeld, Lützen, Warschau och Narva på auktion, med ständernas goda minne!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Falkenberg med bitterhet.*)
Förslaget gjordes den tiden verkligen på spe utaf Stjerneld, och ständerna gingo in derpå, hvarpå S., som var 
kort om hufvudet
, yttrade: »Jag hade orätt, som ej kom ihåg att man icke skall kasta perlor för sv–, ty de äta dem som ärter.»
|276|267 –konsekvensändrat/normaliserat Gifvas inga andra medel? Man uppsätter frikorpser.
konsekvensändrat/normaliserat
268 –konsekvensändrat/normaliserat Qvinnor, barn och gubbar köra plogen. Hemmanen falla i
ödesmål
. I hela Skåne finnas knappt 12 000konsekvensändrat/normaliserat män.
konsekvensändrat/normaliserat
269 –konsekvensändrat/normaliserat De 12 000konsekvensändrat/normaliserat rycka ut. Barnen lägga musköten på gubbarnes axlar och trycka af. Mödrarna tillverka krut och stöpa kulor. Döttrarna
försvara Sverige, som Värends flickor fordom
ha gjort.
konsekvensändrat/normaliserat
270 –konsekvensändrat/normaliserat Danmark angriper oss i ryggen.
konsekvensändrat/normaliserat
271 –konsekvensändrat/normaliserat Sverige har mer än en Stenbock.
konsekvensändrat/normaliserat
272 –konsekvensändrat/normaliserat Från alla sidor fiender, afund, trolöshet, svek och förväntan på Sveriges fall!
konsekvensändrat/normaliserat
273 –konsekvensändrat/normaliserat Kungen kommer!
konsekvensändrat/normaliserat
274 –konsekvensändrat/normaliserat Freden – icke kungen kan rädda oss.
konsekvensändrat/normaliserat
275 –konsekvensändrat/normaliserat Ädle herrar och rikets styresmän!
konsekvensändrat/normaliserat utbrast den finske budbäraren, och en het tår rullade utför hans manliga bruna kind – 
konsekvensändrat/normaliseratnär man kämpar för lifvet, för sin broders hus, för sin dotters ära, – då finnas inga betänkligheter. Då frågar man icke hvar man skall taga ett vapen att slå och en arm att lyfta det, – man slår med sin knutna hand, 
man smider, som karthaginenserne, svärd af sina portars gångjern,
hällen af sin härd och sin sista plog! Qvinnorna afklippa sitt hår till att tvinna rep, och barnen gifva sin sista skjorta till fältbindlar ... O, ädle herrar, jag skyndar i morgon tillbaka till Finland; vägren |648|mig icke att medföra dit en tröst, ett hopp – ty att strida utan hopp, det är att strida med döden i sitt hjerta. Gref Horn, ädle, tappre gref Horn, ni är, som jag, en finne till börden! Dessa|277| andra herrar och kungliga råd, de äro redlige, vise och fosterländske män, – jag ber dem förlåta en krigare, som talar för sin hembygd och som längesedan glömt att lägga sina ord såsom det torde fordras inför rikets högst betrodde – men de kunna ännu tänka sig Sverige utan Finland – vi, gref Horn, kunna ej tänka oss det – vi kunna ej lefva mera, om Finland dör – rädda det! rädda det, eller måste vi förgås i dess spillror!
konsekvensändrat/normaliserat
276 Grefve Horn uppstod. Oaktadt hans mångbepröfvade sjelfbeherrskning, hans fasta orubbliga hållning, kunde man likväl förnimma en ovanlig värme uti hans röst. –konsekvensändrat/normaliserat Herr grefve,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat ni har talat som en man, och jag är viss uppå att vi alla här förstå hvarandra. Jag lofvar er, att så långt det beror på mig, skall allt göras hvad göras kan. Mera kan, mera får jag ej lofva. Har ni särskildt något projekt?
konsekvensändrat/normaliserat
277 –konsekvensändrat/normaliserat Tillåter ers excellensoriginal: exeellens mig att försöka här i Stockholm en värfningsbyrå för frivillige?
konsekvensändrat/normaliserat
278 –konsekvensändrat/normaliserat Gör det, om ni kan uträtta något dermed. – Och efter ni nyss talat derute i folkhopen, så sök, min bästa grefve, att åter lugna sinnena. Sedan ber jag er vara god och stadna hos mig denna qväll; vi ha ännu så mycket att fråga.
konsekvensändrat/normaliserat
279 Gösta Bertelsköld bugade och gick. När han gick stod Eva Rhenfelt i hans väg och tryckte hans hand. –konsekvensändrat/normaliserat Gud välsigne eder, gref Gösta, och låteoriginal: låter (källa för ändring: HT, 1874, 1884) edert hjertas åstundan uppfyllas!
konsekvensändrat/normaliserat sade hon med en röst, som dref blodet i flammor på den qvinnoskygge krigarens kinder.
280 En stor del af folkhopen hade redan skingrat sig – halmlågan hade förbrunnit, nöden och bekymren afkylde hastigt deras enthusiasm. De qvarblefne fingo nöja sig med den enda halfva försäkran, som rådsher|278|rarne vågat lofva ... och småningom skingrade sig äfven de.
281 Bertelsköld återvände. Man talade hela qvällen om Finland. Der var så mycket och så sorgligt att omtala; ganska litet kände man derom i Stockholm. Midt i samtalet klämtade klockan 7. Då afbröt grefve Horn sitt tal uti halfva meningen, allt husfolket inkallades, bibeln slogs upp, och alla böjde knä, efter den tidens fromma sed, uti aftonbönen ...
282 När man uppstod, fortfor den ädle grefven der han slutat. –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar medbröder,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat låtom oss nu öfverlägga om det bref som i dag anländt från hans majestät om – prinsessans förlofning.
konsekvensändrat/normaliserat
|649|7. Segrarnas bok.
283 I de stora, våldsamma stormar, som omstörta riken, bortsopa välden och inkasta tidernas ström uti nya fåror, försvinna många tusende suckar ohörda i bruset. Konungarne, fältherrarne, statsmännen stå der som gungande mastspetsar i hafvets svall; hvem räknar de otaliga vågor, som häfvas omkring dem, glittra ett ögonblick mot en sjunkande sol och lägga sig derpå ned att glömda försvinna? Historien antecknar endast massor och spetsar, summan af dessa offer, strömmen af dessa tårar; enskildheternaoriginal: enskildtheternas (källa för ändring: HT, 1874, 1884) förgås och upplefva likväl ständigt ånyo; menniskohjertat klappar beständigt med samma slag uti tidernas innersta.
|279|284 Dagen efter de uppträden, som beskrefvos i föregående kapitel, klappade tre sådana hjertan i den förtroliga skymningen af grefvinnan Liewens kabinett. Skilda i många år utaf tidernas stormar, blödande alla af djupa sår och likväl alla okufvade af skiftande öden, återfunno de hvarandra icke mera desamma som förr i deras ungdoms första blomma, när lifvet lekte för dem uti rosendefärg vid den unge konungens hof, men oförändrade i sitt väsendes botten, lika ädla, lika kärleksfulla, endast starkare vordne af lifvets pröfning. Sällsynta anblick af tre ädla varelser, hvilka alla kunde med handen på hjertat säga till hvarandra, att de under fjorton flydda stormiga år icke ett ögonblick svikit sin pligt, sin kärlek och sina minnen!
285 Gösta Bertelsköld hade för sina värfningar blifvit tvungen att qvardröja i Stockholm. Han hade låtit förmå sig att taga logis hos sin syster och var nu någorlunda återställd till sin yttre menniska; skägget rakadt, uniformen nödtorftigen upplappad. Han hade tillochmed samtyckt att visa sig uti fruntimmerssällskap – han, som icke vågat se ett fruntimmer i ögonen alltsedan den farliga qvällen hos Aurora Königsmark! Men det var också blott hans syster, grefvinnan Liewen, och bådas barndomsväninna Eva Falkenberg, numera Rhenfelts enka, som förmått för en afton qvarhålla hos sig den halsstarrige krigaren. De hade aflockat honom några af hans äfventyr – korta, kraftiga drag, der oftast kungen, stundom Horn, Lewenhaupt eller Armfelt, men aldrig han sjelf spelade hufvudrollen uti berättelsen. Och de skildrade i sin tur all segerns hänryckning, all nederlagets ångest, all den förfärliga, månader långa ovisshet, som under dessa krigiska irrfärder än tjusat, än
marterat
de hemmavarande uti Sverige.
|280|286 Det var likväl en smärtsam sträng, som alla undvikit att vidröra, till dess att Bertelsköld fattade sin systers fina, mjuka hand uti sin hårda näfve, såg |650|henne hjertligt och trofast i ögat och sade: –konsekvensändrat/normaliserat jag skall helsa dig, Ebba, från Erik Falkenberg!
konsekvensändrat/normaliserat
287 Grefvinnan teg och hennes varma ögon, som aldrig hade långt till tårarnas källa, fuktades af en dimma, som efterhand begynte droppa i klara perlor utför hennes älskliga kinder. Hon nickade blott att hon förstod honom.
288 –konsekvensändrat/normaliserat Natten före Pultava, fortfor Bertelsköld, –konsekvensändrat/normaliserat och litet före midnatt lågo vi båda vakna vid samma bivuak och bytte helsningar med hvarandra. Om jag faller, sade Erik Falkenberg, så helsa din syster och säg henne att jag fallit för min kung och mitt land med hennes bild i mitt hjerta intill det sista ... Det öfriga vet du. Han stupade dagen derpå vid middagstiden, under det att vi betäckte konungens återtåg; och jag hann endast trycka hans hand, ty det var ej tid att stadna då mera.
konsekvensändrat/normaliserat
289 De båda fruntimren smulto i tårar. Eva Rhenfelt tryckte hans hand. –konsekvensändrat/normaliserat Min broders skugga tackar er genom mig för det ni framfört hans helsning,
konsekvensändrat/normaliserat sade hon varmt.
290 –konsekvensändrat/normaliserat Jag kunde ej göra det förr,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld – och tryckte, utan att veta det, den räckta handen så hårdt, att den sköna Eva gjorde en grimas utaf smärta. Bertelsköld märkte det och rodnade starkt; det var nu en gång hans ovana, när ett sällsynt öde förde honom bland fruntimmer.
291 –konsekvensändrat/normaliserat Vet ni väl också, grefve Gösta, sade Eva, för att lugna honom – vet ni, att er syster i fem år sörjde min bror, och när hon för ett år sedan lät förmå sig|281| att blifva grefve Liewens maka, skedde det blott med vilkor att allt framgent få behålla sin sorgdrägt, der ej etiketten nödvändigt fordrade gladare färger ... Men låt oss icke tala derom. Grefve Gösta är här en så kär och så sällsynt gäst, att vi ej få skrämma honom bort med dessa sorgliga minnen.
konsekvensändrat/normaliserat
292 –konsekvensändrat/normaliserat Bästa Eva,
konsekvensändrat/normaliserat inföll grefvinnan, –konsekvensändrat/normaliserat tillåt mig taga din gamla vänskap i anspråk. Kalla honom du!
konsekvensändrat/normaliserat
293 –konsekvensändrat/normaliserat Om grefven ej har något deremot ...
konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva Rhenfelt, och innan tåren ännu hunnit lemna hennes långa svarta ögonhår, satt redan den fordna 
skalken
på lur uti ögonvinklarna.
294 –konsekvensändrat/normaliserat Jag?
konsekvensändrat/normaliserat upprepade Bertelsköld ytterst förlägen och önskade sig troligen i detta ögonblick 100 mil borta midt bland kosackernas 
pikar
på Storkyro is.
295 –konsekvensändrat/normaliserat
Allonsspråk: franska
,
konsekvensändrat/normaliserat inföll grefvinnan; –konsekvensändrat/normaliserat må det då vara afgjordt. Här äro vi tre, vuxna liksom ur samma rot, ur samma tid, samma fröjder och samma sorger. Låt oss tre också en gång spela politik och afsluta tillsammans en off- och defensiv allians ... det förstås med min mans samtycke. Man vet icke hvad som kan hända. Vi kunna alla behöfva en vän att lita uppå.
konsekvensändrat/normaliserat
|651|296 Bertelsköld kunde ej vägra sin hand, men han aktade sig nu att trycka för hårdt. Det förekom honom liksom brände handen, när den vidrörde Eva Rhenfelts. Grefvinnan smålog. Lyckan att åter ega en älskad bror förtorkade hastigt tårarnas källa. –konsekvensändrat/normaliserat Känner min tappre herr bror en viss bok –
le voici
!språk: franska
konsekvensändrat/normaliserat – Och dervid framräckte hon en liten elegant inbunden minnesbok i grönt 
marokin
med guldsnitt; permarna likväl med tydliga spår af att ofta ha öppnats.
|282|297 Gösta Bertelsköld uppslog boken och läste på dess första sida med Ebbas handstil:
298 »Segrarnas bok. Gustaf Adolf Bertelsköld. Anno 1700.»
299 Det var att anslå en känslig sträng i karolinens bröst. Han skrattade och gret på en gång; han föll sin syster så hårdhändt om halsen, att hon, nära att qväfvas, slet sig med våld ur hans armar.
300 –konsekvensändrat/normaliserat Då några personer af sällskapet möjligen glömt huru det månde förhålla sig med min lilla bok, vill jag upplifva deras minne,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefvinnan. –konsekvensändrat/normaliserat Det hände sig en vacker vinterdag, att min hetlefrade herr bror behagade kasta pagen Gustaf Otto Douglas utför trapporna på Drottningholm för det att Douglas kallade den finska adeln oxmiklar, som icke skämdes att i ett kungligt slott tala sinsemellanoriginal: sinsemellen sitt otäcka finska modersmål. För denna sin bedrift kom min herr bror i arrest, och när han slapp ut, råkade han i träta med Eva Falkenberg, som förebrådde honom att ha visat sin mandom emot en stackars page, men understod sig att tvifla uppå huru 
courageuxspråk: franska
han derföre månde visa sig emot rikets fiender. Min nya och oskrifna bok låg just då framför honom på bordet; hvarpå herr Gösta tog boken och sade, utan att räkna bladen: det skall fröken Eva veta, att intet kommer jag till Stockholm tillbaka, innan jag har att skrifva en 
victoriaspråk: latin
eller åtminstone en ärlig 
rencontre
på hvartenda af dessa blad ... Och eftersom han reste dagen derpå och nu för första gången sedan fjorton år återvänder till Stockholm, är tiden inne att räkna bladen och se om han hållit ord.
konsekvensändrat/normaliserat
301 –konsekvensändrat/normaliserat Det är sannt,
konsekvensändrat/normaliserat inföll Eva Rhenfelt. –konsekvensändrat/normaliserat Mannen bör visa att ynglingen hållit ord.
konsekvensändrat/normaliserat
302 Grefve Gösta begynte bläddra i boken. De flesta|283| bladen voro redan skrifna med Ebbas hand. På första bladet läste han: Tiberup den 25 Juli 1700. På det andra: Narva den 20 November 1700. Och så vidare i fortsättning, blad efter blad, år efter år, seger efter seger, ända till det olyckliga året 1709. Men der upphörde anteckningarne, och 10 eller 15 blad återstodo ännu oskrifna.
|652|8. Det oskrifna bladet i segrarnas bok.
303 –konsekvensändrat/normaliserat Jag har inga segrar mer!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Gösta Bertelsköld halft skämtsamt, halft vemodigt, i det han betraktade de oskrifna bladen efter 1709.
304 –konsekvensändrat/normaliserat Eller ock en ärlig rencontre – så lydde löftet!
konsekvensändrat/normaliserat inföll hans syster, hvars goda hjerta anade huru mycket allvar ändå låg bakom den slagne karolinens löje.
305 –konsekvensändrat/normaliserat Jag godkänner det,
konsekvensändrat/normaliserat skyndade Eva Rhenfelt att tillägga. –konsekvensändrat/normaliserat Jag godkänner det så mycket heldre, som Narva, Düna, Clissow,original: Clissov, (källa för ändring: HT) Holofzin, Warschau, Thorn och så många andra, som fylla långa sidor uti historiens bok, här upptaga blott ett enda blad och en enda rad uti segrarnas bok, författad af Gustaf Adolf Bertelsköld.
konsekvensändrat/normaliserat
306 –konsekvensändrat/normaliserat Författad af Carl XII,
konsekvensändrat/normaliserat rättade Bertelsköld.
307 –konsekvensändrat/normaliserat Som du vill. Författad af nutidens och kanske alla tiders störste skriftställare i detta slags litteratur, men tryckt med hans krigares blod och inbunden i guldsnitt med svenska folkets sista dukat. Fortsätt; en rencontre då för hvar återstående sida!
konsekvensändrat/normaliserat
|284|308 –konsekvensändrat/normaliserat Må göra. Jag antager tillbudet, med förbehåll att striden ej slutas med nederlag och att vapenäran är utan fläck.
konsekvensändrat/normaliserat
309 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet nederlag som medfört odödlig ära, då segern har medfört ganska ringa. Och dessutom – när fläckades någonsin de svenska vapnen, vare sig att segern eller olyckan följde dem åt?
konsekvensändrat/normaliserat
310 –konsekvensändrat/normaliserat Jag önskade att härtill kunna svara: aldrig! Men äfven de blankaste vapen kunna fläckas ibland, och vi äro alla dödlige, som ej kunna göra det gjorda ogjordt, ehuru vi efteråt bittert ångra hvad vi under stridens hetta förbrutit. Nåväl, jag vill skrifva, efter det gäller att hålla mitt ord. Men det är längesedan jag sist såg penna och bläck.
konsekvensändrat/normaliserat
311 –konsekvensändrat/normaliserat Mon amispråk: franska bär syn för sägen,
konsekvensändrat/normaliserat skämtade Ebba. – Verkligen var också Bertelskölds första litterära bedrift en stor plump uti segrarnas bok.
312 –konsekvensändrat/normaliserat Torde ock blifva för
abominabla
kråkfötter på så fina pappersblad,
konsekvensändrat/normaliserat svarade krigaren förlägen, men fortfor likväl att skrifva och hade efterhand fyllt hvarje blad med ett namn och en datum, ända till »Pelkäne den 6 Oktober 1713»konsekvensändrat/normaliserat. Det sista bladet blef emellertid oskrifvet.
313 De båda fruntimren betraktade bokens nya innehåll – stora, stela bokstäfver, präntade liksom med udden af ett svärd. –konsekvensändrat/normaliserat Det sista bladet!
konsekvensändrat/normaliserat utropade båda på en gång.
314 –konsekvensändrat/normaliserat Tomt!
konsekvensändrat/normaliserat
315 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvarföre icke Storkyro?
konsekvensändrat/normaliserat
316 –konsekvensändrat/normaliserat Vi blefvo slagne.
konsekvensändrat/normaliserat
|653|317 –konsekvensändrat/normaliserat Men efter det tappraste försvar, efter att två gånger ha kastat fienden öfverända och tagit 6 kanoner, såsom du sjelf berättat oss ...
konsekvensändrat/normaliserat
|285|318 –konsekvensändrat/normaliserat Vi blefvo slagne, säger jag.
konsekvensändrat/normaliserat
319 –konsekvensändrat/normaliserat Tvåtusen finnar föllo i den skönaste ordning, led vid led, man vid man, officerarne i spetsen för deras kompanier, underbefälet i spetsen för deras rotar; de föllo med ärofulla sår, utan att vika ett steg från sin plats och omgifne af slagne fiender. Är du en krigare, Gösta, och vägrar åt detta nederlag en plats uti segrarnas bok!
konsekvensändrat/normaliserat
320 –konsekvensändrat/normaliserat Falla? Det kan hvar trosspojke. Slå? Det kan hvar legoknekt. Men göra sin skyldighet! ... Vi gjorde icke det vid Storkyro, och derföre kommer icke den dagen i Ebbas bok. Vi borde alla, som öfverlefvat den dagen, ställas för krigsrätt.
konsekvensändrat/normaliserat
321 –konsekvensändrat/normaliserat Men Armfelt, du, ni alla, utom rytteriet, fäktade ju med exempellös tapperhet alltintill slutet.
konsekvensändrat/normaliserat
322 –konsekvensändrat/normaliserat Utom rytteriet, ja. Felet må varit hvems som helst, men det är ej sed hos oss att öfverlefva sådana dagar. Det är helt enkelt; man stupar, och derom är ingenting mera att säga. För min del gjorde jag mitt bästa att dela de andras öde, men eftersom jag ej kunde göra det utan att slåss, så råkade jag slå mig igenom. Låt oss icke mera tala derom.
konsekvensändrat/normaliserat
323 –konsekvensändrat/normaliserat Men hvad skrifva vi då på det sista bladet?
konsekvensändrat/normaliserat
324 –konsekvensändrat/normaliserat Det vet jag icke. Kanske vill Eva ge en fattig soldat kredit till nästa gång mot nya segrars ränta och säker förskrifning uti hans hjerteblod?
konsekvensändrat/normaliserat
325 –konsekvensändrat/normaliserat Nästa gång är en skälm.
konsekvensändrat/normaliserat
326 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, då vet jag intet råd
konsekvensändrat/normaliserat ...
327 –konsekvensändrat/normaliserat Om ej att gifva dig sjelf i pant,
konsekvensändrat/normaliserat inföll systern. –konsekvensändrat/normaliserat Det vore en säkrare pant, än ditt hjerteblod, som hvar fiendtlig kula har anspråk uppå.
konsekvensändrat/normaliserat
328 –konsekvensändrat/normaliserat Icke vill Eva ha en så fattig pant, icke heller rår jag sjelf om den för tillfället,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld och|286| sönderbröt, utan att märka det, en fin engelsk sax, som han tagit från sybordet.
329 Eva såg utåt fönstret och trummade mot rutan
Carl XII:s marsch vid Narva
.
330 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet ännu ett medel,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefvinnan, mycket road af det bryderi hon åstadkommit hos en af de tappraste män och en af de mest hjeltemodiga qvinnor på den tiden. –konsekvensändrat/normaliserat Kan du ej gissa det?
konsekvensändrat/normaliserat
331 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är mycket dålig att gissa gåtor,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Gösta. –konsekvensändrat/normaliserat Låt Torsten gissa i mitt ställe, han förstår sig bättre derpå.
konsekvensändrat/normaliserat
332 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tviflar uppå att Torsten nu vore af min mening,
konsekvensändrat/normaliserat smålog Ebba, –konsekvensändrat/normaliserat och det är derföre bättre att vi tre allierade gissa tillsamman. Här är ett blad uti |654|boken, på hvilket är tecknadt: »Würgenoriginal: »Vürgen (källa för ändring: HT) den 20 Januari 1702.» Mon amispråk: franska har kanske glömt bort det. Jag vill då påminna honom att han vunnit en seger, som med allt skäl kan gälla för två, ty näst hans majestät konung Carl XII, är Gösta Bertelsköld sannolikt den ende dödlige, som 19 år gammal har obesegrad lemnat Aurora Königsmark.
konsekvensändrat/normaliserat
333 –konsekvensändrat/normaliserat Du menar således
konsekvensändrat/normaliserat ...?
334 –konsekvensändrat/normaliserat Att vi teckna på sista bladet: Saldo till favör en victoria från 1702. Accepteras: Eva Rhenfelt, född Falkenberg.
konsekvensändrat/normaliserat
335 –konsekvensändrat/normaliserat Accepteras,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva.
336 –konsekvensändrat/normaliserat Protesteras,
konsekvensändrat/normaliserat inföll Bertelsköld.
337 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad!
konsekvensändrat/normaliserat utropade grefvinnan. –konsekvensändrat/normaliserat Min herre skulle då ha bedragit oss? ... skulle kanske ha dukat under i striden?
konsekvensändrat/normaliserat
338 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, men
konsekvensändrat/normaliserat ...
339 –konsekvensändrat/normaliserat Tillåt mig att uppfriska ditt minne med en omständighet, som kanske gör det mera önskvärdt att se|287| äfven det sista bladet fulltecknadt. Voici.språk: franska I samma bref, dateradt Narva den 7 Dec. 1700, hvari mon amispråk: franska berättar sitt löfte vid afresan från Stockholm, heter det vidare: »Och härtill svarade Eva Falkenberg: intet tror jag det; kornetten må vara glad att klubba björnar. Hvarpå jag sade: hvad lofvar fröken mig om det sker som jag sagt? Och derpå sade hon: då får kornetten begära af mig hvad som helst, intet skall jag neka dertill. Är det visst? sade jag. Ja så visst, sade hon, som tuppen på Jacobs kyrktorn; förrän han galar, skall jag det aldrig svika.» – Nåväl, vägrar Eva Rhenfelt att inlösa Eva Falkenbergs löfte?
konsekvensändrat/normaliserat
340 –konsekvensändrat/normaliserat Min förhoppning står till Sankt Jakobs tupp,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva leende.
341 –konsekvensändrat/normaliserat Således,
konsekvensändrat/normaliserat sade grefvinnan, –konsekvensändrat/normaliserat om sista bladet blir skrifvet i segrarnas bok, äger innehafvaren af denna skuldsedel att hos numera krigsrådinnan välborna fru Eva Rhenfelt, född Falkenberg, infordra förbindelsen till dess fulla belopp, nemligen hvad som helst.
konsekvensändrat/normaliserat
342 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vädjar till oraklet på tornspetsen,
konsekvensändrat/normaliserat återtog Eva i samma ton.
