Tolfte berättelsen. Prinsessan af Wasa

[373] |957|

Fältskärns tolfte berättelse.konsekvensändrat/normaliserat

1 – Anne Charlotte!tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

2 – Mormor!tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

3 – Säg till om thé, och låt föra det upp i fältskärns kammare klockan half sju. Glöm ej de färska skorporna, som nyss kommit ur ugnen, och lägg några sockerbröd med; de der som han mest tycker om.tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

4 – Det var skönt, mormor. Vi få då en berättelse åter i gång?tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

5 – Ja. Och lägg på brickan en asiette tjärnfärskt smör; skolmästarn tycker om sådant, han.tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

6 – Det skall ske, mormor.tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

7 – Kom ihåg att vindstrappan är skurad, och säg till att de ej släppa in postmästarns stora hund med hans våta tassar. Se åt att barnen aftorka sina skor, när de komma från kälkbacken. Hvad är klockan?tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

8 – Tre qvart på fem.tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

9 – Det är tid att vi gå upp. När gufar kommer in på sina historier, kan han hålla oss qvar till klockan elfva, och det vänder upp och ned på vår ärliga ordning. Dagen derpå gå barnen i sömnen, så att ingen får händer med dem.tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

10 Anne Charlotte gick, och klockan strax efter fem voro alla församlade i den välkända vindskammaren. Gamla mormor framtog sin stickstrumpa, magister Svenonius sin snusdosa, Anne Charlotte fållade näsdukar, postmästaren, kapten Svanholm strök rimmet ur sina mustacher, fältskärn stoppade sin korta pipa och satte sig invid kakelugnen, för att icke genera med röken, men kälkåkarne stufvades, vederbörligen afskrapade, hvar på sin pall, under det att lilla Jonathan hade den djerfheten placera sig på fältlasarettet, d. v. s. den gamla apothekskistan, som troget följt med trossen under 1788 och 1808 års krig.tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT)

11 Den nya brasan tändes med näfver, som barnen brukade rifva för sex styfver i veckan, och mormor tog, som ålderspresident, först till ordet.

|958|

12 – Det förekommer mig,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, – som skulle vi sitta här och vänta på bröllop. Om jag mins rätt, är det nu det, som bör följa i laga ordning. Hvarföre skulle vi annars fått veta så mycket om en hel lång kärlekshistoria mellan den unga Carl Victor Bertelsköld och borgarekungens dotter, Ester Larsson? Jag har visst intet emot den unga förnäma herrn, fastän jag medger det var okristligt att taga lifvet af en menniska på spanska värdshuset utanför Horns tull i Stockholm. För resten tycks han vara en beskedlig ung man, som visar sin mor en skyldig aktning, och det gör honom heder. Men så mycket mer har jag emot den öfverdådiga unga flickan. Jag kan sannerligen intet förstå, huru kusin Bäck, som är en förståndig och rättskaffens menniska, kan framställa sådana exempel för ungdomen, som Ester Larsson. Är det passande för en ung flicka att först rida på skengalna hästar, så att hon bryter nacken af sig – nära var det – och sedan löpa som en tattarunge midti natten genom Lillkyro skog med »dimmdrottningens strumpeband»konsekvensändrat/normaliserat? Dimmdrottningen! Jo jag tackar, det låter mycket poetiskt, men betyder ingenting annatoriginal: anoat än en slarfkärra, som flyger kring skogen med kippade skor och håret kring öronen. Sen få vi höra huru hon illfänas att få se kungen i Stockholm,original: Stockhom, hoppar ut genom ett fönster i fjerde våningen, går obju|374|den på en maskrad på hofvet och klär ut sig till någon sorts Flora eller Freja som ett spektakel för folk! Det säger jag, hade Ester Larsson varit min flicka, så vet jag hvad jag gjort; jo, en risbastu hade jag gifvit henne, om hon också varit fjorton år gammal, och sedan, – ja, hvad var det jag ville säga?

13 – Sedan skulle mormor ha satt henne i kloster,konsekvensändrat/normaliserat inföll Anne Charlotte småleende.

14 – Sedan hon fått bättre förstånd, skulle jag ha sagt till henne: min söta vän, så och så är det, och nu är det min vilja, efter du har så många friare, att du gifter dig med en bra och förståndig karl af den sorten som kan hålla dig i spatsergången, om du tager dig före att än engång skena till skogs. Och jag skulle icke ha rådt henne att den gången säga nej.

15 – Jag är alldeles af kusins tanke, att karbasen är oumbärlig för den tanklösa ungdomen,konsekvensändrat/normaliserat anmärkte skolmästarn gravitetiskt.

16 – Stackars Ester!konsekvensändrat/normaliserat suckade Anne Charlotte. – Hon är likväl ett godt barn med sitt häftiga lynne, och har hon felat, så har hon fått plikta derför. Aldrig kan jag tro, att mormor derföre velat gifta bort henne mot hennes vilja.

17 – Det är något som du lyckligtvis intet förstår att bedöma, min kära Anne Charlotte,konsekvensändrat/normaliserat fortfor mormor. – Vill en bra karl vara så god och taga en flicka, som med rätt eller orätt har vidlyftiga rykten på sitt kapitel, så anser |959|jag att vederbörande göra bäst i att niga och tacka ödmjukast för äran. Jag undrar hvad det annars blir af den stackarn, sedan far hennes lagt ögonen till.

18 – Javäl,konsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn. – Kusin resonnerar som en förståndig person, och så resonnerade äfven grefvinnan på Falkby, unga Carl Victor Bertelskölds mor. Men om nio öfverdrifna och tanklösa unga flickor ha skäl att tacka för rådet och taga en strofil till man, allenast han är en hederlig karl, så kunde det hända att den tionde gåfve honom korgen, och jag kan ej döma henne värre för det, ty sådant beror|375| af hvad virke menskan är byggd. En är af vide och låter böja sig till en golfmatta. En annan är utaf björk och ger sin tuktomästare ris. En tredje är utaf asp och brytes, när hon skall böjas. Var Ester Larsson ej asp, så var hon åtminstone björk; jag fruktar der blifvit hårdt mot hårdt. Hennes mor dog bort, när flickan låg uti linda; fadren var på engång despot och ytterligt svag mot sitt yngsta barn samt ännu dertill fåfäng och stolt öfver den qvicka ungen. Med sådana principer blir uppfostran alltid förvänd, och deraf blifva öfverlägsna, regellösa, häftiga lynnen ungefär sådana som Ester Larsson blef. Men se, då kommer lifvet med sitt skarpa ris och tuktar barnen för föräldrarnas fel och föräldrarna genom barnen; så gick det med Ester och borgarekungen. Sådant upplefver man alla dagar; den som vis är, han tage ad notamspråk: latin.

19 Mormor log. – Förlåt mig,konsekvensändrat/normaliserat sade hon; – när jag hör gamla ungkarlar tala om barnauppfostran, tänker jag alltid på skeppar Nyström, som byggde sig en bagarstuga och nödvändigt ville tackla henne till fregatt. Det kan vara någon sanning i hvad kusin säger, men som lifvet är en hård förmyndare, är det bäst att ej lemna vantarna från sig, utan hålla i med, sålänge man kan. Derför tycker jag att Ester Larsson intet bör få en släpphändt man med romangriller och kärlekspjunk, som den unga grefven tycks vara. Apropos af grefven, hur gick det med gamla presidenten Torsten Bertelsköld, stackars karl; blef han verkligen tokig?

20 – Först blind och sedan vansinnig, mormor; det var förskräckligt,konsekvensändrat/normaliserat suckade Anne Charlotte.

21 – Jag påminner mig det. Och om jag ej misstager mig, var konungens ring der åter i spelet?

22 – Det var så,konsekvensändrat/normaliserat inföll Jonathan ifrigt, – att presidenten skulle bli kung i Sverige, men så hade han svurit att skaffa en gammal soldatenka pension, och när han nekade att han det gjort, så tappade han ringen, och så blef han blind, och så blef han tokig.

|376|

23 – Hör bara – sade mormor till fältskärn – hör bara på de små grytornas |960|öron! Jag kan intet gilla att kusin inbillar ungdomen skrock. Man skall lära dem tro på Gud och intet på gamla kopparbitar.

24 – Och så skall man lära dem grammatikan,rättelse i originaletkonsekvensändrat/normaliserat sade skolmästarn, – och intet blanda bort dem med kökslatin, såsom Rex Regi Rebellisspråk: latin. Att ringen var ett otyg, det kom sig deraf att der var en bock. Ja ursäkta, bror har varit student och afhört Porthan, men sjelfva Porthan sade engång hominorumspråk: latin, och derför kan bror intet neka att det bör heta in regemspråk: latin, och intet dativus.

25 Kapten Svanholm, som dittills varit försjunken i betraktande af silfverknoppen på sitt spanska rö,rättelse i originalet vred vid dessa ord sina röda mustacher till ett storartadt löje och kunde ej motstå den gamla frestelsen att hugga in med sitt lätta kavalleri. – Jag hade engång – sade han – en postiljon, som var en ytterelementskad turk att köra ihjäl hästar, och när jag fann mig befogad att plantera med käppen förnuft i den f–n, så skrek han: jag rår inte för det, kapten, för piskan var utaf bockskinn! Jo-jo. Och nu påstår bror Svenonius att der var en bock i ringen. Om den bocken står i nominatus eller dasitivus, det kan komma på ett ut; jag tycker bror gör orätt i att skylla på gamla bekanta.

26 – Nominatus och dasitivus!konsekvensändrat/normaliserat utropade skolmästaren, i sin tur med ett ofantligt öfverlägset smålöje. Den gången körde brors postiljon omkull på släta landsvägen. Man kan ha tagit till fötter vid Karstula, utan att derföre springa fatt en andra klassist i latinet.

27 – Hjeltemod!konsekvensändrat/normaliserat började postmästarn, som allt ännu blef pionröd i synen, hvargång Karstula nämndes; men han afbröts af fältskärn.

28 – Jag trodde – sade denne – att jag redan tillräckligt förklarat hvad ringen betyder; man må nu förstå honom hur man behagar. Mig har han alltid förekommit som sjelfviskhetens onda genius, hvilken|377| är lika odödlig som menniskoslägtet. Ringens största fara låg icke deri att han väckte en ärelystnad utan gräns och medförde en lycka utan mått, ända till ett brådstupande fall; den låg deri, att konungens ring förhärdade hjertat. Alla, som buro denna ring, blefvo mäktiga, rika och hvad menniskor kalla lyckliga, men blott på bekostnad af andra menniskors, ja, af sina närmastes lycka. Så hade äfven Torsten Bertelsköld svingat sig upp på förtrampade likar. Medan han blef allt rikare, blef hans slägt bragt nära tiggarstafven; när han slingrade sig fram till den största makt, var det genom att störta sin mästare, den store Arvid Horn, som han hade att tacka för sin lysande bana. Men det finns en moralisk tyngdlag, som, ju högre man når, gör fallet desto oemotståndligare. I det ögonblick Torsten Bertelsköld uppnått det så länge och ihärdigt efterfikade målet för hela sin lefnads obändiga ärelystnad; i det ögonblick |961|Sveriges konung, Sveriges drottning och alla den tidens mäktigaste partichefer trängdes kring honom för att tigga hans gunst och hans förord, ja när han tyckte sig blott behöfva utsträcka sin hand för att nå sjelfva kronan; i detta ögonblick var han ganska säkert, utan all ringens medverkan, nära sitt fall. Deri ligger alldeles ingenting öfvernaturligt; det är rätt och slätt menskligt; ingenting mer, ingenting mindre. Men det blir åskådligare, det fattas klarare, genom att likasom förkroppsliga denna hemska, demoniska makt, denna menskliga sjelfviskhet, som beständigt uppställer sitt jag uti verldens medelpunkt och derifrån utan medlidande trampar andra i stoftet. Innebor nu denna makt i konungens ring, så förstå vi dess mening, och så förstå vi hvarföre den alltid förloras genom en mened. Ty en mened rycker fötterna undan säkerhetens thron; en mened gör samvetet, som är hjertats konung, rebelliskt och uppreser menniskan mot sig sjelf: Rex regi rebellisspråk: latin. Men vare sig att en amulet har eller icke har en symbolisk betydelse, så har den alltid en stor makt, när man tror derpå. Lägg en spindel i en påse, häng|378| påsen på ditt bröst och tro att du blir frisk deraf, så blir du frisk, det slår icke fel.

29 – Hvit kalf och rö’, vill han ej lefva, så får han dö; – nickade Anneoriginal: Anna Charlotte.

30 – Just så. Jag vet flera som sluppit frossans besök derigenom att de skrifvit med krita på utsidan af sin dörr: N. N. är icke hemma. Men för att återkomma till Torsten Bertelsköld, bör man ej förgäta, att tron på konungens ring var redan ett fädernearf i fjerde led och hade sin rot i tidens vidskepelse. Med den orubbliga tron på sin lycka, måste en medfödd energi bryta sig väg genom alla hinder. Deri låg den store Napoleons hemlighet. Men med tron faller äfven makten, och verldens beherrskare är en handfull stoft.

31 Mormor skakade sitt grå hufvud. – Det der,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, – förekommer mig, som om någon toge sig före att salta Uleå sjö med en göpne koksalt. Men hvad blef det af borgarkungen? En oförnuftig far var den gamle Larsson, det kan jag ej neka, men en duglig karl var han, som stod fast i alla frestelser för hvad han ansåg för rätt. Det skulle göra mig ondt, om han måste cedera och mista allt hvad han egde för den orimliga processen; hur hängde det egentligen ihop med den saken?

32 – Dermed hängde så ihop,konsekvensändrat/normaliserat sade fältskärn, – att Lars Larsson hade en äldre bror Thomas, som egde ätten Bertelskölds fordna stamgods Bertila gård med många andra hemman i det bördiga Storkyro. Denne Thomas hade åtta söner och tre döttrar. Sju af sönerne stupade och den åttonde, som ännu var barn, blef bortröfvad af fienden. Många år förgingo, Thomas Larsson dog, döttrarna blefvo gifta, och då tillöste sig Lars Larsson all den |962|stora jordegendomen för rampris. Sedan hände – såsom det ofta hände strax efter stora ofreden – att en ung man vid namn Istvan, ridknekt hos grefve Carl Victor Bertelsköld och som haft många besynnerliga öden, följde sin herre till Finland och kom till Bertila gård. Der vaknade|379| plötsligt hans barndomsminnen,original: barndomsminnnen, han igenkände brunnen på gården, åstranden och annat mer. Derom fingo Lars Larssons politiska fiender spaning och intalade Istvan att återbörda sitt fädernearf, alldenstund det befanns att han var Thomas Larssons enda qvarlefvande son, som af fienden blifvit bortröfvad. Vid samma tid förlorade Lars Larsson en hel spanmålsflotta, som togs af holländarne, och allt detta knäckte hans affärer, men ej honom sjelf. Vid slutet af förra berättelsen stod han ännu rak och oböjd, kämpande mot sin olycka.

33 – Nå, hur gick det sedan?

34 – Sedan inbröto ånyo svåra tider för landet med 1741 års usla krig. Svenska och finska hären kapitulerade vid Helsingfors, och medan hela Finland öfversvämmades af fienden, fortsatte partierna i Sverige sin hejdlösa kamp, tilldess att de för en kort stund räckteoriginal: räcktc hvarandra handen öfver generalerne Lewenhaupts och Buddenbrocks blodiga schavott.

35 – Hjeltemod!konsekvensändrat/normaliserat utbrast postmästaren. – Det syntes att skolfuxarne kommit till regementet.original: regimentet. (källa för ändring: HT, 1873, 1884)

36 – Ja, när storskrytarne lupo som brackor för fienden,konsekvensändrat/normaliserat inföll skolmästaren.

37 – På kommando från bläckhornet!konsekvensändrat/normaliserat återtog kapten Svanholm förgrymmad. – Bror skulle berätta oss något om slaget vid Willmanstrand.

38 – Hör hur korparna skria!konsekvensändrat/normaliserat genmälde skolmästaren.

39 – Säg hellre örnarna, bror Svenonius; korparna äro svarta af bläck! utropade kapten Svanholm.

40 – Jag menar att vi haft nog af blod,konsekvensändrat/normaliserat svarade fältskärn allvarsamt, och jag känner ingen lust att vidare stöka i soporna från 1741. De få guldkorn der ligga kringströdda i smutsen ha dessutom redan plockats till »Hertiginnans af Finland»konsekvensändrat/normaliserat krona*)Romantiserad berättelse, utgifven 1850.. Men väl kan det förtjena att kasta ännu en blick på insidan af vår mormorsmors ungdomstid – medlet af|380| 18:de seklet med hela den porlande gryta, der en ny tids idéer kokades mjuka, för att sedan ätas skållheta af 1789 års revolution, – Adolf Fredriks, Lovisa Ulrikas, Tessins, Linnés tid, Gustaf III:s barndom och styfkjortlarnas tidehvarf. Skola vi tala derom?

41 – Ja, gör det!konsekvensändrat/normaliserat svarade alla med en mun, utom kapten Svanholm, som teg och tänkte på vingskjutna örnar.

|963|

42 Fältskärn såg en stund tankfull in i den flammande brasan. – Ringa,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – kan jag åtaga mig att måla denna sjudande härd. Framför mig ligger en stad af palatser, men jag målar endast trappan af en konungaborg och förstugan af en borgareboning. I nyttans tidehvarf sitter borgarekungen på thronen. All hans kalla beräkning kan icke döda hjertats lif. Vid hans fötter knäböjer en ung qvinna, kämpande sina tysta strider, och kring henne spinner sig nu berättelsens tråd. Säg, Anne Charlotte, hvad skall jag kalla denna aftonsaga om ett menniskohjerta?

43 – Är borgarekungens dotter värdig sin rang,konsekvensändrat/normaliserat svarade Anne Charlotte raskt, – så gif denna berättelse hennes namn.

44 – Hvilket namn?

45 – Prinsessan af Wasa.

46 – Har jag icke sagt,konsekvensändrat/normaliserat smålog fältskärn, – att Anne Charlotte nöjer sig aldrig med mindre än kunglig värdighet!

|381|

Prinsessan af Wasa.

1. Blommorna i Hammarby.

47 Vid medlet af förra seklet låg en mil från Upsala, i Danmarks socken, om jag ej misstager mig, en gård vid namn Hammarby som blifvit ryktbar ända till våra dagar. I sig sjelf hade stället intet märkvärdigt: det var hvarken fulare eller vackrare än mången annan mindre herrgård i Upland; det hade sol, grönska och vatten som andra, kanhända något bördigare jord, men ingenting annat ovanligt, skulle man tycka. Det låga envånings boningshuset var af träd och liknade ett anspråkslöst kapellansboställe; de öfriga byggnaderna voro hållna i samma tarfliga stil; men det låg ett solsken af trefnad deröfver, tillochmed när himlen var mulen, och allt var så väl vårdadt, från det målade planket kring trädgården ända till det lilla dufslaget, hvars fjädrade invånare voro hemmastadda öfverallt uppå gården. Dessa dufvor voro för öfrigt icke de enda vingade bebyggare i Hammarby gård; de gnabbades ofta om kornen med en flock rara, utländska perlhöns, som trippade på gården i sällskap med gäss, ankor, kalkoner, tama änder, ett par långbenta tranor och en förnäm brasiliansk papegoja, som stundom nedlät sig att från den öppna buren i förstuguqvisten göra en lunsig promenad bredvid den enris-strödda trappan. En halfvuxen räf med en messingskedja om halsen sneglade från sin enkom byggda koja begärligt på det |964|flaxande och kacklande|382| sällskapet. Ett par harungar och några kaniner tittade fram genom jerntrådsgallret af en liten, för dem inhägnad täppa. I ladugården framskymtade bland den öfriga boskapen, som hemförts från betet, hornen af en tam ren bredvid ett par vackra råbockar och andra fyrfota gäster från sydligare länder. Alla dessa kräk hade ett förnöjdt och frodigt utseende; endast en björn och en filfras, instängda i deras burar vid ett aflägset hörn utaf gården, gåfvo då och då med ett brummande läte tillkänna deras obelåtenhet att icke få med sin närvaro hedra det öfriga sällskapets muntra konklav.

48 Skulle vi vågat kasta en blick i det inre af boningshuset, så hade vi varit säkra att der finna tusen rara saker, som i en högre grad skulle fäst vår uppmärksamhet, än menageriet på gården. Men trädgårdsgrinden stod der så inbjudande, fastän för tillfället stängd för objudna gäster från gården, och hvem kunde den tiden tala om Hammarby, utan att främst ihågkomma dess trädgård, som obestridt intog första rummet bland alla ställets märkvärdigheter? Stor var den icke, och många unga planteringar af ek, lind, bok, lönn och en mängd utländska trädslag vittnade om att anläggningen icke var många år gammal. Men der funnos likväl många och sällsynta saker att se i denna lilla trädgård på Hammarby.

49 Att börja med, ett par täcka drifhus, ytterst väl vårdade och uppfyllda med rara, praktfulla vexter från alla delar af jorden. Dernäst drifbänkar med halföppna fönster, enkom beräknade att uppsuga så mycken värme som nordens svala sommarluft hade råd att bestå. Icke långt derifrån en liten fiskdamm med rinnande vatten, uppfylld af sprittande invånare. Sedan långa rader af häckar med olika vexter, bland hvilka man såg väl tjugu arter törnrosor i alla färger. Vidare mellan dessa häckar blomster af alla tänkbara slag och från alla kalla och tempererade zoner, än prunkande med de holländska tulpanernas ståt, än blygsamt doftande med den nordiska löfkojans blida|383| vällukt, – så tallösa, brokiga, älskvärda blommor, så omsorgsfullt ordnade, så troget skötta, att de tycktes andas, lefva och trifvas i kärlekens luft, som på alla sidor omfläktade dem. Här – sade vandraren till sig sjelf – här har en god fé gått fram med sin vattenkanna, för att släcka de älskades törst; här har himmelens sol slösat sin ljufvaste värme, aftonens dagg sin mest uppfriskande svalka. Dock icke de allena; mer än féer, mer än sol, mer än dagg; blomsterverldens egen doftande genius har här gått fram och manat sina sköna skapelser att glädjas af jordens korta vår, och blommorna ha förstått honom; de ha sträckt sina smärta stänglar ur mullen för att höra hans röst och glädja hans öga med deras rikaste fägring.

|965|

50 Om denna genius ännu är en hemlighet, så låtoriginal: lät (källa för ändring: HT, 1873, 1884) honom vara det. Tänk endast att blommornas konung lemnat sitt storfurstendöme i Upsala botaniska trädgård och flyktat till detta lilla lydland, detta hans eget käraste friherreskap, der han, fri från mödor och bekymmer, förunnades att framlefva några korta, lyckliga månader hvarje år, omgifven af sina skönaste, mest älskade undersåter. Låt oss i stället kasta en blick på två unga personer, som ifrigt syssla i trädgården, pratande och skrattande med all deras ålders behag, men icke högljudt eller bullersamt, utan med en glädtighet, som har ett tycke af trädgårdens egen fromma frid: sjelfva två vackra knoppande blommor i menniskohamn.

51 Den ena af dem är en gosse eller yngling – ovisst hvad man bör kalla honom – 17, högst 18 år, smärt till vexten, icke lång, med ljust hår, blå ögon och fina, mindre solbrynta kinder, än man vid hans år skulle väntat. Han är klädd i randig yllevest, underkläder af grått bomullstyg, hvilket är en ovanlig lyx på den tiden, när djeknarne antingen gingo i vadmal eller buro svarta benkläder af skinn. Rocken har han hängt på planket och går i skjortärmarna samt barhufvad, men på fötterna ett par bastanta becksömsstöflar. Hela hans sätt är blygt och|384| likväl hurtigt; han saknar icke beslutsamhet, när det gäller att insticka bara handen i en törnbuske och afskära de torra grenarna med risk att draga den blödande tillbaka. Emedan just detta var hans arbete, der han gick från häck till häck med sin korta finska puukkospråk: finska, hvars toma slida hängde i bältet vid sidan, begynte hans händer se ut som hade han varit föremål för minst ett dussin kattungars smekningar.

52 Detta väckte både missnöje och medlidande hos hans unga följeslagarinna, en täck, barhufvad, brunögd och liflig flicka om 14 eller 15 år, klädd i en hemväfd blå yllekjol med koketta röda ränder i inslaget, deröfver ett lifstycke af svart kamlott, ur hvilket ett par snöhvita lintygsärmar framstucko, och öfver halsen en rödrandig bomullsduk af den sorten, som just då begynte införas från Holland. – Nej, så dina händer se ut!konsekvensändrat/normaliserat sade hon, i det att hon för ett ögonblick lemnade narcisserna, dem hon höll på att vattna, och jasminerna, dem hon med vingspetsen af en dufva omsorgsfullt rengjorde från mask. – Du skulle ha lydt mig och tagit skinnvantarna på,konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon; – så gör morbror, och derföre har han alltid fina händer.

53 – Nog duga mina grofva händer åt mig,konsekvensändrat/normaliserat svarade gossen muntert, i det han afskar en hel näfve med torra qvistar; – och det är roligt att blöda en liten droppe blod för din skull Rika! Du kan låtsa som vore jag för din skull i krig.

54 – Det bryr jag mig intet om,konsekvensändrat/normaliserat fnurrade flickan, i det hon lät en stråle från sprutkannan falla öfver den blödande handen. – Jag skall säga dig, Erik, att |966|du är så envis, ja så okristligt envis är du, att morbror borde sätta dig i ett glasskåp och skrifva en etikett på dörren: Herchepæus Obstinatus, habitat in Finlandia frequenterspråk: latin. Jag har hört att Herchepæus på ert barbariska språk betyder tjurhufvud.

55 – Ja hvarför intet?konsekvensändrat/normaliserat skrattade gossen. – Det kan väl duga lika bra, som ert Svinhufvud och Oxehufvud och Oxenstjerna. Men aldrig har jag ve|385|tat, Rika, att du, som kan så perfekt latin, också har lärt dig finska på köpet.

56 – Nej, hör hur han skryter! För det han varit min informator i tre somrar, inbillar han sig att jag kan taga graden i dag eller i morgon!

57 – Jo, vackert! När arkiatern läst med dig hela vintern och jag repeterar dina lexor om somrarna, vill du inbilla mig att det är jag, som har lärt dig Plinius utantill! Nå-nå, jungfru Rika, visst har hon ett godt hufvud, det hör till slägten, men en sådan filfras är hon intet, att hon äter latin, som man äter ölsupa, matskedtals, med en lexa om dagen. Vill du kanske inbilla mig, att det också är jag, som har lärt dig Species plantarum och Corollarium Generum? Är det jag, som lärt dig hvar vext i hela trädgården, och här finnas, tror jag, närmare tusen arter? Och kanske det är jag, som satt i ditt hufvud häromdagen att disputera med din store, välsignade morbror om de naturliga vextfamiljerna, när du påstod att orchidéerna utgöra en egen ordning för sig och icke borde sammanblandas med andra monogyniaspråk: latin? Passar det sig, hvad, att skylla sådant på mig?

58 – Det är för det att du tråkat ut mig med dina monogyniaspråk: latin och monandriaspråk: latin och engifte och tvågifte och månggifte och hela sexualsystemet, som gjort morbror odödlig, men som gör mig bara förtret. Ser du, jag har hittat på att gifva akt på när fröet gror, om der framkomma ett eller två hjertblad, eller inga hjertblad alls, och deröfver fick sjelfva morbror stora ögon och sade: det der är något att tänka på, Rika, men vi känna ännu bara sjutusen arter, vi måste känna femtio eller sjuttiotusen, innan vi kunna säga något säkert derom. Och det är allt för det att jag ej kan tåla edra månggifta blommor. Se här t. ex. en Bellis. Är det intet afskyvärdt, att ni räkna den stackars tusenskönan till polygamia superfluaspråk: latin! Fy, säger jag. Hvad ondt har hon gjort er, att ni skulle gifva henne en så ful ordning? Men ser du, jag har upptäckt att hon gror|386| ur fröet med två hjertblad – ena hjertat för henne sjelf, det andra för hennes vän, till exempel det lilla biet, som just nu surrar på hennes blomma, under det att Apollofjäriln förgäfves gör sina granna skärningar rundtomkring henne. Det är något vackert och något som man förstår, men polygamin är något som jag aldrig får i mitt hufvud, och vore intet morbror ännu mera god än han är stor, så skulle jag vara riktigt ond på hans afskyvärda sexualsystem.

|967|

59 – Men det är ändå grundadt på naturlagarna, och så måste det vara sannt.

60 – Bryr jag mig om edra naturlagar! Jag har hittat på bättre jag, och det är hjertbladen. Men ha icke kaninerna nu åter varit framme och gnagat barken af kastanieträdet? Det är också en naturlag, att äta och förstöra! Det är just edra naturlagar! Fy, sådana barbarer! ...konsekvensändrat/normaliserat Vet du hvad, Erik? Du borde också följa naturlagarna.

61 – Jag tror det nästan. Jag börjar bli hungrig.

62 – Nej, det hör till naturen, att när ett vildt fruktträd blir omplanteradt i trädgård, så blir det förädladt och bär mycket skönare frukt. Och tager jag nyponbusken från ängen och vårdar honom i god jord, så får han vackrare blommor.

63 – Det tror jag nog, när du vårdar honom.

64 – Derföre skall du taga dig bättre namn. Hvad var din far?

65 – Litet bonde, men mera sjöman. Under stora ofreden hörde han till Löfvingsoriginal: Löwings partigängare och gjorde fienden mera skada än finska armén under Lybecker, men sedan fick han ett litet hemman i Munsala uti Österbotten och gifte sig med min mor, som var en borgaredotter, och kung Fredrik och drottning Ulrika Eleonora voro med på bröllopet. Men min far hade äfven sedan en liten skonert och gjorde resor på Stockholm, tilldess han förliste vid Ratan för sex år sedan och blef borta för alltid.

66 – Men huru kom du till Sverige?

67 – Min mor blef enka med många barn och hade|387| en syster gift här i Sverige. En sommar kom min moster öfver till Österbotten att helsa på sin slägt, och som hon var förmögen och barnlös, tog hon mig till sig och kostade på mig i Strengnäs gymnasium.

68 – Och ändå sitter finnkole och envisheten uti dig! Men nu skall jag säga dig något. Du heter nu Erik Pehrson, som minst hundra andra bondgossar. Men du kan latin, du är gymnasist, du tänker i höst bli student, och sedan kan du bli prest eller arkiater, du också, hvem vet? Derför tycker jag, Erik, att du skulle göra som andra och taga dig ett bättre namn, ett grekiskt eller latinskt.

69 – Tycker du det?

70 – Visst tror jag så. Det vill säga intet ett sådant löjligt namn, som studenten från Långhundra härad, hvilken ville vara förnäm och kallade sig Långhundriander, så att de andra studenterna sedan förbättrade det till Långhundundriander. Och icke heller som Wieselska slägten, hvilken var hemma från Almesås och kallade sig först Almesåsius, men när det blef |968|för såsigt, togo de namnet Almosius, tilldess att de skämdes för ett sådant tiggarenamn och kallade sig Wiesel, som intet heller är så qvickt uti slutet. Utan ett sådant namn skulle du taga, som vi t. ex. Vår stamfar var en bonde vid namn Jöns i Linnegården och hade tre afkomlingar, som alla blefvo lärda män och togo sig namn efter den stora linden i Stenbrohult. Den ena kallade sig Tiliander af Tilia europæaspråk: latin; den andra kallade sig Lindelius, som också ej är ett fult namn ...

71 – Erika Lindelia är det vackraste namn jag vet,konsekvensändrat/normaliserat inföll ynglingen, under det att i detsamma hans kinder öfvergjötos med en hög rodnad, likasom hade han i hastigheten förrådt sin djupaste hemlighet.

72 – Tycker du det?konsekvensändrat/normaliserat fortfor flickan med en lätt knyckning på nacken, men alldeles icke mankerad. – Nå-ja den tredje kallade sig Linnæus, och det namnet, menar jag,original: jag (källa för ändring: HT) uppväger ett dussin andra. Bruka de ej detsamma i Finland också?

|388|

73 – Det bruka alla, som bli prester hos oss, eller annars herremän,konsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen. – Jag har hört sägas, att Pakkanen heter ett hemman, som betyder frost, och derifrån härstamma Frostererna. Calamnierna härstamma från en fiskare, som på finska heter kalamies. Porthanerna ha sitt namn utaf Wiborgs stadsport, Cygnæernas stamfader hette Svan, slägten Lagus har öfversatt sin stamfader Hares namn till grekiskan, och hundrade andra ha gjort på samma sätt, både latinare på us och greker på ander.

74 – Der ha vi det! Sök då ett namn, som klingar något, också åt dig. Hvad säger du om Munsalius? Eller Munsander?

|389|

2. Linné och hans disciplar.

75 – Munsalius! Munsander!konsekvensändrat/normaliserat upprepade ynglingen. – Tackar vördsamligen. Kallar du detta att omplantera mitt ärliga namn, så må det hellre vexa vildt uti skogen.

76 – Jag medger – fortfor den unga flickan skrattande, i det hon knöt stängeln af en persisk ros fastare vid stödet – jag medger att der är mera mun i de namnen, än den gifmilda naturen låtit falla på din lott. Men hvad kalla ni Munsala på er finska rotvälska?

77 – Om Munsala är rotvälska, så är det derföre att svenskarna vrängt det från Munisalo, som betyder äggholmen.

78 – Ägg? Hårdkokta ägg! Kära Erik, var då så mensklig och kalla dig Ovenius eller Onander.

|969|

79 – När du blir min ovän, skall jag kalla mig Ovenius, om det också vore blott att förarga dig.

80 – Är du icke odräglig? Nu ref du åter din hand; se der, törntaggen har gått in vid roten af långfingret. Vänta litet – se så! – Och Erika nöp med en fältskärs skicklighet bort det djupt inträngda törnet.

81 – Säg mig,konsekvensändrat/normaliserat sade hon med en skälmsk blick, – hvilken blomma tycker du mest om i trädgården?

82 Erik Pehrson var icke svår att blidka. Han kände sig mycket frestad att svara på frågan: – dig sjelf!konsekvensändrat/normaliserat men han aktade sig och svarade: – mest af alla tycker jag om dem, för hvilka jag blödt.

83 – Då vill jag söka ett namn åt dig. Låt mig se: Rosenius ... Malaspina ... Spinarosa ... Centifolius ... Lindros ... hur kom jag på det?

|390|

84 – Tack skall du ha. Jag skall tänka på Lindros. Det är ett vackert namn, och då har jag dig på köpet.

85 – Hvarför icke så gerna Rospigg eller Fingerros? Nej, latin skall det vara ... Roseus ... Spinosius ... men så hjelp mig då! ... Tærneus ... Rosenlind ... nu bar det åter åt fjälls ... Rosarius ... Om vi skulle taga till grekiskan ... Rhodius ... Rhododaktylus ...

86 – Håll, håll, hälften lärdom kan vara nog! – Vill du ändtligen kristna om mig, så begär jag ett namn, der du sjelf är med. Kalla mig Rosenlind.

87 –konsekvensändrat/normaliserat Det faller mig något in. Var icke din far sjöman?

88 – Ja.

89 – Och du är född och uppfödd vid hafvet. Kalla dig Rosmarin!

90 – Men det kommer ej utaf rosaspråk: latin, det kommer af rhosspråk: latin, dagg. Hafsdagg! Nej, du.original: du, (källa för ändring: HT) Dagg har i svenskan två bemärkelser, och efter min far var sjöman, kan någon tro att jag fått smaka hans dagg.

91 – Det är skada; jag tycker om rosmarin.

92 – Och jag tycker om allt på lind.

93 – Allvarsamt: Tänker du verkligen bli prest, Erik?

94 – Vill du intet det, du, Rika?

95 – Det är visst ett högt embete, ser du, men nuförtiden bli nästan alla studenter prester, så att intet gör en mer eller mindre mycket till saken. Jag har alltid tänkt, att det finns två biblar i verlden. Den ena har Gud skrifvit i lagens taflor och sitt helga evangelium; den andra har han skrifvit uti naturens stora bok. Visst är den första förmer, efter verlden är fallen och behöfver en frälsare. Men också den andra är ett stort Guds verk. Allt kommer an på huru man läser dem båda. Det sägs att många prester äro verldsligt sinnade; men jag vet en äkta Guds man, som hans föräldrar ville göra till prest |970|och som sedan gick att uttyda naturens stora bibel så inner|391|ligt klart, som ingen gjort före honom. Har du märkt det, Erik, att han läser Guds namn på hvarje blad i naturens bok?

96 – Skulle jag inte se och höra det alla dagar! Det finns ingen frommare menniska på den vida jorden, än din morbror, den store Linnæus.original: Linnæus

97 – Ja, ser du! En sådan prest skulle du också bli.

98 – Menar du?konsekvensändrat/normaliserat sade ynglingen med strålande ögon. – Ack nej, Rika, det är omöjligt. En sådan man, som din morbror, föds icke engång hvart hundrade år.

99 – Det tror jag med. Men det är en stor bok han uttyder, och en menniska kan intet hinna med allt. Se på mig till exempel. Hvad är jag för en?

100 – Du är din morbrors systerdotter, så mycket jag vet.

101 – Intet engång det, ser du, utan min mor var morbrors kusin, och så har han i sin godhet tagit mig till sig som ett fader- och moderlöst barn. Men förstår du det, att jag, som är ingenting, och knappt nog det, ändå disputerar ibland om hjertbladen med honom, som hela verlden beundrar?

102 – Det är sannt, att det kan jag intet begripa,konsekvensändrat/normaliserat smålog Erik.

103 – Jo ser du, den allra blindaste höna kan ibland hitta ett litet korn, och sådana korn äro de små hjertbladen, säger morbror. Derföre tänker jag, att om du än aldrig blir så stor och berömdoriginal: bcrömd som morbror, så kan också du hitta på att förklara ett eller annat ord, som morbror ej hunnit med i den stora boken. Du skall bli doktor i naturvetenskaperna, Erik.

104 Erik Pehrson teg en stund helt stilla och sade sedan betänksamt: – Hela min slägt vill se mig en dag med kappa och krage. Aldrig har jag heller drömt om något annat, förrän ...

105 – Förrän du kom till Hammarby. Ser du! Just som min morbror, förrän doktor Rothman i Wexiö|392| sade till honom: du skall bli läkare! Det vill säga: du skall studera naturen!

106 – Du skulle då bli glad, om jag följde ditt råd?konsekvensändrat/normaliserat frågade Erik hjertligt.

107 – Glad? Jag skulle flyga dig om ... Ja, det vill säga – återtog den unga flickan förvirrad – jag menar att morbror skulle tycka mycket derom; han anser dig vara en af sina bästa disciplar.

108 Erik rodnade. Det var mer än han någonsin vågat hoppas. Men det var likväl ej allt. Han slog ned sina ögon, blygare än den unga flickan sjelf, och sökte förgäfves ett ord, som kunde utsäga hans mening. – Tror du det, Rika?konsekvensändrat/normaliserat sade han med hela tafattheten af en förälskad gymnasist, som ännu aldrig läst en roman. Ty sådant var ännu ej på modet hos den tidens gymnasister.

|971|

109 Om och hvad Erika velat svara, blef aldrig bekant, ty i detsamma bortryckte hon foten från en hög af torra qvistar vid planket och skrek: – en orm! en orm!

110 Erik sprang fram. En liten kopparfärgad orm, knappt åtta tum lång, hade slingrat sig om flickans fot och tycktes göra ett försök att inkrypa mellan strumpan och kängan.

111 Att slå honom, var omöjligt. Erik besinnade sig ej länge, grep honom öfver nacken och kastade honom på sandgången så hastigt, att odjuret icke hann bitas. Straxt derpå trampade han med sin tjocka stöfvel på ormens stjert och var i begrepp att halshugga honom med trädgårdskrattan.

112 – För all del, skada honom intet!konsekvensändrat/normaliserat ropade nu flickan, som hämtat sig från sin förskräckelse. –konsekvensändrat/normaliserat Se en så vacker huggorm! En så vacker viperaspråk: latin har morbror ej i hela sin samling!

113 –konsekvensändrat/normaliserat Det kan så vara,konsekvensändrat/normaliserat svarade Erik förbittrad, – men intet vill du att jag skall släppa honom lös här i trädgården, så att han en annan gång gör försöket om!

114 – Åhnej, tag hit din knif! – Och om några ögonblick hade Erika klufvit en käpp, i hvilken hon|393| så skickligt inträdde ormens hals, att han med alla sina slingringar ej förmådde göra sig lös derur.

115 – Morbror! Morbror, vi ha fångat en viperaspråk: latin!konsekvensändrat/normaliserat utropade hon straxt derpå och höll ormen med käppen högt uti luften.

116 Långs dikesrenen af den närliggande ängen nalkades med hastiga steg en man af omkring 50 år, med en grön kaschett på hufvudet och en gul sommarrock hängande öfver venstra skjortärmen, under hvilken han dessutom bar en temligen stor portfölj. Han öppnade ledet i gärdesgården, lät ett par unga främlingar, som åtföljde honom, passera igenom och stängde sedan ledet med omsorg åter. Derefter stannade han på en liten kulle invid gården och tycktes med mycken liflighet utpeka något för främlingarne.

117 – Morbror hör oss intet,konsekvensändrat/normaliserat sade Erika. – Nu har han åter kommit på sitt favoritkapitel om det nya museum, som han ämnar bygga derborta på kullen, och då glömmer han allt annat. Men vänta, jag har något, som han ej kan emotstå; du skall få se.

118 Derpå sprang hon till en liten berså af rönnar i hörnet af trädgården och återkom med en korg nyss förut af henne plockade sköna, ljusröda smultron, icke vattiga jordgubbar, utan medelstora, välmogna bär af det söta slag, som vexer vildt på skogsbackarna. – Du skall få se!konsekvensändrat/normaliserat utropade hon åter och var med ett språng utom grinden.

119 Erik Pehrson, mindre dristigrättelse i originalet än sin unga följeslagarinna, närmade sig långsamt med ormkäppen i handen och blef vittne till flickans framgång |972|i hennes oskyldiga list. Knappt hade arkiatern Linnæus – ty det var han – fått sigte på smultronen, innan han med ett godt smålöje afbröt samtalet, satte sig ned på en sten och begynte med välbehag hålla till godo korgens innehåll. Hemligheten af dessa smultron, som voro hans största delice och af hvilka han dagligen åt en liten bräddad korg, var ingen annan än den, att han år 1750 kurerat med dem sin första sjukdom och alltsedan brukade smultron som preser|394|vativ. Det berättades, att drottning Lovisa Ulrika, som fått höra deraf, straxt gaf befallning att smultron skulle odlas i alla de kungliga lustslottens orangerier, på det att den store naturforskaren aldrig, äfven om vintern, skulle sakna dessa hans älsklingsbär.

120 Erika förstod att köpa sin morbrors bevågenhet. Hennes smultron voro de första vildt vuxna och fullt mogna af årets skörd, och emedan arkiatern skyndat till Hammarby innan hans familj ännu flyttat ut ifrån staden, var hon den, som fått på sin lott att förekomma alla hans önskningar. Hennes belöning blef en hjertlig kyss på den öppna, solbrynta pannan. Arkiaterns små, men oändligen uttrycksfulla, klara och milda ögon lyste af tillfredsställelse. – Se,konsekvensändrat/normaliserat sade han på latin till de båda främlingarne, en fransman och en holländare, som enkom rest till Sverige för att lära känna den berömde mannen – se der min Hebe på Hammarby, nu så länge min kära gumma är borta i staden! En riktig liten trollpacka är hon, det får jag bekänna. Hon känner alla mina vexande plantor så bra som jag sjelf och understår sig till och med att kriticera systemet. Nå, tjufunge,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han på latin till den rodnande flickan – har du nu åter hittat några hjertblad, för att göra din gamla morbror hufvudbry?

121 – Nej,konsekvensändrat/normaliserat svarade flickan förlägen på svenska; – men jag har hittat en orm.

122 – En orm? Så så, det är ingen passande leksak för barn. Men låt mig se; det är väl vår vanliga Coluber natrixspråk: latin, snoken, kan jag förmoda.

123 – En riktig viperaspråk: latin är det, morbror, och han ville just krypa in i min känga, när Erik tog honom öfver nacken och fångade honom i en klufven käpp.

124 – Så så, låt oss se; det vore då första gången jag funnit en sådan malificusspråk: latin här vid Hammarby.

125 Erik kom med sin fånge. – Meherclespråk: latin – sade arkiatern – en ung Coluber – scutis abdominalibus 150, squamis caudalibus 34språk: latin. Nej, se bara, knappt större än en korfsticka och likväl den farligaste best|395| vi ha här i Sverige! Den der, min pulla, lägga vi in i spiritus; det är det vackraste exemplar jag har sett och captus inspråk: latin Hammarby. Det var kuriöst! – Ånyo tindrade de vackra bruna ögonen af en naturforskares förtjusning.

126 Från ormen vände sig arkiaterns välvilja till den tyste och blyge gymnasisten. – Den der, mina herrar,konsekvensändrat/normaliserat sade han åter på latin till främlingarne – blir |973|heller ingen oäfven karl. Ingenium haud vulgare, peritia ac labore perficiendum.språk: latin Hvad har du gjort med dina händer, gosse? Har du handskats med filfrasen eller nappat björnen i pelsen?

127 – Erik har envisats att med bara händer bortskära de torra qvistarna uti rosenhäcken – svarade flickan på hans vägnar – och derföre har jag föreslagit att morbror sätter honom i en burk med påskrift: Herchepæus obstinatus, habitat in Finlandiaspråk: latin.

128 – Frequenter, frequenterspråk: latin – skrattade arkiatern. – Jag känner flere exemplar af den sorten från Finland: Kalm, Montin och andra dylika, herchepæer äro de alla, men duktiga gossar. Gå och tvätta dina händer med surmjölk, Erik, och tag en annan gång handskar på dig, annars kunde man tro att du fått dig på tassarne här på Hammarby, och det vore skam för en lång gymnasist.

129 Ynglingen gick, på en gång glädjedrucken öfver det intyg han fått från den man han på jorden vördade högst, men förödmjukad af löjet på främlingarnes läppar och öfver det skämt, för hvilket han var ett föremål, – kanske också med en ännu oklar känsla af svartsjuka öfver den uppmärksamhet fransmannen och holländaren visade Erikaoriginal: Erica Lindelia, sedan de förnummit hennes botaniska snille och att hon kunde latin.

