14. Bengt Lyytinen sjunger i Savolaks

14. Bengt Lyytinen sjunger i Savolaks

Lästext

|64|

illustration14. Bengt Lyytinen sjunger i Savolaks.

1 (R. W. Ekman.)

2 Sveden har slocknat, kornet är sådt i den bördiga askan, åkermannen inträder i sin rymliga stuga. Han är en välbergad man, hans boning är enkel, men väl försedd med allt, som tillfredsställer hans måttliga anspråk. Middagssolen skiner in genom det låga fönstret med dess åtta små rutor; dessa små fönster äro ännu en reminiscens af det fordna lemma startrökpörtetkommentar, der sol var en lyxartikel, och nordfinnen skulle icke nöja sig med denna sparsama dager. Solstrålen faller på ett bord, som väntar på måltiden: det bär nu en kaffepanna, ty en kär gäst är kommen till gården. Värden betraktar honom nästan med vördnad, den gamla värdinnan lyssnar med spänd uppmärksamhet, den täcka sonhustrun vänder sig om, medan hon strör mjölet i pannan, och barnabarnet, i farmodrens knä finner sig icke det minsta förläget öfver den främmandes närvaro.

3 Hvem är denne gäst, på hvilken alla lyssna med odelad beundran? Han sitter i högsätet med ett papper i handen och ett bläckhorn bredvid sig. Är det en lärd man, som uppläser sin vishet för den okunnige bonden, eller är det måhända en prest utan krage, som på förhand profvar kraften af sin nya predikan för nästa söndag?

4 Icke lärd, icke prestvigd, icke ens delaktig af en högre kunskap, än mången annan tänkande bonde ibland hans folk, och drägten med dess blå vadmalsrock antyder äfven ett stånd, som de halflärde i sin förmätenhet anse långt under sig. Denne man är, kort sagdt, en ringa gästgifvare, ägare af Toholahti gästgifveri i Suonenjoki socken; en man, hvars yrke är att fortskaffa och herbergera resande af alla slag, – goda eller onda – och som kanske engång låtit spänna sin häst för din egen släde, om du rest uti Savolaks. Men betrakta den öppna, vackra pannan under det benade, blonda håret; gif akt på den tänkande blicken och dessa milda, ädla drag, som planchen icke fullt lyckats återgifva i deras uttrycksfulla renhet, och du ser framför dig en af desse utkorade, hvilka den store Anden begåfvat, framför andra dödlige, med en gnista af sitt himmelska ljus. lemma start»Vädret blåser hvart det vill, och du hör dess röst, men du vet icke hvadan det kommer och hvart det går; alltså ock hvar och en, som är född af Anden».kommentar Hvad rör det Honom hvar Han sår sina frön, i skötet af den högsta kultur, eller i en ringa landtmans bortglömda koja?

5 Bengt Lyytinens lefnadshistoria är icke lång, ty det inre lifvet, undandrager sig betraktarens blickar.|65| Han föddes 1783 i Suonen|40|joki och var redan som barn en gladlynt, älskelig, vettgirig gosse, men fick aldrig en högre undervisning, än hvad han sjelf förmådde inhämta ur den tidens få finska böcker. Redan vid 24 års ålder öfvertog han sitt lilla gästgifveri i hemtrakten och fortfor med detta otacksama yrke ett helt långt lif i 64 år, – kanske derför att han derigenom blef, mer än andra, i tillfälle att se och samtala med många af högre bildning och vidsträcktare erfarenhet, än han sjelf. Han älskade att följa sina resandes exempel och göra korta utflygter inom sin lilla verld vid Savolaks’ sköna stränder, och då strödde han kring sig dessa improviserade dikter, som gjorde hans namn älskadt och kändt i hemtrakterna. Han sjöng om de föremål, som lågo hans lif närmast, – den nya kyrkan, den gamla gården, jordbrukarens sorger och fröjder, tidens snabba flygt, hembygdens skiftande öden, arbetarens ära och lättingens dårskaper; han gisslade dessa med udden af den satir, som är lemma startegendomligkommentar för hans folk, men den äkta finska grundtonen i hans sång var den milda resignation, som i sjelfva löjet gömmer en tår öfver lifvets flyktiga fägring. Och så blef han gammal och grå, medan hans sånger ännu lefde unga på folkets läppar. Han var en mild, älskelig, aktad gubbe och slöt sitt lif i Februari 1871, 88 år gammal.