343 –konsekvensändrat/normaliserat När skuldsedeln är oskrifven, förfaller tyvärr den mest lagliga fordran,
konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld, äfven i samma ton. –konsekvensändrat/normaliserat Man gör hastiga framsteg i så älskvärda lärarinnors skola.
konsekvensändrat/normaliserat
344 –konsekvensändrat/normaliserat I en så ovanlig process måste rättegångsordningen suspenderas, fortfor grefvinnan. Jag föreslår parterna en förlikning. Skuldsedeln dödas, men fordringsägaren tar i stället inteckning hos gäldenären.
konsekvensändrat/normaliserat
345 Parterna tego. Båda kände för väl att det gällde all deras lefnads lycka. Alltsedan hans första ungdom hade Eva Falkenbergs bild vuxit outplånligt in i den tappre karolinens hjerta; denna bild hade följt honom i|288| hundrade |655|strider, bland slagfältets dödar och vid bivuakens ensliga tankar; den hade bevarat honom för otaliga vådor under hans vilda, äfventyrliga krigarebana, och denna älskade bild hade han att tacka för att hans läppar aldrig mötte en qvinnas och att han till denna stund, vid ett och trettio års ålder, behållit de första ynglingaårens hela blyghet och oskuld. Hon åter – enkan efter en gubbe om åttatio år, hvars slocknande lif hon vårdat af vänskap i två års försakelser – huru hade hon icke med hänförelse lyssnat till dessa segrar, hvilkas rykte uppfyllde verlden och i hvilka hennes barndoms älskling hade en ärofull del! Hvilken tjusning hade icke alla dessa sagolika faror och äfventyr haft för hennes stolta och högstämda lynne! Ju äldre hon blef, desto klarare förstod hon, att endast en sådan man, en man i ordets djerfvaste mening, var värd hennes kärlek. Och nu, vid 29 års ålder, då qvinnans kärlek är hela hennes lif, – nu stod framför henne sagornas hjelte, blyg som hon sjelf, lika glödande, men lika stum, och man lekte med ord, som, huru de än föllo, dock alltid inneburo för båda en hel framtid. Derföre teg Gösta Bertelsköld. Derföre teg Eva Rhenfelt. Vårens stormar susade med snöiga vingar mot fönsterrutan, och derinne blef en lång, lång paus, uppfylld af stormiga känslor.
346 Bertelsköld uppstod och fattade sin hatt. Ett långt farväl förestod. Ebba Liewen kände det och tog till ordet. –konsekvensändrat/normaliserat Gösta,
konsekvensändrat/normaliserat sade hon hjertligt, – 
konsekvensändrat/normaliseratmon coeurspråk: franska, ditt lif har härintills varit idel faror och strider; ingen vågar tvifla uppå ditt mod. Du har härtills varit en landsflykting, som blödt bort din ungdom i främmande länder; men ditt land behöfver dig likaväl hemma hos oss. Du får ej mera lefva för äran ensam, du måste lefva också för oss som älska dig, för din syster och för –|289| henne. Res icke mera ifrån oss; stadna i Sverige! Grefve Horn behöfver din erfarenhet; kanske också din arm, om danskarne anfalla oss. Stadna hos oss!
konsekvensändrat/normaliserat
347 –konsekvensändrat/normaliserat Tala icke derom! Jag förstår din godhet, – er vänskap; skulle ej Sverige vara mig kärt! Men Finland har sett mig födas; Finland är öfvergifvet och i yttersta nöd; att stadna hos er, det vore att öfvergifva min födelsebygd.
konsekvensändrat/normaliserat
348 –konsekvensändrat/normaliserat Hela Finland är öfversvämmadt af fiender. Det är förloradt, och du kan icke rädda det. Stadna hos oss!
konsekvensändrat/normaliserat
349 –konsekvensändrat/normaliserat Är det förloradt, och kan jag ej rädda det, så kan jag åtminstone dö för det. Jag måste till Finland.
konsekvensändrat/normaliserat
350 –konsekvensändrat/normaliserat Betänk hvilka osägliga mödor som vänta dig; jag säger ej faror, ty dem föraktar du, – men att jagas som ett vilddjur i dessa öde skogar, att utan ära, utan seger stupa för hunger och köld i detta förhärjade land, som icke mera äger en koja, der du kan finna hvila och vård, när du gjutit ditt blod förgäfves i striderna! Ack, stadna hos oss!
konsekvensändrat/normaliserat
|656|351 –konsekvensändrat/normaliserat Snön har ofta förr varit mitt läger och himmelens stjernhvalf mitt nattliga tak. Jag sofver der lugnare, när jag uppfyllt min pligt, än hemma hos dig i den mjukaste bädd.
konsekvensändrat/normaliserat
352 –konsekvensändrat/normaliserat Hemma hos oss skall du finna mer än hvila, mer än vård: – en ärofull verksamhet! Du skall här finna mer än en syster – ack, jag talar icke om mig! – du skall finna ett hjerta, som klappat för dig genom alla öden, ett hjerta så ädelt och stolt som ditt eget och som Sveriges tappraste ädlingar skola afundas dig. Blif qvar, Gösta! Derborta vänta dig ödemarken, ensamheten, kölden, mörkret, förtviflan, döden, – här trefnaden, vänskapen, ljuset, kärleken, lifvet! – Välj!
konsekvensändrat/normaliserat
353 –konsekvensändrat/normaliserat Mitt val är gjordt. – Farväl, Ebba!
konsekvensändrat/normaliserat
|290|354 Systern kastade sig i hans armar. –konsekvensändrat/normaliserat Eva, Eva!
konsekvensändrat/normaliserat utropade hon, –konsekvensändrat/normaliserat hjelp mig då att qvarhålla honom! Du kan det, du!
konsekvensändrat/normaliserat
355 Men Eva Rhenfelt trädde närmare med högburet hufvud, och hennes ögon glänste af stolthet. Innan någon ännu anade hennes mening, hade hon fattat pennan och med rask hand tecknat på sista bladet uti segrarnas bok:
356 »Stockholm den 24 Mars 1714.»
357 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad har du skrifvit?
konsekvensändrat/normaliserat hviskade Ebba. –konsekvensändrat/normaliserat I dag?
konsekvensändrat/normaliserat
358 –konsekvensändrat/normaliserat I dag.
konsekvensändrat/normaliserat
359 –konsekvensändrat/normaliserat En seger?
konsekvensändrat/normaliserat
360 –konsekvensändrat/normaliserat Den största!
konsekvensändrat/normaliserat
361 –konsekvensändrat/normaliserat Och ditt löfte?
konsekvensändrat/normaliserat
362 –konsekvensändrat/normaliserat Det skall inlösas, om och när grefve Bertelsköld fordrar det. Gå med Gud, ädle, värdige kämpe för ett olyckligt land!
Ehvad
du återvänder eller icke, ehvad du mins mig eller förgäter mig – mitt löfte står tecknadt på sista bladet i segrarnas bok!
konsekvensändrat/normaliserat
9. När lejonet återvände från jagten.
363
Den 1 December år 1714 – dagen har sin märkvärdighet
– voro några ibland de djerfvaste bland partimännen församlade hos Sven Leijonmarck på Finstaholm ej långt ifrån Upsala. Man hade tidigt slädföre och skarp vinter, såsom det i alla tider varit, »när ryssarne äro i rörelse»konsekvensändrat/normaliserat, ty de stå i förbund med elementerna. Rundtomkring hördes vargarnas tjut uti snöyran, och drängarne framför stockelden hviskade till hvarandra, att ulfvalåten|291| derute betydde något nytt menniskooffer ute på isen. Sex eller åtta finska flyktingar, som dignande af vanmakt utsträckte sig uti eldskenet, upplyftade vid detta |657|oljud sina hufvuden och betraktade hvarandra med dyster nedslagenhet. De visste för väl,original: förväl, (källa för ändring: 1884) att sällan en dag förgick på den tiden, utan att man om morgonen förnam huru ensamme vandringsmän, stundom hela familjer bland flyktingarne, der de förfrusne och svultne tågade från gård till gård, från by till by, blifvit sönderslitne af vargarne uti den öde vinternatten.
364 Herrarne derinne tycktes icke vara mycket bättre till mods. De hade på vanligt klockslag deltagit i den gemensamma aftonbönen, som sällan försummades; men det var med förströdda tankar och oroliga sinnen. Icke ens Leijonmarckoriginal: Leijonmark sjelf, som ofta sade sig begära råd af den helige ande, hade nu förnummit någon omedelbar ingifvelse. Han bläddrade rådvill uti några på bordet framliggande skrifna blad med öfverskrift:
»Alla fyra ständernas i Finland tal till riddare-, preste- och borgarestånden i Stockholm.»
365 Anledningen till herrarnes sammankomst var ryktet att konungen vore på återvägen från Turkiet. Men ryktet hade så länge och så ofta ljugit med tusende munnar, att ingen visste hvad man borde tro och hvad man derföre borde göra. Den försigtige domprosten Molin teg betänksamt stilla, den djerfve Erik Benzelius grundade på nya planer, den förslagne lagman Gyllencreutz hade tappat koncepterna och Leijonmarck, annars en återhållsam man, smuttade oftare än han var van på det för sällskapets välfägnad framställda stora ölkruset.
366 I denna herrarnes stora tvekan hördes bjellerklang på gården, och snart derpå inträdde Torsten Bertelsköld, med välbehag afläggande den fina sobelpelsen. Herrarne|292| trängdes omkring honom, frågande nyheter från Stockholm, och det var märkvärdigt att höra, huru visligen de förstodo att lägga sina ord, innan svaret gaf dem någon visshet om hvad komma skulle.
367 –konsekvensändrat/normaliserat Grefven ser ut att medföra
hugneliga
tidender,
konsekvensändrat/normaliserat sade Molin. –konsekvensändrat/normaliserat Hans majestät lärer snart hugna sina trogne undersåter med sin efterlängtade återkomst.
konsekvensändrat/normaliserat
368 –konsekvensändrat/normaliserat Det Gud gifve!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Leijonmarck.
369 –konsekvensändrat/normaliserat Jag ville gifva min sista daler åt de fattiga, dersom vi med säkerhet kunde det tro,
konsekvensändrat/normaliserat inföll Gyllencreutz.
370 –konsekvensändrat/normaliserat Näst rikets välfärd måste konungens välfärd vara vår högsta åstundan,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade Benzelius, alltför öppen att ens i denna ovisshet hyckla för mycket loyala tänkesätt.
371 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad nytt?
konsekvensändrat/normaliserat utropade chorus.
372 –konsekvensändrat/normaliserat Ingenting särdeles, så mycket jag vet,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld ej utan elakhet, påtagligen road att gäckas med herrarnes nyfikenhet.
373 –konsekvensändrat/normaliserat Men regeringen måste ha fått kuriren, som väntades redan i går från Stralsund,
konsekvensändrat/normaliserat sade Molin.
|658|374 –konsekvensändrat/normaliserat Han kom verkligen i dag på morgonen men har under vägen måst göra en omväg för Danskarne.
konsekvensändrat/normaliserat
375 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvad medförde han om konungens återkomst?
konsekvensändrat/normaliserat
376 –konsekvensändrat/normaliserat Ingenting – om ej att konung August satt en hel armé
snapphanar
i rörelse för att, om möjligt,original: möjligt (källa för ändring: HT, 1874, 1884) uppfånga vår nådige konung under retouren.
konsekvensändrat/normaliserat
377 En paus uppstod och man betraktade hvarandra med någon förlägenhet. Blotta möjligheten af konungens fångenskap hos denne hans
ränkfulle
dödsfiende var af den art, att äfven Carl XII:s bittraste ovänner måste rygga tillbaka derför.
378 –konsekvensändrat/normaliserat Vi äro ärlige män,
konsekvensändrat/normaliserat sade Benzelius med värma, –konsekvensändrat/normaliserat och önske att hans majestät måtte väl gå, ändock ingen kan oss 
förtycka
att vi för ögonen hafve 
salutem regnispråk: latin
.|293| Grefven kan derföre lemna alla omsvep. Grefven kommer från Horn och känner såväl hans, som de öfrige rådernes 
soupçoner
i denna affären. Rent ut, hvad tänker rådet derom?
konsekvensändrat/normaliserat
379 –konsekvensändrat/normaliserat Rådet tänker alltid underdånigst detsamma som hans majestät,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Och efter hans majestät tänker sig snart stå på svensk mark, så tänker rådet detsamma. Jag förmodar att herrarne alla tänka detsamma.
konsekvensändrat/normaliserat
380 –konsekvensändrat/normaliserat Utan tvifvel,
konsekvensändrat/normaliserat menade Gyllencreutz. –konsekvensändrat/normaliserat Men alldenstund här inga fakta äro, allenast 
konjekturer
– hvad tänker grefve Horn derom?
konsekvensändrat/normaliserat
381 –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar, jag vet ingenting
konsekvensändrat/normaliserat – och den diplomatiska axelryckningen klädde grefve Torsten förträffligt – 
konsekvensändrat/normaliseratjag har ej den äran att känna rådets soupçoner. Man befarar blott att hans majestäts resa torde blifvit på något obehagligt sätt afbruten. Man har säkra underrättelser att hans majestät begifvit sig på väg från Demotikaoriginal: Demotica den 20 Sept. kl. 10 f. m.*)Konungens resa gick i början långsamt. Först den 26 Oktober begyntes hans 
verldsberömda ridt från Pitest till Stralsund
., och när man känner hans majestäts sätt att resa
konsekvensändrat/normaliserat ...
382 –konsekvensändrat/normaliserat Vi ha i dag den 1 December,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade Molin eftertänkeligt.
383 –konsekvensändrat/normaliserat Och den 10 November på aftonen, när kuriren lemnade Stralsund, hade man icke den ringaste underrättelse om hans majestät,
konsekvensändrat/normaliserat tillade grefve Torsten helt kallt.
384 –konsekvensändrat/normaliserat Afresan måste ha varit känd af både czar Peter och konung August,
konsekvensändrat/normaliserat inföll Gyllencreutz.
385 –konsekvensändrat/normaliserat Och det är troligt,
konsekvensändrat/normaliserat sade Leijonmarck, –konsekvensändrat/normaliserat att 
Belials furste
från Dresden utskickat porträtter af hans majestät till alla möjliga vägar som kunnat passeras.
konsekvensändrat/normaliserat
|294| |659|386 –konsekvensändrat/normaliserat Onödigt besvär!
konsekvensändrat/normaliserat invände Benzelius. –konsekvensändrat/normaliserat Carl XII:s porträtt finnes redan förut i hvarje torparekoja i hela Europa.
konsekvensändrat/normaliserat
387 –konsekvensändrat/normaliserat När man lägger allt detta tillhopa,original: tillhopa.
konsekvensändrat/normaliserat menade Gyllencreutz ...
388 –konsekvensändrat/normaliserat Med konungens kända oförvägenhet,
konsekvensändrat/normaliserat inföll den fredälskande Molin ...
389 –konsekvensändrat/normaliserat Och de ogudaktigas rådslag,
konsekvensändrat/normaliserat tillade Leijonmarck ...
390 –konsekvensändrat/normaliserat Och Sveriges öde!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Benzelius ...
391 –konsekvensändrat/normaliserat Så
konsekvensändrat/normaliserat ...
392 –konsekvensändrat/normaliserat Så är det högst sannolikt att hans majestät är
konsekvensändrat/normaliserat ...
393 –konsekvensändrat/normaliserat Fången!
konsekvensändrat/normaliserat
394 –konsekvensändrat/normaliserat Nej ... Carl XII låter aldrig taga sig lefvande,
konsekvensändrat/normaliserat utbrast Benzelius dystert. Alla tego de en stund helt stilla. Blotta tanken på en sådan jättes fall förlamade hvarje tunga.
395 –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar,
konsekvensändrat/normaliserat sade slutligen grefve Torsten, den ende som ännu hade mod att le; – 
konsekvensändrat/normaliseraten konjektur, 
rien de plus!språk: franska
Jag har ingenting sagt.
konsekvensändrat/normaliserat
396 –konsekvensändrat/normaliserat Men i betraktande af omständigheternas allmänna gång,
konsekvensändrat/normaliserat menade Gyllencreutz ...
397 –konsekvensändrat/normaliserat Och med förbehåll af all undersåtlig tro och vördnad,
konsekvensändrat/normaliserat tillade Molin ...
398 –konsekvensändrat/normaliserat Så måste vi handla,
konsekvensändrat/normaliserat sade Benzelius.
399 –konsekvensändrat/normaliserat Tiden är kommen!
konsekvensändrat/normaliserat inföll Leijonmarckoriginal: Leijonmark djerft. –konsekvensändrat/normaliserat 
Saul har störtat sig på sitt svärd, och Herren skall frälsa Israel ur de filistéers händer
.
konsekvensändrat/normaliserat
400 –konsekvensändrat/normaliserat Om så olyckligt händt att konungen fallit undan,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor Molin, –konsekvensändrat/normaliserat så bjuder oss försigtigheten att vara beredde uppå hvad komma skall. Rådet kommer i sådan händelse att genast sammankalla en riksdag, och jag förmodar att dess första verk blir fredens afslutande så fort som möjligt och på hvad vilkor som helst.
konsekvensändrat/normaliserat
|295|401 Benzelius brusade upp. –konsekvensändrat/normaliserat Herr domprosten går något långt i sin fredsifver,
konsekvensändrat/normaliserat utropade han. –konsekvensändrat/normaliserat Innan vi komma dertill, måste landet först hafva en konung.
konsekvensändrat/normaliserat
402 –konsekvensändrat/normaliserat Eller en drottning!
konsekvensändrat/normaliserat
403 –konsekvensändrat/normaliserat I alla händelser frihet!
konsekvensändrat/normaliserat
404 –konsekvensändrat/normaliserat Vi hafva enväldet nogsamt pröfvat och vilja ej vidare ha att skaffa med turkiska paschar!
konsekvensändrat/normaliserat
405 –konsekvensändrat/normaliserat Man har trampat oss under fötterna!
konsekvensändrat/normaliserat
406 –konsekvensändrat/normaliserat Plundrat oss, uttappat vårt blod för främmande skuggkonungar!
konsekvensändrat/normaliserat
407 –konsekvensändrat/normaliserat Allt för Polen! Intet för Sverige!
konsekvensändrat/normaliserat
408 –konsekvensändrat/normaliserat
Fotapall åt en Moloch
!
konsekvensändrat/normaliserat
409 –konsekvensändrat/normaliserat Slagtoffer åt en Dschingiskhan!
konsekvensändrat/normaliserat
410 –konsekvensändrat/normaliserat
Hekatomb åt en furie
!
konsekvensändrat/normaliserat
|660|411 –konsekvensändrat/normaliserat Skola vi underkasta oss
Ahabs tyranni
och Sauls galenskap?original: galenskap. (källa för ändring: 1874, 1884)
konsekvensändrat/normaliserat
412 –konsekvensändrat/normaliserat Aldrig! Mina herrar, låtom oss genast uppsätta förslag till en ny regeringsform!
konsekvensändrat/normaliserat
413 –konsekvensändrat/normaliserat Återställa ståndens privilegier!
konsekvensändrat/normaliserat
414 –konsekvensändrat/normaliserat Revidera reduktionsverket!
konsekvensändrat/normaliserat
415 –konsekvensändrat/normaliserat Rensa embetsverken!
konsekvensändrat/normaliserat
416 –konsekvensändrat/normaliserat Reducera armén!
konsekvensändrat/normaliserat
417 –konsekvensändrat/normaliserat Upphäfva gärderna!
konsekvensändrat/normaliserat
418 –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar, det är allt redan på förhand uppsatt,
konsekvensändrat/normaliserat utbrast Leijonmarck med brådskande ifver, framtog från ett lönnskåp digra pappersbundtar och begynte med hög röst uppläsa 
sitt länge utarbetade förslag
af väsendtligen samma tendens, som fem år derefter blef rikets grundlag, men betydligt radikalare, hvilket bevisade att mannen var en framtidsman. Tidtals afbröts han af de öfriges högljudda bifall eller invändningar. En obeskriflig hänförelse uppstod i sällskapet. Sjelfva de andlige her|296|rarne märkte ej sjelfva huru djupt de tittade i det ständigt ånyo fyllda ölkruset.
419 Endast Torsten Bertelsköld stod der till utseendet kall och lugn, men fortfor att skickligt underblåsa elden.
420 Man höll just på att i den upprymdaste stämning debattera om konungamaktens inskränkning och möjligheten af en republik efter polskt mönster, då en snöig löpare trädde oanmäld in och lemnade Bertelsköld en biljett. Sigillet var Horns. Mästarens lärjunge kunde ej dölja en hastig blekhet. De närvarande märkte det, och larmet i salen tystnade.
421 –konsekvensändrat/normaliserat Mina herrar,
konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld, förgäfves sökande att återtaga sin vanliga gäckande ton – 
konsekvensändrat/normaliseratvåra farhågor ha lyckligtvis varit ogrundade. Grefve Horn underrättar mig, att en ny kurir ankommit två timmar efter den förra och medfört den glada nyheten, att hans majestät vår allernådigste konung den 11 November klockan 1 på morgonen i högönskelig välmåga inträffat uti Stralsund.
konsekvensändrat/normaliserat
422 Herrarne sågo på hvarandra – mäkta andäktigt. Det var slut med regeringsformen, slut med revisioner, rensningar, friheter, slut med Ahab, Saul, Moloch och Dschingiskhan, slut med mössen, som sprungo på bordet i kattens frånvaro.
Leijonmarck smög helt tyst sitt digra projekt uti kakelugnen
; det fladdrade upp och brann! Litet hvar jemkade sig beskedligt till sitt. Skuggan af ett namn hade slagit dem med förfäran.
|297| |661|10. Mötet vid Stralsund.
423 En vacker sommarmorgon i slutet af Juli år 1715 inseglade en liten svensk skonert i Stralsunds hamn. Att dömma af de söndersplittrade rårna, de genomborrade seglen och de löst hängande vanterna, måste fartyget nyss hafva antingen lidit ett svårt hafveri, eller med knapp nöd undkommit fiendtliga kulor. Det sednare var också händelsen. Tordenskiölds och Sehesteds danska flottor kryssade öfvermäktiga uti dessa farvatten, och försöket att smyga sig igenom under mörkret af den korta sommarnatten hade så när kommit att kosta den djerfve seglaren dyrt. Han hade oförfärad vexlat skott med två eller tre danska fregatter och slutligen lyckats vid stranden af Rügen komma på grundare vatten, der de stora skeppen ej mer kunde följa honom. Nu var han räddad och helsade fästningen hurtigt med svensk lösen, i det tvenne lätta rökpelare, åtföljde af blixtrar och knall, strömmade ut från hans bog.
424 En fin och blek herreman, utstyrd i en dyrbar sobelpels, oaktadt den skarpa hafsvinden längesedan afträdt sitt välde åt ljumma landvindar,original: landvindar (källa för ändring: HT, 1874, 1884) visade sig nu på akterdäck och betraktade med kikare de gapande kanonmynningarne. I det han vände sig om för att göra chefen ombord några frågor, målade sig en liflig öfverraskning uti hans annars kalla drag, när han tätt bakom sig varseblef den smärta gestalten af ett ovanligt vackert frun|298|timmer, hvilket med samma nyfikenhet som han sjelf betraktade fästningsverken.
425 –konsekvensändrat/normaliserat Ser jag rätt? Madame Rhenfelt här, och utan att jag kunnat ana i hvilket angenämt sällskap jag gjort öfverresan från Ystad!
konsekvensändrat/normaliserat utbrast den fina herrn i sobelpelsen.
426 –konsekvensändrat/normaliserat Det kommer sig deraf, att grefve Torsten under hela resan bevakat kajutan,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva Rhenfelt något spetsigt, i det hon fortfor att betrakta fästningsverken. –konsekvensändrat/normaliserat Icke ens affären med danskarne förmådde väcka grefven ur sitt stoiska lugn.
konsekvensändrat/normaliserat
427 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad vill ni man skall göra, sköna Eva?
konsekvensändrat/normaliserat genmälde Bertelsköld stucken – ty det var svårt för honom att tillstå rätta orsaken, som icke var feghet, utan sjösjuka; – 
konsekvensändrat/normaliseratatt utsätta sig för edra blixtrande infall på samma gång som för danskarnes kanoner, det hade varit att råka mellan tvänne eldar. Men tillåt mig fråga, hvad förskaffar Stralsund den lyckan att mottaga en så 
fruktansvärd förstärkning inom sina murar? Jag slår vad att madame Rhenfelt ej aspirerar på någonting mindre, än att blifva Sveriges Jeanne D’Arc
.
konsekvensändrat/normaliserat
428 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvad förmår grefven att för första gången i sin lefnad draga i fält mot rikets fiender och så oerhördt blottställa Sveriges diplomatiska framtid?
konsekvensändrat/normaliserat
|662|429 –konsekvensändrat/normaliserat En småsak, en beskickning från rådet, som har all utsigt att lyckas, sedan jag fått min nådiga krigsrådinna till bundsförvandt. Jag skall göra hans majestät uppmärksam uppå att Stralsund numera är utom all fara. Man behöfver endast begagna edra infall till pallisader kring fästningen: danskar och preussare skola ofelbart spetsa sig på dem ...