130 Arkiatern Linnæus förde derpå sina gäster i trädgården och tog sig det kära nöjet att der visa dem alla sina många rara plantor samt förklara för dem det beundransvärda system, enligt hvilket han rangerat detta vackra, lefvande herbarium enligt klasser|396| och ordningar. Den vaksamma junisolen sänkte sig redan mot vester och kastade tjusta blickar öfver denna rika fägring af träd, buskar, blommor och grönska, som förenade söderns färgprakt med de blekare nyanserna af vårt nordiska vextrike. Alla dessa ljufva blomsterbarn, alla dessa blida, oskyldiga väsen, fostrade af ljus och vårluft, tycktes känna blomsterkonungens närhet och sola sig i glansen af hans kärleksfulla blickar. Hvar han framgick, som en monark i sitt rike, der tyckte man att ekar och lönnar helsade honom med ett sakta sus, att kastanjerna bugade sina kronor och lärkträden sina barrtäckta qvistar, att popplarnas löf darrade af beundran, rosenhäckarna doftade dubbelt skönare och alla lågvuxna blommor höjde sig högre på deras stänglar, för att bättre få se honom. Sjelf rördes han af sin fromma kärlek ända till tårar. Alla dessa väsenden, dem han framdragit ur jordens mull, syntes honom lefvande, älskande och lyckliga, liksom han, men tillika så ödmjuka, så fromt tillbedjande liksom han sjelf. Han såg i dem icke sitt, utan den store mästarens sköna verk, som i hvarje fiber vittnade om en oändlig allmakt, skönhet, kärlek och godhet. – konsekvensändrat/normaliseratIcke jag,konsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf, glömmande främlingarnes närvaro, hvilka |974|vördnadsfullt aktade sig att störa hans djupa begrundning – icke jag, Herre, utan Du är det, som skapat all denna vårens skönhet omkring mig, låtit mig fröjdas af dess fägring och förunnat mig att lyfta slöjan af dess fördolda hemligheter. Du vet det, Herre, att icke för min ära har jag det gjort; till din ära är det allt skedt, såsom du bjudit mig att verka; mitt namn må gerna förgås uti glömskans natt, allenast ditt namn må lefva äradt och prisadt bland menniskorna från klarhet till klarhet intill verldenes ände.konsekvensändrat/normaliserat

|397|

3. En afton på Hammarby.

131 Vid tiden för denna berättelse bar arkiatern Linnæus ännu sitt borgerliga namn (han adlades 1757), men detta namn begynte redan att öfverglänsa allt hvad Sverige då hade förnämst och lysande. Icke blott från hela riket tillströmmade yngre och äldre män för att höra hans föreläsningar och betrakta hans samlingar; äfven från andra länder kommo hvarje år lärde, vettgirige eller nyfikne främlingar för att lära känna den man, som »ordnat naturen»*)Botanisten Liljeblad fick af de lärde ett annat vitsord. När Linnés lärjunge, den berömde Daniel Thunberg sedan kriticerade Liljeblads svenska Flora, yttrade han, väl något för skarpt: »Deus creavit, Linnæus ordinavit & Liljeblad perturbavitspråk: latin» – Gud har skapat, Linné har ordnat och Liljeblad har hoprört (vextriket).. Den rastlöse forskaren hade tid för allt och alla. Afunden beskyllde honom orätt att hysa förkärlek för främlingarne: han gjorde les honneursspråk: franska för den svenska vetenskapen. Snarare kan man förmoda, att dessa besök, helst när de föranleddes af blotta nyfikenheten, ofta måste ha varit den store mannen plågsamma. Folk, som sjelfva ha godt om tid, hafva merändels intet förbarmande med andra, för hvilka hvarje minut är dyrbar, och hvem räknar hvilka ovärderliga stunder dessa påflugna gäster hos Linné bortryckt för samtid och efterverld! Men äfven för Linnés enskilda lif blefvo dessa täta besök ofta störande. Godhjertad, vänsäll och glad att få meddela sig med hvem det vara månde, stängde han sällan eller aldrig|398| sin dörr, och då beröfvade man honom, dag ut och dag in, de få ögonblick han hade att disponera för sin familj eller för husliga omsorger. Han var en sparsam man i sitt dagliga lif; men om han slösade på sina samlingar, var han tillika en alltför gästfri värd, för att icke, äfven med den tidens enkla seder,original: seder (källa för ändring: HT, 1873, 1884) hans privatekonomi skulle haft en dryg känning af de många besöken. Derpå tänkte han aldrig sjelf; men hans maka, den raska, förträffliga Sara |975|Lisa Moræa, åt hvilken han öfverlemnade hela butiken, hade vid allt detta icke så sällan sju jern i elden. Det är möjligt att värdinnan icke alltid kunde motsvara alla påflugna anspråk, ty några utlänningar voro nog oförskämde att utsprida rykten om hennes oginhet, hennes husliga tyranni och att den store Linné stod under toffeln. Det var tacken för Sara Lisa Moræas gästfrihet och många bekymmer. Men hvad brydde hon sig derom! Hennes beundrade make ansåg henne för sin andra försyn, och hon har qvarlemnadt ett aktadt minne vid sidan af hans.

132 Nu hade, som sagdt, arkiatern Linnæus skyndat till landet före de sina, och när värdinnan var borta, stod hushållet klent på Hammarby. Sjelfva huset var gammalt och bofälligt; ty det nya Hammarby byggde egaren vid slutet af sin lefnad. Visthuset var icke beredt på främmande; uppassningen bestod af två ladugårdspigor och två drängar. Men detta bekymrade icke arkiatern det minsta. När det led emot aftonen, bjöd han utan krus sina franska och holländska gäster att stadna på qvällsvard.

133 Medan denna serverades, blef tiden ej gästerna lång. De hade fullt upp med rariteter och kuriositeter att beundra på Hammarby, börjande med rara krukvexter från Surinam och sällsynta papegojor från Brasilien, ända till det upptorkade skinnet af en ostindisk fisk, kallad Ostracion, som hängde i taket och hade den egenskapen att inne i rummet vända sig efter vinden. Mer än af kuriositeterna förtjustes de dock af den gladlynte värdens samtal. För alla|399| sina många naturalster hade han icke blott lärda förklaringar, utan tillika muntra historier. Linné var vältalig, qvick, ja i högsta grad intressant, när det gällde hans vetenskap. Hans ögon lyste, hans drag lifvades; han var hvad man kallar som »fisken i vattnet»; och likväl var der utbredt öfver hela hans personlighet något af hans älskade blommors oskuld, fromhet och frid.

134 Arkiatern hade låtit tillsäga om supérn; med någon matsedel var han icke van att besvära sig. Hans egen aftonmåltid var enkel och lätt: gästerna skulle ha ansett för en heder att nöja sig med en dylik. Men den som icke nöjde sig dermed, var Erika Lindelia. Det var nu första gången hon fått det vigtiga uppdraget att under interregnum sköta sin morbrors hushåll, och hon beslöt att göra det värdigt, storartadt, pompöst!

135 Olyckligtvis hade unga Erika studerat latin, grekiska och botanik med en framgång, som icke lemnat henne någon tid öfrig för de husliga vetenskaperna. Detta generade henne icke alls, och då kokkonsten, i hennes tanke, var den lättaste sak i verlden, kommenderade hon genast tre stekar på en gång, nemligen kalf, gris och kyckling.

|976|

136 De två ladugårdspigorna, som ej heller kommit längre i konsten, än på sin höjd till ärter och fläsk, hörde förslaget med mycken förundran och frågade om de strax skulle slagta.

137 – Slagta?konsekvensändrat/normaliserat upprepade Erika häpen. – Nej, det må ingen understå sig att göra.

138 Pigorna understodo sig likväl att fråga hvarifrån de då skulle få stekar.

139 – Stekar?konsekvensändrat/normaliserat sade vice värdinnan. – Sådana måtte väl finnas färdiga uti boden.

140 Hon fick nu den upplysning, att man icke om sommaren brukar förvara färska stekar i boden och att hvad på Hammarby fanns af den sorten, det sprang och flög ännu lifslefvande omkring. Erika var likväl icke rådlös: hon förklarade att hon skulle|400| nöja sig med gös, flundra och gädda – »stekta i smör», tillade hon med en vigtig mine.

141 Då det likväl befanns att dessa fiskar ännu summo i sjön, ville hon nöja sig med spenat och ärtskockor. Men då dessa nyss grott ur fröet – hon hade sjelf räknat hjertbladen – var hon tvungen att anlita husets äggförråd, hvilket till all lycka fanns ymnigt. Hon lät således ställa den stora grytan på elden och koka för säkerhets skull tre tjog ägg. Men emedan hon hört morbror visa mycken motvilja för allt som gjordes endast till hälften, följaktligen äfven halfkokt mat, var hon mån om att låta äggen koka i tjugu minuter, på det att de måtte bli rigtigt mjuka. Och för att bjuda på någonting bättre än simpel aftonmjölk, lät hon uppkoka mjölken samt tillsatte deri en blandning af sådana kryddor som arkiatern mest tyckte om, nemligen krasse, humle, senap och kardemumma. Stolt öfver denna läckerhet, som frambars med lyckligtvis okryddadt smör, bröd och ost, inträdde hon blygsamt nigande till herrarne och tillsade att bordet var serveradt.

142 Gästerna, bjudna på »husmanskost», intogo sina platser, och in buros två rågade fat med ägg, af hvilka likväl större delen voro spräckta vid upptagandet. Man skulle börja, men först måste reqvireras bröd, salt, knifvar, gafflar och skedar, hvilka små bisaker voro glömda vid dukningen.

143 Gästerna smålogo. Man angrep faten: deras innehåll var onjutbart; äggen kunde anses för en ny, härtills okänd beståndsdel af stenriket.

144 – Nej, pullula measpråk: latin,konsekvensändrat/normaliserat sade arkiatern, – tag bort de här flintorna och hämta oss något annat. Detta är tupp-ägg.

145 Erika rodnade som en pion, men hviskade, säker på en desto mera lysande seger efter det första nederlaget: – Morbror skall få hetvägg.

146 – Hetvägg om midsommar?konsekvensändrat/normaliserat menade arkiatern. – Nå, hemta då hetväggen; vi ha gjort en|401| lång promenad och hålla i nödfall allt tillgodo, – utom äggen.

|977|

147 Erika inbar med hemlig triumf sin nya uppfinning i kokkonsten. Hon observerade nu först att kompositionen var till färgen brun, garnerad med grönt, hade en besynnerlig lukt och kändes betydligt vidbränd.

148 – Hvad skall det vara?konsekvensändrat/normaliserat frågade arkiatern, som gerna åt godt, ehuru alltid måttligt.

149 – Det är hetväggen,konsekvensändrat/normaliserat svarade Erika oskyldigt.

150 Arkiatern smakade en half matsked och spottade. En så faselig medicin hade han väl sällan som läkare trugat i en olycklig patient.

151 Så godsint han var, var han likväl till lynnet temligen het. Han sköt tallriken från sig och ropade: – Packa dig straxt din väg och hemta oss något annat! En sådan dekokt är i stånd att förgifta en eskimå!

152 Erika brast ut i tårar. – Jag har ingenting annat!konsekvensändrat/normaliserat snyftade hon. Alla hennes illusioner i kokkonsten voro förbi.

153 Holländaren såg djupsinnigt begrundande på sin toma tallrik, men den liflige fransmannen skrattade så hjertligt och vågade inlägga en så skämtsam förbön för den olyckliga kokerskan, att arkiatern slutligen skrattade med. Till all lycka fanns dessutom ost, kall kalfstek och okryddad mjölk, således allt som behöfdes. Det befanns till och med, att fru Sara Lisa Moræa lagt bland vägkosten från staden en flaska af den rara tokayern, som arkiatern nyss fått till present från en af sina beundrare i Wien,original: Wien (källa för ändring: HT, 1873, 1884) och denna upptäckt förvandlade den lilla osämjan i huset till en fullständig harmoni. – Gråt icke mera, din lilla kycklingsmörderska!konsekvensändrat/normaliserat tröstade morbrodern godhjertadt – han som icke en gång ville se en mask lida. – Ingenting, utom tiden, är irreparabilespråk: latin. Du skall få lemna Plinius nu på en tid och taga lektioner hos Luculli lärjungar.

|402|

154 Erika var likväl för djupt förödmjukad, för att så snart låta trösta sig. Hon skyndade ut, för att ännu i tysthet utgjuta bittra tårar, och kunde blott lugnas genom det beslut hon i tysthet fattade inom sig sjelf, att den dagen torde väl komma, när morbror skulle förundra sig öfver hennes talenter i köket icke mindre än i orangeriet.

155 Det goda lynnet var fullkomligt återstäldt vid ett glas förträfflig tokayer, när ett bud anlände från staden med bref och tidningar, som nyss kommit med posten till Upsala.

156 Arkiatern bröt paketerna med en vetenskapsmans hela intresse och nyfikenhet. Politiken, ganska mager för resten, sköt han åt sidan, för att i stället genomögna de många lärda journalerna och de ej mindre vigtiga brefven från alla delar af verlden. Än mulnade hans blick vid underrättelsen om någon ung naturforskare, som fallit ett offer för sin vettgirighet i Afrikas |978|öknar eller Amerikas urskogar; än klarnade den åter vid en gladare nyhet om något fynd i botaniken. – Den otacksamme!konsekvensändrat/normaliserat utropade han vid läsningen af en bland hans lärjungars bref; – han har samlat så mycket och skickar mig ej en enda ört!

157 Straxt derpå bröt han ett paket, innehållande rara pressade vexter från Kanada, skickade af en annan bland hans lärjungar, Kalm, med löfte att snart sända lefvande exemplar. Linnés lifliga ögon lyste af tillfredsställelse. Han glömde allt annat, för att ännu i den halfklara juniqvällen med mikroskopet undersöka rot, stjelk och blad, men isynnerhet blomman och fröredningen. – Hvilken skön skapelse af den allgode Guden!konsekvensändrat/normaliserat utropade han. – Se här en dodecandriaspråk: latin! Här en högst sällsynt monandriaspråk: latin! Här en polygamiaspråk: latin! Här en ny gladiolusspråk: latin! Här en aconitumspråk: latin! Och se här en ny campanulaspråk: latin; – hvilken praktfull syster till våra oskyldiga blåklockor!

158 Så skulle han ha fortfarit, hvem vet huru länge, om ej skymningen slutligen blifvit för stark och om|403| ej hans gäster, för syns skull, gjort mine af att gå. Olyckligtvis för dem – ty de hade gernaoriginal: gernat stadnat ända till morgonen – fanns intet ljus af den lekamliga sorten, vax eller talg, nu i Juni på hela Hammarby. Och likväl voro ännu flera bref obrutna, deribland två med stora, pompösa sigiller. Linnés nyfikenhet väcktes ånyo. – Är jag icke naturforskare,konsekvensändrat/normaliserat skämtade han; – och likväl räcker ej allt mitt vetande till att framtrolla ett fattigt talgljus! Erika – låt tända en brasa; jag vill se hvad dessa bref innehålla.

159 – Erik har något annat att tillbjuda,konsekvensändrat/normaliserat invände flickan blygt och ännu med röda ögon efter sitt bedröfliga nederlag.

160 – Nå, låt se hvad Erik kan göra för upplysningen på Hammarby!konsekvensändrat/normaliserat svarade arkiatern.

161 Erik inträdde och medförde ett halft dussin de skönaste lysmaskar, hvilka han nyss plockat på den daggiga ängen. Arkiatern var förtjust öfver detta infall. Lysmaskarna placerades så att deras sken koncentrerades så starkt som möjligt, och se, det befanns, att man vid detta bleka, fosforescerande sken behjelpligen kunde läsa en redig stil.

162 Nu brötos de tvenne stora sigillen, och brefven befunnos innehålla tvenne i högst smickrande ordalag affattade samtidiga kallelser för den store Linnæus att vara hedersledamot af vetenskapsakademierna i Petersburg och Florens.

|404| |979|

4. Ett bref, ett namn, ett valspråk.

163 En af 18:de seklets varaktigaste förtjenster – vida varaktigare än dess filosofiska spekulation – är dess arbete för naturvetenskaperna. Vår tid, som sett dessa vetenskaper årligen, nästan dagligen göra så glänsande framsteg och med så kolossala krafter ingripa i sjelfva hvardagslifvets mekanik, har längesedan hunnit förgäta den tid, när samma vetenskaper för hundra år tillbaka ännu voro uti sin ungdomsblomma och af sina idkare drefvos med ungdomskärlek, under det att de hos den okunniga mängden framkallade mera förvåning, än deltagande. Knappt hade Linnés stora »ordning i naturen» blifvit känd, innan hans namn flög som en ljusblink kring hela Europa. Allt hvad vetenskapen på denna tid hade utmärkt och lysande skyndade att hembära honom sin hyllning eller anhålla om hans medverkan och råd, med en enthusiasm, som man nuförtiden endast slösar på politiska storheter. De lärda samfunden isynnerhet sletos om hans namn som hedersledamot, och akademierna i Florens och Petersburg voro hvarken de första eller de enda, som ansågo för en ära att ställa sig i närmare beröring med den nordiske forskaren.

164 Linné sjelf var icke känslolös för dessa hedersbetygelser och dolde icke sin glädje deröfver. Han talade ofta och gerna derom, utan högmod, utan afund, med barnslig uppriktighet, vanligen som man talar om tredje person. Den store forskaren hade i sjelfva verket ett barns själ under tänkarens fårade panna. Blommorna, som voro så djupsinniga föremål för hans lärda undersökningar, voro tillika kära leksaker för hans|405| lifliga fantasi. Äfven de stora sigillen på kallelsebrefven gladde och roade honom. Hvarföre? Emedan de voro insegel på framgången af hans system; emedan de voro vetenskapens kungabref, som intygade sanningen af hans nya upptäckter.

165 Senare än vanligt gick Linné till hvila, den afton vi nyss beskrifvit på Hammarby, och sof så lätt, som hade aldrig Erika Lindelias kokkonst gjort ett försök att förgifta hans nattro. Blott en blyg och bortgömd reseda fick den afundsvärda äran att sprida sin fina doft kring blomsterkonungens bädd.

166 Knappt hade morgonsolen hunnit i jemnhöjd med lindarnas kronor, innan arkiatern redan var uppstigen och ute på sin vanliga promenad. Äfven hans båda disciplar och hela Hammarby var i rörelse klockan 4 på morgonen. Det var så mycket att stöka i trädgården, att vattna i drifhusen, att städa och syssla med gårdens vingade eller fyrfota invånare. Först klockan 6 intogs en lätt frukost. Då gaf sig arkiatern en qvart timmas tid att närmare genom|980|ögna gårdagens post, och se, då fanns der gömdt mellan de många paketten ett litet bref på groft papper, adresseradt till gymnasisten Erik Pehrson, Strengnäs, och derifrån af någon bekant vidare påskrifvetoriginal: påskrifvit (källa för ändring: HT, 1873, 1884) till arkiatern, doktor Linnæus, Upsala.

167 Brefvet var ifrån Eriks mor och skrifvet i Wasa. Det innehöll den stora summan af åtta plåtar samt en kärlig och moderlig helsning, att sonen skulle utan minsta dröjsmål begifva sig till Stockholm samt derifrån öfversegla med första lägenhet till Österbotten, emedan hans mors gamla farbror, välaktade riksdagsmannen Lars Larsson i Wasa, åstundade ännu engång se hela sin slägt, både unga och gamla, församlad omkring sig före sin död. Fader Lars, tillade brefvet, var mycket angelägen om att ingen finge blifva borta, han skickade sjelf skjutspengarna, och som han ännu på sin höga ålderdom var en styf man, borde Erik ihågkomma, att en fattig mor kunde hafva skada af sin myndige farbrors missnöje, men godt af hans yn|406|nest. För öfrigt skulle Erik begära sin mosters tillstånd till resan och ingalunda göra någonting henne emot, efter hon af stor godhet upptagit honom till sin son och lofvat göra honom till sin arftagare, om han förhölle sig väl. Till slut berättades, att Eriks syskon och öfriga slägt befann sig efter omständigheterna »bergandes skapligt»konsekvensändrat/normaliserat.

168 Arkiatern, som undertiden med ny förnöjelse fördjupat sig i sina kanadiska örter, märkte icke att hans lärjunge vid läsningen af detta bref blef allt mera bedröfvad till mods, intilldess att ett par stora tårar begynte droppa ned från Eriks ögonlock. Men en, som märkte det ganska väl, var Erika Lindelia. Hon lade sin hand på hans axel och frågade deltagande »om hans mamma var sjuk»konsekvensändrat/normaliserat.

169 – Nej, sade gossen; –konsekvensändrat/normaliserat men hon vill att jag genast skall resa härifrån till hennes farbror i Österbotten.

170 – Det går aldrig an, det är rent af omöjligt,konsekvensändrat/normaliserat invände Erika mycket bestämdt.

171 – Men det gäller mors egen välfärd,konsekvensändrat/normaliserat suckade gossen.

172 – Hvad vill det säga?konsekvensändrat/normaliserat fortfor Erika harmset. –konsekvensändrat/normaliserat Skall hon intet tänka först på ditt bästa? Hela verlden afundas dig att få vara som barn i huset hos morbror och alla dagar se och höra en sådan man. – Morbror! Men så säg då, morbror, att det alldeles intet går an.

173 – Hvad är det?konsekvensändrat/normaliserat frågade arkiatern.

174 – Erik vill resa till Finland. Hans mor vill taga honom ifrån oss och skicka honom till en gammal tjärsudd, jag vet intet hvar, för att lära honom trolla.

|981|

175 Arkiatern tog brefvet och genomläste det med mycken uppmärksamhet. – Jag är ledsen att mista dig, kära Erik, sade han; –konsekvensändrat/normaliserat men en mors önskningar äro heliga; du bör lyda henne utan dröjsmål och utan betänkande.

|407|

176 – Och hvem skall sedan hjelpa mig att bära vatten från brunnen, och skrifva namn på plantstickorna, och rensa häckarna, och plocka lergräset från blomstersängarna, och mata filfrasen, och välja lagom stora krukor för drifhuset, och pressa mina örter nog hårdt, och klistra dem på papper, och fånga ödlorna, som jag ej törs taga uti, och lägga grodorna i sprit, och sticka upp insekterna, som jag heller aldrig vill göra?konsekvensändrat/normaliserat utbrast flickan, förifrad och munvig. –konsekvensändrat/normaliserat Det vore just skönt att taga trädgårdsdrängen Tobias, han som i somras rödjade bort morbrors raraste unga silfverpopplar och svarade, när jag bannade honom: det är ju skam att låta asparna ogräsa hela trädgården!

177 Arkiatern smålog. – Carl skall hjelpa dig, när han kommer hit i öfvermorgon.

178 Carl var arkiaterns äldste son, vid den tiden af samma ålder som Erik.

179 – Men hvem skall förklara min Plinius? Carl gör bara narr af mig,konsekvensändrat/normaliserat jemrade Erika.

180 – Plinius får hvila på sina lagrar, tilldess att du lärt dig koka ägg, svarade morbrodern; – och Erik skall få min häst till Stockholm.

181 Mot detta afgörande utslag var intet att invända. Erik och hans unga väninna gingo modfällda att hoplägga och inpacka i hans rensel de få persedlar, som belupo sig på en den tidens gymnasist. När detta var undanstökadt på mindre än en half timma, tillbragte de en dubbelt så lång tid med att byta örtsamlingar. Erik utvalde de raraste och bästa han egde, för att gifva dem åt Erika, medan hon å sin sida var mån om att föröka hans samling med sina raraste vexter. Utbytet gjordes med det ömsesidiga löfte, att de allt framgent skulle skicka hvarandra sina botaniska dyrbarheter och dessutom skrifva till hvarandra så ofta som möjligt, medan de voro skilda.

182 De hade ännu engång tillsammans genomvandrat drifhusen och trädgården; de hade sagt farväl åt hvarje träd, hvarje buske, hvarje blomma, som uppspirat under deras gemensamma vård;original: vård! (källa för ändring: HT, 1873, 1884) de hade ej heller glömt|408| att ännu engång efterse bikuporna, mata dufvorna, klappa renen på halsen, gifva honung åt björnen och kasta ett stycke hästkött åt filfrasen. De hade slutligen satt sig på den lilla bänken i rönnbersån, hvilken just nu stod alldeles hvit af doftande blommor, och der hade Erik tröstat den gråtande flickan med det bestämda löftet, att han icke skulle blifva prest, han skulle blifva naturforskare, och till en början läkare, liksom hans stora förebild. På detta löfte hade de »tummat», och det var tillräckligt. De förstodo hvarandra |982|utan ett ord vidare; och hvartill skulle det tjenat? Det allra varmaste och heligaste uti ett ungt hjerta behöfver inga ord, det skyr dem fastmer, – det vill icke ens för lundens blommor bortlyfta den skära, genomskinliga, tjusande slöjan af sin käraste hemlighet.

183 Erik kände sig af sitt löfte helt manlig till mods och stod upp för att gå. Men dessförinnan fattade han flickans hand och sade:

184 – Jag har icke fått någon sömn i natt för det att jag beständigt låg och tänkte på det nya namnet du ville ge mig. Munsala tror jag aldrig ha varit skapadt till folknamn, och att kalla mig Loilaxius efter min fars hemman Lohilahti, det tänker jag vore lax på lax. Att kalla mig Hortulan, Rosenius, Delphin eller Lilius, det vore visst trädgårds- och blomsternamn, men sådana finnas förut, och intet vill du att jag skall kalla mig Aquilegius, Digitalis, Helianthus eller Verbascus. Intet heller vill jag plundra min mästare på en enda bit af hans stora namn, och derföre, Erika, har jag tänkt att jag skulle kalla mig – gissa!

185 – Herchepæus; det är ju afgjordt.

186 – Inbilla dig intet det. Jag vill kalla mig efter dig.

187 – Efter mig? Erika vulgarisspråk: latin! Men du får ej bli någon vulgaris, som folket är mest. Du skall blifva en stor och berömd man, Erik!

|409|

188 – Jag skall försöka. Och derföre kallar jag mig rätt och slätt Ljung, så är det ändå ett blomsternamn och på köpet ditt namn.

189 – Men det är intet latin.

190 – Det blir min hemlighet. Ingen skall ana, att hvargång jag hör mitt namn, så öfversätter jag det i tankarna till Erika.

191 – Ljung ... Erik Ljung ... Ericus Ljungius ... stafvade flickan. –konsekvensändrat/normaliserat Fult är det intet, men det klingar ej stort. Tänk, Erik: Carolus Linnæus! Det klingar något.

192 – Om dygden består i klangen, så vore det bäst att heta Klingeliklangius eller Örn von Dunderblixt. Jag är nöjd med mindre, jag.

193 Erika besinnade sig ett ögonblick. Derefter gjorde hon ett hopp och ropade: – får du fatt mig, så får du behålla mitträttelse i originalet namn!

194 Erik var ej sen att följa, men flickan var redan långt borta. Det bar af genom alla krokgångar i trädgården, hon före, han efter, som lekfulla barn, som vingade svalor, utan tanke på annat än den sekund, i hvilken de lefde. Häckarna böjdes åt sidan, plantorna öfverhoppades, rönnar, häggar och äppleträd, dem de vidrörde i språnget, skakade öfver dem sina hvita blommor, men gymnasisten blef efter. Slutligen begynte de springa kring en stor lind vid trädgårdsgrinden, och der kom Erika rusande i sin morbrors |983|armar, just när han inträdde genom grinden. Men i detsamma var hon också fångad af sin förföljare.

195 – Barn, hvad taga ni er före?konsekvensändrat/normaliserat bannade arkiatern, i det hans blickar med välbehag hvilade på de ungas friska, af språnget blossande kinder.

196 – Erik ville i fyrsprång nappa tag i ett stort namn,konsekvensändrat/normaliserat skrattade flickan.

197 – Och nu har jag vunnit det,konsekvensändrat/normaliserat inföll gossen.

198 Arkiatern smålog. – Man springer ej till stora namn öfver blomsterbäddar i rosengård,konsekvensändrat/normaliserat yttrade han. –konsekvensändrat/normaliserat Det kostar förvisst månget långsamt, mödosamt fjät öfver tistlar och törnen; men gå bara, gå, Erik, gå|410| fast, redligt och oförskräckt, med Gud i hjertat, med ett högt mål beständigt för ögonen, och du skall engång lyckas att tangere astraspråk: latin*)Vidröra stjernorna – nå odödligheten.. Af en stackota rot uppvexer stundom ett lummigt träd. Du går nu för första gången på egen hand ut i verlden; kanske vänder du engång tillbaka till våra blommor på Hammarby, kanske icke; der är ett haf mellan Sverige och Finland, och kan du mera gagna den andra stranden, vill jag ej afråda dig. För den händelse att dina anhöriga låta dig studera i Åbo, vill jag gifva dig ett rekommendationsbref till Åbo akademis kansler, grefve Tessin, som du bör uppsöka i Stockholm; och behöfver du framdeles ett råd, så vänd dig till mig. Din häst är förspänd.

199 Ynglingen tackade med rördt hjerta, men förklarade att han hellre ville gå till fots, för att botanisera på vägen.

200 – Gör det,konsekvensändrat/normaliserat sade arkiatern; –konsekvensändrat/normaliserat jag har också gått några fjät med renseln på ryggen. Se här några daler att förstärka din reskassa; du kan få vänta längre än du tror på fartyg i Stockholm. Här har du min capsulaspråk: latin att lägga dina örter uti. Låt mig veta, om du finner något rart. För öfrigt, min kära gosse, har jag blott ett råd att gifva dig, och det läser du ofvanför min dörr.

201 Vid dessa ord följde Linné sin lärjunge till trappan af huset och pekade på den bekanta vackra inskriften öfver dörren:

202 INNOCUE VIVITO. NUMEN ADEST.språk: latin

203 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han,konsekvensändrat/normaliserat öfversättande det vackra språket: –konsekvensändrat/normaliserat vare det all din lefnadsvishet, såsom det varit min:

204 »Lef oförviteligt! Gud är när dig.»

205 Och några minuter derefter var Erik Pehrson, eller Erik Ljung, som han numera kallade sig, på vägen till Stockholm, vandrande till fots med renseln på ryggen.

|411| |984|

5. Fjäriljägaren.

206 – Vet Bjelke, det blir en bra idé. Den 7 Juli är Fredriks födelsedag. Drottningen och hofmästarinnan gå att promenera i parken och kammartjenaren Åberg drager Fredrik i korgvagnen. Då kostymerar Carl sig till ett skogsrå, springer fram bakom häcken och enleverar prinsen. Stor scen, man låts svimma, men det är intet så farligt. Jag är gömd bakom en ek och kostymerad till – hvad bör jag vara, Bjelke? En genius, en dryad, eller kanske en chevalier sans peur et sans reprochespråk: franska? Vänta – jag vill föreställa en prins af de Azoriska öarna – båge och pilar, spjut och sköld – jag får låna en grön tunique af Düben – sandaler klippa vi af salig kungens jagthandskar, som skräpa på vinden – och så bör jag ha en barett af grön sammet med en praktfull fjäril, fästad ofvanför pannan. De vackraste papillonerna i drottningens kabinett äro från de Azoriska öarna.

207 Dessa ord yttrades under lifliga gester af en vacker gosse om sex år, med stora uttrycksfulla ögon, fina och qvicka drag, klädd i en åtsittande lifrock af blått kläde med underkläder af gult siden, jemte silkesstrumpor och skor, medan han promenerade med en kavaljer af hofvet i Ulriksdals park.

208 – Men hvad skall hennes majestät säga derom?konsekvensändrat/normaliserat frågade ledsagaren.

209 – Det skall Bjelke få höra. Det är inte drottningen som dånar, det är Fredriks bonne. Tror Bjelke att hon dånar?

210 – Det skulle jag intet tro.

|412|

211 – Men jag tror det. Enfinspråk: franska, hon faller i vanmakt, och drottningen ropar au secours! aux armes!språk: franska Mitt barn! – eller hvad det i hast kan konvenera hennes majestät att säga – med utslaget hår och den stora gesten, så här, som mademoiselle Duroche gör i Zenaide. Nu springer jag fram bakom eken – men tror Bjelke att Åberg kan förekomma mig?

212 – Han kan ju dåna, han med, ifall det nödvändigt skall höra till pjesen.

213 – Nej, han bör endast gifva tillkänna en stum förtviflan – så här! Nu skall Bjelke få höra. Jag springer fram bakom eken, – jag störtar mig efter skogsrået – jag frånrycker honom hans byte – det skall se ut som en verklig combat ...

214 – Likväl intet med spjutet, vill jag förmoda?

215 – Bara med skaftet; men att segra utan combat, det vore ingen heder för mig. Jag rycker Fredrik ur röfvarens klor – han gallskriker, det är naturligt – drottningen störtar som en furie – nej, som en madonna emot mig – jag nedlägger det räddade offret för hennes fötter – böjer ett knä, som monsieur Lafleur gör i komedin, och utropar:

|985|

Madame, till dygdens skydd, förföljd af våldets pilar,

Ett himlens sändebud på fjärilns vingar ilar!

217 – Ser Bjelke, derföre måste jag fästa en fjäril uti baretten.

218 – Altessespråk: franska har glömt en sjunde person i pjesen – grefve Tessin.

219 Prins Gustaf spände sina stora ögon i frågaren, likasom ville han utforska, om det var skämt eller allvar. – Läsaren har redan gissat, att gossen var prins Gustaf, sedermera Gustaf III, åtföljd af sin underguvernör, grefve Nils Bjelke, på den vanliga morgonpromenaden i Ulriksdals park. Förste guvernör var då ännu riksrådet grefve Carl Gustaf Tessin.

220 – Om drottningen applåderar, bör grefve Tessin ropa dacapo,konsekvensändrat/normaliserat återtog prinsen med en liten höghetsknyck på det vackra hufvudet. –konsekvensändrat/normaliserat Dessutom är det han, som först lärt mig att spela komedi. Kanske vill han|413| ännu berätta sagor för mig gudslånga morgonen om landtråttan och stadsråttan. Det var fasligt moraliskt, vet Bjelke; on s’endormespråk: franska. Men se, när landtråttan slapp in i hoffröknarnas kammare och åt upp deras bonbons och marmelades; min Gud, hvad jag kunde skratta deråt när jag var liten!

221 – Altessespråk: franska är ej liten numera; man bör tänka på allvarsammare saker.

222 – Just det, ser Bjelke. Och derföre har jag en rol åt grefve Tessin, om han vill spela med i min pjes. Gissar inte Bjelke det redan?

223 – Han skall vara den som utdelar dygdens belöning.

224 – Nej, förlåt, han skall vara en hattmakare, som är beställd att göra hattar åt Ulriksdals park, men faller i förundran öfver att den gode Guden gifvit ekarna kronor. Förstår Bjelke? Han skall vara kung Midas, med en ofantlig chapeau-basspråk: franska öfver ... öfver peruken.

225 – Altessespråk: franska bör ej tala så lättsinnigt om en utmärkt person. Man bör visa aktning för sin guvernör, äfven när han är frånvarande.

226 Prinsen teg. Om han ej älskade sin förste guvernör, bar han likväl fruktan för honom och hade nog förstånd att ej drifva längre ett gyckel, som kanske hade varit i säck, innan det kom i påse. Han fortsatte halfdansande sin promenad och roade sig med att med sitt lilla ridspö slå topparna af några millefolier och stormhattar, som växte på gräsparterren.

227 Grefve Bjelke föreslog att botanisera; ett nöje som nu, genom Linné, kommit mycket på modet. Prins Gustaf kände redan en mängd örter, och dem han ej kände skulle han plocka och examinera dem hemma.

228 Förslaget behagade den liflige gossen, men blott för en stund. När han uppryckt en mängd örter, dem han ej kände, begynte han åter bortkasta dem som ej hade vackra blommor och förklarade att Linnæus sjelf hade ej reda på |986|allt ogräs. Då uppflög en vacker fjäril, en Machaonspråk: latin, bakom acaciehäcken, och prinsen|414| ihågkom att han behöfde en sådan för sin kostym från de Azoriska öarna. Genast var han i fullt språng, med hatten i handen, för att fånga sitt byte.

229 Fjäriln var honom likväl för snabb, flög allt längre inåt parken, och prinsen förföljde honom. Så kom han slutligen ända till parkens gräns och var just i sin största ifver att ändtligen fånga flyktingen, då han snafvade öfver ett föremål, som låg doldt i det höga gräset, föll raklång på marken och rispade en tapper skråma i kinden mot stubben af ett träd.

230 Förbittrad stod han upp, varseblef i gräset en person, som han tog för en af trädgårdsmästarens drängar, och rappade honom straxt i första hettan med ridspöet kring öronen. Den förmodade trädgårdsdrängen, en tarfligt klädd yngling om 17 eller 18 år, uppstod mera förundrad, än häpen, och nöjde sig först att afvärja slagen med armen, men när ridspöet fortfor att hvina honom kring öronen, miste han tålamodet, vred spöet ur prinsens hand, bröt sönder det och kastade bitarna långt in i hagtornshäcken, som på denna sida begränsade parken.

231 Allt detta gick så hastigt, att när grefve Bjelke, som med möda följde sin kunglige elev uti hälarna, hann till stället, fann han prinsen afväpnad, röd af språnget och harmen, samt färdig att med egen hög hand rusa den oförskämde drängen i lufven, för att lära honom tillbörlig respekt för det kungliga blodet.

232 Det var likväl något på en gång saktmodigt och trottsigt i ynglingens hållning, som höll prinsen tillbaka. Men hans unga vrede fortfor att koka, han begynte gråta af harm och förmådde endast framstamma: –konsekvensändrat/normaliserat han ... bröt sönder ... mitt ridspö!konsekvensändrat/normaliserat

233 Grefve Bjelke – het också han – såg prinsen blöda om kinden och tog för afgjordt att denne blifvit personligt misshandlad. Ursinnig, grep han en närliggande torr trädgren och trädde hotande mot förbrytaren. – Hur vågar du, slyngel, att förgripa dig mot hans kunglig höghet?konsekvensändrat/normaliserat utropade han. Och utan att vänta på svar, måttade han ett rapp, som|415| kunnat blifva kännbart nog, derest ej den, åt hvilken det var ämnadt, undvikit slaget genom en hastig vändning åt sidan. Strax derpå hade förbrytaren hoppat öfver hagtornshäcken och stod tillsvidare i säkerhet.

234 – Förlåt mig, ers kunglig höghet,konsekvensändrat/normaliserat sade den främmande ynglingen, utan att taga till flykten längre än nätt och jemt var nödigt för hans rygg – jag visste ej att jag kommit inom den kungliga parken.

235 – Hvad är du för en, och hvad gör du här?konsekvensändrat/normaliserat frågade grefven, under det att han med sin fina holländska näsduk aftorkade blodet från prinsens kind.

|987|

236 – Jag är gymnasist i Strengnäs och heter Erik Ljung,konsekvensändrat/normaliserat svarade ynglingen frimodigt. – Jag gick ut att botanisera här i nejden och visste ej att jag derunder kom in uti parken. Medan jag satt mig ned för att undersöka en rar convolvulusoriginal: convulvulus (källa för ändring: HT, 1884) sepiumspråk: latin, kom hans kunglig höghet springande och råkade olyckligtvis snafva öfver mig, och efter jag är för gammal för att få stryk, så ...

237 – Så understod du dig att slå tillbaka, din landsförrädare!konsekvensändrat/normaliserat utbrast grefven, ånyo förbittrad.

238 – Bevare mig Gud!konsekvensändrat/normaliserat svarade Erik trohjertadt. – Jag visste ej att det var prinsen; men aldrig skulle jag slå ett barn.

239 – Är jag ett barn, jag, för dig!konsekvensändrat/normaliserat inföll prinsen, djupt sårad i sin manliga ambition.

240 – Du ljuger, din inpiskade skälm! – Bekänn att du är lejd af någon erkeförrädare!konsekvensändrat/normaliserat utbrast grefven ånyo, ty hofvet hade den tiden många hemliga fiender.

241 – Förrän jag lärde mig något annat,konsekvensändrat/normaliserat svarade Erik, utan att blinka – lärde jag af min mor att tala sanning för Gud och menniskor. Och efter jag är säker att hans kunglig höghet har lärt detsamma, så skall han intyga att jag sagt sannt.

242 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat sade prins Gustaf, kämpande med sin förtrytelse på ett sätt som gjorde hans hjerta heder, – det är sannt att han slog mig intet, utan jag stötte mig emot stubben. Men han bröt sönder mitt spö.

|416|

243 – Det gjorde jag först sedan jag fått några duktiga rapp,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Erik, pekande på sin venstra kind, som bar en röd strimma af den kungliga agan.

244 Detta smickrade prinsen. Han hade gifvit en så lång gosse stryk, och det var troligen hans första hjeltebragd. Han var icke långsint och kände sig strax försonligare stämd. – Jag kan få mig ett annat ridspö,konsekvensändrat/normaliserat sade han.

245 – Kom, altessespråk: franska, grefve Tessin väntar oss. Emellertid följer han mig till slottet, munsjör!konsekvensändrat/normaliserat tillade Bjelke, som ännu hade starka misstankar om gymnasistens afsigter.

246 – Är grefve Tessin på Ulriksdal?konsekvensändrat/normaliserat frågade Erik.

247 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bjelke, fixerande honom.

248 konsekvensändrat/normaliseratMed ett nytt hopp var Erik tillbaka öfver häcken. – Om ers nåd tillåter, så ber jag att få träffa hans excellens. Jag har ett bref till honom och har länge förgäfves sökt honom i Stockholm.

249 Förvissad om grefve Tessins beskydd, drog Erik numera ej i betänkande att följa till slottet. Han hade ingen aning om att detta hans uppdrag till hattpartiets mäktige chef och hofvets hatade förmyndare den tiden ingalunda |988|bidrog att höja hans aktier hos de båda mäktiga personer, han nyss hade förolämpat. Grefve Bjelke gick bister framför honom, och prins Gustaf beredde sig motvilligt på en moralkaka af sin fruktade mentor.

|417|

6. Erik Ljung får inträde vid hofvet.

250 Vid tiden för denna berättelse hade ett ungt konungapar, och med detta en ny dynasti, bestigit Sveriges thron. Utlefvad, skröplig till kropp och själ, hade den gamle galante kung Fredrik år 1751 lemnat verlden och riksdagsbråket, hvarmed han på slutet befattat sig så litet som möjligt. Hans 1743 utkorade efterträdare, Adolf Fredrik af huset Holstein-Gottorp, mottog i arf, jemte riket, en högförnäm, högmyndig rådkammare, allrådande ständer och hela det nu fullvuxna partiväsendet, med Hattarne och grefve Tessin i spetsen. Som kronprins hade Adolf Fredrik tröstat sig i sin husliga krets, hos sin snillrika gemål, Lovisa Ulrika, prinsessa af Preussen, och med att göra leksaker åt sina tre prinsar, Gustaf, Carl och Fredrik. Partierna hade då redan varit måne om att låta honom känna sin makt; de hade, med en oförskämdhet som kunnat reta sjelfva saktmodet, trängt sig ända till kronprinsens vagga och åtta dagar efter hans födelse tvungit föräldrarna att ombyta amma. Adolf Fredrik lät sig detta behaga, men icke så hans gemål. Häftig, herrsklysten och uppfostrad i ett enväldigt hof, dolde hon icke sitt hjertas bitterhet och lät redan blott alltför tydligt förstå, att om riket finge en eftergifven konung, skulle det få en desto sadelfastare drottning. Detta slog icke heller felt; Adolf Fredrik bar konungamanteln, – utantill purpur och höghet, innantill armod och förödmjukelse, – men Lovisa Ulrika bar kronan. Konungen var den svaga handen, drottningen var det förslagna hufvudet. Olyckligtvis för hennes många och djerfva planer, var denna drott|418|ning alltför häftig för att välja sin rätta tid, och alltför uppriktig för att vara politiskt klok. Också blef hela hennes lif en högtsträfvande andes regellösa, aldrig tillfredsställda suck efter makt och ära. Hade hon varit en man, skulle hon kufvat svenskarne, som äro i stånd att blöda till döds för stora konungar, medan de prata omkull de små. Men hon var qvinna, och Christinasoriginal: Kristinas (källa för ändring: andra förekomster i grundtexten) tider voro förbi. Fredrik II:s syster kunde strida, men förstod ej att segra. Örninnan blef intrasslad och, fången i tidens snaror, lemnade hon slutligen, vanmäktig, framtiden i arf åt sina vexande ungar.

251 Så stod det unga hofvet redan i början af sin regering uti den skefva och spända ställning, som alltid åtföljer anspråk utan makt och medgifvanden |989|utan uppriktighet. Omkring detsamma stod misstroendet på lur, partiväldet svartsjukt om makten och ränkerna spinnande nya snaror. Det var en bedröflig makt, men han skimrade ännu på ytan. Aldrig har ett suveränt folk mera underdånigt bugat sig för en krona af papper. Aldrig har man mera fjäsat den konungsliga högheten, än just denna tid, när man var så mån om att beröfva henne all verklig betydelse. Man afhögg näbben, man klippte klorna, men aktade sig att afplocka örnens fjädrar. Någon ögonfägnad måste man lemna åt hopen. Och den beskedlige Adolf Fredrik var nöjd till en början. Han var dock glad att åtminstone vara kung – i China.

252 Vi återgå till berättelsen.

253 Den moderliga naturen hade begåfvat gymnasisten Erik Ljung med ett ganska godt kurage, som väl hade sin förnämsta grund i ett godt samvete. Han kunde ej finna det så särdeles farligt att hafva afbrutit en pojkes ridspö, äfven om pojken var en prins, och följde derföre i början helt obesväradt sina förnäma ledsagare genom Ulriksdals park. Men ju närmare han nalkades slottet, ju präktigare och stelare det blef omkring honom, desto mera begynte hans hjerta att klappa, han visste ej hvarföre. Slutligen|419| när han stod framför slottets höga façad uti all dess prakt och följde prinsen med hans guvernör in genom trädgårdsporten, kände han sig mycket frestad att vända om och springa sin väg. Hvad skulle han här, han som aldrig ens drömt om ett hof! Men just som frestelsen höll på att blifva honom för stark, såg grefve Bjelke sig om, – och Erik klef in genom porten.

254 konsekvensändrat/normaliseratJag har lust att se hvad de ämna göra mig,konsekvensändrat/normaliserat tänkte han vid sig sjelf.

255 Inkommen på borggården, sade Bjelke: – Du har ett bref till grefve Tessin?

256 – Ja.

257 – Gif hit. Jag skall lemna det åt grefven.

258 – Jag skulle helst lemna det sjelf,konsekvensändrat/normaliserat menade Erik.

259 –konsekvensändrat/normaliserat Hvad nu, slyngel; hör du ej hvad jag säger?konsekvensändrat/normaliserat återtog grefven.rättelse i originalet

260 Erik såg på de höga slottsfönstren, såg på vaktposten vid trappan och de många livréklädda kammartjenarne, som sysslade i den stora vestibulen. Icke desto mindre svarade han: – Jag vill ej besvära hans nåd, jag frambär nog brefvet sjelf.

261 Troligen hade denna envishet bekommit Erik värre än han kunde förmoda, derest icke i samma stund en vagn kört in på gården. Så snart Bjelke igenkände den granna kusken och de präktiga spanska hästarna, skyndade han genast upp i slottet med sin kunglige elev, på det att denne icke skulle nedsätta sin värdighet genom att mottaga en undersåte vid trappan.

|990|

262 Lemnad åt sig sjelf, stod Erik med nyfikenhet betraktande den ståtliga vagnen, ur hvilken en ännu ståtligare herre steg ur. Det var en man mellan 50 och 60 år, ytterst fin och elegant i drägt och hållning, men tillika så förnäm utan all styfhet och så vördnadsbjudande utan all pretention derpå, att Erik strax beslöt i sitt sinne: det kan icke vara någon mindre person än kungen sjelf!

263 Utan att tänka derpå, hade Erik ställt sig vid slottstrappan och stod der, betagen af respekt med|420| mössan i handen, när den förnäme herrn passerade tätt förbi, observerade ynglingen, som måtte ha förekommit honom något ovan på Ulriksdal, och frågade vänligt:

264 – Vill du något, min vän?

265 konsekvensändrat/normaliseratHans vän!konsekvensändrat/normaliserat tänkte Erik och det klack ordentligt uti honom. Likväl grep han sig an och svarade: – Jo, ers majestät; jag har ett bref till grefve Tessin.

266 Den höge herrn smålog, men tycktes alldeles icke mankerad öfver misstaget.

267 – Lemna mig brefvet,konsekvensändrat/normaliserat sade han.

268 Erik hade icke lust. Kungen sjelf skulle ej taga hans bref ifrån honom. Han bad att få lemna det åt grefve Tessin.

269 – Jag är grefve Tessin,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den nedlåtande herrn med en lätt skymt af otålighet.

270 Nu ändtligen kom det vigtiga brefvet i dagen. Erik berättade till sin ursäkt, att grefve Bjelke nyss befallt honom lemna brefvet ifrån sig, men han hade ej funnit för godt att lyda.

271 – Bjelke?konsekvensändrat/normaliserat upprepade det mägtiga riksrådet med en hastig, skarp blick åt slottsfönsterna. Och han ögnade flygtigt på utanskriften.

272 – Det är från min käre arkiater,konsekvensändrat/normaliserat sade han. – Vänta derborta, tills jag låter kalla dig. Rydin, släpp in gossen och gif honom frukost.

273 Riksrådet grefve Tessin befallte som vore han hemma på Ulriksdal. Det är sannt, att han var kronprinsens förste guvernör, följaktligen hörande på sätt och vis till familjen, men detta slott var likväl en fristad, dit konungaparet dragit sig undan, för att åtminstone under den vackraste årstiden slippa riksens råds odrägliga förmynderskap.

274 Grefven begaf sig direkt till kronprinsens rum, men fann honom icke der. Jourhafvande kavaljern underrättade, att hans kunglig höghet var inne hos drottningen.

275 Grefven begaf sig till hennes majestäts rum och|421| lät anmäla sig. Ingen svarade. Hofbetjeningen syntes bestört. Någon olycka hade inträffat.

276 Grefven gick in; det var hans pligt som guvernör.

|991|

277 Han fann en familjescen – drottningen i tårar, biträdd af sina kammarfruar att badda prins Gustafs blödande kind med kallt vatten och eau de Cologne.

278 Lovisa Ulrika, häftig utan mått och alltid färdig att skylla prins Gustafs fel på hans guvernör, vände sig till grefven, innan han ännu hann göra en fråga, och utropade på fransyska:

279 – Se der, herr grefve, följderna af er uppfostran. Kronprinsen inlåter sig i batalj med tjufpojkar och hemkommer blödande, med en skråma, som för alltid skall vanställa honom.

280 Grefven repliquerade med en värdighet, som klädde honom förträffligt, men som drottningen ej kunde förlåta honom: – Om hans kunglig höghet förglömt sig så långt, då har han också glömt de förmaningaroriginal: förmaningar, (källa för ändring: HT, 1884) jag aldrig tröttnat att gifva honom.