6 Den finska folkpoesin har att framvisa högre begåfvade och högre utbildade skalder, än Bengt Lyytinen, men icke många, som bättre än han förstått att sjunga ur folkets hjerta. Derför är han förtjent af en plats ibland dessa bilder af land och folk.

7 Underskriften på planchen är oriktig. Bengt Lyytinen sjunger icke »vid kantele»; han har, såsom han ofta brukade, antecknat ur minnet ett poem, som han nyss förut improviserat, och uppläser det nu för sina beundrande och förtjuste åhörare. lemma startAf denna anteckning låter han måhända sedan taga en afskrift, och på detta sätt spridas hans sånger, oberoende utaf tryckpressen. Blott ett mindre antal af hans många dikter är tryckt; de flesta ha från afskrifterna gått öfver i andra sångares minne, och många äro sannolikt för alltid förlorade.kommentar De finske folkskalderne sjunga stundom vid ackompagnement af deras nationela kantele, men oftare utan. Fordom sjöngo två och två tillsamman, sålunda att den förste sjöng en strof och den andre upprepade samma strof, hvarefter den förste åter föll in vid sista ordet och gick sedan vidare till den efterföljande strofen. De två sångarne sutto då, gentemot hvarandra, hand i hand och böjde sig, under sångens hänförelse, mot hvarandra. lemma startMelodin var en enda för alla sånger: den uråldriga, melankoliska, ytterst enkla runomelodin, som inom det ringa omfånget af kanteles fem strängar likasom anslog stämningenkommentar, under det att tankens och känslans fulla rikedom lades i ordet. Dessa gamla sånger höjde sig ofta till de sublimaste myther om skapelsens hemlig|66|het och behandlade lifvets upphöjdaste föreställningar. De nye sångarne bekänna, vid jemförelsen med deras fäder, sin underlägsenhet, men hvad de förlorat i djup och storhet, hafva de vunnit i mångfald och innerlighet. Den gamla runans versform med dess karakteristiska lemma startbokstafsrimkommentar och ständiga paralellismer är ännu kär och ofta begagnad, men vid dess sida har numera uppstått en nyare folkpoesi, omvexlande i form, melodi och innehåll. Bland mycket slagg finnes der mycket äkta guld, och medan ännu för fyratio år tillbaka högst få nyare folkdikter af värde voro allmännare kända, uppfånga samlarne numera hvarje år förvånande rika skördar i nästan alla delar af landet.

8 Savolaks och Karelen fortfara likväl att vara den finska folksångens egentliga hembygd, ur hvilken dess varma, lifgifvande källor flöda som vårbäckar. Och hvar skulle sången flöda, om icke der, hvarest, långtifrån verldens larm, naturen sjelf är den skönaste dikt och lifvet endast behöfver återspegla dess drömlika fägring?

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    2 rökpörtet Byggnad utan skorsten, där röken från eldstaden i stället leddes ut genom ett hål i taket (fi. räppänä) och genom små gluggar i väggen som stängdes med luckor. På det sättet var det lättare att hålla värmen inomhus. I västra Finland försvann rökpörtena under 1700-talet, men i östra Finland var de vanliga boningshus ännu i slutet av 1800-talet.

    4 »Vädret blåser hvart [...] född af Anden». Joh. 3:8: »Vädret blåser hvart det vill, och du hörer dess röst; och du vet icke, hvadan det kommer, eller hvart det far; alltså är hvar och en, som af Anden född är».

    5 egendomlig särpräglad.

    7 Af denna anteckning låter [...] för alltid förlorade. Sammanlagt har ca 60 av Bengt Lyytinens dikter bevarats. Han skrev ner många av sina runor själv, andra nedtecknades av bl.a. Elias Lönnrot och Carl Axel Gottlund.

    7 Melodin var en enda [...] likasom anslog stämningen I Boken om Vårt Land (s. 158) beskriver Elias Lönnrot melodin: »mycket enkel, ja så enformig, att de allra flesta hafva samma åttastafviga versbyggnad och sjungas på samma melodi, den uråldriga runomelodin». Se också inledningen, stycke 5.

    7 bokstafsrim I stället för slutrim hade runor ofta bokstavsrim, d.v.s. orden i en versrad börjar med samma bokstav.

    Faksimil