Eh bienspråk: franska
, sluta vi fred?
konsekvensändrat/normaliserat
430 –konsekvensändrat/normaliserat När diplomaterne säga fred, mena de krig. Jag antar krigsförklaringen.
konsekvensändrat/normaliserat
|299|431 –konsekvensändrat/normaliserat Hör mig Eva, låt oss göra den oerhörda uppoffringen att fördraga hvarandra. Oaktadt all vår fiendtlighet, är jag er vän mer än ni tror. Ni är en qvinna med hufvud ...
konsekvensändrat/normaliserat
432 –konsekvensändrat/normaliserat Åh, herr grefve, ni börjar smickra! Det är sannt, er position är kritisk, ni behöfver inflytande hos hans majestät, men vänd er hellre till någon som bättre kan tjena er.
konsekvensändrat/normaliserat
433 –konsekvensändrat/normaliserat Lemna edra stickord, ni ser att jag är stålsatt mot dem. När jag säger att ni är en qvinna med hufvud, så har jag sagt er den största kompliment som en man kan säga en qvinna ...
konsekvensändrat/normaliserat
434 –konsekvensändrat/normaliserat Ni misstar er; han säger henne en större, när han kallar henne en qvinna med hjerta.
konsekvensändrat/normaliserat
435 –konsekvensändrat/normaliserat Tillåt mig tala till punkt. Ni är ännu något sällsyntare, ni är en qvinna med karakter. Jag ber er, afbryt mig icke; hvarföre skulle jag smickra er? Jag vet ju att ni hatar mig. Nåväl, hata mig, om ni behagar, men låt oss sluta förbund, ty vi kunna skada hvarandra som fiender och gagna hvarandra som vänner. Ödet har fört oss tillsamman på en smal planka, som lätt kunnat träffas af samma kula. Tiden är kort, jag begagnar tillfället, och jag upprepar min anhållan om er hand.
konsekvensändrat/normaliserat
436 –konsekvensändrat/normaliserat Fastän vi hata hvarandra?
konsekvensändrat/normaliserat
437 –konsekvensändrat/normaliserat Jag högaktar er, och ni fruktar mig. Detoriginal: Der (källa för ändring: HT, 1874, 1884) är allt som behöfves.
konsekvensändrat/normaliserat
438 –konsekvensändrat/normaliserat Ni bedrar er. Jag hvarken fruktar er eller behöfver er.
konsekvensändrat/normaliserat
439 –konsekvensändrat/normaliserat Ni är sjelfständig och djerf; två egenskaper, som kunna föra er till den högsta glans eller ett hastigt fall, allt huru ni använder dem. Väg en gång er bestämmelse, väg den kallt och klokt, som ni kan, när ni vill. Väger ni klokt, så skall ni finna att prinsessan i alla fall|300| skall bli drottning en dag, och vid min sida skall ni då förmå allt. Men binder ni ert öde vid det närvarande, som beror af hvarje dansk styckjunkares kula, och försmår ni ett förbund med mig, så sök er i tid ett enkesäte i Smålands aflägsnaste skogar, ty verlden skall snart hafva glömt att en Eva Rhenfelt finnsoriginal: fins (källa för ändring: HT, 1874, 1884) till.
konsekvensändrat/normaliserat
440 –konsekvensändrat/normaliserat Har ni nu talat till punkt?
konsekvensändrat/normaliserat
441 –konsekvensändrat/normaliserat Ännu icke. Det finnsoriginal: fins (källa för ändring: HT, 1874, 1884) hos er en tredje egenskap, som korsar, jag vet det, alla ert förstånds beräkningar. Ni är en smula svärmarinna, min nådiga, och |663|ni är på visst sätt berättigad dertill, ty hela svenska folket, och icke minst dess qvinliga del, har nu i femton runda år svärmat som ni, för samma person och samma pojkstreck. Ni ser hvart det ledt, och utgången skall bli densamma för er. Fortfar att fantisera om er Carl XII, och ni kastar verkligheten och er medfödda ställning ifrån er, för att jaga efter drömmar, fantomer, luftbilder, – en ära, som till slut går i trasor, och en höghet, som till sist ej skrämmer en kammarjungfru. Hvad angår ert lilla romantiska tycke för min bror ...
konsekvensändrat/normaliserat
442 –konsekvensändrat/normaliserat Med hvad rätt, herr grefve
konsekvensändrat/normaliserat ...?
443 –konsekvensändrat/normaliserat Lugna er, jag ber; det är visst en ömtålig sträng, men det är så godt att med ens stämma cittran ren, så skorrar hon icke mera i vår duett, min nådiga. Således, hvad angår det lilla romantiska tycket för min bror så bör jag säga er att det ej skrämmer mig det minsta. Er
inklination
är ganska naturlig. Gösta har 
bravur
, och originalet i Stralsund kastar alltid en liten reflex på kopian i Lappland; – ty vid detta laget, förmodar jag, befinner sig Gösta ungefär uti Lappland; hans bragder rymmas ej mera i någon annan del af Europa. Men 
voyez vousspråk: franska
, om er inklination är möjlig och begriplig, så är hans desto omöjligare och obegripligare. Jag vill|301| hålla Drottningholms slott mot ett finskt rökpörte, att Gösta, alltsedan han for, varit till den grad fördjupad i betraktelser öfver konsten att dräpa kosacker,original: kossacker, (källa för ändring: HT) att han icke haft en minuts tid öfrig för er, sköna Eva
konsekvensändrat/normaliserat ...
444 –konsekvensändrat/normaliserat Tror grefven det?
konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva Rhenfelt gäckande, i det hon visade Bertelsköld ett bref, i hvars stela 
brandstaksmessiga
utanskrift Torsten genast igenkände sin bror Göstas hand.
445 –konsekvensändrat/normaliserat Det är mig likgiltigt,
konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven högdraget. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har nu talat till punkt och begär ert svar.
konsekvensändrat/normaliserat
446 Skonerten hade nu närmat sig utanverken mot hamnen och gjorde ankaret klart. Den unga enkan tycktes så intresserad af fästningens anblick, att hon ej hade någon uppmärksamhet öfrig för sin granne på akterdäcket. Händelsevis lät hon dervid sin resväska falla; hofmannen grefve Torsten tog upp den och räckte henne den, utan att tänka derpå.
447 –konsekvensändrat/normaliserat Gif mig innehållet, så kan grefven behålla det öfriga,
konsekvensändrat/normaliserat sade Eva Rhenfelt vårdslöst och fortfor att kika på fästningsverken.
448 Nu först märkte Bertelsköld att resväskan var af grönt saffian i form af en sammanviken korg. –konsekvensändrat/normaliserat Det är således ert svar?
konsekvensändrat/normaliserat frågade han, bitande sig i läppen.
449 –konsekvensändrat/normaliserat Ser ni,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor krigsrådinnan med ögat för kikarn och utan att låtsa höra honom; –konsekvensändrat/normaliserat ser ni, derborta slunga danska och preussiska 
mörsare
bomber in i Stralsund. Det blir farligt för er, grefve Torsten, att möta dem med pennan |664|till svärd och bläckhornet till sköld. Men det blir ännu betänkligare att möta honom derborta, hvars skarpa blick torde genomskåda er mer än ni tror. Ni talar beständigt om edra kloka beräkningar. Hur vill ni med dem förklara, att denne kung, som återkommer slagen, utblottad, med en enda följeslagare, med halfva|302| Europa emot sig, och kommer till ett rike ännu fattigare, ännu mera utblottadt än han sjelf – hur vill ni förklara, att blotta vissheten om hans återkomst, blotta åsynen af hans blåa rock med det gula bältet likasom med ett trollslag bevärar murarna med kanoner, hafven med flottor, stampar nya arméer ur jorden, stålsätter hvarje arm, upplifvar hvarje bröst och, om det vore möjligt, väcker sjelfva de fallne ur deras blodiga grifter? Två konungar belägra honom här med en vida öfverlägsen styrka; efter alla beräkningar borde Stralsund redan ha fallit. Förklara mig då hvarföre allt står så länge han står, och alla hoppas så länge han lefver, och hvarföre verlden, som annars alltid mäter ut sitt pris efter framgången, för denne ende dödlige gjort ett undantag och beundrar honom, om möjligt, mer under olyckans dagar, än under lyckans? Grefve Torsten, ni är en subtil räknemästare; ni adderar och subtraherar endast de små ziffrorna uti menskligheten och får deraf idel små summor och bråk; men ni glömmer, att en enda stor ziffra kan öfverväga otaliga små och nedtynga facit öfver alla edra beräkningar. Låt oss vara uppriktiga: jag tycker icke om små själar i stora hufvuden, och ni, grefve Torsten, är utan tvifvel en alltför stor diplomat, för att vidare bevärdiga en så dålig räknarinna som jag med någon uppmärksamhet ... Ankaret har fallit, lotten är kastad. Er tjenarinna, min grefve!
konsekvensändrat/normaliserat
450 –konsekvensändrat/normaliserat Välan,
konsekvensändrat/normaliserat utbrast Torsten Bertelsköld förbittrad, –konsekvensändrat/normaliserat ni har sagt det, öfvermodiga qvinna, lotten är kastad; ni vill leka krig, och ni skall få krig, – men på lif och död! Farväl.
konsekvensändrat/normaliserat
|303|11. En audiens hos Carl XII.
451 Tre eller fyra dagar hade förflutit, sedan legationssekreteraren grefve Torsten Bertelsköld, skickad af rådet i Stockholm med vigtiga budskap till konungen, ankommit till Stralsund, och ännu hade han ej lyckats erhålla audiens. Än var
hans majestät borta på Rügen, än upptagen af någon affär med fienden, än innesluten i enrum med baron Görtz
. Det tycktes som ville konungen med flit låta rådet i dess utskickades person erfara en förödmjukelse; eller misstänkte Carl ej utan grund, att budbäraren jemte sina officiela uppdrag hade hemliga ordres af grefve Horn att utspana ställningen, känna sig före |665|om konungens afsigter, underrätta sig om hans person och 
kontraminera
Görtz, som i en hast vuxit alla de mäktige öfver hufvudet.
452 Bertelsköld gick till
general Düker
. –konsekvensändrat/normaliserat Ja hvad vill ni man skall göra?
konsekvensändrat/normaliserat svarade Düker ej utan elakhet. –konsekvensändrat/normaliserat Följ mig i qväll till 
retranchementet
vid Frankenport, så blir der kanske någon ledighet mellan bomberna. Det är så som diplomaterne vanligen språka med Carl XII.
konsekvensändrat/normaliserat
453 Vi lemna emellertid för en stund hofmannen, för att följa Eva Rhenfelt, som härtills lika förgäfves sökt utverka sig audiens. Ingen af staben vågade anmäla henne; man visste för väloriginal: förväl (källa för ändring: 1884) att det nordiska lejonet ansåg de sköna damerna mycket öfverflödiga i ett läger eller en fästning; och der en Aurora Königsmark gjort en så eklatant fiasco, hade hennes öfriga kön all utsigt att dela hennes missöde.
|304|454 Sannolikt fanns likväl någon bland konungens omgifning, som, mera ridderlig eller mindre känslolös än han, hade gifvit den vackra enkan en vink; ty samma dag som Bertelsköld besökt Düker, såg man äfven madame Rhenfelt till fots – ty alla vagnar voro tagna i beslag för krigsbehof – promenera utåt Frankenport. Ju närmare hon nalkades murarna, desto starkare ljöd emot henne det fiendtliga bombardementets dån; sårade buros på bårar från utanverken, trossvagnar spärrade gatorna, borgarehustrur återvände med tömda matkorgar från deras män på vallarna, och allt utvisade det rörliga, stormiga lifvet i en belägrad fästning.
455 Eva Rhenfelt lät icke skrämma sig. Hon passerade porten och låtsade icke höra posternas varning att ej närma sig inom skotthåll för de fiendtliga kulorna. Kanske klappade hennes qvinnliga hjerta något hårdare, när icke långt från henne en bombskärfva splittrade muren af ett redan sönderskjutet hus, eller när friska blodspår syntes på marken bredvid hennes fot; men hon gick vidare. Ryttare i sporrsträck mötte henne och vinkade att hon borde vända om; enskilda truppafdelningar skyndade förbi henne och kastade sig till marken, så ofta deras vana blick upptäckte en smal rykande strimma i luften ofvanför deras hufvuden. Ett par gånger måste äfven den modiga vandrerskan följa deras exempel; hon hukade sig ned, det flygande vidundret brast, och skärfvorna yrde ånyo omkring henne. Men hon fortsatte promenaden utan att akta på tillrop och varningar.
456 Slutligen kom hon till den anvista skansen. Den hette Carolus, var bestyckad med 14 kanoner och utgjorde ett af de förnämsta utanverken vid Frankenport. Den blågula svenska fanan fladdrade på dess vall, skjuten|305| i trasor, men stolt och högrest ändå, likt den okufvade hjelte, som kommenderade skansen.
|666|457 Darrande, icke för faran, men för den mäktiga ande som trotsade faran derinne, trädde Eva Rhenfelt in uti skansen. Ingen hindrade henne, ingen låtsade om henne. Hade man tid dertill! Sachsarne, som kanske anade konungens dervaro, hade natten förut öppnat en ny löpgraf och läto nu omkring 30
stycken
af alla kalibrar spela mot skansen Carolus på knappt 6 eller 700 stegs afstånd. Elden var sådan, att den kunnat skrämma starkare nerver, än den unga enkans. Nästan hvarje sekund borrade sig en kula in uti jordvallen och öfverhöljde de kringstående med mull, eller 
demonterades en kanon
i 
embrasyrerna
, eller nedslog en bomb vid sidorna af vallen, kreverade och gjorde djupa fåror i den sandiga marken. De flesta svenska kanonerna voro redan demonterade, men nya lavetter höllos i beredskap, och sju af jerngapen voro ännu i stånd att skicka fienden svar på tal. Fyra eller fem nyss skjutne, som man ej haft tid att skaffa ur vägen, lågo der utan armar och ben. Väl tjugu sårade sökte blödande att släpa sig sjelfva ut ur skansen. Eva gaf akt uppå dem; ingen yttrade en klagan, manoriginal: men hörde dem endast yttra sin fruktan att kungen kunde träffas af samma öde. Fyra man hade lyftat en af konungens adjutanter, nyss sårad vid hans sida, på en bärbår, och en kirurg hade just slutat den första förbindningen. Ingen skänkte de sårade någon uppmärksamhet. Alla som armar och ben hade i skansen, och det torde ha varit 2 eller 300 man, arbetade, så att svetten dröp utför deras brynta kinder med att frambära kulor och 
krutkarduser
, ladda, sigta, fyra af och iståndsätta de delar af jordvallen, som oupphörligt nedrasade för den fiendtliga elden. Lägg härtill|306| att hela skansen var insvept i tjock rök och dånet så starkt att marken darrade under fötterna, och man kan ungefär göra sig en föreställning om den syn, som mötte den modiga vandrerskan, när hon inträdde i skansen Carolus, för att tilltvinga sig den audiens, hvilken hon ej kunnat erhålla i en mindre vådlig belägenhet.
458 Likväl trädde hon in. Det rörde sig någonting mäktigt i hennes klappande qvinnohjerta. Var det situationens egen storhet, eller var det närheten af en ännu mäktigare ande, som beherrskade den och beherrskade henne? Hon visste det icke, men hon kände sig vexa till jemnhöjd med faran. Det förekom henne alldeles som det skulle så vara; en audiens hos Carl XII kunde ej vara annorlunda.
459 –konsekvensändrat/normaliserat Ur vägen, qvinnor!
konsekvensändrat/normaliserat röt bredvid henne en barsk artillerist, som brådskande skjöt framför sig en handkärra med krutkarduser, och i detsamma kände hon hjulet gå öfver sin fina fot. Ett rop af smärta var nära att undfalla henne, men hon qväfde det. –konsekvensändrat/normaliserat Hvar är kungen?
konsekvensändrat/normaliserat frågade hon.
460 –konsekvensändrat/normaliserat Hvar annars än der vid Sachseknäppen?
konsekvensändrat/normaliserat svarade mannen. Han hade |667|ej ens tid att förundra sig öfver en sådan gäst i skansen Carolus. På brytningen igenkände Eva genast en finne. Finska soldaten var den tiden nästan öfverallt, utom der han bäst behöfdes – i Finland.
461 Vandrerskan närmade sig Sachseknäppen; det var den gröfsta kanonen i skansen och den som var mest utsatt för fiendens eld, hvarföre den också redan två gånger blifvit demonterad. Troligen var det också derföre, som kung Carl hade vid den sitt högqvarter.
462 Röken var så stark, att Eva befann sig knappt 7 eller 8 steg från kungen, när hon såg och igenkände|307| honom. Han stod på en sönderskjuten lavett, stödande sig med venstra armen mot bröstvärnet och så högt, att hufvud och skullror ej hade något skydd emot kulorna. I högra handen höll han en kikare, med hvilken han tycktes uppmärksamt betrakta sachsarnes motliggande batterier. Nedanföre vid
parapeten
stodo 
franska sändebudet general Croissy, favoriten Grothusen, reskamraten från Turkiet Otto Fredrik Düring samt generalerne Bassewitz och Dahldorf, alla fyra tappre män, dem ödet bestämt att icke lefvande lemna Stralsund
. Ett stycke derifrån samtalade general Düker med Torsten Bertelsköld. Den fine diplomaten syntes märkbart generad; han var icke van vid sådana audienser.
463 Eva Rhenfelt väntade tyst och underlig till mods på att blifva bemärkt. Men man såg henne icke. Kulorna fortsatte rundtomkring henne sin vilda lek och bestänkte henne med sand.
464 I den stunden kreverade en hvinande bomb så tätt vid konungens sida i jordvallen, att han ögonblickligen försvann i ett moln af rök och damm. Generalerne störtade till, diplomaterne glömde att le, Eva Rhenfelt betogs af en känsla, som hade en kula genomborrat hennes hjerta. Men nästa ögonblick såg man konungen nedstiga från lavetten; han hade endast förlorat hatten. –konsekvensändrat/normaliserat Han sköt ej illa den der!
konsekvensändrat/normaliserat utropade kungen. –konsekvensändrat/normaliserat Dahldorf, säg åt karlarne derborta vid tvåan att de skjuta för högt. Düring, sitt upp, tag några med dig och rensa hvetefältet till höger der: deras krypskyttar göra oss omak. Vänta, det är bäst att jag rider sjelf.
konsekvensändrat/normaliserat
465 –konsekvensändrat/normaliserat Rider ers majestät ut, så taga de hundarne det för en flykt,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Düring slugt, ty han ansåg det föga rådligt att låta sin herre och mästare rida in i ett hvetefält, uppfylldt med fiendtliga musketörer.
|308|466 –konsekvensändrat/normaliserat Då stadnar jag qvar,
konsekvensändrat/normaliserat sade kungen gladt leende; –konsekvensändrat/normaliserat jag tänker vi hålla oss till qvällen och reparera vallen i natt. Hit någon! Se åt om man finner min hatt.
konsekvensändrat/normaliserat
467 Croissy, fransman i allt, bjöd honom sin, men han afböjde det småleende. Hatten befanns liggande på en framskjuten del af bröstvärnet, och två af de närmaste artilleristerne klättradeoriginal: klättra (källa för ändring: HT, 1874, 1884) ned på yttre sidan för att hämta |668|den. Men innan det lyckades, fick den ena benet afskjutet och grep krampaktigt i
reveteringen
för att ej hasa ned. Den andre, som ville hjelpa honom, förlorade fotfästet och störtade utföre.
468 Kungen blef misslynt. –konsekvensändrat/normaliserat Hjelp karlen derborta!
konsekvensändrat/normaliserat utropade han och fixerade derunder Bertelsköld, som ej förmådde uthärda hans blick, utan, kanske för första gången i sin lefnad, nedslog ögonen.
469 Grothusen och Bassewitzoriginal: Bassevitz (källa för ändring: HT, 1874, 1884) kastade sig på bröstvärnet och upphalade med största möda den sårade, i det ögonblick han var nära att släppa sitt tag. Carl XII hade ej för sed att skona sina gunstlingar mer än sig sjelf.
470 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är ni och hvad vill ni?
konsekvensändrat/normaliserat frågade kungen skarpt, sedan han slutat den snabba mönstringen af Bertelskölds person.
471 Grefven, af naturen djerf, hade snart återvunnit sin fattning och begynte i underdånighet framställa sitt ärende, som rörde omöjligheten att indrifva de nya krigsgärderna och en petition om anstånd med
tvångskursen
för 
det nya kopparmyntet, en af baron Görtz’ guldgrufvor
.
472 Kungen afbröt honom tvärt. –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet hvad ni vill säga. Helsa rådet att dansken och sachsaren fråga oss med jern; vi må dem svara med stål. Är ni icke grefve Horns privatsekreterare?
konsekvensändrat/normaliserat
|309|473 –konsekvensändrat/normaliserat Jag är förordnad af rådet att tjenstgöra hos hans excellens
konsekvensändrat/normaliserat ...
474 –konsekvensändrat/normaliserat Rådet förordnar mycket, det vi en gång skola närmare undersöka. Er herre har blifvit ett hufvud högre sedan vi sist träffades.
konsekvensändrat/normaliserat
475 Bertelsköld teg. Han såg att den välbekanta stormbebådande rodnaden steg öfver Carl XII:s kinder och att konungens öfverläpp ett par gånger ofrivilligt drogs uppåt. Skäl nog för den kloke att tiga. Konungen vände honom ryggen och gick att utdela vidare ordres.
476 Men dervid intrasslade han sin högra sporre i Eva Rhenfelts klädning, ryckte lös foten och sönderslet ett stycke af fållen. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad vill ni här?
konsekvensändrat/normaliserat utropade han vid den ovanliga anblicken af en dame i svart sammet midtibland krutröken och dödarne.
477 Eva Rhenfelt begrep ögonblickets snabbt afgörande vigt, böjde hastigt ett knä och utropade: –konsekvensändrat/normaliserat ers majestät, nåd för Finland!
konsekvensändrat/normaliserat
478 Kungen studsade. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad har ni att säga mig? Tala!
konsekvensändrat/normaliserat
479 –konsekvensändrat/normaliserat Ers majestät, jag anklagar rådet och vädjar till eder kungliga nåd. Rådet lofvade strax efter olyckan vid Storkyro att skicka Finland
succurs
, men i stället blef general Armfelt lemnad utan allt stöd och nödgades draga sig tillbaka till Westerbotten. Hans yttersta förposter stå nu vid Kemi, hela landet är i fiendehand, och blott i Kajaneborg håller sig ännu den sista qvarlefvan af Finlands försvarare. Eders majestät, ni är stor och högsint, Finland har |669|blödt för edert kungliga hus och blöder ännu i dag i alla edra slagtningar. Rädda det! Skicka det en armé, eller gif det blott åter dess egna soldater, och de skola återvinna åt eders majestät en af de dyraste juvelerna i eder krona!
konsekvensändrat/normaliserat
|310|480 Vid dessa ord sprang en ny bomb några få steg från talarinnan, två man dödades vid hennes sida, och blodet stänkte öfver hennes svarta sametsklädning. Men hon rörde sig icke.
481 Carl XII betraktade henne nästan med undran. Ett mildt leende flög öfver hans bistra läppar, han räckte henne handen och sade: –konsekvensändrat/normaliserat stå upp!original: upp? (källa för ändring: HT, 1874, 1884) Det gläder mig att en svensk qvinna icke är rädd.
konsekvensändrat/normaliserat
482 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem har bedt er att tala till mig om Finland?
konsekvensändrat/normaliserat frågade han åter med blid uppsyn.
483 –konsekvensändrat/normaliserat En som haft den äran att kämpa under eders majestäts fanor från Narva intill Pultava och som svurit att kämpa intill det sista för sin födelsebygd – major Gustaf Bertelsköld, för närvarande i Kajaneborg.
konsekvensändrat/normaliserat
484 –konsekvensändrat/normaliserat Ah, min gamla björnklubbare! Tapper busse! Helsa honom från mig och säg honom att han håller sig så länge han kan. Der Gud så vill och jag lefver, skola vi Finland intet öfvergifva, allenast vi först skaffat oss dessa danskar och sachsare från halsen. För närvarande ha vi fullt upp att göra. Farväl. Ni är icke rädd ni, men vänd nu åter till staden, här blir eder för hårdt. Öfverste Wolfrath, eskortera fruntimret!
konsekvensändrat/normaliserat
485 –konsekvensändrat/normaliserat Jag skall påminna eders majestät om sitt löfte,
konsekvensändrat/normaliserat sade Eva Rhenfelt och tryckte till sina läppar konungens hårda motsträfviga hand.
|311|12. Ett besök i Finland 1715.
486 En qväll i Oktober månad år 1715 hade skymningen redan fällt sitt tidiga täckelse öfver Björkö i Wasa skärgård, när en
holländsk koff
helt varligt seglade in i ett af dessa otaliga smyghål, dem naturen tyckes enkom ha danat här till ett tillhåll för smugglare. Hans segel voro blå, för att ej sticka af mot vågornas färg; han förde ingen flagg; han sköt intet skott; allt var så tyst ombord, att koffen snarare liknade i skymningen en hafsörn, hvilken med utbredda mörka vingar seglar öfver en öde strand, för att smyga sig på något rof ibland klipporna, än sjömäns frimodiga glada ankomst till en efterlängtad hamn. Lika tyst var det på den steniga albevuxna stranden af ön; blott här och der såg man en till hälften förfallen koja och bakom dess knutar en skygg mensklig varelse, som med orolig nyfikenhet betraktade seglaren, oviss om man i honom borde vänta en vän eller frukta en fiende.
|670|487 Koffen kastade ankar lika tyst som han kommit; en båt lade ut från dess sida och rodde försigtigt fram till den nära stranden, hvarefter tre eller fyra välbeväpnade män stego i land och närmade sig en af kojorna. Vid deras ankomst blef der en rörelse bland kojornas invånare; man såg qvinnor och gubbar skynda till skogen, åtföljde af skrikande barn, och de som af ålder eller elände ej hunno undan i tid, sökte med ängslig brådska att gömma sig bakom stenarna. Förgäfves ropade nykomlingarne åt dem att stadna; flyktingarne stodo icke att hejda; en panisk förskräckelse hade intagit dem.
|312|488 Främlingarne gingo in i kojan; elden brann ännu uppå härden; grytan med aftonens tarfliga mjölgröt, svart af barkmjöl, stod ännu uppå elden; de söndriga siknäten, som man nyss hållit på att bygga, lågo ännu utbredda öfver golfvet; den usla sängen kändes ännu varm, förmodligen efter en sjuk, som blifvit i hast uppryckt från sin hvila; sjelfva den omålade vaggan med dess ömkliga trasor visade spår af att helt nyss hafva haft en invånare; men ingen lefvande varelse syntes; endast en svart katt hade makligt intagit en plats i den toma sängen, och krökte fräsande ryggen vid de objudne gästernes inträde.