281 Tonvigten på detta jag uppretade drottningen ännu mera. Hon var i begrepp att svara, och det hade ofelbart ledt till skandal i hoffolkets närvaro, derest icke grefven, att förekomma detta, begärt enskild audiens.

282 Drottningen insåg att hon gått för långt och samtyckte, sedan hon öfverlemnat prinsen i grefvinnan Wrangels vård, med förmaning att för all del badda blessyren så, att der ej blefve något ärr.

283 Under tiden hade Erik Ljung blifvit visad till en sidotrappa i ena slottsflygeln, och ingen brydde sig vidare om honom. Ett obestämdt rykte hade spridt sig ibland betjeningen, att kronprinsen blifvit öfverfallen och illa slagen i parken af någon okänd missgerningsman. Alla skyndade till stora vestibulen att närmare få höra den märkvärdiga nyheten, och ingen anade, att den oskyldige upphofsmannen till hela denna kalabalik trafvade ensam och obehindrad i trappan af sidoflygeln.

|422|

284 Erik fann ingen, som han kunde fråga hvar han borde gå in. Han öppnade dörr efter dörr, men der förekom honom allt för grannt, för att han kunde våga sig dit, och så kom han slutligen till ett temligen ostädadt rum, der allehanda spånor och verktyg lågo kringströdda på golfvet. Här kände han sig mera hemmastadd och klef dristeligen in.

285 I detta rum fanns lika litet som i de öfriga någon lefvande varelse, men i rummet nästintill hördes något buller, likasom af ett surrande hjul. Erik klef in.

286 Der stod ett slags vaktmästare eller snickare, hvad han kunde vara, och höll på att svarfva. Han bar visserligen en blå sidennattrock, men den hade han förmodligen fått på köpet för något arbete, ty den var urblekt och mycket fläckig. Sin peruk hade mannen hängt på en knagg, bar öfver det ganska vackra kastanjebruna håret en gammal nattmössa och framför sig ett långt |992|skinnförkläde, som skymde underkläderna. Mannen hade för öfrigt ett vänligt och godmodigt utseende, och öfver den visserligen något förnäma krökta näsan framblickade ett par högst borgerliga ögon, som knappast gåfvo sig tid att se på den inträdande, så upptagen var mannen af sitt arbete, som bestod i att svarfva små dosor.

287 – Är det du, Feif?konsekvensändrat/normaliserat sade han, brytande på tyska, när Erik trädde in; men utan att afvakta rättelse i originalet svar, tillade han: – jaså – kom hit du, och trampa hjulet; de slynglarna ha alla sprungit sin väg, och jag har ingen som hjelperoriginal: hjelpar (källa för ändring: HT, 1873, 1884) mig.

288 Svarfvarens svettiga panna utvisade i sjelfva verket att han behöfde biträde, och Erik, som förr varit en liten mästare på sin fars svarfstol der hemma i Munsala, var icke sen att hörsamma uppmaningen. Hjulet snurrade med fördubblad fart, och mannen i nattmössan tycktes vara synnerligen belåten med sin nye medhjelpare.

|423|

7. Vid svarfstolen och i förmaket.

289 Mannen vid svarfstolen hade mycket besvär med ett stycke qvistigt träd, som oupphörligt sprack vid qvisthålen. Förtretad kastade han det ifrån sig och gick att söka ett annat på hyllan, der flera rara utländska trädsorter voro uppradade i passande bitar. Undertiden företog sig Erik att svarfva några tag på det bortkastade stycket och gjorde deraf en präktig knapp, stor som ett litet théfat.

290 Hans okände vän betraktade knappen med välbehag och frågade: – kan du svarfva, du?

291 – Något litet,konsekvensändrat/normaliserat svarade gossen, – och med detsamma gjorde han ett prydligt munstycke.

292 Mannen blef allt mera belåten och frågade: – kan du tiga?

293 – Något,konsekvensändrat/normaliserat svarade Erik. – I allt som ej är kunglig majestät och riket emot. – Der låg politik i luften och smittade tillochmed en gymnasist.

294 – Godt,konsekvensändrat/normaliserat sade mannen. – Jag har en idé. Du skall svarfva åt mig trettiotvå dussin stora knappar, som skulle duga åt en mandarin. Vet du hvad en mandarin vill säga?

295 – Nej.

296 – Så mycket bättre. Aber das Maul halten.original: Halten. (källa för ändring: HT, 1873, 1884)språk: tyska Begriper du det?

297 – Nej.

298 – Du skall tiga dermed. Mausestill.språk: tyska Ingen annan än jag och Feif får veta deraf. Det är en hemlighet. Du kan börja nu genast.

|993|

299 Erik förklarade sig villig dertill, men lät tillika förstå att han var hungrig och att man bjudit honom|424| på frukost. Mannen såg beskedlig ut; hvarför skulle han, – en gymnasist, som snart skulle bli student, – genera sig för en svarfvare?

300 – Hvad?konsekvensändrat/normaliserat sade denne. – Hör du icke till trädgårdsmästarens folk?

301 Till svar berättade Erik uppriktigt huru han kommit till slottet och dolde icke äfventyret med prinsen i parken.

302 Svarfvaren i den blå nattrocken syntes i början brydd och orolig, men när han hörde att allt aflupit utan värre påföljd, klappade han gossen vänligt på axeln och sade med mera värdighet, än den gamla nattmössan låtit förmoda: – det är bra, sehr gutspråk: tyska. Du är en ärlig själ. Men jag råder dig icke att en annan gång röra vid prinsarnes ridspön, om du vill komma för drottningens ögon.

303 – Är hennes majestät så argsint utaf sig?konsekvensändrat/normaliserat frågade Erik.

304 Den blå rocken smålog, skakade på hufvudet och gick, utan att svara, till ett lönnskåp i väggen, ur hvilket han framtog och lade på svarfstolen en kaka hvetebröd, färskt smör, delikat ost och lybsk skinka. Ett par buteljer vin framskymtade dessutom i mörkret af skåpet.

305 – Se här, – ät!konsekvensändrat/normaliserat sade han.

306 – Tackar, som bjuder,konsekvensändrat/normaliserat svarade Erik och höll utan krus till godo med välfägnaden. Medan han grep sig an, föll det honom in att han här kunde få veta något om hofvet, der han så oförmodadt blifvit bjuden på frukost.

307 – Herrn är kanske hofsvarfvare?konsekvensändrat/normaliserat började han, för att säga någonting artigt till tack för sin välfägnad.

308 – Något ditåt,konsekvensändrat/normaliserat svarade mannen, som fortfor att med mycken konstkännedom granska sina dosor och sortera dem efter deras mer eller mindre lyckade arbete.

309 – Då kan herrn säga mig, hurudan karl är kungen?

|425|

310 – Åh ja; – hvad säger folket om honom?

311 – Folket säger, att han skall vara en hjertans god menniska och landsens fader, bara han får råda sig sjelf.

312 – Jag tror att han menar godt med landet,konsekvensändrat/normaliserat svarade svarfvaren.

313 – Men så påstå de att han skall, som man brukar säga, stå under toffeln.

314 En lång, forskande blick var den andres svar, men han tycktes belåten med det ärliga ansigtet.

315 Erik märkte det icke, utan fortfor, med munnen full utaf hvetebröd: – Hennes majestät säges vara ...

316 Lyckligtvis märkte han något i svarfvarens min, som gjorde att han i rättan tid ändrade kurs och tillade: – en riktig Minerva.

|994|

317 – Det är en sak, som han icke förstår,original: förstår (källa för ändring: HT, 1873, 1884) min vän,konsekvensändrat/normaliserat sade mannen i nattrocken – och jag råder honom att icke bita tungan af sig, när han äter sin frukost.

318 Det der lät tydligen som en skrapa. Erik, som sällan kännt sig så pratsam till mods, drog öronen åt sig och beslöt att lemna drottningen i sitt värde.

319 – Men hvad säger folket om riksens råd?konsekvensändrat/normaliserat frågade mannen, som tycktes finna behag i ynglingens uppriktighet.

320 – Folket säger, att de äro höga herrar,konsekvensändrat/normaliserat svarade Erik – som han sjelf tyckte, högst diplomatiskt.

321 – Kanske högre än kungen sjelf?konsekvensändrat/normaliserat smålog svarfvaren.

322 Erik nickade: – Ja när de stå och kungen sitter. Gud bevare landsens fader.

323 – Amen,konsekvensändrat/normaliserat svarade svarfvaren.

324 Erik hade nu slutat sin måltid och räckte sin värd handen, som han var van att göra. Denne uppdrog ett tjockt ur från vestfickan och sade med en suck: – redan tio.

325 Vesten var broderad och uret af guld.

326 Nu afkastade svarfvaren den urblekta nattrocken och det långa skinnförklädet. Erik fick stora ögon.|426| En fin spetshalsduk med krås, manchetter af spetsar, svarta silkesstrumpor och stora skospännen af silfver blefvo synliga.

327 NÃ¥gon kom uti yttre rummet. Det var en af hofkavaliererne.

328 – Bleib er da! Nicht von der Stelle!språk: tyskakonsekvensändrat/normaliserat befallte svarfvaren och sköt ifrigt en regel för inre dörren. – Räck mig rocken!konsekvensändrat/normaliserat hviskade han, visande Erik till en alkov.

329 Erik framtog en fin morgonrock af blå sammet med guldknappar och hjelpte att träda den uti ärmarna.

330 – Min peruk!konsekvensändrat/normaliserat fortfor svarfvaren.

331 Erik nedtog peruken från knaggen på väggen och hjelpte, så godt han förstod, med dess påsättande. Svarfvaren var som förvandlad, hans hållning var ståtlig, hans röst befallande. En förnäm herre stod framför den förvånade ynglingen.

332 – Märk nu hvad jag säger dig,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den förnäme svarfvaren i samma hviskande ton. – Du blir här, tills jag låter afhemta dig. Gif akt och rör dig icke vid ditt lif, om du hör någon gå i trappan. Men när allt är tyst, kan du svarfva på knapparna. Trettiotvå dussin. Der är virke. Maul halten!språk: tyska

333 Dörren stängdes, steg aflägsnade sig, och snart var Erik Ljung allena med sitt hjul, sina trädbitar och sin svarfvares hemlighet.

334 I stället att hålla honom sällskap, förflytta vi oss till drottningoriginal: Drottning (källa för ändring: HT) Lovisa Ulrikas förmak.

|995|

335 Denna ryktbara och snillrika furstinna beskrifves af en samtida på följande sätt:

336 »konsekvensändrat/normaliseratHon var liten, välvext, starkt cendrée, hade stora mörkblå ögon, oftast bistra, ibland milda, alltid tolkande hennes själs brinnande och oroliga rörelse. Vid äldre år blef hynoriginal: hon (källa för ändring: HT) brouillerad, tänderna skämda; men munnen var vacker, löjet behagligt, näsan liten, väl proportionerad, merändels alltid förd i vädret. För häftig för att ej vara uppriktig, uppdagade hon dymedelst ofta de förslag hon bordt dölja. Stortänkt,|427| frikostig, älskande prakt, anständig, höflig, qvick, vän af sina vänner, var hennes umgänge angenämt, hennes kunskaper vidsträckta, men ej städade, hennes ärelystnad utan gränser.»konsekvensändrat/normaliserat – Till denna målning lägger sonen, Gustaf III, i sina memoirer följande drag: »konsekvensändrat/normaliseratHon hade smak för vetenskaper och konster; en stark karakter, ett medlidsamt hjerta, ett sinnelag upphöjdt öfver alla vidrigheter hafva gjort henne i sitt tidehvarf till den första af sitt kön. Hon är en öm maka och moder, en pålitlig vän. Alltför mycken liflighet och någon oförsigtighet äro de enda fel man kan förebrå henne.»konsekvensändrat/normaliserat – Och grefve Tessin säger i sina memoirer: »konsekvensändrat/normaliseratDet synes otvifvelaktigt, att om drottningen varit född till undersåte, hade hon varit den bestämdaste och oryggligaste af alla republikaner; men Gud har låtit henne födas i en rang, der man är svartsjuk om sin makt.»konsekvensändrat/normaliserat

337 Drottningen satt i en liten fåtölj med hög sits och låg karm, liksom beräknad att låta hennes figur synas högre än den verkligen var. Framför denne stod den tidens mäktigaste partikämpe och finaste hofman, riksrådet grefve Carl Gustaf Tessin.

338 Viss om ett nytt anfall, hade han, som skicklig fältherre, börjat drabbningen med att sjelf taga offensiven och med skicklighet fortsatt det redan af drottningen sjelf inledda ämnet om kronprinsens uppfostran. Han hade beklagat sig öfver de lismare, som sökte beröfva honom deras majestäters förtroende, och de oförståndige ledare, hvilka sökte att från honom afvända den kunglige elevens barnsliga hjerta. Derefter sade han sig med smärta ha funnit, att man blott alltför väl lyckats deri; att prinsen begynt visa sig alltmera ouppmärksam för hans lärdomar och kallsinnig för hans förmaningar; – att en guvernörs bästa afsigter måste förfelas, om man fortfor att sålunda contrecarrera hans bemödanden, och att om prinsen valde nöjen, som icke passade hans ålder, eller umgänge, som icke anstod hans rang, – med ett ord, om han, som hennes majestät behagat ut|428|trycka sig, slogs med tjufpojkar – så måste detta helt och hållet tillskrifvas dessa förderfliga inflytanden, hvilka trängt sig emellan eleven och hans af deras majestäter samt rikets ständer tillsatte ledare.

|996|

339 Drottningen hade all möda att utan afbrott höra det långa talet till slut. Hon hatade nu denne man, som hon engång varit så högt tillgifven och på hvilken hon slösat allt sitt förtroende: hon trodde honom om allt tänkbart ondt och visste att han var den barrière, som mer än någon annan stängde henne från makten; men hon kände tillika för honom den med fruktan blandade aktning, som jemnlikhet i snille, förmåga och ärelystnad ingifver. Kring dessa två, kring denna drottning och denne undersåte, hvälfde sig det dåvarande Sveriges öden. De stodo nu mot hvarandra som fiender och medtäflare: skulle de sönderslita hvarandra och derigenom bringa allt i förvirring, eller skulle de räcka hvarandra handen och gemensamt beherrska alla partier, som då skulle tvingas att förenade tjena dem båda? Lovisa Ulrika visste det icke sjelf; blott ett var henne klart, och det var att herrska ville hon, – med eller mot denne fruktade, denne hatade man.

340 Hon beslöt vara lugn, för att segra, – om det blef henne möjligt. Hon hade, med lika utsigt att lyckas, kunnat befalla forsen att stadna i sitt lopp eller eqvatorn upphöra att glöda.

341 – Jag tviflar ej,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, – att herr grefven egnar sin elev all den tid och omsorg rikets vård och konsternas uppmuntran lemnar till disposition. Jag befarar blott, att den republikanska jemnlikhet, man vill inplanta hos kronprinsen, slutligen leder till sitt naturliga mål, – l’égalité des gaminsspråk: franska.

342 – Hans kunglig höghet kommer engång att styra ett fritt folk, icke ett folk af tjufpojkar.

343 – Jag känner det der. Låt oss ej spela komedi, min grefve. Republiken, det är rådsstyrelsen. Frihet, det är er frihet att befalla, messieurs.

|429|

344 – Rådet är ständernas fullmäktige, och ständerne representera ett suveränt folk.

345 – Folk! Ständer! Laissons les phrases et parlons des réalités.språk: franska Ett folk är skapadt att lyda, herr grefve, och ständer äro till för att bevilja penningar.

346 – Tillåt mig erinra ers majestät om den oförgätliga tid, när jag hade den nåden att ledsaga den snillrikaste prinsessa i Europa till detta aflägsna land. Jag sade då till ers majestät: – det är ett fattigt land, men stolt af sin urgamla frihet. Det skall blifva ers majestäts lycka och ära att beherrska detta land med sina dygder, att pryda det med sitt föredöme.

347 – Encore de la rhetorique!språk: franska Förskona mig, herr grefve, för dessa vältalighetsblomster, med hvilka ni utan tvifvel skall vinna priset i de fria konsternas akademi,*)Stiftad af grefve Tessin m. fl. år 1735. men som äro förspillda på en så oläraktig åhörarinna som jag. |997|Får man döma af ert beteende vid salig konungens död, så måtte ni anse att dygderna behöfva black om foten, för att bevara sin modestie.

348 – Det är sannt, attoriginal: stt jag vågade hysa en annan mening, än hans majestät, om tolkningen af vår konungaförsäkran. Det var icke blott för rikets bästa, utan af ömhet för kunglig majestäts eget lugn, som skulle blottställts af vådliga missförstånd.

349 – O de vise herrar diplomater, som aldrig sakna ett grannt ord att förgylla en dålig handling, hur ömma äro de icke om vårt lugn, hur måne om våra stackars samveten, hvilka de göra sig den mödan att föra på rätta vägen! Olyckligtvis är mitt samvete utaf koppar och oförmöget att fatta den stora tjenst ni bevisat majestätet och oss. Jag vill göra er ett förslag, herr grefve. Kasta bort masken, – ty mig lyckas ni ej ändå bedraga – och låt oss engång tala öppet språk!

|430|

8. Strider om makten.

350 – Ers majestät förekommer min lifligaste önskan, svarade grefve Tessin med finhet, –konsekvensändrat/normaliserat och jag skattar mig lycklig att få till ers majestäts visa pröfning frambära mina underdåniga bekymmer om kronprinsens uppfostran. Jag tillstår derföre uppriktigt, att om hans kunglig höghet olyckligtvis fattat någon smak för dåliga seder, så är den lille morianen Badins umgänge allting annat än efterdömligt.

351 – Jag förmodar,konsekvensändrat/normaliserat återtog drottningen otåligt, – att jag redan tillräckligt känner er mening derom. Ni vill uppfostra menniskan, jag konungen. Godt, lemnom åt de lärde att tvista om principer, och låtom oss heldre tala om verkligheter. Ni är för närvarande den mäktigaste person i rådet, det vill säga i Sverige.

352 Tessin ville svara.

353 – Nej,konsekvensändrat/normaliserat fortfor furstinnan, – afbryt mig icke. Märk väl, herr grefve, att jag säger för närvarande. Andra tider kunna komma, då ni ej mera är densamme som nu.

354 – När min ringa tjenst blir öfverflödig,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven, – skola deras majestäter och riket lätt finna en värdigare, men aldrig en trognare tjenare.

355 – Konungen eger för många prof på ert nit, för att kunna tvifla derpå. Men föreställ er till exempel, att den afund och de fiender, som alltid följa höga äreställen, kunde i dag eller i morgon finna ett tillfälle att skada er, |998|hvem vet, kanhända att störta er. Ni skulle då icke ogerna se, att ni ägde ett stöd i närheten af en thron, som står upphöjd öfver partiernas vexlingar.

|431|

356 – Jag skulle skatta det som min högsta ära och lycka, derest jag ej funne ett ännu säkrare stöd, öfver hvilket mina fiender intet förmå, och det är medvetandet om en uppfylld pligt.

357 – Jag vet, jag vet, den der sentensen ni engång hade godheten deklamera för mig:

Je ne veux opposer aux mes vils ennemis,

Qu’un vertu sans tache et un juste mépris.*)Jag ställer mot låga fienders maktBlott fläckfri dygd och förtjent förakt.

360 Vet ni väl, min grefve, att detta valspråk förekommer mig något vågadt. Jag tror att det var abbé Laroche, som engång förklarade, att han ville insvepa sig i sin dygd; hvarpå prinsessan Conti svarade: akta er, min bästa abbé; med en så tunn garderob kunde ni frysa ihjäl!

361 – Det är möjligt, ers majestät. Och likväl skrifver jag öfver min port: Malgré l’envie et les envieux.språk: franska

362 – Nåväl, om sjelfva er dygd vore så otvifvelaktig som en vargskinnsfäll, kan den dag komma, när den behöfver ett foder. Jag tillbjuder er detta, min grefve.

363 – Jag vågar ej fatta ers majestäts mening.

364 – En diplomat med er erfarenhet förstår allt. En man bör vara den förste i Sverige, och den mannen är icke ni, min grefve. Afstå från detta anspråk, som lätt kunde göra er till den siste, och jag garanterar er att alltid förblifva den andre.

365 – Behöfver jag väl försäkra ers majestät ...

366 – Att konungen är den förste medborgaren i en fri republik, vill ni säga. Huru ofta skall jag då bedja er att lemna fraserna, när ni talar medrättelse i originalet mig! Således öppet taladt: vill ni, sedan ni bortskänkt en krona af glitter, en krona utan värde, använda ert inflytande för att sätta denna krona på en verklig konungs hufvud? Vill ni, efter att så länge ha varit förste aktören i detta uppbyggliga herdespel, deri|432| hjorden leder herden uti rosenband, ändtligen låta ridån falla och utropa: la piece est finie!språk: franska

367 – Förlåt, ers majestät, då först, befarar jag, skulle pjesen börja, och publiken torde då spela med.

|999|

368 – Åh, jag känner publiken, den applåderar alltid, när slutet är godt och de älskande få hvarandra. Jag upprepar ännu ett historiskt uttryck: »er nåd och vår nåd rymmas ej under samma tak.» Vill ni herrska, min grefve, med och under er konung, eller vill ni än vidare försöka att herrska öfver hans thron? Denna fråga är lika afgörande, som den är öppen. Välj!

369 – Mitt svar skall blifva lika öppet som ers majestäts fråga. Öfver mig står konungen, öfver konungen står lagen. Jag kan icke förråda min pligt mot någon af dem. Vill man forcera mig dertill, nåväl, då vädjar jag från den högre instansen till den högsta.

370 Lovisa Ulrika reste sig upp och fästade på sin motståndare en obeskriflig blick från de stora brandenburgska ögonen, som kunde vara så intagande i deras mildhet, men äfven så förstenande i deras vrede. – Har ni väl öfverlagt, grefve Tessin?konsekvensändrat/normaliserat frågade hon.

371 – Ja, ers majestät. Jag har öfverlagt detta under hela mitt lif.

372 – Ni vill det. Må ske. Jag har bedragit mig på er. Jag trodde er vara en man med lika mycket mod, som förstånd. Jag finner nu, att ni är ingenting annat än en vanlig demagog. Ni har tillåtelse att lemna mina rum.

373 Grefve Tessin ville böja ett knä, men drottningen ringde. – Anmäl,konsekvensändrat/normaliserat sade hon till kammartjenaren, – att jag önskar få den nåden se hans majestät här.

374 Knappt hade dörren tillslutits, innan grefven ånyo knäböjande sökte att blidka sin drottnings vrede. Hvad var hans afsigt? Drottningen sjelf har långt efter denna händelse berättat prins Gustaf, huru grefve Tessin varit nog förmäten att hysa för henne en häftig passion och förföljt henne med brottsliga kärleksför|433|klaringar. Antingen denna passion var hycklad eller verklig, antingen en sådan känsla kom i det afgörande ögonblicket till utbrott, eller drottningen tog för kärlek det som endast var en förut gynnad undersåtes tillgifvenhet och sorg i den skarpa striden mellan tvenne pligter, – visst är, att grefve Tessin motstod alla försök att indraga honom i hofvets planer, och lika visst är, att när konung Adolf Fredrik inträdde i sin gemåls förmak, fann han sin öfverste-hofmarskalk och mäktigaste motståndare böjande knä för drottningens fötter.

375 Det finnes ögonblick i de bästa och saktmodigaste menniskors lif, när deras vanliga lugn öfvergifver dem och de kunna brusa upp med en häftighet, som annars är alldeles mot deras natur. Konung Adolf Fredrik kunde fördraga att man inknappade hans konungsliga makt, öfverröstade honom i rådet, förjagade hans anhängare och lät honom, icke blott uti riksstyrelsen, utan äfven i hofvets angelägenheter, känna hans beroende |1000|och rådets, ständernas öfvermakt. Han hade utan motstånd funnit sig i denna tryckande ställning; om han yttrade en klagan, var det blott i den förtroligaste kretsen af hans enskilda vänner. Men det fanns en punkt, der han var lätt sårad, ytterst häftig och svår att blidka, och det var när man trädde hans husliga lycka för nära och vågade förnärma hans gemål, hvilken han älskade desto högre i samma mån som han tillika fruktade henne och erkände hennes öfverlägsenhet.

376 Uppträdet blef häftigt och slutade, som Gustaf III säger, »med en förskräcklig eclat»konsekvensändrat/normaliserat.

377 – Befria mig från denne man, om eders majestät ännu äger en känsla af sin kungliga ära och sin manliga värdighet!konsekvensändrat/normaliserat utropade drottningen, förblindad af sitt hat och af den brottsliga tydning hon gaf detta uppträde.

378 Konungen utfor i skymford, dem lyckligtvis hvarken historien eller berättelsen upptecknat, och, som|434| vanligen händer, upphetsade han sjelf alltmera sitt fromma lynne till en vrede öfver allt mått. Det berättas, att grefve Tessin vid detta tillfälle behöft all sin berömda sjelfbeherrskning, för att icke glömma den vördnad han var skyldig sin konung, och att han i denna våldsamma strid med sig sjelf sönderbrutit en stol uti rummet.

379 Drottningen var den, som mest obehindradt gaf luft åt sin vrede. – Det finns ingen varelse, hvilken jag afskyr så högt som er!konsekvensändrat/normaliserat utropade hon. – Uppbjud hela er makt! Hetsa mot er konung alla dessa ränksmidare och folkuppviglare, dem ni kallar ert anhang! Jag trotsar er, jag hatar er, och mitt hat skall förfölja er så länge jag lefver! Ah! ni oförskämde afkomling af några pommerska päronskalare*)Grefve Tessins farfarsfar var rådsherre i Stralsund., med knappt två anor i ert nybakade stamträd, – ni son af en byggmästare och sonson af en handtverkare, som arbetat för dagspenning och som förstått att af våra företrädare tillyxa sig ett sköldemärke, – ni vågar upplyfta edra oblyga ögon till eder konungs gemål och säga henne, – rättvise himmel, hvarföre skulle jag fläcka mina läppar med att upprepa denne mans oerhörda förmätenheter!

380 Sådana ord af en drottning, som i detta ögonblick endast var qvinna, – och en qvinna uppfylld af häftiga lidelser – medförde likväl det goda, att den så bittert anfallne undersåten fick tid att fullkomligt återhemta herraväldet öfver sig sjelf. Grefve Tessin stod åter upprätt, ehuru vördnadsfull, framför sin rasande herrskarinna och svarade med denna oöfverträffliga värdighet, hvilken han vunnit under sin långa erfarenhet i många brydsamma tider och vid Europas mest belefvade hof:

|1001|

381 – Jag har i deras majestäters och rikets tjenst pröfvat mången bitter stund, mången oförtjent smärta, men knappt någon bittrare, än när jag ser mig misskänd och skymfad af dem, hvilka jag intill min sista|435| andedrägt aldrig skall upphöra att vörda och lyda. Likväl må det tillåtas mig – ej för att upphöja mina ringa förtjenster, utan blott för att rättfärdiga mig i min konungs och min drottnings ögon – erinra, att om mina förfäder varit af ringare stånd, ha de likväl tjenat sitt land och sitt furstehus på ett sätt, som förvärfvat åt dem ett aktadt minne. Det är sannt, att min far var en byggmästare, men en byggmästare, som byggt detta kungliga slott, hvilket väcker hela verldens beundran. Hvad mig sjelf angår, var det jag, som hade den lyckan att föra deras majestäter till Sveriges thron. Det var jag, som hade den nåden att knyta den förening emellan en ädel konung och en snillrik drottning, hvaröfver riket med rätta är lyckligt och stolt. Jag var den förste svensk, som hembar deras majestäter min underdåniga hyllning. Jag var den, som hade den oskattbara nåden att först åtnjuta deras majestäters höga förtroende, ordna deras första bostad i detta land och söka att bereda dem här en angenäm vistelseort. Det var jag, som erhöll det dyra förtroendet att leda deras förstfödde på dygdens och sanningens väg, och slutligen var det jag, som, ställd af min pligt mellan min konung och mitt land, sökte att efter bästa öfvertygelse försona bådas intressen. Min öfriga verksamhet kan jag förbigå; må detta vara nog, för att vittna om mitt nit, min oinskränkta tillgifvenhet. Och i det jag härmed underdånigt anhåller om afsked från alla mina embeten vid hofvet, gör jag det uppfylld af vördnad och tacksamhet mot dem, hvilkas nådiga ynnest engång beredt mig den sällheten att tjena dem under de lyckligaste ögonblick af mitt lif.

382 Med dessa ord bugade sig grefve Tessin, icke mer, icke mindre än en man i hans ställning borde göra, och aflägsnade sig med långsamma steg, följd af det kungliga parets och det utanföre i salongen samlade hofvets undrande, ovissa blickar.

|436|

9. Kungens elev.

383 Den onåd, hvilken drabbat en så betydande och nyss allrådande man, som grefve Tessin, kunde icke länge förblifva en hemlighet. Hela hofvet talade ej om annat. De, som i början hviskade, blefvo snart högljudde, och de, som förmente sig vara kloka, påstodo sig hafva förutsagt att så skulle gå, alltsedan thronförändringen. Grefven sjelf hade icke heller gjort någon |1002|hemlighet deraf: han hade vid sin afresa från Ulriksdal tagit afsked för en lång skilsmessa och utdelat penningar åt betjeningen. Med så många lysande egenskaper, hade han icke nog fast karakter att bära lyckan utan fåfänga, motgången utan bitterhet, och drottning Lovisa Ulrika hade skoningslöst träffat hans svagaste sida, när hon spetsade mot honom det bekanta uttrycket: »insvepa sig i sin dygd»konsekvensändrat/normaliserat.

384 De kungliga sjelfva insågo ganska väl, att de icke utan fara stött ifrån sig en man af så stort inflytande. Hela dagen användes till öfverläggningar och åtgärder med anledning af denna händelse. Man underhandlade med partierna. Man ville tillförsäkra sig andra stöd. Grefve Stromberg utsågs till tjenstförrättande guvernör för kronprinsen.

385 Drottningen var själen i alla planer och uttänkte de kontraminor man ville anlägga från hofvets sida. Konungen, den gode Adolf Fredrik, var glad att slippa allt detta bråk och tänkte på andra saker.

386 Under tiden hade hans nya elev i den ädla svarfvarekonsten, Erik Ljung, ingen aning om alla de händelser, hvartill han varit en så oskyldig orsak. Den hederlige gossen skulle ha blifvit mycket förvånad,|437| om någon sagt honom: hvarföre skulle du låta blommorna locka dig in i Ulriksdals park? Hvarföre skulle du studera din convolvulusoriginal: convolvolus (källa för ändring: 1884)språk: latin i gräset med den ifver, att du beredde Sveriges kronprins en kullerbytta, när han, med tanken på de Azoriska öarna, jagade fjärilar i parken? Hade han icke snafvat på din person, skulle han icke ha rispat sin kind emot stubben. Hade han ej rispat sin kind, så skulle ej drottningen trott honom få ett ärr för lifstiden och blifvit så utom sig af vrede. Hade ej denna händelse försatt henne i så dåligt humör, så hade hon ej förolämpat grefve Tessin. Hade grefve Tessin ej blifvit förolämpad i hofvets åsyn, så skulle han ej drifvit sakerna till sin spets genom att vilja rättfärdiga sig. Och hade ej han på detta sätt utmanat drottningens redan kokande vrede, så hade ej det ryktbara uppträdet skett uti drottningens förmak, hvaraf följden blef hans onåd och hans förvisning. Hade åter detta ej skett, så hade måhända flera nu oundvikliga skakningar uteblifvit i Sveriges rike, – och alltså, stackars oskyldige Erik Ljung, var det du, som, medan du satt vid svarfstolen så trygg i din okunnighet, hade på ditt samvete en konungs vacklande krona och ett rikes förspillda lugn.

387 Gymnasister i politiken resonera ofta så. Men händelsernas trådar löpa i dagen så små som trädens löf, när de spricka om våren, under det att de safter, som drifva dem, stiga djupt ur jorden. Brytningen vid hofvet var en naturnödvändighet; enväldet och mångväldet, lika ensidiga båda, måste gå hvarandra på lifvet.

|1003|

388 Erik Ljung satt hela dagen gömd och glömd i den hemlighetsfulla kammaren, der tiden skulle ha blifvit honom ganska lång, om han ej haft sitt beting af 32 dussin knappar att svarfva. Hans enda ombyte var att lyssna, när steg hördes utanför fönsterna eller i trappan. Då hejdade han det snurrande hjulet; då väntade han med återhållen andedrägt, tills ljuden af stegen åter tystnade. Detta hade man befallt honom;|438| men dertill hade han ock sina goda skäl. Kort efter svarfvarens bortgång hörde nemligen Erik tvenne röster – förmodligen af hofbetjeningen – samtala tätt under fönstret:

389 – Hitåt gick han.

390 – Ja, hitåt gick han.

391 – Men hvart tog han vägen?

392 – Låt oss söka i trappan!

393 – Ja, låt oss söka den bofven. Det är ju förskräckligt, han skall ha slagit prinsen brun och blå.

394 – Hade ej gref Bjelke kommit i rättan tid, så skulle han slagit tvärt ihjäl honom. Drottningen är otröstlig. Hans kunglig höghet skall ha sex eller sju fasliga sår. Somliga säga, att det var med en påk och somliga med en knif.

395 – Jag hörde sägas att det var med en dolk. Lycka om den inte var förgiftad på köpet! Öfverstehofmarskalken for sjelf till staden efter en lifmedikus.

396 – Nej, så var det intet. Grefve Tessin har fallit i onåd, och gissa hvarföre? Man har säkra bevis på att det var han, som lejde mördaren, och när hennes majestät ropade: hvarföre vill grefven mörda min son? skall grefven ha svarat: hvad göra vi med en kronprins? I morgon tänka vi afsätta kungen.

397 – Men då få vi ju alla afsked? Det är förskräckliga saker.

398 – Hvem vet? Få vi fast mördarn, är kanske vår lycka gjord.

399 – Hvad straff skall han få?

400 – Att rådbråkas först och sedan huggas i fyra stycken, det är det minsta. Men kom, låt oss söka. Det måtte vara en desperat karl. Har du pistoler med dig?

401 – Bara en hirschfängare och en köksknif.

402 – Gå du förut!

403 – Nej, gå du förut, så skall jag passa på här vid trappan.

404 – Då är det bäst att vi ropa på vakten ...

|439|

405 Och med dessa ord aflägsnade sig de tappre försvararne af den allmänna säkerheten, utan att finna det byte de sökte. Men Erik hade hört nog, för att hålla sig »mausestillspråk: tyska», som hans okände vän så strängt befallt honom. Han hade deremellan tid nog att möda sin gissningsförmåga med att utgrunda alla dessa hemligheter. Skulle verkligen svarfvaren ha dolt honom i den tron, |1004|att han var med om en komplott emot kronprinsens lif? Men hvad skulle han då göra med 32 dussin knappar?

406 Emellertid lät Erik hjulet ånyo snurra; när allt var tyst, och när han fick sitt beting färdigt, var det redan långt lidet på aftonen. Arbetet gaf aptit, men väggskåpet var läst, och Erik begynte längta ut ur sitt fängelse.

407 Nattskymningen hade redan inbrutit, då svarfvaren, åtföljd af en kammartjenare, kom att förlösa fången. Gardinerna fälldes, ljus upptändes, knapparna besigtigades och funnos till nöjes. Några bristfälligheter blefvo dock kritiserade, och den höge svarfvaren – ty Erik kunde väl förstå, att hans gynnare icke var någon vanlig munstycksfabrikant – nedlät sig att med egen hand undervisa eleven huru man borde undvika qvisthålen, förekomma sprickorna och noga beräkna en lagom rundning.

408 – Du har anlag, vackra anlag, unge man,konsekvensändrat/normaliserat sade svarfvaren; – det kan blifva något af dig, om du studerar konsten med flit. Kunst macht Gunst.språk: tyska Men Rom var ej byggdt på en dag. Betrakta denna dosa! Hvilken dimension! Hvilken precision i alla dess delar! Och locket sedan! Se, huru jemnt det sluter; inte en hårsmån för litet eller för mycket! Behåll henne, unge vän, och låt henne blifva för dig ett nyttigt föredöme, hvaraf du kan lära dig den noggrannhet, som är ett bevis på det sanna mästerskapet.

409 Erik mottog den kungliga gåfvan och tänkte väl inom sig, att hvarje bondsvarfvare i Munsala kunde göra en dylik, helst om han hade tillgång att välja alla möjliga utmärkta träslag. Men han aktade sig|440| att tänka högt. Han förstod, att om hälften af gåfvan var litet skryt och dito sjelfbelåtenhet, var likväl andra hälften verklig välmening, och han hade nog förstånd att tacka derför.

410 – Behåll den, behåll den,konsekvensändrat/normaliserat upprepade svarfvaren, smickrad af tacksägelsen, hvilken han uttydde som beundran öfver sin konstfärdighet, – och om du framdeles vill utbedja dig någon belöning för dina knappar, så visa mig dosan; jag menar att jag skall igenkänna arbetet; det är icke mången som gör efter det här i landet. – Feif,konsekvensändrat/normaliserat tillade han på tyska, – gif den unge mannen qvällsvard, och för honom med dig till den bestämda orten. Säg åt Adlercrantz att han använder pojken vid svarfstolen derborta; vi måste knipa talenterna hvar vi få dem, annars bli vi ej färdiga till den stora dagen. Mausestillspråk: tyska, karl! Ingen får se honom. Låt saken ske tyst. Du har ju redan palatset på flottan?

411 – Ja, ers majestät!

412 (Ers majestät? Det klack uti Erik. Han hade i sitt sinne begrundat, om icke svarfvaren vore något förmer än hofsvarfvare, kanske till och med öfverhofmästare eller hvad en gymnasist skulle kalla Custos i slottet; men |1005|nu kom sanningen fram. Erik Ljung befann sig vara sjelfva kungens elev i den ädla svarfvarekonsten!)

413 – Gutspråk: tyska,konsekvensändrat/normaliserat sade kungen. – Låt mig veta i morgon huru det lyckats.

414 – Kom!konsekvensändrat/normaliserat sade kammartjenaren enstafvigt i det han kastade en dragonkappa öfver ynglingens axlar och drog honom med sig.

415 – Var det kungen sjelf?konsekvensändrat/normaliserat frågade Erik full af förundran.

416 – Weiss nichtspråk: tyska,konsekvensändrat/normaliserat blef svaret. – Feif var en gammal trotjenare, som Adolf Fredrik fört med sig från Tyskland, och fortfor att tala sitt modersmål, med den höga tanke om sitt embetes vigt och den snäfva, trotsiga envishet, som vanligen utmärka en favorit i hans ställning, fruktad, smickrad och afun|441|dad af den öfriga betjeningen i hans egenskap af sin herres förtrogne.

417 – Hvart skola vi gå?konsekvensändrat/normaliserat frågade Erik ånyo.

418 – Weiss nicht.språk: tyska

419 – Får jag ej gå tillbaka till staden?

420 – Weiss nichtspråk: tyska.

421 – Men hvad kan kungen vilja mig?

422 – Maul haltenspråk: tyska,konsekvensändrat/normaliserat svarade den obeveklige ledsagaren.

423 Mot detta argument var intet att invända. De två följdes åt till Feifs rum i en annan del af slottet, der Erik tillsades att i största hast stilla sin hunger, och snart derpå fick han tillsägelse att lika hemlighetsfullt sätta sig med kammartjenarenoriginal: kammartjenarnn i en schäs, som stod i beredskap vid slottsporten. Derifrån foro de i den halfskumma julinatten till arsenalgården, och sedan Feif der gifvit några befallningar, fortsatte de vägen till stranden.

424 Erik begynte känna sig underlig till mods, när han såg en hop folk sysselsatte att lösgöra tre stora timmerflottor, på hvilka man i skymningen kunde urskilja tre prydliga hus. Förgäfves sökte han utgrunda meningen med denna besynnerliga tillställning. Att det var någon stor och riksfarlig politisk konspiration, det tog han för afgjordt. Men hvad hade han der att göra? Och hvad skulle hela denna tillställning betyda? Icke ville man väl bortflytta Stockholm på flottor och uppföra konungens residens i en annan del utaf riket?

425 Medan han fåfängt bråkade sitt hufvud med dessa gissningar, blefvo flottorna färdiga och varpades ut med båtar på den lugna fjärden. Erik fick med sin ledsagare plats på en utaf dem, och så styrde den sällsamma flottiljen långsamt ut på de klara, af natten skuggade vattnen, hvilka ömsom speglade hus och stränder, ömsom ljusnade uti blanka silfverstrimmor, ömsom glittrade under årornas stänk och det sakta svallet mot flottornas timmerväggar.

|442| |1006|

10. Ett nytt äfventyr och en gammal bekant.

426 När Erik Ljung en stund förgäfves sökt utgrunda ändamålet med sin besynnerliga resa och sett sig trött på de i nattens skuggor förbiskymtande stränderna, tog han sitt parti, kröp in i ett rum af det lilla palatset och var snart, vid flottans jemna gungning och ljudet af årornas enformiga plaskande, försjunken i djup sömn.

427 Men om hans nattläger ej hörde till det vanliga slaget, var hans uppvaknande af ödet bestämdt att blifva icke mindre besynnerligt.

428 Han hade sofvit länge och godt, när hans slummer begynte oroas af en stickande känsla, än i ena örat, än i det andra, än uti håret. Han besvärades af ett kittlande under näsan, han stördes af ett dragande i fötterna, ett ryckande uti armarna och hade ett otydligt medvetande af något oljud omkring sig. När allt detta blef för besvärligt, satte han sig upp, gnuggade sig i ögonen och såg sig med förundran omkring.

429 Han befann sig i ett stort rum, på ett upphöjdt golf, och sällsamt utstyrd med blomsterkransar i håret, löfguirlander i kläderna, qvistar i händerna. Rundtomkring honom dansade sju eller åtta unga flickor i sjelfsvåldig munterhet, knepo honom i öronen och kittlade honom med grässtrån under näsan. Uti en lägre afdelning af rummet stod en hop folk och tycktes högeligen roade på hans bekostnad. Hela detta sällskap skrek, skrattade, sjöng och applåderade om hvarandra, allt under nya upptåg, för hvilka den stackars gymnasisten ofrivilligt var föremål.

|443|

430 Detta förargade Erik Ljung. Han hoppade upp, knuffade de närmast stående åt sidan och sprang sin väg, så blomsterkransad han var, förföljd af sina plågoandar. Att fly var likväl lättare tänkt än gjordt. Utgången stod icke så genast att finna. När Erik ändtligen såg den klara morgonsolen skina in genom en smal dörr, hade han tjugu gånger rusat mot väggarna och sprungit omkull dem som stodo honom i vägen, innan han kom ut i det fria. Men äfven der förföljde honom den minsta, vigaste och ihärdigaste af sällskapet. Det var en ung flicka, vacker, mörkögd, smärt som en rosenstängel, lätt som en sylfid och klädd i en fantastisk, för Erik främmande drägt. I händerna bar hon en lång guirland af ek- och lönnblad, hvarmed hon sökte att fånga och snärja honom. Dertill hade Erik ingen lust. Han fortfor att fly, han visste ej hvart. Han befann sig i en stor, ståtlig, obekant park. På afstånd framskymtade façaden af ett präktigt slott, men det var ej Ulriksdal. En klar vattenstråle sprutade i höjden, glimmande emot solen. Erik undvek dessa delar af parken och flydde på de mest obanade stigar han |1007|kunde upptäcka. Men förgäfves sökte han undkomma; hans förföljarinna var honom ständigt i hälarna.

431 Då förlorade han tålamodet, vände sig om och begynte i sin tur förfölja den djerfva sylfiden. Detta skedde så oväntadt, att han så när hade fångat hennes fladdrande skärp, när hon fattade i den nedhängande grenen af en gammal knotig ek, svängde sig med en lindansares skicklighet upp på grenen och satt så i trädet, hotande honom spefullt med en afbruten gren.

432 Harmsen och ännu ej rätt vaken, satte sig Erik vid trädets rot och andades ut. Knappt trodde sig likväl sylfiden mindre bevakad, innan hon åter stod med ett hopp på marken, men missräknade sig och föll i sin förföljares armar.

433 Den som nu väntat sig en öm scen bedrog sig, ty i stället att finna sig i sitt öde, – hvilket icke|444| borde ha varit så outhärdeligt, – begagnade sylfiden alla de vapenoriginal: vapen, (källa för ändring: HT, 1884) naturen och konsten gifvit henne. Hon slogs, hon klöste, hon bet, hon skrek, hon slingrade sig som en ål, för att åter bli fri. Men hon hade alltför länge retat sin motståndare, för att så lätt undkomma honom. Hans händer slöto henne som ett skrufstäd om lifvet, och han tycktes, känslolös för både tänder och naglar, ett ögonblick vara villrådig om det sätt, på hvilket hon borde straffas för sin näsvishet – så mycket mer, som den öfriga skaran af hans plågoandar närmade sig för att bistå sylfiden.

434 Långs en af gångarne kom en lång, ståtlig officer gående. Så snart flickan blef honom varse, skrek hon på ett främmande språk: – grefve Bertelsköld! grefve Bertelsköld! Befria mig från den oförskämda pojken!

435 Den långe officern, – öfverste vid fortifikationen, generalqvartermästare och adjutant hos konungen – stadnade vid detta tillrop och befallte den okände ynglingen att på ögonblicket lemna signora Morelli fri.

436 – Hon må vara signora eller mamselli,konsekvensändrat/normaliserat svarade Erik, som missförstod namnet, – så har hon förföljt mig en half timma och har för hvassa tänder för att få gå fri utan nosgrimma.

437 – I sådant fall vet jag blott ett sätt att straffa en flicka,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven, i det att ett vemodigt leende för en sekund upplifvade hans allvarliga, tankfulla drag. Han ihågkom kanhända huru han sjelf en gång straffat en flickas öfverdåd, och ännu i dag bar hans venstra kind ett märke deraf.

438 Så oerfaren var Erik i dessa strafflagar, att han väl aldrig förstått det råd som gafs honom, derest ej signora Morelli fått det olyckliga infallet att åter försöka bitas. – Vänta du!konsekvensändrat/normaliserat sade Erik, och huru det nu hände i hastigheten, smällde han en så duktig kyss på den bitande munnen, att det gaf genljud i parken.

|445| |1008|

439 I samma minut släppte Erik – häpen sjelf öfver sin otroliga djerfhet – fången lös. Men han var hämnad. Den annalkande skaran blef vittne till flickans nederlag, och signora Morelli, den yppersta dansösen vid hofvets balletkorps, hade alltför många som afundades hennes talanger, för att ej nu i sin tur blifva föremål för sällskapets löje.

440 – Bravo, bravo!konsekvensändrat/normaliserat applåderade åskådarne.

441 Den förolämpade sköna kastade en hotfull blick på sin besegrare och trippade spotskt bort på en af sidogångarna, för att undkomma löjet och kanhända dölja sina tårar.

442 Var det minnet af egna ungdomsöden eller var det något i ynglingens drag, som fästade grefve Bertelskölds uppmärksamhet: alltnog, han frågade Eriks namn.

443 Erik sade det.

444 – Ljung?konsekvensändrat/normaliserat upprepade grefven likgiltigt.

445 – Min far hette Pehrson,original: Pehrsson, (källa för ändring: HT) men jag har tagit mig eget namn,konsekvensändrat/normaliserat sade gossen förlägen.

446 – Och hvad hette din mor?konsekvensändrat/normaliserat frågade grefven ånyo.

447 Han hade känt en Pehrson, men det fanns så många med detta namn.

448 – Min mor heter Marie, och min morfar hette Larsson,konsekvensändrat/normaliserat svarade Erik.

449 Der sköt en sällsam blixt ur grefve Bertelskölds vackraoriginal: vaekra ögon. Nu förstod han, hvarföre den okände gossens drag i så hög grad väckt hans intresse. Ester Larsson hade alltid haft ett starkt slägttycke af sin kusin Marie.

450 – Följ mig!konsekvensändrat/normaliserat sade han.