489 –konsekvensändrat/normaliserat Dumma folk!
konsekvensändrat/normaliserat utropade sjömännens anförare harmsen på holländska. –konsekvensändrat/normaliserat Dumma folk! Här sätter man fartyg och lif på spel för att hjelpa dem med litet salt, och så rymma de till skogen som yra höns.
konsekvensändrat/normaliserat
490 –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss värma oss en stund vid brasan, kapten,
konsekvensändrat/normaliserat sade en af hans följeslagare. –konsekvensändrat/normaliserat Man tar oss för fiender; det är ett bevis på att fienden icke finnsoriginal: fins (källa för ändring: HT, 1884) här i nejden. Skutan är i säkerhet, och folket kommer väl efterhand tillbaka.
konsekvensändrat/normaliserat
491 –konsekvensändrat/normaliserat Mist och mesan! Det rör sig något der under sängen,
konsekvensändrat/normaliserat ropade åter kaptenen. –konsekvensändrat/normaliserat 
Hollah
– fram med dig, hund eller katt! Fram med dig!
konsekvensändrat/normaliserat
492 Vid dessa ord stack han sin hand under sängen och framdrog en stretande och skrikande figur, som vid närmare påseende befanns vara en
hvitlufvig
pojke, alldeles vild af förskräckelse.original: förskäckelse. –konsekvensändrat/normaliserat 
Besitta
den besten!
konsekvensändrat/normaliserat skrek kaptenen och slängde pojken häftigt ifrån sig; – 
konsekvensändrat/normaliseratbiter du mig i handen? Hut, lymmel!
konsekvensändrat/normaliserat
493 Verkligen utvisade fyra blödande hål i sjömannens hårda näfve, att den lille vilden hade värjt sig med de enda vapen naturen förlänat menniskan. Men kaptenen|313| var en godhjertad man, och hans vrede varade ej tills blodet torkat. –konsekvensändrat/normaliserat Regera ett sådant folk, som dessa finnkrabbor!
konsekvensändrat/normaliserat skrattade han, i det han aftorkade handen mot den beckiga tröjärmen. Det måste ha gått hårdt på i dessa tider, när sjelfva barnen lärt sig att bitas som kattor.
konsekvensändrat/normaliserat
494 Pojken fortfor att gallskrika. –konsekvensändrat/normaliserat Vill du tiga, byting!
konsekvensändrat/normaliserat röt skepparen åter skrattande, framtog en hvit skeppsskorpa af hvetebröd och höll den för pojkens ögon. –konsekvensändrat/normaliserat Säg oss hvar far och mor äro, så skall du få den här skorpan!
konsekvensändrat/normaliserat tillade han vänligt på svenska, ty Björköfolket är af det svenska tungomålet.
|671|495 Pojken grep skorpan med en hastig rörelse och förde den till munnen. Han slukade den med sina ögon, hans läppar råkade i en krampaktig rörelse; men han bet icke i, han kramade den sönder mellan sina fingrar, såg med stela ögon smulorna falla till golfvet och sade icke ett ord.
496 –konsekvensändrat/normaliserat Anfäkta ett sådant folk!
konsekvensändrat/normaliserat utropade skepparen åter. –konsekvensändrat/normaliserat Se på den der, jag slår vad att det är vackra tider sedan han ätit rent bröd, och ändå låter den baddaren intet muta sig. Hårda tider, hårda tider, när ett folk blir så styfsint! – Se här, pojke! en skorpa till – marsch ut, sök opp din mor och säg dem att vi äro goda vänner, som komma till dem med en skuta fullastad med salt.
konsekvensändrat/normaliserat
497 Den lille for som en raket ut i det fria. Sjömännen slogo sig ned vid brasan och företogo sig att smaka på gröten. Den var vidbränd, svart, oätbar och utan minsta saltsmak. Bland det lilla matförrådet fann man äfven en med pil skjuten kokad fågel och hälften af en på glöd stekt sik; allt utan tecken till salt.
|314|498 –konsekvensändrat/normaliserat Hårda tider!
konsekvensändrat/normaliserat upprepade åter den medlidsamme skepparen. –konsekvensändrat/normaliserat Vore här så visst godt om dukater, som här är ondt om salt, så gjorde vi goda affärer.
konsekvensändrat/normaliserat
499 En qvinna tittade skyggt i dörren och efterföljdes snart utaf flera. Man öfvertygade sig efterhand att främlingarne voro fredlige holländske sjömän, som midtibland kryssande fiendtliga galerer vågat en tur till den fattiga norden, för att hämta dess enda oumbärliga importartikel – den enda som gör den skandinaviska och finska norden beroende af utlandet – den dyrbaraste, den nyttigaste och sundaste af alla kryddor och hvars omätliga värde man endast förstår när man saknar den – saltet!
500 Knappt blef denna nyhet med visshet känd, innan en ny och gladare rörelse uppstod i den skrämda förhärjade och utplundrade skärgården. Bud skickades ännu samma qväll i båt till alla kringliggande öar, för att underrätta om den dyrbara varans ankomst. Inom få timmar samlades en folkmassa af flera hundra personer, mest gubbar, qvinnor och barn – ty Österbottens, likasom hela rikets män hade redan till största delen stupat på slagfälten, flytt undan till norden, till Westerbotten,original: Vesterbotten, eller af fienden blifvit än nedhuggne, än bortförde i fångenskap. Nu på hösten hade likväl en del af de skärgårdsbor som flytt öfver till Westerbottenoriginal: Veterbotten åter vågat sig tillbaka att se om sina hem och möjligen upptaga några i jorden nedgräfda redbarheter. Ty från landsidan hade man nu en kort tids trygghet; den fiendtliga styrkan, 8 000konsekvensändrat/normaliserat dragoner och 5 000konsekvensändrat/normaliserat kosackeroriginal: kossacker (källa för ändring: HT) stark, hade under generalerne Tschekin och Bruce ryckt ut från sina läger i de fordom rika, nu utätna trakterna af Wasa och Storkyro längre åt norr. Galererne, skärgårdens gissel, hade nu i Oktober till största delen dragit sig|315| söderut, eller längs kusten följt landtarméns tåg, för att skydda sig mot öfverrumpling, derest de tidigt fröso |672|in. Hela nejden drog djupt efter andan, och aldrig voro höstens mörker och stormar så välkomna som nu; – hvad var också elementernas raseri i jemförelse med krigets olyckor!
501 Allt hvad lif och anda hade skyndade hit att förse sig med salt, man hade redan länge köpt det och sålt det såsom en sällsynthet, för hvilken man ville bortgifva tröjan af kroppen; och man såg väl värre än så i det inre och nordliga landet. Här i skärgården kunde saltet mätas med
stopsmått och qvartersmått
; längre upp mättes det med 
jumfrumått
; ännu längre upp såldes det matskedtals, ja korntals, om det varit möjligt, och slutligen ficks det icke för guld. Redan här, der nöden ej var på långt när så stor, sågo holländarne en syn, som väckte både ömkan och löje. När några saltkorn utspilldes vid mätningen, kastade sig barnen deröfver och slickade marken. Mödrarne räckte åt sina dibarn dessa dyrbara korn, som för dem hade mera värde än socker i våra dagar, och de gamla, som i månader nödgats umbära den efterlängtade kryddan, tyckte sig nu i hast vara rika, saltade i sin förtjusning fisk och fågel, bröd och sofvel stickande salt och förtärde det hastigt med ett grin af välbehag, likasom ville de insalta sig sjelfva, för att stå bi mot kommande tider, när det åter blef brist på den goda varan.
502 Kommersen begynte ännu på sena qvällen och fortfor så hela natten. Man visste ju icke när en fiendtlig galèr kunde göra på allt detta en ända med förskräckelse. Men hvilken kommers! Saltet fördes i land, och på hugade spekulanter var ingen brist, men desto mera på något att köpa för. Fanns der ett kopparöre eller en|316| silfverdaler, så var det ett sällsynt fynd, nyss framsökt under ett stenröse vid stranden eller under rötterna af en gran uti skogen. Ryktet om dessa jordgömmor har ännu mer än hundra år derefter spökat i folktraditionen och lockat till skattgräfvareyrket folk, som velat i hast och utan möda bli rika. När fienden öfversvämmade landet år 1714 och allt hvad fly kunde flydde – och flydde så, att mannen som gått barhufvad till grinden icke hann återvända att taga sin mössa, och hustrun som gått till brunnen efter vatten icke hann mera än ropa sina barn att följa henne – då gömdes mycken redbar egendom, som man ej kunde föra med sig, under första bästa sten, eller första bästa träd, tufva eller åkerren, som sedan kunde tjena till igenkänningstecken. Men många, ja de flesta af dem som så flydde, kommo aldrig tillbaka, och många af de få som återvände kunde sedan icke mer erinra sig stället, der de i brådskan gömt sina ägodelar; trädet var borthugget eller kullblåst af stormen, stenen, som skulle tjena till märke var omöjlig att igenkänna bland hundrade andra dylika stenar, tufvan var öfvervuxen af mossa, åkerrenen var förvildad och öfvervuxen med skog. Derföre var det så sällsynt att det ringa nedgräfda |673|myntet och annat af värde återfanns, och mycket har sedan blifvit funnet af okända framtida slägten, och mycket gömmes ännu i dag i den finska jordens sköte. Men det hände, som sagdt, någongång att det gömda fanns qvar, och der söktes nu fram hvad finnas kunde, för att köpa af holländarne salt. Några få utaf skärgårdsboerne hade lyckats smugla fisk eller tjära till Westerbottenoriginal: Vesterbotten och derifrån fått för sin vara en ringa penning, som nu kom till pass. Men de flesta hade intet annat än torkad fisk, och fastlandsboerne hade räfskinn, ekorrskinn och björnhudar att byta mot|317| saltet, och holländarne voro för goda köpmän, för att ej taga dessa varor till minsta möjliga värde.
13. Holländarne i Österbotten 1715 (forts.).
503 Två dagar och två nätter fortfor den holländska koffen att utminutera salt åt Björköboerne. Ryktet hade spridt sig vida kring kusten, och båt efter båt seglade derifrån ut i nattens mörker för att förse sig med den dyrbara varan. Hvad som ej kunde medföras, nedgrofs i källrar och brunnar med dubbla bottnar, eller gömdes i lador och uthus. Det hade varit en riktande handel för holländarne, om ej fattigdomen varit så stor. Deras fartyg erbjöd en besynnerlig anblick. Pelsverk af alla slag, spanmål, beck, tjära, handsågade plankor, ull, lin, väfnader, till och med yllekjortlar och vadmalströjor hade blifvit mottagna i byte för saltet och instufvades nu så godt sig göra lät i den brokiga omvexlingen. Och likväl hade här, i en af de annars förmögnaste nejder på Finlands kuster, knappt halfva lasten af den efterlängtade, oumbärliga varan kunnat försäljas.
504 Bland holländarne befunno sig tvenne passagerare, som icke deltogo i handeln, men tid efter annan gingo i land och vände sig än till den ena, än till den andra af finnarne med frågor om landets ställning. Den ene af dem, en smärt yngling med hatten djupt nedtryckt öfver det fina ansigtet, vände sig dervid ofta med en otålig frågande blick till den andre, en groflemmad gråhårig man, som hvarje gång med en gammal tjenares|318| respektfulla förtrolighet skakade hufvudet och svarade: –konsekvensändrat/normaliserat ännu icke! ännu icke!
konsekvensändrat/normaliserat
505 Bland saltköparne var en äldre bonde, åtföljd af två gossar om 14 till 16 år. Hans högresta gestalt och förnämligare utseende framför mängden af den öfriga fattiga hopen tycktes ådraga sig den unge främlingens uppmärksamhet, och denne frågade på god herremanssvenska hans namn.
506 –konsekvensändrat/normaliserat Lars Larsson Bertila från Storkyro,
konsekvensändrat/normaliserat var det korta svaret på finska, som tjenaren genast tolkade för sin herre.
|674|507 –konsekvensändrat/normaliserat Äro gossarne edra söner?
konsekvensändrat/normaliserat frågade främlingen åter.
508 –konsekvensändrat/normaliserat Två qvar af åtta,
konsekvensändrat/normaliserat svarade mannen buttert och vände sig bort för att nedlyfta en ny saltsäck i sin båt vid sidan af fartyget.
509 –konsekvensändrat/normaliserat Bertila? Bertila?
konsekvensändrat/normaliserat upprepade främlingen eftersinnande, likasom vore honom detta ej alldeles obekant. –konsekvensändrat/normaliserat Så hette, vill jag minnas, stamgodset för numera grefliga ätten Bertelsköld.
konsekvensändrat/normaliserat
510 Mannen såg upp, men svarade icke.
511 –konsekvensändrat/normaliserat Skulle ni händelsevis känna en person af det namnet – major Gustaf Bertelsköld?
konsekvensändrat/normaliserat
512 En mörk rodnad betäckte bondens brynta kinder, och det dröjde en stund, innan han svarade: –konsekvensändrat/normaliserat jag måste väl minnas den mannen, som kostat mig sex raska söner – alla fullgoda karlar om
sex fot och två tum
, med jern i armen och hjerta i bröstet.
konsekvensändrat/normaliserat
513 –konsekvensändrat/normaliserat Arme far!
konsekvensändrat/normaliserat sade främlingen deltagande. –konsekvensändrat/normaliserat Om något kan mildra er saknad, så är det vissheten att edra söner fallit för konung och fädernesland under en tapper mans anförande.
konsekvensändrat/normaliserat
514 Bertila teg ånyo. Smärtan var för bitter, för att låta honom,
likt Thomas Hane, välsigna sin ärofulla lott att hafva offrat sex söner åt fosterlandet
.
|319|515 –konsekvensändrat/normaliserat Gamle man,
konsekvensändrat/normaliserat sade främlingen åter, –konsekvensändrat/normaliserat kan ni skaffa mig en säker vägvisare genom ödemarkerna i det inre af landet till Kajaneborg, så vill jag rikligt belöna denna tjenst.
konsekvensändrat/normaliserat
516 Bonden smålog sorgligt, nästan med ömkan. –konsekvensändrat/normaliserat Allt hvad fly kan flyr bort ifrån detta landet, som Herrens gissel hemsöker; vidtomkring är intet annat att skåda, än blod, aska och jemmer; skogens rofdjur ströfva omkring i många de fordom rika byar, och menniskorna uppsöka deras iden i skogarna; alla vägar och stigar hvimla af fiender; för allt verldens guld kan ni knappt köpa ederoriginal: der (källa för ändring: HT) ett tak öfver ert hufvud eller en bit bröd för er hunger; – och ni vill till Kajaneborg! Ni är ung, herre, ung och oerfaren; hör en gammal mans råd, som har medlidande med edra fagra skägglösa kinder. Vänd tillbaka
dädan
ni kommit; ni har kanske der en mor, som reder hvar afton kudden under ert hufvud, eller en syster, som kammar ert svarta hår, eller en brud, som smeker er röda kind, eller kanske en gammal far, som skall gråta en dag, när han får höra att ni blifvit fastspikad med en pik i stammen af en finsk fura eller bunden vid knappen af en fiendes sadel och tvungen att springa barfota i snön, tills ni uppgifvit andan. Vänd om, unge man; ännu är det tid. Söker ni döden, så sök honom i en blidare gestalt på något främmande slagfält; här finns icke mer något slagfält, allenast okända 
marter
och glömda grafvar. Gå! Hvad söker ni här? Här är mer än döden, här är förtviflan!
konsekvensändrat/normaliserat
|675|517 Vid dessa ord hoppade gubben ned i sin båt vid fartygets sida, vinkade med handen ett stumt farväl och var snart försvunnen bakom en framskjutande udde. Dyster såg främlingen honom försvinna. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är att göra?
konsekvensändrat/normaliserat sade han tvekande till sig sjelf.
|320|518 –konsekvensändrat/normaliserat Följa holländaren,
konsekvensändrat/normaliserat sade bakom honom tjenarens röst. –konsekvensändrat/normaliserat Här duger icke att landstiga; kusten är spärrad af fiender och ödemarkerna denna årstid otillgängliga. Holländaren har beslutat i dag att gå längre åt norr, sedan han ej kunnat sälja mer än halfva sin last. Vi måste följa honom.
konsekvensändrat/normaliserat
519 –konsekvensändrat/normaliserat Du har rätt, Tobias,
konsekvensändrat/normaliserat svarade främlingen. –konsekvensändrat/normaliserat Vi måste försöka längre i norr.
konsekvensändrat/normaliserat
520 I sjelfva verket afseglade holländaren följande natt och fortsatte den äfventyrliga färden åt norr. Man hade erfarit att den fiendtliga hufvudstyrkan för närvarande stod i och omkring Gamla Carleby,original: GamlaCarleby, dit äfven den qvarblefna galerflottan dragit sig för att underhålla förbindelsen med landhären. Den djerfve seglaren höll sig derföre närmare svenskaoriginal: Svenska (källa för ändring: HT, 1884)
vallen
, till dess han passerat redden af det utplundrade NyCarleby, det brända Jakobstad och högqvarteret i Gamla Carleby.original: GamlaCarleby. Men kommen på höjden af Kalajoki, närmade han sig åter finska kusten och gjorde vidare norrut varsamma försök att höra sig före om man kunde våga att lägga till. Fördenskull satte han efter flyktingar på sjön; deras fruktan var så stor, att de kastade sin redbaraste last öfver bord för att lättare komma undan. Holländaren var ingen elak karl; han började med att svära i »de dumma åsnorna» och slöt med att gifmildt begåfva »de arma d–ne». Den smärte främlingen och hans Tobias agerade tolkar. Och »ännu icke» blef ånyo det torra svaret ifrån Tobias’ läppar.
521 »Vi visste»konsekvensändrat/normaliserat, berättade flyktingarne, »att fienden stod 13 000konsekvensändrat/normaliserat man stark i läger på Gamla Carlebyoriginal: GamlaCarleby stads och prestgårds åkrar. Men eftersom han ej gjorde min af att rycka vidare och vi hade en stark postering i Siikajoki, för att afhålla
ströfpartier
, så återvände mot slutet|321| af Augusti både prester och bönder, som 
tillförene
flytt uppåt Kemi. Höstsädet från 1714 stod moget på åkrarna; hvarje rågkorn var en skatt, och hvem ville ej berga hvad bergas kunde! Man hade ej tid att skära; man slog med lien; man hade ej tid att tröska, man lade kärfvarna uti skrindan, och de som ännu hade en häst, de körde så norrut, men de fleste spände sig sjelfva och sina hustrur för lasset, och barnen skjöto uppå, och de minsta lades på halmen. Många sökte nu också fram det som de gömt och ej hunnit medtaga vid förra flykten; och så såg man ånyo ändlösa rader af kärra vid kärra på landsvägarna, alla i rörelse norrut. Den som varit med året förut, han fick nu åter skåda samma ömkliga syn, som när fiendens galerer landade då vid NyCarleby Åminne, medan kosackerne sprängde vägen framåt. 
Ett enda rop af de sista i raden |676|kunde förskräcka väl hundrade framföre åkande; spanmål och gods och kläder kastades bort vid vägen; var der en häst för kärran, så spändes han ur, och den som kunde red bort; gick der ett hjul sönder, så var det ingen tid att det bota, och allt måste lemnas i sticket. Mannen kom efter och sökte sin hustru; modren sökte sina barn, barnen sin moder, förvillade i den stora brådskande hopen.
Slutligen kom ock faran på allvar. 
Posteringen vid Siikajoki, idel bönder, hade ej bättre befäl, än en gammal målare och en försupen underofficer. De förstodo sig ej på att utställa förposter och läto öfverraska sig. Mannstein och Tscherkasnikoff föllo öfver dem med kavalleri och slogo och förskingrade i den vefvan hela posteringen, hvarefter de i en fart satte af ända framåt Limingo och Uleåborg och föllo flyktingarne i ryggen. Hvad sedan hände, kan lättare tänkas än sägas. Många prester och herremän blefvo der fångne och sedan förde till Åbo
, men folket|322| som qvarblef, flydde till skogarna, och – så slöto flyktingarne – allt land mellan Siikajoki och Uleåborg är i denna stunden en folktom rykande ödemark.»
522 Holländaren rynkade pannan och for vidare. Här var ingenting att förtjena.
523 På höjden af Uleåborg vexlade han skott med en rysk
galér
, som ännu på hösten var ute att uppsnappa flyktingar. Det lätta segelfartyget begagnade sig af sina fördelar framför den tungrodda galéren, gaf honom i förbifarten några välrigtade kulor långskepps och fortsatte sin vågsamma färd i de obekanta farvattnen, der äfven bättre sjökort, än den tiden bestod sig, om tjugu år bli obrukbara, i följd af landhöjningen och vattenminskningen.
524 Ändtligen i sista dagarna af Oktober ankrade koffen vid mynningen af Finlands största flod, den mäktiga Kemi, och började här en fördelaktig handel med invånarne. I Kemi lågo den tiden den finska och svenska arméns yttersta förposter under öfverste Boije, en fördelning af 400 till 500 man reguliera trupper, understödda af vidpass en lika styrka uppbådadt landtvärn. Trakten var således trygg för ögonblicket, och emedan den härtills mindre lidit af kriget, så att endast hälften af befolkningen var
utödd
eller förskingrad och endast trefjerdedelar kanhända af ortens förmögenhet blifvit uppslukad af krigsgärderna och de sednare årens olyckor, fann saltet här en begärlig afsättning och kunde till någon ringa del betalas med klingande mynt. Isynnerhet mottogo holländarne med begärlighet de 
tunga stämplade koppartackor, hvilka en tid likt Spartas jernmynt, cirkulerade i rörelsen i stället för guld och silfver och som, efter att snart åter ha blifvit indragne emotoriginal: emo de underhaltiga mynttecknen
, mångenstädes undandoldes|323| i jorden, för att hundra år derefter uppgräfvas och förarbetas till finska kaffepannor.
|677|525 Främlingen sporde sin Tobias, och sedan denne rådfrågat kunnige personer, lät han ändtligen förnimma svaret att »man kunde försöka nu»; hvarefter båda, herren och tjenaren, försedde med vägvisare, begåfvo sig åstad på sin äfventyrliga resa till Finlands enda återstående fasta punkt, det lilla Kajaneborg.
14. Kajaneborg.
526 Vänlige åhörare, du som ännu mins de fordna dagar, när den tidens störste häfdatecknare och en skön tysk furstinna suckade inom Kajaneborgs murar*)Fältskärns Berättelser,
1:sta cykeln, 
original: svenska upplagan sid. 173
.; följ oss ännu en gång till den höga nord, till de gråa murarna ofvanför Ämmäs brusande fall. Det är vinter som då; drifvan ligger hvit öfver granarnas grenar, och isen sträcker vanmäktig sin yttersta kant mot det rytande fallet, som han icke förmår omsluta med sin stelnade famn. Men nejden kring slottet är icke mera så enslig som förr. I den lilla staden vid dess sida hvimlar det af militär: alla pörten och kojor i närheten äro uppfyllda af grå rockar, och emedan de på långt när icke förslå att inrymma en hel armé, har man uppslagit långa baracker vid elfstranden, och der icke ens de haft rum för de ständigt vexande skarorna, har man uppkastat kojor af snö, invändigt fodradeoriginal: fordrade (källa för ändring: 1874, 1884) med bastmattor och försedda|324| med dörrar och små fönster, betäckta med tältduk i stället för glasrutor.
527 Ryska armén under general Tschekin belägrade Finlands sista återstående fäste, Kajaneborg. Visst var der stark omsättning i detta improviserade läger.
Fyra tusen man inryckte här i början af December 1715, och i början af Januari följande året var redan största delen deraf försvunnen från jorden.
Men det var icke försvararnes svärd och kulor, som mejat dem likasom halm för skördarens lie; det var 
Egyptens mordengel, som fordom förstörde Sanheribs här
och som nu, i skepnad af en förödande 
fältsjuka
, bortryckte hundrade och tusende af den belägrande hären. Två af de största barackerne voro inredda till lasarett; beständigt inkommo här nya sjuka; beständigt bortfördes andra, som redan kämpat ut och funno sin hvila här under nordens snö. Så förfärligt var manfallet, att när 3 000konsekvensändrat/normaliserat man friska trupper i Januari åter inryckte i lägret, var den stridbara styrkan inom kort icke större, utan mindre, än vid belägringens början för en månad tillbaka.
|678|528 I alla fall var styrkan kolossal i jemförelse med de belägrades. Major Fieandt försvarade slottet med
50 invalider
, halta, lama, enögda qvarlefvor af den finska hären, förstärkta af några partigängare, kända under det mystiska och fruktansvärda namnet »sissar», – allesammans desperat folk, klädda i trasor och vana att slåss i veckor och månader utan tak öfver hufvudet och utan annan föda än barkbröd, pilskjutna ekorrar och 
sotdöda
hästar. Desse värjde sig med ett hjeltemod, värdigt karolinernas skönaste bragder i denna förtviflade tid. De afslogo storm efter storm; de gjorde nattliga utfall, icke i hopp att vinna en afgörande framgång, utan för att med fiendens förråder af proviant och ammunition förstärka|325| slottets egna klena tillgångar. De kämpade natt och dag utan hopp om undsättning, skilda från närmaste svenska trupper af mer än 30 mils ödemarker; – de kämpade för ett förloradt land, hvars hela vida område ända till denna yttersta spillra i norr var öfversvämmadt af fiender, utan utsigt till räddning; – öfvergifne af sin konung, för hvilken de blödde; – glömde af verlden, som med beundran och deltagande betraktade de öfriga sydligare kämparne i den stora karolinska dödskampen; – dagligen utsatte för hungern, kölden, sjukdomarne och flyktingarnes jemmer i de trånga slottshvalfven. Och de svigtade icke, knotade icke, klagade aldrig. Hvar morgon och afton höllo de bön i det mellersta hvalfvet, der prosten Cajanus i Paldamo, som med hela sin familj tagit sin tillflykt till slottet, med den sanna gudsfruktans oryggliga mod uppmanade dem till ståndaktighet in i döden. Och när de öfverräknade sina glesa leder och än den ena, än den andra befanns af sår eller sjukdom oförmögen att strida, då såg man dessa utmärglade, trasiga, af krutröken svärtade gestalter frivilligt fylla de uppkomna luckorna: de sofvo en timma mindre, de arbetade en timma längre, de blödde litet mera än förr, de mångdubblade sig, de voro öfverallt – och fienden såg med undran försvararnes antal snarare vexa, än minskas. Vandrare, du som en nordens sommardag trampar gruset af det fallna Kajaneborg, gå icke liknöjd förbi dessa murar; tag af dig hatten för de skuggor, som gå igen ibland dessa ruiner, ty det var en tid, när denna lilla fläck var det enda som återstod utaf Finland, och tappre finske män ha här blödt för sitt fosterland!
529 All försvararnes tapperhet hade likväl föga
båtat
dem, om fienden varit i stånd att medföra groft artilleri.|326| Lyckligtvis blef detta honom omöjligt. Han underhöll elden med små fältkanoner och granater, som ingenting förmådde emot de fasta murarna, och slottet, hvars artilleri var i ett ännu bedröfligare skick, besvarade kanonaden med en väl riktad, med stor omsorg besparad handgevärseld. Dessutom skjötos från båda sidor med pilar; 
kalmuckerne
och andra irreguliera trupper voro den tiden blott undantagsvis försedde |679|med eldvapen, och finnarne grepo ofta till bågen för att bespara krutet; – det var det urgamla bågskyttets sista tid, ty efter stora ofreden kommo bågarne alldeles ur bruk och återfinnas nu blott stundom i jorden eller i förlegade skräpgömmor, ofta vackert inlagda med sirater af ben och försedda med en stålskifva, som sekler förrostat och nutidens armar icke mera förmå uppspänna.
530 I en af slottskamrarne, hvars lilla förgallrade fönster vette mot Ämmä, låg en storvext ung man, utmattad af svåra blessyrer och ur stånd att resa sig upp från den torftiga bädden. Hans skägg hade vuxit långt; hans ögon voro insjunkna; hans senfulla nu maktlösa arm hvilade på sängkanten och höll mekaniskt en docka, som en liten flicka nyss hade räckt honom. Familjen Cajanus bodde nemligen i rummet bredvid, och den sårade förkortade tiden med att betrakta barnens lekar. Det var karakteristiskt för tiden, att sjelfva dockan bar ett svärdsgehäng med en trädpamp, modellerad i miniatyr efter verkligheten. Sjelfva de små flickorna lekte krig, och sjelfva dibarnen hade så vant sig vid kanonernas dån och kulornas smattrande emot slottsmuren, att de numera aldrig söfdes med någon annan vaggvisa.
531 Den sårade krigaren var Gösta Bertelsköld. Det var om aftonen. En ung man trädde in, satte sig på sängkanten och betraktade den sårade med en innerlig|327| tillgifvenhet. Att dömma af hans outbildade barnsliga drag, var den nysskomne ännu knappast hunnen till ynglingaåren, och i sjelfva verket var han endast 12 eller 13 år gammal. Men i längd kunde han redan fullt mäta sig med Bertelsköld, som höll fulla
7 fot
under måttet. 
Denna unge jette, som sedan vexte till en längd af 
8 fot 4 tum
, var Daniel Cajanus, sonson till prosten Johan Cajanus af adliga ätten Gyllenhjerta.
532 –konsekvensändrat/normaliserat Det blir utfall i natt,
konsekvensändrat/normaliserat sade den sällsamme gossen med ett godt smålöje; –konsekvensändrat/normaliserat nu skola vi skaffa majoren en droppe vin. Dessutom är veden slut, och sedan vi fått smak på de ryska limporna, vill 
kommissbrödet
med bark uti ej mera smaka oss.
konsekvensändrat/normaliserat
533 –konsekvensändrat/normaliserat Bär det långt af i natt?
konsekvensändrat/normaliserat frågade Bertelsköld.
534 –konsekvensändrat/normaliserat Jag vet intet, men man säger att der äro sissar på Manamansalo; vi måste tränga så långt vi förmå åt det hållet, och en mina är anlagd att sprängas efter oss, när vi komma tillbaka. Det var bra att vi togo de tre lassen krut vid sista utfallet; vi ha nu tillräckligt att spränga hela slottet i luften.
konsekvensändrat/normaliserat
535 –konsekvensändrat/normaliserat Det blir väl också det bästa vi kunna göra till slut eller hvad tror du, Daniel?
konsekvensändrat/normaliserat sade den sårade kämpen vemodigt leende.
536 –konsekvensändrat/normaliserat Intet skall jag hoppa i Ämmä för det,
konsekvensändrat/normaliserat sade gossen stolt. –konsekvensändrat/normaliserat Alla portar på vid gafvel – tusen fiender öfver oss, och vill ingen annan gå med luntan |680|till krutkammaren, skall jag göra det. Men farväl nu, major; ligg intet vaken och hör uppå skjutandet, 
nog går det bra
, och innan dagen gryr, skall jag hämta majoren en flaska godt vin – om jag lefver då mera.
konsekvensändrat/normaliserat
537 Qvällen gick. Natten kom. Vid midnattstid, när månen gått uti tjocka snömoln, hördes alarm på vestra sidan om slottet, åt samma håll, der Ämmäs eviga dån|328| lät höra sig i tystnaden af den nordiska vinternatten. Den sårade kämpen kunde ej sofva; han lyssnade med vant öra till hvarje skott, hvarje vapengny, som kunde gifva en aning om stridens vändning. Men alltför otillräckliga voro dessa upplysningar. Han varseblef ljus i de närmaste rummen. Utfallet var ett bland de djerfvaste, och den natten sofvo i slottet blott de små barnen, som icke hade någon aning om faran. Mer än halfva garnisonen hade ryckt ut; en armé om några och 30 man mot 3 eller 4 000konsekvensändrat/normaliserat. De öfriga höllo vakt, hvar arm vid luntan, hvar hand vid
tryckpinnen
. Sjelfva qvinnorna stodo på post, beredda att fyra af, och barnen, som hade sin anvista plats att frambära krut och kulor, tröstades med det läckra hoppet att till belöning erhålla en mugg mjölk af de fem eller sex kor, som ännu funnos lefvande uti slottet.
538 Fienden rörde sig likväl icke, antingen han fruktade ett försåt, eller kanske ansåg sig säker om bytet utan vidare manspillan. Ett förvirradt gny antydde likväl, att hela fiendtliga lägret var i uppståndelse. Ändtligen, efter fem eller sex långa timmar, hördes åter vapengny tätt invid murarna, och porten mot norra sidan öppnades, för att mottaga de återvändande. Bertelsköld lyssnade. Af skotten och larmet kunde han gissa, att det var med knapp nöd och under en hård strid, som de återtågande lyckades uppnå slottet. O huru gerna hade ej den sårade karolinen velat gifva sin venstra arm, för att nu få vara med och strida i lederna med den högra!
539 Oaktadt rummet vette emot söder, hade ännu icke Januarimorgonens första strimma grytt, då den unge jätten instörtade uti rummet, bärande i sin hand ett litet lerkrus. –konsekvensändrat/normaliserat Drick, major, drick!
konsekvensändrat/normaliserat ropade han, –konsekvensändrat/normaliserat det skall|329| göra er godt!
konsekvensändrat/normaliserat – och vid dessa ord nedsjönk han afsvimmad vid krigarens bädd.
540 Fruntimmerna skyndade in och bragte honom åter till sansning. Bertelsköld tryckte tacksamt hans hand. –konsekvensändrat/normaliserat Den droppen har kostat mer än en droppe vin var värd,
konsekvensändrat/normaliserat sade han rörd.
541 –konsekvensändrat/normaliserat Bry er inte om mig,
konsekvensändrat/normaliserat sade gossen, som blödde af flera lätta sår, men som dignat mera af ansträngningen, än af såren. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har gjort mitt arbete; jag har slagit till marken fem eller sex; det betyder ingenting. Men jag har träffat sissarna och hjelpt dem att slå sig igenom hit. Vi slogo oss fram ända till isen af Oulujärvi, och blåste i hornen, så att det ekade derborta i 
Hiisis borg
. Vi ha tagit ved, men ingen proviant. Vid återkomsten hade vi halfva fiendens |681|styrka emot oss. Icke en själ af oss hade kommit tillbaka, om ej Ämmä hjelpt oss och skurit under isen, så att han brast under fiendens fot och drog väl hundrade uti djupet. Men segern köpte vi dyrt – för dyrt, major, ty hälften af de våra stupade eller blefvo fångne. Jag vet ej om femton eller tjugu af oss lyckades uppnå porten. Men vi föra med oss tio raska partigängare, och deribland en, som genast frågade efter majoren.
konsekvensändrat/normaliserat
542 –konsekvensändrat/normaliserat Raska gossar!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Hvem är det, som ännu kommer ihåg att jag finnes på jorden?
konsekvensändrat/normaliserat
|330|15. I amazonernas land.
543 –konsekvensändrat/normaliserat Hvem det är, som kommer ihåg er?
konsekvensändrat/normaliserat upprepade Daniel. –konsekvensändrat/normaliserat Vet jag det? En liten 
finhullig
sprätt, en kavalier, som godt kunde få rum i min ena tröjficka!
konsekvensändrat/normaliserat Och jättegossen smålog föraktligt med styrkans öfverlägsenhet.
544 Vid dessa ord såg man en yngling vid dörren, svagt belyst af skenet från ett par grofhuggna furuklabbar, som sprakade i den öppna spiseln; ty talgljus voro i de tidernas trångmål en okänd lyx på Kajaneborg. Den nykomne var af smärt gestalt och klädd i en dyrbar pelsrock; en bredskärmad hatt, som han icke aflagt vid inträdet, beskuggade hans ansigte, så att man blott kunde urskilja en skägglös haka och ett par fina bleka kinder, något svärtade af krutröken under striden. En tystnad uppstod. En underlig känsla fattade Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Gå, Daniel, gå, min vän!
konsekvensändrat/normaliserat sade majoren. –konsekvensändrat/normaliserat Den unge herrn har kanske något enskildt att säga mig.
konsekvensändrat/normaliserat
545 Daniel gick med en missnöjd sidoblick på den främmande gästen. Han tycktes med naturbarnets skarpa instinkt i den nykomne ana en medtäflare, som kunde uttränga honom ifrån hans obestridda plats som majorens förklarade gunstling.
546 En ny tystnad uppstod, som ingen syntes hugad att bryta. Slutligen uppreste sig Bertelsköld till hälften och sade: –konsekvensändrat/normaliserat Unge man, ni kunde ha valt en bättre fristad än här. Men ni är kanske flykting ifrån en bränd gård?
konsekvensändrat/normaliserat
|331|547 –konsekvensändrat/normaliserat Hela riket liknar en bränd gård,
konsekvensändrat/normaliserat sade främlingen med en melodisk stämma, som jagade blodet på Bertelskölds bleka kinder. –konsekvensändrat/normaliserat Man söker upp sina vänner hvar man finner dem; den ena bostaden är ej sämre än den andra.
konsekvensändrat/normaliserat
548 Den sårades tankar förvirrades, hans hufvud nedsjönk på den hårda halmkudden. Ord af yrsel framträngde öfver hans läppar. –konsekvensändrat/normaliserat Min häst!
konsekvensändrat/normaliserat ropade han; –konsekvensändrat/normaliserat min häst! Hugg in, gossar, hugg in! De föra henne med sig, och vi måste rädda henne!
konsekvensändrat/normaliserat
|682|549 I ögonblicket var främlingen vid hans sida, jemkade kudden bättre och lade sin fina hvita hand på majorens höghvälfda panna. Men den sårade fortfor: –konsekvensändrat/normaliserat rid, Daniel, rid! Lösa tyglar, sporrarne i sidan! Vi måste finna henne, om det skulle kosta oss lifvet; men se till, barn, att du ej rider öfver bondens tegar. Vi måste skona vårt eget land! Rid Daniel, rid ... inte dit ... den vägen går till Pultava och Storkyro ... hitåt, här är Narva ... här!
konsekvensändrat/normaliserat
550 Daniel hörde ropet, skyndade in och fattade främlingen hårdt i armen. –konsekvensändrat/normaliserat Låt bli att förhäxa majoren,
konsekvensändrat/normaliserat ropade han; – 
konsekvensändrat/normaliserateller kastar jag dig öfver muren att 
hoppa kråka
för fienden! Det är det enda du duger till.
konsekvensändrat/normaliserat
551 –konsekvensändrat/normaliserat Daniel! Daniel, man söker dig, fienden reder sig till storm!
konsekvensändrat/normaliserat ropades utifrån. – 
konsekvensändrat/normaliseratSe efter honom der, att han icke förgör min major!
konsekvensändrat/normaliserat skrek Daniel och skyndade ut. Ingen hade nu tid med Bertelsköld. Främlingen hvisslade i en liten pipa, och den gamle Tobias inträdde. Läsaren har sannolikt redan i den nykomne igenkännt den unge passageraren på holländarens koff under saltspekulationerna.
552 Tobias, en fåordig gubbe med den egendomliga Björneborgska brytningen uti talet, företog sig att un|332|dersöka majorens blessyrer och skakade på hufvudet. –konsekvensändrat/normaliserat Äro de farliga?
konsekvensändrat/normaliserat frågade med oro hans unge herre.
553 –konsekvensändrat/normaliserat Kunde bli,
konsekvensändrat/normaliserat svarade gubben torrt. –konsekvensändrat/normaliserat Dessa lappska 
tietäjätspråk: finska
tycka det vara nog att stilla blodet med 
läsningar
.
konsekvensändrat/normaliserat
554 –konsekvensändrat/normaliserat Så använd dina örter, och lyckas du rädda honom, så välj det bästa hemmanet i din socken; jag köper det åt dig.
konsekvensändrat/normaliserat
555 Tobias nickade; han ansåg det onödigt att slösa ett ord på en så klar sak, och om en stund voro blessyrerna, som bestodo af fyra eller fem pikstygn och lika många sabelhugg öfver bröst och armar, förbundna ånyo med skicklig hand. Derpå gaf han den sårade en dryck, tillredd af örter, medförda i en liten påse. Yrseln upphörde. Bertelsköld inslumrade lugnt och sof runda 12 timmar, medan striden rasade kring murarna och besättningen med yttersta ansträngning slog en ny stormning tillbaka.
556 Qvällen hade redan inbrutit, när han vaknade helt lätt och med en lycklig känsla af nyfödda krafter. Tobias hade gått att aflösa en af de uttröttade posterna på muren; den fine ynglingen satt invid bädden och kunde ej undertrycka ett sakta utrop af glädje. Eldskenet från spiseln föll nu tydligare på hans drag, och de svärtades ej mera af krutröken. Bertelsköld betraktade honom helt tyst; man såg uppå honom, att han visste icke rätt, om ej framför honom satt gestalten af en skön dröm.
557 –konsekvensändrat/normaliserat Är det bättre nu med dig?
konsekvensändrat/normaliserat frågade främlingen. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, så der besynnerligt får du ej se på mig,
konsekvensändrat/normaliserat tillade han, när rodnadenoriginal: rodnanden återoriginal: å er steg på den sårades kind. |683|–konsekvensändrat/normaliserat Jag borde i sanning vara 
mankerad
att ej genast ha blifvit igenkänd – men jag förlåter dig med vilkor att du nu|333| känner igen mig och lydigt fogar dig efter mina befallningar.
konsekvensändrat/normaliserat
558 Vid dessa ord bortryckte ynglingen sin bredskärmade hatt, som han härtills behållit på hufvudet, och Bertelsköld igenkände på ögonblicket de sköna, stolta och beslutsamma dragen af Eva Rhenfelt, född Falkenberg. Endast det långa svarta håret var borta och rundklippt i nacken, för att icke blifva sin ägarinnas förrädare.
559 –konsekvensändrat/normaliserat Men är det icke en dröm!
konsekvensändrat/normaliserat utropade majoren – och anande vidden af den älskades uppoffring, tillrade en enda stor klar tår från hans manliga öga.
560 –konsekvensändrat/normaliserat Stilla, min herre, ingen sinnesrörelse; jag står till ansvar derför hos din nye läkare. Lofva att höra mig som ett godt barn, så skall jag berätta en saga för dig. Jag fick i somras ditt bref, deri du åter ber mig sätta alla driffjädrar i rörelse, för att skaffa Finland succurs. Hvad är det värdt att vända sig till rådet, tänkte jag; rådet har lofvat en gång förr mer än det kunnat hålla. Jag uppsökte kungen i Stralsund; det var icke lätt, må du tro, men jag såg honom
konsekvensändrat/normaliserat ...
561 –konsekvensändrat/normaliserat Du såg honom, Eva?
konsekvensändrat/normaliserat
562 –konsekvensändrat/normaliserat Stilla! Jag både såg och talade vid honom. Han mindes dig mycket väl
konsekvensändrat/normaliserat ...original: ,..
563 –konsekvensändrat/normaliserat Ah, han kom ihåg mig ännu!
konsekvensändrat/normaliserat
564 –konsekvensändrat/normaliserat Stilla! Om du anser mig för en dröm, så tvinga mig ej att åter försvinna. Han talade om dig med aktning. En tapper karl! sade han – hör du, det vill något säga, när kung Carl har sagt det! Godt, jag vill ej göra dig allt för stolt. Hvad angår den succurs jag begärde för Finland ... så lofvade kungen ej glömma det, när han blott först skaffat preussare, sachsare och|334| danskar från halsen. Du skulle hålla dig, sade han, så länge du kan
konsekvensändrat/normaliserat ...
565 Bertelsköld smålog. –konsekvensändrat/normaliserat När Carl XII säger: så länge du kan,
konsekvensändrat/normaliserat betyder det: så länge jag har en tunna krut i behåll att spränga mig och slottet i luften. Det är bra att veta; jag har länge tänkt alldeles detsamma.
konsekvensändrat/normaliserat
566 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, det kan ej ha varit kungens mening,
konsekvensändrat/normaliserat återtog Eva bestört; –konsekvensändrat/normaliserat jag är säker uppå att han hellre begagnar din arm der den bäst kan tjena fäderneslandet. Nåväl, jag återvände till Stockholm, till Småland; jag sökte landsbygdens lugn på mitt gods. Förgäfves; tanken på dig, dina faror och dina försakelser förföljde mig natt och dag och jagade sömnen från mina ögon. Ur stånd att bära vapen för fäderneslandet, hvad hade jag väl att lefva för, om icke för dig! Jag kunde ej uthärda längre, jag måste uppsöka dig, för att dö med dig, om det så måste ske; lefva kan jag ju ej ändå utan dig! Jag fann bland de finske flyktingarne en gubbe, som hade mod att följa mig; jag |684|
offrade mitt långa hår för dig, efter jag ej, som Carthagos qvinnor
, kunde offra det åt mitt land. Jag ville öfver till Finland, men huru? Jag steg ombord på ett holländskt fartyg; vi landade än här, än der för att drifva handel med salt; omöjligt att finna en enda tryggad punkt förr än längst upp i norr, uti Kemi! Der lemnade jag holländaren för att framtränga genom det ödelagda landet till dig. Mer än tre långa månader har jag kringirrat i ödemarkerna, för att slå mig igenom hit; – Gösta, du behöfver ej blygas för mig, jag har också varit med om strid, hunger och törst.original: törst Hvilket lif med dessa partigängare, dessa Sissar och Kivekät,original: Kivikät, (källa för ändring: 1874, 1884) som lefva likt röfvare i skogens ogenomträngligaste snår och hastigt frambryta på sina skidor, för att öfverrumpla en fiendtlig transport, uppfånga en postering,|335| nedgöra ett ströfparti, och sedan åter försvinna som töcken i sina otillgängliga smyghål! Allt mitt guld var redan förslösadt, jag hade uppgifvit hoppet att uppnå dig, då jag ändtligen fann ett parti, som lyckades tränga fram ända till isen af Uleå sjö och derifrån, under ett nattligt utfall, hit till Kajaneborg!
konsekvensändrat/normaliserat
567 –konsekvensändrat/normaliserat Eva,
konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld rörd, –konsekvensändrat/normaliserat vet du väl att du nu är i 
amazonernas land, som, efter hvad Messenius och Rudbeck påstå, fordom ha haft sitt rike och rätta 
stamhåll
här i Kajanien
? Hvilken af dem har kunnat täfla med dig i mod!
konsekvensändrat/normaliserat
16. När Finlands sista fäste föll.
568 Det var en sprängkall morgon i Januari 1716. Kommendanten på Kajaneborg major Fieandt hade sammankallat ett krigsråd i medlersta slottshvalfvet. Man må ej tänka sig der en lysande stab i prydliga uniformer. Det var slottets garnison, så många som ej för ögonblicket behöfdes på murarna. Hvilken församling! Omkring 20 uthungrade och trasiga gestalter, genomfrusne, utmattade till döds och ännu blödande efter att med förtviflans mod ha afslagit den sista stormningen, som fortfarit nästan hela natten. All slottets proviant, alla dess vedförråder voro uttömda. Man hade slagtat den sista kon, man hade sönderhuggit den sista bänken, ja sjelfva barnens bäddar till bränsle. Det var så kallt, att andedrägten steg som en rök från alla läppar och händerna klibbade fast vid de isade gevärspiporna.
|336|569 Under dessa förhållanden hade fienden erbjudit kapitulation på nåd och onåd. Kommendanten ansåg sig böra underrätta garnisonen derom, men man märkte genast uppå honom, att han gjorde det mindre för att begära råd, än som en skyldig gärd af aktning för tappre män, hvilka dyrt hade köpt den äran att nu bestämma sitt öde.
|685|570 En af de kort förut komne partigängarne uppstod och rådde att antaga fiendens tillbud. Han hade medfört bedröfliga
tidningar
vesterifrån. Finska posteringen vid Kemi hade kort före julen blifvit slagen och sprängd. Till straff för böndernes motvärn och emedan Österbottens län ej svurit trohetsed, hade stränga ordres kommit att ödelägga hela det norra landet från Kemi söderut samt bortföra barn och ungt folk i fångenskap. För den myckna snön var detta svårt att nu verkställa i de skogiga trakterna, men början hade blifvit gjord i det skoglösa Limingo och vidare nedåt till och med Ypperby uti Pyhäjoki. Ett längre motstånd skulle draga samma öde öfver nejderna vid Kajana. Han, talaren, aktade ej sitt lif mer än en utskjuten 
förladdning
, men han ville ej hafva tusendes ofärd på sitt samvete.
571 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är majorens mening?
konsekvensändrat/normaliserat frågade Fieandt Bertelsköld, som, något stärkt af läkemedlen och hvilan, infunnit sig att bevista krigsrådet.
572 –konsekvensändrat/normaliserat Min mening,
konsekvensändrat/normaliserat sade den sårade, –konsekvensändrat/normaliserat är att göra vår skyldighet. Kungen har skickat oss den helsning att hålla oss så länge vi kunna, och hvar och en af oss vet hvad det har att betyda. Äga vi krut?
konsekvensändrat/normaliserat
573 –konsekvensändrat/normaliserat Det är det enda vi äga,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Fieandt med en axelryckning.
574 –konsekvensändrat/normaliserat Då tänker jag,
konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld, –konsekvensändrat/normaliserat att tappre karoliner ej bråka med onödiga ord. Vi låta dem storma|337| en gång till, barrikadera medlersta hvalfvet, och när slottet är uppfylldt af fiender, spränga vi oss och dem uti luften.
konsekvensändrat/normaliserat
575 –konsekvensändrat/normaliserat Rätt så,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Fieandt kallt. –konsekvensändrat/normaliserat Det är också min mening. Är der någon annan, som ännu har något att tillägga?
konsekvensändrat/normaliserat
576 –konsekvensändrat/normaliserat Jag,
konsekvensändrat/normaliserat svarade prosten Cajanus. –konsekvensändrat/normaliserat I slottet finnas, förutom sårade, mer än 70 qvinnor och barn. Jag föreslår att vi derförinnan skicka dem ut ur slottet, icke till general Tschekin, utan till öfverste Mannstein. Jag känner honom, han är mild och mensklig, han skall förskona dem. Jag stadnar med er; innan luntan tändes till krutkällaren, skola vi anamma Herrans bröd och vin.
konsekvensändrat/normaliserat
577 Ett sorl uppstod bland de församlade. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre skola vi utskicka qvinnorna till vanära och barnen till lifegenskap? Hellre må de alla dö med oss.
konsekvensändrat/normaliserat
578 Eva Rhenfelt, i sin karldrägt, hade smugit sig ut vid prostens förslag och återkom nu med nya medlemmar i krigsrådet. Det var qvinnorna och barnen – en syn, som kan tänkas, icke beskrifvas! Blotta anblicken af dessa förgråtna, försmäktande oskyldiga varelser lockade tårar i de hårde krigarnes ögon. –konsekvensändrat/normaliserat Kapitulation! Kapitulation!
konsekvensändrat/normaliserat ropade mödrarna, i det de försökte vid den kalla barmen värma sina stelnade älsklingar.
579 –konsekvensändrat/normaliserat Bort med qvinnorna! Bort med barnen! Olycklig var den dag, när jag tillät dem söka en fristad i slottet!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Fieandt.
|686|580 Men de gingo icke. De klängde sig fast vid männens kläder och fortforo allt med samma hjertslitande bön: –konsekvensändrat/normaliserat kapitulation! kapitulation! Vi vilja ej bli skickade öfver till fienden! Hellre må vi dö här med er!
konsekvensändrat/normaliserat
|338|581 –konsekvensändrat/normaliserat Bort med er!
konsekvensändrat/normaliserat befallde kommendanten i samma barska ton och vände sig sjelf bort, att ingen måtte se den förrädiska tåren uti hans ögonvrå.
582 –konsekvensändrat/normaliserat Hör ni det? hör ni det!
konsekvensändrat/normaliserat skrek en af mödrarne, utom sig af raseri. –konsekvensändrat/normaliserat Bort med oss! Vet ni hvarför han säger det? Jo, för det att 
han sjelf två gånger har rymt från fienden
. Han vet väl att han sjelf ej har någon förskoning att vänta, och derföre vill han draga oss alla med i förderfvet.
konsekvensändrat/normaliserat
583 Fieandt bleknade. Det hade han ej tänkt uppå. Man skulle anklaga honom, den obefläckade hjelten, att hafva offrat oskyldigt blod åt hans egen förtviflan. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det du säger, vansinniga qvinna!
konsekvensändrat/normaliserat utropade han.
584 En obeskriflig förvirring uppstod ibland den sorlande hopen. –konsekvensändrat/normaliserat Krut! Krut och inga tårar!
konsekvensändrat/normaliserat var Bertelskölds ord. I detsamma föll hans blick på den smärte ynglingen med det mörka håret och de blixtrande ögonen. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är din mening?
konsekvensändrat/normaliserat hviskade han förlägen, ur stånd att uthärda denna älskade blick.