451 Erik följde till grefvens rum i en flygel af slottet. Der fick han många frågor att besvara, och då han ingenting hade att dölja, redogjorde han troget för alla sina lefnadsomständigheter, ända till äfventyret på Ulriksdal och hans oförmodade ankomst hit. Det som likväl mest intresserade hans förnäme åhörareoriginal: åhörare, (källa för ändring: HT, 1884) var det lilla Erik visste berätta om familjen|446| Larsson i Wasa. Att den gamle borgarekungen åter arbetat sig upp till en icke ringa qvarlefva af sin gamla förmögenhet; att han var gammal vorden; att hans stela rygg kroknat under bördan af de 86 år han bar på sin nacke; att affärerna sköttes af hans äldste son; att äldsta dottern Veronica gått ur verlden och att den yngre, Ester Larsson, afslagit alla anbud och förblifvit ogift för att vårda sin gamle fader; detta allt tröttnade icke grefve Bertelsköld att fråga och höra. Der hade mycket förändrats under de tolf eller fjorton år, sedan han sist stod i nära förbindelse med den finska borgarefamiljen. Sedan dess hade många känslor genomilat hans hjerta, några fröjder kanhända blommat, men än flera sorger kommit dem åter att vissna. Grefvens hår hade begynt gråna, |1009|ehuru han ännu icke var 40 år gammal; på hans vackra manliga ansigte var löjet en sällsynt gäst, men allvaret desto mera hemma. Det kunde väl vika flygtigt undan för hofvets pockande konvenans, men återtog snart sin plats i första ensamma ögonblick. Denne hofman var olik andra deri, att han icke lät fråntaga sig sitt hjertas känslor och sin karakters sjelfständighet. Men då hans karakter, ehuru okuflig, när det gällde, var mild ända till vekhet och sällan visade skarpa kanter mot andra, hade grefve Bertelsköld få afundsmän, som missunnade honom. Han hade hittills föga tagit del i den tidens hätska partistrider. Hans lif hade derföre förflutit mera obemärkt, än de flestas vid hofvet. Försonadt af hans enskilda sorger, tycktes ödet hafva förunnat honom den lycka personer af hans lynne älska att finna i yttre lugn; huru varaktigt, det berodde åter af en fråga till lifvet.

452 Af allt detta förstod Erik Ljung intet. Om han i sin barndom möjligen hört grefvens namn nämnas, hade han längesedan glömt det, och han var alltför ung, när han lemnade hembygden, för att kunna vara invigd i sin familjs historia. Det smickrade honom att den förnäme officern, som såg så mild och hjerte|446|god ut, visade ett så vänligt deltagande för honom och hans slägt; han kände sig dragen till honom med en känsla af tillgifvenhet och förtroende, så naturlig i hans egen ensamma ställning, och understod sig slutligen att fråga hvar han nu var.

453 – På Drottningholm,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven, i det att den naiva frågan framlockade ett solsken öfver hans läppar.

454 – Men,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Erik och tänkte på sitt besynnerliga uppvaknande, – huru har jag kommit hit, och hvad är det för folk, som bor här på Drottningholm?

455 – Det vill jag säga dig,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven åter leende. Det var längesedan två löjen å rad hade krusat hans läppar. – Konungen har i djupaste hemlighet tillställt en stor fest för drottningens namnsdag och derföre har han lika hemligt låtit bygga de tre nya husen och hitfört dem på flottor. Det sällskap, som fann dig sofvande i den nya theatern, är hofvets ballett och komedianter, fransmän och italienare, som hitskickats för att repetera en pjes till den stora dagen. Det är ett lifligare, öfverdrifnare, uppsluppnare folk, än vi äro vana vid, de illfänas här som kalfvar på betet, och det förundrar mig icke att de valde dig till föremål för sin munterhet, – isynnerhet signora Morelli, som är den ostyrigaste af dem alla och van att följa alla sina kapriser. Men tag dig till vara, Erik! Du har förut skaffat dig fiender vid hofvet; du har nu fått en ny, som är desto farligare, emedan hon är vacker, omtyckt och firad af alla. Hon är qvinna och italienska: hon skall aldrig förlåta dig att man skrattat på hennes bekostnad.

|448| |1010|

11. Festen i China.

456 I grefve Bertelsköld fann Erik Ljung en rådgifvare, som hans ungdom och oerfarenhet väl behöfde. Konungens önskan var en befallning, som Erik ej vågat motsätta sig, om han också haft lust dertill. Men för att bekänna sanningen, var Erik ej litet smickrad af att finna sig vara föremål för en så hög persons uppmärksamhet, ja att hafva fått förtroende af kungens hemligheter. Han underkastade sig så mycket hellre sitt öde, som han fått löfte att fram på sommaren åtfölja sin beskyddare till Finland. Han utförde punktligt de arbeten man ålade honom och använde sina lediga stunder att studera de blommor, hvilka hans store mästare, arkiatern Linnæus, på drottningens begäran enkom förskrifvit från Holland för Drottningholms trädgård. Signora Morelli och hennes sällskap undvek Erik så mycket som möjligt, och han gjorde väl deri, ty han hade i henne fått en hemlig fiende; han gjorde dubbelt rätt, ty oaktadt hennes ömhetsbetygelser varit både bitande och handgripliga, brände ännu den sköna dansösens kyss som eld på hans läppar.

457 Grefven hade varnat honom att icke gå ensam i parkens aflägsnare delar, minst om qvällarna. Ett par gånger glömde Erik denna varning och märkte att misstänkte karlar följde hans fjät. Han undkom väl med en hastig reträtt, men han förstod att man ställde försåt för honom och beslöt att taga sig till vara.

|449|

458 Ändtligen kom den stora dagen, drottningens namnsdag.*)Fältskärn antager det hafva varit Ulrikadagen den 4 Juli. Samtida krönikor deremot förlägga festen till Lovisadagen den 25 Augusti, hvilket bör anmärkas, för att vid en så vigtig tilldragelse, som Chinas invigning, respektera det historiska datum och förlika detsamma med data för konungens resa till Finland.

459 Adolf Fredrik hade gjort allt för att åtminstone vara konung på Drottningholm – och i China. Förberedelserna hade varat i fyra år, och tre tunnor guld hade blifvit använda derpå. Till venster i parken, när man kom ifrån slottet, låg dittills ett sankt kärr. Detta hade blifvit fylldt med stor kostnad och vägar anlagda dit ifrån parken. Den leksak, hvilken ännu i dag kallas China slott, byggdes på gamla arsenalgården, under förebärande att det var bestäldt till Åkerö för grefve Tessin, och flyttades med sina tillhörande byggnader på det sätt vi ha sett. Möbler beställdes hemligen hos flera handtverkare i hoffolkets namn, allt i chinesisk stil. Likaså en mängd dyrbara kostymer, från mandarinens ända till kökspojkens. Skådespelare och ballettkorps skickades ut på förhand att repetera sina roler i den nya theatern, och hofintendenten Pasch målade präktiga dekorationer enkom för detta tillfälle. Dessutom |1011|inöfvades 36 kadetter att exercera på chinesiska, och 12 af de störste utvaldes att tjenstgöra som statister vid theatern.

460 Allt var förberedt. Skräddare, kockar, snickare, maskinister och hundrade andra hade ej sofvit på flera nätter. De kungliga hade anländt aftonen före namnsdagen, men drottningen anade ingenting, eller låtsade åtminstone vara blind. Det var en lyckaoriginal: lyeka för allt som sparats till sista stunden, att hennes majestät vakade länge på qvällarna och steg om morgnarna sent upp.

461 I första dagbräckningen hvimlade redan parken kring China af brådskande och nyfikna menniskor. Till en början skulle man se kadetterne exercera för kungen, och bland åskådarne befann sig äfven Erik Ljung.

|450|

462 De stackars gossarne hade väckts kl. 2 på morgonen och stodo nu i parad, utstyrde i höga grenadiermössor med silfverplåtar och kungens namnchiffer uppå. Två vackra kanoner kördes fram, för att öka ståten. Klockan 5 kom hans majestät och lät piltarne exercera. Detta gick präktigt, kungen var belåten, glad och mycket nådig mot alla.

463 Derpå följde en lång paus, under hvilken kadetterne stodo orörlige och snaskade hvetbröd och bakelser, hvarmed de fått tillåtelse att fullstoppa alla fickor för att bättre uthärda fältlifvets mödor. Ändtligen kommo deras majestäter, åkande i granna vagnar och åtföljde af en lysande svit, kl. 11 på förmiddagen. Kadetterna marscherade fram i parad, skyldrade och utförde sina tempon till allmän förtjusning. Hela parken genljöd af hurrarop, och Erik Ljung begrundade om han icke borde gifva sin lärdom på båten och, genom sin beskyddares förord, söka få den äran att blifva militär och förvåna Erikaoriginal: Erica Lindelia med en hög grenadiermössa.

464 Ännu återstod likväl den stora surprisen. Den skulle ske först på qvällen, och tillrustningarna fortforo med allrastörsta ifver. Dertill hörde att kadetterne omkläddes till chineser, och icke minsta effekten gjorde på deras uniformer de stora, numera grönmålade knappar, dem Erik Ljung haft den äran att tillverka i kungens egen svarfkammare. Allt gick som det skulle, ända till en half timma före det bestämda klockslaget, när dagens största märkvärdighet skulle löpa af stapeln.

465 Då lät grefve Bertelsköld kalla Erik, som stod bland hopen af åskådare ett stycke från China. Nattvak, frosseri vid frukosten kl. half 4 på morgonen och fasta under den öfriga dagen, – kanhända också för mycketoriginal: förmycket (källa för ändring: HT, 1873, 1884) snask – var mer än de improviserade chineserne kunnat tåla. En af kadetterne hade just i det afgörande ögonblicket blifvit sjuk, och likväl fick ingen enda saknas vid det högtidliga tillfället.

|451|

466 – Här är kostym – sade grefven till Erik – kläd dig på ögonblicket!

|1012|

467 – Jag?konsekvensändrat/normaliserat frågade Erik förundrad.

468 – Du, ja. Ingen tid är att försumma. Du måste blifva chines.

469 – Men hur skall jag då bära mig åt?konsekvensändrat/normaliserat frågade Erik.

470 – Har ingen fara. Gör som de andra.

471 Det halp intet prut. Inom tjugu minuter var Erik chines och stod med andan i halsgropen vid porten till China.

472 Han hade icke stått der i fem minuter, innan en liten, präktigt utstyrd mandarin, sju qvarter hög och åtföljd af en hel skara bland det himmelska rikets stordignitärer, anlände till porten. Den lille mandarinen var så upptagen af sin nya värdighet, att han icke märkte huru ett af de långa röda sidenband, hvarmed hans vida underkläder voro tillknutna, lossnat och släpade på marken, – ett oförlåtligt fel, som kunnat kosta en kammartjenare tjensten, derest icke den stora brådskan varit en ursäkt för allt.

473 Erik Ljung, som i sin nya kostym stod närmast intill, igenkände kronprinsen, bugade sig ned och anhöll att få tillknyta bandet.

474 Prinsen betraktade honom med sina stora, vackra ögon och sade: –konsekvensändrat/normaliserat chines, det var du, som slog mig!

475 Erik studsade. Så liflig var prins Gustafs – sedermera Gustaf III:s – fantasi, att när han länge hört drottningen klaga öfver huru man slagit honom, trodde han det slutligen sjelf. Men innan Erik hann eller vågade yttra ett ord till försvar, tillade prinsen med en värdighet, som väl var litet smågammal, men som klädde honom förträffligt:

476 – Det är i dag drottningens namnsdag. Furstar böra begagna sådana tillfällen att förlåta, – och jag förlåter dig. Du har tillåtelse att knyta mitt band.

|452|

477 Vid dessa ord närmade sig prinsens guvernör, grefve Bjelke, men bandet var redan knutet, och straxt derpå anlände de kungliga.

478 Konungen och drottningen kommo kl. 6 på eftermiddagen åkande i vagn till China. Så snart hennes majestät stigit ur vagnen, gick kronprinsen henne till mötes, bjudande henne slottets förgyllda nycklar på en röd sammetsdyna med breda guldfransar. Lovisa Ulrika var – eller låtsade vara – högst öfverraskad och ökade sin gode gemåls förtjusning derigenom att hon icke strax igenkände kronprinsen uti den främmande, besynnerligt utspökade drägten. Men så snart han begynte sitt lilla öfverlästa,original: öfverlästa (källa för ändring: HT, 1873, 1884) för tillfället lämpade tal, slöt hon honom med moderlig glädje i sina armar, och det blef ett jubel så, att den gode konungen – glömmande hela ståten för lyckan att vara make och far – på engång skrattande och med tårar i ögonen omfamnade sin surpreneraderättelse i originalet gemål och sin lille präktige mandarin, bjudande alla vara välkomna till sitt österländska palats.

|1013|

479 Nu framträdde hela den öfriga skaran af högre och lägre kinesiska notabiliteter för att framföra sina underdåniga välkomstönskningar. Drottningen uppläste sjelf med den största förgyllda nyckeln dörren till stora ingången och yttrade på det mest smickrande sätt sin förtjusning öfver denna storartade, naturligtvis högst oförmodade surpris. Snart sutto de kungliga med hela hofvet vid en lysande taffel i China, och den bästa musik, som den tiden kunde åstadkommas i Sverige, spelade, dold bakom granar, under hela måltiden.

480 Klockan 8 började en theatralisk framställning, sådan man icke sett i Sverige alltsedan drottning Christinas tider, och varade med inalles 16 akter och 32 ombyten af dekorationer, ända till klockan 2 på morgonen. Man gaf tvenne operor: den ena hette Le berger devenu roispråk: franska och föreställde en herde, som efter många besynnerliga äfventyr slutligen genom en fés trollstaf blef konung, då han – som man väl kan|453| tänka – tillika erhöll sin ömma herdinna till drottning. Hjelten i den andra operan var deremot ingen ringare person, än Alexander den store, och spelades af en italienska, signora Fabrici, hvilken förtjusade den höga publiken med röst och fasoner som en äkta husar. I operorna voro dessutom inflätade balletter, alldeles som uti våra dagar, och dessutom många andra konststycken, hvari särdeles »luftspringaren» Frossard utmärkte sig. Italienaren Crotzi vann damernas stora beundran med sin vackra tenor, men deremot väckte kastraten Squalgi deras löje med en röst så fin som en hvisselpipa, ackompagnerad af kapellmästaren Buloz med flageolett-toner. Vid sidan af dansörernaoriginal: dansöserna (källa för ändring: HT) Decarge och Gallodier gjorde premierdansösen signora Morelli så briljanta piruetter, att bifallet öfversteg alla gränser. Hofvet var utom sig af beundran: näst Lovisa Ulrika, kunde ingen bestrida Morelli den äran att vara Chinas drottning.

|454|

12. En drottnings politik.

481 Operan var slutad, och det lysande sällskapet skingrades, men blott för att några ögonblick senare åter förenas i balsalongen. Hit inbjödos äfven de förnämste bland theaterpersonalen, hvilka, sedan de hunnit omkläda sig, presenterades för deras majestäter och hugnades med de nådigaste uttryck af kungligt välbehag, åtföljdt af dyrbara presenter: för herrarne guldur och briljanterade ringar, för damerna juvelsmycken och örhängen af diamanter. Balen begynte och öppnades af deras majestäter i egen hög person. Konungen förde i dansen friherrinnan von Ungern Sternberg, född grefvinna |1014|Mörner, under det att drottningen hedrade franske ambassadören grefve Breteuil med sin arm. I sjelfva nöjenas hvirfvel glömdes ej politiken. Hattpartiets mest betydande chefer – med undantag naturligtvis af den bortreste grefve Tessin – voro inviterade till festen och föremål för en artighet, hvilken antingen borde vinna eller insöfva dem; i båda fallen borde den imponera och förbereda stundande händelser.

482 Det var natt, och likväl tycktes allt vara solsken. Icke sedan långa tider hade svenska hofvet varit så lysande, kronan glimmat i en så bländande glans och de, som buro henne, synts bära henne så lätt. Man kunde tro att framtiden, efter så mycket hat och split, ändtligen dagats i rosenskimmer, eller kanske hellre att ingen framtid fanns, att allt lefde i ögonblicket, som var så kort, men syntes så gränslöst. La beauté reprend son empire en Suédespråk: franska – skönheten återtager sin herrskaremakt i Sverige –|455| skulle grefve Tessin ha sagt, om han varit tillstädes*)Han tillägger i sin dagbok: »J’ai vu un temps, ou il n’y avait pas 20 jolies visages dans tout Stockholm.språk: franska» – så många gracer täflade denna natt om priset för behagen. Lyckan och glädjen tycktes återupplefva i detta österländska trollslott, – och om någon hade sagt, att all denna lycka var byggd på sanden, att denna glädje på många läppar endast var en mask för att dölja kalla, sjelfviska beräkningar, – hvem hade trott det? Men utan sanning – sanning i allt – finns ingen verklig lycka, ingen oblandad glädje, hvarken i purpurn eller i vadmalsjackan.

483 Till drottning Lovisa Ulrikas politik hörde att förstärka konungahusets makt genom att tillställa giftermålsförbindelser mellan dess anhängare och de mest inflytelserika familjerna. Ett så godt tillfälle som detta, när all osämja tycktes glömd, ville hon icke lemna obegagnadt. Hennes skarpa blickar upptäckte grefve Bertelsköld inbegripen i en liflig konversation med fröken Palmstjerna, dotter till riksrådet af samma namn, en af Hattarnes chefer.

484 Drottningen lät om en stund befalla honom till sig.

485 – Ni har,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, – lyckats alldeles för väl, min grefve, i detta vackra arrangement, för att ej hafva rättmätiga anspråk på en belöning. Begär en nåd af mig!

486 – Ers majestäts nåd har lemnat mig ingenting öfrigt att önska,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven.

487 – Inbilla mig icke det! Det är sannt att ni aldrig begärt något: ett skäl till, att göra det nu. Skulle en man som ni, uti blomman af er ålder, bortsucka hela sin lefnad i enslighet?

|1015|

488 Vi måste här i parenthes upplysa något, som kanske är oväntadt för dem, hvilka påminna sig den förra berättelsen. Grefve Bertelsköld var enkling efter ett kort äktenskap med fröken Stenbock. Det var hans mor, som knutit denna förbindelse, hvilken|456| å hans sida innebar offret af en äldre, länge begråten, hopplös kärlek. Förbindelsen hade ej varit olycklig: den var grundad på inbördes aktning, som båda i hög grad förtjente, och kanhända skulle ömmare känslor med tiden uppvuxit ur denna rot, derest icke försynen hade beslutit annorlunda. Efter blott tre års äktenskap hade grefven förlorat sin unga maka, som efterlemnade åt honom en son och en dotter, af hvilka sonen sett verlden samma dag som prins Gustaf.

489 – Ni är en drömmare, bästa Bertelsköld,konsekvensändrat/normaliserat fortfor drottningen med ett nådigt smålöje. – Är det väl jag, som bör påminna er, att ni redan i tre år varit på nytt ett föremål för de unga damernas blickar? Hur behagar er fröken Palmstjerna?

490 – Jag anser henne för ett ungt fruntimmer med behag och förstånd,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven.

491 – Och det säger ni med en ton, som om ni bedömde en kanon! Blygs, min grefve, att spela filosof, der ni hellre borde vara förtjust af er framgång. Jag slår vad, att om ni vore Alexander den store, skulle den unga skönheten ej hafva något emot att spela er Roxolane.

492 – Tyvärr, ers majestät, är jag ej Alexander den store, och dessutom har jag den olyckan att ej dela fröken Palmstjernas smak.

493 – Och hvari då, vise filosof?

494 – Hon påstod att Morelli hade stora fötter, hvarpå jag bedyrade att Crotzi med sin långa hals var af naturen ämnad till trana.

495 – Jag har knappt trott, att ni kan vara så elak,konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen. – Men se här,konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon, – en som kanske bättre än jag kan återeröfra er åt det husliga lifvet.

496 Vid dessa ord pekade hon på en skara små chineser, hvilka med en löjlig högtidlighet tågade genom salen, anförde af kronprinsen, i det vigtiga ändamålet att skaffa sig uti sidorummet en ordentlig smörgås efter det myckna snasket. Drottningen vin|457|kade en af gossarne till sig. Det var en blond, vacker pilt af samma ålder som kronprinsen, uti hvars tjenst han hade den äran att vara inskrifven som page.

497 – Hör på, lilla Bernhard,konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen; – säg åt din far att han hämtar åt dig en ny mamma!

498 Gossen rodnade, såg majestätet stinnt i ansigtet och svarade icke ett ord.

499 – Du ville väl bra gerna få en ny mamma?konsekvensändrat/normaliserat fortfor drottningen.

|1016|

500 – Jag vill hellre ha en häst,konsekvensändrat/normaliserat sade gossen.

501 – Men får du en ny mamma, så får du alla dagar äta kronbakelser, som du tycker så mycket om.

502 – Jag vill inte äta kronbakelser,konsekvensändrat/normaliserat svarade lille Bernhard Bertelsköld.

503 – Gå och tag dig en smörgås!konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen, halft leende, halft förtretad öfver denna tidiga oppositionsanda. Gossen gjorde en ceremoniös bugning, som kostat honom mycken möda att lära i dansskolan, och gick.

504 – Jag ser, min kära Bertelsköld, att allt har sammansvurit sig mot er lycka,konsekvensändrat/normaliserat tillade herrskarinnan.

505 – Ers majestäts nåd är en rik ersättning för lyckans ogunst,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven, som var tillräckligt hofman för att svara annorlunda, men inom sig var rätt belåten med sin sons opposition.

506 Nu nalkades konungen, åtföljd af tjenstförrättande hofmarskalken, som hade den nåden att presentera signora Morelli, hvilken användt längre tid än de öfriga för sin omklädsel, men också öfverstrålade alla hoffröknarna genom glansen af sin skönhet och prakten af sin toilett. Lovisa Ulrika, retad redan förut, var för mycket qvinna, för att ej vid denna anblick känna en hemlig motvilja, och intrycket minskades ej, när hon observerade, att hennes fromme och trogne gemåls blickar följde den vackra dansösen med ett omisskänneligt välbehag. Emeller|458|tid dolde hon sina känslor under det nådigaste smicker, blandadt här och der med en knappt märkbar nålsudd. – Zefyr sjelf,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, – kunde ej vara flyktigare, ingen Flora mera förtjusande. Terpsichore kunde ej bättre förtrolla Helikons publik. Daphne, suckande efter sin herde, kunde ej med mera behag valla sina får; och denna lilla fot var en förgiftad pil, som kunde såra tusende hjertan o. s. v.

507 – Och likväl,konsekvensändrat/normaliserat inföll konungen, som endast trodde sig dela sin gemåls beundran, – likväl kan den lilla Daphne icke förmås att emottaga något bevis af vår kungliga bevågenhet, till minne af det nöje hon beredt oss med sin ojemförliga dans.

508 – Hvad?konsekvensändrat/normaliserat frågade drottningen spefullt, med en blick på Bertelsköld, – finns här ännu en, som står så upphöjd öfver alla dödligas lott, att hon ej har en enda önskan öfrig? Är det möjligt, sköna herdinna? Icke en rival att besegra? Icke ens en hämdlystnad mot någon, eho det vara må, som haft den olyckan att trampa er förhexade fot?

509 Dansösen intog en smäktande ställning, nedslog sina ögon och anhöll att hennes majestät ville tillåta henne en bön utan vittnen. Hon visste kanske, den lilla Morelli, att hon snarare blifvit bönhörd på annat håll, men hon visste också hvem som bäst hade makt att hålla ett löfte.

|1017|

510 – Jag har då gissat rätt; – svarade drottningen, i det hon gaf de kringstående ett tecken att draga sig tillbaka; – det finns således en Celadon, som varit sin sköna herdinna otrogen?

511 – Nej, ers majestät,konsekvensändrat/normaliserat sade dansösen med undertryckt harm och kinder, som ej behöfde smink för att rodna, – jag har blifvit afskyvärdt förolämpad, och om jag ännu befinner mig på Drottningholm, är det blott för att lyda deras majestäters befallning och uppfylla min pligt.

512 – Hvad hör jag?konsekvensändrat/normaliserat sade drottningen, ännu allt i samma spefulla ton. – Hvilken af hofvets kavaljerer har kunnat vara nog djerf att höja sina för|459|mätna blickar till en så mäktig och dygdig fé, utan att i ögonblicket förvandlas af hennes trollstaf till sten? Jag förutsätter,konsekvensändrat/normaliserat tillade hon föraktligt, – att ingen af damerna vågat förolämpa er med att bära en kortare klädning än ni.

513 – Tvärtom,konsekvensändrat/normaliserat svarade den sköna italienskan, med möda beherrskande sitt raseri, – det är jag, som alltför djerft vågat besvära ers majestät med min obetydliga person, och jag anhåller derföre underdånigst om mitt afsked från Corps de ballet.

514 – Nej, Morelli,konsekvensändrat/normaliserat fortfor drottningen, som icke var grym nog att längre martera en befarad rival och troligen äfven fann henne tillräckligt förödmjukad, – talar ni ur en sådan ton, så måste vi utkräfva en fruktansvärd hämd på den, som hotar att beröfva vår balett dess mest lättfotade prydnad. Berätta mig det, min söta. Har kanske någon understått sig att hvissla åt er?

515 – Åh, ers majestät, jag har hedrats med för många applåder, för att ej lära mig förakta hvisselpiporna. Men man har vågat skratta åt mig, och det är tusen gånger värre.

516 Drottningen smålog. – Skratta åt er! Skratta åt ett så allvarligt och vördnadsbjudande föremål! – Och dervid behagade hennes majestät fläkta med sin superba solfjäder, för att dölja det oemotståndliga löje, som krusade hennes kungliga läppar.

|460|

13. Den farlige chinesen i China.

517 Den lilla dansösen märkte att hon icke hade något förbarmande att vänta för sina lidna oförrätter. Men hon hade beslutit att hämnas, och hon hade förskaffat sig säkrare medel.

518 – Min nådiga drottning värdes förlåta,konsekvensändrat/normaliserat sade hon, – att jag vågat besvära med mina obetydliga angelägenheter, då jag likväl har något långt vigtigare att meddela.

|1018|

519 – Åh – sade drottningen, som fann sig mycket road af att gäcka och förödmjuka den beundrade skönheten – det fattas blott, att vår lilla förtjusande fé ännu har ett råd att gifva oss i rikets affärer. Nåväl, frukta ingenting; säg mig uppriktigt, hvad tänker vår vackra Morelli om Europas nuvarande ställning? Böra vi afsluta någon ny allians? Önskar min lilla vän att skickas som ambassadrice till Konstantinopel? Jag är säker att vår broder sultanen skulle finna sig både smickrad och rörd deraf. Men för all del, tala sakta, att markis de Breteuil ej kan höra oss; det kunde kompromettera vår ställning till Frankrike och möjligen kosta oss hela vår franska theater.

520 – Ers majestät hyser en alltför nådig tanke om min diplomatiska skicklighet – sade dansösen, som hade all möda att ej koka öfver; –konsekvensändrat/normaliserat min ringa förmåga sträcker sig ej så långt. Men min underdåniga trohet sträcker sig längre och tillåter mig ej att se afskyvärda komplotter begagna ett så festligt tillfälle att störa ers majestäts dyrbara lugn och hota rikets säkerhet.

521 – Allt bättre; åh, det är i sanning gudomligt!|461| Stig närmare grefve Bertelsköld, vi få höra någonting nytt. Vår qvicka Morelli har tillställt en konspiration för att få det nöjet rädda oss med sin trollstaf. Det blir ett divertissement, som skall roa oss obeskrifligt. Hvad skola vi kalla det? Det bör få en pikant titel. Hvad säger ni om: Le roi devenu bergerspråk: franska?

522 Signora Morelli låtsade ej förstå allusionen, lutade sig närmare drottningens blixtrande örhängen och hviskade: – för Guds skull, ers majestät, tag er till vara! Den person, som ville mörda kronprinsen i Ulriksdals park, befinner sig förklädd här på Drottningholm och väntar endast på ett tillfälle att utföra sitt förskräckliga uppsåt.

523 Drottningen skiftade färg. Hon hade väl ej gifvit prins Gustafs skråma – som dessutom redan var läkt – just denna uttydning, men hon misstänkte likväl att något legat derunder, och hennes misstankar hade icke så litet ökats, när man, oaktadt all möda, ej lyckats upptäcka den förmodade brottslingen, som försvunnit på ett så hemlighetsfullt sätt. Hon uppstod genast och befallte Morelli att följa sig i ett kabinett innanför balsalongen.

524 – Skall detta vara ett skämt, för att reta min nyfikenhet, så är det ett elakt och opassande skämt, min unga vän,konsekvensändrat/normaliserat sade hon i en sträng ton, helt olik den hon begagnat förut.

525 Dansösen kastade sig för sin herrskarinnas fötter och bedyrade, att hennes ord endast förestafvats af det mest oskrymtade underdåniga nit. Hon hade fruktat att för mycketoriginal: förmycket (källa för ändring: HT, 1873, 1884) oroa drottningen och derföre velat på en omväg framföra sin upptäckt, emedan den stod i förbindelse med den skymf som tillfogats henne sjelf,original: sjelf (källa för ändring: HT, 1873, 1884) men hennes majestät hade ej tillåtit henne |1019|det, och hon var således tvungen att blotta sanningen utan omsvep. Hon beskref, huru hon funnit förbrytaren sofvande i theatern, – huru hon med det öfriga sällskapet roat sig på hans bekostnad – huru han på ett brutalt sätt besvarat hennes raljeri – huru hennes fiender och afundsmän alltsedan gycklat öfver hen|462|nes nya, oborstade älskare, – huru hon misstänkt honom – låtit utspionera honom och slutligen uppsnappat ett bref till ett obekant fruntimmer, troligen en medbrottsling,original: medbrottsling (källa för ändring: HT) i närheten af Upsala – huru han der i förtäckta ord beskrifvit händelsen i Ulriksdals park, dit han insmugit sig under förevändning att botanisera – huru han medfört ett bref till grefve Tessin, som befallt att insläppa honom i slottet; huru han blifvit fördold en hel dag af någon hemlig medbrottsling och sedan praktiserad i nattens mörker till Drottningholm – huru Morelli här igenkänt honom, förklädd till chines, vid deras majestäters emottagande, – huru han tydligen sökt något tillfälle att i folkträngseln utöfva sitt onda uppsåt, och huru han ännu för en half timma sedan, i samma afsigt, befunnit sig bland åskådarne utanför slottet. Hela denna bekännelse aflades under tårar och med bedyrande, att hon – upptäckarinnan af en så brottslig konspiration – ej kunnat finna något lugn, innan hon meddelat sin upptäckt åt drottningen sjelf.

526 Lovisa Ulrika var alltför skarpsynt, för att ej i denna riksvigtiga upptäckt genomskåda det lilla motivet af en sårad fåfänga, som sökte medel att hämnas; men det fanns likväl ett sken af sannolikhet deri, och hon kunde ej anse det för en tillfällighet, att den okände våldsverkaren medförde ett bref till grefve Tessin och blifvit af honom så väl upptagen, några ögonblick innan grefven så oförmodadt afbrutit sina relationer med hofvet. All hennes förbittring emot den fruktade motståndaren vaknade med förnyad styrka och bidrog att ställa hans förmodade medbrottsling i den mest förhatliga dager.

527 – Jag önskar ni hade orätt, signora,konsekvensändrat/normaliserat yttrade hon. – Men för den händelse att ni har rätt, hvilket snart torde visa sig, lofvar jag er en så fullständig revange, som ni någonsin kan önska. Gå, blanda er i dansen, och låt ingenting märka. Jag skall låta kalla er, när ni behöfs.

528 Vid dessa ord återvände drottningen till balsa|463|longen, der den lilla dansösen, åt hvars nederlag hofvet nyss hade roat sig, blef ett föremål för allmän undran och nyfikenhet, sedan hon blifvit benådad med en så hög audiens i enrum.

529 Okunnig om alla de riksförrädiska stämplingar, för hvilka man anklagat honom, stod emellertid Erik Ljung bland hopen af andra nyfikna utanför det lilla lustslottet, der det för honom var ett lika ovanligt, som fängslande nöje att betrakta den granna balen, som hölls för obetäckta fönster. Sin |1020|chinesiska kostym hade han ännu ej fått tillfälle att återlemna, och medan de öfrige chineserne, allesammans kadetter af högadlig börd, hade blifvit inbjudne att soupera i slottet, hade han, som endast innehade värdigheten på extra stat, kommit på öfverblifna kartan. Hunger och törst led han icke, ty semlor, öl och mumma utdelades bland folkhopen. Men det led mot morgonen. Trött och sömnig, stod Erik ännu qvar och sökte att igenkänna de lysande gestalter, som sväfvade derinne vid vaxljusens sken. Än var det en riksrådinna i vid styfkjortel, än en hoffröken i pocher och engageanter, än en diplomat i högtidlig stångpiska, än en kammarjunkare, hvit af puder på ryggen af det slags mellanting, som då bildade öfvergången mellan rock och frack. Än igenkände Erik drottningens präktiga gestalt på den vördnad, med hvilken alla lemnade plats, der hon framgick; än såg han konungens fryntliga ansigte, som hela natten var solsken; än såg han fönstret skuggas af sin beskyddares, grefve Bertelskölds resliga figur; än åter var det hans vackra fiende, signora Morelli, som trippade förbi med konstmessiga steg. Stundom åter skymdes all denna grannlåt af imman, som derinne i värmen afsatte sig på fönsterrutorna, men det dröjde sällan länge, innan någon af nåderna eller deras kavaljerer aftorkade rutorna med deras näsdukar, för att betrakta den illuminerade parken och den lifliga folkmassan. Der afbrändes äfven, till hofvets och folkets förlustelse, ett fyrverkeri; raketer och svärmare flögo hela natten, upplysande med sitt|464| sken de dunkla löfgångarna och gafveln af stora slottet, som syntes på afstånd.

530 Folkhopen gjorde sina anmärkningar; man sade att det stora fyrverkeriet var sparadt till i morgon, då drottningen sjelf skulle påtända en eld-dufva. Personalen derinne undergick mönstring; hvarken Hatt eller Mössa skonades.

531 – Der är Düben – hette det – drottningens handsekreterare. Han måtte ha svarfvat några lögner i sina dagar.

532 – Der är gamla Bjelken,konsekvensändrat/normaliserat sade en annan – han som 39 fick afsked på grått papper, men lika stor på sig är han, kantänka, för det.

533 – Det är ingenting mot unga Bjelken, hans son!konsekvensändrat/normaliserat inföll en tredje. – Se, der går han med prinsen och tittar af högfärd i taket. Gud förlåte, tror jag ej att han tycker sig vara en bättre karl än hans kunglig höghet sjelf.

534 – Nej, se på den sippa herrn!konsekvensändrat/normaliserat skrattade en fjerde. – Vet ni hvem det är? Jo, det är herr Dalin, som gör vers, och den som gör vers, tror sig duga till allting; derföre är han kunglig informator, förstås. Det sägs att prinsen ej kan tala annat än vers, och när han är hungrig, duger det ej att säga: kära mor, gif mig en smörgås! utan då har Dalin lärt honom pipa:

|1021|

Det gamla Götha lejon snart af hunger dör.

Men valpen gnälla hörs: bred mig en gås af smör.

536 Det mindre fina gycklet belönades med ett bifallssorl af Hattarnes anhängare i hopen, ty alla de dittills nämnda voro Mössor. Men dessa åter hade sina anhängare, som hämnades med icke mindre gycklande infall, så snart en af Hattarne visade sig.

537 – Se der är Nordencrantz, som blifvit kommerseråd för det han kan göra guld utaf salt. Det är ett fasligt förnämt namn han nu stoltserar med. Nog mins man när han hette rätt och slätt Backmanson|465| och var konsul i Lissabon med sina sex öre på tunnan i sportlar!

538 – Der är Ungern Sternberg, han som i vintras var riksstallmästare vid kröningen. Han är ej general och bär ej serafimerkedjan för ro skull; han var ju en af dem som år 42 rymde undan ryssen från Finland och kom tillbaka till Stockholm att fäkta med granna tal.

539 – Än major Rudbeck då, som yfs med sin svärdsorden derborta! Mins någon hur han fick 100 dukater och en guldvärja för det han år 43 tittade i tre dygn efter Dalkarlarne från slottsfönsterna på Riddarholmen?original: Riddarholmen. (källa för ändring: HT, 1884)

540 – Vet hut!konsekvensändrat/normaliserat skrek en af Hattarnes anhängare – Rudbeck slogs som en karl på Åland, han håller ej med ryssen han, som Nattmössorna göra.

541 – Kantänka Hattmakarne!konsekvensändrat/normaliserat skrek en af motpartiet. Huru många franska silfverdaler tro ni de höllo tillgodo vid sista riksdagen?

542 Svaret blef en örfil af den förolämpade motparten, och innan kort blef ett tumult, som hotade att urarta till ett allmänt slagsmål mellan de båda partierna, hvilkas nit derute lifvades utaf öltunnorna, medan Hattar och Mössor derinne dansade i den broderligaste endrägt.

543 Då såg man dansen derinne afstadna och de dansande samla sig uti spridda grupper, hvilka tycktes fråga hvarandra om någonting, som passerat.

544 Innan man derute ännu visste något om anledningen till ett sådant afbrott, kände Erik Ljung sig fattad i armen och dragen ut ur folkhopen. Han såg sig om: det var kammartjenaren Feif.

545 – Wech! Gleich ins Boot!språk: tyskakonsekvensändrat/normaliserat hviskade tysken.

546 – Hvad är det nu åter för upptåg?konsekvensändrat/normaliserat frågade gossen förargad. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är sömnig, låt mig gå hem!

547 – Nicht resonniren! Gleich putzwech, oder der Teufel soll dich holen, verfluchter Junge!språk: tyskakonsekvensändrat/normaliserat fortfor kammartjenaren, dragande honom med sig, och det var|466| troligen det längsta tal denne konungens trumpne budbärare hade hållit, sedan han kom till Sverige.

|1022|

548 Det halp icke att spjerna. Några minuter derefter satt Erik i en slup, som, förd af raska roddare, ilade från stranden, under det att bakom honom uppstod i parken ett tillvexande sorl, i hvilket han ännu på afstånd kunde urskilja orden: »Chinesen! Chinesen! Tag fast chinesen!»konsekvensändrat/normaliserat

|467|

14. Kapten Neptunus Gast.

549 Kanske skall det icke kosta läsaren stor möda att gissa anledningen till Erik Ljungs nya äfventyr. Tillgången dervid var ganska enkel. Drottningen hade anförtrott hemligheten åt konungen; konungen hade smålett deråt och försäkrat att han kände den saken bättre, – men han fruktade uppseende, ville icke utsätta Morelli för drottningens onåd, beslöt att i morgon ställa saken till rätta och sökte vända den rysligt tillämnade komplotten till skämt. Häftig som alltid, hade drottningen emellertid hunnit inviga prinsens guvernör, grefve Bjelke, uti förtroendet. Han åter hade, såsom vi sett, icke de bästa tankar om botanisten i Ulriksdals park och hade skyndat att gifva en vink åt vakthafvande officern. Denne hade gifvit befallning att gripa den misstänkte, och så hade den oskyldige ynglingen utan allt tvifvel blifvit häktad som mördare och riksförrädare, derest ej hans majestät i tysthet fått tillfälle att gifva en vink åt sin kammartjenare Feif. Balen hade ett ögonblick blifvit störd af ryktet om något brottsligt anslag, och folket derute hade förbättrat historien, så att man slutligen taladeoriginal: talede om en plan att spränga hela China i luften. All denna storm i ett glas vatten hade emellertid lika hastigt gått öfver. Med det nådiga smålöjet på de kungligas läppar hade lugn och munterhet äfven återspeglat sig på hofvets; och bland hopen derute fick saken den vändning, att alltsammans varit ett upptåg, hvarmed de kungliga velat roa sig på hofvets bekostnad. Så grydde dagen öfver stoj och munterhet, och vaxljusen brunno helt gula och sömniga i sol|468|skenet, när de dansande åtskildes klockan 6 på den ljusa sommarmorgonen.

550 När grefve Bertelsköld sökte sin skyddsling, var denneoriginal: denna (källa för ändring: HT, 1873, 1884) försvunnen. Och när den sköna Morelli efterfrågade offret för sin lilla kabal, hade hon den förargelsen att till belöning för all sin möda endast skörda snäfva blickar af majestäterna och en sträng tillsägelse af grefve Bertelsköld att hädanefter icke befatta sig med andra riksvigtiga föremål, än baletten.

551 En fanns ännu, som kunnat lemna en upplysning i denna dunkla fråga, hvilken så få hade reda uppå, och det var den lille prins Gustaf. Men han |1023|sof vid denna tid på morgonen efter alla sina mödor oskuldens sömn och drömde än om China, än om de Azoriska öarna.

552 Till följd af konungens ordres befann sig emellertid hjelten i alla dessa förundransvärda äfventyr, gymnasisten Erik Ljung, redan dagen derpå – eller rättare samma dag – på skeppet Hoppet, tillhörande handelshuset Larsson och liggande segelklart vid Stockholms skeppsbro, destineradt till hemorten Wasa med returlast af jern och salt, sedan det försett den svenska hufvudstaden med Wasa råg, smör, fläsk, strömming och lax.

553 Eriks glädje öfver denna lyckliga vändning uti hans öde förminskades icke deraf att skeppet Hoppet var en gammal bekant, i hvars taklage han mången gång klättrat som barn, när han med sin mor besökt deras förnäma slägtingar uti Wasa. Hoppet var således icke – som man kunde förmoda af namnet – en evigt blomstrande ungdom, tvärtom en gammal skopa, som i mer än tjugu somrar pröfvat alla väder och vindar mellan Wasa skärgård och Furusund. Derunder hade det slitit mången god segellapp och sjelf blifvit skröpligt i allt hvad som hörde till en finare sjötoilett, bogen temligen skamfilad, bardunerna slitna, relingen lappad, gångspelet vindt och kajutkappen mycket liknande en föråldrad hundkoja. Sådant var det barndomsminne Erik hade af Hoppet; men han|469| visste också att det var en ärlig och duktig lastdragare, som kånkat många vackra fyrkar i sina dagar till redarens firma och lunkat i sakta mak förbi Gaddens klippor, medan andra krupit in till Ratan för Bottenhafvets nordan. Hans förundran blef derföre icke liten, när han såg den ärliga skopan nymålad och utpyntad på gamla dagar i Stockholm, ungefär som en hederlig fiskmånglerska, hvilken på sin ålderdom fått rang och värdighet utaf fru samt köpt sig en ny shawl. Hade icke Erik så väl igenkänt den gamla gallionbilden i fören, skuren af en Munsala-pojke och föreställande en bedagad gudinna, som längesedan törnat mot något knaggligt föremål och mist på den kuppen sin olympiska näsa, så hade han knappt kunnat tro sina ögon, så fint och förnämt såg Hoppet nu ut vid sidan af mången yngre skönhet vid Stockholms skeppsbro.

554 När Erik väl kommit ombord, mötte honom en annan gammal vän, icke mindre förändrad än Hoppet sjelf, och det var skeppets kapten.

555 Hans namn var Neptunus Gast, – utan tvifvel ett ganska besynnerligt namn från början till slut, men början åtminstone hade sin naturliga orsak, ty mannens far hade varit sjöman till kropp och själ och derföre velat gifva sonen, som från vaggan var bestämd till samma yrke, ett namn, hvilket borde medföra lycka till sjös. Det såg likväl länge ut, som hade Gasten fått öfverhand, ty hvar menniska från Wasa till Skeppsbron visste att kaptenen |1024|i yngre dagar varit en kostelig passagerare. Fastän något knubbig i vexten, som icke öfversteg fem fots längd, hade han af naturen fått ett bredt bröst, starka armar, tjockt hufvud och gladt humör, men olyckligtvis äfven en så ansenlig portion slarf och lättja, då och då ökad med ett glas grogg för mycket, att han derigenom tog sig slätt ut på landtbacken och nästan ännu sämre på sjön. Sjöman blef han, dertill var han döpt, men en hund fick han slita för det. Han började sin bana som kock och lyckades otaliga gånger förderfva både|470| ärter och gröt, innan han slutligen avancerade till jungman. Hans lärokurs kunde beskrifvas med ett enda ord: dagg, ty dermed väcktes han om morgonen, med denna traktering undfägnades han till frukost, middag och qväll, och dermed gick han hvar afton till kojs. Hvad han derpå vann i praktik och lärdom, må vara osagdt, men åtminstone fick han en rygg af sulläder, som icke brydde sig om små smulor, och så blef vanan andra naturen. Folk påstod, att jungman Gast aldrig sof godt, om han ej derförinnan blifvit preparerad med en bastonad, emedan han i annat fall tyckte sig få den i drömmen. En gång, när denna method blef honom alltför tråkig, företog han sig att rymma i Öresund, men efter ett par år ledsnade han af brist på stryk och kom beskedligt tillbaka, då han till sitt nöje genast blef undfägnad med den gamla trakteringen. Omsider hade han, himlen vet huru, med tillhjelp af sin fars gamla vänner, lärt sig nödtorftelig navigation och uppsteg så efterhand, trappsteg för trappsteg till de högre värdigheterna af matros, konstapel och styrman. Sedan han i denna egenskap seglat något tjugutal år, nästan alltid med otur, men tagande sjön och verlden temligen lätt, hände sig en vacker vårdag att skepparen på ett Wasa-fartyg råkade segla omkull i hamnen och drunknade just när fartyget skulle till sjös. I en svag stund lät då redaren, rådman Blom, förmå sig att utnämna styrman Gast till befälhafvare på fartyget, men icke rosade han den marknaden. Ty sedan hans nye skeppare, som hade beständig motvind hvart han än vände sig, förhalat hela sommaren på en resa till Stockholm och tagit den saken trankilt som allt annat, råkade kapten Gast en vacker septemberdag, middagstiden, i klart solsken och med lagom förlig vind, törna på vid Sandhamn, medan han tog sig en middagslur och rorkarlen satt och spelade femkort om flickor. När detta var välbestäldt, for kapten med sin besättning i land, mådde godt ett par dagar i byn och väntade på att fartyget väl en gång skulle igen blifva flott. Detta in|471|träffade också ganska riktigt kort derpå, men som det råkade ske under en hiskelig storm, så hände sig att alltsammans strök med för tusan hakar och icke stort annat blef bergadt, än skeppsdaggen, hvarmed kapten |1025|plägat anbringa sina ungdomsminnen på besättningens ryggar och som var allmänt känd under namn af katten. Denna katt hämtade kapten Gast ganska rigtigt hem till sin redare, rådman Blom, såsom souvenir af fartyget, men då Blommen var nog obillig att icke nöja sig dermed, utan önskade sin skeppare souveniret på ryggen, stoppade kapten Gast sitt inventarium i fickan och gick helt lugnt, som om ingenting händt, att på ett annat fartyg åter börja sin styrmansbana på nytt.

556 Vid den tid Erik Ljung som barn lärde känna denne märkvärdige man, hade kapten Gast – ty rangen behöll han, – med sitt trankila lynne och sin eviga otur råkat i ganska skrala omständigheter och efterhand trappat ned igen utför ärans stege ända till sin förra värdighet af simpel matros. Han hade då – trasig, tjärig och supig, men alltid vid godt humör – varit en driftkucku för stadens pojkar, och Erik hade mer än en gång varit med, när dessa små okynnesfän köpt sig för en tuggbuss den rättigheten af Gast att af alla krafter trumfa om honom det bästa de kunde. Ingenting bet på denna välbeckade tröja: Gast drog endast, liksom sköldpaddan, hufvudet in i sitt skal och lät så hela svärmen surra omkring sig, bankande på af hjertans lust med näfvar och fötter, tills de slutligen tröttnade.

557 Erik trodde derföre knappt sina ögon, när den förste, som mötte honom ombord, var just densamme, så ofta omtrumfade vännen, kapten Neptunus Gast, – nu kapten på Hoppet, det största skepp uti Wasa och tillhörande ett rederi, som hade rykte om sig att vara ytterligt noga i valet af sina fartygs befäl. Der måste i sanning ha skett en stor förändring med den en tid så afsigkomne sjöbussen, hvilken nu kunde vara ett par och femtio år gammal. Och detta visade sig äfven straxt i hans yttre menniska. Hans knubbiga|472| figur, som förr var en komposition af smuts, tobak och beck, var nu insvept uti en ordentlig och ny kavaj eller jacka af blå holländsk fris med präktiga svarta hornknappar. Mannen var tvättad, kammad och rakad, bar en sprittny blankhatt, röd halsduk, ur med berlocker, en gentlemans underkläder och ett par blankade stöflar. Hade icke allt ännu sett något påspetadt ut, så hade man kunnat taga honom för en durkdrifven sprätt: der fanns knappt ett dammkorn på hans jacka, och den ofantliga bussen hade afträdt sin plats åt en liten omärklig bit pickanell, som då och då förnyades ur en liten dosa af silfver. Men med allt detta hade ock något annat försvunnit, och det var det godmodiga, orubbligt trankila, slarfviga och flegmatiska i mannens hela uppsyn och hållning. I stället fann Erik nu någonting ängsligt påpassligt, nästan misstroget uti hans sätt, och det behagade Erik mindre än förr hans trasor.

|1026|

558 För att så gerna först som sist finna någon grund till en så sällsam förvandling hos en person, hvilken en gång för alla hade tyckts vara slagen till slant, skola vi gå tiden litet i förväg och redogöra för hvad Erik under resan kunde af besättningen uppsnappa om huru deras kapten hade blifvit en ny menniska.