585 –konsekvensändrat/normaliserat Jag begär intet för mig; intet ens för dig!
konsekvensändrat/normaliserat hviskade Eva tillbaka. –konsekvensändrat/normaliserat Men tänk på dessa olyckliga. En kapitulation af yttersta nödtvång och på ärofulla vilkor har ännu aldrig fläckat en krigares heder.
konsekvensändrat/normaliserat
586 Prosten Cajanus förnam dessa ord. –konsekvensändrat/normaliserat Jag föreslår,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat att spränga oss i luften, derest man icke bjuder oss bättre än nåd och onåd. Men bjuder man oss fritt aftåg, krigarne med sina vapen och de öfriga med sina enskilda tillhörigheter, så må vi kapitulera.
konsekvensändrat/normaliserat
587 –konsekvensändrat/normaliserat Qvinnor och prester!
konsekvensändrat/normaliserat utropade kommendanten förbittrad. –konsekvensändrat/normaliserat Konungen har ej gifvit mig Finlands sista fäste för att bortskänka det.
konsekvensändrat/normaliserat
588 –konsekvensändrat/normaliserat Krut! Krut!
konsekvensändrat/normaliserat upprepade Bertelsköld.
|339|589 –konsekvensändrat/normaliserat Han har också rymt från fienden!
konsekvensändrat/normaliserat utbrast den förtviflade modren. –konsekvensändrat/normaliserat Ve, ve öfver krigsherrarna! De vilja draga oss alla med sig. Vårt blod komme öfver dem!
konsekvensändrat/normaliserat
590 –konsekvensändrat/normaliserat Hör du!
konsekvensändrat/normaliserat hviskade ynglingen i Bertelskölds öra.
591 –konsekvensändrat/normaliserat Bröd! Bröd!
konsekvensändrat/normaliserat greto barnen, och deras små läppar voro så blåa af köld, att tänderna skallrade.
592 –konsekvensändrat/normaliserat Kom,
konsekvensändrat/normaliserat sade Fieandt dystert till Bertelsköld. –konsekvensändrat/normaliserat Jag står ej längre ut. Låt oss befalla vår själ i Guds händer och så gerna först som sist spränga oss alla till evigheten. Sju tunnor krut ligga dernere. Det är en sekunds arbete. Kom!
konsekvensändrat/normaliserat
593 Bertelsköld följde. Men jättegossen Daniel Cajanus ställde sig i deras väg. –konsekvensändrat/normaliserat Gif mig luntan,
konsekvensändrat/normaliserat hviskade han käckt, –konsekvensändrat/normaliserat så lofvar jag att ej 
klicka
. Men icke förr än min mor och mina syskon kommit ut ur slottet.
konsekvensändrat/normaliserat
|687|594 –konsekvensändrat/normaliserat Vågar du mucka?
konsekvensändrat/normaliserat utbrast Fieandt förbittrad. –konsekvensändrat/normaliserat Ur vägen, pojke!
konsekvensändrat/normaliserat
595 –konsekvensändrat/normaliserat Icke ett steg, förrän min mor och mina syskon äro utom portarna!
konsekvensändrat/normaliserat fortfor gossen i samma ton och spärrade dörren med sin väldiga gestalt.
596 Fieandt drog svärdet. Hans arm var alltid raskare än hans tunga. Det hade varit förbi med Paldamos jätte, om ej Bertelsköld hejdat den lyftade armen.
597 –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss göra ett utfall från södra porten!
konsekvensändrat/normaliserat hviskade han. –konsekvensändrat/normaliserat Det blir bättre så. Pojken må under tiden släppa qvinnorna ut genom den norra och sedan hålla sitt ord i krutkammaren.
konsekvensändrat/normaliserat
598 –konsekvensändrat/normaliserat Får gå,
konsekvensändrat/normaliserat sade Fieandt. –konsekvensändrat/normaliserat Vi äro icke tjugu som mera kunna draga en värja, men tillräckligt många för att stupa i godt sällskap.
konsekvensändrat/normaliserat
599 I detsamma kom rapport från murarna, att fienden ryckte i täta svarta massor fram på isen, för att förnya stormningen ifrån östra sidan, der den utmattade garni|340|sonen ej mera förmått hålla vakarna öppna uti den skarpa kölden. Den vestra, som låg mot Ämmä, var otillgänglig; i norr och söder flöt elfven i tvenne så strida armar kring slottets lilla ö, att isen var ytterst svag och bjöd åt hvarje större skara, som närmade sig, en säkert lurande graf.
600 Krigsrådet upplöstes; en hvar skyndade ånyo på sin post, men det var med dignande armar och brustna hjertan.
601 En parlamentär visade sig och frågade för sista gången om slottet ville kapitulera.
602 –konsekvensändrat/normaliserat Ja,
konsekvensändrat/normaliserat ropade prosten Cajanus så högt att alla hörde det. –konsekvensändrat/normaliserat Vi kapitulera, men blott under vilkor att erhålla fritt aftåg med våra familjer, våra 
sidogevär
och våra enskilda tillhörigheter.
konsekvensändrat/normaliserat
603 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, ja, vi kapitulera!
konsekvensändrat/normaliserat skrek densamma modren, som nyss förut farit så hårdt ut emot befälet på slottet.
604 Fieandt var i begrepp att protestera häremot med ett dundrande nej, då Cajanus grep honom i armen och pekade tyst på ett hörn invid bastionen. En qvinna satt der med sitt barn vid bröstet. De rörde sig icke, de klagade icke mera. De hade hungrat och frusit till döds.
605 Fieandt kapitulerade.
606 Mot förmodan gick fienden in på vilkoren. Man kände ej i Kajaneborg, att
derest slottet förmått hålla sig blott en vecka till, hade fienden varit tvungen att upphäfva belägringen. Så förfärligt hade sjukdomarna härjat bland de sammanpackade massorna i det trånga lägret, att ett längre dröjsmål sannolikt hade medfört hela den fiendtliga styrkans tillintetgörelse. Om man får tro samtida uppgifter, hade det lilla Kajaneborg redan kostat de belägrande omkring 4 000konsekvensändrat/normaliserat man.
|341| |688|607 Kapitulera! Hvilken förhatlig klang har ej detta ord för en krigares öron! Aldrig var en kapitulation mera berättigad än här, och likväl sörjde Kajaneborgs få och tappre försvarare sedan hela sin lefnads tid, att icke dem förunnats samma ärofulla öde, som drabbat så månget annat af karolinernes fästen, det att på samma gång blifva deras och tusende fienders graf.
608 Man bredde halm öfver den svaga isen på båda flodarmarna, slog vatten deröfver, lät det frysa och förstärkte sedan passagen med bjelkar och plankor. Öfver denna improviserade brygga tågade försvararne ut och belägrarne in. Tappre officerare bland fiendens leder trodde knappt sina ögon, när de sågo denna ringa, trasiga, utmärglade hop, som en hel månad försvarat Kajaneborg, och räknade bland dem väl tre gubbar, qvinnor och barn emot en stridbar man.
General Tschekins förbittring kände inga gränser. Man säger att han på fläcken ville låta nedhugga dem alla, men då har öfverste Mannstein spännt af sig sin värja och svurit att lemna tjensten, om han tilläte sig ett sådant handlingssätt.
Den tidens historia är full af sådana våldsbragder; ingen nation, icke heller svenskar och finnar, gick alltid med rena händer ur stridernas raseri. Emellertid verkade Mannsteins ord; 
de flesta fångarne fingo behålla lifvet, men bortfördes plundrade och halfnakna uti den stränga kölden
. 
Prosten Cajanus, som beskylldes att hafva uppmanat garnisonen till motstånd i det yttersta, fördes fängslad, jemte sin svärmoder och sina barn, till Åbo slott.
609 Den sårade Bertelsköld erhöll på Mannsteins befallning en släde och bortfördes jemte de öfriga. Vid hans sida gingo, bland de öfriga fångarne, den smärte ynglingen, den gamle Tobias och jättegossen Daniel. Denne|342| såg sig så ofta om, att majoren slutligen frågade om han tyckte det var en glad syn att se sin fäderneborg i fiendehand.
610 –konsekvensändrat/normaliserat Nej,
konsekvensändrat/normaliserat sade gossen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är bara nyfiken att se om de uppgjort eld uti spiseln af fars rum uti norra tornet.
konsekvensändrat/normaliserat
611 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvad kan det nu mera angå oss?
konsekvensändrat/normaliserat
612 –konsekvensändrat/normaliserat Intet särdeles. Jag har endast brutit ett hål genom spiselhärden och golfvet derunder och ledt derigenom två svafveltrådar ned till krutkällaren. Han är, som majoren vet, rätt derunder.
konsekvensändrat/normaliserat
613 –konsekvensändrat/normaliserat Pojke, hvad har du gjort?
konsekvensändrat/normaliserat
614 –konsekvensändrat/normaliserat Ingenting. Bara hållit mitt ord.
konsekvensändrat/normaliserat
615 Emellertid hördes den dagen intet. Men andra morgonen, medan fångarne och deras bevakning ännu rastade vid pass två mil från slottet, skakades marken af ett doft dunder likt en aflägsen åska, en blixtlik flamma färgade molnen, och en tjock svart sky af rök och grus uppsteg vid horizonten i |689|den riktning, der slottet låg. Då knöto sig jättegossens händer krampaktigt tillsamman, och det var som hade man sett i hans dunkla bruna ögon ett återsken af den försvinnande blixt, som upplyste Paldamos gråa vinterhimmel.
616 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad var det?
konsekvensändrat/normaliserat frågade fångarne med bestörtning.
617 –konsekvensändrat/normaliserat Det var Kajaneborg, som sprang i luften!
konsekvensändrat/normaliserat hviskade jättegossen med ett obeskrifligt jubel på finska mellan de sammanbitna tänderna.
618 –konsekvensändrat/normaliserat Ja,
konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld sorgsen: –konsekvensändrat/normaliserat det var Finlands sista fäste, som föll!
konsekvensändrat/normaliserat*)
Samtida berättelser säga oss, att det var ryssarne, som sprängde fästet i luften.
»De våra»konsekvensändrat/normaliserat, säger Mathesius, »hade af oförstånd qvarlemnat 7 tunnor krut. Tvärtemot kapitulationen använde fienden dessa kruttunnor till slottets förstöring, hvarvid icke allenast de begge runda tornen jemte boningsrummen sprängdes i luften, utan äfven den mycket starka ringmuren remnade på flera sträckor af 4, 5, 6 och 7 famnars längd.»
– 
Hela länet förhärjades, så att endast 5 hus blefvo öfriga.
|343|619 Detta slut hade den korta sagan om Kajaneborgs fäste. Af dess ruiner qvarstå murarna än i dag och tjena till stöd för bron, som leder landsvägen öfver strömmen från staden Kajana till Paldamo kyrka. Än i dag nedblicka de tallbevuxna höjderna dystert på skådeplatsen för Finlands sista strid under stora ofredens fasor; än i dag tycker man sig stundom skåda Fieandts mäktiga skugga sörjande stå på de grusade hvalfven; än i dag går jättegossens vålnad der med en brinnande lunta, sökande källaren, der krutets dunkla elementarmakt rufvade öfver borgens öde; och än i dag vet Ämmäs dofva brus att förtälja den forntida sagan om slottets fall och karolinernes bragder i den yttersta norden.
17. Mullvadsgångar vid foten af en koloss.
620 –konsekvensändrat/normaliserat De
amusera sig
bra derinne!
konsekvensändrat/normaliserat hviskade den ena af två i pelsar insvepte vandrare, som en afton i Februari månad år 1718 gingo af och an utanför de starkt upplysta fönsterna af ett större hus i staden Christinehamn.
621 –konsekvensändrat/normaliserat Det är ju en fullkomlig presenterbricka!
konsekvensändrat/normaliserat genmälde följeslagaren med utländsk brytning i talet. –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre äro ej gardinerna nedfällda?
konsekvensändrat/normaliserat
|344|622 –konsekvensändrat/normaliserat Det är bröllopp derinne. Prinsessan bortgifter sin kammarpiga Eleonora Uttermark med lifrustmästaren David Gedda. Ni ser, min bästa
Siquier
, att jag är väl underrättad, fastän vi anlände till staden för en half timma sedan. Det är en sed i vårt land att aldrig nedfälla jalousierna vid en brölloppsfest. Det skulle anses vara ett dåligt förebud för den äktenskapliga |690|sällheten. Och vårt majestät är mån om gamla seder, der han ej finner för godt att göra nya.
konsekvensändrat/normaliserat
623 –konsekvensändrat/normaliserat Se bara, se huru de springa derinne som yra höns! Jag tillstår, min bästa grefve, att om detta skall föreställa dans, så inger det mig ej synnerligen höga tankar om framstegen af denna sköna konst i ert fädernesland.
konsekvensändrat/normaliserat
624 –konsekvensändrat/normaliserat En gång för alla, herr öfverste, slå Versailles ur hågen, när ni kommer till Sverige. Vi ha väl också tagit våra
pas de deuxspråk: franska och pas de quatrespråk: franska
på Drottningholm, när tiderna voro bättre, det vill säga när vårt majestät förlustade sig med att spetsa 
janitscharer
i Bender. Men med balletten är det nu förbi, vår oöfverträfflige konung Arthur af runda bordet är starkare i armarna än i benen, och derför roar sig hofvet nuförtiden att leka blindbock, 
smussla sko
och dylika 
antediluvianska
upptåg. Vårt majestät är som skapad till blindbock; ingen förstår bättre än han konsten att låta lura sig. Också lurar man honom af hjertans grunde. Den ena ropar till honom: »pu! här är polska kronan!» – och genast rusar han dit med bindeln för ögonen. Den andra ropar: »pu! här är 
stor Moguls
skägg!» – och han springer. Den tredje ropar: »pu! här är nyckeln till Köpenhamn!» – och dit far han. Den fjerde hviskar: »pu! här är trappan till Englands thron!» – och så tager han fart att springa med ett skutt öfver hela Nordsjön. Ingen har likväl lurat honom så mästerligt som en viss|345| granne, hvilken visserligen underlåtit att säga pu!, men i stället tagit den ena panten efter den andra i leken.
konsekvensändrat/normaliserat
625 –konsekvensändrat/normaliserat Jag fruktar, min bästa grefve, att kungen nu har vid sin sida en man, som lyftat något på bindeln och ser klarare än alla vi andra.
konsekvensändrat/normaliserat
626 –konsekvensändrat/normaliserat Möjligt. Men säkert är att densamme mannen också är den störste pu-skrikaren. Det är han som åtagit sig att, till allas vårt bästa, locka den kungliga blindbocken öfver stockar och stenar. Låt honom hållas!
konsekvensändrat/normaliserat
627 Siquier fixerade med en hal och förvånad blick sin följeslagare. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har länge vetat,
konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat att grefve Bertelsköld – kanske med ett ännu farligare undantag – är den farligaste spindel i närheten af en kunglig blindbroms; men jag har ej kunnat föreställa mig, att han lyckats snärja sjelfva baron G–.
konsekvensändrat/normaliserat
628 –konsekvensändrat/normaliserat Sch! Vi äro på öppen gata, och sjelfva stenarna äro betagna i den kungliga sporre, som trampar dem.
Fi doncspråk: franska
, Siquier, ni har för länge gått i skola hos 
hertigen af Orleans
. När man mutar ena hälften af verlden att utspionera och förråda den andra hälften, blir man till slut en dålig menniskokännare. Penningen är mycket, 
mon colonelspråk: franska
, men passionen är mer. Man måste förstå att använda den ena och göra den andra oskadlig. Görtzoriginal: Goertz (källa för ändring: 1874, 1884) – 
au diablespråk: franska
, jag 
förtalar mig
– jernskrapan ville jag säga, är en man som med ovanlig klokhet förenar ovanligt starka passioner. Det är en man som är hälften ärelystnad, |691|tre åttondelar afund och en åttondedel hat. Vi förmå nu ingenting mot honom, men låt honom hållas! Han arbetar oss uti händerna!
konsekvensändrat/normaliserat
629 –konsekvensändrat/normaliserat Jag tviflar derpå. Men se der är kungen, der invid fönstret. En god fransk musköt och ett par flinka kulor, der vi nu stå – och nordens öde vore förändradt!
konsekvensändrat/normaliserat
|346|630 –konsekvensändrat/normaliserat Det var det sämsta skämt som ni sagt, Siquier, sedan vi lemnade Orleans hof. Här i Sverige döda vi ej våra lejon, – vi låta dem jaga sig sjelfva till döds!
konsekvensändrat/normaliserat
631 –konsekvensändrat/normaliserat Som ni behagar. Han betraktar oss. Kom, så draga vi oss längre åt sidan!
konsekvensändrat/normaliserat
632 –konsekvensändrat/normaliserat Min bästa öfverste, om det inte vore så högst otroligt, kunde jag anse er besvärad af ett ondt samvete. Derinne är stark eklärering och här ett blindmörker. Ja se der, nå vid sultanens skägg, det är
vårt majestät i egen person, som huggit tag i prinsessans arm. Stackars höghet! Ni bör veta, min vän, att prinsessan är något stolt öfver sina vackra armar och händer; det är också det enda vackra man härtills kunnat upptäcka hos henne. Men jag har sjelf hört hofkirurgen försäkra att han alltid, så snart der lekes vid hofvet, har den försigtigheten att bära hos sig en flaska med 
blyvatten
, ty det aflöper sällan utan att prinsessan åtminstone får ett par blånader till souvenir af den broderliga ömheten. För andras bara armar har vårt majestät en viss modesti. Men den som icke har det, är hans höghet prinsen af Hessen ... nej, se bara, der jagar han bruden ... åh, det sker med finess
, som en så skicklig jägare egnar. Diablespråk: franska, till slut blir det jag som får hålla den stackars Gedda vid godt mod, ty hvarföre skulle jag dölja för er att det är jag som ställt till partiet, för att hafva ett öra i prinsessans sängkammare, det andra i majestätets armé ...konsekvensändrat/normaliserat 
mille tonneres!språk: franska
konsekvensändrat/normaliserat
633 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad fattas er? Ni darrar på rösten.
konsekvensändrat/normaliserat
634 –konsekvensändrat/normaliserat Jag? Ni bedrar er.
konsekvensändrat/normaliserat
635 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, jag ber er, gå ej närmare uti ljusskenet. Hvem är det ni betraktar med en sådan uppmärksamhet? Ah, jag förstår. Ett fruntimmeroriginal: fruntimmer, (källa för ändring: 1874, 1884) ... något blekt ... med förtjusande mörka ögon ... Ni svarar mig icke, herr grefve.original: grefve|347| Tillåt mig upprepa er egen kompliment: fi doncspråk: franska, en diplomat som grefve Torsten Bertelsköld, och förgapad i tvenne svarta ögon!
konsekvensändrat/normaliserat
636 Bertelsköld svarade icke. Hans blickar voro oafvändt riktade mot ett af fönsterna.
637 –konsekvensändrat/normaliserat Hon närmar sig kungen,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor fransmannen i lättsinnig ton. –konsekvensändrat/normaliserat Jag förstår, det är en af de myggor, som beständigt sveda sina vingar på ljuslågen. Kungen vänder sig om ... han synes öfverraskad, förlägen ...konsekvensändrat/normaliserat Hon tilltalar honom ... Vid Frankrikes sol, den qvinnan måste tala djerfva ord, |692|efter leken upphör rundtomkring henne och alla med oro betrakta henne. Hvad kan hon säga honom?
konsekvensändrat/normaliserat
638 –konsekvensändrat/normaliserat Jag måste veta det,
konsekvensändrat/normaliserat mumlade Bertelsköld mellan tänderna och närmade sig med snabba steg porten till det kungliga högqvarteret.
639 –konsekvensändrat/normaliserat Tillåt mig erinra er,
konsekvensändrat/normaliserat hviskade fransmannen ängsligt, –konsekvensändrat/normaliserat att vår fördel till i morgon fordrar ett incognito.
konsekvensändrat/normaliserat
640 –konsekvensändrat/normaliserat Det kan inte vara någon annan än hon ... men är det hon så måste också han vara här ... Jag måste ha visshet derom,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor Bertelsköld och stod redan i porten, då Siquier grep honom i armen. –konsekvensändrat/normaliserat Ett ord,
konsekvensändrat/normaliserat sade fransmannen. –konsekvensändrat/normaliserat När man vill besegra en motståndare, som består af hälften ärelystnad, tre åttondelar afund och en åttondel hat, så får man icke sjelf vara till sjuåttondelar en kärleksnarr och för resten en diplomat.
konsekvensändrat/normaliserat
641 »Gå för f–n, herre!» var det ord som sväfvade på Bertelskölds läppar. Men det förflög i ett ironiskt löje, och han yttrade endast: –konsekvensändrat/normaliserat det hörs, min bästa Siquier, att ni kommer från
amuretternas
hof. Ni misstar er om våra nordiska känslor. Det som ni anser för en solglimt, det är bara ett frostigt norrsken – och en frusen tår,
konsekvensändrat/normaliserat tillade han nästan omedvetet för sig sjelf. –konsekvensändrat/normaliserat Men|348| ni har rätt,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor han; –konsekvensändrat/normaliserat det är bättre att vi återvända till herberget; der samlas i qväll en hel hop folk uti källarsalen. Vårt majestät tål intet 
dobbel
, men på en qväll då kung Arthur sjelf hoppar kråka kring runda bordet, tycka sig riddarne af 
tabelrondo
kunna göra detsamma kring ölkruset. Vi få kanske inhämta något nytt, medan vi soupera i rummet bredvid.
konsekvensändrat/normaliserat
642 Sagdt och gjordt. Innan kort befunno sig herrarne i det öfverfyllda värdshuset, der de fått ett litet rum, hvars dörr stod öppen till källarsalen. Sällskapet derute bestod för det mesta af underofficerare, som slagit sig lös i dag och redan blifvit temligen högljudda af fettisdagsölet.
643 –konsekvensändrat/normaliserat Hjeltemod!
konsekvensändrat/normaliserat utropade en af bussarne*)Vid detta ord strök kapten Svanholm sina mustascher, ty det var hans egen favoritsvordom, och det smickrade honom att höra den från karolinska läppar. Men Fältskärn, som märkte det, roade sig att tillägga: –konsekvensändrat/normaliserat jag lemnar det osagdt, om ej karlen det oaktadt var en kruka; ty krukor funnosoriginal: fannos (källa för ändring: HT, 1874, 1884) också den tiden. Man hör icke ofta att verkliga hjeltar bruka hofvera med hjeltemod.
konsekvensändrat/normaliserat – Svanholm morrade något, som ingen hörde, och berättelsen gick sin gång.; –konsekvensändrat/normaliserat vi äro nu snart 35 000konsekvensändrat/normaliserat man; nu skola vi klappa juten!
konsekvensändrat/normaliserat
644 –konsekvensändrat/normaliserat Hela verlden, Maths Stång, hela verlden!
konsekvensändrat/normaliserat svarade en ur hopen. –konsekvensändrat/normaliserat Först knäcka vi juten, så sachsarn, så preussarn, så polacken, så ryssen, så engelsman, som 
hundsfotterar
våra skepp, och så storturken som bad oss draga för tusan. 
Carolus vivat!språk: latin
konsekvensändrat/normaliserat
|693|645 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, storturken låta vi vara,
konsekvensändrat/normaliserat skrek en annan. –konsekvensändrat/normaliserat Han är mera kristen än många andra, han tog stryk af oss och kysste oss sedan på stöfveln. Min mening är att kungen tager de tyska korfvarna först och de franska russinen sedan. Det är bara 
fängkrut
för kungen, han|349| kan hvad han vill. I Paris, bror, – jern i min sporre, der skola vi dansa om med jäntorna fram på sommaren, och hvar duktig karl skall till det minsta bli hertig.
konsekvensändrat/normaliserat
646 –konsekvensändrat/normaliserat Hör bara,
konsekvensändrat/normaliserat hviskade Siquier stucken; –konsekvensändrat/normaliserat det karolinska bondölet skummar som vore det champagne.
konsekvensändrat/normaliserat
647 –konsekvensändrat/normaliserat De karlarne ha studerat historien bättre än ni,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde Bertelsköld leende. –konsekvensändrat/normaliserat Det har händt en gång förr att 
en af dessa öltrattar tagit sig för att bli hertig af Normandie
.
konsekvensändrat/normaliserat
648 I detta ögonblick ankom en aflöst vakt ifrån högqvarteret. –konsekvensändrat/normaliserat Har ni hört det, gossar?
konsekvensändrat/normaliserat ropade han. –konsekvensändrat/normaliserat Hin håle regerar qvinnfolken nu för tiden.
konsekvensändrat/normaliserat
649 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är det om?
konsekvensändrat/normaliserat ropade flera röster.
650 –konsekvensändrat/normaliserat Langa först hit en stånka öl, jag är frusen som en finsk varg och törstig som en moskovit. Jo, jag kommer från kungen jag, och det lopp som en sannsaga genom hela högqvarteret, att en sate till qvinna, som heter Rhen–, Rhen–, ja det är detsamma, alltnog, hon har nyss rymt ur fångenskapen hos moskoviterne och gifvit sig hin uppå att det första hon träffade kungen, skulle hon fråga honom hvad han gjort af Finland. Kantänka, vi ha väl mist flera jordlappar, än de pörtena. Nå godt, – rider dig d–n, Stång, att du nappar mig kruset ur händerna? – hon träffade kungen, som sagdt, i denna qväll, och det första hon sade honom var: ers majestät, hvad har ni gjort af Finland? ...konsekvensändrat/normaliserat Ja, det är inte godt att mucka, när man ser Carolus i hvitögat, men hon sade det, hon. Anfäkta, qvinnfolket var ej
bang
, hon.
konsekvensändrat/normaliserat
651 –konsekvensändrat/normaliserat Och hvad svarade kungen? Jag slår vad att han svarade henne: vet hut!
konsekvensändrat/normaliserat
652 –konsekvensändrat/normaliserat Ja se det är det
märkbesynnerliga
, kungen svängde bara på klacken och svarade ingenting.
|350|653 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, hvad hin skulle han svara på en så illmarig fråga? Spik i min balja! Sådant sattyg till qvinna!
konsekvensändrat/normaliserat
654 »Det är hon!» tänkte Bertelsköld sakta vid sig. »Hvilken qvinna! Och hon hade kunnat bli min!»