559 Vid den tid när det sett som mörkast ut med kapten Gasts medborgerliga ställning och personliga anseende, d. v. s. vid den tid när han allmänt ansågs mogen att som ett utsupet fattighjon falla församlingen till last – något sjömanshus fanns ej den tiden – hade en af hans fordne kamrater, som förde fartyg åt Larsson, af förbarmande tagit den stackars Gast med sig som matros på en resa till Stockholm. Framresan hade varit lång, mycket stormig och utsatt för svåra hafverier, men dermed tycktes gasten ha tagit ut sin rätt, såvidt det gällde mannen med detta namn, och lemnat plats åt Neptunus. Ty icke blott hade mannens återresa varit den snabbaste och lyckligaste som något fartyg på länge haft, utan äfven derefter gjorde sjömännen, som alltid äro ett vidskepligt slägte,original: slägte (källa för ändring: HT, 1873, 1884)|473| den observation, att hvar gång Neptunus Gast var med ombord, hade fartyget ständigt förlig vind och en märkvärdig tur. Skepp, som dittills varit paddor i sjön och blifvit långt efter alla andra, hunno på detta sätt fram förrän något annat. Det var som hade alla elementer sammansvurit sig att påskynda resan utan minsta dröjsmål och otur. Fartyg, skeppare, besättning, tacklage, segel och sjökort, allt detta kunde vara huru skralt som helst: endast Gast var med, gick allting väl. Blef der stiltje:original: stiltje; lika mycket, seglen tycktes svälla för okända vindar, fartyget gick. Blef der en storm: så mycket bättre, man kom då fortare fram. Blef der tjocka, mörker och herrans väder: betydde ingenting, alla man kunde gå trygga till kojs, ty skeppet gick af sig sjelf, beständigt riktigt och utan skada. Samma lycka hade last och affärer: allt såldes för högsta möjliga pris, rederiet förtjente plumpa pengar. Då begynte man, i stället för en resa på Stockholm om sommaren, hvilket dittills varit det vanliga, segla två, slutligen tre resor. Allt gick lika lyckligt; vinsten blef tredubbel.

|474|

15. Sjöman Långviks berättelse.

560 Kapten Neptunus Gast förvandlades sjelf på samma gång som hans lycka. Han upphörde att supa, blef snygg, nykter, ordentlig, arbetsam, kort sagdt ett mirakel för alla som känt honom i hans sämre dagar. Folk gapade på honom som på ett vidunder. Nästa tjufpojke, som understod sig att vilja |1027|trumfa om honom för en buss tobak, fick i stället smaka hans dagg, den ryktbara katten, ty katten förblef kaptenens trogna följeslagarinna – och så blef det slut med det raljeriet. Kapten Gast blef en ansedd man, trappade åter upp på ärans stege, betalade gamla krogskulder och aktade sig väl att göra nya.

561 En vacker dag blef han kallad till rådman Larsson den yngre, son till riksdagsmannen, hvilken då en tid bortåt haft otur med sina skepp. – Hör på,konsekvensändrat/normaliserat sade rådmannen, som också var en slug köpman, fastän mindre kärnfast än fadern, – det sägs att kapten har blifvit ordentlig karl på sednare tider.

562 Gast plirade med ögonen och menade att det vore väl möjligt.

563 – Det sägs också att kapten har lycka på sjön,konsekvensändrat/normaliserat fortfor rådmannen.

564 Kapten Gast plirade ännu värre och menade att det gick honom temligen väl.

565 – Låt oss vara uppriktiga,konsekvensändrat/normaliserat sade redaren. – Far vill ej höra talas om er, han anser er för en skojare och menar att ni väl än en gång torde segla med förlig vind på landbacken, som ni gjorde med Blommens skepp. Jag deremot är af andra tankar, och eftersom det är jag, som förestår affärerna, så|475| frågar jag er, om ni har lust att föra vårt skepp Hoppet.

566 Härvid gjorde kaptenen sig i början en smula rar, men sedan man kommit öfverens om en duktig månadspenning och rättighet för befälhafvaren att sjelf lasta däck och kajuta, gick Gast in på förslaget och blef herre på Hoppet. Detta hade han nu varit på fjerde året och med en så förundransvärd lycka, att den väckt alla medtäflares afund. Folk påstod, att Hoppet hvarje år seglade mera in i redarens ficka, än det gamla skrofvet var värdt. Kapten Gast gjorde icke sämre affärer på däcks- och kajutlasten. Man trodde att han inom några år hade blifvit en rik bojar och att han djerfdes kasta sina ögon på riksdagsmannens enda, ännu ogifta dotter, men detta var uppenbart förtal, ty hvarken riksdagsmannen eller hans dotter kunde tåla den nye kaptenen på gamla Hoppet.

567 Allt detta, och mera dertill, visste Hoppets besättning berätta för Erik Ljung.

568 Der talades icke i skansen just godt om kaptenen. Hans folk påstod, att om han nu blifvit lika ordentlig som han förr var en slarf, så hade han tillika blifvit lika snål, som han förr var slösaktig, ja sju gånger värre. Han, som förr tog verlden så lätt, var nu trumpen, argsint och marrig mot folket. Att han lät katten klösa, det var i sin ordning, det hörde till saken. Värre var, att han knappade in rationerna, provianterade med härskt smör, unkna gryn, magert fläsk, stenhårda ärter och tog ett par vattenfat mindre för resan |1028|för att få mera lastrum. Han gaf icke, som andra skeppare, en rastedag uti hamn; och hade icke arbetet varit lättare och hyran högre här, än på andra fartyg, för den sällsamma lycka Hoppet hade, så svuro matroserna på att ingen af dem skulle vidare segla med den gamla markattan, som påtagligen lifslefvande förskrifvit sig åt den fule sjelf.

|476|

569 Vid Eriks ålder lägger man icke sådant mycket på sinnet. Han hade sagt kaptenen sitt namn och blifvit emottagen ombord som slägting till redaren, men fick betala sex plåtar för resa och kost, hvilket den tiden ansågs för skamlöst dyrt. Utom detta ackord hade han icke talat ett ord med kaptenen. Han fick en ledig sängplats under taket i styrmannens koj invid kajutgången, två fot bred, fem fot lång, och med nätt och jemnt en aln mellan sängbottnen och taket. Sitta kunde han icke, rak kunde han ej heller ligga, men det var detsamma. Mat fick han med det öfriga folket, alla en lika stor eller lika liten portion af den unkna gröten och de stenhårda ärterna, men det var detsamma; kaptenen sjelf bestod sig ej bättre kost. Och sedan, hvad betydde väl det för Erik, om han med saknad ihågkom Drottningholms läckra bord eller Hammarbys doftande kuddar, när han hela dagen hade den blå himmelen öfver sig, det fria hafvet under sig, en frisk kultje omkring sig, och tanken på det gamla kära hemmet, som han snart skulle återse, beständigt framför sig.

570 Om Erik sjelf kunnat beställa väder och vind, så hade han ej önskat sig en vackrare resa. Från den minut Hoppet lyftade ankar och lemnade Stockholms skeppsbro bakom sig, hade det jemn och gynnande bris, klar himmel och stadig kosa. Gick det ej med elfva knops fart, så gick det dock dag och natt oupphörligt med sex eller sju, utan att gira, beständigt framåt, och det lönar sig bättre, mente matroserna, än tre man engelska, der man aldrig kommer ur fläcken.

571 Inom fyra eller fem dygn hade Hoppet passerat Qvarken, närmade sig Björkö skärgård, och kunde en vacker morgon hoppas att, med samma gynnande vind, ankra om qvällen i Wasa hamn. Erik, som stod på bästa fot med besättningen, närmade sig en gammal matros vid namn Abraham Långvik, som för sin nära bekantskap med tjärpytsen var känd under smeknamnet Långpyts och nu satt på en tågbundt i|477| fören och lappade segel. – När tror Långvik att vi få sigte på Wasa båk?konsekvensändrat/normaliserat frågade gossen.

572 Långpyts menade att de väl derförinnan ännu skulle knäcka ett par tänder på ärterna.

573 – Men jag tänker sofva hos morbror i natt,konsekvensändrat/normaliserat försäkrade Erik.

574 – Ja, den som kunde svära på det!konsekvensändrat/normaliserat genmälde matrosen och vände sin buss.

|1029|

575 Det låg något i svaret, som kom Erik att fråga: – Hvad menar Långvik med det? Vi ha ju rama sydvesten och dansa fram med sjungande skjuts.

576 – Jag menar,konsekvensändrat/normaliserat fortfor matrosen, utan att lyfta sina ögon från arbetet, – det vore väl om vi alla kunde svära på att få sofva i hamn.

577 – Visst lär inloppet vara farligt, men kan Långvik tro att Hoppet, som borde hitta den vägen utan styrman i stockblinda natten, är så dumt att det törnar uppå i klaraste solsken?

578 – Det tror jag knappt,konsekvensändrat/normaliserat var svaret; – såvida intet stunden är kommen att den andra tar sitt.

579 – Tror han verkligen att kapten har förskrifvit sig åt hin onde?konsekvensändrat/normaliserat skrattade gossen.

580 – Hör på, gunstig junker,konsekvensändrat/normaliserat sade matrosen buttert, – han har väl lappsalvat så länge med det latinska präntet, kan jag förstå, att han till slut hvarken tror på Gud eller den andra. Men en sak skall jag säga honom: han skall ej lära en gammal sjöman kompassen. Jag har min nål, som visar rätt på vår Herre; men hvart kaptenens må visa, det vet den, som dragit honom ur marvattnet och diktat hans skråf. Innan dagen går till ända, skall han få kalla Långpyts en mullvad, om jag intet sagt sannt.

581 – Akta sig han, Långvik, att jag ej tar honom på orden,konsekvensändrat/normaliserat skämtade Erik. – Det är intet första gången man sett en slarf komma på fötter igen, och hela saken är att kapten blifvit snål på äldre dagar.

|478|

582 – Har Erik lärt sig i skolan, att en menniska eller en gast kan krypa ut ur sitt eget skinn? Jag har seglat med Gastenoriginal: gasten (källa för ändring: HT, 1873, 1884) i många herrans år; det var intet en klut i hela hans rigg, som ej jag kände utantill. Men om den Gasten, som nu står och håller utkik på akterdäck, liknar den Gasten, som förr var min kojkamrat, mer än jag liknar en domprost i Åbo, vill jag aldrig mera hålla ett vindspel i hand. Skråfvet är detsamma, utom att däcket är spoladt en smula och märsen kantänka är pyntad med oljofärg; men för resten är der en annan kapten ombord, och han skall ha sitt.

583 – Hvad menar Långvik med det?

584 – Jag menar ingenting. Men det står skrifvet i loggboken, att han, som jag intet ids nämna, han tager nog sitt. Aldrig har någon båt haft bättre vind i seglen än vår. Men se, den der andra är sådan, att hvad han gifver med lillfingret, det tar han igen med långfingret. Aldrig har ett rederi förtjent så mycket som Larsson på Hoppet, men se, det har läkt ut på andra håll desto mer. Ingen köl betalar heller sitt folk en så bra hyra som vår, men hvar och en må se sig om, när han lemnar hustru och barn, ty en af Hoppets besättning kommer aldrig tillbaka. Det är nu sjunde resan jag seglar på skutan, |1030|sedan Gast blef kapten. Första resan gick gamla Petterson öfver bord i Östersjön. Andra gången var det Lill Matt från Wörå, han som alltid gick med en tuppfjäder i mössan och blinkade åt alla flickor i byn. Tredje resan, medan vi lossade i Stockholm, damp timmermannen i storluckan och bröt nacken af sig. Fjerde resan söp kocken ihjäl sig i Öregrund. Femte resan åt kajutvakten råttgift, som kapten hade bakat i hvetmjöl, för den gången hade vi mjöllast i missvextåret. Sjette resan låg kapten vid Umeå och skulle segla ut med tullpapperen, men råkade kantra, och efter kontraktet ej var till ända ännu, tog den andra i stället Stor-Petter från Replot, han som mist högra örat för ett sabelhugg under husaråren och som råkade vara|479| med uti slupen. Men se nu på vår sjunde resa har allt gått exflinkt, utan hafveri för någon af oss både tur och retur, och derför undrar jag hvem af oss som i dag skall logga efter simporna, innan vi ankra i Wasa hamn. Blir det jag, så stor sak i det, jag har gjort upp hyran med vår Herre och står klar att vända, när han purrar mig ut ur min gamla koj till sin nya morgonvakt. Men intet ville jag att det blir han, Erik; han ser ut att ännu kunna hålla kurs här i verlden. Och håll rak kurs på hamnen deruppe, det säger jag honom, fastän han belamrat sig med däckslast i skolan. Sådant kastar man öfverbord, när sjön ligger på, och för att gå klar för bränningarna, skall man hålla rätt uppå båken.

585 Vid dessa ord ringde morgonklockan till frukost, och Erik sökte förgäfves slå ifrån sig allehanda underliga tankar. Han var med all sin färska lärdom alldeles icke fri från sin tids fördomar, hvilka här i norden ännu fortlefde i deras fulla kraft, under det att de längre i söder bröto sig skarpt mot Voltaires och encyklopedisternas fritänkeri. Den gamle matrosens vidskepliga berättelse återkallade i Eriks minne berättelser, dem han hört i sin barndom och längesedan förgätit. Han påminte sig ha hört sin mor berätta någonting dylikt; han mindes icke om hvem, men den gamla tron att lyckan alltid tager med den andra handen hvad hon frikostigt skänkt med den ena, rann Erik så bjert i hågen, som hade han hört densamma en gång förut. Hvem kunde det vara, som hans mor hade menat?

586 Emellertid fortfor dagen att vara vacker, vinden förlig,original: förlig (källa för ändring: HT, 1873, 1884) och det rikt lastade Hoppet plöjde lugnt och säkert sin jemna fåra genom Bottenhafvets krusiga böljor. Det inlopp i skärgården, det styrde utan minsta äfventyr den kända vägen fram öfver sund och fjärdar, passerade båken, minskade derpå sina svällande segel och gick sedan med saktad fart uppför den då redan uppgrundade farled, som förde till|480| den äldre s. k. gamla hamnen. Med förtjusning igenkände Erik dessa stränder, der han så ofta simmat och metat som barn. Alla ledsamma intryck hade blåst bort med den friska sydvesten |1031|och han kunde nu med odelad fröjd tänka på glädjen att snart få omfamna sin älskade mor, sina syskon och alla gamla vänner på hemorten.

587 Målet var uppnådt, allt hade gått lyckligt. Triumferande närmade sig Erik den gamle Långpyts, som stod färdig att passa på klyfvarn i fören. – Mullvad, mullvad!konsekvensändrat/normaliserat skrek han, – akta dig bara för katten, när vi komma i land!

588 – Ännu är jag ingen mullvad, innan ankaret gått,konsekvensändrat/normaliserat svarade matrosen, färdig att brassa.

589 – Berga klyfvarn! Giga focken!konsekvensändrat/normaliserat hördes kaptenens röst.

590 – Berga klyfvarn! Giga focken!konsekvensändrat/normaliserat svarade sjömännens vanliga eko.

591 Kommandot lyddes. Skeppet gled vackert och vänligt för blotta storbramseglet sin raka kurs inåt hamnen, hvars stränder voro uppfyllda med nyfikna åskådare, ty det hände icke alla dagar i Wasa, att ett så stort skepp, dertill så putsadt och prydligt som Hoppet nu var, dansade in som en docka i hamnen.

592 – Mullvad, mullvad!konsekvensändrat/normaliserat skrek Erik ånyo.

593 – Wast lite,konsekvensändrat/normaliserat svarade matrosen med ett uttryck, som på den österbottniska svenskan betyder: vänta litet.

594 – Ankaret klart! Fyra kanon!konsekvensändrat/normaliserat ljöd åter kaptenens kommando.

595 – Ankaret klart! Fyra kanon!konsekvensändrat/normaliserat ljöd ekot från däcket.

596 Befallningen efterkoms. Den vanliga saluten, – en aldrig underlåten välkomsthelsning, – small ifrån fören, men denna gång med en skarp och olycksbådande knall. Rök omhöljde hela fördäcket, och när den skingrades, såg man gamle Långpyts ligga raklång på däcket utan tecken till lif. Olyckligtvis|481| hade konstapeln, som laddatoriginal: laddadt (källa för ändring: HT, 1873, 1884) kanonen, glömt att den förut blifvit laddad, men icke afskjuten vid afresan från Stockholm. Den dubbla laddningen hade sprängt röret i hundrade stycken, och ett af styckena hade slagit den bredvid stående Abraham Långvik, med tillnamnet Långpyts, rakt uti pannan. Ingen annan var skadad, men den ärlige sjömannen hade, som han sjelf förutsagt, blifvit purrad af vår Herre ur sin gamla koj till en ny morgonvakt.

|482|

16. Konung Adolf Fredrik i Finland.

597 År 1752 om sommaren hände någonting utomordentligt vigtigt och rart i Finland. Solen, månen, Karlavagnen, Alexander Magnus, Herkules, Orfeus, Diogenes och hvad allt den tidens poeter i deras anletes svett kunde utfundera grannt, präktigt och öfvermåttan storståteligt – han sjelf, med ett ord, |1032|konungen, landsens fader, Adolf Fredrik den store, Adolf Fredrik den milde etc. etc. etc. – hugnade detta land med ett kärt och nådigt besök. Intill och med Gustaf II Adolf hade alla – eller nästan alla – Sveriges rikes konungar och riksföreståndare tidt och ofta icke allenast besökt Finland, utan ock funnit för godt att här tillbringa flera månader, hela vintrar i gången. Men från och med Christina – d. v. s. från och med den tid, när Sverige blef stormakt – hade dessa förnäma besök hos fattiga slägtingar alldeles upphört. Nu hade mer än hundrade år förgått – ifall man ej räknar Carl XI:s besök på Åland och i Torneå – sedan denna ära och hugnad vederfarits det aflägsna landet. Att Adolf Fredrik, som annars gerna satt i sin goda ro, nu var den förste att underkasta sig mödorna af en sådan resa, det var honom icke olikt, den hjertegode och rättskaffens mannen, som gerna ville se alla menniskor nöjda och glada i hela hans rike. Men också hvilket utomordentligt ämne var icke detta för underdåniga fägnebetygelser och svassande rökoffer af creti och pleti, hvilka med fraser, mera svarfvade än hans högst egenhändiga dosor, slogo ned som en myggsvärm omkring den stackars konungen, icke lemnande honom ett andedrag uti lugn!

|483|

598 Aldrig har här i norden krupit så mycket underdånigt fjäsk, som för detta majestät utan makt. Aldrig ha här så många sirliga vältalighetens blomster och högtuppstyltade snilleöfningar blifvit utströdda, som för denna krona af guldpapper, denna thron, på hvilken satt en beskedlig man, som föreställde en konung. Dessa många välmenta underdåniga tal och fägnerim, af hvilka somliga blifvit tryckta uti en särskild bok, somliga i den tidens lärda tidningar, men mesta delen tyvärr torde ha för alltid gått förlorade för en häpen efterverld, begynte redan före kongl. majestäts afresa från Stockholm, den 12 Juni nämnde märkvärdiga år, öfver Ålands haf, – fortsattes vidare under hela den höga resan genom Nyland, Tavastehus, Åbo och Björneborgs län, Österbotten, Norr- och Westerbotten,original: Vesterbotten, Ångermanland, Medelpad, Helsingland, Gestrikland och Upland, afstadnade icke ens med konungens lyckliga återkomst den 10 Augusti till Drottningholm, utan fortfor ännu länge derefter att utgöra ett rikt och fägnesamt föremål för tidens fruktsamma vittra pennor. Se här några artiga och nöjsamma prof.

599 En poet försäkrar, dagen före afresan, att Finland näppeligen på tvenne sekler skådat en sådan sällsynthet, hvarföre det nu »af glädje ler», under det att hela Sverige gripes af en »billig smärta». En annan bedyrar att

konsekvensändrat/normaliserat... bort vid Kumo strand

Och omkring Lojos vågor

|1033|

Ett folk af glädje lågar

Att kyssa få din hand ...konsekvensändrat/normaliserat

601 Der förmodas blifva en stor trängsel. Glädjen, som denna gång »flyter i tårar», säges bryta tungans band, så att

konsekvensändrat/normaliseratHvar en vältalig är:

Välkommen, Solen vår,

Som lyser Kjemi Länder

Samt ljus och värma sänder

Kring Kjeltis mörka vrår.konsekvensändrat/normaliserat

|484|

603 De lärde funno emellertid detta glädjerus alltför simpelt och täflade på den mest klingande latin att anropa alla Olympens gudar och gudinnor om bistånd, synnerligen för den fruktansvärda resan öfver Ålands haf. Kammarrådet Lövenskiöld fann äfven detta ej vara ämnet tillfyllest värdigt, utan lät trycka ett formeligt manifest med många lärda noter, under titeln Elegia Votiva, ad Magnum Ducatum Finlandiæ, börjande med följande ståteliga ord:

Aura, extolle caput, choreos age, Fennia, lætas,

Gloria quanta tua est, quam tibi fausta dies!

Exoptata dies! Nova jam tibi Secula surgunt,

Cum Patriæ temet gestit adire Pater*)Aura, ditt hufvud lyft! O Finland, jubla i dansar!Hvilken ära dig sker! Hvilken lyckosam dag!Efterlängtade dag! Oskådade sekler Dig randas,När att nalkas din strand Landsens Fader nu går..

606 Den 19 Juni anlände hans majestät på kungliga galeren Seraphim till den då under byggnad varande fästningen Sveaborg och hugnade följande dag Helsingfors med sin närvaro. Beklagligen äro alla tal och verser vid detta tillfälle numera förstörde af tidens tand. Man vet allenast att det var en lördag, att mottagandet var präktigt, att borgmästaren Henrik Pipping hade mödosamma dagar, att kongl. majestät bodde hos landshöfdingen grefve Gyllenborg och att hans majestät om söndagen bevistade gudstjensten i stadens kyrka; men om det var den gamle kyrkoherden |1034|Fortelius eller den lärde rektorn magister Jonas Krook, som då utströdde Sarons liljor från predikstolen, finns icke antecknadt. Hvad deremot icke är glömdt i den tidens annaler, är huruledes Helsingfors hade den nåden att på sjelfva midsommaraftonen fira landsens faders namnsdag uti hans egen höga närvaro, hvarom mycket vore att förtälja, som här icke skickligt förmälas kan.

607 Den anonyme bardalekare, Hjalmar benämnd, som i 45 mer än vanligt mjuka och klingande sven|485|ska verser, tryckta hos salig Petter Jöran Nyström i Stockholm, beskrifver konungens finska resa, yttrar sig om vistelsen i Helsingfors på följande trefliga sätt:

konsekvensändrat/normaliseratÅkren, helt diger af ymnerik’ korn,

I vördnad små axen nedböjer,

Herden i Luren, herdinnan i Horn,

Sin Hjord, att hopkalla ej dröjer:

Foglarna sjunga så ljufligt och gält

I dälder, på Öjar och Näsen;

Blomstren utsira båd Lunder och Fält,

Och barnen de tumla i gräsen.

konsekvensändrat/normaliseratVaren välkommen, vår Mildaste Kung

Och Huldaste Fader i Norden,

Ropa de alla så gammal, som ung,

Och lycka ske ADOLPH på jorden!

Täckes Han fira sin Namns-Dag hos oss,

SÃ¥ lefve Dess Namn uti minne,

Sjelfva framtiden och afund till tross,

Så länge, som lefver nå’n Finne.konsekvensändrat/normaliserat

610 Den 27 Juni afreste konungen till Borgå, och här hade, utom andra festliga tillställningar, gymnasisterne med svett och möda upprest tvenne pyramider vid ingången till gymnasium, försedda med icke mindre än åtta pompösa latinska inskrifter af logices och matheseos lektorn magister Johan Borgström, hvaraf det må vara nog att anföra den fjerde i ordningen:

In

Communis gaudii cumulatissimi,

Subjectionis devotissimæ,

|1035|

Fidei integerrimæ

Et obsequii consumatissimi Tesseram

A musis Borgoënsibus Consecratam.*)Till ett vedermäle af den mest upptornade gemensamma fröjd, den allra djupaste underdånighet, den osvikligaste trohet och den allra fullkomligaste hörsamhet, helgadt af Borgå Sånggudinnor.

|486|

612 Berättelsen om alla de vedermälen af fröjd och hyllning, hvarmed konung Adolf Fredrik mottogs i Finland, vore ensam tillräcklig att fylla en bok af större omfång, än beskrifningen öfver Marii, Cæsars och Pompeji triumftåg. Vare det nog sagdt, att konungen öfverallt helsades med en förtjusning, der man bakom den underdåniga vältalighetens skum lätt kunde upptäcka mycken verklig tillgifvenhet, som den gode monarken väl förtjente. I Åbo, der hans majestät bodde hos generalguvernören grefve Rosen, höll hofpredikanten Gabriel Timotheus Lütkeman ett präktigt tal på drottningens födelsedag, hvarpå bland andra skolans rektor, magister Martin Gråå, grep sig an med ett andeligt välkomstqväde, som ännu icke alldeles förvissnat under ett århundrades snö och i sin välmening är mindre pösande än många andra af samma sort. Med ett godt smålöje läser efterverlden, hvilket riksvådeligt och lifsfarligt vågstycke konung Adolf Fredrik ansågs hafva företagit sig, när han reste till Finland på sitt präktiga fartyg och for kring landet i sin beqväma vagn. I femte versen prisas nemligen konungen för det han icke »vill skona sitt dyra lif»,

konsekvensändrat/normaliserat.... men det förtror,

Till alla finnars fägnad stor,

På fräsand haf, i skog och mark,

På bärg och backar branta,

På stenig och besvärlig park,

Att uppå alla kanter

Förvissa om båd nåd och rätt

Sin undersåtar alla slätt.konsekvensändrat/normaliserat

614 När hans majestät under resan genom Lochteåoriginal: Lockteå (källa för ändring: HT, 1873, 1884) uti Österbotten behagade spisa frukost i det gröna vid sidan af landsvägen, restes till everldelig hågkomst af en så märkvärdig tilldragelse en minnesvård utaf sten, hvilken ännu står qvar till efterkommandes oskyldiga undran. Vid besöket i Torneå |1036|förliknades kungen vid midnattssolen, som denna tiden lyser i höga norden m. m.

|487|

615 De hederlige finnarne måtte dock fjäsa sin konung så mycket de förmådde, – deras undersåtliga fägnad var likväl, i jemförelse med svenskarnes fägnad vid konungens återkomst, att förlikna vid en björns tafatta artigheter vid sidan af ett briljant och blänkande fyrverkeri. Upsala akademi tillställde en särskild högtidlighet med oration på latinsk vers och disputerade, på drottningens befallning, om »vetenskapernas företräde sinsemellan»konsekvensändrat/normaliserat. I välkomstqvädet af Mårten Hedenberg säges bland annat:

konsekvensändrat/normaliseratSom solen vänder sig på Himlahvalfvets ring,

Till aflägsna länder hela verlden kring,

Si! så har vår KONUNG med Sit ljus bestrålat all

Bjarmars, Finnars boning, och vår Thule kall etc.konsekvensändrat/normaliserat

617 I Drottningholms trädgård lät Lovisa Ulrika, till firande af sin gemåls lyckliga hemkomst, gifva ett herdespel i tre öppningar, mycket nöjsamt att läsa. Vid detta tillfälle skrefvos äfven »Glädjetankar»konsekvensändrat/normaliserat af A. Nicander, som berättade huru alla vattnets och luftens gudamakter hjelpt till uppå resan, så att till och med

konsekvensändrat/normaliseratTritons fjällade Fä lyfte upp sina manar i vädret.

... Himlen fägnade sig och jorden rördes i glädje.

... Ur den iholiga malm taratantaraoriginal: tarantantera (källa för ändring: HT) skallar i luften

Och förträffliga skräll af skott ur grofva Canonen ...konsekvensändrat/normaliserat

619 I Stockholm var icke mindre jubileum. Verser och fägnetalrättelse i originalet regnade der öfver en bank, så att det surrade kring öronen. Modellerna till vår tids kungliga namnsdagsblåsare återfinnas i dessa menlösa glädjerim, hvari konungen och solen voro oskiljaktiga som Orestes och Pylades, – hvari »Carlars pris» utlofvas åt »Hjelten, som vår välfärd sköter och i skidan svärdet stöter», samt ADOLPHS och LOVISAS namn

konsekvensändrat/normaliseratTillbeds från Bält till Litis fjorden.

Hur är vår stad ej lycklig vorden,

Som äger båda i sin famn?konsekvensändrat/normaliserat

|1037|

621 Illa råkade en af dessa välmenta poeter ut, när han råkade försäga sig på följande sätt:

|488|

konsekvensändrat/normaliseratNaso han qväder om Grekernas krig

Och prisar mång hjelte i sången,

Hade han äfven, o! Konung haft dig,

Han gerna dem lemnat den gången.

Desse de foro att städer slå ner;

Du far dem att freda och bygga!

Undra ej, konung, om vördnad dig sker

Som gör oss så sälla och trygga.konsekvensändrat/normaliserat

623 Hvarpå strax derefter en obarmhertig kritikus var färdig med följande replik i Stockholms Lärda Tidningar:

konsekvensändrat/normaliseratOm Maro hin Store, som qvädde så väl,

Att ingen sig dristade bannan,

Kom med denna skalden i napptag och fäl,

Jag tror att han slogen i pannan

För hedern, han gifvit en annan.konsekvensändrat/normaliserat

|489|

17. Två kungars dag.

625 Tidigt en vacker sommarmorgon blef lif och rörelse i den lilla staden Wasa borta i Österbotten. Bud hade kommit på natten, att konglig majestät var att förvänta till Wasa i god tid på eftermiddagen.

626 Landshöfding Piper, som pligtskyldigt rest att möta landsens fader vid länegränsen, underlät ej att skicka med budet en ytterligare befallning om huru staden borde vara i bästa ordning till den höge resandes värdiga emottagande. Allt hvad som ännu sparats till sista stunden skulle derföre i hast putsas, fejas och på det grannaste utsiras. En äreport var uppförd vid tullen, och alla stadens unga flickor voro ifrigt sysselsatta att pryda den med blommor och löf. Alla trädgårdar voro plundrade på deras nyss utslagna törnrosor; alla ängar hade fått släppa till deras blåklockor, ängsneglikor och johannesblomster. Björkar och rönnar hade beskattats på deras löf; enris ströddes från tullen långt utåt vägen, men innanför tullen utströddes vallmoblad. Äreporten ståtade, utom all annan grannlåt, med kransar af jemna och |1038|prunkade med det kungliga namnchiffret samt derunder Wasa stads vapen. Landshöfdingeresidenset Korsholm var nymåladt och så kokett, som man kunde begära af en fyra eller femhundraårig skönhet. Den likaså ålderstigna kyrkan var dammad, skurad, löfvad och de stora messingskronorna blanka som solen. Skolan, annars öde midti sommaren, blef med all flit fejad af stadens skolungdom. Sjelfva den nya »surbrunnen»,|490| som för två år sedan begynt komma i bruk, hade fått en öfverbyggnad, och brunnsgästerna hade anskaffat en präktig silfverbägare, för att bjuda hans majestät smaka den rara drycken. Kort sagdt, hela Wasa med dess dåförtiden 1 222konsekvensändrat/normaliserat invånare var i den största rörelse och märkvärdigaste förväntan. Man tänkte ej på annat, man talade ej om annat än om kungen. Landtfolket begynte redan i stora skaror inströmma till staden och skockade sig vid södra tullen. Alla buro piexorna i handen likasom på stora högtidsdagar, färdige att, landsens fader till ära, träda dem på. Byarnas kavaljerer buro tuppfjädrar i mössorna; bondflickorna buro kransar af blåklint; gubbarne hade afskrapat skägget med täljknifven och en och annan rik bondgumma väckte de andras afund med en grannt utstyrd bindmössa, som då nyss begynt komma på modet och var en så oerhörd lyx, att presterna icke sällan gjorde dessa mössor till ämne för skarpa straffpredikningar.

627 Endast ett hus i hela Wasa tycktes icke deltaga i det allmänna bestyret, och det af orsak att den ena kungen på visst sätt var lika god som den andra.

628 Den gamla riksdagsmannen Lars Larsson, vanligen kallad borgarekungen, fyllde i dag sitt 86:te år. Hans födelsedag hade alltid blifvit firad med mycken högtidlighet af den talrika slägten. Stadens borgmästare hade sällan underlåtit att vid sådana tillfällen, åtföljd af sina rådmän, frambära deras lyckönskningar till den högt ansedde mannen, och sjelfva landshöfdingen hade icke aktat under sin värdighet att någongång förena sin gratulation med stadens myndigheters. Så hade år efter år, födelsedag efter födelsedag sakteligen samlat sig öfver den gamle mannens hvitnade hjessa, ungefär som ring efter ring framskjutes på det ryska räknebrädet, tills talet är fullt. Larsson hade sett både goda och onda tider, pröfvat fattigdom och rikedom, sorg och glädje, ära och förödmjukelse; men han hade burit lifvets skiften med värdighet, burit dem med kraft, och derföre hade in|491|gen kunnat neka honom sin aktning äfven under hans mest betryckta dagar, när armodet syntes blifva hans återstående lefnads lott. Nu var han ånyo, om icke så rik vorden, som mången föreställde sig, likväl i alla afseenden sin orts främste köpman i förmögenhet, erfarenhet och medborgerligt anseende, och derföre skulle hans 86:te födelsedag ingalunda varit en mindre vigtig tilldragelse |1039|än de förra för Wasa stad, derest den icke råkat infalla just på den dag, när riksens majestät nödvändigt måste ställa borgaremajestätet i skuggan.

629 Larssonska huset kunde således icke i dag vänta att ihågkommas af ortens myndigheter, eller ens af någon annan än slägten; men just för slägten var denna dag mer än vanligt betydelsefull.

630 Dess gamle ättefader, – hvilken, ehuru han öfverlemnat de mesta affärerna åt sin äldste son, dock alltid fortfor att med sträng patriarkalisk myndighet utgöra slägtens öfverhufvud – hade känt åren tynga sin hjessa och trott sig förstå, att han troligen ej skulle räkna flera födelsedagar än denna. Han hade derföre redan på våren tillkännagifvit sin önskan, att denna dag, den 18 Juli, se alla medlemmar af den vidt kringspridda slägten, stora och små, ingen undantagen, församlade omkring sig i Wasa. Denna hans önskan var en befallning, som ingen ville eller vågade undandraga sig. Slägtkärlek var då ett mycket fastare band, än i våra dagar; en anförvandt i fjerde och femte skyldsskapsled ansågs då ännu hafva alla anspråk på blodsbandets helgd, under det att nuförtiden knappast syskonbarn i tredje leden ihågkomma hvarandra. Men utom det att Larssönerna alla ansågo sig som nära förbundna telningar utaf samma stam, var det rykte gängse bland de aflägsnare slägtingarne, att borgarekungen ville fira denna sin födelsedag med ett testamente, hvaraf smulorna torde falla ett godt stycke från det rika stamträdet, endast man icke med sin frånvaro stötte den gamle för hufvudet, – ett skäl, som vi äfven sett åbero|492|padt uti den kallelse Erik Ljung på Hammarby mottog ifrån sin moder i Munsala.

631 Redan flera dagar förut hade slägten församlats från olika håll, och nu stodo alla, midtuti kungsbrådskan, beredde att frambära deras lyckönskningar.

632 Klockan var fyra på morgonen, den gamla ärliga timma, på hvilken man uppstod i Larssonska huset. Den stora salen var skurad och löfvad; – den låg i midten af det fordna boningshuset, till hvilket Larsson återflyttat, sedan hans omständigheter åter förbättrats och sedan hans värste medtäflare, svärsonen rådman Blom, råkat före svärfadren vandra ur tiden. Gentemot ingången, ofvanför högsätet, hängde ännu, som i fordna tider, Carl XII:s porträtt och var nu, som vid alla högtidliga tillfällen, bekransadt med blommor. Detta stora namn fortfor att kasta ett återsken öfver hela 18:de seklet och längre.

633 Oaktadt salen var det största enskilda rum i Wasa, och fastän ingen annan än slägten var tillstädes så tidigt på morgonen, var rummet i det närmaste uppfyldt af folk. Antalet öfversteg åttatio personer, män, qvinnor och barn, alla med anspråk på nära skyldskap till ättefadren.

|1040|

634 Borgarekungen hade haft tre söner: Lars, Mathias och Bertel. Äldste sonen Lars, som mistat sitt ena öga i norska kampagnen och numera var chef för handelshuset, var sjelf en grånande man om 57 år och fader för en talrik familj af fyra söner, fem döttrar och fem eller sex barnabarn. Nästföljande sonen i huset, Mathias, jordbrukare i Storkyro, var död, men hade efterlemnat hustru och 6 flickor, som nu voro tillstädes, två af dem med deras män och barn.

635 Tredje sonen Bertel fanns bland de lefvandes antal och i den önskligaste välmåga. Han var den ende af bröderne, som hade studerat, var prest, 46 år gammal, kyrkoherde i L., och infann sig storvext och korpulent med icke mindre än nio pojkar, af hvilka de två äldste nyss blifvit studenter.

|493|

636 Vidare hade den gamle Larsson haft tre döttrar: Kajsa, Veronica och Ester. Båda de äldre systrarna voro döda, Veronica ogift; men Kajsa hade varit gift med rådman Blom och efterlemnat tre unga Blommor, som icke underlåtit att infinna sig här i förväntan på testamentet.

637 Utomdess hade riksdagsmannen haft tre bröder och fyra systrar. Dessa voro likväl alla försvunna från jorden, de flesta bland deras afkomlingar likaså, men af de sednare funnos här omkring femton eller tjugu närvarande. Bland dem var Marie Larsson, enka efter Elias Pehrson från Munsala, med sex barn, hvaribland vår unge vän, gymnasisten Erik, med det sjelftagna tillnamnet Ljung.

638 Marie Larsson var nu nära femtio år gammal, men bar ännu alltid spår af den ovanliga skönhet, som i hennes ungdom ådragit henne så många förföljelser. När man såg henne bredvid Ester Larsson, såg man bredvid hvarandra sommar och höst, och öfver båda ett drag af vemod, men detta drag var intagande vackert. Ester Larsson var icke heller mera ung – icke mera den öfverdådiga yrhätta, som red vid Korsholms vallar eller tappade sitt strumpeband i Lillkyro skog, – icke heller den nyckfulla, djerfva flicka, som kastade sig ut från fönstret i Stockholm, eller den förgråtna och öfvergifna, som stred mot sitt öde på Falkby gård – hon fyllde snart 29 år. Men hon var frisk och blomstrande i sin yttre gestalt, som hade hon ännu knappt skådat tjugu bakom sig. Spåren af hjertats hårda strider, som hon kämpat igenom med så mycket mod och så mycken försakelse, röjde sig blott i de vackra ögonens djupa allvar och i ett drag öfver läpparna, som påminte om fadrens fasta, energiska karakter. Ester Larsson hade aldrig varit en fulländad skönhet, som hennes kusin Marie, men mången hade mellan dem båda anmärkt ett starkt slägttycke. Oaktadt tjugu års skillnad i ålder, föll detta tycke, nu när de stodo bredvid hvarandra, genast i ögonen. Båda hade i sitt väsende något |1041|af den|494| österbottniska qvinnans beslutsamma hållning: svensk energie, finsk resignation. Båda voro intelligenta qvinnor, båda buro outplånliga drag af finhet och behag, förvärfvade under umgänget med högre samhällsklasser och märkbart afstickande mot deras nuvarande omgifning. Men under det att Marie Larsson – vi kalla henne allt ännu så – var byggd af vekare virke och syntes mera danad att älska och lida, vittnade Esters hela hållning om en stark själ, obruten af motgången, en själ, sammansatt af mäktiga lidelser, af det djupaste, outplånligaste intryck, men äfven af en okuflig vilja att beherrska dem och af en pröfvad ståndaktighet att besegra sig sjelf.

639 Sådana hade lifvets skiften danat dessa qvinnor, hvilka vi sett i deras ungdoms och deras kärleks första ljufvaste knoppning och som nu stodo qvar i en sednare ålder, beröfvade deras käraste hopp, men båda fast rotade i gudsfruktan och samvetets lugn. De möttes nu åter för första gången på flera år och vexlade några ord, medan de väntade på den gamle riksdagsmannen, som ännu dröjde i sin kammare på den tidiga morgonstunden.

|495|

18. Konung Davids 18:de psalm.

640 Marie Larsson framledde sina barn till Ester.

641 – Här är min äldsta son Elias, tjugufyra år gammal, bokhållare på Keppos såg. Han liknar sin far.

642 Den unge Elias gjorde en bugning, styf som en sågstock af tio tums tjocklek i toppen.

643 – Här,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Marie, – äro mina fyra flickor: Maria, Sigrid, Veronica och Ester, den sista åtta år gammal. Hon liknar dig, derföre bär hon ditt namn.

644 Flickorna nego, så att deras korta rödrandiga helgdagskjolar sopade enriset i ringar på golfvet. Alla voro ovanligt vackra barn, men Sigrid, den andra i ordningen, lofvade att en dag icke eftergifva sin mor uti skönhet.

645 – Och här,konsekvensändrat/normaliserat fortfor modern med en förlåtlig stolthet, i det hon framledde sin blomstrande yngre gosse – här är min son Erik, som jag nyss fått tillbaka från Sverige.

646 Erik, ännu med hufvudet fullt af de kungliga, gjorde en bugning, som alldeles icke smakade utaf sågstock, men i stället framkallade ett godt löje på Ester Larssons läppar. Hon kysste alla flickorna, tog Erik under hakan, rätte hans hufvud högre och sade: – Se upp du, som bär din mors blida ögon och din fars hurtiga panna! Hvar i verldens dag har du lärt dig att bocka så grannt? Man kunde tro att du varit vid hofvet.

|1042|

647 – Det är icke så utan,konsekvensändrat/normaliserat smålog hans mor, kanske med en liten, helt liten frestelse till fåfänga|496| öfver Eriks förnäma bekantskaper, fastän hon sjelf icke haft mycken glädje af sina höga beundrare.

648 – Vid hofvet?konsekvensändrat/normaliserat upprepade Ester förundrad.

649 – Jag har bott hos grefve Bertelsköld på Drottningholm,konsekvensändrat/normaliserat svarade Erik förlägen.

650 Båda hans qvinliga vänner rodnade, men af olika anledning. Marie Larsson tänkte på den Bertelsköld, som en gång var nära att förråda henne åt vanäran; – Ester Larsson tänkte på den andre, hvars bild så outplånligt var gömd uti djupet af hennes hjerta.

651 – Han frågade mycket efter moster och sade att moster och han varit gamla bekanta,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Erik, alldeles okunnig om hvilken storm af känslor han med dessa ord väckte till lif.

652 Ester Larsson vände sig bort, för att dölja den flod af purpur, som öfvergjöt hela hennes ansigte. Marie tryckte stum hennes hand. Marie ensam förstod att blicka in uti djupet af Esters själ. Hon ensam egde Esters förtroende.

653 – Jag trodde dig vara stark nog att kunna glömma!konsekvensändrat/normaliserat hviskade hon.

654 – O, jag har kämpat mot minnet på lif och död!konsekvensändrat/normaliserat hviskade Ester tillbaka. – Men detta är mer än en oförrätt, det är ett hån!

655 Vi böra veta, att Ester nu i tio år – alltsedan Bertelsköld upphört att skrifva till henne – alltsedan hon, en bitter dag, förnummit hans giftermål – med afsigt undvikit alla frågor, alla underrättelser om hans senare öden. Och så vidt skiljde hafvet de båda länderna åt, att Ester ännu i dag var okunnig derom, att grefvens giftermål redan i tre år varit upplöst af döden.

656 Till lycka för hennes förvirring öppnades i samma stund dörren till kammaren, och borgarekungen trädde ut.

657 Den starke och stolte mannen hade mycket förändrats på de tolf eller tretton år, sedan vi sist sågo honom. Den fordom så styfva och raka ryggen var krökt under årens börda; hans hår hade blifvit snö|497|hvitt, hans fasta solbrynta hy hade gulnat och skrynklats, hans steg voro stapplande, och hans knotiga hand stödde sig på en massiv käpp. Likväl fanns det ännu mycket qvar af hans fordna beslutsamma, myndiga hållning och hans fasta blick, när han helsade på den talrika, samlade slägten och gick, utan att anlita någon annans stöd, att intaga sin plats på det med löf och kransar beklädda högsätet.

658 Lars Larsson den yngre begynte nu med hög röst en psalm, hvaruti alla instämde. Det var en af den gamles älsklingspsalmer, n:r 303, de tre mäns lofsång i elden. År efter år, i onda och goda tider, hade alltid på denna dag densamma psalmen blifvit sjungen af barn, barnabarn och barnabarnsbarn |1043|uti Larssons hus, och äfven nu ljöd från gamlas och ungas läppar samma kraftiga: »Lofvad vare Herren, våra fäders Gud!»konsekvensändrat/normaliserat

659 När man kom till omqvädet: »Priser och berömmer Gud, som rättvist dömer och de trogna ej glömmer!» – inföll den gamles darrande röst uti psalmen och fortfor så alla elfva verserna igenom till psalmens slut. Derefter framträdde alla slägtingarne och blefvo nämnde vid namn – ty många af de vexande såg den gamle nu för första gången, andras namn hade han glömt – och framburo en i sender sina lyckönskningar. För alla hade den hvithårige gubben en vänlig fråga eller ett uppmuntrande ord. Så mild hade man aldrig sett den styfve, sträfve, ofta hårde borgarekungen, och mången spådde deraf i tysthet inom sig, att hans dagar snart voro räknade.

660 Vidlyftigare var ej denna högtidlighet. Efter dess slut undfägnades barnen med russin och pepparkakor, de äldre deremot med kaffe, hvilket sedan kung Fredriks tid begynt blifva allmänt nog i de svenska städerna, men ännu ansågs så dyrt och rart i Finland, att det endast brukades i förmögna hus och vid högtidliga tillfällen. Både kaffe och russin njötos under en ceremoniös tystnad, afbruten endast|498| af låga hviskningar, ty så stark var respekten för slägtens öfverhufvud, att så länge han satt i högsätet, vågade ingen annan oåtspord öppna sin mun.

661 Om en stund vinkade den gamle till sig »sina ögons ljus» – det var Ester i dubbel mening – och bad henne läsa högt konung Davids 18:de psalm. Hon satte sig vid sin faders sida, uppslog Carl XII:s stora bibel och läste med hög, klangfull stämma:

662 »Hjerteliga kär hafver jag dig, Herre min starkhet, Herre min klippa, min borg, min förlossare, min Gud, min tröst, den jag mig vid håller; min sköld och min salighets horn och mitt beskydd. – Jorden bäfvade och gaf sig, och bergens grundvalar rördes och bäfvade, då Han vred var. Damb gick upp af hans näso och förtärande eld af Hans mun, så att det ljungade deraf. Han böjde himmelen och for neder, och mörker var under Hans fötter. Och Han for uppå Cherub och flög: Han sväfvade på vädrens vingar. Hans tjäll omkring Honom var mörker och svart, tjockt moln, der han inne fördold var. – Han sände utaf höjdene och hämtade mig och drog mig utur stor vatn. Han halp mig ifrån mina starka fiender, ifrån mina hatare, som mig för mäktige voro; de mig öfverföllo uti min motgångs tid; och Herren vardt min tröst. Och Han förde mig ut på rymdena; Han tog mig derut, ty han hade lust till mig. – Ty Du upplyser min lykto: Herre min Gud, gör mitt mörker ljust! – Herren lefver, och lofvad vare min tröst, och min salighets Gud varde upphöjd!»

|1044|

663 – Mina barn,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamle mannen i samma ton, sedan hans dotter slutat, – mina kära barn, när vi samlade äro här kring den heliga skrift, vår borg och vår klippa, så vill jag, innan jag skiljes från eder, vara ett lefvande vittne på sanningen af Guds ord. Sen på mig, der jag sitter gammal och grå bland efterkommande slägten. Allt mitt långa lif är inför Herren såsom en rök, den för vädret drifver, och dess rum skall snart icke mera vara funnet bland menniskor. Men underligt är mig gånget|499| i verlden, och jag må väl säga med konung David, att Herren dragit mig ur stor vatn, mörker och jordbäfning och hulpit mig från många fiender, som mig för mäktige voro. I fem konungars tid har jag lefvat och skådat väl och ve med allt Sveriges rike, besynnerligen vårt finska land. När jag var barn, regerade många mäktige herrar med stor ståt öfver folkets armod, och jag lärde från vaggan att intet godt kommer af herrestyrelse. Jag vardt yngling, och der kom en stark furste, under hvilken landet stod väl. Jag vardt man och såg rikets välfärd dö med den elfte Carl. Då kommo svåra år af hunger, när åkrarna voro svarta som grafvar, när hälften af vårt folk vissnade bort som löf om hösten, men de som qvarlefde vankade kring som spöken, och mödrarna åto sina döda barn. Der trodde väl ingen då, att en så hård tid skulle komma någonsin mer, men Herren visste väl än att råga måttet. Icke långt efter hungern kom pest i landet, och efter pesten drog kriget öfver all Finlands bygd med mord och förödelse. Jag var då en man i min starka ålder och hade ingen vån till att gråta qvinnotårar, men bevare eder Gud, mina kära barn, att någonsin upplefva en så bedröfvelig syn. Ty då bäfvade visserligen jorden, och bergens grundvalar rördes för Herrens vrede, och eld gick ut af Hans mun, och der var mörker under hans fötter. Men se, ur detta tjocka, bäfvande mörkret, när vilddjur funnos långt flera än menniskor, när förödelsens styggelse stod uti templen och allt vårt land var en ödemark och syntes förgånget för all tid under Guds den Allsvåldiges förtärande eld, då halp Han oss ock utur denna vår stora nöd och sände oss på sistone frid öfver all vår sorg. Jag såg den store kung Carl draga ut som en skägglös pilt, jag hörde verldens ändar genljuda af hans beröm; jag såg honom återvända som en fattig, öfvergifven flykting till detta rike, som förblödde för hans skull; – jag förlorade, liksom många tusende andra, för honom allt hvad jag egde, och dock kan|500| jag än i dag, när han betraktar mig här med sin bild på väggen, icke säga annat om honom, än: Gud välsigne det ärliga hjertat under hans blå rock!

664 Här sväfvade rösten, och den gamle teg några ögonblick stilla, men snart fortfor han åter med stadig stämma:

665 – Ja, jag har hört råttorna gnaga vården öfver hans graf, och som köpman |1045|kan jag väl säga, att fattiga på egodelar gingo vi derifrån, men hvad vi vunno derpå var det, att vi sågo Guds hand öfver oss både i vrede och nåd. Mina barn: det land, som har burit sådana bördor och icke dignat, det kan icke i grund förderfvas af menniskohand. Det folk, som har genomlefvat sådana tider och åter rest sig igen, det kan icke af någon makt uti denna verlden utplånas ifrån de lefvandes tal. Om ock bergen fölle öfver oss och vårt tjäll vore mörker och tjockt, svart moln, skall dock Herren taga oss derur och föra oss ut på rymdena, ty Han hafver lust till detta folk, och Han skall göra vårt mörker ljust.

666 – Efter detta var jag vorden en gammal man, men såg kronor och väldigheter – såg hela vårt land för andra gången i fiendehänder – såg de många herrarne åter styra, änskönt de styrde i folkets namn. Om mig sjelf vill jag ej mycket orda: jag har varit så fattig, att jag icke egt en sten att luta mitt hufvud emot, och dock har Herren ånyo välsignat mig, ringe arbetare, med gods och egodelar; – jag har haft så många fiender och belackare, jag har flytt från hus och hem så ensam och öfvergifven, att jag aldrig väntat se något kärligt öga mer, och dock har Gud sparat mig ovärdige syndare intill denna dag, när jag ser min stam grönska såsom ett vinträd i dalen och ser omkring mig hela detta rummet uppfyldt af blodsförvandter och efterkommande intill tredje och fjerde led. Herren lefver; lofvad vare min tröst, och min salighets Gud vare upphöjd!

|501|

19. Slägtförbundet.

667 – Ett vill jag dock lägga eder på hjertat – fortfor den gamle – och det är – näst all vishets begynnelse – fädernes lära, som gått genom hela vår slägt. Uti min farfars fars tid lefde i Storkyro en man vid namn Aron Bertila, som varit en konung bland bönder och derföre kallades bondekonungen. Denne Aron Bertila hade varit en af böndernas anförare uti klubbekriget, och hela hans lif var en oafbruten kamp för folket, emot den makt, som lägger sig mellan konung och folk och som ännu i dag styr Sveriges rike, nemligen adeln. Från hans stam lät Herren två grenar utvexa. Bertila hade en enda dotter, och från henne härstamma grefvarne Bertelsköld, som i alla tider hört till dem, hvilka trotsa konungen, under det att de trampa på folket. Bertila hade ingen son, men han adopterade min farfar, gaf honom med sin välsignelse gods och gård och – här nedtog Larsson en gammal yxe med ekskaft, som hängde på väggen – gaf honom denna yxe.

|1046|

668 Alla trängde sig närmare, för att betrakta slägtens ärfda klenod, och den gamle fortfor:

669 – Ja, betrakten denna yxe, mina barn, hon gör ingen ondt, i henne är ingen trolldom. Hon är rätt och slätt en arbetares yxe, hon betyder ingenting annat än arbetets ära. J skolen veta, att den högförnäma grenen af bondekonungens slägt har ärft en ring af koppar med hednisk och påfvisk trolldom, och deraf följer timlig lycka, men evigt förderf. Med yxen följer ingen djefvulens frestelse, af henne komma flit och förnöjsamhet, dageligt bröd, Herrans fruktan |502| och godt samvete både i onda och goda dagar. Detta, mina barn, är vår arfvedel. Och si, Herrans fruktan har välsignat vårt arbete, välsignat vår slägt, så att på oss varder fullkomnadt Vish. Bok. 5: 1, att den rättfärdige varder ståndande i stor frimodighet mot dem som honom bedröfvat och dem hans arbete förkastat hafva. Viljen J dervid stå fast i alla edra dagar?

670 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat svarade män och qvinnor i den folkfyllda salen.

671 – Viljen J stå fast, icke allenast vid Herrans fruktan, flit och förnöjsamhet, utan ock vid folkets frihet och konungens rätt mot adel och herrar, såsom af ålder sed varit i Österbotten?

672 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat var svaret.

673 – Viljen J, barn,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamle högtidligt – lofva och svära detsamma, som edra fäder och mödrar svurit: att frukta Gud, ära konungen, arbeta för edert folk och lefva och dö för dess frihet?

674 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat svarade barnen med darrande röst, ty de skrämdes af det fruktansvärda allvaret i dessa ord, af hvilka de blott förstodo, att det var något om kungen. Endast Erik Ljung, som härtills tegat, emedan han stod på gränsen af tvenne åldrar, sade sitt ja med manhaftig stämma.

675 – Så tager jag Gud, som hör oss, till vittne på edert löfte för denna och kommande tider,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamle, i det han välsignande utsträckte sina händer öfver den församlade skaran. – Och nu, när J lofvat detta inför Guds den Allsmäktiges åsyn, har jag endast att tillägga: Herre, nu låter du din tjenare fara i frid, ty nu vet jag, att om allt svigtar, skall denna slägten icke vika ifrån Din ära och folkets sak. Mina kära barn, tagen nu min välsignelse, innan jag går bort ifrån eder. Gud den Högste låte eder förkofras och förökas i allt godt. Han låte eder blomstra som liljor vid vattubäckar, och med eder hela vårt land, att det må vara endrägtigt, fritt och lyckligt i lag och rätt, under den Högstes beskärm|503| intill tidens fullbordan. Lofvadt vare Hans heliga namn!

676 – Amen!konsekvensändrat/normaliserat sade en röst, och när alla sågo sig om, stod vid dörren en undersätsig, groflemmad bonde om vidpass femtio års ålder.

|1047|

677 Borgarekungens blick mörknade. Han igenkände sin brorson Benjamin, en tid kallad Istvan, densamme som i sin barndom blef bortröfvad af kosackerne och sedan efter många öden och äfventyr kom att återbörda från farbrodern sitt betydliga fädernearf, stamgården Bertila i Storkyro socken. Detta hade gifvit anledning till en mångårig process, hvilken begagnats af Larssons politiska fiender för att i grund ruinera honom. Det onda anslaget hade väl icke i allo lyckats; men borgarekungen kunde ej glömma, att han slutligen tappade i högsta instansen och nödgades afträda jordegendomen. De båda parterna fortforo, ömsom kärande och svarande, att intill denna stund processa om husröta, nyodlingar och annat dylikt, sedan Larsson tog den under ofreden förfallna gården om händer. Af allt detta hade uppstått en bitter fiendskap mellan brorsonen och hela farbroderns hus; de hade icke helsat på hvarandra, när de någongång möttes i Wasa, och Benjamin Bertila var den ende utaf den talrika slägten, som icke blifvit inbjuden att fira födelsedagen. Nu stod han objuden på tröskeln till det fientliga huset, och alla väntade med undran och häpnad hvad nu skulle varda af detta mötet.

678 En stund teg den gamle Larsson helt stilla och syntes kämpa hårdt mot sina upproriska känslor. Då lutade sig hans dotter Ester intill honom och hviskade sakta: –konsekvensändrat/normaliserat Fader, du har begärt vårt löfte. Nu har Gud begärt ditt!

679 Larsson teg ännu. Men hans starka vilja fick slutligen makt öfver det onda sinnet och man hörde honom fråga med en röst, som knappt märkbart darrade i återljudet af hans invärtes strid:

|504|

680 – Kommer min broder Thomas’ son som en ovän till mitt hus, eller kommer han hit på Guds makt med fridens oljoqvistar?

681 – Jag har sagt amen till edra ord, fader Lars, och jag är väl karl att säga det en gång till, om ni vill,konsekvensändrat/normaliserat svarade bonden med rättfram ton, i det han trädde ett par steg närmare innanför tröskeln.

682 – Så kom och räck mig din hand, och låt allt vara glömdt!konsekvensändrat/normaliserat sade Larsson.

683 Nämndeman Bertila – han hade nyss blifvit beklädd med denna värdighet – stöflade strax med duktiga steg midt igenom hopen, grep farbrodern i näfven och kramade honom så, att en mindre hård hand hade kunnat brista i stycken. – Guds frid, kära far,konsekvensändrat/normaliserat sade han på sitt trumpna, trohjertade sätt. – Gud gifve er helsan och låte oss lefva den dag, när fiskal Spolin dinglar i galgen. Det lär icke vara långt dit, sedan han nu blifvit fast för falska pengar. Kära far skall veta, det är han som ställt till hela krånglet.

684 – Låt oss ej mera tala derom,konsekvensändrat/normaliserat sade Larsson, i det han skakade den erbjudna handen. – Alla ha vi obetalda vexlar till vår Herre, vi må se till huru vi lösa in dem uppå den stora förfallodagen. Det vore en skam för Larssönerne, om de |1048|skulle lefva osams och ligga i inbördes kif, såsom den andra grenen af Aron Bertilas stam. Benjamin – fortfor den gamle – du har tagit första steget. Du skall icke förgäfves hafva räckt din gamle farbroder handen. Jag tänkte i dag gå till kungs med vår sak, men det blir väl ogjordt. Mellan oss skall vara vänskap och intet argt uppsåt härefter. Min son Lars, min son Bertel, jag lägger det på edert samvete, när jag icke mera finns till. Och till en underpant derpå, att alla tre grenarna af Larssonska slägten: prester, köpmän och bönder, hädanefter ingå med hvarandra ett trofast förbund för alla tider, skall Benjamin, som kallar sig Bertila, behålla vår stamfaders yxe. Se här, tag henne med dig, och den af vår slägt, som hädanefter|505| lyftar en hand mot den andra – hugg af den handen, hugg af den med Aron Bertilas yxe! Hon hör till gården, och rätta arfvingen är du, som är äldre broderns ende qvarlefvande son. Förvara henne väl, säger jag dig, och mins hennes mening, ty derpå beror slägtens lycka.

685 Benjamin Bertila – annars känd i sin by under namnet Penna – vägde yxen i sin grofva hand, undersökte det ännu skarpa bettet och menade förlägen, att far kunde gerna behålla henne; på Bertila funnos yxor tillräckligt.

686 Borgarekungen rynkade pannan; han var icke van att tåla motsägelser och sade:

687 – När den gudsmannen Elisa kom till Jordan och såg en arbetare, som fällt sin yxe djupt i vattnet, och ingen förmådde draga den dädan, kastade Elisa ett träd i vattnet, och yxen flöt upp. Si, den arbetaren är vår slägt, bonden är yxen, köpmannen är skaftet, presten är Elisa, som kastar i vattnet korsets träd. Och om då denna yxen faller i djupaste brunn, skall hon åter flyta der upp, för det trädets skull, som kastas dit efter henne. Märk det, Benjamin, och mina barn, så många J ären. Vill du behålla bondekonungens arf?

688 – Jag skall hänga henne öfver min säng och komma ihåg hvad ni sagt, far,konsekvensändrat/normaliserat svarade Penna.

689 I detsamma tycktes den gamle erinra sig något, och i hans förslagna hufvud, som beständigt var uppfyldt af handelsspekulationer, vaknade blixtsnabbt en ny framtidsplan, som skulle betrygga slägtens välfärd.

690 – Hvarför går du ogift, Benjamin,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – tilldess att kraften i dina ådror förtorkar? Det är icke godt för mannen att vara allena, och illa skötes utan värdinna ett så välsignadt jordagods, som Bertila gård.

691 Penna skrufvade sig, tog sig med handen bakom sitt öra och svarade att han ej kommit att tänka derpå, sålänge han ingenting egde, och nu vore det redan för sent.

|506|

692 – Men utan son, utan barn, för hvem skall du sträfva och arbeta?konsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamle vänligt. – Hvem skall ärfva ditt gods, när du en gång lycker |1049|till dina ögon? Ja, du förstår väl att arfvingar skola ej tryta; de stå här hela rummet fullt. Det är ditt blod, Benjamin, men det är dock tunnare än ditt eget, det är kallare än egna barns blod, min son! Du måste nappa dig en hustru ju förr dess hellre; finns der i din by någon duglig qvinna, icke för ung och icke för gammal, som kunde sköta Bertila gård?

693 Penna svarade, att det hade han icke haft tid att efterforska; han hade haft göra nog att skaffa sig dugliga hästar och välskapade kor.

694 – Då vill jag gifva dig en bra hustru,konsekvensändrat/normaliserat sade farbrodern, – en hustru, som skulle vara en Guds gåfva för långt bättre karlar, än du, Benjamin, och som blir i stånd att göra Bertila till en riklig Herrans lustgård. Jag vill gifva dig en ny pant på försoning och vänskap för alla tider, ja den bästa en man kan gifva den andra, ty allt hvad din gamle farbror eger är intet mot denna hans dyraste skatt. Se här, Benjamin Bertila, min käre broder Thomas’ son, jag vill gifva dig min dotter Ester till hustru.

695 En djup tystnad uppstod i salen. Endast från Ester Larssons läppar undslapp ett sakta utrop af öfverraskning.

696 – Min far! Hvad tänker ni på!konsekvensändrat/normaliserat hviskade hon knappt hörbart, i det att hon rodnade af harm.

|507|

20. Tre friare.

697 Knappt mindre öfverraskad än sin tillämnade brud, grep den hederlige Penna den ena gången efter den andra uti sin långa luf, för att derifrån nappa ett svar på farbrodrens oförmodade och smickrande anbud, då i detsamma ett bud anlände med befallning till två af de yngre Larssönerne, som hörde till borgerskapets kavalleri, att genast infinna sig till exercis vid Korsholm. Gästerne i Larssonska huset trodde ej annat än att kungen var i antågande. Der blef en rörelse bland den församlade skaran, men ingen vågade aflägsna sig, till dess borgarkungen fann för godt att på en stund upplösa församlingen. Denna tillfällighet befriade Ester från bryderiet att inför sittande rätt göra myteri mot sin despotiske fader och gifva sin kusin en korg.

698 Borgerskapet stoltiserade den tiden med både kavalleri och infanteri, och mellan dessa båda trupper var en ädel täflan i krigiska öfningar. Ryttarne voro outtröttlige att dressera sina beskedliga arbetskampar till en rätt imponerande hållning, att lära dem hålla linie, lära dem gå i skritt efter piparens och trumslagarens takt; men isynnerhet gjorde de allt hvad i mensklig förmåga stod, för att icke kavalleriet skulle i en knapp vändning |1050|skena tillbaka till Larssons, eller Bladhens eller Blommens gårdar, eller kila af in i porten af någon inbjudande krog i närheten der kamparne varit dagliga kunder. Infanteriet åter pustade i sommarvärmen erbarmeligen under gevärets börda och hade en medfödd svårighet att skilja höger från venster eller att lyfta de styfva benen så högt som|508| der fordrades för att visa sitt undersåtliga nit. Alla kände sig emellertid manhaftiga till mods i deras sprittnya munderingar, som för den stora dagen kostat skräddarne en otrolig möda och hvilka alla stadens flickor beundrade som ett non plus ultra af krigisk elegans. Om något störde dagens glädje, så var det kanhända en smula jalousi mellan kavalleri och infanteri, som hvardera kastade åt hvarandra ett och annat glåpord uti förbifarten, men det betydde ingenting. Wasa-gossarne hade då ännu ej fått ett namn uti hjeltedikterna; men hade det gällt, så är det väl möjligt, att också den tidens gossar, trots deras istadiga kampar och styfva ben, gjort heder åt namnet.

699 Ester Larsson hade begagnat tillfället att undkomma sin fars frieri på hennes vägnar. Hon hade följt de öfriga åt till Korsholms vallar och stod, med tankarne på helt annat, som en likgiltig åskådarinna af den märkvärdiga exercisen, då en hes och missljudande stämma yttrade tätt bredvid henne: –konsekvensändrat/normaliserat vackert väder i dag, jungfru Larsson!konsekvensändrat/normaliserat

700 Ester vände sig om och igenkände kapten Neptunus Gast, för tillfället utstyrd i ett ofanteligt krås, blommor i hatten och andra tecken till högsta elegans, som gaf honom tycke af ett befransadt bogspröt. Kaptenen var hennes afsky, men i sin nuvarande utstyrsel var han till den grad befängd, att Ester brast ut i ett löje, som hon ej det minsta brydde sig om att dölja.

701 Kapten Gast tog detta för bevis att han gjort ett behagligt intryck, och fortfor, alldeles emot sin fåordiga vana och utan att vänta på svar: –konsekvensändrat/normaliserat Block i min talja, hvad kungen skall tycka om Wasa i dag!konsekvensändrat/normaliserat

702 – Ja, isynnerhet när han får se Gasten,konsekvensändrat/normaliserat svarade Ester och vände sig bort.

703 Kaptenen makade sig ett steg närmare och fortfor i samma ton: –konsekvensändrat/normaliserat Bara han inte får na sjelf i kikarn; hon är ju så grann, som en nymålad gallion.konsekvensändrat/normaliserat

704 – Det är för fars födelsedag, om han nödvändigt vill veta,konsekvensändrat/normaliserat svarade Ester, utan att se sig om.

|509|

705 – Far?konsekvensändrat/normaliserat fortsatte hennes förföljare. – Vet hon min rödaste rosendeknopp, att jag legat i kölvattnet efter na alltsedan jag kom hem, och jag har allragulaste gullet åt na från Stockholm. Hon skall bli tacklad i flaggor från däcket till bramstången, bara hon säger ett endaste ja.

706 – Hvad nu?konsekvensändrat/normaliserat genmälte Ester förtrytsamt. – Har jag intet sagt Gasten, att han må aldrig prata sådana dumheter?

|1051|

707 – Skulle jag minnas allt jungfrusnack, visst skulle jag då få fjäder och dun till last i min skuta. Vill hon inte ha mig, så visar hennes kompass galet, jungfru; inte sätter mig strömmen ur kursen för det. Ha na, skall jag ändå, det är nu engång skrifvet i loggboken; nu är jag segelklar, och nu styr jag blankt på far, för att fria.

708 – Styr han så gerna på stock och sten, som han gjorde vid Sandhamn!konsekvensändrat/normaliserat svarade Ester föraktligt. – Förrän Gasten får mig ...

709 Hon afbröt. En af kavalleriets kampar hade, ovan vid sporrarne, afkastat sin ryttare och kom skenande öfver fältet rätt emot dem.

710 – Säg, hvad skall jag göra na i lag, för att få na? Jag är i stånd till allting, jag!konsekvensändrat/normaliserat bedyrade den inbilske friaren.

711 – Sitt upp på hästen, som kommer här; rid hem till far; begär min röda halsduk, och var inom tio minuter tillbaka!konsekvensändrat/normaliserat yttrade Ester gäckande.

712 Ester visste rätt väl att den gamle f. d. rumlaren aldrig, under sina många äfventyr, vågat ett så djerft försök, som att klifva på ryggen af en häst. Det oaktadt var kaptenen i blinken färdig, fångade hästen i de hängande tyglarna och stretade emot tills han fick honom att stadna.

713 – Låt det vara, han bryter halsen af sig!konsekvensändrat/normaliserat utropade Ester, som redan ångrade sin obetänksamhet. En sjöman till häst är en styggelse för vår Herre!

714 Men kapten Gast hade redan klättrat i sadeln, ungefär som han skulle ha klättrat upp till en|510| märs. Innan någon gjorde min af att hindra honom, flög han sin kos i pinkarrier, hängande som en säck öfver hästryggen, framstupa öfver sadelknappen, med båda händerna fasthållande sig uti hästens mahn. Skrik och skratt hördes från åskådarne på fältet. – Nu far han dit han i alla fall skall fara engång!konsekvensändrat/normaliserat utropade somliga, ty den tron var allmän, att kapten Gast hade förskrifvit sig åt den onde.

715 – Man skall få se, att den som hjelpt honom segla i motvind tvärsöfver Wargö gaddar*)Farliga ref i Bottniska viken., den hjelper nog honom helskinnad af hästryggen också!konsekvensändrat/normaliserat ropade andra.

716 Ester ryste. Hon delade tidens vidskepelse, och det förekom henne, som hade hon i öfvermod trotsat de onda makterna och bundit sig med ett förhastadt löfte vid en man, hvars blotta namn var hennes fasa. – Spring, Erik, spring!konsekvensändrat/normaliserat hviskade hon åt gymnasisten, som stod bredvid henne. Skynda dig hem till oss, och säg för Guds skull, att ingen må lemna åt Gasten min röda duk!

717 Erik sprang.

|1052|

718 I detsamma uppstod ett sorl, hvilket från södra tullen spridde sig ända framåt Korsholms vallar. – Kungen kommer! Kungen kommer!konsekvensändrat/normaliserat ljöd det på allas läppar.

719 En vagn körde in i staden. Det var landshöfdingen, som vände tillbaka i förväg, för att mottaga hans majestät vid residensets portar. Vid hans sida satt en förnäm herre af ståtligt utseende. Folket tog för afgjordt, att han var landsens fader i egen person, och begynte hurra. Landshöfdingen helsade och vinkade, hans följeslagare helsade och vinkade åt alla sidor, likasom han. Desto mera hurrade folket, trängde sig i vägen, så att vagnen måste hålla stilla,original: stilla (källa för ändring: HT, 1873, 1884) och begynte frånspänna hästarna, för att draga vagnen till residenset.

|511|

720 Ester Larsson bortfördes af strömmen och stod snart endast några steg ifrån vagnen. Förgäfves ropade landshöfdingen att det var ett misstag och att hans majestät skulle inträffa först emot aftonen. Man hörde honom icke, de löddriga hästarne spändes ur, folkhopen var yr af förtjusning, hundrade armar sträcktes på engång, för att fatta i draglinorna. Allt detta skedde inom några minuter. Ingen märkte, att Ester Larsson sjunkit vanmäktig ned på en hög af timmer, som låg vid sidan af gatan.

721 Då sprang den främmande herrn ur vagnen, banade sig väg genom folkhopen, knuffade undan några handfasta sjömän, som envisades att vilja lyfta honom på deras axlar, och stod straxt derpå vid den vanmäktiga flickans sida. – Mod, Ester!konsekvensändrat/normaliserat hviskade han hastigt. – Från denna dag skall endast döden skilja oss åt!

722 Hon hörde hvarje ord, och det gick som ett dolkstyng genom hennes hjerta, men hon förmådde ej svara. Dertill var heller ingen tid, hopen trängde på, landshöfdingen närmade sig, tog sin följeslagare under armen och så promenerade båda – sedan folket ändtligen blifvit upplyst om sitt misstag – ostörda, fastän ifrigt begapade, fram till Korsholm.

723 Nu först återvann Ester kraft och besinning. Hon hade återsett honom, för hvilken hon så länge lidit, ensam med sin smärta, bedragen, glömd och förskjuten. Hon hade igenkänt grefve Carl Victor Bertelsköld; det var han sjelf, hon mindes så väl hans vackra, milda blå ögon, – dessa ögon, som kunde vara så falska! – hon hade hört hans fordom så älskade röst – dessa läppar, som kunde så väl ljuga en evig kärlek! – och han hade intalat henne mod, han hade sagt att numera endast döden kunde åtskilja dem – han, som svikit henne och längesedan var bunden vid en annan maka! Var det hån? Var det skrymtan? Hon visste det icke, men båda förekommo henne lika förkrossande. Hvad det än var, – en grymhet utan like var det likväl, |1053|och hon kände|512| att dessa ord, utsagda utan förbarmande engång till, måste gifva henne döden.

724 Hon ville skynda hem, men i hennes väg stod nu kapten Gast och svängde triumferande i sin hand hennes röda duk.

725 – Här är duken, jungfru lilla,konsekvensändrat/normaliserat utropade han – och jag tager alla här stående till vittne uppå, att klockan var en qvart på tio, när jag red bort, och felade ännu sju minuter i half, när jag kom hit tillbaka med flaggan. Åtta minuter, jungfru lilla, och tio hade jag lof att segla på kryssen. Jag har haft förlig vind, som hon ser, fram och tillbaka, det är så min vana. Nu har hon tagit hyra och underskrifvit kontraktet. Block i min talja, gossar, nu är jungfru Larsson min hjertanskär! I söndag skall det lysas alla tre gånger med ens, det står skrifvet i lag, för se Hoppet är segelklart, och jag tar na med mig.

726 Ester vårdade sig ej om att svara, ehuru dessa ord uppfyllde henne med ny fasa. Erik Ljung, som kommit för sent och nu, röd af språnget, vändt åter, tog henne under armen och sköt kaptenen åt sidan.

727 – Ror i lä, landkrabba, skrek sjögasten, –konsekvensändrat/normaliserat och våga ej att taga ifrån mig min rosendeknopp, eller skall olyckan taga dig! Mig prejar ingen an, utan att han får en störtsjö öfver sin bog!

728 Vid dessa ord trängde han sig åter fram, för att gripa sitt rof. Erik var ej sen att knuffa honom så ampert för bröstet, att han tumlade tillbaka; men i detsamma kände gossen en stickande smärta uti sin högra arm, likasom man säger att den elektriska ålen döfvar den som vidrör honom, och straxt derpå hängde armen maktlös och domnad vid sidan.

729 – Var nöjd med detta så länge! jag skall väl komma åter och fria,konsekvensändrat/normaliserat mumlade kapten Gast.

|513|

21. Förlofningen.

730 Medan det loyala Wasa hurrade för sin förmente kung, hade riksdagsmannenoriginal: riksdagsmannon Larsson dragit sig tillbaka uti sin enskilda kammare och hvilade en timma, ty han var gammal, och det myckna högtidliga talandet hade ansträngt honom. Naturen utkräfde sin rätt äfven hos denne kraftfulle man, som ingenting tycktes vara i stånd att bryta. Han visade icke gerna för menniskor sin tilltagande bräcklighet; ingen visste huru trött och förfallen han låg på den tarfliga, hårda bädden. Den enda, som deri och uti allt annat hade hans fulla förtroende, – hans dotter Ester – hade denna gång, skrämd af giftermålsplanen, mot sin vana lemnat honom allena.

|1054|

731 Detta gjorde den gamle knarrig och bitter. Han kände sig ensam och öfvergifven, – han, som hela sitt lif igenom förlitat sig på sin kraft och varit man att ensam bära så många sorger. –konsekvensändrat/normaliserat Herre, suckade han, –konsekvensändrat/normaliserat tag din tjenare hädan; hans egna hafva öfvergifvit honom. En gammal, förtorkad fura är han, fallen af ålder i vindlös skog, och duger icke mer till virke att något bygga i denna verlden. Liknöjda stå kring honom de växande träd och de starka stammar; han ser gräset grönska och blommorna knoppas i dalen, men mossa växer öfver hans märg, och han ligger förtorkad med vissnade grenar, som ett vindfälle i menniskornas väg.konsekvensändrat/normaliserat

732 Då öppnades dörren sakta, och hans dotter inträdde. Hon var blek och förgråten, men den gamle såg det icke; han var en sjelfvisk man, han hade i alla tider haft öga och öra för sin rättfärdighet, sin fasta,|514| redliga vilja, sina sorger och mödor, och hvad ädelt han tänkt, hvad godt han verkat för sitt land, sin slägt och sina barn, det hade i hjertats hemliga spegel dock alltid ytterst visat honom hans egen bild uti medelpunkten.

733 – Hur är det med er?konsekvensändrat/normaliserat frågade Ester mildt,konsekvensändrat/normaliserat hon som numera endast lefde för andras lycka.

734 – Utsliten – onyttig – glömd, som en gammal arbetshäst, hvilken icke är bättre värd, än att klubbas för pannan, för att ej mera göra skada på foder och stallrum,konsekvensändrat/normaliserat svarade fadren knarrigt.

735 – Jag trodde att det skulle göra er godt, att se huru alla hedra eder och samlats här på er födelsedag,konsekvensändrat/normaliserat sade dottern.

736 – Hedra mig? Ja, för att få vara med om en trasa af arfvet. Men derpå lura de sig. Här finns icke mer än hvad Lars behöfver, – och du, flicka. Du springer bort från din gamle far, medan han tänker på dig.

737 – Förlåt mig, far! Jag var så rädd, – så bedröfvad för det ni sade nyss förut.

738 – Lars behöfver förlag för spanmålshandeln – fortfor gubben, utan att gifva akt på hennes svar. – Utan pengar kan han ej röra sig, och bokslutet visar, att vi åter igen gått tillbaka i saldot. Hoppet allena seglar in kapitaler; Gasten, och ingen annan, värper guld. Men ju mera Hoppet förtjenar, desto mera flyter här ut på andra håll. De andra skoporna göra hafveri på hafveri, tjäran faller, spanmålen faller, smöret faller, och vi förlora på bönderna. Jag säger dig, Ester, här duger icke att skifta bo. Allt hvad jag eger, det har jag sjelf förvärft; jag ger det åt hvem jag vill. Lars skall få det; mitt testamente ligger der uti jernkistan. Bertel har pastorat, han kan sköta sig, och du, Ester, skall få en hederlig utstyrsel, för det att du varit mån om din gamle far. För resten får också du sköta dig, barn, och derföre vill jag ändtligen se dig försörjd. Du är gamla flickan; det är tid att du får dig en bra man.

|515| |1055|

739 – Jag är nöjd med min fars vilja,konsekvensändrat/normaliserat svarade Ester undergifvet. – En timma – eller rättare några få ord – hade förändrat hela hennes håg. Det, som nyss syntes vara henne en olycka, hade nu blifvit för henne en räddning.

740 – Det är bra,konsekvensändrat/normaliserat sade fadren, liksom kunde aldrig annat komma i fråga. – Kalla hit Benjamin; jag vill uppgöra min räkning med denna verlden och har ej tid att förhala med bokslutet.

741 Penna kom.

742 Den gamle satte sig kapprak upp, och knappt ett spår var mera att skåda af hans ålderdoms bräcklighet. – Min son, sade han värdigt; –konsekvensändrat/normaliserat vi hafva legat i lång fiendskap och detta har varit syndigt för Gud och menniskor. Det är nu Gudskelof öfverståndet, och efter jag annars känner dig vara en duglig och rättskaffens man, så gör jag dig samma fråga om igen: vill du kalla mig fader och taga min dotter Ester till hustru?

743 Penna var af den sorten, som aldrig kommer sig före att tänka så långt på egen hand. Han såg styft på den vördige gubben, såg derefter på den blomstrande vackra qvinnan, som bjöds honom, och svarade efter en stunds begrundande manhaftigt ja.

744 – Räck honom din hand, barn,konsekvensändrat/normaliserat sade gubben. – Och så – nu ären J båda fästefolk. Jag ger min dotter gångkläder, linne, fullständigt husgeråd, sex mjölkande kor, hundra tunnor salt och fyratusen daler i utstyrsel. Är du nöjd dermed?

745 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat svarade Penna. – Han hade väl väntat betydligt mera, men hade ej kurage att svara nej.

746 – Dessutom,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Larsson, – har jag i Hamburger bank insatt ett kapital af tiotusen daler, hvaraf mina efterkommande i rätt nedstigande led få lyfta räntorna, derest de kunna intyga sig vara stadde i yttersta nöd. Men för öfrigt skall detta kapital växa med ränta på ränta till hundrade år efter deposito, då det skall användas på det sätt som finnes föreskrifvet uti mitt testamente. Lofvar du att icke|516| hvarken om denna punkt eller om andra förordnanden i testamentet tillställa något klander och krångel?original: krångel. (källa för ändring: HT, 1884)

747 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat svarade Penna.

748 – Då tror jag dig på en mans ord,konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle. – Blif en god man mot din hustru, Benjamin; hon är en duglig qvinna i alla sina sysslor, och hjerta har hon som guld. På det att ingenting må vara fördoldt er emellan, bör jag säga dig, att hon i sin första ungdom varit nära att råka uti en förnäm herres snaror.

749 – Min far!konsekvensändrat/normaliserat inföll Ester förebrående.

750 – Jag säger,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamle, utan att akta derpå – hon har varit nära |1056|sitt fall och nära att göra mig stor sorg, men Gudilof, hon har gått derifrån med äran, och jag lemnar dig henne utan fläck. Aldrig må du derföre säga henne ett ondt ord! Hon har ej återsett sin förledare och förbannar honom uti sitt hjerta.

751 Ester gömde sitt ansigte i sina händer.

752 – Nu vet du hvad du bör veta,konsekvensändrat/normaliserat sade Larsson, – och nu är allting klart mellan oss. Gå nu, min son; Gud välsigne er. Hvad det angår, att J ären syskonebarn, skall jag skaffa kungens eget tillstånd till giftermålet. Nästa söndag skall det lysas för er i Wasa kyrka, och två veckor derefter blir brölloppet, ifall jag lefver så länge.

753 Penna, som spärrat upp sina ögon vid början af denna förklaring, syntes belåten med slutet och mån om att visa sig som en älskvärd fästman. Han visste nog, sade han, att farsgubben skulle ställa allt tillrätta. Han visste också, att Ester var ingen stadsdocka, fastän hon fått litet finare lärdom än hennes blifvande man, och hon skulle nog få det bra i den nya stugan på Bertila. Hon skulle ha en hjertinnerlig fröjd af de tolf vackra korna i fähuset, feta så att de skeno om hullet, och nu skulle de bli aderton, och en mjölkkammare fanns der med nya granna hyllor och bunkar, och så skulle hon köra med Bogge, som icke hade sin like i hela Finland, ty Bogge var af ungerskt|517| blod, hans stamfar hade hetat Bogatir, och hon skulle få rida, när hon behagade, det tyckte Penna om, som varit husar. Den förnäma herrn skulle hon ej vara rädd för, han skulle akta sig för den gamla husarsabeln, som ännu icke alldeles rostat i slidan. Så skulle Penna berätta för henne alla sina märkvärdiga ungdomsäfventyr på de ungerska stepperna och om den stora prins Eugèneoriginal: Eugén och ... Ja, der skulle ingenting annat fattas i deras lycka, än att Penna än en gång finge se sin fordne, kära herre, grefve Bertelsköld, och bjuda honom till brölloppet. – Hvad säger svärfar om det?

754 Larssons grå ögonbryn rynkades bistra. – Dumt prat!konsekvensändrat/normaliserat svarade han.

755 Penna fann sig mankerad. Så dumt var det väl icke, menade han, efter grefven var den som frälst honom ur fångenskap hos turkarne, och efter han varit en god herre, som Penna troget tjenat i åtta år.

756 – Gudskelof att den herrn är på andra sidan hafvet, du voreoriginal: voro annars i stånd till en större dumhet, än du sjelf kan begripa,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Larsson.

757 – Ja,konsekvensändrat/normaliserat sade Penna oförskräckt, – om grefven säger till mig: Istvanoriginal: Istwan – för så hette jag den tiden – Istvan,original: Istwan, der är sjön, hoppa dit, min gosse! – si så kan svärfar lita uppå, att jag hoppar bums. Och om han säger till mig: Istvan,original: Istwan, du kan gifva mig Bertila gård och blifva min ridknekt igen och rykta min Bogatir, ty det kan ingen annan göra som du, och han förstår när du hvisslar, |1057|och kommer i pinkarrier, om han också vore en mil derifrån, som det hände en gång i Lillkyro skog, – ja, svärfar, då svarar jag: tag hela tutten, och mig på köpet! En sådan herre och en sådan häst får jag aldrig mer.

758 – Men om han säger till dig: Istvan,original: Istwan, gif mig din hustru!konsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamle, fixerande honom.

759 Penna tog detta för fint raljeri, blinkade småslugt och sade: – Intet var min herre en af de värsta. Men skulle han råka säga ungefär så, vet svärfar hvad jag då skulle svara honom?

|518|

760 – Du skulle svara: vet hut!

761 – Nej, jag skulle ladda min gamla ryttarpistol med två rännkulor, räcka den åt min herre och säga till honom: här är min hustru – tag henne, men skjut mig för pannan först; då är allting riktigt som det skall vara.

762 – Det är en hunds trohet och icke en fri mans!konsekvensändrat/normaliserat röt den gamle förbittrad. – Och åt en sådan slaf skall jag lemna min dotter! Men ... må göra. Der finns ännu en, som har ett ord med i laget, och det är din hustru, Benjamin! Vet du hvad hon skulle svara? Jo, hon skulle gå emellan eder båda och mottaga dina kulor uti sin egen barm. Har jag förstått dig min dotter?

763 Ester nickade sorgset.

764 – Då kan jag vara trygg,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Larsson. – Det skall, vill Gud, aldrig komma derhän. Gån, mina barn, och bedjen den Högste hvar dag att icke inleda eder i frestelse.

765 De förlofvade gingo. – Mitt blod skall icke vanslägtas,konsekvensändrat/normaliserat mumlade Larsson tyst för sig sjelf.

766 Kort derpå inträdde kapten Neptunus Gast.

767 Han var pyntad och blomstrande, såsom vi nyss sågo honom vid exercisplatsen, och en stolt sjelfbelåtenhet afspeglade sig i hans otympliga hållning.

768 – Fader Larsson ...konsekvensändrat/normaliserat började han med en viss högtidlighet.

769 – Hvad är det om?konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle snäft. – Är Hoppet segelklart, vill Gasten ha proviant? Gå till min son Lars, han sköter om den saken. Men låt bli att en annan gång purra i besättningen unkna gryn, härskt smör och mögligt bröd. Gasten borde veta bäst, att på sjön behöfs duglig kost.

770 – Herr riksdagsman!konsekvensändrat/normaliserat begynte kaptenen ånyo.

771 – Hvad nu?konsekvensändrat/normaliserat röt åter den gamle borgarekungen. –konsekvensändrat/normaliserat När har jag blifvit en herre, jag? – En ärlig borgare titulerades då ännu vanligen far och hans hustru mor.

|519|

772 – Intet är det fråga om Hoppet nu, – eller rättare sagt mitt Hopp är segelklart!konsekvensändrat/normaliserat fortfor kaptenen, samlande sitt kurage. –konsekvensändrat/normaliserat Far har kanske lagt märke till, att jag en rund tid har kryssat i kölvattnet efter en viss. Och nu |1058|kommer jag för att fria till äreborna och dygdesamma jungfru Ester och begär’na till min äkta hustru, för det har jag råd till.

773 – Jaså,konsekvensändrat/normaliserat sade Larsson torrt. – Nå, då kan jag svara honom lika kort och godt, att han kan slå sådana griller ur hågen på gamla dagar. Det duger ej för en lappad becktröja att vara flickors narr.

774 – Jag säger att jag har råd dertill,konsekvensändrat/normaliserat fortfor kaptenen, utan att låta skrämma sig. – Och efter jag vet att fader Larsson räknar på styfvern, så kan han sätta i märkrullan, att jag är karl till att köpa Hoppet och alla hans skutor med last och rigg, och tror ni mig inte, så skall jag visa er mina reverser och mina kaggar med holländska gullfoglar, det klingar en smula bättre än edra mynttecken det, fader Larsson. Derför ropar jag: brigg, åhoj!

775 – Skrik han på sjön, men skrik lagom härinne. Det är ej värdt att kasta krut på krankar. Min dotter är fästeqvinna sedan i dag, och hennes man blir Benjamin Bertila.

776 – Taljor och block! Kör den hunden på porten innan ni ångrar er, far! Det är jag som mönstrat in flickan, hos mig tar hon hyra!konsekvensändrat/normaliserat utbrast kaptenen.

777 – Karl! Vet han till hvem han talar?

778 – Jo, till en, som har mig att tacka för allt hvad han nu råder om och som, mig förutan, skall vara fattigare än en skeppsråtta inom ett år. Skrif i märkrullan, fader Larsson, att all eder lycka hänger på mig. Utan mig går allt bakut för eder. Men i min hand är lyckan, och jag kan göra eder ännu sjufaldt rikare, än ni är.

779 Det var i allt detta någon sanning, som gjorde den gamle eftertänksam och kom hans upplågande vrede att slockna i kolen. Han ryggade icke, men fann för godt att icke slagta den tupp, som värpte|520| hans guldägg. Han fortfor derföre, utan att låta den oförskämde tjenaren märka sitt öfvertag:

780 – Öfver lycka och olycka råder vår Herre. Och jag råder Gasten att taga vara på sin lösa mun. Mig kan han ej blanda bort med sitt skryt; men han kan draga fiskalen öfver sig, ty det enfaldiga folket säger att han försvurit sig åt den onde, och i lagen står skrifvet, att trolldom straffas med döden. Hans egen besättning står färdig att angifva honom, för det att en man gått förlorad på hvar resa, och nu sist Abraham Långvik, som de kallade Långpytsen. Fall af för brisen, karl, innan han tar in vatten på läsidan!

781 – Bryr jag mig om hvad folket säger! Bryr jag mig om hvad lagen dömer! Jag seglar i alla vindar. Jag seglar öfver grund och klippor, som bräckt alla andra kölar än min.original: mig. (källa för ändring: HT, 1873, 1884) Jag går torrskodd öfver hafvet. Jag utsträcker min hand i toma luften och drager henne tillbaka uppfylld med guld! Mig vågar ingen röra; rör någon mig, så är han såld; talar någon illa om mig, är det ute |1059|med honom. Gamla Pettersson tog mig för bröstet och gick öfver bord i Östersjön. Kajutvakten härmade mig i skansen, och dagen derpå åt han råttgift. Långpyts ljög ihop historier om mig och sprack för kanon. Mig lyckas allting; om två år vill jag köpa Wasa och flytta det till Brändö. Jag skulle kunna begära er gård och allt hvad ni eger, fader Larsson, men block i min talja, det är synd om en duktig karl, som ni varit, och derför begär jag bara er dotter och vill göra er till kejsare för alla borgare, i stället för att ni hittills varit en simpel kung.

782 Han teg och gaf akt på den ofelbara verkan hans ord borde frambringa. Men den gamle borgarekungen var ogenomskådlig. Han ändrade icke en min, oaktadt den som bättre kände honom kunde ana, att han inom sig beslöt genom list afväpna den farlige mannen.

|521|

22. Kapten Gasts berättelse.

783 – Jag vill fråga honom en sak,konsekvensändrat/normaliserat sade Larsson till kapten Gast. – När skall han lägga af den gamla vanan att skryta?

784 – Jag skryta!konsekvensändrat/normaliserat utropade kaptenen. – Hoppets seglats bevisar bäst, om jag skryter.

785 – Han har haft vind i seglen och gjort några lyckliga turer. I morgon kan han ha motvind; en vacker dag kan han göra af med skepp och folk.

786 – Jag får aldrig motvind, jag kan aldrig förlisa,konsekvensändrat/normaliserat svarade kapten Gast med mycken tillförsigt.

787 – Det är munväder. Allt kan misslyckas.

788 Kaptenen smålog föraktligt.

789 – Kort sagdt, jag tror han ljuger ihop allt detta.

790 – Ljuger jag?

791 – Ja, han inbillar sig sjelf dumheter och vill sedan mata dem uti mig.

792 – Jag kunde väl säga riksdagsman någonting. Jag kunde bevisa ...

793 – Han kan ingenting bevisa.

794 – Jo, jag kan.

795 – Han kan inte, säger jag. Han är en narr och en storskrytare,original: storskrytare (källa för ändring: HT, 1873, 1884) och en sådan vill jag ej hafva till måg.

796 – Får jag er dotter, om jag kan bevisa att jag har lyckan i mina händer?konsekvensändrat/normaliserat frågade kaptenen efter en stunds villrådighet.

797 – Det vore lycka på lycka. Men lyckas han i allt, skall han väl också lyckas i frieri. Hur ser den tingesten ut, som han kallar ett lyckobevis?

|522| |1060|

798 – Det kommer an på, om jag har lust att visa.

799 – Behåll sin käringsaga, jag bryr mig icke derom och blir vid min tro, att han är en storskräflare.

800 – Jag!

801 – Just han. Och det är nog sagdt, tycker jag.

802 Kapten Gast stred synbarligen med sig sjelf, stack flera gånger sin hand under västen, men drog den alltid genast tillbaka, likasom hade han brännt sina fingrar. Ändtligen sade han:

803 – Lofvar ni att intet omtala det för någon menniska, så skall jag säga huru det är.

804 Det var dit Larsson ville hafva sin man. Men han svarade likgiltigt: – det kan jag lofva. Det blir ändå ingenting annat än tokprat.

805 – Det var så – berättade kaptenen motvilligt – att jag var en smula på slarf, som riksdagsman vet ...

806 – Det vet Gud och hela verlden,konsekvensändrat/normaliserat svarade Larsson.

807 – Så hände det sig – fortfor Gast, – att jag råkade segla på vift i Stockholm med en afsigkommen slarf vid namn Calle Sager och söp en vecka eller par, tills fartyget ledsnade vänta. Efter den kryssen var det nätt opp likasom slut med mig. Jag hade supit opp hela tacklaget: mössan, tröjan, västen, stöflarna, strumporna, och till slut sålde jag skjortan för en eländig sup; mer ville ingen ge för henne. Mina trasiga beckbyxor hade jag ännu qvar, af den orsak att ingen ville ha dem till skänks engång. Men det var på hösten och begynte bli en smula gråkallt att sofva i portgångarna. På tre dagar hade jag ej ätit annat, än några bortkastade sillstjertar, som jag upptog från Kornhamnstorg.original: Kornhamstorg. (källa för ändring: HT, 1873, 1884) Jag sprang läck och blef sjuk. Adjö med dig, gamla becksudd, sade jag till mig sjelf; lycklig resa, det kan vara så godt att du lättar ankar från denna seglatsen. Men si, då hade jag en dröm.

808 – I fyllan, det förstås.

809 – Jag tyckte att en förnäm herre kom till mig|523| och frågade: vill du lefva och må godt här i verlden? Det qvittar mig lika, svarade jag, jag har fått stryk nog i mina dagar; nu tänker jag hissa segel. – Men om jag lofvar att göra dig rik och präktig? frågade han. – Det vore tusan så ovant för den som sugar på sillben, menade jag. Godt, sade han, gå i natt klockan tre till Mäster Samuels gränd, så får du se. – Med det samma for han sin väg, så det knakade i det gamla lidret, der jag låg och frös om natten, ej långt från Skanstull, der galgbacken är. Jag vaknade och märkte en svafvellukt i kajutan. Jaså, tänkte jag, är du af den sorten, så låter jag bli att taga hyra hos dig; förr må jag gå till botten med barlasten.

|1061|

810 – Men Gastenoriginal: gasten (källa för ändring: HT, 1873, 1884) tog hyra ändå?

811 – Jag låg, som sagdt, och frös som en våt hund, tänderna skallrade i munnen på mig, och jag gnagade näfret af ett vedträd; det var min aftonvard. Då hörde jag klockan i Jakobs kyrktorn slå tolf, slå ett, slå två, och när hon kunde vara half tre, ryckte det i alla ankarkettingar, så att jag ej stod ut att dreja bi längre. Jag lade ut ifrån hamn i tjocka och mörker, och innan jag visste ordet af, var jag i Mäster Samuels gränd. Klockan slog tre.

812 – Och då bultade han på krogdörren?