18. En mönstring och ett möte.
655 Det är med ett eget vemodigt intresse man ser Carl XII på sena aftonen af sin hjeltebana leka
natthugg
och smussla sko med det glada hofvet i |694|Christinehamn. Det var sista gången han omgafs af det glädjens solsken, som andra dödliga 
efterfika
och förutan hvilket de ej kunna trifvas i lifvet. Det var sista gången en systers mjuka qvinnohand vidrörde hans hårda hand, som styfnat kring svärdfästet, och en systersons barnsliga munterhet blandade sig i vapengnyet; – sista gången milda menskliga känslor logo kring honom, som stod så vida upphöjd öfver menskligheten, att dess fröjder, likasom dess sorger, tycktes utan gensvar studsa tillbaka ifrån hans pansrade bröst. Denna solglimt försvann för att aldrig mera återvända. Från den tiden hade den ensliga storhetens qväll blott skuggor och blixtar, slutande i en svart natt vid ljungelden från en mördares hand.
656 Redan kl. 3 på morgonen efter den qväll, hvaraf vi sågo en skymt i föregående kapitel,
uppstod konungen från halm-madrassen uti sin tältsäng, gjorde en kort bön och lät kammartjenaren tända vaxljusen. Det var temligen kallt i rummet; att steka sig framför brasans glöd var icke i kungens smak. Kammarpagen sof ännu|351| halfklädd på golfvet, kungen lyste ett ögonblick på honom, log som han endast brukade göra när han var ensam med sina tankar, bredde sin kappa öfver den sofvande ynglingen
och satte sig derefter att 
läsa i konung Gustaf Adolfs bönebok, som han alltid bar hos sig. Han hade förr hvar morgon läst ett par kapitel ur bibeln; intill 1708 hade han genomläst både gamla och nya testamentet fyra gånger, men sedan höll han ej mera räkning derpå, af fruktan att synas skryta dermed
. Man ser, Carl XII kunde också frukta. Sedan någon tid hade likväl bibeln ofta fått lemna plats för den kortare böneboken. 
Man påstod att umgänget med filosofen Leibnitz i Leipzig, och sedermera vistelsen bland de otrogne hade rubbat hans strängt renläriga lutherska tro.
Hur än dermed månde ha varit, hans 
oskrymtade
gudsfruktan förblef sig lik intill lifvets slut, en 
föresyn
för konungar och folk, och den makt som uppbar honom under alla tidernas skiften, till måtta i medgången, till jernfast mod under motgångens dagar.
657 Klockan var ännu icke 4, då baron Görtz, som bebodde två rum i samma hus, infann sig och arbetade tillsammans med konungen till kl. 8, då frukosten, bestående af en enda kötträtt och en mugg mjölk, hastigt serverades på tenntalrikar och med knif och gaffel af jernbleck, inhemskt fabrikat af
Polhems uppfinning
. Silfver bestods icke mer, det hade allt gått till myntet; enkedrottningen och prinsessan hade ock i flera år ätit på tenn, men när konungen märkte det vid sin hemkomst, blef han förlägen, hvarpå 
Feif förra sommaren rådde Tessin att, likasom på eget bevåg, låta göra en liten silfverservis åt fruntimren
.original: fruntimmren. (källa för ändring: HT, 1874, 1884) Måltiden räckte knappt tio minuter, och derefter red konungen ut att mönstra trupperna, som i en förfärlig snöyra |695|voro uppställda på|352| torget. Hans skarpa blickar 
öfverfor
lederna, likasom för att utspana om någon blinkade för den isande vinden. Nöjd att finna dem nästan så likgiltiga derför som han sjelf, begynte han derefter mönstra hvarje man särskildt. Nästan alla voro gossar mellan 15 och 20 år, sammanbitande tänderna,original: tänderma, på det ingen måtte märka huru de skallrade af köld; endast befälet bestod af gamla karoliner, pröfvade uti hundrade strider, sista ringa qvarlefvan af den här, som en gång kommit Europa att darra. Man exercerade, man gjorde 
evolutioner
. Linierna voro ofta krokiga i svängningen, gevären buros ej alltid i lika lutning, benen lyftades icke precis som på ståltråd i samma linie, hattarna sutto icke alltid efter formen, knapparna voro icke alltid behörigt knäppta, men sådant bekymrade föga fältherrarne från Carl XII:s skola. Hufvudsaken var att kommandot förstods på fläcken och lyddes i blinken, men icke mekaniskt som marionetter, utan så att öga, öra, hand och hjerta voro med derom och ringaste knekt, på samma gång han lydde kommandot, tillika kände sig vara en man för sig. Vanan att i långa år strida mot öfverlägsna fiender, der det hörde till regeln att hvar man hade tre, fem, ända till tio emot sig, hade hos Carl XII:s krigare utbildat denna personliga sjelfkänsla, som af hvarje soldat gjorde en armé och som innebar vilkoret för och förklaringen af deras segrar. Det var Fredrik II som uppfann och Napoleon som fullkomnade massornas taktik, hvilken blifvit antagen till grundsats i den nyare krigskonsten. Men Carl XII, »den sista riddaren»konsekvensändrat/normaliserat, kämpade ännu på gammalt riddarevis, och ehuru Gustaf II Adolf hade lärt honom grundsatsen: alla för en! lade han dertill, från Tiberup ända till Fredrikshall, den honom egna favoritsatsen: en för alla! Dertill hörde att hvar och en, så|353| knekt som bonde, borde stå som deras kung stod och utstryka ordet omöjligt från svenska språkets lexikon. Det var väl mycket begärdt, derföre föll allt slutligen sönder; men så länge det höll och kunde hålla ihop, kände sig den yngste rekryt blifva dubbelt starkare genom medvetandet af sin rättighet och sin pligt att tillika vara en man för sig.
658 Konseqvent med dessa principer, mönstrade kungen hvar man nogare än han mönstrade det hela; hans fader Carl XI var ryktbar för sin konst att »drilla» soldater, och Carl XII hade gjort heder åt skolan. Gång efter gång ropade han än den ena, än den andra ur ledet och lät honom ensam och fristående utföra det kommenderade tempot; det var icke godt att klicka, när kungen ropade: »sölar han der!» Svordomar, ehuru då redan införda med andra franska moder, hörde icke till Carl XII:s exercisreglemente. Oaktadt på snubbor var ingen brist, tycktes kungen i dag vara vid det bästa lynne. Näst kulregnet och löpgrafvarna, trifdes han aldrig bättre, än i snö och regn |696|framför hurtiga leder. Det var någonting i denna anblick, som nu mer än annars lifvade hans bröst och uppfyllde hans hjerta med nya förhoppningar. Det otroliga var skedt; det blödande, till döds utmattade landet hade uppställt en ny fullrustad här, af hvilken man, under en sådan anförare, åter kunde vänta allt. Det förvånade Europa trodde knappt sina ögon. Med ryktet om dessa rustningar kringflögo otaliga spionrapporter om baron Görtz’ vådliga planer. Hvad hade man icke att frukta af tidens störste fältherre vid sidan af tidens största diplomatiska snille! Kabinetterna darrade i sitt innersta, och det har aldrig blifvit bevist, men knappast heller på goda skäl betvifladt, att Carl XII:s död var på förhand beslutad i
makternas
rådslag.|354| 
Hans fall, säger en snillrik författare, var icke hans lefnad ovärdigt, ty han föll för det 
koaliserade
Europa,
som fruktade honom och som om honom kunde begagna 
tyrannens ord: må han gerna vara en gud, blott icke han lefver!
659 Efter slutad mönstring red
generalissimus prinsen af Hessen fram till konungen och presenterade för honom öfverste Siquier, inkallad jemte öfverste Maigret i svensk tjenst som skicklig fortifikationsofficerare och 
designerad
generaladjutant
. Militäretikettenoriginal: Militärettiketten (källa för ändring: HT, 1874, 1884) fordrade, att desse herrar lika litet som kungen buro öfverplagg, oaktadt thermometern, ifall man den tiden haft någon sådan, kanske utvisat −20° Cels. Siquier var blåblek af köld och förargelse. Prinsen hade bättre förstått sin sak; han hade lagt något på hullet sedan i går, och efter han 
lefde bonspråk: franska
, den gode fursten, så låg deruti intet besynnerligt; men saken var den, att han vid sådana tillfällen försigtigtvis bar en extra underklädnad af fint holländskt flanell under de vida öfverkläderna.
660 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad tycker öfversten om mina blå bussar?
konsekvensändrat/normaliserat frågade konungen, som alltid var förlägen i samtal med främlingar och grep det närmaste ämne som var till hands.
661 –konsekvensändrat/normaliserat De måste vara oöfvervinnerliga, ty ni har förstått, sire, att dressera dem lika hårda mot
Bores
pilar, som mot Mars,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Siquier i det sirliga bildspråket från den tidens hof.
662 Konungen log; det var väl sällan han med ett smålöje bevärdigat en fransmans artighet. I dag fann han deri en viss sanning. –konsekvensändrat/normaliserat Nog tåla de en smula snöslask,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade han gladt, –konsekvensändrat/normaliserat men jag svarar ej för hur de månde pusta i solhettan. Om vi någon gång få tillfälle att helsa på hans franska majestät, skall det fägna mig att se dem stå profvet.
konsekvensändrat/normaliserat
|355|663 –konsekvensändrat/normaliserat Jag förmodar ej, sire, att min konung kan hoppas få se så ärade gäster,
konsekvensändrat/normaliserat genmälde Siquier, stucken på sin nations ömtåligaste sida; – 
konsekvensändrat/normaliseratmen skulle ers majestäts trupper någonsin hedra Frankrike med ett besök, tviflar jag ej på att de ju skulle blifva varmt emottagna.
konsekvensändrat/normaliserat
|697|664 Konungen skrattade och återvände, jemte prinsen, Siquier och staben, till högqvarteret. Under tiden hade der tilldragit sig ett möte, som var betecknande för den tidens ställning och sinnesstämning.
665 Det var bekant, att baron Görtz skulle samma dag på aftonen afresa till Åland. Utländska ministrar, svenske embetsmän och lycksökare af alla nationer trängdes i den mäktige gunstlingens förmak. Men på samma gång voro dubbla vakter utställda omkring hans boning, emedan allt hans inflytande och sjelfva konungens närhet ej voro tillräcklige att skydda honom för det obeskrifliga hat, som hög och låg i Sverige nästan utan undantag egnade honom.
666 Grefve Torsten Bertelsköld, skickad med uppdrag af grefve Horn och rådet i Stockholm, hade företräde hos den mäktige baronen och finansministern. Att de båda hatade hvarandra af uppriktigaste hjerta, visste de alltför väl. Desto artigare voro de; man kunde ha ansett dem för de intimaste »affärsvänner»konsekvensändrat/normaliserat. Den högdragne svenske grefven framställde med den smidigaste underdånighet sitt kinkiga uppdrag, som gick ut på att söka afböja den våldsammaste af tidens oerhörda utpressningar, det förestående aflysandet af alla i omlopp varande myntsorter mot statsobligationer och nytt mynt af försämrad halt; hvarefter allt gammalt mynt skulle vara förbjudet och konfiskabelt.*)Påbudet utfärdades i Mars 1718. Den holsteinska baronen,|356| ej mindre högdragen, var denna gång idel honung och axelryckningar. Han vore för sin del böjd för all möjlig skonsamhet, men rikets ställning, arméns
behofver
och majestätets vilja ... 
enfinspråk: franska
, hvad ville man göra? Han kunde ej värpa pengar. Allt berodde på freden, och han för sin del gjorde allt hvad i hans förmåga stod för att beveka den kungliga halstarrigheten, men majestätet, 
voila toutspråk: franska
; vänd er till kungen! Det är icke troligt, att Bertelsköld, eller ens rådet, hade fullt allvar med dessa framställningar; i deras intresse låg snarare att drifva ställningen till det yttersta, men de måste likväl 
sauvera
skenet. Desto enträgnare och varmare var underhandlaren; naturligtvis utan framgång. – Det var blott ett af de många exemplen i historien, å ena sidan af en sjelfrådig minister, som vältrar all skuld på monarken, och tvår sina händer i snöhvit oskuld, å den andra af ett parti-intresse, som hojtar med andra vid branten af sitt lands undergång, men skjuter i hemlighet på, för att draga sin vinst af de förutsedda spillrorna.
667 När de båda herrarne ansågo sig ha talat nog för skenet, begynte också masken blifva dem båda för trång. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har ingenting mera att tillägga,
konsekvensändrat/normaliserat |698|yttrade Bertelsköld, i det han reste sig upp för att gå. –konsekvensändrat/normaliserat Ers excellens må för sitt samvete och riket ansvara för de blifvande åtgärderna – och för de skedda.
konsekvensändrat/normaliserat
668 –konsekvensändrat/normaliserat För mina åtgärder, herr legationssekreterare, är jag endast konungen räkenskap skyldig, och jag förmodar icke att hvarken ni eller någon annan har rätt att disponera öfver mitt samvete,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Görtz och reste sig icke upp, såsom etiketten fordrat, när en så högättad person tog afsked. Baron Görtz underlät sällan att vid alla tillfällen förödmjuka den svenska adeln,|357| och detta retsamma förakt var det som sedan, mer än något annat, förde hans hufvud under bilan.
669 Der sväfvade redan på Bertelskölds läppar ett uddhvasst svar, då i detsamma en ruta klingade, en sten flög in och nedföll tätt invid gunstlingens fötter. –konsekvensändrat/normaliserat Svenska folket svarar ers excellens i mitt ställe; ni kan också räkna på att en gång bli belönad efter förtjenst,
konsekvensändrat/normaliserat yttrade Bertelsköld med isande köld, i det han bugade och gick.
670 Görtz smålog föraktligt. –konsekvensändrat/normaliserat Sådana äro i alla tider partiernas argumenter,
konsekvensändrat/normaliserat sade han och fattade ringklockan. –konsekvensändrat/normaliserat Låt holländska ministern stiga in!
konsekvensändrat/normaliserat
19. Konungens ring.
671 Grefvinnan Ebba Cecilia Liewen, född Bertelsköld, hade som statsfru hos prinsessan Ulrika Eleonora åtföljt hofvet till Christinehamn. Man hade inqvarterat sig efter råd och lägenhet i de bättre husen, och grefvinnan disponerade tre eller fyra rum i närheten af prinsessans bostad. Det var på eftermiddagen samma dag som den nyss skildrade mönstringen. Konungen arbetade i enrum med baron Görtz, hofvet hade icke något
amusement
den aftonen, och grefvinnan satt hemma på sina rum, sedan hon efter vanligheten uppvaktat prinsessan vid middagstaffeln.
672 Hon satt likväl icke ensam; hon hade en kär anledning att stadna hemma hos sig. Hos henne satt den älskade ungdomsvännen Eva Rhenfelt, hvilken vi sist lemnade i fångenskap invid det sprängda Kajaneborg och|358| som framskymtade så hemlighetsfullt för Torsten Bertelskölds blickar qvällen förut. Vännerna hade förtrott hvarandra sina öden, sedan de skildes. Grefvinnan Ebbas voro snart berättade; hon hade delat de fyra hårda och oroliga åren mellan pligterna mot sin make och otaliga nödlidande, för hvilka hon (fastän hon sjelf glömde säga det) varit en god engel uti de sorgfyllda tiderna. Evas öden deremot voro mångskiftande och äfventyrliga. Hon åtföljde i |699|karldrägt den sårade Gustaf Bertelsköld i hans fångenskap till Åbo slott, der han, utmattad af den besvärliga vinterresan, länge sväfvade mellan lif och död, intilldess att det lyckades den trogna vårdarinnans omsorger och Tobias’ läkarekonst att återställaoriginal: åtetställa honom till helsan. –konsekvensändrat/normaliserat Då,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor Eva, –konsekvensändrat/normaliserat fingo vi en dag i Juni 1716 kommendantens tillåtelse att under bevakning lemna slottet, jemte vår vän från Kajaneborg, prosten Cajanus, hans familj och min gamle Tobias. Vi genomvandrade de öde gatorna; det var förstörelsens anblick! Knappt en tjugondedel af stadens invånare hade qvarblifvit; de flesta husen voro utan fönster och dörrar; en del begagnades till stall, andra voro till hälften nedrifna till bränsle. Högt gräs vexte på gatorna; kosackernesoriginal: kossackernes (källa för ändring: HT) hästar betade på torget; ingenstädes hördes sjömannens glada sång, arbetarens glam eller barnens stoj; endast trumman ljöd ibland i de öde gränderna. Vi kommo till den ärevördiga gamla domkyrkan. Ingen väktare behöfde öppna för oss dess dörr, ingen orgelton ljöd oss till möte under de höga hvalfven. Portarna stodo på vid gafvel; stormen hven genom de sönderslagna fönsterrutorna. Tornuret stod; visarne hade bortfallit; tiden hade stadnat i sin flygt. Högaltaret var beröfvadt sina prydnader; koret var fylldt med grus; endast hjeltegrafvarnas monumenter framskymtade ifrån sidokoren. Vi trädde när|359|mare; en kaja uppflög från predikstolen och satte sig på altarkransen. Vi nalkades altaret, kajan flydde och satte sig på den toma orgelläktaren. På en af psalmtaflorna voro ännu två ziffror qvar; de visade en konung Davids psalm, Sv. Psalmboken N:o 68; det var den sista som församlingen sjungit. Vi upptogo den med tårfulla ögon och sjöngo:
673 »Hjelp mig, min Gud, min sorg mig
qväl
, Stort vatten går allt till min själ, Stormvågen mig fördränker. Jag sjunker ned i djupan dy, Mig falnar både hull och hy; På dig jag likväl tänker. Jag hafver ropat mig allt trött; Min hals är hes, min syn förnött; Efter min Gud jag bidar, Medan jag detta lider.»
674 –konsekvensändrat/normaliserat Derefter,
konsekvensändrat/normaliserat fortfor Eva, –konsekvensändrat/normaliserat vigde oss prosten Cajanus samman vid altaret, och det kändes så 
underbart
, att vår lycka begynte midtunder Finlands yttersta nöd och i den förhärjade helgedom, der så många slägten uppsändt sina böner till den Allsmäktiges thron. Ännu samma sommar fördes vi öfver till Narva och derifrån inåt moskoviternes land till en stad som hette Nowgorod, och der tjente vi i fångenskap och behandlades skonsamt. Jag hade aflagt min karldrägt och följde min man som hans tjenarinna, och efter han förstod bättre än någon att tämja ystra hästar, som ingen annan fick makt öfver, blef han stallmästare hos en hög herre och stod uti mycken gunst. Der gaf Gud oss en son i vår fångenskap, och han kallades efter konungen Carl, men efter vi hoppades ännu på segerns dag, fick han |700|derjemte namnet Victor. På sena hösten 1717 gjorde vi med vår husbonde en resa till Narva. Der träffade vi en jakt från Runö, der folket är af svensk härkomst, och det blef aftaladt med Runöboerne, att vi i mörka natten gingo ombord på deras fartyg och flydde ur fångenska|360|pen.original: fångenska|360|skapen. Men efter det var så sent på året, kommo vi ej längre än till Gottland, der vi nödgades stadna tills isen lade sig mellan ön och fasta landet, och under tiden närde vi oss så godt vi kunde, min man som hofslagare och jag med att väfva och spinna. När vi då kommo till Stockholm för två veckor sedan, beslöts att Bertelsköld skulle inställa sig till tjenstgöring vid Armfelts korps, som ligger i Gefletrakten, emedan dessa trupper till största delen bestå af finnar, men jag reste till dig, min Ebba, för att utverka åt Bertelsköld en adjutantsplats hos Armfelt, hans gamle chef. Det har lyckats mig, som du vet, ehuru med knapp nöd, ty när jag såg denna nya armé, som är ämnad att infalla i Norgeoriginal: Norige (källa för ändring: 1874, 1884) medan Finland förblöder, sammanpressades hjertat i mitt bröst, och oemotståndligt stego de orden på mina läppar: »hvad har ers majestät gjort af Finland?» – Resten vet du. Jag är lycklig att ha fått återse dig och att ha erhållit konungens samtycke. I morgon skola vi åter skiljas, och hvem vet, om icke för alltid?
konsekvensändrat/normaliserat
675 –konsekvensändrat/normaliserat Hvarföre så sorgsna tankar?
konsekvensändrat/normaliserat sade en bekant röst i dörren, och Torsten Bertelsköld inträdde. –konsekvensändrat/normaliserat Är min sköna fiende allt ännu lika oförsonlig?
konsekvensändrat/normaliserat
676 De båda fruntimmerna vexlade blickar. –konsekvensändrat/normaliserat Jag trodde ej,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Eva kallt, –konsekvensändrat/normaliserat att grefven ännu hade något att tillägga efter vårt sednaste möte på redden af Stralsund.
konsekvensändrat/normaliserat
677 Anspelningen måste ha varit svårsmält, ty grefve Torsten skärpte tonen, i det han yttrade: –konsekvensändrat/normaliserat ah ni har rätt, jag hade så när förgätit att vi återsågo hvarandra så nyligen. Jag hoppas att tiden förflutit angenämt derborta i pörtena? Med en så fördomsfri dristighet, som er, sköna Eva, är man aldrig rådlös om förströelser, om bekantskaper ... Med ett ord, jag är säker uppå, att en|361| så ringa förlust som min vänskap blifvit mångdubbelt ersatt ...
konsekvensändrat/normaliserat
678 –konsekvensändrat/normaliserat Torsten!
konsekvensändrat/normaliserat sade Ebba förebrående.
679 –konsekvensändrat/normaliserat Det är sannt,
konsekvensändrat/normaliserat inföll Eva leende, –konsekvensändrat/normaliserat mångdubbelt ersatt! Tillåt mig, min bästa grefve, att här presentera för er en af ersättningarna.
konsekvensändrat/normaliserat
680 Vid dessa ord vinkade hon åt en
domestik
i rummet bredvid, och in trädde en mörklockig pilt, halftannat år gammal vid pass, ovanligt stor för sin ålder och nyss så långt kommen att han tog sina första steg här i verlden.
681 Frågan på grefve Torstens läppar dog i samma ögonblick den föddes.
682 Men grefvinnan Ebba tog gossen, satte honom mildt i den förvånade brodrens knä och sade: –konsekvensändrat/normaliserat skjut honom icke ifrån dig, Torsten, låt honom |701|vara en försoningens och vänskapens pant mellan edra söndrade hjertan. Var för honom en god onkel; han är en af de våra, – hans lagliga namn är Carl Victor, grefve af Bertelsköld.
konsekvensändrat/normaliserat
683 Allt diplomatens studerade lugn förslog denna gång ej att beherrska muskelspelet i grefve Torstens anletsdrag. En outsäglig bitterhet kämpade der mot det oemotståndliga intrycket af barndomens oskuld och blodsbandets naturliga rätt. Han kysste gossen på pannan, ställde honom sakta ifrån sig, uppstod hastigt och sade, vänd till Eva, med en röst, som skulle vara lugn och öfverlägsen, men som i stället förrådde hela smärtan af hans svikna förhoppningar: –konsekvensändrat/normaliserat min syster har rätt, mellan oss får ej mera något groll äga rum. Jag helsar er, min grefvinna, er och er son, välkomna i vår familj. Eh bienspråk: franska, lyckan är nyckfull, hon har unnat min bror det hon vägrat mig, låt oss icke mera tvista derom. Apro|362|pos af lycka, min syster, jag har kommit till dig för att ställa dig till ansvar för en viss ring, på hvilken man säger att vår familjs lycka beror. Jag har nu saknat den uti 18 år utan aning hvart den försvunnit, till dess man händelsevis tillställer mig en packe bref, som min bror qvarlemnat vid sin afresa för fyra år sedan. Bland dem finner jag ett af dig, dateradt Stockholm d. 24 Jan. 1704, hvari du bekänner att jag tappat ringen i en handske, att du öfverlemnat den åt hertiginnan af Holstein och att hon gifvit den åt konungen, infattad i en medaljong med drottning Ulrika Eleonoras porträtt. Du vet ej, min syster, hvad du gjort. Du har förspillt vår familjs lycka och framtid!
konsekvensändrat/normaliserat
684 Grefvinnan Ebba rodnade djupt och fattade brodrens hand. –konsekvensändrat/normaliserat Jag bekänner,
konsekvensändrat/normaliserat sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat att jag af barnsligt oförstånd felat mer än du kanske kan förlåta mig. Men, Torsten, hvarföre sätta din tro till en vidskeplig amulett? Är det icke en evig försyn, som råder öfver våra öden, och är det icke vi sjelfva, som under dess hägn böra smida vår lycka?
konsekvensändrat/normaliserat
685 –konsekvensändrat/normaliserat Lexor från barnkammaren! Och likväl ges det underbara kombinationer, hvilka ej kunna förklaras af något bud i katekesen. Min far efterlemnade vid sin död ett försegladt konvolut, som innehöll denna rings historia; det är nog, om jag säger dig, att vår familjs öden äro oskiljaktigt förbundna med denna klenod och att dess förlust städse förut har ådragit oss en kedja af motgångar, likasom dess ägande bragt oss till makt och ära. Jag sjelf är ett exempel derpå ... men, enfinspråk: franska, är det dig bekant, om kungen ännu bär denna medaljong?
konsekvensändrat/normaliserat
686 –konsekvensändrat/normaliserat Enligt Göstas berättelse har konungen förlorat|363| medaljongen redan hösten 1708 under ett handgemäng vid Rajowka, detsamma der Hård stupade.
konsekvensändrat/normaliserat
|702|687 –konsekvensändrat/normaliserat
Diable!språk: franska
Förlorad, för att aldrig mera återfås! Vid Rajowka? Det var ju kort efter slaget vid Holofzin! Det var ju kort före tåget till Ukrän! Det var vid sjelfva vändpunkten för Carl XII:s lycka. Dittills idel segrar! Derefter idel nederlag! Denna fördömda ring bringar då alltid lycka eller ofärd, hvems hand än må bära honom eller förlora honom. Och jag dåre, som ägt honom och icke bättre bevarat honom! När jag hade honom, steg jag hastigt; sedan jag mist honom, kämpar jag förgäfves emot mitt öde. Allt går emot ... Och hvem kan säga mig, hvilken trosspojke i denna stund uppsvingar sig med min talisman till sitt rikes första värdigheter!
konsekvensändrat/normaliserat
688 Grefve Torsten gick med häftiga steg öfver rummet. Var det ringens demoniska makt, eller var det ärelystnadens ande och förbittringen öfver så många felslagna planer, som nu beröfvade Horns lärjunge hela hans diplomatiska köld? Aldrig hade systern sett honom sådan; i ångern öfver sin obetänksamhet vågade hon icke mera ett ord för att blidka honom.