813 – Der fanns på den tiden en sorts finare krog, der höga herrars betjenter brukade spela bort sina husbönders penningar. Der sken ljus genom en springa i fönsterluckan och kändes en lukt af biffstek, men jag stod utanföre och tänkte: den som nu sutte derinne med ett fat fläsk på ena sidan och en varm grogg på den andra! Bäst jag stod och försökte äta mig mätt af steklukten, hördes ett faseligt buller derinne, och jag kunde förstå att det var ett slagsmål. Det töfvade icke heller länge, innan en hop folk rusade ut under skrik och förbannelser. Jag klef in i närmaste gränd, men hade icke stått der i två minuter, innan en karl kom rusande efter, och som han kom tre steg ifrån mig, stalp han omkull som en vingskjuten fiskmås. Hjelp mig! pustade han, och i|524| detsamma sprang det andra rackarföljet förbi, utan att få sigte på honom i mörkret. Nu var jag den tiden en smula blöthjertad af mig och svarade strax: kör för det!original: det: (källa för ändring: HT) och så ville jag vika upp tröjärmen, för att slåss, men det var onödigt, för den hade jag supit opp. Det är förbi med mig, pustade karlen, der jag stod och öste regnvatten öfver hans blödande hufvud. Strunt, sade jag och försökte att bära honom till en krog, som jag kände. Men under vägen läkte alltmera blod ur honom, och till slut bad han mig hifva honom på stentrappan vid Skeppsbron. Jag dör, jemrade han, och det har jag dig att tacka för, du förbannelsens verktyg!

814 – Så-så,konsekvensändrat/normaliserat nickade Larsson likgiltigt.

815 Kaptenen drog en djup suck och fortfor:

816 – Vid denna klagolåt kom jag att tänka på min syn i lidret vid Skanstull och frågade hvad han menade. Jo, pustade stackarn, min husbonde hade ett lyckoting, som han fällde en dag på golfvet uti sin kammare. Andra dagen hittade jag lyckotinget i en golfspringa, men aktade mig väl att gifva det åter, utan behöll det, för att sjelf blifva lika rik som min husbonde. Och rik har jag blifvit, och allting har lyckats mig; men så gjorde jag det som man icke får göra, om man vill behålla lyckotinget, och så blef jag i denna natt öfverfallen af mina kamrater vid raffellådan, sedan jag vunnit ifrån dem allt hvad de egde. De ha slagit sönder deras buteljer emot mitt hufvud, och nu |1062|är det slut med mig. Men aldrig mer skall en syndare frestas af detta otyget, sade han, – och dermed ville han kasta någonting i strömmen, men hans arm var så matt, att tingesten föll på nedersta trappsteget ofvan vattnet, så att det klang i stenarna. Jag lade märke hvar lyckotinget föll och loggade efter det, tills jag hittade det. Men när jag purrade på karlen för att fråga honom hvad det var, som man ej skulle få göra för att ej mista lyckan, så hade han gått till kojs all verldens väg. När jag märkte att han ej rörde en fena mera, kände jag likasom en sqvätt|525| nordsjövatten öfver min rygg och hissade alla segel att länsa undan brandvakterna, som kommo från Österlånggatan. Och då slog klockan fyra på morgonen.

817 Vid dessa ord aftorkade kaptenen svetten från pannan och syntes snarlik en missdådare, hvilken mot sin vilja blifvit trugad att bekänna sitt brott. Den gamle Larssons kalla, sluga, genomträngande blickar besvärade honom. Han ångrade påtagligen att han låtit se sig i korten. Men det var nu engång gjordt, och han fortfor i urskuldande ton:

818 – Må det skägga i alla block, om jag gjort annat, än hvilken ärlig karl som helst skulle ha gjort i mitt ställe. Jag har tagit upp en tingest, som låg för mina fötter, och har aktat mig att derföre taga hyra hos den svarte kaptenen. Rår jag för, att allt sedan har gått mig väl i händer? Samma morgon mötte jag på Skeppsbron en gammal kojkamrat, som tog mig ombord, gaf mig kläder och lät mig för första gången på två veckor äta mig mätt. Sedan jag blef nykter karl, fick jag förlig vind uti alla segel. Nu vet riksdagsman hur det är, och nu kan ni med godt samvete gifva mig flickan.

819 – Lägg bi med den saken ännu tillsvidare,konsekvensändrat/normaliserat svarade Larsson.original: Lars on. – Han har berättat mig en historia, men hvem svarar för att i den finns ett sannt ord? Gif hit det som han kallar sitt lyckoting, att jag må engång se något sådant i verlden.

820 Kaptenen skrattade. – Nej, kära far,konsekvensändrat/normaliserat sade han, –konsekvensändrat/normaliserat er räf biter icke min gås. Så lätt skall ni icke lura en gammal skeppsråtta.

821 – Men han vill väl ej, att jag på god tro skall taga hans ord för bevis? Hvem var den karlen, som blef ihjälslagen på spelhuset, och hvem var hans husbonde?

822 – Det vet jag icke, det angår mig icke. Det var mörkt om natten; huru skulle jag känna en vildfrämmande karl?

|526|

823 – Men han fick likväl höra det dagen derpå? I Stockholm pratas om många mindre vigtiga saker, än när en menniska hittas mördad vid Skeppsbron.

824 – Vant och bardun! säger jag. Jag har ingenting hört.

825 – Gasten må väl ej sjelf ha slagit karlen ihjäl?

|1063|

826 – Hör på, riksdagsman ...

827 – Sakta, jag påstår ingenting, jag frågar blott i all vänskap. Han vet således platt intet annat om karlen eller hans husbonde?

828 – Ingenting,original: Ingenting (källa för ändring: HT, 1873, 1884) har jag sagt.

829 – Svär på det!

830 – Så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ, jag vet ingenting mer om den saken, än hvad jag redan har sagt.

831 Larsson smålog på ett sätt, som den andre ej tyckte om. – Nå,konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle, – efter Gast har berättat en saga för mig, skall jag berätta en annan för honom. Det var engång ett troll någonstädes i Tyskland, som tog sig före att förvandla rofstjelkar till prinsar och riddare. Dessa förnäma herrar yfdes en tid bortåt i all deras ståt, men när tiden var kommen att alla stjelkar om hösten begynte vissna, föllo äfven de förnäma herrarne ihop, som ingenting annat voro än rofstjelkar, och magrade af, tills ingenting mer var qvar af dem, än de granna kläderna. Så är det med honom, min kära Gast. Hin håle tog upp honom, der han låg som en slarfva i rännstenen, och klädde ut honom till en menniska, men när tiden är kommen, tager den gifvaren sitt igen, och menniskan blir åter precis samma trasa –tillagt av utgivaren (källa för ändring: HT) eller rofstjelk – som hon är till sin rätta natur. Gast säger sig endast behöfva sträcka ut handen i toma luften, för att draga den åter fylld med guld. Se han sig väl före: detta guld är ingenting annat än vissnade löf.

832 Kaptenen syntes förstämd, framtog en skinnpung ur bröstfickan och skakade ut dess innehåll på bordet. Det var inga vissnade löf, det var blanka holländska|527| dukater, och han ropade triumferande: – hvad kallar ni detta?

833 – Jag kallar detta syndapengar,konsekvensändrat/normaliserat svarade Larsson kallt. – Ännu är rofstjelken grön, men han är maskstungen i roten. Jag vill komma hans minne till hjelp, ty jag var den tiden i Stockholm. Den mördade karlen fanns icke allenast slagen i hufvudet, utan ännu dertill strypt vid Skeppsbron. Märk hvad jag säger: strypt.

834 Kaptenen bleknade. – Det har jag aldrig hört,konsekvensändrat/normaliserat stammade han.

835 – Den mördade – fortfor Larsson – var en fransman vid namn Baptiste och hade varit kammartjenare hos presidenten grefve Bertelsköld, som året förut blef först blind och derefter galen, när han tappade lyckotinget.

836 – Var han det?konsekvensändrat/normaliserat sade kaptenen och sväfvade på målet.

837 – Så var det,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den gamle obevekligt. – Och lyckotinget, som Gasten nu bär på ett band om halsen, är en liten ring af koppar, som gått i arf hos grefvarne Bertelsköld. Der kungjordes i kyrkorna att upphittaren skulle få 500 daler i hittarelön, men ingen visade sig. Vill han veta något mera ännu?

838 – Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade kaptenen och gjorde min af att maka sig bort.

|1064|

839 – Hör likväl ännu ett, som han kan lägga på minnet. Vet han hvad det var, som man icke får göra, om man vill behålla sin lycka? Det är en gammal vidskeplig sägen, att ringen för lycka med sig åt hvem helst som bär honom, men endast så länge man icke svär mened.

840 Kapten Gast blef hvit som ett lärft.

841 – Och nu har han svurit falskt!konsekvensändrat/normaliserat utropade Larsson plötsligt med dundrande röst.

842 Den förfärade mannen föll på knä och begynte att snyfta.

843 – Han har icke allenast svurit falskt, utan han har strypt fransmannen, som låg sårad vid Skeppsbron.

|528|

844 – Nåd! nåd!konsekvensändrat/normaliserat suckade kaptenen i högsta förskräckelse.

845 – Gif hit otyget, att jag må kasta det dit, der hvarken sol eller måne lyser. Det är det enda, som nu kan hjelpa honom,konsekvensändrat/normaliserat utropade Larsson strängt.

846 Kaptenen framtog med darrande hand den lilla kopparringen, som han bar på ett snöre kring halsen.

847 – Det är bra,konsekvensändrat/normaliserat sade Larsson. – Nu kan han gå.

|529|

23. Mötet i trädgården.

848 Bakom Larssons stora gård, som nästan alltid var uppfylld af bönder, hästar och lass, låg en liten trädgård, så täck och så väl vårdad, att det var en glädje för alla blomsterälskare uti Wasa. Denna trädgård var hel och hållen Ester Larssons verk, och det var här hon om sommaren brukade andas ut efter hushållsbekymren och sina omsorger om den knarrige fadren. Hvarje säng var så jemn, hvarje gång så väl rensad, att det var ett nöje att se. Tre qvarter voro egnade åt nyttiga ting, såsom lök, dill, persilja, mejram, morötter, palsternackor, rädisor och ärtsängar af flera slag; det fjerde var uteslutande upptaget af så rara och vackra blommor, som ingen annan än det rika Larssonska huset hade råd att införskrifva från Stockholms trädgårdsmästare. Mellan qvarteren gingo fint sandade gångar: vid deras sidor stodo häckar af rosor, syrener och inbjudande krusbärsbuskar. För träd fanns ej mycket utrymme, men de som funnos voro desto vackrare. Man såg här några i Österbotten sällsynta lönnar, lindar och almar vid sidan af ett par halfvuxna granar, som voro ägarinnans synnerliga favoriter. Tillochmed ett par äppleträd och dito körsbärsträd fångade begärligt den korta sommarens värma och blommade alla vårar, men buro endast i varma somrar, sådana som den nuvarande, små, temligen sura och likväl högeligen beundrade frukter.

|1065|

849 Längst bort i trädgården stod en frodig humlesal och uti den ett litet lusthus – eller lekstuga, som det vanligen kallades, – så litet och så prydligt,|530| att det snarare kunde kallas ett täckt dockskåp. Här stod om somrarna Esters harpa, och här var det som äfven den gamle fadren stundom brukade tillbringa en stund, för att höra den fagra harpoleken, hvilken alltid hade gått tvärtigenom hans hårda hjerta. Men Larsson visste icke hvarföre Davids-harpan hade blifvit hans dotter beständigt kärare: det var för att så många minnen från flydda ungdomsdagar ännu beständigt bodde i strängarna och väckte längesedan förskjutna tankar åter till lif. Hon hade i denna konst haft en lärmästare, som hon icke kunde förgäta, och när aftonvinden for i de unga granarnas grenar, – när luftdraget spelade in genom fönstret uti det lilla lusthuset och rörde så sakta vid harpans strängar, – då tänkte Ester ofta: det är hans osynliga hand, som leker i strängaspelet – det är min döda väns ande! Ty han som var min, han är död för mig, och han som ännu bär samma namn och samma drag långt bortom det blå hafvet, han är en annan, en främmande, hvilken jag icke känner!

850 Nu hade Ester åter smugit sig bort till den gröna trädgården och det täcka lusthuset, för att undkomma den manoriginal: man, (källa för ändring: HT, 1884) hennes fader påtrugat henne. Hon behöfde enslighet, hon längtade efter tårar. Ack, dessa ensliga tårar äro som aftonens dagg, hvilken bortsköljer dagens damm från örterna och tvår deras grönska ren inför himmelen.

851 Julisolen brände varm öfver staden.original: staden, Der hade fallit ett regn om natten, och en ånga uppsteg ifrån de fuktiga gångarna. Alla vexter drucko ljus och uppsögo värme.

852 Mycken sorg hade lärt Ester Larsson att böja sitt trotsiga hjerta i ödmjukhet inför alla hjertans ransakare. Men i dag var det så tungt, så oklart inom henne. Hon kunde icke bedja, icke försaka, icke glömma. Hela hennes själ var i uppror och tvedrägt. De döda hade stått upp; det förgångna hade stigit ur grafvarna. Hvad hade hon icke lidit, hur hade hon icke stridt, för att rycka roten af en man ur sitt hjer|531|tas örtagård, – och i den stund hon trodde sig ha lyckats deri, då stod han åter framför henne, kallade henne åter sin,original: sin (källa för ändring: HT, 1873, 1884) och borta var hennes frid. Åter gick hans ande genom granarnas sus och lekte i harposträngarna; men det var icke mera den dödes, det var den lefvandes, och hans andedrägt blandade sig som en förkänning af åska i luften omkring henne.

853 Hon hade gerna gifvit allt hvad hon egde, för att få gråta ut, men hon kunde det icke. De mörka molnen inom henne gåfvo intet välsignadt regn. Hon grep uti strängarna, hon sjöng densamma Davids psalm, som alltid |1066|hade dämpat hennes själs oroliga böljor, men de fortforo att svalla öfver sina bräddar, och der var bitterhet i stället för sötma i strängarnas ljud.

854 – Herre,konsekvensändrat/normaliserat suckade hon – när jag ville förtiga det, försmäktade min själ.

855 – Och hvarföre skulle du förtiga det?konsekvensändrat/normaliserat sade i detsamma en alltför väl känd röst bredvid henne, och den lilla dörren till lusthuset skymdes af en reslig man, höljd i en lång resmantel.

856 – Hvarföre skulle du förtiga det?konsekvensändrat/normaliserat upprepade Bertelsköld, när Ester stirrade mot honom utan svar och en dödlig blekhet öfverfor hennes kinder. – Du vet ju det redan: Från denna stund är du min inför verlden, likasom inför Gud, och ingen skall mera skilja oss åt.

857 –konsekvensändrat/normaliserat Hur kom ni hit?konsekvensändrat/normaliserat sade Ester, ännu darrande, ty harmen återgaf henne mod. Hon var dock en qvinna, sviken af den hon fordom gifvit sin tro, och nu tänkte han så lågt om henne, att hon åter skulle mottaga som gåfva af honom sin förrådda lycka.

858 – Jag kom för att söka din far och dig,konsekvensändrat/normaliserat svarade grefven. – När jag passerade bakgatan förbi trädgården, hörde jag ljudet af denna harpa och denna sång, som aldrig gått ur mitt minne.konsekvensändrat/normaliserat

859 – Min far bor der i huset mot stora gatan och kan träffas, om grefven behöfver en vexel,original: vexel (källa för ändring: HT)konsekvensändrat/normaliserat sade Ester, syftande på Bertelskölds första besök i hennes barndom, och stod upp för att gå.

|532|

860 Men Bertelsköld stängde dörren. – Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – jag har ej rest öfver haf och land, för att åter förlora dig i det ögonblick jag vunnit dig åter. Ester – jag vet att jag mycket bedröfvat dig, att jag handlat orätt och att du har rätt att tala till mig som till en främling uti din faders gård. Men du måste höra mig, och när du hört mig, skall du förstå, att jag icke är så brottslig, som jag kanhända synes. Ack, i många år har mellan oss varit natt och mörker och hafvets töcken, men tro mig, allt skall ännu blifvaoriginal: b ifva klart och godt. Du kan ej vägra mig denna bön.original: bön

861 Esters trotsiga blod svallade öfver likasom i hennes ungdoms dagar. Hennes bleka kinder fingo plötsligt en ny färg, och hon sade: – Jag vet ej hvartilloriginal: hvartil en förklaring numera skulle tjena emellan oss båda. Om herr grefven glömt att han är en gift man, så har jag icke förgätit att jag är en förlofvad qvinna.

862 – Ingenting annat!konsekvensändrat/normaliserat utropade grefven lätt – alltför lätt.

863 – För hvem anser ni mig? Och för hvem vill ni att jag skall anse er?konsekvensändrat/normaliserat frågade Ester i en ton, hvari vrede och smärta stridde om öfverväldet.

864 – Förstå mig rätt!konsekvensändrat/normaliserat sade Bertelsköld. – Jag fruktade att du knutit oupplösligare band. Detta skall ej förmå hindra vår lycka.

|1067|

865 – Jag ber er, herr grefve, låt mig gå, innan jagoriginal: innanjag nödgas förakta den man, som jag engång ...

866 Hon fulländade icke; det blef henne för tungt.

867 – Men är det möjligt, Ester, att du ingenting vet om mina senare öden? Har ingen sagt dig att jag är fri, att det snart är tre år sedan döden beröfvade mig min första maka? Eller huru bör jag förstå de hårda ord, med hvilka du åter för första gången möter denoriginal: den. som aldrig upphört att älska dig, icke ens när denna kärlek råkade uti strid med nya pligter?

868 – Jag har icke vetat att er grefvinna är död; – man bör icke förolämpa hvarken döda eller lefvande,konsekvensändrat/normaliserat svarade Ester. – Hon kunde icke hindra|533| ett djupt andedrag att lätta hennes sorgtyngda hjerta. Denne man var dock icke så lättsinnig, så brottslig, som hon föreställt sig alltsedan deras första återseende.

869 – Hör mig,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven allvarligt och nödgade henne att åter taga plats. – Jag har gifvit min första maka allt hvad jag förmådde gifva henne: min vänskap, min uppriktiga aktning, hvilken hon förtjenade. Mer kunde hon icke fordra. Har du någonsin anat, hvilka strider det kostar en man att offra sin lefnadslycka för sin sonliga pligt? Du kände min mor; ett ädlare, högsintare hjerta har ej klappat på jorden. Och likväl är ingenting på denna jord så högt, ingenting så ädelt och starkt, att det skulle i alla skiften stå höjdt öfver mensklig svaghet. Hennes svaghet var, att den ende sonen, den ende som numera bar vårt lysande namn, skulle söka en maka, honom jemlik i börd, för att – såsom hon föreställde sig – lemna detta namn i alla afseenden ofördunkladt i arf åt kommande slägten. Tro mig, hon högaktade dig, hon älskade dig som en dotter; men hon trodde sig ej kunna ändra hvad hon ansåg vara försynens ordning.

870 – Jag vet det – svarade Ester. – Så länge jag lefver skall jag aldrig glömma att det var hon, som räckte mig i skymf och olycka sin räddande hand.

871 – Nåväl, då skall du också förstå mitt val, när det berodde af mig att bereda henne sorg eller glädje. Jag var ju hennes allt i verlden; huru kunde jag tveka, när jag slutligen insåg, att hennes fördom icke mer stod att ändra? Och mitt offer har blifvit belönadt. För två år sedan upphörde tvenne älskande hjertan att klappa: det ena tillhörde en engel i godhet, min faster, grefvinnan Ebba Liewen. Inom två veckor följde henne min mor till de saligas boningar. Hennes sista ord voro en välsignelse öfver sin son.

872 Esters ögon fuktades,original: fuktafies, men hon teg.

873 – En mors välsignelse,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven, – är för alla i lifvet en dyrbar skatt, men för Bertelsköldarne mer än för alla andra. Det går en sägen|534| bland oss, |1068|att fäders förbannelse och mödrars välsignelse kämpa om vår slägt alltifrån dess första upprinnelse. För oss finnes ingen medelväg; ingen af oss vågar vägra, när han kan vinna den bättre lotten. Jag köpte min högättade maka för detta pris, och för löftet att icke mera återse dig, icke ens skrifva till dig, var grefvinnan Malin nöjd med mitt högra hjerta. Vårt lif var två vänners lif: svalt, men godt. Hon skänkte mig en son och en dotter.

874 konsekvensändrat/normaliseratEster betäckte sina ögon.

875 – Bedröfvar det dig, min Ester?konsekvensändrat/normaliserat frågade grefven.

876 – Nej. Jag tänkte blott på, att dessa arma barn förlorat sin mor.

877 – Du skall ersätta dem denna förlust. Du skall blifva för dem en god mor.

878 Ester skakade sorgset på hufvudet.

879 – Jag förstår,konsekvensändrat/normaliserat fortfor grefven. – Hvarje tänkande qvinna skyggar tillbaka för detta ansvar. Det var emedan jag länge tvekat att begära detta af dig, det var derför jag dröjde att genast begagna min frihet och skynda till dig. Men hvarje dag har det blifvit mig klarare, att ingen annan än du kan blifva en maka för mig och en moder för mina barn. Frukta icke att hofvet eller mina högvälborna slägtingar skola skåda dig öfver axeln. Din själs adel är högre än deras. Du är mer än högvälboren, du är en högboren qvinna: de skola lära känna dig, högakta dig och i nödfall frukta din öfverlägsenhet. Och för öfrigt är det min afsigt att draga mig undan från hofvet. Jag har ledsnat vid allt detta jägtande efter en yttre ståt, för att dölja en inre vanmakt. Och jag är Gudskelof hvarken Hatt eller Mössa. Ja, se ej så förundrad ut: dessa namn, som nu betyda allt, äro intet för mig. Vi flytta i höst ut till vårt vackra Falkby, der du engång tillbragt så sorgsna dagar och der du nu skall sprida välsignelse och glädje omkring dig. Sedan du sist var der, har jag ärft min rika farbror. Vi be|535|höfva ej mera neka oss någon trefnad. Icke sannt, min Ester, vi skola blifva mycket lyckliga!

880 Och hänförd utaf sin egen framtidsmålning, kysste Bertelsköld ömt sin blifvande makas hand. Men hon drog den långsamt, nästan motvilligt, tillbaka och sade, efter några ögonblicks tystnad:

881 – En fri hand, ärligt bjuden, är ingen skymf, och förlåt mig, om mina ord föllo annorlunda, innan jag visste hvad jag nu vet. Jag tackar er, ty jag tror, ja jag tror så gerna att ni menar det godt. Men har ni aldrig föreställt er, att någon annans vilja än er kunde komma i fråga vid denna förening, som ni anser så afgjord, emedan ni numera är fri?

882 – Tror du jag glömt,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven, – att din far är af hårdt virke och icke lätt att böja? Men han skall ej kunna motstå bådas våra förenade böner.

|1069|

883 – Jag fruktar att ni ej känner honom ännu. Men äfven om ni finge hans samtycke, äfven om mitt löfte till en annan ej lade hinder i vägen, tror ni att det blir två, som bedja min far derom?

884 – Huru? Du sjelf, Ester? Du skulle hafva hjerta att stöta ifrån dig min fria, redliga hand!konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld, i hög grad förvånad, ty detta hade icke ett ögonblick fallit honom in.

885 – Så är det,konsekvensändrat/normaliserat sade Ester knappt hörbart.

886 – Jag olycklige!konsekvensändrat/normaliserat utropade grefven och slog sig för pannan. – Hon älskar mig icke mer!

|536|

24. Kärlekens Debet och Kredit.

887 – Och hvem har sagt, att jag icke älskar er?konsekvensändrat/normaliserat frågade Ester Larsson.

888 – Då gycklar du grymt med en man, som är beredd att för dig offra sitt lif!konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld.

889 – Hör mig, grefve!konsekvensändrat/normaliserat sade Ester, i det att hennes röst, som i början darrade, efterhand blef allt fastare och mera fulltonig. – Det är godt att vi båda lära känna hvarandra. Jag har missförstått er; ni har också missförstått mig.

890 – Tala; jag ber dig, men öppna ingen klyfta, som skiljer oss åt!

891 – Ni har kallat mig högboren. Gud skall veta, att jag är endast en stackars svag qvinna, och bästa beviset är att jag intill denna dag icke förmått utplåna minnet af er ur mitt sönderslitna hjerta. Men så ovärdig er kärlek, så glömsk af en qvinnas värde är jag icke, att jag skulle råga en oförtjent förödmjukelse med att emottaga upprättelsen som en nåd. Ni har sagt mig mycket om er sjelf; jag tackar er, ni har gjort rätt deri, ehuru kanhända något sjelfviskt, men sådana äro alla män. Har ni derunder någonsin tänkt på hvad jag lidit under långa år, när han, som svor mig trohet för hela lifvet, bröt sin ed och öfvergaf mig, utan ett enda ord till tröst eller förklaring? En man lefver för verlden; en man äger hundrade andra mål för sitt lif, än kärlekens lycka eller olycka, och sviker honom ett, är det hans rätt och hans pligt att rikta sin själs kraft mot en ny verksamhet. En qvinna deremot lefver och dör för sin kärlek; det är|537| den luft, hvari hon andas, det solljus, hvari hon blomstrar, och utan det tvinar hon bort. Jag säger icke, att hon måste gifva sin själ till pris åt jordiska afgudar, ty äfven hon har ett mål och en Gud bortom detta. Men utan kärlek är hon i denna verldens örtagård en stängel ryckt från sin rot och kastad att vissna vid vägen för menskornas fötter. Har ni någonsin anat, grefve Bertelsköld, huru det känns i ett qvinnohjerta, att på detta sätt |1070|ryckas upp med roten och kastas att vissna, – uppryckas icke af döden, som alltid försötmar en stor olycka med en stor försoning, utan af en likgiltig mensklig hand, som icke ens vet hvad hon gör?

892 – Hör upp, Ester, du förkrossar mitt hjerta. Jag har aldrig föreställt mig ...

893 – Nej, ni har aldrig anat det, och derföre sitter jag ännu här, och derföre har jag svarat er lika uppriktigt, som ni har frågat. Men döm sjelf: hvad skulle ni tänka om en qvinna, som efter att ha lidit en så dödelig skymf, – ja mer än det, efter att ha blifvit så tillintetgjord, som det är möjligt, när man ännu äger en Gud, – likväl vore färdig att genast åter räcka sin hand åt den som förtrampat henne? Skulle ni kalla en sådan qvinna högboren? Är det åt en sådan ni ville anförtro vården om edra barn, pligten att uppfostra dem i dygder och högsinta tänkesätt? Skulle ni icke fastmer anse henne ovärdig att blifva ens den ringaste torpares ärliga maka?

894 – Du har rätt – svarade Bertelsköld, full af beundran för den upphöjda själ, han med smärta kände sig hafva förlorat. – Du har rätt, så framt ej min ånger, min bön kunna försona hvad jag brutit. Det är ej du, som mottager min hand; det är jag, som beder dig göra mig och min familj den för oss ärofulla uppoffringen att blifva min maka.

895 – Och hvad tror ni väl, att menniskorna skola säga derom? De skulle säga: den fåfänga, försmådda borgaredottren väntade blott på detta tillfälle, för att åter fånga den förnäme hofmannen i sina nät. Se der|538| går grefvinnan Larsson! skulle edra gäckar vid hofvet utropa. En Larsson grefvinna! Tro mig, er titel och mitt namn passa tillsammans som röda rosor i granens barr. Det duger icke. Så mycket har jag ärft af min slägts traditioner.

896 – Det var likväl en tid, när du tänkte annorlunda; – när du sjelf begret denna olyckliga slägtfiendskap.

897 – Jag var ung då, – och jag är det ej mera. Jag nämner också menniskornas dom, utan att fästa mycken vigt dervid. Som det då var, skulle vi ha brutit oss väg genom alla murar af is, som åtskilja hjertan. Nu är det annat: vi äga ej mer denna ungdomens tro på lifvet, för hvilken det omöjligaste är en leksak. Vi ha ej mer hvarken rätt eller makt att omskapa verlden. Vi måste gå våra skilda vägar: ni på höjderna, jag i dalen. Mötas vi någongång på sluttningen mellan båda, då förblifver ni grefven, jag qvinnan af folket. Det beror på er, om vi ändock skola mötas som gamla vänner.

898 – O min Ester, min första, min enda sanna kärlek, skola vi skiljas för alltid, när det blott beror på oss sjelfva att återförenas för hela vårt lif!konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld och fattade hennes hand, ur stånd att längre beherrska sin rörelse.

|1071|

899 – Blygs, ni som är en man och en ädling, att bära det oundvikliga med mindre mod, än jag,original: jag (källa för ändring: HT, 1884) som är en svag qvinna!konsekvensändrat/normaliserat svarade Ester, och ingen blef varse den tår, som vid dessa ord pressades sönder emellan hennes långa ögonhår.

900 – Nej, hårda,original: hårda (källa för ändring: HT, 1873, 1884) känslolösa varelse,konsekvensändrat/normaliserat fortfor Bertelsköld; – tala icke mer till mig om din kärlek; du har aldrig, aldrig älskat som jag!

901 – Tror ni det?konsekvensändrat/normaliserat var den vemodiga frågan.

902 – Jag är viss derpå!konsekvensändrat/normaliserat utropade grefven. –konsekvensändrat/normaliserat Ditt hjerta är så kallt som edra österbottniska isar. Kärleken är snar att förlåta. Men du har endast minne för hvad du kallar din skymf. Dina sorger! – ah,|539| hvad äro de annat än en mask för att dölja en ny förbindelse. Du är bunden vid en annan.

903 – Det är sannt. Och ni har gifvit mig tolf år att bereda mig derpå.

904 – Du älskar denna andra! Se der hela gåtan utaf ditt afslag! Och denna andra är yngre och älskvärdare än jag! Han har bättre förstått att vinna ditt hjerta än jag!

905 I all sin bedröfvelse kunde Ester Larsson omöjligen annat än le, när hon tänkte på den målning Bertelsköld, utan att ana det, gjorde af sin förre trumfige ridknekt, den hederlige Istvan.original: Istwan. Men hon aktade sig att upplysa honom om misstaget.

906 – Jag tror ni är svartsjuk!konsekvensändrat/normaliserat sade hon leende.

907 Bertelsköld var nu uti sitt mörka lynne. – Var viss – sade han – att jag skall uppsöka denne man, innan jag lemnar Wasa och dig. Jag vill känna den djerfve, som vågat rycka min lefnadslycka ifrån mig. Är han dig värd, – nåväl, då är det ödet som skiljt våra vägar åt. Är han det icke, – så mycket sämre för honom – och dig! Farväl!

908 Och grefve Bertelsköld gick – häftig, uppbragt, orimlig, såsom den annars milde och känslige mannen stundom var. Tankfull såg Ester honom aflägsna sig samma väg som han kommit, genom en liten sidoport i trädgårdens omhägnad. Denna port var mot vanan lemnad öppen af ett par gummor, hvilka tidigt på morgonen rensat trädgården, ty i dag fick icke ett enda ogräs vara synligt i Wasa.

909 Så obemärkt hade grefven likväl icke försvunnit, att ej Penna, som kom för att söka sin brud, blef varse en flik af hans kappa i porten. Det hade gått Penna som mången annan flegmatisk natur, att när han väl hunnit begrunda sin nya och oförmodade lycka, hade han med ens blifvit, – eller åtminstone trott sig blifva – förälskad upp öfver öronen. Och när han nu såg en främmande herre smyga sig bort, när det rann honom i hågen hvad den gamle Larsson kort förut hade förtrott honom om en gammal flamma|540| |1072|som möjligen kunde blifva farlig för de förlofvades lycka, hände sig det märkvärdiga, hvarom Penna visst aldrig drömt, att han med ens blef lika öfver öronen svartsjuk, som han dittills varit oåtkomlig för alla kärlekens snedsprång.

910 Ester mötte honom i trädgården just när vår gode Penna hunnit arbeta sig tillräckligt in i dessa nymodiga känslor, för att blifva så oförnuftig som möjligt.

911 – Hvem var den herrn, som gick ut härifrån?konsekvensändrat/normaliserat frågade han och spände sina ögon som en uggla emot henne.

912 – Hvilken herre?konsekvensändrat/normaliserat sade Ester, som ej var hugad att bikta sanningen.

913 – Han som nyss var hos dig i lekstugan.

914 – Vill du nödvändigt veta det?

915 – Jag tycker att jag har rätt dertill.

916 – Kära du, låt bli att fråga mig. Var nöjd, om jag säger dig att allt är som det skall vara.

917 – Men jag säger, att jag vill veta det, och det nu genast. Jag tänker ej tåla några konster af dig.

918 – Jaså. Nå, då skall jag säga det. Men kanske du ångrar dig?

919 – Hvem var det?konsekvensändrat/normaliserat frågade Penna nyfiket.

920 – Blif ej förskräckt.

921 – Hvad pratar du?

922 – Håll dig fast i planket att du ej faller!

923 Penna måste skratta emot sin vilja. – Jo du lär bli ett vackert huskors, när du engång blir varm i kläderna på Bertila gård!konsekvensändrat/normaliserat sade han.

924 – Spärra nu öronen!

925 – Får jag då veta?

926 – Jo, det var ... Spring, Penna, spring!

927 – Hvad för slag? Skall jag springa?original: springa. (källa för ändring: 1873, 1884)

928 – Det var ...

929 – Nå?

930 – Kungen!

931 Penna föll icke, ej heller sprang han – ty det var emot hans natur – men väl blängde han på ett|541| sätt, som kunde jemföras med den bekanta gäddans, hvars ögon, säges det, voro stora som trätallrikar. – Kungen?konsekvensändrat/normaliserat upprepade han.

932 – Är det så förunderligt?konsekvensändrat/normaliserat skrattade Ester. – Vet du icke, att jag och min kusin och på köpet Erik ha alla varit vid hofvet? Kungen var så nådig och kom att fråga huru vi må, och dessutom lät han helsa och säga dig, att du gör väl i att rätta dig efter mig och annat förståndigt folk. Lägg det på minnet!

|1073|

933 Med dessa ord lemnade Ester honom allena att begrunda den vigtiga nyheten, under det att hon sjelf smög sig in i sin lilla kammare, för att, efter det flyktiga skämtet, osedd få gråta ut.

934 Penna stod en stund bestört, rådvill och oklar i hufvudet. Han kunde väl förstå, att hans fästmö endast gäckats med honom; men hvad det betydde var honom en gåta. Han trodde icke Ester mer än jemnt. Svartsjukans onda ande hade nu engång fått makt med honom, och han beslöt att icke gifva sig någon ro, innan han tagit reda på rätta sammanhanget.

935 Vid det han, grym i hågen, vände tillbaka till gården, hörde han den gamle Larssons röst, som gaf några matroser befallning att genast ro honom ut till Hoppet tillika med kapten Gast. Penna fäste sig icke vid det ovanliga i denna utfärd på en sådan dag och midtuti kungsbrådskan. Han klef med gravitetiska steg ut i staden, för att söka på bar gerning ertappa sin förmodade rival.

|542|

25. På Brändö redd.

936 Riksdagsmannen Larsson gick ned till hamnen, åtföljd af kapten Neptunus Gast. På denne gynnare tycktes sagan om rofstjelkarna redan ha slagit in: han såg ut som ett potatesland efter en frostnatt. Den nyss så styfva hatten slokade kring öronen, det stärkta kråset slamsade utanför västen: karlen hade på en timma blifvit glåmig, hopfallen och följde som en våt hund efter sin stränge redare, hvilken knappt bevärdigade honom med en blick.

937 Ej långt ifrån hamnen mötte de grefve Bertelsköld, som företagit en promenad kring staden, kanhända för att upplifva gamla minnen, kanhända ock för att gifva de stormiga böljorna inom hans själ ett andrum att lägga sig. Larsson igenkände honom på ögonblicket, och ett besynnerligt, hånfullt löje for öfver den gamle mannens vissnade läppar.

938 Äfven Bertelsköld igenkände sin gamle arffiende, hvilken han nyss velat uppsöka och erbjuda en lysande försoning genom att begära borgaredottren till sin grefvinna. Nu var detta möte honom olägligt och motbjudande; men för mycket verldsman, för att låta märka sina känslor, helsade han artigt som en gammal bekant.

939 Äfven Larsson syntes glad och upprymd. Sedan han gjort sig underrättad om grefvens resa och om kungens ankomst, hvilken ej skulle inträffa förrän på aftonen, föreslog han grefven att göra honom sällskap på en timmas utfärd åt redden. Bertelsköld samtyckte, och slupen lade ut.

|1074|

940 Dagen var solig och vacker; en lätt bris fyllde de hvita seglen. Man talade om riksdagen och om|543| partiernas ställning. Grefven frågade skämtande, om riksdagsmannen ännu var lika ifrig Mössa som förr.

941 – Till lif och själ,konsekvensändrat/normaliserat svarade Larsson. – Och grefven är sannolikt Hatt, som han alltid varit?

942 – Från hufvud till fot,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld ironiskt.

943 – Men en hatt, som räcker från hufvud till fot, sjunker ned öfver ögonen och förblindar en menniska. Hvad säger hans majestät, – jag menar i all underdånighet, hvad säger hennes majestät derom?

944 – Hennes majestät säger, att man måste hålla sig väl med alla partier, för att slå det ena med det andra, efter behof.

945 – Då fruktar jag att Hatten är den, som först blir slagen af hufvudet,konsekvensändrat/normaliserat sade Larsson.

946 – Det är möjligt. Men för närvarande är det Mössan, som fallit af knaggen,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld i samma skämtande ton.

947 – Alltså,konsekvensändrat/normaliserat återtog riksdagsmannen med ett slugt löje – alltså är det afgjordt, att vi förblifva fiender och hvar på sin sida icke underlåta vid första lägliga tillfälle att störta hvarandra öfver bord. Men är det icke möjligt, att vi för en dag sluta stillestånd med hvarandra?

948 – Deri ser jag ingen omöjlighet. Jag har sjelf ämnat föreslå någonting dylikt.

949 – Nå, då äro vi ense. Det skall blifva för mig och mitt hus en stor heder att få se herr grefven som gäst på min dotters bröllopp, som blir om någon vecka.

950 Larsson hade väl beräknat detta stygn, som han måttade åt sin motståndare. Det kom likväl icke så alldeles oväntadt, som han hade förmodat, och förslöades derföre, innan det nådde hjertat. Bertelsköld mörknade en hastig sekund, men svarade snart:

951 – Så framt det blir mig möjligt att dröja i Wasa, skall jag hafva den äran att infinna mig på ett eller annat sätt.

|544|

952 – Ingen kan bättre än grefven sjelf bedöma sättet,konsekvensändrat/normaliserat sade den gamle med tonvigt. Det var honom icke rätt klart hvad grefven menade.

953 Bertelsköld bet sig i läppen. Han hade aldrig kunnat finna ett lämpligare ögonblick för en förklaring af det, som tyngde hans hjerta. Men bredvid honom vid rodret satt Gast, som i all sin ömklighet glodde vid detta tal, tigande, men med en basilisks ögon på riksdagsmannen. Det som bordt sägas blef derföre osagdt.

954 – Det är i dag min födelsedag,konsekvensändrat/normaliserat återtog Larsson efter en stund. – På |1075|sådana dagar gå många gamla minnen igen. I dag har jag framsökt den gamla yxen, som tillhört min stamfader, och gifvit henne åt min blifvande måg. Jag tror just icke mycket på skrock, men jag bekänner att jag ogerna skulle se det der nötta yxbettet gå ur min slägt. Det är dock alltid en hågkomst af förfäderne. Grefvens slägt har ju ock något dylikt? En gammal ring, vill jag påminna mig?

955 – Det sägs så, men jag vet intet derom,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven kort.

956 – Huru? Skulle grefven ha mist den gamla klenoden, som gått i arf genom så många ätteleder?

957 – Min farbror presidenten skall ha förvarat den som en kuriositet, men vid hans död gick den förlorad, jag vet ej huru, och det är mig också temligen likgiltigt.

958 – Det är sannt, jag glömmer att grefven ej kan ha hört alla dumma historier, som voro i svang på min ungdom för sextio eller sjuttio år tillbaka. Hvad menniskor kunna sätta ihop för galenskaper! Det sades att Bertelsköldarnes ring, som burits af två Sveriges konungar, skulle bringa med sig lycka i allt. Man påstod att grefvens hela slägt skulle stå eller falla med denna ring. Jag tror till och med att man ansåg ringen för ett djefvulens påfund, för att bringa menniskor på fall genom högmod. Eller huru,|545| kapten? ... Men hur sköter han rodret? Han faller ju af för vinden rakt emot Klemetsö grund!

959 Kapten Gast mumlade något som ingen begrep och lofvade upp.

960 – Jag har hört något skrock berättas,konsekvensändrat/normaliserat sade grefven med mera intresse, än han gerna ville låta förmärka – men det har undfallit mitt minne. Skulle händelsevis ni, som var i Stockholm den tiden min farbror dog, ha försport något om ringens upphittare, eller snarare hvem som stulit den?

961 – Jag hade min själ annat att tänka på den tiden, när holländarne knepo min präktiga spanmålsflotta. Jag vill likväl förmoda, att tjufven eller tjufgömmaren icke undgått sin vederbörliga näpst. Eller huru, kapten, har han hört något derom?

962 I stället för svar gjorde kapten Neptunus en gastlik grimas. I detsamma törnade slupen mot en undervattenshälla och krängde åt sidan, men lyftades genast åter flott utaf nästa våg, ty man hade nu kommit under inflytandet af en starkare vind, som blåste in genom Brändö sund.

963 – Lofva!konsekvensändrat/normaliserat brummade redaren. – Han styr som en Nerpesbo. I en knapp vändning hade vi kunnat vända kölen i vädret ... Men hvarom talade vi? Jo, folket säger, att grefvens farbror presidenten med tillhjelp af detta lyckoting svingade sig upp till höga värdigheter och stora rikedomar. Det vore ej så oäfvet att äga en sådan tomtebisse!

|1076|

964 – Låt oss ej mera tala derom.

965 – Förlåt att jag är så dristig,konsekvensändrat/normaliserat återtog riksdagsmannen, och hans ton, som varit gäckande, blef i hast allvarsam. – Der har grefven ett bevis af hvilken ull den makten är, som vill ställa sig mellan konung och folk. Er farfarsfar var son till en bondedotter, blef derpå ryttare i trettiårakriget; kom sig så upp i verlden ända till generalsvärdighet och till ett fursteligt gifte. I stället att tillskrifva detta hans soldatlycka och duktiga klinga, hittade någon narr på att tala om lyckoting. Och ju mera folk trodde derpå,|546| desto högfärdigare blef slägten utaf sin stora lycka, som hettes vara himmelens verk, fastän jag i min enfald håller för att den lyckan smiddes af Belsebub.

966 – Var god och tala om edra affärer,konsekvensändrat/normaliserat genmälde Bertelsköld stolt.

967 – Nej, ursäkta, jag har sagt er far och farfar sanningen, och jag tänker sjunga rent ut äfven åt er. Jag tror att grefven är på det hela en bra karl, fastän en smula bortblandad af krimskrams, och vore ni icke min fiende, skulle ni kanske vara min vän. Men liksom alla edra likar, är ni bortkollrad af högfärdstankar, och Gud nåde er, om ni nånsin får ringen tillbaka, ty då går det med er som med alla de andra. Jag tänker det vore en välgerning att för alltid befria er från detta fördömda olyckstyg.

968 – Jag förstår ej er mening,konsekvensändrat/normaliserat svarade Bertelsköld. – Är det för att förolämpa mig och skymfa min familj, som ni bjudit mig ert sällskap i dag, så hade det varit värdigare edra grå hår att icke tvinga mig ...

969 – Hvartill?

970 – Att säga er hvad en gammal man borde veta bättre än jag. Högmodet är det sista fel, som en samhällsklass borde tillvita den andra. Det kan bo under en tiggares trasor; det kan svälla ganska högt under en borgares guldfodrade jacka!

971 Larsson smålog. – Derom skola vi ej tvista,konsekvensändrat/normaliserat sade han kallt. – Jag ville fråga er: skulle ni ej anse den, som befriar er från den olycksaliga högmodsandan i konungens ring, för er och er slägts välgörare?

972 – Jag skulle svara honom: sköt edra egna affärer, och blanda er ej i det som icke angår er.

973 – Så, så; nå, låt oss ej mera tala derom. Vet ni, herr grefve, att här är djupaste stället på hela redden; fulla aderton famnar, skulle jag tro. Det är ej mycket att vara hafsdjup, men alltid något för en grund kust, som vår. Det som här faller i sjön, det kommer ej för menniskors ögon förrän på domedag ...konsekvensändrat/normaliserat|547| Håll kurs der vid rodret; ser han icke att seglen lefva!

974 Bertelsköld svarade icke.

|1077|

975 Larsson uppreste sig nu från aktersitsen i slupen och höll ett litet svagt blänkande föremål mellan tummen och långfingret. – Jag undrar,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – hvem som skulle ha lust att söka på hafsbottnen det jag nu håller uti min hand.

976 Han hade icke väl uttalat dessa ord, innan kapten Gast med alla åtbörder af det ursinnigaste raseri kastade sig öfver honom och sökte att rycka föremålet ur hans hand. En förtviflad brottning uppstod. Slupen, utan styre, lofvade i vinden och backade straxt derpå för lefvande segel. Utom de tre personerna i aktern funnos i fören två matroser. Dessa rörde sig icke i första häpenheten, troligen emedan Hoppets besättning fullt och fast trodde, att den som rörde vid kapten Gast var utan förskoning dödens man.

977 Men kaptenen fick en annan motståndare, som icke var släpphändt. Bertelsköld kastade sig i sin tur öfver angriparen och ryckte honom tillbaka, så att det knakade i de breda skuldrorna. När Gast såg sig underlägsen, försökte han att störta sig och Larsson på samma gång öfver bord. Den gamle hade varit förlorad, derest icke Bertelskölds starka arm i sjelfva fallet ryckt honom tillbaka in i den krängande slupen. Det dröjde ej heller länge, innan kaptenen låg redlös på slupbottnen, bakbunden med en tillhands liggande tross. Slupen dref åt land och matroserne rörde sig icke.

978 – Hal an skot, edra hundar! Grefven tar rodret!konsekvensändrat/normaliserat kommenderade Larsson med förundransvärd kallblodighet.

979 Slupen stack åter upp i vinden och närmade sig samma punkt, der striden börjat. Då steg den gamle åter upp från aktersitsen.

980 – Ni tog ett bra tag nyss, grefve Bertelsköld,konsekvensändrat/normaliserat sade han, – och jag skall bevisa mig tacksam derför. – Vi äro nu åter på aderton famnars vatten; jag önskar det vore dubbelt så djupt, men det torde|548| förslå. Gif nu akt – och ni också, gamla filfras der på båtbottnen! Ser ni hvad jag håller i min hand? Pang – nu ligger han der, för evigt begrafven i hafvets djup!

981 Ett ljud som den sakta knäppen af en fiolsträng förnams i detsamma, svagt, men tydligt, när det kastade föremålet sjönk under vattenytan.

982 – Hvad var detta?konsekvensändrat/normaliserat utropade Bertelsköld.

983 – Det var konungens ring,konsekvensändrat/normaliserat svarade Larsson kallt.

984 – Hvad har ni gjort; på detta sätt lönar ni mig för det jag räddat ert lif!

985 – Ja – svarade riksdagsmannen, – och jag tänker att sämre än jag har mången man betalat sin räddare. Vi äro nu qvitt. Hör mig! Jag tager himmel och jord till vittne derpå: Så visst som denna ring aldrig mera skall skåda dagens ljus, så visst skall heller aldrig någon förbindelse ske mellan Larssöner och Bertelsköldar i tidernas tider. – Vi kunna nu vända tillbaka till staden. |1078|Ligg der, usla kopparbit, som varit en orsak till så många menniskors timliga och eviga förderf! Ligg der, du djefvulens bländverk, till domedag, och må sjelfva fiskarna i hafvet sky det rum, der ditt fördömda otyg ligger begrafvet i sanden.

|549|

26. Mera om konungens svit och resa.

986 Mer än en timma hade den stora slägtmiddagen i Larssonska huset väntat på hufvudpersonens återkomst; skinkan hade torkat, pansar-rofvorna blifvit brunare än lofligt var, kalfsteken vidbränts, såsen stelnat och kronbakelserna hade redan länge stått vördnadsfullt uppradade på det stora silfverfatet. Alla hade undrat, hvilka vigtiga angelägenheter förmått den gamle riksdagsmannen att på en sådan högtidsdag, och just före middagen, göra en utfärd till redden. Ändtligen återvände han, tröttare än han sjelf ville låta förmärka. Det som tilldragit sig på Brändö redd förblef en hemlighet. Matroserne hade fått betaldt för att tiga, och kapten Gast hade åter blifvit frigifven, så snart man lade i land, med tillsägelse att, derest han ville undvika ansvar, med det fortaste packa sig bort från staden.

987 Kring det stora bordet församlades nu slägten i tre omgångar: först de äldre och förnämligare, derefter de yngre, slutligen barn och tjenstefolk. I högsätet satt den gamle husfadern, till höger om honom sönerna med deras hustrur, till venster dottern Ester med sin fästman och brorsdottern Marie; derefter de öfriga efter ålder och värdighet. Andra sonen, pastor Bertel, välsignade maten, alla gjorde åt anrättningarna en heder, som var desto grundligare, ju längre de väntat, och slutligen sjöngs en tacksägelsepsalm.

988 När allt detta var väl förrättadt, begaf sig husfadern till middagshvilan, under det att gästerna skingrades för att åskåda förberedelserna till kungens ankomst.

|550|

989 Det dröjde icke heller länge, innan den ena förelöparen efter den andra visade sig. Hofmästaren Åberg, köksmästaren Björck, hofbagaren Kammecker, hofkyparen Laurent samt mästerkockarna Severin och Arelius med deras betjening*)Källardrängen Hornay, slagtardrängen Ekerman m. fl. Man förvarar ännu i Wasa en fullständig förteckning på konung Adolf Fredriks svit vid detta märkvärdiga tillfälle. Hela sviten under finska resan steg till 78 personer, men icke alla voro med uti Wasa. hade ankommit redan på förmiddagen med kon|1079|ungens kök och försatte med sina högvigtiga anstalter hela staden uti uppståndelse. Det var nemligen bestämdt i den kungliga marschrutan, att hans majestät skulle hvila en dag öfver i Wasa efter resans besvärligheter, och då landsens fader alldeles icke var någon föraktare af ett godt kök, så måste det ligga staden ömt om hjertat, att dertill lemna alla tillbehör, som stodo uti dess makt. Redan från våren hade derföre kalfvar, grisar, gäss och till och med några kalkoner i residenset åtnjutit den omsorgsfullaste uppfostran, för att i behaglig tid offra sitt lif för konung och fädernesland. Man hade dragit försorg om den allrararaste mjölk och den tjockaste grädde, som någonsin alstrats i en stads ladugård, alldenstund dessa förståndige Wasaborgare, då likasom i en långt sednare tid, förstodo konsten att med en inbringande köpenskap äfven förena en klok landthushållning. Då, som i nyare tider, såg man nemligen drifter af välmående kor morgon och afton vandra långs stadens gator till och ifrån deras sommarbete (hvilken vandring i dag likväl, för en nödig omtanke om gatornas snygghet, måste ske uppå sidovägar) – och höbergningen, som just inföll vid denna tid, var här ett icke mindre vigtigt tidskifte, än i landsbyarna rundtomkring. Utom dessa välfägnader hade man dragit försorg om att kunna bjuda färsk spenat och andra grönsaker ifrån kryddgårdarna, och under hela den ljusa Julinatten hade ungdomen i|551| närmaste byar varit ute på hjortron- och smultronplockning, för att kunna bjuda riksens majestät någonting riktigt smakeligt af landets produkter. Detta allt hemtades nu till de förnäma kockarnes disposition, och dessa myndiga herrar, som stoltiserade i deras fina hvita förkläden, behagade understundom med en flyktig nick gifva tillkänna deras nådiga välbehag öfver det goda folkets undersåtliga nit.

990 Utom grefve Bertelsköld, som kommit med landshöfdingen, anlände senare på dagen hofqvartermästaren baron Forssner, öfversten baron Carl Adlerfelt, fänriken baron Löwenhjelm m. fl. herrar och några af de kungliga lakejerna. För hvarje vagn, som syntes vid Runsar by, der den första stora äreporten prunkade i solskenet, upphöjdes hurrarop af det församlade folket, som stod högtidsklädt i täta skaror vid sidorna af vägen, och många klättrade på gärdesgårdarna från byn ända till stadens södra tull. För hvarje gång svarade herrar och lakejer med ett förnämt småleende, och för hvarje gång fann sig folket bedraget i sina förhoppningar. Bland hopen funnos tingsskrifvare, sjömän och andra durkdrifnaoriginal: durckdrifna (källa för ändring: HT) politiska förståsigpåare, som varit resta till Stockholm och kände affärerna. Dessa utpekade för folket med slug min hvilka bland de ankommande herrarne ansågos för Hattar och hvilka bland dem voro kände som Mössor i deras politiska åsigter. Nu |1080|bar en del af de manliga åskådarne mössor, försedda med glasperlor och tuppfjädrar, andra åter buro, dagen till prydnad, hattar af ortens tillverkning. När då folkhopen hurrat för kungen, men fann sig besviken, begynte i förtreten det qvicka upptåg, att så ofta en Hatt for förbi, kastades idel mössor i luften, men så ofta der for en Mössa, flögo hattarne himmelshögt. Och det roade folket obeskrifligt. Äfven de, som ej hade reda på sjelfva meningen, följde i fröjden det gifna exemplet, och der var ett stoj och ett jubel, hvilket naturligtvis tolkades som idel underdåniga fägnadsbetygelser. Molnbilderna på den politiska horisonten afspeglade sig på|552| detta sätt, liksom ett flygtigt norrsken, högt upp uti nordanbygderna.

991 Konungen sjelf ... men det torde kanske förlåtas, om vi ännu meddela följande poetiska beskrifning »utan allt fjäs» om hans resa inom Finlands landamären*)»Konungens Lyckliga Resa från Stockholm öfver Ålands Haf, genom Nylands, Tavastehus, Åbo och Björneborgs läner, samt och Öster- Nor- och Westerbotten, Ångermanland, Medelpad, Helsinge- Gestrike- och Upland, till Drottningholm. Börjad d. 12 Junii, fulländad d. 10 Aug. 1752»konsekvensändrat/normaliserat, Qväden af Hjalmar. Sjunges som: Rest hafver jag öfver vatten etc. Stockholm, tryckt hos P. J. Nyström, 1752. Dessa numera högst sällsynta qväden, hvarur två verser förut blifvit meddelade, voro för Fältskären obekanta, men äro uti finska universitetets bibliothek förvarade till efterverldens uppbyggelse..

Till Degerby, Sottunga,d)Den 15 Juni. Korpoa Ström,

Jungfrun, Mjösund, Konungen länder,e)den 16 och 17.

Barnen derstädes bär Himlen beröm,

Som til dem sin Smorda afsänder,

Hange-Udd, Baresund, Porcala-Näsf)d. 18 och 19.

Med Svea-Borg, Gustafva-Svärdetg)d. 19 och 20.

Prisa vår Hjelte, som utan allt fiäs

Åt dygden ger lönen och värdet.konsekvensändrat/normaliserat

Hjelten han hamnar vid Helsingefors,h)d. 20.

Och tager sitt afsked af Loge,

Som stänkte sin våg i kröken och kors,

Att lyda Dens Snäcka de droge.

ADOLPH Han stiger ej förr upp til lands,

Än alla lycksälla de fjäten:

|1081|

Visa sin vördnad är hvar en til hands;

Kring staden hörs ljufliga läten.konsekvensändrat/normaliserat

...............

konsekvensändrat/normaliseratSåledes blir Konungen tagen emot

Af trogna och redliga Finnar:

Knapt uppå stranden han sätter sin fot,

Förrän lydnad och kärlek Han vinner.

|553|

Sedan far Hjelten lyckönskad och ser

Den Borgen, som kallas ULRICA,i)Den 21 Junii.

Och Långörns Fästninge-värk med de fler,k)Den 23, som var Hans K. Maj:ts höga Namnsdag.

Samt huru de dervid månd fika.konsekvensändrat/normaliserat

konsekvensändrat/normaliseratMidsommars dagen tilbringes med fröjd

Och böner, just såsom i Sverge;

Vid alt sig visar Kung ADOLPH rätt nöjd

Och reser sen bort til Broberge;l)d. 25.

Omsider Borgo den Nåden nu får,m)d. 27.

At fägna sin Herra och Fader,

Hvilken til Templet, lik David, upgår,

Går dädan båd tröstad och glader.konsekvensändrat/normaliseratn)d. 28.

konsekvensändrat/normaliseratResan fortsättes med Stycken och Skott,

Med Böner och Låfsång tillika:

Himmelen ville den Skatten De fått

Beskärma och aldrig undvika,

Hvilken helt kärligen tages i famn

Vid Forsbya-Bruk och LOVISA,o)d. 29, 30 Junii och 1 Julii.

Som fick det dyrbara kongliga Namn

Alt efter vår Drottning, den Visa.

konsekvensändrat/normaliseratTil Lill-Abborfors och Anjala By,p)d. 3.

Far Hjelten och Kjeltis beskådar:

Glädjen den håller vid gränsen ett gny,q)d. 4.

|1082|

Som Kjämpar från Holmgården bådar:

Desse uppvakta vår mildrika Far,

Ej utan at deröfver undra:

Det Han den vårdnad om Finnarne drar

Som Tio knapt gjort ibland hundra.konsekvensändrat/normaliserat

konsekvensändrat/normaliseratHjelten han reser till Tavastehus,r)d. 7.

Det åldriga Fäste beskåder;

Finnar af trohet der mera än krus

Mottaga Den öfver dem råder.

Skott uppå skott ifrån Fästningen sker,

Så Bergen och Dälder de svara:

Alt hvad man hörer å finner å ser

Ber konungen välkommen vara.konsekvensändrat/normaliserat

|554|

konsekvensändrat/normaliseratHan som en Fader vet fägna en hvar

Med nåde, med mildhet och skänker;

Hvarpå Han afsked af barnena tar,

Och sedan til Åbo Sig tänker.s)d. 10.

Vägen utvisas med blomster och krans

Och konstige lommige granar:

Ungdomen skockas mot Honom i dans,

Och Åldren för längtan ej stanar.

konsekvensändrat/normaliseratTaflanoriginal: Täflan (källa för ändring: 1873, 1884) här synes af Nymphernas tropp,

Af Phoebus, af Mars och Minerva;

Alla nu skynda sig uti det hopp,

At Konungens nåde förvärfva:

Themis hon kastar sig ned för Hans fot,

Begärar få synen tilbaka:

Mercur för vimplar på master och skot,

Han siraroriginal: firar (källa för ändring: HT, 1884) i glädje sin Draka.konsekvensändrat/normaliserat

konsekvensändrat/normaliseratNämna jag borde de dundrande skott,

Som höras om morgon och qvällen,

Dem til en plägning vår Hjelte har fått,

|1083|

Vid alla ombyten och ställen;

Dessa med röken och krutet förgå;

Ty tänker jag dem at umbära,

Men qväder hur nögde Finnarne stå

Och skåda sin Konung den kjära.konsekvensändrat/normaliserat

...............

konsekvensändrat/normaliseratDerföre komma de nögda ihop,

Likt Fisken om våren att stimma,

Fira de stunden med glättuga rop,

LUDOVICAS Födelse-Timma.t)Den 13 Julii.

Alla ä nögde sin Konung att se.

Dock längta sin Drottning at skåda,

För Hennes lifstid de Himmelen be,

Och önska allt godt åt dem båda.konsekvensändrat/normaliserat

konsekvensändrat/normaliseratResan för Hjelten till Wittis bortbär,u)den 15.

Och vidare fram til Pasqvila,

Sedan til Jervis, Ninisalo, der

Det börjar till Kyro snart ila.x)den 16.

|555|

Skogen den långa Kung ADOLPH beser

Och lyckligt till Wasa anländer;y)den 18.

Folket der skockas allt mera och mer,

Och glädjen till Högden uppsänder.konsekvensändrat/normaliserat

 

1004 Men som läsaren torde hafva nog, afbryta vi tillsvidare här.

|556|

27. Kungens ankomst och prostens tal.

1005 Sedan folket på detta sätt varit i rörelse alltsedan tidiga morgonen, ankom landsens fader, konung Adolf Fredrik, ändtligen klockan mellan 7 och 8 på aftonen. Ingenting var försummadt, för att göra intåget så praktfullt som möjligt. Vid konungens sida i den fyrspända granna vagnen sutto excellensen grefve Claes Ekebladh och lifmedikus Petersen. Närmast derefter åkte |1084|generalen baron Ungern Sternberg med adjutanten Rehausen; derefter hofmarskalken baron Löwen med assessor Schutzen och så vidare hela raden af svit och betjening till och med kammarpagen Tornerhjelm och kammartjenaren Bedat, källardrängen Hornay och böss-spännaren Asmüs, hvilkas märkvärdiga namn likaledes blifvit förvarade åt efterverlden*)Adolf Fredrik älskade ståt på resor. Tessin anmärker derom i sin dagbok: »Konung Fredrik i Preussen reste, sjelf åttonde, till Pyrmont; konung Adolf Fredrik reste 1761 till Loka med 450 hästar.». Landshöfdingen var hans majestät till möte ett stycke från staden, under det att ortens tjenstemän, presterskap och borgerskap stodo med svetten i pannan, hattarne i handen och ryggen i bugter vid den nymålade tullporten, utsirad med Wasa stads ärofulla och kungliga vapen.

1006 Det blef ett halloh, när först länsmannen kom ridande, som en sopqvast fösande folket ur vägen, – när sedan de kungliga förridarne sprängde fram på sina löddriga hästar och när slutligen vagnarne syntes i vägens krökning vid Runsar. Konungen lät köra sakta och nickade nådigt åt alla sidor. Folkets|557| hållning var värdig. Dessa ryggar voro ej vana vid djupa krökningar. Adolf Fredrik var dock verkligen älskad, – älskad med hoppets kärlek, ty han hade ännu ingenting annat gjort, än mottagit kronan, – men redan detta gjorde honom hyllad i Österbotten, som icke tyckte om herrestyrelsen och riksdagsgrälen under salig kung Fredrik.

1007 – Nej, se så himmelens nådiger han ser ut!konsekvensändrat/normaliserat sorlade folkmassan.

1008 – Och så saktelig! Och intet kyndogare**)Stoltare. än annat kristeligt folk!konsekvensändrat/normaliserat menade andra.

1009 – Gud sig förbarme, tror jag intet att han helsadeoriginal: helsado (källa för ändring: HT, 1873, 1884) på mig; månn’tro han känner mig?konsekvensändrat/normaliserat utbrast gästgifvarmor från Martois, högeligen häpen och smickrad, der hon stod i sin nya, stärkta kamlottsklädning som en hvetebrödsbulla bland hålbröd.

1010 – Håll er mun!konsekvensändrat/normaliserat brummade en gammal trasig tiggare, en karolin från Wörå, och vände sig om. –konsekvensändrat/normaliserat Liksom ej folk sett kungar förr! En kung skall vara kyndog och stor på sig. Riksens majestät skall ha armar som jernstörar och veta att rappa till. Och rida skall han, så det sprakar i stenarna; inte sitta så der som en stoppad ullsäck på mjuka vagnsdynor! Annat krut var der i kung Carl! – Och dervid lyfte han på den trasiga hatten.

1011 – Men se huru landshöfdingen bockar!konsekvensändrat/normaliserat hviskade åter några i hopen. –konsekvensändrat/normaliserat Hjertandes, så mjuka de nu äro i ryggbastet, de högfärdiga herrarna, som |1085|annars förhäfva sig så högt öfver andra ärliga menniskor! – Och landshöfdingens djupa bugningar fördubblade hurraropen allt rundtomkring.

1012 Med möda blefvo dessa fröjdebetygelser bragta till tystnad, ty anledningen hvarför den kungliga vagnen stadnade vid tullen var ingenting mindre, än ett underdånigt tal, hvarpå kyrkoherden mag. Claudius Hedman, – en gammal hofman och förut kapellan vid Clara kyrka i Stockholm – beredt sig för till|558|fället. Olycklige konung, dessa öfversvinneligt svassande tal på vers och prosa hade förföljt honom värre än myggor alltsedan han satte foten på finsk botten, och om han haft skäl att frukta för några mödor på resan, så var det för dessa. Nu kom han från Tavastskogen, efter en het dag, längtande att hamna i lugn och att få utbyta den dammiga resdrägten mot den sidenfodrade nattrocken, och så regnade åter en talare ned från den molnfria himmelen! Tunga krona, hvarföre bar du bland dina många törnen äfven vältalighetens rosor!

1013 – Ehuruväl*)Fältskären synes här ha begagnat ett tal, som komministern Tunæus i Anundsjö uti Ångermanland ämnade hålla vid hans majestäts genomresa och som finnes infördt i »Lärda Tidningar» för år 1752 n:o 100. Att den aktade prosten Hedmans ord föllo sig alldeles lika, vore väl för mycket att påstå, men att de till bokstaf och anda stämde temligen noga öfverens med förstnämnde praktexemplar af tidens underdåniga vältalighet, är icke osannolikt. – sade talaren – ett under blidare himmel framalstradt eldfängdt snille samt ett mera uppstädadt hufvud, än af ett kallt norrland kan förväntas, borde billigt vara vid detta höga tillfället en tolk af den ogemena glädje, som eders kunglig majestäts – (djup bugning) – här församlade allerunderdånigaste undersåtare af presterskapet hysa; så fördristar sig dock i djupaste underdånighet inför eders kunglig majestät – (ny bugning) – jag ringaste prestman med mitt och mina medbröders tillgifvenhets- och underdånighetsoffer på eders majestäts nådesaltar att infinna – (bugning i rät vinkel).

1014 – Store konung!konsekvensändrat/normaliserat fortfor talaren – tillåt, såsom en Alexander Magnus, en fattig undersåte framkomma med en näfva vatten i stället för gåfvor och skänker!

1015 – Vi tacka herr prosten; det skall vara oss synnerligen kärt – afbröt honom konungen, som verkligen långt heldre skulle ha mottagit »en näfva vat|559|ten»; men talaren lät sig icke förskräcka, utan fortfor under idkeliga, upprepade bugningar:

1016 – Undersåtare hafva fått lof att uppoffra en tyrannisk öfverhet – (här ryckte landshöfdingen prosten i kappan) – icke allenast allt det de egt, |1086|utan ock deras aldrakäraste, jag menar lifvet. Eders kunglig majestät älskar intetdera ...

1017 – Nej, min gode herr prost ...konsekvensändrat/normaliserat inföll åter konungen och torkade svetten från pannan.

1018 – Derföre ock dess undersåtare i gemen, synnerligen vi af presterskapet, uppoffre oss eder kunglig majestät, såsom en dyr Herrans smorda, med hela vårt hjerta.

1019 Konungen suckade, troligen rörd af så mycket nit.

1020 – Aldrig – fortsatte talaren – aldrig kunde en Orfeus så väl uppställa sin harpa, som att icke vi i högre ton instämme med vår undergifvenhets betygande i landsens tallösa fägnebetygelser.

1021 – Gifve himmelen att de verkligen vore tallösa!konsekvensändrat/normaliserat hviskade excellensen Ekebladh i sin grannes, doktorns öra. Men talaren fortfor:original: fortfor? (källa för ändring: HT, 1873, 1884)

1022 – En hednisk Diogenes må väl älska solens sken mera, än Alexander den stores skugga. Vi fägna oss icke allenast af eders kunglig majestäts nådestrålar, utan utbedja oss äfven den höga förmån, att uti fridens lugn få såsom barn, njuta nådigt hägn under eders kunglig majestäts, såsom landsens faders, vidsträckta skugga ...

1023 – För all del, ingen allusion på hans majestäts korpulens!konsekvensändrat/normaliserat hviskade landshöfdingen, som märkte att konungen började tröttna. Talaren fortsatte dock oförtrutet, i det att han med en tillbörlig bugning önskade att icke allenast kunglig majestät måtte befinna sig efter resan i »en hög, sjelfönskelig helsa», utan ock hela det kungl. huset och vår allernådigaste drottning uti ett välsignadt tillstånd; förliknande kgl. majestät vid midnattssolen i Torneå, och – så visst det är dager, fast stundom solenes sken ej är synbart och verkande, så visst lefve vi i det otvifvelaktiga|560| hoppet, att eders kunglig majestät aldrig lärer tröttna låta sin höga ynnest och sin högstmedfödda kungliga nåd öfverstråla ...

1024 Kratsch! I detsamma ramlade det murkna planket vid tullhuset under öfvervigten af de många åskådare och åhörare, som under talet alltflera klättrat upp för att se kungen på närmaste håll och nu oförmodadt kommo att presentera sig för hans majestät i de mest ovanliga och mot all etikett stridande ställningar.

1025 – Är någon sårad?konsekvensändrat/normaliserat frågade strax den godhjertade konungen, under det att hästarne ryckte till och stadens polis, bestående af en fiskal, en stadstjenare och två brandvakter, häpne armbågade sig fram till olycksstället.

1026 – Det var bara en liten kullerbytta, ers majestät,konsekvensändrat/normaliserat svarade gymnasisten Erik Ljung, som suttit högst på planket, men flinkast kommit på fötter igen och |1087|åter stod med mössan i handen, färdig att hurra, med ännu värkande hand och så hes han var, efter att ha skrikit turvis för både hattar, mössor och majestäter.

1027 – Det är ju min extra hofsvarfvare!konsekvensändrat/normaliserat utropade kungen, som glömt namnet, men genast igenkände det friska och glada ansigtet.

1028 – Till ers majestäts tjenst,konsekvensändrat/normaliserat svarade gossen. – Så mycket hade han i hofluften lärt att lägga sina ord.

1029 – Kom till mig i morgon, jag har något att säga dig,konsekvensändrat/normaliserat fortfor konungen nådigt och otvunget, glömmande hela den ceremoniösa högtidligheten.

1030 Erik Ljung bockade så att den långa, ljusa luggen fölloriginal: för (källa för ändring: HT) honom öfver ögonen.

1031 – Alldenstund Wasa stad således har den oskattbara nåden och lyckan att åter, efter halfannat sekels förlopp, skåda solen ...konsekvensändrat/normaliserat begynte den oförtrutne talaren, som för den långa och granna inledningens skull ännu ej hunnit komma till sitt egentliga ämne.

|561|

1032 – Sapperment! det var ett långvarigt mörker!konsekvensändrat/normaliserat hviskade Ekebladh.

1033 – ... Solen, säger jag, som med sina lifgifvande strålar upplyser det åldriga Thule ...

1034 – Vi tacka, Vi tacka,konsekvensändrat/normaliserat sade konungen afbrytande.

1035 Men talaren kunde omöjligt taga på sitt samvete att låta hans majestät gå miste om resten af sitt öfverlästa, långa,original: öfverlästa långa (källa för ändring: HT) predikomessiga tal. – Alldenstund,konsekvensändrat/normaliserat började han åter, – solen nu uppgår i all sin fägring öfver dessa nordliga bygder ...

1036 – Hon går ned, min bästa herr prost, hon går ned, och det är tid att vi gå till hvila,konsekvensändrat/normaliserat inföll åter det olyckliga majestätet.

1037 Landshöfdingen ryckte talaren i kappan.

1038 – Och alldenstund – fortfor den envise talaren – alldenstund stjernorna dervid mista sitt sken och den behageliga månen utsläcker sin lykta vid åsynen af Phoebi lysande vagn ...

1039 – Kör!konsekvensändrat/normaliserat sade kungen.

1040 Vagnarne satte sig i rörelse, det sköna talet öfverröstades ögonblickligen af folkhopens hurrarop, och der stod den häpne talaren, utan att begripa huru kgl. majestät kunnat låta ett så ypperligt tillfälle gå sig ur händerna att höra ett tal, som, enligt talarens mening, icke bestods alla dagar ens åt en resande landsfurste.

1041 Största delen af folkmassan skyndade efter till Korsholm, för att, om möjligt, ännu hinna se kungen stiga ur. Andra åter, som ej hade lust att täfla i kapplöpningen, samlade sigoriginal: sig, (källa för ändring: 1884) med mycken förundran kring Erik Ljung och ville nödvändigt veta hvad kungen sagt honom.

|1088|

1042 – Det angår er inte,konsekvensändrat/normaliserat sade Erik förlägen.

1043 – Han kallade dig sin extra hofsvarfvare; hvad kunde hans majestät mena med det?konsekvensändrat/normaliserat frågade en rådman, som stått nära till vagnen.

1044 – Sade hans majestät hofsvarfvare?konsekvensändrat/normaliserat frågade Erik tillbaka.

|562|

1045 – Det hörde jag med mina egna öron,konsekvensändrat/normaliserat bedyrade rådmannen.

1046 – Jag tyckte han sade hofskarfvare,konsekvensändrat/normaliserat menade Erik.

1047 – Skarfvare? Ja, så var det. Hofskarfvare! Det var högst besynnerligt. Hvad kunde han mena med det?

1048 – Jo, sade Erik med vigtig min, –konsekvensändrat/normaliserat jag råkade bo några veckor hos mästerskräddaren vid hofvet, och efter som kungen brukade hvar månad blifva en eller ett par tum tjockare om lifvet, så brukaderättelse i originalet hans majestät alltemellanåt helsa på oss, för att låta skarfva sina kungliga nattrockar. Derföre kallade han mig sin extra hofskarfvare.

1049 – Men han bad dig komma till sig i morgon?

1050 – Sade han det?

1051 – Jag måtte väl ha hört det, som stod bredvid honom.

1052 – Jaså, – nå, hvad är det vidare, än att han åter blifvit ett par tum tjockare af att höra på långa tal, och derföre skall jag nu åter dit för att ändra nattrocken.

1053 Med dessa ord smög sig Erik sin kos.

|563|

28. Vid Korsholms vallar.

1054 Det var vid midnattstid, en julinatt uti Österbotten. Den obeskrifliga klarhet, som utbreder sig öfver nordens sommarnätter och som icke har någonting motsvarande i hela naturen, låg glänsande öfver den lilla staden, öfver fjärdarna längre bort och öfver skogstopparna uti fjerran. En lätt rök från kyttländerna samm här och der som ett töcken vid horizonten, och stundom hörde man gnäggandet af en häst, pinglandet af en fårbjellra eller de jemna årslagen från en sent återvändande fiskares båt.

1055 I staden var likväl icke allt så dödt, som man kunnat förmoda. Dessa nordbor ha en undransvärd förmåga att,original: förmåga, att (källa för ändring: HT, 1873, 1884) liksom fåglarna, lämpa sig efter ljus och mörker. Vintern sofva de bort, sommartid vet man knappt när de sofva. Nu var dessutom kungen gäst uti Wasa: hvem ville väl då försofva sin tid? Mycket folk var i rörelse; men så tyst, som hade alla spatserat i strumpfötterna. Fick man ej se majestätet, så kunde man hoppas att ännu få sigte på någon galonerad lakej; fick man ej det, så kunde man kanske begapa |1089|de kungliga vagnarna, eller uppsnappa någon nyhet af borgare-gardisten, som gjorde vakt vid Korsholm. Och slog äfven detta felt, så återstod alltid den trösten att betrakta fönsterrutorna i residenset, räkna ut hvar sviten var inqvarterad i staden och framförallt taga reda på fönsterna uti kungens sofkammare, i händelse någon nattmössa råkade kasta sin skugga på den fällda gardinen.

1056 Emedan sommarnattens klarhet skiner från norr, låg södra sidan af Korsholms vallar i skugga. I bör|564|jan hindrade denna skugga ej att urskilja föremålen, men efter midnatten uppstego moln, och då blef hon tätare.

1057 Två karlar samtalade nära till vallen. Man kunde ej urskilja deras drag, men rösterna voro bekanta. Det var Benjamin Bertila, Penna benämnd, och kapten Neptunus Gast.

1058 – Är ni säker derpå?konsekvensändrat/normaliserat sade Penna.

1059 – Så säker som att jag står ankrad här,konsekvensändrat/normaliserat sade kaptenen. –konsekvensändrat/normaliserat Jag loggade hvartenda ord genom brädväggen i lekstugan. De talade fint om sin gamla älskog. Den främmande herrn svor och bedyrade att jungfrun skulle blifva hans hustru, och det skulle klareras i morgon dag, om än farsgubben vore ett rytande lejon.

1060 – Sade de det?

1061 – Visst sade de det. Och när jungfru Ester sade något om att hon var belamrad med fästman, svarade herrn: jag skall sätta din fästman i marvatten, der hvarken sol eller måne lyser på honom.

1062 – Hvad heter den främmande?

1063 – Namnet står ej i min loggbok, men kunglig flagg för han, så mycket är klart. Derföre är han så stor på sig och tänker i morgon segla af med din brud.

1064 – Hörde han icke till kungens sällskap, så ...

1065 – Det förstås; du är rädd. Vore han en jollgast, skulle du ge honom grundskott till dödedag, men efter han för kunglig svensk flagg, törs du ej spola däcket engång. Det blir en lustig historia, när allt folk i Wasa pekar på dig med fingren och säger: se der går den stackarn, som törnade på grund, när grefven for af med hans brud!

1066 – Grefven? Är han en grefve?

1067 – Hvad vet jag? Någon sorts excellens måste han vara. Det kommer att göras en bra visa derom i Storkyro:

konsekvensändrat/normaliseratNäin, näin minä laiwan seilawan,

Kolme kreiwiä laiwalla.konsekvensändrat/normaliserat

|565| |1090|

1069 Penna teg stilla, – ett bevis att det gäste inom honom. Han hade grufveligen svårt att arbeta sig upp till arghet, men kom han engång så långt, så kände han intet mått. Och han hade nu kommit ganska långt. Han hade alltsedan förmiddagen rufvat på samma tankar: de voro nu nära att koka öfver.

1070 – Ni ljuger! Ni har sjelf friat till Ester, och derföre ljuger ni!konsekvensändrat/normaliserat mumlade han mellan tänderna och grep kaptenen hårdt uti armen.

1071 – Jag har friat till flickans pengar,konsekvensändrat/normaliserat sade Neptunus, – och sedan jag hört att hon ingenting får, så sticker jag tåg. Tag henne, gerna för mig, och se huru du kan pressa en styfvers barlast ur fadren,original: fadren (källa för ändring: HT, 1873, 1884) den gamla snålvargen ... Men, det är sannt, jag hade så när glömt, att der för en annan befälet ombord.

1072 – Om jag hade den bofven på tu man hand!konsekvensändrat/normaliserat röt Penna med knuten näfve.

1073 – Jag skall säga dig något,konsekvensändrat/normaliserat hviskade Gast. – För en stund sedan hörde jag grefvens lakej säga till vakten: min herre brukar ej, som annat folk, sofva om nätterna. Om han går ut, så låtsa ej se honom.

1074 – Grefven? Återigen grefven!

1075 – Nå baron då, det qvittar mig lika. Men se der ... bränningar förut! Det är han, som kommer derborta på vallen!

1076 Bertelskölds höga gestalt aftecknade sig i samma ögonblick tydligt mot natthimmelen, der han gick långs vallen. För honom hade Wasa ingen hvila att erbjuda efter den föregående dagens sinnesrörelser. Det var längesedan han sett en ljus sommarnatt, och det var så svalt, så skönt härute.

1077 – Huru många sekler ha snöat på dessa vallar?konsekvensändrat/normaliserat sade han till sig sjelf. – Ingen vet. De gå som ett barndomsminne tillbaka i forntiden, och ingen kan säga när, ingen huru. De äro dopsyskon med kristendomen i dessa nejder och hafva engång försvarat dess vagga. Gamla vallar – det var vid eder sida jag första gången såg henne, hvars hågkomst jag ej mera|566| kan utplåna ur hela mitt lif! I dag står jag här med mina korta minnen – i går stod här en annan, i morgon åter en annan – alla äro vi stundens barn, men J ären seklernas!

1078 – Han tar en ginväg öfver vallen till Larssons lekstuga; han vet hvem som väntar – hviskade frestaren till sin granne.

1079 Penna morrade som en bandhund.

1080 – Vore jag en gammal husar, så visste jag hvad jag gjorde,konsekvensändrat/normaliserat fortfor den andre.

1081 Men Penna visste icke mer hvad han gjorde. Han klättrade ursinnig upp till vallen och stod bakom Bertelskölds rygg, innan denne blef honom varse.

1082 – Jag skall visa dig vägen till lekstugan!konsekvensändrat/normaliserat mumlade han och kastade sig med detsamma så våldsamt på sin förmente fiende, att denne – alldeles |1091|oförberedd på ett sådant anfall – tumlade ned från vallen, som på detta ställe var ganska brant.

1083 Ett sakta utrop hördes dernere, och Penna kunde urskilja den fallne, liggande bland en hop sprängda stenar, som troligen blifvit ditkörda till fyllning.

1084 – Skynda dig, gif honom knäppen der han ligger, så sqvallrar han icke ur skolan!konsekvensändrat/normaliserat hviskade Gast, som smugit sig efter på vallen.

1085 Men Penna stod orörlig. Hans raseri var försvunnet med hans medtäflares fall; han hade en oredig föreställning om att han i hettan begått ett dumt streck,original: streck (källa för ändring: HT, 1873, 1884) och hans naturliga godsinthet begynte återtaga sin rätt.

1086 Kapten Gast å sin sida kastade en skygg blick mot fönsterna i residenset. Det är icke rådligt att dreja bi, tänkte han. Den högfärdige herrn dernere har fått betaldt för sitt napptag i förmiddags borta på Brändö redd. Dessutom är han friarn numro ett. Jag tänker att vakten skall kölhala friarn numro två. Sedan kommer turen till svärfar. Ännu är Gast icke den vissnade rofstjelken, som de ta honom för. Är jag ej mera flott på lyckans haf, så skall jag visa dem, att jag är ett undervattens ref, och de skola|567| förlisa derpå. De skola få betaldt för allt, och en god hyra skola de få för konungens ring!

1087 Med dessa hämdplaner skyndade kapten Gast bort i den ljusa natten, utan att Penna blef honom varse.

1088 Men nu hördes några ord från den fallne dernere.

1089 – Är du en röfvare, så tag min börs, men hjelp mig härifrån, ty jag kan ej röra mig!konsekvensändrat/normaliserat klagade Bertelsköld.

1090 Penna lyssnade. Han tyckte sig känna denna röst. Han stod som förstenad.

1091 – Dumhufvud!konsekvensändrat/normaliserat sade åter den fallne med låg röst, – vet du ej att kungen sofver några steg härifrån? Vill du tvinga mig att väcka hela residenset, om jag ropar på hjelp?

1092 Penna behöfde ej höra mera. Han tog ett språng, som om elden suttit uti honom, och hoppade med ett skutt ned ifrån vallen, samma väg som han skickat rivalen. Lyckligare än denne, kom han någorlunda helbregda ned och märkte ej ens att han vrickade sin fot och fick ett par duktiga blånader öfver knäna. Knappt var han nedkommen, innan han kastade sig öfver den fallne och begynte att stortjuta.

1093 – Slyngel, vill du hålla din mun!konsekvensändrat/normaliserat hviskade Bertelsköld, hvilken ej annat kunde förmoda, än att han råkat ut för en galen menniska, som skulle sätta hela residenset i rörelse.

1094 Men Penna fortfor att tjuta, och med möda kunde grefven urskilja några afbrutna ord: – Min egen husbonde! Min kära herre! ...konsekvensändrat/normaliserat Pardon!

|1092|

1095 Molnen hade undertiden lättat sig, och skuggan föll mindre tät. Till sin stora förvåning, igenkände Bertelsköld sin gamle trotjenare, hvilken han ej hade sett på tolf års tid. – Är det du, Istvan?original: Istwan?konsekvensändrat/normaliserat sade han. – Rider dig maran, karl, efter du företager dig att skuffa mig ned från vallen?

1096 – Hade jag vetat att det var ni!konsekvensändrat/normaliserat tjöt Penna ånyo storsnyftande ... Fördömda Gast! ... En hund|568| är jag, en galen hund, som har bitit min herre! ... Käre, nådige husbonde, är ni vid lif?

1097 – Tig, slyngel, så skall jag förlåta dig! Jag har brutit ett ben, kanhända en arm, och är ur stånd att röra mig. Bär mig strax till mitt rum; det är i flygeln af residenset, och kungens lifmedikus ligger i rummet bredvid. Men låt bli, karl, att ulfva, annars slår jag armar och ben af dig, när jag kommer på fötter igen. Det måste heta att jag fallit af våda.

1098 Penna var halft vanmäktig af sorg och förskräckelse. Det oaktadt lyftade han, så varligt han förmådde, den älskade husbonden på sina björnstarka ramar och vandrade så, under de löjligaste försök att nedsvälja sina upproriska snyftningar, med sin börda till residenset.

|569|

29. Erik Ljung i kungens kök.

1099 Erik Ljung hade med andra manliga gäster i Larssonska huset blifvit inqvarterad uti den rymliga nattstugan på gården. Halm var utbredd öfver golfvet; på halmen lågo åtta pojkar och unga karlar, hvar och en med sin lilla yllefilt öfver sig. I de väggfasta sängarna, två och två öfver hvarandra, lågo åtta äldre personer på madrasser, stoppade med rörvippor. Dunbolster funnos till öfverflöd för de förnämligare gästerna.

1100 Erik somnade med tanken uppå att han skulle i morgon till kungen. Märkvärdigt förekom det honom, men hvarföre skulle han låta det störa sin sömn? Han hade haft god motion alltsedan tidigt på morgonen och sof derföre så, att man gerna för honom kunnat segla med hela huset till Westerbotten. – Väck mig klockan tre,konsekvensändrat/normaliserat hade han sagt åt den gamla Sanna, som uppassade hela bråten i förstugan, och som mer än någon hade den fågelnaturen, att ingen visste när hon sof om sommaren.

1101 Knappt hade brandvakten ropat i hörnet, innan Sanna ej utan möda sökte fram sin gunstig junker i högen af filtar och halm. – Klockan är tre,konsekvensändrat/normaliserat sade hon.

1102 Men Erik vände sig på andra sidan och lät sig icke bekomma.

1103 – Vill han packa sig?konsekvensändrat/normaliserat fortfor gumman och ruskade honom i benet.

|1093|

1104 Omöjligt att få lif i figuren.

1105 – Kungen kommer!

|570|

1106 Som en pil var Erik på fötterna. Hans bästa kläder, hans finaste skjorta med stärkta kragar och faderns silfverhäkter vid halsen voro redan i ordning. Väl för tjugonde gången frågade modern, som ej kunnat sofva af bekymmer för den kungliga nåden, hvad kungen kunde hafva att säga honom, och för tjugonde gången bedyrade Erik, att han lika litet som hon kunde gissa dertill. – Illa kan det ej vara: han såg glad ut,konsekvensändrat/normaliserat försäkrade gossen.

1107 – Du skall ej glömma att kalla honom hans majestät,konsekvensändrat/normaliserat varnade modern. – Kamma din lugg i farstun, innan du går in, och damma väl af stöflarna. Tala ej förrän han frågar, och se honom rakt i ansigtet. Frågar han något om dina föräldrar, så säg honom att din far tjent Sveriges krona den tiden när ingen annan här i landet än Löfving och han hade kurage dertill. Låt se att du sedan kan tiga för de nyfikna hoflakejerna och skynda dig strax hem. Akta skjortkragen, knäpp rocken ordentligt och stå ej med händerna i fickorna.

1108 – Adjö, nu har jag ej mera tid!konsekvensändrat/normaliserat sade Erik och var redan i farstun.

1109 – Gud vare med dig, barn!konsekvensändrat/normaliserat ropade den bekymrade modern efter honom och återvände till sina små flickor, som utan kungssorger sofvo i loftet invid nattstugan.

1110 Klockan var fyra på morgonen, när Erik, utrustad med alla dessa förmaningar, uppnådde Korsholms landshöfdingeresidens, ej utan fruktan att kungen möjligen väntat på honom. Till sin förundran fann han allt utom vakterna i djup sömn, och när han ville in, hette det halt vid porten.

1111 Nu först drog sig Erik till minnes, att man ingalunda brukade vara så tidig vid Adolf Fredriks hof. – När öppnas porten?konsekvensändrat/normaliserat frågade han.

1112 – Vänta,konsekvensändrat/normaliserat var svaret.

1113 Hvad skulle han göra? Han gick ut på vallarna och från vallarna ned på ängen. Morgonsolen sken klart öfver skogen åt Weikars, och daggperlorna|571| blänkte på alla grässtrån. Den gamla kärleken till örter och blommor vaknade uti Eriks bröst, och så litet der än var att inhemta i den hundrade gånger förut examinerade trakten, begaf han sig att botanisera kring vallarna. Det dröjde ej länge, innan alla glada Hammarby minnen åter väcktes till lif. konsekvensändrat/normaliseratOm jag nu hade Erika Lindelia här,konsekvensändrat/normaliserat tänkte han vid sig sjelf, konsekvensändrat/normaliseratså skulle vi undersöka denna anthyllisspråk: latin med arkiaterns förstoringsglas ... Jag undrar hvem som nu hjelper henne att skrifva namn på plantstickorna, att pressa hennes örter och uttyda Plinius. Det gör Carl ... Carl Linnæus den lille, till skilnad ifrån den store,konsekvensändrat/normaliserat tillade han med en suck af saknad, hvari en liten portion svartsjuka utgjorde kryddan.

|1094|

1114 konsekvensändrat/normaliseratDet är bra att ingen vet hvarför jag heter Ljung!konsekvensändrat/normaliserat tänkte han strax derpå. konsekvensändrat/normaliseratOm jag skulle skicka Erika en linnæaspråk: latin från Wasa, pressad tillsammans med ett fint exemplar af erica vulgarisspråk: latin? ... Det vill jag göra. Båda arterna finnas på tallbacken ej långt härifrån.

1115 Tänkt och gjordt. Erik begaf sig till tallbacken åt Klemetsö sidan och var snart så fördjupad i sina botaniska undersökningar, att han glömde både kungen och alla moderliga råd. Ändtligen hörde han tornklockan slå. Han räknade slagen. Klockan var åtta.

1116 konsekvensändrat/normaliseratKungen har väntat på mig!konsekvensändrat/normaliserat var hans första förskräckta tanke. Obekymrad om snår och buskar, tog han sig för att springa och stod snart vid porten till residenset.

1117 Denna gång slapp han in. Allt var nu uti liflig rörelse. Adjutanter och hofmästare, kockar och betjenter sprungo om hvarandra, och Wasa stads borgerskap lät i underdånighet fråga när hans majestät täcktes bevilja dem audiens. Men hans majestät var icke uppstigen, åtminstone icke klädd ännu. Borgerskapet beställdes till klockan tio. Med möda fick Erik tillfälle att tala först vid en kammartjenare, sedan vid hofmarskalken baron Löwen och underrätta|572| dem att hans majestät befallt honom dit. Han fick tillsägelse att vänta dernere, tills han blef kallad.

1118 Hvart skulle han gå? Rum och förstugor, ja, sjelfva gården, voro uppfyllda med folk. Erik ställde sig i en vrå uti köket.

1119 Denna vigtiga del af residenset var för tillfället utvidgad med ett eller par angränsande rum, och i alla var stark trafik. Ehuru största delen af sviten bodde ute i staden, hade mästerkockarne och taffeltäckarne fullt upp att syssla, ty utom det närmaste bestyret till frukosten, voro stadens tjenstemän och honoratiores befallde till middag. Allt var derföre i rörelse för att på ett värdigt sätt uppbära den kungliga taffelns anseende, och allt det bästa och färskaste,original: färskaste (källa för ändring: HT, 1873, 1884) som sjön, skogarne och ladugårdarne hade att erbjuda, samlades nu i kök och källrar, för att behörigen granskas, väljas och prepareras.

1120 Vid Eriks inträde var uppror i köket. Ett olycksbådande inbördes krig höll på att utbrista mellan köksmästaren Björck och mästerkocken Arelius. Anledningen var ingen mindre än den, att sistnämnde underordnade tjensteman företagit sig den oerhörda djerfheten att göra en ändring uti den högvederbörligen stadfästade, följaktligen oåterkalleligen gällande kungliga matsedeln. Björck framtedde obestridliga bevis, att i denna vigtiga urkund, kontrasignerad af hofmästaren Åberg, stod vid sidan af andra ortens produkter, med tydliga ord skrifvet: ugnstekt gädda. Och likväl hade Arelius varit nog förmäten att vilja deraf tillreda en färs!

|1095|

1121 Till sin ursäkt anförde mästerkocken, ej utan känsla af sårad värdighet, att han hade tjenat i fem och tjugu år vid det kungliga köket. Salig kung Fredrik, som hade en utsökt smak och obestridlig sakkännedom, hade mer än en gång berömt hans fiskrätter, och hvad ugnstekt gädda angick, trodde han sig i denna del af konsten kunna täfla med köksmästaren sjelf. – Men,konsekvensändrat/normaliserat fortfor han, – jag tager Sveriges rike till vittne uppå huru passande det vore|573| för en kunglig taffel att presentera gäddor om fem eller sex mark ugnstekta! I stället att skymfa min konst, borde man tacka mig på sina bara knän för det jag räddat kunglig majestäts och rikets anseende samt komponerat en färs, som icke kan annat än vinna kännares högsta beundran!

1122 – Jag tviflar ej på mästerkockens utmärkta skicklighet i att tillreda fiskfärs, som brukas på alla bondbröllop,konsekvensändrat/normaliserat genmälde köksmästaren något försmädligt. – Men som det ej kan bestridas, att ugnstekt gädda är befalld till dinérn, torde det vara mästerkockens undersåtliga pligt att rätta sig efter hans majestäts nådiga föreskrift. Jag får derföre ålägga mästerkocken, att ovilkorligen ställa sig besagde gädda till efterrättelse.

1123 – Men jag kan ej taga gäddor ur ögonen, det finns inga större i denna usla stad, och de största jag har äro redan sönderhackade!konsekvensändrat/normaliserat utbrast mästerkocken förtviflad.

1124 – Det blir mästerkockens ensak,konsekvensändrat/normaliserat yttrade köksmästaren med en förmans öfverlägsenhet. – Gäddan skall serveras hel, om hon också ej vore större än en holländsk sill.

1125 – Gerna för mig må hon vara stor som en mört,konsekvensändrat/normaliserat mumlade mästerkocken, och rusade ut, för att ännu en gång anställa visitation i alla fiskarebåtar.

1126 – Hvad gör han här? Hvarför står han i vägen?konsekvensändrat/normaliserat frågade köksmästaren myndigt Erik Ljung.

1127 – Hans majestät har i nåder befallt mig vänta på företräde,konsekvensändrat/normaliserat svarade Erik.

1128 – Det var en annan sak,konsekvensändrat/normaliserat genmälde den mäktige mannen i blidare ton. – Sitt ned, ifall han har stol med sig.

1129 – Tackar, jag står,konsekvensändrat/normaliserat sade Erik.

1130 Snart derpå öppnades dörren, och mästerkocken inträdde med skinande ansigte, åtföljd af en gammal fiskare, Lauri eller Laurikainen, vår gamle bekante, som nu för tiden dref detta yrke och bar en ohygglig tingest på ryggen.

|574|

1131 – Hvad är det?konsekvensändrat/normaliserat snäste köksmästaren.

1132 – Det är en gädda,konsekvensändrat/normaliserat svarade mästerkocken.

1133 Och en gädda var det, men man kunde ha tagit henne för en haj. Hon var så lång, att medan hufvudet gapade grymt öfver karlens axel, släpade |1096|stjerten på golfvet. Intet bessman tog upp henne. Man vog henne på våg, och vigterna utvisade tre lispund sex marker. En sådan gädda kunde bjudas en kung. Wasa stads och mästerkocken Arelii ära var räddad.

1134 – Nå, så rensa och stek henne bäst mästerkocken behagar, men mitt folk har ej tid dermed,konsekvensändrat/normaliserat sade köksmästaren förargad.

1135 Areliusoriginal: Aurelius lät icke säga sig detta två gånger. – Hör hit någon,konsekvensändrat/normaliserat ropade han, i det han med fiskarens tillhjelp drog ut vidundret på bakgården och upplade gäddan på en planka.

1136 Erik Ljung hade god tid och följde med. Aldrig hade han sett en sådan hafsvarg. Hennes gap var tillräckligt att sluka en bandhund; de fasta tänderna och den klufna stjerten visade att hon varit i taget. Elfva krokar och en halfpunds gädda funnos uti henne, när hon rensades; minst elfva gånger hade hon således under en lifstid, som väl kunde beräknas till åttatio år, gäckat alla försåt, tilldess att hon för tolfte gången råkat ut för en tafs och en ref, som blefvo henne öfvermäktiga.

1137 Men utom de elfva krokarna fanns i gäddan ännu ett föremål, som mästerkocken lät falla på marken, utan att bry sig derom. Erik tog upp detta föremål och aftorkade det. Det var en liten, dunkelt glänsande, ehuru redan anlupen ring.

1138 – Se,konsekvensändrat/normaliserat sade han till mästerkocken, – det var en ring i gäddan.

1139 Mästerkocken betraktade den. – Det är bara en kopparbit,konsekvensändrat/normaliserat sade han och slängde den föraktligt ifrån sig.

1140 – Får jag behålla den?konsekvensändrat/normaliserat frågade Erik.

1141 – HÃ¥ll till godo,konsekvensändrat/normaliserat skrattade kocken. – Men hvar fick Lauri den hiskliga gÃ