689 Kammartjenaren inträdde och anmälde en främling, som enträget begärde att få tala med krigsrådinnan Rhenfelt (hennes senare giftermål var ännu icke bekant). Eva gick ut; en stund förflöt, under hvilken bror och syster sutto derinne stumma med deras minnen och deras olika mening om lifvets lycka.
690 Slutligen kom Eva tillbaka, upprörd, förgråten, fattade grefvinnans hand och sade: –konsekvensändrat/normaliserat tillåter du mig att återföra till dig en gammal vän?
691 Ebba nickade forskande sitt samtycke.
|364|692 En officer af ädel hållning trädde in, blek och med tårfyllda ögon. Hans hår hade grånat, hans kinder voro insjunkna, men det var likväl något i hans väsende, som mindre liknade en gubbes lutande gestalt, än en af olyckan böjd man uti lifvets kraftiga ålder. Grefvinnan Ebba hade icke många sekunder betraktat honom, innan hennes kinder hastigt hvitnade och hon nedsjönk, ljudlös och afdånad, uti sin väns armar.
693 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad är detta?
konsekvensändrat/normaliserat utropade grefve Torsten, ur stånd att fatta orsaken till systerns plötsliga sinnesrörelse.
694 Främlingen hörde honom icke. Hans blickar följde ofrånvändt och med en obeskriflig känsla grefvinnans milda och bleka drag, medan hon småningom återhämtade sig.
695 –konsekvensändrat/normaliserat Herre, hvem är ni, och hvad ger er rätt att med er åsyn skrämma grefvinnan Liewen?
konsekvensändrat/normaliserat upprepade Torsten häftigt till den nykomne.
696 –konsekvensändrat/normaliserat När de döda stå upp, då isas de lefvandes blod,
konsekvensändrat/normaliserat sade främlingen sorgset. –konsekvensändrat/normaliserat Hvem jag är? En från grafven uppstånden man, som fordom ej var er okänd, herr grefve. Mitt hår har grånat i nära nio års fångenskap; hvarföre |703|skulle jag begära att ni mera igenkänner den för död ansedde Erik Falkenberg, fordom en bland hans majestäts drabanter och närmaste vän till er broder Gustaf Bertelsköld?
konsekvensändrat/normaliserat
697 –konsekvensändrat/normaliserat Falkenberg? Brorson till kgl. rådet af samma namn? Bror till ... till grefvinnan Eva Bertelsköld, född Falkenberg?
konsekvensändrat/normaliserat
698 –konsekvensändrat/normaliserat Densamme. Jag visste icke, herr grefve, att
konsekvensändrat/normaliserat ...
699 Torsten bet sig i läppen.
700 –konsekvensändrat/normaliserat Ni misstar er, min herre,
konsekvensändrat/normaliserat sade han. –konsekvensändrat/normaliserat Det är min bror, som varit nog lycklig att vinna er systers hand.|365| Var välkommen tillbaka. Det gläder mig att ryktet ljugit, som sade er ha stupat på Pultavas blodiga fält.
konsekvensändrat/normaliserat
701 –konsekvensändrat/normaliserat Det sade endast till hälften osannt,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Falkenberg med en sorgsen blick på grefvinnan Ebba, som återvunnit fattningen, men ännu ej hade mod att se upp till den fordom älskade, länge begråtne, ändtligen återkomne och likväl för alltid förlorade barndomsvännen ...
702 –konsekvensändrat/normaliserat Jag lemnade den bättre delen af mitt lif och hela min sällhet qvar vid Pultava. Det som återstår, herr grefve, det är ej mycket värdt.
konsekvensändrat/normaliserat
703 –konsekvensändrat/normaliserat Och du räknar då för intet en hel bana af bragder, som återstår dig? ... Du glömmer en systers varmaste kärlek?
konsekvensändrat/normaliserat sade Eva med ömhet.
704 –konsekvensändrat/normaliserat Och en tillgifven barndomsvän?
konsekvensändrat/normaliserat tillade grefvinnanoriginal: grefvinran Ebba med låg röst.
705 Falkenberg teg.
706 –konsekvensändrat/normaliserat Er räddning måste i sanning ha varit underbar?
konsekvensändrat/normaliserat yttrade Torsten,original: Torsten. (källa för ändring: HT, 1874, 1884) för att komma ifrån de vådliga minnena.
707 –konsekvensändrat/normaliserat Kanske ej underbarare än mången annans,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Falkenberg; –konsekvensändrat/normaliserat men likväl nog till en saga för barn. Ni tillåter mig att bespara fruntimmerna en berättelse, som blott skulle uppröra dem. I korthet, jag låg tolf timmar bland de döde på slagfältet; en plundrande marodör upptäckte hos mig en gnista af lif och företog sig att rädda mig; det blef för honom en god affär att sälja mig åt en 
bojar
, som ackorderat af honom en svensk fånge till lifegen. Jag fördes långt inåt landet, man begapade mig som ett underdjur, man afskydde mig som en kättare, men på det hela behandlades jag ej alltför illa. Emedan jag förstod något trädgårdsskötsel, kunde jag göra någon nytta. Slutligen svingade jag|366| mig upp till trädgårdsmästare och förtjenade något penningar. En dag kom till vår by en vandrande krämare, som sålde helgonabilder. Döm om min förvåning när jag bland den brokiga samlingen upptäckte en liten medaljong
konsekvensändrat/normaliserat ...
708 –konsekvensändrat/normaliserat Med drottning Ulrika Eleonoras porträtt?
konsekvensändrat/normaliserat
709 –konsekvensändrat/normaliserat Men hur vet ni, herr grefve
konsekvensändrat/normaliserat ...
710 –konsekvensändrat/normaliserat Det var då verkligen den!
konsekvensändrat/normaliserat utbrast Torsten med häftighet.
|704|711 –konsekvensändrat/normaliserat Det var samma medaljong, som hans majestät förlorade vid Rajowka; hela drabantkorpsen kände den, man kunde ej misstaga sig. Jag dolde med möda min öfverraskning, fyllde min halfva sparpenning i krämarens börs och fick medaljongen.
konsekvensändrat/normaliserat
712 –konsekvensändrat/normaliserat Ha, hvar är den? Gif hit!
konsekvensändrat/normaliserat
713 –konsekvensändrat/normaliserat Jag skattar mig lycklig att kunna lemna den i hans majestäts egen hand,
konsekvensändrat/normaliserat svarade Falkenberg lugnt. –konsekvensändrat/normaliserat Märkvärdigt nog förändrades mitt öde, sedan jag erhöll denna klenod. Allt gick mig i händerna, min husbondes unga maka, som sett mig tyna och gråna under längtan till fäderneslandet, talade så varmt för mitt frigifvande, att min husbonde, af svartsjuka, samtyckte och förde mig sjelf till Riga, derifrån han beredde mig lägenhet till Köpenhamn, och ... jag återsåg mitt fädernesland.
konsekvensändrat/normaliserat
714 –konsekvensändrat/normaliserat Var god och visa mig medaljongen,
konsekvensändrat/normaliserat sade Torsten med ett underligt uttryck.
715 Falkenberg framtog den, väl förvarad i ett foderal af läder. Ringen befanns vara så infattad deri, att han utgjorde öglan, i hvilken medaljongen hängde, när man bar den om halsen.
716 –konsekvensändrat/normaliserat Denna ring är min!
konsekvensändrat/normaliserat utropade Torsten Bertelsköld och grep den med en krampaktig häftighet, lika|367|som ville han ej mera släppa den för all verldens skatter.
717 –konsekvensändrat/normaliserat Det är konungens egendom, som jag ännu i dag bör återställa till hans majestät,
konsekvensändrat/normaliserat invände Falkenberg.
718 –konsekvensändrat/normaliserat Rex regi rebellis!språk: latin – ah, ni ser att jag känner inskriften. Vet ni väl, att om konungen ännu en gång skulle erhålla denna ring och akta sig att förlora den genom en osanning eller en mened – det är blott så den förloras – då skulle hans lycka vända sig, han skulle åter kasta Europa för sina fötter, han skulle skrifva lagar för verlden, och nordens öde vore förändradt för sekler!
konsekvensändrat/normaliserat
719 Alla tego. Det var som hade de stått under inflytande af en okänd hemlighetsfull makt, mot hvilken religion och förnuft förgäfves uppreste sig. Eva hejdade Falkenbergs arm, som redan höjdes att rycka medaljongen tillbaka. –konsekvensändrat/normaliserat Ringen är hans,
konsekvensändrat/normaliserat sade hon; –konsekvensändrat/normaliserat konungen har dertill ingen rätt; men älskar ni er konung, gref Torsten, och älskar ni ert land, så gif honom ringen åter!
konsekvensändrat/normaliserat
720 –konsekvensändrat/normaliserat Icke om han bröte sönder sin värja för mina fötter och böjde knä för mig och kysste min fot! Icke om han bjöde mig Norges krona och Englands thron! Medaljongen är hans; han skall erhålla den; men ringen är min!
konsekvensändrat/normaliserat
721 Och grefve Torsten ilade bort.
722 Då försvann det förlamande intryck, som nyss betagit de öfriga. Falkenberg rasade. Fruntimmerna greto. Men det var för sent. Torsten Bertelsköld hade ringen och behöll honom.
|368| |705|20. Skuggan af ett namn.
723 Julmorgonens sena sol gick år 1718 upp öfver Tydalens
fjällar
i Norgeoriginal: Norige (källa för ändring: 1874, 1884) på gränsen mot Jemtland. Natten hade varit frostig och klar, men från hafvet i vester uppstego nu svarta snömoln, emot hvilkas dunkla kanter de första solstrålarna glimmade som en gyllene spets kring ett dystert sorgflor. Fjällarnas toppar reste sig höga och snöbetäckta mot den mörknande himmelens fond; och när solskenet föll på deras kronor af is, syntes de ljusa och vårliga likt hoppet, som gäckar beständigt i fjerran ett menniskoöga.
724 På sluttningen af fjället var lif och rörelse. Det var Armfelts skaror, det var sista spillran af Finlands sista här, som efter
det misslyckade anfallet mot Trondhjem
tågade tillbaka från Norgesoriginal: Noriges (källa för ändring: 1874, 1884) fjälldalar till vinterqvarteren på svensk botten. Natten hade varit hård, man hade hopsamlat ljungen och de späda dvergbjörkarna, som vuxo mellan klipporna, för att uppgöra eld i den stränga kölden; men alltför hastigt uppflammade denna matta låge för att lika hastigt slockna igen, och mången hade nu redan förfrusit händer och fötter. Men ännu qvarlefde en gnista af mod i de stelnade lederna. Fälttåget var förloradt; den tappre och ryktbare Långström, Finlands ypperste partigängare, hade nyss förut stupat i en af dessa ensliga förtviflade strider, der endast fjällens eko besvarar kämparnes rop och ingen räddning finnes för den som öfvermannas. Hård var marschen,|369| lifsmedlen ytterst ringa; men ännu gick den finska truppen framåt, ty ännu lefde för den kung Carl, och var än allt förloradt, så stod ännu allt att vinna, så länge han var ofvan jord. Dunkla halfförstådda rykten om hans förestående stora planer kringflögo bland skarorna, och med dessa sagor från framtiden, likasom med sagorna från det förflutna, upplifvade de ännu vid bivuaken hvarandras sjunkande mod. Man visste att Görtz med framgång arbetade på fred med den farligaste motståndaren, czar Peter, hos hvilken han personligen haft företräde i Haag och Petersburg. Man visste att czaren var missnöjd med sina tyska bundsförvandter, som med afund och fruktan bevakade hans försök att fatta fotfäste i Tyskland. Man visste äfven att czarens personliga karakter var af den halt, att den kunde förbindas med Carl XII:s; – djerf, högtsträfvande, vidtutstormande. Man hviskade något om en förestående förmälning mellan konung Carl och czar Peters älskliga dotter Anna*)Sedermera förmäld med den unge 
hertigen af Holstein, Carls systerson
, och stammoder för det nu regerande kejserliga huset i Ryssland.. Derefter skulle dessa väldige kämpar, efter att så länge ha brottats om herraväldet |706|i norden, försonas och sluta ett förbund, som måste komma Europas throner att darra. Det sades, att Sverige skulle afträda Estland och Ingermanland för alltid, men Liffland på 50 år, hvaremot czaren skulle återgifva Finland och med sin flotta vara konung Carl behjelplig att till ersättning eröfra Norge.original: Norige. (källa för ändring: 1874, 1884) Derefter skulle Carl låta 30 000konsekvensändrat/normaliserat man, 
till straff för konung Georgs trolöshet, sätta pretendenten Stuart på Brittaniens throner
; men sjelf skulle han, i förbund med|370| czar Peter, inbryta i Tyskland, återtaga förlorade besittningar och omskapa Europa.
725 Det var jätteplaner i solnedgången; de hvälfde sig alla kring samma medelpunkt, samma hjeltedjerfva menniskoarm. Och man vet, att det åtminstone fanns två eller tre dödlige, som kände sig dessa planer vuxne; de hade upprunnit i en diplomats snille och som ljungeldar antändt tvenne monarkers bragdlystna håg. Man vet också, att dessa planer, i all deras stormiga storhet, voro rimligare uttänkta än dem, hvilka Carl XII uttänkte ensam. Men hvad man törhända har glömt, det är att ännu tusende andra trodde på deras möjlighet, och bland dem äfven de siste finnarne. I långa år hade allt Sveriges rike gått i en segerdröm; olyckan och uppoffringarna hade väckt dem som närmast dignade under tyngden, men soldaten gick ännu allt i sin stolta tro att under konungens fana besegra verlden. Den finska trögheten släpper icke fort sina illusioner. Ingenting, icke ens nederlag, reträtt och tusende faror, förmådde rubba det okufliga modet hos Armfelts här, så länge konungen lefde.
De stredo i skuggan, som Leonidas stred under persernes pilar; – skuggan af ett namn.
726 Men det kom, det budskap, som förlamade hvarje arm och raderade all framtid ur segrarnas bok. En hviskning, dyster som grafvens, gick genom lederna; Carl XII var icke mer; han hade stupat såsom han lefvat, höjd öfver bröstvärnet, handen på svärdfästet, ögat mot fienden, omsusad af kulorna.
»Han föll»konsekvensändrat/normaliserat, säger en af hans samtida, »för en kula tvärs genom hufvudet, och denna kula fällde Sverige.»
Huru han föll, det glömde samtiden närmare utreda. Var det »för Europas koaliserade makter»konsekvensändrat/normaliserat, – var det för en svensk kula eller för en norsk, eller var det ej för kula, utan för svärd –|371| det syntes för samtiden vara af ringa vigt. Det enda vigtiga var att den mannen föll, som, berghög bland tidens pygméer, 
ensam bar på sina skullror ett tidehvarf
, hvilket föll med honom, för att aldrig mera uppstå ur grafven. Hans samtid trodde icke med 
Sveriges störste nyare häfdatecknare, att Carl XII:s död var »en slutad lefnad»
; den väntade af hans sednare bana otroliga ting, likasom utaf den förra, och hvem kan |707|med visshet säga att den väntade fåvitsk?*)Carl XII gaf kort före sin död befallning att iordningställa lustslotten. Mången har trott att han beslutat egna sin senare bana åt freden och rikets upphjelpande. Det vissa är blott, att verlden andades lättare efter den siste jättens fall, ty vapenstorheten tynger jorden, och den tyngde på Sverige likasom hade fjället lagt sig öfver dess bröst. Dock lika visst är, att när mensklig storhet kommer dertill, upplyftar den mer än den trycker ned och vidgar menniskors hjertan till sådana värf, som lefva i 
tideböckerna
. Under Carl XII kände sig hvarje pilt i Sverige och Finland vexa till rese. De som väga denne konungs gerningar efter vanlig Debet och Credit, erhålla till facit: saldo förlust så och så mycket. Och det kan ej annorlunda vara, ty Carl XII var kanske den störste slösare som någonsin lefvat, förspillande sitt rike, sina eröfringar, sina arméer och sig sjelf med samma förakt för konsten att samla. Men räkenmästarne hafva glömt ett saldo till favör, som lyfte hans tid och som lyftar alla kommande slägten, nemligen glansen af hans storhet. Han var spetsen och det sista bländande utsprånget af den skandinaviska hjelteandan, som redan tusen år före honom stormade kring Europa. Han bar derföre uti sig mer än ett tidehvarf, mer än ett folk; han bar inom|372| sig ett förgånget årtusendes själ. Förgånget var det, och derföre föll det med honom; men skuggan af hans namn, som uppfyllde och förmörkade norden, medan han lefde, uppfyller och bestrålar norden, sedan han föll ...
727 Armfelt erhöll sorgebudet om konungens fall genom en uppsnappad norsk postiljon**)Tidigare. Det var detta bud, som bestämde honom till återtåg.. Det kunde ej länge döljas för soldaten, och från den stunden var finska hären förlorad. Hänryckningens, segerns makt, som så länge hållit kämparne upprätt under öfvermenskliga ansträngningar, – den makten var bruten. Verkligheten sprang dem på lifvet och öfvermannade dem, likasom klippan, hvilken en jätte vältat på branten, rullar tillbaka öfver hans domnade arm. Och verkligheten var i denna stund en julmorgon på Norgesoriginal: Noriges (källa för ändring: 1874, 1884) stiglösa fjäll.
728 Armén bröt upp från Tydalen, der man ännu hade 7 mil till närmaste by i Jemtland. Med armén följde norska fångar, och bland dem skulle fjällboerne, som hade att välja mellan repet eller en rik belöning, tjenstgöra som vägvisare. Ännu lyste solen på de högsta fjälltopparna, Bokhammaren, Öjefjäll, Remmen och Einhagen. Men derefter slocknade skenet uti det svarta snömolnet, som steg allt högre och kom allt närmare, under ett doft sus från nordvest. Om få ögonblick voro fjäll, menniskor, hästar och slädar |708|insvepta i en snöstorm, så tät, att ingen mera kunde se
tio alnar
framför sig, och så isande kall, att han trängde igenom de varmaste vinterplagg. Få voro också de, som hade en pels af fårskinn eller en osliten vadmalsjacka. Vägvisarne gingo vilse och fröso ihjäl. Armén tågade framåt, utan att veta hvart, men framåt gick det, – så länge det gick. Och det gick i det längsta; de hade ej varit|373| finnar annars. Men snart nog gick det ej längre. Hästarne störtade. Vapnen föllo ur soldaternes händer. En del begrofvos i snömassorna; en del nedsjönko utmattade itillagt av utgivaren (källa för ändring: HT, 1874, 1884) snön och somnade utan att mera vakna. Andra instörtade i djupa klyftor, betäckta af ett försåteligt snötäcke. De öfriga försökte bivuakera. I skydd bakom klipporna uppgjordes eldar; allt hvad brinna kunde – gevärskolfvar, 
laddstockar
, transportslädar, lavetter, sadlar, remtyg, värjgehäng, – brändes utan förskoning. Men snöstormen fortfor att rasa med oförminskad våldsamhet hela första och andra dag jul. Eldarna kunde ej mera underhållas. Hela hären var vigd till undergång.
729 I denna förfärliga jul-lek såg man en högrest kämpagestalt framskymta i snöyran, åtföljd af omkring 300 man, som ännu följde honom. Han var en af de få, som ännu icke förtviflat. Det var han, som vid det ryktbara tåget mot Trondhjem först lyftade en kanon på sina axlar och bar den öfver brådjupen. Det var han, som nu på återtåget först sönderbröt mot sitt knä en groftimrad transportsläde och använde den till bränsle. Det var han, som, ensam outtröttad, upplyftade än den ena, än den andra ur drifvor och klyftor och sökte återkalla dem till lifvet. Hans skara följde honom som en räddande engel och banade sig genom otroliga faror en väg till Eina-elfven, som går från fjällen till Handöl, första byn uti Jemtland.
730 När de 300 kommit till floden, upphofvo de ett glädjerop, ty de hade nu en kompass, hvilken ej mera svek dem, såsom sol, måne och stjernor sveko i den grufliga snöyran. De höggo hål i isen och gåfvo akt uppå hvartåt vattnet rann; ditåt var Jemtland, ditåt räddningen. Hoppet log ännu en gång mot dessa få återstående tappre. De omringade, uppfyllde af tack|374|samhet, sin anförare, major Bertelsköld, och bådo att turvis få bära honom; ty sedan han i 36 timmar arbetat mer än tjugu andra tillsammantagna, begynte äfven hans jättekrafter att svigta. Men han tryckte deras händer till afsked och talade till dem några få ord, som öfverröstade stormens dån.
731 –konsekvensändrat/normaliserat Gån på, gossar,
konsekvensändrat/normaliserat sade han; –konsekvensändrat/normaliserat der är vägen till lifvet. Jag vänder om här, och ingen af er får följa mig. Mer än tretusen af de våra irra ännu omkring uti dessa fjäll; vete Gud huru många af dem ännu kunna röra en fot. Men det är Finlands sista här, jag kan ej öfvergifva dem, jag måste uppsöka så många jag kan, för att visa dem vägen hit ned till Eina-elfven. Motsägen |709|mig icke; det är sista gången jag befaller er, barn; J veten att jag ej tål någon som muckar i tjensten. Skulle jag ej mera komma tillbaka, så helsen min hustru och min lilla son, min Carl Victor. Sägen dem, att de, näst Gud, varit min sista tanke. Sägen dem, att min broder Torsten skall taga vård om dem och uppfostra min son till en bra karl, som fruktar Gud och ärar konungen. Sägen dem att jag dött som jag lefvat, för Finland och för kung Carl. Sedan de icke mera finnas är det icke värdt för mig att längre lefva. Farväl, gossar, Gud vare med er. Skulle någon af eder ännu återse Finland, så helsa vårt land!
konsekvensändrat/normaliserat
732 Vid dessa ord aftorkade den tappre kämpen en frusen tår med den snöiga ärmen och skyndade bort med raska steg, likasom hade han fruktat att kärleken till maka, barn och lif skulle i sista stunden förråda fosterlandet. Soldaterne sågo bedröfvade efter honom, ingen vågade sätta sig mot hans sista befallning, och snart var han försvunnen för deras blickar bland fjällen och snöyran.
|375|733 Det var ock sista gången man hörde något af denna berättelses hjelte, den redlige och tappre karolinen Gustaf Adolf Bertelsköld. Om och hvilka han vidare lyckats rädda af Finlands sista hjelteskara, det har aldrig blifvit bekant. Så mycketoriginal: myckat är visst, att han spårlöst försvann med tusende andra i fjällens omätliga snöhöljda graf, beseglande med sitt lif den kärlek till konung och fosterland, hvilken orubbligt lifvat hans trofasta själ under hundrade strider, segrar och motgångar, från början af hans bana ända till slutet.
734 Allt, eller nästan allt öfrigt, som lif och anda hade i fjällens jul, förgicks. Sagan säger, att några af de efterblefne frigåfvo norskaoriginal: norrska (källa för ändring: 1874, 1884) fångar och skickade dem med begäran om undsättning till kommendanten i Trondhjem och att denne skickat 300 skidlöpare och 150 lätta slädar, för att uppsöka och rädda de förvillade. Desse redlige norrmän, som tågade ut att rädda en förlorad fiendtelig här, kunde likväl ej framtränga bland fjällen, så länge ovädret varade. Efter dess slut följde de finska härens tåg, och förfärande var då den syn, som mötte dem ibland klipporna. Arméns väg betecknades blott alltför väl af qvarlemnade kanoner, som nedsjunkit i drifvorna, och bortkastade vapen, som öfverallt lågo kringströdda. Derefter anträffades dödfrusne officerare och soldater, först en och en, sedan hela rotar, slutligen hela kompanier och bataljoner. Somlige funnos döde vid den slocknade lägerelden, andra sittande eller liggande i slädar efter störtade hästar; många lågo krossade i de djupa afgrunderne, andra åter hade nedsjunkit stelnade i samma ordning som de marscherat. Rundtomkring hördes vargarnes tjut, fjällens örnar kretsade i skaror kring denna dödens stora valplats, och Tydalen blef derefter i många år den bästa jagtmark i Norge.original: Norrige. (källa för ändring: 1874, 1884)
|376| |710|735 Förlusterna i denna förödelsens jul ha aldrig blifvit med visshet på ziffran bekanta. De kunna bedömas deraf, att Armfelts armé vid intåget i Norgeoriginal: Norige (källa för ändring: 1874, 1884) beräknades till
6 500konsekvensändrat/normaliserat stridbare män, och af dem återkommo vid pass 500, till en del med förfrusna lemmar. Antager man förlusterna i döde och fångne under det öfriga fälttåget till 2 500konsekvensändrat/normaliserat man, så blir antalet af de förfrusne omkring 3 500konsekvensändrat/normaliserat
. Några uppgifva det högre, andra lägre; det vissa är, att förlusten var för den tiden omätlig.
736 Så slöts det sista äfventyret i Carl XII:s stora blodiga sorgespel, och så föllo Finlands siste karoliner, om hvilka skalden sjunger*)
Franzén, »Den gamle knekten»konsekvensändrat/normaliserat, första upplagan, sedermera ändrad.
:
Hopsökt från öde trakter;
Flög der att ibland fjällen dö,
Begrafven under nordens snö.
konsekvensändrat/normaliserat
738 Och åter sjunger han:
Som mor och enka gråter
konsekvensändrat/normaliserat ...
740 Du, som i vårens grönska och tjusad af blidare taflor lyssnat till denna sorgsna, men höghjertade saga;
du, som värmer ditt hjerta vid den svenska ärans glans och vid den finska sångens odödliga sägner om nyare tiders bragder; mins, att Finland äfven före dem ägt hjeltar värdige sagornas minnen, ehuru det aldrig förr har ägt och väl aldrig sedan skall äga mer än en fänrik Stål
att besjunga dem.